Abrahams offer - en roman om kriget

GUSTAF JANSON

ABRAHAMS OFFER

EN ROMAN OM KRIGET

AF

GUSTAF JANSON

FJERDE UPPLAGAN

(18:e—27:e tusendet)

STOCKHOLM

BJÖRCK & BÖRJESSON

STOCKHOLM

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRI A.-B.

1910.

KAP. I.

En del af ett regementes historia.

Solen höll just på att gå ned och skymningen bredde

sig långsamt öfver slätten, som längst i norr begränsades

af en rad kullar, bakom hvilka mörkret tycktes ligga på

lur för att om en stund svepa in allt i sin ogenomträngliga

slöja.

Öfver det ändlösa väldtet, hvars början eller slut ingen

var i stånd att upptäcka, kom en skara dragoner ridande.

De voro precis femton stycken, och hur ifrigt hvar enda

en af dem än manade på sin häst, gick denne med

hängande hufvud endast steg för steg. Tvänne officerare,

ingendera öfver trettio år gammal, redo några meter

framför manskapet, i hvars oordnade led en mulen tystnad

rådde. Karlarnes hållning utvisade, att de voro

genomtrötta, deras miner, att en dof, butter ilska sjöd och

arbetade inom hvarje bröst.

De hade nu i tre dygn så godt som oafbrutet setat i

sadlarne, och mot dem grinade förargelsen, att deras

rekognoscering varit fullständigt resultatlös. De hade

svettats under en glödande sol, frusit hvarje natt, törstat hela

tiden och så voro de till på köpet hungriga som vargar,

då deras tredagars-ransoner tagit slut på morgonen. De

visste inte, hvar de befunno sig, men de hoppades, att

högst tjugo engelska mil återstodo till högkvarteret.

Öfver allt, där de dessa tre dygn sökt sina rörliga

motståndare, funno de ingenting, som angaf deras

närvaro och likväl hade hvarje man ända sedan gårdagen

en tydlig förnimmelse af, att fienden fanns strax bredvid,

följde dem och bevakade hvarje deras rörelser. Ingen

hade sett skymten af en boer, ehuru de utmed en liten

bäck, som passerades vid middagstiden, funnit färska

spår af mer än hundra hästar. Dragonernas ytterliga

trötthet hindrade dem att klargöra, hvad den upptäckten

egentligen kunde innebära, de längtade för mycket till

sina kvarter att känna någon fruktan. I stället voro de

ursinniga öfver att veta sig famla omkring utan visshet

om, hvad nästa sekund skulle medföra.

Hela detta fälttåg var för öfrigt en ömklig parodi

på allt, som de trodde gå under namnet krig. Hunger

och törst, umbäranden och strapatser hade de smakat,

men äran, som man lofvat dem, innan de lämnade gamla

England, hade ingen sett ens skymta på afstånd. Var

det ett krig, där man till och med gömde regementenas

fanor hemma i depoterna?

För fyra månader sedan hade de anländt till

Kapstaden, öfvertygade om, att det hela skulle blifva en

munter och stärkande promenadridt. En mängd motsägande

rykten mötte dem väl vid framkomsten och ett par

olycksprofeter voro genast färdiga att trasa sönder deras vackra

drömmar om präktiga schocker och vunna bataljer, men

gossarne vid Hennes Majestät Drottningens 19:de

irländska dragonregemente fästade sig inte vid struntprat, utan

togo dagen sådan den var. Och dagen var glad, skulle

glädjen mätas efter de spritdrycker, som konsumerades,

var den nästan för glad.

Och så plockades ett af sjösjuka och dålig whisky

till nio tiondelar redlöst kavalleriregemente upp på ett

tåg, som släpade det genom ett land, för hvilket ingen

bland passagerarne intresserade sig det minsta. Ett

par dygn pustade den ändlösa trainen fram förbi

välodlade farmargårdar, dök in i kolsvarta tunnlar eller kröp

fram öfver svindlande högt byggda broar. En gång gjorde

tåget ett litet längre uppehåll än vanligt och nyheten

om, att skenorna blifvit upprifna ett par mil framför dem

spred sig som en löpeld från man till man. Då svuro

Hennes Majestäts irländska dragoner högt och dyrt, att

de fördömda boerna snart skulle få betala den förargelse,

de ställde till. Men boerna tycktes ana det öde, som

tillämnades dem, de höllo sig klokt nog undan, och

historien om skenornas upprifvande visade sig endast vara en

vanlig lögn af en mer än lofligt fantasirik kafferslyngel.

Så mycket åstadkom dock detta afbrott, att man delade

tåget i tre delar och skickade ett par skvadroner förut

5

det ansågs förmodligen lagom att uppoffra dem för att

bevara de öfriga.

Och på nytt ångade den långa trainen vidare, tills

den en dag stannade vid en flod, öfver hvilken bron

verkligen sprängts i luften.

»Hvad skall nu bli af?» frågades sakta genom leden,

sedan de två skvadronerna suttit upp till mönstring.

Det blef att slå läger och vänta. Hästarne befunno

sig i ett högst bedröfligt skick och hvar enda karl i de

båda skvadronerna syndade mycket och länge medels

svordomar och hädelser, då han tänkte på de lysande

paraderna »hemma». Därefter lugnade sig alla

småningom och manskapet tog sig en välbehöflig hvila, medan

hästarne enligt order åto sig till litet hull.

Hvarannan dag levererade de outtröttliga tågen en

ny skvadron och efter en vecka var regementet fulltaligt,

hvarför öfversten anmälde det färdigt till aktion.

När dragonerna sent om sider anlände till floden,

hvars namn de ej kände, ingen annan tycktes heller göra

det, funnos redan 3,000 man infanteri före dem på platsen.

Och när de väntat ytterligare en vecka, påstods

armékåren utgöra 6,000 man. Hästarne hängde väl ännu

med hufvudena och snubblade allt emellanåt vid

öfnin-garne, men då alla visste, att de ej transporterats hit för

att motionera 800 stelbenta springare utan för att hjälpa

hennes Majestät Drottningen till en lysande seger, så var

det verkligen med sanna förhållandet öfverensstämmande,

när öfversten förklarade, att hela regementet brann af

begär att slåss.

Kommenderande generalen nickade belåten, han hade

denna dag mottagit precis samma rapport af ett halft

dussin andra öfverstar.

Under tiden roade armén sig med att stirra mot

flodens andra strand, där fienden uppgafs befinna sig. Hvarje

dag sken solen lika klar och varm, hvarje natt var mörkret

lika tätt och kylan kanske något skarpare, men inte ett

skott, inte en rörelse angaf, att en människa gömde sig

därborta. När den ytterligare väntat tvänne veckor på

att få se något, började hela armén skratta eller hvissla,

de där boerna måtte blott finnas till i vissa höga herrars

inbillning.6

Det föreföll, som om soldaternas till hälften

miss-lynta, till hälften öfvermodiga tillförsikt äfven smittat

officerare. Efter ännu en veckas öfverläggningar och

sedan de ihärdiga tågen släpat ytterligare ett par

khaki-klädda infanteriregementen till södra flodstranden, gafs

order om attack. Den natten sof armén bättre än

vanligt och i daggryningen voro alla redo att med friskt mod

börja affären.

Hennes Majestät Drottningens irländska dragoner

väcktes midt i natten och sändes ut för att möta ett

be-faradt flankanfall. Karlarne skrattade, officerarne höjde,

förargade öfver de omständliga orderna, på axlarne, då

det gällde att slåss, slogs man, ingenting vidare. Och

bekymmerslöst drog hela regementet mot sitt okända

mål. Efter flere timmars ridt i en terräng, som hårdt

profvade hästarnes krafter, satt man af och patruller

sändes utåt alla sidor. Hvarenda karl var, hur otroligt

det än kan förefalla, nervös, och allas ögon vändes

spanande mot norr. Floden syntes ej längre och ej ett ljud

förnams. Sålunda återstod intet annat än att vänta,

och i den konsten voro de numera tämligen öfvade.

Solen hade varit uppe omkring en timme, när

plötsligt en häftig kanoneld började ljuda bakom dem. 800

karlar gjorde höger om och ansträngde förgäfves sina

ögon till det yttersta, 800 hästar spetsade öronen och

upphörde att tugga kornet i sina morgonrationer. På

en kvart voro emellertid alla vana vid smällarne och

oväsendet, men det oaktadt steg den nervösa

upphetsningen. Officerarne beto i sina mustascher, förutsatt

att de voro tillräckligt stora därtill, och hela regementet

drog en lättnadens suck, boerna funnos ändå på andra

sidan. Litet hvar mottog den vissheten som en gåfva

från höjden, ja, dragonerna kände sig underbart tröstade

däraf, de hade nästan fruktat, att alltsammans skulle

reducera sig till ett mycket misslyckadt skämt.

Ungefär en halftimme efter kanonadens början vidtog

gevärselden. Det var ett helvetiskt larm, som ej liknade

något förut hördt. Maskinkanonernas grofva basar

förmådde knappast öfverrösta kulsprutornas och gevärens

retfulla rassel. På detta afstånd lät det som ett

oafbrutet skrammel med järnbitar, det brummade och dånade.7

larmade och röt, så att trumhinnorna vibrerade och hotade

att springa sönder. Så tystnade det för ett par

sekunder, under hvilka några enstaka bösskott kommo som en

lisa för de pinade hörselorganen, därpå stämde ett halft

dussin kulsprutor upp ett ohyggligt slammer, som slet

sönder luften och kom ljudvågorna att likna fördömdas

kvidande i en evigt underhållen eld. Nästa ögonblick

sände kanonerna ut sina fördärfbringande laddningar

och själfva himlen tycktes färdig att störta ned. Larmet

stegrades till det otroliga, alla tänkbara ljud blandades

till ett ofattligt helt, kanonerna åskade ifrigare och

ifri-gare, kulsprutorna sjöngo en ändlös melodi och

gevärsskotten föllo så tätt, att flera hundra aflossades i samma

sekund.

Hennes Majestät Drottningens irländska dragoner

blefvo ursinniga utan att rätt veta hvarför. Med lätthet

lyckades de efter en stund skilja boernas kanoner från

sina landsmäns. De senare befunno sig närmare och

hördes följaktligen tydligare, men hur ihärdigt de än öste

projektilregnet öfver till andra stranden, saktade

motståndarnes eld ej af. Vissa stunder tycktes den till och

med ensam dominera och då stampade dragonerna i

marken och svuro så himmelshögt, att öfversten slutligen

fann sig föranlåten att taga vänstra knäfvelborren ur

motsvarande mungipa och kommendera;

»Tyst i ledet!»

Dragonerna svuro ej mindre för det, de svuro

endast litet saktare. Ifall eder varit tillräckligt verksamma

vapen, skulle snart ej en boer funnits lefvande kvar på

flodens norra sida, men nu måtte de ej, hur utsökta de

än voro, hafva gjort nämnvärd verkan, ty allt förblef

oförändradt i två sagolikt långa timmar. Under denna

tid steg öfverretningen till den grad, att öfversten lät en

skvadron till fots rycka ned mot flodstranden med

befallning att öppna en verksam eld mot fienden.

Skvadronen ilade bort, följd af de kvarvarandes

afundsjuka blickar. Det fanns bland Hennes Majestät

Drottningens irländska dragoner ingen, som ej var

öfvertygad om, att just han kunde gifva bataljen den afgörande

vändningen, och alla voro halft hufvudyra af begär att gripa

in hvar som helst och hur som helst, blott det skedde snart.8

Femton minuter å rad låg skvadronens manskap

framstupa bland grästufvorna och brände af ett

obestämdt antal patroner tvärs öfver en flod, på hvars andra

strand de trots sin goda vilja ej förmådde upptäcka en

lefvande varelse. Då fick en major en snillrik idé. Han

vände sig till öfversten och föreslog, att regementet vadade

öfver till andra sidan och gjorde en diversion mot fiendens

flank; hviskande tillade han: idet finns tydligen inte en

käft midt emot oss.»

Samtliga officerare funno förslaget genialiskt och

äfven öfversten delade deras mening, fastän han ej mot

order vågade företaga en så viktig rörelse. För att ej

falla offer för en frestelse, som kommit hela hans

regemente att stråla, stoppade han knäfvelborrar och

pipskägg i munnen och bildade af dem en förskansning, bakom

hvilken han åtminstone till det yttre bibehöll en isande

köld. En adjutant, som skulle frambära förslaget till

den kommenderande generalen, ansåg han sig dock böra

afsända. Och bland ett dussin ifriga löjtnanter valde

han sin gunstling för tillfället, hvarpå denna glad i hågen

genast trafvade bort.

Enlhalf mil* från den plats, där Hennes Majestät

Drottningens irländska dragoner stampade som besatta

och svuro värre än hedningar öfver den sista

missräkningen, stötte löjtnanten bakom en kulle oväntadt på en

klunga infanteriofficerare.

»Ha ni sett dem? — Hur många tro ni det är mot

er? •— Vi ha hört er eld, går det bra på er post? — Dessa

och en massa liknande frågor haglade kring honom.

Ehuru adjutanten ägde en till visshet gränsande

öfvertygelse, att icke en fiende fanns midt emot hans

regemente, svarade han utan att nämnvärdt rodna.

»Hur många de än äro, ha vi allt bränt pälsen på

dem.» — Och med detta svar, som de andra fingo tyda

hur som hälst, red han vidare, under det att en tjock

major knotade bakom honom.

»De där nykomlingarne ha alltid en oförskämd tur!

Här ligga 1,200 man med näsorna i smörjan och inte en

* Öfverallt där längdmåttet mil förekommer menas engelska

sådana, af hvilka 7 gå på en svensk mil.9

boer visar sig, inte en, mina herrar. Det är ogentilt, det

är simpelt! Och så skall man till på köpet ha den

förargelsen, att de där fördömda hästkarlarne komma midt

i värsta elden, medan vi . . . vi, arméns bästa regemente,

inte få lossa ett skott.»

»Det är upprörande», sade mycket allvarligt hans

närmaste förman och tuggade på naglarne — han var

nämligen slätrakad.

Adjutanten försökte hvissla några takter ur sista

operetten »där hemma» medan han sporrade sin häst,

för att så fort som möjligt komma ur de tarfligt

afundsjuka infanteristernas grannskap, men hans för öfrigt

föga musikaliska öra sade honom, att han ej måtte vara

vidare upplagd för tillfället. I stället sysselsatte han sig

med att lyssna till bullret framför. Till hans gränslösa

förundran var det kanonerna på flodens norra sida, hvilka

numera dominerade, de engelska däremot svarade

planlöst och med nedslående långa mellanrum. En svag

aning om, att allt ej stod rätt till, kom löjtnanten att

kippa efter andan. Nästa sekund visade han misstanken

ifrån sig såsom ovärdig en brittisk officer, strök upp

mustascherna, samlade tyglarne och sträckte upp sig

åtskilligt mer än stundens vikt kräfde. På så sätt red han

vidare och mötte en stabsofficer, som sprängde emot

honom.

»Återtåg!» ropade denne.

Löjtnanten vid Hennes Majestät Drottningens

irländska dragoner skakade på sig som en våt hund efter

badet, han var viss om att hafva hört orätt.

»Återtåg utefter hela linjen», morrade den andre.

Löjtnantens min uttryckte inte häpnad, det vore för

litet sagdt, han satt med högra handen liksom nitad vid

hjälmen, medan underkäken slappt föll ned mot bröstet.

»Två hundra döda, tre gånger så många sårade»,

sade stabsofficeren, som om han läst upp en mycket

svår utanläxa, och sedan tillade han. »Jag får be"

löjtnanten vända om till sitt regemente!»

»Jag skulle eljes föreslå öfverbefälhafvaren . . .».

Den andre vinkade med handen till afsked och sprängde

bort.JO

»Jag skulle eljes . . . före . . . före ...» Längre kom

löjtnanten ej, ty med en svag smäll gled hans underkäk

ra i sitt naturliga läge, och med en ytterst oreglementarisk

hållning red han tillbaka samma väg han kommit.

Det är otänkbart att gifva ens ett svagt begrepp om

den mängd nya och utsökta hädelser, hvilka skuro

genom luften, då Hennes Majestät Drottningens irländska

dragoner sutto upp för andra gången denna dag. Hade

man fått tro dem, skulle kommenderande generalen vara

en komplett åsna och stabsofficerarne barnungar, på hvilka

inte ens yngste trumpetarpojken ville nedlåta sig att vara

så ovettig, som de förtjänade. Emellertid drog sig

regementet tillbaka, de nedtagna tälten slogos upp, där de

stått kort förut, och allt var sig ungeför likt igen. Ifall

inte 8,000 man hört kanondundret och gevärselden och om

inte de döda och sårade funnits, skulle ingen kunnat tro

annat än, att någonting, som varit alldeles i sin ordning,

tilldragit sig. Nu var detta tyvärr omöjligt, allt för många

bevis funnos, att en batalj stått vid den namnlösa floden,

en batalj, som till på köpet förlorats. Och boerna? —

Dem hade ingen sett. Artilleriet och de regementen,

som lidit den största manspillan, visste blott, att en

otrolig mängd projektiler börjat hagla öfver dem, att

människor och hästar stupat till höger och vänster och att

de med torra gommar och bultande hjärtan krupit

baklänges, där de bort rusa fram.

Ett tungt allvar lade sig öfver hela armén. Och så

vidtogo de små motgångarne, som alltid följa de stora.

Den osynliga fienden fanns ingenstädes, närmare bestämdt

öfverallt. Patruller snappades bort midt på ljusa dagen

och järnvägen, som förde proviant och förstärkningar till

lägret, refs upp femton mil söder om detsamma, så att

manskapet fick svälta tvänne dygn. Sedan blef allt sig

åter likt, endast med den obetydliga skillnaden, att hvarje

karl, som af en eller annan orsak vågade sig utanför en viss

osynlig linje, dragen kring bivuakplatsen, sällan kom

tillbaka helskinnad, såvida han alls återvände. Det

förargligaste var dock, att ingen ens närmelsevis kände till, hvar

denna linje dragits. Obehagliga historier om boergubbar,

som lågo till hälften nedgräfda i jorden öfverallt rökande

sina pipor eller mumsande seg biltong, och mellan hvarjebloss eller tugga roade sig med att skjuta till måls på

Hennes Majestäts soldater, gingo från man till man. Hvarenda

dag hände något, som satte manskapets fantasi i rörelse, till

slut antog hvarje obetydlighet jättelika proportioner och

om ingen precis kände fruktan, förblef dock detta krig, som

trotsade hvarje på förhand uppgjord plan, minst sagdt

egendomligt. Och det allra märkvärdigaste var, att fienden

aldrig visade sig. Af de mer än 8,000 man, hvilka under

kort tid hopats här, kunde ingen skryta med att hafva sett

en boer in i hvitögonen. Ett par karlar, nog djärfva att

påstå det, utskrattades så obarmhärtigt, att de måste tagas

in i sjukbaracken.

På detta sätt försvann en månad. Telegrafen

arbetade oafbrutet, depescher afsändes och mottogos dagligen,

men ingenting viktigt tilldrog sig. Ingenting annat än det

vanliga, d. v. s. vid de dagliga uppropen svarade

underofficerarne sitt oföränderliga: sjuk eller saknad. Samtliga

arméns regementen minskades under 24 timmars lopp med

några man och hästarne dogo som flugor om hösten.

Hennes Majestät Drottningens irländska dragoner frågade

sig bekymrade, hur detta skulle sluta? Vid mönstringen

fore embarkeringen »där hemma» hade de utgjort en

samling karlar, så präktiga, att deras åsyn kunnat locka fram

glädjetårar i den mest förhärdade fredsväns ögon, och mycket

mindre än ett halft år efter denna i regementets historia

stolta epok voro de en samling orakade och osnygga

trashankar "på utmärglade kampar, som det var en skam att

tvinga till äfven de obetydligaste ansträngningar. I ännu

sämre skick befunno sig kårens öfriga kavallerister, om

infanteristerna med sina svullna fötter och sin slappa

hållning var det bäst att icke tala alls.

De irländska dragonernas enda nöje bestod i något

som stabens rapporter kallade att »trygga förbindelserna».

Till en början hade man skrattat öfverljudt åt denna

ofta upprepade fras, men sedan armén svultit två dygn,

begrepo alla med ens, hur viktig just den saken var. Detta

tryggande tillgick sålunda. I smärre detachement

ströfvade regementet utefter järnbanan för att hindra fienden

att bryta loss syllarne och vräka skenorna i en hög utför

banvallen. De skördade hvarken ära eller tacksamhet därpå,

ty lyckades några boerpojkar en mörk natt smyga12

sig mellan deras linier och ställa till litet oreda, haglade

förebråelserna från högkvarteret. Då svor öfversten,

officerarne skreko sig hesa och manskapet surrade af ilska

likt retade bin, när man råkat knuffa omkull deras kupa.

Numera samlades regementet ej mer än en gång i

veckan till en bedröflig mönstring. I slitna, färglösa

munderingar och på hästar, hvilkas hufvuden hängde

ohyggligt nära marken, ställde det upp sig och en adjutant

red genom lederna för att anteckna förlusterna.

Rubriken »försvunnen» förekom sorgligt ofta på hans långa lista,

där »döde» och »sårade» ej heller saknades. På två

månader smälte regementets hästar ihop till hälften af sitt

ursprungliga antal, manskapet minskades under samma

tid med en sjättedel. Och alltjämt fortfor den tröstlösa

patrulleringen utefter järnbanan. Mil efter mil reds

fram och tillbaka och den enda märkbara följden däraf

blef en ny lista på saknade.

Karlarne, hvilkas lätthet att svära redan blifvit

antydd, voro nu sådana mästare i denna tvifvelaktiga konst,

att ingen af Hennes Majestät Drottningens irländska

dragoner mera öppnade munnen till annat än att framstöta

en ramsa fruktansvärda eder, så vida de ej inmundigade sina

magra rationer, och då kryddades vanligen knallarne* med

samma bäska saker. Trösten att möta fienden i öppen

strid förnekades dem helt och hållet, liksom hvarje annat

glädjeämne. Utan öfverdrift kan sägas, att de vadade i

bekymmer till knäna, deras sinnesstämning var närmast

att likna vid en hop anförvanters, hvilka nyss följt en kär

släkting till grafven. Att begråta gamla vänner var också

deras hufvudsakliga sysselsättning och vid hvarje

mönstring utspelades samma scener. När namnet 0"Halloran

ropades upp, kom svaret från närmaste kamrat: saknad,

likaså var förhållandet med Ned Turner och Terrence O"

Brien jämte ett halft dussin andra. Männen i ledet skuro

tänderna, svuro himmelshögt, knöto näfvarne och

lofvade att taga en lysande hämnd — och under tiden fortgick

allt som förut. . . allt . . . som . . . förut.

Som för att gifva en ursäkt öfver krigsföringssättets

hittills tarfliga resultat förklarades distriktet upproriskt.

Hela armén kände- sig lättad däraf utan att direkt begripa,

hvilka ändringar den saken skulle medföra. Men för att13

på något sätt visa sin erkänsla för de ledandes omtanke,

roade man sig med att vid längre ströftåg antända

far-margårdarne i sin väg samt noga se till, att de brunno ned

ordentligt. Man befann sig ju i fiendeland, och när fienden

aldrig visade sig, blef lösen att tillfoga honom så stor skada

som möjligt. Att skilja fåren från getterna föll ingen in,

lika litet som att taga hänsyn till andra nationers

rättigheter. Regeln var att misstro alla, ty Hennes Majestäts

soldater voro retade och krig är och förblir krig.

Det uppror, hvilket tidningarne »där hemma» redan

kungjort som faktiskt, blef slutligen följden af arméns

trägna mödor. Ett par lancierskvadroner föllo i ett bakhåll

och decimerades rätt betänkligt, ett kompani infanteri

togs till fånga två mil från närmaste division och i hvar enda

buske började det smälla, så snart en engelsk uniform visade

sig inom synhåll.

Hade läget förut varit obehagligt blef det med ens

ohållbart. Förstärkningar anlände nästan dagligen, och

ehuru inga bataljer levererades och ingenting annat heller

uträttades, räckte nykomlingarne knappt till att fylla

luckorna. Icke ens med fantasiens hjälp var det möjlig-t

att likna detta krig vid något förut sedt eller kändt, och

armén hemsöktes af en högst ovanlig retlighet. Officerarne

snäste sina underordnade, och manskapet mumlade fula ord

vid hvarje anledning, och att sådana ej fattades, därom drog

fienden outtröttligt försorg, fastän han på samma gång

var klok nog att aldrig visa sig.

Efter nio otroligt långa veckor slog ändtligen

befrielsens timme. Uppbrottsorder gafs, armén koncentrerades

och hela den stora massan dirigerades i en viss riktning.

Just som rörelserna börjades, gick blixtsnabbt en nyhet

från mun till mun, från led till led. Officerarne hviskade

och smålogo, soldaterna lutade sig flinande mot hvarandra

och plötsligt brusade hurraropen oemotståndligt mot skyn.

Cronje, Afrikas lejon, är tillfångatagen, en stor seger har

vunnits långt norrut: Lefve änkan, lefve gamla Bob! Den

minste trumslagarpojke kände sig för ögonblicket i stånd

till de största hjältedater och stormande stridslust lästes

i hvarje mans ögon. Regementena inväntade knappt

kommandoorden, de satte sig i gång mot den förbannade

floden, vid hvars strand så många af deras tappra kamrater14

stupat. Den nervösa retlighet, som striden mot den

osynlige fienden förut framkallat, var bortblåst och i

språngmarsch vältrade allt, hvad lif och anda hade, mot en seger,

som alla svurit att vinna.

Två infanteriregementen nådde strandbrädden och

hvar enda man förnam en kittlande känsla utefter

ryggraden, när han tänkte: nu smäller det. Ej ett ljud störde

stillheten, armén höll andan två sekunder och bidade.

Icke en rörelse, icke ett skott tillkännagaf, att fienden

väntade midt emot, och dock visste alla, att han fanns där.

■— Hvad ha" de nu för djäfvuistyg i görningen? frågade

12,000 hjärnor utan att läpparne rörde sig. Och fortfarande

ingenting annat än samma djupa, högtidliga tystnad.

Soldaterna utbytte spörjande blickar, det gick en skälfning

genom massan och sedan bar det på nytt framåt i

språngmarsch.

Endast kall, hemsk dödstystnad på andra sidan. Att

så där blindt gå mot ett okändt, som kan vara döden, att

marschera rätt in i något, där utgång ej gifs, är mer än de

starkaste nerver förmå uthärda. Karlarne krökte

ofrivilligt sina ryggar, händernas grepp kring gevären slappnade

och flera af dem snafvade vid vattenbrynet, ty deras muskler

blefvo med ens mjuka som bomull och nekade helt tvärt

att göra tjänst. Men så kommo de i håg, att de voro

engelska soldater, de krokiga ryggarne rätades ut och

anfallskolonnen stod åter upprätt alldeles som ett sädesfält, öfver

hvilket en vindkåre brusat fram, böjande de mogna axen

mot marken. Marschen blef strängt noggrann och takten

ökades. Hvarför de gjorde det? — Det visste ingen. Några

trodde, att Hennes Majestät Drottningen ville det, och för

henne offrade de gärna lifvet, andra hade hört glunkas om,

att detta var en jättesvindel. Nå, det rörde dem ej, de voro

soldater, som kände sin plikt och resonerade icke. De hade

tagit »Änkans» penning och gifvit sitt löfte i stället, ett

löfte som de ämnade hålla in i bleka döden.

Solen strålade glittrande gladt ifrån en molnfri

himmel, kring dem var lekande lif och jublande fröjd, som

inbjöd till muntra skratt och lustiga infall, och här lurade

blott fara och smärta på dem. De syntes ej, men de funnos,

de lade sig blytungt öfver 2,000 tappre mäns bröst och

klämde dem så i sin omfamning, att en hvar tydligt hörde, hurIS

kamraternas hjärtan dunkade under vapenrockarne. Hvad

skulle nästa sekund medföra? — Bah, de voro det stolta

Albions äkta söner, de tvekade ej längrre, kände ingen

fruktan mer, utan gjorde sig blinda och döfva och togo ut stegen,

fastän fötterna emellanåt föreföllo att vara nitade vid jorden.

Med halsarne framsträckta väntade artilleristerna vid

sina kanoner och kulsprutor. De ansträngde sig till det

yttersta för att se eller höra något, men när fienden

fortfarande lika envist gömde sig i sina hål, förlorade de

tålamodet och började dansen på eget bevåg.

Det var just hvad anfallskolonnen behöfde. Bullret

och larmet bakom den satte stål i nerverna och fart i benen,

den ohyggliga mara, som ridit männen försvann, de voro

befriade från den dystra nödvändigheten att tänka.

Smällarne och hvinandet bredvid och bakom dem verkade som

ett häftigt rus, deras torra gommar fuktades och de främsta

leden sprungo i floden. Nu gällde det att hinna fram,

tvekan eller söl betydde deras egen undergång, och de hade

en annan uppgift: att döda, att segra. Det gick raskt

framåt genom vattnet, som på det djupaste stället nådde

de kortväxte under armarne. Det var en lång rad hårdt

sammanslutna munnar och hotfullt blixtrande ögon hos en

hop män, hvilka endast begärde att segra eller stupa. Och

alltjämt ingenting, ingenting. Det bar redan uppför norra

stranden och icke ett skott var lossadt från den sidan,

ständigt nya öfverraskningar från den osynlige fienden, som

alltid fanns, där man icke sökte honom, aldrig där han

väntades.

Ett högt, skallande hurra bröt ut ur 2,000 strupar

och de bägge khakiregementena störtade uppför

sluttningen, lämnande en bred, våt väg efter sig genom gräset.

Det tog fem minuter för dem att komma under fund

med, att de stormat en position, som utrymts för minst

tvänne dagar sedan. Då tittade soldater och officerare

fånigt på hvarandra, skakade sina hufvuden och medgåfvo,

att de ej begrepo ett spår af detta krig, som vände upp

och ned på alla föreställningar om ett ordnadt fälttåg.

Deras första känsla liknade mycket bedragen förväntan,

sedan tego de beskedligt och sågo mulna ut, de nära nog

skämdes för sig själfva.

Det dröjde en hel månad, innan de två regementenai6

blefvo sig något så när lika igen, men efter den tiden,

åter-vunno de sitt forna jämnmod, ty i en tidning, som sent

omsider nådde dem, sågo de, att en stor seger vunnits och att

just de — det stod tryckt med fetstil och för evärdliga tider

— utvecklat en beundransvärd tapperhet, hvilket äfven

var fullkomligt sant, ehuru det var alldeles onödigt. Men

om det stod lyckligtvis ej det minsta. Då välsignade 2,000

man de hyggliga korrespondenterna, åt hvilka de förut

skrattat så innerligt, och föresatte sig att ständigt vörda

och ära dessa sanningens utkorade apostlar.

Men detta tillhör ett senare tidsskede och har mycket

litet med öfvergången att göra.

I största hast lades tvänne pontonbryggor ut och först

af alla tågade Hennes Majestät Drottningens irländska

dragoner öfver, vid tyglarne ledande sina hästar, som

sum-mo bredvid. Därefter formerades regementet på linie

och trafvade uppför kullarne för att trygga arméns

öfvergång, ty man vågade ännu ej tro, att en dylik seger vunnits

så oblodigt.

Som regementets närmaste uppgift var att om

möjligt bibehålla känningen med fienden, fortsattes ridteijjV

omedelbart, sedan dock sido- och förpatruller utskickats,^

ty misstron mot de oberäkneliga boerna var ännu förhär- s

skande. Med ett dånade hurrurop brusade regementet

öfver kullarnes krön, kom ned i en smal dalgång och

klättrade uppför en stenbunden sluttning midt emot för att

deployera på en vidsträckt slätt. Där stannade det och

alla sågo nyfiket ut öfver den milsbreda gräsöknen. Ännu

ingenting, som angaf fiendens närvaro, tills någon plötsligt ,

ropade:

»Där ... se dit!»

Det var obehöfligt att närmare bestämma, hvad som

åsyftades, alla hade sett. Två, kanske tre mil, ty afstånden

voro på grund af den klara luften omöjliga att bestämma,

på slättens andra sida aftecknade sig en grupp människor

skarpt mot den ljusare bakgrunden. De voro icke femtio,

men om de endast varit två, hade de ej kunnat undgå att

blifva upptäckta. Det tycktes heller icke vara deras

mening att dölja sig, de stodo orörliga med gevär för fot och

blickade bort till de framryckande fienderna, hvilka i sin

ordning inbillade sig se deras försmädliga hångrin. Ingeni7

begrep egentligen, hvarför de just skulle hånle, men alla

hade klart för sig, att det var det enda, de nu kunde

företaga sig.

»Ändtligen, ändtligen!» sorlades genom leden och 600

soldathjärtan började dunka i svindlande takt. Och utan

att invänta ett kommandoord, utan att beräkna eller tänka,

samlade hvarje man tyglarne stadigt i vänstra handen och

höjde sabeln, hvarpå 1,200 sporrar ursinnigt gräfde i

hästarnes sidor. Som slungadt af en elektrisk gnista flög

regementet ned mot slätten. Det hurrades ej, 600 munnar

betos ilsket ihop, 600 par ögon riktades med brinnande hat

mot den punkt, där fienden nyss försvunnit. Hela massan

störtade likt en lavin utför sluttningen och från öfversten till

yngste rekryten besjälades alla af samma tanke, drefvos af

samma impuls. Hästarnes frustande, stigbyglarnes och

sabelbaljornas rassel samt hofvarnes klapprande mot marken

blandades till en röra af ljud, som angenämt smekte dessa

förhärdade kavalleristers öron och medförde en underbart

lifvande verkan på människor och djur.

Slätten, där dragonerna snart funno, att gräset blott

äxte i enstaka tufvor, var bredare än någon beräknat och

dammet höljde inom kort hela regementet i en

ogenomtränglig sky. Hennes Majestät Drottningens irländska

dragoner började hosta och spotta, stridslusten smälte i

solhettan, som gjorde hjälmarne centnertunga, och fastän

de brusat fram i ursinnig fart en kvart, tycktes kullarne där

borta ännu befinna sig på samma obegripliga afstånd.

Ifrån att hafva satt igång efter alla konstens regler,

packade regementet ihop sig som ett nystan, hvilket efter

hand började dragas ut på längden och bilda en särdeles

trasslig härfva. Och i stället för att blifva en regelrätt

schock, urartade angreppet snart till en vanlig

kappränning. Helt och hållet förblindade af dammet anade

offi-serarne nog, att allt gått sönder, men en hvar hade också

klart för sig, hvad regementets ära fordrade och farten

minskades ej. De bästa springarne höllo ut, de ömfotade

och svaga blefvo efter och för betraktaren tedde sig en

ytterst egendomlig syn. I små, spridda grupper, stundom

blott en och en, nådde dragonerna målet för sin ursinniga

ridt och funno •—• intet. De vacklade i sadlarne, torkade

sina svettdrypande pannor och hostade upp stoftpartik-

Abrahams offer. 2

ài8

larne ur sina torra, sammansnörda strupar, ännu på en

god stund orkade de ej svära något nämnvärdt.

Framför dem bredde sig en ny slätt, till hvars gränser

blicken ej nådde, och på den syntes, hur ifrigt de än

ansträngde sig, icke ett lefvande väsen, så vida de ej ville

räkna ett par hungriga gamar, som en mil längre bort

kalasade på en död häst.

Det blåstes samling och leden rättade sig

någorlunda. Bakom regementet höllo ett tjog karlar som bäst

på med sina störtade hästar, några brutna nyckelben och

en eller två vrickningar, det var hela förlusten. Alla

deras ansträngningar hade således varit förgäfves och

någonting, som bedröfligt mycket liknade snopenhet,

lade sig tungt öfver dem. Då kastade en löjtnant vid

tredje skvadronen så där på måfå fram, att boerna ej

ägde kavalleri och för säkerhets skull beredde sig den

oförsiktige unge mannen att förklara sin åsikt om deras

arméorganisation. Han gjorde det emellertid inte, han

upptäckte till sin ej ringa förundran, att hästens betsel

råkat i oordning.

Men innan han hunnit börja därmed, hade icke fullt

600 par ögon nitats fast vid talaren, som om de velat

genomborra honom. Det var en blodig förolämpning mot

Hennes Majestät Drottningens irländska dragoner att

insinuera, att de ej orkade hinna upp några dussin

eländiga infanterister, och öfversten, som kommit på det klara

med, att hela attacken varit ett ganska dumt tilltag, bad

i utsökt väl valda ordalag den fördömde pratmakaren

hålla ihop sitt syndigt otidiga lilla gap och inte babbla

i vädret. Detta citat har intet att göra med den inom

regementet förhärskande tonen, det skall ej heller utgöra

ett prof därpå, det är egentligen ingenting annat än ett

uttryck för den tillfälliga stämningen, och som sådant

kan det anses betecknande nog.

Hela regementet drog också en lättnadens suck, det

var i strängt koncentrerad form precis, hvad det ville

hafva sagdt, men ehuru en syndabock frivilligt anmält

sig, blef stämningen ej därför stort bättre. Deras enda

tröst var, att nitton man kunde rapporteras som skadade.

Efter två timmar voro dragonerna åter i stånd att

missbruka en allmänt känd potentats namn och titlar,19

något som de ej heller underläto. Ungefär vid den tiden

hade kommenderande generalen fört halfva armén öfver

floden och en adjutant kom för att frambära hans tack

för det vackra anfallet. Därjämte tillkännagaf han,

att, eftersom regementet frivilligt intagit téten, det skulle

få äran utgöra arméns spets, hvarför öfverbefälhafvaren

anhöll att öfversten fortfarande behöll känningen med

fienden.

Det smickrade Hennes Majestäts Drottningens

irländska dragoner, att man trots den klena utgången

uppskattade deras goda vilja. Regementet satte sig på nytt

i rörelse och när det hunnit utför kullarne, d. v. s. utom

synhåll från den öfriga armén, stannade det, emedan

hästarne helt enkelt vägrade att gå vidare. Ett

trettiotal af dem voro totalt odugliga till vidare aktion och minst

hundra skulle säkerligen ej vara i stånd att flytta fötterna

ur stället på flera dagar.

Officerarne bleknade, dragonerna blefvo högröda och

öfversten såg melankolisk ut. Emellertid dög det ej att

göra invändningar, hur berättigade dessa än kunnat vara,

mot en i de artigaste ordalag öfverbringad order. De

sjuka hästarne — om manskapet talades ej — bildade

eftertruppen, sådan den nu blef, de öfriga ryckte framåt

•— tills vidare.

Och framåt bar det. Tvänne veckor tumlade

Hennes Majestät Drottningens irländska dragoner omkring

på de vattenlösa slätterna. Äran att utgöra arméns

spets kostade dem ungefär femtio man i döda eller

saknade, de oundvikliga saknade, och halfva antalet hästar.

När underrättelsen om, att fiendens hufvudstad intagits,

nått armén, räknade regementet knappt tre hundra

tjänstdugliga hästar, men då förstodo också alla, att de fyllt

en stor uppgift. Den kvällen hurrades det mycket i

lägret, och fastän inga andra än de irländska dragonerna

kunde skryta med att hafva sett fienden ens på afstånd,

visste alla, att en del af det förestående verket låg bakom

dem. Det var ej fritt, att de med en viss berättigad

nyfikenhet frågade, hur de skulle taga sig ut, när den

eller de återstående delarne fullgjorts.

Under tiden ingingo från dragonerna täta rapporter

om deras känning med fienden, och känna af hans när-20

varo fingo de litet emellan, men se honom in i hvitögonen

lyckades de aldrig, ehuru de nästan hvarje afton riktigt

rörande vackert anropade försynen och äfven diverse

andra makter därom. Då ingenting annat återstod,

skylldes på klimatet, som beröfvade hästarne deras

krafter, och den ursäkten togs för god, ty alla

kavalleriregementen befunno sig i samma fördömelse.

Emellertid gick det, som det alltid skall gå i ett

nutida krig, 100,000 besegrade, småningom 10,000, och en

vacker dag var det fullkomligt lugnt kring armén, som

söderifrån nalkades den ockuperade hufvudstaden. Det

blef rent utaf idylliskt inom en omkrets af fem mil från

högkvarteret. Numera kunde man utan egentlig misstro

nalkas en hål väg och hvarje kopje eller fördjupning i

marken behöfde ej beskjutas med kanoner, innan man

ryckte vidare. Högste befälhafvaren lät förklara landet

söder om Bloomfontein intaget eller hur orden i hans

proklamation föllo sig, man var till en början ej så noga

med formerna, därjämte uppmanades invånarne att

återvända till sina farmar. Flertalet gjorde det äfven, men

inte var det just vänliga miner, som mötte de engelska

trupperna när de tågade förbi.

Den armé, af hvilken Hennes Majestät Drottningens

irländska dragoner utgjorde en ingalunda oviktig del,

fann sig mycket obehagligt berörd af den fientliga

hållningen, särskildt retade dem kvinnornas hatfullt lågande

ögonkast. Som segrare ansågo de sig ha rätt att fordra

ett vänligare bemötande, men när de tungrodda

skön-heterna trots aktningsvärda bemödanden till litet enkel

kurtis, likväl föredrogo de surmulna boerna och endast

spottade åt smutsgrå khaki så väl som åt röd kommis,

funno de det vara sin skyldighet att bibringa dem bättre

smak. För den skull började soldaterna här och hvar

antända en och annan byggning, där ägarens och hans

kvinnliga omgifnings uppsyn föreföll tristare än nödigt

var. Eftersom landet blifvit ockuperadt eller intaget

eller pacificeradt •— det var ingen lätt sak att hålla reda

på det, som inträffat sist, när proklamationerna regnade

•— var det deras egendom och ingenting i världen kan

hindra en engelsk soldat från att göra, hvad han vill med

sina tillhörigheter. Detta sätt att föra krig saknade ejsina behag, men det medförde äfven vissa olägenheter,

bland annat att de, som beröfvades, hvad de återigen

ansågo för sin egendom, upphörde att vara fredliga längre.

Bakhållskriget blossade upp på nytt och den besvärliga

tjänstgöringen för kavalleriet, hvars allestädes närvaro

man begärde, vidtog åter.

Hennes Majestät Drottningens irländska dragoner

brydde sig mycket litet om tilldragelserna längre söderut,

de sökte och funno en ljuf tröst i att befinna sig endast

två mil från Bloomfontein och sötebrödsdagarne i

högkvarteret. Då ankom underrättelsen om, att deras mödor

krönts med en visserligen ej beräknad men likväl helt

naturlig framgång, landet bakom dem befann sig i fullt

uppror och de nyss upprättade förbindelserna hotade

att afskäras. Åter blef det att tumla om i alla riktningar

öfver Oranjefristatens ändlösa slätter. Och som man

hvarken tagit fiendens seghet eller nyväckta förbittring

i betraktande, mötte oupphörliga svårigheter, hvilka till

på köpet ökades dag från dag. Hundratals hästar

fördärf vades, remonterna sprängdes på en vecka och Hennes

Majestät Drottningens irländska dragoner räknade snart

flere afsuttne än beridna kavallerister.

Så randades ändtligen de irländska dragonernas

stora dag. Den armékår de nu tillhörde •—■ de visste

knappt själfva hvilken, ty de hade på sista tiden bytt

befälhafvare ett dussin gånger •— stötte oväntadt på en

fiende, hvars fasta beslut tycktes vara att slåss.

Bataljen liknade precis alla andra under detta och

de flesta krig. Efter en timslång artilleriduell utrymde

boerna plötsligt sin ställning och stannade två mil bakom

den första linien. Engelsmännen störtade efter som väl

dresserade hundar på spåret och artilleriet började ånyo

dundra från sina positioner. Sedan följde ett

höglandsregementes lika väl ledda som modigt utförda

bajonettanfall och fienden bytte plats för tredje gången. Enär

aftonen närmade sig och kommenderande generalen var

van att gå tidigt till sängs, lät han storma äfven den sista

ställningen, hvarvid boerna, som ej väntat angreppet så

snart, gåfvo sig af med litet större brådska än vanligt.

Regementet, som tagit deras förskansningar, förlorade

ioo man i döda och sårade, men generalens sömn var råd-22

dad. Innan han lade sig, sände han kavalleriet att

förfölja fienden och drog sedan lugnt nattmössan öfver öronen.

Hennes Majestät Drottningens irländska dragoner

och ett lancierregemente fingo äran att fullborda segern.

(Får man tro tidningskorrespondenterna skördades

oerhördt mycken ära i detta fälttåg.) Kavalleriet formerades

hastigt och störtade framåt med lösa tyglar, under det att

skymningen bredde sig öfver slagfältet. I karriär

brusade ryttarskaran utåt slätten, nådde fiendens

skytte-grafvar och redo en stund bredvid dem. Sedan följde

en uppslutning så elegant, att de på marken liggande

infanteristerna gapade i häpen beundran, och därpå flög

den stora skramlande och rasslande massan vidare, medan

sablarne blixtrade och blänkte som eldslågor i

kvällssolens sista, slocknande strålar. Oväntadt uppstod en

stockning, en het pust slog karlarne i ansiktet och en

jämn ström af bly och projektiler, som kreverade bredvid,

under och öfver dem, utgöt sig bland lancierer och

dragoner. Ingenting förut sedt eller kändt kan gifva en

föreställning om det, som tilldrog sig. Män lyftades ur

sadlarne, famlade i luften efter ett stöd och föllo till

marken, vettskrämda hästar durkade och stegrade sig, andra

med bukarne uppslitna af granatskärfvor trasslade in

benen i tarmarne och sprungo vidare, slitande inälfvorna

ur sina egna kroppar, ben brötos, lemmar krossades,

lifs-varmt kött trampades ned i smutsen: jorden skalf, himlen

mörknade och drog nattens svarta sorgedok framför sig;

dödsrosslingar och jämmerrop, böner och hädelser, hesa

hurraskrän och skärande tandagnisslan blandades till

ett helt, som mänskliga sinnen ej voro i stånd att

uthärda. Kavalleriets centner hade trasats sönder till en

oformlig, blödande massa, där några af fasa galna

varelser kröpo omkring bland lik, hvilka ännu darrade efter

det sista andetaget. Men vilda af stridslust och ifver,

brusade regementenas jakt vidare.

Den kvällen kostade Hennes Majestät Drottningens

irländska dragoner 150 man, lancierernas förlust blef ej

fullt så stor, men i stället togo de båda regementena två

demonterade kanoner och en tom ammunitionsvagn,

hvilken ensamt den, enligt tidningarnes uppgifter, bildade

en riklig ersättning. En ny, glänsande seger var vunnen,och som vissa papper på Londons börs redan följande dag

stego med ¹/₄ procent, kan ej med fog påstås, att de gjorda

uppoffringarne i människolif varit gagnlösa.

Från den stunden kan man dock knappast säga, att

de irländska dragonerna existerade annat än i rullorna.

Manskapet var decimeradt till hälften af sitt ursprungliga

antal, hästar funnos ej till en fulltalig skvadron. De

flesta karlarne stoppades in i sjukbarackerna, och den

lilla återstoden slogs ihop med ett annat regemente, som

sändes till hufvudarméns téte, där deras vana vid

buskkryparkriget borde göra nytta.

Och nytta fingo de sannerligen göra. I sina slitna

uniformer och med munderingar, som skulle framkallat

en lumpsamlares ohöljda förakt, svettades de om dagen

och fröso under natten. De satte rekord vid ändlösa

patrullridter, slogos bittida och sent, svulto ibland och

voro med öfverallt, där stryk gafs eller togs. De blefvo

väderbitna och härdade, hårda till sinnes och ännu

hetsigare till humöret än förut, de gapskrattade åt faran,

och gycklade med döden, och eftersom de vant sig att

utföra äfven det omöjliga, användes de ständigt till

vågsamma rekognosceringar och halsbrytande företag. Men

fienden fingo de aldrig se på närmare håll, de lika litet

som någon annan. Att de likväl behöllo känningen med

honom, därom vittnade luckorna i deras led. Till slut

splittrades regementet i några själfständiga

officerspatruller och slungades ut i alla väderstreck.

Detta är i sammandrag ett halft år af 19:de

dragonregementets historia, må en hvar, som inte gillar den,

göra den bättre!

— — — — —

Och» nu befunno sig dessa femton man på återvägen

från ett af de vanliga ströftågen långt utanför linierna.

*

KAP. II.

Den ropande rösten.

Den korta skymningen var förbi och mörkret bredde

sig med ens öfver slätten. För alla andra skulle

belägenheten varit ohygglig, de femton dragonerna och deras

två officerare hade befunnit sig i ännu obehagligare

situationer så många gånger, att ensamt därför deras oro ej

ökades. Hvad som i stället gjort dem mer än

betänksamma var den nedslående vissheten, att de blifvit

upptäckta och kanske jagades af en öfverlägsen fiende. Men

tröttheten förslöade dem och hindrade hjärnorna att

arbeta, på samma gång den gjorde musklerna så slappa,

att det föreföll dem omöjligt att lyfta ett finger till

försvar.

Plötsligt gnäggade en häst och sträckte vädrande

hufvudet åt ena sidan. Karlen på hans rygg spratt till

och höll inne. De, som redo bakom honom, stramade

på tyglarne och kamraterna framför gjorde detsamma,

när de märkte, att de andra stannat förut. Det blef om

möjligt ännu tystare i den lilla skaran, och med en ängslan,

som deras andliga och fysiska utmattning förvandlade

till ångest, frågade de tysta och nedslagna: »skola vi

ändtligen möta den osynlige fienden?» — Svaret så att säga

låg i luften, deras läge hade blifvit förtvifladt och det

knäckte den sista resten af motståndskraft. De kände

det nära nog som en tröst att slippa famla omkring med

förbundna ögon, verkligheten, hur obevekligt hård som

helst, var bättre än detta.

Hästen gnäggade på nytt, och ett par män inbillade

sig höra, att en annan svarade långt borta. Men när

kamraterna, som hviskande delgifvit sina misstankar,

buttert sporde: »hvar?» voro de ej i stånd att säga, om de

hört ljudet från höger eller vänster, framför eller bakom.

En minut sutto alla orörliga och lyssnade, men då

ingenting mer förnams, och ingen heller bestämdt vågade

påstå, att en främmande häst verkligen gnäggat någonstädes,

beredde man sig att rida vidare.

Trefvande genom mörkret vidtog åter och fortsattes

25

en kvart. Då höllo de bägge officerarne i téten in sina

hästar och lutade sig spanande fram öfver deras halsar.

»Tyckte ni inte . . .?» frågade den ene sakta.

»Hvad då? —- Nej, jag ser ingenting.»

»Kanske jag inbillade mig det, jag har varit

illamående ända sedan morgonen, men ...»

»Är ni sjuk, Stephens?»

»Åh nej!»

»Intet farligt, förmodar jag?»

Deras frågor och svar växlades hviskande, för att

manskapet ej skulle höra dem, tills hastigt officern, som blifvit

kallad Stephens, utbrast:

»Kennedy, det är något, som rör sig där borta.»

Tvänne revolverhanar spändes genast, och

mynningarne riktades in mot mörkret framför dem, hvarpå den

äldre af de båda officerarne halfhögt ropade.

»Hvem där?»

Intet svar hördes, men när frågan upprepats i

förening med en hotelse att skjuta, höjde sig en darrande

stämma ur ett par buskar strax bredvid dem.

»God» hvit baas*, inte skjuta på stackars svart man.

»Kom hit, karl!»

»Inte skjuta», gnällde den jämmerliga rösten, och

officerarne tyckte sig höra, hur tvänne tandrader

skall-rade mot hvarandra.

»Kom, eljest smäller det.»

En skugga liksom växte upp ur jorden, så tätt intill

hästarne, att dessa fnysande ryggade tillbaka.

»Håll dig på afstånd, karl!»

»Inte skjuta på stackars svart man, inte skjuta!»

Dragonerna hade hunnit fram till sina officerare och

bildade en halfcirkel kring mannen, hvars gestalt de

endast med stor svårighet förmådde urskilja.

»Hvarifrån kommer du?» började patrullens

befälhafvare. — Han talade fortfarande i samma dämpade ton

och höll revolvern stadigt riktad mot främlingen, som han

trots det rådande mörkret såg vara en af landets

urinvånare.

»Baas officer inte vred? — Neej, baas god, mycket

* Baas, kafferbefolkningens vanliga hälsningsord till alla hvita.26

god.» ■— Och kaffern närmade sig, görande min af att

kyssa den tilltalades fot.

»Smutsa inte mina stöflar med dina läppar, karl, utan

svara på frågan!»

Kaffern spratt till och rätade trotsigt ut sin ödmjukt

böjda rygg. Och med den för hans stam vanliga

lättheten att byta om sinnesstämning, sade han skadegladt:

»Baas van der Nath låter hälsa och säga: Baas

officer, den andra officer och alla femton soldater gifva sig

fångna.»

»Hvad tusan jollrar du, karl! Hvem är baas van der

Nath?»

»Fältkornetten kallas han af sina krigare.»

»Och hvar befinner han sig?»

Kaffern hade åter sjunkit ihop som en kusad hund

inför sin stränge husbonde och mumlade endast.

» . . . alla femton soldater gifva sig fångna.»

»Svara genast, hvar finns den där fältkornetten?»

Den svartes högra hand beskref en vid cirkel i luften,

innan han ånyo höjde sin stämma, i hvilken skadeglädjen

kämpade om väldet med hans tydliga fruktan.

»Där och där och där. Hans krigare ligga på

marken bredvid honom, alla färdiga att skjuta.

De båda officerarne lutade sig mot hvarandra och

växlade en innehållsrik blick.

»Omringade», sade bägge lika dystert och deras

hakor sjönko begrundande ned mot brösten.

Manskapet hade hört det korta samtalet med den

okände, som ställt sig i dess väg, och den tysta

förbittringen ökades. Men hvad skulle de företaga sig? Var icke

detta, som att med förbundna ögon krypa omkring i en

säck, alla utvägar stängda och döden lurande på sidorna.

Slåss tappert, som det anstod Hennes Majestäts soldater,

det kunde de . . . och hvad mer? Skjutas ned likt

skadedjur af en försiktigt gömd fiende, multna på en okänd

fläck och skrifvas upp som saknade för att glömmas, det var

allt.

»Gevär ut!» kommenderade emellertid

patrullbefäl-hafvaren, mer eggad af ett dunkelt minne om en plikt,

som bjöd honom försvara sig till sista andetaget, än af

hoppet att lyckas undkomma faran.27

Dragonerna lödo af gammal vana, men de fumlade

slappt, kommandoorden hade saknat den segervissa klang,

de förut alltid varit vana att finna däri. Sablarne foro dock

skramlande ur sina baljor, karbiner och revolvrar gjordes

mekaniskt i ordning, och patrullen sökte inbilla sig, att den

formerade linie till attack. Men så snart den första

förvirringen upphört, sveko de för en sekund häftigt spända

nerverna och nästan med ångest stirrade karlarne ut i det

beck-svarta mörkret, hvilket som en vägg omgaf dem och knappt

tillät någon att se mer än konturerna af sina närmaste

grannar. Var det inte en galenskap, att rusa rätt mot

fiendens gevärsmynningar? Denna och en mängd liknande

frågor trängde sig oemotståndligt på dem och surrade

blixtsnabbt genom femton öfverretade hjärnor. Och intet

svar ljöd ur natten, blott den all handlingskraft förlamande

ovissheten högg rofgirigt sina hvassa klor i deras sinnen,

och oväntadt började en karl snyfta.

Sexton par öron hörde det och sexton modiga män

vacklade i sadlarna. Om ej en sista rest af disciplin

hållit dem tillbaka, skulle de allesammans instämt i

kamratens af ilska och smärta föranledda gråt. Det var

således slutet på visan. Tusentals mil hade de jagat den

snabbfotade fienden genom ett obekant land, på otaliga ställen,

hvilkas namn ingen längre brydde sig om att minnas, hade

de slösat med sitt hetsiga, irländska blod och nu nådde de

ändtligen sin tapperhets och sina mödors mål. Trötta,

halfslöa, uthungrade, kraftlösa vaggade de af och an som

säf för en häftig vind, utan förmåga att tänka en redig tanke

till slut. Två minuter sutto alla i hopplös väntan endast

kännande, att nu var deras mod brutet och deras krafter

uttömda.

Just i det ögonblicket skar en metallhård stämma

genom det omgifvande mörkret.

»Gif er!»

Det var inte en uppmaning, utan en i kort

kommandoton framslungad befallning, hvars triumferande klang

äfven sade: allt motstånd är gagnlöst.

Dragonerna hade redan insett, hur vansinnigt hvarje

försök till motstånd skulle varit. Och liksom genom en

tyst öfverenskommelse släpptes den ena sabeln efter den

andra till marken, kastades skjutvapnen, och trögt gledo28

männen ur sadlarne, lämnande hästarne åt sig själfva.

Ingen af dem skulle tvekat att strida mot en mångdubbelt

öfverlägsen fiende, men att storma fram i mörkret, med

vissheten om ett misslyckande bredvid sig, stupa öfver

osynliga hinder eller skjutas ned och dö utan nytta, det

öfversteg till och med deras många gånger profvade mod.

»Släpp hästarna, formera ett led, officerarne framför

fronten!» fortsatte den metallhårda rösten.

Och brutna, färdiga att brista i gråt af raseri lydde

dragonerna som sömngångare.

Några steg från dem, så nära, att de undrande frågade

sig, hur det var möjligt, att de ej märkt dem, döko ett

dussin skuggor upp ur gräset, sedan förnams ett ifrigt

trampande och deras hästar drefvos bort.

»De vädra kamrater», tänkte hvar enda dragon. —

De veta, hvar foder och vatten finns, eljes, skulle de ej

följa med så villigt.»

Öfver något mer hunno de ej reflektera, nästa minut

omgåfvos de af ett femtiotal män, hvilkas gevär höllos

färdiga att ögonblickligen användas. Hastigt flammade en

stor eld upp trettio steg från dem, ytterligare ett tjog

bösspipor blänkte i skenet däraf och nedslagna öfver, att

veta sig vara fångar, modstulna och förargade gingo de

med sänkta hufvuden ditåt. Det har tragiskt att hafva

rusat rätt in i denna fälla, sedan de spillt bort sina krafter

på letandet efter en väg, som kanske icke ens fanns. En

tröst, om än bitter, var det dock, att fienderna voro så

många flere än de. Så långt eldskenet nådde, sågo de

tjud-rade hästar och deras förvåning öfver att hafva ridit midt

in i denna skara utan att ana något, blandades med en viss

respekt för motståndarnes skicklighet, ty de, som själfva

praktiserat bakhållskrigets talrika småknep, visste hur

svårt det var att gömma sig. Men till allt annat kom äfven

en oklar känsla, som nära nog liknade tacksamhet. För

fienden hade det varit den lättaste sak i världen att skjuta

ned dem allesammans och sedan rida sin väg. Efter

dragonernas sätt att se saken, skulle just det skänkt större ära

och medfört vida mindre besvär, en ingalunda oviktig

omständighet, då det gällde att snabbt tillryggalägga långa

vägsträckor.

Karlarne hade utan uppmaning gått fram till elden och29

satte sig i en grupp på marken. Nu, när allt var öfver, tog

tröttheten ut sin rätt, och fastän de ändtligen erhållit ett

tillfälle att på nära håll betrakta en fiende, som de sökt så

länge, önskade de intet annat än ett mål mat, och några

timmars sömn.

Man tycktes redan hafva anat deras tankar, ty en

karl, öfver hvars bröst det traditionella skägget bredde sig,

hämtade från en kärra ett fång majskakor och några

stycken biltong, hvilket allt han bar till fångarne och med en

vänlig nick bad dem taga för sig.

Dragonerna inväntade ej en andra inbjudning, de grepo

verket an, och deras käkar började arbeta med en styrka

och en ifver, som bättre än något annat visade, hur

uthungrade de voro.

»Ät ni!» sade på god engelska mannen, som gifvit dem

föda. •— »Vi ha proviant för ett helt regemente till.» —

Sedan vände han sig halft om och sände en spörjande blick

mot de bägge officerarne, som stannat ett stycke från sina

män. Han skakade litet undrande sitt hufvud, ty deras

högdragna miner gjorde honom tvehågsen. Slutligen tog

han mod till sig och frågade blygt. — » Ä" inte ni också

hungriga?»

Den äldre officern höjde på axlarne, den andre mötte

hans vänliga blick med ett afvisande ögonkast.

Mannen skakade på hufvudet och smålog, som om

han haft två egensinniga barn framför sig, men ej fästat sig

vid deras beteende. Därpå återvände han till dragonerna

och sade ännu en gång:

»Ät ni, det behöfs nog.»

Och när karlarne utan alla ceremonier slukade den

enkla födan, nickade han förstående och mumlade, att en

femtiomilsridt plägade gifva god matlust. Hans små,

välvilliga ögon synade männen hvar för sig och stannade

till slut vid en af dem, som var för trött att orka förtära något.

»Ja, ja», sade han — »det är intet tvång, vill ni hellre

sofva, så gör det i stället, vi dröja nog till dagbräckningen.»

— Och liksom för att ställa sig på riktigt god fot med

fångarne tillade han. ■— »Vi ha gifvit akt på er, ända sedan i

morse. Vi kunde ha gjort af med er, när ni gingo öfver den

lilla bäcken vid middagstiden, vi lågo bakom kullarne, tre

hundra meter längre bort, men vi sågo, att ni saknade pro-3°

viant och voro trötta redan då, så vi väntade. Det är en

känd sak, att man slåss dåligt med tom måge och i mörkret,

och hvarför skulle vi skjuta ned er, när det inte var

nödvändigt. För resten ha vi gjort ett stålstrådsstängsel längre

fram, om ni fortsatt en half mil till, skulle hästarne stupat

där och . . . ja, ja, det är nog bäst som det är.»

Dragonerna åhörde knappt hans tal, det där begrepo

de nog, de fortforo att äta. Men de kände också en viss

belåtenhet öfver, att fienden icke visade någon särskild glädje

öfver sin lyckade fångst och att inga närgångna blickar

besvärade dem. De sågo hästarne stå i rader, tuggande sitt

foder eller liggande på marken; litet emellan dök en skugga,

försedd med gevär upp ur mörkret på ena sidan elden för

att strax efteråt glida in däri på andra sidan och var borta

igen, och då och då trängde ljudet af dämpade röster till

dem, men hela tiden var den milda, lugna tonen

förhärskande liksom allt skedde med en tung, långsam

tvärsäkerhet. Intet, som påminde om brådska och ifver märktes,

den militära snabbhet, hvarvid de voro vana, fanns ej, och

subordinationsförhållandet mellan underordnade och

förmän tycktes vara okändt bland dessa enkla människor.

Alla rörde sig som vänner eller jämlikar om hvarandra och

orderna gåfvos eller mottogos i vanlig samtalston. Jaså,

detta var fienden. Det var väl sant, att sedd på nära håll

ter sig en sak aldrig så som på afstånd.

Fångarna voro emellertid för uttröttade att gifva akt

på det, som tilldrog sig, En efter en lade de sig ned och

somnade, deras ovisshet var slut och den trygga

säflighe-ten hos fienden medförde en välgörande verkan,

hvilken kom dem att sluta ögonen med samma tillförsikt, som de

eljest gingo till hvila i sitt eget läger.

De lågo där i en lång rad, med kapporna svepta kring sig

och fötterna mot elden. Den, som hade officerarne

närmast sig, vågade till följd af den respekt, han var skyldig

dessa, ej låta sömnen taga öfverhand, utan följde deras

exempel, och sökte hålla sig vaken, men snart nog tog

tröttheten ut sin rätt äfven hos honom. Han sträckte rak lång

ut sig på marken och gjorde det så bekvämt som möjligt och

den korta stund, då han befann sig mellan sömn och vaka,

hörde han den yngste af sina förmän föraktligt yttra:

>De där sofva redan som djur. Fyll deras magar31

och de begära ej mer, af dem kan man ingenting vänta.»

Dragonen öppnade ögonen till hälften. Han anade,

att officerarne hviskade om en möjlighet till flykt, men

han liksom kamraterna, var för slö att tänka på annat än

hvilan, nästa sekund sof han som ett godt barn och snarkade

som en dragon.

Löjtnanterna Stephens och Kennedy hade tagit plats

på marken bredvid hvarandra. De voro lika

sönderbråkade och trötta som sitt manskap och försjönko i en mulen

tystnad. Deras hjärnor lydde icke viljan, lika litet som

deras lemmar skulle varit i stånd därtill. De hade insett, att

de måste finna sig i sitt öde, men de togo ej fångenskapen så

lätt som dragonerna, ansvaret tyngde dem och en retlighet,

som hvarken ville höra skäl eller taga reson, förbittrade deras

sinnen. De hade fått lära hvilken otroligt stor roll

slumpen städse spelar i ett krig, men de sågo ingen tröst däri,

åtminstone ej för tillfället. De visste nu, att den styrka,

som tagit dem, var stadd i samma ärende som de.

Boernas armékårer omgåfvos alltid af en mängd större

detachement, som rekognoscerade långt framför och på sidorna

om hufvudstyrkan, de hade råkat stöta ihop med en af

dessa flygande småkolonner och sutto här som fångar.

Hvad man velat, att de skulle spana ut, kände de men ägde

inga utsikter att meddela det åt de sina. Alltsammans

var så enkelt och lättfattligt, att icke det minsta kunde

sägas därom, men just därför funno de i den första hettan sin

förödmjukelse dubbel, och de sutto sida vid sida, gräfvande

ned sig i ett tyst raseri öfver sin otur, till hvilken de likväl

voro utan skuld.

Regementet hade så grundligt fått veta, hvad ett

krig är, att det ej längre fanns till, själfva kände de den

blinda slumpens makt, men det var ingen anledning för

dem att gifva allt förloradt, och hvarför skulle de ej i sin

ordning våga lita på samma slump, som nyss varit dem

ogunstig? I krig, där tusentals hjärnor endast anstränga

sig för att omintetgöra, hvad andra räknat ut, där minor

och kontraminor oupphörligt springa, och där hat,

skadeglädje, hämndlystnad, äregirighet och öfver hufvud taget

alla oädla känslor spela in och afgöra människors öde, kan

hvad som hälst inträffa när som hälst. De visste icke hvad

morgondagen kunde medföra och ansågo sig för den skull32

äga rätt att hoppas allt. Utsikterna för en flykt hade de

ej diskuterat, emedan mörkret, deras brist på kännedom

om trakten och en hel del annat lade oöfverstigliga hinder i

vägen och så sutto de där misslynta och vid ett humör,

hvars retlighet ökades för hvarje minut, och inväntade

gryningen, som att börja med skulle låta dem se något.

»Det tjänar ingenting till att grubbla på ett för

närvarande olösligt problem», sade löjtnant Kennedy, den

yngste af de båda officerarne — »vi äro fångar. Återstår att

räkna ut, hur längre vi skola förblifva det.»

»Jag fryser», mumlade kamraten, som ej tycktes hafva

hört hans ord, och drog huttrande kappan kring sig.

»Sof Stephens, ni behöfver det. Jag skall vaka.»

»Jag ämnar inte sofva mer än ni», svarade den

tilltalade envist.

»Som ni själf vill.»

Svaret kom onödigt buttert. Den, som mottog det

kände sin misstämning ökas af den fräna tonen, och den,

som gifvit det, blef än mer förargad öfver att ej hafva

lyckats lägga band på sitt dåliga lynne. Men ingen af de

två gjorde sig besvär med att rätta, hvad bägge visste vara

ett missförstånd, utan sjönko tillbaka i sin mulna tystnad.

Det, som händt dem, var en bagatell, hvilken alls icke

inverkade på kriget, men för dem var det den hittills största

händelsen och de behöfde tid att ordna sina känslor och

bringa dem i jämnvikt.

Tjugu steg från de bägge officerarne sutto likaledes

två män och samtalade. De vände ryggarne mot det

fladdrande ljuset, så att deras anletsdrag, hvilka för öfrigt

doldes i hattbrätternas djupa skugga, ej kunde urskiljas. De

voro inbegripna i ett meningsbyte som så helt upptog dem,

att de glömde allt annat därför.

»Tack, Abraham, för att du gjorde mig till viljes!»

yttrade den ene med en gammal mans spröda organ. »Tack!»

»Hvarför tackar ni mig, pastor Schmidt?» frågade

lågmäldt en fulltonig röst, hvilken påminde om den, som

uppmanat dragonerna att sträcka vapen, ehuru dess klang

nu var en helt annan. •— »Efter hvad ni sagt dessa dagar

skulle det gjort mig mycket ondt att behöfva utgjuta

blod, och hade de ej gifvit sig, ja, då hade det likväl gått33

därhän. Där ser ni, hur litet en människa tillåtes

bestämma sina egna handlingar».

»Ingen svaghet, Abraham!»

»Nej, nej, jag vet, aldrig dagtinga med sig själf. Ja,

pastor, jag delar edra åsikter, jag ser, att ni har mer rätt

än vi alla tillsammans, för min del skall jag också handla

därefter.» Och halfhögt upprepade den talande något, som

nyss förut blifvit sagt och gjort ett djupt intryck på honom.

»Ned med vapnen», sade han, »ned med vapnen! Ja, det

är hvad vi alla längta efter, och ändå, ändå . . .» Han

höjde sin ena hand och pekade in i mörkret, som om han velat

säga: vi se intet och veta lika litet, vi och alla andra; högt

sade han: »Det är egendomligt detta att spilla blod och

taga lif.» Men liksom rädd att hafva iklädt sig en förbindelse,

som han icke var i stånd att hålla, skyndade han att tillägga.

»Jag försvarar dock mitt fosterland.»

»Du försvarar det bättre genom ditt exempel,

Abraham», afbröt den gamle brådskande, »en måste vara den

förste.»

»Den förste? Det är icke lätt att gå i spetsen.»

»Minns hvad som står i skriften; slår någon dig på den

högra kinden, vänd genast den vänstra till!»

Bibelcitatet gjorde tydligen en djupt intryck på den,

som åhörde det, ty hans röst darrade af undertryckt rörelse,

när han svarade:

»Jag skall vända den vänstra kinden till, jag skall

det,» Han sköt hastigt hatten tillbaka på nacken och drog

ett djupt andedrag, liksom hade han befriat sig från en

tung börda. » Och nu tackar jag er, pastor, för att ni öppnat

mina ögon! Ja, ni har rätt, må hvar och en göra hvad i

hans förmåga står att förebygga den olycka, som med

krigen hotar hela världen. Och hvem är väl jag, att jag skulle

djärfvas taga lifvet från en medmänniska, skapad efter

Guds beläte. > Han lutade pannan mot ena handen och

fortsatte i en helt annan ton. »Så snart jag träffat de Vlies,

säger jag honom detta: jag lägger ned mina vapen, ty man

måste mer lyda Gud än människor. Kommendanten

skall säkert förstå mig, om han också ej gillar mitt

handlingssätt, men», och han sänkte bedröfvad sitt hufvud än mer

— »förrän jag sagt honom allt, kan jag icke lämna männen,

här och gå som jag kommit.»

Abrahams offer. 334

»Menar du därmed att du skall slåss, ifall ni . . .»

»Tvingas jag därtill, måste det ske, jag är icke fri ännu,

men kan jag undvika det, lofvar jag, att ej ett skott lossas.

Bed, att vi ej möta någon af dem, som kalla sig våra

fiender!»

»Jag skall det, och för din och din sons skull — det är

grymt att samla blod öfver ett oskyldigt barns hufvud —

hoppas jag, att intet hinder reser sig i vår väg. Du tror ju,

att vi . . . att vi snart hinna kommendanten?»

»Han marscherade söderut, när jag med männen från

min hemtrakt drog före att se, hvar engelsmännen hålla

till. Flere än de, som nu sofva där, hafva vi ej sett, och

det dröjer nog länge, innan någon strid står i denna del

af landet. När jag sagt de Vlies, hvad han önskar veta,

har jag hållit mitt löfte, och då jag sedan tillägger, att mitt

hjärta vämjes vid allt, som sker kring mig, skall han förstå

det, han är min vän. Våra vägar skiljas, jag rider hem till

min gård, jag vill odla min jord och fostra min son till en

människa. Och hvad som än händer, vid gevärets tryck

rör icke mitt pekfinger mer, jag är en fri man, som själf

bestämmer sitt öde.»

En vindkåre hven klagande öfver den stilla slätten,

som om dolda makter sändt den att varna mannen, hvilken

rörd af stundens allvar, trodde sig äga kraft att utstaka

den väg, han önskade följa. Men han gaf ej akt därpå och

gubben vid hans sida märkte det lika litet, han sade blott

innerligt:

»Måtte du lyckas, Abraham!»

»Det skall jag», kom det trygga svaret.

»Men glöm ej, att man skall smäda och håna dig,

Abraham! Gör dig stark, min son!»

»Smädelserna] fruktar jag minst af allt, och fastän

jag vet, hur svårt det är att hålla frid midt i striden, litar

jag på den, som gifvit mig styrka att fatta detta beslut,

han leder mina steg, jag har blott att gå vidare.»

Det låg en sådan trosvisshet i dessa ord, att den gamle

kände sina ögon fuktas och med den hos en svärmare alla

hinder nedbrytande tillförsikten sträckte han sina händer

mot höjden.

»Jag har vunnit en härlig seger!» utropade han och35

tillfogade för andra gången. — »Måtte du lyckas, Abraham,

måtte du lyckas!»

»Hvarför skulle jag ej det? Att icke tvifla är att

lyckas, har ni själf sagt mig.»

»Det borde vara så, mer vet jag ej.»

En stunds tystnad uppstod, de hade talat slut.

Det, som händt här, var något mycket enkelt om också

ej lika alldagligt. Midt i stridens larm hade en man

förnummit samvetets röst, det enda märkvärdiga var, att han

lyssnat därtill. Och så kom en annan man, en gubbe, som

bibehållit barnets tro orubbad in i sin lefnads vinterafton,

och sade honom, att han hört rätt. Då böjde den andre

mannen sig, erkände sitt misstag och gick, obekymrad om

allt annat lydande det bättre inom sig.

Bränderna i elden kolade och sjönko ihop med ett

svagt prassel, en kylig pust lekte med de sista, blåbleka

lågorna och utanför lägret stod mörkret alltjämt lika tätt

och ogenomträngligt. Alla med undantag af några

skyltvakter tyktes sofva och tystnaden låg så mäktig kring allt,

att en hvar, som nödgades göra en rörelse, ofrivilligt

inskränkte sig till det minsta möjliga. De båda männen lämnade

sin plats och närmade sig fångarne. Tigande gingo de förbi

de snarkande dragonerna och nalkades officerarne, hvilka

uppbjudande sina sista krafter höllo sig vakna och väntade

utan att veta på hvad. Framför dem stannade männen och

den längste frågade sakta.

»Sofva ni?»

»Nej. Och vi se hälst, att vi lämnas i fred.»

Hvarken den trotsigt tvära tonen eller den otåliga

åtbörd, som beledsagade orden, gjorde något intryck på

männen. De stodo orörliga och den, som framställt frågan,

sade som ett slags förklaring.

»Mitt namn är van der Nath, fältkornetten.»

Officerarne höjde sina tunga ögonlock och sågo

nyfiket på den, de hört uppgifvas vara fiendens anförare. I

mörkret urskilde de en sex och en half fot lång jättegestalt

med en förvånande bredd öfver axlarne. Och när en brand

flammade till och en sekundbelyste de närmaste

föremålen, iakttogo de ett par klara, vänliga ögon, hvilka forskande

blickade rätt fram, som om de velat se något mera än det

yttre skalet, och så hunno de gifva akt på det stora skägget,36

som finkrusigt och långt bredde sig öfver det väldiga bröstet.

Synliga tecken angåfvo ej hans rang, det enda, som

möjligen skilde honom från omgifningen, var en själfmedveten

säkerhet, troligen alstrad af vanan att gifva order.

»Jag vill blott fråga, ifall ni önska något?» sade han

lugnt.

»Tack, vi behöfva ingenting!» ljöd samtidigt från

bägge officerarne. De ansågo sig veta, hvad deras ställning

fordrade och fastän en oblid slump gjort dem till fångar,

ämnade de ej genom några eftergifter kompromissa sig till

bättre behandling än kamraterna i olyckan.

»Godt!» återtog van der Nath med samma, som

officerarne funno irriterande, säflighet. ■—• »Om ni båda nu

gifva mig ert ord på, att ej försöka rymma, så länge vi äro

på marsch, skola ni. . .»

»Vi lofva ingenting», afbröt löjtnant Kennedy kort.

Fältkornetten vägde betänksamt sitt gevär i handen,

och efter en stund kom hans svar långsamt och halfhögt.

f Ja, då kan jag ej göra något mer för er, ni bli

behandlade som alla andra fångar.»

»Det är just hvad vi önska.»

»God natt . . . nej, god morgon då!» — Han skrattade

mjukt och vänligt, långt nere i bröstet och tillade därefter.

— »Vi bryta upp tidigt, så ni göra nog klokast i att sofva

en timme dessförinnan. Det bestås inga långa raster under

vår färd, vi ha brådt.»

»Vi skulle blifva er ytterst förbundna, om ni sparade

edra råd. Jag hoppas för min del, att vi, åtminstone hvad

sömnen beträffar, tillåtas handla efter eget godtfinnande.»

Ifrån att hafva varit vänlig blef van der Naths min

ohöljdt förundrad och han gjorde sig det öfverflödiga

besväret att vända sig bort för att dölja det. Han begrep

synbarligen inte alls, hur hans af idel välvilja dikterade ord kunde

mottagas på detta sätt, men han blef ej det minsta

förolämpad af den hvassa tonen. Dragen i hans ansikte

utjämnades hastigt och det vänliga uttrycket efterträddes af den

blyga förvåning, som hos goda människor vanligen åtföljer

ett begånget misstag.

Löjtnant Kennedy, som svarat honom, såg segerstolt

på sin kamrat. Han kände sig glad öfver att hafva gjort

denne jätte förlägen och njöt att af se honom stå framför37

sig som en bannad skolpojke, det blef en tröst att gifva en

läxa, hurudan den nu var, och iskallt höfligt afslutade han

det korta samtalet med ett:

»God morgon, mina herrar!»

Van der Nath nickade tyst och vände sig halft om,

beredd att gå, då hans följeslagare steg fram och med en

gammal mans halft trötta, halft otåliga motvilja för

ungdomens så ofta hänsynslösa öfvermod yttrade.

»Icke så, yngling, icke så! Tänk på den ställning, i

hvilken ni befinner er!»

»Jag förmodar, att edra ord ej innehålla en hotelse?»

»Bevare mig gud, från att hota en fånge, nej . . . nej!»

— Gubben, ty det hvita håret, som föll ned på hans axlar,

visade, att han räknade minst sjuttio år, tog ur en ficka

på sin vida röck fram en diger bok, som han öppnade. —

»Eftersom ni ej önska sofva, kanske ni ej ha något emot

ett samtal.»

Löjtnant Kennedy, som hela tiden fört ordet,

sneglade misstroget på boken i gubbens hand, innan han litet

försmädligt svarade.

»Ni behöfver ej besvära er med några

omvändelseförsök, jag är kristen.»

»Ack, hur många påstå ej det utan att ens veta, hvad

ordet kristen innebär.»

»Jag smickrar mig med att vara det, ingenting vidare.»

Fältkornettten rörde vid sin följeslagares arm, som

om han velat uppmana honom att afsluta den gagnlösa

ordstriden och gå, men gubben skakade energiskt sitt hufvud

och sade.

»Jag vill tala. •— Snart går solen, som lyser öfver både

onda och goda, upp till en ny dag, och den skall på nytt

finna, hur människorna endast göra det dumt och dåraktigt

är. Han, som förkunnade: frid på jorden och människorna

en god vilja, skall åter skåda att hans godhet blifvit

förspilld, att hans barmhärtighet blott åstadkommer glömska

af hans allmakt, och han, hvars tålamod ej vet några gränser,

skall ånyo märka, att den natt, han gifvit till ånger och

bättring, endast användts till nya förberedelser för det sämsta af

allt. O, I människor, som ljugen om en tro, den där ej

finns, och hycklen en undergifvenhet, hvars frukter äro

högmod, när skolen I inse, att vredens dag är nära!»38

Den gamles stämma, som i början ljudit svag och spröd,

klingade nu stark och fulltonig. Buren af en inre

hänförelse, höjde den sig så, att de tre åhörarne glömde att fråga,

hvem som talade. Det var en röst ur mörkret och

dimman, en röst, som sällsamt skakade dem och väckte slumrande

instinkter och tankar, och den blef — det sanningens och

oegennyttans röst alltid tycks vara dömd att blifva här i

världen — en ropandes röst i öknen; det var vinden, som brusade

fram öfver höjder och dalar, kallande bergens ekon till lif,

och som vinden dog den bort, utan att lämna spår efter

sig, ty det var icke den vilda, förintande vinterstormen,

som bryter ned och slår sönder, det var endast hoppets

milda vårfläkt, som gör godt ensamt för det godas egen

skull, och som ingen därför bryr sig om. Men därom föreföll

åtminstone gubben så väl som hans följeslagare okunniga,

den ene lyssnade lika andäktigt som den andre bar fram

det, hans hjärta sade honom vara det enda rätta.

»Unge män», återtog han efter ett kort uppehåll —

»veten I hvad detta krig är?» — Han inväntade ej svaret

utan fortsatte genast. — Nej, inte ni och heller icke någon

af de mer än tvåhundratusen engelsmän, som ströfva fram

och tillbaka öfver detta arma lands slätter, veta, hvarför

de slåss och döda. Och jag vågar påstå, att ingen annan

vet det, jag lika litet som ni. Jag märker endast, att något

ohyggligt tilldrager sig öfverallt här, att det upprepas

dag från dag, blir större och ohjälpligare, att hat och ondska

råda kring mig. Jag kan icke gifva er en föreställning om

det sorgespel, hvari äfven ni fått er en roll tilldelad, jag står

handfallen utan att fatta eller förstå.»

Löjtnant Kennedy höjde otåligt på axlarne och när

gubben såg det, skyndade han att fortsätta.

»Men hvad jag vet, är, att den Gud, vi alla säga oss

tillbedja, bjudit oss älska vår nästa lika högt som oss själfva.

Dock, hvem gör det, hvem? frågar jag. Alla, ni och vi,

hafva lagar, hvilka det är vår skyldighet att lyda, eljes

blifva de ohörsambie straffade. Det värsta straffet

drabbar mördaren, och det är ju rättvist, eller hur? Men här

dödas män i hundratal och mänsklig liksom gudomlig lag

tystas ned, och en ny lag, som belönar brottet med

tapper-hetsmedaljer, loford och yttre förmåner, har stiftats för

tillfället. Det är krig, svara ni. Kan det förklara och ur-39

säkta detta? Blodsutgjutelse strider ju mot den religion,

vi alla bekänna, mot moralens bud, mot en civilisation,

hvaröfver ni med rätta äro så stolta. Brottslingarne

dödas och göras oskadliga, men hos er som hos oss, är det de

bäste männen, de oförvitlige och hederlige, som straffas.

Sofver verkligen de kristna nationernas rättsmedvetande

den eviga sömnen i denna punkt? Hela jorden är ju

människans fosterland, och hvar helst en människa finns, är hon

till för andra människors väl. Hur kan man då taga lif

från okända, hur kan man strida?

Ni svara, att ni lyda befallningar af dem, som

erhållit makt att utdela sådana. Men är det värdigt en

människa, utrustad med fri vilja att alltid lyda och aldrig

tänka? Hvartill tjänar då ert eget förnuft och hur kan

ni med förakt blicka ned på vilden, som litar på sina vapen

och låter dem afgöra tvisterna? En människa har

plikter icke blott mot andra, utan äfven mot sig själf och ju

högre hon tror sig stå, desto större äro hennes

skyldigheter. Och hvad krigen angår, har någonsin ett sådant

återställt mer än hvad andra redan förstört? Är vanan

att icke tänka så stor, att bildade människor verkligen

vilja sälja sin förstfödslorätt framför allt skapadt, blott

för att slippa bruka sina hjärnor? Hvad skola de då med

dem att göra? Att tänka, att begagna vårt förnuft, är

ju allt, hvad vi behöfva, och det enda, vi icke göra.

Hvarför, hvarför?

Det är många frågor, jag framställt, och alla veta

väl, hur de böra besvaras, men ingen handlar därefter.

Icke har mänskligheten kriget att tacka för sitt

framåtskridande, och det oaktadt finns det. Hvad betyder detta?

Och alla de män, kvinnor och barn, som olyckorna

i ett af krig hemsökt land drabba, hvad hafva de gjort

för ondt? Icke det minsta. De visste blott icke, hvad

ett krig var, skola de då straffas med förlust af lif och

ägodelar för sin okunnighets skull? De hafva låtit

vilseleda sig ... ja, men icke är det ett brott, som står i

rimligt förhållande till straffet. Och ni själfva, hvad veta

ni om kriget, detta eller ett annat? Lika mycket som

vi. — Ack, fred, fred! beder hela världen, och krig, krig!

svaras öfverallt. När skola väl människor sluta att

tillfoga hvarandra orättvisor?»

Ingen svarade, och gubben hade synbarligen ej

väntat, att någon skulle göra det. Han stannade tvärt, som

om hans krafter varit uttömda, och åhörarne förnummo

blott ett svagt mummel, som de tydde till:

»Frid på jorden och människorna en god vilja!»

Det blef pinsamt tyst en stund, som föreföll alla

obehagligt lång. Löjtnant Kennedy lyckades dock först

göra sig fri från denna känsla och mönstrade, så noga

mörkret tillät det, den gamle. Ynglingen kunde ej

berömma sig af att vara människokännare, men han hade

snart sett, att den långe fältkornetten, liksom gubben

bredvid honom, voro tvänne goda barn, gent emot hvilka

han trodde sig i stånd att ådagalägga en obestridd

dialektisk öfverlägsenhet. Efter att först hafva blifvit

förargad öfver gubbens enträgenhet, fann han det nu lustigt

att i en dispyt mäta sig med två af dem, som han föresatt

sig att kalla sina fiender. Dessutom fann han den gamles

tilltag, att utan någon förmedlande öfvergång truga sina

åsikter på en främling, så naivt dåraktigt, att en bildad

man, och det visste han sig vara, ej gärna hade annat

än ett ömkande leende därför, och det bidrog äfven att

sporra honom. Lugnt, nästan välvilligt började

löjtnanten:

»Ni afskyr strid och blodsutgjutelse, herr... herr...»

Han gjorde afsiktligt ett uppehåll, för att gifva gubben

tillfälle att nämna sitt namn och sin samhällsställning,

men denne förstod honom ej och gjorde ingen min af att

fylla pausen med ett svar. Löjtnanten höjde återigen

på axlarne, de ägde ju inte det enklaste begrepp om

lefnadsvett, de där två, och spefullt frågade han. — »Men

hvarför slåss ni då, hvarför ge ni er ej?»

»Unge man», inföll fältkornetten buttert — »ifall

fienden bröt in i ert land, skulle ni då utan vidare gifva

er och byta nation?»

»Aldrig!» Det finns icke en engelsman, som ens

tänkte därpå.»

»Då skola vi ej växla ord om den saken, vi se den

på samma sätt, och må Gud tillgifva oss våra synder!»

Här hade två lika starka viljor brutits mot

hvarandra och ingenting var vunnet. Alla insågo det och

meningsutbytet mellan dem fortsattes ej.

41

Den gamle skakade sitt hvita hufvud, som hade han

velat aflägsna något tungt och tryckande från sig, och

återtog sedan med sin blida och litet trötta stämma.

»Hvad I ej viljen människorna skola göra eder, det

gören I ej heller dem! Behöfver ni veta mer för att kunna

lefva?»

På detta var ej gärna möjligt att svara något och

löjtnant Kennedy kringgick skickligt den svårighet, som

mötte honom, genom en rent personlig fråga. Den långa,

bräckliga gestalten väckte hans nyfikenhet och då han

ej hade annat för sig, ansåg han det ej ur vägen att samla

erfarenheter. Här var det synnerligen lämpligt att göra

sådana och med ett förbindligt leende, som mörkret

tyvärr dolde, vände han sig till den gamle, sägande.

»Min herre, jag vet ännu inte med hvem, vi ha

nöjet ...»

»Ah, jaså», afbröt gubben och på röstens klang

hördes, att han log •—■ »jag har så länge vistats bland mina

vänner här nere, att jag glömt en hel del. Nå, jag har

i stället lärt mycket annat.» •— »Hvem jag är, hur skall

jag kunna säga er det?»

»Hm!» hostade löjtnanten och knuffade till sin

kam-.rat för att göra honom uppmärksam.

»Jo, nu vet jag», sade gubben blidt. — »Ni ser här

en gammal, fattig missionär, som för många, många år

sedan drog ut bland de svarta i denna världsdel för att

upplysa dem. Då det gällde en sådan sak, tänkte jag

ej, att vägen skulle vara svår, jag drömde till och med

om stora segrar, ty jag trodde fullt och fast på min

uppgift, som jag gör än. Men jag bedrog mig. Det finns

inte en Gud, svarade de svarte och okunniga, de hvita

hafva så många, att de ej själfva veta, hvem som är den

rätte. Hur kan du begära, att vi skola tro dina ord i dag,

i morgon kommer en katolik och säger oss, att du farit

med lögn, hans gud är den bäste och mäktigaste, nästa

vecka anländer en metodist och ropar högt, att ni båda

bedragit oss. Vi behålla våra gudar, tills ni själfva blifvit

litet klokare och mer säkra på er sak.

Det var sannt, de okunnige visste mer än jag. Det

kostade mig många och hårda strider att erkänna de

minas misstag, men jag gjorde det likväl, ty här var ej42

annat att göra. Och när jag sent omsider förstått, att

den, som vill nå sitt mål, bör öfvervinna sig själf, böjde

jag mig och i stället för att så mycket tala om en gud,

förkunnade jag det yppersta af hans bud: du skall älska

din nästa såsom dig själf! Man lyssnade stundom och

man hånlog. — Det är åter en af de hvites många lögner,

svarade man mig — vi skola bryta sönder våra vapen,

så att de sedan lättare må kunna förgöra oss; och hvarför

skulle vi hålla fred, när de hvite männen aldrig göra det,

icke ens sins emellan? — Det var äfven sannt. Förstån

I nu, hvad ett krig betyder, och särskildt detta?»

Han tog sig öfver pannan och tillade sakta:

»Men det var om mig, jag skulle tala. Ack, inte

finns det något att säga om en gammal man, som gått

missräkningarnes långa väg. Här står pastor Schmidt,

det är ett vanligt namn på en vanlig människa, och hvad

jag sagt om mig själf, är redan för mycket. Hvem jag är?

En predikant utan kyrka, och hvartill behöfs väl en

byggnad af sten eller trä, då himlens vida hvalf hänger öfver

oss, då hvarje sten duger till talarstol och min röst ännu

är stark nog att höras af den, som vill lyssna. Mer kan

ej yttras om mig . . . Jo, ett, jag har växt samman med

detta folk, jag ser med mina vänners ögon, tänker och

känner som de. Jag trifs bland dessa enkla bönder, de

hålla af mig som jag dem och fordom, när jag hvilade

ut efter mina vandringar bland kafferstammarne, plägade

jag slå mig ned hos än den ene, än den andre af farmarne

i Dornenburg. Mycket har jag ej hittills hunnit göra,

nu blifver det än mindre, kriget har bmtit ut, min åker

är lagd i trade och ogräset frodas därpå.

Ja, kriget bröt ut. Jag följer mina vänner, nu som

förr, och väntar och hoppas, hvad kan jag annat göra?»

Bredvid missionären, lutade mot sina gevär och

kring eller bakom honom, hade efter hand ett femtiotal

män i bredskyggiga hattar grupperat sig, åhörande hans

ord, som de antagligen varit vana många gånger förut.

Det var en i alla afseenden egendomlig skara de bildade,

belysta af gryningens första bleka strålar, hvilka liksom

trefvade sig fram genom det täta nattmörkret, för att

däri leta upp en remna, som skulle gifva ljuset ett

efterlängtadt tillfälle att bryta sig en segrande väg genom43

skymmande dimmor till de trötta, famlande

människobarnen, som alltid bedja om ljus, mera ljus och lika ofta

förbanna det, när det ändtligen kommer.

Ifall en främmande infunnit sig här, hade hans

tankar måhända förts bort till de första puritanerna. Så

som dessa män hade äfven de samlats många gånger,

beväpnade och beredda på allt, när förföljelsen hotade

dem från alla sidor — och här sutto ett par af deras

ättlingar i rätt nedstigande led som dessa puritaners

oblid-keliga dödsfiender. Ett ögonblick sväfvade det för

löjtnant Kennedy, som ej lät något undgå sin vakna

intelligens, hur besynnerligt det var, att en plikt, hvilken bjöd

honom att hata och med alla till buds stående medel skada

fullkomligt okända människor, konstruerats ihop, liksom

dessa förforo på samma sätt mot andra, som de ej kände

mer än han. Men han sköt genast de obekväma tankarne

ifrån sig och såg åt sidan. Där lågo dragonerna och

sofvo de arbetströttes tunga sömn, de hade fullgjort sitt

dagsverke och hvad nästa morgon medförde, var det tids

nog att grubbla på, när den randats och en ny dag var

inne.

»Hm», mumlade den unge mannen ohörbart — »de

äro lyckliga de där, de slippa tänka.»

En fuktig vind svepte suckande öfver slätten och

en silfvergrå dagg började som ett tunnt flor lägga sig

öfver föremålen och kylande tränga genom kläderna,

hvilka kändes styfva och stela vid hvarje rörelse. De

bägge officerarne voro emellertid för stolta att visa det

obehag, de förnummo däraf, då ingen i deras omgifning

på minsta vis antydde, att han brydde sig om den råa,

bitande morgonluften, till plötsligt löjtnant Stephens

vacklade och sökte stöd hos kamraten.

Missionären befann sig genast vid hans sida och bjöd

honom dricka ur en fältflaska, som van der Nath tigande

tryckt i hans utsträckta hand. Ett par djupa klunkar

af den starka konjaken gåfvo litet färg åt de bleka

kinderna, men ögonen förblefvo beslöjade och glanslösa,

utvisande, att en farlig sjukdom förrädiskt smugit sig

öfver den unge officeren.

»Feber», sade missionären entonigt efter att

omsorgsfullt hafva undersökt hans puls.44

Männen rundt omkring nickade tysta. Det

öfver-raskade dem ej att höra, de tycktes tvärtom finna det

helt naturligt, att främlingarne, som kommit hit ned,

ej skulle förmå uthärda de häftiga

temperaturväxlingarne. Och om de just ej visade något djupare

deltagande för den sjuke, angaf ingenting i deras åtbörder

eller miner, att de gladde sig åt att se en fiende hjälplös

och kvidande.

»Vill ni inte vara god och fortsätta, pastor», sade

löjtnant Stephens, sedan han återhämtat sig något. »Det

här betyder nog inte så mycket», tillade han frågande,

mer liksom för att själf bibringa sig en svag tröst, än för

att erhålla ett jakande svar.

Gubben förstod hans fruktan och såg bort för att

slippa möta den bekymrade blicken i de ängsliga ögonen.

Han hade redan knäböjt vid så många sjukbäddar, att han

strax visste, när fara var å färde eller ej. Här var efter

alla tecken att döma ett nära nog hopplöst fall, och hans

nedslagna min sade lika tydligt som ord, att han ej

väntade en lycklig utgång.

Löjtnanten märkte intet däraf, han kröp tätt intill

sin kamrat och gifvande predikantens tystnad en

fördelaktig tydning, sade han, med den för många sjuka

egendomliga lättheten att tro det bästa ända till slutet:

»Var snäll och fortsätt, pastor! När jag hör er

stämma, känner jag inte febern.»

Utan att fästa sig vid egoismen i hans begäran,tog

missionären plats bredvid honom, beredd att uppfylla

hans bön. Men han log dock litet vemodigt ömkande åt

sig själf, som trott, att en af de, till hvilka han riktat sina

ord, skulle fästa sig vid dem ensamt för innehållet. Men

äfven om han endast skulle tjäna som ett slags vaggsång

för en sjuk, var han beredd att tala. Omedelbart därpå

hade han glömt sitt nederlag och gripen af sitt ämne

började han ånyo.

»Ni har bedt mig fortsätta, jag uppfyller gärna er

önskan, min uppgift är ju att vägleda.»

»Jag tackar er!» sade den febersjuke matt och sjönk

ihop ännu mer.

Löjtnant Kennedy bet sig i underläppen, förargad

öfver den andres svaghet, och stirrade rätt fram, därige-45

nom tillkännagifvande, att predikantens ord ej gjort

något intryck på honom, som var frisk.

»Ack, att det gafs ord, hvilka förmådde väcka

sofvande samveten och draga människorna upp ur

likgiltighetens dy!» utropade den gamle. »Funnes de blott och

den tunga som i rätta ögonblicket kunde uttala dem,

skulle aldrig ett krig bryta ut. — Och dock, hvem vet!

Liknöjdheten är så stor, vanan så tryckande tung, att det

oerhörda öfverallt sker. Och under öfver alla under, det

faller ingen in, att det kan vara annorlunda!

Ett krig, jag bäfvar vid blotta ljudet af detta ord,

ett krig, hur ofantligt mycket innebär det ej? Allt, som

människohänder och människosnille skapat, sopas bort,

lif släckas likt flämtande ljuslågor och hvad hela

århundraden byggt upp rifves ned på timmar. Ett krig,

hvarför är ett sådant ofta oundvikligt, och hur är det möjligt,

att tänkande människor vilja utsätta sig för ett sådants

alla olyckor och fasor? Hvarför skall man slå hvarandra,

gjuta blod och döda, då allt kan afgöras genom andra

medel? Ty ni medge väl, att förnuftet lätt borde finna

många utvägar, där våldet blott vet en? Och om intet

annat förmår det, skulle väl egennyttan afhålla ett folk

från att kasta sig in i ett så vidlyftigt företag. Kriget

är ju ett öppet sår, genom hvilket nationens välstånd

rinner bort, och mansåldrar fordras för att böta de

ref-vor, striden rifvit.

Det här kriget är väl precis likt alla andra och det,

som nu sker hos oss, kommer att upprepas nästa gång

det bryter löst annorstädes. Nästa gång ...» en

rysning skakade gubbens kropp och han log smärtsamt, när

han sade — »Skola då människorna aldrig lära något af

sina olyckor?» Men så fortsatte han på samma sätt som

förut. »Här kunna de små folken — nu för tiden är det

ju endast antalet och rikedomarne, som utgöra måttet

för ett folks storhet — se, hvad de hafva att vänta af

framtiden, ifall den inslagna vägen alltjämt skall betraktas

som den rätta.

Ett sådant memento har det varit England

förbehållet att gifva världens små nationer. Hvilken af dem

skall det gälla nästa gång? Och hvem vet, om ej en

dylik hänsynslöshet mot en, som anses svagare, skall smitta46

en annan stormakt, hvilken då skall åberopa ert

föredöme. Englands ära har hittills varit att gå i spetsen

för utvecklingen, att vara de svaga och förtryckta folkens

förkämpe. Och nu har det med ens svikit sin uppgift,

kastat bort sin bestämmelse för att vinna litet pengar,

sålt sin stolta förstfödslorätt för grufaktier i The Rand.

Vore ej många bland er bländade af en falsk patriotism,

som förblandar det ärofulla med förtjänsten på affären,

skulle de för länge sedan insett, hur ofantligt mycket ni

förlorat genom detta krig. Eller behöfver ett land för

sin storhet också friheten att göra orätt?

Och en annan fråga. Skulle ni anfallit en stormakt

af samma anledning som oss? — Jag tror det knappt och

icke ni heller. Det finns således ett slags politik för stora

stater, ett annat slag för små, en sorts moral för den

mäktige och en för den svagare.

Men låtom oss lämna detta. Det är blott en

obetydlighet mot det förräderi, ert land narrats att begå

mot hela världen.

Det blef en stor glädje här nere, när vi fingo höra,

att man i Europa sammankallat en fredskonferens, dit

representanter för alla folk inbjudits. Det blef stor glädje

bland oss, säger jag, ty nu skulle all fruktan vara onödig

längre, ett krig kunde ej gärna hota oss mer än andra,

då alla tvister hädanefter bilades på fredlig väg. Och,

som vi, drog hela världen en suck af lättnad.

Ändtligen, ändtligen! ljöd det ur flåsande strupar och beklämda

bröst, och där blef ny glans i dödströtta ögon. Det är

slut med splitet och tvedräkten, det tusenåriga riket har

kommit.

Ack, så vi bedrogo oss, så hela världen blef bedragen!

Ty knappt hade bläcket torkat på de äfven af er

under-skrifna protokollen, förrän ni släppte pennan och grepo

svärdet- Julnattens änglahälsning till människorna

vändes i ett hånfullt gapskratt, folkens första stora

fredskonferens slutade med ett krig. Och höjden af allt, under

det edra egna soldater blöda på ett främmande lands

slätter eller hoptals dö i usla sjuktält, som lämna regn och blåst

fritt tillträde, förkunna edra tidningar triumferande, att

er regent tecknat sitt namn under de beslut, som fattades i

Haag. Hade någon annan sagt det, skulle icke en man i47

dessa båda land tvekat att stiga fram, spotta honom i

hans ansikte och ropa: det är lögn.

Men ni ha själfva sagt det och jag måste tro, fastän

jag ej fattar. Hvad var då hela denna konferens? — Var

den blott ett grymt gyckel med de dömda folken? Jag

vet det ej och har intet annat att döma efter än edra egna ord

och gärningar. Men framdeles, när ett nytt århundrade

tecknar upp det sist förflutnas historia, skall på en half sida

stå: Något stort höll en gång på att ske, men det

fullbordades ej. Hvad voro då de där papperen, som

underskref-vos med sådan högtidlighet? — En vacker utopi, en

svär-mares dröm? Nej, blå dunster i ögonen på de utskrattade

folken, ett bevis på att människor kunna allt utom lära

känna sig själfva.

Och om vi på afstånd betrakta det civiliserade och

kristna Europa, hvad se vi då?

Handelsintressen och ingenting annat än affärer och

ränteberäkning. De stora idéerna -— och sådana hafva

dock funnits — äro förgätna, man gör affärer i allt, i

patriotism, i politik, ja med Guds namn. Allt, allt är en affär,

hvars driftkostnader dock måste vara billiga. Man röfvar,

annekterar kallas det visst också, men med många och

högtidliga ursäkter. Man åberopar sig på fosterlandets

välfärd, som alltid är identisk med dess kapitalisters och man

talar vidt och bredt om den urgamla äran, som exakt på öret

finnes angifven i debetsidans sifferkolumner. Civilisationen

bär materialismens kainsmärke och ingen statsman, för

öfrigt ingen annan heller, gör något utan att först beräkna

vinsten på företaget, men syns den stor nog, då får allt

annat vika.

Och dessa statsmän, de betrakta ett lands öde med

samma trånga syn på tingen, som en af bakgatornas

diversehandlare ser på sitt lilla geschäft. Med hans snåla

ögon räkna de dagskassan och slå sig stolta för sina bröst,

när en silfverslant händelsevis blänker bland den af hårda

näfvar solkade kopparen. Och gladast blifva de, då de

veta sig hafva kommit åt den genom list, ty därigenom

mena de sig hafva gifvit bevis på affärsskicklighet. Och

precis som diversehandlarn frukta de konkurrenterna.

Ingen visste vägen ur den återvändsgränd, dit allas

förvärfsbegär släpat folken, förrän ni stego fram och visade48

den. Bort med de granna fraserna, de lura endast dem,

som vilja blifva bedragna; tänk ej på försynen mer,

människor kunna ändå aldrig lyda dess bud, och göra de det, är

belöningen lika sen som oviss. Samvetets röst . . .? Bah,

framgången är mer värd än allt annat. Här är en

kapp-springning på lif och död, här gäller att begagna sin styrka.

Och hvart har den så mycket beprisade humaniteten

tagit vägen? Vore den annat än namnet på någonting,

som icke finns, skulle den väl ensam vara stark nog att

afstyra ett krig. Vargarne slåss ju blott, när de äro mycket

hungriga, de slita ej sönder hvarandra annat än då nöden

tvingar dem, men det kristna och civiliserade Europa

afslutar den första fredskonferensen med ett krig.»

Missionären tystnade tvärt, lutade hufvudet framåt

och läste tyst för sig en bön. Männen bakom honom

följde strax hans exempel, hufvudena blottades, sjönko

ned mot brösten, och ett sakta, entonigt mummel hördes

från allas läppar. Den sjuke officern stod i begrepp att

göra som de, men en ogillande blick af kamraten hejdade

honom, Förvirrad lät han handen, som redan höjts till

hjälmen, sjunka och såg frågande på den andre. Denne

märkte det ej, han mönstrade nyfiket de resliga karlarne,

han ville synbai ligen begagna tillfället att studera de

fiender, den moderna statskonsten ställt mot hans landsmän,

och med ett lätt löje sade han sig, att de åtminstone nu

föreföllo ganska ofarliga. Hans leende blef bredare,

nästan ömkande, då han tyst frågade sig, hur det var möjligt,

att dessa bönder, som föreföllo så klumpiga och långsamma

i sina rörelser, vågat tänka på väpnadt motstånd.

»Ja, sade han tyst, »de där veta tydligen inte alls, hvad

ett krig är. Nå, till deras egen skada hoppas jag, att vi

snart lärt dem det.»

Han fick ej tid att fortsätta sina reflexioner, ty med en

stönande suck föll hans kamrat bakåt. Detta tecken på

hjälplöshet förargade honom, ty inför de härdade

motståndarne ville han icke ens medgifva, att en engelsk officer

kunde blifva sjuk. För att minska det intryck den lilla

episoden möjligen gjort, frågade han, så snart missionären

slutat bedja.

»Ursäkta pastor, hvilken nation tillhör ni egentligen?»

Ett äkta barn af sin tid, hade han funnit det ytterligt för-49

mätet af denne magre torftigt klädde gubbe, att så djärft

kritisera allt, som han lärt sig vörda. Och den

omständigheten, att han framför sig endast såg en rad simpla bönder,

gjorde, att hans leende blef försmädligt och hans hållning

utmanande, han ämnade ej gifva vika för någon.

Missionären betraktade honom en kort stund, som

hade han säkert velat se, ifall den unge mannens ord

innehöll en vanlig fråga eller också dolde en dubbelmening.

Officeren uthärdade granskningen utan att blinka,

hans ögon fingo till och med en hårdare, kallare glans och

mötte den andres öppna blick med mörkt trots.

»Barn», sade gubben till slut mildt och vänligt, »jag

tillhör ingen nation, den, som förkunnar herrens ord,

tillhör alla.»

»Jag frågade blott, emedan ni talar engelska utan

någon brytning», ljöd det kyliga svaret.

»Ni misstar er», svarade gubben lugnt och hans

stämma förrådde ingen otålighet, ehuru han förstått den

försåtliga misstanke, som legat bakom den andres ord, »mina

föräldrar voro tyskar. Och nu, när ni vet det, skola vi ej

disputera om de åsikter eller den tro, en människa anser sig

böra lyda, emedan hon blifvit född på ena eller andra sidan

om en viss gränslinie. Svara mig ni i stället lika uppriktigt

på en annan fråga!»

»Låt höra!»

»Förhasta er ej, tag tid på er!» Han väntade ett

ögonblick och frågade sedan. »Vill ni tänka?»

»Nej», svarade den unge löjtnanten, utan en sekunds

tvekan eller dröjsmål och såg honom kallt rakt in i ögonen.

Instinkten hade lagt det från hans synpunkt enda riktiga

svaret i hans mun, och han hade fullkomligt rätt, hvartill

tjänade det väl att tänka, då det är vida bekvämare att lyda.

och andra åtagit sig ansvaret. Och det är så mycket mindre

skäl därtill, som endast den blinda lydnaden medför ära

och utmärkelse, jämte alla de fördelar, hvilka en vanlig

människa åtrår.

»Vi äro dömda», mumlade missionären klanglöst

och sjönk ihop som träffad af ett slag. Först nu tycktes

han inse, hur obevekligt hårdt ett krig kan vara. Och

det föreföll, som om han oaktadt sina ord nyss förut hyst ett

svagt hopp och som hade han för att vinna bekräftelse därpå,

Abrahams o]fer. 4sökt förmå fången till ett frivilligt medgifvande, hvilket i

och för sig själft, icke ägde något värde. Men den unge

mannens snabba, bestämda nej, framslungadt utan ett

ögonblicks besinnande, släckte obarmhärtigt den svaga

lågan. Och för andra gången mumlade han. »Vi äro dömda!»

Höjande ögonen mot himlen och med något i blicken

som gaf den en sällsam glans och förskönade den

jättestarke mannens grofva drag, sade fältkornetten gladt.

»Det afgör ensam en starkare.» Och han pekade uppåt.

»Ja», inföll missionären hastigt, »öfver allt och alla

råder himlarnas och jordens herre.» — Och lik en

stålfjäder, hvilken böjts ihop, tills den varit färdig att springa,

rätade han ut sig och tillade med oväntad styrka.

»Försynen låter aldrig orättfärdigheten triumfera. Herren

välsigne och bevare oss . . .»

*

KAP. III.

Under återtåget.

Solen var för länge sedan uppe. Först hade den skjutit

några bleka, liksom trefvande strålar framför sig, därefter

flammade ljuset plötsligt till och mörkret flydde. En

däfven, kall dimma dröjde en stund närmast marken och

började snart i form af dagg falla ned på gräset, där dess

pärlor glittrade och blänkte i solskenet. Så flög en

brännande torr vindpust från söder öfver slätterna och

fuktigheten försvann med ens, sögs upp af jorden, af luften och var

borta.

Missionären gick med böjdt hufvud genom kretsen,

där männen tigande och försagda lämnade honom plats.

Fältkornetten stod orörlig och såg än efter den gående, än

på de bägge officerarne, af hvilka den yngstes hållning

tycktes väcka hans ohöljda förundran. Så skakade han

sitt hufvud, slängde bössan på axeln och sade som

vaknande ur en elak dröm.

SI

»Det är tid att bryta upp och tåga vidare.»

Männen kring honom skingrades tysta och gingo hvar

och en till sina förut bestämda sysslor. Det märktes på

deras dystra miner och upprepade hufvudskakningar, att

de kände sig bedragna, ingen enda af dem var i stånd att

fatta, hur ord, hvilka med en så öfvertygande värme burits

fram ur ett blödande hjärtas innersta, kunnat afvisas nästan

med hån, och det slog dem, kanske för första gången, att

deras fiender ägde något, som säkrare än den numeriska

öfvervikten och de outtömliga hjälpkällorna afgjorde

striden till deras förmån. Tysta och nedslagna sadlade de

sina hästar, spände dragarne för vagnarne och ordnade till

uppbrott.

De båda fångna officerarne blickade kallt och

öfverlägset — den äldre sökte, ehuru svag och matt så godt sig

göra lät följa den beslutsamme kamratens exempel — på de

tystlåtne männen, som arbetade kring dem.

»Jag fryser, sade hastigt den äldre och svepte

rysande in sig i sin kappa.

»Håll på med det; Stephens, men visa det ej», svarade

den andre lätt. »Se där komma de med våra hästar,

Med en kort nick afvisade han karlen. Där han nu satt,

hållande tyglarne samlade i ena handen och beredd att rida

vidare, liknade han minst af allt en nyss tillfångatagen

fiende, han föreföll snarare vara allas anförare. Och något

af detta rörde sig äfven oklart inom honom, då han såg, att

han vunnit en stor moralisk seger, i det han genom sin

vägran att tänka gifvit bevakarne en hårdsmält sanning att

fundera på. Som engelsman väckte det hans glädje, att

slumpen gifvit just honom tillfälle att så det frö, hvilket

ifall lyckan var god, kanhända inom kort skulle spränga hela

skaran och skingra männen åt alla väderstreck.

Dragande läpparne till ett ömkande leende öfver bondhopens,

som det syntes, ringa motståndskraft, vände han sig till

kamraten med en uppmaning att raska på.

»Jag fryser ohyggligt», ljöd det för andra gången från

denne.

Den yngre officerns gäckande blick blef en sekund

orolig, sedan såg han otåligt ned på den andre, som

långsamt och osäkert kröp upp på hästryggen, och frågade:

»Har gubbens predikan gjort ett sådant intryck på er?»52

»Jag kan ej neka till det.»

»Nåväl, oss emellan, äfven jag har känt mig berörd,

däraf. Han trodde synbarligen på sina ord, och hvad

värre är, tusentals andra tro detsamma. — Kom, närmare,

få vi talas vid! — Så där ja. Det är dock en skön känsla

att ha en präktig springare under sig, inte sant! Man blir

en helt annan människa och tycker sig i stånd att våga

något . . . För tusan, se er inte omkring så där oroligt, man

kunde tro, att vi funderade på en rymning. — Se inte så

förvånad ut!» inföll han tvärt, då kamratens häpna ögon

mötte hans, och i en låg hviskning samt med en min, som

fullkomligt motsade hans ord, tillade den unge mannen:

»Naturligtvis göra vi ett försök att komma undan, ifall ett

tillfälle yppar sig, men . . . tyst!»

Ett par boer, hållande sina gevär, framför sig, redo upp

tätt efter dem och rättade sina hästars gång efter de

framför ridandes.

»Jag undrar, om de där gynnarne kunna engelska»,

mumlade den yngste af officerarne förargad. »Det blir

litet besvärligt att rätta sin konversation efter

bevakningens språkkännedom.»

»Bry er inte om dem, Kennedy!»

»Det kan aldrig vara ert allvar. För mycket beror på

den saken. Låt oss således undersöka, hur det förhåller

sig.» Och med samma obesvärade säkerhet, som han hela

tiden visat, vände den unge löjtnanten sig om i sadeln

och granskade anordningarne för affärden, »Inte illa»,

medgaf han om än motvilligt, då han såg, att för- och

sidopatruller utskickades samtidigt med att hela skaran på ett

tecken från fältkornetten satte sig i rörelse. Och liknöjdt,

som om den saken ej angått honom det minsta, mönstrade

han därefter de båda väktarne. »Hm, den långe är

bestämdt enfaldig, men den lille, mörke till vänster ser

fullfjädrad ut. Hör du, min gosse», vände han sig direkt till

den sistnämnde, din häst tycks nog vara uthållig, men han

är bestämdt inte snabbfotad.»

»Nej, en bösskula går fortare», svarade karlen lugnt.

»Och jag är en god skytt», tillade han kärft.

Officern bet sig i underläppen, hotelsen var för tydlig

att kunna missförstås.

»Jag bedrog mig ej», sade han sakta till sin kamrat,53

»han har godt hufvud. Den där lyckas vi ej föra bakom

ljuset. Nå, det kommer ej att inverka på mig. Talar ni

franska, karl?» frågade han plötsligt på detta språk.

De bägge boerna mötte hans skarpt forskande blick

med en i all sin häpenhet oskyldig min, som fullständigt

förjagade farhågorna i detta afseende.

»Saken är klar», fortfor han obekymradt och

begagnade sig alltjämt af franska språket, »de där begripa blott

holländska och litet engelska, hvilket gör, att vi äro

hänvisade att öfva upp våra, som jag fruktar, ganska

ofullständiga kunskaper i gallernas tungomål.» Han skrattade

belåtet åt den relativa frihet, som de bägge bevakarnes

okunnighet lämnade. »Bry er inte om manskapet»,

fortfor han, då Stephens gjorde min af att vända sig om,

»karlarne inse nog, att hvarje försök till krångel är en

dumhet, och ju mindre vi för närvarande befatta oss med dem,

desto mer skall man lita på oss. Se ut, som om hela saken

ej angick er, det kommer att insöfva de där två i säkerhet,

och ha de väl en gång börjat lita på oss, är det vår tur.

— Nå, meningen var ju, att vi skulle konversera. Säg

något, människa, och häng ej hufvudet så där!»

»Jag kan ej hjälpa det, Kennedy, jag har börjat tänka.»

»Behöfver jag erinra er om en soldats första plikt?

— Förmodligen icke, ni står ju högt i gunsten hos våra

förmän, men om ni inte befriar er från allt onödigt

känslo-pjunk, börjar jag tvifla på er framtid, min käre Stephens.

Rätt eller orätt, hvad tror ni den saken angår

världshändelsernas kompaser? Var nöjd med att stå på den

starkares sida, det skänker stora utsikter till belöning, när

sluträkningen göres upp. — Nej, säg ingenting, det är

antagligen bäst för er att tiga, ni har kommit ur jämnvikten

för tillfället. Ett godt råd vill jag, ehuru yngre än ni,

dock gifva er så här mellan fyra ögon: klandra icke ens

i edra hemligaste tankar dem, af hvilka er framgång beror;

det är ett existensvillkor. Hela världen, staterna såväl

som individerna, känner blott en lösen: framgång. Och

för den äro alla medel goda. Numera bestämmer inte en

saks moraliska halt dess värde, utgången ensam afgör

allt, att segra, att lyckas, har blifvit målet. Våra ledare

ha insett det och draga hänsynslöst ut konsekvenserna

däraf, det är deras styrka. Och att en annan stormakt54

skulle vilja klandra oss, behöfva vi ej frukta, det finns

ingen, som i vårt ställe ej handlat på samma sätt. Hvad

de smärre staterna tänka, fråga vi ej efter, de våga i alla

händelser ej säga annat än vi önska, och skulle de vara nog

djärfva att söka lägga hinder i vår väg, äro vi tillräckligt

starka att tysta ned äfven dem. — Folken? — Bah! —

De följa kritiklöst sina ledare och få nöja sig med att skräna,

längre än till ord gå de aldrig. — Nej, Stephens, det är

just gamla Englands storhet att icke fråga efter andras

önskningar, och jag är stolt öfver att tillhöra en nation,

som utan fruktan för hela världens afund kan göra hvad

som helst.»

»Det finns dock en försyn.»

»Möjligt, men i så fall står den för närvarande på

vår sida, ty vi få rätt till slut. Ja, det dröjer kanske en

tid, och det är förargligt, men vi skola i alla händelser nå

det utstakade målet. En hel världsdel tillhör oss redan,

stora stycken af andra äro våra och den här med sina

outtömliga rikedomar lämpar sig utmärkt att helt och

hållet blifva det en gång. Hafven skola stanna i vårt

våld, vi, som börjat i rätt ände, ty med vattnet följer

landet. Det är blott skada att våra ledare gå så onödigt

försiktigt tillväga och knussla på de erforderliga kapitalen.

I det hade gubben där borta rätt, det finns ingen storhet

i planläggningen. Men få vi blott tid att ostördt fortsätta

på den inslagna vägen, äro vi snart färdiga med

enväldet, imperialismen, som man Gud bevars kallar det.»

»Ni är mycket ung, Kennedy.»

»Dess mer hinner jag uträtta», kom svaret snabbt

och helt inne med sin tankegång, fortsatte den unge

löjtnanten genast. »Friheten! — Ah, bah, när friheten

endast yttrar sig genom att pruta på driftkapitalet och

konvertera räntor på skulder till snåla konkurrenter, kan

den gärna gå all världens väg. Och var viss om, att jag

har rätt i hvad jag nu påstår, ingen skall sakna en sådan

frihet. — Fryser ni nu igen, Stephens?»

Den tillfrågade vände ett af kallsvett fuktadt

ansikte mot sin kamrat, men svarade ej.

»Ni får ursäkta mig», återtog den unga löjtnanten,

»men jag glömde, att er far är parlamentsledamot. Kanske

han rent af tillhör dem, som käbbla emot ministrarne —55

nej visst, han tiger och röstar blott mot dem. Nå, det är

hans ensak, men med all aktning för en okänd, nog kunde

han bättre begagna sin ställning. Och hur kan han för

öfrigt ha panna att gifva med den ena handen och taga

med den andra, att tillåta sin egen son tjänstgöra i ett

krig, till hvilket han nekar de erforderliga kapitalen. Vore

det inte så absurdt, skulle jag kalla det äkta engelskt, nu

får ni förlåta mig, att jag endast finner det obegripligt.»

»Jag förlåter hvad som helst, för ögonblicket

funderar jag blott på en sak.»

»Såå . . . och hvilken?»

Ehuru han var betydligt äldre än kamraten, såg

löjtnant Stephens ursäktande på denne, innan han började.

»Jo, jag tänker på den omständigheten, att vi och

våra fiender bedja till samma gud.»

»Än sedan, det gifs ju blott en.» — Svaret slog in

som kolfven i ett lås glider ned på sin plats, när

nyckelaxet berört fjädern. Löjtnant Kennedy måtte också

hafva funnit det passande, ty han började sorglöst hvissla

en munter melodi, liksom för att gifva kamraten tid att

lugna sig.

Men denne släppte ej den tanketråd, han följt hela

tiden, och ännu blygare än förut fortfor han:

»Mellan våra religioner existerar ej någon nämnvärd

skillnad. Innan vi kommo hit bad en präst om seger

åt våra vapen. Före hvarje batalj har en annan präst

anropat himlen om detsamma, och efter nära nog samma

ritual bedja fiendens präster samma böner till samma

Herre. Äro vi människor verkligen födda till hycklare

eller hvad är det . . . hvad? Kan ni, kan någon förklara det?

»Hm, är ni religiös, det visste jag ej.»

»Min mor är det», svarade löjtnant Stephens sakta,

som om han höfligt bedt om ursäkt för ett fult lyte.

»Jag beundrar er sonliga vördnad och jag böjer mig

för den kvinna, som utöfvat ett sådant inflytande på

ert lif», han blottade sitt hufvud och gjorde artigt en lätt

bugning i sadeln, »men jag fattar ej, hur ni kan blanda

ihop två så vidt skilda saker som dessa. Hvad har väl

politiken med religionen att göra? Det här företaget är

uteslutande politiskt, hela kriget är börjadt mer för att

visa ett afundsjukt Europa, att vi ej rygga tillbaka, när56

det gäller att häfda vår ställning som den främste i

nationernas rad, än för något annat. Hade ej den envise gubben

i Pretoria — se hur de båda bönderna bakom oss spetsa

öronen! — gått oss till mötes ett litet stycke, hade vi blifvit

tvungna att klifva upp på hans veranda och kasta ut

honom ur hans eget hus. Nu sluppo vi det, men begär

inte, att vi skola visa oss tacksamma därför. Det här

kriget är bland mycket annat också en varning till de

små staterna, icke blott från vår sida, utan äfven från

alla stormakterna, som skadeglada åsågo våra motgångar

i början, för att så fort vinden vändt sig öfverhopa oss

med lyckönskningar. Ett par småttingar hafva lydigt

följt de stora i kölvattnet, nå, vi veta ungefär, hvad deras

svansviftningar äro värda, men vi upptaga dem nådigt,

smicker är alltid angenämt. Och det är lustigt att se

andras rädsla eller dumhet, när man själf vet sig stark

nog att kunna undvara allt. •— Följer ni med politiken?»

»Något», stammade löjtnant Stephens försagd inför

sin följeslagares oväntade ordrikedom.

»Ja, ni är ju uteslutande soldat», kom svaret mest

ringaktande, men äfven med en tydlig skymt af beundran

i talarens röst. »Ni är lycklig ni, som kan nöja er med ett,

men jag är . . . Hvad tusan nu då, hvad försiggår där borta?»

Hans utrop var berättigadt, ty en stockning hade

oväntadt uppstått i den marscherande kolonnens téte,

där ett dussin karlar med oroliga åtbörder samlades kring

den reslige anföraren. Van der Nath vinkade lugnande

med högra handen bakom sig och ropade högt något,

hvaraf ljudet ej nådde fram till de båda officerarne, ehuru

de ansträngde sig för att uppfatta hans kommandoord.

De fingo emellertid strax se, hvad han menat därmed,

då ungefär tjugu karlar i en lång linje styrde sina hästar

till vänster och i ursinnigt galopp försvunno bakom en

långsträckt kulle. Omedelbart därefter red en ny, hälften

så manstark patrull, anförd af fältkornetten i egen person,

framåt, medan vagnkolonnen och de öfriga gjorde en tvär

svängning åt höger och i rask traf började rida i den nu

inslagna riktningen.

»De våra måtte finnas i närheten», förmodade

löjtnant Kennedy och reste sig i stigbyglarne för att söka

taga en öfverblick af terrängen. Men kullarne rundt57

omkring hindrade honom att se något och misslynt

fortsatte han sin för en kort stund afbrutna ridt.

»Raska på där!» sade kärf t den kort växte af de båda

boerna.

Löjtnanten blef stött öfver det barska tilltalet och

vände sig halft om för att utmanande möta hans mörka

blick.

Boern uthärdade hans högdragna granskning utan

att ändra en min, men, när löjtnanten visade stor lust

att hålla in sin häst i stället för att öka takten, tillade

han hotfullt:

»Raska på, sade jag.»

»Och om det inte faller mig in att lyda, hvad ämnar

ni då företaga er?»

Boern styrde upp sin häst bredvid honom och sade

mellan sina hårdt sammanbitna tänder.

»För tre månader sedan ägde min far fyra söner, nu

har han blott två kvar. Hvar de bägge andra finnas,

vet ingen.» Han gjorde ett kort uppehåll och fortsatte

sedan: »Ifall ni ger mig anledning att jaga en kula genom

ert hufvud, skall jag blifva er mycket tacksam.» Och

för att riktigt gifva eftertryck åt sina ord, spände han

hanen på sitt gevär.

Löjtnanten sväljde sin harm och sporrade hästen.

Han insåg, att han misstagit sig betydligt på somliga af

fienderna. Troligen funnos bland dem en hel del, hvilka

likt mannen bredvid, menade sig hafva en enskild hämnd

att utkräfva, och att åtminstone denne ej skulle tveka,

det sade hans dystra ansiktsuttryck. Den unge löjtnanten

gaf vika för nödvändigheten och lät sin springare falla in

i ett kort galopp, som hastigt närmade honom till vagnarne.

Flere timmar å rad fortsattes den ansträngande ridten,

utan att någon synbar anledning därtill upptäcktes.

Färden gick alltjämt mellan de vågformiga kullarne, hvilka

stängde blicken inne på en trång omkrets, och hvar gång

fångarne inbillade sig, att de skulle komma ut på en större

slätt, spärrades synranden på ungefär en mils afstånd

af en ny höjd. Vid middagstiden gjordes en kort rast vid

en liten, nästan uttorkad ström och några vattenmeloner

togos fram. Boerna, af hvilka blott ett trettiotal funnos

samlade, skalade snabbt de stora, saftiga frukterna, slukade58

några skifvor däraf utan att stiga ur sadlarne och beredde

sig, sedan hästarne sörplat i sig litet smutsigt vatten ur

en grop mellan några stenar, att draga vidare.

Ett kort uppehåll föranleddes däraf, att löjtnant

Stephens ej längre förmådde hålla sig kvar i sadeln. Hans

svaghet hade ökats under den häftiga ridten och

oaktadt den tryckande värmen skakade täta frossrysningar

hans kropp. Medan den korta rasten varade, hade han

förgäfves sökt tvinga sig att äta en bit melon, men den

söta vaniljsmaken endast äcklade honom. Plötsligt föll

han handlöst till marken, innan någon hunnit hindra det.

Nästa ögonblick var den gamle missionären vid hans

sida och på ett tecken från honom lyftade tvenne

dragoner upp den sjuke och lade honom i sista vagnen

som var inredd för sjuka och sårade. Gubben bäddade

så godt sig göra lät ned sin patient bland några

skinn-fällar och filtar och tog plats bredvid, stödjande hans

värkande hufvud. Den boer, som i van der Naths frånvaro

förde befälet öfver skaran, gaf tecken till uppbrott och

med samma rasande fart bar det på nytt i väg. Men i

stället för att draga vidare bland kullarne, styrdes hästarne

utför sluttningen ned i slooten*, på hvars botten

marschen fortsattes.

Löjtnant Kennedy höll sig i närheten af den vagn,

där hans vän fått plats. Kamratens sjukdom, som ej

gärna kunnat inträffa olägligare, oroade honom och han

öfvergaf för tillfället alla planer på flykt utan att därför

lämna hoppet om en gynnsam slump ur sikte. Då han

ej längre ägde någon, för hvilken han kunde utgjuta sina

tankar — och just nu störtade en hel mängd nya sådana

öfver honom — var han helt och hållet hänvisad åt sig

själf, men han underlät likväl ej att hela tiden noga gifva

akt på det, som tilldrog sig inom synhåll. Att han snart

skulle blifva befriad, fann han afgjordt, frågat var blott

på hvad sätt. Hans häst var för uttröttad, att han skulle

vågat anförtro sig åt dess snabbhet och dessutom

slappades de båda bevakarnes uppmärksamhet ej en sekund.

Hvarje gång han försiktigt sneglade tillbaka öfver axeln

mötte han den unge boerns dystra ögon, och när han för

* En för tillfället uttorkad flod eller bäck.59

att riktigt pröfva karlen, höll inne en kort stund, gjorde

denne en talande åtbörd mot bössan. Det återstod

således intet annat än att vänta. För att emellertid på

något sätt förkorta tiden, red han fram till vagnen, där

den sjuke vred sig i feberfantasier, och när han en stund

tigande iakttagit, hur outtröttlig missionären var i sina

omsorger, lutade han sig ned mot honom, sägande:

»Ni är mycket god, herr pastor.»

»Han är ju en människa», svarade gubben enkelt.

»Hm, jag trodde, att ni i honom blott såg en fiende.»

»Jag har inga fiender», kom det mildt tillrättavisande

svaret.

Löjtnant Kennedy bet sig i läppen. Han tyckte ej

om den undfallande tonen med dess bakgrund af

hopplöshet. Såväl uppfostran som skaplynne hade gjort

honom till tviflare och allt hvad han sett, sedan den tidpunkt,

då han lärt sig formulera en själfständig tanke, hade

endast styrkt honom i hans uppfattning, att ensamt

egennyttan regerade världen, där den, som var stark nog att

ju mer hänsynslöst desto bättre, taga för sig, vann

anseende och framgång, medan de svage dömts till

undergång. Han förundrade sig öfver denne gamle gengångare

från tider, då man icke blott trodde på uppoffringens

värde, utan äfven var i stånd till en sådan, han, som stolt

litade på sina tjugotre års erfarenhet och säkert ansåg

sig veta, att hvarje god gärning var bortkastad. Han

sade sig, att missionären ej passade in i omgifningen, han

störde intrycket bland dessa bössor på halfspänn, bland

de frustande hästarne och de tysta, beslutsamma

männen. Gubben blef en fläck på taflan och han betraktade

honom med det nyfikna intresse, som man alltid ägnar

något nytt och okändt. Han såg medlidsamt ned på

honom likt den, som vet sig intaga den praktiskt nyttigare

och följaktligen högre ståndpunkten, blickar ned på en

fantastisk svärmare. — »Hvad tjäna dina ord och dina

handlingar till», tänkte den tidsenligt skolade unge

mannen — »du ändrar ingenting med dem, det, som skall ske,

sker, du skadar blott dig själf.» — Och han beklagade

honom tyst, men erfor ingen lust att upptaga samtalet.

Färden fortsattes i samma raska tempo på slootens

botten. I spetsen redo några boer, hållande bössorna6o

färdiga att lossas, efter följde de afväpnade dragonerna

på båda sidor omgifna af ett tiotal bevakare, sedan kommo

de fyra vagnarne, från hvilka kafferkuskarnes hvita

tänder glänste mellan de röda läpparne. Löjtnant Kennedy

vände sig bort för att slippa se mer, satt inte denne karl,

som rädd och darrande mött dem föregående natt och

skrattade på den främsta kärran. Tåget afslutades med

tjugu man. Det fanns intet nytt eller märkvärdigt i dessa

anordningar, endast ovissheten sväfvade öfver skaran

och höll hvarje nerv spänd. Och bredvid reste sig de gula,

sluttande bankarne och ofvanför fanns blott en remsa

hög, klarblå himmel.

Detta enahanda, som upprepades timme efter timme,

gjorde den unge löjtnanten fundersam. De gamla tankarne

hade han skakat ifrån sig som allt för nedslående, men andra

kommo oupphörligt i stället. Han var hungrig men ville

för intet pris visa det och dessutom besvärades han af det

nya, som börjat röra sig i hans inre. Kanhända det var

detta ändlösa jagande framåt utan ett kändt mål, som

börjat göra honom vek; att hans egenskap af fånge ej inverkat

nämnvärdt på hans lynne, visste han bestämdt och det

tröstade honom något. Motgångar förmådde han bära äfven

denna, fastän den största, som gärna kunnat drabba honom

i hans nuvarande ställning, fann han ej svår att godtgöra

på ett eller annat sätt, men det var något, som väckte ett

stilla vemod i hans af naturen oböjliga sinne, utan att han

fått klart för sig, hvari det bestod.

Den sjuke sof tungt oaktadt vagnens stötar mot de

litet hvarstädes kringspridda stenarne. Hans bröst höjde

och sänkte sig mödosamt och andedräkten lät stönande,

medan ett uttryck af pinsam oro dröjde kvar i hans ansikte,

där svettpärlorna utan uppehåll trängde fram och runnö

utför kinderna.

Löjtnant Kennedy betraktade honom deltagande.

Missionären mötte hans blick med ett bekymradt

ögonkast och sade sakta.

»Er vän är mycket illa däran.»

»Tror ni . . . ?» frågade löjtnanten, mer glad öfver

att samtalet åter tagits upp, så att han längre slapp

underhålla sig med sina egna trista tankar, än egentligen

bekymrad för kamratens öde.6i

»Ja. Att han kan sofva med detta buller omkring sig

och under så våldsamma rörelser är ett dåligt tecken.»

»Hm!» Löjtnanten blef hastigt allvarsamt stämd

och ägnade hela sin uppmärksamhet åt kamraten och dennes

vårdare.

Missionären uppträdde nu som en helt annan än den

botpredikare han visat sig vara under natten. Med en

moders rörande ömhet svepte han filtarne bättre kring

den sjukes kropp och intagande en mycket obekväm

ställning höll han hela tiden hans hufvud varsamt i sitt knä

för att därigenom mildra vagnens knuffar. Det låg något

så välgörande i hans ängsliga oro och hans totala frånvaro

af hvarje tanke på sig själf, att betraktaren kände sig gripen

däraf, och med ett vackert uttryck i sina förut stela drag

sade han plötsligt:

»Min herre, tillåt mig betyga er min djupa vördnad

för er godhet.» Och mycket korrekt, som han eljes alltid

hälsade på en dam eller en förman, höjde han handen till

hjälmen och bugade sig.

Gubbens blick snuddade förbi hans ansikte och

höjdes hjälplös mot den strimma af himmelen, de sågo öfver

sig, och med en trött åtbörd, icke ägnad den vackra frasen,

som var ärligt menad, icke heller den unge mannens

tanklöshet utan den allmänt inlärda ytlighet, som ofta anser

formen för hufvudsaken och nöjer sig med ett grannt skal,

äfven om kärnan saknas, svarade han lågmäldt:

»Ord. . . ord. Hvarför sägs det alltid så mycket

och hvarför görs det så litet? Unge man, äro handlingarna

tankarnes frukter, då måste utsädet vara af sämsta sorten.»

Löjtnanten förstod ej genast anledningen till hans

förebråelse och såg stött bort. Men han hade knappt yttrat sin

mening förrän han instinktivt ångrade den, inseende, hur

futtigt det var att komma med en banal tacksägelse till

en man, som gjort till sin uppgift att hjälpa alla lidande utan

afseende på nationalitet eller hudfärg och framför allt utan

en tanke på att erhålla loford därför.

Den gamle betraktade forskande löjtnantens ansikte,

hvilket han nu endast såg i profil, och liksom om han anat

den andres känslor, återtog han:

»Vi människor äro allt bra besynnerliga varelser, icke

sant? Öfverallt höra vi det goda prisas, allestädes utpe-62

kas den rätta vägen, och hvad göra vi? Jo, vi instämma

villigt i jubelkörerna, men traska håglösa vidare i de gamla

hjulspåren, utan kraft att bryta med utslitna fördomar.

Hvarför göra vi så sällan det vi böra?»

Den unge mannen såg ned till honom och höjde

betecknande på axlarne.

»Ord . . . ord», sade gubben för andra gången och

tillade: »De friska, de behöfva ingen läkare, men väl de

sjuka. Kan ni säga mig, om det finns några friska? —

Nej, de äro lätt räknade. Öfverallt har ni mött mannen,

som förlorat sina ögons ljus, och likväl yfs han öfver sin

förmåga att se. Ja, han ser också ... de andras blindhet,

ty alla famla vi kring i mörkö lande. Och dock finns ljuset,

fastän det är det enda vi vägra se, dock finns sanningen

allestädes, men det är det enda vi skjuta från oss, och under

tiden flämta alla människor i ångestfulla nätter och

evighetslånga dagar efter det, som ensamt kan böta krämporna.»

Han tystnade tvärt för en stund och sade sedan i vresig ton:

»Det bästa sättet, hvarpå en nutidsmänniska kan bevisa

sin friskhet, är genom att håna dem, som utpeka vägen till

friheten från vanans förtryck. Ni skall håna, yngling,

icke känna tacksamhet, ty då blir er väg svår att

tillryggalägga.» Och som han börjat slutade han. » Ord . . .

ord, de hungriga bjuder man stenar . . . ord . . . ord!»

Utan ett ljud till svar sporrade löjtnanten sin häst

så häftigt, att han stegrade sig, och sprängde därifrån. Det

var hans plikt att vårda sin landsman, och det hade ej

ett ögonblick fallit honom in att erbjuda sin hjälp. Det hade

ej varit gubbens afsikt att gifva honom en läxa, det hade

han sett på den Urskuldande minen, det var kanske därför

en så djup rodnad hastigt spred sig öfver löjtnantens kinder.

Femtio steg längre bort gjorde slooten en vinkelrät

krökning mot väster och där höll förtruppen inne.

Vagnarne stannade, männen gledo ur sadlarne för att sträcka ut

sina styfva lemmar, och proviant till en hastig måltid togs

fram. Förgäfves plågade löjtnanten sig med att utfundera

anledningen till denna långa ridt, som företagits så snabbt.

Och när han ingenting fann, öfverlämnade han sig åt behaget

att få hvila ut en stund, efter alla tecken att döma skulle

rasten icke blifva långvarig. Han gissade ej orätt, då han

antog detta. Knappt tio minuter sedan halt gjorts, an-63

lände fältkornetten i spetsen för tjugu man. De hade

utgjort kolonnens vänstra flankbetäckning och redo utför

slootens bank med en snabbhet, som utvisade, att de ansågo

hvarje minut dyrbar.

Så fort de sist anlända stannat, samlades hela skaran

kring dem och en man frågade enstafvigt:

»Nå?»

»Minst tre hundra», svarade van der Nath säfligt.

»Hur långt borta?»

»Två mil hitom de båda kopjes vid tyskens farm.»

»Det är tre mil fågelvägen», upplyste en karl, som

tycktes känna trakten.

»Så omkring», sade fältkornetten.

En gäll hvissling ljöd i detsamma till höger bredvid

slooten och två män kommo ridande från denna sida.

Alla väntade tåligt, tills de hunnit ned utför

sluttningen, med sedan haglade frågorna kring dem.

»Ingenting», svarade de med en mun, »österut är

vägen fri.»

Hela skaran kände nu ställningen och den för en stund

afbrutna måltiden vidtog på nytt.

Utan att någon sökte hindra honom därifrån hade

löjtnant Kennedy åhört meningsbytet och däraf erhållit

en fullkomligt klar öfverblick af belägenheten. Att van der

Nath och hans män visste, hvar en engelsk truppafdelning

fanns, framgick af de frågor och svar som växlats, men ifall

engelsmännen å sin sida ägde kännedom om, att en

boerstyrka tågade i deras närhet, blef ej uppenbart för honom. Att

döma af karlarnes lugn var detta ej förhållandet, och det

väckte hans förtrytelse, emedan det minskade hans utsikter

att snart blifva befriad.

När måltiden, af hvilken fångarne erhöllo sin rikliga

andel, efter en kvart tagit slut, samlades männen vid

missionärens vagn, och hvad löjtnanten tyst kallade en löjlig

parodi på ett krigsråd vidtog. Alla deltogo däri utan att

det tycktes väcka någon förundran, hvar och en sade sin

mening och anföraren öfverröstades helt enkelt. Man

bestämde sig för att lämna slooten och tåga ut på karoon*;

* Namn på de stora sandhedarna i Södra Afrika.64

visade det sig nödvändigt, fick man underkasta sig att stanna

i sadeln hela natten.

»Jag tycker ändå, att vi borde draga mot öster»,

sade fältkornetten motvilligt, »åt den sidan ha inga

rödrockar visat sig.»

»Men det blir en omväg på omkring sjuttio mil»,

invände majoritetens talman, en ung karl, nästan en gosse,

»och hästarne ha redan fått så mycket de tåla för i dag.»

»Sant», medgaf befälhafvaren, »men hvad gör det,

om vi nå hufvudstyrkan ett par dagar senare än

beräknadt är. Taga vi vägen österut, kunna vi tåga i korta

dagsmarscher och hvila hvarje natt.»

»Det är nog också sant», sade en gammal boer och

strök eftertänksamt sitt långa skägg, »men vi ha ledsnat

på att skumpa som galningar mellan kopjerna och öfver

karoon, vi vilja komma till kommendanten och hvila ut

ordentligt. Det behöfs för både människor och djur, och

det här ströftåget har varit ansträngande.»

»Den raka vägen är den kortaste», inföll gossen muntert.

»Ja», återtog den, som nyss talat, »och de

rödnac-kar vi sett västerut äro nog desamma, vi upptäckte i morse.

De ha liksom vi ridit hela dagen och känner jag dem rätt,

orka deras hästar ej springa alls. Mellan oss och dem kunna

vi lätt lägga tio mil och hvad fråga vi sedan efter den truppen?

»Men de äro framför oss», inföll van der Nath otåligt.

»Hvar finnas de då?»

»I nordväst härifrån. Huys såg ett stort dammoln

bortåt tyskens öfvergifna farm.»

»Det kan vara boskap.»

»Men det är engelsmän.»

»Efter du är säker på din sak, draga vi oss väl litet

åt öster och gå omkring dem», sade den gamle boern, en

skinntorr gubbe, som föreföll att länge sedan hafva

passerat den gräns, då en man orkar deltaga i långa ridter

eller sköta ett gevär. Där han stod, utgjorde han en

präktig typ för en härdad fritluftsmänniska och alltjämt

strykande sitt skägg och kisande med de små rödsprängda

ögonen mot solskenet, tillade han som ett ovedersägligt

argument: »Det är just de långa omvägarne, som fördärfva

hästarne »

»OomFarbror, Onkel. Vanligt tilltalsord bland boerna. Jan har rätt», höjde sig ett par bifallande

stämmor.

Fältkornetten syntes ej hågad att gifva vika och

blickade bort till missionären, liksom sökande hjälp hos honom,

men denne sysselsatte sig endast med den sjuke och hörde ej,

hvad som tilldrog sig strax bredvid.

»Tåga vi rakt fram, stöta vi ihop med fienden»,

knotade fältkornetten och såg bedjande på ett par män, som

hade han velat förmå dem att gå öfver på sin sida.

»Så få bössorna tala», sade gamle Jan kort.

»Men de äro fler än vi den här gången, oom van Gracht.»

»De bli färre efteråt», skrattade gossen

bekymmerlöst i gubbens ställe och denne nickade gillande.

Det syntes att två partier voro representerade; de

betänksamme, som ogärna ville underkasta sig en lång ridt

men lika ogärna sökte striden, och de hetsige, som

föredrogo en kamp på lif och död. Besynnerligt nog var det

just de äldste och de allra yngste, som hyste denna senare

åsikt, och de förfäktade sin mening så ifrigt, att de mogne

männen gåfvo vika och läto dem råda, hellre än de tvistade.

Antagligen bidrog äfven den vid alla dylika tillfällen så

vanliga fruktan att synas fega i sin mån till deras eftergifvenhet,

hvad klokheten bjöd sköts undan och en karl sade på det

stillsamma sätt, som var utmärkande för hans landsmän:

»Vi kunna ju rida på den öfvergifna farmen, så komma

vi bra nog långt åt öster, men ha likväl inte mer än ett par

mil till passet.»

Denna jämkning tillfredställde bägge parterna och

ett kraftigt ja från hela skaran tillkännagaf, att man enats

därom.

Van der Nath såg sig öfverröstad, höjde på axlarne

och sade:

»Som ni vill, vi taga den kortare vägen.»

Rådplägningen var slutad och deltagarne däri skingrade

sig, en del af dem tydligen belåtna med att hafva drifvit

sin vilja igenom. Att en strid antagligen förestod

bekymrade ingen, de voro utledsna på det ansträngande

kringflackandet och föredrogo att våga något för att så mycket

förr få hvila ut. Deras recognoscering hade varat sex

dygn, de visste ungefär, hvad de ville veta, och längtade

tillbaka till hufvudstyrkan, som de beräknade att möta efter

ytterligare en dagsmarsch. En strid, nåja, de fleste visste

knappt ännu hvad en sådan var och ansågo sig skyldiga att

ej visa någon rädsla. Och medan männen gingo hvar och

en till sitt, klappade gamle Jan van Gracht gossen, som näst

honom utmärkt sig under det korta krigsrådet, på axeln

och sade några berömmande ord, hvilka väckte allas

gillande och framkallade en belåten rodnad på den unges kinder.

Först, när det var för sent att ändra något, märkte

missionären hvad som tilldragit sig och vinkade åt van der

Nath att komma närmare.

»Abraham», sade han sakta, »kom i håg ditt löfte!»

»Jag vet, men jag har gifvit kommendanten ett annat,

det äldre går före. Men så fort jag hållit det, är jag fri.»

Han spände ut bröstet och såg på gubben med en blick,

som visade, hvilken glädje han kände öfver att hafva

kommit till klarhet med sig själf.

Det drag den sista halftimmen uppenbarat af boernas

karaktär, kom löjtnant Kennedy att eftertänksamt sänka

hufvudet. Han hade med ens insett, hur rätt missionären

haft i sitt påstående, att de folk, ett oblidt öde stundom

ställt som fiender mot hvarandra, ägde föga eller ingen

kännedom om de egenskaper, som utmärkte dem. Men så var det

ju i alla krig, ständigt okända mot okända, hvilka icke hade

att förebrå hvarandra något mer än landsmansskapet,

således just det, hvaröfver det är deras plikt att vara stoltast.

De väl spärrade gränser, hvarmed hvarje stat äflas att

omgifva sig, hindra till och med grannar att tro sina egna ögons

vittnesbörd och någonting, som kallas patriotism, men

ofta icke är annat än svaghet och misstro, hjälper till att

göra okunnigheten större, utan att de, som underblåsa elden,

någonsin vilja inse de faror, för hvilka de därigenom utsätta

det egna landet.

»Till häst!» hördes fältkornettens kraftiga stämma och

väckte den unge mannen ur hans funderingar.

Männen lydde snabbt. Foderbuntarne slängdes upp

i de därför afsedda vagnarne, provianten stufvades in,

piskorna smällde och skaran satte sig i rörelse, sedan patruller

och blänkare sändts ut åt alla sidor till förstärkning åt de

redan befintliga. Denna gång arbetade sig

marschkolonnen uppför slootens sluttning och befann sig snart ute på

karoon, som ändlös sträckte sig åt alla sidor. Först nu

märktes hvilket ansenligt vägstycke, som tillryggalagts sedan

uppbrottet. Af de vågformiga kullarna, bland hvilka

truppen från morgonen till middagen tågat fram, syntes

ingenting, alla redo på den milsvida slätten, öfver hvars

jämna yta tvänne kopjer bredvid hvarandra skugglikt

höjde sig längst borta i nordväst.

Trogen sin föresats att draga största möjliga nytta

af fångenskapen, lämnade löjtnant Kennedy ingen enda

detalj ur sikte. Tågordningen intresserade honom ej,

men boernas bevakningstjänst så mycket mer. Han hade

hört för många ypperliga historier om deras sömniga lojhet

för att kunna annat än beundra den kloka beräkning,

hvarmed åtminstone denna styrka begagnade sitt ringa antal

till att öfverallt omgifva sig med en gördel af vaksamma ögon.

Ett par mil före, på sidorna och bakom dem syntes

patrullerna glida genom landskapet, utan att förlora afstånden eller

komma för långt fram. Trots den i hans ögon fördömliga

jämnlikheten var det uppenbart att en vilja ledde det hela

och att alla gärna lydde.

Farten ökades efter hand och oaktadt en hel dagsridt

föreföllo de små boerhästarne lika lifliga, under det att de

engelska springarne började snubbla och hängde med sina

hufvuden.

Ett trolskt skimmer låg öfver den röda, sparsamt

beväxta karoon; kopjernas spetsar glänste som belysta af en

eld bakom dem, medan deras i skuggan liggande sidor

färgades röd violetta.

Den fångne officern red fram till dragonerna och höll

sig en stund bredvid dem. Men deras sorglösa prat med de

af bevakningen, som kände engelska språket, retade honom

endast och han vände snart om för att rida bredvid vagnen,

där hans sjuke kamrat i yrsel fantiserade om strid och

blodutgjutelse. Allt denna dag förenade sig att göra honom

nedstämd och bitter till sinnes.

Den unge löjtnanten såg drömmande ut öfver slättens

enformigt röda sandyta, där de torra, spröda karoobuskarne

med långa mellanrum stucko upp ur marken, blandade

med en och annan mjölkbuskes tvinsjukt bleka skott.

Underliga tankar föddes i hans hjärna och han tvingades att

68

uppbjuda hela sin viljekraft för att hålla dem på afstånd,

och likväl lyckades det ej helt och hållet. Han gjorde

medgifvanden, för hvilka han ett par dagar förut skulle

blygts, och han blef förbittrad öfver hvad han kallade »en

fördömd svaghet». Men nu, när han betraktade de

omgifvande männen med helt andra blickar, kunde han ej annat

än förbanna den plikt, som bjöd honom hata och förfölja

medmänniskor, ja, till och med döda dem, när utsikt gafs

därtill.

Han höll tvärt inne sin häst och skakade hufvudet,

som om han aflägsnat något från sig. Så spände han ut

bröstet, drog ett djupt andedrag och satte åter i gång,

han hade fast beslutat att icke tänka. Och hvarför skulle

han ej göra som alla andra, hvilka föredraga att lefva lifvet,

sådant det nu en gång är, det blifver i alla händelser

bekvämare än att grubbla öfver dess ändamål. Han trodde, att

han valt klokt, ty han ville icke förneka det förflutna och

än mindre ämnade han sätta sin framtid på spel för griller,

som känslostämningar väckt, stämningar, hvilka skulle dö

bort, när han hunnit tillbaka på sin rätta plats.

KAP. IV.

Krig.

Med den här farten hinna vi före solnedgången till

Koopmans »kraal», sade fältkornetten.

»Skola vi rasta där eller genast draga vidare?»

frågade van Gracht, som red vid hans sida och hvars

befattning ungefär tycktes motsvara en underofficers.

»Jag vet inte ännu, vi få se.» Van der Nath reste

sig i stigbyglarne och utstötte en af de gälla hvisslingarne,

som hördes vida omkring.

Så fort ljudet däraf skurit genom luften, skilde sig en

man från vänstra sidopatrullen och kom i karriär fram till

honom.69

»Du Pieter, ni oom Jan och Zimrner, hans häst tål ju

allt?»

Karlen nickade.

»Godt! Ni tre få rida före, så där ett par mil väster

om Koopmans kraal och se efter, ifall rödrockarne finnas i

trakten. Men håll ögonen öppna! Ni råka oss i eller bakom

den öfvergifna kraalen, till de båda kopjes hinna vi nog ej.»

Pieter nickade ånyo, visade skrattande sina hvita tänder

och frågade.

»Få vi skjuta?»

»Inte om de äro många.»

»Jag önskar, att de inte äro för många.» —- Han

vinkade åt en annan boer, hvars ljusa hy och trofasta ögon

förrådde hans rent germaniska ursprung, och i sällskap

med Jan van Gracht, som med ålderns rätt tog befälet

öfver de två andra, samt den tredje sprängde han åt väster.

De manade ifrigt på sina hästar, ty uppdraget tycktes

behaga dem, och inom loppet af en halftimme försvunno de

utom synhåll.

Under tiden red hufvudstyrkan lugnt vidare med

bössorna hängande på ryggen och de oundvikliga piporna

dinglande mellan läpparne. Det yttrades ej ett ord annat än

bland de fångna dragonerna, hvilka med stort jämnmod

funno sig i sitt öde.

Van der Nath, hvars springare var outtröttlig, befann

sig än långt fore sina män, än slöt han sig till eftertruppen.

Han plågades af en lätt märkbar oro, men visade den ej på

annat sätt än genom täta uppmaningar att öka takten.

Till slut blef det honom outhärdligt att ej få meddela sig

med någon och han galopperade fram till missionären. En

kort stund red han tigande bredvid vagnen, men så sade

han utan förmedlande inledning.

»Jag fruktar att vi sticka hufvudet i ett getingbo.»

»Vet du något, min vän?» frågade den gamle.

Fältkornetten kastade från sidan en snabb blick på

löjtnant Kennedy, hvars närvaro besvärade honom.

»Ingenting bestämdt», sade han dröjande, »och det

är just däri det ligger. Vi sågo friska spår efter hästskor

en mil väster om slooten. De hade ridit förbi den högst

tre timmar innan vi nådde krökningen. Nu är frågan om7°

de gått öfver ravinen och fortsatt mot nordost, då . . .»

Han stannade och skakade misslynt sitt hufvud.

»Då . . .?» upprepade missionären entonigt.

»Då komma de fram i närheten af Koopmans kraal

ungefär samtidigt med oss, och som våra hästar redan äro

uttröttade, ha vi ej stor utsikt att lyckas rida ifrån dem.»

»Och om de icke gått öfver ravinen?»

»I så fall hafva vi redan hunnit förbi dem och äro

utom all fara.»

»Och hvad mer, min vän.»

»Ingenting, nu måste vi fram den vägen. För det

första sparar den oss två dagsmarscher, för det andra har

jag sändt unge Huys, Zimmer och Jan före att recognoscera.

Du tror således, att en strid förestår?»

»Ja, men det betyder mindre. Ha rödrockarne ej

besatt passet mellan de båda kopjes norr om kraalen,

åtager jag mig att med femtio man hindra dem en hel dag.»

»Återigen blodsutgjutelse, återigen», suckade den gamle.

»När skall detta sluta?»

»Fråga icke mig», svarade fältkornetten undfallande.

»Jag gör min plikt, må hvar och en göra detsamma.»

»Plikt», inföll gubben bittert och vände sig både till

honom och löjtnant Kennedy. »Finns det ett mer

miss-brukadt ord än detta? Och hvilken dåligt tröst skänker icke

er plikt, fastän ni bägge fylla den hvar och en på sitt sätt.

Åh, vi människor, vi människor? Från hvar enda

predikstol i hvarje land förkunnas broderskärlekens bud, och när

vi lämnat kyrkan, gå vi ut att bryta mot det, som nyss

förut skänkt oss en underbar tröst och som vi gilla. Och

hvarför bryta vi? Emedan plikten bjuder oss det. Vi

skulle aldrig tillfoga hvarandra ondt, ifall ej plikten

tvingade oss därtill. Hur många slag af plikt finns det? — En

som bjuder oss döda, en, som bjuder oss hela såren, hvilken

är den rätta? — Ni där borta från öriket hinsidan hafvet

äga statsmän, hvilkas plikt det är att låta blodet flyta i

strömmar, och här möter er ett folk, hvars plikt det äfven

är att döda och döda. — Hur kunna ni två nämna ordet

plikt utan att känna ett styng i edra samveten? Plikt»

— hans gamla kropp skalf af undertryckt smärta och i en

knappt hörbar hviskning mumlade han flera gånger å rad:

»plikt, plikt, plikt.» — Han såg upp och mötte deras allvar-7i

liga ögon med något så oändligt smärtfylldt i sina, att de

blickade bort. Han höjde hopplöst på axlarne, vände sig

ifrån dem och ägnade hela sin uppmärksamhet åt den sjuke,

som utan uppehåll stött fram obegripliga ord, hvilka

interfolierats af täta befallningar till en obefintlig styrka att

hugga in med kraft.

»Ja, hvem har rätt?» sade van der Nath till slut och

suckade. — »Hvem vet det?»

Löjtnanten hade förargad bitit i sina gryende

mustascher, men när han såg, hur den andre upptog missionärens

utbrott, yttrade han skrattande.

»Hvad är sanning, frågade också Pilatus en gång.

Förmodligen ansåg äfven han sig göra sin plikt vid det

historiska tillfället.» — Och utan att ana, hvilken dräpande

kritik han uttalat, red han bekymmerlöst vidare.

Fältkornetten såg nedstämd ut, men han hade annat

att tänka på och samtalet afslutades.

Oafbrutet fortsattes den raska marschen öfver karoon.

Solstrålarne föllo redan snedt, och de bägge kopjerna,

hvilka tycktes utgöra den långa marschens mål, kastade

breda slagskuggor framför sig.

Van der Nath sporrade sin häst och red fram till téten.

Där höll han inne och skuggade med handen för ögonen,

men hur mycket han än ansträngde sina ögon, syntes

ingenting angifvande andra människors närvaro, tills

plötsligt knallen af ett gevär, som aflossades långt i norr, nådde

männens öron och kom dem att häpna häjda hästarne midt i

språnget. Inom loppet af tio sekunder var hela styrkan på

få undantag när, samlad kring anföraren.

»Det var Jans bössa», sade en af männen dämpadt.

»Då dog en rödnacke», sade en annan lika sakta.

Alla sågo ifrigt utåt karoon för att upptäcka något,

men så vidt ett öga nådde låg slätten öde och tom, badande i

solljuset.

»Det är en sloot där borta», upplyste slutligen

mannen som kände trakten.

»Hur långt borta?» frågade en.

»Två mil högst, jag minns inte så noga.»

»Och hur många mil är det härifrån och till den

öfvergifna kraalen?» sporde fältkornetten.

»Ungefär lika långt.»74

»Dit måste vi. Det var Jan, som sköt, han ville

varna oss. Rödrockarne äro gömda i slooten. Nå, där

kunna de stanna, dit ämna vi oss ej. Vi gjorde klokt i

att hålla till höger om tyskens kraal, nu ha vi närmare dit

än engelsmännen, men vi få nog ändå anstränga hästarne.»

Han utstötte en af de gälla hvisslingarne, som skuro luften

likt en bösskula, och drog ut den litet längre än vanligt.

Sidopatrullerna, hvilka befunno sig på omkring en

mils afstånd åt hvardera hållet, kastade genast om sina

hästar och störtade i karriär tillbaka mot hufvudstyrkan.

Den vänstra hade emellertid knappt hunnit hundra meter

från det ställe, där den nyss förut befunnit sig, förrän ett

samfält rop höjdes ur tjugu strupar på en gång.

»Där. . . se dit, där äro de!»

Liksom uppsprutad af en underjordisk eruption

visade sig oväntadt en trupp beridet infanteri tre mil längre

bort och jagade med lösa tyglar efter boertruppen.

»Framåt!» kommenderade fältkornetten och i ursinnig

fart brusade ryttare och vagnar öfver karoon, så att det röda

dammet hvirflade högt om hästhofvarne. Van der Nath

förstod, att hans antagande varit riktigt, den fientliga

styrkan, som han med en enda blick uppskattat till minst tre

hundra man, hade varit gömd på slootens botten. En

af dess patruller hade förmodligen upptäckt boernas tre

blänkare, af deras riktning slutit sig till att den efterföljande

styrkan skulle taga samma väg och därför låtit dem passera

oantastade. Följaktligen hade engelsmännen sökt

betäckning och funnit en utmärkt sådan i den torra strömfåran,

där de inväntade boertruppen. Men mot beräkning höll

den sig ett par mil öster om slooten, hvarför fienden, som

insåg att en öfverrumpling ej var möjlig, i förlitande på sitt

stora antal satt upp och började förfölja de flyende.

Under tjugu minuter förnams blott hästarnes flåsande,

vagnshjulens gnissel och männens manande rop, när

någon springare snafvade. Slätten tedde sig fortfarande på

samma sätt, tills hastigt dess enformighet bröts af en farms

halft raserade murar. Först en rektangulär byggning af

rödt tegel; halmtaket var för länge sedan ruttnadt och de

lämningar däraf, som vinden ännu ej slitit bort, skräpade

på en vanvårdad gårdsplan. Bakom boningshuset låg den73

tomma boskapskraalen omgifven af en låg stenmur och

innerst fårfållan jämte ett par öfvergifna kafferhyddor.

När de sista boerna svängde kring hufvudbyggningens

södra hörn och trängde sig in genom kraalens port,

smattrade ett dussin kulor mot husets väggar bakom dem och

sleto loss några flisor, hvilka surrade kring eftertruppens

öron.

Den förföljande styrkan hade insett det omöjliga i att

hinna boerkolonnen på den korta vägsträcka, som skilde

den från kraalens skyddande murar, och öppnade därför på

långt håll en eld, som likväl icke gjorde någon verkan.

Flåsande af ansträngning efter den skarpa ridten

föstes hästarne in i fårfållan, hvars höga och jämförelsevis

starka murar lämnade dem tillräckligt skydd mot fiendens

gevärseld. Under bevakning af fem man befalldes fångarne

att sätta sig bakom densamma mellan vagnarne. Medan

detta gjordes i en hast som utvisade att hvarje sekund

ansågs dyrbar, kröpo de öfriga boerna ned innanför kraalens

ruiner. De spredo sig öfverallt, sökande betäckning bakom

stenblock och upphöjningar, inväntande det, som snart

torde följa på den hotande inledningen.

Af samtliga boer syntes ej ett spår längre, de tycktes

hafva sjunkit genom marken, och hade ej de khakiklädda

männen, som tvekande höllo stilla ute på karoon, funnits,

skulle ingenting förtagit intrycket af den ödsliga taflan.

De långa skuggor buskar och stenar kastade förkunnade,

att solnedgången högst skulle dröja något mer än en timme,

och hade mörkret blott inträdt ansågo sig boerna säkra för

denna gång.

En bäfvande väntan fyllde luften. Försvararne höllo

sig orörliga på sina platser och till och med deras hästar

spetsade öronen liksom anande, att något mindre vanligt

förestod.

Af alla de människor, en ogynnsam slump fört ihop på

denna solbelysta fläck, hade ingen sett motståndarne förut.

De ägde personligen ingenting att förebrå hvarandra, de

tillbådo samma gud, voro af samma stam, hade samma

hudfärg och skulle eljes när som helst mötts som vänner. Och

det oaktadt kände de blott hat och beredde sig förbittrade att

taga hvarandras lif. De väntade otåligt med hårdt slutna74

läppar, ett kallt, beslutsamt uttryck i sina ögon och

pek-fingrarne på gevärens aftryckare.

Den engelska styrkan hade suttit af och från sina

gömställen sågo boerna, hur hästarne leddes tillbaka mot

slooten, medan ett kompani på stället bildade skyttelinie och

raskt började anvancera öfver slätten. Trygga genom det

långa afståndet sökte de ej skydd ännu utan sprungo framåt i

korta ansatser, emellantåt stannade de för att aflossa en

salva.

En mängd små dammoln angåfvo hvar en del kulor

slogo ned, andra hveno öfver kraalens murar och blott en

ringa del träffade stenarne däri.

Boerna höllo sig fortfarande orörliga utan att

besvara elden och modiga genom fiendens ihärdiga tystnad

ryckte skyttelinien framåt ytterligare ett hundratal meter.

Då höjde en af de bästa skyttarne sitt gevär, tog

säkert sikte och sköt.

En af de khakiklädda männen bredde ut armarne,

som om han velat omfamna någon, vacklade ett par steg åt

sidan och föll tungt till marken, där han blef liggande lik

en gulgrå fläck på slättens mörkare yta. En ryckning gick

genom den avancerande linien, kommenderande officeren

ropar något, svängande sin sabel och manskapet kastade sig

genast framstupa, så att endast deras hufvudbonader

numera syntes från kraalen. »Siktet på sex hundra meter!»

ljöd nästa befallning och ensam af alla förblef

kompanichefen stående upprätt för att öfvertyga sig, att allt var i

tillbörlig ordning.

Från andra sidan uppfattades detta som en

utmaning och den första salfvan lossades. Officern vek ihop sig,

som om han skurits af på midten och föll.

Två af hans män sprungo upp för att bära bort honom

och nya skott ljödo.

En man föll på nytt.

En man föll.

Hur många gånger ha ej samma ord upprepats i

böcker och tidningsartiklar, och hur många gånger ha ej

millioner tanklösa ögon liknöjdt sett samma mening utan att

den läsande känt annat än en kittlande rysning af hemskt

välbehag. Gubbar och ynglingar, omogna gossar och kvin-75

nor hafva låtit blicken glida öfver de tre orden utan att egna

dem en tanke, och just emedan de så ofta — knappt som ett

behagligt faktum upprepats, har den föreställningen

blifvit allmän, att det ej kan hjälpas, måste så vara.

En man föll.

Ifall de, som skapa krigsanledningar, i stället för att

undanrödja dem, dragit ut konsekvenserna af sina

handlingar, skulle de måhända betänkt sig mer än en gång,

innan de tagit det afgörande steget fullt ut. Men deras ära

bjuder dem att ej tveka, deras plikt befaller dem att handla

just så. Och öfver ett helt land spridas bekrifningar om

stormande scener i deputeradekamrar och på gator,

medryckande referat öfver den glödande entusiasm, som

plötsligt pripit folkets själfvalda ombud vid de stora beslutens

fattande skickas till världens alla hörn och läsas med

lågande ögon och klappande hjärtan . . . och det oundvikliga

kommer.

Men att det äfven gifs en annan ära, som består i att

vara mänsklig, betänker ingen, och den plikt, som

bjuder : I skolen älska hvarandra inbördes! är glömd för

stundens berusning. Och män, hvilka anse det för ett

straff-värdt brott att tvifla på deras varma religiositet, votera

kallblodigt om medlen till ett krig. De prisas som modiga

af hundratusentals tanklösa, och ett helt folk, deras egna

landsmän, som de dömt till otaliga umbäranden, till

lidanden utan namn, till död och undergång, lofordar deras

antika heroism. — Hvad är det för mod, som visar sig i att

följa med strömmen, hvad är det för heroism, som består i

att upprepa det andra sagt.

En man föll.

En människa, en okänd, vän eller fiende, är borta,

ingenting mer. Ett lif har släckts på några hundra meters

afstånd, ett lif som kanhända kunnat blifva nyttigt för

tusen andra, som säkert varit kärt för någon. En främling

har dödat en främling. Gärningsmannen vet troligen icke

ens om det, hans pulsar dunka, hans tinningar bränna, han

är upphetsad af larmet rundt omkring, af ångesten, som

hviskar i hans öra: döda eller dödas, välj själf! Han lyder

samma dunkla instinkter, som männen i deputeradekammaren,

enda skillnaden är, att hans handlings resultat följer

omedelbart, fastän det ej blifver så stort och vidtgående. Och76

han siktar och skjuter oafbrutet, kännande en vild glädje

öfver att fiendernas antal märkbart minskas. Han

tänker icke längre, hans inflammerade ögon glänsa i triumf,

hans nerver skälfva ej mer af fruktan, han har blifvit van

vid bullret och dödsrosslingarne, han vill hämnas sina sårade

kamrater, sina dödade landsmän, och han betalar med

samma mynt.

»Döda eller dödas», ringa begrafningsklockor i hans

öron och han dödar. På mellanstunderna äter och sofver

han som alla andra. Hans vana vid skräckscenerna

förvandlar en förut god människa till ett för ögonblicket

blodtörstigt vilddjur, allt fult och vidrigt, som gömts i de okända

djupen af en oförvitlig karaktär, kommer i dagen, han

skrattar åt ett lyckadt skott, jublar högt, då många stupa och

förintas — han har efter hand blifvit en tapper krigare och

prisas af alla, människoslaktaren äras och blifver berömd,

erhåller de synliga tecknen på sin berömmelse och med

händer, som ännu ryka af lifsvarmt människoblod går han att

kyssa sin älskade maka och smeka sina barns rodnande

kinder. —

Fråga icke hvarför, svaret blifver blott ett:

»Det är så.»

En man föll.

Där hemma i landet på andra sidan hafvet knäböjer

en ensam kvinna i en kyrka. Hon ber brinnande,

oaflåtligt. Hennes läppar darra af smärta, skinnet i hennes

händer strama öfver knogarne, som vore det färdigt att brista,

då hon vrider dem i hejdlös ångest. Hon stöter fram guds

namn, men oftare än hans förekommer ett annat i hennes

böner, en vanlig dödligs. Och när hon gråtit sig trött,

ängslat sin hjärna tanketom, går hon med högburet hufvud

ut bland de andra människorna. De kval hon känner slita

sönder sitt inre, äro outhärdliga, men hon bär likväl sitt

hufvud högt. Hvarför vet hon ej rätt, men instinkten

hviskar, att dessa andra vänta det af henne. Och

människorna säga till hvarandra:

»Hennes make är ute i kriget och slåss för sitt land,

hon sitter ensam hemma med sina två små flickor, en modig

kvinna.» — De lyfta sina hattar och säga sig vörda den77

stela mask, hon bär för sitt ansikte; de beundra hennes

hållning, men om hennes själsstrider vilja de ej höra talas.

Men hon gråter, ber och ångrar det, hon vet sig ej kunna

ändra — i hemlighet.

En man föll.

En gubbe sitter hvarje afton instängd på sitt rum.

Dag efter dag, månad efter månad sitter han så i spänd,

oro-fylld förbidan. Han är kristen (som de flesta andra) till

namnet (äfven som de andra), han donerar årligen stora

summor till välgörande ändamål, han är gifmild af

beräkning, ty det skänker anseende och medför vissa sociala

fördelar. I ett anfall af — själf kallar han det med bittert

hån — patriotism gaf han det bästa han ägde, sin ende son.

Den unge drog ut som frivillig, den gamle fick en stor

leverans till armén. Han räknade vinsten i förskott och

gladde sig åt den stora summan, men nu ångrar han

alltsammans, ångrar sig sjuk hvarje afton. Skall gossen dö,

skall han komma hem lemlästad och oduglig till nyttigt

arbete?

Han vet det ej, och en ängslan så oerhördt grym,

att den ej kan beskrifvas, söndersliter hans inre. Han

vrider sig i stingande smärta, ser syner, hans hår reser sig af

fasa, då fantasien trollar fram bloddrypande taflor för hans

uppjagade inbillning. — »Se där, där föll en man, min

stackars käre gosse, för en fientlig kula. Han är inte död ännu,

blott sårad. Han ligger där och väntar, att sjukbärarne

skola få se honom och våga sig fram i kulregnet för att släpa

bort hans numera onyttiga kropp. Törsten bränner hans

sammansnörda strupe som ett glödande järn, hans blod

— mitt blod», skriker den gamle köpmannen — »rinner

bort i ett främmande lands sand, gossen pinas som en

fördömd i helvetets eld, han ropar sin mors namn, han höjer

de svaga händerna mot himlen, som icke hör hans böner,

han våndas . . . hvad gör han mer?»

Den gamle fryser ända intill märgen.

Han förbannar, stackars gosse, han yrar ju. Ingen

ser honom, hans stämma är för svag att höras, vänner och

fiender hafva för resten öfvergifvit slagfältet och han

ligger där, en ensam, sönderskjuten, eländig massa, något,

som en gång varit hans käre gosse. Han lefver ej längre,78

han är ej heller död, han lider blott, lider namnlöst,

ofattligt, vanvettigt af törst, hunger, sårfeber, svaghet,

insektsbett och sin egen hjälplöshet . . .

Den gamle mannen kallsvettas och vrider händerna,

då han ser sin son ligga där ensam och bortglömd. Gossen

är mer död än lefvande, han hoppas ej längre, hans

blå-bleka läppar fälla meningslösa ord om barmhärtighet, han

gråter efter döden befriaren, som ej har tid att förbarma

sig öfver den redan döende stackaren, det finns så mycket

annat att uträtta på andra ställen. Den gamles ögon

vidgas af fasa . . . sonen har redan legat där två hela dygn.

Han är ej död ännu, han lefver ej heller. Likmaskar kräla i

hans sår, som han med sina skälfvande fingrar slitit upp för

att med nya plågor döfva de gamla, en underlig

oigenkännlig massa är hans starke, präktige gosse . . . och sol går åter

upp efter en fuktkall, dyster, evighetslång natt . . . det är

tredje dygnet. . . han är icke död ännu, icke ännu . . . och

ingen lefvande varelse finns i hela nejden, ingen annan än

en ful, ruggig asgam, som tåligt väntar, tills de sista, svaga

sprittningarna i det lefvande liket upphört.

Den gamle mannens hjässa är våt af kallsvett, han är

stel af skräck och med darrande läppar stammar han sin

första bön sedan barnaåren: Herre i himmelen, jag begär

ej mycket, men låt honom dö ... dö ... dö!

Nästa morgon tager han på sig den mask, utan hvilken

han ej vågar visa sig bland människorna och affärsvännerna

säga till hvarandra, sedan de tryckt hans kalla, benhårda

hand:

»En präktig karl, sådana behöfver landet många, han

är ett exempel.»

Den gamle ler inåtvändt, när han hör deras yttranden,

och tänker på aftonen.

En man föll.

En ung flicka dansar på en subskriberad bal, hvars

behållning, sedan omkostnaderna för lokalhyra, ljus och

betjäning afdragits, oafkortad skall tillfalla de sjuka och

sårade i fält. Hon har endast ogärna infunnit sig här, men

när man låtit henne förstå att ett uteblifvande kunde

misstydas, hennes trolofvade är ju på valplatsen, har hon gått.

Hon låtsar likgiltighet, spelar glad och dansar, emedan värl-79

den fordrar det för exemplets skull. Hon känner, att hon

har en mask för ansiktet, men hon börjar redan blifva van

därvid. Hon skrattar muntert och finner sig smickrad af

att höra sägas: »Se där en, som tager saken så, som den

bör tagas; och när man betänker, hur de två hålla af

hvarandra, är det verkligen storartadt att se henne sådan.»

Hon ler på nytt, känner sig styrkt af detta omdöme och

fortsätter ända till slutet.

Men hemkommen borrar hon hufvudet i

örngottskudden och gråter, som om hjärtat ville brista. Är han död,

lefver han, är han sjuk eller . . . nej, nej . . . nej . . . jo . . .

Hon ville icke tänka, blott hoppas, och just det kan hon ej.

Men hon vågar icke heller gråta längre, ögonen blifva röda

och glanslösa däraf, hyns klarhet kan skämmas och hon törs ej

visa sig sådan för andra. Med en hjältemodig ansträngning

prässar hon tårarne tillbaka och tvingar fram sitt stereotypa

intetsägande leende.

Hon blir blek och mager, ögonen glänsa som af feber,

hon får hysteriska anfall, men läkarne lyckas ej finna en

rimlig förklaringsgrund till hennes sjukdom, leendet

bedrager dem. Och under tiden hyser hon blott ett begär:

att få gråta ut, men hon ler och skrattar alltjämt och lider i

ensamheten oerhördt af att nödgas göra våld på sin natur,

och hur gärna hon än vill det, kan hon ej låta trösta sig

af sina godhjärtade medmänniskors ömma deltagande, hon

vet, hvilka stränga fordringar, som ligga gömda däri.

Hennes fruktan visar sig plötsligt öfverflödig, den

trolofvade kommer tillbaka med förlust af ett ben.

Krymplingen blir rörd af det mottagande, som möter honom, han ser

sin fästmö med samma ögon som mannen, hvilken drog bort

för ett halft år sedan. Han gifter sig med den halft

ihjäl-pinade, hysteriska kvinnan och bröllopsgästerna säga

sakta till hvarandra: »så vackert, det behöfs verkligen ett

skådespel, som detta för att hålla modet uppe i dessa dystra

tider.

Men de tvinsjuka, ofullgångna stackare, som blifva

frukterna af detta vackra äktenskap, bekymrar sig ingen om.

Att de sakna krafter till kampen för uppehället angår

egentligen blott föräldrarne, de sörja sig också sjuka för barnens

skull. Fadern blir hypokonder, modern kommer på en

anstalt för sinnessjuka, och när hon dör, hviskas dämpadt8o

mellan begrafningsgästerna: »så beklagligt, att de små äro

sjukliga, och likväl voro föräldrarne före förlofningen det

friskaste par, man gärna kunde se», och så trösta de

änklingen på träbenet med, att han som en tapper man fullgjort

sin plikt, det är ett arf, som ej alla förmå lämna sina barn.

— »Plikt», svarar krymplingen och griper fatt i prästens

rockuppslag och frågar: »Hur kan en rättvis gud utkräfva

hämnd för fädernas missgärningar på barn, hvilkas föräldrar

säkert veta sig hafva gjort sin plikt, säg mig det, herr pastor?»

Prästen mumlar svagt ett par ord om, att ett misstag nog

blifvit begånget någonstädes. »Se på de där svaga

stackarne», utbrister fadern lidelsefullt — äro de misstaget?

Inte? Nå, hvar ligger det då? Hos kvinnan, som sörjde

sina nerver i trasor, medan jag ådrog mig en obotlig

sjukdom i en eländig barack, eller hvar, hvar?» Och då han

ej erhåller något svar, ber han gästerna gå, han är upprörd.

Och under det de aflägsna sig, ropar han förtviflad: »Ja,

jag gjorde min plikt, och nu straffas tre oskyldiga därför!»

■—• Men dä han är känd som en svår hypokonder, göra hans

ord ingen annan effekt än att man på nytt beklagade de

svaga, sjukliga barnen, som skola uppfostras af en —

fritänkare.

En man föll.

En kula susade in mellan de stenar, bakom hvilka han

sökt skydd, studsade mot en utskjutande kant och fortsatte

sin bana genom en lifskraftig hjärna. Ett lif var släckt.

Ingenting annat hade händt, än att en projektil, utsänd med

afsikt att skada, fullföljde sitt mål. Men det var icke blott

en människas lif som togs, det var tre oskyldiga, som fingo

lida och dö därför. Mannen som föll lämnade en gammal

mor, en fattig, värkbruten, orkeslös änka och två

mindre-åriga bröder, hvilkas enda stöd han varit, efter sig. När

underrättelsen om hans bortgång anlände till änkan och

hennes söner, gräto de först och läto sedan lugna sig med, att

han redligt fullgjort en oafvislig plikt. Han hade försvarat

sitt land mot inkräktarne och stupat, men det var en dålig

tröst för den halfblinda änkan och den födde blott hat i

hennes gamla hjärta. Hon tog fram den aflidne makens gevär

ur dess gömställe, lade det i sin nu äldste sons händer och

uppmanade honom att hämnas broderns död.8t

Gossen lydde, tog geväret, axlade patronremmen,

besteg en häst och slöt sig till sina kämpande landsmän.

Änkan och barnet stannade och sökte hålla modet uppe

genom att hata, och hon lyckades till en tid, ty hon visste det

vara sin plikt. Men den andre sonen slets i nästa batalj

sönder af en granat, som blott lämnade kvar en

oigenkännlig massa af muskler, benbitar, nervknippen och blodkärl,

ur hvilka lifssaften rann bort och bildade små mörka

polar. Han lämnades som en oformlig, obrukbar trasa,

hvilken förlorat allt mänskligt. Han hade varit en munter,

begåfvad gosse, hvars framtid bar rika löften i sitt sköte,

han blef det andra människors grymhet förvandlade honom

till: en död, stinkande samling afskräde, som låg och

ruttnade i en enslig klyfta.

Änkan grät sig blind och svalt ihjäl i en vrå, dit hon

likt ett såradt djur krupit undan. Men dessförinnan bade

hon lärt barnet hata intill döden.

Den tredje sonen växte upp, blef stor och stark och

sedan fred slutits tog han en annan mans lif, en man, som icke

var mer skyldig till brödernas död än millioner andra.

Hans vilda hat gaf honom styrka och han slog till. Hans

lif togs i sin ordning och han skrattade med repet om

halsen, skrattade och förbannade och sade, att han gjort sin

plikt, och de som hörde honom ryste. Äfven han hade

varit en munter, begåfvad gosse med löftesrik framtid, han

blef hvad andra människors grymhet gjorde honom till:

en kallblodig mördare, som ej förstod skillnaden mellan

tillåtna och otillåtna mord.

En, som kallade sig människovän bevittnade hans

afrättning och frågade sitt oundvikliga: hvarför? De

kringstående svarade, att det var ett minne från sista kriget,

och tillade som en ursäkt: »han är inte den ende, som

gjort så, han är bara en af dem, som straffats.» Och den,

som kallade sig människovän, gick bort, bedröfvad

skakande sitt hufvud, han visste med sig, att han ingenting

förmådde göra.

En man föll.

Han var en duktig mekanikus, hon en glad

tjänsteflicka. De gifte sig som alla andra och försörjde sig som

alla andra med sina händers arbete. De fingo ett barn,

Abrahams oj jer. 682

som blef deras glädje, och som de högtidligt lofvade sig

att det skulle erhålla allt det lifvet nekat föräldrarne. De

hade ett mål och de arbetade dubbelt och med större kraft,

ty framtiden låg morgonljus och allt tedde sig underbart

fagert, sedan den lille i vaggan gifvit dem en ny syn på

tingen, allt var lätt och allt skulle de utföra.

Så bröt kriget ut.

Han blef orolig, började besöka kroglokaler, drack,

läste en mängd tidningar och företog sig en hel del, på

hvilket han under vanliga förhållanden ej skulle tänkt. En

kväll kom han drucken till hemmet, han hade tillgripit

den utvägen för att få mod att säga, hvad han länge burit

på hjärtat. Han hade läst öfver hvarje ord, som skulle

yttras, tagit om det flera gånger och inpräntat det i sitt

minne, så att han säkert visste sig kunna upprepa det, och

spriten hjälpte honom att se allt i en mer rosenröd dager än

den nyktra verkligheten skulle gjort. Men när han trädde

inom hemmets dörr, slöts hans mun obevekligt ihop och

han glömde sin läxa.

Hustrun såg, att han bar på något och hon frågade

honom, hjälpte honom ■— och hon ångrade det sedan hela sitt

lif.

»Det är löjligt», sade han, »att jag, som vet mig hafva

mod, inte skall lyckas klämma fram det, men nu har du

hjälpt mig på väg, tack för det! Jag vill gå ut i kriget!»

»Ja, men du vet ju, att jag bär vårt andra barn under

hjärtat», stammade den öfverraskade kvinnan.

»Just därför», svarade han muntert, ty sedan han väl

börjat, gick resten af sig själf. »Fosterlandet väntar att

alla skola göra sin plikt, jag måste ut och slåss.»

»Men ...» Och hon talade ifrigt, som endast en

uppskrämd kvinna kan det, nämnde deras fattigdom, sin

väntade nedkomst och en hel del annat.

Han skrattade åt hennes farhågor och gick upprymd

vidare, räknade upp namnen på kände och okände, som

redan dragit bort, kastade fram något dimmigt om äran,

som alltid tillhör den tappre, lyckades till hälften lugna

henne och slutade:

»Tror du landet lämnar en soldats hustru utan hjälp,

tror du regeringen ej ser till en krigares små barn? Var

lugn, om ett halft år är jag här igen med tapperhetsmedaljen»3

på bröstet, och solden, hela solden får du. Den blir en

grundplåt, du, tack vare den skola vi gifva barnen, den där lille

gynnaren, och den andre, som vi inte sett ännu, en ordentlig

uppfostran, de skola få lära något, de! Är det inte värdt

en ansträngning.

Hon lät trösta sig af hans tillförsikt — det var det

andra hon sedan ångrade hela sitt lif.

Han tog värfning, de skildes åt ■— och då ångaren, som

förde regementet till krigsskådeplatsen, lade ut, stod hon

på kajen bland hundratals kvinnor, hvilka skrattande eller

gråtande viftade afsked, åt män och bröder. Och sedan

gick hon hem, väntade och födde sitt barn.

Hvarken hon eller mannen visste mer än de flesta

andra, hvad ett krig är, ingendera fick heller veta det. Han

dog af rödsot efter landstigningen, gräfdes ned med ett

dussin andra och glömdes; hon väntade det halfva året ut

och några veckor till.

Så snart hon blifvit frisk efter sin barnsäng styrde hon

med ett barn på hvardera armen kosan till en

välgörenhetsinrättning, där kläder och föda delades ut åt fattiga

soldathustrur. Det var ej mycket, hon erhöll, ty de voro

många, spridda öfver hela landet, hvilka skulle dela de knappa

portionerna. Men lifvet är segt och hon ville lefva, tills

mannen återvände med tapperhetsmedaljen på bröstet och

solden orörd skramlande i fickan. Hon hade det nog ej

bättre än han där borta i en främmande världsdel, och hon

fördrog tåligt, svälte sig fram och lefde. Men hennes

krafter voro medtagna och arbete fanns ej . . . åtminstone icke

för henne. Den nyfödde blef sj uk af brist på näring och

fattigläkarens ordinationer förmådde hon ej att följa. Det fick

gå, som det gjorde, och det gick ej.

En dag hölls upprop med inrättningens pensionärer

och de, som ej kunde styrka, att deras anhöriga kämpade för

landets väl, visades bort. Hon hörde till dem, som måste

gå. Det var inte mer än tre månader sedan mannen dragit

ut i kriget, och den kvällen gick hon hungrig till sängs, utan

en tugga bröd, hvarken för sig eller barnen.

»Mamma, jag vill äta», klagade den förstfödde.

Det var då hon började ångra och det gjorde icke

hennes belägenhet bättre.

Sedan blef hon vräkt från den lilla lägenheten under tak-84

åsen, bohaget togs i pant för småskulder till höger och vänster

och hela den sorgliga historien om armod och elände

upprepades i alla sina bedröfliga detaljer. Hon stod handfallen

inför detta och lät det ske utan att våga säga något. Hon

hade feber i blodet, sprang gata upp och gata ned en hel dag,

och så hon blygdes utan att rätt veta hvarför, och det

ökade hennes skam ännu mer. Släktingar ägde hon inga

i den stora staden, och bekanta ... ja, de lyckades knappt

försörja sig själfva. Hon tiggde, först arbete . . . hvad som

helst, sedan en slant till bröd. Men öfverallt sträcktes

händer fram och ljödo gnällande stämmor, som bådo. Hon

var inte ensam, tusentals soldathustrur funnos, tre gånger

så många barn gräto. Det var stor nöd i landet och

gif-varnes hjärtan blefvo hårda, ty kriget varade länge, och

de, som skreko högst, blefvo först hjälpta. De, som gömde

sitt elände såg ingen. Hon var bland dem, hon teg, af

stolthet inbillade hon sig, men det var af ånger.

Hon sof några nätter i portgångar och bland bråten

på en obebyggd tomt, till slut sällskapade hon med en,

som öfvergifvit sin hustru och sina barn, delade hans läger,

ty hon frös och svalt och lifvet är kärt, och han skaffade

henne några matrester då och då. Hon lärde sig dricka

dålig sprit, snattade ibland, förföll helt och hållet, nöden

demoraliserar och familjebanden voro slitna. Hon lade sina

snyftande små i en aflägsen vrå, strök omkring hamnens

krogar för att söka sälja sin kropp mot en kopparslant till

bröd åt barnen och glömde sin man, soldaten, men glömde

ej sin ånger.

En dag slog den andre, till hvilken hon alltid

återvände för att få en klunk ur buteljen med den vattenklara

vätskan, som kylde så skönt och brände så starkt, som gaf

glömska för stunden och ökad ruelse efteråt, slog hennes

lille gosse. Då gick hon och stod med ett barn på hvardera

armen åter på gatan.

Hon gjorde ett sista försök att skaffa sig hjälp, men

hon ägde inga papper, som bevisade hennes rätt till

understöd af allmänna medel. Hon var en eländig, förfallen

drin-kerska och blef ej trodd. Att hon slarfvat bort sina

papper var en beklaglig tillfällighet, som ingen gaf sig tid att

rätta, stora intressen stodo nu på spel, hon var blott en

bland många och stöttes undan.85

Kvinnan, som varit en glad flicka och en bra mans

präktiga hustru,, sjönk så djupt, en människa kan sjunka.

Hon slog sina barn, då hon var rusig — ty sprit är det enda,

en olycklig kan förskaffa sig —■ kysste dem under sina

ljusare mellanstunder. Hon ångrade sig sjuk och ångrade än

mer. Lik ett såradt djur kröp hon undan och gömde sig

hela dagen och vacklade ut efter mörkrets inbrott för att

söka matsmulor och komma tillbaka drucken. Hon

somnade vid att höra barnen gråta efter näring och vaknade

vid detsamma. Hon var så ensam, som en stackare blott

kan vara i en stor stad, och hon rufvade öfver sina motgångar

och sin gnagande ånger, bortglömd och förkastad.

En morgon blef hon förundrad öfver, att barnen ej

klagade som vanligt. Den yngste hade svultit ihjäl,

medan hon sof, den andre orkade ej längre gråta högt. Hon

blef förtviflad, så som endast en moder kan det, tog den

lefvande och den döde, en på hvardera armen, och gick

ut bland människorna för att visa sin bittra nöd. Men ingen

hade tid att se henne. Från hamnen dånade kanonskott,

på alla gator fladdrade fanor, musikkårer spelade och den

stora stadens befolkning var festklädd, fyra bataljoner

skulle just tåga in efter väl förrättadt värf i kriget.

Hon stödde sig mot en vägg, slö och undrande, för

kraftlös att lyckas göra sin stämma hörd i det allmänna

jublet. Där stod hon utan att begripa något med det döda

och det lefvande barnet på sina trötta armar, och bruset

af de tusentals rösterna blefvo till ett elakt hån mot henne och

barnen. Hungern gjorde henne sjuk, törsten drog ihop

hennes strupe, så att icke ens en snyftning trängde fram

därur, en dimma lade sig öfver hennes ögon och febern

omtöcknade hennes redan förut svaga förnuft, Hon förstod,

att hon yrade, då hon på afstånd tyckte sig höra en stämma,

mannens, som hon glömt för sin ånger och sina lidanden.

»Jag gjorde min plikt», sade han strängt, »men hvad

gör du?»

»Det är inte för sent än», trodde hon sig svara. »Jag

känner att jag skall dö i dag, hungern bränner sönder mig,

och jag märker, hur gossen, som inte är död ännu, skälfver

mot mitt bröst. Hör . . . hör, hur hans små stackars pulsar

dunka, hur det rosslar i den lilla klena strupen. — Se inte

så förebrående på mig, min make, jag kan ej hjälpa det!86

Det var först sjukdomen och ... ja, sedan vet jag inte mer,

—• Men gossen, åh min lille, älskade gosse, han skall också

dö snart, ingenting kan rädda honom. Och därför skall

jag också göra min plikt, jag skall befria honom från

ytterligare plågor.»

Och medan människomassan hurrade, kanonerna dånade,

fanorna fladdrade och regementsmusiken spelade upp en

paradmarsch, klämde den febersjuka kvinnan sina magra,

benhårda fingrar om barnets hals och började kväfva det.

»Aj, mamma, du gör mig illa», hviskade barnet.

»Kära, kära gossen min, mamma vill dig blott väl. ..

tyst, tyst, gullet mitt, det blir lättare så här. . .»

Han öppnade matt sina ögon och såg frågande på

henne, och hon kysste lidelsefullt hans blåbleka läppar

utan att släppa sitt tag.

Så dog den andre. Och medan hurraropen stego

mot skyn, musiken stämde upp ett nytt stycke och solen

glittrade på de många hundra gevären, sjönk en utsvulten,

halfgalen kvinna ihop vid en husvägg och utandades sin sista

suck, sedan hon spillt resten af sina krafter på att göra det

enda, som stod i hennes förmåga, för sitt barn.

En gammal välklädd herre framför vände sig från det

lysande skådespelet på gatan och såg ned mot kvinnan

bakom sig.

»Nej, hon har svimmat, antagligen af glädje öfver

att se de raska gossarne», sade han välvilligt.

En läkare fanns händelsevis i närheten och han

undersökte henne flyktigt.

»Död!» Han höjde på axlarna. »Och barnen med!»

»Väl inte af glädje öfver... öfver...» den gamle,

vänlige herrn frågade inte mer.

»Svält», svarade läkaren lakoniskt.

Och den oundviklige människovännen, som skrifver

långa artiklar om nöden, och tager bra betalt för sitt besvär,

som skramlar ihop duktiga kollekter åt rättroende fattiga

och räknar sig till godo en dryg procent för omtanken;

som anordnar lyckade bazarer, där kostnaderna för

dekoreringen skulle rädda hundraden, trädde fram och började

hoverande:

»Detta är en beklaglig tillfällighet, som icke har något

med kriget att göra ...»87

»Plvem tusan har påstått det?» föll en arbetare honom

i talet.

Då kom en man, som gjort sig känd för att våga säga

sanningen högt, till stället, och han sade brutalt:

»Detta är kriget.» Han pekade icke på soldaterna,

som marscherade förbi, utan på kvinnan och de båda barnen,

som lågo där. Och sedan tillade han: »Det är med kriget

som med elektriciteten, man använder det för olika syften,

utan att veta hvad det är och utan att betänka dess

verkningar. Och väl en gång lössläppt krossar det allt. — Nu ha

vi själfva framkallat kriget, nu få vi också finna oss i dess

följder. Hon och barnen äro inte de enda, sådant händer

alla dagar.»

Man mumlade och knotade omkring honom och den

vänlige gamle herrn sade halfhögt något om ofosterländska

tänkesätt. Men alla visste, att en hårdsmält sanning sagts,

fastän ingen var glad åt, att den uttalats just nu.

Sanningssägaren drog munnen till ett försmädligt

leende och fortsatte, innan han gick sin väg:

» Det är fullkomligt mänskligt, liksom att låta tusentals

kvinnor och barn svälta ihjäl. Men skulle landet rädda

dem från nöd och elände, kunde det ju icke föra krig längre,

och det är vida viktigare.»

I detsamma spelade militärmusiken upp ett nytt stycke

och ett dånande hurrarop, i hvilket människovännen, den

gamle välvillige herrn, arbetaren och alla åskådare instämde,

skakade rymden och fortplantade sig gatan uppför. Och

så kommo två poliskonstaplar med en bår för att bära bort

liken. Och som svar på alla de frågande ögonkasten, sade

den ene buttert:

»Det är ju en så fördömd trängsel, vet jag.»

»Hurrah, hurrah!» jublade folkmassan.

En man föll och en man föll och en till och en till . . .

i oändlighet. De stupade en och en och de stupade i stora

hopar. Somliga blefvo liggande för att aldrig mera resa sig,

andra kröpo med bultande hjärtan baksom stenar, ned i

fördjupningar, kröpo på händer och fötter, så länge

krafterna stodo bi och lågo sedan flämtande och skälfvande, medan

de kände sin styrka försvinna, sågo, sitt blod rinna bort

i sanden, märkte döden med sin svala vinge fläkta deras88

af ångestsvett våta tinningar. De hörde kulregnet hvina

öfver och förbi, de sågo granater i blindt raseri smula sönder

själfva klipporna och strö dem som stoft för vinden. De

drogo kvidande ihop sina stympade lemmar, de sökte göra

sig små och osynliga, men de lyckades ej och deras fruktan

växte. Deras hjärnor tiodubblade sin arbetskraft, deras

sinnens förmåga att känna smärtan hundrafaldigades,

deras ångest blef fruktansvärd, deras hopp om räddning

dog förrän de själfva, deras böner blandades upp med

förbannelser, de blefvo vansinniga af skräck, de svuro, gräto

och bådo, de förnummo helvetets alla marter, hungern skar

deras inälfvor med skarpslipade knifvar, genom deras

strupar rann smältande bly, nervernas känslighet ökades till

det otroliga och dödsfruktan, smärta, förtviflan klämde

med centnertyngder andedräkten ur deras pinade kroppar.

Ett slag hade stått, en härlig seger var vunnen.

Telegrafen arbetade utan afbrott en hel natt och i ett annat land

under ett annat luftsreck steg ett gränslöst jubel mot höjden

Änkors tårar och faderlösas snyftningar dränktes i det

brusande larmet, glädjen var för stor och allmän att lämna en

tanke på smärtan rum. Och en präst, hvars uppgift det var

att torka tårar och lindra kval, gick upp i sin predikstol och

talade som hans plikt bjöd.

»Gud har varit med oss», sade han. »Jesus Kristus har

välsignat våra vapen», ropade han till menigheten. »Se

på änkan där, hon bär sitt hufvud högt, fastän hennes make

Stupat i striden; se på den gamle köpmannen där, hans rygg

är rak och dock har hans ende son nyss dött; se på modern,

där, hennes söner äro borta för alltid, men hennes tårar

rinna endast af glädje öfver, att de fyllt sin plikt. Må vi

tacka alla goda gåfvors gifvare, för att han skänkt en stor

nation sådana fäder och mödrar, deras föredöme skall lära

våra afundsjuka grannar, att vi ej tveka inför ett nytt krig,

större och blodigare än detta. Högt prisadt vare Herrens

namn, han, som gifvit oss kraft att i likhet med Abraham

frambära våra egna söner som offer på det altare, vi rest åt

hans härlighet.»

Och änkan såg sig stolt omkring, den gamle köpmannens

rygg blef rakare och moderns tårar upphörde att rinna.

Men utanför templet steg en man upp på en afvisare8g

och började tala, när den styrkta menigheten strömmade

ut på gatan.

»Det är lögn allt detta», skrek han med hög röst ■—•

»lögn och smädelse. Ankans sorg är icke äkta, köpmannens

högfärd och den stackars moderns själfbedrägeri ...»

»Han går ju in på personligheter», sorlade menigheten

hotande.

»Herren är ej med oss, ty vi gå icke hans vägar, våra

offer äro ej sådana som han begär och röken af våra

offereldar stiger ej mot himlen utan sjunker mot jorden. Det

är vårt högmod han begär, vi skola offra, våregenkärlek

vi skola tukta, men vi hafva gjort oss döfva för hans röst...»

»Han hädar»,knotade mängden och började söka

stenar.

Men den ensamme mannens stämma öfverröstade

sorlet och stark i sin tro talade han vidare.

»Vet någon af er, hvad änkans make tänkte under det

dygn, han plågades till vansinnets gräns, under det dygn,

han endast bönföll om döden . . . döden . . . Ber en klok,

stark och frisk människa om döden? •—• Skall jag svara?

Nej, tänken själfva! Hvad kände den gamle köpmannens

son, när han lefvande ruttnade bort, öfvergifven och glömd

af alla? Hvad tänkte moderns söner, då granatskärfvorna

skuros ut ur deras blödande kött, utan att deras lif därför

kunde räddas? — Det vet ingen af eder, ingen. Och de,

som lemlästade och brutna komma hem, de säga blott hvad

de veta, att andra vilja de skola säga, de upprepa ord,

som andra lagt i deras munnar, och de bedraga sig själfva

och andra af fruktan för ogillande. Nej, gån ut i

sjukbarackerna och på slagfälten, lyssna till de sårades jämmer

till deras glödande böner, till deras hemska förbannelser;

hör de ord kvalen och plågorna lägga på deras brännheta

tungor, det joller sårfeberns yrsel tvingar fram ur deras

sammansnörda strupar! Hör och tänk själf! Men jag säger

eder, att den allsmäktige icke nådigt mottagit våra offer,

ty då skulle han icke låtit tusenden och åter tusenden lida

och dö som dessa gjort. Frid på jorden och människorna

en god vilja samt du skall icke dräpa, äro hans ord, men

allt annat är lögn.»

»Fosterlandsförrädare!» tjöt en ursinnig stämma och

en sten susade mot mannen. Dan träffade väl ej, mengo

andra följde och han vacklade. Ett helt hagel smattrade

mot kyrkmuren bakom honom, hans hufvud skadades och

blod flöt. Då röt folkmassan som ett retadt rofdjur, starka

näfvar sträcktes mot honom, skäggiga läppar vrålade:

»förrädare, förrädare!» och mannen föll och trampades i

smutsen. Hans blod flöt i rännstenen och rann bort bland

närmaste kloaks orenlighet och han fanns ej mer.

»Tänk själf!» var det sista han sade och svaret blef:

» förrädare, förrädare!»

En man hade fallit, ingenting mer.

Men rusig af segerglädje drog folkmassan genom

gatorna för att hurra utanför ett hus, där den man, som

ansågs vara krigets upphof, bodde. Under färden stannade

en del vid ett butiksfönster, hvarest en helt vanlig klocka

exponerades, på en lapp bredvid lästes: »Detta ur togs ur

fickan på en dödad fiende efter bataljen.» — Folkmassan

hurrade gladt och drog vidare. Den bringade krigets

upphofsman sin välförtjänta hyllning och lät sedan godmodigt

polisen skingra sig.

Och nästa dag steg statsmannen upp i

deputeradekammaren och sade:

»Nationen har återigen talat, det är vår oafvisliga

plikt att böja oss för dess vilja.»

En man föll, en man föll och en och en och åter en . . .

»Hvarför?»

»Det är så.»

Spörj icke! De många frågorna trötta och svaren

blifva därefter.

KAP. V.

Fäktningen vid Koopmans kraal.

Striden mellan de båda fientliga styrkorna tycktes

vara på väg att blifva stående. Skyttelinien ute på karoon

räknade en förlust af tre döda och fem sårade, inne i kraalen

hade en man med genomskjuten axel burits till missionären,som egnade honom de första omsorgerna. Skotten föllo

tätt, de små dammolnen fladdrade snabbt upp öfverallt

och försvunno lika hastigt, men något nämnvärdt

uträttades ej, fastän tjugu spännande minuter förflutit sedan

kampens början. Boerna underhöllo en sparsam eld, hvars

verkan dock visat sig vara den på öppna fältet framryckande

fiendens öfverlägsen. Van der Nath önskade, så vidt

möjligt var, endast hålla dem på afstånd, för att skymningen

skulle få tid att inträda, sedan ansåg han återtåget lätt att

utföra under mörkrets skydd.

Engelsmännen tycktes slutligen förlora tålamodet,

skyttelinien gjorde en förtviflad ansats och kom två hundra

meter närmare. När soldaterna åter kastade sig ned, hade

de lämnat ett dussin kamrater efter sig i terrängen, ty

boernas eld ökades genast, så fort de helt och hållet utsatte sig

därför. Under det att ett af de tre kompanierna modigt

utförde anfallsstöten, satte det andra sig i gång mot kopjerna

i norr. Utom skotthåll marscherade dess led skyndsamt

öfver karoon, medan kraalens försvarare fåfängt brydde sina

hjärnor med att utfundera, hvarför denna rörelse gjordes.

Det tredje kompaniet, som bildade reserven, låg alltjämt

orörlig vid slooten.

Van der Nath höjde sig försiktigt öfver de skyddande

stenarne och såg efter den borttågande styrkan, bakom

hvilken ett lätt dammoln hvirflade i solskenet. Han kröp

genast ned igen utan att hafva erfarit något, en engelsk kula

plattades mot stenarne framför honom och stänkte några

flisor i hans ansikte, utvisande att äfven fienden ägde

goda skyttar.

En halftimme hade skjutandet redan fortsatts från

båda sidor och ännu utgjorde omkring trehundra meter

skillnaden mellan de stridande. Kulorna hvisslade utan

uppehåll öfver den öppna terrängen och flere af dem funno väg

mellan stenarne, bakom hvilka de surrade in, så att

försvararne noga måste taga sig i akt. Bredvid fårkraalen

lågo nu tre sårade och en död. Missionären läste högt en

bön och ljudet af hans stämma trängde stundom,

öfverröstande larmet, bort till de kämpande och gjorde dem

eftertänksamma. Dragonerna hade krupit ihop på en liten

fläck och väntade ursinniga öfver att vara utsatta för sina

om deras närvaro okunniga landsmäns eld; en lösryckt

stenskärfva hade träffat en af dem; den sjuke officern yrade

högt om blod och död.

Plötsligt svängde det marscherande kompaniet af

mot höger, bildade en skyttelinie vinkelrät mot den ute på

karoon befintliga och började avancera mot kraalen. På

kortare tid än en half minut hade boerna uppfattat

ställningen och de faror, fiendens sista rörelse medförde. De

hotades numera från tvänne sidor, och bredde

engelsmännens yttersta flygel ut sig åt öster voro de snart omringade.

Behöll fienden blott sina positioner var återtåget omöjligt

åt något annat håll än det, hvarifrån de kommit, och äfven

den sista vägen stängdes, då en del af reserven satte sig i

rörelse mot söder.

Tills vidare var emellertid van der Nath situationen

vuxen. Han delade sin trupp i tre flockar, hvilkas uppgift

det blef att bevaka hvar sin sida. Hufvudstyrkan bibehöll

sin plats, som var bäst skyddad, och de två mindre

afdelningarna upptogo kampen mot engelsmännens framryckande

flyglar. Trots det envisa motståndet hade dock fienden

vunnit en stor direkt fördel genom sin omfattande rörelse,

och boerna insågo, att deras ställning snart skulle vara

ohållbar. Från tre sidor utsatta för gevärselden voro kraalens,

till hälften förvittrade murar ett mycket otillräckligt skydd

och bekymrade blickar utbyttes öppet mellan försvararne.

De hade sedan börjat bränna af sina patroner i nervös

brådska, deras ögon brunno, andedräkten ljöd flämtande,

men fastän stridens upphetsning ökades, sjönk deras mod.

Att taga ett noggrant sikte kom ej längre i fråga, här gällde

det att först och främst öfverösa motståndaren med så många

projektiler som möjligt och mausergevären smattrade

oafbrutet. I denna stund var deras omtalade träffsäkerhet ej

värd mycket, ty blott män, som veta sig vara säkert

skyddade och därför lyckas bibehålla sin kallblodighet, förmå

begagna sin skicklighet.

Engelsmännen underhöllo å sin sida en mördande

snabbeld. Oupphörligt susade deras kulor öfver

stenmurens kant eller studsade mot hörn och utsprång samt togo

riktningar, hvilka det var otänkbart att på förhand

beräkna. De sårades antal inne i kraalen ökades med

ytterligare tre, hvilka fingo ligga kvar, där de blifvit träffade,

enär ingen vågade sig fram för att flytta dem. Ställningen

93

bakom fårfållen erbjöd heller intet skydd längre; ett par

kulor hade susat genom vagnarnes öfverklädnad och rispat

sönder tältduken däri; en häst sårades i hufvudet och

skenade utåt karoon, dragande några skrämda kamrater med

sig.

Det blef outhärdligt innanför stenhögarne. En ung

man fick skuldran genomborrad af en förlupen kula och

då han kvidande sökte krypa undan krossade en ny kula hans

ena armbåge. Hakan på en gammal gubbe slets upp och

blodet, som sprutade fram ur såret, färgade hans långa

hvita skägg. Med vidöppna ögon stirrade han ut i

rymden liksom för att fråga hvad detta var, under det att sakta

jämmer trängde ur hans strupe. En minut efteråt sjönk

han ihop och blef liggande, en projektil hade gått rätt

genom hans hufvud och plattades mot stenarne bakom

honom. Hån blef den andre döde.

Försvararnes belägenhet var förtviflad. På trettio

minuter hade allt ändrat utseende och blotta tanken på

en flykt syntes dem vanvettig, utsatta för korselden från

två håll skulle de stupa till sista man, så vida de ej —- ingen

hade ännu omsatt tanken i ord, men en hvar hoppades,

att hans närmaste granne skulle äga mod att uttala den —

gåfvo sig på nåd och onåd. Kraalens ruiner lämnade

endast betäckning åt ett håll, de, som krupit ned vid den norra

muren, utsattes för kulorna från söder, och med dem, som

lågo vid motsatta sidan, var förhållandet detsamma. Den

trygghet, som vissheten om att hafva ryggen fri skänker,

ägde de ej längre, och dessutom tvingades de att använda

hela sin vaksamhet för att skydda sig framifrån, hvilket

ensamt det var ansträngande nog, ty så fort en hatt visade

sig öfver stenarna, snuddade strax ett par kulor vid den och

ägaren kunde prisa sig lycklig att ej blifvit dödad på

fläcken.

Engelsmännen gledo långsamt men säkert närmare,

luckorna mellan deras tre afdelningar voro fyllda med ett

par troppar från reserven, deras flyglar bredde ut sig åt

öster och det var lätt att beräkna när allt skulle sluta.

Som en hagelskur smattrade deras kulor mot stenarne,

sökte och funno hvarje springa, surrade in öfverallt, från

vänster och höger eller framifrån.

Försvararnes upphetsning växte, enstaka jämmer-94

rop förnummos, klagande skrin ljödo, handlingar, hvilka

under andra förhållanden skulle kallats bevis på mod och

dödsförakt, utfördes i ett slags vild yrsel. En medelålders

boer började högt sjunga en psalm och ett par försökatt

instämma gjordes, en yngling bredvid honom grät och en

karl, som i ett anfall af sinnesförvirring reste sig upp,

slungades genast till marken med två kulor genom underlifvet.

Den kallblodighet, som vanligen är ett utmärkande drag i

boerns karaktär var försvunnen, dödsfruktan hade gripit

männen och klämde dem mellan sina järnfingrar, De,

som första gången befunno sig i elden, hade hopplösa och

darrande krupit ned mellan stenar och i gropar, lämnande

åt kamraterna att fortsätta den gagnlösa striden. Gamla

legender om segerrika fäktningar, utkämpade man mot man,

sväfvade väl dunkelt för deras skräckslagna sinnen, men

detta var något helt annat än de föreställt sig. De erhöllo

ett klart begrepp om hvad ett nutida krig i verkligheten är

och hvilka oerhörda fordringar, den så högt prisade

tapperheten ställer, på en människa. Att i en på förhand väld

och väl skyddad ställning ösa ett regn af kulor öfver en

fiende, som stormar, var en barnlek mot detta. De lågo

utsträckta på marken, öfver och omkring dem surrade i alla

riktningar, utan en sekunds uppehåll, en svärm af dödens

budbärare, hvarje den minsta rörelse var farlig och kunde

lätt kosta ett lif, och fienden kröp alltjämt närmare och

närmare, slöt ringen kring dem och snart, kanske redan om

några minuter, brusade hans kulor in i kraalen från alla

sidor.

De engelska officerarne hade lärt sig åtskilligt af de

stora förlusterna i föregående bataljer. Den tid, då de i

sorglöst öfvermod kommenderade trupperna till

manna-ödande frontangrepp på nästan ointagliga ställningar,

var förbi; med näsorna mot marken listade de signumera

framåt, ösande ett oräkneligt antal projektiler öfver

försvararne. De utförde kringgående rörelser, lurade ut

motståndarens svaga punkter och lagade framför allt, att de

ägde en obestridd öfvermakt.

Så som det gått i dussintals andra fäktningar, gick

det äfven här. Hvarje kula, som slungades ut, hade ett

bestämdt mål: en fläck, där åttio fiender lågo

sammanträngda bakom en hop lösa stenar. Icke ens hvart hundrade95

skott kunde beräknas blifva en träff, men hvarje kula, som

plattades mot stenmuren eller surrade in mellan dess

talrika springor, var ott tydligt bevis på angriparnes

outtröttliga vaksamhet, på deras fasta föresats att betvinga

motståndaren; hvarje smäll mot ett hårdt föremål eller blott

en skarpt ljudande susning i luften ofvanför en fiende var

egnad att ingifva honom föreställningen, att nästa kula

kan-ska skulle träffa bättre. Att såra eller döda är ej ensamt

hufvudsaken, det har blifvit ett medel, som snabbare för

till det slutliga målet; att bryta fiendens motståndskraft,

slita sönder de sista resterna af hans mod och hjälplös nödga

honom att uppgifva kampen, är det eftersträfvansvärda.

Och däri var den engelska styrkan tack vare en skicklig

ledning och sin fyrdubbla öfvermakt på god väg att lyckas.

Utan brådska och öfverilning hasade soldaterna sig

fram öfver slättens jämna yta. När karlarne i en halftropp

ändrade ställning, fördubblade de öfriga sin eld, och när de

krypande hunnit tjugu meter närmare kraalen, knallade

deras gevär lika ifrigt, medan deras närmaste grannar gledo

öfver den röda sanden och ryckte upp bredvid dem. Det

är möjligt, till och med troligt, att deras stridssätt ej

blifvit gilladt på exercisfältet, men här förestafvades det af

nödvändigheten och visade sig vara det för detta särskilda

tillfälle bästa.

Strax före mörkrets inbrott beräknade de engelska

officerarne, att frukten skulle vara mogen. De voro vissa

om seger, ett obestämdt något sade, att boernas

motståndskraft höll på att fullständigt brytas, och de gjorde sig ingen

öfverflödig brådska. De väntade kallblodigt och vägde

noga hvarje utsikt för eller mot. Planen till slutangreppet

var redan färdig, det återstod blott att räkna ut det

lämpligaste ögonblicket, sedan skulle allt vara afgjordt på några

minuter. Men så länge ännu ett fyrtiotal mausergevär

knallade där borta, var det oklokt att börja, när hälften af

dem tystnat, var tiden inne. Angreppet skulle riktas mot

det öfvergifna huset, det stod högst trettio meter från

kraalen och ett dussin skyttar på dess vind var tillräckligt

att behärska boernas ställning.

Den engelske befälhafvaren, som stannat vid slooten

och genom sin kikare iakttog stridens alla facer, såg lugnt på

sitt ur och vände sig sedan till en officer i sin närhet.96

»Löjtnant Seewell, ni får underrätta kapten Stoone,

att han stormar om precis femton minuter. Säg honom,

att hela reserven rycker fram och deltager i anfallet.»

Adjutanten kastade en förstulen blick på »hela

reserven», den utgjorde hästarnes bevakningsmanskap

inberäknadt högst femtio man.

»Skall ske, herr major!» sade han och gick för att

utföra ordern.

Med en vänlig nick affärdade bataljonschefen honom

och försjönk sedan i en kort stunds belåtna funderingar.

Slumpen hade förskaffat honom en lätt uppgift, han var

nöjd. En lyckad rekognoscering, en seger, minst femtio

fångar efter en hård Strid och en rapport, som skulle

återgifva hans namn i alla tidningar. Han nickade åt sig själf,

då han tydligt såg sig iförd en öfverstes uniform, han hade

haft tur.

Men bakom en stenhög låg en annan befälhafvare, hvars

tankar tagit en sorgsen riktning. Van der Naths ansikte

var mycket blekt. Han ägde en fullt klar föreställning om

det, som försiggick i hans följeslagares bröst, han såg deras

loja modlöshet, anade deras dystra funderingar och märkte,

att slutet närmade sig. Fruktan för egen del hyste han ej,

men han frågade sig i stället, om det var rätt att längre

sätta sina vänners lif på spel, då utgången blott kunde blifva

en. Han var ej van vid att grubbla öfver svårlösta problem

och han vägde intet för eller mot; med ett hårdhändt grepp

tvingade han sig att se den obevekliga sanningen i i ögonen.

Och han såg, att hans expedition var förfelad, han skulle

aldrig råka sina kamrater mer. Ifall döden ej nådde

honom inom några sekunder, vore Kapstadens pontoner

och sedan S :t Helena hans närmaste framtidsutsikt. Ehuru

ännu ingen gjort en antydan därom anade han, att allt var

förloradt, det återstod blott att gifva sig. Han tänkte

ett ögonblick på sin son, lille Isak, som skötte farmen

under hans frånvaro, och log vemodigt därvid, de skulle

troligen icke träffas mer i lifvet.

»Herren gaf och herren tog, välsignadt vare herrens

namn», mumlade han. Den ärligt varma religiositet, som

utmärkte honom och flertalet af hans landsmän, hade hjälpt

honom att finna den enda tröst, som gafs i motgången.

Abraham van der Nath var en handlingens man, att9?

tänka var för honom detsamma som att utföra. Han

sträckte rak lång ut sig på marken och började ifrigt söka

i sina fickor efter en näsduk, som han ämnade binda fast vid

gevärspipan och höja i luften. Han ensam bar ansvaret

för alla dessa lif, han var befälhafvaren och han skulle göra

det enda som återstod.

Utan att gifva akt på den fara, för hvilken han utsatte

sig, hade missionären rest sig upprätt och betraktade

fältkornetten. Af de feberaktiga rörelserna och ryckningarne i

hans bleka halft bortvända ansikte slöt han sig till hvad

som förestod. Då han såg den hvita tyglappen i den andres

hand, gick han lugnt bort till honom för att styrka honom

i hans uppsåt. Kulorna hvisslade kring hans hufvud,

från hvilket hatten slets och genomborrad slungades långt

bort. Den gamle såg sig icke om, han gick lugnt vidare

och knäfallande bredvid fältkornetten lade han lätt sin

hand på hans axel.

»Det är vår enda utväg, sade van der Nath

urskuldande. »Vår enda utväg», upprepade han åter igen och

blickade frågande på ett par af sina män, som krupit honom

närmare och tigande åsågo hans förehafvande.

De hade förstått och nickade tysta och modstulna sitt

samtycke; hvad han sagt var sant, det återstod blott ett:

gifva sig.

Missionären hjälpte honom brådskande att knyta fast

näsduken vid geväret.

En bitter strid utkämpades inom fältkornettens breda

bröst, och än en gång såg han sig spanande omkring,

kanhän-hända gafs det en möjlighet, som skulle förhindra

kapitulationen. Men ingenting stod att upptäcka. Himlen

hvälfde sig oåtkomligt hög och blå öfver dem,

eftermiddagssolen glittrade på den röda sanden och de förkrympta

karoo-buskarne, fiendens linier kröpo obevekligt närmare och deras

eld ökades märkbart, antagligen förebådande ett angrepp.

Det måste förhindras och med ett tungt stönande fattade

van der Nath kring kolfhalsen för att höja sin smutsiga

parla-mentärflagg. Men innan det skedde, frågade han doft.

»Hur många?»

»Sex döda, nitton sårade», kom svaret dämpadt från

hans närmaste granne till vänster.

En ny, tyngre suck banade sig väg öfver van der Naths

Abrahams o]jer. 798

läppar. Detta var således slutet på hans så lyckligt

började ströftåg. Han visste, att räddningen låg på andra

sidan de båda kopjes, hvilkas toppar haij från sin plats

urskilde i norr, han hade ej hunnit dit utan nödgats inlåta

sig i strid på ett därför olämpligt ställe, han stod vid slutet.

Alltsammans var en bild af hans lilla trogna folks hopplösa

kamp, öfvermakten var för stor. Han höjde geväret

upprätt, en svag vindfläkt liksom beredde sig att veckla ut den

lilla tyglappen — och nästa sekund slogs vapnet ur hans

hand och föll till marken. Van der Nath vände sig säfligt

om, det fanns intet, som öfverraskade honom numera, men

han ville likväl se den, som vågat hindra honom. Han

mötte Zimmers af upphetsning glödande ansikte tätt

bredvid sig.

»Hvarifrån kommer du?»

Zimmer svarade ej på frågan, han pustade ut och

flåsade sedan intill fältkornettens öra:

»De Vlies har börjat sin marsch söderut.»

»Hvad säger du!» — Det flammade till i van der Naths

ögon. — »Hvar är han?»

»Tjugo mil norr om de båda kopjes.»

»För långt borta, han hinner inte hit i tid.»

Blixten i hans öga hade slocknat och van der Nath grep åter

efter sitt gevär, men Zimmer hindrade honom för andra

gången.

»Låt mig tala ut. Du Wallou är där med förtruppen.»

»Vid kopjerna, ah!» Med en ifver, lika naturlig som

hans afsiktliga söl nyss förut slet han parlamentärflaggan

från geväret, siktade utåt karoon och sköt. »Snabbeld!»

skrek han högt, »snabbeld! Kommendanten är här».

Dat gick en elektrisk stöt genom den modlösa skaran.

De sänkta gevären höjdes åter och snart förkunnade deras

täta knallar, att en annan anda härskade bakom kraalens

stenhögar.

»Kommendanten, kommendanten», sorlade boerna.

De nickade muntert åt hvarandra, hvad betydde det, att

några flere skulle stupa, räddningen fanns, den närmade

sig, och de öfverlefvande undsluppo det, som näst döden

var det värsta de visste, att föras bort som de hatade

in-kräktarnes fångar.

Den sakta, men märkbart aftagande elden från kraalen99

hade ingifvit engelsmännen den fullt riktiga föreställningen,

att boernas motståndslust ändtligen brutits. De förberedde

omsorgsfullt sin sista anfallsstöt, då kampen på nytt

blossade upp. De antogo, att detta var det slutliga,

förtviflade försöket och dröjde tills vidare kvar i sina ställningar,

de ville ej göra segern mer dyrköpt än nödigt var.

Striden blef på nytt stående, angriparne gjorde till och

med en kort paus liksom för att hämta krafter till de

kommande ansträngningarne, de frågade sig tydligen efter

orsaken till den snabbeld, som vräkte en hel orkan af bly ut

öfver karoon. Boernas många småknep var något, som

hvarje engelsk befälhafvare ansåg sig skyldig att alltid taga

med i beräkningen. Att deras eld Saktat af en stund var

nog en af deras vanliga krigslister, de ville narra

motståndaren att blotta sig och göra ett för tidigt angrepp, men

han ansåg sig kunna vänta, ännu dröjde det en halftimme

till solnedgången. Och högst förnöjd öfver att ej hafva

låtit lura sig, sände bataljonschefen ut en ny order, som

upphäfde hans föregående.

Pustande och flåsande låg Zimmer på marken bredvid

fältkornetten, han hade utfört ett dagsverke, som kräfde

betydligt mer än vanliga människokrafter. Efter en ridt, som

kostat honom hans goda häst, hade de tre spejarne nått

slooten och nästan kommit rätt in bland den på dess botten

lägrade bataljonen. Att kasta om hästarne och storma

bort mot kopjerna i norr var ett ögonblicks verk och när

deras förvåning öfver att helskinnade hafva sluppit undan

lagt sig, började de sins emellan fråga, hvarför de ej blifvit

beskjutna. Nästa fråga blef, hur det skulle gå för deras

vänner, som marscherade bakom dem. Att något borde göras,

hade de klart för sig, ty det var ej svårt att fatta, att fienden

lämnat dem oanstastade i förhoppning om en bättre fångst.

Hur de skulle förhålla sig, visste de ej ännu, de redo för

lifvet och nådde de båda kopjerna en timme innan van der

Nath med sin trupp anlände till det ställe, där han funnit

återtågsvägen stängd.

Vid den närmaste kopjens fot stupade Zimmers häst.

Den ansågs för ett uthålligt djur och störtandet blef en

fullständig öfverraskning för ryttaren, som följde honom i

fallet och därvid erhöll flera skråmor och stötar. Men hanIOO

var strax på fötter igen, betänksamt kliande sig i håret, det

var en tråkig historia att till fots befinna sig ute på karoon.

Rådlösa stodo de tre männen kring den döda kroppen,

tills gamle Jan slutligen afgjorde, hur de skulle förhålla sig.

Han ämnade bestiga kopjen för att få en öfverblick af trakten,

Zimmer kunde taga hans springare så länge, hvarefter de

båda andra fingo fortsätta genom passet. Endast

motvilligt lydde de unge männen. De redo omkring klipporna,

medan Jan ansträngde sina stela ben med at klättra uppför

deras skrofliga sidor. Hunnen halfvägs till toppen, ropade

han något ned till dem och Pieter Huys lämnade sin häst för

att höra hvad han ville; det var inte vanligt, att den gamle

Jan van Gracht svängde armarne som ett par

väderkvarnsvingar. Det tog blott några m"nuter för den vid sitt

hemlands berg vane boern att komma till sin äldre följeslagare,

som ifrigt pekade mot norr.

»Ser du, där, Pieter, hvad! Det är bestämdt inga

röd-nackar, som tåga öfver karoon på det sättet.»

Pieter Huys skuggade med handen för ögonen och såg en

större kolonn norrifrån marschera rätt mot den plats, där de

befunno sig. En stund förblef han lugn, så bröt han ut i

ett stormande jubelrop.

»Det är de våra, kommendanten tågar söderut.»

Gamle Jan hade tagit fram sina glasögon ur en ficka,

satte dem mycket omständligt och långsamt på näsan och lät

blicken glida öfver landskapet från norr till söder. Under

honom låg på båda sidor den milsvida slätten, öfver hvars

röda, jämna yta en liten samling karoobuskar här och där

drogo några oregelbundna streck.

»Hm», sade han och skakade betänksamt sitt hufvud,

»där komma de våra, men de äro flere mil borta, ännu och

där», han hade vändt sig åt söder, »rider van der Nath som

för lifvet. Hvad har han så brådt för, jag tycker inte om,

att de fara fram likt galningar, det är sannerligen inte lätt

att hvarken höra eller se med en dylik fart. Nå, nå, vi få

väl varna dem, på det där viset äro de inne bland

rödnac-karne om en halftimme.» — Jan spände hanen på sin bössa,

siktade utåt slätten och sköt. — »Hoppas de höra knallen

och begripa meningen. — Jo, de stanna och . . . aha, de

svänga af åt höger. Nå, det är en klok karl, som rider i

spetsen, han förstår sin sak.» — Och förnöjd laddade JanIOI

på nytt, under det han med en pratsjuk gubbes omständliga

talförhet fortsatte: » Nu ångra allt rödnackarne att de släppte

oss tre fram, men det är så dags det. Hm, hm, hit hinna

de våra ej, men kraalen är bestämdt inte något dåligt skydd.

Pieter, min gosse, om vi hade tid, skulle du få se ett vackert

skådespel, men du får allt rida mot kommendanten och

bedja honom skynda litet, de där rödnackarne äro säkert

en fyrahundra stycken. Fyrahundra af dem äro inte

mycket för åttio af de våra, ty en boer är lika god som tio

röd-nackar, det vet nog jag, som skjutit på dem förr, men det

är onödigt, att vi spilla vårt blod i småstrider, det är mycket

bättre att taga dem till fånga. Rid allt hvad hästen orkar

springa till kommendanten och bed honom skynda, hvarje

minut han dröjer kan kosta en människas lif och då är det

enklare om du svettas litet. Gif dig af, min gosse, men säg

först åt Zimmer, att han underrättar fältkornetten.

Abraham van der Nath är min vän och det skulle göra mig ondt,

om något händer honom i striden, och man skjuter alltid

säkrare, när man vet, att hjälp finns i närheten, jag känner

till den saken, jag, som varit med om dylikt ett par gånger.

Skynda dig, sade jag, och spar hvarken dig själf eller kraken,

en häst kan du få igen, men en död människa är och förblir

död.»

Gamle Jan van Gracht nickade gillande, då Pieter

Huys störtade utför klipporna, i förbifarten skrek några

ord till Zimmer och sprängde bort. Sedan tog gubben sitt

gevär under armen och klättrade långsamt ned till kopjens

fot igen, där han inrättade det så bekvämt som möjligt

åt sig och afvaktade händelsernas gång, beredd att deltaga

i striden, så vida en fiende kom inom skotthåll. Att han

utsatte sig för en stor fara genom att ensam fatta posto

ett par mil från sina vänner, föll honom ej in, fastän sjuttio

år ansåg han sig lika god som tio reguliära soldater och

gällde det, bytte han skott med dubbelt så många. Gamle

Jan var mycket halsstarrig och bedömde den nya tidens

krigare med samma trotsigt föraktfulla högmod som han och

hans kamrater från forna tider efter Amajuba talade om allt

engelskt.

Af de tre spejarne hade Zimmer på sin lott erhållit det

svåraste uppdraget. Så länge han befann sig inne i passet

tänkte han ej vidare på vanskligheterna däri, men när han102

kommit förbi kopjen, insåg han, att hvarje sena och muskel

måste spännas till det yttersta. Där han nu höll stilla på

gamla Jans häst, var det ungefär lika långt till engelsmännens

första skyttelinie som till kraalen. Att rida rätt fram skulle

vara en säker död, då han därigenom utsatte sig för fiendens

gevärseld på nära håll. Medan han öfvervägde hvilket som

var bäst, att till häst göra en lång omväg och bakifrån nalkas

kraalen eller till fot söka nå den, satte sig en engelsk

afdelning i rörelse rätt mot honom. Zimmer trodde sig vara

upptäckt och kastade om hästen, men fann snart, att ingen

brydde sig om hans närvaro på denna del at slagfältet. Då

det var nödvändigt att raskt fatta ett beslut, bestämde

han sig för att rida mot öster, vika af utanför skottlinien

och från den öppna sidan praktisera sig in i kraalen. Lik

sina landsmän var han ingen vän af långa öfverläggningar,

han vände hästens nos utåt slätten och eggade honom till

en rask galopp. Tjugu minuter fortsatte han på detta sätt,

sedan vände han mot söder och red en stund i den nya

riktningen. Han blef emellertid snart upptäckt och ett par

kulor, som hveno betänkligt nära hans hufvud,

underrättade honom på ett obehagligt sätt därom.

Engelsmännens andra skyttelinie var formerad och

soldaterna på flygeln hade märkt den ensamme ryttaren samt

tagit honom till skottafla.

Zimmer gled ur sadeln, lämnade hästen åt sitt öde och

började gå mot kraalen. Han uppskattade det afstånd, som

skilde honom därifrån, till högst en mil och föll in i en jämn

lunk. Men äfven nu behöll fienden honom i sikte och ett

par kulor hvisslade förbi honom. För att på lättaste sättet

draga sig ur spelet, låtsade han vara träffad och kastade

sig handlöst till marken. Han låg stilla en stund och då

han därefter försiktigt såg sig omkring, trodde han sig märka,

att ingen längre gaf akt på honom. Krypande på händer

och fötter fortsatte han och kom så långt, att blott några

hundra meter återstodo till målet. Men där blef faran

också större. Hvarje kula som susade öfver kraalens

murar, ilade vidare utåt karoon. Här härskade ensamt den

blinda slumpen, sökte han betäckning åt ena sidan, kommo

kulorna tätt från den andra, de togo alla möjliga riktningar

och hvarken förutseende eller beräkning gagnade det

minsta. Rundt omkring honom hvirflade de små, röda dammol-io 3

nen upp, för hvarje gång utvisande hvar en kula slagit ned,

oupphörligt rasslade det i buskarne och ett sakta regn af

kvistar och blad föll ned framför, bredvid och bakom.

Zim-mer märkte, för hvilken risk han utsatte sig, men det ändrade

intet i hans beslut, han ville fram och framåt gick det.

Ett par minuter tyckte han, att försvararne började

skjuta med tröstlöst långa mellanrum. Han blef orolig,

ökade farten, försökte fundera ut, hvilket skydd hvarje

upphöjning i terrängen möjligen kunde lämna, och kröp

vidare väntande att när som helst blifva träffad.

Han måste stanna för att hvila, att trycka som en skrämd

fågel blef otroligt ansträngande. Där han nu dröjde

korsades elden från de på karoon liggande soldaterna. Utan

uppehåll hveno kulorna öfver honom, det hjälpte ej att pressa

sig platt mot marken, och med en ursinnig ed hasade han

ned i en grop tio steg längre bort. Sedan återstod blott

att på ett eller annat sätt komma vidare. Så snart han gjorde

den minsta oförsiktiga rörelse, hvisslade döden hånskrattande

tätt förbi hans öron och kom hans pulsar att dunka i

svindlande fart. Att krypa tillbaka var lika farligt som att stanna

kvar, enda utsikten blef att fortsätta. Han blundade för

att slippa se, hvar kulorna slogo ned, men då hörde han dem

så mycket tydligare, hans hjärta dunkade som en slägga

förd af en kraftig arm och tungan lådde styf och Svullen vid

gommen. Egentlig fruktan kände han ej, detta var något

vida mer, och med värkande lemmar ormade han sig fram,

där borta skulle allt blifva bättre. Hans tankeförmåga

grumlades, han handlade i ett slags yrsel, som tvingade

honom att kräla vidare och långa stunder inbillade han

sig, att hjärnan var död.

När han hunnit trettio meter längre på sin vådliga färd.

märkte han, att marken höjde sig till en bred vall. Denna

nya motgång gjorde honom fullt redig och han såg kallblodigt

åt sidorna. Att gå omkring kullen tog för lång tid, efter

hvad han med en hastig blick uppfattade sträckte den sig

lik en stelnad våg från norr till söder, så långt ögat nådde, han

måste fram öfver dem.

Zimmer pressade sig hårdt mot marken, använde

armbågar och knän och halkade vidare. När han gled öfver den

högsta kanten, träffades hans hjässa som af ett piskrapp.

Han slöt ögonen och rullade ihop sig till ett nystan och ham-io4

nåde bland några mjölkbuskar i en liten fördjupning. Hans

hatt var borta, geväret hade han tappat och när han till

slut vågade känna efter, hur kulan tagit, fann han, att den

endast lämnat en ömmande valk efter sig tvärs öfver

hufvudet. Hans beklämda bröst lättades af en djup suck,

och han fortsatte på nytt. Till hans förundran hände intet

mer, han var ändtligen framme, gled in genom en öppning

i muren och nedsölad af det röda dammet, med kläderna i

trasor och våt af svett sjönk han ihop bredvid fältkornetten.

Han kom ej en sekund för tidigt och prisade sig lycklig att

hafva vågat lifvet, den nytta budskapet gjorde uppvägde

risken.

Den korta skymningen skulle snart inträda.

Boernas kulor sprutade ut genom hvarenda remna i, öfver och

bredvid stenhögarne, men engelsmännen blefvo dem

ingenting skyldiga. De ville hafva slut på saken och ämnade ej

låta en handfull förtviflade uppehålla sig längre.

Befäl-hafvande officern sköt ihop sin kikare, stoppade den i

fodralet, drog sin sabel och vinkade åt reserven. Fyrtio

man marscherade uppför slootens sluttning, formerade sig

och tågade ut på karoon. Det hårdnackade motståndet

förargade dem, de ansågo sig hafva väntat länge nog och tänkte

ej lägga fingrarne emellan. Majoren såg efter sin sista trupp

och smålog belåtet, karlarnes hållning var ypperlig. Innan

han förenade sig med dem för att personligen leda

angreppet, såg han sig omkring. Han gjorde det helt mekaniskt

och utan någon bestämd afsikt, men sedermera lyckönskade

han sig därtill. De bägge kopjerna tycktes hafva fått lif

och . . . och . . . hans kikare slets upp ur sitt fodral och

riktades mot nordväst. Misstog han sig eller var det en

verklighet . . .

Öfver slätten bakom honom trafvade en lång rad ryttare

söderut. Deras hästar lågo som remmar utefter marken,

den engelska styrkans återtågslinie var redan afskuren,

och i norr och öster sprängde nya afdelningar fram.

Passet hade blifvit en jättemun, som spydde fiender öfver

slätten. Kikaren föll ur majorens hand, som förts upp till

pannan, där svettpärlorna pressades fram. Han hade

blixtsnabbt uppfattat ställningen och såg, att allt var förloradt.

Under det att hans män omringade kraalens försvarare,io5

inneslötos de själfva af en öfverlägsen styrka. Det var en

af de oförutsedda händelser, hvarpå ett krig är så rikt.

Majoren hade beräknat hvarje möjlighet, ledt sina soldater på

ett sätt höjdt öfver beröm och höll redan resultatet af sin

konst i handen, och just som han skulle sluta den för att

gripa sitt rof, drog slumpen ett stort svart streck öfver

alltsammans och förvandlade hans triumf till ett förkrossande

nederlag.

Ett kanonskott dånade plötsligt från passet och en

granat kreverade ute på karoon. Den förorsakade väl

ingen skada, men åstadkom i stället ett afbrott. Allas ögon

vändes mot norr, de höjda gevären sänktes och en tystnad,

som verkade mer förlamande än larmet nyss förut, uppstod.

Så smattrade gevären åter och döden skördade, där

människor sådde. Ett andra kanonskott medförde bättre

verkan, granaten sprang midt i den ena skyttelinien och

några skrämda soldater rusade upp för att flytta sig.

Kanonernas inblandning kom som en oerhörd öfverraskning

för alla, och när engelsmännen ändtligen fått klart för sig

hvad som inträffat, upphörde deras eld efter hand. De

nykomnes kringgående rörelse hade utförts så snabbt och

säkert, att de, hvilkas intresse helt och hållet fängslats

af den pågående striden, ingenting märkt, förrän allt var

för sent att ändra.

När den tredje granaten med ett ilsket hvisslande slog

ned tätt bredvid den andra, vände majoren sig till den ende

officer, han hade behållit hos sig.

»Se där», sade han och räckte den andre sin näsduk,

»bind fast den vid er sabel och rid dit bort!»

»Major Foley!»

»Ja, ja, jag vet, men det tjänar ingenting till. Innan

manskapet hinner hit och får hästarne i ordning äro de där

inpå oss. Det är möjligt, att vi hinna samla folket här,

men hvad inträffar sedan, tror ni? De där ute sopa bort

oss med ett par salfvor, och slipper en del undan dem, krossa

de resten med kanonerna.»

Officern stirrade på sin förman och såg honom förstulet

syssla med sina ögon, öfver hvilka en fuktig dimma bredde

sig. Han böjde sitt hufvud inför det oundvikliga, tog emot

näsduken, besteg sin häst, som en soldat utan order ledt

fram, och sprängde af mot norr. Under ridten knöt hanio6

fast tyglappen vid sabeln, höjde den i luften och ropade till

sina närmast liggande kamrater att inställa elden.

Några minuter efteråt upphörde skjutandet, de flesta

hade sett parlamentären och förstått hans afsikt. Endast

från afdelningen söder om kraalen smattrade skotten, där

hade karlarne ännu ingenting märkt af det, som sist händt,

och fortsatte ännu den mördande kampen. Befälhafvaren

sände en ordonnans dit, då han ej onödigtvis ville reta

motståndarne och utsätta sitt folk för repressalier, men

innan hans budbärare hunnit fram, blossade en kort, men

skarp strid upp på denna punkt.

Den officer, som fått sig anförtrodt att leda

slutangreppet, hade sett den af fyrtio man bestående reserven närma

sig och var genast beredd att anfalla. Kanonskotten gåfvo

honom oväntadt åtskilligt att fundera på och en hel mängd

hvarandra motsatta tankar började likt en bisvärm

surra om i hans hufvud, utan att han lyckades bringa

någon reda i dem. Att bilda sig en bestämd mening om det som

skett, var omöjligt till följd af den här kuperade terrängens

beskaffenhet, som för hans blickar dolde hela slätten med

undantag af rymden mellan kraalen och stället där han låg.

Hänvisad till att draga sina slutsatser af något, som han

icke var i stånd att se eller fatta, bestämde den olycklige

kaptenen sig för att lyda order. Angreppet var beslutadt,

tiden därför inne, men han tvekade det oaktadt och kröp

bort till sin närmaste man för att inhämta hans åsikt om

saken.

Löjtnanten, till hvilken han vände sig, var en fullödig

militär, hvars berepp om en krigares blinda lydnadsplikt

utslöt hvarje tanke på ett diskuterande af förmäns

befallningar, han inskränkte sig till att kasta en ogillande blick

på frågaren. Då blef denne uppmärksamgjord på en

ordonnans, som kom ridande i sporrsträck. Karlen svängde

med armarne och ropade något, som ej hördes på detta

afstånd.

»En ny angreppsorder», tänkte kaptenen, befriad från

sin ovisshet, och fick med ett eggande kommandorop, sina

soldater på benen och bajonettanfallet följde.

Hundra modiga män utstötte ett skallande hurrarop

och störtade framåt, beredde att segra eller dö.

Boerna samlade sig mangrant vid kraalens södra murio7

för att se, hvad fienden ämnade företaga. De hade märkt

parlamentären och när engelsmännens eld inställdes i norr

och väster, upphörde äfven de att skjuta. Och då allt

enligt deras förmenande var slut, företogs ett angrepp från

söder. Återigen inträffade en af dessa oberäkneliga

händelser, på hvilka en nutida slaktning ständigt skall visa

sig så rik. Allt var ändradt och likväl skred en trupp till

anfall, det var omöjligt att misstaga sig på dess afsikt.

Männen bakom stenmuren utbytte frågande ögonkast,

ämnade de andre verkligen gå löst på dem. Så började de

ropa och hojta för att göra fienden uppmärksam på stridens

nya skede.

Allt var förgäfves. Anfallets upphetsning gjorde de

stormande döfva och blinda, och de, som hörde något,

togo skriken för hån, hvilket än mer ökade deras vrede. Med

gnistrande ögon och raseri i sina hjärtan störtade de framåt.

»En galen hund har bitit dem», sade en man bredvid

van der Nath, som förundrad frågade sig, hvad detta skulle

betyda.

»Där ser man, hur rödnackar föra krig», skrek en annan

ursinnigt.

»Parlamentären är ett af deras vanliga bedrägerier»,

vrålade en tredje ilsket.

»Skjut, karlar!» tjöt en fjärde, när fältkornetten

alltjämt teg.

En enda snörrätt salva brakade från stenmuren och

på femtio meters afstånd trettio af de stormande till

marken. Sedan fortsatte mausergevären sitt fördärfbringande

arbete på nytt, och hufvudyr, förblindade och ursinniga

tumlade de engelska soldaterna ned bakom byggningen,

målet för deras angrepp. Några störtade uppför trapporna

och kommo ut på vinden. De ämnade genast taga upp

striden från sin fördelaktiga position, men det ovanliga

lugnet rundt omkring dem gjorde dem eftertänksamma, ty

skjutandet från kraalen hade äfven upphört, så snart de

funnit betäckning. En officer stack ut hufvudet genom

en glugg på taket och uppfattade genast hvilka

förändringar situationen undergått. Likblek drog han sig tillbaka

gick tyst ned till sin förman och rapporterade:

»Slut, kapten.»

»Ar ni förb—d, Wilkes», larmade kaptenen, somio8

gripit en sårad soldats gevär och beredde sig att taga

verksam del i kampen.

»De ha gifvit sig.»

»Boerna?»

»Nej, de våra.»

»Jag vill bli fördömd, om jag begriper ett ord af hvad

ni säger.»

Löjtnant Wilkes drog kaptenen med sig uppför

trappan, ledde honom fram till gluggen och pekade utåt.

Geväret föll skramlande ur kaptenens händer. Han

hade sett de långa linierna, som gallopperade öfver karoon,

sett parlamentärflaggan och sina egna kamrater stå

samlade i två dystra hopar. Han suckade tungt, det var en

grym öfverraskning detta, han behöfde tid att hämta sig

och stammade lågmäldt:

»Nu förstår jag . . . kanonskotten . . . tystnaden. Vill

ni vara af den godheten och underrätta manskapet, löjtnant

Wilkes!»

Motvilligt gick löjtnanten att fullgöra sitt obehagliga

uppdrag. Soldaterna, som ifrigt beredde sig att taga upp

kampen på nytt, lydde lika motvilligt. De visste ännu

icke hvad som tilldragit sig, men de anade instinktlikt,

att något långt ifrån fördelaktigt inträffat. De gjorde

knotande för fot gevär och väntade. Löjtnanten gick

utur huset för att fortsätta sin pinsamma rond. Hans egen

tropp stod på gården och afbidade order, han lämnade

sådana och gick vidare.

Vid stallbyggnaden låg en soldat på knä och såg

spanande bort mot kraalen, öfver hvilken han från sin plats

hade en tydlig öfverblick. Hans ögon lyste af en hatfull

glöd, öfver hans ansikte rann blodet i en smal stimma från

ett skrubbsår vid tinningen och han mindes tydligt de ord,

hans bäste vän ropat, då han nyss stupat vid hans sida.

Hans uppmärksamhet fängslades af en karl, naturligtvis en

fiende, eftersom han befann sig där borta, hvilken stod

upprätt i en vagn och gestikulerade på ett obegripligt sätt,

medan han hörde honom ropa en massa osammanhängande

meningar. Det kom en grym glimt i soldatens ögon, han

höjde geväret, siktade omsorgfullt och tryckte af.

»Seså, Billy», mumlade han skadegladt, nu har jag

åtminstone hämnats dig.»ic>9

Med två raska språng var löjtnant Wilkes vid

soldatens sida och drog honom tillbaka. Hans skott var det

sista, som lossades i fäktningen vid Koopmans kraal, och

det dödade löjtnant E. W. Stephens i Hennes Majestät

Drottningens brittiska armé.

KAP. VI.

Under Afrikas himmel.

»Det var en mästerligt utlagd fälla», sade major Foley,

sedan han öfverlämnat sin sabel till kommendant du

Wallou. Och liksom för att fritaga sig från allt ansvar

för oskicklighet, tillade han: »Jag undrar, om inte hvem

som helst gått däri.»

»Det var ingen fälla, det var en helt vanlig slump.»

Svaret öfverraskade synbarligen majoren, ty han vred

förvirrad sina långa, röda mustascher mellan fingrarne och sade:

»Nej, men herr kommendant, ni medger väl ändå ...»

»Ursäkta afbrottet, herr major, men jag visste inte,

att några engelsmän funnos i närheten, och jag var för långt

borta att höra ett ljud af gevärselden, men jag blef

underrättad om hvar ni lågo. Jag skyndade mig, vi ha goda

hästar, som ni kanske vet. . . och det öfriga känner ni lika bra

som jag.»

»Jag begriper», mumlade majoren nedslagen,

»fält-kornetten visste, att ni var i antågande.»

»Nej, han trodde mig vara hundra mil härifrån.»

»Men då förstår jag inte alls, då . . .»

»Det förhåller sig som jag redan sagt, herr major,

slumpen och ingenting annat förde mig hit i rätt tid.»

Major Foley skakade sitt hufvud och såg tviflande

på sina officerare, hvilka stodo bakom honom. Officerarne

smålogo förbindligt, men en tydlig misstro lästes i deras

drag; de funno det helt naturligt, att en fiende ej ville lämna

några upplysningar om sin marsch ens till fångar.IIO

»Det är väl som ni säger, herr kommendant», medgaf

majoren — »men» — och han kunde ej hindra sig att

återkomma till samtalets utgångspunkt — »vi väntade inte att

finna mer än några smärre ströfkårer så här långt söderut.»

»Mina herrar», ljöd nu Wallous artiga svar, vi hafva

tagit för regel att aldrig göra det, man väntar af oss.

Kriget blir — så att säga — mer omväxlande, när det föres så.»

»Hm», grymtade majoren med en tydlig känsla af att

vara utsatt för drift — »ifrån högkvarteret hafva vi erhållit

säker underrättelse, att någon större styrka ej fanns söder om

Betlehem.»

»Ifall ni se er omkring, mina herrar, kunna ni lätt

öfvertyga er om motsatsen. I morgon skola ni se, det än

tydligare, då de Vlies är här med hela sin kår.»

»Bästa herr kommendant, det är otänkbart ...»

»I morgon, sade jag, vi ha order att invänta honom här.»

Officerarne hade hastigt blifvit mycket allvarliga.

Det . kulle hafva varit löjligt att längre betvifla ett si

bestämdt påstående, de hade återigen varit utsatta för ett

af de många spratt, den rörliga fienden oupphörligt

spelade deras generaler. Och hvad majoren nyss yttrat var

dock bokstafligen sant, ingen hade väntat att träffa en

större styrka, de Vlies jagades enligt de sista rapporterna af

tvänne öfverlägsna arméer några hundra mil längre norrut.

I stället befann han sig på en dagsmarschs afstånd, det var

ett besynnerligt krig detta, där aldrig någon visste hvad

som var sant och där samma sak ständigt måste göras om

ett par gånger utan att den verkan, som därmed åsyftades,

någonsin nåddes. Och än besynnerligare var fienden, som

efter att ha slagits till marken, alltid reste sig med nya

krafter och än okufligare stridslust. När man ej var

förbittrad öfver hans djärfhet återstod intet annat än att

beundra honom.

»Jag har gjort ett litet ströftåg västerut», fortfor

du Wallou. »Herrar engelsmän äro ofantligt hjälpsamma,

de bygga banor och anlägga telefon- eller telegrafledningar

litet hvar stans, men vi kunna tyvärr inte visa oss tacksamma,

vilja vi ha en järnväg göra vi den själfva. Jag har också

roat mig med att rifva upp förbindelserna i ryggen på en af

edra kårer. Nu har den litet att syseisätta sig med, ochunder tiden skall de Vlies uträtta, hvad han behöfver här

nere.»

Fångarne utbytte mörka blickar, men betvingade den

vrede, de kände. Och alltjämt lika ironiskt artig tillade

kommendanten:

sNär edra kårer i norden hinna hit, befinna vi oss

antagligen där uppe igen. Det är vår strategi. Men det är ju

sant, herrarne äro antagligen i likhet med mig hungriga.

Tillåt mig att bjuda på en supé, sådan omständigheterna

medgifva, jag försäkrar, att högst litet skall fattas, vi ha

bland åtskilligt annat annekterat en proviantkolonn och

ha för ögonblicket ett ypperligt öl, utmärkta viner, god

* whisky och ett par vagnar fulla med konserver.

Oaktadt hånet i hans ord framsades de med ett så

behagligt leende, att officerarne ej kunde annat än mottaga

inbjudningen. De följde kommendanten, som gick fore

visande vägen, deras aptit gaf dem ej annat val.

Du Wallou skickade en kaffer att söka van der Nath

och missionären jämte ett par andra fältkornetter, hvilka

äfven inbjödos till måltiden. Under vägen genom lägret,

som på kortare tid än en halftimme slagits upp nedanför

de båda kopjes, underhöll han sina gäster med det älskvärda

småprat, som icke innehåller det minsta men alltid är

ange-nämnt att höra.

Major Foley gick bredvid honom och uppbjöd hela sin

konversationsförmåga. Han glömde nästan, hvar han

befann sig, sitt nederlag och sin egenskap af fånge för nöjet

att deltaga i ett samtal, som osökt påminde om de trefliga

stunderna i regementsmessen.

Bakom följde officerarne, till hvilka löjtnant Kennedy

slutit sig. De betraktade med en viss, lätt förklarlig

undran sin omgifning. De långa, smutsiga, halft

röfvarlikaboersoldaterna med sina tofviga skägg och sin omilitäriska

hållning gingo beskedligt ur vägen för den lilla gruppen och

stannade sedan för att med långa blickar titta efter dem.

Vagnarne voro placerade i en krokig linie och bland dem

märktes en fullständig trängkolonn, som tagits från

engelsmännen. Officerarne låtsade ej se den, i stället granskade

de kanonerna, hvilkas mynningar gapade utåt slätten.

Artilleristerna voro om möjligt ännu sluskigare än sina

kamrater, och fångarnes humör blef bättre vid derasåsyn. När fiendens enda reguliära trupp såg sådan ut,

var det lätt att däraf sluta sig till de öfrigas värde. En

hop kafferkuskar sprungo larmande ut och in mellan

vagnarne, fodrade hästarne, putsade och fejade samt utförde

alla de hundratals olika småsaker, som måste göras under

en rast. Boerkrigarne sträckte ut sig kring stora eldar eller

drefvo makligt fram och tillbaka med pipan glimmande i

munnen. Nu sedan mörkret brutit in, tedde de sig rent af

bedröfliga för betraktaren. Deras trasiga rockar slängde

om dem, de grofva stöflarne sattes hårdt mot marken och

slokhattarne höllo deras ansikten i en skugga, genom hvilken

blott ögonen lyste. Från ett ställe sjöngo några skrofliga

stämmor en psalm och när den slutats trädde en dammig fält-"

kornett fram, blottade andäktigt sitt hufvud och började

predika.

Officerarne som sågo allt detta, beto sig i läpparne.

Det retade dem att hafva besegrats af denna indolenta

bondhop, hvars sammanhållningsförmåga de visste vara så

löslig, att nästa motgång skulle skingra halfva skaran, åt alla

väderstreck. Men de tröstade sig med, att öfvermakten

varit dem för stor, och den slump, hvarmed kommendanten

artigt sökt lugna dem. De utbytte hviskande frågor med

hvarandra, där de trefvade sig fram i mörkret eller klefvo

öfver en sofvande boer, som hållande geväret i handen

slumrat in midt i deras väg; hvem var du Wallou, hvem hade

egentligen hört talas om honom förut? De hade fäst sig vid

hans omsorgfullt blankade stöflar, hans nära nog eleganta

kostym, den lediga hållningen och hans obesvärade

samtalston. De gissade på en utländsk officer, men visste ej

hvilken, då de flesta främlingar brådstörtadt dragit bort

igen, sedan nederlagen börjat följa de stora segrarne.

Lyckligtvis behöfde de ej vänta länge på att få en del

af sin nyfikenhet tillfredsställd. Så snart de anländt till

den plats midt i lägret, där kommendantens kaffertjänare

bredt ut en duk på marken och jämte majskakor samt smör

plockat fram hela högar med engelska konserver, började

du Wallou själf.

»Innan vi sätta oss till bords torde det ej vara ur

vä-ogen, att jag presenterar mig, jag för min del vet

nämligen knappt något, som inverkar mer störande på matlusten

än ... än fruktan att ej befinna sig i godt sällskap. Alltså»3

— han bugade sig ytterst ceremoniöst ■— »filosofie doktor

du Wallou •—■ jag har diplomet på fickan — ber er vara

välkomna, mina herrar! För att utesluta hvarje misstag,

omtalar jag härmed, att min vagga stått femtio mil från detta

ställe. Mina förfäder invandrade med de första

hugenotterna, min släkt är numera en bland de mindre i

fristaten, men dess medlemmar ha alltid gjort sig bemärkta på ett

fördelaktigt sätt. Själf har jag studerat vid diverse

europeiska universitet och när kriget bröt ut, kastade jag böckerna,

for hem igen och är nu soldat. Mina släktingars inflytande

gjorde, att jag blef väld till fältkornett och då vår

kommendant stupade — den af oss, som inte blir tillfångatagen

stupar ju alltid, efterträdde jag honom. Tyvärr har mitt

kommando smält ihop betydligt, där engelska kulor och

privatintressen husera så som här, är det en naturlig följd. Nu

känna herrarna mig någorlunda, jag för min del vet, att där

man träffar engelska officerare, träffar man alltid

gentle-men.» Kommendantens harrang afslutades med en

elegant bugning och ett muntert: »Supén väntar, till bords,

mina herrar!»

De fångna officerarnes nyfikenhet var långt ifrån

stillad, om också den sista artigheten ej kunde annat än smickra

dem. Man slog sig ned på marken, enär både bord och

stolar saknades. Efter de Wallous anvisningar placerades

van der Nath till vänster och major Foley till höger om honom.

Missionären satt bredvid en engelsk fältläkare, som brummade

och var förargad hela tiden; officerarne bildade en grupp

för sig och ett stycke från dem sutto tre fältkornetter tysta

och allvarliga.

Matlusten svarade mot de rikliga förråden, och man grep

sig utan onödiga dröjsmål an med händer och tänder. Du

Wallou spelade värd vid det improviserade gästabudet med

en världsmans säkerhet, och hans gäster frågade sig undrande,

hvilka öfverraskningar detta krig, som oupphörligt skapade

nya anförare, till slut skulle medföra. Under tiden

glammade de uppsluppet och gräfde i sina konservburkar.

»Major Foley!» ljöd den outtröttlige kommendantens

röst, »se här, litet pickles! Ifall den ej är god, får ni inte

klandra mig, det är edra egna landsmän skulden drabbar.

— Pastor, var snäll och räck er granne, doktorn,

senapsburken! •— Kornett "Westhuizen, löjtnanten där borta ser

Abrahams offer. 8114

sig om efter något drickbart, får jag besvära er att langa

ett par buteljer öfver bordet.»

Fångarne höllo nära nog på att glömma, hvar de

befunno sig. Denna supé midt i vildmarken var som en dröm

ur Tusen och en natt, kommendantens för det mesta

harmlösa, men stundom litet uddiga skämt utgjorde en glad

taffel-musik, som endast blef så mycket trefligare att höra till

följd af hans mäns buttra tystlåtenhet. Strid och nederlag

funnos ej längre och allt efter som hungern stillades började

en slapp belåtenhet smyga sig öfver dem.

Och de hardt när otroliga motsatser, som bordsgästerna

bildade, tjänade endast till att förhöja det egendomliga i

situationen. Du Wallou lämnades ur räkningen, han var

europé ända ut i fingerspetsarne och hade mycket litet

gemensamt med sina landsmän, men ett par större kontraster

än major Foley och fältkornett van der Nath var det svårt

att hitta. Bägge voro högväxta män, men därvid slutade

också beröringspunkterna. Belysta af det fladdrande

skenet från en eld bakom dem, visade de sig som tvänne helt

olika typer.

Majoren med sitt stora hufvud, sin friska hy, de

väldiga knäfvelborrarne och sin starka, något skällande,

stämma, var en goddagspilt, som nyss måst lämna whistbordet

och räfjakterna för ett tråkigt arbete efter hvars snara slut

han längtade och som ej intresserade honom det minsta.

Under tiden fullgjorde han sina skyldigheter på ett utmärkt

sätt och uthärdade fälttågets strapatser, men han föredrog

att hvila sig, det var trefligare och påminde osökt om

gamla England. Han deltog högröstadt och godlynt i

replikskiftet och visade därmed att en engelsk officer kunde

sköta konversationen lika väl som en fil. doktor från ett par

europeiska universitet.

Tre steg ifrån honom satt tyst och sluten

representanten för de två små folk, som visat sig äga förmågan att skaka

de blodiga nederlagens följder från sig och börja om och om

igen, äfven sedan allt var slut. Van der Nath hade lagt af

sin bredslcyggiga hatt och satt där med det tofviga håret

hängande öfver axlarne och en smutsig trasa bunden kring

pannan för att hindra blodet att rinna ur ett skrubbsår.

Hans små ögon blickade än vänligt, än undrande från den

ene till den andre och medan han litet emellan strök sitt115

långa skägg, gjorde han aktningsvärda bemödanden att

sätta sig in i det, som nu tilldrog sig kring honom och

deltaga i skämtet. Men främlingarnes eleganta yttre ökade

blott hans förlägenhet, så fort han såg ned på sina egna

klumpiga stöflar, af hvilka den ena, som spruckit upp,

genom hålen på en grof strumpa obehindradt läto tårna blicka

ut i världen. Hans kläder sutto illa och voro lappade, hans

hår var okammadt och han visste med sig, att han ej tänkt

på tvättvatten under två dygn. Han satt och kände sig

bortkommen lik en blyg bondpojke, som af misstag råkat

med på en bättre bjudning. Han var generad för sin

osnygghet, som så tydligt föll i ögonen bredvid dessa trots

fältlif-vets mödor välklädda herrar, och han beundrade dem som

ett godt barn beundrar bättre lottade medmänniskor, hvilka

han vet sig ej kunna likna.

Det var icke afund de nya tankarne födde, blott ett

stilla vemod, öfver de stora olikheterna mellan tvänne

folk, som aldrig kunde mötas annat än i fiendskap. Men hans

hjärta var oåterkalleligt bundet vid de hederliga bönderna,

han älskade dem för högt att ej känna som de i allt.

Ja väl, han var bonden, som en slump fört in bland

herremännen; på att han var segraren tänkte han däremot

icke alls. . Och hvad han beundrade den högröstade,

gladlynte majoren, hvilken förde sig som en jämnlike bredvid

kommendanten. Ja, ja, han representerade en nation stor

nog att ej behöfva räkna motgångarne, han tillhörde de

slutliga segrarna och kunde vänta. Van der Nath förnam

en kall rysning utefter ryggraden, hans lilla fattiga,

bortglömda folk var dömdt till undergången, en efter en skulle

de stupa och lämnas liggande, offer, dem en starkare strödde

bakom sig på vägen till okända mål. Men så höjde han

käckt hufvudet och tänkte: det gifs en allsmäktig gud där

ofvan, han afgör och styr allt till det bästa.

Han böjde sig fram för att taga en majskaka på

duken och mötte på halfva vägen en ung löjtnant, som

förstått hans afsikt och med ett älskvärdt leende sköt brödet

till honom. Van der Nath rodnade som en liten blyg

skolflicka, tackade nästan ödmjukt för uppmärksamheten

och drog undan sin stora, grofva arbetarhand. Åh, hvad

den näfven var ful jämnförd med den andres aristokratiskt

hvita kvinnohand. Van der Nath blygdes för första gången6

i lifvet öfver sina breda, platta naglar med deras svarta

kanter och de krokiga fingrarne. Det var underligt allt detta,

underligt och nedslående att veta, hur försynen tycktes

hafva gifvit fienden allt och den lilla hop, som upptagit

kampen på lif och död, ägde intet annat i hela världen än

sin bergfasta tro på en rättvis sak. Hvad gjorde det

honom, om det var sant, att deras ledare voro korrumperade

af rikedom eller blifvit mutade af engelskt guld, som han hört

sägas, hvar och en fick svara för sig så som han ämnade göra.

Men •— och han log vackert ut i rymden ofvan sig ■— först

ville han se sin son, lille Isak, höra hans barnsliga stämma

och smeka hans hår, sedan •—- han höjde på axlarne, men

leendet dröjde kvar kring munnen •— sedan fick gärna slutet

komma.

Du Wallous skämt flödade utan uppehåll. Han var

synbarligen road af situationen, njöt af att spela värd för

gäster, som helt och hållet voro lämnade i hans våld, och

skrattade högt åt majorens historier om halfgalna vad och

omöjliga whistpartier. Men att äfven allvaret gömdes

under den leende ytan visade sig, då han helt lugnt vände sig

till en af fältkornetterna.

»Ett ögonplick mina herrar! sade han ursäktande.

»Hör nu Westhuizen, får jag bedja er gå bort till fångarne

och säga dem, att de akta sig för alla dumheter, månen

är strax uppe och lägret omgifves af dubbla vaktkedjor,

det skulle vara ledsamt, ifall någon blef skjuten.»

Samtalet tystnade genast, officerarne stramade upp sig

och utbytte ånyo menande blickar, de hade förstått, att

varningen gällde dem lika mycket som soldaterna. Men du

Wallou låtsade ingenting märka, han var redan inne i en

anekdot om ett student upptåg i Genève. Fältkornett

Westhuizen hade lydigt ställt ifrån sig en burk, i hvilken

han petat med sin slidknif, och gick att utföra sitt uppdrag.

Måltiden led mot slutet och en viss dåsighet lade sig öfver

deltagarne däri. Missionären satt med hufvudet lutadt i

händerna och tycktes grubbla öfver ett svårlöst problem,

bredvid honom låg den engelske läkaren utsträckt på marken

och gäspade, han tänkte på de sårade och hvilket strängt

arbete, som förestod så snart dagen brutit in. Officerarne

togo fram cigarrer och bjödo hvarandra eld. Ensamt

kommendanten bibehöll sin hållning och fältkornetternaii7

sutto stela och modstulna bland den för dem ovanliga

munterheten.

Månen höjde sig långsamt vid horisonten och ljöt

från den djupblå himmeln sitt sken öfver den vidsträckta

slätten, hvars tysta ödslighet utanför lägret endast stördes

af några långa skuggor, som de vaksamma patrullerna drogo

efter sig. Tätt bakom höjde sig de båda kopjes svarta och

dystra, tvänne käglor, omgifna af stenhopar staplade öfver

hvarandra. Här och hvar beto sig några gräsknippen fast i

skrefvorna och på den västligaste topp lyfte en liten samling

kaktusar sina taggklädda och köttiga blad. Från

vagnsraden hördes ännu kaffrernas monotona sladder och enstaka

stämmor förnummos från flera håll öfver det sofvande lägrets

djupa tystnad. Eldarne glimmade svagt och belyste de

kring dem liggande männens kraftfulla kroppar, bösspipor

blänkte öfverallt och en och annan häst gnäggade i sömnen.

Det var en af dessa praktfulla nätter, som endast södra

Afrika kan framvisa, och liksom för att intet skulle fattas

svepte en smekande mild bris öfver karoon och förde sina

torra, friska dofter med sig till lägret.

Tjusade af den sagolikt sköna stämningen blickade

männen kring bordduken ut i natten. För tillfället hyste

de ingen åtrå att utbyta tankar, de stirrade blott med

vidöppna, bländade ögon på den härliga taflan.

Då sade kommendanten med en stämma, hvars innerligt

kärleksfulla klang åstadkom en sprittning i nerverna på

dem, som hörde honom:

»Mitt fosterland!» Han tycktes vara i begrepp att

tillägga något, men nöjde sig med att upprepa det sista ordet

ett par gånger för att slutligen sträcka ut handen, som om

han velat famna hela nejden och yttra: »Fosterlandet,

innefattar det ej allt, som kan sägas?»

Gamle Jan van Gracht kom, hållande bössan i ena

handen och sadelpåsen i den andra, långsamt lunkande

fram till den eld, där karlarne från hans kommando lågo,

och slog ned bland dem. Ett enda ögonkast på hans vapen

var nog att förklara, hur det varit möjligt att skilja knallen

däraf från mausergevärens tvära smällar. Det var längre

och tyngre samt försedt med en visserligen förbättrad

re-mingtonkonstruktion, men likväl ett gevär, som den moderna118

krigskonsten genast skulle underkänt. Men i detta liksom

i de flesta andra fall hyste Jan sina egna tankar, och de

uttrycktes lättast genom att anföra hans yttrande till

Zimmer, som låg framstupa bredvid honom och gäspande

frågade, hvarför han öfverallt släpade det gamla skrället

med sig.

»De prackade på mig ett af sina nya gevär i våras.

Jaa, det var riktigt snyggt och trefligt och så lätt sedan», sade

han på sitt stillsamma sätt, »men vid första skott jag lossade,

glappade slutstycket och krutkornen stänkte upp i ansiktet

på mig. Ni kan se här» — han pekade på sitt gamla,

skrynkliga ansikte och strök med ett finger utefter en fåra däri •—•

»min lilla dotterdotter har räknat dem, de äro sjutton och

sitta allesammans kvar ännu. Det är inte vackert och

folk, som ej känner mig, kan lätt få den föreställningen, att

jag ej begriper mig på bössor.» Han skakade missmodigt

sitt hufvud, så att de långa, hvita lockarne fladdrade under

hattbrättet. »Jag tycker inte om de nya gevären», fortsatte

han, »neej, inte alls. Det var en stor nåd, att intet

krutkorn trängde in i ögonen, det var det, mina ögon äro nog

dåliga ändå. Jag ser inte läsa utan synglasen och ibland

känner jag mig mycket trött i dem.»

»Ja men», invände Zimmer, »det var väl något fel på

det nya geväret, ni skulle ha skaffat er ett annat, oom.»

»Det skulle jag inte», svarade Jan energiskt. De gamla

gevären ha hjälpt oss förut, de duga nu med. Jag hade

ett, som var sämre än det här, vid Amajuba och ändå gjorde

det god tjänst.» Han svepte sorgfälligt en oljad skinnlapp

kring låset och kände noga efter, att proppen satt kvar i

mynningen. »Neej, de nya gevären äro bara påhitt af unga,

o örståndiga människor, som inbilla sig begripa allt möjligt,

men gud har skänkt de gamla bössorna seger förut, gud vet

mer än alla mann skor tillsammans, unge man. Han lät

också krutkornen stänka mig i ansiktet, för att jag skulle

veta, att han inte tyckte om nyheter. Jag lyder honom

och tager aldrig i de nya gevären mer. De gamla ha hjälpt

oss mot kaffrerna, mot lejonen och har skjutit rödnackar

förr.»

»Men», fortfor den envise Zimmer, de nya gevären

gå längre.»Jan van der Gracht drog sina tunna läppar till ett

föraktfullt löje.

»Du, som begriper den saken bättre än jag, kan

begagna ett nytt gevär, jag, som är gammal, håller mig till

de gamla. Jag har inte brådt, jag, utan väntar, tills

röd-nackarne komma inom skotthåll, det är bekvämare, och de

komma alltid, de ha intet förstånd, och gud har gifvit dem i

våra händer, för att vi skola upplysa det.»

Zimmer, son till en för tjugufem år sedan invandrad

tysk, kände de gamla holländska boerna för väl att inlåta

sig på en dispyt. Han fann det visserligen löjligt af en

klok karl att föredraga det rökbolmande muskedundret,

men han visste af egen erfarenhet, hur otänkbart det var

att omvända dessa halsstarriga gubbar, hvilka i hvarje

förbättring vädrade en hädelse mot gud och alltid svarade;

det dög förr, det duger nu ock. Samma hårdnackade

envishet hade han mött hos andra och han för sin del insåg,

hvilket oerhördt fel det var af dessa hvithåriga, församlingarnes

äldste, men han förmådde ej göra något åt saken. Hans

från sina germanska förfäder nedärfda, praktiska förstånd

märkte faran, som låg i detta sega fasthållande vid allt

gammalt, och han hade otaliga gånger pröfvat sitt hetsiga

ungdomsblod i ordstrider med de äldre. Och ständigt hade han

besegrats med ett oböjligt: gud vill det inte, gosse. De

gamle gingo endast de kända vägarne och deras söner och

sonsöner följde dem med samma orubbliga lugn. Till och med

sina goda ögon misstrodde de och deras vördnad för

traditionen afhöll dem från att pröfva nyheterna och undersöka

deras påstådda företräden. De tvingade hvarken sina åsikter

eller sin tro på andra, men de läto heller ingenting rubba en

jota däri.

Okunnig om hans tankar tog Jan van Gracht sina

mäs-singsbågade brillor ur sadelpåsen, torkade dem mot

rockskörtet och satte dem på näsan. Sedan kom hans nötta

bibel fram och när han slagit upp den sida, där han slutat

föregående afton, höll han boken på raka armar framför sig,

så att eldskenet föll på bladen. Halfhögt och i snörflande

näston läste han sitt sedvanliga aftonkapitel och så snart det

blifvit gjordt, knäppte han barnafromt ihop händerna för

att mumla igenom sin aftonbön och välsignelsen. Med

en ljudlig smäll slog han därpå igen bibeln, stoppade ned120

den i sadelpåsen, som användes till hufvudkudde, svepte

sin filt kring axlarne och lade sig för att sofva.

»Det har varit en hård dag», sade han sakta till Zimmer

»och jag känner mig trött.»

Tysken låg med armbågarne mot marken och hakan

i händerna. Han kände Jan van Gracht sedan barndomen

och hade som gosse setat i hans knä, men när han betraktade

honom nu, tyckte han sig se en helt ny människa.

»Jag sköt två rödnackar i dag», sade Jan, som mötte

den unge mannens blick. »Först den där officern, som såg

så präktig ut och vinkade så morskt med sabeln. Det var

ett vackert skott, när man betänker afståndet och att min

syn inte är så god som förr. Den andre var en liten karl

med plåsterlapp i ansiktet. Han såg sjuk och eländig ut,

rödnackarne ha dåligt manskap. Han kom litet bort från

de andre, när de sprungo sin väg igen, sedan kanonerna

börjat tala. Jag ropade åt den lilla karlen att stanna och

gifva sig, men då siktade han på mig. Jag sköt och

träffade honom i ena benet och han föll. Jag tänkte ge honom

en kula till, rödnackarne äro alldeles för många och ha

ingenting här att göra, men så tyckte jag synd om honom och lät

det vara. Han är kanske sin moders ende son, tänkte jag,

inte vill jag bedröfva en kvinna. Och så ropade jag åt

honom att ligga stilla och gick fram och gaf honom att

dricka ur min fältflaska. Stackars gosse, han var mycket

rädd och grät som ett barn, han trodde visst, att jag ämnade

krossa hans arma hufvud med kolfven. Det gjorde jag

inte, hvarför skulle jag det? Men hans gevär slog jag sönder

mot en sten, patronbältet gömde jag under en mjölkbuske,

det skall då inte ställa till någon förargelse mer.»

Ziipmer lyssnade halft frånvarande till gubbens

barnsliga pladder, Ehuru ung var han jämnförd med Jan van Gracht

en bildad man och han hade redan förutsett, hur slutet

på detta krig mellan två så olika motståndare skulle gestalta

sig. Men det var hans fasta föresats att hålla ut lika länge

som de andra, han var en äkta son till faderns gamla

fosterland och trofastheten utgjorde halfva hans karaktär, och

han glömde aldrig, att han frivilligt gått med, då hela

distriktet som en man grej} till vapen. Hans far

härstammade från Pommern och hade i kriget 1870-—71 tjänat sig

upp från soldat till underofficer för att sedermera emigrera.121

Sonen hade erhållit en uppfostran, i mångt och mycket olik

de unga boernas, ehuru den formade hans lif som deras

och lät det löpa fram inom samma skrankor. Och han visste,

att äfven f. d. underofficeren skulle befunnit sig här, om

han ej svårt skadat sitt ena ben kort före krigets början.

»Ja», sade gamle Jan, som följde sina egna tankars

vägar, »de äro förfärligt många de här engelsmännen, jag

trodde knappt det fanns så mycket människor i världen.

Men det går väl nu som förr. Vid Amajuba voro vi två

hundra, som stormade berget, och förlorade blott en död,

de voro dubbelt så många där uppe och inte hälften kom

undan. Vi få väl plocka bort dem en i sänder som i dag och

andra dagar vid Colenso, Mooder river, Stormberg och alla

de andra ställena, jag har glömt, hvad de heta, det är så

svårt att komma i håg namn, och jag är mycket gammal.

Det blir förstås ansträngande, men nu äro vi snart vana vid

det och när vi hunnit med tillräckligt många, skola de andra

nog bli betänksamma och börja fundera, om de inte ha orätt.

Jag har hört sägas, att deras drottning är en mycket

godhjärtad gammal fru, får hon bara veta, hur det går till

här nere, skall hon nog säga åt sina generaler att sluta. Ser

du, gosse, hon vet ingenting om den saken, ministrarne, eller

hvad de kallas, ha lurat henne kapitalt. De säga, att svart är

hvitt och tvärtom, men när hon blott hör talas om män,

som draga bort men aldrig vända tillbaka, skall hon nog också

börja fundera litet på saken. Inte kan det roa henne något

vidare att se sitt folk gå och gå, nej, nej, hon skall ju vara

en snäll fru. Och gud, som satt henne på den plats, hon

innehar, skall nog snart upplysa henne om rätta förhållandet.

Och alla de andra kungarne och drottningarne i Europa

— det lär finnas en vådlig mängd sådana där borta — skola nog

också säga henne, att hennes folk lider och att ett annat

folk gör det ännu mer. Ser du, hon har makt, du, på det

beror allt, och en god kvinna uppoffrar inte tusentals

människors lif för att göra andra ondt. Nej, min gosse, du har inte

reda på den här saken, men det kan aldrig vara möjligt annat

än att den, som blifvit ställd så högt som till exempel en

kung, vill, att hans undersåtar skola göra godt och ha det bra.

Och själfva förmana de höga herrarne och damerna

dagligen sina ministrar och alla andra med att göra så, de läsa

sin bibel, du, och de följa dess ord. Nu kan det nog vara122

sant, att det funnits dåliga regenter också, men hur det går

med dem, kan du se i gamla testamentet. Ja, världen är nog

full med ondska och elakhet, det är ett bedröfligt faktum,

men få bara kungarne veta om det, göra de genast slut på

eländet, hvarför skulle de annars finnas till, tror du? Nu

gäller det bara för oss, att drottningen, gud beskydde henne,

får veta af det här, under tiden måste vi hålla ut, och det

skall väl inte vara svårt, ni ha ju edra nya gevär, som äro

så bra.» Och Jan blinkade, belåten med att hafva erhållit

ett tillfälle att gifva ungdomen denna snärt.

Zimmer höjde otåligt på axlarne och brydde sig ej

om att svara. Likt gubben där tänkte tusen andra, men

verkligheten, hård och obeveklig, som endast verkligheten

kan vara det, hade redan ryckt dem inpå lifvet, kanhända

nästa morgon skulle återgifva de förblindade sin syn och

handgripligt gifva dem en tillrättavisning, hvars slag de ej

förmådde bära. Han såg ut i månljuset öfver slätten. Så

mycket var säkert, att många redan tröttnat och dragit

sig ur spelet för att rädda hvad som räddas kunde undan

det allmänna skeppsbrottet. Men gamle Jan hörde till dem,

som ända in i döden förblefvo sin öfvertygelse trogna, han

var lycklig han, som trifdes så väl inom sin trånga krets

och aldrig såg mer än han ville se. Tyskens ögon gledo

tankfulla bort till den plats, där officerarne och hans anförare

sutto. Van der Naths jättegestalt var lätt att urskilja

bland de andras, ja, ja, Dornenburgs distrikt hade nog valt

den bäste ledaren som fanns, sedan gamle Zimmer af sitt

benbrott hindrats att taga befälet öfver hemtraktens män.

Men Jan van Gracht svepte ordentligt filten om sig

och slöt ögonen som ett snällt barn. Så länge han kände sin

nötta bibel under hufvudet och bössan bredvid sig, hyste han

ingen fruktan. En stund efteråt sof han tungt och godt

utan drömmar; han hade gjort hvad han kunnat denna dag,

och stupade han i morgon, skulle herren gud upptaga honom

i sin härlighets himmel och gifva gubben en plats på sin högra

hand. Det var hans fasta tro och på den sof eller slogs han

alltid lika glad och lugn.

Månens glitter föll på sanden och på männen kring

eldarna, hvilka kolade och glödde, då ingen längre underhöll dem.

Tröttheten tog ut sin rätt, tystnaden smög sig sakta öfver123

lägret, endast från det ställe, där de sårade lågo, hördes en

svag jämmer, som ingen längre gaf akt på.

Samtalet kring bordduken, på hvilken en mängd

kaffekoppar eller i brist därpå muggar placerats, hade

blifvit allvarligt. Cigarrerna glimmade, männens ansikten

syntes hvita och glåmiga i det bleka ljuset, men du Wallou,

som ensam förde ordet, fängslade deras uppmärksamhet,

så att de glömde sin trötthet.

»Vid en sådan här blodig uppgörelse betyder det mycket

litet hvem som har mer eller mindre orätt», sade han på sitt

artiga sätt. »Er diplomati har visat sig skickligare och mer

hänsynslös än våra ledare förmått vara, ni ha lyckats tvinga

eller narra dem att börja leken och därigenom minskat

sympatierna för oss. Men hade vi ej börjat just då, skulle ni

gjort det litet senare, hvarvid vi förlorat så mycket mer.

Vårt fel är, att vi ej började långt förut, då hade vi räknat

hundra i stället för fyrtiotusen.» ■—• Han gjorde ett kort

uppehåll för att slå askan af sin cigarr. •— »Rätt eller orätt»,

återog han på nytt, »det sedda är beroende af ögonen som

se. Här har jag tusen män samlade, ingen af dem skall

tveka att lägga fingrarne på bibeln och svära, att ni

tillfogat oss den grymmaste oförrätt. Af edra soldater tror jag

knappt någon enda skulle betänka sig en sekund, innan han

vågar hufvudet på raka motsatsen. I ert land kan man

säkerligen plocka ihop åtskilliga millioner, som äro beredda

att riskera sin salighet genom en dyr ed på rättvisan af ert

mål här nere; det skall nog inte möta stora svårigheter

att utanför Englands gränser trumma samman det dubbla

antalet, som svär på —• er orättvisa. Jag tror inte, att

saligheten står lägre i kurs än vanligt, men jag vet, att alla de

där äro öfvertygade om att ha rätt. Nej, mina herrar,

allting är relativt, som det heter i denna

ofullkomligheter-nas värld, och rättvisan . . . puh . . .!» •— Han hade tagit

fram en ny cigarr ur bröstfickan, tände den och blåste ut

ett väldigt rökmoln. •— »Se på röken där, om två minuter

finns den inte mer, det är rätt och orätt.

Inte behöfver rättvisan kanoner och bajonetter till

sitt försvar, en oväldig rättvisa bär sin styrka hos sig

själf. — Nej, den borde inte behöfva dylika hjälpmedel,

längre ha vi ej hunnit ännu. I stort sedt har världen inte

tagit ett enda steg framåt på de sista tusen åren, medeltids-124

mörkret har det elektriska ljuset ej lyckats skingra och

näfrätten råder nu som förr. Att vara den starkaste är allt,

att vara den bästa betyder intet.

Våra dagars politik är precis lik forna tiders, den

kännetecknas inte genom något annat än sin fullkomliga brist

på humanitet och moral. Och hvad vår omskrutna

civilisation beträffar, ha vi verkligen så särdeles mycket att

berömma oss af? Vårt framåtskridande består mest i

uppfinnandet af maskiner och verktyg, som hundradubbla de dåliga

lidelsernas verkningar. Vi stå ungefär på samma ståndpunkt

som de gamla romarne strax före världsväldets förfall.

. Vår politik är deras, enda skillnaden ligger i att vår svept

in brutaliteten i ett vidrigt hyckleri. Kristendomen har

beklagligt nog ej fört annat än enstaka individer framåt,

som folk och i massor ha vi stannat på våra förfäders

primitiva ståndpunkt. Men vi söka inbilla oss, att religionen

förklarar en del och ursäktar det mesta, och när vi ej

lyckas inbilla andra det, vi ej själfva tro, straffas tviflarne för

våra underlåtenhetssynder.

Allt, som kan sägas mot kriget, är redan sagt af

Kristus och till och med före hans tid. Vi veta det, men krigen

existera likväl. Hvarför kunna vi inte bjuda till att vara

ärliga, när vår oärlighet ligger i öppen dag? Ja, säg det!

Och säg mig på samma gång, hvarför är människan

människans enda fiende?

Men låt oss ej spilla tid på detta, en eftervärld med

klarare förstånd och mer upphöjda åskådningssätt må

döma om det. Jag tro dock inte, att mitt lilla folk

behöfver frukta domen. Att vi till slut blifva besegrade är

otvifvelaktigt...»

Här hostade Westhuizen ogillande och du Wallou

smålog fint därvid men fortsatte alldeles oberörd.

» . . . men framgången ger ej rätt annat än för tillfället

och att den starkare skall segra är en naturlag, som likväl ej

bevisar, att den svagare haft orätt.»

Löjtnant Kennedy gjorde en rörelse, som om han

ämnat afbryta den talande, men sjönk strax tillbaka i en

likgiltig tystnad.

»Ifall ni ej ha något däremot, mina herrar, skall jag

taga mig friheten att citera några meningar ur en engelsk

författares arbete, som för en tid sedan föll i mina händer,125

fortfor du Wallou, sedan han artigt väntat några sekunder

för att gifva löjtnanten tid att yttra sig. »Englands

—■ jag tillägger för egen del alla andra länders — säkraste

och minst kostsamma eröfringar, säger han, skulle vara

öfver människors förstånd och hjärtan. Sådana

eröfringar kräfver inga garnisoner och inga flottor; de möta inga

stormar och släpa ingen från sitt arbete; de skulle kunna

utsträckas från pol till pol, lämnande hvarje britt fri vid sin

egen härd. Englands styrka ligger ej i krigsrustningar och

inkräktningar utan i dess allestädes närvarande industri

och i dess höga civilisations lifgifvande yttringar. Det

finns trakter, som det icke kan bemäktiga sig, öar, som det

icke kan behålla, men det finns ingen ö, ingen trakt, intet

konungarike och ingen kontinent, som det icke kunde draga

till sig och evigt fästa vid sin sida genom att uttala

trollformeln: var fri!

Hvarje land, hvars frihetskänsla England gillar,

hvarje land, där det hindrar dennas kränkande, blir hennes,

blir en pålitlig bundsförvant, en villig skatt, dragare och

framför allt en trofast vän. Principer fasthålla hvad tvång

åtskiljer.

Där ha vi ett program enligt mitt förmenande väl

värdt en uppoffring, den uppoffring, som ligger i att afstå

från våldet för rätten, förutsatt att detta är en uppoffring.

Men hur har man handlat och hur handlar man? -—

Hvarje krig är ett steg tillbaka på den allmänna

utvecklingens väg. Detta krig är något mer, ty det

vrider hvarje begrepp om rätt och orätt, om sanning och tro

betänkligt på sned. Men det kan dock aldrig vara annat

än orätt, att ett visserligen litet, men dock ett helt folk

med ett sådant fel och förtjänster skall gå under för ett

annat folks misstag. Hvad jag nyss sagt om England

gäller naturligtvis hvarje nation. Men den för en tänkande

människa något egendomliga föreställningen tycks

allmänt vara gängse, att folkens intressen äro hvarandra

motsatta, medan återigen mänsklighetens trots allt äro desamma.

Hur är detta möjligt? Jag vädjar till er själfva, mina herrar.

Vår ras har allt gemensamt och det oaktadt proklamerar

den kriget som en nödvändighet. Och som hvarje krig

följaktligen ej kan betraktas som annat än ett förräderi mot

hela mänskligheten, måste det med logisk nödvändigheti2ö

anses vara ett ännu större brott mot den underafdelning af

människosläktet, mot den nation, i hvars existens det för

tillfället griper in. Hvad motståndaren angår yttrat jag

ingenting om honom.

Hvad har då detta krig åstadkommit?

Innan jag besvarar min egen fråga, ber jag få

anmärka, att jag inte räknar mig till de så kallade troende,

jag är en helt vanlig människa, men som sådan gör jag

också anspråk på vanliga rättigheter, först och främst att

tillåtas yttra min åsikt.

Mina herrar, detta krig visar, att vår så väl som er

religion endast finns i inbillningen och inte ens där, ty hvad

värde äger väl en religion, som ej kan förhindra ett krig,

som trots sin snart tvåtusenåriga tillvaro icke kunnat

förhindra att dess viktigaste bud uppenbart hånas just genom

kriget. Jag anser mig för en bildad person och som sådan

är jag fredsvän, — inom parentes, mina herrar, hvad säger

den omständigheten, att bildning föder otro, men skapar

fredsvänner? — Men min åsikt om den saken betyder intet,

fredstanken står högt öfver en dödligs gillande eller

ogillande, den tanken är en del af vår religion. Ett krig är

således icke bott ett angrepp på ett annat folks berättigade

tillvaro — vore den ej berättigad, funnes det ej — utan

äfven ett direkt anfall på guds existens. Den, som

förklarar ett krig eller tvingar en annan därtill, säger rent ut:

jag tviflar på gud, han finns ej. — Jag talar ju till

intelligenta personer och anser det onödigt att närmare utveckla

denna punkt.

Vi ha då den bedröfliga uppgiften att konstatera

religionens obefintlighet som sådan. Hvad som nu går under

detta namn uppehåller jag mig ej vid. Ty antingen finns

tro och då är kriget en omöjlighet, eller också finns kriget,

och då är religionen lika otänkbar. Det är efter frukten

man bedömer, trädet, efter gärningarna tron.

Vidare nödgas vi på samma grunder utdöma

civilisationen. Den har icke fyllt sin uppgift, icke hållit hvad den

lofvat. I begreppet »vår civilisation» innefattas ju

bildning, framåtskridande och uppfinningar jämte en hel del

annat, som det antagligen är obehöfligt att nämna. Att

denna civilisation blott är en mycket tunn fernissa, genom

hvilken barbarens grofva lemmar lysa fram, bevisa Euro-127

pas ständiga rustningar. Mot djur, som blott lyda

underordnade drifter, och blodtörstiga vildar utan sedliga

instinkter håller man sig beredd att möta våld med våld, men mot

högt bildade och kristna medmänniskor borde väl detta vara

öfverflödigt, det innebär själfva ordet civilisation. Inte

är det för ett folk nödvändigt att tänka på försvar gent

emot en civiliserad grannstat? — Nej, det borde inte vara så,

men hur är det?

Genom dessa ständiga rustningar medgifva Europas

stater helt enkelt, att de ej tro på sina grannars sedliga

begrepp, att de tvifla på deras heder och moral, och hvarje

folk gifver äfven alla andra rättighet att betvifla sina egna

begrepp om samma sak. Ingen finner något kränkande i

denna öppet visade misstro, alla anse det naturligt att, som

det heter, förutse hvarje eventualitet. Men hvad värde

äger väl en civilisation, som saknar åtrå till annat än att

vara den starkaste? Civilisationen lämnar sålunda ej

heller ett spår af garanti, det klokaste vi kunna göra är att ur

räkningen utesluta en sak, som blott utgör en falsk etikett

på något obefintligt. Och hvarför skall man just begära

vördnad för en civilisation, hvars enda gåfva till ett

hungrande och utarmadt folk är en arméorganisation? Hur

liten, hur fattig en af gamla världens nationer är, det bästa,

dess regering kan gifva den, blir ett värnepliktsförslag.

Nej, mina herrar, låtom oss ärligt medgifva, att vi

sakna de enklaste rättsbegrepp, ty icke tager en hederlig

karl en annans lif. Låtom oss tillstå, att vi äro utan

religion, i det ligger åtminstone intet hån. Och låtom oss

framför allt lägga bort att skryta med vår civilisation, då vi ju

blott visa oss vara råa, mordlystna barbarer. För sista

gången, mina herrar, vädjar jag till ert sunda förnuft.»

»Jag ber om förlåtelse, herr kommendant», sade den

engelske läkaren värdigt, »vi hafva utmärkta ambulanser

och vårda sårade fiender lika omsorgsfullt som våra egna

soldater. Säger inte den saken något.»

Du Wallou spärrade upp ögonen och ett flyktigt

leende, som innehöll både medömkan och leda gled öfver

hans drag.

»Jo, den säger ganska mycket, herr doktor. Det är

ett medgifvande väl värdt att taga vara på. Det säger,

att vi begått ett fult misstag, som vi söka rätta på det van-128

ligaste sättet — genom att kompromissa med våra samveten.

Det visar, att vi ej helt och hållet lyckats döfva dessa

elastiska samveten, som eljest äro så tänjbara. Hör nu,

doktor, vore det inte bättre att göra fältambulanserna

öfverflödiga och låta bli att döda och såra. Den

människokärlek, som yttrar sig i att enligt vissa konventioner, hvilka

det är otänkbart att strängt följa, vårda medmänniskor,

hvilkas lif vi tyvärr ej lyckats taga mer än till hälften,

•— meningen är ju alltid att göra det helt och hållet — är

blott en ytterst otillräcklig afbetalning på den skuld, som

vi genom hvarje krig ikläda oss. Kan man tänka sig

något mer inkonsekvent än att först såra en stackars karl,

låta honom en half dag utstå dödsångestens alla kval i

förening med de olidligaste fysiska smärtor, sedan amputera

en arm eller ett ben och till slut kasta ut honom i världen,

för att svälta ihjäl. — Nej, vi gå tillbaka i stället för att gå

framåt.»

Läkaren lät höra en missnöjd fnysning, men afbröt ej.

Major Foley gäspade utan att söka dölja det, han fann

kommendanten på långt när ej så treflig som för en

halftimme sedan. Officerarne sutto stela och missnöjda, de voro

allesammans män, som med rätta ansågo sig stå på höjden

af sin tids bildning, de brydde sig ytterst litet om religionen,

Det var mondainare att icke visa sig religiös för närvarande,

att äfven bekvämlighetsskäl spelade en ingalunda oviktig

roll i deras likgiltighet, voro de när somhelst villiga att tillstå.

Du Wallou såg, hvad som försiggick inom dem och

log fortfarande.

»Hvad tycker ni, herr major?» vände han sig direkt till

denne.

»Ursäkta, herr kommendant, jag är soldat.»

»Och som sådan behöfver ni ingen religion alls?»

»Majoren måste tänka en stund, innan han vågade

svara, den andre var honom för skarp, men så sade han,

stolt blickande omkring sig.

»Min religion är fanan.»

»Och min fosterlandet och mänskligheten», ljöd du

Wallous svar.

Det uppstod en stunds tystnad, endast störd af

läkarens misslynta fnysningar. Sedan yttrade

kommendanten artigt:129

»Det är sent, herrarne önska utan tvifvel hvila ut?»

»Ni misstar er inte, herr kommendant. Tack för

supén och god natt!»

Du Wallou sände kornett Westhuizen att visa vägen till

den plats, där nattläger för fångarne blifvit beredda och

officerarne gingo utan att lägga band på sin åtålighet öfver

att nödgas åhöra en, hvad de föraktfullt kallade, predikan,

till på köpet ett fördömdt tråkigt

söndagsskoleuppbyggelse-föredrag, mumlade majoren knotande.

»Sådana äro deras ledare allesammans», sade löjtnant

Kennedy högt till sina närmaste grannar, »de svamla om

allt mellan himmel och jord och den, som pratar mest,

väljes till anförare. Det är verkligen egendomligt, att de kunna

försvara sig . . .» Hans röst dog bort i trampet af de

gåendes fötter och snart voro de försvunna bland lägrets skuggor.

Du Wallou såg efter dem, höjde på axlarne och sade

till fältkornetterna, som stannat hos honom:

»En engelsman erkänner sig aldrig slagen, allra minst

när han faktiskt är det. Som nationaldrag måste det

anses storartadt, men det har sina sidor och blir alltid

besvärligt. Men vänta blott, detta krig är inte slut ännu, det skall

lära dem mycket. Detta krig . . . världens mest prosaiska

nation slog sig en gång på intriger och misslyckades

naturligtvis, till deras heder kan man ej annat än medgifva, att

de inte äga några förutsättningar för dylika. Nationen

upptäckte det också och blef nervös samt kastade hvarje

hänsyn öfver bord och det vardt krig. — Krig, hvilka

omhvälfningar medför ej ett sådant, hur vänder det ej upp och

ned på allt. Att stupa och bli borta, hvad betyder det för

en man, men att veta sig lämna änkor och faderlösa i en

segerdrucken fiendes våld, det är ohyggligt. Måtte ingen

af oss få lära, hvad det vill säga att drabbas af olyckan,

som bryter ned och förkrossar, måtte ingen få lära det, och

dock. . . hvad ha vi annat att vänta!»

Missionären gick fram till honom och lade sin ena hand

lätt på hans axel.

»Se dit, kommendant!» sade han och pekade mot

höjden.

»Nej, det är så långt dit upp.»

»Icke för den, som ärligt och med ett ödmjukt sinne

söker klarheten.»

Abrahams oj jer,

9I3°

»Kan ni se hvad som försiggår kring er och tro på en

allsmäktig gud?»

»Ja», svarade den gamle enkelt.

»Hvad ni är lycklig ...»

»För mig finns ingen lycka mer, jag har sett för

mycket, men trots allt tror jag på en härlig framtid med frid

och försoning, det finns ingen statsman nog mäktig att

hindra uppfyllandet af guds bud.»

»Jag önskar, att min syn vore lika stark som er tro,

det skulle göra allt lättare.»

Missionären ämnade svara något, men du Wallou

tecknade åt honom att ej göra det, och den gamle, som

förstod, att han talade till en man, som själf utstakat sin

väg och oryggligt föresatt sig att följa den, afstod från att

trösta; här som på så många andra ställen fanns intet att

göra.

Från himlens outgrundliga djup kastade månen sitt

milda sken öfver den sofvande jorden, männen stodo tysta

och orörliga. Kommendanten var tankfull, men""då1han

hörde Westhuizens steg bakom sig, började han: fefi."fs- i

»Jag satt där borta i världens medelpunkt, då kriget

bröt ut. Det väckte mig ur mitt själfviska välbefinnande

och kom mig att minnas dessa slätter, öfver hvilka jag som

barn jagat på en liten ponny. Jag tänkte på mina landsmäns

ringa antal och jag trodde, att ett förkrossande nederlag

var allt, som kunde väntas. Jag drog hit ned, där min

plats var gifven, och jag fann öfverallt män, kvinnor och

barn redo att offra sina lif för fosterlandets oberoende.

Jag ställde mig bland detta folks glesa led och jag är stolt

öfver att vara en af dem. Äran att vara infödd i ett land,

hvars hela manliga befolkningssiffra uppgår till hälften af

fiendens arméstyrka på fältfot, är för stor att kastas bort.

Här står jag midt i händelsernas medelpunkt och bevittnar

krigshistoriens största fiasko. Våra fiender, som äga allt

det vi äga och allt hvad vi sakna, hafva ställt upp två man

för hvar och en af oss, för ynglingen och för den mogne

mannen, och än mer, två för åttioåringen och två för

lindebarnet vid sin moders bröst. Vi ha en stor uppgift

att fylla, vi skola visa de små folken, att ingen är för

svag att häfda sin själfständighet.» Han tystnade och såg

drömmande ut öfver landskapet. Efter en stund beskrefhans hand en cirkel i luften och han frågade: »Hvad

säger ni, Westhuizen, kan man inte dö för detta land?»

»Det är bättre att lefva och kämpa för det

kommendant.»

Du Wallou log egendomligt, han förutsåg slutet, men

det gladde honom likväl att höra en af sina män hysa ett

så blindt förtroende till framtiden.

»Hvad tror ni, van der Nath?» sade han.

»Om vi inte tillåtas lefva för det, godt, då dö vi för dess

oberoende, så tänkte jag i går . . .» Han fullbordade ej sin

mening och ingen gaf akt därpå.

»Så må vi göra hvad vi kunna.»

»Och lif eller död ligga i en starkare hand än våra

fienders», sade missionären.

Ingen tillade något mer, och sedan männen stått

orörliga ännu en stund skildes de tigande för att söka hvila.

Öfver slätten silade månens bleka ljus och en kylig

vindfläkt slet klagande i karoobuskarnes torra grenar.

KAP. VII.

Kommendanten.

Det kom en kylig morgon efter den lugna

månskensnatten. En tunn dimma hängde kring kopjernas spetsar

och sänkte sig efter hand, ju längre dagen skred framåt.

När solen ändtligen höjde sig ur de moln, som dolt dess

skifva, föllo dunsterna i form af daggpärlor ned på buskarne

och sanden. Men redan innan detta skett var lägret vaket

och i full sysselsättning med den nya dagens arbete.

Boerkrigare från ett annat distrikt hade gjort sina uttröttade

kamrater från Dornenburg den tjänsten att gräfva en graf

inom den öfvergifna kraalens murar; där männen stupat,

skulle de också sofva den eviga sömnen. Ett stycke längre

bort var en annan graf uppkastad, afsedd att under sin jord

gömma de långväga främlingarnes ben.132

Begrafningsceremonien var så enkel, som allt dylikt

måste vara i krigstid, där hvarje ögonblick för det mesta

är dyrbart. Ett hundratal smutsiga och trasiga boer hade

samlats vid remnan i jorden för att se dornenburgarna taga

afsked af vänner och fränder. Insvepta i skynken buros

liken till grafven och sänktes under dyster tystnad ned i dess

djup. Missionären steg fram och förrättade bönerna, kastade

mull på de döda och läste ett kapitel ur bibeln samt lofvade

alla ett återseende i en bättre värld.

Efter prästen kom gamle Jan van Gracht i sin egenskap

af församlingens äldste närvarande medlem. Han uttalade

välsignelsen öfver de bortgångne och slutade det lilla tal

han höll med: »de äro ej döda, de sofva blott. Och från

den" himmel, dit de nu gått, se de ned på oss andra och vänta,

att vi lika modigt som de skola fylla vår plikt och försvara

fosterlandet och» — han såg sig omkring i kretsen, hans

ögon glödde och de långa lockarne fladdrade ■— »hvad gör

det, om vi alla stupa som dessa, blott landet blir fritt! Och

det säger jag er, vänner och kamrater», ropade han, »hvad

värde äga väl våra lif, om icke den mark vi trampa är vår

egen! Och skulle engelsmännen taga vårt land, hvilket

icke är möjligt, blott vi hålla ut, skall snart den dag komma,

då en hvar af oss önskar, att han hellre legat död här än att

han lefvat för att se det!»

Sist kom van der Nath. Han var ovan vid att kläda

sina tankar i ord, men han var rörd öfver att veta dessa

män, hvilka han alla kände som idoga arbetare och goda

grannar, ligga stela och liflösa, och han hade tänkt mycket

under den gångna natten. Han gick utefter grafvens

brädd, stannade hos hvar och en särskildt, nämnde hans

namn och räknade upp hans goda egenskaper. Och när det

skett lyste han frid öfver de döda stoften och bad, medan

tårarne runnö utför hans kinder, gud förlåta alla dem, som

tillfogade hvarandra ondt, ty lifvets gåfva hade ej blifvit

någon gifven för att kastas bort i blodig strid.

Dornenburgarne stodo med blottade hufvuden och

åsågo, hur jorden östes öfver vännerna, medan åskådarne

drefvo bort för att kasta en blick på fiendernas begrafning.

Men där var intet att se, officerarne hade ej tänkt på, att

en präst fanns i lägret, och ingen hade bedt honom medverka.

En underofficer var jämte trettio soldater kommenderad till33

honnörsvakt och karlarne stodo helt likgiltiga, under det att

några man från trängen myllade ned de döde.

Men när gropen öfver de fallne boerkrigarne var

igenskottad, buro de lefvande kamraterna fram stenar och lade

dem i hög ofvanpå och slutade ej därmed förrän ett högt

kummel reste sig, där nyss en grop varit gräfd. Då

skingrades de, tysta och allvarliga, och gingo tillbaka mot lägret.

Pältkornetten och gamle Jan stodo kvar en stund och bådo

tysta för de döde, så gingo äfven de, men bakom reste sig

stenkumlet högt och dystert, en minnesvård öfver de döda

och ett varsel för de lefvande, som däri kunde se framtiden.

»Jag drager hem», sade van der Na th hastigt till sin

följeslagare.

Jan van Gracht stannade öfverraskad och betraktade

honom.

»Har du också tröttnat?» frågade han förebrående.

»Nej, oom van Gracht, men jag vet ej, hvad det är med

mig . . . jag ser ej sakerna på samma sätt nu som förut.

Det är, som hade jag oväntadt fått min syn igen, jag har börjat

tänka, tror jag. Ser du, oom van Gracht, när alla ropa, att

vi skola vräka fienden i hafvet, är det ej lätt att behålla sitt

hufvud redigt. Man talar som alla andra, och man tror

hvad de tro. Men inte äro de stackars karlar, som nyss

stoppades ned där borta, mina fiender. Jag känner dem ej,

har icke sett en enda i ansiktet, vet ej om de voro goda eller

dåliga, men jag vet säkert, att jag skjutit en af dem. Hvem

var den mannen, oom Jan, hvem var han? Nej, nej, jag har

gått i sömnen, slagits och skjutit i sömnen, nu är jag vaken.

Icke kan det vara rätt af mig att döda mina likar, barn af

samma skapare som jag själf. Nej, nej, oom Jan, nej, nej,

jag drager hem igen.»

»Rödnackarne ha ingenting här att göra», sade gamle

Jan stridslystet. »Gå de godvilligt sin väg, skall inte jag

heller skjuta på dem, men när de komma mot mig, smäller

det.»

»Du har söner och döttrar, oom Jan, och de hafva i sin

ordning många barn ...»

»Jaa, vår släkt är stor», föll Jan van Gracht in och

skrattade belåtet vid tanken på sin talrika afkomma.

»Ja, ja, ni äro många, ni. Men herren gud har sagt, att

han skall hämnas fädrens missgärningar inpå barnen, be-34

tänk äfven det! Det är en stor synd att taga en människas

lif och» — hans röst sjönk till en hviskning, men i ögonen

kom en glans, som tvingade Jan van Gracht att se bort —

»jag äger blott en enda son.»

»Du kan gifta om dig när som helst», svarade Jan snabbt.

»Hela församlingen undrar öfver, hvarför du inte länge

sedan gjort det.»

»Jag vill inte tala om den saken.»

»Nå nå, inte så häftigt Abraham, inte så häftigt!

Det blir godt om änkor efter kriget och jag känner för resten

många unga flickor, som med glädje skulle hålla uppsitting*

med dig.»

»Förstår du ej, att ingen är god nog till mor åt min

lille Isak?»

»Nej, jag begriper inte alls, hvad du pratar. Vi äro

här för att köra rödnackarne ur landet,""det är alltsammans.

Men det förstår jag, att springer distriktets fältkornett

sin väg för att sitta hemma, kommer snart den ene efter den

andre att göra detsamma. Och hur skall det då går Neej,

vän Abraham, du är väl ledsen öfver, att så många af de

våra blifvit borta, men det kan nu inte hjälpas, Jag är

också mycket ledsen, särskildt retar det mig, att Piet

Mullers sonson fallit, det hade blifvit något af den gossen,

om han fått lefva. Minns du, en sådan kvarn han byggde

för tre år sedan? De kommo långa vägar för att mala hos

honom. Nej, Abraham, slå de dystra tankarne ur hågen,

de härleda sig från benaauwdheit,** och det skall jag böta

åt dig. — Där kommer de Vlies, hör, så de ropa! Tala med

den mannen, han vet allt. Hemlängtan känna vi ju alla,

det är en plåga, som ingen undgår. Och hem hinna vi nog,

bara vi satt fötter under rödnackarne. Och tala med

kommendanten, om han får tid att höra dig, men undvik

missionären, han är nog också en god och from man, men han

har så besynnerliga idéer emellanåt.»

* Vid boernas frieri är det sed, att friaren och hans

tillbedda sitta uppe en hel natt i hvarandras sällskap. Tager

kvinnan därvid stora ljus, som räcka länge är det ett tecken på, att

hon ser sin beundrare med blida ögon, tager hon små ljus, som

snart brinna ned, kan man betrakta det som ett afslag.

** Magplågor, kolik.35

Van der Nath skakade trött sitt hufvud och följde gamle

Jan, som med långa steg skyndade mot lägret.

Det var verkligen kommendantens kår som anlände.

Bullret, dammolnen, och männens glada utrop sade, hur

efterlängtad han var, deras lysande ögon och de i luften

svängda hattarne, hur blindt de litade på honom. Från passet

vältrade en lång kolonn i svindlande fart mot söder. Nejden

genljöd af pisksmällarne, af hjulens döfva rullande och

kaf-ferkuskarnes rytande åt oxarne, af hästhofvarnes klapprande

mot marken och vapnens eller remtygens skrammel. Midt

igenom lägret hade en bred gata röjts upp och där drogo de

nya trupperna fram för att genast intaga téten.

»Kommendanten vädrar strid, eljes skulle han ej

brådska så», sade en af åskådarne till sin närmaste granne.

»Han vet, hvar rödnackarne finnas», svarade den

tilltalade.

»Han vet allt.»

Som dessa två talade, tänkte de flesta. Kommendant

de Vlies var en af de få boeranförare, hvilka helt och hållet

förstått vinna sina krigares blinda tillit, när han sagt något

tänkte ingen på invändningar.

På en kulle stodo du Wallou och Westhuizen och bakom

dem hade de fångna officerarne tagit plats. De erhöllo

genast alla upplysningar de begärde och betraktade undrande

denna ström af människor och djur, som böljade genom

lägret.

Först kommo några hundra ryttare med en ung

fältkornett i spetsen. Han svängde sin hatt öfver hufvudet,

då han red förbi du Wallou, och var borta. Efter hans

trupp följde en större afdelning solbrända, smutsiga gestalter.

Männen lutade sig fram öfver hästhalsarne, remtygen

knarrade och dammet stod i en tät, röd sky kring dem. Det

tog knappt fem minuter, förrän de lämnade rum för en

vagnkolonn, där kaffrernas skinande ansikten och hvita

tänder lyste mot betraktarne. Kuskarne klatschade med

sina piskor, skreko och hojtade mer än nödigt var men

voro synbarligen utom sig af förtjusning öfver att få föra

så mycket oljud de orkade, och deras lungor voro goda.

Efter dem följde artilleriet, sex kruppska snabbeldskanoner

och fyra kulsprutor; servisen var tyst och allvarlig och log

ömkande åt kaffrernas larm.136

När de tågat förbi, dröjde det en stund, innan nästa

afdelning nådde fram.

»De oförsonlige», sade du Wallou sakta till officerarne.

Det hade blifvit alldeles tyst bland åskådarne, men

deras ögon talade i stället.

En trupp på ungefär tvåhundra man kom ut ur passet

och red långsamt vidare. Den bestod af män, härdade i

hundra olika strider, karlar, som skrattade högt åt faran

och hånade döden midt i ansiktet. Deras gårdar voro brända,

deras familjer skingrade, ingen visste hvar de funnos. Själfva

ägde de intet utom sina lif och dem hade de svurit att offra

hellre än de lade ned vapnen. När de hört, att kommendant

de Vlies svurit detsamma, hade de från alla håll samlats

kring honom, från norr och söder hade de kommit, från

östan och västan. Med blödande hjärtan och af hat lågande

ögon hade de gått till honom, berättat sina lidanden och

stannat, ty han lofvade dem en säker hämnd.

Två steg framför dem red kommendanten, en axelbred

man af medellängd. Ingenting skilde honom från

omgifningen, hans utseende var det vanliga och dräkten precis

lik de andras. En olikhet fanns dock; under det hans män

sågo kring sig med vakna om än dystra blickar, stirrade hans

ögon rätt fram som fästade på en osynlig punkt i ett

aflägset fjärran, och hans läppar voro så hårdt sammanpressade,

som om han aldrig ämnat låta ett ord bana sig väg mellan

dem. Framför du Wallous plats höll han inne liksom

vaknande ur en dröm och gaf med kort, skarp stämma

en order.

Några män skilde sig från den mörka massan, ett

par jagade i sporrsträck tillbaka, ett par störtade framåt,

medan truppen tyst och dyster fortsatte, en ständig

påminnelse till de andra att hålla ut.

De Vlies red uppför kullen och skakade från hästryggen

hand med sin vechtgeneral.* Han mönstrade fångarne

och frågade, huru många de voro. När du Wallou svarat

nickade han.

Det fanns något i omgifningens hållning, som de fångne

officerarne förut ej lagt märke till hos boerna. I deras

läger rådde öfverallt en frispråkighet, som alls icke öfver-

* Underbefälhafvare.137

ensstämde med hvad de kallade militäriskt ordning, men

gent emot de Vlies förstummades all kritik. Hans namn

nämndes hviskande och männen sågo bort likt odygdiga

skolpojkar inför en sträng men afhållen lärares blick, och

framför allt, han blef ögonblickligen åtlydd, någonting mycket

egendomligt vid denna armé. som endast hade en svag aning

om disciplin. Men kring honom bredde sig en gloria af

dystra hemligheter, hans rörelser voro korta och

tvärhuggna, hans stämma var låg men skarp och ur hans ögon ljungade

stundom blixtar, inför hvilka den starkaste karl darrade.

Historier om hans hänsynslösa beslutsamhet, hans aldrig

sinande rådighet och det oförskräckta mod, hvarmed

han trotsade alla faror, berättades i hvarje läger, och de

dödströtta männen, som i hopplös resignation varit på väg att

böja sig för öfvermakten, fingo nya krafter, hvar gång de Vlies

omtalades. Och han lät ofta höra af sig.

Officerarne betraktade nyfiket den man, som satt deras

egna tidningskorrespondenters fantasi i så liflig rörelse.

De höjde på axlarne och utbytte miner af sviken förväntan.

Var den enkle, oansenlige ryttaren verkligen den fruktade

motståndaren? Och när de märkte den stirrande blicken, som

utan hållpunkt förlorade sig i rymden, logo de ömkande, han

föreföll ju inte ens vara i stånd att hålla sina tankar samlade.

De Vlies ryckte upp sig ur sina vakna drömmar och vände

sig till du "Wallou.

»Fångarne skola genast föras norrut. De

transporteras på oxvagnar. David Steen leder kolonnen, han har

redan fått mina order.» Och då du Wallou tycktes stå i

begrepp att framställa en fråga, ljöd det kort och befallande

från kommendanten. »Allt är ordnadt, genast!»

Du Wallou vinkade åt officerarne att följa sig och de

gingo, de hade på befälhafvarens ton hört, att han ej tillät

invändningar. Det var återigen en ny bekantskap, de gjort,

de hade hört en man, som visste, hvad han ville och efter

att hafva sett honom på närmare håll, började de tro, att

det måhända fanns någon sanning i ryktet om den nedbrända

farmen och makan, som dött af skrämsel med det nyfödda

barnet vid sitt bröst. De gingo tigande och nedstämda

mot den okända, som väntade, men bakom dem satt de Vlies

som huggen i sten.

Ammunitions- och proviantkolonnerna skramlade ge-nom lägret, ryttarskarorna redo förbi den orörlige mannen

med det stränga anletet och bullret fyllde luften, men de

Vlies hvarken hörde eller såg, fastän ögonen, stora och

glänsande, voro riktade på truppernas marsch. Hans tankar voro

långt borta, men han själf fanns dock, och för de

förbitågande var det nog att se honom

Det var med en styrka af omkring tre tusen man,

som kommendant de Vlies hade till uppgift att operera

mot trettio tusen fiender på samma gång han oroade

motståndarnes förbindelser söderut. Den hardt när otroliga

snabbhet, med hvilken han flyttade sin lilla armé från det

ena stället till det andra gjorde det möjligt för honom att

trots skillnaden i numerär tillfoga engelsmännen täta

förluster. Ehuru han förföljdes af en tiodubbel öfvermakt

slingrade ban sig hal som en ål, undan alla faror och

undvikande en strid på öppna fältet, hvilket skulle varit en

galenskap från hans sida, fanns han aldrig, där han söktes, men

alltid, där han icke väntades. Han hade drifvit boernas taktik

till en af dem själfva oanad höjd och han syntes i stånd att

än vidare utveckla densamma. Ett par månader omgifven

af fientliga armékårer på alla sidor lyckades han icke blott

hålla dessa i schack genom den ovisshet, hvari de ständigt

sväfvade, utan äfven snappa bort flere transporter,

tillfångataga ett kompani här och en bataljon där, och dessutom

hann han äfven med att rifva upp järnvägar och förstöra

telegraflinier.

Som en igel bet han sig fast i de engelska arméernas rygg,

paralyserade deras rörelser under långa tider, tills han, då

öfvermakten tjugudubblades, plötsligt försvann bland

nordöstra Oranjefristatens otillgängliga bergskedjor.

200,000 man drogo en samfäld suck af lättnad, de

engelska generalerna ansågo sig kunna sofva lugnt ett par

nätter och tidningskorrespondenterna, hvilka hvar för sig

naturligtvis begrepo kriget bättre än alla stabens officerare

tillsammans, slogo sig ned och höjde indirekt sina landsmäns

ledare till skyarne genom att i de starkaste ordalag loforda

fiendernas skicklighet. På samma gång underläto de ej

heller att kittla nationens fåfänga genom sina påståenden,

att motståndarne på intet sätt voro tapprare än

khahigos-sarne •— en sak, som för ovanlighetens skull var fullkomligt

sann •— och flitiga författare, som på håret visste hvad lä-139

sarne önskade, skrefvo för de illustrerade magazinen ihop

väl gjorda historier om soldaternas otroliga mödor, något,

som heller icke var osant. En fullständig Tommy

Atkins-legend uppstod, tack vare deras väl honorerade

ansträngningar bakom linierna, och legoknektarne, som tagit

värf-ning i förhoppning om ett lätt arbete mot god betalning,

kanoniserades genom rörande söndagsföljetonger. Det blef

lugnt och förberedelserna till den stora framryckningen

påskyndades energiskt. De kårer, som jagat den allestädes,

utom där han söktes, närvarande de Vlies kallades

tillbaka eller dirigerades mot Johannesburg och Pretoria.

Då började heliografer och ljussignaler, hvilka haft

några dygns hvila, på nytt arbeta. De Vlies hade brutit

fram ur sitt smyghål, en bataljon yeomanry var

försvunnen, ett par starka kavalleripatruller saknades, ett

kompani milistrupper refs upp, en nyss reparerad

förbindelse-linie fanns ej längre, en ammunitionstransport nådde

aldrig fram till sin bestämmelseort; jobsposterna haglade i

högkvarteret och på alla frågor gafs blott ett svar: de Vlies.

Den stora framryckningen, som skulle krossa det

sista motståndet, uppsköts på obestämd tid, och den vilda

jakten vidtog åter. De engelska arméerna jäktades i alla

riktningar, flämtande och uttröttade tumlade de omkring,

väcktes midt i natten af kanonskott och gevärseld, de tillätos

hvarken äta eller hvila och uträttade ej det minsta,

eftersom deras chefer voro ännu ifrigare än fienden. Och när

några generaler tänkt ut en riktigt fintlig operationsplan

och från tre sidor bestigit den bergskedja där de Vlies

faktiskt visat sig sist, funno de blott en sönderbruten och

oduglig vagnspark, som en gång varit engelsk, en demonterad

kanon, som också varit engelsk, eller några hundra af

väpnade soldater, äfven de engelska, hvilka svärjande och

ursinniga traskade emot dem, med händerna hållande uppe sina

benkläder, ur hvilka de Vlies samvetsgrannt låtit sitt folk

sprätta hvarenda knapp.

De Vlies gjorde aldrig det, en motståndare skulle

företagit sig i hans ställe, tvärtom korsade han hvarje

sannolikberäkning. Och när han under en vecka ställt till en

fruktansvärd oordning bland sina fiender, försvann han

oväntadt, som om marken uppslukat honom, för att en vecka

efteråt lika oväntadt dyka upp hundra mil längre bort140

och åstadkomma en resning i ett distrikt, som

londontidningarna tröstat sina oroliga läsare med att vara lugnt

sedan månader tillbaka. Medvetandet om att själfva vara

orsaken till allt detta förbättrade icke i minsta mån de

kommenderande generalernas lynnen, de läto straffet för

sina underlåtenhetssynder drabba dem — som funnos inom

räckhåll. ----

Intåget var slutadt och de Vlies red långsamt ned

från kullen. De nyss anlända trupperna utgjorde nu téten,

medan de förut på platsen befintliga bildade eftertruppen,

och nästan morgon ämnade han draga vidare mot ett mål,

som ingen mer än han kände. Förtrogne ägde han icke,

hvarför den eller den rörelsen utfördes omtalades aldrig,

hans hjärna utarbetade ensam hvarje plan och hans vilja

ledde allt. Han höjde sig öfver omgifningen, som visste,

att inga belöningar utdelades, men som också fått lära,

att ett hårdt straff drabbade den försumlige. »Söner har

jag ej, min hustru har dött af sorg, själf skall jag kämpa till

det yttersta», dessa voro hans egna ord, andra skäl för sitt

handlingssätt gaf han icke.

De oförsonlige män, hvilka i likhet med befälhafvaren

förlorat allt och endast lefde för sitt vilda hat, följde

honom som trogna hundar och tryckte sin mörka prägel på

den lilla bondehären, där blott psalmer sjöngos och gamla

testamentets stenhårda citat växlades mellan krigarne.

Försakelser och mödor funnos ej för denna elittrupp, vid

umbäranden och svält voro de vana och striden blef deras

enda nöje.

»I morgon», sade de Vlies till männen kring sig. De

kände sedan gammalt hvad detta ägde för betydelse:

hvila er i dag, jag ämnar snart taga alla edra krafter i

anspråk.

En tryckande tystnad lade sig så småningom öfver det

förut larmande lägret, till och med kaffrernas pladder var

mindre högljudt. De Vlies red följd af sina trognaste kring

öfverallt; den hårdt slutna munnen öppnades ej, hvarken

klander eller beröm kom från hans läppar, men där något

icke var, som han väntat eller önskade, såg han blott på den

felaktige. Inför den blicken förstummades hvarje ursäkt

och felet rättades snabbt. Så red han vidare, dök upp än

här än där, fanns till hands i lägrets midt så väl som iI4i

utkanterna, och de stirrande ögonen sköto då och då en

skarp blixt. Sedan var han borta igen.

När fångtransporten drog norrut var han där och

synade allt.

»Steen», ljöd hans genomträngande stämma, »ifall

någon vägrar . . . skjut ned honom!» — Och med ett kort,

klanglöst skratt, som liknade skramlet af torra benkotor,

tillade han: »Engelsmännen ha lärt oss, hur krig skall

föras.» — Blixten slocknade i hans ögon, det trötta,

frånvarande uttrycket lade sig öfver dem, men så ryckte han upp

sig ur det, som ständigt plågade honom och aldrig lämnade

hans hetsade sinnen någon ro. »Att Botha hindrade sitt

folk skjuta på de flyende från Spion kop, förlåter jag aldrig.

Han skänkte lifvet åt några tusen engelsmän, och hur

tackade de oss därför! Döda män och brända gårdar. . .

brända gårdar ...» Han kastade om sin häst och jagade

därifrån, oupphörligt mumlade sitt: »döda män och brända

gårdar . . . brända gårdar ...»

Fångtransporten drog norrut i ett moln af damm och

männen sutto tysta och nedböjda på vagnarne,

kommendantens järnhårda drag, hvilka ej tycktes i stånd att afspegla

annat än en bottenlös smärta, hade skrämt dem. Men

de Vlies hade redan glömt, att de funnos till, de utgjorde ett

hinder, de föstes bort så fort som möjligt och voro ej med

längre.

Kommendanten red vidare, mottog rapporter, gaf

befallningar, som inga andra än hans närmaste förmådde

tyda, och meddelade sin feberaktiga verksamhetslust åt

alla. Och alltjämt stirrade de feberglödande ögonen stelt

på den obefintliga punkten långt i fjärran för att stundom

låta en bländande klar blixt bryta genom dimmorna, som

alltid på nytt lägrade sig öfver dem. Det var, som om två

vidt skilda naturer tagit säte i samma bröst, den

frånvarande drömmaren och den känslolösa järnmänniskan.

Under tiden förbrände en aldrig slocknande eld långsamt

men säkert hans inre.

En kaffer trängde sig fram mellan hästarne och lade

med en gammal trotjänares förtrolighet handen på sin

herres knä.

»Baas, frukost», sade han vänligt.

»Tack Bambo, jag har inte tid nu.»142

»Baas äta!» fortfor kaffern envist. »Hur baas kunna

handla, om icke baas äta mat, he?»

»Godt, skynda dig då!»

Kaffern grinade och visade sina hvita tänder,

medan han gick, ledande sin herres häst vid tygeln. Ett

tält var uppslaget i lägrets ena utkant och dit drog de Vlies

sig undan. Ehuru hela hans lilla armé sof under bar

himmel och han själf ej hade något emot att göra detsamma,

plägade han ett par timmar på dygnet stanna i ensamheten.

Genom Bambo, som alltid följde sin husbonde och troget

vaktade honom, visste boersoldaterna, att han rastlöst

gick af och an, mumlande obegripliga ord och vridande

sina händer.

»Han ser deras ögon», hviskade kaffern

hemlighetsfullt, »öfverallt, dag och natt, ser han deras ögon.»

Männen visste, hvilka han menade, och skakade

deltagande sina hufvuden. Många af dem hade gått igenom

för mycket för att ej på människors vanliga vis blindt och

oryggligt hata verktygen för slumpens oberäkneliga nycker,

men den oerhörda, aldrig slumrande förtviflan, som kom

deras kommendant att till och med glömma sömnen, var dem

ofattlig.

»Han har ju sin bibel», sade de flesta.

Bambo låtsades ej höra dem.

»Han ser deras ögon», var allt hvad han svarade.

Denna dag som alla andra gick de Vlies rastlöst af

och an inne i tältet. Tre steg fram och tre steg tillbaka,

tre steg . . . tre steg. Han såg ej majskakorna och

bilton-gen, som tjänaren lagt på en kubbe bredvid honom, hans

ögon stirrade förbi det närvarande och in i ett ohyggligt

förflutet, som det var omöjligt att undgå. Han vred sina

händer, slet i skägget och mumlade än bedjande, än bittert

hånande: »

»Kan jag inte få glömma . . . glömma . . . glömma ...»

Bambo stack in hufvudet genom öppningen i

tältduken och sade:

»Pastorn.»

»Låt honom komma!»

Det svarta ullhufvudet försvann och strax därefter

trädde missionären in.

Kaffern satte sig midt för öppningen, drog upp knäna till43

hakan och vaktade sin herres dörr som han gjort många

gånger förut. Han hörde ej hvad de båda männen därinne

sade hvarandra, ljudet af deras röster trängde som ett

doft mumlande till hans öron, och han intresserade sig icke

det minsta för de saker som afhandlades. Bambo var ej

likt sina stamförvanter nyfiken. Men det började oroa

honom, att missionärens stämma lät förebrående och

bedjande, medan hans herre retligt svarade nej till något,

som den andre ifrigt yrkade att han skulle göra. Bambo

blef förargad, och knotade halfhögt, hur understöd sig den

gamle mannen att göra hans husbonde ledsen? Han

tyckte inte om samtalet därinne och funderade på ett sätt

att få det afbrutet. Därför hälsade han också en ny

persons uppträdande med en glad blick.

»Baas van der Nath», utropade han, »min baas

gärna vilja träffa fältkornetten genast.»

»Är han ensam.»

»Puh, bara gamle pastorn vara inne och plåga min

baas med sitt tal om . . . hvad vet jag. Min baas blifva

mycket glad öfver att se en vän, jag genast öppna.» Och

innan van der Nath hunnit tänka på att hindra honom, hade

han stuckit hufvudet in i tältet och ropat: »Baas van der

Nath vara här och vilja". . .»

»Han är välkommen!» hördes de Vlies" stämma, och

med mungiporna uppe vid öronen kröp Bambo ut igen och

tecknade åt fältkornetten att stiga på.

Van der Nath gjorde det och kom lagom för att höra

kommendanten säga:

»Nej, nej, pastor Schmidt, vi skola ej längre tala om

detta. Jag är den ende, som männen här nere följa,

inbillar ni er, att jag skulle svika deras tillit och gifva mig?

Och äfven om jag gjorde det, tror ni att våra fiender då

upphörde att förfölja oss? Ni känner oss, pastor, och ni vet,

att vi älska freden och ett lugnt arbete, men vi ämna ej

finna oss i att drifvas från hus och hem, och ni må aldrig så

många gånger säga, att striden är hopplös, så länge jag

andas kommer den ej att sluta. Vi äro frie män och vilja bli

behandlade som sådana.»

Van der Nath hade stannat i tältöppningen, där

ingen gaf akt på honom, ty de Vlies talade upprörd vidare.

»Ni menar väl, pastor, jag vet det, men ni känner him-144

len bättre än jorden. Och vi, som vistas här nere, måste

vandra vär väg till slut. Kriget är något förfärligt, det

fulaste och råaste, som kan tänkas, och de tillfällen att visa

mod och dödsförakt, det lämnar, öfverskyla inte de många

brotten. Pastor, jag säger er, att helvetet är ett glädjerum

mot detta lif. . . skändade kvinnor, föräldralösa barn,

döda män, och brända gårdar , . . brända gårdar. Hvad

äro själfva slaktningarne mot det, som händer mellan dem?

Vill ni höra en episod ur detta krig?

Det var en man, den där tänkte som ni, må min hand

ej komma vid vapnen! Herrens straffdom föll öfver hans

land, men han dröjde borta från allt och gömde sig med sin

unga hustru för att slippa undan. Den dåren, han visste icke

hvad ett krig var, hvem slipper undan, tror ni? En dag

kom en trupp af främlingarnes soldater till den mannens

fann, ty distriktet hade förklarats upproriskt. De voro

trötta och uthungrade och togo hvad de kommo öfver utan

att bedja om lof därtill. De män, från hvilka de röfvade

deras egendom, protesterade: »Vi ha ingenting med detta

att göra», sade de, »låt oss behålla, hvad som är vårt.»

En skägglös pojke anförde främlingarne och han skrattade

högt åt de klagande: »Vet ni inte af, att det är krig i

landet?» frågade han och för att visa sin makt lät han tända eld

på några gårdar, de, till hvilka han kommit först. »Vi

frysa», sade han, »och vi behöfva bränsle, detta är krig, nu

vet ni det.» Hvad rörde det honom, hvem som bodde i

gårdarne, hvad tänkte han på den saken. Han var nitisk,

som det kallas, och ville fullgöra sina förmäns befallningar,

män, hvilka lika litet som han kände människorna där.»

Kommendantens ögon lågade och hans ord slungades

fram med en förtviflad människas vilda häftighet, men

det var likväl icke orden, utan de rasande åtbörderna och den

sönderslitande tonen, som gjorde ett så starkt intryck på

åhörarne, att de som förhäxade stirrade på honom.

»I en af gårdarne bodde den mannen, jag talar om.

Han vände sig till pojken, som en grym slump gifvit makten

öfver lif och död och som ej förstod, hvad det innebar.

Mannen bad: »skona min gård, herre, där inne ligger just

nu en kvinna och skall föda.» Ingen svarade på hans

böner, männen voro retade — hvarför visste han ej ... och deMS

tände på. Det blef en munter brasa, det brann fort, det

gamla huset, där son efter far bott i många år, och endast

med uppbjudande af sina yttersta krafter lyckades

mannen rädda sin hustru. Hon såg lågorna, men begrep

ingenting, hennes ögon blefvo stora och stela af fasa, hon föll till

marken och födde ett barn, som pep ömkligt och dog.

Själf blef hon vansinnig i sin makes armar och dog hon ock,

belyst af lågorna från sitt brinnande hem. -— Främlingarne

hade redan gått sin väg, pojken trodde inte mannens ord

och brydde sig ej om att se efter, om han ljög eller icke.

Och ensam i natten stod mannen vid sin hustrus och sitt

barns lik . . . barn, bah, han hade aldrig fått något!

Det är krig, gubbe.

Hvem som gjort det? — Slumpen eller helvetet, det

vet ingen. Den skägglöse pojken trodde sig göra sin plikt,

karlarne, som lydde honom, gjorde äfven sin plikt. Ingen

gjorde det, ingen och alla. Pojken löd order, hans män

också. Ingen gjorde det, ingen och alla. Den skyldige

kan icke pekas ut, om icke den gjort det, skulle en annan

trädt fram i hans ställe. Ingen har gjort något och

likväl hände detta . . . detta enda . . . det är krig. Men det,

som skedde, när gården brann och kvinnan dog, är ingenting

utmärkande för detta krig, sådant har händt i alla och skall

hända många gånger än. Och skall någon anklagas är

det alla, hvarje människa mellan solens uppgång och dess

nedgång är medskyldig i detta.

Hvad kriget lär oss, gubbe?

Jo, att människan har så mycket af det onda inom sig,

att plats för det goda ej finns, att hon är så full med tomhet,

att tankar ej få rum hos henne.

Förmana icke mig, utan gå till våra fiender och bjud

dem att lägga ned sina vapen, gå till dem, som skryta öfver

sin höga kultur och sin fasta tro, gå och tala med deras

präster och hör hvad de svara.

Men djäfvulen for in i en mans kropp och sedan den

natten irrar han fördömd öfver jorden. Hans bibel är borta,

bränd, sin tro har han glömt, men en rad ur skriften minns han:

öga för öga och tand för tand, det står skrifvet i eld, hvart

han ser. Han jagar öfver sitt hemlands slätter med män,

lika förtviflade som han, i sitt följe och osynlig rider

benran-gelsmannen bredvid honom. Han ser öfverallt sin hustrus

Abrahams offer. 10146

ögon, ur hvilka vansinnet lyste, innan döden kom som en

förlossare. Men när kanonerna dåna och gevären smattra

blir han sig själf igen, när blodet rinner i strömmar och

förbannelserna stiga mot skyn, glömmer han för några

timmar, och hans största, hans enda fröjd är att se fiendens

egendom gå upp i lågor, att förstöra, förinta, bränna ned

är hans uppgift. Han rider genom landet och bakom honom

hvitna benen af vänner och fiender, han rider och rider och

rider och ständigt ser han blott sin vansinniga hustrus

brustna ögon framför sig. De äro alltid lika långt borta,

han når dem aldrig . . . aldrig, hur han stormar framåt

genom dagar och nätter, genom eld och blod, äro de lika . . .

långt . . . borta,

Det är krig i landet, gubbe, hur djärfs du då jollra om

frid och försoning? Har den mannen börjat, frågar jag

dig, har han det? — Nej, blod skall flyta och dödsrop ljuda!

Strid på lif och död, strid på knifven intill sista andedraget.

Det är krig och krig är: hunger, nöd, pest, skändligheter,

mord, stöld, döda män och brända gårdar.»

Med ögonen skymda af tårar gick missionären bort

till van der Nath.

»Var stark, min son, sade den gamle suckande.

»Stark», bröt de Vlies ut. »Nej, var hård, hård som

stål! Hör inte, se inte, känn inte och glöm, att du är född

till människa, eljes duger du icke till krigare.» Han

betvingade sig med en våldsam ansträngning och räckte

van der Nath, som han först nu tycktes se, sin hand, sägande

i en ton, hvars lugn bildade en sällsam kontrast mot hans

nyss visade häftighet: »God dag, Abraham, hvad vill

du?»

Van der Nath tryckte hårdt hans hand och sökte efter

ett svar. Han hade förberedt sig på detta samtal, ty han

kände sin vän kommendanten och visste, med hvilka oblida

ögon denne såg, att någon lämnade sin post.

I dessa arméer, där alla voro frivilliga, var det

ingenting ovanligt, att femtio eller hundra män togo sig ledigt på

en gång och drogo hem för att komma tillbaka när det föll

sig lägligt. Ofta hände det till och med, att de stannade

hemma för alltid. Men nu hade kriget börjat inträda i ett

nytt skede, engelska regeringen betraktade alltsammans

som en rent politisk situation, hvaraf mynt med stor för-147

del kunde slås. För att detta skulle vara möjligt uttalades

önskningar, hvilka de kommenderande generalerna funno

det vara sin skyldighet att uppfylla. Men då de stora

fältslagens tid var förbi, blef det ej lätt att inrapportera

några lysande segrar. I stället voro de hänvisade till att

anmäla den ena landsändans pacifierande efter den andra,

hvilket i sin ordning medförde ett otroligt arbete. Och för

att någorlunda lyckas däri nödgades de i detta liksom i

hvarje annat krig lämna viktiga befäl åt personer, hvilka

saknade alla förutsättningar att välja de lämpliga medlen.

De sådde hat i stället för att läka sår, och deras ifver att

behaga förmän, som aldrig frågade efter annat än resultaten,

åstadkom verkningar diametralt motsatta de åsyftade.

Där lågorna varit på väg att slockna, tändes nya vådeldar,

och där hatet redan slumrat in, väcktes det handgripligt

till nytt lif. Och mest af allt skuro de bjärta olikheterna i

ögonen. Samma handling, hvilken utförd af en engelsk

soldat prisades i högstämda ordalag som prof på

fosterlandskärlek och mod, blef när en boer vågade något liknande ett

straffbart brott. Och kriget, som i sig själf endast är alla

onda lidelsers plantskola, förkastade alla andra medel än

de onda, de, som ej ville böja sig skulle brytas ned.

Det lilla krigets tid var inne och oaktadt sitt

försvinnande fåtal visade sig boerna som djärfva partigängare i

stånd till att ännu länge fördröja den slutliga segern,

som ledarne på andra sidan hafvet behöfde. I norr hängde

Bothas sammansmälta armé som ett ovädersmoln laddadt

med elektricitet, och i öster opererade de Vlies tillika med

några andra våghalsiga befälhafvare. Det var de slagnes

sista rester, de, som beröfvats alla existensmedel, och att

de ännu kände sig nog starka att uppehålla hela kårer,

bevisar bäst hur omildt fienden, som väckt ett så vildt hat,

farit fram i det eröfrade landet. Men de Vlies behöfde

också hvarje man och van der Nath visste det. När han

nu skulle säga, hvad han beredt sig på, hade han glömdt

orden. Hvad tjänade det för öfrigt till att komma med

skäl inför en man, som blott lefde för sin hämnd och sin

förtviflan. Därför sade han endast, anknytande sig till de

ord kommendanten yttrat, innan missionären gått.

»Jag känner mig vara en människa.»

»Hvad menar du, Abraham?» De Vlies stannade148

framför honom och då han litet närmare betraktade sin

fältkornett, såg han, att denne på några dagar undergått

en stor förändring. »Hvad nu, längtar du också hem?»

»Ja», svarade van der Nath rakt på saken. »Det

här lifvet är vämjeligt, och jag kan inte döda. Nej, jag

kan inte.»

»Hvem kan det, tror du, Abraham. Vi äro inte nog

civiliserade för det handtverket, vi äro blott råa bönder,

vi. Du är lycklig du, som kan upphöra en gång, med eller

mot min vilja måste jag fortsätta och ...» Han tumlade

ett par steg tillbaka och stirrade på van der Naths hufvud,

som om han skådat en ohygglig syn.

Fältkornetten tog sig förvirrad öfver hjässan, där

kommendantens blick dröjde som fastnitad.

»Abraham», sade de Vlies hest och torkade några

frambrytande svettdroppar från sin panna. »Gå icke,

stanna, din vän ber dig därom!»

Van der Nath skakade nekande sitt hufvud.

»Som du själf vill då, jag kan icke hjälpa dig. Men

du kommer igen, säger ja, du kommer igen, du, som de andre.

Och då van der Nath upprepade sin nekande åtbörd,

hviskade han. »Jag såg hennes ögon öfver din hjässa,

hennes och barnets. Du är dömd, du skall stupa i detta krig,

du och din son.»

»Isak... min gosse!» Det lät som en drunknandes

sista ångestrop och den starke mannen knöt händerna,

beredd att försvara det käraste, han ägde.

»Det är krig i landet, van der Nath, krig och elände.

Slaktningarne med sin manspillan äro ett intet mot allt det

andra. Våra händer äro bundna, vår vilja finns ej, andra

råda öfver oss, onda makter husera här . . . rundt omkring

. . . öfverallt. De stora lögnerna och de många brotten

äro det förfärliga. — Säg ingenting, Abraham, rör dig ej,

jag ser hennes ögon på nytt, hennes och barnets, som aldrig

blef födt. Akta väl din son, skydda honom, säger jag dig,

ni äro båda dömda och det måtte blifva något förfärligt

detta, ty så nära har jag aldrig sett henne förr.»

»Kan en fars kärlek skydda hans ende son, är min Isak

utom all fara.»

»Du har ingen vilja, Abraham du är bunden till

händer och fötter, män och kvinnor och barn, alla äro det.149

Där borta i London sitter mannen, som råder öfver ditt

och din sons lif, och han vet icke ens, att du finns till. Det

är krig i landet och under ett krig är allt möjligt. . . allt...»

»Farväl!» sade van der Nath tonlöst och räckte fram

sin hand. »Nu måste jag hem . . . för Isaks skull.»

Och bondechefen, som släppt plog och spade för att

värna sitt fosterlands själfständighet på samma gång

han visade akademiskt lärda (civilisationen har nämligen

redan bringats så nära fullkomligheten, att den upprättat

akademier, där massmordet studeras systematiskt för att

göras så effektivt som möjligt) generaler att deras konst

ej är den förnämsta, tryckte hans näfve och mumlade.

»Du ock Abraham, du och alla". . . alla äro vi dömda,

du och din son och alla . . . alla ...»

»Nej. Ty så vidt två starka armar och en redlig vilja

förmå något, skall gossen lefva.»

De Vlies log hopplöst, när van der Nath tumlade ut,

och så fort han blifvit ensam återtog han sin rastlösa

promenad.

»Så nära har jag aldrig sett hennes ögon . . . aldrig . . .

hvad betyder det. . . hvad vill du, hustru?»

Men blek och skälfvande gick Abraham van der Nath

genom lägret tyst bedjande ur sitt upprörda hjärtas innersta.

»Icke gossen, herre, icke gossen! Tag mitt lif istället,

men icke gossen ...»

Han var för upprörd att kunna tänka på annat än

kommendantens hemska spådom och han glömde allt

för den. Han gaf sig ej tid att säga farväl åt den man,

som gifvit hans lif en ny riktning, han tog ej afsked af sina

vänner, som han föresatt sig, han sprang till sin häst,

sadlade den brådskande och red bort mumlande:

»Icke gossen . . . icke gossen . . .!»

KAP. VIII.

I ett eröfradt land.

Midt på slätten höjde sig en ensam farm. En låg,

rektangulär byggnad med tvänne små fönster på framsidan

och mellan dem en förstubro, hvars tak fyra omålade

stolpar buro upp. Rundt om en sparsamt gräsbevuxen

gårdsplan löpte en låg, smal tegelstensmur, boningshuset var

äfven förfärdigadt af samma material. Litet längre bort

stod ett vagnsskjul och bakom det ett stall och några mindre

magasin, allesammans täckta med korrurgerad plåt,

senare tiders uppfinningar, medan däremot bostaden fått

nöja sig med ett gammalt halmtak.

Morgonsolen glittrade på det tysta husets små,

färgskiftande rutor och slätten bredde sig vid och ödslig kring

det. Ingen människa stod att upptäcka och intet ljud störde

den djupa stillheten, tills en ensam ryttare dök upp vid

synranden.

Det var en storväxt, axelbred man med ett yfvigt

skägg, som bredde sig öfver bröstet, och ett par små,

vänliga ögon, hvilka kärleksfullt voro riktade mot byggningen

där borta. Hans solkiga kavajkostym hängde i trasor

kring de grofva lemmarne, ansiktet var krutstänkt och om

pannan var en smutsgrå bindel lindad. Men mannen hade

käckt skjutit slokhatten på nacken och spände ut bröstet

som om han med större välbehag än vanligt inandats just

denna luft. Hästen liknade sin ryttare, han var lurfvig

och dammig och betslet var söndrigt, men då han hörde

husbondens manande smackning och såg byggningen

liksom resa sig ur marken, gnäggade han igenkännande

och ökade själfmant farten.

Ett par mil tillryggalades i rask galopp och

belöningen därför blef, att de två snart befunno sig utanför

tegelstensmuren. Ryttaren stramade på tyglarne och

betraktade hvarje särskildt föremål med ett så hjärtligt uttryck

i sina ögon, som om han velat smeka till och med skjulets

grofva stockar, och så sade han:

»Mitt hem!»

Han nickade mot huset, gled ur sadeln och ledde hästenmot stallbyggnaden. Hunnen dit skakade han

betänksamt sitt stora hufvud, det såg ovårdadt och dystert ut bland

de tomma spiltorna där inne. Men glädjen öfver att

ändtligen befinna sig här var tydligen för stor, att något annat

skulle störande kunna inverka på hans goda lynne.

Hästen hade gått in i en spilta och vände sig halft mot

husbonden, liksom för att anklaga honom för bristande

uppmärksamhet, och detta väckte mannen ur hans tankar.

Från höskullen drog han ned ett fång foder och lade det i

häcken och ur en lår vid ena väggen tog han fram ett mått

korn, som tömdes i krubban. Sedan detta blifvit gjordt

klappade han springaren på halsen och sade:

»Så ja, grålien min, ät nu! Vi ha slitit ondt båda, men

vi ha gjort, hvad vi kunnat.» Och efter ännu en

smekning lämnade han stallet.

Han befann sig ungefär midt emellan detta och

boningshuset, då dettas dörr öppnades på glänt och en röd näsa

försiktigt stacks ut genom springan. Mannen på

gårdsplanen stannade öfverraskad och såg frågande bort mot

dörren, som glidit upp till hälften och låtit ett skalligt

hufvud, i hvilket ett par urvattnade ögon sutto på vakt

bredvid den röda näsan, blifva synligt. De färglösa ögonen

flyttades från höger till vänster och nådde slutligen mannen,

som stod ensam på gårdsplanen och väntade. Karlen på

tröskeln spratt till, som om ett spöke visat sig för honom,

och dörren drogs skyndsamt igen, men endast för att

genast åter slås upp på vid gafvel.

En kort stund stodo de båda männen lika förundrade

och betraktade hvarandra. Karlen på tröskeln med ett

skrämdt uttryck i sina slöa ögon, mannen där nere med

tydlig vrede i sina.

»Hva gör ni här?» frågade han slutligen och kom

närmare.

Den andre svarade ej, med ett långt skutt förflyttade

han sig från förstubron och ut på gården samt började springa

mot öppningen i stenmuren. Han visste synbarligen

alldeles icke, hvad han gjorde, han blott sprang som för

brinnande lifvet, och den gränslösa fruktan, som plötsligt gripit

honom, gaf hans slankiga kropp krafter därtill. På andra

sidan muren stannade han, såg sig rädd tillbaka och mumlade

häpen.152

»Van der Nath.»

»Hvad vill ni här?» frågade denne för andra gången

och lutade sig ned, som hade han tänkt taga upp en sten

och slunga efter flyktingen.

Karlen stödde sig flåsande mot stenmuren och ett

ondskefullt grin förvred hans ansikte. Han ämnade

svara något, men då han såg sig omkring och fann, att de

båda voro ensamma vågade han det ej utan fortsatte med

långa skutt sin flykt utåt slätten.

»Tjuf!» slungade van der Nath föraktligt efter honom.

Den andre stannade nu och finnande afståndet mellan

dem tillräckligt stort ropade han något, som fältkornetten

trodde innehålla en hotelse, att de nog skulle träffas.

Van der Nath stod obeslutsam, borde han icke stiga

till häst och rida ifatt karlen samt tvinga honom att säga,

hvad han menat, eller skulle han låta honom löpa? Han

höjde på axlarne, hvad förmådde en sådan där svag,

försupen stackare göra för ondt? Han såg helt enkelt löjlig ut,

där han skuttade sin väg barhufvud och med rockskörten

fladdrande efter sig. Men han var dock långt ifrån nöjd

med att hafva mött just den mannen i sitt eget hus. Han

ruskade bekymrad sitt hufvud, han kunde ej hjälpa, att

han fann det märkvärdigt. Nå, det fick väl vara, nu ville

han först och främst omfamna sin son. Och beredd att

trycka honom till sitt bröst steg Abraham van der Nath

öfver sin tröskel.

Huset innehöll blott fem rum, af hvilka det största

användes till kök. Han gick genom salen med dess enkla

möblemang, två omålade bord, sex klumpiga stolar och en

stor soffa, och han kastade därunder en mörk blick på

långväggen, där hans bössor förut hängt, de funnos ej längre,

det var krig i landet och segraren vidtog endast sina

försiktighetsmått genom att konfiskera dem. Van der Nath

öppnade dörren till nästa rum och steg in.

Ett högt glädjerop mötte honom och sonen släppte de

remtyg med hvilkas putsande han varit sysselsatt, för att

springa i faderns famn.

En lång stund höllo mannen och barnet hvarandra

omfamnade, och sedan den första öfverraskningens fröjd

lagt sig, sköt fadern sonen ifrån sig och sade beundrande.

»Hvad du vuxit på dessa månader, Isak.»153

Och han hade rätt, oaktadt sina tretton år svarade

gossens längd mot en fullväxt mans, ehuru hans lemmar

ännu voro späda och outvecklade.

Isak sträckte på sig, glad öfver den stolthet, som låg

i faderns ord, och gick fram till dörrposten för att visa det

märke, de sist skurit däri. Han hade skjutit en hel

fingersbredd i höjden sedan dess, och van der Nath skrattade som

ett barn, då han såg det.

»Får du några år på dig till, Isak, då du ... håhå ha.. .»

Bägge skrattade mjukt och innerligt. Sedan följde

de oundvikliga frågorna. I några få, allvarliga ord gaf fadern

en bild af striderna och äfventyren och Isak lyssnade med

flammande ögon. Därpå berättade han i sin ordning med ett

barns pratsamhet om allt, som tilldragit sig under faderns

frånvaro. Han blandade ihop stort och smått, gled in på

grannarnes förhållanden och omtalade de verkningar kriget

medfört.

Kaffertjänarne hade allesammans gifvit sig af,

männen till engelska armén, kvinnorna . . . det visste han ej.

Oom Maas" kreatur voro borta, det sades, att rödnackarne

tagit dem i beslag; hvarför ... de behöfde väl proviant, de

med. Af alla på farmen fanns endast gamla Betty,

kafferköksan, kvar, och hon gömde sig på vinden, så fort hon hörde

ett misstänkt ljud, antagligen låg hon där nu också bredvid

fruktlåren i vänstra hörnet, hon inbillade sig, att

soldaterna sköto alla svarta. Tanta van Gracht hade dött och

ingen enda karl hade följt henne till grafven utom

Erasmus Flick och hans tre söner, men de orkade ej bära

likkistan ensamma, tanta van Gracht var vådligt tjock, och hennes

döttrar fingo hjälpa till; de hade också själfva skottat igen

grafven öfver sin mor, ty en engelsk afdelning hade visat

sig i närheten och oom Erasmus red genast bort med sina

pojkar. Kaffrerna uppträdde oförskämdt öfverallt, de

togo mat och brännvin, där de visste, att inga karlar funnos

hemma, och gjorde mycket värre saker. En gård bredvid

kyrkan var nedbränd, de svarta fingo skulden därför, men

man trodde, att druckna soldater anlagt elden, för att

hämnas på flickorna van der Walt för något. Vallhunden,

som vaktade fåren, hade de också skjutit för att han skällt

på dem, och fåren . . . Isak hade varit på besök hos oom

Muller den dagen, och när han kommit hem funnos inga får154

längre i kraalen, utom två, som också blifvit skjutna, det

kallade främlingarne att jaga.

Gossen spottade föraktligt, då han sade det. Mycket

mer hade han att förtälja och allt var dåliga nyheter för

den hemkomne. Van der Naths drag mulnade, men Isak

fortsatte.

»Domenburg är besatt af engelsmännen och de ha haft

en mindre afdelning vid kyrkan, men jag tror inte den är

kvar nu. Hela distriktet är förklaradt i belägringstillstånd,

hvad det är, vet jag inte, men oom Muller säger, att de gjort

så för att ostraffadt få taga, hvad de vilja från oss. Liksom

det funnes något mer att taga, det är knappt en häst i stallet

hos någon och alla kraaler i hela distriktet äro tomma på

boskap.»

»Och Blenkins, hvad har han gjort här?» frågade van

der Nath, sedan han hört, hvad Isak haft att säga.

»Han har hjälpt mig med allt. Om inte han kommit

hit, skulle jag aldrig lyckats reda mig ensam. Så snart

du dragit bort, far, skrattade kaffrerna mig midt i ansiktet,

när jag sade något åt dem. De påstodo, att engelsmännen

förbjudit dem arbeta åt oss boer de ljögo väl som vanligt.

»Lydde de Blenkins?»

»Nej, men hans närvaro afhöll dem från att göra skada.»

»Har den karlen bott här hos mig?»

»Ja, är du ledsen för det, far?»

»Han är en tjuf, Isak.»

»Nej nej, far, det är ett misstag. Fordom förde han

ett syndigt lefverne, det har han själf sagt, men han blef

väckt på ett möte i Bloemfontein och nu tror han. Hela

den gamla historien har han berättat för mig och jag vet allt.

Jag har inte haft en enda hemlighet för honom, han sade

alltid, att jag var en hel karl, vi ha varit riktiga vänner.»

»Du är ett barn, Isak, ett godt barn och tror alla andra

om godt. Det är möjligt, att Blenkins blifvit bättre på sista

tiden, men hvarför sprang han, när jag kom? Är han sådan

du säger, skall jag gärna trycka hans hand och bedja honom

förlåta mig.»

»Gör det far!» utropade Isak glad. »Gör det!»

»Ja, vi få väl se tiden an, nu återstår blott att vänta.»

Det var som van der Nath sagt, det återstod blott att

vänta och se tiden an. Men många och hårda pröfningar155

förde kriget med sig till de glest liggande gårdarne, där blott

kvinnor, barn och gubbar bodde kvar. All verksamhet låg

nere, hvad skulle landets inbyggare väl företaga sig och hvem

ville eller kunde göra något under de osäkra förhållandena?

Som en järnbana gick genom distriktets västligaste del,

befunno människorna sig alltid under fiendens ögon och en

tung hand hvilade öfver de kvarblifna. En dyster modlöshet

hade lagt sig öfver alla, männen tego, kvinnorna följde deras

exempel, barnens lekar upphörde och lifvet gled fram i nya,

ovana spår, var ej allt redan förbi? Och först och sist var

det klokt att söka bekämpa en fiende, som alltjämt hämtade

nya trupper från England, från kolonierna och världens

alla hörn, medan hvarje man, som stupade på motsidan var

en familjeförsörjare mindre?

Som en jämn, aldrig sinande ström hade de kvarblifna

dag efter dag sett ett ändlöst tåg af infanteri, kavalleri,

artilleri, sjukvårds- och ingeniörstrupper draga norrut. Det

gafs hvarken början eller slut därpå, kolonnerna räckte

milslånga sträckor och skramlet af kanoner och proviantforor

upphörde aldrig att ljuda. Strömmen växte till en mäktig

flod, som börjat flöda för redan ett år sedan och som syntes

i stånd att rinna tio år ännu.

Bakom sina fönsterrutor"åskådade van der Nath dessa

jätterustningar, och bakom andra rutor sutto andra män och

blickade ut med ögon vidgade af häpen undran. De

frågade sig tysta, hur det varit dem möjligt att stå emot

dylika kraftyttringar af en nation, som stolt kallade sig

världens främsta, och de blefvo ängsliga och modlösa, när

de ständigt hörde dessa sexsiffriga tal tutas i sina öron och

då de jämförde sitt ringa antal med fiendens oerhörda massor.

De visste, att liknande strömmar på andra vägar vältrade

at samma håll och deras hjärtan drogos ihop af smärta, när

det skrattande sades, att nu skulle det sista motståndet krossas

där uppe i norden. Gamle män gräto med sina hustrur och

döttrar, när rykten om fiendens segrar sent omsider nådde

dem, de gräto öfver sina biblar och bådo med brinnande

ifver om en enda hoppets ljusning -— och alltjämt ingenting

annat än dessa telegram om vunna bataljer bland republikens

berg och deras sista arméers fullständiga tillintetgörelse.

De sänkte sina trötta hufvuden, de slöto sina rödgråtna ögon156

och beslöto att böja sig för det som skett, annat återstod

ju ej.

Men trots segerbulletinerna, som spredos öfver hela

jorden, trots vännernas stora förluster, sinade strömmen

mot norr aldrig ut. Kanoner och trosskolonner bullrade

fortfarande åt samma håll, tågen släpade nya bataljoner med

sig, förstärkningar anlände i långa rader och allt sändes dit

upp. Och samtidigt flöt en annan ström söderut. I

järnvägsvagnar och på ambulanskärror forslades sårade i

hundratal tillbaka igen, sjuktransporter anlände dagligen och foro

vidare, bleka, utmärglade ansikten stirrade genom

kupéfönstren, feberpatienter yrade från kärrorna, en hel här af

sjukvaktare arbetade, tills de dignade, och likväl hunno de

aldrig med hälften af det, som var oundgängligen nödvändigt.

De gamle bakom fönstren började betänksamt skaka

sina hufvuden och utbytte menande blickar, voro deras

vänner redan slagna, hvarför dessa oerhörda kraftutvecklingar,

om det sista motståndet upphört, hvarifrån anlände då

dessa bedröfliga sjuktransporter? Det kom ny glans i

skygga ögon, belåtna leenden lyste upp kärfva ansikten och

mer än en af gubbarne lät tanken göra ett besök på det

ställe, där ett präktigt mausergevär och några hundra

patroner lågo säkert gömda.

»Är det inte slut än?» hviskades mellan kvinnorna, och

munnar, som stelnat i bitter sorg, öppnades för att gifva

beklämda sinnen luft.

»De hålla sig fortfarande, de präktiga pojkarne!»

förkunnade gubbarne, medan gamla, trofasta hjärtan, hvilka

hotat att springa sönder af undertryckt ångest, klappade

fortare af ett nytt, stort hopp.

De hade varit böjda till jorden, motgångarne hade

tagit deras sista krafter, som nu kommit tillbaka af sig själfva.

Inom distriktet förspordes en viss oro, gossarne samlades

i små skaror efter mörkrets inbrott, en engelsk patrull blef

beskjuten, en telegrafledning skars af och en piket af sex

man med en underofficer försvann spårlöst. Ledarne i

norden, hvilka kände sitt folk bättre, än det känt sig själf,

hade ej räknat miste, då de antagit, att den sega

uthålligheten skulle på nytt väcka en domnad motståndskraft

till lif. De stora bataljerna voro reducerade till sina rätta

dimensioner, de stupade boernas antal, som mer var ett57

uttryck för fantasirika tidningskorrespondenters fromma

önskningar än fakta, förminskades med nära hundra procent,

och segerbulletinerna i detta krig, där en vunnen slaktning

ofta slutade med den vinnandes återtåg, medan ett nederlag

följdes af en framryckning från de slagne, blefvo, hvad de i

verkligheten voro.

Upproriska rörelser förmärktes och genom en ny och

strängare proklamation erinrades distriktet om, att det redan

blifvit förklaradt i belägringstillstånd. För att gifva mer

eftertryck åt förklaringen ströfvade kavalleripatruller

utefter alla vägar, infanteripiketer blefvo inkvarterade vid

kyrkorna eller hos församlingarnes äldste. Och som en helt

naturlig följd däraf tilltogo oroligheterna hastigt.

Seger-vinnarne gjorde allt för att väcka lidelserna, och de, som

ännu ansågo sig obesegrade, begagnade deras blindhet

till sin fördel. Boer, hvilka deras anhöriga länge sedan

begråtit som döda, döko oväntadt upp, smögo nattetid fram

till fädernegården, och försvunno lika hemlighetsfullt

som de kommit.

»Botha är icke slagen, de Vlies marscherar hitåt, håll

ut!» sade en trasig och smutsig boerkrigare, i hvilken wrouw

Botman endast med möda kände igen sin yngste son. Han

fick ett halft dussin majskakor och red sin väg, under det

att hans mor satte sig ned och grät glädjetårar.

»Krångla, ställ till obehag för dem!» uppmanade en

skäggig, enögd karl, hvars anletsdrag påminde gamle Gert

van Soelen om en son, som varit hans för något mer än ett

halft år sedan. »Ja», sade karlen, »det är jag, far. Gif

mig litet att äta och bry er inte om att titta åt dörren,

rödnackarne ha annat att tänka på, vi ha skaffat dem fullt

upp med göra här nere också.» Han torkade sig om

munnen, klappade systrarne på kinden och var borta.

»Ni ä" inte ifriga nog, österut ha engelsmännen ett

drygt arbete», skrattade en mager boer, med en smutsig

bindel kring hakan och omfamnade wrouw van der Hoochte

midt för näsan på fyra långa jäntor, som hade en bestämd

föreställning om, att deras far sett helt annorlunda ut ett

år tillbaka i tiden. »Sannie och Sara skjuta ju inte illa,

hvarför ha de inte som kvinnfolken norrut en bössa gömd

på vinden?» Han kysste flickorna, som nu ändtligen fått158

klart för sig, att den sårige, väderbitne karlen verkligen var

deras egen far, fyllde sadelpåsarne med korn och red vidare.

Det distrikt, som en engelsk general för tre månader

sedan rapporterat vara fullständigt pacificeradt, började

göra öfverbefälhafvaren stora bekymmer. Han förflyttade

dess förre styresman till fronten och sände dit en annan med

uttrycklig befallning att återställa lugnet, de därför

erforderliga trupperna ställdes till den nye chefens disposition.

Emedan det var brådt, beslöt nykomligen att genast

från början taga i med hårdhandskarne, hvarjämte han för

sina underlydande tillkännagaf, att stränghet var det enda

lämpliga medlet. Krig är krig, och två dagar eftråt

brändes gamle van Delfts farm ned, gubben jämte tre döttrar

hänvisades till grannarnas barmhärtighet.

En dyster, hatfull stämning lade sig öfver distriktet,

patrullerna tryckte det som en hårdt fastsnörd tvångströja

och de nattliga besöken af släktingar och vänner upphörde

alldeles. Men det hviskades i stället om, att skott litet

emellan växlades ute på slätten. Tanta Sannie van der

"Walt påstod till och med, att hon sett tre sårade lancierer

föras förbi sitt hem, men då hon gjort sig känd som

församlingens värsta skvallersyster, brydde ingen sig om hennes

historia, ehuru alla gladde sig åt, att den mycket väl kunde

vara sann. à

Följande vecka brändes ytterligare en farm, de

motspänstige skulle lära sig förstå, och gamle Piet Muller, som

längst varit bland församlingens äldste, kallades att infinna

sig hos chefen för de engelska polistrupperna. Piet drack

omåttligt med boerbrännvin på morgonen, spände sin sista

häst för vagnen och åkte bort efter att hafva tagit ett

rörande afsked från sin talrika familj.

»Ni tillhör församlingens äldste», började

polisofficern, så fort Piet Muller blifvit införd till honom.

Gubben nickade. Han hade hela sitt lif varit en

fridsam man, som helst gått ur vägen för svårigheterna och

just på grund af sitt beskedliga lynne insatts bland de äldste.

Han väntade sig intet godt af färden och styrktes i sin tro

af det barska tilltalet.

»En man vid er ålder borde min själ begripa, för hvilka

faror distriktet utsätter sig genom att krångla, som ni nu

gjort en tid.» Officern slog handen i bordet framför sig,159

så att Muller hoppade högt därvid. »Nu skall det bli slut

på oväsendet, begriper ni det?» Vi tänka inte låta er hålla

en hel armékår bunden för några förb—de dumheter. Säg

mig genast hvilka det är, som ligga ute om nätterna och skjuta

på våra patruller!»

»Jag är en gammal man och vet ingenting.»

»Prata inte smörja! Ni boer hänga ihop i en enda

härfva och ni, Muller, vet nog tillräckligt för att gifva

oss några värdefulla vinkar. Vill ni ha betaldt därför,

så säg bara ifrån.»

»Jag är en fattig man, herre, men ni har vändt er till

oriktig person, om ni tror det går för sig att muta mig. Väl

har jag hört sägas, att ni lyckats med ...»

»Slidder sladder! Och vill ni inte med godo, så . . . skyll

er själfva, då blir det med ondo. Vi ha medel nog att kväsa

upproriska bönder och tveka inte att sätta eld på en gård, om

det gäller. Er blir den första, nu vet ni det. Landet är

eröfradt, vi ämna behålla det, nu vet ni det också.»

Piet Muller svarade ingenting på detta. Han mötte

med en frågande blick den andres gnistrande ögon och

gjorde min af att gå.

»Ni stannar, karl!» röt polisofficern ursinnig. Han

hade samma dag erhållit en sträng skrapa från

kommenderande generalen och hans vrede var icke spelad. »Tror

ni kanske, att vi föra krig för vårt eller ert nöjes skull, hva"?

Neej, ni, och blir inte distriktet lugnt på några dagar,

kommer ni att ångra det. Säg mig nu, hur många vapenföra

män det finns i församlingen.»

»För närvarande icke tio mellan aderton och sextio

år. De äro ute i kriget allesammans.»

»Kriget är slut, har jag sagt. Bloemfontein och

Pretoria äro intagna. Hvem f—n har hört talas om ett

folk, som fortsätter att slåss sedan dess hufvudstäder

befinna sig i motståndarnens händer. Ni ha inte en

handfull folk under vapen, ni äga hvarken arméer eller pengar

och likväl väsnas ni som galningar. Hela landet är lugnt,

hör ni det, blott här bråkar ni om nätterna.»

»Jag vet ingenting», sade Piet saktmodigt. »Jag

har endast hört sägas, att Botha håller sig norrut och

att de Vlies är på marsch hitåt.»

t »Han är så tusan heller och ni är galen, karl! — Hvadi6o

är det om?» vände han sig mot dörren, genom hvilken en

ordonnans trädt in och styf som en pinne började läsa upp

sin utanläxa.

»Order från högkvarteret. De Vlies står trettio mil

öster om Bloemfontein och hotar kommunikationerna.

Generalen tågar i ilmarscher mot honom, alla disponibla

trupper ställas till hans förfogande. Majoren får med tre

kompanier från polisbrigaden hålla distriktet besatt den

tid, generalen är upptagen på annat håll.»

Den blick officern slungade mot ordonnansen, var allt

annat än mild, och den, hvarmed han mätte Piet Muller

vittnade om ett raseri, som det antagligen ej skulle blifva

angenämt att uthärda. Men gubben stod fullkomligt

oberörd och tycktes hvarken hafva hört eller förstått.

»Ni är inte illa underrättad, min käre Muller», sade han,

och läggande band på sin vrede vinkade han åt

ordonnansen att aflägsna sig. Och när karlen gått, fortfor han:

»Eftersom det tycks vara omöjligt att få ett klokt svar af er,

skall jag handla på egen hand. Min plikt och mitt lands

intressen bjuda mig att inte lägga fingrarne emellan, ni kan

vara förvissad, att jag heller inte skall göra det. Hör nu

noga på mig! Ni, Piet Muller, sammankallar alla

församlingens äldste ...»

»Utom jag finns blott en hemma, han är svårt sjuk.»

»Såå?» Officern tog ett papper från bordet och

läste därpå. »Hvar befinner sig Matteus Woller, he?»

»Död. Någon annan har ej blifvit väld i hans ställe.»

»Och Jan van Gracht?»

»Vid de Vlies kår. Där träffar ni honom med

geväret i hand.

En hvass blick mötte Mullers blida barnaögon, men

han uthärdade den utan att se bort. Efteråt sporde han sig

med förundran, hvarifrån han tagit sitt mod denna dag.

»De andra tjänar det nog ingenting till att fråga efter?»

»Ju mindre ni frågar, dess färre obehagliga svar

erhåller ni.»

»Nå, vi låta den saken vara. Det finns andra utvägar

än att pumpa en tjurskallig gubbe. Hör nu på, hvad ni

har att göra. Till i öfvermorgon sammankallar ni

distriktets manliga befolkning vid kyrkan.»

»Det är lång väg dit, herre.»i6i

»Såvida ej samtliga familjefäder infinna sig där,

brännes er gård ner. Nu kan ni gå.»

»Jag tackar er, herre, för att ni gifvit mig två dagar att

föra undan mina tillhörigheter.»

»Hvad nu, vägrar ni lyda.»

»Jag kan inte och förmår än mindre.»

»Är ni inte en af församlingens äldste?»

»Herre, det är mina landsmän, som satt mig därtill.

Så länge jag endast vill det, som alla se vara dem till gagn,

lyda de mig nog, men går jag fiendens ärenden, hvilket aldrig

sker, skola de spotta åt mig och det med rätta. Herre,

jag är snart nittio år, jag är för gammal att gå öfver till ett

annat läger.»

»Gå, Muller, ert prat ändrar ingenting. Och finns

inte hela församlingen vid kyrkan i öfvermorgon, kan ni

bereda er på det värsta.»

Det lästes hvarken fruktan eller hopp i gamle Piet

Mullers skrynkliga drag, han gick lika tyst som han kommit.

Och i vagnen knäppte han hop de torra, svaga händerna

och bad ödmjukt, medan kafferpojken piskade hästen till

halft sken.

Polisofficern stampade ursinnig i golfvet och gick

sedan bort till en dörr i rummets bakgrund. Han öppnade

den och ropade argt:

»Kom fram, Blenkins eller Jenkins eller hvad tusan

ni heter.»

»Sisyfus Blenkins, herr öfverste», svarade en

inställsam röst, och samme karl, som van der Nath jagat från sin

gård, steg öfver tröskeln. Han var klädd i ett slags

slus-kigt halfelegant kostym, hvilken tydligen ej förfärdigats åt

honom, utan blifvit köpt i någon affär för aflagda

manskläder. På händerna hade han dragit ett par svarta handskar,

som likväl ej voro i bättre skick än att de lämnade

fingerspetsarne bara. I händerna höll han en stukad, men

nödtorftigt upputsad hög hatt och en billig promenadkäpp samt

närmade sig bordet föga olik en strykrädd hund. Där

stannade han och ställde sig i en utstuderad position med

högra benet krökt öfver det vänstra och höften lätt stödd

mot bordskanten. Allt hos mannen antydde moraliskt

och fysiskt förfall, den krokiga ryggen, de skelande, vattniga

ögonen och den tassande gången. Han var kort sagt en

Abrahams oj jer. 11iö2

af dessa olycklige, hos hvilka vanan vid förödmjukelser

kämpade med vissheten om, att ej hafva gjort sig

förtjänt af något bättre.

Polisofficern mätte honom från hufvud till fötter med

en föraktlig blick och började tvärt:

»Det var ett godt råd ni gaf mig! Ni har

naturligtvis lyssnat till mitt samtal med den halsstarrige gubben?»

»Herr öfverste ...»

»Ni vet mycket väl, att jag är major.»

»Jag vet äfven mycket väl, att herr majoren borde

hafva varit öfverste för länge sedan.» Karlen slickade sig

om munnen, som om han läppjat på en synnerligt

välsmakande dryck och flinade själfbelåtet, han tyckte, att han

lagt sina ord väl.

Hur tarfligt hans smicker än var, höll majoren till

godo därmed, men han ägde nog känsla för det passande

att ej visa sig tacksam.

»Svara på min fråga!» sade han barskt. »Lyssnade ni?»

»Herr öfversten... ursäkta! herr majorens röst är

ovanligt klangfull.»

»Ni hörde alltså, hvad gubben sade?»

»Tillåt mig anmärka, att jag förutspådde en

dylikutgång. Jag sade också, att all godhet är förspilld på dessa

människor. De se ej saker och ting med samma ögon som

vi, hvilka åtnjutit civilisationens välsignelser . . .»

»Prata inte skräp!» afbröt officern kärft. »Gif mig

ett godt råd, ifall ni kan, hvarom icke . . . drag för tusan i

våld, jag är inte angelägen om er närvaro.»

»Herr öfverste . . . ursäkta, herr major, men ni medger

väl, att min glömska i detta fall är ursäktlig. Jag känner

distriktet på mina fem fingrar.» Han höll upp ena

handen framför sig och betraktade med en vemodig

hufvud-skakning sina trasiga handskar. »Jag har vistats här i två

år, innan kriget bröt ut, det krig, hvartill den gamle

tjurskallen i Pretoria och hans anhang nödgat mitt dyra

fosterland. Jag innehade en betryggad ställning, åtnjöt — jag

vågar utan skryt säga det själf — ett stort anseende hos mina

grannar och hade troligen stannat här till min död, så vida

icke dessa krigiska förvecklingar gjort det omöjligt för mitt

patriotiska sinne. Dessutom väckte min nationalitet,

hvaröfver jag alltid öppet uttalat min stolhet, ond blod bland163

dessa halfbarbarer, på hvilka ordet engelsmannen gör

samma verkan som ett rödt skynke på en ilsken tjur.

Jag tvingades att gifva mig af, realisera min egendom till

ett löjligt underpris och stod med anledning af de mot mig

begångna orättvisorna medellös. Jag har blifvit ovärdigt

behandlad af alla» —■ han glömde sin undfallande

inställsamhet och slog hatten häftigt i bordet •— »i detta

fördömda distrikt, men jag är stolt däröfver, herr major, ty

jag är patriot.»

Officern höjde på axlarne. Han såg, att den andre

ljög, men brydde sig ej om att undersöka hur mycket, han

frågade endast:

»Och nu vill ni hämnas på edra fiender?»

Karlen föll genast tillbaka i sin pinsamt ödmjuka

undergifvenhet, tog hatten från bordet, bugade sig djupt och

sade:

»Ni missförstår mig alldeles, herr öfv. . . major. Jag

förlåter mina fiender, jag vill ej längre tänka på deras

brottsliga förfarande mot mig som individ, det där ligger bakom

och jag är ej långsinnad. Nej, det är en helt annan

bevekelsegrund, som föranledt mig att genom er, herr major,

erbjuda mitt oförgätliga fosterland mina tjänster.» Han

sträckte upp sin slankiga figur och slog sig hårdt för bröstet,

så att landsvägsdammet hvirflade om ur hans fläckiga

bonjour. »Jag smickrar mig som sagt med att vara lika

god patriot som någon af de män, hvilka kommendera

Hennes Majestäts segerrika arméer.» Han bugade sig

djupt och betraktade därunder förstulet majoren för att

se, hvilket intryck hans tirad gjort på denne. Men officern

föreföll märkligt oberörd af hans svada. Karlen gjorde

en min af sviken förväntan och fortsatte litet mindre

högtidligt: »Nå, oss emellan, herr major, jag erkänner, att

jag äfven söker hämnd, de mot mig begångna orättvisorna

ha varit så stora, att de ej kunna glömmas.» Det var

tydligt, att han ej begärde blifva trodd, han sträfvade efter

ett visst mål och frågade endast föga efter, hur han blef

bemött, blott han nådde det.

»Jag begriper er bättre nu. Spar edra granna fraser

och håll er till saken, min bäste Blenkins!»

»Herr öfv . . . ursäkta! herr majorens önskan är en

befallning för mig. Jag vågar väl inte erinra om de tjänsterIÖ4

jag redan lyckats bevisa den kår, vid hvilken herr

majoren är en af de mest lysande prydnaderna?»

»Låt mig slippa de där dumheterna! Det är ingen

kvinna, som står här, och öfverdrifter skada blott er sak.

Kort och godt, hvad vill ni?»

»Lika kort och godt, herr major, lämna alla de

upplysningar, hvarigenom ni kan lyckas i ert uppdrag att

pacificera distriktet.»

»Och bästa sättet därför är? Låt höra er åsikt!»

»Att kväsa de upproriske. — Jag ser på er, herr

major, hvilken invändning ni ämnar göra, men med förlof, ni

har inte gått för långt, tvärtom. Hvad betyda ett par

nedbrända farmar, tror ni? Hvem blir husvill för det?

Grannarne lämna brottslingarne genast tak öfver hufvudet

och dela sin sista majskaka med dem. Tutta eld på ett

dussin, då först skola de begripa, att det är allvar i spelet.

Och så en sak till, herr major, lägg beslag på hvart enda

vapen i distriktet, tag yxor och knifvar från de uppstudsige,

förr blir det aldrig lugnt här. En boer som vet, att han har

sin bössa inom räckhåll, är aldrig pålitlig.»

»I det bar ni min själ rätt.»

»Ja, inte sant, herr major, i det hänseendet skilja sig

boerna icke från andra folk i samma belägenhet. . . hm . . .

tja . . . ursäkta, herr major, det var inte min afsikt att såra.

Nej, låt mig i spetsen för en afdelning polissoldater

genomsöka trakten, jag vet, hvar de ha sina gömställen. Gif

mig fullmakt att tända på här och där, ifall de göra

motstånd, låt mig ...»

»Mår ni inte väl, hvad?»

Karlen insåg, att han gått för brådstörtadt tillväga

och blef åter den kuschade, svansviftande hunden.

»Det är inte för att få visa min makt, inte för att få

utkräfva en rättmätig hämnd jag begär detta. Herr

majoren kan tro mig på mitt ord, det är endast för att visa,

hur en sann kristen förlåter, det är för exemplets skull jag

vågar bedja om en dylik gunst. Det är för att bespara mina

vänner den smälek, som måste ligga i tvånget att lyda

främlingar, hvilka antagligen ej skola visa samma tålamod som

jag. Dessutom är ni för er egen säkerhets skull nödsakad

att vidtaga dessa försiktighetsmått, herr, major.» I detta

ögonblick låg något så obeskrifligt falskt och elakt öfver65

karlen, att officern med äckel vände sig bort för att slippa se

honom.

»Det ni begär är helt enkelt omöjligt.» Majoren

pekade mot dörren. »Ni kan gå.»

»En sak till, herr major», ljöd det fortfarande lika

inställsamt och undfallande, »en sak, blott ett ord!»

»Fort då, jag har ondt om tid.»

»Hvad betalar ni den, som lämnar upplysningar om

hvar åtta af boernas kanoner med tillhörande ammunition

äro gömda?»

»Vet ni något, karl, så ut med språket!»

»Hm!» Blenkins såg ogenomtränglig ut.

»Hur mycket begär ni?» Officern darrade af nervös

ifver, ett dylikt beslag skulle medföra oberäkneliga fördelar

och öppnade dessutom synvidder, hvilka det ej var lätt att

genast öfverblicka.

»Blenkins iakttog honom småleende, och då han såg,

hvilken verkan hans ord gjort, beslöt han att än mer öka den.

»Hvad tror herr majoren de Vlies har för anledning att

andra gången på en månad kasta sig mellan de engelska

arméerna och rikta en stöt åt detta håll, he?»

»Ni säger något, karl. Hvad tror ni själf.»

»Kanonerna.»

»Och ni begär för er . . . hm . . . för er upplysning?»

»Jag föredrager, att herr majoren nämner en summa.»

»Hm, låt mig tänka.»

»De Vlies har namn om sig att vara rask i vändningarna.

Majoren nämnde ett siffertal och Blenkins inskränkte

sig till att beklagande skaka sitt hufvud. Majoren ökade

på ett par gånger och lämnade slutligen, till hvad värde det

hafva kunde, en skriftlig förbindelse att betala mr S.

Blenkins f. d. skollärare, så och så många pund sterling för en

underrättelse, hvars värde dock majoren förbehöll sig att

få bestämma. Han motiverade sitt egenmäktiga

förfaringssätt med den brådska, företaget kräfde samt den brist

på trupper, som tillfälligtvis rådde inom distriktet.

»Nu är ni väl nöjd?» sade han belåtet skrattande,

sedan dessa formaliteter blifvit undangjorda.

»Jag beklagar, att jag måste svara nej.» Och då

majoren visade en lätt förklarlig otålighet häröfver, tillade

Blenkins. »Tyvärr nödgas jag återkomma till utgångspunkten66

för vårt intressanta samtal.» Han spände ut bröstet,

andades djupt och sade kort. »Jag vill hämnas på en

man här.»

»Såå . . . hm . . . hvem är det?» Majoren hade

lämnat en i det hela värdelös förbindelse, men han var mycket

angelägen, att Blenkins skulle hålla sin del af

öfverenskom-melsen, och till sin förtrytelse insåg han, att det ej gick för

sig utan ytterligare medgifvanden. Ehuru den andre

föreföll honom så motbjudande, att han helst af allt önskat

kasta ut honom, ursäktade han sig med den kända regeln,

att i krig äro alla medel goda. Han hade rätt, kriget är

sådant, att de sämsta medlen vanligen medföra de största

verkningarne, och detta krig hade varat tillräckligt länge

att förslöa äfven en hederlig mans omdömesförmåga. Med

en mångtydig axelryckning böjde han sig för det oundvikliga

och frågade. »Hvem vill ni åt?»

»Van der Nath heter karlen.»

Majoren ryggade ett steg, ett hat så vildt, att han

frös till, lyste ur Blenkins ögon. Men det kom honom

äfven att tänka på sitt ansvar som distriktets styresman

och försiktigt fortfor han.

»Hvad har han gjort er för ondt?»

»Det blir för långt att berätta. — Ja eller nej, herr

major?»

»Hm ... ni förstår . . . min ställning för närvarande ...»

»Jag begär intet annat än att ni ställer sex man till

min disposition. Jag behöfver ingenting skriftligt, ni må

gärna förneka mig sedan, om det roar er, men detta vill jag.

Det kan ju heta, att jag är ute för att taga gömda vapen i

beslag, det skall jag också, jag känner mina forna vänners

små knep. På det sättet gör ni mig en stor tjänst och jag

er en ännu större.»

Till hälften besegrad af hans enträgenhet tvinnade

majoren sina mustascher och såg frågande på väggarne,

liksom för att hos dem hämta ingifvelse, hur han borde svara.

»Hvem är den där van der Nath? Jag har aldrig

hört hans namn förut.»

»Han är fältkornett vid de Vlies kår. Han kom hem

i förra veckan, tror inte herr majoren, att det betyder något?»

»Han kan ha tröttnat på leken.»167

»De Vlies sänder en af sina förtrogne i förväg och

kommer själf efter, det är ganska betecknande, tycker jag.»

»Hm . . . det låter misstänkt.»

»Nåå?» frågade Blenkins kort.

»Polismanskapet behöfver jag själf och andra trupper

finnas ej.»

Blenkins satte ohöfligt nog hatten på hufvudet, stack

promenadkäppen under armen och gick hvisslande mot

dörren.»

»Hvad tusan har ni så brådt för?»

»Nåå?» sade Blenkins för andra gången och lade

handen på låsvredet.

»Två regementen skottar inträffar här i slutet af veckan,

jag skall bedja generalen att få låna en piket på ett par dagar.»

»Skottar». Blenkins gjorde en ful grimas. »Jag

tycker inte om det folket.»

»Ja, till polistjänst duga de ej, men ... då kan jag

inte göra något för er.» Majoren hade öfverlagt och

kommit till det resultat, att sitt eget folk vågade han ej låna ut

till en expedition, om hvars ändamål han icke ens ville äga

kännedom. Skottarne däremot skulle antagligen

marschera vidare, så snart befälhafvaren fullgjort sitt uppdrag

mot de Vlies och hela saken snart vara glömd. Att begagna

tiden och konfiskera de gömda kanonerna, medan han ensam

styrde distriktet, var något, som lockade och eggade. Om

det blott varit en annan än Blenkins, som stått framför

honom, men krig är krig, tänkte han — och en fiende mindre

är alltid en fördel.

Blenkins hade äfven betänkt sig och funnit det oklokt

att spänna bågen för hårdt.

»Vi få väl komma öfverens då», sade han. »Jag har

ju herr majorens löfte?»

» Ja ■— så vida kanonerna finnas.»

»Det skall visa sig i morgon. Och jag inbillar mig,

att deras åsyn kan göra ett starkt intryck på distriktets

befolkning. Det vore nog inte så dumt att föra dem förbi

kyrkan i öfvermorgon.»

»Ni sade något, ha ha ha!» Majoren skrattade muntert

men tystnade tvärt, och gifvande den ovilja, han som

hederlig karl måste känna gent emot den andre, luft, ropade han68

brutalt. »Drag för hin i våld, er andedräkt förpestar

rummet.»

Blenkins låtsade icke höra, han tassade ut med ett saligt

leende kring sina tunna läppar, han var på väg att nå sitt

mål, allt annat var af underordnad vikt.

Majoren spottade efter honom och mumlade.

»Att nödgas använda dylika krypdjur, fy tusan!»

Han gick ursinnigt tuggande sina mustascher ett slag öfver

golfvet, så skrattade han till vid tanken på kanonerna och

sade högt: »Det är krig i landet, de få skylla sig själfva.»

Men det oaktadt förnam han en aggande känsla af att hafva

handlat orätt. Han var en man med stränga begrepp om

heder, för ögonblicket togo de sig uttryck däri, att han gick

bort till ett tvättställ och sköljde händerna liksom för att

aflägsna något smutsigt. Medan han stod där, kom han

genom en egendomlig idéförbindelse att tänka på Pilatus.

Sedan han torkat sig ren, blötte han händerna på nytt

sägande. »Det är ett ruskigt handtverk och visste man i

förväg, hvilka konsekvenser det medför, skulle man betänka

sig många gånger, innan man ...» Han fullbordade ej

meningen utan ropade högt åt sin kalfaktor att tända en brasa

i spiseln, han tyckte, att han frös.

Två dagar efteråt gjorde ett kompani polissoldater halt

vid den lilla obetydliga byggnad, som var församlingens

kyrka. Majoren hoppade ur sadeln och rätade ut benen.

Han hade skrattat mycket de sista dagarne och han gjorde

det äfven nu, när han gick upp på en kulle för att kasta en

blick på den fora, som skramlade fram öfver slätten nedanför

honom. Det var åtta svåra kanoner, dragna af sexton

oxar hvardera, och bakom dem följde på engelska vagnar

en ammunitionskolonn. Majoren gnuggade händerna och

tänkte på den effekt, hans upptäckt skulle göra, när

telegrammet därom anlände till högkvarteret.

»Inte illa», sade han, »inte illa, brukbara hvar enda en.

Jo jo, det är ingen konst att verkställa ett återtåg, då man

gräft ned sitt artilleri och sedan vid lägligt tillfälle kan

komma igen och hämta det. Det är också ett sätt att föra

krig, men ...»

»Nåå, herr major?» sade en len stämma tätt bredvid

honom.

»Jaså, ni är också här, Blenkins.»169

»Ni finner mig alltid, där jag behöfs, herr major. Och

där borta kommer gubben Muller åkande. Hör nu, major,

gör mig en stor tjänst!»