Abraham Lincoln - En lefnads- och karaktärsteckning

Abraham Lincoln

En Lefnads- och Karaktärsteckning

Af

ERNST SKARSTEDT

MED ÅTTA PORTRÄTT

PRIS 35 CENTS

VESTKUSTENS TRYCKERI

SAN FRANCISCO, CAL.

1918

1 — Det äldsta porträttet af Lincoln, taget när han var 37 år gammal.

2 — Lincoln i juni 1860, 50 år gammal.

3 — Lincoln i februari 1861, 51 år gammal.

4 — Lincoln och hans 11-årige son, Thomas ("Tad") 1864.

ABRAHAM LINCOLN EN LEFNADS- OCH KARAKTÄRSTECKNING af ERNST SKARSTEDT MED ÅTTA PORTRÄTT VESTKUSTENS TRYCKERI SAN FRANCISCO, CAL. 1918

INLEDNING

Världshistorien kan icke uppvisa en

upphöjdare, ädlare, mer helgjuten och

på samma gång sant mänsklig

karaktär än den amerikanske

martyrpresidenten Abraham Lincolns, icke heller

en mer sällsamt underbar lefnadssaga

än hans. Få af världens stora ha varit

mer smädade, häcklade och

förlöjligade, än han var under de sista, svåraste

åren af sitt lif, då han bar en börda,

som syntes för tung för mänskliga

skuldror. Men ingen har heller efter

döden fått en mer lysande upprättelse

än han. Kritiken tystnade med ens,

och världen fick ögonen öppna för,

hvad den bortgångne varit, och hvad

han uträttat för mänskligheten.

Lincolns storhet är nu allmänt erkänd,

och det är ett beaktansvärdt

förhållande, att ingen statsmans, ingen regents,

ingen stormans minne nu hålles i

större vördnad än Lincolns. Ingens

lefnadshistoria läses i dag med större

intresse och begärlighet än hans,

ingens vittnar i så hög grad om

fullblodsmänniskan och hennes förmåga

att besegra alla svårigheter och under

de största bryderier och vanskligheter

skåda lifvets mening och vara

förvissad om det godas och rättas slutliga

seger. Och detta erkännande har

kommit honom till del icke på grund af

något fantastiskt sagoskimmer, som

spridts kring hans gestalt, utan helt

enkelt genom den klarare förståelse

af hans personlighet och lifsgärning,

som en trägen och samvetsgrann

historisk forskning åvägabragt.

"Nästan alla de mest bekanta

historiska karaktärer", säger Robert

Ingersoll, "ha varit omöjliga vidunder,

bragta ur jämnvigt genom smicker eller

vanställda genom smädelse. Vi veta

intet om deras egenheter eller också

intet annat än deras egenheter. Vid

dessa ekar häftar ingen mänsklig mull.

Washington är endast en stålgravyr.

Beträffande mannen själf, sådan han i

verkligheten lefde, älskade, hatade och

hopspann planer, veta vi föga. Det

glas, hvarigenom vi betrakta honom,

förstorar till den grad, att konturerna

bli oklara."

Lincoln däremot känna vi både som

offentlig personlighet och enskild

människa. Om ingen annan människa har

det skrifvits så mycket som om

Lincoln, och ingen har studerats

grundligare än han. År 1905 utgafs en

katalog, innehållande namnen på öfver

1100 böcker och broschyrer handlande

om Lincoln, och sedan dess har antalet

högst ansenligt ökats. De största

verken till dato äro Nicolay och Hay"s

väldiga Lincoln-biografi i 10 och Ida M.

Tarbells i 4 band. Biografier på 3—400

sidor räknas i dussinvis. Hans

samlade skrifter (tal, bref m. m.) ha

utgifvits i 12 volymer. De tidnings- och

tidskriftsartiklar, som handla om honom,

äro hardt när oräkneliga. Stora

samlingar af Lincoln-minnen finnas

hopbragta på många platser. "Oldroyd

Lincoln Memorial Collection", som är

inrymd i det hus, hvari Lincoln afled,

innehåller omkring 20,000 nummer.

Andra stora samlingar finnas i New

York, Philadelphia och annorstädes.

Den ryktbara Brady-Gardner-samlingen

i Springfield, Mass., innehåller öfver

7,000 fotografiska negativ från

inbördeskrigets dagar, tagna under skydd af

landets hemliga polis. En lika stor

samling förvaras i krigsdepartementet

i Washington. Allt detta gäller nu

endast Amerika. I Europa har föga

skrifvits om Lincoln. Eget nog synes hans

personlighet och lif icke ha inspirerat

de europeiska författarne. Antagligen

var han för demokratisk, enkel och

folklig, för att slå an på dem. Men i

våra dagar, då en utjämningsvåg synes

strömma öfver de flästa länder,

bortvräkande uråldriga skrankor af fördom

och klasskillnad, borde intresset kunna

väckas för en karaktär och lifsgärning

sådan som Lincolns, världens yppersta

representant för folkfrihetens och

folkstyrelsens idé.

I följande skildringar, som jag

utarbetat efter de bästa tillgängliga källor,

skola vi följa Lincoln från vaggan till

grafven och lära känna honom, sådan

han var i verkligheten. Det är en

lycka, att sà många af dem, som

skrifvit böcker om honom, voro under

åratal personligen bekanta med honom.

Nicolay och Hay voro i flera år hans

privatsekreterare. Herndon, som

skrifvit en stor bok om honom, var i 22

års tid hans kompanjon och under 17

år nästan dagligen tillsamman med

honom; Henry Raymond, författare till

ett verk på öfver 800 sidor, var en af

hans intimaste vänner; det samma

gäller om Arnold, Lamon och andra, som

också skrifvit utförligt om honom.

Miss Tarbell uppsökte en mängd

personer, som kände Lincoln, och erhöll

på så vis värdefulla uppgifter för sitt

verk. På grund af dessa förhållanden

har eftervärlden fått en noggrann

kännedom om Lincoln. Han är icke likt

så mången annan storman en dimfigur,

som man endast känner genom

legender och hörsägen, utan blir för alla,

som göra sig mödan att läsa några af

hans biografier, en lifslefvande

personlighet, hvars egenheter såväl som

egenskaper i öfrigt man blir bekant med.

Vi känna honom som gosse och man,

som make och fader, som tänkare och

regent, som talare och

anekdotberättare, och slutresultatet af alla

forskningar, det omdöme, hvari alla ena sig,

blir, att han var en storslagen

personlighet och för att tala med Ingersoll,

"icke en typ, utan ensam i sitt slag,

utan föregångare, utan någon samtida

motsvarighet och utan efterföljare."

I

Lincolns barndoms- och ynglingaår

Denne märklige man föddes samma

dag som Charles Darwin, den 12

februari 1809. Men medan Darwin vid sin

födelse var omgifven af rikedom,

bildning och förfining, kom Lincoln till

världen i skötet af den största

fattigdom och okunnighet. Hans fader,

Thomas Lincoln, var en godhjärtad,

nykter och beskedlig man, men

ostadig, slarfvig och utan tillstymmelse till

ambition. Han kunde hvarken läsa

eller skrifva och fick lika ofta heta

Linkern eller Linckorn som Lincoln,

emedan han själf icke visste, hur hans

namn stafvades. Han hade vid 28 års

ålder gift sig år 1806 med Nancy

Hanks, en 23-årig dotter till en

snickare i Elizabethtown, Kentucky, i hvars

verkstad han arbetat som lärling.

Sedan äktenskapet välsignats med en

dotter, flyttade familjen till en farm

14 mil från Elizabethtown, helt nära

det nuvarande Hodgenville, och slog

sig ned i en af Thomas Lincoln

uppförd liten stockhydda utan golf och

med en glugg i stället för fönster.

Familjefaderns hela rikedom bestod i en

ko, en fjäderbolster, en väfstol och en

spinnrock. Här var det Abraham

Lincoln föddes. Modern stod i andligt

afseende vida öfver fadern. Hon kunde

läsa och skrifva och satte värde på

bildning. Hon var känslig och

melankolisk och klent byggd, men fördrog

alla besvärligheter med lugn och

foglighet. När Abraham var 4 år

gammal, flyttade familjen till en annan

farm, 15 mil nordost om den förra, och

tre år senare till vildmarkerna i

Indiana, i trakten af det nuvarande

Gentry-ville. Här uppfördes en hydda af

primitivaste sort, helt och hållet öppen

på ena sidan. I detta eländiga skjul

utan golf eller skydd mot regn och snö

lefde familjen jämte några slägtingar,

som varit följaktiga på färden, ett helt

år, medan en täppa rödjades i skogen

och en bättre bostad uppfördes,

hvilken dock icke försågs med golf, dörr

eller fönster. Lille Abe, såsom

Abraham alltid kallades, lärde sig att

handtera yxa och hacka och hjälpte modern

att sköta det lilla majsfältet och

potatistäppan, medan fadern var ute på

jagt eller fiske. Någon tid efter

flyttningen till Indiana utbröt en epidemi,

känd under namnet mjölksjukan, och

ett af dess första offer var mrs

Lincoln, som afled den 5 oktober 1818.

Mannen tillyxade en kista och gräfde

en graf ett stycke från bostaden, och

ett 20-tal grannar följde den döda till

hennes sista hviloplats.

Ett år efter makans död begaf

Thomas Lincoln sig till Kentucky och

uppsökte en ungdomsväninna, Sarah eller

Sally Bush, till hvilken han en gång

friat, fast hon då gaf honom afslag och

gifte sig med en man vid namn

Johnston. Hon var nu enka och hade tre

barn. Thomas Lincoln friade igen, fick

ja, gifte sig följande dag, placerade

den nya hustruns egodelar i en vagn,

som drogs af 4 hästar, likaledes

brudens tillhörighet, och återvände till

nybygget i Indiana. Hans två barn

gjorde stora ögon, när de fingo se

flyttlasset, som innehöll så mycket, som de

aldrig skådat förr, — köksredskap,

sängkläder, en såpkittel och en byrå, som

kostat hela $40, och som Thomas

Lincoln ansåg sä "syndigt dyrbar", att

han rådde sin maka att sälja den. I

Sarah Bush hade han gjort ett godt

val. Hon var en klok och praktisk

kvinna och tog genast hand om

hushållet med ifver och omtänksamhet.

Hon förmådde sin loje man att lägga

8

A B Ii A H A M L I N C O L X

golf i huset, göra en dörr, såga ut en

öppning för ett fönster och täcka den

med oljadt papper. Hon snyggade upp

barnen och gaf dem ordentliga kläder.

Lille Abe"s hjortskinnsskjorta utbyttes

mot en af blandadt linne och ylle. Hon

uppmuntrade gossen, hvars ovanliga

vetgirighet hon genast lade märke till,

att begagna hvarje tillfälle till studier,

som kunde komma att yppa sig. Utom

makarne Lincoln och deras 5 barn

bodde två slägtingar vid namn Hanks i

stugan, och fast där fanns endast ett

rum, trifdes alla nio väl tillsamman,

och Abe och hans styfmor fäste sig vid

hvarandra alltifrån början med en

ovanlig tillgifvenhet. Ännu i sin sena

ålderdom talade hon om honom med

tårar i ögonen och sade, att han aldrig

visat henne olydnad, aldrig gifvit

henne ett hårdt ord eller en mulen blick,

och att han var den snällaste gosse,

hon någonsin sett. Han å sin sida

talade alltid om henne som sin "helgade

moder", sin "änglamor", "kvinnan som

först lärde honom att känna sig som

en mänsklig varelse." Efter sin faders

död, som inträffade 1851, betalte han

inteckningen i farmen, hjälpte hennes

barn och sände henne pengar, så länge

han lefde.

De enda tillfällen till skolgång, som

förekommo, voro då någon

kringflackande lärare anlände till trakten och

under en kort tid höll skola i någon

obebodd stuga. Naturligtvis var det

icke mycket bevändt med

undervisningen. Det enda kraf som ställdes på

läraren var, att han skulle kunna läsa,

skrifva och räkna hela tal. Om

händelsevis någon person uppenbarade sig

i dessa obygder, hvilken troddes förstå

latin, betraktades han som en trollkarl.

Det var emellertid under dessa vidriga

förhållanden som Abraham Lincolns

ambition väcktes till lif. Han besökte

skolan, när helst någon fanns, och var

den flitigaste af lärjungarne.

Eftersom hvarken papper eller penna fanns

i hemmet, gjorde han sina

räkneöfningar med träkol på en skyffel och bör-

jade snart, till faderns förtviflan,

klottra och skrifva på allt möjligt. Längre

fram skaffade han sig skrifsaker. Det

är från denna tid man har en af honom

själf tillverkad anteckningsbok, hvari

han skrifvit bland en hop siffror och

annat dessa rader:

"Abraham Lincoln skrifver det här,

Han blir nog snäll, men Gud vet när."

Lincolns skolgång belöpte sig

sammanlagdt till mindre än ett år, men han

läste på egen hand först sin styfmors

bibel och sedan allt hvad han kunde

komma öfver. Så snart han hörde

talas om någon, som egde en bok, gick

han genast dit och bad att få låna den.

På så vis kom han att läsa Esopus"

fabler, Kristens resa, Robinson Crusoe,

Ett tusen och en natt, Indianas

grundlagar och Weems biografi öfver

Washington. Han läste, efter det han lagt

sig, vid det matta skenet af ett

talgljus och fortsatte, så snart han

vaknade om morgonen. Så hände det sig en

natt, när han stuckit den sistnämda

boken in i en springa på väggen, att

ett störtregn bröt ut och trängde

genom sprickan, så att boken blef våt.

Egaren fordrade skadeersättning, och

Lincoln måste gifva honom tre

dagsverken i hans majsåker. Lincoln

fortsatte att låna böcker, tills han läst

hvarenda bok, som fanns inom en

omkrets af 50 mil. Han egde ett oerhördt

minne. Efter åhörandet af en

predikan kunde han repetera den nästan ord

för ord, något hvaröfver hans styfmor

synnerligen gladde sig, då hon af

någon anledning ej kunnat bevista

gudstjänsten. När hans arbete icke

behöfdes på farmen, arbetade han hos

grannarne. Ett dagsverke betaltes med 25

cents, och hvad han på detta sätt

förtjänade, lämnade han till fadern, som

ansågs ega rätt att förfoga öfver hans

tid och arbete, tills han fyllt 21 år.

Vid 19 års ålder var Lincoln

fullvuxen. Han var då 6 fot 4 tum lång,

skranglig, mörkhyad med fårade drag.Han gick klädd i rock, mockasiner af

garfvadt hjortskinn, trånga

hjortskinns-byxor, som voro så korta, att ett stycke

af benen var bart, samt en mössa af

tvättbjörnsskinn. En ung lagkarl, som

en gång besökte trakten, sade, att

Lincoln var den hiskligaste företeelse han

någonsin skådat. Underbara historier

förtäljas om hans ofantliga

kroppsstyrka, hur han en gång, då tre karlar

öfverlade om, hur de skulle kunna flytta

en stock, lyfte upp den ensam och bar

bort den; hur han vid ett annat

tillfälle flyttade ett hönshus, som vägde

600 lbs., och hur, när han fällde träd,

det lät, som om två karlar arbetade.

Men hans tankar voro fjärran från

dessa kroppsliga sysselsättningar. Han

sade själf, att hans fader visserligen

lärt honom att arbeta, men icke att

älska arbetet, och det har sagts att

han hellre gick 15 mil för att få låna

en bok eller höra ett par advokater

argumentera, än hans grannar ville gå en

mil för att få en dollar. Särskildt njöt

han af att besöka handelsboden och

läsa högt för kunderna ur den enda

tidning, som kom till trakten, dess referat

öfver debatterna i kongressen såväl

som andra nyheter. Emellanåt höll

han själf tal för hvem, som ville höra

på, och försökte sig äfven som

skribent. Sålunda skref han vid 14 års

ålder en artikel om grymhet mot djuren,

senare en annan om nykterhet och

emellanåt satiriska utkast, dels på

prosa, dels på vers, om personer och

tilldragelser. Han längtade efter att få

komma ut i världen, men respekterade

sin faders rätt till hans arbete. Då

han var 16 år, mottog han ett anbud

att hjälpa en färjkarl på floden med

arbete af det hårdaste slag mot en

aflöning af 37 cents om dagen. Medan

han hade denna anställning, blef han

bekant med en lagkarl, som gaf honom

tillträde till sitt bibliotek och lät

honom tillbringa halfva nätterna där.

Under ett af sina besök i biblioteket

skref Lincoln är 1826 en uppsats om

amerikansk styrelse, hvari han

påyrkade grundlagens helighållande och

unionens bevarande. Lagkarlen fann den

så förträfflig, att han erbjöd Lincoln

plats i sitt kontor, men Lincoln

invände, att hans föräldrar voro för fattiga

för att kunna undvara hans

arbetsinkomst.

År 1828 tog Lincoln anställning som

roddare på en flatbåt, som skulle gå

till New Orleans, och hvars egare

lofvat honom en lön af $8 i månaden

förutom fritt uppehälle. Efter sin

återkomst från New Orleans arbetade han

som vedhuggare, rödjade land o. s. v.

och diskuterade på lediga stunder

slaf-verifràgan och andra politiska

spörsmål, för hvilka han lifligt intresserade

sig. Han talade med ledighet och var

känd i bygden som den unge

vildmarks-oratorn. Äfven ha vi från denna tid

flera ganska nätta dikter af honom.

Trots bristfällig skolgång förvärfvade

han sig endast genom medfödd

begåfning och trägna själfstudier

färdigheter, som många lyckligare lottade unga

män förgäfves eftersträfva.

II

Lincoln som handelsman, kompanichef och

legislaturmedlem

När Lincoln var 21 år, greps hans

fader åter af vandringslusten, och i

mars 1830 flyttade familjen i en vagn,

dragen af två par oxar, till Illinois.

Färden tog 2 veckor, och efter

framkomsten slog familjen sig ned på ett

stycke skogsland 10 mil väster om

Decatur. Abraham var nu åter

behjälplig vid uppförandet af ett blockhus,

huggandet af gärdsel och rödjandet af

en åkertäppa. Han stannade hemma

öfver vintern, som blef ovanligt sträng.

Påföljande sommar flyttade Thomas

Lincoln till en farm 9 mil från det

nuvarande Mattoon i Coles county och 2

år därefter till en annan farm i

samma county. I dessa flyttningar deltog

dock icke Abraham. I mars 1831

blefvo han och hans kusin Hanks

engagerade af en köpman Offutt att, mot en

ersättning af 50 cents pr dag hvardera,

föra en båtlast majs, svin m. m. till

New Orleans. De höggo ned träd och

byggde själfva en stor flatbåt eller

pråm, i hvilken de i april anträdde den

långa färden utför Mississippi. I

augusti finna vi Lincoln i den lilla byn New

Salem i Illinois anställd som biträde

hos Offutt i dennes butik och

mjölkvarn. Offutt hade det största

förtroende för Lincoln och skröt vidt och

bredt öfver hans förmåga, hur han

kunde öfverträffa hvem som helst i

brottning, boxning, kapplöpning o. s. v.

I trakten fanns en del ungdomar,

kända under namnet Clarys

Grove-pojkarna, hvilka upptogo detta som en

förolämpning och höllo vad om, att deras

starkaste karl, en viss Jack

Armstrong, kunde besegra Lincoln. En

tvekamp mellan dem anordnades.

Lincoln besegrade Armstrong med lätthet

och vann därigenom icke blott hans,

utan hela traktens beundran.

Därjämte vann han allmän högaktning genom

sin godlynthet, hjälpsamhet och

pålitlighet. Han kunde efter butikens

stängning i sena kvällen gå flera mil,

för att uppsöka någon kund, som

händelsevis råkat få några cents för litet

i växel. Detta visar, hur rättrådig han

var, men som affärsman var han eljest

misslyckad. Han tyckte bäst om att

ligga på disken med hufvudet på en

tygbal, studerande en grammatika, som

han gått 6 mil för att få låna, eller att

lösa matematiska problem på ett stycke

omslagspapper. När han betjänade

någon kund, som var långsam af sig,

kunde det hända, att han plötsligt tog

upp en bok från fickan och, glömsk af

hela omgifningen, fördjupade sig i

Paine"s, Voltaire"s, Gibbon"s eller

någon annan författares visdomsord.

En dag var där en man i butiken,

som talade ohöfviskt i fruntimmers

närvaro. Lincoln tillrättavisade

honom, men det gjorde honom endast

värre. Lincoln körde då ut honom och

gaf honom ett grundligt kok stryk. Att

diskutera politik var Lincolns

förtjusning, och i mars 1832 annonserade han

sig som kandidat för legislaturen och

lät trycka ett cirkulär, hvari han

framställde sina åsikter i dagens frågor.

Afslutningen löd på följande sätt:

"Det påstås, att hvarje människa har

sin särskilda ärelystnad. För egen del

kan jag säga, att jag har ingen

ärelystnad så stor som den att vinna mina

medmänniskors aktning genom att

göra mig förtjänt däraf. Huruvida jag

skall lyckas i denna sträfvan, får

framtiden utvisa. Jag är ung och okänd

för många af er. Jag föddes och har

alltjämt förblifvit på lifvets lägsta

trappsteg. Jag har inga rika eller

ansedda släktingar eller vänner att

rekommendera mig. Jag lägger min sak

helt och hållet i händerna på de

oberoende röstberättigade. Blir jag väld.

så ha de gjort mig en tjänst, för

hvilken jag aldrig skall tröttna att söka

visa min erkänsla. Skulle däremot

folket i sin visdom anse det lämpligt

att låta mig stanna i skymundan, så

är jag redan förut alltför förtrogen

med besvikelser, för att det skulle

kunna harma mig." Han uppträdde på

flera ställen och talade för sin sak.

Men blott en af dessa sammankomster

har bevarats åt eftervärlden. Den ägde

rum i Pappsville, efter det en auktion

hållits. Då denna var slut, steg

Lincoln fram och började sitt tal. Under

tiden uppstod ett slagsmål bland

åhörarne, hvilket tilldrog sig deras

uppmärksamhet. Lincoln hoppade

plötsligt ned från talareplatsen, skilde

slagskämparna åt, kastade den starkaste af

dem 10 eller 12 fot åt sidan, återtog sin

plats och fortsatte sitt tal. Han blef

icke väld, men erhöll i New

Salem-distriktet, där 300 personer röstade,

277 röster, hvilket tillräckligt visar,

hur omtyckt han var.

I april inträffade en händelse, som

kom Lincoln att lämna sin plats hos

Offutt. Indianhöfdingen Svarta höken

hade begifvit sig på krigsstigen, och

statens guvernör utfärdade med

anledning däraf ett upprop i afsigt att samla

ett regemente frivilliga till hjälp åt

den reguliära truppstyrkan. Lincoln

jämte en mängd andra unga män

anmälde sig till mönstring, och Lincoln

utnämndes till kapten för ett af

kompanierna. Det var en blandad hop af

vildmarkstyper med lika liten respekt

för disciplin som för klädsel eller

uppträdande. Det fanns icke två af dem,

som voro klädda eller utrustade lika,

och det hände lika ofta, att de

skrattade åt sin kaptens befallningar, som att

de åtlydde dem. Lincoln själf visste

icke mycket om taktik. Han berättade

efteråt, att då han vid ett tillfälle

skulle gå genom en grind med

kompaniet, som marscherade med 20 man

i ledet, han på inga vilkor kunde erinra

sig kommandoordet för att få dem att

sluta upp i flankmarsch, så att de

kunde komma genom grinden. Men han

var icke rådlös för det. Han

kommenderade: "Kompaniet upplöses för 2

minuter, hvarefter marschen fortsattes

på andra sidan om grinden." En dag

blef en ensam gammal indian, som

hade intyg från general Cass på, att

han var en vän af de hvita, och som

kom för att söka skydd hos Lincoln,

öfverfallen af kompaniet och skulle

ofelbart blifvit mördad, om icke

Lincoln med fara för sitt eget lif kastat

sig emellan indianen och de mot

honom riktade gevären.

Efter sin återkomst från

krigsexpeditionen fann Lincoln, att Offutt

upphört med sin affär. I New Salem

funnos ändå tre butiker. En af dem ägdes

af Rowan Herndon och William Berry.

Lincoln köpte på kredit den

förstnämdes andel och blef sålunda kompanjon

med Berry. Kort därefter köpte

firman äfven lagret i de två andra

butikerna, likaledes på kredit. Berry var

emellertid en fyllkaja, som tillbrakte

mesta tiden i bakre delen af butiken,

där dryckesvarorna funnos. På den

tiden såldes sådana i hvarje

landthandel. Lincoln hade, som nämdt, föga

håg för affärer. Han föredrog att ligga

på disken eller under något träd och

läsa Shakespeare eller Burns, för

hvilka han fått smak genom bekantskap

med en gammal excentrisk fiskare,

som kunde långa ramsor ur deras

skrifter utantill, och som Lincoln tyckte om

att sällskapa med. Men han läste

äfven annat. I en tunna, som han köpt

af en främling för 50 cents, fann han

bland en hop skräp ett exemplar af

Blackstones Lagkommentarier och blef

så fängslad af dess läsning, att han

glömde hela världen. I maj 1833 blef

han utnämd till postmästare i New

12

ABRAHAM LIXCO L N

Salem. Posten kom högst en eller två

gånger i veckan och innehöll blott

några få bref oc".i tidningar. Lincoln

stoppade den vanligen i sin hatt och

bar den själf till adressaterna, äfven

om de bodde flera mil från staden. Det

fanns således fog för det gängse

ryktet, att han bar postkontoret i hatten.

Men som lönen var obetydlig och Berry

söp e"ler spelade bort hvad litet

butiken inbrakte, var Lincoln nödsakad att

taga hvad slags arbete som erbjöd sig.

Han högg gärdsel, sågade ved, skötte

mjölkvarnen o. s. v.

På hösten 1833 fick han anbud att

bli biträde åt county-landtmätaren

Cal-houn. Han skaffade sig genast en bok

i landtmäteri och pluggade natt och

dag med sådan ifver, att hans vänner

började känna sig oroliga vid åsynen

af hans tärda anletsdrag. På 6 veckor

lärde han sig allt, som fanns att

inhämta i tillgängliga böcker, samt

anmälde sig till tjänstgöring. I januari

1S34 gjorde han sina första mätningar.

Det berättas, att han till en början, för

fattig att köpa en landtmätarekedja,

betjänade sig af en lång vinranka. Hur

som helst, gjorde han sitt arbete med

sådan noggrannhet, att han inom kort

fick fullt upp att göra i sitt nya yrke.

H;in förtjänade $3 om dagen och fick

extra betalning för de kartor lian

ritade. Under tiden sålde han och Berry

butiken till ett par bröder Trent på

kredit. Dessa rymde sin väg, Berry

do?", fordringsägarne togo hvad litet

som fanns i butiken, och Lincoln stod

där ensam med ansvaret för firmans

skuldförbindelser, som belöpte sig till

$1,100. I sin förtviflan uppsökte han

kreditorerna och förband sig att gifva

dem allt hvad han kunde förtjäna

utöfver ett tarfligt lifsuppehälle, tills

skulden blefve betald. Det tog honom

15 år att göra sig kvitt denna skuld,

men han betalte omsider hvarje cent

med full ränta för liela tiden.

En viss Van Bergen, som kommit i

besittning af en af Lincolns reverser,

spelade honom det sprattet att stäm-

ma honom och lägga beslag på hans

häst, sadel och

landtmäteri-instrumen-ter. Då dessa skulle säljas på auktion,

infann sig, Lincoln ovetande, en

far-mare vid namn James Short och

ropade in dem för $120 samt lämnade dem

tillbaka till Lincoln. Längre fram

återbetalade Lincoln pängarne med

ränta. Under sin president-tid fick

Lincoln höra, att Short råkat i

finan-sielt bryderi. Lincoln utnämde honom

då till indian-agent. En annan man,

som under någon tid gifvit Lincoln mat

och husrum på kredit, blef själf på

gamla dagar hemlös och hamnade i

fattighuset. Lincoln uppsökte honom där.

tog honom därifrån och skaffade

honom ett hyggligt och trefligt hem.

Lincoln glömde aldrig en väntjänst, oc".i

det fanns näppeligen i New Salem

någon person, som icke skulle velat göra

hvad som helst för Lincoln. Genom

sin tjänstvillighet och förmåga att

sätta sig in i andras intressen vann

han folkets kärlek. Han var

medveten om sin popularitet och anmälde

si? åter år 1834 som kandidat för

legis-laturen i Illinois. Denna gång blef han

också väld. Före legislaturens

sammanträde ägnade han sin tid åt

juridiska studier. I Springfield, 20 mil från

New Salem, fick han låna lagböcker.

Dit sågs han ofta styra sina steg, och

den synen glömdes icke lätt. En lång,

skranglig skepnad, barfota, utan röck

och väst, med byxor flera tum för

korta och vanligen hängande på blott ett

hängsle, en låg, bredbrättad halmhatt

utan band och en bok i handen. Han

läste ofta 40 sidor eller mer under

dessa promenader. Emellanåt hjälpte

han grannarne med utskrifning af

inteckningar, kontrakt m. m., och

uppträdde äfven som lagbiträde hos

fredsdomare, men begärde sällan någon

ersättning för dessa tjänster.

Legislaturen, som räknade 81

ledamöter, bland hvilka Lincoln var den

näst yngste, sammanträdde den 1 dec.

1834 i Vandalia, Illinois" dåvarande

hufvudstad. belägen 75 mil sydost om New13 ABRAHAM LIN C OLN

Salem, och "här råkade Lincoln för

första gången den man, som var bestämd

att längre fram spela en så märklig

roll i hans lefnadsöden, sedermera

senatorn Stephen A. Douglas. Han var

4 år yngre och 12 tum kortare än

Lincoln, en liten, satt gestalt med ett

massivt hufvud och ett imponerande väsen.

Han hade vistats i Illinois ett år och

försörjt sig som advokat och

skollärare. Han var det demokratiska partiets

kandidat till allmän åklagare i det

distrikt, där han bodde, och hade

kommit till Vandalia för att tillkämpa sig

sysslan.

Ären 1836, 1838 och 1840 återvaldes

Lincoln till legislaturen. Han var två

gånger på förslag till talmansplatsen

i underhuset, och det var äfven på tal

att uppsätta honom som kandidat till

guvernörsämbetet, något som han dock

med bestämdhet motsatte sig.

Legislaturen af 1836 räknade 131

medlemmar. De 9 representanterna för

San-gamon county, af hvilka Lincoln var

en, voro alla karlar af öfver 6 fots

längd och blefvo kända under

benämningen "de långa nio". Det var deras

och i synnerhet Lincolns förtjänst, att

statens styrelse kom att flyttas från

Vandalia till Springfield, i trots af att

ej färre än fem andra städer, alla

representerade af dugliga talare, fikade

efter att bli statens hufvudstad, F. ö.

är icke mycket att säga om Lincoln

som lag-stiftare, utom det att han i

sina anföranden röjde stor fyndighet,

skarp logik, omutlig rättskänsla och

en grundlig kännedom om lagar och

författningar. Före ett af valen, där

det fallit på Lincolns lott att afsluta

mötet, hvarunder åtskilliga

legislatur-kandidater uppträdt, anhöll en

demokrat vid namn Forquer att få svara på

Lincolns tal. Detta beviljades honom.

Det är att märka, att Forquer förut

varit whig, men öfvergått till

demokratpartiet och i erkänsla därför hugnats

af den demokratiska styrelsen med en

inbringande befattning i landkontoret.

Han ägd« ett fint hus och hade på det-

samma uppsatt en åskledare, den

första som någonsin varit sedd i

Springfield. I sitt svar på Lincolns tal

öfver-öste han honom med ovett och yttrade

bl. a.: "Denne unge man måste

stukas, och jag är uppriktigt ledsen öfver,

att det skall ha fallit på min lott att

utföra detta uppdrag." Lincoln åhörde

talet under tystnad, men det syntes på

hans ögon, att han kände sig förargad.

När Forquer slutat, uppträdde Lincoln

och nedgjorde hans argumenter på ett

sätt, som väckte åhörarnes beundran.

Men det mest dräpande var följande

slutkläm: "Den här herrn (pekande

på Forquer) sade i början af sitt tal,

att den unge mannen, hänsyftande på

mig, skulle stukas. Jag är icke så ung

till åren, som jag är i kunskap om

politiska knep och finter. Men vare sig

jag skall lefva länge eller dö ung, ville

jag hellre dö nu än likt den här herrn

byta ut mina politiska åsikter för en

$3,000-syssla och därefter känna mig

nödsakad att uppsätta en åskledare på

mitt hus, för att skydda ett

skuldbelastadt samvete mot en förolämpad

Guds straffande hämd." Ett af

Lincolns mest betydelsefulla inlägg i

le-gislaturens förhandlingar var en

protestskrivelse mot en af legislaturen

nästan enhälligt antagen resolution,

hvari det bl. a. hette: "Beslutadt, att

vi högligen ogilla bildandet af

aboli-tionsföreningar och de läror, som i

dessa förekomma; att vi anse, att rätten

att äga slafvar är tillförsäkrad

slafsta-terna genom landets grundlag", o. s. v.

Lincoln framhöll i sin protest, att

"slafveriet är grundadt på både orättvisa

och oklok politik", men han fick endast

en annan legislaturmedlem, Dan Stone,

att teckna sitt namn under densamma.

Det mod och den skicklighet Lincoln

visat vid genomdrifvandet af den lag,

som gjorde Springfield till hufvudstad,

vunno allmänt erkännande. För

resten betraktades alla "de långa nio"

som stadens välgörare, och middagar

och banketter gåfvos för dem i

oändlighet. Vid en af dessa höllos 33 tal,bland hvilka ett hade till ämne:

“Abraham Lincoln; han har uppfyllt sina

vänners förväntningar och svikit sina

fienders förhoppningar”, och ett

annat: “Lincoln en af naturens

ädlingar”. Under valstriderna var han ofta

utsatt för smädelse och förtal från

demokraternas sida. Själf bekände han

sig till det parti, som gick under

namnet Whigs. Men han visste alltid att

reda sig och fick ständigt skrattarne

på sin sida.

III

Lincoln som älskare och familjefader

Han blir kongressman

Hotellet i New Salem ägdes på

1830-talet af en hedersman vid namn James

Rutledge, en af stadens grundläggare.

Det tredje i ordningen af hans 9 barn

var en dotter vid namn Ann Mayes, en

vacker, älsklig och bildad flicka. Hon

var förlofvad med en ung man från

Vermont, hvilken kommit till New

Salem 1830 och där var känd under

namnet John McNeill. I förtroende

hade han meddelat sin fästmö, att

hans rätta namn var McNamar, och

att han rymt från sitt hem för att

kunna, ostörd af bref från sina föräldrar,

förvärfva nog att hjälpa sin fader,

hvilken gjort konkurs, på fötter igen.

Under sin vistelse i New Salem hade

han haft stor framgång som affärsman

och ansågs vara ägare till $12,000, då

han på våren 1834 återvände till

Vermont, för att, som han sade, hämta

sina föräldrar och gifva dem ett hem

på en farm, hvilken han ägde i

närheten af New Salem. Efter återkomsten

till New Salem skulle han gifta sig

med Ann Rutledge. Han skref efter

afresan några få bref till henne, men

sedan hördes intet mer från honom.

Flickan började tro, att han antingen

var död eller öfvergifvit henne, och

försjönk i djupa grubblerier. Lincoln,

som varit bekant med henne i flera år,

och som ömmade för alla lidande, blef,

efter det han på våren 1835

återkommit från legislaturen, för att

återupptaga sina göromål som postmästare

och landtmätare och fortsätta sina

lagstudier, allt mer och mer fästad vid

flickan och friade slutligen till henne.

Hon mottog hans anbud, och det

beslöts, att bröllopet skulle äga rum på

våren 1836, sedan han blifvit färdig

med sina lagstudier och hon tillbragt

en termin vid akademien i

Jackson-ville. Ann Rutledge kunde emellertid

icke frigöra sig från tanken, att hon

möjligen handlat orätt mot McNamar;

att han kanske älskade henne och

skulle komma tillbaka, och denna

föreställning blef till slut en mani hos

henne, som tärde på hennes krafter. Hon

tynade bort och insjuknade i

nervfeber. Lincoln, som ej fått råka henne

på någon tid, tillkallades och tillbragte

en timma vid hennes sjukläger under

outsäglig ångest. Den 25 augusti 1835

afled Ann Rutledge i en ålder af 22 år.

Lincoln greps af den hemskaste

förtviflan. Under den närmast följande

tiden såg det nästan ut, som om han

höll på att bli vansinnig. Man såg

honom stryka omkring för sig själf

längs flodstranden och i skogen,

mumlande obegripliga ord. En kväll, då

stormen tjöt och regnet föll i

strömmar, satt han hos en vän, med

hufvudet nedböjdt och tårarne tillrande ned

för kinderna. Vännen bad och besvor

honom att bekämpa sin sorg, sansa

sig och söka glömma det förflutna.

"Jag kan icke", stönade den arme;

"när jag tänker på regnet och snön

där ute på hennes graf, gripes jag af

en obeskriflig smärta." Bowling Green,

en af Lincolns tillgifnaste vänner, tog

honom till sin lilla stockhydda utanför

staden, och där återvann han under

Greens och hans hustrus ömma

omvårdnad sin själfbeherskning. Men

Ann Rutledge glömde han aldrig.

Ännu många år därefter talade han med

djup rörelse om denna sin första

kärlek.

Två månader efter hennes begraf-

ABRAHAM LIN COLN

lß

ning återkom McNamar från Vermont

i sällskap med sin moder och sina

syskon. Fadern hade dött. McNamars

besynnerliga beteende mot Ann

Rut-ledge har aldrig blifvit förklaradt.

Inom ett år efter sin återkomst gifte

han sig med en annan flicka. Det

troliga är väl att hans kärlek till Ann

Rutledge svalnade, efter det han reste

från New Salem.

Den 9 september 1836 erhöll Lincoln

lagligt tillstånd att uppträda som

advokat vid domstolarne. Han fortsatte

dock ännu någon tid med sitt

landtmäteri. New Salem hade emellertid

sett sina bästa dagar, befolkningen

flyttade därifrån och postkontoret

stängdes. På våren 1837 flyttade

Lincoln till Springfield, som på den tiden

hade 1,500 invånare och var näst

Chicago det mest lofvande samhället i

Illinois. Han umgicks med tanken på

att gifta sig med en miss Mary Owens

i New Salem, en ungmö ett år äldre

än han, hvilken lagt ut sina krokar för

honom. Men då han i ett bref

framställde sitt frieri på ett minst sagdt

tvekande sätt, gaf hon honom korgen.

I ett bref till en vän yttrade han

därom: "Mången man har blifvit gjord

till en narr af någon flicka, men det

kan aldrig med full rätt sägas om mig.

I detta fall gjorde jag på det mest

lysande sätt mig själf till en narr. Jag

har nu beslutat att aldrig mer tänka

på giftermål, och det af den orsaken,

att jag aldrig skulle kunna bli belåten

med någon, som vore dum nog att vilja

ha mig."

Tillsamman med advokaten Stuart

bildade Lincoln nu advokatfirman

Stuart och Lincoln och blef inom kort en

af de mest populära männen i hela

staden. Han hade sitt rum ofvanom

en butik, som utgjorde en sorts

mötesplats om kvällarne för en del af

stadens framåtsträfvande unga män.

Lincoln blef hufvudfiguren i detta kotteri,

som vid den sprakande brasan i en

jättestor kamin diskuterade dagens

frågor och inom sig räknade sådana

män som Stephen Douglas, nu

praktiserande advokat och legi.ilaturmedlem,

G. D. Baker, längre fram i tiden

senator, O. H. Browning m. fi. I trots af

sitt ovårdade yttre var Lincoln en

gärna sedd gäst äfven i stadens finare

familjer, och man finner hans namn på

alla listor öfver anordnarne af kalas

och banketter. Han tjänstgjorde t. o.

m. på kommittéer för

kotiljongtillställ-ningar. "Vi tyckte alla om Lincoln,

fast han icke var af den muntra

sorten", yttrade 50 år senare en gammal

dam på tal om 1830- och 40-talets

Springfield. "Han dansade sällan och

var aldrig vidare uppmärksam mot

damerna, men han var välkommen öfver

allt och var alltid medelpunkten i d.e

samtalande grupperna. Det enda vi

flickor egentligen hade emot honom

var, att han alltid utöfvade en sådan

stark dragningskraft på männen."

Sitt hat mot all orättfärdighet

visade han ofta. En kväll hölls ett

politiskt möte i domsalen, som för

tillfället var belägen i ett rum direkt

under Stuart och Lincolns lagkontor. I

taket rakt ofvan om talarestolen fanns

en fallucka. Lincoln, som händelsevis

befann sig i sitt kontor, hörde, hur de

församlade försökte rycka en talare,

som förargat dem med några

anmärkningar, ned från talarestolen. Helt

oväntadt flög falluckan upp, ett par

långa ben syntes i öppningen, och i

nästa ögonblick stod Lincoln midt

bland de församlade och ropade:

"Stopp, mina herrar! I detta land äga

vi fri yttranderätt." Sällskapet

lugnade sig, och talaren fick fortsätta.

På sommaren 1840 förlofvade

Lincoln sig med en miss Mary Todd, en

liflig, fint bildad ung dam af god

familj. Hon hade året förut kommit till

Springfield för att stanna hos en där

bosatt, gift syster, och hade genast

fått en svärm af beundrare, bland dem

den alltid prydlige och siratlige Stephen

Douglas. Men hon fäste sig mest vid

Lincoln, hvilket väckte stor förvåning

hos hennes släktingar och gaf anled-17 ABRAHAM LIN C OLN

ning till många kommentarier. Hon

var nära 10 år yngre än Lincoln, men

hon var ärelysten och därjämte

skarpsynt nog att förstå, att han hade en

lofvande bana framför sig. Några år

senare, efter det hon blifvit gift med

honom, yttrade hon till Ward Lamon:

"Han kommer en dag att bli president

öfver Förenta Staterna. Om jag inte

hade trott det, hade jag aldrig gift

mig med honom, ty ni kan själf se, att

han ser ingenting ut." Lincolns och

Mary Todds förlofningstid var stormig.

Hon var svartsjuk och kinkig, och han

försummade ibland att taga henne till

fästligheter, i hvilka hon ville deltaga.

Han blef allt mer öfvertygad om, att

de icke passade för hvarandra, och

ryste vid tanken på en sammanlefnad

med henne, men tyckte på samma

gång, att det vore skamligt att bryta

en ingången förbindelse. Sliten

mellan dessa stridiga känslor, minnet af

Ann Rutledge och en nyvaknad kärlek

till en miss Edwards, kände han sig

djupt olycklig, och i sin förtviflan slog

han upp med sin fästmö nyårsdagen

1841. Enligt en annan version var

bröllopet utsatt till den dagen och

väntade gästerna i full stass på

brudgummen, som helt enkelt icke behagade

infinna sig. Detta förnekas dock af

brudens syster. Tre ligen blir det

aldrig fullt nöjaktigt utredt, hur det

förhöll sig. Hvad man med bestämdhet

vet, är att Lincoln den 23 januari skref

till sin kompanjon Stuart: "Jag är den

olyckligtvis af alla människor. Om

hvad jag känner vore lika fördeladt på

hela mänskligheten, skulle det icke

finnas ett gladt ansikte på jorden."

Lincoln var dock dagligen på sin plats

i legislaturen.

Frampå sommaren 1842 ställde

några gemensamma vänner till Lincoln

och miss Todd om, att de åter

träffade hvarandra. Förhållandet mellan

dem blef skenbart godt, och den 4

november firade de sitt bröllop i närvaro

af några få vänner. Det berättas, att

medan brudgummen klädde sig för ce-

remonien, en liten gosse frågade

honom, hvart det skulle bära i väg, och

att Lincoln svarade: "Till h—e,

förmodar jag." Vare sig denna anekdot

är sann eller ej, visst är, att den

träffade ganska rätt. Mrs Lincoln visade

sig nämligen vara ett riktigt rifjärn.

Hon var fåfäng, ytlig, häftig, grälsjuk

och slösaktig, men Lincoln tog detta

liksom allt annat med lugn. En dag,

då mrs Lincoln var som bäst i farten

med att stormgräla på sin man, som

kommit hem trött och kastat sig på en

soffa, inträdde en granne och sade:

"Hvarför ger du henne inte igen,

Abe?" Lincoln svarade: "Det gör

Mary en hel del godt att få gräla, och

mig gör det ingen skada." Det enda

försonande draget hos henne var, att

hon trots allt tycktes beundra sin man

och erkänna hans förtjänster. "Jag

vet", sade hon vid ett tillfälle, "att

hans hjärta är lika rymligt, som hans

armar äro långa."

Lincolns hjärta ömmade för allt. I

all synnerhet älskade han barn. Det

fanns knappt en barnunge i

Springfield, mot hvilken han icke någon

gång visat vänlighet. En liten flicka

stod en dag utanför sitt hem och grät.

Lincoln kom gående och frågade, hvad

hon grät för. Hon omtalade, att hon

fått löfte om att göra en järnvägsresa,

den första hon varit med om, i

sällskap med en väninna, och att åkaren,

som skulle köra hennes koffert till

stationen, icke kommit. Hon hade drömt

om denna resa i veckor, och nu såg det

ut, som om hon efter allt skulle

komma för sent till tåget. Lincoln

tröstade henne och bad att få se kofferten.

Flickan och hennes moder visade

honom upp till rummet, där den stod.

"Åhå!" skrattade Lincoln; "är det inte

värre än så? Torka bort tårarne och

kom med mig." Därmed kastade han

kofferten på sina axlar och kilade ned

för trappan och till stationen, följd af

flickan, som måste springa, för att

inte bli efter. "Vi hunno fram i tid",

berättade flickan efteråt; "han hjälpte18

ABRAHAM LIN C OLN

mig på tåget, gaf mig en kyss och

önskade mig lycklig resa." Denna

svaghet för barn kom Lincoln att i

förhållande till sina egna visa en alltför stor

efterlåtenhet, i följd hvaraf de blefvo

mycket själfsvåldiga. Han lät dem

rusta och väsnas hur mycket som helst.

Sällan gick han ut på gatan utan att

ha en pojke på armen och en annan

hängande i rockskörten. En kväll, då

han satt på sitt kontor införlifvad i ett

parti schack med domaren Treat, kom

en af hans pojkar för att hämta honom

hem till kvällsmat. Då Lincoln ej

genast var färdig att gå, slog pojken till

bordet, så att schackpjeserna flögo åt

alla håll. Domaren Treat blef förargad

och yrkade, att pojken skulle

bestraffas, men Lincoln sade endast, i det

han tog hatten för att gå: "Så som

edra pjeser stodo, då omstörtningen

kom, tror jag knappast att ni har

någon orsak att beklaga er, herr

domare." Treat sade efteråt, att han aldrig

kunde förlåta Lincoln, att han inte

gaf pojken ett kok stryk.

Likadant var det efter det Lincoln

blifvit president och flyttat till

Washington. Pojkarne, vanda vid att leka

på gatan och på obebyggda hustomter

med andra pojkar, ville icke

underkasta sig något tvång. De hade getter,

som de spände för de stora stolarne

I Hvita huset och körde upp och ned

i de långa korridorerna. De hade

hundar och ponies. Lincoln deltog i deras

lekar, spelade boll med dem och deras

kamrater, och hur mycket de än

besvärade honom, t. o. m. på

embetsloka-lerna, där de kunde komma inrusande,

medan han var inbegripen i viktiga

öfverläggningar med statsmän, kasta sig

upp i knät på honom och köra

fingrarne i hans öron och mun, visade ban

aldrig någon häftighet eller otålighet.

Lincoln blef fader 4 gånger. Den 1

augusti 1843 föddes sonen Robert

Todd, den 10 mars 1846 Edward, den

21 dec. 1850 William Wallace och den

4 april 1853 Thomas, vanligen kallad

Tad. Alla utom den äldste, sedermera

diplomaten, krigsministern m. m., dogo

i unga år, — Edward kort efter sin

födelse, William 1862 och Thomas

1871.

Lincolns högsta politiska sträfvan

på 1840-talet var att bli kongressman.

Han erkände det öppet. Till en vän

skref han: "Om du skulle höra någon

säga, att Lincoln inte frågar efter att

bli sänd till kongressen, så önskar jag,

att du som en personlig vän till mig

ville svara, att du har skäl att tro, att

han tar fel. Sanningen är, att jag

mycket gärna skulle vilja komma dit."

Efter den 14 april 1841, då firman

Stuart och Lincoln upplöstes, hade

Lincoln förre domaren Logan till

kompanjon. Denne ville också till

kongressen, och denna politiska

konkurrens ledde 1843 till firmans

upplösning. Med W. H. Herndon bildades nu

firman Lincoln och Herndon, hvilken

egde bestånd till Lincolns död.

Kyrkfolket motarbetade Lincoln, emedan

han ej tillhörde någon församling och

misstänktes för att vara deist. Men

1846 fick han ändtligen sin önskan

uppfylld. Han valdes då till medlem

af kongressen, där han intog sin plats

i december 1847, och där han med

kraft uppträdde mot det af president

Polk påbörjade kriget mot Mexico,

sålunda förstörande för sig själf hvarje

utsikt till återval. Han väckte äfven

motion om förbud mot slafhandel i

Columbia-distriktet och om slafveriets

gradvisa afskaffande därstädes med

ersättning för slafägarne. Den blef

emellertid icke antagen.

Kongressens och högsta domstolens

bibliotek voro riktiga guldgrufvor för

Lincoln. Mer än en gång sågs han

binda ihop en hög med böcker i sin

stora röda näsduk, sticka sin käpp

genom knuten och med knytet öfver

axeln knoga i väg till sin bostad. Han

bevistade nationalkonventet i

Philadelphia 1848, där general Taylor

nominerades till presidentsysslan.

Lincoln höll under mötet ett dundrande

tal, som kom hela församlingen attskratta och applådera. Han märkte

icke i sin ifver, hur han under talets

fortgång promenerade från ena ändan

af gången mellan bänkraderna och

tillbaka. När hans tjänstetid i

kongressen var till ända, våren 1849,

återvände han till Springfield. Regeringen

erbjöd honom guvernörssysslan i

Oregon, och han kände sig nästan hågad

att mottaga den, men mrs Lincoln

motsatte sig detta på det bestämdaste.

Hon ville icke flytta till en så

aflägsen del af världen. Lincoln erhöll

äfven anbud att bli medlem af en

framstående lagfirma i Chicago, men

föredrog att stanna i Springfield, där han

1844 köpt ett eget hus och f. ö. var

omgifven af så många, som kände och

förstodo honom.

IIII

Lincoln som lagkarl

I Lincoln och Herndons till

utseendet oansenliga lagkontor, beläget i

öfre våningen af en

tvåvåningsbyggnad af tegel, rådde just icke någon

pedantisk ordning. Papper och

tidningar lågo huller om buller öfverallt, och

i ett hörn hade så mycket damm och

jord samlat sig, att innehållet i några

fröpaket, som Lincoln medfört från

Washington, slog rot och började växa.

På ett stort kuvert hade han skrifvit:

"Om du icke finner, hvad du söker, på

någon annan plats, så titta efter i

detta kuvert." Hans gamla hatt

tjänade som förvaringsplats för bref och

dokumenter. Men i detta rum kände

han sig hemma och oförhindrad att

tänka sina egna tankar. Här läste

han tidningar och studerade Euklides,

med hvars sex första böcker han

gjorde sig grundligt förtrogen. Här roade

han sig äfven med läsning af poesi.

Byrons Dröm och några andra dikter

af melankoliskt innehåll hade han lärt

sig utantill och plägade ofta deklamera

dem. Särskildt har en af dessa dikter,

"Ack, säg mig, o menska, hvi yfves

du så?" blifvit känd som Lincolns

älsklingspoem, emedan han så ofta

uppläste stycken därur.

Herndon berättar i sin bok, att

Lincoln i allmänhet kom till kontoret vid

9-tiden på morgonen, men att det

ibland hände, att han infann sig

mycket tidigare, mumsande på korf

och bröd, som han köpt i någon butik

på vägen till kontoret. Herndon

förstod då, att han haft ledsamt hemma

och gifvit sig i väg utan att äta

frukost. Vid dylika tillfällen var Lincoln

ytterligt melankolisk, och

grannlagenheten bjöd Herndon att icke tala till

honom. Det påstås, att mrs Lincoln

aldrig tröttnade att gräla på sin man

för hans vana att ligga på golfvet i

förmaket eller tamburen och läsa och

för hans oförmåga att lara sig

bordskick enligt hennes uppfattning därom.

Hans likgiltighet i fråga om sin

klädsel torde också ha varit en nagel i

ögat på henne, som ville spela så

aristokratisk. I detta fall var Lincoln

oförbätterlig. Äfven som president

gick han vanligen klädd i

morgontofflor, emedan han fann de på den tiden

brukliga höga stöflarne plågsamma,

och i nattrock, utom vid officiella

möten o. d. Han sågs ofta på gatan,

äfven i Washington, klädd i en gammal

urblekt dammrock, och under vintern

bar han stundom till skydd mot

kölden en grå schal lindad omkring

halsen. Men d_l omständigheterna kräfde

det, visste han också att skicka sig

rätt. En man, som var närvarande

vid ett tillfälle i Hvita huset, då

statsmannen Charles Sumner kom på

besök, har berättat, att Lincoln, som vid

Sumners inträde satt i en länstol, med

ena benet kastadt öfver stolskarmen,

for upp och hälsade med utstuderad

värdighet på den snobbigt klädde

statsmannen och, efter det denne gått,

återtog sin förra bekväma ställning,

anmärkande: "I Rom gör man, som

romarne göra."

Beträffande hans dagliga lif i

Springfield, skrifver hans vän advokaten

Whitney: "Ibland såg man Lincoln

gå fram och tillbaka på trottoaren

utanför sitt hus med ett barn på

armen eller dragande en liten barnvagn;

eller såg man honom under djupa

funderingar promenera till

domstolscler-kens kontor, till någon butik eller

annan plats, där folk var församladt och

han kunde vänta att finna villiga

åhörare till sina historier. Framemot

21 ABRAHAM LIN C OLN

kvällen vandrade han hem, dref sin ko

till stallet, mjölkade henne, fodrade

sin häst, gjorde rent i stallet och hogg

ved. Senare på kvällen gick han ofta

åter till någon butik, för att råka folk,

eller strök han ensam omkring i

stadens utkanter, försjunken 1

betraktelser. Lincoln högg själf sin ved och

skötte sina djur, t. o. m. efter det han

blifvit väld till president." Sina

papper och manuskript bar han 1 en

gammal nattsäck, och på sina resor

medförde han alltid en urblekt grön

paraply med hans namn insydt i stora

bokstäfver. Hans byxor voro alltid för

korta, och vanligen bar han en blå

röck, som han köpt i Washington 1849

och begagnade i 10 år.

Lincoln hade två utprägladt

motsatta naturer. Den ena var poetens,

drömmarens, idealistens, den andra,

hvilken i hans umgänge med sina

vänner oftast kom till synes, var den

praktiske mannens, skämtarens,

humoristens. Den tog sig uttryck i

berättandet af roliga historier, i hvilken konst

han var en mästare. Hans behof voro

små. Ingen man i hans ställning

kunde gärna i det stycket öfverträffa

honom. Andra lagkarlar begagnade sig

af alla möjliga tillfällen att förtjäna

pängar. Lincoln inlät sig aldrig på

någon spekulation och röjde intet

för-värfsbegär. För honom var rikedom

endast "ett öfverflöd på saker, som

man icke behöfde". För sina tjänster

begärde han, såsom en af hans

ämbetsbröder uttryckte sig, "skandalöst liten

ersättning". Hans inkomster uppgingo

dock till 2—3,000 dollars om året. Det

högsta arvode han någonsin begärde

var, då han åt Illinois

Central-järnvä-gen vunnit ett mål, befriande bolaget

från en ofantlig skatteutgift. Han

inlämnade då en räkning på $2,000,

hvilken bolagets vice-president George

Mc-Clellan fann för hög och vägrade

betala. På sina ämbetsbröders enträgna

begäran stämde Lincoln bolaget och

tillerkändes af domstolen $5,000 i st.

f. $2,000. Då Lincolns kompanjon en

gång begärt och fått $250 af en klient,

tvang Lincoln honom att återbetala

hälften, emedan han vid närmare

eftertanke funnit, att räkningen var för

hög. Men då en man, som hade $2%

att fordra af en fattig stackare, ville

att Lincoln skulle stämma denne,

begärde han $10 i förskottsbetalning,

hvarefter han gaf den fattige mannen

hälften af beloppet på det vilkor, att

han genast skulle gå och betala sin

skuld. Någon stämning blef således

ej af. När Lincoln upptäckte, att

någon klient ljugit vid framställandet af

sin sak, afsade han sig all befattning

med honom, och då en tvistefråga

syntes honom obetydlig, afrådde han från

inledande af rättegång. På så vis

beröfvade han sig själf många tillfällen

till inkomst. En gång blef han själf

lila besviken. Han hade blifvit kallad

till Cincinnati i ett mycket viktigt mål,

som rörde sig om ett värdefullt

skördemaskinspatent. Motpartens advokat

var en framstående lagkarl från

östern. Lincoln gladde sig åt att få

upptaga täflan med honom, och hans

vänner kände sig förvissade om, att

han skulle vinna utmärkelse. Men

hans klient, som hade $400,000 på spel,

kände sig modfäld, när han jämförde

sin anspråkslöse småstadsadvokat med

den elegante herre, som skulle föra

motståndarens talan, och engagerade

Edwin Stanton att biträda Lincoln.

Stanton uppträdde vräkigt och

ignorerade Lincoln helt och hållet. Lincoln

hörde honom på hotellet hånfullt

yttra: "Hvar kom det där långarmade

kreaturet ifrån? Och hvad kan han

uträtta? En sådan där humlestång

med en smutsig dammrock, hvarå

svetten trängt sig ut på ryggen och gjort

fläckar, så att den ser ut som en karta

öfver Amerika." Att Lincoln kände

sig sårad och förödmjukad, när han

af denne oförsynte öfversittare blef

trängd undan och beröfvad ett

lysande tillfälle att vinna utmärkelse, är ej

att undra på. Men han lät ej höra

någon klagan, utan erkände i stället22 A B R A H A M LINCOL N

oförbehållsamt, att de akademiskt

bildade juristerna från östern voro

grundligare än västerns lagkarlar; och

fem år senare, när han själf intog

landets högsta hedersplats, utnämde han

samme Edwin Stanton, som så

hänsynslöst förolämpat honom, till

Förenta Staternas krigsminister.

Lincolns domstolsanföranden voro

så enkla, klara och fria från tekniska

termer, att äfven den okunnigaste

juryman förstod hvarje ord. Men han

kunde också vara spydig och skarp.

Han tillbrakte halfva tiden på resor.

Illinois var uppdeladt i ett antal

juridiska distrikt eller domsagor, af

hvilka hvart och ett hade sin domare, som

vår och höst besökte de olika

county-hufvudorterna och höll sessioner.

Domaren åtföljdes på sina resor af ett

visst antal advokater. Åttonde

distriktet, som Lincoln tillhörde, innefattade

15 counties och var 150 mil långt och

lika bredt. Före 1854 fanns där ingen

järnväg. Domaren och hans sällskap

färdades på hästrygg eller i åkdon.

Under sin tidigare praktik hade

Lincoln ingen häst, utan plägade låna en

eller också tillsammans med ett halft

dussin andra advokater hyra en vagn

med 3 säten. Längre fram skaffade

han sig häst och vagn. Vid

ankomsten till den stad, där domstolen skulle

hålla session, togo resenärerna in på

hotellet. Man var icke kinkig i fråga

om bekvämligheterna. Hvarje sofrum

innehöll 3—4 sängar, och domare och

advokater sofvo tillsamman, två i

hvarje säng. I matsalen åto de

tillsamman med jurymän, vittnen, fångar,

som ställt borgen för sig, resande

handelsmän, forkarlar och arbetare. Det

enda försök till klassindelning, som

gjordes af hotellvärden, var att

placera lagkarlarne i en grupp vid ena

ändan af bordet. Lincoln tycktes ej

fråga efter denna klassificering. En

dag, då han slagit sig ned bland de

andra gästerna, ropade värden till

honom : "Ni sitter på orätt plats, mr

Lincoln."" — "Har ni bättre mat där

borta, Joe?" frågade Lincoln tillbaka;

"i annat fall stannar jag, där jag är."

Matlagningen var icke alltid den

bästa. Många besvärligheter mötte den

kringresande domstolen på dess

färder. Vägarne voro dåliga, broar

saknades öfver floderna. Lincoln var den

ende, som tog allt med godt humör.

Den sortens lif var fullkomligt i hans

smak, och han föredrog det vida

framför att sitta på ett kontor i en stad.

Här kommo hans praktiska talanger

och hans fenomenala förmåga som

historieberättare till sin fulla rätt. Han

var full af komiska anekdoter och

infall, och dem serverade han dagen i

ända, t. o. m. under

domstolsförhandlingarne.

Domaren David Davis, som

presiderade öfver åttonde distriktet från 1843

till långt in på 1850-talet och

sedermera blef ledamot af Förenta

Staternas högsta domstol och ordföraande i

senaten, var en kraftfull karaktär och

en man med stor lärdom. Alltifrån

första stunden fattade han ett

synnerligt tycke för Lincoln och lyssnade

med förtjusning till hans historier.

Om Lincoln under förhandlingarne i

domsalen berättade någon lustighet i

hviskande ton för de andra

lagkarlarne, kunde det hända, att domaren slog

i bordet och tystade på honom. Men

efteråt slog det aldrig fel, att han

kallade någon af lagkarlarne till sig och

frågade, hvad det var Lincoln

berättade. Vid ett tillfälle brast en af

advokaterna, sedermera domaren Ewing, i

gapskratt, efter det Lincoln hviskat

något till honom. Domaren Davis blef

förnärmad och ropade: "Det måste

bli ett slut på det här. Mr Lincoln,

ni stör denna domstol ständigt och

jämt med edra historier. Och ni, mr

Ewing, dömes att böta $5 för edert

bullersamma uppträdande." Ewing bad

om ursäkt för sitt beteende, men

tillade, att historien var så oemotståndligt

skrattretande, att han ansåg den värd

böterna. Efter sessionens slut

kallade domaren honom till sig och bad attfå höra Lincolns historia. Ewing

omtalade den, och sedan Davis skrattat

ut, sade han, ännu småleende:

"Böterna efterskänkas."

Efter kvällsmaten plägade

advokaterna samlas i Davis" rum till

samspråk. Om Lincoln saknades, var

Davis aldrig i sitt rätta esse. "Hvar är

Lincoln i kväll? Hvarför kommer inte

Lincoln?" frågade han otåligt gång på

gång. Lincoln njöt af att veta sig

vara omtyckt, och ofta, när han kom

till domsalen eller någon annan plats,

där hans kamrater voro församlade,

frågade han på sitt barnsligt

okonstlade sätt, medan han skakade hand med

vännerna: "Äro ni inte glada att se

mig igen?" I de småstäder, där

domstolen höll sina sessioner, funnos

många fina och förmögna hem, och i dem

tillställdes ofta kalas och fäster för

dessa kringflackande lagens

representanter.

Under hela 1850-talet var

slafveri-frågan det viktigaste af alla de

politiska spörsmålen. Enligt den s. k.

Missouri-kompromissen af 1820 fick

Missouri, då det upptogs i statsförbundet,

fortfara som slafstat på det vilkor, att

slafveriet icke skulle utsträckas till

något nytt område. Men när år 1854

territorierna Kansas och Nebraska

organiserades, gjorde slafverivännerna

allt för att få slafveriet infördt där,

och Stephen Douglas, som då satt i

Förenta Staternas senat som

representant för Illinois och ett par år förut

varit på förslag till president,

genomdref en motion, som kullkastade

Missouri-kompromissen och gaf hvarje

nybildadt territorium rätt att själft

afgöra, huruvida slafveri skulle finnas

inom dess gränser eller ej. Detta väckte

en storm af ovilja öfverallt i nordsta-

terna, där ett parti, kändt under

namnet abolitionister, länge påyrkat att

få allt slafveri upphäfdt och alla

slafvar frigifna. Lincoln, som ända från

sin ungdom afskytt

slafveri-institutio-nen, rustade sig nu till allvarlig strid

mot slafpartiet. Han blef invald i

legislaturen, men afsade sig denna

utmärkelse och uppträdde som kandidat

för Förenta Staternas senat, dock utan

framgång. Senator Douglas kom själf

till Illinois för att förklara sin

ståndpunkt. Han uppträdde först i

Springfield. Lincoln svarade på hans tal. "I

4 timmars tid talade han", skrifver en

af hans biografer, "med ett allvar,

som skakade hans jättegestalt och

försatte vän såväl som fiende i häpnad.

Utan fruktan för sin lysande

motståndare, som korsat klingor med själfve

Webster och andra stora talare i

senaten, påvisade han det falska i hans

påståenden punkt för punkt." Han

följde honom till Peoria, där de

likaledes .höllo hvar sitt tal. Lincoln

förvånade alla genom sin klara

bevisföring och sitt lika enkla som kraftiga

språk. "När den hvite mannen styr

sig själf", sade han, "så är det

själfstyrelse, men när han regerar öfver

både sig själf och en annan man, så

är det mer än själfstyrelse, det är

despotism. Ingen man är god nog att

regera öfver en annan man utan

dennes samtycke. Utplåna

Missouri-kompromissen, utplåna alla kompromisser,

själfständighetsförklaringen och all

föregående historia; men vi kunna

icke utplåna människonaturen. Vår

republikanska kåpa är fläckad och

sölad i smutsen. Låt oss rena den. Låt

oss vända den och tvätta den hvit i

revolutionens ande, om icke i dess

blod!"

V

Lincolns och Douglas’ intellektuella tvekamp

1856 blef whigpartiets dödsår och det

republikanska partiets födelseår.

Lincoln välkomnades som det nya partiets

själfs";rifne ledare vid statskonventet

i Bloomington. Det tal han där höll

den 29 maj mot slafveriets

utsträckande till Kansas var så gripande, att

åhörarne sutto som förtrollade och

tidningsreferenterna glömde sin plikt att

skrifva ned det. Ryktet därom spred

sig, och vid det republikanska

presidentvalkonventet i Philadelphia fick

Lincoln andra förslagsrummet till

vicepresidenturen. Han vidhöll och

förfäktade i tal och skrift sina åsikter om

slafveriet såsom en orättfärdighet,

hvilken icke finge utsträckas till något

nytt territorium, och uppträdde

kraftigt mot ett af högsta domstolen fäldt

utslag, att negrer ej finge söka

upprättelse vid någon amerikansk

domstol. Douglas beskyllde honom med

anledning däraf för anarkism. Lincoln

svarade, att han var lika lojal mot

lagar och institutioner som Douglas

själf, men att då domstolen ofta

återkallade sina egna beslut och sålunda

erkände sin ofullkomlighet, det vore

fullt berättigadt att söka förmå den

att äfven återkalla ett så orättfärdigt

utslag som det nämnda. I Illinois var

I incoln republikanernas gunstling, och

vid statskonventet i juni nominerades

han till Douglas" efterträdare som

senator från Illinois. Han höll därpå ett

tal, som föreföll de flesta af hans

vänner så radikalt, att de fruktade att han

förstört alla sina framtidsutsikter.

Han framhöll däri, att unionen icke

kunde äga bestånd som halft vänlig

och halft fiendtlig mot slafveriet; att

den ettdera måste göra sig kvitt

slaf-veriinstitutionen eller göra den laglig

i hela landet. Detta direkta uttalande

var ett klokt politiskt schackdrag af

Lincoln, som förstod, att det enda

sättet att besegra Douglas var att tvinga

honom att närmare definiera sin egen

ståndpunkt. Douglas hade nämligen

visat sig vacklande i vissa af sina

åsikter och därigenom stött sig med en del

af sitt eget parti, men samtidigt vunnit

sympatier inom det republikanska

lägret, så att somliga af dess ledare t. o.

m. gjorde anstalter för att få honom

att helt och hållet öfvergå till deras

parti.

Det var då Lincoln företog en af de

klokaste handlingar i sitt lif, i det han

den 24 juli 1858 utmanade Douglas på

en intellektuel tvekamp. Douglas

antog utmaningen, och det bestämdes,

att de båda politiska kämparna skulle

mötas i sju offentliga debatter.

Lincolns vänner kände sig oroliga.

Douglas betraktades som den ypperste inom

sitt parti. Han var djärf, slug, en

talare som få och begåfvad med ett

vinnande sätt och en nära nog

hypno-tisk makt öfver människorna. Han

hade gjort en lysande karriär. Vid 28

års ålder hade han blifvit medlem af

Illinois" högsta domstol, vid 31 års

ålder af kongressen och två år senare

senator. Han hade varit på vippen

att bli president och var nu vid 45

års ålder nordstatsdemokraternas

enda tänkbara presidentkandidat. Han

var rikt och förnämt gift, hade varit

en firad gäst i Europas hufvudstäder

och ägde ett palatslikt hem i

Washington. Han ägde en ovanligt kraftig

stämma, uppträdde med pomp och ståt

och bildade i alla afseenden den

fullständigaste motsats till Lincoln,

hvilken han bemötte med en medlidsam

nedlåtenhet, något som gaf Lincoln

anledning till många lyckade sarkasmer,

25 ABRAHAM LIN C OLN

i det han häntydde på Douglas som en

världsberömd man, hvars anhängare i

åratal i honom sett en blifvande

president och 1 hans trinda, frodiga,

jovialiska anlete allehanda inbringande

sysslor skjuta skott, medan ingen någonsin

sett ett presidentämne i Lincoln eller

i hans aftärda, magra, torra anlete

väntat att ens få se en kålplanta

spira. "Men", yttrade han i ett tal, hvari

han bemött vissa elaka personliga

anspelningar, "jag ämnar fortsätta

striden som en fullkomlig gentleman, i

sak åtminstone, om också icke i fråga

om utvärtes prydlighet. En gentleman

i den meningen blir jag aldrig, men

hvad som bildar en gentlemans inre,

det hoppas jag, att jag förstår."

Det beslöts, att Douglas skulle

inleda och afsluta 4 af de 7 debatterna och

Lincoln ha första och sista ordet i de

tre öfriga. Den första hölls i Ottawa,

III., den 21 aug. 1858, ute i det fria i

närvaro af en ofantlig folkmängd. Till

denna såväl som till de öfriga

debatterna kommo farmare åkande med

sina familjer ofta från 40 eller 50 mils

afstånd, och stadsbefolkningen

strömmade man ur huse, — så allt

uppslukande var intresset för de frågor, som

behandlades. Det fanns tillfällen, då

talaren hade ända till 15- och 20,000

åhörare. Hotellen voro fullpackade,

och tusentals människor slogo läger på

marken utanför städerna. Den andra

debatten hölls i Freeport den 27

augusti, den tredje i Jonesboro den 15

september, den fjärde i Charleston, 150

mil från Jonesboro, den 19 september,

de tre sista i Galesburg, Quincy och

Alton den 7, 13 och 15 oktober. Bägge

talarne uppträdde dessutom nästan

hvarje dag mellan mötena. Det var

en andlig tvekamp, som på det

hårdaste ansträngde deras både själs- och

kroppskrafter. De färdades än till

häst, än i vagn, än på ångbåtar. Då

järnväg fanns mellan platserna, åkte

Douglas i en palatsvagn, såsom

järnvägsmagnaten McClellans gäst, samme

McClellan, som förut en gång vägrat

betala en af Lincoln inlämnad räkning,

och som Lincoln likafullt några år

senare hedrade med en utnämning till

öfverbefälhafvare öfver armén.

Douglas åtföljdes af en hel trupp af

framstående politiker, möttes i städerna

med musik och fördes i fina ekipager

till hotellen. Lincoln blef ibland af

sina anhängare buren på deras axlar

genom staden eller skjutsad i hölass.

De ville på detta sätt visa sitt förakt

för de aristokratiska fasonerna inom

Douglas" parti och affektera

republikansk enkelhet.

Talarne undveko personliga utfall så

■mycket som möjligt, fast Douglas

emellanåt ej kunde lägga band på sin

häftighet, när han blifvit för hårdt

ansatt. Det enda, som tycktes irritera

Lincoln, var Douglas" ofta upprepade

försök att bringa på tal saker, som

icke hörde till ämnet. "Domaren

Douglas", sade Lincoln, "spelar bläckfisk,

ett djur som icke har något annat

försvarsmedel, då det ser sig ansatt, än

att omgifva sig med en svart vätska,

som gör vattnet så mörkt, att fienden

icke kan se bläckfisken, som på detta

sätt räddar sig ur faran." Få tal om

negerslafvarne sade Lincoln rent ut,

att han icke ville gifva dem rätt att

rösta eller att tjänstgöra som jurymän.

Han angaf som sin åsikt, att det rådde

en fysisk skillnad mellan den hvita

och den svarta rasen, hvilken i alla

tider skulle hindra dem från att lefva

tillsamman i social eller politisk

jämlikhet. "Men", tillade han, "i fråga om

rättigheten att äta det bröd, som han

förtjänar med sina egna händer, är

negern min jämlike och domaren

Douglas" jämlike och hvarje annan

människas jämlike." Lincoln uppträdde icke

mot slafveriet i de stater, där det

införts med grundlagens medgifvande,

ehuru han hoppades på dess "slutliga

fredliga utrotande" öfverallt. Hvad

han ifrade för, var att hindra dess

vidare utbredning, och för detta måls

vinnande utfäste han sig att kämpa,

"tills den dag randats, då så långt för-26

ABRAHAM LIN C OLN

bundsregeringens makt sträcker sig,

solen icke skall skina, regnet icke falla

och vinden icke blåsa på någon

människa, som är dömd att arbeta utan lön."

Hans sista tal rörde sig om frågan:

"Är slafveriet orätt?" "Detta är", sade

han, "den viktigaste frågan, och den

skall höras här i landet, sedan våra

tungor blifvit förstummade. Det är

den eviga striden i hela världen

mellan de två begreppen rätt oc".i orätt."

Under debatterna föreföllo de två

talarne ungefär jämnstarka. En åhörare

yttrade efteråt: "När jag hörde

Douglas tala, tyckte jag synd om Lincoln,

men när jag så hörde Lincoln tala,

tyckte jag till min förvåning lika

mycket synd om Douglas." Talen

aftryck-tes och kommenterades i alla landets

tidningar, och ju mer de lästes, desto

klarare blef det, att Lincoln haft

rätten på sin sida. Han hade flera

gånger beslagit sin motståndare med lögn

och tvetalan, och hundratals

demokrater öfvergingo i följd däraf till det

republikanska partiet. En framstående

statsman skref i ett bref till en

Chicago-tidning: "Hvem är denne man,

som uppträder mot Douglas? Ha ni

fått klart för er, att förträffligare tal

öfver allmänna frågor aldrig hållits i

vårt land; att hans insikter i ämnet

äro djupa, hans logik oantastlig, hans

stil oefterhärmlig?" I ett

sammanfattande omdöme om denna minnesvärda

och i sitt slag ensamma politiska

täf-llngsstrid skrifver James Creelman:

"Mot den otymplige

småstadsadvoka-ten med det rynkiga, melankoliska

ansiktet och den pipiga rösten stred den

elegante, vackre och fyndige Douglas

förgäfves. Lincolns mänskliga syn på

tingen, det rättvisa i hans påståenden,

hans upphöjda moraliska ståndpunkt,

hans lättfattliga, träffande anekdoter,

hans originalitet och fantasirikedom

och den omisskänneliga enkelheten

och uppriktigheten i hans bevisföring

triumferade öfver Douglas"

lagkarls-messiga anföranden. Med hänsyn till

dramatisk iscensättning och allmän

entusiasm finns intet i hela det

amerikanska folkets historia, som kan

jämföras mod denna strid mellan Lincoln

och Douglas. Och intet i Lincolns hela

lefnad bevisade mera tydligt, att när

han föresatte sig att kämpa för en

moralisk fråga, var han makalös. Han

var uppfylld af sitt ämnes majestät."

I trots af allt blef icke lian, utan

Douglas väld till senator. Men det

blef en dyr seger för Douglas. Vand

som han var vid att lefva högt, belöpte

sig hans utgifter under de månader,

som han egnade åt valstriden, till

$80,000. Lincolns utgifter under

samma tid uppgingo till mindre än $1,000.

De eftergifter och medgifvanden, som

Douglas sett sig nödsakad att göra

under debatterna med Lincoln, hade

ådragit honom sydstatsdemokraternas

fiendskap. De betraktade honom som

en förrädare, och fast ban genast

begaf sig ut på resor i slafstaterna, för

att söka återvinna det förlorade

förtroendet, möttes han af idel misstro.

Hans parti var hopplöst splittradt.

Senaten afsatte honom från

ordförandeskapet i en kommitté, som han

innehaft i 11 år. Under tiden hade Lincoln

återgått till sina vanliga sysslor. Men

påföljande år fick han kallelse från

stater både i väster och öster att

komma och hålla politiska tal. Hvar helst

Douglas uppträdde, ville man nu äfven

höra Lincoln. Här och där började det

glunkas om, att han borde föreslås till

presidentkandidat, men när man

nämde därom för honom, svarade han:

"Hvad tjänar det till att tala om mig,

när vi ha sådana män som Seward och

Chase? Rättvisan fordrar, att de först

komma i åtanke." Det var först vid

ett politiskt möte i december 1859 som

han på enträgen begäran gaf sitt

samtycke till att låta sig presenteras som

presidentkandidat. Han kände sig

smickrad, då han fick inbjudning att

hålla en föreläsning i New York. Den

27 februari 1860 uppträdde han i

Cooper Institute i New York inför allt

hvad staden ägde förnämst af lärdomoch intelligens. Han kände sig till en

början ganska brydd och bortkommen,

när han at skalden Bryant

presenterades tör alla de fina herrarna på

scenen, bland hvilka han så bjärt afstack

genom sitt utseende och sin enkla

drägt. Men, skrifver en af åhörarne,

diplomaten Joseph Choate, "när han

började tala, blef han som förvandlad.

Hans ögon lyste, hans röst klingade,

hans ansikte sken och tycktes lysa

upp hela församlingen. 11% timmes

tid höll han åhörarne under sin

kontroll. Det var underbart att se, hur

denne olärde man endast genom

själf-disciplin och sin andes tuktan hade

vuxit ifrån alla ytliga konstgrepp och

funnit vägen till den fullkomliga

enkelhetens storhet och kraft. Han

bevisade med talrika exempel ur

historien och med mästerlig logik, att

fäderna, som skrefvo grundlagen i syfte

att bilda en fullkomligare union och

grundlägga rättvisa och tillförsäkra

sig själfva och sina efterkommande

frihetens välsignelser, menade att gifva

förbundsstyrelsen makt att utestänga

slafveriet från territorierna. Han

afslöt sitt tal med den till hjärtat trän-

gande uppmaningen: "Låt oss tro, att

rätt är makt, och låt oss i denna tro

ända till slutet framhärda i att göra

vår plikt så, som vi förstå den." Den

kvällen genljöd den stora salen och

dagen därpå hela staden af hänryckta

människors bifall och lyckönskningar,

och han, som kommit såsom en

främling, skildes från oss som en

lager-kransad segrare."

New Yorks tidningar återgåfvo talet

in extenso, och Horace Greeley skref,

att det var det mest storslagna tal han

någonsin hört, ehuru han dock hört

några af Websters allra bästa.

Lincoln uppträdde därefter i flera andra

af österns stater. Professorn i

vältalighet vid Yale College intogs af sådan

beundran ,för Lincolns sätt att

behandla språket, att han ej blott

nedtecknade flera af hans satser och dagen

därefter läste upp dem för sina studenter

såsom exempel på fullödig engelska,

utan äfven följde efter talaren till en

annan stad, för att än en gång få

tillfälle att, såsom James Morgan

uttrycker sig, "sitta vid fötterna af denne

själflärde mästare i vårt modersmål."

VI

Lincoln blir Förenta Staternas president

I början af 1860, samma år som

presidentvalet skulle hållas, betraktades

William Seward i New York som det

republikanska partiets blifvande

presidentkandidat, och den ena staten efter

den andra förklarade sig ämna gynna

honom. Lincoln hade visserligen tid

efter annan varit nämd i

småstadstidningar i Illinois som en möjlig

presidentkandidat, men partiet i sin helhet

hade icke fäst någon uppmärksamhet

därvid. Lincolns vänner hade dock i

all tysthet arbetat för honom, och då

Lincoln, medan delegaterna vid

Illi-nois-republikanernas valmöte i

Deca-tur den 9 maj höllo på med sina

förhandlingar, händelsevis inträdde, blef

lian inbjuden att taga plats på

plat-formen, och kort därefter frågade en

af de närvarande, om han finge förära

mötesdeltagarne en minnesgåfva. Hans

anhållan bifölls, och i nästa ögonblick

sågos två män tåga fram genom salen,

bärande ett banér, bestående af två

gamla, murknade gärdsgårdsstörar

öf-verklädda med flaggor och band med

inskription: "Abraham Lincoln,

gärd-selkandidaten för president 1860. Två

af de 3,000 gärdselstörar, som år 1830

höggos af Thomas Hanks och Abe

Lincoln, hvars fader var den förste

nybyggaren i Macon County."

En bifallsstorm utbröt, och ropet:

"Lincoln! Lincoln!" ljöd genom salen.

Lincoln reste sig upp, pekade på

ba-néret och sade: "Jag förmodar, att ni

önskar höra några ord från mig. Jag

kan icke säga, huru vida jag gjort de

där gärdselstörarna eller icke, men jag

vet med säkerhet, att jag gjort en hel

mängd andra lika goda som dessa."

Nya bifallsåskor följde, och en af

delegaterna hviskade till en annan: "Nu

har Seward förlorat Illinois." Det slog

in, ty en stund senare var Lincoln

enhälligt nominerad som

Illinois-republi-kanernas presidentkandidat.

Entusiasmen spred sig till Chicago, där

nationalkonventet skulle hållas en vecka

senare. De begge gärdselstörarne

utställdes där till förevisning, prydda af

stadens damer med blommor.

Konventet sammanträdde den 16 maj i en för

ändamålet särskildt uppförd ofantlig

träbyggnad, kallad Wigwam.

Tvåtusen af Sewards anhängare följde med

honom från New York och hade med

sig en musikkår. Andra stater i östern

voro talrikt representerade. Långa

järnvägståg kommo från New England

med politiska skaror. I Chicago

funnos under mötesdagarne omkr. 40,000

främlingar. Processioner för Seward,

Cameron, Chase och Lincoln tågade

fram och tillbaka genom gatorna. Tal

höllos i oändlighet, musikkårer

spelade och fyrverkerier afbrändes. Sewards

parti ville, att Lincoln skulle

nomineras till vice-presidenturen, men

Lincolns vänner, bland dem domaren

Da-vis, hvilken länge arbetat i det

fördolda för sin gunstling både i Illinois och

i andra stater, motsatte sig detta. Med

outtröttlig ifver sökte de öfvertala de

olika staternas kommittéer att rösta

på Lincoln för presidenturen.

Spänningen var uppdrifven till det högsta.

Hundratals valmän sofvo icke en blund

på hela veckan. Efter flera dagars

diskussioner och förberedande arbeten

kom själfva valdagen.

Sewards namn föreslogs först och

helsades med jubel, men det var ett

intet mot hvad som följde, när näst i

ordningen Norman Judd reste sig och

på Illinois-delegationens vägnar

föreslog Lincoln. Ett oväsen bröt ut,

hvartill intet valmöte förr eller senare

29 ABRAHAM LIN C OLN

kunnat uppvisa maken. Till ledare

hade blifvit utsedd en man med en

utomordentligt kraftig stämma och

han hade skaffat sig till hjälp en med

lika goda röstresurser utrustad

löjtnant, som, fastän sjelf demokrat, var

så förtjust i att höra sin egen röst, att

han gerna lånade sina lungor till

tjenst åt motpartiet. De hemska

Indiantjut, som dessa två män upphäfde,

satte lif i församlingen. Tusentals

män och kvinnor sprungo upp på

bänkarne och gåfvo full hals. Därpå

föreslogos flera andra kandidater —

Came-ron, Chase, Bates m. fi. — men de

väckte ingen entusiasm. Vid första

omröstningen fick Seward 173 och

Lincoln 102 röster (hela antalet var 465),

vid den andra Seward 184 och Lincoln

181, vid den tredje Seward 180 och

Lincoln 231%. Det fattades då endast

2V2 röster i att han skulle erhålla

no-minationen. Spänningen bland

åhörarna var nästan outhärdlig. Ett

ögonblicks tystnad följde. Därpå sprang

ordföranden för Ohios delegation upp

från sin plats och ropade: "Jag vill

tillkännagifva, att vi öfverflyttat 4

röster från mr Chase till mr Lincoln."

Det dröjde några sekunder, innan hela

folkskaran fått klart för sig, hvad

dessa ord inneburo, men så fort det skett,

utbröt den i skallande hurrarop.

Tiotusen människor betedde sig som

förryckta. De hoppade upp och ned,

vif-tide med flaggor, hattar, näsdukar och

käppar, hurrade och skreko, tills de af

ren utmattning icke förmådde mer.

Utanför byggnaden instämde 20,000

strupar i skrålet. Kanonskott

aflossa-des, alla ångbåtar, lokomotiv och

fa-brikshvisslor tjöto, alla kyrkklockor

ringde, och detta hiskliga oljud

fortsattes oafbrutet i 24 timmar.

Under tiden befann sig föremålet för

all denna skrällande välmening i sitt

kontor i Springfield. Kring

telegramkontoret var en folkskara samlad.

Plötsligt upphäfde den ett jubelrop. En

springpojke kom med ett telegram i

handen och skyndade till Lincoln med

det. Folket packade sig kring honom

på gatan, somliga skrattande, andra

med tårar i ögonen, somliga skakande

hans hand, andra skakande

hvarandras händer, då de icke kunde få tag

i hans. "Mina vänner", sade Lincoln,

"jag är tacksam för edra

lyckönskningar, men som det finns en liten kvinna

där borta vid 8de gatan, som det skall

glädja att lå del af nyheten, måste ni

ursäkta mig, tills jag hunnit

underrätta henne." Och därmed rusade han

i väg, med telegrammet i handen och

rockskörten stående rätt ut.

Hemkommen lade han sig till hvila på en soffa.

Medan han låg där, såg han i en

spegel två bilder af sig själf, den ena

mindre klar än den andra. Han reste sig

upp och lade sig igen, för att se, om

icke den blekare bilden skulle

försvinna. Men den var kvar. Följande dag

gjorde han samma experiment och såg

åter dubbelbilden. Men när han ville

visa den för sin hustru, syntes den ej.

Hon tolkade detta fenomen så, att

Lincoln skulle bli omvald till president,

men icke genomlefva sin andra

tjänstetermin.

Lincolns nomination blef signalen

till uppror i slafstaterna. Han hade

af förblindade agitatorer utmålats som

en fiende till sydstaterna, beredd att

bekriga dem. Guvernören af South

Carolina sände en rundskrifvelse till

alla slafstatsguvernörerna med

upplysning, att hans stat ämnade utträda ur

unionen, om Lincoln blefve väld till

president, och uppmanade dem att

följa exemplet. Den 6 november hölls

presidentvalet, och som

demokratpartiet var ohjälpligt splittradt och hade

två kandidater på sin lista (Douglas

och Breckenridge), afgick Lincoln med

segern. South Carolina utträdde då

ur unionen och lade beslag på

postkontor, tullhus, arsenaler och

befästningsverk. President Buchanan lofvade att

ej ingripa mot rebellerna. Flera af

medlemmarne i hans rådsförsamling

stodo på deras sida och sände dem

vapen. I januari 1861 följde Mississippi,30 ABRAHAM LIXCO L N

Florida, Alabama, Georgia, Louisiana,

Texas ocli i april och maj Virginia,

Arkansas, North Carolina och

Tennessee South Carolinas exempel.

Förenta Staternas flagga nedtogs från

alla offentliga byggnader, och

rebellflaggan hissades i dess ställe. Innan

Lincoln tillträdde sitt nya ämbete,

hade dessa stater grundat ett nytt rike,

Sydstatsförbundet, och valt sin egen

styrelse, med Jefferson Davis som

president. Buchanan, omgifven af

förrädare och själf gammal och räddhågad,

gjorde intet åt saken och vågade ej

ens skicka undsättning till den lojale

major Anderson, som med en handfull

soldater satt hjälplös i det af rebeller

belägrade Fort Sumter, rebeller, som

blifvit försedda med vapen af den

regering, de sökte kullstörta. Man kan

lätt tänka sig Lincolns förtviflan öfver

att under sådana förhållanden vara

dömd till overksamhet och hans

grämelse öfver att till på köpet bli utsatt

för klander, för det han icke blandade

sig i regeringens angelägenheter.

Den 11 februari 1861 anträdde

Lincoln sin resa till landets hufvudstad.

Dessförinnan aflade han dock ett

besök hos sin aldrig förgätna styfmoder

och vid sin faders graf. Gumman var

intagen af dystra aningar och sade, att

hon visste att de icke mer skulle råkas

på jorden, enär hon kände på sig, att

han skulle bli mördad af sina fiender.

Vid sitt afsked från sin kompanjon

Herndon påpekade Lincoln, att de

under 16 års samvaro aldrig vexlat ett

ovänligt ord med hvarandra, och bad,

att deras gamla skylt skulle bli lämnad

orörd, enär han efter fullbordad

tjänstetermin ämnade återtaga sin

lagpraktik, som om han aldrig varit

president. Han uthyrde sitt hus och

sålde sina möbler. Detta hus jämte 160

acres jord i Iowa, som han fått i

erkänsla för sina tjänster under

indianupproret, samt en byggnadstomt i

Lincoln, hvilken plats blifvit uppkallad

efter honom, utgjorde vid denna

tidpunkt hela hans förmögenhet, repre-

senterande ett värde af $7,000. En

stor skara vänner följde honom till

tåget. Det var en kall och regnig dag.

Men med blottade hufvuden lyssnade

skaran andaktsfullt till följande tal,

som Lincoln höll från bakre

platfor-men af sin järnvägsvagn, där han själf

stod med hatten i hand, djupt gripen

af stundens högtidlighet. "Mina

vänner", sade han, "ingen, som icke

befinner sig i min ställning, kan fatta den

smärtsamma känsla, som jag erfar vid

denna skilsmessa. Denna plats och

dess befolknings välvilja har jag att

tacka för allt. Här har jag lefvat ett

fjerdedels sekel, här har jag varit ung

och blifvit gammal, här äro mina barn

födda och ett af dem begrafvet. Jag

far nu min väg, utan att veta, när eller

om jag någonsin kommer tillbaka,

med ett värf framför mig svårare än

det, som föll på Washingtons lott.

Utan bistånd från det gudomliga

väsen, som alltid hjälpte honom, kan jag

icke lyckas. Med det biståndet kan

jag icke misslyckas. Må vi i

förlitande på honom, som kan följa med mig

och stanna hos er och vara allestädes

till vår hjälp, förtröstansfullt hoppas,

att allt må bli bra igen. Anbefallande

er åt honom, liksom jag hoppas, att ni

vilja anbefalla mig hos honom i edra

förböner, tager jag nu ett ömt farväl

af er." En snyftning genomlopp den

lyssnande skaran, och från dess läppar

hördes, när Lincoln slutat, ett

half-kväfdt: "Vi vilja göra det."

Under resan, som räckte i ett par

veckor, gjordes uppehåll på många

platser, och öfverallt talade den nye

presidenten till folket, uppmanande

till tålamod och försäkrande, att intet

blod skulle bli utgjutet, så vida icke

regeringen tvingades att handla i

själf-försvar, att sydstaterna skulle bli

lämnade i fred med sina institutioner, och

att Förenta Staterna skulle återtaga

sina fästningsverk och postkontor.

Kännetecknande för hans enkla,

folkliga sinne är följande episod. Under

den föregående hösten hade en 11-årigflicka vid namn Grace Bedell, sina

föräldrar ovetande, skrifvit ett bref till

Lincoln, hvari hon bad honom låta

skägget växa, emedan hon trodde att

det skulle förbättra hans utseende.

Lincoln hade svarat på hennes bref,

och när han nu under sin resa kom till

den plats, hvarifrån flickan skrifvit,

en station i staten New York vid namn

Westfield, frågade han efter henne.

Hon befann sig händelsevis bland

folket, som samlats vid stationen.

Lincoln tog henne i sin famn, kysste

henne och sade: "Se här, Grace, att jag

har låtit skägget växa för din skull."

Somliga tidningar gjorde sig lustiga

öfver denna lilla tilldragelse, och en af

dem omtalade den under rubriken:

"Gamle Abe kysst af en vacker flicka."

Det äldsta porträtt af Lincoln, där han

förekommer med skägg, togs i början

af 1861. På alla föregående (det sista

af dem taget i augusti 1860) är han

renrakad.

Detektiven Allan Pinkerton hade

kommit på spåren en

sammansvärjning i Baltimore med syfte att mörda

Lincoln, när han hunne dit på sin resa.

På grund häraf måste en ändring

göras i reseplanen. Den 23 februari

anlände tåget till Washington, och den 4

mars invigdes Lincoln i sitt nya

ämbete. Sitt installationstal höll han från

en af kapitoliets balkonger inför den

största folksamling, som dittills

förekommit vid någon presidentinvigning.

Mellan 50- och 100,000 människor åhör-

de talet. När Lincoln såg sig om efter

en plats att sätfa sin cylinderhatt på,

tog Stephen Doug".as, som stod bakom

honom, den ur hans hand, hviskande

till en sidokamrat: "Om jag inte kan

bli president, kan jag åtminstone få

hålla presidentens hatt." Bl. a., som

Lincoln yttrade i sitt tal, voro följande

satser, riktade till sydstatsfolket: "I

edra händer, mina missbelåtna

landsmän, och icke i mina ligger den

olycksdigra frågan om inbördes krig.

Regeringen kommer icke att angripa er,

utan att ni först angripa regeringen.

Ni kunna icke få någon strid till stånd

utan att själfva först börja den. Ni

ha ingen ed antecknad i himlen att

omintetgöra regeringen, men jag har

en den mest högtidliga ed där, Ptt

bevara, skydda och försvara regeringen.

Ni kunna afstå från att angripa den,

men jag kan icke afstå från att

försvara den. Det är icke jag, utan ni som

skola afgöra den viktiga frågan: Skall

det vara frid eller svärd? Vi äro icke

fiender, utan vänner. Vi få icke lof att

vara fiender. Äfven om lidelserna

tänjt på det band af tillgifvenhet, som

råder mellan oss, få de icke

sönderslita det. Minnets mystiska strängar,

som förena hvarje stridsfält och

hvarje patriots graf med hvarje lefvande

hjärta och hvarje härd i hela detta

vidsträckta land, skola ännu låta

unionens kör klinga, när de, såsom

säkerligen kommer att ske, åter bli berörda

af de goda änglarne i vår natur."

VII

Bekymmersamma dagar

Med tungt hjärta intog Lincoln sin

plats i Hvita huset. Träffande har

Emerson sagt, att han "skickades till

rodret i en orkan". Från denna tid

räknas Lincolns lidandes historia. Han

var en ensling med ingen att lita på

utom sig själf. Han hade mer besvär

med sin rådsförsamling, än alla andra

presidenter haft tillsamman. I st. f.

att hjälpa och stödja honom i hans

pröfningar satte den sig upp emot

honom. Statsministern Seward hade icke

innehaft sitt ämbete 4 veckor, innan

han försökte tillvälla sig hela makten.

I ett skriftligt dokument, det mest

förödmjukande som någonsin en

president mottagit, rådde han Lincoln att

låta honom taga hand om styrelsen.

Utan att visa sig sårad, svarade

Lincoln honom på ett sådant sätt, att

Seward erkände, att han i Lincoln

funnit sin mästare. "Presidenten är den

bäste af oss", skref Seward i ett bref

till sin hustru. Finansministern Chase

intrigerade mot Lincoln.

Krigsministern Cameron var en sådan

outtröttlig bråkmakare, att Lincoln måste

göra sig kvitt honom. Han sände

honom som Förenta Staternas sändebud

till Ryssland och utnämde Edwin

Stanton i hans ställe. Stanton var den

bäste krigsminister Förenta Staterna

någonsin haft, men oduglig i sitt sätt.

"Ingen skulle", säger Chafin, "ha

kunnat uthärda med honom i tre år, som

icke lärt sig tålamod genom att lefva

tillsammans med mrs Lincoln i 20 år."

Äfven sinsemellan tvistade

ministrarne beständigt. Lincoln förstod

emellertid konsten att taga folk på rätta

sättet. En dag, då han skickat en

person med en order till Stanton, kom

budet tillbaka med det beskedet, att

Stanton rifvit sönder ordern och kallat

Lincoln ett nöt. "Om Stanton säger,

att jag är ett nöt, så är det nog sant",

anmärkte presidenten. Men några

timmar därefter skickade han åter

samma order till Stanton, och då blef den

åtlydd.

Ej mindre besvär hade Lincoln med

sina generaler, i synnerhet McClellan

och Fremont, som begge ansågo sig

skapade för presidentstolen. De

trotsade hans befallningar, intrigerade

mot honom oca förödmjukade honom

på det skamligaste. McClellan lät

honom flera gånger vänta långa stunder,

innan han värdigades släppa in honom

i sitt tält. Men då Lincoln såg någon

god egenskap hos en person, fördrog

han nästan hvad som helst, och i

McClellan såg han en utomordentlig

organisatör, som han ej ville förlora. Det

dröjde länge, innan han fann, hvad

han sökte: generaler, som icke voro

afundsjuka på honom, icke fikade efter

presidentbefattningen, och som ville

och kunde uträtta, hvad han önskade.

Men han fann dem till slut, och de

voro Grant, Sherman och Sheridan.

Kongressen vållade honom många

bekymmer. "När rådsförsamlingen

förhöll sig hygglig, de uppblåsta

generalerna voro affärdade, kongressen

upplöst och mrs Lincoln sof, — då

passade Horace Greeley på att förarga

honom med någon dum anmärkning i sin

tidning", yttrar en författare på tal

om Lincolns bryderier. Under långa

tider besvärades han dagen i ända af

folk, som ville, att han skulle skaffa

dem politiska sysslor. "Jag är", sade

Lincoln en gång, "lik en man, som har

brådt med att hyra ut rum i ena ändan

af huset, medan det brinner i den

andra."

Den 11 april 1861 togo rebellerna

33 ABRAHAM LIN C OLN

Fort Sumter, och därmed var

inbördeskriget börjadt. Lincoln utfärdade ett

upprop, begärande 75,000 frivilliga till

förstärkning af den obetydliga

reguliära armén, , som endast räknade

16,000 man och var skingrad på olika

håll. Upphetsningen var stor i

nordstaterna. Staten Michigan ensam

erbjöd 50,000 man. Det bör här nämnas,

att Douglas, Lincolns förre

motståndare, nu i pröfningens stunder visade

sig som en verklig vän. Hans enda

anmärkning mot uppropet var. att där

borde stått 200,000 man i st. f. 75,000.

Tidningspressen offentliggjorde

uppropet sida vid sida med en af Douglas

skrifven, förbindelse att efter bästa

förmåga bistå presidenten. Douglas

begaf sig på en färd till Illinois,

hvarunder han sökte uppelda befolkningen

medelst patriotiska tal. Han

uppträdde i legislaturen i Springfield och sade,

att "det i detta krig omöjligen kunde

finnas några neutrala människor,

eii-dast och allenast fosterlandsvänner

eller förrädare." Han arbetade så ifrigt

i unionens intresse, att han

öfveran-strängde sig och föll offer för en

sjukdom, som den 3 juni ändade han bana.

Sydstatsförbundets president

Jefferson Davis utfärdade befallning om

uppbringandet och beslagtagandet af

handelsfartyg tillhörande nordstaterna.

Lincoln svarade med att blockera

sydstaternas hamnar och förklara, ätt

ka-pare skulle behandlas som sjöröfvare.

Nära nog en tredjedel af officerarne,

men icke en enda soldat rymde från

hären och flottan och sällade sig till

rebellerna.. Förrädare inom flottan

förstörde eller öfverlämnade till

rebellerna flera af de bästa fartygen, bland

dem det ryktbara Merrimac. Bland

sydstatsofficerarne förblefvo flera

trogna mot unionen, bland dem

generalerna Scott, Thomas och Farragut.

När öfverbefälet öfver Virginias armé

erbjöds Scott, svarade han: "Jag har

tjänat mitt land under unionsflaggan

i mer än 50 år och så länge Gud låter

mig lefva, vill jag försvara den flaggan

med mitt blod, äfven om min egen

födelsestat anfaller den." Kommittéer

från Maryland begärde af Lincoln, att

han ej skulle sända trupper genom

deras stat. Han svarade, att eftersom

trupperna måste sändas till

stridsfältet och de hvarken kunde krypa under

eller flyga öfver Maryland, intet öfrigt

fanns än att låta dem färdas genom

staten. Slafverifrågan var tillsvidare

skjuten åt sidan; det gällde först och

främst att rädda unionen. "Det

viktigaste är", sade Lincoln, "att bevisa,

att en folkstyrelse icke är en

orimlighet. Vi måste afgöra den frågan nu,

huruvida under en fri styrelse

minoriteten har rätt att splittra landet, när

den så behagar."

General Scott, som var arméns

öfverbefälhafvare, befästade

Washington, så godt det lät sig göra. En stark

vakt sattes kring presidentens palats.

Rykten om rebellernas antågande mot

hufvudstaden skrämde många af dess

invånare att fly därifrån. Mrs Lincoln

uppmanades att taga sina barn med

sig och söka en säkrare tillflyktsort,

men hon svarade, att hon icke ville

lämna sin man ensam. Lincolns

krigsminister Cameron visste ingenting om

militära saker, sjöministern Welles var

lika okunnig beträffande flottans

angelägenheter, Seward var allt annat

än-diplomat, Chase kände föga till

finanser. Lincoln fann det därför

nödvändigt att sätta sig in i al]a dessa

ämnen, och han gjorde det med sådan flit

och ihärdighet, att ban inom kort

förvånade gamla, generaler med sina

insikter i krigsväsendet. Genom de mest

skarpsinniga planer och beräkningar,

hvilka klandrades och begabbades t. o.

m. af så snillrika män som skalden

Lowell, emedan de ej kunde fatta

Lincolns tankegång, vann han åt unionen

sydstaterna Maryland, Missouri, West

Virginia och Kentucky, utan hvilka

unionen skulle varit tillspillogifven.

Till andra bekymmer kommo

oväntade fiendtliga antydningar från

Europa. England ställde sig i spetsen för34

ABRAHAM LIN C OLN

de europeiska staterna i erkännandet

at Sydstatsförbundet. Vatikanen

sände uppmuntrande ord till

rebellstaterna. Frankrike uppträdde också

fiendt-ligt. Louis Napoleon försökte

upprätta en monarki i Mexico i hopp att

därigenom tillintetgöra nordstaterna.

I Europa hade man fått för sig, att

nordstaterna stredo för makt och

sydstaterna för frihet. Men Lincoln var

en statsman och diplomat af högsta

rang, och han triumferade öfver alla.

När Seward i sin vrede öfver Englands

beteende skref en lång protest, hvari

han påminde engelsmännen om, att

amerikanerna besegrat dem i två krig,

och tillade, att de voro redo att slåss

med dem igen, äfven om de toge ett

par tre andra europeiska nationer till

hjälp, förändrade Lincoln detta

märkliga aktstycke genom några små

uteslutningar och rättelser här och där

så, att all anstötlighet försvann, utan

att det förlorade något i skärpa.

När kongressen, kallad till extra

sammanträde, samlades den 4 juli,

fann den, att öfver 300,000 man anmält

sig till tjänstgöring under

stjärneflaggan, samt gaf sitt tillstånd till

inmönstrandet af en half million flera

frivilliga och beviljade ett anslag af 400

millioner dollars för härens räkning.

Den 21 juli ledo nordstatstrupperna

nederlag vid Bull Run, 32 mil från

Washington, och nyheten därom spred

förfäran och missmod öfverallt i

norden. Lincoln fick uppbära mycket

klander. Han utnämde nu McClellan

till öfverbefälhafvare efter Scott, som

resignerat från befattningen.

McClellan var, som nämdt, en utmärkt

organisatör, men denna utmärkelse steg

honom åt hufvudet, tills han ansåg sig

som den störste mannen i unionen och

blef otillgänglig för både råd och

befallningar. Han organiserade armén

och omgaf Washington med

befästningar, men kunde icke förmås att draga

ut emot fienden. Efter mer än ett

halft års overksamhet fick han af

Lincoln befallning att tåga mot Richmond,

Sydstatsförbundets hufvudstad, men

det dröjde ännu flera månader, innan

han rörde på sig. Det skedde icke

förr än efter det den säregna striden

mellan John Ericssons Monitor och

rebellernas järnklädda Merrimac

utkämpats i Hampton Roads den 9 maj 1862,

hvarvid som bekant Monitor afgick

med segern. Då lyckades ändtligen

McClellan hejda den framtågande

rebellhären vid Antietam, Maryland, den

17 sept. 1862, men han fullföljde icke

sin seger, och Lincoln såg sig, efter

flera veckors väntan på, att McClellan

skulle bryta upp, nödsakad att

entlediga honom från öfverbefälhafvarskapet,

hvartill först general Burnside den 5

nov. 1862, därpå general Hooker i

januari 1863 och slutligen general Grant

den 9 mars 1864 utnämdes. Under

tiden hade Lincoln sändt i väg Cameron

och utnämt Stanton till krigsminister.

Stanton var, som nämdt, en ytterst

obehaglig person. Han talade aldrig

om Lincoln utan att kalla honom "den

ursprungliga gorillan" och sade ofta,

att Du Chaillu varit dum, som farit

till Afrika att söka efter, hvad han

utan besvär kunnat finna i Springfield,

Illinois. I de bittraste ordalag talade

han om republikanerna och

regeringen. Själf var han demokrat. Men

Lincoln förlät honom allt i

betraktande af hans stora duglighet. "Lincoln

var en öfverlägsen politiker", säger

Chas. A Dana, "han förstod politik,

emedan han förstod människonaturen."

Han litade icke absolut på någon, men

han såg, hvad duglighet som fanns hos

hvar och en.

Motgångarne hopade sig emellertid.

Rebellgeneralen Lee framträngde

stadigt med sin här och vann seger på

seger. Lincoln blef utsatt för smälek

och hån från alla håll. Det gick så

långt, att folk påyrkade hans

afsättning och vice-presidenten Hamlins

utnämning till president. När

underrättelsen kom om rebellernas seger vid

Chancellorville den 3 maj 1863, kände

Lincoln sig förkrossad. "Hvad skallfolket säga?" ropade han gång på gång.

Då hans sekreterare kom till hans

arbetsrum följande morgon, fann han

Lincoln efter en genomvakad natt

ätande sin frukost vid skrifbordet och

bredvid honom ett bref med instruktioner

till general Hooker.

Under vintern 1861—2 insjuknade

Lincolns två yngsta gossar. Han satt

vid deras sjukläger nätterna igenom

och skötte ändå sina tunga plikter

under dagarne. Den 20 feb. 1862 dog den

äldsta, Willie, som då var 12 år, och

faderns hjärta syntes krossadt. "Detta

är den svåraste pröfning, som drabbat

mig", ropade han, "o, hvarför, hvarför

skulle det ske?" Det tog honom flera

dagar att någorlunda lugna sig, och

sedan ägnade han dubbel ömhet åt den

10-årige Tad. Det såg tidtals ut, som

om allt hade sammansvurit sig mot

presidenten. Sjukdom och död i

familjen, nedslående underrättelser från

krigsskådeplatsen, snubbor och

klander från tidningar och politiker, bråk

med generaler, förödmjukande besök

af kyrkliga kommittéer, abolitionister,

nykterister och andra. Man måste

beundra hans tålamod med alla dessa

bråkmakare och hans förmåga att

stuka dem utan att förnärma eller såra

dem. Till en kommitté af präster, som

kom för att gifva honom råd

beträffande huru kriget skulle föras, sade han:

"Mina herrar, antagen, att all eder

egendom vore förvandlad i guld, och

att ni lämnat detta till Blondin, att

bära det öfver Niagara på en lina.

Han skrider fram sakta, försiktigt,

stadigt med eder egendom. Skulle ni då

börja skaka på linan och ropa till

honom: "Blondin! Gå litet rakare!

Blondin! Böj er litet mer framåt! Gå litet

fortare! Luta mer åt söder! Luta nu

litet mer åt norr!" Skulle ni bete er

så? Nej, ni skulle hålla andan,

hvarenda en af er, lika väl som tungan.

Ni skulle lämna honom i fred, tills han

kommit väl öfver. Denna regering,

mina herrar, bär på en ofantlig tyngd;

oräknade skatter äro i dess händer.

De, som sköta statsskeppet i denna

storm, göra sitt allra bästa. Besvären

dem icke med onödiga varningar och

klagomål. Våren lugna, tysta, och vi

skola lyckligen föra er i hamn.

Farväl, mina herrar; jag har andra

plikter, som pressa mig, och som måste

tillses." Då en kommitté af präster

från Chicago påstod sig ha fått

befallning från Gud att besöka Lincoln och

påyrka negerslafvarn.es befrielse,

svarade Lincoln, att det föreföll honom,

som om Gud snarare skulle meddelat

honom än någon annan sin vilja i

detta fall, och försäkrade, att om han

kunde utröna, hvad Gud ville, att han

skulle göra, det också skulle bli gjordt.

En annan prästkommitté, som ville ha

en proklamation utfärdad om

slafvar-nes frigörelse, fick till svar, att en

dylik proklamation just då skulle göra

ungefär lika mycken nytta som

påfvens bulla mot kometen. En

nykterhetskommitté besökte honom för att

låta honom veta, att rätta skälet,

hvarför hans trupper icke vunno några

segrar, var att de drucko för mycket

whisky och därigenom nedkallat Guds

förbannelse öfver sig. Lincoln

svarade, att den ifrågavarande förbannelsen

i så fall var orättvis, alldenstund

rebellsoldaterna drucko mer whisky och

sämre whisky än unionssoldaterna.

Någon gång kunde han yttra sig

skarpt, men aldrig uppträdde han med

någon öfverlägsenhet. Han gjorde,

hvad man bad honom om, eller lät dem

tro, att han ämnade göra det. Eller

afspisade han dem med någon anekdot

eller öfvertygade dem med

ovederläggliga logiska skäl om det omöjliga i

deras fordran.

VIII

Emancipationsförklaringen

Krigets fortgång

Lincolns ursprungliga

emancipationsidé var den, att regeringen skulle

betala för slafvarnes Ingifvande $400 för

hvarje neger, man, kvinna och barn.

Detta tycktes vara ett högt pris, men

han bevisade, att alla slafvarne i

Delaware efter detta pris ej skulle kosta

mer än $750,000, ungefär en tredjedel

af hvad kriget kostade hvarje dag, och

att alla slafvarne i Maryland,

Kentucky och Missouri efter samma pris

skulle kosta mindre, än hvad kriget

kostade på tre månader. Detta var

den visaste plan, som kunde uttänkas,

men hvarken södern eller norden ville

lyssna till den. Den 6 januari 1862

höll den tyske diplomaten Carl Schurz

ett föredrag i New York om

emancipation och uppläste en skrifvelse från

Lincoln öfver samma ämne. Detta

ledde till, att alla slafvarne i

Columbia-distriktet den 16 april frigåfvos, och

att kongressen beviljade en million

dollars som ersättning till deras förra

ägare samt åsidosatte $100,000 till

hjälp åt de slafvar, som ville flytta till

Haiti eller Liberia. Den 22 juli

sammankallade Lincoln sin

rådsförsamling och framlade för den samma

manuskriptet till en proklamation af

innehåll, att den 1 jan. 1883 alla slafvar

inom de stater, som icke erkände

Förenta Staternas konstitutionella

auktoritet, skulle bli frigifna. På inrådan

af Seward, som påvisade, att

proklamationens utfärdande nu skulle

komma olägligt, lade Lincoln undan

manuskriptet. Den 22 sept. sammankallade

han åter rådsförsamlingen. Efter att

ha läst upp en humoresk af Artemus

Ward, åt hvilken de alla skrattade

hjärtligt, antog han en allvarsam ton

och framlade åter sin

emancipationsförklaring. Morgonen därpå

offentliggjordes den i pressen, och den 1 jan.

1863 undertecknades den af

presidenten i närvaro af minister Seward.

Lincoln hade just genomströfvat den

sedvanliga nyårsuppvaktningen och

skakat hand med folk, tills hans nand

blifvit styf. När han nu skulle teckna

sitt namn, uttryckte han en farhåga

för, att han skulle komma att darra på

handen, och att eftervärlden vid

betraktandet af hans namnteckning

skulle säga, att han tvekat. Men efter att

ha hvilat en stund skref han sitt namn

långsamt och sade, när det var gjordt:

"Det går an." Pennan, hvars skaft

var gnagdt af Lincolns tänder, enär

han hade för vana, när han skref, att

tugga på pennskaftet, medan han i

tanken formulerade satserna, skänkte

han till en man från Massachusetts

och proklamationen med

namnteckningen till en bazaar i Chicago, som

anordnats till förmån för sjuka och

sårade soldater. Det dyrbara dokumentet

bortauktionerades där för $3,000, men

gick 1871 förloradt i Chicago-branden.

Genom Lincolns proklamation

befriades alla slafvar i de 11 sydstater, som

utträdt ur unionen, eller inalles öfver

75 procent af den till omkring 4

millioner själar uppgående

slafbefolknin-gen. Under kongressens

sammanträde vintern 1863—4 sökte Lincoln utan

framgång få dess medgifvande till ett

grundlagstillägg om frihet för alla

slafvar. Efter sitt återval påyrkade han

samma sak i sin embetsberättelse till

kongressen den 6 dec. I jan. 1865

företogs omröstning med resultat, att

Förenta Staternas grundlag den 1 feb.

37 ABRAHAM LIN C OLN

1865 erhöll ett tillägg (trettonde

amen-dementet), hvilket för alla kommande

tider förbjuder slafveri inom Förenta

Staterna. Tillägget godkändes af de

olika staterna och trädde i kraft denc

18 dec. 1865, då således äfven

slafvar-ne i de sydstater (Missouri, Mary land,

Kentucky, Delaware, West Virginia

och vissa delar af Louisiana), som

förblifvit lojala mot regeringen, blefvo

fria män.

De närmaste följderna af

emancipationsförklaringen voro icke

uppmuntrande. Myteri i armén, förlöjligande

artiklar och teckningar i tidningarne

hörde till ordningen för dagen.

Lincoln måste ägna alla sina krafter åt

förebyggandet af svårare följder. "Vi

likna hvalfångare", sade han, "hvilka

efter en långvarig jagt fått harpunen

i hvalen, och måste nu se till, hur vi

styra, så att han icke med ett slag af

stjärten sänder oss alla in i

evigheten." Det närmaste steget efter

slaf-varnes befriande blef att inmönstra

negrer i armén. Därtill voro de mer

än villiga, och det dröjde icke länge,

innan 150,000 negersoldater kämpade

på nordstaternas sida. Rebellerna

betraktade det som en skandal, att hvita

soldater ville slåss vid sidan af negrer,

men adopterade längre fram samma

taktik och inmönstrade slafvar i sin

armé. Emellertid var krigslyckan å

nordstaternas sida alltjämt vacklande.

I följd däraf rådde allmän förstämning

i landet, och det visade sig allt svårare

att skaffa rekryter. Soldater rymde

ur krigstjänsten. Generalerna

påyrkade dödsstraff för ertappade desertörer

och klagade öfver presidentens

mildhet, som under denna period särskildt

tog sig uttryck i benådandet af dömda

desertörer. En belöning gafs till

hvarje man, som lät inmönstra sig i

armén, men rekryterna missbrukade

denna förmån genom att rymma och taga

mönstring i ett annat regemente, för

att undfå ny belöning. Till general

Butlw, som klagat häröfver för

Lincoln och förklarat dödsstraff vara en-

da medlet att göra slut på detta ofog,

genmälde Lincoln: "Ni. har troligen

rätt, men inte kan jag väl lia-en

slaktedag hvarenda "fredag i armén."

Lincoln fann nästan alltid någon ursäkt

att benåda desertörerna. Somliga

und-gingo sitt straff, emedan han kände

någon af deras släktingar, andra

emedan han tyckte om deras

öppenhjärtiga sätt, andra åter emedan de voro

unga. Då en dylik gynnare beskylldes

för att ha rymt af idel feghet, svarade

Lincoln, att man icke alltid kan

kontrollera sina ben. "Om Gud

allsmäktig har utrustat denne man med ett

par fega ben, hur kan han då rå för,

om de springa i väg med honom? Jag

är inte säker på, att inte jag själf

skulle springa min väg, om jag vore

med i kriget", tillade han. Men detta

var nog bara ett skämt, ty att Lincoln

ägde stort personligt mod. kan icke

betviflas. General Butler berättade,

att Lincoln under ett besök i hans

regemente red en sträcka af 6 mil på ett

afstånd af endast 900 fot från

fiendehären, hvars officerare bespejade

honom med sina kikare, och att han

vägrade att iakttaga försiktighet.

Gifta soldater benådade han,

emedan han tyckte, att det fanns

tillräckligt med gråtande änkor allaredan. Då

han icke hade någon lämplig ursäkt

till hands, begärde han betänketid

eller tillfälle att grundligare genomgå

anklagelsehandlingarne, för att

utröna, huruvida soldaten i fråga skulle

anses kunna bättre tjäna sitt foster:

land som död än som lefvande. Många

rörande scener utspelades i hans

em-betsrum. En kvinna, som bedt om nåd

för sin man och fått sin ansökan

beviljad, brast i sådan hejdlös gråt, att

Lincoln blef bestört och förklarade, att

om han vetat, att hon skulle bli så

bedröfvad, han visst icke skulle benådat

mannen. "Ni förstår mig icke",

snyftade hon. "Jo, det gör jag visst",

svarade presidenten, "och om ni inte går

eder väg genast, börjar jag också att

gråta." En hvithårig gubbe kom, åt-38

ABRAHAM LIN C OLN

följd af en kongressmedlem, för att

tigga om nåd för sin son. Efter att ha

hört hans historia sade Lincoln till sin

sekreterare: "Telegrafera till general

Butler, att han uppskjuter den unge

mannens afrättning, tills han får höra

från mig igen." Gubben kände sig icke

tillfredsställd. "Hur kan jag veta",

sade han till Lincoln, "att ni icke i

morgon ger order, att min son skall

skjutas?" — "Min gode vän", svarade

Lincoln; "jag gör så godt jag kan.

Generalerna klaga öfver, att jag benådar

för många, och att jag förstör

disciplinen. Gå nu hem och hälsa eder

hustru från mig, att om eder son lefver,

tills generalen får höra från mig igen,

så kommer folk att säga, när han dör,

att gamle Metusalem var en barnunge

i ålder i jämförelse med honom." En

moder, som på samma sätt fått en

nå-desansö"kan för sin son beviljad, sade

när hon kom ut från presidentens

rum: "Var det Inte det jag alltid trott,

att det var en af rebellernas gemena

lögner!" Tillfrågad, hvad hon

menade, förklarade hon: "Jo, jag har alltid

hört det påstås, att presidenten skulle

vara en ful karl. Han är den

grannaste karl jag någonsin sett." Till en

ung kvinna, som bad för sin broders

lif, sade han: "Min stackars tös, ni

har kommit hit utan någon guvernör,

senator eller kongressman som

förespråkare. Ni ser hederlig och

sanningskär ut, och ni begagnar inte

krinolin. Jag vill taga emot ett kok

stryk, om jag inte benådar honom." I

fickan på en soldat, som stupade i

slaget vid Fredericksburg, fann man ett

porträtt af Lincoln med påskrift: "Gud

välsigne president Lincoln." Genom

Lincolns nåd hade denne man räddats

från en vanhederlig död och fått

tillfälle att åter kämpa som en man i

ledet och falla med ära. En ung soldat,

som somnat på sin post och därför

dömts att mista lifvet, förvånades

öfver att en dag få besö"k af själfve

presidenten, hvilken frågade om hans

föräldrar, hem m. m., och efter erhållna

upplysningar förklarade, att han själf

var född på en farm och mycket vä!

förstod, hur svårt det skulle vara för

en vid krigslifvet ovand bondgosse att

hålla sig vaken om natten. "Jag skall

rädda er", sade Lincoln, "men jag

kommer att presentera en dryg räkning för

besväret." Soldaten svarade, att han

var viss om, att hans fader skulle

låna så mycket han kunde på sin farm

och betala räkningen. "Det kommer

icke att räcka till", sade Lincoln;

"ingen annan än ni själf kan betala

räkningen, och det skall sko därigenom,

att ni visar er lika trogen och pålitlig

som någon af de andra soldaterna."

Någon tid därefter deltog denne soldat

i ett anfall, som företogs tvärs öfver

en flod. Han var en af de första att

gå emot fienden och en bland de sista

att vända om, när det blåstes till

reträtt. Medan han simmade tillbaka

öfver floden, erinrade han sig

presidentens ord och vände, under skarp eld

från fiendens sida, flera gånger ut i

vattnet, för att rädda sårade

kamrater, tills han själf träffad af en kula

gaf upp andan, ännu i dödsminuten

välsignande Lincolns minne.

Antagligen bidrog Lincolns mildhet i

viss mån att försvaga disciplinen i

armén, men denna olägenhet uppvägdes

af den glädje, som bereddes så många

olyckliga genom hans flitiga

användning af benådningsrätten. Hans för

alla betryckta ömmande hjärta

förnekade sig aldrig. Ett vackert exempel

på hans ständiga beredvillighet att

hjälpa och trösta är följande bref, som

han skref till en fattig änka, om

hvilken han hört berättas, att hon förlorat

fem söner i kriget. "Jag känner, hur

svagt och gagnlöst hvarje försök å min

sida skulle vara att förmå er att icke

sörja öfver en så öfverväldigande

förlust, men jag kan icke afhålla mig från

att för er påpeka den tröst, som ligger

i republikens tacksamhet, för hvars

räddning de gåfvo sina lif. Jag beder

vår himmelske fader hugsvala er i

eder bedröfvelse och låta er vara nöjd39 ABRAHAM LIN C OLN

med det kära minnet af de älskade,

som ni förlorat, och den upphöjda

stolthet, som ni måste känna öfver att

ha nedlagt ett så dyrbart offer på

frihetens altare."

Under sommaren 1863 inträdde ett

lyckosammare skede. Den 3 juli

besegrade general Meade en rebellarmé

vid Gettysburg, och dagen därpå intog

general Grant rebellfästet Vicksburg,

en bragd som följdes af en rad af

lysande segrar af Grant, Sherman,

Sheri-dan, Thomas och Hooker. Den 19

november invigdes Gettysburgs slagfält

till en nationalkyrkogård, hvarvid

Edward Everett, som ansågs såsom

landets kanske yppersta vältalare, var

utsedd att hålla invigningstalet. Lincoln

blef också anmodad att uppträda.

Härvid inträffade det förunderliga, att

Everetts tal, ett grundligt utarbetadt

oratoriskt mästerstycke, hvars

uppläsning kräfde hela två timmar, blef

glömdt, så snart det var framsagdt,

medan Lincolns korta tal, som

framsa-des på några få minuter, ännu lefver

och räknas till talarekonstens

klenoder. När Lincoln lyckönskade Everett

med anledning af hans storartade tal,

svarade den lärde universitetsrektorn,

att han gärna skulle utbyta sina 100

ark mot hedern att ha varit

författaren till Lincolns 20 rader. Lincolns

tal var af följande lydelse: "För 7 och

80 år sedan frambrakte våra fäder på

denna kontinent en ny nation,

tillkommen i frihet och helgad åt idén, att

alla människor äro skapade lika. Vi

äro nu invecklade i ett stort

inbördeskrig, hvarigenom skall pröfvas,

huruvida denna nation eller någon annan

nation, på så sätt tillkommen och

helgad, kan äga varaktigt bestånd. Vi ha

samlats på ett af detta krigs stora

slagfält. Vi ha kommit hit, för att

inviga en del af detta fält till slutlig

hviloplats för dem, som här gåfvo sina

lif, på det att nationen måtte få lefva.

Det är fullkomligt i sin ordning och

tillbörligt, att vi göra detta. Men i en

vidsträcktare mening kunna vi icke

inviga eller helga denna mark. De

tappra män, lefvande och döda, hvilka

kämpat här, ha invigt den så tillfyllest,

att våra svaga krafter hvarken kunna

lägga något därtill eller taga något

därifrån. Världen skall föga beakta

och ej heller länge minnas, hvad vi

säga här, men den kan aldrig glömma,

hvad de uträttade här. Snarare borde

vi, de lefvande, här invigas till det

ofullbordade verk, hvartill de, som

kämpade här, gjorde en så ädel början.

Snarare borde vi här invigas åt det

stora uppdrag, som ligger framför oss,

att från dessa hedrade döda hämta

ökad hängifvenhet för den sak, åt

hvilken de gåfvo det yttersta fulla måttet

af hängifvenhet; att här högtidligen

besluta, att dessa döda icke skola ha

dött förgäfves; att denna nation med

Guds hjälp skall pånyttfödas till frihet,

och att styrelse af folket, genom

folket och för folket icke skall utplånas

från jorden."

Utsikterna voro i början af 1864

mycket dystra. De framgångar, som

kommit nordstatsarmén till del under

den föregående sommaren, hade väckt

förhoppning om ett snart slut på

kriget. Då det ännu fortgick lika

ohejdadt och underrättelser ingingo om

den rysliga manspillan, som

slaktnin-garna vid Wilderness, Spottsylvania

och Cold Harbor förorsakat

unionsarmén — på 40 dagar förlorade Grant

55,000 man — förspordes ett allmänt

missnöje, och det ökades, när Lincoln

den 18 juli begärde en förstärkning till

armén af 500,000 man.- Från flera håll

uppmanades han att ingå förlikning

med rebellerna, och det hade kanske

kunnat låta sig göra, om icke Jefferson

Davis så envist vidhållit, att

Sydstatsförbundet måste bli erkändt som ett

själfständigt rike. Lincoln förklarade

sig icke kunna ingå

öfverenskommelser med folk, som väpnat sig mot

regeringen, och då någon erinrade

honom om, att Charles den förste af

England underhandlat med upproriska

undersåtar, genmälde han, att han ickevar mycket bevandrad i historien, och

att det enda han med bestämdhet

mindes med afseende på Charles den

förste var, att han miste hufvudet.

Den radikala falangen inom det

republikanska partiet ställde sig

fiendtlig mot Lincoln och uppsatte .Tohn C.

Fremont som presidentkandidat för

det stundande valet. De öfriga

ledarne inom partiet voro likaledes emot

Lincolns återval. Han sade själf, att

han i hela representanthuset blott

hade en vän, som han kunde lita på. Det

var icke Lincolns personlighet som var

dem motbjudande. Deras enda

anmärkning mot honom var, att han icke

förmått föra kriget till en lycklig

utgång, och att han uppträdde

själfstän-digare och mindre bunden af

partiregler, än de önskade. På tal om denna

sak sade. han, att om han skulle lyssna

till hvarje kommitté, som ville gifva

honom råd, han lika gärna kunde

lägga armarne i kors och låta sig bindas.

För honom var unionens

vidmakthållande allt, sak samma genom hvilket

parti den räddades. När han fick höra,

att order blifvit gifven att drifva en

viss general ut ur armén, emedan han

i ett tal understödt den demokratiske

presidentkandidaten McClellan,

förklarade Lincoln ordern ogiltig och sade:

"Att understödja general McClellan är

icke något brott mot krigslagarne, och

betraktas valet mellan honom och mig

som en smakfråga, så är jag

visserligen den längsta, men han är den

vackraste af oss." Den stora allmänheten

lät sig emellertid icke påverkas af

po-litikussarnes kritik och intriger, utan

hyste fortfarande den största

beundran för Lincolns karaktär och

fullkomlig tillit till hans omdöme. Vid

det republikanska nationalkonventet

den 8 juni blef han åternominerad för

presidenturen af samtliga de 30 stater

och territorier, som där voro

representerade, och vid valet den 8 nov. erhöll

han 212 af de 233 elektoralrösterna.

De öfriga tillföllo demokratkandidaten

McClellan. General Fremont hade

längt förut dragit sig tillbaka, då han

såg, att hans uppträdande som

presidentkandidat endast väckte löje. Till

vice-president valdes demokraten

Andrew Johnson. Det lider intet tvifvel,

att Lincoln länge varit förvissad om,

att han skulle bli återvald. Han hade

förstått att genom politiska tjänster

vinna flera af sina farligaste

motståndare öfver på sin sida och hade

fint-ligt och skarpsinnigt ledt den politiska

striden. Som väl var, vände sig också

krigslyckan allt mer till

unionstrup-pernas förmån; Sheridan vann seger

på seger, Farragut intog Mobile och

Sherman Atlanta. Thomas rensade

Tennessee från sydstatstrupper, och

det var blott en tidsfråga, när Lee:

skulle bli tvungen att kapitulera.

IX

Krigets slut och Lincolns död

När Lincoln den 4 mars 1865 åkte

till kapitoliet i Washington, för att för

andra gången invigas till president,

intog en bataljon negersoldater en

framstående plats i processionen.

Detta visade, att förhållandena hade

blifvit ändrade. Lincoln själf var också

en förändrad man. Den 4 år förut

opröfvade och från många håll med

misstänksamma blickar betraktade

uppkomlingen framstod nu som en

pröfvad, erkänd och pålitlig ledare i

stormiga tider. Hans ansikte bar spår

af genomgångna svåra själsstrider.

Hvart han vände blicken, såg han i

lemlästade eller sjuka veteraner från

lasaretten vittnen om de framfarna

årens pröfningar. Ingen

sammansvärjning hade man denna gång kommit på

spåren. När en välkänd, men

excentrisk skådespelare vid namn John

Wilkes Booth försökte tränga sig fram

till presidentens plats, blef han af

polisen föst undan, men ingen fäste sig

vid denna händelse. Folket lyssnade

med andakt och rörelse till Lincolns

tal, hvilket liksom det han hållit 4 år

förut räknas till den amerikanska

talarkonsten mästerstycken. Några

utdrag må här återgifvas:

"Vid motsvarande tillfälle för 4 år

sedan tänkte alla med ängslan på ett

hotande inbördeskrig. Alla fasade för

det, alla sökte afvärja det. Medan

invigningstalet hölls på detta ställe,

ströko insurgentagenter omkring i

staden, sökande upplösa unionen. Båda

partierna afskydde krig, men det ena

ville anstifta krig hellre än att låta

nationen fortlefva, och det andra ville

antaga krig hellre än att låta den

förgås. Och kriget kom. En åttondedel

af hela befolkningen utgjordes af ne-

gerslafvar, icke fördelade öfver hela

landet, utan alla boende i dess södra

trakter. Dessa slafvar utgjorde ett

säreget och mäktigt intresse. Alla

visste, att detta intresse på något sätt

var orsaken till kriget. — Intetdera

partiet väntade, att kriget skulle räcka

så länge, som det redan gjort. Begge

väntade en lättare seger och ett

mindre genomgripande och

häpnadsväckande resultat. Begge läsa samma

bibel och bedja till samma Gud, och

hvartdera partiet åkallar hans hjälp

mot det andra. Det kan synas eget,

att människor finnas, som våga bedja

en rättvis Gud hjälpa dem att förtjäna

sitt bröd från andra människors svett.

Men låt oss icke döma, på det vi icke

själfva må varda dömda. Bådaderas

böner kunde icke bli hörda, och

intet-deras ha blifvit till fullo besvarade.

Den allsmäktige har sina egna planer.

— Hängifvet hoppas vi, ifrigt bedja

vi, att denna hemska krigsolycka må

snarligen taga slut. Likväl, om Gud

vill, att den skall fortfara, tills all den

rikedom, som samlats från slafvens

olönade 250-års-arbete, blifvit förintad,

och tills hvarje blodsdroppe, som

framkallats med slafpiskan, betalts med en

annan, som utpressats med svärdet,

såsom det yttrades för 3,000 år sedan,

måste det dock erkännas, att Herrens

domar äro sanna och rättvisa. Med

afvoghet mot ingen, med kärleksfullt

sinne mot alla, med ståndaktighet i det

rätta, så som Gud ger oss förmåga att

se det rätta, må vi fortfarande sträfva

att fullborda det verk vi påbörjat, att

förbinda nationens sår, draga försorg

om honom, som burit stridens börda,

och om hans änka och faderlösa barn;

att göra allt, hvarigenom en rättfärdig

2

ABRAHAM LIN C OLN

och varaktig fred mellan oss själfva

och alla nationer kan ernås och

bibehållas."

När han yttrat dessa slutord, gåfvo

somliga af åhörarne luft åt sina

känslor genom handklappningar och

hurrarop, andra genom tårar. Men alla

lämnade platsen med ett intryck, som om

de öfvervarit en gripande religiös

ceremoni, yttrar en minnestecknare.

Emellertid närmade sig kriget med

stora steg sitt slut. Lincoln hade med

bestämdhet tillsagt general Grant att

icke afgöra eller ens diskutera någon

politisk fråga med rebellgeneralen

Lee. "Sådana frågor", yttrade han,

"håller presidenten i sin hand, och han

vill icke låta dem afgöras af någon

militärisk makt eller myndighet." Med

föresats att personligen vara på

platsen, när afgörandets stund nalkades,

begaf Lincoln sig den 22 mars till

Grants läger i Virginia och stannade

där öfver två veckor, hvarunder han

hade ain bostad på en båt på

James-floden midt emot en samling hyddor

på flodstranden, hvilka bildade

generalens hufvudkvarter. Amiral Porter

erbjöd sin säng åt presidenten, men

han ville icke störa amiralen, utan sof

i en liten kajuta i en säng, som var 4

tum för kort för honom. "Jag sof

godt", sade Lincoln efter första natten,

"men det går inte för sig att sticka

ett långt svärd i en kort skida."

Amiralen lät i Lincolns frånvaro ombygga

kajutan och ändra sängen, och

morgonen därpå berättade Lincoln: "Ett

underverk skedde i natt. Jag krympte

ihop 6 tum på längden och ungefär en

fot på bredden." Amiralen kände sig

förvissad om, att Lincoln icke skulle

klagat, om man lagt honom att sofva

på ett par gärdsgårdsstörar. General

Sherman anlände från södern, och

Lincoln frågade honom, Grant och

Sheri-dan, om det var nödvändigt, att ännu

en sammandrabbning skulle äga rum.

Han hoppades, att ingen strid mer

skulle behöfvas, men Grant försäkrade

honom, att Lee aldrig skulle gifva

tappt, förrän han vore i grund slagen.

Timme efter timme red Lincoln

tillsamman med Grant genom

sumpmarker och på usla vägar, uppmuntrad af

soldaternas hurrarop, hvarhelst han

drog fram. Långa stunder satt han i

någon fältstol (Jeh betraktade härens

manövrer. De första två dagarne i

april vunno Sheridan och Grant flera

segrar, men rebellflaggan svajade

ännu öfver Richmond, och slafvar köptes

och såldes där lika ifrigt som

någonsin, fast unions-trupperna voro i

antågande. För fullvuxna negerslafvar

betaltes ännu $100. Den 3 april utrymde

fienden ändtligen Richmond och

flydde, efter att ha tändt eld på staden.

Grants trupper skyndade att släcka

elden och utdela mat bland de utsvultna

invånarne, hvarjämte de gjorde slut på

det skräckvälde, som utöfvats af fulla

banditer och lössläppta fångar. Den

4 april begaf Lincoln sig i en båt till

Richmond, nyfiken att se rebellernas

hufvudstad, för hvars eröfring så

mycken tid och möda och så många

människolif uppoffrats. Ingen militärvakt

var honom till mötes, ej ens något

åkdon. Ledande sin son Tad vid handen

promenerade Lincoln genom staden,

utan annan bevakning än tio

flottmatroser.

Negrerna råkade i exstas, när de

sågo sin befriare. De vidrörde med

vördnad hans rockskört, kastade sig

framför hans fötter och upphäfde glädjerop.

"Lofvad vare Gud!" skrek en neger.

"Här är den store Messias. Jag kände

igen honom, så snart jag såg honom.

Han har varit i mina tankar i många

år, och han har till slut kommit för att

befria sina barn från deras träldom.

Ära, halleluja!" En negerkvinna med

ett litet sjukt, hvitt barn på armen

lyfte det upp mot Lincoln, sägande:

"Titta, älskling, titta på frälsaren, så

blir du frisk. Rör vid hans kläder, så

går din sjukdom bort. Ära, halleluja!

Gud välsigna massa Linkum!" Man

hörde rop sådana som: "öppna

perle-portarne! Här är Messias. Här är1 — Lincoln framför gen. McClellans tält den 3 okt. 1862.

2 — Mrs. Lincoln, mars 1861.

3 — Lincoln, mars 1861.

4 — Lincolns sista porträtt, taget i april 1865, några dagar fore hans död.

lß

ABRAHAM LIN COLN

det förlofvade landet. Förklaringens

berg. Ingen gråt och suckan mer.

Jerusalem, mitt sälla land!" m. m. i

samma stil. Lincoln kände sig besvärad.

"Fall inte på knä för mig", sade han;

"det är inte rätt." "Hsch, hsch",

hördes en ledare bland negrerna hviska

till de öfriga; "tyst nu, när frälsaren

talar." — "Endast för Gud skola ni

falla på knä", fortsatte Lincoln. "Jag

är blott ett ringa verktyg i hans hand,

men ni kunna vara förvissade om, att

så länge jag lefver, skall ingen sätta

bojor på er. Ni äro lika fria som jag,

ja, ännu friare, ty ni ha inte så stora

bekymmer som jag. Gud välsigna er,

och låt mig nu komma fram!" Med

möda banade han sig väg genom

hopen. När någon lyfte på hatten för

honom, gjorde han det samnia, hvilket

kom negerskocken att gapa af

förvåning. En hvit man, som lyfte på

hatten för negrer, den synen hade de

aldrig sett förr. Den 4 april besökte

Lincoln åter Richmond och letade sig väg

till det hus, som beboddes af general

Pickett, rebelltruppernas hjälte i

slaget vid Gettysburg. För Lincoln var

Pickett nu icke längre en fiende. Han

mindes honom endast som den unge

gossen, hvilken han på sin tid skaffat

in som kadett vid krigsskolan i West

Point. På Lincolns knackning

öppnades dörren af mrs Pickett, som häpen

utbrast: "Presidenten!" — "Nej",

sade Lincoln, "jag kommer denna gång

icke som presidenten, utan helt enkelt

som George Picketts gamle vän,

Abraham Lincoln." Ett litet barn, som mrs

Pickett höll på armen, sträckte sina

armar mot presidenten, som tog den

lille i sin famn och kramade honom.

Sådant var Lincolns sätt att besegla

vänskapen mellan norden och södern.

Den 9 april kapitulerade general Lee

och öfverlämnade sig och sina trupper

i general Grants våld, och därmed var

inbördeskriget slut, detta krig som af

den tyske historieskrifvaren

Mommsen betecknats som "den väldigaste

strid med den ärofullaste seger, som

finnes antecknad i världshistorien."

Den 11 april var Lincoln tillbaka i

Washington, där han samma dag från

ett af fönstren i Hvita huset höll sitt

sista offentliga tal, uppmanande det

amerikanska folket att "hand i hand

fredligt upprätta en återförenad

nation, att för evärdliga tider tjäna som

en frihetens fyrbåk för alla jordens

folk." Den 14 april hölls

regeringssammanträde, hvarvid förnämligast

diskuterades frågan om hvilken politik

som skulle följas i behandlingen af

sydstaterna i allmänhet såväl som af

Jefferson Davis och de öfriga ledarne

af upproret i synnerhet. Lincoln

trodde, att man genom ett förståndigt och

hänsynsfullt upp*rädande skulle kunna

ställa allt till rätta före kongressens

sammanträde nästföljande december.

Han ville icke veta af några

våldsamma åtgärder, icke ens mot de värsta

upprorsmakarne. "Skräm dem ut ur

landet, öppna grinden, lägg ned

stängslet, skräm dem på flykten!" ropade

han och hötte med armarna, som om

han schasade på en skock får.

"Tillräckligt många lif ha blifvit

uppoffrade, vi få icke hysa något hämdbegär,

om vi vilja ha harmoni och enighet",

sade han.

På eftermiddagen företog han en

åktur i sällskap med sin hustru. Under

denna utflykt talade han om deras

tidigare år, hemmet i Springfield, deras

gamla vänner och yttrade bl. a.: "Vi

ha sparat ihop ett litet kapital och

kunna under de följande 4 ären

försöka spara litet mer." Sedan, mente

han på, skulle de företaga en resa till

Europa och California och därefter slå

sig till ro i Springfield. Han föreföll

så sorgfri och upprymd, att mrs

Lincoln kände sig orolig. Det var något

onaturligt däri, tyckte hon och

påminte honom om, att hon endast en gång

förut sett honom sådan, och att det

var kort innan de förlorade sin son

Willie. General Grant hade samma

dag kommit till staden och mrs

Lincoln hade inbjudit honom och hans45 ABRAHAM LIN C OLN

hustru att i sällskap med Lincoln och

mrs Lincoln på kvällen besöka Fords

teater, där den berömda

skådespelerskan Laura Keene skulle uppträda i

den engelska författaren Tom Taylors

komedi Vår amerikanske kusin. Grant

hade antagit inbjudningen, men senare

sändt återbud. Krigsministern

Stanton kände sig ängslig vid tanken på,

att landets främsta personligheter

skulle på sådant sätt blottställa sig under

den med anledning af sydstaternas

nederlag rådande förbittringen bland

vissa folkklasser, och hade varnat både

Lincoln och Grant. Huruvida det var

denna varning som kom Grant att

sända återbud, är ej bekant, men ett

faktum är, att han samma dag i sällskap

med sin hustru lämnade staden och

reste till New Jersey att besöka en

dotter, som gick i skola där. Hvad

Lincoln beträffar, var han fatalist och

hade ofta sagt rent ut som sin mening,

att hvad som var bestämdt att ske,

skedde, vare sig man arbetade

däremot eller ej. Han fäste följaktligen

intet afseende vid varningen, lika litet

som han uppskrämdes af de många

ho-telsebref han tid efter annan fått, och

hvilka han delvis förvarade i ett paket

med påskrift: Lönmordsbref. "Om jag

blir mördad, dör jag blott en gång",

yttrade han vid ett tillfälle; "men att

lefva i ständig fruktan är att dö gång

på gång."

Den förut omnämde skådespelaren

John Wilkes Booth, en broder till den

berömde Edwin Booth och son till

Junius Brutus Booth, begge frejdade

skådespelare, hade vid ett besök i teatern,

där han vanligen hämtade sin post,

fått höra, att Lincoln väntades dit pà

kvällen, och hade genast uppsökt

några förtrogna och med dem uppgjort

en plan att taga hämd på presidenten,

hvars uppträdande mot

Sydstatsförbundet han såsom fanatisk

slafveri-vän och sydstatsman icke kunde

förlåta. En af dessa förtrogna var

anställd vid teatern. Han borrade ett

hål i väggen till den loge, som Lincoln

beställt, och lade en väldig träklamp

vid dörren till tamburen utanför. Vid

9-tiden på kvällen kommo Lincolns till

teatern i sällskap med ett ungt

nyför-lofvadt par, som de inbjudit i st. f.

makarna Grant, och hälsades med

jubelrop af den fullpackade salongen.

Lincoln slog sig ned i en gungstol vid

balustraden, under det orkestern

spelade välkomstsången: Lefve höfdingen!

En timme senare sågs Booth smyga

sig längs bänkraderna i riktning mot

Lincolns loge. Han gick därpå in i

den lilla tamburen, spärrade igen

dörren bakom sig med träklampen,

kikade genom hålet i väggen, för att

iakttaga Lincolns ställning, öppnade därpå

ljudlöst logedörren och smög sig in.

Lincoln hade några ögonblick förut,

med sina tankar ännu fästade på de

framtidsplaner han uppgjort, hviskat

till mrs Lincoln: "Det finns ingen

plats, som jag så gärna skulle vilja

se som Jerusalem." På scenen

yttrades komiska saker, som kommo hela

auditoriet att brista i skratt, och midt

under allt detta small ett skott. Den

fege lönmördaren hade skjutit Lincoln

i nacken. Presidenten hoppade till och

föll baklänges med nedsjunket hufvud

och tillslutna ögon. Den unge

mannen i sällskapet sprang emot

mördaren och fick af honom ett knifhugg i

armen. Efter att ha kastat ifrån sig

sin pistol, svängde Booth sig öfver

balustraden och hoppade ned på scenen.

Han fastnade därvid i en flagga, som

hängde från logen, samt föll och bröt

ena benet. Men han kraflade sig upp

igen, utdelade ett par knifhugg åt

personer, som försökte gripa honom,

svängde med knifven och ropade: "Sic

semper tyrannis" (Virginias valspråk),

linkade bakvägen ut från teatern,

besteg en där väntande vagn och

försvann. Under tiden rådde den största

oro och bestörtning i teatern. Mrs

Lincoln fick ett hysteriskt anfall,

skrek och väsnades, folk klättrade upp

i logen, ett par läkare undersökte

Lincolns sår, och medan ridån gick ned46

ABRAHAM LIN C OLN

för scenen i Fords teater, för att

aldrig mer resas, bars den döende

presidenten genom teatern ut på gatan.

Som det var för långt till Hvita huset,

mottogs ett anbud af en man, som

bodde i ett hus midt emot teatern, att

bära presidenten till hans rum. Och

där utandades Abraham Lincoln sin

sista suck kort före kl. V2S morgonen

den 15 april 1865. Han hade varit

sanslös, allt sedan han träffades af

skottet.

Samma kväll som Lincoln mördades,

gjordes ett mordförsök mot

statsministern Seward. Så snart Stanton erfor,

hvad som skett, lät han stänga

krogarne, satte en stark vakt kring det hus,

■hvari presidenten låg döende,

förklarade staden under krigslag och tog

själf öfverbefälet. Belöningar,

uppgående till inalles omkring $250,000,

ut-lofvades af regeringen, staden

Washington, tre stater och en mängd

enskilda personer för gripandet af Booth

och hans medbrottslingar. Hundratals

detektiver, officerare, soldater och

andra begåfvo sig ut på jagt efter dem.

Booth ertappades i en tobakslada på

en farm i Virginia den 26 april och

blef skjuten af en sergeant Corbett,

som handlade i öfverilning och mot

ordern, som löd att gripa Booth

lefvande. Medbrottslingarne, 9 till antalet,

grepos på olika platser. En räddade

sig genom att uppträda som

kronvitt-ne. De öfriga ställdes inför rätta den

16 maj. Fyra af dem, bland dessa en

kvinna, dömdes den 5 juli till döden

och hängdes den 7 juli. Af de öfriga

dömdes 3 till lifstids och en till 6 års

tukthusstraff. En af dem dog af gula

febern, de andra tre benådades år 1869

af Lincolns efterträdare, president

Johnson. Det unga, nyförlofvade

paret, som delade teaterlogen med

makarne Lincoln, gifte sig, men fann

ingen lycka. Mannen mördade sin

hustru i ett anfall af sinnesförvirring.

Mrs Lincoln fann heller ingen frid,

fast hon sökte den i ombyte af

vistelseort. Hon bodde en tid i England,

en tid i Frankrike, likaledes i

Tyskland, hvarifrån hon sände kongressen

en anhållan om beviljandet af en

pension, som dock med fog förnekades

henne. Hon förföljdes ständigt af det

dystra minnet och talade därom jämt.

Efter sin återkomst till Amerika var

hon någon tid intagen på en anstalt

för sinnessjuka i trakten af Chicago.

De sista åren af sitt lif tillbrakte hon

hos sin syster i Springfield, där hon

afled 1882. Den enda trösten i hennes

olycka var, att hon aldrig behöfde lida

brist. Lincoln efterlämnade nämligen

en förmögenhet, som öfversteg

$100,-000, eller lika mycket som han

förtjänat som president. Detta är så

mycket märkligare, som han icke var

någon god finansier och under den första

tiden i Hvita huset måste låna pangar

för att kunna bestrida sina utgifter,

och kan endast förklaras så, att han

var lycklig i valet af finansiel

rådgifvare.

Icke färre än 4 sammansvärjningar

mot Lincoln ha uppdagats. Den

första omtalades i berättelsen om hans

resa till Washington i februari 1861.

Den andra ägde rum sommaren 1864,

då Booth gjort upp en komplott med

ett apoteksbiträde i Washington att

förgifta Lincoln. Antingen fick Herold,

biträdet, ej tillfälle därtill, eller

saknade han mod, ty i ett bref från Booth,

som hittades i en spårvagn, var

skrifvet: "Du kan välja vapnet själf:

giftbägaren, knifven, kulan. Bägaren svek

oss en gång och kan göra det igen",

o. s. v. Samma höst uppgjordes en

plan af Booth och hans

medbrottslingar, som giok ut på att gripa Lincoln

under en af hans sedvanliga utflykter

till soldathemmet utanför Washington

och föra honom till rebellerna. En

eftermiddag i mars 1865 skulle

bortsnappandet ske, och allt var i ordning

därför. Hvad som räddade Lincoln

den gången var, att han den

eftermiddagen sände finansministern Chase i

sitt ställe till soldathemmet. Den

fjärde sammansvärjningen hade till syfteatt mörda ej blott Lincoln, utan äfven

Seward, Stanton och vice-presidenten

Johnson. Booths medbrottsling Payne,

som fått Seward på sin lott, tilldelade

honom visserligen några mordiska

hugg, som gjorde honom sanslös, men

blef bortdrifven af

tillstädeskommande personer. De två bofvarne, som

fått i uppdrag att mörda Stanton och

Johnson, fullgjorde icke sitt uppdrag.

Antagligen svek deras mod dem i det

afgörande ögonblicket.

X

Hur Lincolns minne hedrats

Djup och uppriktig var den sorg,

som grep nationen vid underrättelsen

om Lincolns död. En tryckande

beklämning låg öfver hela landet. I stad

och på landsbygd klämtade

kyrkklockorna sina sorgetoner. Starka karlar

brusto i gråt, när den mördade

presidentens namn nämdes. På söndagen

den 16 april 1865, som var påskdagen,

voro alla kyrkor klädda i svart.

Påsken firades med klagan och

bedröfvelse i st. f. med jubel. Jordfästningen

försiggick i Hvita huset den 19 april,

och sedan liket beskådats af öfver

50,000 människor i Washington, fördes

det på tåget till Springfield i Illinois,

hvarvid ungefär samma väg följdes,

som Lincoln färdats fyra år förut på

sin väg till Washington. I Philadelphia

ställdes frihetsklockan vid kistan; i

New York, Albany, Chicago m. fi.

platser gjordes uppehåll, och vid hvarje

småstation på vägen stod folket med

blottade hufvuden, när tåget susade

förbi. Äreportar voro resta öfver

banan och stora eldar tändes om

nätterna. När tåget den 3 maj, efter 12

dagars färd, ankom till Springfield, hade

omkring en million människor kastat

en sista blick på presidentens ännu

efter döden blida anletsdrag. Den 4

maj ägde begrafningen rum. I

likprocessionen gick Lincolns häst, "gamle

Bob", närmast efter likvagnen.

Lincoln nedlades vid sidan om sina förut

aflidna två söner, och öfver grafven

restes en ståtlig, nära 100 fot hög

minnesvård, till hvilken äfven tusentals

negrer bidrogo med en skärf af de

pän-ningar, som de tack vare Lincoln

kunnat förtjäna som fria arbetare. Bland

de sörjande, som följde honom till

grafven, saknades dock hans

styfmoder, hvilken var för gammal och svag

att kunna infinna sig vid begrafningen.

Sorgebetygelser ingingo från krönta

herskare, från samfund och från

enskilda i oräknelig mängd. Skalderna

strängade sina lyror till den aflidnes

ära, — Walt Whitman, Lowell, Bryant,

Stoddard, Whittier, Stedman, Bayard

Taylor, för att nämna några af de

yppersta. I förbigående kan anmärkas,

att Lowells kväde, skrifvet till

Har-vard-universitetets minnesfest den 21

juli 1865, finnes i förträfflig, om ock

något fri, tolkning, verkställd af den

svensk-amerikanske författaren E. W.

Olson. Däri förekomma följande

tänkvärda rader:

"Hur skönt att åter se en verklig herde,

Som älskat folket blott, men icke

makten,

Gå uti spetsen för en menighet,

Som villigt följer herdestafvens

maning,

Ej piskas fram af borna herrars gissel,

Sitt folk han vann, ej genom yttre glans

Och herskarlater, blott med själens

adel,

Förståndets skärpa och en viljekraft

Så fast, men böjlig som en härdad

klinga."

Såsom det kanske mest inspirerade

af de många amerikanska

sorgekväde-na har i allmänhet Whitmans "Kapten,

min kapten!" varit ansedt. I svensk

dräkt skulle det kunna återgifvas, som

följer:

"Kapten, min kapten! Denna hemska

färd är slut.

Vi vunnit, hvad vi sträfvat för; hvar

storm vi ridit ut.

Vår hamn är när; det ringes där. Se

glada mänskoskaror,

Beskådande vårt skepp, som stolt

besegrat nöd och faror!

Men hjärta, o, mitt hjärta!

Se bloden droppar röd,

Pä däcket ligger min kapten,

Han ligger kall och död.

49 ABRAHAM LIN C OLN

Kapten, min kapten! Res dig upp och

var till reds!

För dig det flaggas, och för dig det

spelas äfvenleds.

En blomstergärd är dig beskärd. För

din skull skaror strömma

Till stranden, ropande på dig, med

blickar tacksamt ömma.

Kapten, o, käre fader,

Uppå min arm dig stöd!

Det synes som en dröm, att du

På däcket ligger död.

Kaptenen svarar icke. Så blek hans

mun sig ter.

Min fader känner ej min arm, hans

puls ej rör sig mer.

För ankar skeppet ligger tryggt, sin

färd det ändat har,

Sitt mål det hann; det seger vann, fast

resan ruskig var.

O, jubla, strand! Du klocka, ring!

Men jag uti min nöd

På däcket går, där min kapten

Har fallit, kall och död."

Ingen af de många europeiska

smä-darne, för hvilkas gyckel och

begabberi Lincoln var utsatt under sina

sista år, hade hånat honom värre, än

hvad den engelske dramaturgen och

redaktören Tom Taylor gjorde i sin

tidning London Punch, men så har

heller ingen på ett så glänsande sätt

gjort afbön för sina försyndelser som

han i sin, i den nämda tidningen för

den 6 maj 1865 införda botpsalm:

"Abraham Lincoln, den skändligt

mördade", hvarur några strofer må

anföras som prof:

"Du lägger nu en krans på Lincolns

grift,

Du, som det stolta Albion till behag

Har plägat hånfullt teckna med ditt

stift

Hans skrala hållning och hans tärda

drag,

Hans hår, det tofviga, hans magra

hand,

Hans slitna dräkt, hans skrangliga

gestalt,

Hans saknad utaf det, som i vårt land

Högst prisas, — lust att lysa framför

allt.

Bredvid hans lik och under stjärn-

strödd flagg,

Som, honom vare tack! högt reser sig;

Bland dem, som stingas utaf sorgens

tagg,

Säg, smädare, finns där väl rum för

dig?

Ja, han mig lärt att blygas för mitt hån

I skrift så väl som teckning, och han

har

Mig lärt förstå, att denne folkets son

I själfva verket dock en konung var.

Att ångra djupt min ytlighet jag lärt,

Då jag fick se, hur högt han steg; hur

han

Hvart sanningsord för oss gjort

dubbelt kärt,

Och hur han kämpade och seger vann;

Hur ödmjuk, och hur hoppfull dock

han var,

Sig lik, när lyckan log mot honom

huld,

Som när den svek; ej stolt och aldrig

snar

Till skryt; ej lysten efter makt och

guld.

Uti hans sinne bodde kärlek blott

Och tillgift i hans penna och hans ord.

När nidingen förkränkte med sitt skott

Hans tro på vilja god och frid på jord."

Den svenske skalden Ernst Daniel

Björck föreslog vid en studentfest i

Upsala samma år en versifierad skål

för Lincoln, "den konungslige

presidenten", hvari han profetiskt kvad:

"O, när våldet räddarns namn

förkättrar,

Skaken till hans ära edra fjättrar,

Slafvar! Sådan sorgmusik sig skickar

Vid den store mänskovännens grift.

Sörjen, folk! Er alla hotar faran;

Ej blott negerns, mänsklighetens var

han,

Och hvart öga blickar

En gång på hans namn i stjärnors

skrift."

Därhän skall det också en gång

komma. Det skall komma en tid, då

Lincoln ej är blott det fria amerikanska

folkets nationalhjälte, utan hela

världens föresyn; då det vanliga folket,lß ABRAHAM LIN COLN

som han så högt värderade, med en

liten omskrifning af den på hans tid

populära krigssången: "Vi komma,

fader Abraham, 300,000 man", sjunger:

"Vi komma, fader Abraham, från alla

jordens land", nämligen att hembära

dig den hyllning, du förtjänar, och

söka förverkliga det frihetsideal, för

hvilket du lefde och dog.

Jag har redan påpekat, att det om

ingen annan skrifvits så mycket som

om Lincoln, och att ingens lif erbjudit

forskare ett så intressant och

inspirerande studium som hans, äfven om

detta förnämligast gällt med hänsyn till

Amerika och dess ständigt växande

Lincoln-literatur. Jag har också

påpekat den antagliga orsaken till

likgiltigheten i Europa för detta stora och

höga ämne. Hvad särskildt de

skandinaviska länderna beträffar, har jag

med vädjande till den bekante

litera-turkännaren konsul G. N. Swan i Sioux

City, Iowa, icke kunnat komma på

spåren flera än 4 skrifter om Lincoln,

nämligen det ofvannämda, visserligen

ståtliga kvädet af Björck, en

öfversättning af amerikanen Thayers

Lincoln-biografi, ett tillägg i andra upplagan

af Fredrika Bremers

Amerika-skildringar "Hemmen i den nya världen" med

öfverskrift "Det Inbördes kriget i

Amerika", hvari en underafdelning bär

rubriken "Abraham Lincoln", samt ett

poem af Henrik Ibsen om "Mordet på

Lincoln", af hvilket poem två engelska

tolkningar finnas. I den

svensk-amerikanska tidningen Vårt nya hem i

Jpmestown, N. Y., lär en af J. T.

Nyström och O. W. Anderson författad

biografi med titeln "Lincolns lif" ha

varit införd som följetong under året

1887.

Emellertid tillhör Lincoln de

stormän. hvilka bli ryktbarare och mer

uppmärksammade, ju mer vi aflägsna

oss från den tid, hvarunder de lefde

och verkade. År för år blir han större,

beundransvärdare och djupare. Det

disputeras icke längre om honom. Man

talar icke om honom såsom tillhörande

den eller den gruppen, skolan eller

klassen eller något visst parti, utan

han har blifvit allas egendom och den

fullkomligaste representanten för allt,

"hvad som är äkta amerikanskt och

republikanskt. Liksom fallet varit med

så mången annan stor man, som af

eftervärlden beundrats, var han under

sin lifstid förbisedd och underskattad.

I ett af de många märkvärdiga bref,

med hvilka Horace Greeley tid efter

annan plågade honom, hette det: "Ni

betraktas icke som en stor man", men

efter Lincolns död yttrade samme

Greeley i ett tal, att han nu tydligt såg,

att ehuru andra bidragit till den stora

omdaningen af Förenta Staternas

ställning, likväl "den ende store, af

försynen utsedde ledaren, det stora dramats

oumbärlige hjälte var Lincoln."

Tusentals andra människor ändrade

tanke på samma sätt som Greeley.

Hvar skall man söka förklaringen

till, att den allmänna likgiltigheten

gent emot Lincoln under hans lifstid

följdes af en till dyrkan gränsande

beundran för hans minne, sedan han

ryckts bort, om icke i hans ojämförliga

godhet, mildhet och mänsklighet, hans

finkänslighet och människokärlek,

hvilka framträdde i skarpare belysning,

betraktade på afstånd inom ramen af

de kval, sorger och bitterheter, som

han tålmodigt genomlefde? Det synes

nästan, som om det var nödvändigt,

att han skulle dö, för att människorna

skulle lära sig att förstå honom och

inse, att hvad han företog sig som

president, äfven om det då föreföll

mången galet, dock var dikteradt af idel

välvilja och ömhet. Och så har en

allmän åstundan väckts till lif att lära

känna mer om denne utomordentlige

man, tills det slutligen blifvit så. att

många människor aldrig kunna få nog

af Lincoln, utan för att citera en

amerikansk författare — "läsa allt hvad de

kunna komma öfver beträffande

honom, nya berättelser, gamla berättelser,

karaktärsteckningar, essayer, poem,

minnen, anekdoter, och med spänninglyssna till hvar och en, som känt

honom eller föregifva sig ha känt

honom, äfven om man vet, att de ljuga,

enär de i alla fall visat urskiljning i

val af ämne."

På 100-årsdagen af Lincolns födelse,

den 12 feb. 1909, firades minnesfäster

öfverallt i Förenta Staterna. På den

gamla farmen i Kentucky, där Lincoln

föddes, hölls en anslående minnesfäst,

hvarvid dåvarande president Roosevelt

höll fästtalet. Han yttrade däri bl. a.:

"Lincoln lärde under sitt lif att känna

storhet, men aldrig hvila. Framgång

kom på hans lott, men aldrig lycka,

utom den som följer af ett väl

förrät-tadt, arbetsamt och betydelsefullt värf.

Makt blef hans, men aldrig nöje.

Fårorna på hans panna blefvo djupa, men

hans ögon förmörkades aldrig af vare

sig hat eller fruktan. Hans skuldror

böjdes, men hans järnsenor sviktade

aldrig, fast han bar sitt folks öde på

dem. Hans rika, varma hjärta ryste

för att vålla plåga, och likväl blef det

hans lott att samtidigt utgjuta

ungdomens lifsblod i strömmar och i hvarje

fiber känna kvinnornas sorg.

Olyckorna gjorde honom bedröfvad, men icke

räddhågad. I samma mån som de

blodiga krigsåren skredo förbi, funno de

honom alltid görande sin plikt och

motseende framtiden orädd och högsinnad.

Utan att taga åt sig hat och illvilja

sträfvade och led han för folket.

Segern blef hans till slut, men han fick

ej tid att smaka dess ljuflighet, innan

han blef mördad och hans vänliga,

tåliga. orädda ögon slötos för alltid."

På initiativ af tidningsutgifvaren

Robert Collyer i New York bildades en

förening under namn af Lincoln

Memorial Association med uppgift att samla

medel till förvärfvande af farmen och

upprättande af ett minnestempel öfver

den gamla stockhyddan. Farmen, som

innehåller 110 acres, hade på 1880-talet

sålts till en rik restauratör i New York

vid namn Dennett, hvilken ämnade

inrätta den till en park för allmänheten.

Finansiella motgångar hindrade

honom från att sätta sin plan i verket.

Farmen hade alltid varit dålig och var

slutligen så förfallen och utsugen, att

då en arrendator åtog sig att sköta

den på det vilkor, att han skulle slippa

alla utskylder utom skatten,

grannarne ansågo honom ha gjort en dålig

affär, enär farmen ej troddes kunna

producera nog att betala för skatten och

mannens arbete. Kort därefter såldes

stockhyddan till en förevisare, som tog

den med sig till olika platser och

visade den mot inträdesafgift. Robert J.

Collyer köpte den af förevisaren, och

den kom därefter liksom äfven farmen

i den ofvannämda föreningens ego. En

storartad minnesbyggnad af granit,

inneslutande stockhyddan, uppfördes,

och den 4 sept. 1916 öfverlämnade

föreningen farmen jämte en fond på

$50,000 till byggnadens

vidmakthållande som gåfva till det amerikanska

folket. Redaktör Collyer höll

presentationstalet, krigsminister Baker mottog

gåfvan å folkets vägnar, och tal höllos

dessutom af president Wilson,

guvernör Folk, senator Williams m. fi. Har

månne något land på ett vackrare och

värdigare sätt hedrat minnet af någon

storman, som uppvuxit ur folkets

leder?

XI

Karaktäristik af Lincolns personlighet

De erfarenheter, Lincoln under sin

barndom och sina ynglingaår

genomgått i unga, outvecklade samhällen

bland enkla, naturliga människor, hade

i sin mån bidragit att dana honom för

hans stora lifsverk genom att skärpa

och vidga hans blick och lära honom

att skilja mellan det väsentliga och

det oväsentliga, det bestående och det

flyktiga i lifvets företeelser. Med

denna skarpblick för hvarje saks rätta

betydelse och med sitt klara omdöme och

sin osvikliga kännedom om lifvet och

dess verkligheter var han i alldeles

ovanlig grad skickad för det värf, som

kom på hans lott. Mången annan

statsman skulle kanske för snart lyssnat

till ropet om befrielse för

negerslaf-varne eller också dröjt för länge med

sitt samtycke, medan Lincoln lät sig

påverkas hvarken af de ifrigaste eller

af de försiktigaste anhängarne af

frigörelseidén, utan handlade

själfständigt, när han ansåg, att rätta

ögonblicket var inne. I den i hans

stats-mannaskap tillämpade uppfattningen

af lifvet och världsinrättningen såsom

något i hög grad kompliceradt, något

som icke i en handvändning genom

påbud eller lagar kunde förbättras och

omdanas, låg kanske hans största

styrka som president under de oroliga

tiderna i början af 1860-talet. Det skulle

vara svårt, kanske omöjligt, att bland

världshistoriens förevigade gestalter

uppleta någon, som just i det skedet

kunnat fylla den maktpåliggande

befattningen som Förenta Staternas

president så framgångsfullt, som Lincoln

gjorde det.

De, som stodo honom närmast och

skådade djupast i hans inre, sågo i

honom först och sist en smärtornas man.

Och det var han, men på samma gång

var han en sann optimist. Han lät

aldrig sin melankoli skymma blicken för

lifvets stora möjligheter. Hur dystert

och hotfullt än det stundom tedde sig

i vissa ögonblick, anade han och

trodde på en lycklig utgång. Jämförd med

andra regenter bildar han. så att säga,

en klass för sig själf. Hvilken annan

har varit så på samma gång mild och

rättvis, klok och praktiskt beräknande,

så mångsidig som Lincoln? I fråga

om hvardaglig enkelhet, parad med

genialitet, står han vida öfver alla

andra, som styrt något folks öden. Han

var en djupt kännande natur och led

med de lidande, men hade på samma

gång blicken öppen för lifvets ljusa

sidor, dess glädje och löjen. Hans

humor och godlynthet neutraliserade

hans svårmod. Vi se i honom den

okonstlade, oförderfvade

hvardags-människan lika mycket som den

fram-gångsfulle statsmannen och regenten,

och i hans lefnadshistoria, har någon

anmärkt, väcka de små dragen ur hans

husliga lif och hans umgänge med

vänner lika stort intresse som hans

politiska framgångar och utmärkelser. Hans

tröstebref till kvinnan, som förlorat

fem söner i kriget, tillhör

världslitera-turens klenoder lika mycket som hans

berömda invigningstal och politiska

orationer. Hans ursäkt vid

benådandet af en lifdömd soldat, att denne

vore värd mer för sitt land ofvan

marken än under densamma, och den lilla

vers, han som 14-årig gosse skref i

sin anteckningsbok, gifva en lika klar

inblick i hans sant mänskliga,

anspråkslösa väsen, som hans

oförställda förtjuning, när han som president

lämnade ett sällskap framstående

personer, i hvilkas krets lian befann sig,

och omfamnade en gammal farmare,

53 ABRAHAM LIN C OLN

som han ej sett sedan sin ungdom, och

som i sällskap med sin gumma

kommit till Hvita huset, för att få återse

"gamle Abe". Ingenting kan bättre

tolka oföränderligheten i Lincolns

goda natur än farmarens belåtna utrop

till sin gumma: "Mary, han är samme

gamle Abe!" Medgången hade icke

gjort honom högdragen eller viktig.

Han var som innehafvare af

republikens högsta värdighet lika tillgänglig,

vänlig och okonstlad, som han varit

såsom gärdselhuggare i västerns

vildmarker. Han var oföränderligen

"samme gamle Abe" under alla lifvets

förhållanden.

En sydstatsman, Henry W. Grady,

har kallat Lincoln "den förste typiske

amerikanen, den förste, som i sin

personlighet innefattade republikens hela

styrka ooh mildhet, hela dess majestät

och behag." Man har jämfört honom

med republikens fader, Washington.

De kunna icke jämföras i annat, än att

de båda voro stora och ädla

karaktärer, insiktsfulla och omutliga statsmän

och sitt fosterlands räddare.

Washington var aristokrat, Lincoln demokrat.

Washington var icke en typ för det

amerikanska folket, men det var

Lincoln i allra högsta grad. Washington

var under de sista 25 åren af sin

lefnad Amerikas främste medborgare,

Lincoln var före de sista 7 åren af sitt

lif icke känd utanför Illinois" gränser.

Vi tänka på Washington som den store

härföraren och republikens

grundläggare och förste styresman, medan vi

tänka på Lincoln som den fattige

uppkomlingen, som blef ett redskap till

några millioner negerslafvars

befrielse. Äfven då vi veta, att han var alla

generalernas öfvergeneral i kriget ooh

således äfven på sitt sätt en härförare,

dröjer icke vår tanke därvid, när vi

erinra oss Lincoln. Han framstår icke

för oss som omgärdad af bajonetter

och militärisk pomp och ståt, utan som

nybyggarekojans fattige afkomling,

urskogens och präriens skyddsling, den

gemytlige, ödmjuke människovännen,

tröstaren, talaren, historieberättaren,

mannen af folket.

Och en folkets man var han framför

allt. Hans ringa härkomst, hans långa

kamp mot fattigdomen och hans

mödosamma sträfvan för att vinna bildning,

detta och annat fyllde honom med

sympati för och tillit till folket som

en politisk makt. I hans tal finna vi

denna idé uttryckt på många ställen:

"Den allmänna opinionen är allt här

i landet;" "folket i Förenta Staterna

är de rättmätiga herrarne öfver både

kongress och domstolar, icke för att

nedgöra konstitutionen, utan för att

nedgöra de personer, som förvränga

konstitutionen;" "detta land med dess

institutioner tillhör folket, som bebor

det."

På detta sätt uttryckte han sig ofta.

I sitt första invigningstal yttrade han,

att han, så vidt sig göra lät, skulle

tillämpa unionens lagar, "så vida icke

mina rättmätiga herrar, det

amerikanska folket, undanhålla de erforderliga

medlen eller annorledes bestämma."

Ett par af hans uttryck i den vägen

ha öfvergått till slagord, som jämt

citeras: "Gud måste älska det vanliga

folket, eftersom han skapat så många

af dem;" "allt folk låter kugga sig

någon gång, somliga beständigt, men

icke allesamman alltjämt." Han

gjorde ingen skillnad på ras, färg eller

rang, utan var lika mot alla.

Neger-föreläsaren Frederick Douglass,

hvilken han lät föra i sin egen vagn till en

tebjudning i Hvita huset på hösten

1864, sade efteråt: "Lincoln är en af

de få hvita män, i hvilkas sällskap jag

tillbrakt en eller annan timme, som

icke på något sätt gjort en antydan

om, att jag är neger."

Men Lincoln var ingen demagog och

förfäktade inga radikala eller

revolutionära idéer af det slag, som våra

dagars folkagitatorer förkunna. Man kan

ej annat än le åt socialisters och

andra dylikas försök att åberopa sig på

Lincoln såsom en, som skulle gillat

deras doktriner, om han lefvat nu.54 ABRAHAM LIN C OLN

Han var för klarseende oc i

rättänkande, för att någonsin vilja underblåsa

en strid eller fiendskap mellan kapital

och arbete, fördöma eganderätt eller

påyrka paternalism. Följande citat

visa, hvad Lincoln tänkte i dessa

frågor: "Kapitalet har sina rättigheter,

hvilka förtjäna att skyddas lika

mycket som några andra rättigheter. Icke

heller skall förnekas, att det . finnes

och sannolikt alltid skall finnas ett

förhållande mellan arbete och kapital,

som länder till ömsesidig fördel.

Ingen människa är bättre förtjänt af

till-lit än den, som arbetar sig upp från

fattigdom, ingen heller mindre

benägen att taga eller förgripa sig på

något, som han icke ärligt förtjänat;"

"det starkaste band af sympati,

undantagande familjeförbindelser, skulle

vara det, som förenar alla arbetande

medlemmar af alla nationer, språk och

blodsfrändskap, men detta skulle icke

föranleda krig emot egendom eller

egendomsägare. Egendom är frukten

af arbete. Egendom är någonting

önskvärdt, ett positivt godt i världen.

Att somliga bli rika, visar, att andra

kunna bli rika, och däri ligger en

rättvis uppmuntran till flit och

företagsamhet. Den, som icke äger ett hus,

må icke rifva ned en annans hus, utan

i stället arbeta flitigt och bygga ett

åt sig själf och på så vis genom sitt

exempel försäkra sig själf om, att hans

eget hus skall bli tryggadt mot våld,

när det blir färdigt."

Lincolns religiösa ståndpunkt har

varit ett mycket omtvistadt ämne.

Religiöst folk vill gärna i sin ifver att få

räkna honom till sin krets göra troligt,

att han var en rättrogen kristen. I det

föregående har nämts, hur kyrkorna

motarbetade honom vid ett val, och

äfven antydts, hur han vid olika

tillfällen hade obehag af prästerskapet.

Hans religiösa ståndpunkt är i själfva

verket svår att bestämma. Han

tillhörde aldrig någon församling, men

besökte ofta gudstjänster. Han skref

en gång en längre afhandling mot bi-

belns inspiration, och vid ett tillfälle

anmodade han sin lagkompanjon

Hern-don att utstryka ordet Gud från

utkastet till en handling, emedan det

antydde tillvaron af en mera personlig

makt, än han kunde tro på. Men vid

många andra tillfällen använde han

det själf, och bibeln lär han under

vissa perioder ha studerat rätt flitigt.

En af hans vänner påstod, att Lincoln

sagt till honom: "Jag vet, att det

finns en Gud, ocn att han hatar

orättvisa och slafveri." Det berättas också,

att han, då en kongressman frågade

honom, hvarför han, som ägde en så

djup vördnad och ett sådant sant

begrepp om den kristna tron och

sedeläran, icke förenat sig med någon

kyrka, svarade: "När någon kyrka

angifver öfver sitt altare som det enda

vilkoret för medlemskap frälsarens

kondenserade framställning af både

lag och evangelium: "Du skall älska

Herren din Gud af allt ditt hjärta och

din nästa som dig själf", så skall jag

förena mig med den kyrkan." Äfven

om dessa berättelser äro mer eller

mindre apokryfiska, ha vi dock i flera

af hans bref och tal bevis på, att han

ägde en stark religiös känsla. Han

anhöll mer än en gång om folks

förböner och tycktes sätta stort värde på

dem. Han hyste en djup vördnad för

hvarje form af oskrymtad religiös tro

och vägrade alltid med bestämdhet att

visa partiskhet för eller mot någon

särskild sekt. Hans erkännande af en

hcgre, gudomlig ledning framträder

oförtydbart på många ställen i hans

yttranden, äfven om han troligen icke

för egen del formulerat någon viss

bekännelse. Hans hustru sade, att

religionen var "en sorts poesi i hans

natur", och detta torde ha kommit

sanningen närmast. "Det sannolika är",

yttrar en af hans biografer, "att hans

åsikter växlade i mån af olika

sinnesstämningar, och att han ibland af

hänsyn för andra gjorde vissa eftergifter.

Men att han icke var någon troende i

ortodox mening, är fullkomligt säkert.55 ABRAHAM LIN C OLN

Vidskepelse, tro ooh tvifvel funnos hos

honom i en outredlig blandning.""

Lincolns ställning till den s. k.

nykterhetsfrågan har också varit föremål

för tvister, i detta fall alldeles onödiga,

då man härvidlag ingalunda behöfver

vädja till anekdoter eller hörsägen, för

att få ett begrepp om rätta

förhållandet. Våra dagars nykterister ha t. o.

m. velat framställa honom som

prohi-bitionist, &huru de ej kunna uppgifva

något annat skäl för denna åsikt, än

att en gubbe vid namn Merwin, en

fanatisk förbudsifrare, efter Lincolns

död berättat, att Lincoln en gång i ett

privat samtal med honom skulle ha

sagt, att han gillade förbudsidén. Mot

sannolikheten häraf strida dock alltför

många autentiska vittnesbörd, som

finnas i svart på hvitt från Lincolns egen

tid. Vi ha i det föregående sett, hur

han i sina unga år var delägare i en

handelsaffär, där enligt tidens sed

äfven krogrörelse idkades. I början af

1842 slöt Lincoln sig till den s. k.

Washington-rörelsen, som hade till

uppgift att motarbeta dryckenskapen,

oo"i den 22 februari höll han ett

sedermera vida berömdt nykterhetstal, hvari

dock förekommo vissa yttranden, på

hvilka kyrkfolket stötte sig. Sålunda

sade Lincoln i talet, att de, som icke

fallit offer för dryckenskapslasten,

hade för denna sin lycka "snarare att

tacka en medfödd afsmak för

rusdrycker än någon öfverlägsenhet i

sedlighet och karaktär;" att drinkare tagna

som en klass kunde "i fråga om både

hufvudets och hjärtats egenskaper väl

tåla en jämförelse med andra

människoklasser", och att det enligt hans

åsikt var "både opolitiskt och

orättvist att jämt och ständigt fördöma

dem, som sälja eller begagna

rusdrycker, opolitiskt emedan det icke ligger

i människans natur att vilja tvingas

till någonting, minst i sådana saker

som endast angå henne själf." Som

medlem af Illinois" lagstiftande

församling röstade han den 26 dec. 1839 mot

"local option" och väckte den 19 dec.

1840 motion mot ett förbudsförslag,

som var under omröstning. Då 1855

en förbundskampanj åter var å bane i

Illinois, tog Lincoln, ehuru själf känd

som nykterhetsvän och talare, icke del

i densamma. Allt detta måtte väl vara

bevis nog för, att >han icke gillade

förbudsidén. Han ifrade för måttlighet

i allting och för nykterhetens

befrämjande genom föredöme, upplysning och

öfvertygelse, men icke för

användandet af metoder, som gjorde intrång på

den af honom själf högt värderade

personliga friheten. För att ha tillbrakt

hela sin ungdom bland en

gränsbefolkning, som just icke var känd för att

spotta i glaset, var Lincoln själf

ovanligt afhållsam, men han var hvarken

absolutist eller prohibitionist. Han var

icke fanatisk i någonting och gick

aldrig till öfverdrift. Träffande har

In-gersoll tecknat hans sinnelag och

tillvägagångssätt i denna fråga som i alla

andra, med följande ord: "Lincoln

försökte att vinna sitt mål på det

lättaste sättet och ödslade icke med sinn

krafter. Han var icke särskildt

benägen att gå fram i rak linie. Han

gräfde icke tunnlar genom bergen. Han

var villig att gå omkring dem och att

nå det eftersträfvade målet på samm-i

sätt, som en flod når fram till hafvet."

En af hans mest framträdande

egenskaper var hans sinne för humor som

såg den komiska sidan äfven i det

sorgliga. När sydstatspolitikern

Val-landigham af krigsrätten dömdes till

fängelse för förräderi, voro

meningarne om straffets berättigande mycket

delade. Tusentals människor, äfven i

nordstaterna, betraktade förfarandet

mot honom som tyranniskt, medan

andra tusenden fordrade, att domen

skulle verkställas. Lincolns humor

räddade situationen. Han ogillade

krigsrättens utslag ooh befallde, att

Vallandig-ham skulle skickas till sina vänner

rebellerna i sydstaterna. De, som

betraktade detta Lincolns ingripande

som lagstridigt, ursäktade det på

grund af det humoristiska däri. Då56

A B Ii A H A M L I N C O L X

Horace Greeley, som alltid ansåg sig

själf som Lincoln vida öfverlägsen, gaf

Lincoln uppsträckning i sin tidning

och påstod, att folket önskade ett slut

på kriget, och att fred kunde vinnas,

om regeringen sände ett ombud till

södern att underhandla med

sydstatsförbundets representanter, gaf Lincoln

Horace Greeley i uppdrag att

tjänstgöra som ombud. Greeley hade icke

beräknat, att saken kunde taga denna

vändning, och tvekade länge, innan

han slutligen för skams skull åtog

sig uppdraget och gaf sig i väg. Han

fann då, såsom Lincoln förutsagt, att

södern var villig att sluta fred, men

endast på det vilkor, att

sydstatsför-bundet blifve erkändt som ett

oberoende rike. Greeley kände sig djupt

förödmjukad, och åter hade Lincolns

humor vunnit en lysande triumf. En ung

officer beklagade sig för Lincoln i

general Shermans och flera andras

närvaro öfver, att generalen hotat att

skjuta honom. Betraktande först

officeren och därpå generalen, vände

Lincoln sig till den förra och hviskade i

hans öra, högt nog att höras af de

kringstående: "Om jag vore i edra

kläder och han hotade skjuta mig,

skulle jag vara på min vakt, ty han ser

mig ut att kunna göra det." Skamfiat

lomade officeren i väg under de

kring-ståendes fnitter.

Lincoln blef en gång tillfrågad, hur

stor krigsstyrka sydstaterna hade i

fält. och svarade tvärt: "Tolf hundra

tusen." — Den frågande utbrast

häpen: "Kan det vara möjligt? Tolf

hundra tusen!" — "Ja", svarade

Lincoln; "det finns intet tvifvel därom.

Våra generaler säga alltid, när de bli

s^gna, att fienden hade från 3 till 5

gånger så många soldater som de. Jag

måste tro dem. Vi ha 400,000 man i

fält; 3 gånger 4 gör 12; alltså har

fienden 1200 tusen." Efter prinsens af

Wales förlofning med prinsessan

Alexandra sände drottning Victoria bref

därom till alla Europas regenter och

likaledes till Lincoln. Lörd Lyons, den

engelske ambassadören i Washington,

en gammal ungkarl, framlämnade det

mycket högtidligt med följande tal:

"Ers Excellens. Jag håller i min hand

ett egenhändigt bref från min

kungliga herskarinna, drottning Victoria,

hvilket jag fått i uppdrag att

öfverlämna till Ers Excellens. Hon

meddelar Ers Excellens däri, att hennes son,

hans kunglig höghet prinsen af Wales,

ämnar ingå ett äktenskapligt förbund

med hennes kungliga höghet

prinsessan Alexandra af Danmark." Efter

att ha fortsatt i denna högtrafvande

stil en stund lämnade han brefvet till

Lincoln. Presidenten mottog det,

tackade, bad honom framföra hans

lyckönskningar och tillade, med spjufvern

i ögat: "Lörd Lyons, gack du och gör

sammaledes."

Gång på gång blef Lincoln

uppmanad att afsätta general Grant, emedan

det påstods, att han söp. En

delegation, som kom med denna klagan, fick

till svar: "Jag kan icke undvara

honom; han slåss;" en annan: "Om jag

lår veta, hvad slags whisky general

Grant använder, skall jag skicka en

tunna af samma sort till hvar och en

af mina öfriga generaler." En dag

kom senator Wade i samma ärende.

Lincoln hörde tålmodigt på honom

och utbrast slutligen till svar på någon

af hans anmärkningar: "Det där

påminner mig om en historia." —• "Ja,

ja", genmälde Wade häftigt, "för er är

allting historia, historia! Ni är orsak

till hvartenda militäriskt misstag, som

begåtts i kriget. Ni är på väg till

helvete, herre, med denna styrelse, genom

eder halsstarrighet, och ni är icke en

mil därifrån i denna minut." — "En

mil!" afbröt Lincoln honom lugnt;

"det är ju ungefär afståndet härifrån

till kapitolium, eller hur?" Wade grep

sin hatt. och käpp ooh aflägsnade sig i

raseri."

Lincoln ägde ett ofantligt förråd af

ro"iga historier och en otrolig förmåga

att inpassa dem på rätta stället.

Under samtal fann han alltid tillfälle att57 ABRAHAM LIN C OLN

inflika någon belysande anekdot. Han

påstod sig ha hört alla dessa historier,

utom en, af andra personer, men han

berättade dem på ett så dråpligt sätt,

att de i hans mun verkade fullkomligt

originella. Ofta tjänade de honom

som en säkerhetsventil, när bekymren

tryckte honom som hårdast. En

kongressman, som besökte honom i ett

viktigt ärende, blef förargad, när

Lincoln började berätta en historia, och

utbrast i vredesmod: "Mr. President,

jag ber om ursäkt, men jag kom inte

hit att höra historier." Ett drag af

smärta bredde sig öfver presidentens

anlete, när han svarade

kongressmannen: "Jag hyser stort förtroende för

er och stor aktning, ooh jag vet, hur

allvarligt ni menar. Men om jag icke

finge berätta dessa historier, skulle

jag dö." Kongressmannens vrede

vände sig vid denna vemodsfulla

bekännelse i det djupaste medlidande.

Lincoln var af naturen lugn och

be-herskad, och det tillhörde de största

sällsyntheter att han förifrade sig i

tal eller handling. Då han en gång

råkat fälla några hetsiga uttryck i en

dispyt med general Scott, ångrade han

sig strax efteråt ooh uppsökte

generalen i hans hem, för att bedja om

förlåtelse. Vid ett tillfälle, då han var

nervös och öfveransträngd, visade han

ut en man, som förolämpat honom

med glåpord och nesliga beskyllningar.

Men i regel fördrog han tålmodigt

smädelser och ovett äfven från

personer, som kommit enkom för att gräla

på honom. Han sade om sig själf, att

han ibland kände sig som en pojke,

som snubblat och stött sig på tårna:

"han tycker, att det gjorde för ondt,

för att skratta åt det, men han anser

sig för stor för att ge sig till att lipa."

Det ligger mycken visdom i denna

liknelse så väl som i en mängd andra

uttryck, som vi ha från Lincolns

läppar, och i hvilka hans mänskliga och

sunda lefnadsfilosofi framskymtar,

såsom t. ex. i följande, plockade på måfå

i hans tal: — Guld är bra på sin plats,

men kärleksfulla, duktiga,

fosterlandsälskande män äro bättre än guld. —

Låt oss mötas ansikte mot ansikte och

samtala, det är bästa sättet att

utplåna ovänliga känslor. — Man kan

icke kullkasta bevisföringen i en af

Euclides" geometriska propositioner

genom att kalla honom lögnare. — Jag

önskar, att det skall bli sagdt om mig,

att jag uppryckte en tistel och

planterade en blomma, hvar helst jag trodde,

att en blomma ville växa. — Hända

hvad som hända vill, så håller jag mitt

ord lika till vän och fiende. — En

förståndig man kan ändra sina åsikter,

en dumbom aldrig. — Ingen människa

har råd att slösa sin tid på tvister.

När någon upphör att angripa mig,

tillräknar jag honom icke längre det

onda han gjort mig. — Jag kan tåla

kritik, men ioke förolämpningar. —

Det lugna förflutnas dogmer passa

icke för det stormiga närvarande.

I dessa och andra yttranden af

Lincoln se vi människovännen och

människokännaren, filosofen och tänkaren,

mannen med det oförvillade sunda

omdömet, rättskänslan och välviljan. Allt,

hvad som sagts eller kan sägas om

denne underbare mans karaktär, har

af vältalaren Robert Ingersoll

sammanfattats i följande inspirerade ord,

hvilka må tjäna som en lämplig

afslutning till detta kapitel:

"Abraham Lincoln! Sällsamma

blandning af löje och tårar, af det

tragiska och det groteska, af lufva och

krona, af Socrates och Democritus, af

Aesopus och Marcus Aurelius, af allt,

som är mildt och rättvist, humoristiskt

och ärbart, barmhärtigt, vist,

löjeväckande, älskvärdt och gudomligt, och

allt, som är helgadt till människors

gagn, på samma gång som genom allt

ooh öfver allt skönjes en

öfverväldigande pliktkänsla, en förnimmelse af

ridderlig hängifvenhet för sanningen,

ooh efter allt skuggan af ett tragiskt

slut! Han fruktade för intet utom för

att göra orätt. Han var

förkroppsligandet af ett helt folks

själfförnekelse, hoppfullhet och storsinthet. Han

lyfte sina händer, icke för att slå, utan

för att välsigna. Han är den stora

republikens dyrbaraste skatt, hela

världens ljufvaste minne.”

XII

Lincolns literära smak

Någon literär bildning ägde Lincoln,

strängt taget, icke. Han kände bibeln

väl, likaledes Shakespeare, Burns och

Milton, ur hvilkas skrifter han kunde

långa stycken utantill; och humoristen

Artemus Ward tyckte han särdeles

om. Men f. ö. var han föga bevandrad

på literaturens fält. Han hade aldrig

läst en roman till slut och brydde sig

icke om biografier, emedan han fått

för sig, att de hufvudsakligen skrefvos

för att berömma och därför

nödvändigtvis måste vara ensidiga. Han

läste vanligen om kvällarne, sedan han

lagt sig, och när han fann någonting

lustigt och skrattretande, kunde han,

enligt hvad hans ene sekreterare, John

Hay, berättar, springa upp ur bädden

och i sin nattskjorta vandra genom

korridoren bort till sekreterarens rum,

för att väcka honom och läsa upp det.

Han kände vid sådana tillfällen behof

af att höra någon annan också skratta.

Själf var Lincoln en språkkonstnär

som få. Hans bref till sina generaler

äro mästerstycken af klar och logisk

tankegång, och hans tal framstå,

oafsedt det djupa och gedigna innehållet,

som mönster af engelsk

språkbehandling. Hans Gettysburg-tal är det enda

prof på amerikansk talarekonst, som

bevärdigats en plats i engelska

läroböcker. Hans literära smak var högt

utvecklad liksom äfven hans poetiska

känsla, äfven om han i detta liksom i

allt annat slets mellan ytterligheterna

af uppsluppenhet och svårmod. Hans

fiender utspredo det ryktet, att han

vid ett besök i sällskap med advokaten

Lamon på slagfältet vid Antietam

skulle ha haft Lamon att sjunga

eki-våka visor för sig och njutit däraf.

Detta var naturligtvis osanning, men

Lamon erkände, att Lincoln både då

och annars skrattade hjärtligt, när

Lamon sjöng skämtvisor sådana som en

på den tiden gängse parodi på sången

"Lifvet på Oceanens bölja" med

hänsyftningar på sjöfolkets diet och

kac-kerlackorna i skansen eller negervisan

"Den blåsvansade flugan", hvars

första strof lydde så här:

"När jag var ung, jag passa" opp

Vid massas bord med fat och ikopp

Och vinbutelj, när det blef torrt,

Och dref blåsvansad fluga bort."

Lamon var en västerns man af just

den typ, full af hälsa, lif och humor,

som Lincoln tyckte bäst om att

säll-skapa med. Lamon påstår emellertid,

att hur mycket Lincoln än njöt af att

höra honom sjunga skämtvisor, han

dock tycktes njuta ännu mer, när

Lamon föredrog patriotiska sånger för

honom eller kväden af sentimentalt

innehåll, sådana som Ben Bolt, Den

irländska emigrantens klagan och

dylika. När Lincoln själf försökte sig som

diktare, slog han för det mesta an en

vemodsfull ton. Under ett besök i sin

gamla hemtrakt i Indiana skref han

till en vän: "Denna trakt är så

opoetisk som någon punkt på jorden, och

likväl har den hos mig väckt sant

poetiska känslor, men huruvida det

uttryck jag gifvit åt dem i bifogade

kväde också är poesi, det blir en annan

fråga." Det åsyftade kvädet var en

på vacker vers affattad betraktelse

öfver alltings förgänglighet. Ungefär

samtidigt skref han en annan,

likaledes melankolisk dikt med anledning af

att han återfuunnit en gammal

skolkamrat i ett tillstånd af hopplöst

vansinne. Äfven denna dikt sände han till

en vän, bifogande följande rader: "Om

jag skulle komma att skicka dig nå-

60

ABRAHAM LIN C OLN

gon mer dikt, blir ämnet: "En

björnjagt." Så där rycktes ban

oemotståndligt från det allvarliga till det

komiska, tills det är svårt att afgöra,

hvilken sida i hans kynne var den

förherskande ■— löjet eller sorgen. Somliga

af hans biografer söka bortresonera

eller rent af dölja den förra sidan,

troligen inbillande sig, att de

därigenom göra hans minne en tjänst. Men

vi vilja icke ha någon enligt

puritanskt eller nykteristiskt recept

hvit-vaskad eller rentvättad Lincoln. Vi

vilja ha Lincoln, sådan som han var,

med både fel och förtjänster, och

enligt min mening äro alla försök att

utjämna eller utplåna kontrasterna i

hans karaktär ej blott ägnade att gifva

oss en vrångbild af honom, utan äfven

att röfva från honom mycket af det

säregna, det egendomliga och

originella i hans storhet.

Det låter sig emellertid icke

förnekas, att där låg ett drag af vemod på

djupet af Lincolns själ, en melankoli

som tryckte sin prägel på hans

utseende och ofta äfven på "hans uppförande.

Efter förlusten af hans första kärlek,

den blida, älskliga Ann Ruthledge,

som han aldrig glömde, tilltog denna

melankoli i styrka och skulle troligen

blifvit honom öfvermäktig, om han

icke samtidigt ägt ett så starkt

utprägladt sinne för humor och t. o. m.

galg-humor. Men från tiden för Ann

Ruthledge^ död härleder sig Lincolns i det

föregående omnämda vana att vid alla

möjliga tillfällen deklamera vissa

vemodsfulla och sentimentala dikter, en

vana som följde honom hela lifvet

igenom och blef lika betecknande för

honom som hans vana att berätta roliga

historier. I en sanningsenlig och

na-turtrogen biografi och karaktäristik

öfver Lincoln, som detta mitt arbete

gör anspråk på att vara, förtjäna

dessa, af honom så högt skattade och för

öfrigt äfven vackra och

begrundansvärda dikter förvisso mer än ett flyktigt

omnämnande. Ett. par af dem, hvilka

företrädesvis blifvit kända som "Lin-

colns älsklingspoem", må därför

meddelas i sin helhet, såsom mer än

kanske något annat belysande den

oförgätlige, store människovännens och

frihetsvännens literära smak.

O, mänska, hvi yfves du?

Af W. Knox.

öfversättning af Magnus Elmblad.

Ack, säg mig, o mänska, hvi yfves du

så?

Likt fallande stjärnan, som släcks i

det blå,

Likt blixten i molnen, likt skummet på

haf

Du lyser och slocknar till slut i en

graf.

Se eken! Hans krona förtvinar och

dör,

Och stormen hans löf öfver klipporna

strör.

För hög och för låg ljuda lika de ord:

"Af jord är du kommen och varder till

jord."

Det barn, som en moder har vaggat så

ömt,

Den mor, i hvars armar den lilla har

"drömt,

Den make och far, som var båda så

kär,

Ack, döden dem alla till grafvarne bär.

Du blomstrande mö, på hvars kind, i

hvars blick

Brann s"kön"hetens glans — o, din

skönhet förgick,

Och minnet af dem, hvilka värmts af

dess glans,

Förbleknar och dör som på grafven en

krans.

Den hand, som bar konungaspiran en

dag.

De läppar, som tolkade vishetens lag.

Det öga, som lyste i striden så gladt,

De vissna och slockna i grafvarnes

natt.

Se, odlaren plöjer och brukar sin jord,

Och herden han vaktar sin fredliga

hjord,

Och tiggaren väter med tårar sitt bröd.

Men alla de nås af den smygande död.61 ABRAHAM LIN C OLN

Den fromme, som deltar I helgonens

råd,

Och syndarn, som trotsar förlåtelsens

nåd,

Den vise och dåren, af alla och en

Förmultna i jorden de hvitnade ben.

Så gå vi, så skördas af döden vårt lif

Som blomster och ogräs för

skördarens knif.

Så gå vi, och tusende gå efter oss,

Försvinna i mörker likt irrande bloss.

Vi gå samma väg våra fäder ha gått,

Vår lott är den samma som fädernas

lott,

Vi se samma sol, samma jord, samma

haf,

Som fäderna sågo på väg till sin graf.

De tankar, vi tänka, ha fäderna tänkt,

Som vi inför döden sitt öga de sänkt,

Vi älska vårt lif, som de älskade sitt,

Vi strida mot döden, som fäderna

stridt.

De älskade — grafven har kylt deras

glöd,

De hatade — stilla är bloden som sjöd,

De sörjde — förstelnad är nu hvarje

tår,

De gladdes — men glädjen har kallnat

på bår.

De dogo. På torfvan, som skyl" deras

ben,

med idkelig sträfvan vi gå hvar och en,

En hvar bär sin börda, sin

pilgrime-staf,

Och målet är lika för alla: en graf.

Ja, hopp och förtviflan och smärta och

tröst

Som solsken och regn bo i människans

bröst,

Och löjen och tårar i jordlifvets brus

De växla ibland oss som mörker och

ljus.

En solglimt är lifvet. I dag flammar

röd

Den ros, som i morgon är vissnad och

död,

Och solglimten slocknar, när natt

faller på, —

Ack, säg mig, o mänska, hvi yfves du

så?

Din kallelse.

Af Ellen M. Gates.

öfversättning af Ernst Skarstedt.

Om du ej, då stormen ryter öfver

hafvets bölja blå,

Kan för fulla segel flyga främst att

segerpriset få,

Du kan stanna kvar i hamnen,

räckande en hjälpsam hand

Åt de sjömän, hvilka rusta sig att styra

ut från land.

Om du är för svag att "klättra upp till

bergets högsta topp,

Du kan stanna kvar i dalen och mot

höjden blicka opp;

Du kan sjunga för de skaror, som du

möter dagen lång, —

Äfven om de glömma sångarn, glömma

de dock ej hans sång.

Om du ej har guld och silfver eller

annat öfverflöd

Och ej kan med rika håfvor lindra

fattigmannens nöd,

Du kan honom dock besöka, du kan ge

den sorgsne tröst,

Gråta öfver den, som felat, trycka

syndarn till ditt bröst.

Om du ej på skördefältet största kärf-

ven plocka kan,

Vet, att skördarns lie sällan hvarje

strå på fältet fann;

Se, om ej vid åkerkanten något ax har

blifvit glömdt,

Kanske finner du bland ogräs största

hveteståndet gömdt.

Om bland kulor och granater uppå

stridens tummelfält

Du till krigsman icke duger, fast du

dig i ledet ställt, —

När kanoners åskor tystnat och ej

kulor hvina mer.

Du de sårade kan vårda och de döda

gräfva ner.

Stå ej dådlös blott och spana efter

något högre kall;

Lyckans fé är trög och nyckfull, hon

dig aldrig söka skall.

Tag hvad arbete som bjudes, tveka ej

för någonting;

Vill du något ha att göra, du det finner

rundt omkring.

Det är möjligt, att dessa i all sin

enkelhet storslagna dikter icke hålla

profvet inför den moderna literära

kritiken, som synes bedöma poesi efter

helt andra regler och efter en annan

måttstock än de på Lincolns tid

gällande och troligen skulle finna dem

gammalmodiga i anläggning och form.

De innehålla dock tankar, som äro väl

värda att behjärtas af hvem som helst

äfven i våra dagar, och den

omständigheten, att Lincoln fäste så stort

afseende vid dem, skänker dem

dessutom ett särskildt historiskt intresse.

Den första af dikterna synes i alla fall

tilltala det nordiska lynnet och

känslan, enär ej färre än sex svenska tolk-

ningar, två af dessa verkställda af

författare i Sverige, finnas af densamma.

Huruvida den sista dikten finnes i

någon annan öfversättning än den ofvan

anförda, är mig däremot icke bekant.

Och härmed afslutar jag min

teckning af den ädle, högsinnade man, som

väl af många betraktas som

mänsklighetens störste. Har jag lyckats

framställa hans bild så, att mina läsare fått

en klarare föreställning om honom än

den de ägde förut, och uppfattat ej

blott det ovanliga och egendomliga,

utan äfven det rent mänskliga i hans

på sätt och vis gåtfulla karaktär, är

detta arbete icke gjordt förgäfves.