14 sovjetryska berättare - valda och översatta från ryskan

JOSEF RIWKIN och DANIEL BRICK

14 SOVJETRYSKA
BERÄTTARE

VALDA OCH ÖVERSATTA FRÅN RYSKAN

JOSEF RIWKIN och DANIEL BRICK

MED INLEDNING AV

ANDERS ÖSTERLING

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1929

INLEDNING

För fyra år sedan utgav Trotskij en bok om

litteraturen och revolutionen, där han från sin

marxistiska ståndpunkt höll ett slags räfst med de ryska

författarna och efterlyste den sant proletära andan.

Han tycktes i det hela missnöjd med republikens

litterära tillstånd. Det ryska proletariatet hade enligt

hans åsikt tills vidare blott hunnit skapa en egen

stil inom politiken. Sovjetstaten borde heller icke

på konstens område visa tolerans med de kringirrande

och opålitliga tendenserna. Han tvekade heller icke

att rekommendera s. k. revolutionär censur — utan att

officiellt låtsas om den löjliga skorrning som

uppstår, när dessa tvenne ord tvingas samman.

Om man betänker att Trotskij bland

sovjetmännen dock har ansetts som den litterära toleransens

förespråkare, är det icke svårt att föreställa sig

litteraturens hårda villkor under kommunismen. Den

ryske författaren av i dag har ingen avundsvärd

ställning. Om han vistas i exil, är han sorgligt

avskuren från sina rötter i språket och jorden, verkar

han återigen i hemlandet, får han ödmjukt ställa sin

penna i den härskande klassens tjänst. Likväl faller

det av sig självt, att en modern rysk litteratur, som

är att räkna med, endast kan växa fram inom

Rysslands egna gränser. Det är icke de förbittrade och

oförsonliga emigranterna som skapa den; det är den

yngre generation, som mer eller mindre villigt har

fostrats under den röda stjärnan och upplevat

händelserna på nära håll — som en daglig verklighet,

bestämmande för vyer, vanor och uttryckssätt. För

detta släktled börjar den nya tideräkningen med

november 1917; det förflutna är dött, och livet sådant

det levdes före den bolsjevikiska vändpunkten har

snart fallit i glömska. Men den sovjetryska

skönlitteraturen av i dag är i varje fall kvantitativt

betydande. Det myllrar av utövare, och med tanke på

de litterära skolornas mångfald har det på skämt

blivit sagt, att man fått poesifabriker i stället för

den väntade fabrikspoesien. Detta skämt drabbar dock

icke den berättande prosan, där det egentligt nya

kommer påtagligast till uttryck, tack vare det

oerhörda och fruktansvärda stoff, som den fått alldeles

till skänks.

Föreliggande antologi avser att ge några typiska

prov på den sovjetryska novellistiken, på samma

gång så sammanställd att den bjuder ett socialt

tvärsnitt. De här presenterade ryssarna äro nästan alla

i trettioårsåldern; de flesta härstamma från bönder,

arbetare och småfolk; några ha judiskt blod. Hårda

uppväxtår, tillkämpade självstudier,

agitatorsverksamhet, krigstjänstgöring på olika fronter, till sist

kanske en eller annan kommissariatsyssla — det är

de vanligast återkommande biografiska

omständigheterna. Nästan ingen av de fjorton har på något

sätt »studerat till författare». De ha blivit det helt

enkelt därför att de haft något att berätta, och därför

att existensen ropat på dem; de verka också med

styrkan av ungdomlig, oförbrukad vitalitet. I en

samling sådan som denna är det ju endast själva

ämnesgreppet som kan säga oss något om den

individuella begåvningen. Men det måste rättvisligen

erkännas, att också den kollektiva talangen verkar

överraskande rik och livskraftig.

Man får naturligtvis utgå från den politiska

tendens, som ligger till grund för de flesta

skildringsmotiven. Men mindre än man på förhand skulle tro

är denna tendens av den billigt illustrativa sorten;

den framträder sällan löst infogad eller påklistrad,

utan är snarare en frankt självklar beståndsdel.

Partikamraterna skildras icke absolut som hjältar, de

kvarlevande borgarna heller icke absolut som

skurkar. Man kan som exempel hänvisa till Boris Pilnjaks

här översatta novell »Godset Belokonsk», där den

milt ironiska behandlingen är lika oväntad som

psykologiskt riktig. Även på andra ställen möter oss

något av detta slags episka opartiskhet, som födes

under de stora tvingande händelsernas tryck. Man

kan med andra ord möta oförfalskad realism hos

dessa proletärförfattare, framsprungna ur den

våldsamma molekylförändringen i massan. De sticka heller

icke under stol med smuts, hunger och elände. Deras

noveller försiggå i olika kanter av Ryssland — en

gång ända bort i Mongoliet, dit Vsevolod Ivanovs

bistert fascinerande historia »Barnet» förflyttar oss.

Man får glimtar av det ryska samhället, sett med de

mest skilda ögon; ett av de mest vältaliga

dokumenten är Vera Inbers barnhistoria »Maja», en idyll i

tragikens skugga. Med undantag av Ilja Ehrenburg,

vars novellsamling »Tretton pipor» för ett par år

sedan översattes till svenska, äro dessa berättare

för oss helt och hållet nya bekantskaper. En av

de starkaste talangerna är otvivelaktigt Isaac Babel,

som vunnit rykte med sina kosackhistorier från

fälttåget i Polen 1920. Om föreliggande antologi

väcker intresse, skall möjligen också »Budjonnys

ryttararmé» av nämnde Babel införlivas med denna

översättningsserie.

Tillsammans torde dessa noveller ge en högst

autentisk bild av förhållandena, och i all sin

ofrånkomliga brutalitet har denna bild även plats för

oförstörd mänsklighet. I fråga om kraft och sanning har

den sovjetryska novellistiken tydligen icke

vansläktats från sina stora föregångare.

Anders Österling

GLEB ALEKSEJEV

INGEN ÅTERVÄNDO

I

Det beslut, överste Sjorotjkin fattat, var orubbligt.

På grund av den annalkande vintern fanns ingen

annan utväg. Många hade begivit sig till Frankrike

för att deltaga i vinskörden, men för honom var

det för sent — innan han kom dit och fick tag i något

arbete, var skörden nog redan slut. Fem verst från

lägret funnos några beslagtagna trädgårdar, vilka

tillhört en baron, som flytt till Holland i kejsar

Vilhelms följe. Där kunde man ju få arbete med

plommonskörden. Glädjen var dock inte stor — man

fick äta sig proppmätt, men betalningen var usel.

Det var skräp med plommonen — skosulorna kostade

mera. Satan, vad livet blivit jämmerligt!

Sjorotjkin såg ut genom fönstret: från himlen

silade ett tröstlöst höstregn, på gården tjöt en hund

monotont, som om den vore uppdragen, på andra

sidan väggen skrek ett barn, en kvinnoröst viskade

hopplöst: »t-s-s-s!» och en flegmatisk basröst

föreslog: »Stryp honom, den satungen!» Sjorotjkin hörde,

hur basrösten förtörnad spottade.

Ska man utdela torsk i dag? Tusan också, varför

snokar de där amerikanska pojkarna omkring här?

Vill de kanske studera gemenheten, stanken och

fattigdomen hos fördettingarna? Djupet av

människans fall kan man ändå inte mäta.

Sjorotjkin stängde fönstret. Ett klibbigt, höstlikt

drag svepte genom rummet. Baracken var som en

multnad, av okynne sönderslagen likkista, och i den

krälade det gamla Ryssland som maskar: officerare,

ämbetsmän, advokater och godsägare. I denna tanke låg

en underlig, smärtsam sötma. Den sjätte världsdelen

hade gått under. Nu ett kommissariat — inte Ryssland

längre. De — officerarna, ämbetsmännen och

godsägarna — hade skyddat kulturen mot bolsjevikerna!

I den ojämna kampen hade de räddat västern. Desto

tarvligare av västern, som föst dem tillsammans som

spetälska kadaver bakom taggtrådsstängslet i det

nedspottade koncentrationslägret trettio verst från

staden och fyra från den närmaste byn. Allt hade de

förutsett dessa skurkar. Men att stolt dö på denna

sophög — till bundsförvanternas tröst och

eftervärldens ära — hade alla inte mod till. För resten, varför

skulle de inte foga sig i sitt öde? Det var

förnedrande, men mat fick man ju.

En amerikansk ungdomsförening hade givit var och

en ett par pyjamas, ett par varma strumpor och en

tub tandpasta. Öm inte alla hade tandborstar, så

visade det sig, att det gick utmärkt att borsta

tänderna med pekfingret. Hälsan var god, och

fordringarna kunde man pressa ned till ett minimum.

Under de fyra emigrantåren hade denna utmärkta

mänskliga förmåga gjort många tjänster... Det var

bara att lugnt ligga kvar under det lusiga täcket,

tills man jagades upp, vänta på trumpetsignalen

vid tvåtiden, gå till general Golobzov på kvällen,

då och då tänka på det förflutna och ännu en

gång gripas av tanken, att ingenting troligen varit,

att ingenting är: intet Ryssland, som bedragit, intet

kommissariat, intet Tyskland med dess fördömda

läger för vita officerare och den över hela världen

dragna rostiga taggtråden kring

koncentrationsbarackerna, bakom vilka halvnakna människor gingo

med ordet »slusk» outplånligt inristat på nästan varje

ansikte.

När Sjorotjkin tänkte på sina grannar i baracken,

spottade han av vämjelse. Hur kunde man ens

hoppas på att befria Ryssland med sådana

tukthusfångar?... Ryssland var förlorat!

Allt detta började efter Manjetjkas död. »Ack,

Manjetjka, Manjetjka! Varför har du lämnat mig?»

tänkte han med folkvisans enkla refräng. Utfattig,

ensam bland skurkar, utan hopp, utan fädernesland.

Här gick en duktig byggmästare och ärlig officer

under bland en hop avsigkomna människor, i den

genomfrusna, av människotårar och regn

genomdränkta baracken — för rakt ingenting!

Revolutionens lagar äro en historisk nödvändighet,

men vad hade överste Sjorotjkin att göra med dessa

utspekulerade, livlösa fraser? Sju år i följd hade

man kallat honom att kämpa: först för tsaren och

fäderneslandet mot de »förbannade tyskarna», sedan

bara för fäderneslandet utan tsaren, för Rysslands

»ärofulla förflutna», för »troheten mot de allierade»,

och nu hade han kastats dit under den främmande

barackens kalla tak, till tyskarna, gårdagens

fiender, för att leva av deras bröd. Och varken tsaren

eller fäderneslandet eller själva hjältedåden hade

varit nödvändiga. Allt var ett historiskt förflutet.

»Ödets hårda ironi», brukade general Golobzov säga.

Förut kunde man åtminstone bevisa, att man hade

förpliktelser på slagfältet mot det historiska

förflutna — en hederssak, hm ja!

Tillsammans med generalen skrevo de böneskrifter

till de utländska legationerna: till den franska,

engelska, ja, till och med till den montenegriska, i vilka

de påminde om att ryssarna 1915 räddat Paris, och

om inte ryssarna hade varit, skulle Montenegro inte

existerat. Men... hur voro alla dessa allierade! Om

de av hövlighet åtminstone hade svarat!

General Golobzov hyste ett sista hopp — den

abessinske härskaren. Han gjorde sig underrättad om

denne: om han någonsin varit i Ryssland, i så fall

under vilken tsar, och med vilka nådiga ord han

mottagits? Generalen hade ingenting emot att i

värsta fall bli chef för en abessinsk brigad.

Sju år hade Sjorotjkin offrat för Ryssland, allt

hade han givit det: ungdomen, hälsan, hoppet om en

sorglös ålderdom, en son vid Besura, en dotter på

tyfuslasarettet i Novorossijsk, hustrun på Berlins

ryska kyrkogård i närheten av Pschorr-Bräu.

Det fanns ingenting mer att stoppa i ödets

glupska gap. Ack, Manjetjka, Manjetjka, historiens och

ödets sista offer! Du borde ha räddats. Det vore

skönt, att en enslig höstnatt trycka sig mot dina

varma knän och berätta för dig, hur grymt och

outhärdligt livet är — inte värt en rutten kopek. Borra

in huvudet och ligga där utan att tänka på tiden,

på historien, på ödet.

II

I känslan av att alla offer varit förgäves började

Sjorotjkin få anfall av människohat. Att hata de röda

hade han tröttnat på under de fyra emigrantåren. För

resten, att de, judefrimurarna, tillintetgjort

Ryssland, det var han övertygad om. Att de i längden

inte skulle kunna hålla sig vid makten, det... men de

höllo sig ju redan kvar det sjätte året. Ja, den saken

var inte fullständigt klar för överste Sjorotjkin.

Skulle han hata de allierade? Men de voro ju

alltför långt borta — hatet kunde inte nå dem.

Tyskarna? Det kunde han inte nu — fastän soppan var

vattnig, så var det ändå soppa, och så voro ju

tyskarna straffade efter förtjänst... Hatet behövde

ett föremål, som var nära, inom räckhåll, för att

resultatet genast skulle kunna komma till uttryck...

Så började hans hat mot de av regnet nedmultnade

barackerna, varifrån varken gråten eller sorgen —

glädje fanns inte där — trängde ut i den fria

världen; hatet mot dessa gråa, hopplösa ansikten:

överstarna, ämbetsmännen, godsägarna, därför att

samlevnaden i detta trånga emigrantfängelse bragt

i dagen all småsinthet och nedrighet i deras

karaktärer och ännu mera därför att han under fem

år trott på att man skulle kunna »befria Ryssland»

med dem; hatet mot deras kvinnor, vilka lärt sig att

göra överrockar av täcken, vilka med slavisk

undergivenhet blevo blinda över sina handarbeten; hatet

mot deras barn, som oundvikligt föddes varje år,

oundvikligt skreko om nätterna hatet mot dessa

missfoster, blinda, angripna av engelska sjukan; hatet

mot deras fordringar, som av emigrantlagarna

nedpressats till magens rätt; hatet mot deras förflutna

liv — det nuvarande livet fanns inte, och framtiden

behövde dem inte, minst av allt Ryssland...

Sjorotjkin ryste vid denna tanke. Vad var det då för mening

med livet? Nej, sig själv trodde han på.

Överste Sjorotjkins hat var starkt verksamt.

Han brukade dra ned den amerikanska

sportmössan — måtte den vara tre gånger förbannad — över

ögonen, krypa ut ur sin kalla, stinkande

ungkarlshåla, som luktade hund, gå ut på gården framför

barackerna och ställa sig där med uppretad och

utmanande hållning. Om det fanns barn på gården — med

gröna ansikten och stora huvuden — som vanligen

lekte med glasskärvor och konservburkar på

avskrädeshögen, så retades han med dem. Mödrarna drevo

omkring, gud vet var, eller pudrade sitt rödnästa

ansikte, och nu hade dessa fördömda glin åter slagit

sönder fönstret i korridoren! Men i samma

ögonblick tänkte han också, att om han hade haft ett barn,

till och med i denna stinkande barack, skulle livet

varit lättare för honom.

Voro barnen inte där, retades han med Ilja

Stepanovitj Kusnetzov, en tystlåten, fyrkantig man

med livlösa ögon, före detta godsägare. Kusnetzov

var för det mesta sysselsatt med att från morgon

till middagssignalen sitta vid ingången till baracken

och stirra ut mot fjärran med uttryckslösa, glasartade

ögon — över taggtråden, mot de glesa skogshöjderna.

Så satt han också hela eftermiddagen till skymningen,

då männen återvände till lägret från arbetet och de

glosögda fönstren stirrade ut i det ovänliga mörkret

med sina fotogenlampor och ljus, medan de sedan

morgonen utvilade svordomarna käckt bröto fram

ur ungkarlsbaracken, ackompanjerade av mandolinens

berusade vrål.

Från sidan påminde Kusnetzov nästan om en

mossig stubbe, fan vet, varför inte uppryckt med roten.

— Du sitter bara, Stepanovitj! sade Sjorotjkin och

stannade som en uppblåst kalkon vid ingången.

Kusnetzov lyfte ett par tunga, likgiltiga ögon

mot honom och teg.

— Varför sitter du, Stepanovitj? Ligger du på ägg

kanske? Varför sitter du egentligen här, då du har

kraftiga armar? Du är mig just en fin godsägare.

Tjugu hästar hade du...

— Tjugufyra...

— Låt gå för tjugufyra... Att ha haft ett

välskött gods, åkrar, skördar och all möjlig

superfosfat och inte lärt sig något! Hade jag varit i ditt

ställe, skulle jag varit den förnämsta agronomen

här. Med sådana kunskaper skulle jag förflytta berg.

Jag skulle öppna ett mejeri och lära tyskarna göra

ost, förstår du, riktig rysk ost... Ja, om jag haft

tretton kor...

— Åtta.

— Nå, låt gå för åtta. Det är inte fråga om korna.

Vet du, vad det är frågan om?

— Nej.

— Jo, ser du (Sjorotjkin kände, att han var

skoningslöst grym, inte blott mot Kusnetzov, utan på

ett oförklarligt sätt även mot sig själv) saken är

den, att du är död. Stepanovitj, du är fullständigt död.

Titta bara! Ett orakat tryne. Om du ens tvättat

dig i dag är för resten ganska ovisst. Det luktar surt

om dig som på en själamässa... Strumporna har

du väl inte heller bytt på länge... Sitter bara hela

dagarna och glor... Och vad glor du på? Vad fan

sitter du här för?

Men Kusnetzov teg fortfarande. Hans ansikte var

stelnat och dött, som en relief på en gravsten. Inte

en enda fiber rörde sig i ansiktet, han blinkade

inte ens med ögonen.

— Tror du, att det forna Ryssland återvänder?

He, säg? Du får tillbaka din egendom med de tjugu

korna och hästarna, fint vad?... Du får åter gå ut

på fälten i din vindtygskavaj! Offra ett

femtiokopekstycke åt kvinnorna för deras händighet. He?

Och sen till marknaden, med bjällror, för att sälja

hästar... Det blir inget av med det... Putz weg!

Har du förstått? Putz weg — och ingenting kvar.

Säj, är det det du vill?

— Nej!

Kusnetzov uttalade detta ord så kort och

övertygande, att Sjorotjkin ryckte till.

— Säg, vad väntar du på? skrek han med

grälsjuk falsett, ditt sittande lik! Nå, jag frågar dig ju!

— Du då?

Och långsamt vände han huvudet mot Sjorotjkin.

— Vad är det med mig?

— Är inte också du ett lik?

Kusnetzovs röst var som is.

— Jag? frågade Sjorotjkin med sänkt röst.

— Du är också ett lik. Vi har alla dött — förstår

du... och lugna dig...

Sjorotjkin slog förargad ut med handen. Gud, vilka

tankar en karl kan få, som sitter jämt! Han har

slocknat bort, fullständigt slocknat bort, den mannen. Den

där — han hötte med fingret mot Kusnetzov — kan

ingen motrevolution rädda.

Sjorotjkin gick förbi en dypöl — »mitt i lägret ska

de också hälla ut slaskhinkarna, dessa hundar!» —

och skrapade med nageln mot general Golobzovs

dörr.

III

Men till generalen sade Sjorotjkin utan omsvep:

— General, är Ryssland förlorat?

Generalens ögon voro runda — hummerögon. Han

reste sig från kofferten, som placerats vid bordet

som en stol, och såg förvånad på Sjorotjkin. Som

överordnad skulle han egentligen ha frågat: »Vad

har hänt, överste?» Men i stället satte han sig på

kofferten igen. På hans spensliga skuldror funnos

inga epåletter, och han liknade en gammal kraftlös

hund med sina påsiga kinder och sin svaga, skröpliga

gestalt.

— Anton Petrovitj, sade han matt.

— General, allt är slut... Vi har dött, dött..,

Ryssland ska bestå, men det kommer inte till oss...

hör ni det, ers nåd!

Med förbittring fortsatte han:

— Res till er abessinska härskare, ers nåd... tjäna

honom redligt och troget, men jag kan inte... jag

reser tillbaks.

— Vad menar ni? Jag förstår er inte, överste.

— Tillbaks till Ryssland!

Dessa ord kastade han plötsligt fram och

förvånade sig själv över det brådstörtade i sitt beslut,

men strax därpå kände han sig lättad. Det gick runt i

huvudet på honom, och i yrselns virvlar avlägsnade

sig allt längre bort den för vinden smällande

fönsterluckan, igenklistrad med en gulnad tidning med spår

efter vägglöss, bordet och det med präntad stil

fullskrivna bladet: »Till hans kungliga höghet, härskaren

av Abessinien» och i raden under: »Ansökan», och

generalens hummerögon, runda som utslitna

femkopekstycken — fullständigt uttryckslösa.

Då han kom ut på gården igen, tryckte han

sitt heta huvud mot väggen, lyssnade länge till

höstkvällens tjut i trädtopparna, vilka höjde sina

lurviga huvuden utanför taggtråden. Sin vana trogen,

så nödvändigt efter hustruns död, vände han sitt

lugnade ansikte i riktning mot Berlin och kyrkogården

och viskade:

— Manjetjka, döm mig inte... jag står inte ut

längre.

IV

Därefter kommo dagar av lugn väntan, dagar av

hopp, som glödde som små osynliga bloss för att

slutligen flamma upp i en enda stor eld.

I lägret såg man snett på Sjorotjkin. Med

bitterhet sade general Golobzov:

— Ännu en som lämnat golgatavägen och kastat

av sig törnekronan.

Men Sjorotjkin förstod, att i deras föreställning

var törnekronan den enda ursäkten för de dagar, som

gingo dessa onyttiga människor sysslolöst förbi...

I ljuset av den lugna väntan tycktes mycket av det,

som var i går, oförlåtligt och onödigt — framför

allt de fyra emigrantåren. Det var som om de aldrig

varit, som om de aldrig funnits till.

Han mindes resan från Novorossijsk på en

kolläktare. Som sill voro de instuvade i lastrummet,

alla de som fångats i den gemensamma olyckans

garn. Han mindes, hur han, stapplande efter tyfusen,

gick ut med Manjetjka på däcket — havet låg

blankt och öppnade en bred väg ut mot världen. Han

tog Manjetjka vid handen, och kämpande med tårarna

viskade han: »Gud vare med Ryssland, Manja! Det

har bedragit oss. Vi ska försöka klara oss ändå»...

Och han mindes, hur gendarmen på den första

serbiska stationen vid de av kriget raserade broarna

inte frågade efter hans och Manjetjkas pass, då han

undersökte deras saker. »Ni ska känna er som hemma

här», hade han sagt med ett vänligt leende.

Länge hade han stått i kupéfönstret. Sönderskjutna

städer, nedbrända byar, fält, som inte plöjts upp

med plogar, utan med granater flögo förbi, och

han hade lovat sig själv att skänka all sin

återstående kraft för återuppbyggandet av

broderlandet... Men han blev tvungen att sälja skosnören

i Sarajevo, och till och med av

grönsaksaffären i Ragusa blev det ingenting av. Broderlandet

hade ingen användning för honom... Manjetjka, som

var språkkunnig, föreslog, att de skulle resa till

västern, till Berlin, Paris, kulturmänniskorna... Ack,

vilket oförlåtligt fel! Nu förstod han, att han inte

hade behövt resa någonstans, utan borde ha stannat i

Ryssland. Än en gång uppleva den röda terrorn och

sedan resa till Kaluga...

De begåvo sig till Wien. Manjetjka gav lektioner

i franska, och han hängde hela dagarna på

konsulaten, i Röda-korskommissionerna, i föreningarna för

hjälp åt flyktingar, tiggande, åberopande sig på sin

överstetitel. Med avsky mindes han, hur han

förnedrat sig för dessa känslolösa människor, dessa

tjuvar, som gjorde lukrativa affärer på

nödhjälpsarbetet. Av det understöd, han fick, öppnade han

en »bandagefabrik», men de ryska bandagen hade

ingen åtgång. Då försökte han sig på svenskt

knäckebröd, men brödet fingo de för det mesta äta själva.

Så tog understödet slut, och de reste till

Tyskland med dess koncentrationsläger, där man fick

mat gratis. Man slapp den ständiga, pinsamma

jakten efter brödstycket, och man kunde äntligen samla

tankarna och företa sig något ordentligt...

Men Manjetjka uthärdade inte det skämda draget

i barackerna och deras förnedrande fattigdom. Som ett

ljus brann hon ned... Det blev ingenting av

förhoppningarna, de kunde inte leva utan Ryssland, och de

gingo under... I sådana stunder tyckte han, att han

skulle resa tillbaka och bosätta sig i något hål i

Mesjtjovsk-Kalugaguvernementet, där hans regemente

en gång varit förlagt, hyra ett rum hos någon

gumma, börja arbeta som en häst: i kansliet, som

lärare, maskinist, och på kvällen helt och hållet

gå upp i tystnaden, i den ömma skymningen, som

förstulet smyger sig in i rummet, i kanariefågelns

kvitter i buren, i det avlägsna, ofarliga åskdundret,

som försvinner bakom skogen.

Från den stund, han fattat sitt beslut, hade

anfallen av människohat försvunnit — var och en

levde sitt liv på sitt eget sätt, var och en hade sina

egna lidanden.

Då han gick förbi Kusnetzov, vilken satt som en

gravsten vid ingången till baracken, tog han som civil

av sig skärmmössan och sade vänligt:

— God dag, Stepanovitj.

Men denne satt fortfarande orörlig.

Då gick han fram till honom och rörde bedjande

vid hans skuldra.

— Stepanovitj, om du har någon där borta i

Ryssland, så ge mig adressen. Jag ska söka reda på

honom, nå, säg...

Kusnetzov lyfte sina blyögon och frågade förvånad:

— Vad då för?

Under dessa snabbt förbiilande dagars angenäma

sinnesstämning gick också det viktigaste, som

Sjorotjkin mest fruktat, smärtfritt förbi, nämligen besöket i

på sovjetlegationen. Han ifyllde blanketterna,

samlade ihop sju fotografier, skrev sju gånger, att han,

överste Sjorotjkin, före detta vit officer, önskade

återvända hem till Ryssland...

Men då han stod i det rum, där ryska kyrkan förut"

varit, där man vigt Manjetjka till sista vilan, där

nu en flicka med spetsig näsa och kortklippt hår,

satt och skrev, där människor, vilka likt honom

längtade hem, väsnades, grälade, rökte och med

hattarna på huvudet girigt väntade på sin tur, då gjorde

han motvilligt en grimas och kände åter den gamla

köldvågen i hjärtat.

Papperen skulle sändas nästa dag till Moskva.

Nu gällde det bara att vänta, vänta tåligt och

förbereda sig för avresan.

V

Då Sjorotjkin kom hem, gjorde han först i

ordning sitt ide. Gud, så snuskig en människa kan bli!

Med en trasa putsade han av de smutsiga

fönsterrutorna, plockade upp cigarrettstumparna ur

hörnen, tändsticksaskarna, gamla alldeles utslitna

strumpor, samlade ihop alltsammans och slängde ut det

på sophögen. Undersökte kofferten noga: mycket

kunde säljas, något kunde kastas bort. Två

uttrampade, omaka tofflor, som tillhört hans hustru, lågo

där, benlindor, som utdelats av engelsmännen i

Novorossijsk, ett rostigt primuskök — ett minne från

grönsakshandeln i Ragusa, några cigarrettrullare...

Sjorotjkin drog fram ett officiellt papper med

stämplar, nedfläckat, kanske med kaffe eller fan vet, och

lila av desinfektionen vid Konstantinopel. Länge

betraktade han papperet och läste det. Hela livet dök

upp...

»Slutat kadettskolan 1902.» — »Slutat Sjugujevs

krigsskola som underlöjtnant 1905 och kommenderats

som löjtnant till Novorossijsks infanteriregemente»...

Och här något om Manjetjka: »Ingått äktenskap

med ungmön Maria Nikolajevna, tjugutvå år, dotter

till bataljonschefen för samma regemente, överste

Zurkanov.»

Hennes vita dekolleterade klänning fladdrade en

gång som en fana på officersbalerna...

Vilken smärtsam hänförelse... och barnen och det

lugna livet, som flytt sin kos utan återvändo. Det

var, som om någon med hånfulla och onda ögon

stirrade genom det rentvättade barackfönstret...

Det är det förflutna, tänkte Sjorotjkin sorgset,

men ändå var hans hjärta lugnt, som om han

förlåtit det förflutna — Ryssland, som bedragit honom,

livet, som varit grymt...

— Jag behöver det inte längre, sade han högt,

tände ljuset och brände beslutsamt upp papperet.

Askan kastade han ut genom fönstret. Sedan tog han

av sig uniformsrocken, tog på sig pincenén, som

darrade på näsan likt en dansande fluga, och började

fundera, var han skulle börja att lappa rocken.

Först och främst behövde den tvättas. Två knappar

fattades. Översten sprättade bort ett par från

kalsongerna, doppade dem i bläck och sydde fast dem

på uniformen. Han hade även mycket arbete med

stärkkragen. För resten, behövde han verkligen en

krage? I lägret tog man på sig en krage, när man

gick till kyrkan, på sin hustrus begravning, kanske

på en födelsedag, då man åtminstone på något sätt

ville färga upp de fattiga dagarnas trista enahanda.

Men behövde man verkligen krage i det nya

Ryssland? Om man gick till legationen efter papperen i

krage, då kanske... Men översten kom plötsligt ihåg,

att han sett många i krage på legationen. Då

beslöt han att ta bort gulnaden med vitt bröd.

Så klädde han sig i sitt grymma, orättvisa livs sista

morgon, i den av en otymplig manshand lagade

uniformsrocken, tog på sig den nödtorftigt rena kragen,

borstade, nedböjd, med svällande ådror i pannan,

noggrant och länge sina skor, rakade sig med den

slöa resten av rakkniven och tog — ifall han blev

tvungen att vänta länge — ett par brödbitar i fickan

och reste till Berlin.

Nakna, höstliga, ovänliga fält utanför kupéfönstret.

I vagnen rökte man oavbrutet tjocka, stinkande

cigarrer. En tyska sydde i ett hörn på ett broderi —

i detta land lät man ingen minut gå förlorad.

Mittemot henne satt en man med skinande

ansikte, han slukade en smörgås med potatis och läste

Lokal-Anzeiger. På det gråa bladet stod det tryckt:

»Hände weg vom Ruhrgebiet!» Och strax nedanför:

»Dollar heute — 10,000,000!!!»

»Läs bara, läs bara, ditt as», tänkte Sjorotjkin med

oförklarlig förbittring. »Du storknar kanske snart, din

potatissjäl!» Han kröp ihop, så vedervärdigt var

allt detta: den tjocka, stinkande cigarren och

Ruhrområdet och dollar heute och stinsens gläfsande

röst utanför fönstret i det entoniga regnet och hela

detta fördömda, metodiska ordningssystem och denna

disciplin till och med inför döden... Men så kom

Sjorotjkin plötsligt ihåg, vart han reste, suckade

lättad och log. Ja, nu var det snart slut.

Med spänstiga steg gick han upp till legationen.

Vid fönstret antecknade en ung man med rufsigt hår

namnen på den långa, brådskande kön.

— Hm, började Sjorotjkin med mullrande basröst,

vem ska jag...

— Gäller det inresa? frågade mannen utan att

lyfta på huvudet.

Sjorotjkin tänkte, att denne redan måste veta hans

namn. Han hade ju beslutat att resa till Ryssland före

någon annan i lägret...

— Ja, inresan.

Den unge mannen nämnde ett nummer på ett rum

utan att avbryta sitt arbete.

Vilken gemenhet! tänkte Sjorotjkin förbittrad och

öppnade dörren till det anvisade rummet.

— Mitt namn är överste Sjorotjkin, sade han till

den spetsnästa flickan, som var klädd i

smokingdräkt.

Han lade endast märke till hennes händer.

Naglarna voro alldeles nedbläckade. För tusan, hon kunde

väl åtminstone räcka handen åt honom!

— Överste Sjorotjkin, upprepade flickan likgiltigt,

ni har redan fått svar... inresetillståndet till

Ryssland är förvägrat.

I första ögonblicket tyckte han, att skämt inte

passade ihop med flickans långnästa ansikte. Han

lyfte ögonen, betraktade henne strängt och ville säga,

att det var olämpligt att skämta om sådana saker.

— Ni kan vända er till rum nummer 23. Där får

ni tillbaks ert pass. Ni har inte fått något

inresetillstånd.

Nej, det var inte något skämt!

Då Sjorotjkin förstod detta, hade han lust att kasta

sig på golvet, så stor han var, i den lappade

uniformsrocken, i sin krage, och stortjuta. Han grep tag

i flickans arm, som en gammal gubbe andades han

tungt i hennes ansikte, i det sträva, av billig tvål

luktande håret och frågade förvirrad, stirrande

framför sig med blodsprängda ögon likt en tjur på

slaktbänken, bedövad av släggans hårda slag:

— Hur så, säg, vad menar ni...

Undergivet tog han på sig sin amerikanska mössa

och gick ut. På gatan silade regnet ned. Livet var

slut. Det tänkte han inte, men kände det i varje

fiber. I sin förvirring sökte han påminna sig ansiktet

på flickan, som givit honom det sista slaget — men

kunde inte.

Som en stor, grå klump steg lägret upp i hans

medvetande. Då han gick bort, hade han velat sopa

rent sitt ide, men ändrat sig med ett leende: »Det

behövs inte för sista gången!» Det var inte sista

gången. Nu måste han stanna där hela sitt liv.

Nej! Sjorotjkin skakade bestämt på huvudet. I

samma ögonblick gick han ned till en av de

underjordiska hållplatserna. Det vore skönt att nu få resa

bort, resa utan att stiga av, bara framåt, dit, där

solen lyste, där gräset grönskade, där det fanns lugn

för en uttröttad, av ett misstag söndertrasad själ.

Och när tåget rusade fram ur tunnelns svarta

käftar och klöv mörkret med två vita svärd, slog

Sjorotjkin ut armarna mot det starka ljuset och

kastade sig under hjulen.

ISAAC BABEL

G E D A L J EPå sabbatskvällarna känner jag mig alltid så

betryckt av minnenas tunga svårmod. Dessa aftnar

böjde sig fordom min farfar med sitt vitgula skägg

djupt över Ibn Esras böcker, och min farmor i sin

huva gjorde med sina knotiga fingrar underliga

rörelser över sabbatsljusen och grät ljuvt. Dessa

kvällar gungade mitt barnahjärta som en liten farkost

på förtrollade vågor, à, ni min barndoms

förmultnade talmudböcker! Å, du minnenas tunga svårmod!

Jag irrar omkring i Sjitomir och söker den skygga

stjärnan. Vid den gamla synagogan, vid dess gula,

likgiltiga murar sälja åldriga judar krita, blåelse och

luntor — judar med profetskägg, med trasor över de

lidelsefulla, insjunkna brösten...

Framför mig ligger torget, och torget är öde.

överflödets feta själ har flytt. Stumma lås hänga för

bodarnas dörrar, och gatans stenläggning är blank

som huvudsvålen på en död. Den blinkar och

slocknar — den skygga stjärnan ...

Lyckan kom mycket senare till mig, lyckan kom

först vid solnedgången. Gedaljes bod låg gömd bland

de slumrande husen. Dickens, var var din vänliga

skugga denna afton? I denna bod skulle du ha fått

se antikviteter, förgyllda tofflor och fartygstrossar,

en urgammal kompass och en uppstoppad örn, ett26 ISAAC BABEL

jaktgevär med ett ingraverat årtal — 1810 — och en

trasig kastrull.

Den gamle Gedalje — den lille bodinnehavaren

med immiga glasögon och en grön syrtut, som räcker

ända till golvet—går av och an bland sina skatter i

kvällens skära tomhet Han gnuggar de vita små

händerna, han plockar i sitt gråa skägg och lyssnar

med sänkt huvud till osynliga röster, som omsvärma

honom.

Denna bod är som en vetgirig och självmedveten

pojkes låda — en pojke, som en gång i framtiden

blir professor i botanik. I denna bod finns det också

knappar och döda fjärilar, och dess lille ägare heter

Gedalje. Alla ha redan lämnat torget, bara Gedalje

har stannat kvar. Och han snurrar runt i labyrinten

av glober, kranier och vissna blommor, viftar med

en färggrann kvast av tuppfjädrar och blåser bort

dammet från de döda blommorna.

Vi sitta på tomma ölfat. Gedalje rullar ihop och

rullar åter upp sitt tunna skägg. Hans cylinder

vacklar över oss som ett svart litet torn. Den varma luften

strömmar förbi. Himlen ändrar färg. Tunt blod rinner

ur en stjälpt butelj där uppe, och vi omges av en

svag lukt av förmultning.

— Till revolutionen säger vi ja, men ska vi

därför säga nej till sabbaten?

Så säger Gedalje och binder mig med sina

dimmiga ögons blick.

— Ja! ropar jag till revolutionen, ja! ropar jag

till henne, men hon gömmer sig för Gedalje och

skjuter bara...GEDALJE

2 7

— Slutna ögon ser ingen sol, svarar jag den

gamle, men vi ska sprätta upp de slutna ögonen.

— Polacken har stängt ögonen på mig, viskar

Ge-dalje knappt hörbart. Polacken, den onda hunden!

Han tar juden och sliter skägget av honom, den

hunden! Och nu får han stryk. Det är utmärkt, det är

revolution! Men sedan kommer hon till mig,

revolutionen, som slagit polacken, och säger: »Ge din

grammofon, Gedalje!» — »Jag älskar musik, herre»,

svarar jag revolutionen. »Du vet inte, vad du tycker

om, Gedalje. Jag ska skjuta på dig, då kommer du

att få veta det, och jag måste skjuta, ty jag är

revolutionen»...

— Hon måste skjuta, Gedalje, avbryter jag den

gamle, ty hon är — revolutionen...

— Men polacken skjuter, min kära herre, därför

att han är motrevolution. Ni skjuter, därför att

ni är revolution. Men revolutionen är ju ett nöje,

och nöjet tycker inte om föräldralösa i sitt hus! En

god människa gör goda gärningar. Revolutionen —

det är en god gärning av goda människor, men goda

människor dödar inte. Alltså är det onda människor,

som gör revolutionen. Men polackerna är ju också

onda människor. Vem ska då säga till Gedalje,

vad som är revolution och vad som är

motrevolution? Jag har studerat talmud, och jag tycker om

Raschis kommentarer och Maimonides böcker. Och

i Sjitomir lever fortfarande även andra kunniga

människor. Och vi alla kunniga människor faller på vårt

ansikte och skriker med en röst: »Ve oss, ve oss, var

är den ljusa revolutionen?»28

ISAAC BABEL

Den gamle tystnar. Och vi se den första stjärnan

lysa fram genom Vintergatan.

— Sabbaten är inne, säger Gedalje högtidligt. \

Judarna måste gå till synagogan, herr kamrat, säger

han, och cylindern vacklar som ett litet svart torn på

hans huvud. Skaffa ett par goda människor till

Sjitomir. Aj, i vår stad är det ont om dem, aj, så

ont om dem! Skaffa hit goda människor, och vi ger

dem alla våra grammofoner. Vi är inga obildade

töl-par... Internationalen? —Vi vet, vad Internationale»;

är. Och även jag vill goda människors International.!

Jag vill, att man ska registrera alla själar och ge

dem den första kategorins glädjeranson. Här har

du, själ, varsågod och ät, njut av livet, så mycket;

du förmår. Internationalen, herr kamrat, vet ni, vad

man ätei; den med?...

r — Man äter den med krut, svarar jag den gamle,

och kryddar den med det bästa blodet...

Och ur det blåa mörkret stiger hon upp på sin

tron, den unga sabbaten.

— Gedalje, säger jag, det är fredag, och aftonen

är redan inne. Var kan man få en judisk kringla, ett

judiskt glas te och lite av den övergivna guden ij

teglaset.

— Ingenstans, svarar Gedalje odh hänger ett lås

för sin lilla bod. Ingenstans. Här bredvid finns

ett matställe, och goda människor har en gång ägt

det, men nu äter man inte längre där, nu gråter

man där...

Han knäpper igen sin gröna syrtut med de tre ben-j

knapparna. Han damnjar av sig med tuppfjädrarna,!GEDALJE

häller litet vatten över sina mjuka handflator och

avlägsnar sig — oansenlig, liten, ensam, försjunken

i tankar — i sin svarta cylinder, med en stor bönbok

under armen.

Sabbaten är inne. Gedalje, skaparen av den

oupp-fyllbara Internationalen, går till synagogan för att

bedja.

ISAAC BABEL

ett brevHär är ett brev, som Kurdjukov, pojken på vår

tidningsavdelning, dikterade för mig. Jag har skrivit

av det utan förbättringar och återger det ordagrant.

Dyraste mamma Jevdokija Fjodorovna. I de första

raderna av detta brev skyndar jag att tala om för er

att jag gudskelov lever och är frisk som jag hoppas

höra samma av er. Jag bugar mig för er ända ned

till jorden • • •

(Därpå följer en uppräkning av släktingar,

gud-föräldrar och vänner. Låt oss hoppa över det och

fortsätta.)

Dyraste mamma Jevdokija Fjodorovna Kurdjukova.

Jag skyndar mig att skriva att jag är i kamrat

Budjonnys röda armé och här är också er släkting

Nikon Vasiljevitj som för närvarande är en riktig

röd hjälte. Han har tagit mig till sig på politiska

avdelningens expedition varifrån vi kör omkring med

litteratur och tidningar till de olika trupperna —

»Moskvanyheter Zik», »Moskvasanningen» och vår

egen skoningslösa tidning »Den röda kavalleristen»,

som varje soldat i främsta stridslinjen önskar läsa

3. — R iw kin - B r i c k, 14 sovjetryska berättare.34

ISAAC BABEL

för att sen med hjältemod kunna hugga ned de usla

polackerna, och jag lever mycket bra hos

Nikon-Vasiljevitj.

Dyraste mamma Jevdokija Fjodorovna skicka mig ;

allt ni kan. Jag ber er slakta den fläckiga galten]

och skicka den åt mig till kamrat Budjonnys poli-1

tiska avdelning att hämtas av Vasilij Kurdjukoy|

Varje kväll får jag lägga mig hungrig att sova och

utan sängkläder så det är förskräckligt kallt. Skriv]

också till mig om min Stiepa, lever han eller inte, ]

jag ber er se till honom och skriv till mig om

honom — om han är tam nu, om han ännu har kl ådal

i frambenen och om han är skodd eller inte. Jag berj

er dyraste mamma Jevdokija Fjodorovna att varje dag >

säkert tvätta hans hovar med tvålen som jag lämnadej

kvar bakom helgonbilden, men om pappa gjort slut

på tvålen så köp en ny i Krasnodar och gud kom-]

mer inte att överge er. Jag kan skriva till er att

landet är mycket fattigt här, att bönderna gömmer!

sig i skogarna med sina hästar för våra röda örnar;!

det finns så lite havre här och den är så låg attj

vi skrattar åt den. Bönderna sår råg och havre, och|

så växer det humle på käppar här så att det blir|

mycket bra, det gör man brännvin av.

I andra delen av detta brev skyndar jag mig att

tala om pappa, att han piskade min bror Fjodoi

Timofejevitj Kurdjukov, det är ett år sen. Vår röda|

brigad under kamrat Pavlisjenko marscherade mot

staden Rostov då man gjorde förräderi i våra led och

pappa var på den tiden befälhavare för ett kompani

hos Denikin. De människor som sett honom påstå»ETT BREV

att han bar sina medaljer som under den gamla

regimen. Och för detta förräderi togs vi alla till fånga

och pappa fick syn på Fjodor Timofejevitj. Och

pappa började misshandla Fedja och sade din djäkel,

sovjethund, ditt fä och annat och han misshandlade

honom till mörkret tills min bror Fjodor Timofejevitj

tog slut. Jag skrev då ett brev till er hur er Fedja

ligger utan kors men pappa fångade mig med brevet

och sade: ni, eran mors barn, hennes avföda, drullar,

jag har avlat er, mitt liv är slut, jag ska göra slut på

min avkomma och så sa han en massa annat. Jag led

så mycket för hans skull som vår frälsare. Snart

därefter lyckades jag springa bort från pappa och kom

till kamrat Pavlisjenkos avdelning. Och vår brigad fick

befallning att gå till staden Voronosj för förstärkning

oöh vi fick där förstärkning, och också hästar,

revolvrar och allt annat vi behöver. Voronosj kan jag

beskriva för er dyraste mamma Jevdokija Fjodorovna,

att denna staden är mycket härlig, lite större än

Krasnodar, människorna är mycket vackra där, floden

duger att bada i. Vi fick två pund bröd om dan,

ett halvt pund kött och tillräckligt med socker så

att vi kunde dricka sött te när vi steg upp, detsamma

på kvällen. Och hungern glömde vi och på middan

giok jag till min bror Semjon Timofejevitj efter

pannkakor eller en bit gås och därefter gick jag

och lade mig. Då ville hela avdelningen ha Semjon

Timofejevitj till befälhavare för han var så våghalsig

och från kamrat Budjonny kom en befallning, och han

fick två hästar, utmärkta kläder, en särskild vagn för

sina saker och den Röda fanans orden, och jag fick det36 ISAAC BABEL

bra som hans bror. Om någon nu tänker vara fräck

mot er så kan Semjon Timofejevitj ta kål på honom.

Sen jagade vi general Denikin, tog kål på dem i

stora massor och körde ned dem till Svarta havet,

men pappa kunde vi inte få tag på fast Semjon

Timofejevitj sökte honom i alla läger då han längtade

mycket efter Fedja, men dyraste mamma som ni

känner pappa och hans envishet, vad gjorde han då —

målade fräckt sitt röda skägg korpsvart och var

som civil i staden Majkop så att ingen av

invånarna visste att han var gendarm i gamla regimen,!

men sanningen — den kommer fram. Er släktings

Nikon Vasiljevitj fick tillfälligtvis se honom i ett

hus hos en invånare och skrev ett brev till Semjon.

Timofejevitj. Vi kastade oss upp på hästarna

och-red tvåhundra verst — jag, Semjon och andra kam^

rater från lägret.

Och vad såg vi i staden Majkop? Vi såg att de

inte var med oss där bakom fronten och att det

överallt finns förräderi som under den gamla tideni

Och Semjon Timofejevitj grälade mycket med ju*j

darna i Majkop som inte ville lämna pappa ifrån sig

och låste in honom i fängelset i stället. De sa att det

kommit befallning från kamrat Trotskij att inte

hugga ned fångarna. Vi ska själva döma dem sa de,

var inte arga, han ska nog få sitt, men Semjon Timo|

fejevitj gjorde som han ville och bevisade att han

var brigadens befälhavare och att han fått Rödal

fanans orden av kamrat Budjonny och han hotadd

hugga ner alla som bråkade om pappas person och

inte ville lämna ut pappa, och de andra kamraternaETT BREV

från lägret hotade också på samma sätt, men så snart

Semjon Timofejevitj lyckades få pappa utlämnad

började han piska honom och lät alla kamraterna

ställa upp sig som det ska vara vid en krigsrätt. Och

sen hällde han vatten på pappas skägg och färgen

rann från skägget, och Semjon frågade pappa:

— Har ni det bra nu i mina händer, pappa?

— Nej, sa pappa, mycket illa.

Då frågade Semjon:

— Hade Fedja det bra i era händer då ni

plågade ihjäl honom?

— Nej, sa pappa, det var mycket illa för Fedja.

Då frågade Semjon:

— Tänkte ni pappa att det skulle sluta illa för er?

— Nej, sa pappa, jag visste inte det skulle sluta

illa för mig.

Då vände sig Semjon till folket och sa:

— Jag tänker som så, får de vita tag i mig så får

jag ingen nåd. Men nu pappa, ska vi börja göra

slut på er...

Då började pappa skälla fräckt och grovt på

Semjon och slog honom på käften och Semjon

Timofejevitj skickade bort mig från gården så att jag inte

kan tala om för er dyraste mamma Jevdokija

Fjodo-rovna hur man gjorde slut på pappa, just för att jag

blev bortskickad från gården.

Därefter slog vi läger i staden Novorossijsk. Om

den staden kan man tala om att det inte finns något

torrt land bakom den utan bara vatten, Svarta havet,

och vi stannade till maj där då vi marscherade fram46 ISAAC BABEL

till den polska fronten och högg ned polackerna allt

vad vi orkade...

Jag förblir er dyraste son Vasilij Timofejevitj

Kurdjukov. Mamma se efter Stiepa och gud ska inte

överge er.

Detta är Kurdjukovs brev. Intet ord är omändrat.

Då jag var färdig, tog han det fullskrivna bladet och

gömde det invid bara skinnet.

" — Kurdjukov, frågade jag pojken, var din far

elak?

— Min far var en trilsken tjur, svarade han dystert.

— Är din mamma bättre?

— Mamma är bra. Om du vill här är mini

familj.

Han räckte mig ett brutet fotografi. Det före-l

ställde Timofej Kurdjukov, en bredaxlad gendarm!

med mössa, vårdat skägg, stel, med utstående kind-|

knotor och en stirrande blick i uttryckslösa ögon.

Bredvid honom i en korgstol lyste en liten bond-|

kvinna i vid kofta, med utmärglade, ljusa, skygga

anletsdrag. Och vid den med blommor och duvor

målade enkla fonden hängde två unga män — vidunder-]

ligt stora, slöa, med breda ansikten och utstående!

ögon, förstelnade som i givakt. Det var de två brö- J

derna Kurdjukov — Fjodor och Semjon.ILJA EHRENBURG

DEN GAMLE

BUNT-MAKARENVad är Sjechtel för något? Inflammerade ögon

över en hög stinkande fällar. Är det en buntmakare

eller en biblisk förbannelse? Man behöver bara se

på honom... För resten, vem ser på Sjechtel? Livet

är bittert ändå. Människorna se på Gorovitjs

pälsmössa eller på vackra flickor eller på sin egen sorg.

Ingen ser på Sjechtel. Ur hans ögon rinna tårarna

oupphörligt. Men det är icke lidandets och icke

hänförelsens tårar. Det är variga ögonlocks skamliga

tårar. Sjechtel är fattig och anskrämlig. Och så är

han ensam. Döden, den narren, han har glömt bort

Sjechtel. Och Sjechtel har stannat kvar över sina

färgskiftande fällar. Han bearbetar dem och tänker.

Utanför fönstret larmar dagen. Uniformer skifta,

plakat och sedlar. Men det är icke därpå Sjechtel

tänker. Han tänker icke på gud, fastän han är en ärlig

jude, fastän han håller alla helger och på

fredagskvällen har de båda skälvande sabbatsljusen på sitt

torftiga bord. Gud tänker han icke på. Han tänker

på det allra enklaste: på vintern — att dagarna äro

korta, på sommaren — att de äro långa. Den gamle

buntmakarens förstånd är omtöcknat.

Ibland kommer hans brorson Motja till honom.

Motja har brännande pupiller och ett komsomolkort1

i fickan. Motja skrattar åt Sjechtel.

1 Komsomol: kommunistiska ungdomsförbundet.42 IL JA EHRENBURG

— Säg, varför får man knäcka ihjäl en lus på

sabbaten och inte en loppa?

Sjechtel tiger, glättar sorgset över en fäll. Han

vet det icke. Han är ju ingen lärd rabbi, bara en

enkel buntmakare. Motja kan ju fråga förståndigt

folk, men Motja fortsätter:

— Din gud är allt bra dumt uttänkt, och det är på

tiden, att man kastar ut honom som fotogenlampan.

Sjechtel betraktar Motja. Han ser hjälplöst på

honom. Han försöker också att le — pojken skämtar

väl. Ur hans sjuka ögon rinna och rinna intetsägande

tårar. Han säger svagt:

— Varför kränker du mig, Motja? Är din nya

gud kanske bättre uttänkt? Jag vet det inte. Jag är

alltför gammal och dum för att kunna läsa dina

blad. Men du är en god människa, alltså har du

en god gud. Lämna mig bara själv i fred med min

dumhet. Det är för sent för miig att springa efter

er. Jag kan inte leva utan gud. Utan gud kommer

jag att känna mig som den värsta förbrytare. Säg,

vern ska jag då tala med? Med dina tryckta blad?

Eller med min blodiga kniv? Eller kanske med min

olyckliga ensamhet? Ha förbarmande med mig,

Motja! Du säger ju själv, att hela världen är med

er. Tar jag då så mycket plats med mina

sabbatsljus och mina löjliga böner?

Nej, Motja kan icke övertyga Sjechtel. Han

anstränger sig icke heller så mycket. Han är upptagen

med mycket allvarligare ting — han vill omdana hela

världen. Sjechtel däremot fortsätter att samla sinaDEN GAMLE BUNTMAKAREN 43

fällar och upprepa böneorden — varma, gulnade,

sträva som hans kinder.

Utanför fönstret larmar den lilla judestaden. Och

slutligen kommer en stormig, ond dag. Från

gryningen knarra vagnar förbi. Vid staketen stå de

modiga sammanträngda. De läsa de segrande vitas

ädelmodiga upprop. Sjechtel läser inga upprop. Han

sitter sysslolös hemma — ingen kommer med

beställningar. Han sitter och tänker: nu är det redan höst,

dagarna bli kortare... Sjechtel är orkeslös och

likgiltig. Han tänker icke på varför människorna äro så

upprörda, varför vagnarna knarra och Motjas mor

jämrar sig. Nej, han tänker icke på döden — den

gamle narren. Han har ont i höfterna, och

ögonen klibba samman.

Natten smyger sig in i de trånga, olyckliga

judegårdarna. På gatan blänka axelklaffar, och den

skri*-kiga käringen, som brukar sälja stekta äpplen, är nu

tyst. Det är redan mörkt på gårdarna — natten söker

slita sig fri för att döda den futtiga, gråa dagen. Den

kommer slutligen fri. Då först hörs trampet.

Segrarnas ögon äro övermodiga och

olycksbådande. De ha örhängen och hesa röster. De gå in

i de närmaste husen, plocka i högar av färgrika,

värdelösa saker och tyckas synbarligen tillfredsställda

med livet. Utan att akta på invånarnas oroliga

andhämtning bryta de upp lådorna. Naftalinet kommer

dem att nysa. Uppmärksamt undersöka de stämplarna

på silvret. Vid åsynen av en konstnärlig kaffepanna

eller en hemvävd bordduk bli de rörda. Nu lämna

de rummet. De le förläget och osäkert. Och ur deras44

IL JA EHRENBURG

knyten sticka granna dukar fram, vaser av silver

och stövelskaft... Sedan det andra hemmet och det

tredje. Svårmod bedövar segrarna.

Likgiltigt vända de sig bort från vaser och dukar.

De ha redan fått nog därav. Liksom rykande eldar

i en stäppnatt upptändas deras hjärtan. De hämnas

på dessa svaga, försvarslösa kroppar, som gömma sig

i hönshusen, i källarna; de hämnas andra, hämnas för

sin vrede och sin ensamhet, hämnas en nedbränd

gård eller en dödad broder eller bara vinden, den

förbannade vinden, i vilken de måste kämpa, sova,

mörda.

Och invånarna iden lilla staden?... Invånarna

skrika. Varför?... Vad ha de för nytta av skriken?

Det tänka de icke på. De skrika bara. Skriket ur

en strupe sprider sig, det griper alla, det smittar

våningen, sedan hela trappuppgången, och slutligen

är det icke en människa, som skriker — huset

skriker, den höga, svarta byggnaden, stenlådan mellan

mörkret och trampet.

I början förvånar skriket segrarna. Vem kalla de

till hjälp? Bara vinden svarar grymt: »Åt helvete

med er! Död och helvete!» Men snart vänja de sig

vid skriket. Det blir för dem en del av den omätliga

natten, då stjärnorna flyta och jorden dånar, liksom

kanonernas åskor och eldarnas rök, skällsorden,

lössen, sorgen. Då de lämna husen, ruska de föraktfullt

på sig. Huset tiger. Alla våningarna tiga, med rika

och tiggare, med gråskäggiga talmudlärda och

fri-hetssvärmande ungdomar, som några timmar tidigare

diskuterat på församlingarna.DEN GAMLE BUNTMAKAREN 45

Sjechtel bor högst uppe i ett förfallet arbetarhus.

Det ligger avlägset, i Saretje, och till Sjechtel komma

de först på morgonen. Den ena våningen efter den

andra skriker — och tystnar. I det angränsande

rummet tjuter urmakaren Fucher. Han begråter fyrtio

olycksaliga år och kundernas klockor. Men Sjechtel

står bredvid lampan. Han ber. Lampljuset har brunnit

ned och andas tungt. Snart dör det. Men Sjechtel kan

böneorden utantill. Han mumlar: »Döden är ljuv och

lätt inför dig»... Dessa ord betyda ingenting, de

lukta damm, nejlikor, ålderdom. De äro blott

böneord.

Då kommer en av segrarna. Det är en enfaldig,

jättelik yngling med två kors hängande om halsen.

Han är dyster som natten. Med avsikt stampar han i

golvet och försöker till och med blänka käckt med

örhängena, men hans andedrag äro fulla av oro — han

andas i takt med lampljuset.

Då Sjechtel får se den svagt glänsande bajonetten,

ryggar han tillbaka. Inkräktarens ansikte lyser upp

av ett leende.

— Är du rädd, din hund?...

Han känner ju icke Sjechtel. Han tror, att Sjechtel

verkligen är rädd, att Sjechtel kommer som de andra,

krypande på golvet, tiggande om sitt liv, jämrande

sig för barnens, för barnbarnens skull, kyssande de

tjärluktande stövlarna. Låt honom plågas, den

hunden !... Det var kanske hans son, som brände ned

den vita gården långt därifrån i den höga solens

och det gyllene vetets land? I segrarens töckniga46

IL JA EHRENBURG

ögon lyser glädjen. Men Sjechtel fortsätter att draga

sig tillbaka mot fönstret.

— Du vill fly? Försök inte!

Sjechtel har en enda tanke: han måste komma.3

fram till fönstret. Han tänker icke en gång på

flykt. För vem skulle han fly? För döden — den

narren? Är den kanske bittrare än den svalnande

ålderdomen bland fällar och löjen? Nej, döden är

ljuv och lätt. Men kan en gammal jude dö med;

otvagna händer? Kan han räcka gud handen, om den

är nedsölad av livet? Från barndomsåren vilade den

stränga lagen tungt på Sjechtel, och nu tänker han

på den sista föreskriften.

Genom fönstret silar gryningens smutsgråa ljus. i

Talgfärgade moln ha betäckt himlen, och ljuset är

torftigt i den utplundrade staden, där fattigdomen är

allenarådande. Fönstren äro immiga. Sakta glida någral

droppar nedför glaset, gråa och tarvliga, som all fär&

denna timme. Sjechtel ryggar tillbaka mot fönstret!

Han vill uträtta sin sista plikt. Segraren hånskrattar,l

Den idioten kommer väl att sticka ut huvudet genoms

fönstret och ropa på hjälp, som om någon skulli|

kunna hjälpa honom! Där nere äro bara segrarens!

dystra vänner, lik, skräp, dun från uppsprättade var

och kuddar, spegelskärvor — den första nattens verk.|

Då Sjechtel kommer fram till fönstret, trycker han

handflatorna mot det tårade glaset. Han gnider den

ena handen mot den andra och ler. Han har fullgjort!

allt, den stränga lagen föreskriver — han kan räcka|

gud en ren hand. Och Sjechtel säger vänligt:DEN GAMLE BUNTMAKAREN 55

— Nu har jag tvättat händerna, nu kan ni döda

mig.

Då förmörkas plötsligt den godmodige ynglingens

ansikte av vrede.

— Djäklar! De kan inte dö en gång!... Nej,

först måste de pina ihjäl en annan stackare!

Rasande slår han den gamle med kolven. Sjechtel

faller enkelt och bullrande som en stol. Men

mördaren kan icke lugna sig. Han kastar geväret ifrån

sig och rusar nedför trapporna. Hans kamrat sitter

på en låda, gäspar och rullar slött en cigarrett.

— Den gamle djäveln... han förde händerna så

underligt över fönstret och skrattade... Jag kan inte

uthärda det! Dessa fördömda människor låter en

inte leva!

Kamraten tiger. Han gäspar bara — ljudligt och

entonigt som en ensam hund. Och segraren flyr

längs raka, alltför breda gator.VERA INBER

MAJA

Riw kin - B r i c k , 14 sovjetryska berättare.I

På sydkusten, vid Svarta havet, ligger en stad.

Den är mycket liten. Den har en gammal

genue-sisk fästning, som består av raserade murar,

malört och ödlor. Där finns det ett grekiskt kafé med

en hundraårig vinstock, vars rankor slingra sig

uppför muren och tappa sina sidenblad i kaffets

sammet. Där finns det också ett torg, som på

sommaren är översållat med flundror och persikor. Den

unga majsen på torget har underbart grått hår och

små tänder — allt det övriga är klätt i en grön huva.

Staden har vidare en biograf, två, tre offentliga

byggnader, och varje gata mynnar ut mot havet. Allt

det andra är ingenting i jämförelse med detta hav.

Längs sandstranden äro nät upphängda, och båtar

vila, en del på magen, en del på ryggen. Ibland

kryper en stor, skumlös våg, fint slipad som glas,

upp på stranden och försvinner väsande i sanden.

Ensam bland stenarna och övergjuten av månens

sken liknar staden på natten en sovande fisk. Takens

tegel lysa som fjäll, och likt en smal stjärt sträcka sig

vinplanteringarna mot fjärran. På stranden, där

fiskens huvud skulle vara, lyser ett ensamt öga —

museiföreståndarens lampa.

Ty staden har ett museum.

I de flesta fall äro människorna inte elaka. Men de52

VERA INBER

ha ingenting emot att tala illa om andra, särskilt på

aftonen, då solen går ned, jorden svalnar och bara

människornas enkla handlingar värma hjärtat. I sol-|

nedgången skvallra fiskargummorna — skinntorra gretaj

innor. De äro svarta av solen, deras förkläden äro;

skrikande röda. På avstånd påminner det hela om

en tomatskiva på ett svart brödstycke.

Medan grekinnorna i väntan på sina män reda till

kvällsvarden, tala de om den gamle Stavraki, den

nuvarande museiföreståndaren, förr en vanlig rik

människa. De tala om att han är sonson till en smugg-i

lare. Utan tvivel hade Nikolaj, hans farfar, befattsÉ

sig med smuggling och sålt oförtullad tobak. Det

var sant, han hade också haft tur — han fick ett

stort arv. Hans kompanjon, en rysk köpman, hade

drunknat, då han inte kunde sköta seglet. Men bara

gud vet, hur detta segel i verkligheten såg ut — om

det inte hade ett svart skägg och vida byxor och

hette Nikolaj Stavraki.

Man visste ingenting bestämt, men från den tiden

blev Nikolaj Stavraki rik. Han byggde sig ett

ståtligt och rymligt hus, och på bord och stolar place*

råde han rariteter, som han köpt i främmande

länder. Däribland en persisk schal, vit och skär som

rosor i snö.

Nikolajs son Adrian befattade sig inte med något

förkastligt. Han bodde i en stor stad, Odessa. Där

hade han en affär med kanariefåglar och koraller.

Han förtjänade stora pengar, ty tiden var lugn, och

människorna kunde så mycket som helst höra på

kanariefåglar och bära korallbroscher. Vad hans sonMAJA

beträffar, som också hette Adrian, så tittade han inte

en gång in i affären. Efter faderns död sålde han

den och öppnade en frukthandel, men han skötte

den inte själv, utan anställde en föreståndare. Han

reste till utlandet, levde länge där, gifte sig inte.

Sedan återvände han till sin fädernestad, byggde

om farfaderns hus och bosatte sig där för alltid. Han

byggde inte bara om huset, utan smyckade det också

mycket vackert. Farfaderns persiska schal led inte

längre i sin ensamhet. Den fick en hel kollektion

väninnor, likadana schalar och alla lika äkta

persiska. Dessutom tavlor, statyer, gamla möbler,

dyrbara spetsar och stenar — kort sagt allt en rik

människa kan bestå sig med.

Så levde den unge Stavraki, tills också han blev en

gubbe. Men då inträffade revolutionen.

En befallning utfärdades, att alla vackra saker

skulle tillhöra alla, men att man inte fick ta dem

med sig hem. De måste förvaras i ett särskilt hus,

som kallades museum, och på söndagarna, ja, till

och med på vardagarna utom måndagarna hade var

och en rätt att se på dem, bara man inte vidrörde

dem med fingrarna.

På så sätt förvandlades Adrian Stavrakis hem till

museum och dess forna ägare till museiföreståndare.

Det var meningslöst att ta någon annan i hans ställe.

Han var gammal och sjuklig, men det viktigaste var,

att han visste, hur man skulle sköta konstsaker.

Han fick ett hörnrum för egen räkning, där förut en

stor, vit staty varit placerad, som föreställde en naken54

VERA INBER

flicka med en spegel. Varför hade hon ingenting

på sig, säg det?

Vid huvudtrappan placerades den gamla

mång-lerskan Diamandos dotter. Hon delade ut biljetter åt

de intresserade besökarna, fastän det var fri entré.

Och på söndagarna och vardagarna med undantag av

måndagarna kunde var och en, till och med

mång-lerskan Diamandos, övertyga sig om att den gamle

Stavraki väl bevakade folkets egendom. Inte en enda

av de persiska schalarna åts upp av målen, svärdes|

rostade inte, och den nakna flickan, som antagligeij|

tvättades med en svamp, var så ren, att hon riktigt

sken.

Det var söndag och därför särskilt mycket folk I

museet. Månglerskan Diamandos dotter slets nästan !

stycken, då hon delade ut biljetterna och tog hand onff

de besökandes paraplyer, käppar och pipor. Bestäm!

melsen angående piporna fullföljdes särskilt sträng^

sedan den gången, då fiskaren Christo stannade

framför en italiensk målares tavla och utropade: 9

— Det var mig en skräpbåt! Jag ger mig sjuttoÉ

på att man inte kan ro i motvind med den. Aktern:

är för låg.

Då han sade detta, knackade han pipan mot den

gamla duken, så att det blev hål i den mjuka havs|

ytan. Följande dag sade föreståndaren för fiskarna»

förening, den unge ryssen Paul Suev, med förebråelse

i rösten till honom:

— Vi trodde, ni var en omtänksam människa, menMAJA

vi har misstagit oss. Man får inte peta på konstsaker,

inte en gång med fingrarna?... Det var inte rätt

gjort.

Föreståndaren funderade en stund, kliade sig i

nacken och tillade betänksamt:

— Men aktern är verkligen omöjlig.

Och med hänsyn till de föregående dagarnas

erfarenhet, togs piporna bort vid ingången utan

pardon.

Orolig över den starka tillströmningen av

konstintresserade, gick Adrian Adrianovitj Stavraki mot sin

vana ut i det stora, kvadratiska rummet, vars fönster

vette ut mot det vida havet. Rummet, som förut varit

matsal, var nu den värdefullaste salen i museet med

sina pompejiska fresker längs väggarna och

renässanslampan av brons, som hängde i taket.

Adrian Adrianovitjs stora, tunga kropp, hans

vind-tygskavaj, det grånade skägget och den dystra

blicken bakom hornbrillorna gjorde ett beklämmande

intryck på besökarna.

Väverskan Dorotjka, en solbränd, rask och pigg

sportflicka, som slagit alla simrekord på

Sovjetunionernas allmänna simtävlingar och kommit till staden

på en utflykt, stod framför en sällsynt tavla, som

föreställde en kvinna med pärlor inflätade i håret,

klädd i en styv klänning, med ett barn på armen.

Hon förklarade för sina kamrater:

— Se bara på hennes klänning!... Vilket helvetes

arbete! De tyckte inte heller om att bada, de förde

förstås en parasittillvaro, men...

Dorotjka betraktade kvinnans ansikte närmare och56

VERA INBER

upptäckte däri skuggans skugga av ett svagt leende

och tillade nästan viskande:

— Men hon är ändå mycket vacker.

Och fiskaren Christo, denna gång utan pipa,

instämde också:

— En vacker kvinna, och det viktigaste är, att

hon är snäll. Det ser man på hur hon håller barnet.

I samma ögonblick gick Adrian Adrianovitj förbi,

och Christo tystnade.

I andra ändan av salen stod en pionjär framför

Michelangelos staty av David. Han stod bredbent^

med händerna på ryggen. Mössan var tillbakaskjuten

i nacken, och den röda halsduken lyste på brösteU

Slutligen knäppte han till med fingrarna och utbrast!

— En duktig gubbe!

— Vem? frågade Adrian Adrianovitj utan att vilja

tro sina öron.

Men det gick inte lika lätt att göra pionjären

förlägen som fiskaren Christo.

— Michelangelo förstås, svarade han-fHar ni sett,;

vilka bicepsmuskler grabben har? Ocljrvilka ben sen!

Vet ni, om han skulle springa, så slog han nog vem

som helst på alla distanser, till och med om de fick

handikapp

III

Söndagen var slut. Den sista och uthålligaste

besökaren, som varje kväll kom till museet för att oav*

brutet stirra på den svartögda biljettflickan, hadt

också gått. Adrian Adrianovitj vilade i sitt hörnrum,!MAJA

Genom det vidöppna fönstret flöt tystnaden, havet

och månen in i rummet. Bokryggarna i glasskåpet

övergötos av guld. En underbar röd ros slog ut i

en venetiansk vas på skrivbordet.

Den enögde Afanasij, hövdingen Silonis

botfärdige stallbroder och för närvarande museets

vaktmästare och dessutom Stavrakis koksa och tvätterska

och kammarjungfru på en gång, kom med

kvällsvarden på en bricka: vin i ett lerkrus, en brödkaka,

smör och färsk honung på ett vinblad. En

underbar kvällsvard, som inte ens en gammal grek skulle

avstått ifrån. Dessutom lämnade Afanasij några

brev, en stämplad fångst, som livets hav vräkt upp

på den gamla Adrian Stavrakis skrivbord.

Adrian Adrianovitj skruvade upp fotogenlampan

(»de» tala hela tiden om att elektrificera staden, men

det blir aldrig något av). Han åt utan brådska

och ögnade igenom korrespondensen. Månen och

lampan upplyste hans yviga hår och breda

skuldror. Breven erbjödo intet av särskilt intresse. Två,

tre voro från hans kolleger, museiföreståndare som

han själv.. En ville byta ut en gammal

novgorod-ikon (han hade pågra stycken) mot en antik

gravurna, inte yngfe än från 400-talet före Kristus. En

annan frågade, hur man konserverade

pergamentmanuskript. En tredje betvivlade äktheten av en

nyfunnen mariabild. Och allt i samma stil. Ett brev

var från undervisningskommissariatet; riktigare sagt

inte ett brev, utan ett officiellt meddelande, att

besökarna skulle ifylla ett frågeformulär (med

provbilaga). Adrian Adrianovitj log sarkastiskt, tog58

VERA INBER

en klunk vin och lade det officiella meddelandet åt

sidan.

Äntligen ett riktigt brev! Det var från hans gamle

vän, en poet, som förr avgudats i Ryssland, men nu

tynade bort i förvisningen. Poeten skrev:

»Du vet, att jag, trots mitt dystra utseende, alltid

varit galant mot damerna. Men två damer har jag

aldrig kunnat tåla. Den ena är Döden, den andra är

Revolutionen. Med den första är jag lyckligtvis blott

bekant genom hörsägner, men den andra däremot...»

Adrian Adrianovitj nickade instämmande på

huvudet. Lampan, som överlämnats åt sig själv, räckte

en lång, gul tunga åt månen. Men månen fäste

sig inte därvid. Den flöt lugnt över havet, över-t

gjutande med silver och mörker en liten experiment*"]

och undervisningsbåt, som låg förtöjd vid skolan):

Slutligen det sista brevet. På ett billigt, intet-i

sägande kuvert stod adressen otydligt skriven.

Adrian-Adrianovitj öppnade brevet och läste:

»Kära rara farbror!»...

Han avbröt läsningen och stirrade in i lampljuset.

Farbror, vems farbror var han egentligen? Så

mindes han. Han hade verkligen en liten brorsdottøäl

som hette Aglaja. Det hände något med henne.a

jaså, ja, hon gifte sig med en kommunist. Vad ville

nu denna Aglaja med den bysantinska kejsarinnan

Teodoras veka profil? Hon hade på så lång tid

inte låtit höra av sig, och nu skrev hon plötsligt.]

Hon var sjuk. Hennes man hade skickats till Sibirien

för att sätta i gång några kooperativa företag, och

hon skulle nu så gärna vilja komma till havet medMAJA

sina barn. Hon hade kommit att tänka på sin rara,

kära farbror, och hon trodde inte, att han skulle neka

henne sin gästfrihet. Hon väntade ett telegrafiskt

meddelande.

Adrian Adrianovitj funderade länge. A ena sidan

förstörde han sommaren för sig själv, men å andra

sidan hade ju Aglaja varit mycket trevlig och lustig

som barn. Hon tyckte om frukt och sagor. En

gång, då hon fick se en kokosnöt, sade hon:

— Om det är en boll, varför studsar den inte,

om det är en apa, var är svansen då?

Adrian Adrianovitj väckte Afanasij i hans

källarrum under trappan, där månljuset som ett svärd

trängde genom det smala fönstret, gav honom en

lapp och pengar och sade:

— Gå till telegrafstation i morgon bittida med det

här.

Och då Afanasij skulle avlägsna sig, tillade han:

— Gör också i ordning reservrummet, där de

gamla ramarna brukar stå.

Kusken Kostia Kontacki, vars vagn var den enda i

staden med gummihjul, körde fram till trappan med

gästerna. Först drog han fram ur vagnens djup en

blek, främmande kvinna (inte Aglaja) med ett barn

på armen. Sedan drog han fram en stor koffert och

sedan en mindre. Slutligen hoppade Aglaja ned från

det höga fotsteget, precis som i kokosnötens dagar.

Hon hade samma lilla uppnäsa med tre, i rad place-68

VERA INBER

råde fräknar àv olika storlek. Hon hade också samma

kastanjebruna lugg och samma strålande ögon, stora

som hos den bysantinska kejsarinnan.

— Goddag, farbror, sade den bleka, främmande,

kvinnan (inte Aglaja). Känner farbror inte igen mig?

Jag är Aglaja. Här är min lilla flicka. Hon är sex

år, och här är min pojke, han är elva månader. Han

har redan tre tänder.

Adrian Adrianovitj förde in gästerna i huset och

bjöd dem, sedan de tvättat resdammet av sig, med

tillhjälp av Afanasij, på den litet försenade middagen^

i sitt hornrum. Ungen med de tre tänderna sov |

en länstol, uttröttad av den långa resan. Adrian

Adrianovitj talade med Aglaja, men såg oavbrutet på

hennes lilla dotter, som liknade en ungdomlig

Teodora. Teodora teg, kämpande en hård strid med en

motsträvig kalvkotlett.

Barn äro alltid barn. De förändras inte det minsta,

antingen de kooperativa företagen blomstra genom/

deras föräldrars omsorg eller om privathandeln

fortfarande lever sitt parasitliv. De tycka alltid lika

mycket om sagor och frukt, och dessa sagor och fruk- "

ter äro alltid desamma. Aglaja till exempel tyckte;

bäst om apelsiner.

Adrian Adrianovitj tog en stor, gyllene boll ur

skålen och räckte den åt Aglajas lilla dotter.

— Jag tycker bättre om äpplen, svarade flickan

med hög röst.

Adrian Adrianovitj häpnade.

— Varför? Apelsiner smakar ju bättre.

— Men äpplet är hårdare, man kan gnaga på det.MAJA

Apelsinen tuggar sig själv, den smälter, sade Aglajas

dotter självsäkert och tog, undvikande apelsinerna,

ett stort, rödkindat äpple.

Bordet dukades av. Afanasij sopade golvet och

skötte borsten lika bra som geväret under hövdingen

Silonis tid.

Sedan Aglaja i korthet berättat om sitt liv under

de gångna åren liksom om de kooperativa företagen

i Sibirien, gick hon in i sitt rum för att ge det yngsta

barnet mannagrynsvällmg. Adrian Adrianovitj

stannade kvar med sin brorsdotters flicka.

Som det ofta händer under tidiga vårar, var

solnedgången kylig. En stark vind rufsade om havet —

det fylldes med små vredgade vågor. Vinden slängde

i dörrarna som »herrn i huset», skakade om

jasminbuskarna i trädgården och kastade slutligen, efter att

ha inväntat solnedgången, med säker hand den första

näven hårda regndroppar mot fönsterrutan.

Rullgardinen drogs ned, brasan tändes, och flammorna

dånade lika hemskt, som de säkert dånat under Nikolaj

Stavrakis smugglarnätter.

Adrian Adrianovitj förstod, att tiden var inne för

att stifta närmare bekantskap med den nya släktingen.

Hon satt på huk vid brasan. På hennes ansikte

syntes det, att hon vilat ut efter resan, att hon var

mätt och nöjd med livet och upplagd för kamratligt

samtal.

— Nå, mitt barn, började Adrian Adrianovitj, tog

eldgaffeln i handen och satte sig också på mattan.

Låt oss prata litet. Jag vet ju inte ens, vad du heter.

— Maja. Men jag vet, vad du heter. Du heter62

VERA INBER

Adrian, och så heter du också Adrianovitj, men jag

ska kalla dig farfar.

— Kalla mig så, barn, Maja är ett underbart och

uttrycksfullt namn. På indiska betyder det dröm,;

illusion... Om du inte har någon näsduk, min lilla

vän, så kan du ta min.

— Nej, inte dröm, utan första maj! Och det är inte

indiska utan ryska. Jag har nog en näsduk, men jag

har stoppat om min docka med den.

— Jaså, första maj... Hur gammal är du då,

Maja? Din mamma sade det åt mig, men jag har

glömt det.

§i — Sex år. Jag är tre år yngre än revolutionen, men

jag växer i kapp med den. Hur gammal är du då,

farfar?

— Sextioett år, svarade Adrian Adrianovitj fogligt:

och frågade litet förtretad: Vem har sagt dig det där

om revolutionen?

— Pappa förstås. Jag har en härlig pappa. Han

har ett litet skägg och vet allt. Vet du, vad min

lilla bror heter? Han heter Remus.

— Underbart, sade Adrian Adrianovitj med en

lättnadens suck och slog med eldgaffeln på ett

brinnande vedträ. Nu behövs det bara en Romulus.

Jag hoppas bara, att det inte är en varginna, sora J

uppfött honom.

— Nej, vi har en get, vi bodde utanför stån.

Farfar, säg, vad betyder Romulus?

— Vad det betyder?!

— Ja, jag menar, vilka förkortningar är det gjort

av? Remus betyder revolution ... elek... tri... fi. flMAJA 63

cering, ma... ma... marxism ... union och

sovjet. Men vad är Romulus för något?

— Maja! utropade Adrian Adrianovitj förtvivlad,

tycker du om sagor?

— Jo då, svarade Maja. Om pojken, som under

hungeråret reste till Tasjkent efter bröd.1

— Nej, det är en berättelse och mycket sorglig

för resten.

En vindstöt skakade huset. Utanför fönstret —

den mörka kvällen och havets brus, i rummet —

brasan. En underbar infattning för den pärla, som en

saga är, född i folkvishetens mussla.

— Hör på, Maja, jag skall berätta en saga för dig,

rättare sagt en myt. Sätt dig bara närmare, och ta i

alla fall min näsduk.

— Vad är en myt för något? frågade Maja genast.

— En myt är också en saga, men mycket gammal

och därför ännu vackrare.

Majas ögon blevo runda, de sögo sig fast vid

Adrian Adrianovitj. Och sagan började.

— För länge, länge sedan, sade Adrian

Adrianovitj, levde på jorden en flicka, som hette

Proser-pina. Om vi någon gång reser till Paris, skall jag

visa Proserpina för dig, sådan konstnären Moreau

målat henne — med svarta lockar, mörklätt ansikte,

med en granat i handen och läppar, som påminna

om körsbär.

— Påminna?

— Avbryt mig inte. En gång hände det, att Proser-

1 En skildring av A. Neverov: »Tasjkent — den brödrika

staden.»

irt64

VERA INBER

pina plockade vita blommor på en äng tillsammans

med sina väninnor.

" — Kragprästar?

— Nej, inga prästkragar. Det var antagligen

narcisser. De var bara större och mera välluktande än

våra. Hon plockade och plockade, och det blev mer

och mer blommor. Och plötsligt...

Adrian Adrianovitj steg upp, sköt stolen åt sidan

och förde eldgaffeln över golvet.

— Kan du föreställa dig pallen där som

Proser-pina. Blommorna på mattan — det är äkta blommor.

Och plötsligt öppnar sig jorden vid bokskåpet, och

Pluto kommer framrusande i en vagn, förspänd med

eldfrustande hästar. Han bor där nere (Adrian

Adrianovitj knackade med eldgaffeln mot golvet) och

jorden slöt sig över dem.

■ .■■— Bodde Plutten i en källare? frågade Maja med

skälvande röst.

— Nej, inte i en källare, utan under jorden. Där

hade han sitt rike. Där var allt som här uppe på

jorden. Det fanns bara ingen sol, och det regnade

inte, som det gör just nu hos oss.

— Berätta vidare, vidare! skyndade Maja på. fl

Aha, tänkte Adrian Adrianovitj skadeglatt och

ställde tillbaka stolen. Du vill höra mera. Jag ser,

att tasjkentpojken redan bleknat i din fantasi.

Och han fortsatte att berätta.

— Proserpina hade en mamma, som hette Cerei

Denna förståndiga och oändligt goda kvinna sörjde

för alla växter här på jorden. Då hon fick reda päMAJA

olyckan med Proserpina, flög hon för att söka efter

henne.

— Med en junkermaskin?

— Nej... Men hon kunde inte finna henne. Till

straff för att ingen av jordens varelser ville tala om

vart Proserpina tagit vägen, berövade hon jorden

dess växtlighet. Detta år växte ingenting.

— Inga äpplen heller?

— Det är klart.

— Vad åt man då?

— Hm, antagligen konserver, köpta i en kooperativ

affär. Men hör vidare. Ceres gick och gick och kom

slutligen till ett främmande land. Då för tiden var

sederna enkla, och hon fördes genast inför konungen.

På slottet stod glädjen högt i tak. Drottningen hade

fött konungen en son, och nu sökte man åt honom

en...

— Get?

— Nej, en amma. Då Ceres kom in i salen,

förvånade hon alla genom sin hållning och sitt

utseende. Hennes hårknut var tung som en sädeskärve,

och klänningsvecken påminde om plogfåror.

Drottningen förstod genast, att allt levande måste frodas

under dessa ögons vård. Och hon föreslog Ceres

att uppfostra hennes son. Ceres gick med därpå, men

blott på ett villkor...

— Maja lilla, hördes i samma ögonblick Aglajas

röst, det är tid att sova. Jag är alldeles förbi.

Remus är så krånglig, det är väl den fjärde tanden,

som håller på och spricker ut — eller han kanske har

förkylt sig. Jag vet inte.

5. — Riw kin - B t i c k, 14 sovjetryska berättare.66

VERA INBER

— Nej, nej, bad Maja. Jag måste först veta, vad

det var för villkor, jag kan inte lägga mig annars.

— Bara fem minuter till, ropade Adrian

Adrianovitj, jag kommer själv in med henne — jag tittar

på klockan... Bara på det villkoret åtog hon sig

det, att varken fadern eller modern eller någon

släkting skulle få se på, när hon uppfostrade barnet,

eller komma med sina råd. Hon måste ha

fullkomligt fria händer. Så blev det också bestämt. Tiden

gick. Pojken kunde snart gå och var friskare,

vackrare och hurtigare än någon annan pojke i hela

landet. Han var aldrig sjuk och förkylde sig aldrig. Till

och med när han fick tänder, log han.

— Omöjligt, sade Maja bestämt.

— Jag försäkrar dig... Då sökte hans mor,

drottningen, ta reda på vilka medel Ceres använde, så att

pojken blev så stark...

— Genom sport, svarade Maja. Pappa säger...

— Tyst!... En gång sent på natten, då alla hade

gått och lagt sig, smög sig drottningen till

barnkammaren. Och vad tror du, hon fick se där?

— Vad då? Säg, vad var det?

— I barnkammaren brann en brasa. En kolhög

glödde precis som här. Ceres klädde av den lilla

pojken och betraktade noggrant hans lilla kropp. Det

nakna barnet, som var vitt som skum, stirrade på

elden, och lågorna avspeglades i hans mörka pupiller.

Ceres gick fram till brasan, sköt kolen åt sidan

och satte barnet i glöden som i en sandhög.

— Oj! utropade Maja sakta.

— Ja, pojken klappade i händerna av förtjusning,MAJA

och gnistorna flög omkring honom. Sedan tog han

ena benet i mun och skrattade. Då modern såg sitt

barn i elden, skrek hon till. Och liksom till svar skrek

också barnet, som nu kände smärta.

— Hur så?

— Det var ett trollmedel. Du får inte glömma, att

Ceres var en gudinna. Hon ville göra gossen till en

osårbar hjälte. Hon hade delvis lyckats, och han

kände ingen smärta. Men en dödlig människas ögon

fick inte se det. Modern fördärvade allt.

— En osårbar hjälte, upprepade Maja drömmande,

men modern fördärvade allt... Vad betyder gudinna?

— Nu är det fem minuter! ropade Aglaja och

visade sig på tröskeln. Du måste genast gå och

lägga dig. Det är redan sent. Remus har äntligen

somnat. Han plågar livet ur mig.

— Gå nu, Maja, sade Adrian Adrianovitj och reste

sig upp. Vi har ju givit vårt ord...

— Men Pro... persina? Vad blev det av henne?

— Det skall jag berätta i morgon för dig, om du

är intresserad.

— Ja, det är jag visst det.

Maja gick långsamt mot dörren. Hennes rörelser

voro osäkra, ögonen vidöppna. Antagligen såg hon

slottet, brasan, kungabarnet, ett hav av okända

bilder, som hon drunknade i. Vid dörren stannade

hon.

— Ska du berätta mig slutet i morgon?

— Ja, säkert.

— Men säg mig genast, är det sant alltihop?

Och då gav den gamle och förståndige mannen,68

VERA INBER

som med all sin kraft försökte försvara sin egen

barndom, ett listigt svar åt flickan:

— Det är en myt, Maja, sade han. En myt. Allt

detta har hänt för så länge sedan, att ingen riktigt

vet, om det är sant eller inte. Sov gott, mitt barn.

Ovädret hade lagt sig. Molnen hade försvunnit

bakom horisonten, och den tunna månen steg upp

över havet. De fuktiga jasminbuskarna voro

översållade av välluktande briljanter.

Adrian Adrianovitj somnade på den gamla

turkiska divanen, som han använde till säng. Brasan

slocknade. Genom fönstret trängde månens svala

ljus in i rummet. Drömmen närmade sig alltmer

den gamle på divanen. Den vidrörde täcket, vidrörde

kudden, den snuddade vid det gråa skägget, och

Adrian Adrianovitj sov redan. Han såg ett

sädesfält, som på samma gång var ett hav. Över det

bredde sig ett bevingat moln, som en slängkappa!

Och plötsligt sköt en blixt ned ur molnen. Han

hörde ett hemskt åskdån och ett förfärligt skrik. 1

Adrian Adrianovitj slog upp ögonen. Maja stod

vid den öppna spisen i bara linnet, badande i

tårar, skälvande som en jasminbuske. Bakom henne

stod Aglaja, ännu blekare än på dagen. Den lille

Remus skrek på moderns arm. I dörren stod Afanasij

och skakade i bara skjortan.

— Vad har hänt, vad har hänt? frågade AdrianMAJA

Adrianovitj och försökte överrösta Remus. Vad gör

ni här? Nå!

De talade alla på en gång.

— Herre gud! halvsjöng Afanasij, jag gick längs

korridoren för att se om ytterdörren var stängd och

fick då, allsmäktige herre, syn på lilla fröken, som

släpade i väg med sin lilla bror. Ögonen brann på

henne... och rakt in i arbetsrummet. Jag sprang

efter henne, och vad såg jag — hon lade barnet i

elden, precis som ett vedträ. Allsmäktige herre!

— Jag sov redan, snyftade Aglaja. Då hörde jag

något frasa till. Jag öppnade ögonen — barnen

var borta. Jag sprang ut och såg Majas nattskjorta

lysa till. Jag hann just komma i samma ögonblick,

som hon kastade... Remus... i elden. Det var tur,

att elden brunnit ut. Bara askan var kvar. Armen,

min lilla pojkes arm gör ont. Aaaa, mitt lilla barn,

mitt rara, lilla barn. Din elaka flicka!...

— Lugna dig, lugna dig, Aglaja, avbröt Adrian

Adrianovitj. Inte så brysk. Ser du inte, att flickan

skälver i hela kroppen.

— Jag... jag... ville göra honom till en

osårbar hjälte, grät Maja, men modern, modern störde...

som den där gången.

Alla hade lagt sig. Till och med Remus, som

pudrats på armen, hade somnat. Gryningen snuddade

redan vid havet, stjärnorna bleknade för varje

ögonblick. Men Adrian Adrianovitj kunde inte somna.

Han satt vid bordet och skrev vid lampans osäkra7o VERA INBER

sken till sin vän poeten i Paris ett svar på hans

brev.

»Allt förändrar sig», skrev han, »till och med

barnen. Det, som var gott för oss, är

fördärvbring-ande för dem. Och tvärtom...»VSEVOLOD IVANOV

barnetI

Mongoliet — ett vilt, glädjelöst djur. Klipporna

— djur. Vattnet — djur. Till och med fjärilarna

försöka stickas?

Det är svårt att komma underfund med kirgisen.

Man säger, att han går klädd i skinn, liknar kinesen

och har slagit sig ned långt bort från ryssarna,

bortom öknen Nor-Kaj. Och man säger också, att

han tänker draga vidare, bortom Kina och Indien,

till blåa, okända riken.

Irtisjkirgiserna, som skyndat undan ryssarnas krig,

voro grannar till bönderna. Kirgisernas hjärta är

som bekant glasartat, genomskinligt — man kan se

tvärsigenom det. De hade begivit sig till Mongoliet

utan brådska och tagit med sig djur, barn. Till och

med sina sjuka.

Men ryssarna hade obarmhärtigt jagats dit av de

vita. De voro kraftiga, friska bönder. Bland

klipporna och skrevorna kvarlämnades de odugliga och

svaga — några dogo, några dödades. Familjerna,

redskapen och boskapen föllo i de vitas händer.

Ilskna som vargar på våren voro bönderna, där de

lågo i sina tält och tänkte på åkrarna och Irtisj.

De voro ett femtiotal. Sergej Selivanov var ledaren.

Denna grupp av den röda armén kallades också

kamrat Selivanovs bondeavdelning.74 VSEVOLOD IVANOV

Deras liv var enformigt och trist.

Då de vita jagade dem över bergen, bland de

stora, mörka klipporna, kändes det hemskt om

hjärtat, men när de komma till stäppen, blev det

enformigt och trist.

Denna stäpp liknade Irtisjstäppen: sand, strävt gräs,

en fast, välvd himmel. Allt var främmande, intet eget,

oplöjt, vilt.

Och så var det tungt utan kvinnor. Om kvinnor

talade de på natten grova soldathistorier. Men

när det blev alltför outhärdligt, sadlade de hästarna

och fångade kirgisiskor på stäppen.

Och då kirgisiskorna fingo syn på ryssarna, lade

de sig lugnt på rygg.

Det var obehagligt, vidrigt att ta dem, där dö

lågo orörliga med hårt slutna ögon. Som om man

syndade med djur.

Kirgiserna voro rädda för bönderna och flyttade

långt ut på stäppen. Då de sågo ryssarna, hotade de

med gevären och pilbågarna, hojtade, men sköto inte.

Kanske kunde de inte.

Bondgruppens förtroendeman Afanasij Petrovitj

Trubatjov var alltid tårögd. Hans ansikte var som ett

barns: litet, skägglöst och rödblommigt. Men benen

voro långa, kraftiga som hos en kamel.

Först då han satt på hästryggen, blev hanBARNET

strängare. Hans vanliga ansiktsuttryck försvann. Han

satt där gråhårig, vred och hemsk.

Vid pingsttiden kommenderades tre bönder,

Seliva-nov, förtroendemannen Afanasij Petrovitj och

Drevi-senin ut i stäppen för att söka betesmarker.

Sanden ångade i solen.

Från molnen blåste vinden, från jorden steg

värmen upp till den skälvande himlen, och människornas

och djurens kroppar voro sträva och tunga som

stenar.

Selivanov sade hest:

— Vilka betesmarker det fanns där! Och så kände

vi till dem alla.

Han talade om Irtisj.

De glesskäggiga ansiktena tego — som om solen

svett av håret liksom gräset på stäppen. Likt sår

av en metkrok lyste de hopknipna, röda ögonen.

Bara Afanasij Petrovitj svarade med dyster röst:

— Det är kanske också torka där.

Rösten lät gråtmild, men ögonen voro torra. Men

på den "trötta och andfådda hästen under honom

svedo de stora ögonen som tårar.

Så redo bönderna ut på stäppen, den ene efter

den andre, längs de av vildgetterna upptrampade

stigarna...

Sanden knastrade sorgset under hovarna. Den

kvava, sandfyllda vinden klibbade girigt fast vid

skuldrorna, i håret. Värmen brände i kroppen, men

svetten kunde inte tränga fram. Mot kvällen, då de

redan lämnat skrevorna, sade Selivanov med handen

mot väster:76

VSEVOLOD IVANOV

— Människor!

Det stämde — längst bort i fjärran rördes dammoln

upp.

— Det är väl kirgiser.

Man tvistade. Drevisenin sade, att de voiro långt

borta och inte kunde vara i närheten, av det ryska

lägret, medan Afanasij Petrovitj påstod, att det måste

vara kirgiser. Dammet var kirgisiskt à» tjockt.

Då dammolnen kommo närmare, voro alla ense:

r, — Okänt folk...

På sina herrars röster förstodo hästarna — något

främmande närmade sig med vinden. De spetsade

öronen och lade sig ned utan tillsägelse.

Bland klipporna voro de gråa och gula

hästkropparna hjälplösa och löjliga med sina ben, smala som

gärdsgårdsstörar. Liksom skamsna slöto hästarna sina

stora, förskräckta ögon och flåsade andfått.

Selivanov och Afanasij Petrovitj lågo hopkrupna

för att inte synas. Afanasij Petrovitj grät och ryckte

oupphörligt på näsan. För att vara lugn placerade

Selivanov honom alltid bredvid sig — barngråten

förnöjde det tunga bondhjärtat.

Dammolnet rullade framåt på vägen. Hjulen

skramlade, överröstande varandra, och som damm yrde

de långa, svarta manarna i bogträna.

Selivanov sade bestämt:

— Ryssar!

Och han kallade till sig Drevisenin.

De sutto i en flätad, ny vagn — två — i mössor

med röd bård. Man såg inte deras ansikten för

dammet. De simmade liksom i ett gult nystan. BaraBARNET

gevärspipan och handen med piskan stucko fram ur

dammet.

Drevisenin tänkte efter och sade:

— Officerare... i affärer kan jag tro...

inspektion ...

Han plirade skälmskt med ögonen och fortsatte:

— Vi ska nog ge dem föreskrifter...

Vagnen flög fram med människorna, bar dem

säkert, drev på hästarna, och liksom räven med svan»

sen sopade den igen spåren.

Med utdragen, gråtmild röst sade Afanasij

Petro-vitj:

— Låt bli, pojkar! Ta dem hellre till fånga.

— Är du inte rädd för ditt huvud?...

Selivanov blev vred, och ljudlöst, liksom man

knäpper upp en knapp, spände han hanen.

— Här behövs inga tårar!

Det retade dem mest, att officerarna kommit

ensamma till stäppen, utan konvoj. Som om det funnits

ett oräkneligt antal av dem där — för att jaga

bönderna i döden. Den ene officeren reste sig i sin

fulla längd, såg ut över stäppen, såg illa — damm,

den röda kvällsvinden över det förtorkade gräset,

de två klipporna vid skrevan, som liknade

hästkroppar.

I det röda dammet: vagnen, hjul, människor och

deras tankar...

Bönderna sköto...

På samma gång föllo de två mössorna ned bakom

sätet, snuddande vid varandra.78

VSEVOLOD IVANOV

Tömmarna slappnade, liksom avslitna.

Hästarna ryckte till... skenade. Mjölkfärgad fradga

skummade kring betslet... Skälvande, kraftiga

muskelknippen. Plötsligt stannade de.

Afanasij Petrovitj sade:

— De är döda..«

Bönderna kommo fram till vagnen.

De två voro döda. De sutto skuldra vid skuldra,

huvudena tillbakakastade som basjliker. Den ena av

de döda — en kvinna. Håret upplöst, till hälften 1

dammet — gult och svart. De runda kvinnobrösten

svällde under soldatrocken.

— Underligt, sade Drevisenin. Det är hennes eget

fel. Där har du, för att du tog på dig mössan.

Vem har lust att döda en kvinna?... Kvinnor

behöver vL

Afanasij Petrovitj spottade:

; — Du är ett odjur och en bursjuj1... ingenting

är heligt för dig.

— Vänta! avbröt dem Selivanov. Vi är inga

tjuvar — det är allmän egendom. Vi ska anteckna det,

ge mig papper!

Under sätet, bland den övriga »allmänna

egendomen», låg ett storögt, vithårigt barn i en flätad

kinesisk korg. Den lilla handen höll med ett fast

grepp i en flik av det bruna täcket. En liten stackare;

ett dibarn — gnällde svagt.

Afanasij Petrovitj sade med rörd stämma?

— Har ni sett?... han säger väl något på sitt

språk...

1 Föraktfull benämning på borgarna.BARNET

Ännu en gång beklagade de kvinnan och togo

inte av henne kläderna, men mannen grävde de naken

ned i sanden.

III

Då de begåvo sig tillbaka, satt Afanasij Petrovitj

i vagnen, höll barnet i sina armar, vaggade det sakta

och sjöng:

»Näktergal, näktergal, lilla fågel...

lärkan slår sin drill...»

Han mindes byn Lebjasjij, sin hemtrakt,

betesmarkerna med boskapen, familjen, barnen — och grät

med tunn röst.

Barnet grät också.

Och även den lösa, torra sanden, som gled förbi,

liksom snyftade med svag stämma.

På korta, muskelstarka ben galopperade

mongolhästarna med ryssarna — deras ansikten voro svedda

och deras själar voro svedda. Likt sand sträckte

sig malörten längs vägarna, förkrympt och osynlig

för ögat, kvävd av solen.

Och sanden, liksom malörten, förkrympt och bitter.

Stigar, ni obanade stigar! Sand, du bittra sand!

Mongoliet — ett vilt och glädjelöst djur!

De undersökte officerens ägodelar. Böcker, en

låda med tobak, glänsande stålinstrument. Det ena

av dem på tre höga ben — en fyrkantig kopparlåda

med fack.80

VSEVOLOD IVANOV

Bönderna kommo fram, betraktade, kände och

vägde i handen.

De luktade fårfett — de åto mycket, av leda, och

kläderna hade sugit in lukten. Utstående kindknotor,

mjuka, smala läppar — från Dons kosackbyar. Långt,

svart hår och mörka ansikten — från kalkgruvorna.

Men alla hade de krokiga, bågformiga ben och

skor-rande stäppröster.

Afanasij Petrovitj lyfte trefotingen med

kopparlådan.

Tiliskop, sade han och knep ihop ögonen. Ett

bra tiliskop, kostar mer än en miljon. Genom det

ser man på månen, och man har hittat guldfält där.

Man behöver inte ens skölja guldet, pojkar. Som

mjöl — rent guld. Bara att stoppa i påsen... ^

En yngling skrattade:

— Vad pratar han för skräp, åt helsike med

honom!

Afanasij Petrovitj blev arg.

— År det jag, som pratar skräp, ditt as! Vänta

bara!

De delade tobaken. Förtroendemannen Afanasij

Petrovitj fick instrumenten — vid första lägliga

tillfälle skulle han byta ut dem mot något annat hos

kirgiserna.

Han lade instrumenten framför barnet.

— Här har du leksaker...

Men barnet såg ingenting — gnällde bara. På alla

sätt sökte han lugna det, så att svetten lackade, men

barnet gnällde bara.BARNET

Kockarna kommo med middagen. Det luktade

starkt — smör, gröt, kålsoppa. Ur stövelskaften drogo

de fram breda träskedar. Gräset var nedtrampat av

många fötter. Sänkan var djup, skuggig. Uppifrån

skrek vaktposten från hästryggen:

— Är det inte min tur snart? Jag är hungrig...

vaktombyte...

De åto sin middag, men kommo plötsligt ihåg, att

barnet också måste äta. Det jämrade sig i ett sträck.

Afanasij Petrovitj tuggade ett brödstycke, stack den

våta tuggan i barnets fuktiga, gapande mun och

smackade med läpparna:

— Mum, mum, din lilla skrikhals! Hugg i, ditt lilla

troil!...

Men barnet knep ihop läpparna och vände bort

huvudet — ville inte ha det. Snyftade genom näsan.

Bönderna kommo fram, omringade barnet,

betraktade det över varandras skuldror, tego.

Det var hett. Kindknotorna och läpparna glänste

av fårfettet. Skjortorna öppna, benen bara, gula

som mongolmarken.

En föreslog:

iaf— Kanske kålsoppa?

Man lät litet kålsoppa svalna. Afanasij Petrovitj

stack fingret i soppan och sedan i barnets mun. Den

goda, feta kålsoppan rann längs barnets läppar,

ned på den rosafärgade skjortan, ned på filten.

Ville inte ha det.

— En valp är klokare, slickar från fingret.

— Det är väl skillnad på en hund och en

människa!.,.

6. — Riwkin-Brick, 14 sovjetryska berättare.82

VSEVOLOD IV A N O V

— Vilken jämförelse!

Bönderna hade ingen komjölk. De tänkte först ge

barnet hästmjölk — de hade ett sto. Men det fick

man inte göra — kumysen berusar. Barnet kunde bli

sjukt.

Bönderna spridde sig bland vagnarna, talade med

varandra, i klungor, oroligt. Afanasij Petrovitj sprang

hit och dit med en trasig, kort kaftan över axlarna,

ögonen små, tycktes också trasiga. Rösten var tunn,

orolig, barnslig — som om barnet självt sprang

omkring och jämrade sig.

— Vad ska man ta sig till?... Äter inte,

kamrater. Han måste väl ha något...

De stodo bredskuldriga, mäktiga, men med

hjälplös blick.

— Det är kvinnogöra.

— Det är klart.

— Hade det varit en kvinna, hade han nog ätit upp

ett helt får...

— Säkert.

Selivanov sammankallade bönderna och förklarade:

— Ett kristet barn får inte dö som ett djur.

Fadern var förstås en bursjuj, men inte barnet.

Bönderna instämde:

— Barnet är oskyldigt.

Drevisenin gav till ett skratt.

— Väx bara, barnet mitt, när du vuxit upp, flyger

du till månen... till guldfälten.

Bönderna skrattade. Afanasij Petrovitj lyfte

knytnäven och skrek:

— Din satans hund!BARNET

Han stod och stampade på ett ställe, svängde med

armarna och vrålade plötsligt genomträngande:

— En ko!... han måste ha en ko...

Med en röst svarade alla:

— Han måste ha en ko!

Afanasij Petrovitj sade bestämt:

Ëfe— Jag ska skaffa en ko, kamrater.

Spjuvern Drevisenin avbröt:

— Från Irtisj, från Lebiasjij...

— Till Irtisj kan du själv dra, din satan! Jag ska

rida till kirgiserna.

— Byta bort ditt tiliskop?

Afanasij Petrovitj, störtade förbittrad mot honom,

vrålade:

— Ditt as, människosläktets provokatör, ditt

kreatur, vill du ha på käften!

Då de inte ville sluta med grälet, avbröts de av

Selivanov, sammanträdets ordförande:

— Det är nog nu!

Man bestämde så: Drevisenin, Afanasij Petrovitj

och ytterligare tre skulle rida till kirgisbyarna ute på

stäppen för att hämta en ko. Om det lyckades — två

eller fem. Köttet började ta slut för kockarna.

De hängde gevären vid sadlarna, togo på sig

kirgi-siska rävpälsar.

— Med guds hjälp!

Barnet lindades in i filten och lades under vagnen.

Bredvid satt en yngling, som sköt med en revolver

i en malörtsbuske, för att roa barnet och sig själv.84

VSEVOLOD IVANOV

Hej, glädjelösa mongolsand! Hej, klippor — blåa

sorger, med jorddjupa, onda armar!

Ryssarna redo över sanden. Natt.

Sanden luktade hetta, malört.

Hundarna skällde i bylägren. På vargen, på

mörkret. "i

Vargarna tjöto i mörkret. På byn, på döden.

Kirgiserna flydde undan döden.

— Undflyr vi döden med kåtorna?

Ett grönt, kvavt mörker skälvde över sanden.

Sanden kunde blott med möda hålla det kvar —

som om det plötsligt ville slita sig löst och fly

mot väster. En stark lukt från bylägret: kisiak, airaa

— surmjölk. Vid de gula eldarna sutto magra,

hungriga kirgisbarn. Bredvid barnen hundar med skinnet

fastsmetat vid revbenen och flämtande käftar.

Filt-tälten voro som höstackar. Bakom tälten en sjö, vass.

Från vassen sköto bönderna mot de gula eldarna.

— Ä — å — a — at...

Kirgiserna störtade ut ur de mörka tälten.

De skreko förskräckt — först en, sedan alla på

en gång::

— Oi — boj... oi — boj... ak — kisli oros...

oi — boj...

De hoppade upp på hästarna — hästarna stodo

sadlade dag och natt. Tramp bland tälten, tramp på

stäppen. Vassen skrek av vilda änder.

— Ak... ak...BARNET

En gråskäggig gubbe föll av hästen med huvudet

i en kittel. Kitteln stjälpte, och skållad skrek han med

tjock röst.

En raggig hund stod bredvid med svansen inklämd

mellan benen. Stack försiktigt ned sin hungriga käft

i den varma mjölken.

Stona gnäggade gällt. Förskräckta, som om vargar

voro i närheten, rusade fåren hit och dit i sin

inhägnad. Tungt, liksom andfådda, andades korna.

Kirgisiskorna lade sig ödmjukt på rygg vid åsynen

av ryssarna.

Drevisenin skrattade uppsluppet:

— Är vi hingstar, va?... det är väl inte alltid

vi behöver ...

Hastigt mjölkade han i en flat, österrikisk flaska,

och smällande med nagajkan jagade han tillsammans

korna och kalvarna. Kalvarna, som släppts lösa,

grepo hastigt tag i spenarna med stora, hungriga

gap och slogo huvudet mot de mjuka juvren.

— Hungriga rackare!

Och Drevisenin drev korna framför sig.

Afanasij Petrovitj sprang ännu en gång runt

by-lägret och skulle just följa de andra — men kom

plötsligt ihåg:

— Jag måste ha en napp! Nappen har vi" glömt!

Han kastade sig in i tälten för att söka efter en

napp. Det var kolsvart. Han grep ett brinnande

vedträ.

I ena handen sprakade vedträt, i den andra höll

han revolvern.86

VSEVOLOD IVANOV

Det fanns ingen napp. På fållarna lågo mjuka

kir-gisiskor utsträckta, täckta med filtar. Barnen tjöto.

Afanasij Petrovitj blev rasande, och i ett tält skrek

han till en ung kirgisiska:

— Ge hit en napp!

Kirgisiskan grät och började hastigt ta av sig

kaftanen, sedan linnet.

— Ni kirek... al... al...

Bredvid henne jämrade sig ett i trasor inlindat

barn. Kirgisiskan böjde upp benen.

— Al... a... al...

Då grep Afanasij Petrovitj henne vid bröstet,

tryckte till och visslade glatt:

— Här har jag ju en napp!...

— Ni kirek... ni...

— Det är bra, kraxa inte. I väg nu!

Och han släpade henne med sig vid handen.

Vedträt föll till marken — det blev mörkt i tältet.

Han lyfte upp kirgisiskan i sadeln, och då och då

tryckande på hennes bröst bar det i väg till Selivanova

betesmarker.

— Jag har fått tag på den, pojkar! sade han glatt,

med tårade ögon. Jag fick allt tag på den!

Men i lägret upptäckte man, att kirgisiskan hade

tagit med sig sitt barn — Afanasij Petrovitj hade inte

lagt märke till det i mörkret.

— Nå, det gör ingenting, sade bönderna. MjötøBARNET

ken räcker nog för två. Vi har kor, och det är en

kraftig kvinna.

Kirgisiskan var tystlåten och dyster och ammade

barnen, när hon var alldeles ensam. De lågo hos

henne i tältet, på en filt — det ena vitt, det andra

gult — och gnällde i ett sträck.

Efter en vecka sade Afanasij Petrovitj på den

allmänna församlingen:

— Det är bedrägeri, kamrater. Kirgisiskan, den

hyndan, hon ammar inte ärligt. Åt sin egen unge

ger hon hela bröstet, vårt barn får bara resten.

Jag har själv sett det, bröder.

Bönderna gingo för att se efter.

Dessa barn voro som alla andra barn, det ena

vitt, det andra gult som en mogen melon. Men det

ryska barnet tycktes vara magrare än det kirgisiska.

Afanasij Petrovitj slog ut med händerna.

— Jag har givit honom ett namn — Vaska... och

så gör hon på det viset! Vilket elände!

Drevisenin sade:

— Du är allt bra utsvulten, Vaska lilla.

Man sökte reda på en stör, lade den över en

tistelstång, så att den ena hälften vägde lika mycket

som den andra.

I ändarna fäste de barnen för att se, vem som

var tyngst.

Barnen gnällde i sina trasor, där de hängde i

repen. Det luktade av dem — späd barnlukt.

Kirgisiskan stod oförstående vid vagnen och grät.

Bönderna tego, sågo på.

— Släpp! sade Selivanov,88

VSEVOLOD IVANOV

Afanasij Petrovitj släppte stången, och den ryska

pojken flög genast upp.

— Ett sådant gult as! skrek Afanasij Petrovitj

ilsket. Frossare!

Han tog upp ett fårkranium från marken och

lade det på det ryska barnets huvud. Barnen vägde

nu lika mycket.

Bönderna väsnades, skreko.

— Ett helt huvud, kamrater, har hon givit honom

för mycket!

— Inte kan man hålla efter henne...

— Ett sådant grymt djur!

æpU Vi har annat att göra än att se efter henne.

De andra instämde.

— Ja, men hon är ju mor till barnet.

Afanasij Petrovitj stampade i marken och vrålade:

— Vad? Tycker du, att en kristen människa ska

dö för en sådan gul rackare? Vill du, att Vaska

ska svälta ihjäl?

Alla sågo på Vaska.

Han låg där, vit, mager.

Bönderna kände sig nedstämda.

Selivanov sade till Afanasij Petrovitj:

— Du kan ju... jag menar... den där, låt honom

dö med guds hjälp... kirgisen. Vi har ju redan

dödat så många förut, och en till...

Bönderna sågo på Vaska och skingrade sig tigande.

Afanasij Petrovitj tog kirgisbarnet och lindade in

det i en trasig säck.

Modern tjöt. Afanasij Petrovitj slog lätt till henne

på munnen och gick ut i stäppen.BARNET

Två dagar senare stodo bönderna på tå i

tältöppningen och sågo över varandras skuldror in i tältet,

där kirgisiskan satt på en filt och ammade det

vita barnet.

Hon hade ett ödmjukt ansikte med smala rågögon,

en violett kaftan, saffiantofflor.

Barnet slog med huvudet mot kvinnans bröst, rev

med händerna i kaftanen och slängde löjligt och

otympligt med benen, som om det ville dansa.

Bönderna sågo på och skrattade högljutt.

Afanasij Petrovitj betraktade barnet ömt och sade

gråtmild:

— Hej, vad det går!...

Och bortom tältet utbredde sig skrevorna, stäppen

och det främmande Mongoliet.

Mongoliet — ett vilt, glädjelöst djur.ALEXANDER JAKOVLEV

klockan fyra på

nattenJag är gudskelov så pass bildad, att jag kan

förtjäna mitt uppehälle som posttjänsteman.

Brödbiten är säker. Dessutom är jag ensam. Man

säger, att det nuförtiden är bättre att ha en hustru.

Det vet jag inte, då jag aldrig försökt mig på det.

Men en sak vet jag: det är bäst att leva utan all

sådan börda som rikedom, berömdhet eller titlar. Åt

skogen med skräpet — man lever lyckligast utan.

Jag har under dessa år sett tillräckligt med

människor, som haft både pengar och titlar. Det fanns

till exempel en köpman Mesjkov här — femton

miljoner guldrubler hade han och en massa hus,

fabriker och fartyg. Men då jag i fjol gick över

torget i Samara, stod han där och sålde tändstickor

i ett stånd. Från femton guldmiljoner till tändstickor,

vet ni, det är en tung väg. Och ett mycket starkt

hjärta måste man ha för att kunna uthärda ett sådant

slag. Jag skulle inte ha kunnat det. Jag skulle blivit

rent förbannad och dött helt enkelt. Gudskelov att jag

inte har några rikedomar. Jag tänker som så: den,

som inte står så högt, kan inte heller ramla så

djupt.

Och om berömdhet till exempel. För några år

sedan bodde jag i utkanten av staden, i närheten av

de stora köksträdgårdsanläggningarna. Utanför mitt94 ALEXANDER JAKOVLEV

fönster sträckte sig ett öde, gräsbevuxet fält. Varje

morgon kom en gubbe dit med sin rödbruna get.

Sedan satt han där hela dagen, medan geten gick

och betade. Gubben var klädd i smutsiga trasor <å

och en hatt hade han! — jag skulle ha skämts att gå

i en sådan hatt.

En dag sade min värd till mig:

— Vet ni, vem den där gubben är? Det är

professor Rybin, sade han. Han är känd i hela världen.

Och nu går han och vallar en get.

Så, så, tänkte jag för mig själv. Han hade

levat och arbetat, strävat efter utmärkelse och ära 4|

och så slutade det med en get. Om jag varit tvungen

att sänka mig ned från sådana höjder till en get,

nog tror jag, att hjärtat brustit av sorg på mig. i

Eller guvernören — hur berömd och aktad var inte

han? Men en dag gick jag på gatan och fick se en

folkhop släpa i väg med en gubbe. Skrik och tjut,

så att det hördes långa vägar. Och de slog gubben.

Blodet rann ur näsan på honom, ned i det vita

skägget. Det såg ruskigt ut.

— Vem är det där? frågade jag.

— Känner du inte igen guvernören?

Jag hajade till.

Allra käraste ni, jag ger tusan i äran. Då föredra!

jag att vara alldeles utan.

Min gitarr tar nog ingen ifrån mig.

»Sjung åtminstone du med mig,

gitarr, min väninna!...»KLOCKAN FYRA PA NATTEN 95

Låt dem bara komma med sina undersökningar.

Varsågod! Här är min enda koffert. Vad finns i

den?... Ingenting att tala om. Det vet jag nog

— den, som inte har något, behöver inte vara rädd.

Jag själv då? Jo, jag har ett ansikte, som försvinner

i vilken folkhop som helst. I våra tider är det nog

allra lyckligast.

»Sjung åtminstone du med mig,

gitarr, min väninna!...»

På kvällarna är det förstås tråkigt. Kommer man

hem — ensam, ensam och bara ensam. Förr kom

åtminstone min värdinna Praskovja Spiridonovna då

och då in till mig och började tala så där

halvsjungande, med krämarröst:

— Vad har det hänt för nytt i stån, herr Bobkov?

Ni har väl reda på allt.

— Ja, svarade jag, jag vet allt.

Då fortsatte hon viskande:

— Ramlar dom, bolsjevikerna, snart?

— Ja, mycket snart, sade jag. Vänta bara lite, så

är det färdigt. De ramlar nog säkert.

Då sken hon upp. Ibland gjorde hon till och med

korstecken.

— Gudskelov för det! Herregud, vad jag är trött

på att vänta. Alla säger dom: snart, snart, men när,

det vet ingen.

— Tvivla inte, Praskovja Spiridonovna. Det

viktigaste är att inte tvivla. Då blir det nog bra till sist.96 ALEXANDER JAKOVLEV

Herregud, vad hon blev glad då!...

Varför ska jag inte skänka henne lite glädje, när

det inte kostar mig något, tänkte jag.

Mig personligen gör det verkligen detsamma, vem

som störtas och vem som kommer till makten. Men

för henne är det mycket viktigt. Hon tror, att om

någon bara störtas, så kommer det att flyta mjölk och

honung, och det rakt i mun på henne. Låt henne tro

det. Och för mig:

»Sjung åtminstone du med mig...»

Det är bara synd, att en kvinna för en tid sedan

hyrde ett rum bredvid mig, direkt vägg i vägg.

Och man säger om henne: »en av de där»,

förstår ni. Och genast blev det som i en grav i

våningen. Alla blev så uppskrämda. Undra på det —

i dessa tider vågar man ju knappt andas.

Praskovja Spiridonovna slutade upp att besöka

mig. Varnade mig bara.

— Var försiktig, herr Bobkov, akta er! Er granne

är, tvi vale!... Hon ser ut som en karl, på mitt

hedersord, och så kliver hon omkring med en

revolver. Akta er!

— Lugna er, Praskovja Spiridonovna, min tunga är

säker...

Själv skrattar jag bara — vad bryr jag mig om

mina grannar?

»Sjung åtminstone du med mig...»

Min nya granne är nästan jämt borta. Kommer

aldrig tidigare hem än klockan tolv. Själv ligger jagKLOCKAN FYRA PA NATTEN 97

redan då. Hör bara — tramp, tramp med fötterna.

Hon har kommit! Generar sig inte alls.

Man vaknar alldeles upprörd och lyssnar

ovillkorligen, får alla möjliga tankar. Man hör, hur hon

trampar tungt omkring, gnolar ibland svagt, hostar

ibland generat. Sedan börjar hon ta av sig — jag

hör allt genom väggen, till och med när hon knyter

upp skosnörena.

Men det underliga är, att hon suckar så tungt,

när hon lagt sig till sängs — så lidande suckar. Det

är klart, att jag lagt märke till det hos andra

också. Men henne tyckte jag synd om. Alla är vi

människor. Och jag tänker: ingen är värd, att man

avundas honom, alla är värda medlidande.

Människan är en liten stackare, springer, arbetar —

men alltid är hon ensam, ensam, stackars hon. Äh,

ingenting att tala om... För resten tänker jag

kanske bara så här, för att jag själv är ungkarl.

Jag känner nog, hur mitt liv blir tristare för varje år

som går. Ju mer tiden går desto tristare blir det.

Tja — alla kan man tycka synd om. Hå hå, ja ja!

En helgdag fick min granne besök. Jag hörde:

— Jag har kommit för att hämta er, kamrat

Sinju-tiva, ska vi inte gå ut och gå ett tag.

— Mycket gärna, kamrat Korovin.

Jag skrattade tyst för mig själv. Kam-ra-ter!...

Nå ja!

Just då de skulle gå, frågade gästen:

— Vem bor här bredvid er?

Utan att genera sig, förstår ni, mycket högt. Jag

satt på spänn — vad skulle min granne svara?

7. — Riw kin • B t ick, 14 sovjetryska berättare.106 ALEXANDER JAKOVLEV

— Någon kälkborgare. Hela dan klinkar han på

sin gitarr och sjunger romanser.

Hon svarade också, förstår ni, lika högt, med

föraktfull stämma, »Någon kälkborgare»... Vad är

hon för en? En adelsdam kanske?

Jag kände mig verkligen förolämpad. Vilket

förakt — det var, så man kunde spricka. Nå ja . .9

Hon kom ganska tidigt tillbaks. Tycktes vara

mycket upprörd, hostade lite. Jag tog ner min

gitarr.

»Min själ är full av längtan,

kling, kling, klang!

Och månen skiner silverklart,

kling, kling, klang!»

Då bultade det plötsligt i väggen: klapp, klapp,

klapp! Grannen!

— Vad står på?

— Kan ni inte sluta upp att sjunga, kamrat? J

— Vad då för? IS^M

— Ni har en riktig getstämma. Den enerverar en.

Jag höll på att bli arg, vet ni, men min princip är:

gräla aldrig med en kvinna. Och så sade jag halvt

skrattande:

— Om jag inte får sjunga, så blir det så tråkigt.

— Jag har också tråkigt. Kom in hit och drick te!

Hon sade det så lugnt, som om vi känt varandra,

gud vet hur länge. Och precis som hon inte nyss

sagt en fräckhet om min röst.

Jag gick naturligtvis in till henne... steg på,KLOCKAN FYRA PA NATTEN 99

hälsade. Hon var stor och kraftig. En åtsittande

blus, bredaxlad — och vilket bröst!...

Oss emellan sagt, vet ni, så kunde jag inte sova på

många nätter efteråt. Där bakom väggen, bara två

tum från mig, låg en sådan fin kvinna... med sådana

skuldror. Nåja. Men hon hade kortklippt hår. Det

kan jag inte med.

Knappt hade jag slagit mig ned, förrän hon tog

fram cigarretter, tände en och bjöd mig också.

— Röker ni?

— Nej, sade jag, jag röker inte. Har aldrig lärt

mig det.

— Låt oss dricka te då. Det är så tråkigt i dag.

Jag har inte ens lust att läsa.

Då hon började röka, tyckte jag inte alls om

henne. Jag tycker överhuvudtaget inte om rökare. Se

bara, vilket egenkärt tryne karlarna får, när de

sticker en cigarr mellan tänderna. När en gris är

belåten, slår den knorr på svansen, när en rökare

är det, bolmar han! Men om en kvinna röker —

det är hemskt.

En rökande kvinna, vet ni, det är en lättsinnig

kvinna. Hon har knäckts på något sätt, det fattas

henne något. Eller också är hon alldeles tokig —

leker kärlek till höger och vänster, eller är hon...

i vilket fall som helst är det ett farligt symtom.

Så fort jag fick se henne röka, förstod jag, att det

var riskabelt.

Vi började dricka te. Jag såg mig omkring. På

bordet stod ett fotografi av en militär och strax bred-100 ALEXANDER JAKOVLEV

vid en stor, stereotyp bild av Karl Marx, precis en

sådan vi har på vårt ämbetsrum.

Hm... jaså...

På bordet låg tjocka böcker. Också Karl Marxar.

Tidningar i stora buntar... och tobak i en hög.

Det luktade kvinna i rummet — en riktig en. Som

ungkarl är jag, förstår ni, mycket känslig för

sådant, och det försonade mig en liten smula med

henne.

— Ni ser alltså ut så där. Efter era sånger

föreställde jag mig er helt annorlunda, yngre. Hur

gammal är ni?

— Trettiofem, sade jag.

— Jag är tjugusex.

Ii — Verkligen! sade jag med låtsad förvåning, ni

ser så ung ut. Man skulle kunna gissa...

— Nej, käre granne, avbröt hon mig, jag behöver

inga komplimanger.

— Vad för komplimanger?

Nog, nog om den saken. Ta ert glas!

Jag blev inte så lite förvirrad. Ser man på, inga

komplimanger!... Jag hade alltid trott, att det räckte

att prisa en kvinnas hatt eller skor för att verka

till-dragande på henne. Eller ännu bättre -r- göra henne

yngre. Och hon...

Hon var mycket gästvänlig — bjöd mig på allt

möjligt. Jag tänkte: då det är kommunism, behöver

jag inte genera mig. Det blev en trevlig kväll till

sist...

Från den aftonen hade vi slutit något slags

vänskapsförbund. Jag drack te hos henne, skämtadeKLOCKAN FYRA PA NATTEN 101

och skrattade med henne — men ingenting mera.

Det kunde vara farligt. En av mina vänner hade

umgåtts med en sådan där, men övergav henne sedan.

Då gick hon genast till tjekan och angav honom

som motrevolutionär, så det var inte långt ifrån,

att han blev skjuten. Nej, med dessa flickor vågar

man inte leka kärlek. För resten träffade jag henne

inte så ofta, hon kom sällan hem före klockan tolv.

Så bjöd hon mig en dag på te igen.

— Kom in ett slag, sade hon, och ta gitarren med

er, så sjunger vi tillsammans! Jag har fått min

ranson i1 dag, så det finns lite att bjuda på.

Vem avstår från en sådan inbjudan?

Vi satt där och samtalade helt vänskapligt. Hon

serverade mig.

Plötsligt hördes en ringning.

— Är Maria Vasiljevna hemma?

Hon blev alldeles upprörd och sprang genast till

dörren.

— Jag är hemma. Var så god och stig på, hit in,

Vasilij Nikititj!

Hon rodnade djupt — ögonen glänste.

Jaså, tänkte jag.

En snobb i uniform och ridbyxor steg in. Viktig

och spänstig.

Jag förstod genast, att jag var överflödig. Jag

ville gå, men Maria Vasiljevna höll mig kvar.

— Sjung något, sade hon.

Jag hade ingen lust att sjunga för den där sprätten

i ridbyxorna. Brrr... vad det var avskyvärt. Jag haralltid tyckt, att sådana där byxor är så uppsvällda,

bara för att man lättare ska kunna stoppa in mutor

i dem. Men jag sade:

— För er är jag beredd att gå genom eld och

vatten, Maria Vasiljevna. Vad ska jag sjunga?

— Er älsklingsbit.

Jag sjöng en romans, sedan en till... men

plötsligt utropade gästen:

— Nog nu med dessa barnvisor — era romanser

menar jag.

Jag blev arg:

— Vad ska jag då sjunga?

I stället för att svara gjorde han en förfärlig

grimas, lyfte ena handen och stämde upp:

»Fientliga stormar brusa över oss...»Ur den ryska revolutionssången Varsjavjanka.

Och han stampade takten med foten. Då smög jag

mig genast in till mig med min gitarr. Jag har

fått nog av de där stormarna. De är inte skrivna

för mig, de är alltför larmande, och i vilket fall som

helst ska de inte sjungas till gitarr...

Och efter en timme hörde jag bakom väggen heta

viskningar:

— Vad gör ni?... Låt mig vara... Bort med era

händer... Jag ber er.

Och vilket skratt!

Det var klart — den avgörande kampen hade börjat

Jag tog på mig hatten och rusade ut.. Sådant

upprör en.

Trots allt detta avbröts dock inte vår bekantskap.

KLOCKAN FYRA PA NATTEN 103

Jag hade en tanke, ett hopp... Varför ska man

inte ha lite roligt, när ett tillfälle yppar sig? Ja,g

såg, att flickan var mycket fri av sig —när hon fick

besök, lade jag mig vid väggen och lyssnade. Då

hör man ju allt förstås. Flickor, ja!...

Då Praskovja Spiridonovna träffade mig, himlade

hon sig alltid och skrattade ljudlöst men glatt.

— Er granne, vet ni, hon har åter besök. Har ni

hört? Och åter en ny herre... Där har ni dom —

det nya livets grundläggare.

— Ja, sade jag, det är inte alls bra.

Men för mig själv tänkte jag: »Ack, det goda går

en ur händerna.»

Det är så trist att vara ensam, alla möjliga

tankar snurrar då runt i ens huvud.

En kort tid därefter reste hon bort någonstans.

En hel vecka stod hennes rum tomt och låst, och jag

började leva lugnt igen. Praskovja Spiridonovna tittade

åter in till mig och drack te hos mig. Och viskade:

— Ramlar dom snart?

— Mycket snart, Praskovja Spiridonovna. Lugna

er bara. De ramlar snart, vänta bara. Snart flyter det

nog av mjölk och honung.

— Kanske inte precis det, men det blir nog lättare

att leva.

Så drömde hon och började till och med att tala

högre — hennes ansikte sken.

Plötsligt hördes en ringning. Någon klampade i

korridoren, och dörren öppnades i rummet bredvid.

— Hon!104 ALEXANDER JAKOVLEV

Praskovja Spiridonovna blev så uppskrämd, att

hon spillde ut teet. Och hon sprang sin väg utan

att säga adjö. Knappt var hon utanför dörren, förrån

det bultade i väggen.

— År ni hemma, granne?

— Ja, sade jag. Välkommen tillbaks.

— Jag ska bara tvätta mig, så dricker vi te

tillsammans. Jag har en massa godsaker med mig.

Jag gick in till henne. Med gitarren, det är klart

— hon tyckte om den. Hon hade blivit en smula

solbränd, skrattade, hennes tänder glänste.

— Jag har varit hos min syster, vilat lite. Vilka

barn hon har!

— Snälla?

— Härliga ungar! Hela dagarna lekte jag med

dem.

— Ha, ha, ha! skrattade jag, det är ju riktigt

brackigt!

Hon blev genast allvarlig.

— Ja, om man tänker efter, så har ni verkligen

rätt. Men jag var ändå inte så lite avundsjuk.

Aha, tänkte jag, naturen tar ut sin rätt —^den

lilla katten längtar efter värme. Jag fattade hennes

hand, strök den och sade:

— Ni är en god människa, Maria Vasiljevnaj jag

tycker mycket om er.

Men hon ryckte bort sin hand och skrattade: ,

— Men jag för min del tycker inte alls om sådana

som ni!

— Vad för ena?

— Sådana där tröga, lättjefulla ...KLOCKAN FYRA PA NATTEN

105

— Vilka tycker ni om då?

— Modiga, starka. Mannen måste brinna som en

eld, förstår ni!...

Hon sköt till och med sin stol ifrån mig.

Nå ja, älska bara dina brandmän. Varsågod!

Mig gör det absolut detsamma. Jag har levat, innan

jag kände dig, och klarar mig nog också i

fortsättningen.

Från den stunden var jag orubblig i mitt beslut

att vara försiktig med henne. Besökte jag henne,

talade jag bara om likgiltiga saker. Hon var precis

som en man för mig. Ni skulle bara ha hört, hur hon

talade om »människan»!... En gån g satt vi

tillsammans.

— Borgaren är ett kräk, tänker bara på sig själv.

— Man måste tycka synd om varje människa, sade

jag. Den minsta människa är ändå en människa.

— Men vem behöver honom, den strunten, det

kräket?

— Han behöver sig själv, han är nödvändig för

sina barn, för sin hustru... Man får inte skämta om

människan!

— Det gör jag ju inte heller!...

— Det finns blommor, som blommar en gång vart

hundrade år. Och sådana blommor pysslar man

om... Men människan blommar bara en enda gång

under hela evigheten. Varför ska man då inte också

pyssla om henne? Och hur mycket sen!

Hon skrattade bara... funderade ett tag och sade

slutligen dystert:

— Vet ni1, vad jag har för ett fel?114 ALEXANDER JAKOVLEV

— Vad då för ett?

— Jag kan inte döda en människa.

Jag hoppade till.

— Är det ett fel! Det är ju, gudskelov, mycket

bra!

— Nej, det är ett fel. Jag måste vara stark. Det

är... en svaghet.

Jaså, tänkte jag, då är det bäst, man aktar sig.

Och jag undvek henne mer och mer. Hon kunde

gärna få göra, som hon ville. Jag gick inte längre

med något nöje till henne. Men hon däremot, ser ni,

bjöd mig varje kväll till sig.

Det var tusan! Hade hon redan tröttnat på sina

egna? Jag förstod ingenting. Och vilka samtal sen!

En gång började hon till och med att tala om gudi

På mitt hedersord.

En kväll, då jag var inne hos henne, frågade

hon mig plötsligt:

— Har ni någonsin tänkt på döden, Bobkov?

Jag blev verkligen häpen, det måste jag tillstå.

— Det är klart, Maria Vasiljevna. Nuförtiden är

det nästan omöjligt att inte tänka på döden, då den

ständigt går omkring bland oss. Vår tid är olik

alla andra. Allt dör — människor, djur, fält, fabriker,

städer, floder... Man vill helst inte tänka på det,

men man kan inte låta bli.

— Vilket dödssätt föredrar ni?

— Jag föredrar inget. Jag tycker inte om döden.

— Men svara ändå! En borgardöd i sängen, eller

i revolutionen — i kampen?KLOCKAN FYRA PA NATTEN 107

Tusan också! Jag hade för länge sedan lagt märke

till att något underligt försiggick med henne. Nå,

undra på det — ständigt nya kavaljerer, men ändå

alltid ensam, och hon är inte så ung längre. Varje

natt suckade hon så tungt, när hon lade sig, att man

tyckte synd om henne.

Jag svarade:

— Till och med under revolutioner dör

människorna helt prosaiskt — i sängen. Kommer döden,

så dör ändå var och en för sig själv, om också tjugu

internationalister står på gården. Vet ni, om ingen

vän finns vid dödsbädden, då är det verkligen

beklagligt ... Revolutionen behöver människan, då hon är

stark som en maskin, men klickar hon, då är det slut

— man är glömd. Och så dör man som den

vanligaste kälkborgare. Det har jag själv sett.

Tigande sänkte hon huvudet.

— Men om en älskad människa finns i närheten,

är det lättare att dö då?

— Jag tror det. En väns kärlek värmer upp

hjärtat. För resten är det ju skräp alltihop. Ni gör ju

revolutioner, störtar omkull världar... Ni kan väl

aldrig ha det tråkigt?

— Vad då, revolutionen? sade hon. Den finns

redan i fem års tid. I början var det verklighet...

nu vill man något annat.

— Vad vill ni då? log jag ironiskt.

— En vrå, sade hon. En egen vrå. En liten lycka,

men min egen. Ingen annan får röra vid den. Jag

har blivit som förvandlad, sen jag såg min systers

barn.116 ALEXANDER JAKOVLEV

— Strunta i1 det, sade jag, det är ju så brackigt!

Hon teg. Leende betraktade jag henne från sidan

och sade:.

— Det är bara vi syndare, som kan drömma om

en sådan liten lycka. Men ni— ni kan bara drömma

om världslyckan.

Jag ville förstås bara pika henne. Hon satt tyst,

sänkte huvudet och stirrade på golvet. Då stämde jag

upp min älsklingsbit igen:

»Så sjöng åtminstone du med mig!...»

Då rasade hon häftigt upp och skrek nästan:

— Nu har ni skrålat nog! Ge er i väg — jag

vill sova!

Uppriktigt sagt, så blev jag häpen. Det där skulle

vara hövlighet! Jag gick och beslöt att aldrig mer

besöka henne.

Dra åt helvete! tänkte jag för mig själv.

Men efter en vecka bjöd hon mig åter till sig. Vi

drack te och pratade om ditt och datt. Hon hade

mörka ringar under ögonen.

— Säg, Bobkov, har ni älskat någon gång?

— Hur menar ni?

— Jag menar, om ni älskat en kvinna, en flicka!

Har ni någonsin varit kär?

— Det är självklart! Jag är väl inget helgon

heller.

— Men varför har ni inte gift er, fast ni är

trettiofem år? Se där, ni är ju redan grå vid tinningarna

och fortfarande ungkarl.KLOCKAN FYRA PA NATTEN 109

— Ödet, Maria Vasiljevna. Först valde jag för

länge — jag var ju så ung, så kom kriget,

revolutionen ... nå ... och nu som ni ser...

— Berätta, hur ni blev kär. Det är nämligen så

svårt att tro...

— Varför är det så svårt att tro?

— Ni kan visst inte älska något annat än er

balalajka.

— Gitarr, min nådiga, gitarr.

— Det gör väl detsamma. Berätta bara!

Jag kände mig lite generad i början — kärlek, det

är en så delikat sak. Men jag hade ändå lust att

berätta allt på ett så sorglustigt sätt, att Maria

Vasiljevna skulle skratta men samtidigt tycka synd om

mig. Man talar ju alltid om sitt förflutna på det

sättet, med ett litet leende. Och så berättade jag om

Nadjenka, en flicka, jag känt. Hon brukade alltid

skratta. Hade man bara hört hennes skratt en enda

gång, glömde man det aldrig. Vi tänkte redan på

giftermål, då jag en gång tog henne med mig till

ett litterärt möte i Proletkult. Min Nadjenka hörde

på, och så sade hon plötsligt:

— Jag vill också skriva vers.

Nå, varför inte. Varje dumbom skriver vers

nuförtiden. Dessa poeter strövar omkring i hela koppel

som hundar på våren. Det gäller bara att skriva på.

Omkring en vecka senare visade Nadjenka en

skrivbok för mig.

— Läs det här, sade hon.

Jag öppnade boken. Gode gud! Hela skrivboken

var fullklottrad. Hon hade antagligen skrivit dag och118 ALEXANDER JAKOVLEV

natt. Dikterna var förstås mycket dåliga. Jag läste

igenom dem och sade:

— Du skriver bra, Nadja, mycket bra.

Hon sken upp och blev fundersam.

— Ska jag kanske läsa upp dem i den litterära

cirkeln?

Jag blev förskräckt, avrådde, men hon sade:

— Du säger ju själv, att de är bra. Jag ska

läsa upp dem...

Och nästa vecka läste hon upp dem. Med en

sådan där silverstämma, förstår ni, och så rodnade

hon och blev så söt, miljoner gånger vackrare än

alla dikter i världen. Alla ynglingarna, som var

närvarande på sammankomsten, såg glupskt på henne,

som om hon varit något ätbart. För att säga

sanningen visade sig dikterna ännu jämmerligare vid

uppläsningen, och om inte Nadja deklamerat dem själv,

hade det blivit fiasko. Men nu hörde alla på. Och

efter uppläsningen kom en tjock karl i sammetskavaj

fram till henne, stövlar till knäna, fingrade på

fyrtiotvå knappar — det var inte en poet, utan en lyrisk

sprakfåle. Hans feta kinder guppade, och han sade

till Nadjenka:

— Ni är verkligen genial! Vilka bilder, vilka

assonanser!

Och han himlade sig och rullade med ögonen,

den skurken, precis som av förtjusning. Det steg

Nadjenka åt huvudet. Hon hade inte anat, att hon

var en så genial diktarinna.

Vi gick också tillsammans hem den kvällen, menKLOCKAN FYRA PA NATTEN m

hon talade knappt med mig. Tänk bara, en genial

poet, och bredvid henne, jag — en enkel människa!

Det blåste kallt i mitt bröst... hm, ja.

Sedan gick min Nadjenka ofta på de litterära

sammankomsterna. Men hon bad inte, att jag skulle göra

henne sällskap. Nå ja, då gick jag ensam. Var där

två gånger. Satte mig i ett hörn och såg på. Kring

Nadjenka fjantade inte en, utan fem hjältar och

viskade i hennes högra öra och i det vänstra.

Nadjenka strålade. Då slutade jag upp att gå dit. Varför

skulle jag reta upp mig i onödan?

Ungefär en månad därefter kom Nadjenkas mor

springande alldeles upprörd — vi bodde inte långt

från varandra.

— Var är Nadjenka? frågade hon.

— Hur ska jag kunna veta det?

— Ni går ju tillsammans, sade hon, ni är ju

hennes fästman.

— Nej, svarade jag, jag har inte träffat henne

på en månad. Och hennes fästman var jag bara

så länge, hon inte var en genial poetissa...

Jag tyckte synd om gumman, men var på samma

gång glad — gudskelov, att jag inte gift mig med en

så lättsinnig flicka.

Och sedan fick jag höra från annat håll, att min

Nadjenka gick ur hand i hand.

Så träffade jag henne efter ett halvt år. Hon var

mager, och det lyste fasa ur hennes ögon. A hå hå!

Det syntes genast — de lyriska hingstarna hade ätit

upp min stackars Nadjenka.112

ALEXANDER JAKOVLEV

Jag berättade och skrattade. Såg upp — Maria

Vasiljevnas ansikte hade mörknat. Hon sade tyst:

— Lyriska... ja... men... hur tror ni, finns det

också po-li-ti-ska?

Hon frågade med eftertryck,

y— Visst finns det det, skrattade jag, varför inte?

Man berättar ju, att en kommissarie håller sig med

ett dussin sångerskor. Och han gör också på samma

sätt. Tycker han om en flicka, så säger han till

henne: »Å, vilken röst ni har, ni sjunger gudomligt!

Jag ska skriva i tidningarna om er.» Och flickan är

beredd att göra vad som helst för sådant beröm...

Maria Vasiljevna blev ändå dystrare och såg

förbittrad på mig:

— Säg, Bobkov, skulle ni vilja gifta er med mig?

— Vad? Hur menar ni?

— Helt enkelt... gifta er...

— Men skämta nu inte, Maria Vasiljevna, låt oss

dricka te i stället!

— Försök inte med några undanflykter. Svara

ärligt... ja eller nej!

Hon var mycket upprörd, och hennes ögon glänste

feberaktigt och vredgat, som jag tyckte.

Ja, ser ni, jag tycker inte om kvinnor som..,?

röker.

Hon skrattade förtörnad.

— Men om jag skulle sluta upp att röka?

Nu gällde det att tala rent ut.

— Det vet jag inte, Maria Vasiljevna, jag skulle

nog inte göra det ändå, så stormig som ni är!

Och jag, vet ni, är mycket stillsam av mig. Ni har

■KLOCKAN FYRA PA NATTEN 113

ju själv kallat mig för bracka. Det är också så —

ni är en örn och jag en sparv.

Jag visste nog, vad hon ville och varför hon

ville det. Hon hade tröttnat på »revolutionens röda

peppar», och nu önskade hon sig något annat, som

var mindre starkt — hon ville ha »borgargrädde».

Undra på det. En tjugusexårig flicka, och vad hade

hon! Några böcker på bordet och Karl Marx på

väggen. För en man är det lättare att vara ensam,

värre för en kvinna. Kvinnan tycker om att ha det

varmt och hemtrevligt som en katt, och det är mycket

värre för henne än för oss att vara utan ömhet.

— Men ni är verkligen en obetydlig människa.

— Ja, sade jag, verkligen.

— En intetsägande människa.

Då blev jag arg.

— Fast intetsägande så vill jag ändå inte gifta

mig med er.

Hon skrattade.

— Men ni har tänder ändå.

— Ja, och det inte så dåliga.

— A, sådant skräp... barn, familj, giftermål...

— För den ena är det skräp, men inte för den

andra kanske. Jag till exempel skulle inte ha något

emot att gifta mig med en ordentlig flicka, och jag

skulle vara henne den trognaste man i världen. Jaha,

kamrat Maria Vasiljevna, världens lycka är kanske en

stor sak, men familjens, min lycka, är kanske ändå

större. Ni sade själv...

— Jag har inte sagt något. Det var bara ett

8. — Riw kin - B r i c k, 14 sovjetryska berättare.114 ALEXANDER JAKOVLEV

ögonblicks svaghet, och ni har redan tärikt er, gud

vet vad! Nog med bracksamtal!

— Om det är nog, så är det nog. Mig gör det

alldeles detsamma.

Jag såg, att hon var nära att brista i gråt. Något

måste vara på tok.

Samma afton bjöd hon mig på teatern.

— Kom med, sade hon, jag har skaffat en biljett

åt er!

— Tackar allra ödmjukast, ni är alldeles för

vänlig.

Uppriktigt sagt blev jag inte så lite förvånad.

Hon uppvaktar mig, tänkte jag. Har man sett på

maken! Hon tror kanske, hon fått tag på en fästman.

För resten, det kan göra precis detsamma.

Vi såg Farbror Vanja.

Och just då man kommit till höstkvällen, till

den scen, där farbror Vanja sorgset, nästan gråtande

säger: »O, vad det är tungt, om du bara visste, hur

tungt det är!» och Sonja svarar honom: »Vad ska man

göra åt det? Man måste leva, man måste tåligt bära

sina lidanden. Även vi ska få vila och se himlen

smyckad med diamanter!» — då hoppade min granne

upp, men satte sig ned igen; Vet ni, jag blev

riktigt förskräckt. Viskade till henne:

— Hur är det fatt?

Och hon svarade också viskande:

Hösten kommer, och vem ska jag då ha vid

min sida? Säg, säg, vem ska då vara hos

mig?.--Var är min diamanthimmel?...KLOCKAN FYRA PA NATTEN

Jag kände, att hon grät.

Det är inte så lite, hon önskar sig, tänkte jag.

— Tss... tss där borta! hyssjade man åt oss.

Vi teg, men hon steg tyst upp och lämnade

teatern, och jag nörde, hur man brummade i mörkret

bakom henne, då hon trängde sig fram mellan

bänkarna. Jag satt kvar till slutet. Trodde först, att jag

skulle hinna fatt henne. Nej, det lyckades inte. Så gick

jag ensam hem. En tanke snurrade envist runt i

huvudet på mig: hösten kommer. Nå, än sen? Den

hade ju redan kommit. Regnet silade. Inte starkt, men

i små droppar — ett riktigt höstregn.

Man blir så vemodig, när det regnar så där,

särskilt om man är alldeles ensam. Jag avskyr sådana

kvällar. Man vet inte, vad man ska ta sig till... Då

tar jag ner gitarren från väggen.

»Sjung åtminstone du med mig...»

Det blir liksom lättare då.

Den gången var jag också så tungsint. Här levde

jag ensam — gud vet varför? Något mål? Det hade

jag inte. En ungkarl. Fem år går, och det kommer

att lukta hund om mig, ty en riktig ingrodd ungkarl

luktar alltid hund.

Och varför just en himmel med diamanter?... Jag

skulle vara nöjd med något enklare, utan diamanter.

Om det inte hade varit så jämmerliga tider, skulle

jag ha skaffat mig någon hustru... Det är klart,

att det inte fick vara en sådan kraftmänniska som

hon, och ingen poetissa heller, överhuvudtaget inte

någon med fördärvad fantasi, ty kvinnorna i vår124 ALEXANDER JAKOVLEV

tid är sämre än männen. Och barn skulle jag ha —

små rosiga ungar... Ä, det är ingen idé att tänka på

det.,.

Jag kom hem. Mörkt i hela huset.

Var håller Maria Vasiljevna hus? undrade jag.

Kanske hon gått till någon av de sina! Nå ja!

Jag klandrade henne i tankarna. Gifta sig med en

sådan!... Direkt från teatern, utan att vänta på

slutet, och sedan rakt — nej, vet ni vad!

Värdinnan öppnade för mig. Hon fnyste förargad.

Jag vågade inte störa henne med några samtal. Men

jag hade stark lust att fråga efter Maria Vasiljevna.

Gick tyst in i mitt rum, på tåspetsarna, för att inte

bullra med skorna.

Plötsligt hörde jag från andra sidan väggen en

späd röst: i-ii-i... Som en myggas surr. Sedan

snyftningar och tunga suckar...

Ack, herre min skapare, hon var alltså hemma!

Gråter också. Där ser man en sådan kraftmänniska!

Vad skulle jag göra? Gå in till henne?

Jag funderade — det passade sig inte riktigt. Det

var inget att bry sig om för resten. Det är bra,

låt henne bara gråta ut, hon slutar nog snart.

Kvinnotårar är som vatten, har Shakespeare sagt — en

förståndig karl.

Inte heller jag hade det alltför bra — alltid ensam.

Ofta skar ensamheten djupt in i hjärtat på mig,

ändå så teg jag. Man måste kunna behärska sig.

Men det är ändå angenämt att känna sig starkare

än andra, än den där kvinnan till exempel.KLOCKAN FYRA PA NATTEN 117

Jag minns inte, när jag somnade. Jag hade

underliga drömmar... Plötsligt ett brak!... Jag hoppade

upp — lyssnade. Väggen darrade. Innanför

tapeten ramlade murbruket ner, och i öronen surrade det:

ssssss.

I korridoren sprang människor omkring och skrek:

— Herregud, vad har hänt?

— Det är hos Maria Vasiljevna!

— Maria Vasiljevna! — vad har hänt?

Man slog med knytnävarna på hennes dörr.

— Oj, oj, hon har kanske skjutit sig!

Jag rusade ut i korridoren, ja, vet ni, i bara

skjortan, precis som jag var. Framför dörren stod tre

kvinnor i bara linnet... Ingen av oss brydde sig om

det, så uppskrämda var vi alla.

— Bryt upp dörren! Hör ni, hon rosslar! Nikolaj

Ivanovitj, ni som är starkast, bryt upp dörren!

Jag tryckte skuldran mot dörren, den knakade och

sprang upp.

Ja, hon rosslade. Jag vågade inte gå in — det var

så mörkt. De andra trängde på, jag trevade efter

kontakten.

Maria Vasiljevna låg på sängen — ansiktet vitt,

blodigt linne. Bredvid henne låg en svart revolver.

Jag hörde värdinnan säga:

— Rakt i hjärtat träffade det.

Det gick runt i huvudet på mig — jag förstod

ingenting. Stod där som en åsna och tittade på.

Någon sade:

— Hon har kanske lämnat en lapp efter sig.

— Ja, där ligger en.126 ALEXANDER JAKOVLEV

En stor bit papper med några ord: »Jag är led

på allt.»

Hm...

Främmande människor kom under tiden in i

våningen, och jag hörde värdinnan säga förargad till

någon:

— Klockan fyra på natten och ett sådant rabalder!

Ett så oroligt släkte det är nuförtiden! Herregud,

så oförståndigt! Hon kunde väl åtminstone ha väntat,

tills det blev morgon!LEONID LEONOV

handen i fönstret— Det är lätt att dö, sade Prochor Stafejev. Lätt

och inte alls bittert. Döden har ingen smak — den

är varken bitter eller söt...

Främlingarna från de flygande avdelningarna

vände sig förvånade om mot gubben. Juda skämtade

viskande, men tillräckligt högt, för att den gamle

skulle höra det:

— Gubben pratar strunt i dag!

Prochor strök långsamt sitt vita hår med

hand-flatan och förklarade stillsamt och tydligt:

— Människan är som en blomma. Redan vid

födelsen börjar hon dö. Hon dör lite dag för dag, och

för varje timma förlorar hon i färg. Hon kommer till

jorden bara för att dö.

Prochor skrattade tyst, då han fick syn på en

soldat, som, lyssnade på honom med vidöppen mun.

— Människan är som en blomma. Och om hennes

ögon en gång blivit vana vid mörkret, så vill de inte,

säg, att jag pratar skräp, så vill de inte mera se

ljus. Det är märkvärdigt, att det sker så ofta.

Människan är inte skapad att göra hopp i ljuset.

— Det är lögn, farbror Prochor, sade Juda, tände

sin cigarrett på ett stycke kol och bet plötsligt ihop

läpparna till ett smalt streck. Jag har upplevat något,

som just bevisar motsatsen.122

LEONID LEONOV

De hade en lång natt framför sig, och gröten var

inte färdig. Jefim Suponjev hade utsetts av de andra

till kock för första natten. Han stökade i röken

och rörde om gröten med en gren. Man behövde inte

be Juda flera gånger, han drog fastare åt sin

kaukasiska svångrem och började berättelsen om handen

i fönstret.

Det var en iskall, sibirisk vinter. Man jagade oss

i .tåg från hav till hav. Det hände förra året. En

dag kom kommissarien:

— Gör nu slut på era kvinnoaffärer, de som har

några! I morgon bär det av från Vologodfälten*

Där borta vid havet hade en böld slagit ut — det

gällde nu att skära bort den...

Vårt batteri var blixtsnabbt. På morgonen —

vapnen fram, marsch, marsch till stationen i kylan. Vi

fick ensamma en egen, uppvärmd vagn. I främre

delen — hästarna, i den andra — vi, fyra kavallfr

rister. Karlar, verkligt utvalda. Då det gällde

kvinnor och sprit — riktiga överdängare. På stationen

höll tåget bara två dagar, och sen Jjar det av

genom snön.

Det var den 18 deqember, det minns jag som i

går. Vi var i bästa stämning. En liten kamin brann i

vagnen och utanför väggarna — snö, snö. Dagarna

var stormiga. På nätterna var det som om luften

knarrade ute på fälten. Det är klart, att kvinnor

upplivade våra soldatnätter. De tiggde:

— Ta med mig, ta med mig! Låt mig få fara med

till min man... För att hämta min bror.HANDEN I FÖNSTRET 123

Vi störtade alla fyra till dörren:

— Är du inte rädd att fara med oss i vår

salongsvagn? Vi är ju fyra karlar!

Men de hade alltid samma svar:

— Än sen, kära vänner, man är ju en gång en

kvinna! Det är kvinnans lott!

— Nå ja, om det är din lott, så kryp in bara!

En gång höll tåget vid en station. Det var en

frostig kväll. Det snöade som efter en uppgjord

plan: än föll snön, än höll den upp, så började det

igen. Lokomotivet körde bort för att ta in vatten,

och två av oss gick ut att stjäla ved. Jag

vaknade, gick ut:

-— Vad är det här för en station? frågade jag.

Man svarade mig något som liknade »Bultychaj».

Jag uppfattade det inte, så sömnig som jag var. Snart

började allt möjligt pack belägra oss. En gammal

gubbe, en kraftig djäkel, höll nästan på att komma i

slagsmål med oss.

— Låt mig komma med! skrek han och slog

med sin krycka mot vagnsdörren. Jag vill dö på de

varma ängarna. Det har jag rätt till. Jag har räddat

fäderneslandet...

Hur skulle man förklara för en döv, att sådana där

mumier inte hade någon rätt att åka tåg. En av

mina kamrater, Aristarch — det var en skämtsam

karl — gick fram till honom:

— Ge dig i väg, far lilla, annars äter jag upp dig!

Gubben skakade på skägget:

— Mig kan man inte äta upp! skrek han. Jag124

LEONID LEONOV

är fäderneslandets försvarare! Tre medaljer har jag

och ett tapperhetskors.

Aristarch svarade honom:

— Fäderneslandet ger vi fan i, men medaljerna

kan du sälja, om de är av silver, och dricka för vår

välgång!

Några gamla käringar trängde sig på oss. Vi

blev också av med dem på samma sätt. Vad kan

man ha för nöje av sådana gamla gummor.

Plötsligt kom två kvinnor fram till oss — det var säkert

judinnor. Modern hade en svag mustasch, men annars

inte illa. Och dottern — en svart, mycket behaglig

flicka, spänstig som en fjäder. Näsan var lite böjd.

Just då gick månen upp, så att jag kunde se dem

mycket bra. De hade ingenting särskilt med sig,

modern bar ett knyte och dottern ett sådant där

fodral.

— Låt oss fara med till nästa station, bad de

två kvinnorna och nämnde en stad.

Jag stod där och kliade mig på brastet. Den yngre

tycktes fälla Aristarch i smaken.

É— Kryp in, kryp in! sade han. Det luktar hästar

här hos oss, men vår salongsvagn far i stället utan

avbrott, och så är det varmt också.

Han öppnade dörren på vid gavel och släppte ut

hela värmen. Jag gick fram till honom:

— Varför bestämmer du saken så där på egen

hand? Det ska vi bestämma tillsammans!

Aristarch blinkade åt mig:

— Ni kommer nog att bli nöjda, bråka bara inte!

Och hän drog själv upp kvinnorna i vagnen, dot-HANDEN I FÖNSTRET 125

tern milt, men modern ryckte han till i armen, så

att hon, den stackarn, flög över golvet... Han var

en skämtare, Aristarch.

Knappt hade vi fått in dem till oss, då kom en

gymnasist i grå skoluniform springande. Han var

väl en sexton år gammal, med ränsel på ryggen.

Han stack in handen i dörrspringan, så att vi

inte kunde stänga igen. Han skulle åka efter bröd.

Hans mor höll på att hungra ihjäl, eller kanske

hans syster — det har jag glömt. Han darrade i

hela kroppen som en piskad kvinna.

— Låt mig komma in!

Men vi skrattade bara åt honom — vilken tok!

Vi hann inte tända eld i kaminen, så satte sig

tåget i gång igen. Där ute var det ett ruskigt väder —

snö och storm. Men hos oss i vagnen var det

verkligen skönt. Jag har aldrig i mitt liv haft det så

hemtrevligt som då. Det kändes så vemodigt och

behagligt på samma gång. Jag gick fram till fönstret.

Den hade blivit riktigt trind, månen. Vad sjutton

satt den där för. Och så fick jag se — genom fönstret

syntes en hand utan vante. Det var gymnasisten. Jag

förstod genast — pojken hade inte givit sig i väg,

hade ställt sig på fotsteget och hängde kvar.

Nå ja, det angick inte oss! Han kunde gärna hänga

där, då man ändå inte kunde köra bort honom.

Jag klöv några vedstycken med sabeln. Aristarch

lämnade genast sin brits åt modern och satte sig

bredvid dottern på vedhögen, kastade det ena benet

över det andra och började prata med flickan:

vad för en människa hon var, från vilken stad hon126

LEONID LEONOV

kom, det ena med det andra, hur hon hette... vad

hon hade för något i sitt fodral. Kort sagt, han

frågade ut henne om allt. Flickan sneglade mot

modern, men blev så småningom mera säker. Hon

öppnade fodralet. Där låg en fiol, som liknade henne

själv — mager, med en lätt böjd näsa och smärt

som hon.

— Ni spelar alltså? sade Aristarch och kisade som

en katt. Jag tycker om romanser. Petrov där klinkar

på balalajka, men det är ju ingenting! Vi är ju så

okunniga.

— Varför det? skrattade flickan. Nu blir ju allt

bra, allmän skolbildning!

PpM A nej, svarade Aristarch, ni läser böcker, ni,

men vi kan bara äta gurkor.

Flickan med fiolen skrattade bara och gned sin

lilla näsa med en näsduk.

Sedan Aristarch pratat vänligt med henne en stund,

gick han in i den mörka hästavdelningen och ropade

på oss.

— Låt oss dra lott med tändstickor, vem som ska

börja först, sade han.

Vi kastade fyra tändstickor i en mössa, och Ivan

drog för Petrucha. Petrucha satt under tiden hos

flickan, för att hon inte skulle ha det tråkigt. Men

han kunde inte hålla samtalet i gång, och därför

bad han henne, att hon skulle spela på sin fiol.

Och vi" hade knappt hunnit dra tändstickorna — det

var min tur först — då hörde vi plötsligt ett ljud.

Jag sprang fram och stod där som förstenad. Flickan

spelade på fiolen och stirrade på de röda kolen i ka-HANDEN I FÖNSTRET 127

minen. Klangen var enkel, vek, så att den rörde oss.

Jag satte mig på en vedkubbe och tänkte: »Vi kan

vänta, tills hon blir färdig. Tålamod har vi ju vant

oss vid från vår tidigaste barndom.»

Och hon spelade för oss. Tänk bara, ibland var

det som rosor, något så varmt och mjukt. Hon med

mustaschen snarkade redan, men flickan fladdrade

bara på. Jag satt där som ett skalat ägg, vågade

inte lyfta en hand, kände mig skamsen till mods.

Och fiolen, så bräcklig, med ett finger kunde man

trycka sönder den — så bräcklig var den, och ett

sådant ljud!

Jag kände mig ledsen, jag var nära att

stortjuta. Jag sprang upp från min plats och störtade

fram till Aristarch, och han stod också där med ett

ansikte, vitt som skummet i en omskakad butelj.

Vi skramlade just över en bro.

— Det där spelar hon för mig, viskade Aristarch.

Men jag hörde inte på hoinom, utan kände bara,

att mitt ansikte förvreds. Plötsligt drevs jag mot

fönstret. Jag såg järnstången, men ingen hand höll i

den...

Så spelade hon för oss hela vägen utan avbrott,

ända till nästa station. Efteråt var jag förstås arg,

att hon slapp undan oss. Och där ute blåste vinden

hårt. Genom springorna svedde oss kölden.

— Bara för att lura er, spelade hon, sade Andrusja

Podprijatov.

— Hop ville knäcka oss, tillade Juda och slutade

sin berättelse. .128

LEONID LEONOV

— En förståndig flicka, och ni var förstås arga,

hånade Suponjev och hällde smält flott i gröten.

— Pojken hoppade väl av? frågade Prochor

Stafe-jev efter en stund.

— Ja, han hoppade av! utropade Juda föraktfullt,

och det ryckte missnöjt i mungipan.

I grenarna borta i skogsbrynet skrek en nattfågel.

Det var något i fågelns skrijc, som tvingade männen

att hårdare pressa samman ögonbrynen och mera

uppmärksamt betrakta de obetydliga punkter, som

deras blickar händelsevis föllo på.

f\ — Gröten är färdig! utropade kocken och slickade

den av välluktande ånga rykande sleven.VLADIMIR LIDIN

EN MÄNNISKOSON

Riwkin-Brick, 14 sovjetryska berättare.Andrjusja Skvorez — i verkligheten hette han

Andrej Ivanovitj Skvorzov — tyckte om sitt hantverk,

och arbetet lyckades alltid utmärkt för honom. Han

bultade från morgon till kväll med en liten hammare

vid det öppna fönstret till sin källarvåning och såg

många människoben, som gingo förbi. Ansiktena såg

han inte, men han kände igen människorna på

fötterna. Någon skrek i förbigående till honom:

— God dag, Andrjusja! Hej, Skvorez!

Han kände igen dessa fötter i de modfällda

lågskorna med sneda klackar och tyckte om att tilltala

dem:

— Vänta, Ljubasjka! Vart ska du hän så tidigt på

morgonen?

Lågskorna stannade, kvinnan böjde sig ned och

såg in i Skvorez" fönster. Kvinnorna tyckte om

Skvorez för hans ensamhet och godmodighet och

därför att han lagade deras skor och aldrig påminde

om betalningen. Kvinnan tittade in i Skvorez" fönster,

såg hans huvud med igelkottshåret, hans runda

glasögon med enkelt fönsterglas och den lilla mustaschen

av blått borst på överläppen. Han bultade hastigt

med hammaren, slog in träpliggarna i sulan och

sade:

— Varför har du så bråttom, din pil? Titta in ett132

VLADIMIR LIDIN

slag och se efter min lilla svarting. Han tröttar

alldeles ut mig. Han vill inte ha mjölk. Men det är en

underbar liten katt.

Kvinnan skrattade och stack huvudet djupare in i

fönstret.

— Skvorez, vad kan du finna för nöje i att

jämt pyssla med halvdöda kattor? Du kan ändå

inte samla upp alla, du borde allt hellre försöka

skaffa dig en lämplig hustru, du som förtjänar*^

Skvorez avbröt sitt arbete och såg på kvinnan

genom de runda glasögonen.

— Vad behöver jag en hustru till? Varför ska jag

fördärva en annans liv? Och så kommer en hustru

förstås att försöka uppfostra mig. Mina kattor jagar

hon bort, pojkarna på gården brukar ibland leka här

hos mig — dem kör hon också i väg, och så kommer

vi att bara vara två, min hustru och jag. Men tänk

så många människor jag har omkring mig nu. Hela

jorden är min. En kvinna kommer aldrig att tåla

mina Jcattor.

Skvorez hyste medlidande med alla hungrande,

hemlösa stackare. Han tog reda på dem, men

han var samtidigt förargad över sin svaghet, ty alla

dessa halvdöda kattor med rinnande ögon och dessa

sjuka valpar, som han hittade på de låga hustaken

eller vid staketen på öde platser, tjöto bela nätterna

i ett kör, och de fordrade vård, mat, ordentlig

behandling. Han slet alldeles ut sig för deras skull.

En skurgumma kom ibland för att städa hans idé,

som var genomsyrat av outplånlig kattlukt. Då

jagade hon från hörn till hörn undan de skabbigaEN MÄNNISKOSON

133

kattorna och valparna, som ständigt vätte ned golvet

och som Skvorez varje dag, till och med mitt under

arbetet, brukade släpa i väg med till veterinären

Tverdik.

Tverdik stod på gården i sina stövlar, orakad, med

vidunderligt uppsvullet ansikte, tuggade långsamt på

underläppen och såg på, hur en get betäcktes...

Hans avelsbock, som gav stadens getter deras

avkomma, var hemsk och liknade mest en skorvig

djävul. Den hade bara tre ben (ena frambenet

saknades), ett långt talmudiskt skägg och var mycket

kärlekskrank. Getterna, som fördes till honom för

att betäckas, ryggade till vid hans åsyn, men kunde

inte neka honom någonting. Tverdik grep valpen,

som Skvorez hade med sig, i nackskinnet, betraktade

dess mjuka, fläckiga buk, de skräckslagna ögonen

med osynliga pupiller, blåste på nosen, rätade ut

svansen, som var inklämd mellan bakbenen och sade:

— Den här hunden blir det aldrig något av. Det

är ingen hund, utan ett kräk, den kommer snart

att köla av. Titta, ser ni, magen är uppblåst, den

har inälvspest. Det kommer att kosta er en rubel,

och jag ska förgifta den.

Skvorez såg på Tverdiks vita, skäggiga kinder, på

hans fräkniga, med rött hår bevuxna händer och på

valpen, som svagt rörde på benen, och sade:

— Kanske han klarar sig ändå. Varför ska man

döda en levande varelse. Hunden är bra, och jag ska

böta den med svavel.

Tverdik svarade:

— Ni borde allt hellre köpa er en pointer för jakt134 VLADIMIR LIDIN

eller en kostromar. En sådan hund har ni nytta

av, och den väcker människornas högaktning, men

vad har ni för glädje av en sådan här hund. Om den

också skulle växa upp, det kräket, vad har den för

värde?

Skvorez hörde på Tverdik och tog tillbaka valpen.

— Om man räddar en sådan här hund, så blir den

mycket fäst vid en. En sådan hund blir som en

människa. Den förstår, att ingen behöver den, då den

är så ensam och vämjelig. En dyrbar hund däremot,

den tycker alla om — det förstår den själv.

Fnysande gick Tverdik ned i sin fuktiga källare

ooh hämtade medicin åt valpen. Ibland klarade sig

nog någon valp, men för det mesta var Skvorez

tvungen — sedan han outtröttligt vårdat kräket —att

bära bort det i en tygbit ut på fältet, gräva med det

under stäppgräset och åter igen begråta en

bortgången vän. Under sådana dagar var Skvorez dyster

till sinnes och lovade sig att aldrig mer ta hand om

någon av sina plågoandar. Men nästa dag hittade

han åter en liten, av olyckan sönderfrätt stackare

med syrenögon och bar hem den, förtörna|d på sig

själv. Där lades den på samma plats, där gårdagens

valp legat, och plågorna började åter för Skvorez.;J

Det hände för resten en gång något i Skvorez"

liv, som gjorde honom nedstämd i hela tre dagar,

men sedan hämtade han sig och beslöt att något

sådant aldrig mer skulle få inträffa.

En gång kom den föräldralösa Varja från grann*

huset ner till honom. Varja tjänade hos sadelmakaren

och hade ett blekt ansikte. Hon beställde ett par godaEN MÄNNISKOSON

135

skor hos Skvorez. Han tog mått på Varjas fot, kände

plötsligt ett stort medlidande med den ensamma

flickan och beslöt att göra ett par vackra och billiga

skor åt henne. Han använde det bästa lädret och

tyckte om att se på Varjas bleka kinder, då hon för

ett ögonblick kilade ner till honom på kvällen för att

se på hans arbete. Hon betraktade skorna och rörde

med snabba fingrar vid hans verktyg. Det luktade

varmt kök av henne, och med hög, entonig röst

gnolade hon ibland på några visor. Det gick bra att

arbeta vid dessa melodier, och hammaren i Skvorez"

hand bultade med jämna slag. Slutligen voro hennes

skor färdiga. Varja provade dem och tog några steg

— de voro lagom. Och hon sade med släpig röst:

— Tack ska ni ha, kära Skvorez.

Sedan närmade hon sitt ansikte till hans, kysste

honom på hans blåa borst och sprang bort.

Skvorez satt kvar vid sitt arbetsbord. Han frustade,

och hans glasögon blevo oupphörligt immiga. De

voro immiga i två dagar. På tredje dagen, en

helgdag, rakade han bort sitt blåa borst, tog på sig

ett par nya byxor och gick till huset bredvid. Han

gick rakt till sadelmakaren. Hans huvud var

indraget mellan axlarna, och han hade bestämt sig för

något otroligt. Han kom till sadelmakarens dörr.

Varja steg över tröskeln i en ny klänning, eleganta

skor och med ett skärt band i håret. Skvorez sade

till henne: i

— Jag måste tala med dig, Varja.

De stodo i förstugan, och alldeles inpå sig såg

Skvorez Varjas bleka kinder och de två små rubin-136 VLADIMIR LIDIN

stenarna i hennes öron. Han såg de små stenarna

och visste inte, hur det gick till att han sträckte

fram armarna och tog Varja om livet. Något sådant

hade aldrig förr hänt honom. Då blevo Varjas ögon

sneda, så nära kom hon honom, och hastigt och

sakligt viskade hon:

— Inte nu, bara jag blir färdig med arbetet

kommer jag, och jag som trodde, att du, Skvorez, inte

brydde dig om sådant. Man berättar så mycket om

dig, och då är du en sådan...

Skvorez gick tillbaka hem. Han visste inte, vad han

skulle ta sig till, och tände inte något ljus på kvällen.

Flickan kom, skrapade mot den stängda luckan,

väntade en stund och gick sedan. Så slutade denna

underliga händelse för Skvorez, och han återvände till

sina små djur. Här förstod han allt, och djuren sågo

på honom med uppriktiga, lidande ögon. Kattorna,

som nyligen fått ungar, lågo på hans säng, och

valparna lekte med läderbitar och skor, som han fått till

lagning. De hoppade undan, skällde, kastade sig

sedan med framtassarna över läderbitarna igen och

släpade dem till sist under sängen. Där sleto de

fullständigt sönder dem under vällustigt morrande.

På sommaren, då staden torkat ut i solen som en

pöl och tjäran värmts upp på staketen, gingo de

hungrande genom staden. De gingo i horder för

att dö i öster. Hjulen på deras vagnar knarrade

hemskt. De hungrande gingo i tre dagar genom

staden, där de lämnade kvar sina döende och sina

barn. Barnen blevo efter i varje stad. De villeEN MÄNNISKOSON

137

inte dö, de voro mera företagsamma än de äldre.

Och en dag, sedan de hungrande dragit förbi,

plockade Skvorez upp en människovalp på torget.

Valpen var nio år gammal. Han var svart av

sol och hunger, hans nakna fötter hade svällt

förskräckligt, och huvudet var betäckt med skorv.

Valpen satt vid en mur på torget, likgiltig för allt. Hans

urvattnade ögon stirrade slött framför sig. Han

liknade en raggig hund. Skvorez böjde sig ned över

honom, och hans hjärta pressades samman av

medlidande. Han sade:

— Vad du är skabbig, min gosse. Hungern

förskönar visst inte människan. Kom med, ska du få

mat!

Det var likgiltigt för valpen, var han skulle dö.

Skvorez tog honom med sig hem och satte honom

vid bordet. Han lade en sked framför honom, bröt

av ett stycke bröd och tog fram kall soppa ur ugnen.

— Ät bara, sade han till pojken. Vad tittar du

så för, ingen kommer att göra dig illa.

Pojken tog skeden och började äta. Han åt, så

att han höll på att storkna — soppan bubblade i1

halsen — och Skvorez tog snart skålen från honom.

— Det är nog nu, du får inte äta så mycket i

början, innan du blir van. Vad heter du?

Pojken stirrade dystert framför sig.

— Grisjka.

— Grigorij alltså? Och var är dina föräldrar? Du

är föräldralös, kan jag förstå? Och vart ska du gå

med dessa människor?

— För att skaffa bröd. Vi måste klara oss till38 VLADIMIR LIDIN

våren, sade Grisjka allvarligt, som de äldre bruka

tala, och från våren till skörden klarar vi oss nog

på något sätt.

Han var inte mätt än och såg på soppan.

— Nej, Grigorij, du får inte mer mat nu, det kan

gå illa, när man inte är van. Det kan vara den säkra

döden. Var kommer du från?

Grisjka svarade:

— Jag kommer långt ifrån. I varje stad stannar

jag en tid. Barn får alltid lite hjälp, och när det

kommer nya skaror, fortsätter jag. Nu ska vi till

Sysran, det är bestämt.

Skvorez såg på hans vita skorv, på hans lillgamla

gestalt och skakade på huvudet.

— Det är så underligt. Du talar som en

fullvuxen bonde, men är väl knappt mer än åtta år.

— Nio, svarade Grisjka.

Det låg en valps svårmod i hans åldriga ögon.

Skvorez såg på honom. Han kände ett starkt

medlidande med pojken och sade plötsligt, efter en

stunds betänkande, till honom:

— Vet du, vad jag tänker på, min lilla vän? Du

har ingenstans att ta vägen. Det kan dröja länge,

innan ni kommer fram dit, där ni får bröd, och det

är ovisst, om ni överhuvudtaget kommer fram. Du

kan hellre arbeta hos mig till våren. Du kan hjälpa

mig, du ska få tillräckligt med mat och kan till att

börja med gå med skorna till kunderna.

Grisjka funderade en stund och sade sedan som en

timmerman från Kostroma, då han tar tjänst hos

en arbetsgivare:EN MÄNNISKOSON

139

— Nå ja, det är bra. Bara jag får ordentlig

kost... och så är bastskorna utslitna...

Hans trasiga bondskor hängde på ett snöre vid

skärpet.

— Mat ska du få, så du blir mätt, svarade Skvorez,

och dina bastskor ska jag bära ut på fältet och låta

kråkorna göra bo av dem. Vi ska göra finfina

stadsskor åt dig.

Grisjka tänkte efter ett ögonblick och frågade

allvarligt (han sålde sig inte billigt):

— Varm kost eller uppvärmda rester?

Pojken drog fastare åt repet kring sin

skörbjuggs-mage, och Skvorez sade vänligt:

— Vi kan ju bestämma att om maten blir dålig,

så kan du sluta.

Så enades de, och Grisjka, Grigorij Semjonovitj

Tebelev, stannade hos Skvorez. Han hade gått över

stäppen som en åkersork och krupit in i det första

hålet. Skvorez gjorde i ordning en bädd åt honom

ovanpå ugnen, var försiktig med maten de första

dagarna, och Grisjka såg med dystra ögon från sin

upphöjda plats, hur Skvorez tvinnade becktråden och

slog in pliggarna. Så låg han två dagar, och på den

tredje började Skvorez vänja honom vid arbetet.

Han gav honom pengar och skickade honom till

boden efter fotogen. Grisjka tog pengarna, drog på

sig Skvorez" stora, uttrampade filtstövlar och gick ut

på gården. Där såg han sig länge omkring, kisade

mot julihimlen och kliade sig i huvudet. Grisjka

gick bort, var försvunnen ända till kvällen och kom140 VLADIMIR LIDIN

tillbaka utan pengar och utan fotogen. Skvorez

frågade:

— Var har du varit? Har du köpt fotogen?

Grisjka klädde långsamt av sig och svarade inte.

Skvorez frågade honom ännu en gång, och Grisjka

sade dystert:

— Jag har inte köpt något.

Teg en stund, tillade sedan:

.! *"-" Jag har tappat pengarna.

Tigande kröp han upp på ugnen och låg där

hela kvällen. Han steg först ned, när maten var

färdig, åt så mycket han orkade och kröp åter upp.

Ljubasjka, som sprungit ned för att prata bort en

stund, ryckte på sin vassa näsa och sade:

— Har du skaffat dig ett sådant odjur i stället för

kattorna? Ett riktigt skogsdjur.

Skvorez såg på henne över glasögonen och svarade

mycket allvarligt:

— Det är inget djur, utan en människoson. :

På morgonen gick han till fältskären med Grisjka.

Fältskären klippte pojkens hår och smörjde in hans

huvud med salva.

Som alla pojkar tyckte Grisjka om att plåga

djur. Han pinade och torterade dem utan illvilja,

bara därför att det fanns varelser, som han kunde

göra illa, utan att de förmådde sätta sig till

motvärn. Och hela dagarna pinades Skvorez av att se

sina djur plågas. De gömde sig under sängen och

skällde därifrån med barnsliga, förtvivlade röster.

Skvorez sade till Grisjka:

— Varför plågar du de stackarna, ditt odjur?EN MÄNNISKOSON 141

Grisjka svarade:

— Vad ska man annars göra med dem?

— Men tänk, om man skulle göra på samma sätt

med dig också.

— Har man kanske inte gjort det? De små plågar

man alltid värst.

Han satt på bänken, nyklippt, med stor måge.

Skvorez sade medlidsamt till honom:

— Ett odjur är du, ett odjur, det är riktigt sagt.

När ska man kunna skrapa fram människan ur dig?

I kvällsskymningen slog han fast klackjärn på

arbetsbasens stövlar. Denne bodde i samma hus, och

Skvorez sade åt Grisjka att gå till honom med dem.

Grisjka kastade stövlarna över axeln och gick bort.

Han gick i kvällsskymningen och kom inte tillbaka.

Skvorez ville inte äta utan honom och begav sig

till arbetsbasen för att höra efter, om Grisjka

lämnat stövlarna. Basen var inte hemma, men hans

hustru sade, att Grisjka inte varit där. Då gick

Skvorez för att söka reda på Grisjka. Många hade

sett honom, där han gått med stövlarna över axeln,

och de hade trott, att han var på väg med dem

till någon kund. Brandsoldaten vid porten hade också

sett Grisjka. Han hade förundrat sig över pojkens

ojämnt klippta hår. Skvorez sökte honom långt in på

natten, men fick inte tag på honom och återvände

ensam hem.

På morgonen gick han åter ut för att söka honom.

Det var torgdag. Den tryckande gryningen började

redan att ryka i blått. De rödbruna, stubbade

åkrarna lågo glädjelösa utanför staden. Skvorez gick142

VLADIMIR LIDIN

runt torget, trängde sig fram i trängseln. En blind

tiggares mjölkfärgade starrögon stirrade uttryckslöst

ut i luften, och han gnolade entonigt till sitt

strängaspel. Många uthungrade, jämmerliga varelser i

soldatrockar och skärmmössor tryckte sig intill vagnarna.

Rockarna räckte dem ända till hälarna,

skärmmössorna till näsan. Bönderna sökte jaga bort dem.

Skvorez gick och tittade under mössorna.

Gubbögon sågo på honom under de trasiga skärmarna

— munnarna voro betäckta med utslag. Han gick

vidare och led och vinkade avvärjande med

handen, som om han ville jaga från sig sitt

medlidande. Om man bara kunde samla ihop alla dessa

skabbiga kattungar och hemlösa valpar, ge dem

ordentligt med mat och låta dem leka så mycket de

ville, som valpar böra göra, för att inte tunga

bond-tankar dystert skola stirra fram ur deras gamla ögon.

Och han gick vidare och vinkade med handen. Det

var åter olidligt hett. Den grådaskiga floden torkade

ut. Skvorez gick över torget ned till stranden. Sträva,

lilafärgade tistlar växte där, och plötsligt fick han

syn på den välkända mössan med rödgardiststjärnan

och sina utslitna filtstövlar under en buske, i

Grisjka sov. Skvorez böjde sig ned över honom.

Han betraktade pojkens slumrande ansikte. Det

fårades redan av en gammal bondes rynkor, och den

smutsiga knytnäven hade han lagt under kinden.

Plötsligt öppnade Grisjka ögonen, såg på Skvorez.

Blicken blev stickande. Han drog upp knäna under

hakan, som om han ville skydda sig mot ett slag.

och rörde sig inte. Skvorez sade:

— Nå, ditt djur, varför har du sprungit hemifrån?

Är du inte nöjd med kosten?

Grisjka låg kvar och teg. Skvorez slog sig ned

bredvid honom.

— Vill du inte säga mig, varför du gick hemifrån

och vad du gjort med stövlarna?

Då satte sig Grisjka plötsligt upp och tryckte

händerna mot marken.

— Slå mig, din djävel, sade han elakt. De har

tagit stövlarna från mig, och jag vill inte vara hos

dig, jag ska till Sysran. Det har kommit nya

hungrande hit i dag, och jag ska gå med dem.

Han fnös, och plötsligt runno ilskna tårar ur hans

ögon. Han torkade av dem med ärmen, sneglande på

Skvorez, beredd att bita till som en hund, om denne

skulle slå honom. Men Skvorez satt orörlig, han såg

på pojken med små springor bakom glasögonen

och blinkade så medlidsamt, att tårarna höllo på att

tränga fram under ögonlocken.

— Du är allt bra dum, Grisjka, sade han efter

en stund. Varför skulle jag slå dig, om man tagit

stövlarna från dig? Vi ska göra andra åt basen, men

låt oss för guds skull gå hem. Vart ska du ta vägen,

du kommer att gå under som ett höstblad. Ser du

inte, så många det är, som går efter bröd. Tusentals

är på väg, bara några hundra kommer fram.

Grisjka satt vid hans vänstra sida, och hans

skuldror sköto fram med skarpa hörn.

— Jag ska gå med de hungrande, sade han som

en grym bonde, och vi talar inte mer om den saken.

Jag vill inte gå med dig, om du också ger mig den

144

VLADIMIR LIDIN

finaste mat. Dina filtstövlar vill jag inte heller ha.

Här har du dem!

Han drog upp benen och försökte ta av sig

Skvorez" stövlar.

— Vad är du ilsken för, ditt odjur?

Skvorez tog honom vid hakan och försökte lyfta

upp hans huvud, men Grisjka tryckte huvudet hårt

mot bröstet.

— Vad är du arg för? Man har tagit stövlarna

från dig, det kan ju hända vem som helst. Det är

inget att tala om. Låt oss gå hem och göra nya.

Då lyfte Grisjka plötsligt på huvudet. Hans

stickande, gröna ögon sågo på Skvorez, på hans stora

glasögon, och han sade:

— Din sylätare! Man kallar dig för sylätare.

Han räckte ut tungan och försökte slita sig loss,

men Skvorez höll honom fast i rocken.

— Släpp, skrek Grisjka plötsligt med kvävd

stämma, annars hugger jag till med kniven!

I sista ögonblicket fick Skvorez tag i hans hand,

som hårt grep om en krokig skomakarkniv. Han höll

fast den lilla barnhanden, men plötsligt skälvde stora

tårar under glasögonen, av medlidande med det

hetsade djuret, med det lilla odjuret — på samma

gång förolämpad och skamsen över kränkningeli,

och han släppte Grisjkas hand. Skvorez vände bort

huvudet, tårarna runnö nedför hans kinder, och

skomakarkniven låg på marken mellan dem. Grisjka

såg åt sidan. Han stirrade på den grumliga floden,

som glänste i solen, hans ansikte pressades sammanEN MÄNNISKOSON

145

som ett skrynkligt äpple, och plötsligt sade han

med förtvivlad röst:

— Låt mig vara, farbror lilla, låt mig vara!

Han sade detta, föll stönande ihop och jämrade

sig. Skvorez försökte länge att slita honom loss

från marken och tryckte slutligen hans huvud mot

sin måge. Han tryckte honom intill sig, kysste det

skorviga huvudet och sade:

— Varför blev du ledsen, din lilla dumbom? Hur

är det fatt, mitt barn? Tror du, jag vill göra dig

något illa? Grigorij Semjonovitj, du är allt en för

brysk och oförståndig människa. Vad är du ledsen

för? Tala om det! Kom hem med mig, så ska vi

nog få det bra.

Grisjka ryckte till några gånger och höll på att

kvävas vid Skvorez" måge. Han hade alldeles vätt

ner dennes skjorta med sina tårar, men slet till sist

bort det svullna ansiktet. Han teg länge, sade

slutligen dystert:

— Jag ska med de hungrande i dag. I dag sålde

jag dina stövlar på torget, i morgon kan jag stjäla

alla dina verktyg... låt mig hellre gå.

— Vänta bara, sade Skvorez, vänta bara, Grigorij

Semjonovitj, du "kan tala uppriktigt med mig. Vad

behövde du sälja stövlarna för? Vad behöver du

mina verktyg till, säg? Maten klagar du inte på,

kläder... jag lovade ju dig att skaffa alla kläder, du

behöver, och dina bastskor har vi ju burit ut på

fältet. Svara bara, Grigorij Semjonovitj, svara

uppriktigt.

De sutto bredvid varandra. Grisjka såg åter åt

10. — Riwkin-Brick, 14 sovjetryska berättare.146

VLADIMIR LIDIN

sidan och sade slutligen med basröst. Han sade det

med hes basröst och vände inte ansiktet mot Skvorez:

— En landsman till mig håller på att gå under

här. Vad ska han göra? Vi ska med de hungrande

till Sysran i dag.

Vad för en landsman? frågade Skvorez. q

— Det finns en här från samma by som jag, Levka

Osia. Vi gick tillsammans hemifrån.

Han vände bort sitt vita huvud. Hans urblekta skjorta

var våt av tårar, och de stora, svarta ögonen lyste

genomskinligt i ljuset. Skvorez såg på honom och

log. Han log och var samtidigt rädd, att Grisjka

skulle se hans leende, men han kunde ändå inte dölja

det.

— I>u är dum, Grisjka, sade han slutligen, ditt

djur, ditt skogsdjur. Varför har du inte tagit med

dig Levka förut? Det räcker nog för två. Och det

hade varit roligare för mig med er båda. Ni kan

stanna här hos mig och lära er ett yrke. Var är

Levka?

Grisjka lyfte på huvudet. Hans sammanpressade

läppar skälvde, och för första gången såg Skvorez

hans stickande, snåla leende.

— Han gick och bad de hungrande att få komma

med. Där tar man inte heller med vem som helst,

om de inte är från samma trakt.

— Vi kan gå och möta honom, så att vi inte

förlorar någon tid. Har du sålt stövlarna för Levkas

skull?

— Det är klart, svarade Grisjka allvarligt. Han är

ju min landsman.EN MÄNNISKOSON

147

De stego upp från marken och gingo båda

tillsammans längs stranden. Den tunga himlen var

tryckande het som en ugn. De lila, dammiga

tistlarna slokade vissnade. De gingo förbi träbryggan,

och borta vid stranden mötte Grisjka sin kamrat.

Levka hade fått lov att följa med de hungrande.

De vadderade axlarna på hans kvinnokofta voro

uppdragna, och han såg ovänligt på Skvorez.

— Vi går inte till Sysran, sade Grisjka till honom,

vi stannar kvar här, vi har fått arbete. Tusentals

är på väg, bara några hundra kommer fram,

upprepade han Skvorez" ord.

Och de satte sig ned för att fatta ett beslut. De

träffade sitt avtal på stranden, och Levka följde med

de båda andra. De gingo tillsammans längs gatan

upp mot berget och samtalade med varandra — utan

brådska, som bönder.

— Gud ger oss inget bra väder, det är sorgligt,

sade Levka, torka, bara torka.

Skvorez såg på Levkas röda öron, hans vadderade

kofta och sade:

— I morgon ska jag också låta klippa dig, du

människoson. Vad behöver du hår till i värmen? Vad

heter du efter din far?

Och Levka svarade med basröst:

— Jag har ingen far.BORIS PILNJAK

godset belokonskI

Solen tittade länge genom den tomma, höstliga

parken in i salongsfönstret. I den tomma, höstliga

tystnaden ljödo skriken från de bortdragande

fågelskarorna över stäppen.

I detta hus hade han tillbragt hela sitt liv, och nu

måste han bort, för alltid. Ordföranden själv, Ivan

Koloturov, hade givit honom den sista befallningen,

och i köket hade de andra, främlingarna, redan gjort

sig hemmastadda.

Furst Prosorovskij hade stigit upp med solen. En

gyllene dag vaknade under det oändliga himlavalvet.

Sådana dagar brukade hans fäder och förfäder

anordna drevjakter med vinthundar. Fälten lågo nu

nakna och kala, rågstubben reste sig vass från

marken, vargarna tjöto i fjärran.

Men redan dagen förut hade man vid huvudingången

till godset slagit upp en röd skylt med inskriften:

»Belokonsks fattigkommitté», och hela natten igenom

släpade man möblerna fram och tillbaka i matsalen.

I salongen hade allt tills vidare förblivit vid

det gamla; i herrummet skimrade ännu böckernas

förgyllda ryggar innanför glaset på bokskåpen. Ack,

hans böcker! Skulle nu deras ljuva gift undandragas

honom ?152 BORIS PILNJAK

Fursten hade stigit upp i den blåa gryningen och

gått ut på fälten. Hela dagen strövade han omkring,

sög k de sista höstdagarnas vinstarka luft,

lyssnade till de bortdragande flyttfåglarnas rop...

Fursten var ogift, inte längre ung, hade älskat, erövrat

många hjärtan, upplevat smärtsamma besvikelser. Allt

som var kvar — ett stilla vemod.

Han hade insupit giftet från den aristokratiska

Povarskajagatan i Moskva, njutit bok och kvinna och

det höstliga Belokonsks vemod — hans ätts

stamgods, där han alltid brukade tillbringa hösten. Nu

drev han utan mål över de öde fälten. I sänkorna

flammade asparna i purpur, bakom honom på en

kulle reste sig den vita herrgårdsbyggnaden över den

kalnande parkens violetta buskar. Ändlösa vidder

öppnade sig framför honom i kristallklart blått. Håret

vid hans tinningar hade redan glesnat och grånat.

Ingenting kunde hållas kvar, ingenting återkallas.

På fältet mötte han en bonde i fårskinnspäls, den

oförgänglige, evige bonden, på en vagn full med

säckar. Bonden tog av sig mössan, stannade sin

skinkmärr, väntade, medan fursten gick förbi, t

— God dag, ers nåd!

Han smackade med tungan, drog åt tömmarna,

körde ett stycke, stannade igen, ropade:

— Ers nåd, kom hit ett tag, jag vill säga dig

något!

Fursten gick tillbaka till honom. Bondens ansikte

var alldeles hårbevuxet och fullt med rynkor. Det

var en gubbe.

— Vad tänker du nu ta dig till, herre?

AGODSET BELOKONSK 161

— Ja, den som visste det!

— När ger du dig av härifrån?... De tar säden

från en, fattigkommittén menar jag. Varken

tändstickor eller tyg — jag måste klara mig med en

pärtsticka... Vi får inte sälja någon säd — kom

närmare... men jag smugglar den, kör den till

station. Från Moskva kommer folket efter bröd, i

stora hopar, åhåhå... Och vad de betalar sen!

För resten, vad får man för pengarna?... Men

det är lustigt, lustigt är det i alla fall!... Här har

du tobak, herre, rök!

Fursten ville inte röka, bonden rullade sig en

cigarrett. Runtomkring dem var ingenting annat än

stäppen, så att ingen kunde se och ingen kunde få

reda på att bonden hyste medlidande med en

herreman. Fursten tryckte den gamles hand, vände sig

hastigt om och gick hemåt. I parkdammen var vattnet

spegelklart och blått — i denna damm var vattnet

alltid kallt och klart som glas. Ännu kunde det inte

frysa till ordentligt, då det var alltför tidigt på

året. Men solen hade redan rullat långt mot väster.

Fursten gick in i sitt arbetsrum, satte sig vid

skrivbordet, drog ut lådan med breven — det var

hela hans liv, det kunde han inte ta med sig. Han

öste ut innehållet på bordet, gick in i salongen.

På fönsterbrädet stod en lerkruka med mjölk

och rågbröd. Han gjorde upp eld i kakelugnen,

brände breven och papperen, stod bredvid, drack

mjölk, åt bröd — han hade inte ätit något på

hela dagen och var mycket hungrig. Blåa

kvällskuggor stulo sig redan in i rummet, utanför fönstret154 BORIS PILNJAK

hängde violett rök. Elden i kakelugnen lyste

ljusgul. Mjölken var inte färsk längre, brödet hårt

och torrt.

Genom tystnaden i korridoren ljödo tunga stövlar.

Ivan Koloturov, ordföranden, steg in, i soldatrock,

revolvern vid gördeln. Ivan Koloturov och fursten

hade lekt tillsammans som pojkar. Sedan hade Ivan

blivit en strävsam, arbetsam bonde. Stum räckte han

fursten ett papper, stod kvar mitt i rummet. På

papperet stod det maskinskrivet:

»Till godsägaren Prosorovskij. Belokonsks

fattigkommitté befaller, att ni ofördröj ligen avlägsnar er

från sovjetgodset Belokonsk och distriktet X.

Ordföranden Ivan Koloturov.»

— Det är bra, jag reser i afton.

— Ni får inga hästar.

— Då går jag till fots.

— Som ni vill. Inga saker får medtagas.

Koloturov vände sig om, stod stilla en stund, med

ryggen åt fursten, gick sedan.

Klockan slog just tre kvart. Det var ett äkta

Kuvaldinverk, ett arbete av den berömde

1700-tals-mästaren. Det hade länge stått i tsarens slott i

Kreml, sedan följde det furstarna Vatkovskij på deras

resor i Kaukasus. Hur ofta hade inte klockan fått

slå sitt ticktack för att bära två århundraden till

graven? Fursten satte sig vid fönstret, med

armbågarna på fönsterbrädet av marmor, såg ut i den

klarnande parken — "försjönk i tankar, i minnen.

Han avbröts i sitt grubbel av Koloturov, som

tigande kom med två pojkar och gick in i furstensGODSET BELOKONSK 155

arbetsrum. Tigande försökte de avlägsna det tunga

skrivbordet — något brast.

Fursten for upp, gick hastigt ut. Han tog på sig

sin vida, gråa ulster, satte den mjuka filthatten på

huvudet, lämnade huset över verandan, gick genom

det prasslande lövet förbi tjänarnas bostäder,

stuteriet, brännvinsbränneriet, steg ned i den lilla sänkan,

kom upp på andra sidan igen, kände sig trött och

bestämde sig för att gå långsamt — tjugu verst lågo

framför honom. För första gången gick han denna

väg till fots. Så enkelt allt egentligen var — bara

fruktansvärt just på grund av denna stora enkelhet.

Solen hade redan gått ned bakom horisonten,

västerhimmeln flammade i purpur. Den sista

fågelsvärmen drog förbi, och stäppens höstliga tystnad

vaknade. Fursten gick längs en öde stäppväg med

jämna, glada steg. För första gången i sitt liv

vandrade han så lätt, utan att veta varthän — ingenting

tryckte honom.

Ute på stäppen hördes hundsrkall. Höstskymning

och höstnatt sjönko ljudlöst över jorden. Det

började frysa på.

Åtta verst lade han bakom sig, munter, utan att

tröttna, men då han ett ögonblick stannade för att

knyta fast det ena kängsnöret, kände han sig

plötsligt så oändligt trött. Benen värkte — under sina

strövtåg på dagen hade han redan tillryggalagt minst

fyrtio verst. Framför honom låg byn Machmytka. I

sin ungdom, som student, hade han ofta ridit dit för

att besöka en bondkvinna — hennes man gjorde sin

militärtjänst — och tillbragt natten hos henne. Men156 BORIS PILNJAK

nu skulle han för allt i världen inte kunnat ta

in där. Byn låg där, platt, pressad mot marken,

mellan jättelika halmstackar. Det luktade bröd och

dynga. Hundarna togo emot honom med gälla skall,

rusade som mörka fläckar framför infartsvägen till

byn, kröpo ned vid hans fötter, ett helt koppel.

Han knackade på fönstret till den första

stäppstugan. Där inne glödde en pärtsticka. Han fick länge

vänta på svar.

. Vem är det?

Kan jag få tak över huvudet, gott folk.

— Vem är du?

— En vandringsman.

— Nå, vänta.

En bonde kom ut, i randiga kalsonger, barfota,

med en pärtsticka i handen. Han lyste främlingen

i ansiktet, mönstrade honom prövande.

— Fursten? Ers nåd? Ja, krukan går så länge

efter vatten, tills hon spricker... Nå, kom in då! •

Halm breddes ut på golvet, ett jättefång. En syrsa

spelade, det luktade sot och dynga.

— Lägg dig här, herre! Sov gott och måtte gud

beskydda dig!

Bonden klättrade upp på ugnen, suckade. Hans

hustru viskade något till honom, han brummade,

sade därpå högt:

— Furste, sov nu, men du måste" ge dig i väg,

innan det dagas, så att ingen ser dig. Du vet ju

bäst själv, att det är oroliga tider nu... Du är

ändå en herreman. Och herrarna måste man slå

ihjäl. Min hustru väcker dig nog... Sov gott.GODSET BELOKONSK 157

Syrsan spelade, i ett hörn grymtade grisarna. Fursten

sträckte ut sig fullt påklädd, lade sin röck under

huvudet och fick genast tag i en kackerlacka på

halsen. På den gudsförgätna stäppen möricnade såtar,

halmstackar och nedsotade, illaluktande stäppstugor, i

vilka det vimlade av löss, loppor, kackerlackor, i

vilka människor, kalvar och svin bodde tillsammans.

Fursten låg på en halmhög, kastade sig under

loppbetten från ena sidan till den andra och tänkte

på att människorna om några århundraden med

varm kärlek och djupt vemod skulle skriva om det

nuvarande livet: att människoanden i dessa dagar

firat sin största, underbaraste triumf. En gris kom

fram, nosade på honom och vaggade åter bort.

Qenom fönstret blinkade en klar stjärna — världen

var oändlig. Tupparna golo i byn.

Omärkligt föll han i sömn. I gryningen väcktes

han av bondhustrun. Hon visade honom vägen, som

löpte bakom byn. Dagbräckningen var blå, kall.

Gråblå rimfrost betäckte gräset. Han gick med hurtiga

steg, rockkragen uppskgen, svängde med käppen.

Hiimlen var underbart djup och blå. På stationen

trängde han sig fram till en godsvagn mellan

mjölsäckar och hopar av människor, belastade med

knyten, och for så till Moskva — tätt inklämd mot

väggen, betäckt med vitt mjöldamm.

Ivan Koloturov, ordföranden, hade i tjugu år gått

och plockat i sin åkerlapp, hade alltid stigit upp158

BORIS PILNJAK

före dagbräckningen och alltid varit upptagen —

grävt, harvat, tröskat, hyvlat, reparerat, hade alltid

gjort något med hjälp av sina jättestora, otympliga,

knöliga händer.

Han hade tidigt varit på benen, stoppat på sig

potatis och bröd och lämnat stugan för att ta itu

med något — med ett träd, en sten, ett järnstycke,

jorden, boskapen. Han var flitig, rättskaffens,

omtänksam. Redan år 1905, då han låtit en arbetare

åka med i sin vagn, hade det gått upp för honom, att

jorden egentligen tillhörde dem, bönderna, att

herrarna stulit sina jordegendomar och att uppgörelsens

timme närmade sig — då måste var och en göra sin

plikt. Ivan Koloturov hade dock inte haft riktigt

klart för sig, vad som måste göras då. Men när

revolutionen utbröt och spred sig ända ut till

stäppen, var han den förste, som framträdde för att

handla. Men uppgiften plågade honom. Han ville,

att allt skulle göras ordentligt, men han förstod sig

ju bara på att göra något med händerna, med

musklerna — gräva, plöja, reparera. Han invaldes

i bysovjet. Han var van vid att stiga upp före

gryningen och genast ta itu med arbetet, men nu vair

han tvungen att sitta overksam till klockan tio. Då

sammanträdde nämligen utskottet, där han med

oerhörd ansträngning klottrade sitt namn under

papperen. Men inte heller det var något riktigt arbete.

Papperen kommo och gingo oberoende av hans vilja.

Han förstod inte meningen med dem, skrev bara

under. Han ville uträtta något verkligt arbete. På

våren for han hem för att plöja. På hösten utsågsGODSET BELOKONSK 159

han till ordförande i fattigkommittén. Han bosatte

sig i ett av furstens uthus, tog på sig sin broders

soldatrock, stack en revolver i gördeln.

Någon gång hälsade han på hemma.

Hans hustru tog surmulet emot honom. Hennes

armbågar gingo fram och tillbaka, hon fick plötsligt

något att skaffa vid ugnen. Ovanpå ugnen sutto

barnen, i vrån grymtade grisarna. Pärtstickan osade.

— Du vill väl inte längre äta med oss, sen du

vant dig vid herrskapsköket? Har ju själv blivit en

herreman nu!

Han svarade henne inte, satt på bänken under

ikonerna.

— Titta bara på folket, du har att göra med! De

är ju alla våra motståndare, odågor och lättingar.

— Tig, din gås! Prata inte om saker, som du

ändå inte begriper!

— Mig skäms du för, håller dig undan.

— Kom då dit, så lever vi tillsammans där!

— Dit går jag aldrig med.

— Din dumma gås!

— Att skälla på en, det tycks du redan ha lärt

dig... Här har du "mat! Men det smakar dig väl

inte längre efter de fina fläskstekarna på godset?

Han hade verkligen redan ätit — och just

fläskstek. Hon hade gissat rätt.

Han fnyste:

— Du är och förblir en gås!

Han hade kommit för att tala om jordbruket med

henne, dryfta de husliga angelägenheterna. Nu gick168 BORIS PILNJAK

han åter bort med oförrättat ärende. Hustrun hade

träffat hans mest sårbara punkt — alla välbärgade

bönder hade vänt honom ryggen, i hans kommitté

sutto bara fattiglappar, som i vilket fall som helst

inte hade något att förlora. Han gick genom byn,

genom herrskapsparken. Det lyste ännu i stallet.

Han gick dit för att se efter vad som stoid på —

bondpojkarna spelade kort, rökte. Koloturov stod

tyst en stund, sade sedan dystert:

. — Det går inte an, pojkar, ni kan sätta eld på

allt.

— Nå, än sen? Varför är du så rädd för

främmande egendom?

— Det är inte främmande, det är vår egen.

Han vände sig om, gick. Pojkarna ropade efter

honom:

— Farbror Ivan, du har nyckeln till

brännvinskällaren? Det finns vodka där. Lämnar du inte

nyckeln åt oss, så bryter vi upp källardörren^

I herrgårdsbyggnaden var det mörkt, dödsstilla.

Fursten bodde ännu i salongen. Bonden kände sig så

bortkommen, så kuslig till mods i de stora rummen.

Gick in i kansliet, den forna matsalen, tände en

lampa. Han var mycket noga med att det skulle

vara snyggt, och där lågo svarta jordklumpar igen på

golvet, indragna av bondstövlar. Det var omöjligt att

förstå det: varför lämnade furstens stövlar inte

sådana spår efter sig? Han böjde sig ned, skrapade

tillsammans jordklumparna, kastade ut dem genom

fönstret, hämtade en kvast, sopade rent golvet. SedanGODSET BELOKONSK 161

gick han ut i köket, lade sig påklädd på en

träbänk, låg länge vaken.

Han vaknade tidigt, gjorde en rond över gården.

I ett stall spelade pojkarna fortfarande kort.

— Vad, sover du inte än, farbror Ivan?

— Jag har redan sovit.

Han väckte ladugårdspigorna och stalldrängarna.

Stalldrängen Semjon kom ut, stannade, kliade sig,

svor rysligt, rasade därför att man väckt honom,

sade:

— Blanda dig inte i saker, som inte angår dig!

Jag vet själv, när folket ska stiga upp.

Gryningen var blå, klar, frostkall. Det lyste i

salongen. Ivan Koloturov såg, hur fursten gick över

verandan, lämnade huset, försvann ute på stäppen.

Klockan tio slog han sig ned i kansliet. Nu

började det allra värsta, den verkliga pinan, och därtill

var det hela enligt hans förmenande så fullkomligt

meningslöst. Han gjorde en noggrann förteckning

över varje enskild bondes vete- och rågförråd. Det

var meningslöst, därför att han, liksom var och en

i byn, mycket väl visste, vad och hur mycket varje

bonde ägde, och en pina var det därför att han

måste skriva så mycket. Det ringde i telefon, det var

från staden. Han erhöll order att avlägsna fursten

från godset. En hel timme tillbragte han vid

skrivmaskinen, innan skrivelsen var färdig.

På aftonen lämnade fursten huset. Man började

släpa möblerna från det ena rummet till det andra.

Därvid slets en list av från skrivbordet. De ville

först hänga upp klockan i kansliet, men någon gjorde

11. — Riw kin - B r i c k, 14 sovjetryska berättare.62 BORIS PILNJAK

de andra uppmärksamma på att den bara hade en

visare. Ingen av dem visste, att de gamla

Kulvadin-uren aldrig hade mer än en visare, som bara

flyttade sig framåt var femte minut — kanske därför

att man inte snålade på minuterna i den gamla

goda tiden. Någon lade märke till att klockan kunde

tas ur fodralet, och så befallde Ivan Koloturov:

— Ta klockan ur lådan. Säg åt snickaren, att

han ska göra en list på den, så blir det ett litet bra

skåp för kansliet... Och se upp med stövlarna,

dra inte in fullt med smörja igen!

På kvällen kom en bondkvinna störtande. I byn

hade en sorglig händelse tilldragit sig: natten förut

hade en flicka våldtagits, men man visste inte, om

det varit en bonde från byn eller någon av de

hungrande moskvaborna.

Bondkvinnan beskyllde medlemmarna i

fattigkommittén för det nesliga dådet. Hon stod framför

fönstret och skrek ut sina smädelser med gäll röst.

Ivan Koloturov jagade bort henne, slog till henne.

Gallskrikande begav hon sig därifrån.

Det hade redan blivit alldeles mörkt. I

herrgårdsbyggnaden härskade orörlig tystnad, på gården

skrå-lade ladugårdspigorna sina sånger. Ivan Koloturov

gick in i furstens arbetsrum, satt en stund på soffan,

kände prövande efter, hur mjuk den var, hittade

en bortglömd elektrisk ficklampa, lekte med den,

belyste väggarna, fick syn på klockan på

salongsgolvet, funderade, vad han skulle ta sig till med

den, tog slutligen upp den och kastade den i

av-trädet. En hel hord unga pojkar trängde in i andra

JLGODSET BELOKONSK 163

ändan av byggnaden, och någon hamrade med

knytnävarna på flygeln. Ivan Koloturov ville köra

bort dem för att förhindra allmän skadegörelse.

Men han vågade inte. Plötsligt kände han djupt

medlidande med sig själv och sin hustru. Han ville hem,

till ugnen.

En klocka ringde till kvällsvard. Koloturov smög

sig i hemlighet ned i brännvinskällaren, fyllde en

bägare, tömde den, hade ännu kraft att stänga

källardörren, men orkade inte ända fram till

herrgårdsbyggnaden, utan ramlade i parken, låg länge där,

gjorde förtvivlade ansträngningar att resa sig upp,

ville berätta och förklara något, men somnade in.

Svart drog natten, hård, höstlig över den tomma,

kalla, vilda stäppen.ANDREJPLATONOV

EN MÄSTARES TILLKOMSTDet finns förfallna utkanter i gamla

landsortsstäder. Dit komma människor direkt från naturen för

att leva. I en sådan utkant uppenbarade sig en dag

en man med ett klokt, men svårmodigt, utmärglat

ansikte. Han kunde laga och ordna allt, men själv

hade han levat ett oordnat liv. Varje sak, från

en stekpanna till en väckarklocka, hade passerat

genom hans händer. Han sade inte heller nej

till att sula skor, gjuta varghagel och stämpla oäkta

medaljer, som såldes på de gammaldags

årsmarknaderna i byarna. För egen räkning hade han aldrig

ordnat något: varken familj eller bostad. På

somrarna levde han ute i naturen. Sina verktyg hade

han i en säck, och säcken använde han som kudde

— mera för att skydda sina verktyg än för

bekvämlighets skull. Mot den tidiga morgonsolen skyddade

han sig genom att på kvällen lägga kardborrblad

över ögonen. På vintern levde han på resten av sin

sommarförtjänst och betalade kyrkväktaren för sin

sovplats genom att ringa i klockan om nätterna. Han

intresserade sig inte för något särskilt — varken för

människor eller naturen — med undantag av alla

möjliga arbeten, verktyg, maskiner. Men gentemot

människor, fält och skogar förhöll han sig likgiltigt

öm, utan att ingripa i deras värld. På vinterkväl-i68 ANDREJ PLATONOV

larna gjorde han ibland onyttiga saker: torn av

tråd, skepp av tackjärn, klistrade pappersbåtar och

andra föremål, uteslutande för sitt eget nöjes

skull. Ibland kunde han även sinka med någon

tillfällig beställning — han skulle till exempel slå

nya tunnband på en bytta — och sysslade i stället

med att tillverka en träklocka, som skulle gå utan

att behöva dragas upp, bara genom jordens rotation.

Kyrkväktaren tyckte inte om detta onyttiga arbete.

^i^.När du blir gammal, får du ta till tiggarpåsipi,

Zachar Pavlovitj! Byttan har stått här, gud vet hur

länge, och du håller bara på och petar i jorden med

en träbit — utan någon mening!

Zachar Pavlovitj teg — en människoröst var för

honom detsamma som skogens brus för en

skogsinvånare, han hörde den inte. Väktaren skämtade.

På gud trodde han inte på grund av de ständiga

gudstjänsterna, men han visste med säkerhet, att

det inte skulle bli något av Zachar Pavlovitjs

påhitt — människorna hade levat så länge på jorden

och redan uppfunnit allt.

Vart fjärde eller femte år blev det missväxt, och

hälften av byarnas invånare gick till schakten och

städerna, den andra hälften till skogarna. Det är

redan länge känt att till och med under de torra åren

gräs, grönsaker och säd växa bra på skogsängarna.

De, som stannade kvar i byn, störtade till dessa

fält för att skydda dem för de kringströvande,

hungrande, plundrande hoparna.

Men denna gång varade torkan två år i sträck-EN MÄSTARES TILLKOMST 169

Bönderna bommade igen sina stugor och gingo i två

skaror för att skaffa föda — den ena skaran

strövade tiggande i riktning mot Kiev, den andra drog

till Lugansk för att söka arbete. Några begåvo sig

till skogarna, till de igenvuxna hålvägarna, levde av

gräs, lera, bark och blevo förvildade. Bara de äldre

lämnade byn — barnen hade redan dött tidigare

eller sprungit bort för att tigga. De minsta hade

svultit ihjäl, då mödrarna inte kunde låta dem suga

sig mätta.

Det fanns en gumma, Ignatievna, som botade

spädbarn från hungern. Hon gav dem en svampkrydda,

blandad med sött gräsextrakt. Och barnet tystnade

med torrt skum på läpparna. Modern kysste det på

den åldrade, fårade pannan och viskade:

— Nu har han gudskelov slutat att pinas.

Ignatievna stod bredvid:

— Han har kommit till gud, den lilla stackarn,

han har det bättre än de levande. Nu lyssnar han i

paradiset på silvervindarna...

Modern såg leende på sitt barn, förvissad om att

det fått det bättre i sin sorgliga tillvaro.

— Ta min gamla kjol, Ignatievna, jag har inget

annat att ge dig. Tack ska du ha.

Ignatievna synade kjolen mot ljuset och sade:

— Gråt lite, Mitrevna, det brukas så! Din kjol

är allt bra utsliten. Du kan ge mig en duk till eller

ett strykjärn...

Zachar Pavlovitj stannade ensam kvar i byn —

han trivdes bra, när det var folktomt. Men han levdei68 ANDREJ PLATONOV

för det mesta i skogen, i en jordhåla, tillsammans

med en vagabond, och livnärde sig på uppkok av

olika gräsarter, vilkas användbarhet vagabonden

redan tidigare utrönt.

Zachar Pavlovitj arbetade hela tiden för att

glömma hungern och lärde sig att göra allt det av

trä, som han förut gjort av metall. Vagabonden hade

aldrig i sitt liv gjort något — och nu ännu mindre.

Ända till sitt femtionde år hade han bara sett sig

omkring — hur och vad — och väntat: vad skulle

det slutligen bli av den allmänna oron. Livet hade

flutit förbi, och han hade inte lyft sin hand, varken

för sitt eget uppehälle eller för någon allmännyttig

sak. När han föddes förundrade han sig däröver, och

så levde han ända till sin ålderdom med ljusblåa

ögon i sitt ungdomliga ansikte. När Zachar

Pavlovitj gjorde en stekpanna av ekträ, förundrade sig

vagabonden — man kunde ju ändå inte steka något

i den. Men Zachar Pavlovitj hällde vatten i träpannan

och lyckades få vattnet att koka genom att hålla

pannan över svag eld, utan att trät brann.

Vagabonden hajade till av förvåning:

— En underbar sak. Hur kan man, kära bror,

komma på allt det där?

Och vagabonden sänkte händerna i förundran över

livets betryckande hemligheter. Ingen hade

någonsin förklarat för honom de olika tingens enkla

konstruktion — eller han kanske var alltför

oförståndig. 1

Ibland sökte Zachar Pavlovitj förklara, varför

vinden blåser och inte står stilla på en plats. Men

A.EN MÄSTARES TILLKOMST 171

vagabonden förundrade sig bara och förstod

ingenting, fastän han fick en riktig känsla av vindens

uppkomst.

— Vad säger du? Är det möjligt? Alltså av

solvärmen. En så trevlig sak!

Zachar Pavlovitj förklarade, att solvärmen inte var

någon trevlig sak alls utan helt enkelt — hetta.

— Hettan?! förundrade sig vagabonden. Har man

sett på maken, en sådan häxa!

Vagabondens förundran fladdrade från den ena

saken till den andra, men i hans medvetande

förändrades ingenting. Han levde inte med hjärnan, utan

med känslorna — han hyste tillitsfull vördnad för allt,

som skedde.

Under sommarens lopp förfärdigade Zachar

Pavlovitj av trä alla föremål, han kände till. Hela

jordhålan och den närmaste omgivningen voro belamrade

av Zachar Pavlovitjs tekniska skapelser: en

fullständig utrustning av jordbruksredskap, maskiner,

instrument och verktyg — allt av trä. Men ingen

sak, som var en avbildning av naturen: ingen häst,

ingen morot...

En dag i augusti lade sig vagabonden i en skuggig

plats och sade:

— Zachar Pavlovitj, jag dör. Jag åt upp en ödla

i går... jag gav två svampar åt dig och stekte

ödlan åt mig. Svalka mig lite över ansiktet med ett

kardborrblad — jag tycker om vinden.

Zachar Pavlovitj svalkade honom med bladet,

hämtade vatten och gav den döende att dricka.i68 ANDREJ PLATONOV

" -tt- Du kommer inte att dö, det inbillar du dig

bara.

— Jag dör, på mitt hedersord, jag dör, Zachar

Pavlovitj! utropade vagabanden, rädd för att säga en

osanning. Tarmarna är i olag. Jag har en stor mask

i mig. Den har sugit ut hela mitt blod...

Vagabonden lade sig på rygg.

— Vad tycker du, ska jag vara rädd eller inte?

— Var inte rädd! svarade Zachar Pavlovitj

bestämt. Jag skulle själv inte ha något emot att dö

nu, men ser du, jag är upptagen med mina grejor,

Vagabonden var täcksam för den andres medkänsla

och dog lugnt på kvällen. Zachar Pavlovitj hade

just gått till floden för att bada, och då hain kom

tillbaka, var vagabonden redan kall.

På natten vaknade Zachar Pavlovitj och lyssnade

till regnet — det andra regnfallet sedan april.

Vagabonden skulle allt blivit förvånad, tänkte

Zachar Pavlovitj. Men vagabonden låg ensam i

mörkret under det jämnt strömmande regnet och

svällde långsamt.

Genom det sömniga regnet i den vindstilla natten

sjöng någon dovt och sorgset — långt borta. Där,

varifrån sången kom, regnade det nog inte där

var nog dag. Zachar Pavlovitj glömde genast

vagabonden, vädret, hungern och steg upp. Långt bort

surrade en maskin dovt, ett levande, arbetande

lokomotiv. Zachar Pavlovitj gick ut ur sin håla, stod

en stund i det varma regnet, som gnolade om

jordens oändliga vidder. De mörka träden slumrade

under det lugna regnets smekning. De kände sig

L^_EN MÄSTARES TILLKOMST 173

så väl till mods, att de sträckte på sina grenar, fast

det var vindstilla.

Zachar Pavlovitj brydde sig inte om naturens

glädje. Han hade upprörts av det okända lokomotivet,

som tystnat igen. Då han lade sig ned för att

sova, tänkte han på att till och med regnet gjorde

nytta, medan han själv sov och meningslöst gömde

sig i skogen. Vagabonden hade dött, och han själv

skulle dö. Denne hade inte förfärdigat något under

hela sitt liv — bara sett på och anpassat sig,

förundrat sig över allt, i varje enkel sak sett en

underbar skapelse och inte ens kunnat lyfta handen

för att förstöra något. Plockade bara svampar, men

hade till och med svårt att hitta dem. Så dog han,

utan att ha uträttat något gott eller ont i sitt liv.

På morgonen lyste en stor sol, och skogen sjöng

med hela styrkan av sin röst. En frisk vind blåste

mellan träden. Zachar Pavlovitj lade inte så mycket

märke till den underbara morgonen som till ombytet

av arbetet: regnet hade somnat i myllan, dess plats

hade intagits av solen. Solen satte vinden i rörelse,

grenarna slingrade sig i varandra, buskarna och

gräset mumlade, och själva regnet, som inte hunnit

vila ut ordentligt, steg åter upp ur jorden, väckt

av den kittlande värmen, och samlade ihop sig till

moln.

Zachar Pavlovitj lade sina träsaker i säcken — så

mycket som fick rum däri — och gick bort längs

en smal stig.

Vagabonden ägnade han inte någon

uppmärksamhet — de döda äro oansenliga.i68 ANDREJ PLATONOV

Men Zachar Pavlovitj hade känt en människa, en

fiskare från sjön Mutevo, som intresserade sig för

döden, frågade alla om den och blev svårmodig av

sin nyfikenhet Mest av allt tyckte denne fiskare om

fiskar — inte som mat, utan som varelser, vilka

säkert kände till dödens hemlighet. Han visade Zachar

Pavlovitj ögonen på fiskar och sade:

— Se, vilken vishet! Fisken lever mellan livet och

döden, därför är den stum och har uttryckslösa

ögon. Till och med en kalv tänker, men inte fisken

— den vet redan allting.

I åratal betraktade fiskaren sjön och tänkte bara

på en sak %ä dödens hemlighet. Zachar Pavlovitj

sade till honom:

— Det finns inget särskilt på andra sidan. En

ung man söker också stora värden innanför flickans

barm, men när han gifter sig med henne, finner

han bara brösten.

Slutligen härdade fiskaren inte längre ut och

kastade sig från båten i sjön, sedan han först bundit

ihop benen med ett rep för att inte flyta upp. I

sitt innersta trodde han inte på döden, men det

intresserade honom att se, vad som fanns där — kanske

var det mycket intressantare att leva där borta än i

byn eller vid stranden. Han betraktade döden som ett

annat guvernement, som var beläget under himlen,

liksom på bottnen av det svala vattnet — och det

lockade honom. Några bönder, för vilka fiskaren

berättat om sin avsikt att leva en tid i döden och

sedan komma tillbaka, avrådde, andra uppmuntrade

honom:

EN MÄSTARES TILLKOMST 175

— Det skadar inte att försöka, Dmitrij Ivanovitj.

Försök bara, sen kan du berätta för oss, hur det

var där nere.

Dmitrij Ivanovitj försökte — han drogs upp ur

sjön efter tre dagar och begrovs utanför inhägnaden

till byns kyrkogård.

Just nu gick Zachar Pavlovitj förbi

begravningsplatsen och sökte fiskarens grav utanför staketet.

Den var utan kors. Fiskaren hade inte förbittrat

någons hjärta med sin död, ingen människa sörjde

honom, ty han hade inte dött av sjukdom utan på

grund av sin nyfikna hjärna. Han hade tidigt

förlorat sin hustru. Sonen var minderårig och levde

hos främmande människor.

Zachar Pavlovitj var med på begravningen och

förde pojken vid handen. En snäll och förståndig

pojke, lik modern — kanske fadèrn. Var fanns han

nu? Antagligen var han en av de första, som dött

under dessa hungerår — han var ju föräldralös.

Pojken hade gått bakom faderns kista, utan tårar,

allvarsam.

— Farbror Zachar, har pappa gjort det med

avsikt?

— Inte med avsikt, Sasja, utan av dumhet. Och

du får lida för det. Det dröjer nog, innan han

kommer att fiska igen.

— Och varför gråter tanterna?

— För att de är käringar!

Då kistan ställdes ned vid graven, ville ingen ta

farväl av den döde. Zachar Pavlovitj föll på knä ochi68

ANDREJ PLATONOV

vidrörde fiskarens skäggiga, friska kind, som sköljts

på havsbottnen. Sedan sade Zachàr Pavlovitj till

pojken:

— Ta farväl av din far, han är död för

evigheters evighet. Titta på honom, så att du minns

honom!

Pojken tryckte sig till den dödes kropp, till den

gamla skjortan, som ännu luktade av faderns svett

— det var en annan skjorta, än den han drunknat i.

Pojken vidrörde hans händer. De voro kalla och

fuktiga. På ena fingret hade han en vigselring av

tenn — till minnet av den bortglömda modern.

Pojken vände huvudet mot människorna, blev

förskräckt för de främmande ansiktena, grät jämmerligt

och grep krampaktigt i faderns skjorta, som om det

vore hans enda skydd. Hans sorg var stum, utan

förståelse för livet, som omgav honom — därför

otröstbar. Han sörjde så starkt, att den döde kunde

ha känt sig lycklig. Och alla människorna vid graven

gräto också, av medlidande med pojken och sig

själva, medvetna om att de också skulle dö och

begråtas.

Trots sin sorg förlorade Zachar Pavlovitj inte

fattningen.

—1 Du har tjutit nog nu, Nikiforovna, sade han till

en kvinna, som snyftade högljutt oqh hastigt rabblade

upp klagoböner. Du tjuter inte, för att du tycker synd

om honom utan för att man ska gråta över dig, när

du själv dör. Ta pojken till dig — du har ändå redan

sex. Det märks inte, om du tar hand om en till.

Nikiforovna fick strax tillbaka sitt bondförnuft.EN MÄSTARES TILLKOMST 177

Hennes torra ansikte fick ett ursinnigt uttryck — hon

grät utan tårar, bara med rynkor.

— Det tror du! Du är verkligen förståndig! Än så

länge är han sån, men vänta bara, tills han växer upp.

då börjar han äta och slita ut byxor, så att man

kan gråta åt det.

En annan kvinna, Mavra Fetisovna Dvanova, som

hade sju barn, erbjöd sig att ta hand om honom.

Pojken gav henne handen, kvinnan torkade hans

ansikte med kjolen, snöt honom och tog den

föräldralöse med sig till sin stuga.

Zachar Pavlovitj började grubbla över vad han

skulle ta sig till, tänkte en tid på att bli

landstrykare. Han hade gripits starkt av sorgen och

ensamheten i människornas liv — av ett förut okänt

samvete, som sved i bröstet. Han ville gå och gå,

ständigt, utan att vila, runt jorden, möta sorgen i

alla byar och gråta över främmande gravar. Men

han hejdades av några tekniska alster: byfogden gav

honom en väggklocka att reparera och popen — ett

piano att stämma.

Zachar Pavlovitj hade aldrig i sitt liv hört musik.

Han hade bara en gång sett en grammofon i en by,

men bönderna hade pinat ut den, och den spelade inte

längre, Det var i ett värdshus. Väggarna på själva

lådan voro sönderslagna — för att genomskåda

bedrägeriet och se efter, vem som sjöng där inne —

och i ljuddosan var en stoppnål instucken.

Zachar Pavlovitj höll på och stämde pianot mer

än en månad, lyssnade till de vemodsfulla tonerna

12. - R iwfcin-Brick, 14 sovjetryska berättare.i68 ANDREJ PLATONOV

och undersökte mekanismen, som kunde framkalla

sådana underbara ljud. Han slog på en tangent —

en sorgsen ton steg fram och försvann. Han såg upp

och väntade, att tonen skulle komma tillbaka — den

var alltför vacker för att spårlöst smälta bort. Popen

blev trött på den långvariga pianostämningen och

sade:

— Du ska inte hamra på tangenterna i onödan,

du ska i stället göra färdigt ditt arbete och inte

försöka utforska det, som du ändå inte begriper...

Zachar Pavlovitj kände sig kränkt ända in i roten

av sitt mästerskap och gjorde en hemlig mekanism,

som på ett ögonblick kunde avlägsnas, men som var

omöjlig att upptäcka, utan särskild vetskap därom.

Därefter kallade popen varje vecka på Zachar

Pavlovitj:

" jjttj Kom, kom, kära vän, musikens hemlighetsfulla

kraft har åter försvunnit.

Zachar Pavlovitj hade inte gjort den hemliga

mekanismen för att reta popen och inte heller för att

själv kunna besöka honom ofta och njuta av

musiken, utan för att se, hur det föremål var förfärdigat,

som kunde uppröra varje hjärta och göra människan

god. Han rördes av motsättningar. Det var därför,

han smugglat in sin mekanism, som kunde blanda sig

i välljudet och överrösta det med sin dissonans.

Då Zachar Pavlovitj efter tio reparationer förstod

hemligheten med ljudens harmoniska

sammansmältning och inrättningen av pianots viktigaste del,

den skälvande klangstegen, tog han bort sin

EN MÄSTARES TILLKOMST 179

mekanism och slutade för alltid upp att intressera sig

för toner.

Där han nu gick, erinrade sig Zachar Pavlovitj

sitt förflutna liv och ångrade det inte. Många

tekniska alster och tillverkningar av olika slag hade

han lärt sig att förstå under de gångna åren,

och han skulle kunna göra om dem, om han bara

hade material och nödvändiga verktyg. Han gick

genom byn — för att träffa de okända maskinerna

och föremålen, som brummade bortom horisonten,

där den mäktiga himlen smälte samman med byns

orörliga fält.

På bygatorna luktade det bränt. Det var askan

på fälten, som inte krafsats upp av hönsen — de

voro uppätna. Stugorna voro fulla av barnlös tystnad.

Förvildade, onormalt stora, vaggande likt små träd,

väntade kardborrarna på ägarna — vid grindarna, på

stigarna och på alla förut så livliga och

nedtrampade platser, där tidigare inte ens gräset kunde

hålla sig kvar. Gärdsgårdarna grönskade också i

människornas frånvaro. De voro insnärjda i humle

och brännässlor, och några störar och rishögar lovade

att bli till en dunge, om människorna inte snart

återvände. Gårdsbrunnarna hade torkat ut. Ödlorna

kilade snabbt hit och dit, krypande över bjälkarna,

för att söka skydd mot den tryckande hettan och

för att föröka sig.

Zachar Pavlovitj förvånade sig mycket över en

underlig syn: på fälten hade säden dött för länge

sedan, men på stugornas halmtak mognade råg,i68 ANDREJ PLATONOV

havre, hirs, och mollan brusade. De hade vuxit upp ur

kornen på halmtaket. Ljusgröna fältfåglar hade också

flyttat in till byn. De levde i stugorna. Sparvarna

stego upp i moln från takåsarna och kvittrade genom

vingarnas brus hushållsbekymrens sånger.

Då Zachar Pavlovitj lämnat byn bakom sig, fick

han syn på en bastsko. Bastskan hade också fått

liv i människornas frånvaro och funnit sitt öde —

ett litet skott växte fram därur, och den övriga

förmultnade delen beskuggade den lilla början till en

kommande buske. Jorden var antagligen fuktigare

under bastskon, ty ett otal bleka grässtrån sökte

krypa fram genom den. -g

Av alla bondsaker tyckte Zachar Pavlovitj

särskilt om bastskor och hästskar och av alla större

föremål — brunnar. På skorstenen till det sista

stugtaket satt en svala, som kröp ned, då hon fick

syn på Zachar Pavlovitj, och höll vingarna

skyddande över sin avkomma i rökgångens mörker.

Till höger stod kyrkan och bakom den — de vida

fälten, stilla som en mojnad vind. Den lilla klockan

började ringa med halv röst och slag

middagstid — tolv slag. Vildrankan hade insnärjt templet

och försökte slingra sig upp till korset. Popernas

gravar vid kyrkmuren voro övervuxna med

stäppgräs, som dränkt de låga korsen i sin täta grönska.

Väktaren, som uppfyllt sin plikt, stod ännu på

trappan till kyrkan och betraktade sommarens

förödelse. Hans väckarklocka hade kommit i olag vid

räkningen av tidens årsflöde, men med ålderdomens

känslighet hade han i stället börjat känna tiden likaEN MÄSTARES TILLKOMST 181

starkt och noggrant som sorgen och lyckan. Vad han

än gjorde, även när han sov (fastän livet i ålderdomen

är starkare än sömnen, mera vaksamt och

ögonblickligt), kände den gamle oro och längtan, när

timmarna skulle slå. Då ringde han i klockan och

tystnade åter.

— Lever du än, kära far? sade Zachair Pavlovitj till

gubben. Vem räknar du dagarna för?

Kyrkväktaren svarade inte. Under sjuttio år av

sitt liv hade han hunnit övertyga sig om att

hälften av allt, han gjort, varit gagnlöst och tre

fjärdedelar av alla ord, han sagt, onödiga. Trots sim

omsorg hade han varken kunnat b&rara hustrun eller

barnen åt livet, och orden hade glömts som ett

avlägset brus.

Om jag säger ett ord till denna människa,

rannsakade den gamle mannen sig själv, så går

människan en verst och behåller mig inte i evig

åminnelse. Vem är jag för honom — varken släkt eller

vän!

— Du arbetar förgäves, förebrådde Zachar

Pavlovitj.

På denna dumhet svarade den gamle väktaren:

— Varför förgäves? Under min livstid har våra

bybor redan tio gånger dragit bort och åter kommit

tillbaka. De återvänder snart igen. Byn är aldrig

länge utan människor — det går inte utan dem.

— Och varför ringer du?

Väktaren kände Zachar Pavlovitj som en

människa, vilken släppt löst sina händer på varje arbete,

men inte förstod tidens värde.i68

ANDREJ PLATONOV

— Du vill veta, varför jag ringer? Jag förkortar

tiden med klockorna — sjunger visor...

— Sjung bara, sade Zachar Pavlovitj och

avlägsnade sig från byn.

På en kulle stod en liten stuga hoptryckt, utan

någon åkerjord. Det syntes, att någon hastigt gift

sig, grälat med fadern och flyttat hemifrån. Även

denna stuga stod tom — det var kusligt där inne.

En sak gladde Zachar Pavlovitj vid avskedet

ur stugans skorsten hade en solros vuxit upp. Den

var redan kraftig och böjde sitt mognande huvud

mot soluppgången.

Vägen var igenvuxen med torrt gräs, som var

täckt av tjockt damm. När Zachar Pavlovitj slog

sig ned för att röka ett tag, såg han en inbjudande

skog nere vid marken. Gräset var träden: en hel liten

levande värld med sina egna öden, sin värme och

rik tillgång på allt, de små ivrigt sysselsatta

varelserna fordra för sitt dagliga behov. Zachar

Pavlovitj såg länge på myrorna, grubblade ännu några

verst av sin väg på dem och tänkte slutligen: »Om

vi fått myrornas förstånd, så skulle vi kunnat ordna

vårt liv bättre. Dessa kryp har förmågan att skapa

ett kamratligt liv. Människan står långt efter den

lilla mästaren myran.»

Zachar Pavlovitj uppenbarade sig i utkanten av

staden, hyrde sig en källarskrubb hos en barnrik

snickare, som var änkling. Gick sedan hela dagen

omkring och grubblade: vad skulle han ta sig till?EN MÄSTARES TILLKOMST 183

Snickaren, Zachar Pavlovitjs värd, kam hem från

arbetet och satte sig bredvid sin hyresgäst.

— Hnr mycket ska du ha för rummet? frågade

Zachar Pavlovitj.

Snickaren harsklade sig, som om han ville skratta.

I hans röst förnam man hopplöshet och denna

säregna förtvivlan, som är karakteristisk för ständigt

be-drövade människor.

— Vad har du för dig? Ingenting? Ja, då kan du

få bo här, så länge mina pojkar inte slagit av

huvudet på dig.

Det sade han inte utan skäl — första natten kastade

snickarens söner, pojkar mellan tio och tjugu år,

en hink vatten över den sovande Zachar Pavlovitj

och stängde till källardörren med en tvärslå. Men

det var svårt att reta Zachar Pavlovitj, sam aldrig

intresserade sig för människor. Han visste, att det

fanns maskiner och mäktiga, komplicerade ting. Efter

förmågan att göra dem värderade han människan

och inte efter ett tillfälligt gement streck. Och

verkligen — på morgonen såg Zachar Pavlovitj, hur

snickarens äldste son skickligt och allvarligt gjorde

en yxa. Han var således inte bara slyngelaktig, utan

också händig.

Efter en vecka började Zachar Pavlovitj pinas så

starkt av att gå sysslolös, att han oombedd tog itu

med att reparera snickarens lilla hus. Han lappade

det bräckliga taket, gjorde en ny farstukvist och

sotade skorstenen. På kvällen yxade han till några

Rålar.

— Vad gör du? frågade snickaren och torkadei68 ANDREJ PLATONOV

mustascherna med en brödkant. Han hade nyss ätit

middag: potatis och gurka.

— Man kanske kan ha användning för dem,

svarade Zachar Pavlovitj.

Snickaren tuggade på brödkanten och sade:

— Ja, de skulle nog behövas för att skydda

gravarna! Mina pojkar gjorde sig en gång i ordning för

nattvarden — alla gravarna på kyrkogården sölade

de ned fördenskull.

Zachar Pavlovitj s svårmod var starkare än

med-vetandet om det gagnlösa i hans arbete, och han

fortsatte att yxa till pålar långt in på natten —

så länge han orkade. Om han inte" arbetade,

strömmade blodet från händerna upp i huvudet på honom,

och han började tänka så djupt om allt på en gång,

att han blev yr och en mjältsjuk fasa steg upp i hans

hjärta.

Då han på dagen drev omkring på den solbelysta

gården, kunde han inte göra sig fri från den tanken,

att människan uppstått ur en mask, att masken var

ett enkelt, hemskt rör — ett enda tomt, stinkande

mörker. Då han betraktade husen i staden, upptäckte

han, att de påminde om slutna, igenspikade likkistor,

och han var rädd att sova i snickarens hus.

Den djuriska, arbetsdugliga kraften, som inte fick

något utlopp, frätte Zachar Pavlovitjs själ. Han led

av en beständig oro och plågades av beklämmande

känslor, vilket aldrig hände, när han arbetade. Han

började hemsökas av drömmar: han såg sin fader,

gruvarbetaren, ligga döende, medan modern sprutade

mjölk på honom ur sina bröst, för att han skulleEN MÄSTARES TILLKOMST 185

vakna till liv. Men fadern sade ilsket till henne: »Låt

mig åtminstone få dö i fred, ditt as!» Sedan låg han

länge och kämpade med döden. Modern stod över

honom och frågade: »Sker det snart?» Fadern

spottade med en martyrs förbittring, lade sig med

ansiktet nedåt och sade: »Begrav mig inte i mina

kläder. Ge dem åt Zachar!»

Det enda, som skänkte Zachar Pavlovitj glädje, var

att sitta på taket och se ut i fjärran, där vilda

järnvägståg ibland flögo förbi två verst från staden.

Vid hjulens rullning och lokomotivets hastiga

andetag ryste han av välbehag, och ögonen fuktades av

lätta, ömma tårar.

Snickaren började alltmer intressera sig för sin

hyresgäst och gav honom mat från sitt bord, utan

att ta betalt därför. Första gången spottade

snickarens pojkar i Zachar Pavlovitjs kopp, men fadern

steg upp och slog tigande med knytnäven en bulnad

i den äldste sonens panna.

— Jag är själv en människa som alla andra

människor, sade snickaren lugnt och satte sig igen på sin

plats. Men jag har fött såna odjur, förstår du. En

vacker dag tar de livet av mig. Titta bara på Fedjka!

Stark som en djävel. Och var har han fått så mycket

kraft ifrån — sedan barndomen lever de på

fattig-manskost...

Det första höstregnet började. Inte i tid, utan

nytta — bönderna hade för länge sedan dragit bort

till främmande trakter, många hade dött på vägarna

och inte kommit fram till gruvorna och den brödrikai68 ANDREJ PLATONOV

södern. Zachar Pavlovitj gick med snickaren till

järnvägsstationen för att söka arbete — snickaren

kände en lokförare där.

De träffade honom i vaktrummet, varifrån man

reglerade lokomotivbrigaderna. Lokföraren sade, att

det fanns gott om folk, men ont om arbete. De

bönder, som voro kvar i de närmast belägna byarna,

levde av arbete på stationen och gjorde vad som helst

för låg betalning. Snickaren gick ut, men kom snart

tillbaka med en vodkabutelj och en korv. Sedan

de druckit vodka, berättade lokföraren för Zachar

Pavlovitj och snickaren om lokomotivet och

Westing-housebromsen.

— Vet ni, vilken lutning tåget brukar göra i

kurvorna? frågade han, upprörd över åhörarnas

okunnighet och visade lutningen med kraftigt spända

armar. Om man öppnar bromskranen slår en blå låga

upp under tendern, under blocken, vagnarna trycker

i nacken på lökomotivet, lokomotivet vrålar med

instängd ånga — en gång... det väser genom

skorstenen! Och tusan vad det går!... Häll i! Det var

dumt, att du inte köpte gurkor, korven packar sig i

magen på en.

Zachar Pavlovitj satt tyst. Han var redan i förväg

övertygad om att han inte skulle få något arbete på

lokomotivet — hur skulle han kunna klara sig med

sådana invecklade mekanismer efter sina stekpannor

av trä?

Lokförarens berättelse stegrade hans längtan efter

mekaniska ting men gjorde honom på samma gång

nedstämd — som vid obesvarad kärlek.EN MÄSTARES TILLKOMST 187

— Vad är du ledsen för? sade lokföraren, som

märkte Zachar Pavlovitjs svårmod. Kom till stallet

i morgon! Jag ska tala med föreståndaren. Du

får kanske plats som putsare. Var inte rädd, din

skojare, om du vill leva...

Lokföraren avbröt mitt i meningen och rapade.

— Å fan, din korv går kräftgång! Du har väl

köpt ett helt pud för tio kopek, din fattiglapp.

Jag kunde lika gärna tagit smörjtrasan som

till-tugg... men, vände sig lokföraren åter till Zachar

Pavlovitj, du ska åtminstone göra lokomotivet blankt

som en spegel, så att jag kan vidröra vilken del som

helst med vårhandskar. Lokomotivet tål inte

dammkorn1. Maskinen, bror, det är en oskuld. En kvinna

passar redan inte, en kvinna som... förstår du, och

lokföraren svävade bort någonstans i fjärran med

sina osammanhängande ord om kvinnor.

Zachar Pavlovitj hörde ointresserad på honom.

Han visste, att man kan älska kvinnor, och han visste

också vad en sådan människa som lokföraren tänkte

på. Men han ansåg, att man bara kunde tala med

intresse om tekniska skapelser och okända maskiner,

men att tala om kvinnor, det var meningslöst och

ointressant. Zachar Pavlovitj hade haft en hustru en

gån g. Hon älskade honom och gjorde honom inte

något för när, men han hade inte haft alltför

mycket glädje av henne. Människan har många

egenskaper. Om man lidelsefullt tänkte på dem, så kunde

man gnägga av förtjusning, till och med över sin

egen andedräkt. Men vad skulle det bli då? Dumma

påhitt och lek med den egna kroppen, men inteti68 ANDREJ PLATONOV

allvarligt arbete. Zachar Pavlovitj hade aldrig satt

värde på sådana samtal.

Efter en timme kom lokföraren ihåg sin

vakttjänst. Zachar Pavlovitj och snickaren följde honom

till lokomotivet, som körde fram ur stallet. Redan

på långt avstånd skrek lokföraren med myndig

tjänstebas till eldaren:

— Hur är ångan?

— Sju atmosfärer, svarade eldaren allvarligt och

tittade ut genom fönstret.

— Vattnet?

— Normalt stånd.

Eldningen?

— Jämn.

— Utmärkt.

Nästa dag kom Zachar Pavlovitj till stallet.

Föreståndaren, en gubbe, som tvivlade på människorna,

betraktade honom länge. Han tyckte svartsjukt och

ända till smärta om lokomotiv och såg med fasa,

att man körde med dem. Om det hade gått efter

hans vilja, så skulle lokomotiven för evigt stått i

stallen, så att de inte fördärvades av okunnigas råa

händer. Han tyckte, att det fanns många människor

men få maskiner. Människorna voro levande och

kunde skydda sig själva, medan maskinerna voro

späda, hjälplösa, bräckliga varelser. För att kunna

sköta dem samvetsgrant måste man överge sin hustru,

kasta alla sorger åt sidan och doppa sitt bröd i

smörjolja — då kunde man släppa fram en människa

till maskinen, och det först efter tio års tålig väntan!

Föreståndaren granskade Zachar Pavlovitj och ledEN MÄSTARES TILLKOMST 189

— troligen en tölp. Där man bara skall vidröra med

ett finger, kommer han nog, det kräket, att slå till

med hela näven; då man försiktigt skall putsa glaset

på manometern, trycker han väl till så hårt, att han

river upp hela garnityret med rören. Att bara tänka

sig att släppa fram en bonde till mekanismen!

Herregud, så vansinnigt!

Tigande retade föreståndaren alltmer upp sig. Var

är ni, gamla tiders mekaniker, lokförare, eldare,

smör-jare? Förr brukade människorna skälva framför

lokomotiven, och nu tror de alla, att de är klokare än

maskinen! Helgerånare, skurkar, djävlar, tölpar, as!

Egentligen borde man genast inställa hela

järnvägstrafiken. Vad finns det för mekaniker nuförtiden?

Det är vrakspillror och inga människor! Det är

landstrykare, rövare, banditer — man törs inte en gång

ge dem en bult i handen, och så grej a de redan med

regulatorn! När tåget var i gång och det bara ryckte

till lite, när det bara surrade i mekanismen, så kände

jag det med yttersta nagelspetsen — kände det och

darrade av smärta. På första stationen letade jag mig

till skadan, sög ut varet, slickade rent såret, smörjde

det med mitt blod och körde inte vidare, förrän jag

var riktigt säker på att allt var i ordning... Och den

här vill rakt från dynghögen till lokomotivet!

— Gå hem först och tvätta trynet på dig, sen

kan man kanske släppa fram dig till lokomotivet,

sade föreståndaren till Zachar Pavlovitj.

Zachar Pavlovitj kom tillbaka nästa morgon, snygg

och putsad. Föreståndaren låg under ett lok och

rörde försiktigt vid fjädrarna, slog lätt på dem medi68 ANDREJ PLATONOV

en liten hammare och tryckte örat mot det klirrande

järnet.

— Motja, ropade föreståndaren på mekanikern,

skruva till den här lilla muttern... bara en aning!

Motja skruvade till muttern ett halvt varv.

Föreståndaren blev så rasande, att Zachar Pavlovitj tyckte

synd om honom.

— Men bästa Motja, sade föreståndaren med

undertryckt smärta i rösten, men med gnisslande tänder.

Vad har du gjort, ditt förbannade fä? Vad sa jag

åt dig? Muttern!! Vilken mutter? Huvudmuttern!

Och du har skruvat till kontramuttern och gör mig

alldeles galen! Du petar ju på kontramuttern igen!

Nå, säg, vad ska jag ta mig till med er, era

förbannade odjur? Ge dig i väg, din åsna!

— Låt mig försöka, herr föreståndare, att vrida

tillbaka kontramuttern ett halvt varv och skruva till

huvudmuttern en aning, bad Zachar Pavlovitj.

Föreståndaren svarade med rörd, lugnad röst,

glädjande sig åt medkänslan hos en utomstående

person.

— Jaså? Har du märkt det, va? Han är ju... han

är ju en vedhuggare och ingen mekaniker! Han

känner ju inte till muttrarna, han har ju inte en aning

om vad de heter. Vasa? Nå, hur skulle du göra det?

Han där behandlar ju lokomotivet, som det vore en

kvinna! Herre min skapare! Nå, kom hit! Skruva

till den lilla muttern, som jag vill ha det!...

Zachar Pavlovitj kröp under lokomotivet och

utförde uppdraget.

Sedan var föreståndaren ända till kvällen syssel-EN MÄSTARES TILLKOMST 191

satt med att arbeta vid lokomotivet och gräla på

maskinisterna. Då man tände ljusen, gjorde sig Zachar

Pavlovitj påmind. Föreståndaren stannade framför

honom och funderade.

— Maskinens far — det är hävstången, modern —

det sluttande planet, sade föreståndaren vänligt, som

om han erinrade sig något angenämt, vilket gav

honom ro om nätterna. Försök göra ångpannorna

rena i morgon, kom bara i tid! Men jag vet inte,

jag lovar ingenting — vi ska försöka, vi får se. Det

är en alltför allvarlig sak, förstår du, eldningen!

Inte något vad som helst, utan eldning! Nå, nu kan

du gå, ge dig i väg!

Ännu en natt sov Zachar Pavlovitj hos snickaren,

och i gryningen, tre timmar före arbetets början,

kom han "till stallarna. Där sträckte sig de

blank-slitna järnvägsspåren. På dem stodo godsvagnar med

inskrifter om avlägsna länder — bortom Kaspiska

havet, bortom Kaukasus. Underliga människor gingo

längs spåren — kloka och allvarliga: växlare,

maskinister, kontrollörer. Runtomkring lågo byggnader,

maskiner — skapelser av människohand.

Framför sig såg Zachar Pavlovitj en ny,

konstfärdig värld — så länge drömd, som om han

alltid känt den. Han beslöt att stanna kvar där för

evigt.PANTELEIMON ROMANOV

DEN BLÅA KLÄNNINGEN

13. — Riw kin - B t ick, 14 sovjetryska berättare.I

Olyckan skedde på bröllopet två veckor före

Po-krov, då säden redan var inbärgad och bara den

försenade potatisen fanns kvar på åkern.

Dagarna voro klara och ljumma. På morgonen

glänste allt av den tidiga höstdaggen, över fälten

utbredde sig långa spindelvävar, och i den friska

höstluften kändes en stark doft av den mörkbruna

potatisen och hampan.

Före dotterns giftermål gick Spiridon till sin

inhägnade åker för att se efter om det inte var tid att ta

upp potatisen. Han stod där en stund, såg sig

omkring med handen skuggande för ögonen och gick

hem med böjt huvud.

För en månad sedan hade dottern Ustinja sagt, att

hon tänkte gifta sig med smeden Parfens son —

en pionjär.

— Och var ska du ta pengarna ifrån till bröllopet?

frågade Spiridon utan att se på dottern,

i*— Vad för pengar? Hemgift behöver han inte,

och vi tänker inte gifta oss hos popen. Vi skriver

bara in oss, sade Ustinja vårdslöst, nästan i

förbigående, slängde med sin fläta och gick.

Hustrun Alena suckade, medan Spiridon i första196

PANTELEIMON ROMANOV

taget ville kasta sig efter dottern med knytnävarna,

men han stannade och sade bara, i det han slog ut

med armarna:

— Det är ett satans släkte, som växer upp nu!...

Mest av allt retade det honom, att fästmannen inte

ville ha någon hemgift. Han blir nog snart

hemlös, då han inte förstår att uppskatta pengar,

tänkte han. Själv var Spiridon en ganska välbärgad

bonde, som arbetade året runt, utan att skona sig.

På helgdagarna tog han på sig sin bästa röck och

gick till kyrkan eller åkte till torget, där han strövade

omkring med piskan i handen mellan vagnsraderna

och brödstånden för att ta reda på hur mycket det

ena och det andra kostade och för att slutligen vid

avresan från staden köpa en påse mjuka kringlor åt

sin hustru.

Fast han aldrig i ord gav uttryck åt sin kärlek

till hustrun, så gick han alltid ut på vägen, när hon

ibland rest ensam till staden och dröjde för länge,

för att se om hon inte syntes till. Men han aktade

sig för att låta människorna märka, att han var

orolig och väntade otåligt.

Han talade bara om hushållet med henne.

Nu blev Spiridon tystlåten och lättretlig. När

han drack, tändes en vild eld i hans ögon, han

blev alldeles utom sig och började slåss.

Det var på ett hår när, atKhan en gång i nyktert

tillstånd hade slagit ihjäl Semka — taktäckaren, en

liten lurvig bonde, då denne fnissande gratulerade

honom för »den goda brudgummen och hans

partitrohet».DEN B LA A KLÄNNINGEN 197

Alena var i fyrtioårsåldern. Hon hade redan för

länge sedan bytt ut den röda huvudduken mot en

svart, men var ännu kraftig och arbetsam. Hon var

alltid uppe före gryningen, gjorde eld i ugnen, då

Spiridon ännu sov. Hon lagade frukost åt honom

och krossade med morteln potatis i ett träfat. Och då

han skulle fara bort, gjorde hon i ordning ett knyte

bröd och ägg åt honom och rätade till hans krage,

då han med ett rött skärp drog åt den korta pälsen,

som han tagit på sig över den vida bondrocken.

När han var drucken och ville slåss med någon,

hängde hon sig alltid fast i hans armar och mumlade:

— Spiridon, kära vän, låt bli... Spiridon, jag ber

dig, låt bli...

Och hon hjälpte honom hem, lade jord på

blåmärkena, som han fått i fyllan. En gång blev han

svårt febersjuk. Alena satt i fem veckor vid hans

säng och lyckades rädda honom, fast de sömnlösa

nätterna gjorde henne själv till en skugga. Och

hon hade aldrig någonsin bett till gud så mycket

som då, när hon bad, att Spiridon skulle bli frisk.

Ju närmare dagen för Ustinjas bröllop kom, desto

dystrare och mörkare blev Spiridon.

I byn skulle man snart fira det glada bröllopet.

Men Spiridon gick med böjt huvud, liksom slagen.

Han tyckte, det var en riktig skam, att hans dotters

giftermål inte skulle vara riktigt — utan pop.198

PANTELEIMON ROMANOV

Bröllopet firades hos brudgummen. Alena ville

först ta på sig sin bästa blåa ylleklänning, som

Spiridon en gång haft med sig åt henne från

staden. Men hon ändrade sig i sista ögonblicket och tog

på sig en annan enklare helgdagsklänning. Det var

liksom en ingivelse, berättade hon senare på

sjukhuset för Spiridon.

Gästerna började samlas långt före mörkrets

inbrott. Förut brukade man åka från kyrkan i trojka

med pappersblommor, inflätade i hästarnas manar och

svansar, men nu kommo alla gående och farande utan

blommor. Spiridon ansåg, att det också låg något

kränkande och vanärande däri. Han tyckte, att man

skrattade åt honom och hans dotter och inte ansåg

bröllopet för giltigt. Då han tog på sig sin

helgdagsrock och smörjde in håret med smör, kände

han sig dum, som om han pyntat ut sig i onödan. En

annan skulle i hans ställe inte gått dit eller

åtminstone med avsikt tagit på sig gamla kläder. Ju

mer han tänkte så, desto mer förströdd och dyster

blev han. "hfl|

När gästerna kommo in i stugan, blev stämningen

pinsam, olidlig. Ingen visste, vad man skulle göra

med de unga — välsigna dem fick man inte, och att

genast sätta sig till bords och äta utan att göra

korstecken först var inte heller trevligt.

Brudgummens stuga var inredd efter stadsmaner

—avdelad i två rum. I ena rummet, det yttersta,

syntes två järnsängar. Det var de ungas sovrum.

Där fanns förstås inga ikoner, och blott i den främre

delen av rummet, i det röda hörnet, där det stod ettDEN B LA A KLÄNNINGEN

199

bord med bänkar och en ugn med nischer för

torkning av strumpor och bastskor, hängde en liten

helgonbild. Antagligen hade modern lyckats

genomdriva det.

Folk började samlas i stugan. Mest unga pojkar

i kavaj och korta skinnjackor och flickor — också

klädda som stadsbor — i vita klänningar och lågskor,

med vita strumpor. De larmade och skrattade, som

om de kommenderade över alla, medan de gamla

generat tryckte sig tillsammans i ena hörnet.

I främre delen av rummet stod bordet redan dukat.

Det var sammansatt av tre bord. På duken, vid

sidan av tallrikarna, lågo broderade handdukar, som

tagits fram ur kistorna för att torka de flottiga

munnarna och händerna med. Man hade också ställt

fram vodkabuteljer, körsbärslikör och hönsfat.

Ingen hälsade Spiridon välkommen eller visade

honom tillbörlig vördnad, som om hans närvaro var

utan betydelse. Han stod bland de andra gästerna

och väntade, tills man skulle kalla på honom och be

honom sätta sig till bords. Och ju längre han måste

stå, desto starkare kändes förolämpningen. I tjugu år

hade han strävat för flickan, och nu stod han där,

som om han släppts in på nåder.

Han tog ett steg baklänges, märkte inte, vad som

var bakom honom, och råkade med stöveln trampa

i en mjölkbunke, som stod vid väggen. Bunken

krossades, och en liten mjölkflod rann ut på golvet

mellan Spiridons fötter. Några gäster småskrattade,

och Spiridon rodnade ända ned i nacken.200

PANTELEIMON ROMANOV

Det gamla värdfolket, brudgummens föräldrar,

Parfen och hans hustru Anisia, sågo också bortkomna

ut. De visste tydligen" inte, vad de skulle ta sig till

med gästerna, som hade tråkigt, medan de unga, i strid

med alla sedvänjor, samlade sig i sovrummet.

Därifrån hördes skratt och prat. Ustinja, i en vit

klänning, med en hårknut i nacken, satt med sin

fästman på sängen, skrattade också och ordnade än hans

halsduk, än hans hår, som om de redan vore gifta.

Spiridon tyckte, att deras uppförande var i högsta

grad opassande, ja, nästan oanständigt.

Spiridon kände sig ändå värre till mods, då han

fick se, att den rödhårige Semka, som en gång

retat honom för detta giftermål, också var inbjuden.

Spiridons gudfar, Sergej Gorbulev, en gammal

bonde med grått, krusigt skägg och små hår på

näsan, tycktes förstå, vad Spiridon kände. Han sköt

skärvorna åt sidan med foten, böjde sig mot honom,

blinkade och sade tyst:

— Du har väl också kommit på besök till dig

själv?

— Nästan, svarade Spiridon dystert.

Äntligen blev det mera liv. De unga pojkarna

trängde sig larmande ut ur sängkammaren.

Pionjären Gar aska Sjtjeglov, fästmannens vän,

ställde sig mitt i rummet och lyfte armarna, som om

han ville mana till tystnad. Alla tego och sneglade

på honom och på varandra, med en obehaglig känsla

av att han skulle göra eller säga något, som kunde

komma alla att skämmas. Garaska torkade läpparna

med en näsduk, stack ett finger innanför kavajen,DEN B LA A KLÄNNINGEN 201

höll ett kort hälsningstal till de närvarande och

slutade med att lyckönska det unga paret, som

övervunnit fördomarna och ville skapa ett nytt liv.

Fästmannen, som var klädd i brun kavaj och

långa byxor, stod bredvid Ustinja. Han såg än på

talaren, och än viskade han leende något till bruden

för att dölja sin förlägenhet. Ibland viskade hon

också något till honom med handen för munnen.

Spiridon tyckte, att denna frihet och otvungenhet

hos dottern var skamlös. Då han gifte sig med Alena,

stod hon inte och skrattade och viskade med honom,

utan var som förstenad, så rädd var hon.

Spiridon betraktade talaren, hans stora pannlugg,

och han tänkte på att man struntade i honom, fadern,

och skrattade ut honom, därför att han råkat trampa

i bunken och att en pojke, som inte än var torr bakom

öronen, kommenderade över honom.

Men det förargligaste var, att Semka, som satt

på fönsterbrädet och rullade en cigarrett, tycktes

småle mot honom. Semkas ansikte var vanställt av

koppärr, huvudsakligen näsan, vars spets helt och

hållet var anfrätt. Detta gjorde hans ansikte särskilt

vämjeligt och lömskt i Spiridons ögon.

Då man började hälla upp vodka och bjuda

gästerna på hönssteken, blevo alla livligare, tungorna

lossades. Bara Spiridon satt orörlig, stirrade i sin

tallrik och tänkte på att alla märkte, hur dyster han

var, och förstodo anledningen. Men han kunde ändå

inte behärska sig. Han drack girigt det ena glaset

efter det andra och försökte att inte se åt det202 PANTELEIMON ROMANOV

håll, där hans hustru satt, ty han märkte, att hon

redan började snegla mot honom.

Han hade satt sig till bords i sin korta röck, vars

breda ärmar, som voro kantade med skinnband,

hindrade honom att föra kniv och gaffel. Då han skulle

skära sönder hönssteken, tryckte han till gaffeln så

hårt, att den plötsligt halkade och gnisslade så starkt

mot tallriken, att gästerna förskräckta sågo sig om.

Hans granne till vänster övergöts med den kalla

såsen och böljade med sådan fasa plocka rent

skägget, som om det vore fullt med gnistor.

Spiridon blev blodröd och hade lust att i

förtrytelsen slänga tallriken i golvet och gå, men han

behärskade sig och sköt bara undan den.

, Det är visst ett ovant göra, sade Semka med

ett flin.

Spiridon såg på honom, men svarade ingenting.

Tungorna lossades mer och mer. Knivarna lades åt

sidan, och man började arbeta med fingrarna, slet

av senorna och gnagaide på hönsbenen. De unga

omringade brudfolket och tvingade bruden att dricka

vodka och kyssa brudgummen.

Spiridon tyckte, att de voro oförskämda mot

dottern i hans närvaro och att alla tittade på honom

och säkert hade roligt, för att han inte kunde göra

något däråt.

Den koppärrige Semka böjde sig då och då över

bordet med sitt druckna huvud, såg med ögon, som

inte längre lydde hans vilja, på de unga, sedan på

Spiridon och skrek plötsligt med drucken stämma:DEN B LA A KLÄNNINGEN 203

— Hej, pojkar, kyss henne alla! Hon är ju inte

riktigt gift!

Spiridon bleknade.

Bönderna, som sutto bredvid Semka, började tysta

ned honom, men han skrek ännu högre och skrattade

sitt druckna skratt i Spiridons ansikte. Plötsligt blev

det dödstyst. Man väntade ett utbrott, men ingen

kunde ana, vad som skulle inträffa.

— Hej, pojkar, inga ceremonier! skrek Semka åter.

Men i samma ögonblick hände något. Två bönder,

som sutto bredvid Spiridon, föllo till golvet, och

denne stod plötsligt böjd över Semka med händerna

om hans hals. Med den ena handen sökte Semka

slita sig loss från Spiridons grepp, med den andra

trevade han efter en kniv på bordet. Då Spiridon

märkte hans rörelse, ryckte han loss sin kniv från

skärpet under rocken. Han grep hårt om den och

kastade sig över Semka, medan gästerna rusade åt

sidan. Spiridon svängde redan kniven över bonden,

som låg orörlig under honom, då Alena klängde sig

fast vid sin mans arm och skrek:

— Spiridon, kära vän, låt bli... Spiridon, jag ber

dig, låt bli...

Rasande sköt han hustrun åt sidan med handen,

i vilken han höll kniven. Alena skrek till, svagt,

förskräckt, och sjönk långsamt till golvet.

Hennes klänning var uppfläkt från bröstet ända

till benen. På golvet utbredde sig en mörk blodpöl,

som rann i smala strömmar ned i en fördjupning och

blandade sig med dammet på golvet.204 PANTELEIMON ROMANOV

Såret var dödligt. Alena fördes till sjukhuset, där

hon långsamt tynade bort.

III

Hela byn tyckte synd om Spiridon, och man talade

om olyckan, som drabbat honom. Hans hem blev ju

utan husmor.

Grannarna tittade ofta in till honom, där han satt

ensam, med sänkt huvud, och talade om att det nog

skulle bli svårt för honom att sköta sitt hushåll utan

någon hjälp, att han måste gifta sig — han var ju

inte gammal än... Han kunde fria till Katerina

Solov-jov. Hon var snäll och arbetsam, men hon hade tre

barn. Om han ville, kunde han ta Stepanja. Hon hade

bara en pojke, och när han växt upp, kunde han

göra nytta för sig.

Men Spiridon ville inte höra på dessa förslag.

På tredje dagen fick han besöka den sjuka.

Sjuksystern i sin vita röck förde Spiridon längs

den långa korridoren, och han gick försiktigt på tå

bakom henne i sina stora stövlar och med mössan i

handen. Då hon stannade framför den sista dörren,

stannade också Spiridon. Han såg på mössan, som

om han inte visste, vad han skulle ta sig till med den,

och på sina stövlar, om han inte lämnat spår efter sig.

Som om han mera oroades för det rena sjukhusgolvet

än för det förestående mötet med den döende hustrun.

Systern gick in till den sjuka. Genom den öppnaDEN B LA A KLÄNNINGEN 205

dörren såg Spiridon i ena hörnet av det för övrigt

tomma rummet en brits och därpå en obekant,

främmande, gul panna.

Systern gick fram till britsen, vände sig om och

vinkade åt Spiridon. Denne reste sig ännu mer på

tå, varvid hans stövlar halkade på det hala golvet,

och han kom närmare.

Framför honom låg Alena. Den likgula pannan

visade sig vara hennes. Det var underligt, att hon

förändrats så hastigt. Kring de insjunkna ögonen voro

mörka, jordfärgade skuggor. Över det gråa

sjukhustäcket lågo utmärglade, blekgula, liksom

nytvät-tade händer med långa naglar.

Systern gick ut. Spiridon satte sig på kanten av

pallen, som stod vid sängen.

Han kände sig generad och skämdes för att han

själv hade sårat henne dödligt och nu kommit för att

besöka henne.

— Nå, hur mår du? frågade Spiridon med

främmande röst.

Han ville harskla sig, men vågade inte.

Den döendes matta blick stannade på honom, och

det bleka, liksom uppmuntrande leendet, som lyste

upp hennes ansikte vid hans åsyn, gav genast vika för

ett uttryck av sorg.

— Jag kommer att dö, mumlade hennes bleka,

blodlösa. läppar svagt, knappast hörbart.

Hon låg några ögonblick orörlig, som om hon

vilade sig efter ansträngningen... Med samma sorgsna

uttryck fortsatte hon:206

PANTELEIMON ROMANOV

En sån olycka, som drabbat dig. Hur ska du

bära dig åt ensam?... inte kan du reda dig... med

hushållet menar jag...

Hon hade åter kommit in i sin gamla roll. Hon

talade med honom, som om inte hon var i behov av

omsorg och medkänsla, utan Spiridon, vilken var

tvungen att klara sig ensam, då potatisen ännu inte

var upptagen och ingen kunde se efter honom och

hjälpa honom.

Efter gammal vana tog Spiridon emot hennes

omsorg som en självklar sak, och hans ansikte fick ett

uttryck, som om han verkligen hade det mycket svårt.

Han ville till och med säga åt hustrun, att

grannarna föreslagit honom att gifta om sig, men något

avhöll honom därifrån. Han slog bara ifrån sig med

handen, som om han inte ville tala om sig själv,

och sade:

— Det är inget att fästa sig vid|. Jag klarar mig

nog. Bara du blir bra ...

Men den sjuka kvinnan skakade hopplöst på

huvudet.

— Det är redan slut med mig i...

Sedan såg hon länge på sina händer, som lågo

på täcket, lyfte dem med naglarna mot ansiktet,

funderade en stund och frågade:

— Nå, lever de tillsammans än?

Hon menade de unga.

— Ja, de lever fortfarande tillsammans, svarade

Spiridon.

Alena skakade åter på huvudet.DEN B LA A KLÄNNINGEN 207

— En hemlös... hemgift vill han inte ha, sätter

inte värde på pengar... hon blir olycklig med

honom... han kommer inte att älska henne länge...

— Inte kan man tala om kärlek där! sade

Spiridon med samma tonfall.

— Jag lever nog inte mer än två dar till...

utsliten,... sade Alena, stönande av smärta och låg

några ögonblick orörlig, med slutna ögon.

Det började klia i Spiridons ögon och rycka i

näsan — tårarna ville tränga fram. Han tänkte på

att hon, fastän döende, bara bekymrade sig om

honom, medan hain själv mer än en gång grubblat

över grannarnas förslag. Då han mest av allt var

rädd om sina pengar, tyckte han, att det var synd att

ta en människa i sin tjänst. Men han kunde ju inte

reda sig ensam efter hennes död...

Alena slog upp ögonen, vände sitt huvud på den

hårda sjukhuskudden mot Spiridon, såg på honom

och sade skyggt och osäkert:

— Du kan låta begrava mig i den blåa

klänningen ,... det är ditt minne... jag har aldrig haft

den på mig,... tittade bara på den ibland...

— Det är synd, svarade Spiridon efter en stund,

varför ska den onödigt multna bort i jorden? Låt

Ustinja hellre få den.

— Ja visst, ja... det gör ju ingenting. Där uppe

bryr man sig väl inte om hur jag är klädd, sade

Alena med matt röst, och på hennes läppar skymtade

skuggan av ett svagt leende. Det var, som om någon

varnat mig..208 PANTELEIMON ROMANOV

Hon tystnade, andades hastigt och svagt. Spiridon

väntade, men eftersom hon teg, frågade han:

— Varnat? Vad då för?

— Att jag inte tog på mig den där klänningen...

den skulle nog ha förstörts... du skulle ha skurit

sönder den.

Spiridons ögon började åter att klia, och det

kändes, som om en klump fastnat i halsen.

— A, prat... människan är mera värd än en

klänning, sade han och slog avvärjande ut med

handen.

— Mera värd... människan... Jag ville redan

ta den på mig, men tog sen av den igen, det var

som gud ville rädda den.

Spiridon torkade ögonen i smyg med sin mössa,

och som ett fjun fastnade en bit vadd ur fodret på

näsan. Spiridon märkte det inte.

Alena ville säga det åt honom, men det kostade

henne tydligen alltför stor möda,. Hon sade

ingenting, utan såg bara på vadden, som drog hennes

uppmärksamhet till sig.

Spiridon betraktade spänt sin hustru och

förstod, att hon aldrig mer skulle stiga upp och att

hon själv visste det. Och åter pressades hans hals

ihop som i spasmer, av sorg och medlidande med den

människa, som han levat tillsammans med hela sitt

liv.

Alena märkte hans förstämning. Hon tyckte, att det

var synd om mannen, och för att lugna och trösta

honom sade hon:DEN B LA A KLÄNNINGEN 209

— Sörj inte... kanske jag ändå blir bra... det

händer ju...

— Låt oss hoppas det, sade Spiridon, men tänkte

genast förskräckt, att det skulle vara en olycka, om

hon verkligen räddades till livet, ty hon skulle ändå

inte kunna arbeta, och så blev han tvungen att föda

och sköta om henne.

— Man har redan kallat mig till

undersökningsdomaren, fortsatte han. Nu kommer de jämt att

släpa mig dit, så det blir ingen, som kan ge vatten

åt hästen.

Han sade detta först och främst för att jaga ifrån

sig de skamliga tankarna, som stego upp i

huvudet, dessutom skämdes han att sitta bredvid sin

hustru, som han själv lagt på dödsbädden, frisk

och kraftig, inte betryckt av någon sorg, och han

sökte visa, att också han var i behov av medlidande,

kanske i lika hög grad som Alena. Försökte till

och med tala med svag och sjuklig röst.

— Varför ska de släpa dig dit? sade Alena som

svar på hans ord om undersökningsdomaren. Om det

vore med avsikt... vad kan man begära av en

full karl? Det händer värre saker!...

Hon slutade inte meningen, slöt ögonen och bet

i de bleka läpparna.

— Gör det ont? frågade Spiridon och böjde sig

fram mot henne.

Alena nickade svagt på huvudet och började åter

stöna och yra.

Spiridon såg igen på henne och tänkte:

14. — Riwkin-Brick, 14 sovjetryska berättare.210 PANTELEIMON ROMANOV

»Kan hon verkligen bli frisk?»

Systern kom in, rätade till täcket, tog den sjukas

hand, vände sig bort och kände på pulsen. Sedan

vinkade hon åt Spiridon, att han skulle gå. Men i

samma ögonblick öppnade Alena ögonen, såg på sin

man och sade med matt stämma:

— Ja, gå nu... vi kanske inte ser varandra mer...

ta någon, som gräver upp potatisen åt dig, du reder

dig inte ensam. Och klänningen kan du ge åt Ustinja,

hon kan få den... Mig... gör det detsamma i

vilken... Sedan tillade hon efter att ha hämtat

andan: — Du borde allt gifta dig... varför ska du

betala pengar åt en främmande... Jag har redan

tänkt på Katerina, det är en präktig kvinna...

— Du ska inte prata så där, sade Spiridon, du

blir kanske bra igen med guds hjälp.

Spiridon stod ännu en stund vid britsen med

mössan i handen, utan att veta, hur han skulle ta farväl.

Tigande böjde han sig djupt ned till marken, som

man böjer sig för döda, lämnade sedan sjukrummet

igen på tå, otympligt, med vaddfjunet fortfarande

kvarsittande på näsan.

Då han kom hem till sin tomma stuga, där hans

hustru ännu för kort tid sedan stökat vid ugnen, satte

sig Spiridon på en bänk och förblev länge

orörlig i denna ställning. Sedan drog han fram

bordslådan för att se efter, om det fanns något ätbart,

men där hittade han bara ett litet brödstycke och

i grytan på ugnen några kalla potatisar.

I tomheten och tystnaden efter något, som gåttDEN B LA A KLÄNNINGEN 2x1

bort, vid tanken på förlusten av den ständigt

omtänksamma vännen och vid anblicken av den kalla

potatisen steg åter en klump upp i halsen på honom.

I hela sitt liv hade hon varit som en mor för

honom, ja, till och med nu, då han sårat henne

dödligt, tänkte hon bara på honom, föreslog till och

med att han skulle gifta om sig. Men förr hade han

aldrig lagt märke till det, inte uppskattat det

tillräckligt. Först nu, då hon inte var hos honom

längre, då den kalla potatisen talade om hennes

kanske eviga frånvaro, kände han det.

Om man inte lyckades rädda henne, skulle han

för hennes stora kärlek vara hennes minne trogen

ända in i döden. Och det var bättre att äta den

kalla, fuktiga potatisen än att låta hennes plats

intagas av en annan människa, om det också vore den

där Katerina.

Då han nästa dag gick till sjukhuset, tänkte han

åter på hur det skulle bli med hushållet: om hon dog

kunde han inte reda sig ensam, och ta någon i sin

tjänst — det var synd om pengarna.

Det vore nog bäst att gifta sig med Katerina».

Katerina var en bra människa, men hon hade ju

tre barn. Då var Stepanja bättre — hon hade bara en

liten.

Men om Alena räddades, skulle hon ändå förbli en

krympling och skulle inte kunna arbeta. Och då det

var omöjligt att ensam reda sig med hushållet, blev212

PANTELEIMON ROMANOV

han tvungen att ta någon i sin tjänst, ty så länge hon

levde, kunde han inte gifta om sig med någon annan.

Så måste han nog också anställa någon, som skötte

henne. ,

På vägen till sjukhuset tänkte han, att systern

kanske skulle säga åt honom:

— Gudskelov, den gamla kan räddas, men du är

tvungen att ta hem henne och låta någon grannfru

sköta om henne. Gud har hemsökt dig — du måste

bära sorgen med jämnmod. Hon kan inte arbeta

längre.

Spiridon gick och grubblade på hur mycket det

skulle kosta, men han var så upprörd, att han inte

kunde räkna.

Nedstämd av dessa tankar kom han in i

sjukhuskorridoren och ställde sig vid dörren, skyggt, liksom

väntande på sin dom, med mössan i handen.

Systern reste sig från det vitmålade bordet, där

hon satt och skrev något. Då hon fick syn på

Spiridon, gick hon fram till honom.

— Jaa... sade hon tungt.

Spiridon blinkade, hans hjärta stannade, och kall

ångestsvett trängde fram på hans panna. Han torkade

av den med mössan.

— Vad ska man göra, man måste lida, sade

systern... hon dog i natt. Hon är där... man har

burit ut henne i bårhuset, tillade hon. Hon bad, att

man skulle ge den blåa klänningen åt dottern.

Mot sin vilja drog Spiridon en lättnadens suck.

Men vid tanken på att hans hushåll nu blivit utanDEN B LÄ A KLÄNNINGEN 213

kvinna, att han aldrig mer skulle se sin gamla hustru,

kände han åter en klump i halsen, och helt oväntat

för sig själv började han snyfta dumt, käringaktigt

och skämdes på samma gång för sina tårar.MARIETTA SJAGINJAN

AGITATIONS V AGNENI

— Den kom till oss, vänta, låt mig se... Jag

gick till repetitionen under de grönas ockupation

den 3 juni förra året, den 5 juni hade vi konsert,

just under kosackernas angrepp, och samma

konsert upprepades den 10, när de röda kom. Lägg så

till ytterligare två veckor... just då var det. Den

kom till oss den 24 juni klockan tio på morgonen —

ni kan vara så säker på det som på er egen

födelsedag.

Berättaren gjorde en paus för att fylla på sitt

teglas, på vars botten en utpressad citronskiva låg.

Han bet ett stort stycke av en kaka, översållad med

söta, svarta russin. Utan brådska tog han en klunk

av det varma teet och ställde tillbaka glaset på det

rytmiskt skakande fällbordet.

Det var på sommaren, fönstren stodo öppna både

till höger och vänster. I korridoren på sydosttåget

bolmade passagerarna sochomtobak. Vinden, som

ven genom fönstren, förde med sig doften av den

varma stäppen och den söta klövern. Tåget flög i

riktning mot söder.

— Och sen, medborgare?

Berättaren, en mager man i alpackakavaj, svettig av218 MARIETTA SJAGIN JAN

värmen och teet, omringades av nyfikna åhörare.

Alla hängde fast vid hans mun, några av nyfikenhet,

några med åskådarens omedvetna aptit den

svart-muskige mannen åt och drack verkligen med

välbehag. Han lät ingenting gå förlorat, samlade upp alla

smulorna från kavajen i handflatan, såg noga på

dem och förde dem sedan försiktigt till munnen.

Märkena efter tänderna på kakan jämnade han genast

ut med sm skarpa pennkniv och stoppade in den

avskurna biten i den regelbundet tuggande munnen

f- som ved i en ugn. Om han skurit en

parmesan-ost eller en mogen melon med sådan andakt, skulle

man kunnat förstå det — men här var det ju bara en

kaka, som för resten inte heller var så färsk. Det

vattnades i munnen på åskådarna. Han åt inte bara

med aptit, han berättade också med aptit. Hans

ansikte, som genomkorsades av otaliga rynkor,

påminde något om en hopvikbar topografisk karta,

ögonen voro som sjöar, kantade med lätt grånade,

buskiga ögonbryn. De mörka skuggorna under

ögonen hade som kilar trängt djupt in i de magra

in|derna. Hakan bar spår av otaliga raksår. överläppen

ryckte då och då till liksom hos en kanin vid åsynen

av grönsaker, och mustascherna avtecknade sig med

sina djupa urgröpningar och små upphöjningar som

uppryckta trädrötter i en uthuggning.

En uppmärksam iakttagare skulle genast ha fått

klart för sig, att han framför sig hade en persqn,

som hade förställning till yrke. Rynkorna, som

fårade huden, visade liksom riktningen av hans

instuderade leenden, grimaser och mimik. Det hopvikbaraAGITATIONSVAGNEN

219

ansiktet skulle ha liknat en mask, om inte de sorgsna,

öppenhjärtiga ögonen varit, vilka mötte ens egna,

otvunget och forskande. Dessa ögon talade om

främlingens stora intelligens. Det var tydligt, att han

förstått, vägt och inrangerat var och en av sina

åhörare i sträng matematisk ordning, dragit

medel-proportionalen, anpassat sig efter den och sökt att

helt och hållet assimilera sig med miljön för att

varken stå högre eller lägre än den. Denna djupa

ackommodationsförmåga skulle bara ha kunnat upptäckas,

upprepar jag, av en mycket uppmärksam iakttagare.

Men det fanns inte någon sådan där. Den enda

intelligenta passageraren, en kutryggig kommunist med ett

ironiskt och självmedvetet utseende, var

fullkomligt lugn och likgiltig. Han slumrade helt enkelt,

invaggad av tågets skakningar, och brydde sig lika

litet om det, som försiggick omkring honom, som

övriga — arbetsblusar och rysskjortor, en rödgardist,

två kvinnor i hatt och några mörka ynglingar med

affärsmässigt utseende — hängde, som jag redan

sagt, med förtjusning fast vid talarens mun och

kände sig på samma plan som han.

p — Ha inte så bråttom, sade talaren i

undervisande ton till den otålige åhöraren. En berättelse

är som en karamell — bara en åsna biter genast

sönder den, medan en förståndig människa håller den

på tungan och suger på den så länge som möjligt...

Den kom alltså till oss precis den 24 juni klockan

tio på morgonen.

- Kamrat, förklara då äntligen vem sojn kom?220

MARIETTA SJAGIN JAN

kunde hans granne, en rufsig yngling, inte avhålla

sig från att fråga.

— Ni borde allt ha väntat en liten stund till, unge

man, så hade ni sluppit att fråga så galet. Inte »vern»

utan »vad». Ty jag talar om en vagn. Men tillåt

mig först och främst säga er, att ni nu har framför

er en artist från det berömda teatersällskapet

Ras-duvaj-Petjurin. Sedan tjuguåtta år har jag aldrig

lämnat scenen. För resten är jag också tenor. Jag har

sjungit i Faust. Men genom omständigheternas makt

blev jag skådespelare och regissör och sen fem år

tillbaka kuplettsångare tack vare det ökade politiska

intresset. Så fort jag sjöng en kuplett — genast var

den på allas läppar. Och under den oroligaste tiden

hade vi1 en särskild visa, som hette »Vaska». De

frivilliga husväktarna med sina jaktgevär och alla

förbrytarna i1 fängelset hade sprungit sin väg, men

hos oss i biträdesföreningen var salen alldeles

propp-full, och bara jag visade mig på estraden, så skrek

publiken: Ta Vaska! Nå, varför inte!

Vaska Tertyj frågar mig:

Vad är kolorit? — nå, säg!

Mycket enkelt — kolorit

är röd till vänster, till höger vit,

djävulssvart hos Denikin,

hos Machno som smaragden fin.

Vaska Tertyj svarar då:

Du är dum, som säger så.

Koloriten är, helt enkelt sett,

färger, blandade på en palett.AGITATIONSVAGNEN 221

Berättaren sjöng kupletten med en behaglig tenor

och fortsatte, sneglande på den sovande uniformen.

— Det var alltså den 24 juni enligt den nya

tideräkningen, efter omvälvningen. Tidigt på morgonen

kom några pojkar, som bodde i samma hus som jag,

springande till mig och skrek för full hals:

— Farbror, farbror, soldater har kommit för att

hämta er!

Jag gick ut som jag var. Två rödgardister med

gevär väntade i farstun. Så och så förhåller det

sig, kamrat, sa de, vi behöver intelligensen till hjälp

mot okunnigheten bland byinvånarna. Vi anordnar

»flygande möten», och då man hört, att ni sjunger

kupletter mycket bra, har man skickat efter er från

Ispolkom.1 Vi har ingen fullmakt, men ni måste

ändå följa med oss genast.

Jag tog på mig min hatt och gick med dem.

Ispolkom hade slagit sig ned i det gamla rådhuset, som

låg på torget mittemot stadsträdgården. Vad tror ni,

jag fick se? Framför trappan stod en kolossal, lång

vagn, förspänd med fyra hästar. Den var rödmålad

och såg ut som en sån där ambulerande teatervagn,

ni vet, från förr i tiden. På båda sidorna små fönster

med förhängen, och mellan dem i gul färg

rådsrepublikens emblem, agitationsupprop och paroller.

Och det var inte gjort hur som helst, utan vackert,

smakfullt, rentav listigt. Från vilket håll man än

såg, gjorde det starkt intryck. Särskilt på

baksidan var en vacker målning — en arbetare, som

1 Verkställande utskott.222 MARIETTA SJAGIN JAN

svängde en tung hammare över den gamla världen

och pekade mot framtiden, som lyste över honom,

symboliserad av en glödande, femuddig stjärna.

Bilden var så övertygande framställd, att man inte

kunde se på den utan att gripas djupt. Runtomkring

vagnen hade en massa pojkar samlats; vem, som

än gick förbi på torget, stannade och tittade.

Jag steg uppför trappan till Ispolkom. En ung

man i uniform och med revolver i gördeln, vacker

som en ängel hos Perugino, kom emot mig. Det var

sekreteraren.

j|||» Är ni kamrat den ojch den, vår stads högt

uppburne kuplettsångare? frågade han.

— Det stämmer, svarade jag.

— Skulle ni vilja åta er att uppträda på våra

»flygande möten» med improviserade kupletter?

Uppslagen får ni av oss. Villkoren kan ni bestämma

själv. Vagnen ska besöka alla grannbyarna — först

och främst kosacksamhället Moltjanovka.

Jag tog mig en funderare och slog till. Jag tänkte

redan gå hem igen, men sekreteraren hejdade mig.

" — Nej, kamrat, det hinner ni inte. Om ni måste

underrätta någon där hemma, så skicka ett bud. Vid

tiotiden samlas alla medverkande, och så bär det

genast av. Ni har inte druckit te än, säger ni,

det får ni på vägen.

— Varför så överdrivet bråttom? frågade jag.

Han berättade, att allt redan för länge sen varit

förberett, men deras konsertsångerska hade insjuknat

under natten. Man hade beslutat att ta någon

förmåga från stån i stället, och man hade hört talas

AGITATIONSVAGNEN 223

så mycket om mig, att man bestämt sig för mig.

Därför hade jag ingenting annat att göra än att köpa

lite tobak i närheten, sätta mig på fotsteget till

vagnen och vänta.

Det gick en halvtimme, och så småningom

samlades alla mina följeslagare. Jag tittade lite i smyg

på dem och märkte, att inte heller de kände

varandra. En del bara så mycket, att de nickade

igenkännande, de andra hälsade inte alls.

Först kom en riktig jätte, hög som en port,

klädd i segeltygsdräkt, med vida byxor och en enkel

rem om livet. Hans ansikte var inte ryskt — det

visade sig, att han var georgier. Han och en annan,

en mager man i blå skjorta, voro agitationstalare

med fullmakter från partikommittén. De hälsade

tigande och steg upp i vagnen. Som jag sen fick veta,

var den blå en mycket framstående man och hade

kommenderats till oss samtidigt med en

truppavdelning, medan georgiern var en arbetare från

trakten. Han hade före omvälvningen suttit i fängelse.

Efter dem kom en maskinskriverska, en ung, vacker

flicka, fem musikanter och Ispolkoms sekreterare

med en peruginoängels ansikte. På kuskbocken tog

en beväpnad kosack plats, grep tyglarna med båda

händerna, och så bar det i väg. Då vi åkte genom

stån, stannade alla, som kom i vår väg, och stirrade

efter oss med uppspärrade ögon.224

MARIETTA SJAGIN JAN

Vid första anblicken såg vagnen ut som en

låsesalong. Snyggt, golvet målat, på väggarna tavlor,

kartor, plakat. Och på bordet i mitten en hel mängd

broschyrer, tjugu, trettio stycken av samma slag,

och i lådorna flygblad och tidningar.

Så åkte vi. Åt en smula och rökte. Gardinerna för

fönstren fladdrade som segel. Vi var snart utanför

stån. Stäppdoften kom in genom fönstret. På

sommaren är det underbart på våra kubanstäpper, som

på de amerikanska prärierna — gräset räcker upp till

midjan, stora vidder så långt ögat når, vägen syns

inte för den höga, böljande grönskan, inte heller

människorna och djuren. Ibland flyger en vaktel upp

ur gräset, och en stare visslar. Så är det inte en,

inte två, utan tiotals verst.

Kosackbyarna ligger undanskymda och de enstaka

stugorna spridda långt från varandra. Möter man en

bonde i vit filthatt med breda brätten, så ser den

på avstånd ut som en riktig sombrero. Sällskapet i

vagnen hade tydligen inte varit på landet på länge..

Den magra i blåa skjortan såg ut genom fönstretj

tog av pincenén, tittade på oss, och hans ansikte

var alldeles förändrat. Maskinskriverskan var så

glad, att hon ovillkorligen ville springa barfota

efter vagnen, medan georgiern satte sig tungt ner,

knäppte upp kragen, lade upp benen på bänken

mittemot och började dra sina georgiska sånger, denAGITATIONSVAGNEN 225

ena vemodigare än den andra. Musikanterna

beledsagade honom på sina blåsinstrument.

Samtalet kom inte riktigt i gång i början. Det

var bara jag, som talade med sekreteraren om ämnena

för kupletterna. Jag kastade genast ner några verser,

läste upp dem, och han berömde dem mycket.

Det blev hetare och hetare, jorden utströmmade en

söt doft, det var svårt att andas för vällukten. Vi1

kastade av oss kavajerna och tog av skorna...

Ansiktena började brinna i skarp, skär färg. Flickan

hade bränt ryggen och armarna ända till armbågen.

Vi vek av från stora landsvägen in på en byväg och

slog läger. Till kvällen skulle vi vara framme i

byn Moltjanovka. I solnedgången, då hela stäppen

ångade som ett eldhav och rödbruna fläckar skimrade

framför ögonen, om man såg upp mot himlen,

hördes plötsligt ett ihållande smatter i fjärran. Det ljöd,

som då man utan avbrott öser ärter genom ett såll.

Våra hästar stannade, kosacken hoppade ner från

kuskbocken och gick fram till fönstret, där den

magra i blåa skjortan stod.

— Jag tror, det är bäst, vi vänder.

— Vad står på? Skjuter man i Moltjanovka?

— Ja, det kan inte vara någon annanstans. Jag

känner mycket väl till de här trakterna. Gud bevare

oss, om vi fastnar här, då blir vi omringade från

alla sidor som i en råttfälla. Kanske de vita intagit

Moltjanovka?

— Hur kan det vara möjligt, då vi inte hört

något i morse? Trakten var ju rensad ända till

Tichoretsk.

15. — Riu) kin - B t ick, 14 sovjetryska berättare.226

MARIETTA SJAGIN JAN

— Det händer så mycket, som man inte får reda

på i förväg, anmärkte kosacken filosofiskt och grep

tag i tyglarna för att vända vagnen.

Vi blev lite misslynta. Det var en obehaglig

situation. Vi hade givit oss av i agitationsvagnen under

pomp och ståt, smyckade som till bröllop, och nu —

varsågod, helt om med skaklarna vid själva målet.

Utan att säga något läste vi" samma tanke i varandras

ögon.

— Hallå där! ropade georgiern genom fönstret

till kosacken, är det inte bättre, att vi slår läger här

över natten? I morgon bittida kan vi rekognoscera

terrängen. De vita lämnar kanske Moltjanovka i

natt, då kan vi köra dit.

Kosacken skakade betänksamt på huvudet. Han var

en pålitlig rödgardist, född i en liten by i

grannskapet. För inte så länge sen hade han kämpat mot sin

egen far, som huggit ned hans yngsta bror, en

bolsje-vik. Hans släktingar-kämpade under Wrangel. Han

visste, att det inte alls var så omöjligt och inte heller

någon småsak att stöta på de vita på dessa kutiga,

stäpper, där varje jordstycke ännu bar spår efter de

kämpande härarna, där de sårade ännu låg kvar

i sänkorna och bönderna gömde sig i busksnåren.

Han ritade med piskan i jorden och svarade ovilligt:

— Bortom Moltjanovka har de våra plundrat alla

gårdar, då de drog bort. Det finns inga grymmare

bönder i hela Kuban än de. Bara de får tillfälle till

det, så slår de ihjäl oss allihop. Man berättar, att

kvinnorna i Moltjanovka strypt rödgardister i bad-AGITATIONSVAGNEN

227

stun. Det finns inga kosacker kvar där, bara gubbar

och barn. Wrangel har tagit alla med sig.

— Ser du, kamrat, brummade georgiern, det är

bara käringar kvar, och så är du ändå rädd för

Moltjanovka. Vi ska propagera bland kvinnorna,

så att de vänder ryggen åt sina män, när de kommer

tillbaks. Spänn ifrån hästarna. Vi ska vänta tills i

morgon... för resten finns det ved här för en riktig

brasa.

Vi befann oss vid ett brant, lerigt stup, som var

naket på vår sida men på motsatta sidan bevuxet med

torra buskar. Skottlossningen upphörde. Att stanna

på den välsignade stäppen under natten, göra upp

en eld, inandas doften av mynta och kummin var

vida angenämare än att vända om igen.

Maskin-skriverskan hoppade ner från vagnen och slog

kosacken lätt i ryggen.

— En sån olycksprofet! Se er omkring! Här kan

inte ens en höna bli rädd.

Med en ogillande min spände kosacken från

hästarna, band tillsammans deras framben och släppte

dem att beta. Sen gick han till en källa, som låg

mer än en verst därifrån, samlade ihop ris, och

uppsluppna som småbarn, gjorde vi upp ett bål. För

säkerhets skull på själva bottnen av sänkan. Vagnen

glödde i solnedgångens sista strålar, inskrifterna och

plakaten avtecknade sig som eld. De syntes nog på

långt håll. Det tyckte rödgardisten visst inte om. Han

tog ner en sliten filt från kuskbocken och slängde

den över det mest lysande hörnet på vagnen. Det228 MARIETTA SJAGIN JAN

var först vid elden, kan man säga, vi fick mera

känning av varandra. Trevnaden i samvaron har mycket

att betyda vid sådana tillfällen — om någon kan

ordna och ställa allt till rätta. Det är vanligtvis

kvinnogöra, men vår enda dam visade sig vara av

den sorten, som inte kan något annat än sitt yrke.

Hon sprang omkring, tröttade ut oss med sina frågor,

flätade kransar och satte dem på våra huvuden och

ställde bara till med oreda. Det var georgiern och en

av de fem musikanterna, klarinettspelaren, en mycket

underlig människa, som sörjde för hushållet. Den

senare kan jag ännu se framför mig. Han hade ett

runt ansikte, halvöppen mun, inte ett spår av

ögonbryn och ett par ögon, som vänligt och uppmuntrande

tittade fram ur två springor. Allt han tog sig för,,

gick så lekande lätt. Han kokade gröt åt oss och

gjorde i ordning kaffet, allt under skämt och glam.

Georgiern var också en mästare i varjehanda arbete,

men han kunde inte skämta, och hans ansikte var

skrämmande — mycket dystert, koppärrigt, näsan sned,

hade antagligen slagits sönder någon gång och åter

vuxit samman, händerna seniga, stora och valkiga.

Den lilla kamraten i blåa skjortan utmärkte sig inte

på något sätt. Han hade först nyligen kommit från

Moskva och kände södern, som han själv uttryckte

sig, mera teoretiskt. Hans leende var skyggt, och

han tycktes vara mycket klen och bräcklig. Ingen av

oss kände denna magra mans stora styrka. Först

senare lärde vi oss känna den. Så länge teg han

bara, log svagt, när man skämtade, åt förströdd,

lite i taget, var försiktig med maten. Han förklä-AGITATIONSVAGNEN 229

råde, att han efter en tvåårig hungerperiod ännu

inte hunnit vänja sig att äta ordentligt. Om inte

kerubinsekreteraren så tydligt visat honom sin

högaktning, skulle vi helt och hållet glömt bort den

bräckliga mannen och på samma gång all politik.

De övriga fyra musikanterna underhöll sällskapet,

var och en på sitt enkla sätt.

Så satt vi där vid elden, ingen hade lust att sova,

det var inte något nöje att krypa in i vagnen, då

det var så skönt ute.

Skotten hade tystnat, kosacken lugnade sig också

och tog fram tobakspungen, rullade en cigarrett

och slog sig ner vid elden.

— Säg, kamrat, vilket auditorium räknar ni på i

Moltjanovka? frågade georgiern den magre. Ni ska

veta, att kosackerna är ett mycket listigt släkte.

Minst av allt kan man besegra dem genom

vältalighet. De är vana vid tal redan från barndomen,

de använder sig av en patetisk ton till och med,

då de pratar med varandra. Även de mest obildade pv

dem begagnar sig av alla möjliga allegorier och

liknelser. De mera bildades tal är så krystat och

högtravande, att jag själv ofta har svårt att förstå

det.

— Det är så sant så, blandade sig kosacken i

samtalet, de kan tala. Kosackernas tal är mycket

mera svarvat än popernas. Dem kan man inte prata

omkull.

— Vid agitation kan man inte lita på orden,

svarade den magre. Man måste fånga och rycka med sig

åhörarna, och det lyckas bäst genom nya medel230

MARIETTA SJAGIN JAN

varje gång. Att förklara något för människorna, det

tar lång tid, här måste man få dem med sig genast.

Om det lyckas, är grunden lagd.

— Det är som dans efter musik, insköt

klarinettspelaren, orden är helt och hållet en bisak.

— Ni uppfattar agitationen som magnetism eller

hysteri, sade georgiern. Om det vore så, skulle

gråterskorna vid begravningar eller epileptiker vara

de bästa agitatorerna.

— Vad tror ni? anmärkte den magre och såg

allvarligt på oss. Epileptikerna agiterar med en

våldsam, medryckande kraft. Jag har aldrig sett en sån

rörelse, en sån uppståndelse, som en epilektiker kan

framkalla. Låt oss se saken ärligt, utan

böckernas schablon. Den bildade kan man undervisa —

den enkla känslomänniskan bara uppskalka och gripa.

Exemplet med epileptikern är utmärkt, här finns

ingenting avsiktligt, människan har helt och hållet

gått upp i sig själv, och omgivningen smittas och

rycks med.

r- När jag agiterar, försöker jag alltid påverka

intellektet, sade georgiern, och jag tycker, kamrat, att

det är mycket underligt att höra ett sådant

omarxistiskt tal just av er. Jag glömmer aldrig

grundtanken — att skingra dimman i hjärnorna, att övertyga

klart och logiskt. Naturligtvis talar jag helt

annorlunda med en bonde än en fabriksarbetare, men

målet är detsamma — att övertyga, att tvinga åhöraren

till ett avgörande och leda honom till ett medvetet

val.AGITATIONSVAGNEN 231

— Allt det där är nog gott och väl, men det är inte

agitation. Man får inte blanda ihop olika uppgifter.

Vi har fått i uppdrag att agitera, inte att propagera.

För propagandan kan man använda sig av bildningen,

intellektet, ja, till och med diskussionen. För

agitation fordras ingenting sådant. Man ska lysa till

som en meteor och upptända. Man har ingen tid till

förklaringar, till svar, till logiska bevis. Man måste

vara som en elektrisk ledning, man måste finna den

negativa polen, skapa den positiva och tända sen.

Det är hela konsten. Om vi begått många fel, både

i februari och oktober, kamrat, så var det därför,

att vi blandade ihop dessa två uppgifter. Vi kom

med propaganda dit, där man behövde agitation och

tvärtom, använde kronisk agitation, där man redan

behövde propaganda. Våra möten förstörde vi genom

att ständigt tugga om samma idéer, och i våra

tidningar och böcker tillintetgjorde vi ideologin med

för mycket agitation. Man får inte komma med ett

problem på ett möte, kamrat, och bjuda på en naken

paroll i någon bok eller artikel.

Då den magre talade, levde han upp, hans

anletsdrag blev kraftigare och uttrycksfullare och hans

stämma starkare. Vi förstod alla, att han måste vara en

utmärkt talare. Men georgiern kunde på inga villkor

lugna sig, utan fortsatte diskussionen ännu en

halvtimme, innan han gick och lade sig. På mig gjorde den

magre agitatorns tal ett starkt intryck. Som

kuplettsångare hade jag kommit i beröring med massorna,

och min uppgift var att upptända dem. Jag förstod

mycket väl allt det, han sade om den positiva och232 MARIETTA SJAGIN JAN

negativa polen. Materialet för agitationen, den

magnetiska polen, måste man i sådana fall vara själv och ens

nervsystem, och ju mer man ger av sig själv, desto

lättare rycker man med sig massan. Jag hade till

och med ofta tänkt på att vi alla scenens små

agitatorer: pajasar, clowner, komiker, tragiker är

ständiga offer i ordets egentliga betydelse. Vårt arbete

är en evig offertjänst. Hela ens styrka går åt, och

därför blir vi opersonliga, suddas ut, mjukna, blir

färglösa och går omkring med slappnade muskler.

Helt upptagen av mina tankar, som rörde upp en

massa minnen, gick också jag snart och lade mig.

Bakom skärmen gjorde vi i ordning en bädd åt

flickan och lade oss själva på bänkarna, fullt påklädda.

Genom fönstret lyste stora, skarpa stjärnor, så

skarpa, att de tycktes skära genom förhänget med

sina uddar. En fuktig nattvind blåste från dalsänkan.

Våra hästar, som lämnat dungen, rörde sig

utanför vagnen, sparkade med de sammanbundna benen

och skakade på huvudet, så att stora skuggor

hoppade på marken. Kusken tänkte inte ens på att

sova. Insvept i sin röck gick han av och an längs

dalsänkan med geväret på spänn och rullade sig då och

då en cigarrett.

Jag kastade mig länge oroligt på bänken, tills den

friska luften bedövade mig och jag somnade.agitationsvagnen

233

III

Mitt under den djupaste sömnen kände jag, att

någon slog mig på örat: ett, två, tre, fyra slag.

Jag rusade upp .som vansinnig — det var skott,

som smattrade tätt invid örat på mig. Och vilket

smatter sen! Man förstod inte, var det kom ifrån, från

vilket håll. Runtomkring mig rusade de yrvakna

musikanterna utan att våga titta ut genom fönstret.

Jag drog hastigt upp gardinen. Där ute mötte mig

en förfärlig syn. Vid själva fönstret stegrade sig en

sårad häst. Den tycktes kolossal i denna ställning.

Bakom dess rygg stod kosacken och sköt och höll sig

hårt fast i manen. På marken låg den andra hästen,

antagligen skjuten. Runtomkring, från höger och

vänster, kom förfärliga varelser, lurviga som djävlar,

krypande mot oss från dalsänkan. I den oklara

gryningen liknade de spöken, de sköt vilt, sköt utan

uppehåll. Ännu hölls de tillbaka av skotten från vår

träffsäkra kusk, som tog skydd bakom den sårade

hästen. Men då fick djuret en kula i magen,

det rosslade tungt, ryckte till, reste sig som en

människa, sparkade kosacken med frambenen och

rullade till marken med honom. Jag hörde, hur

kosackens ben knastrade. Sedan slog kulorna som

hagel mot vagnsväggen, och innan jag hann blinka,

tog någon mig i kragen och ryckte bort mig från

fönstret.

— Huka ner dig! hörde jag georgierns hesa röst.

Kamrater, de som har vapen, ut!234

MARIETTA SJAGIN JAN

Han var den ende, som ägde ett vapen, en

revolver. Han drog den ur gördeln och störtade mot

dörren.

Musikanterna hade trängt ihop sig på golvet i

vansinnig skräck. En kröp under en bänk.

Maskin-skriverskan stod vid väggen, vit som lärft, bara i

nattdräkten, med händerna för ögonen. Hon skrek

inte, men viskade något i ett kör. Nästan

omedvetet såg jag mig omkring i vagnen och mötte

ett par ögon, som var fasansfullt lugna. Den

magre i blått. Han satt i ena hörnet av vagnen

där hans portfölj och kudde låg, och var syssel

satt med en otrolig sak — han drog på sig stöv

larna. Varje småsak, som hände under dessa ögon

blick, har trängt djupt in i mitt minne. Jag såg

att han hade skära strumpor med ränder och att

de mörknat av svett vid tårna och hälen och satt

bättre åt på foten än vid fotknölarna. Då han märkte,

att jag såg på honom, sade han enkelt:

— Kosacken hade rätt, vi var oförståndiga. Vi har

överrumplats av en trupp vita. Försök att rädda er,

om ni klarar er undan skotten. Säg, att ni, musikan-i

terna och maskinskriverskan med våld tvingats med

på den här färden.

I samma ögonblick störtade georgiern, som en

stund hållit fienderna stången, till golvet. Bakom

mig tjöt klarinettspelaren gällt. Flickan skrek

förtvivlat, hysteriskt, med främmande röst:

— Hjälp, hjälp! Rör mig inte!

I dörren hördes en salva och skrik:

— Ge er!AGITATIONSVAGNEN 235

En av musikanterna var sårad. Vi skrek till svar:

— Vi ger oss. Det är en kvinna med oss.

— Kommissarien! fortsatte de att tjuta där ute,

kom ut en i sänder, upp med händerna,

kommissarien först!

Då tog den magre mannen portföljen i ena handen,

mössan i den andra och gick till dörren, som om

ingenting hänt, och jag hörde hans tydliga,

genomträngande röst, elastisk som en boll, klar och lugn:

— Jag är kommissarien.

Jag har läst många romaner. Jag har fördärvat

mina ögon under läsningen av berättelser om alla

möjliga hjältedåd. Och jag kan säga er, att jag i

detta ögonblick som i blixtbelysning såg, hur mycket

böckerna ljuger. Jag har aldrig läst om något sådant,

som jag upplevde då. I hans röst, förstår ni, i

hans hållning, i den magra mannens ansikte var, hur

ska jag säga, ett slags ögonblickets exaltation under

fullständigt yttre lugn. Intrycket var så

överväldigande, att det för ett ögonblick kom oss att glömma

oss själva och vår egen belägenhet. Nej, det är

för lite sagt, vi alla, åtminstone jag, greps

plötsligt av en känsla av fullkomlig säkerhet. Det är det,

som jag kallar heroism, och det kan man inte förstå,

om man inte själv upplevt det.

För ett ögonblick blev det alldeles dödstyst. Den

magra mannen stod orörlig. Solen höjde sig över

horisonten, strök över taket på vår vagn och kastade

ett rött skimmer på hans ansikte. Plötsligt tjöt och

vrålade ett tiotal hesa röster, som ur avgrundens

djup:236

MARIETTA SJAGIN JAN

— Hund!

— Judedjävel!

— Spetsa honom!

— Kamrater, ge honom på käften!

— Till väggen med honom! Spetsa honom!

I samma ögonblick dränktes vår kommissarie i en

lava av lurviga gestalter, rycktes ner från tröskeln

och släpades bort. Jag hörde en myndig röst:

— Tillbaks! Döda honom inte i förväg! Förhör

honom och spetsa honom sen!

Därefter kastade sig dessa lurviga människor, som

tillhörde de vita (de tycktes oss lurviga, därför

att de bar höga pälsmössor) — som sagt, dessa

lurviga människor kastade sig över oss, band oss

och släpade sen ut oss, en efter en. I denna stund

kunde jag inte förlåta georgiern, att han glömt

bort flickan och inte skjutit henne i tid. Den stackarn

stod där i bara linnet. Man slet av det från kroppen

på henne, hon greps om livet och släpades bort till

buskarna.

Man började förhöra oss. Då steg klarinettspelaren

fram, och på ett oefterhärmligt sätt berättade han en

tårdränkt historia. Efter hans ord hade vi släpats

med under dödshot och hölls ständigt under väpnad

uppsikt. På frågorna om tillståndet i staden ljög han

samvetslöst. Det lät nästan, som det vore uppror

där och som man otåligt väntade på de vita. Kort

sagt, det hade knappast gått tio minuter, förrän

officeren bjöd honom på en cigarrett. Jag måste

tillstå, att jag fann honom vidrig i denna stund,

fast han räddat vårt liv. Någon av oss hade ju varitAGITATIONSVAGNEN 237

tvungen att utföra detta diplomatiska uppdrag, och

det finns människor, som frivilligt åtar sig de

tarvligaste rollerna. Man borde vara mycket tacksamma

mot dem, men man känner förakt i stället. Jag tror,

det är därför att en skugga av förnedring faller

på dem.

Kort och gott, vi var fångar, men ingen gjorde oss

något för när. Medan man förhörde oss, hade

soldaterna dragit fram den bildsköna sekreterarens

kropp. Han var den första, som dödats av en kula

— redan i sömnen.

Sedan började förhöret med kommissarien. För

resten kunde man inte kalla detta hån för ett förhör.

Blodet strömmade från hans ansikte, framtänderna

var utslagna — då han talade, spottade han blod.

På officerens frågor svarade han klart, kort, nästan

glatt. Hans närsynta ögon (pincenén hade slagits

sönder) stirrade så underligt och förstärkte intrycket

av den exaltation, jag nyss talaide om. Man såg, att

han på grund av sin närsynthet varken kunde

urskilja de närvarandes ansikten eller riktningen av

deras blickar. Han stirrade rakt framför sig på en

punkt, som bara han tycktes se.

— Spetsa honom! skrek soldaterna. Nog med prat!

Den magra mannen sträckte på sig, lyfte

händerna som en talare och utropade med klangfull röst:

— Kamrater, den timmen är nära, då ni kommer

att förstå, vad ni gör. Är det inte för er skull, för era

hustrur och barn, den röda armén kämpar? Tänk på,

vem ni kämpar för! Var är jorden, man lovat er?238

MARIETTA SJAGIN JAN

— Tig, din hund! skrek officeren. Spetsa honom

på pålen!

Vet ni, vad det betyder? Det är en vanlig påle. Den

trängs in i ändtarmen. Jag såg, hur han sattes på

pålen, sköts in med sådan kraft, att inälvorna slets

sönder. Han vred sig i kramp, medan en stor, het

sol steg upp i öster, fåglarna sjöng och stäppen

vaknade f och bländande lyste vår agitationsvagn

där uppe med sina plakat och valspråk. Den stod

just vänd mot oss med den sidan, där den käcka

arbetaren svängde eldhammaren och visade mot den

strålande, femuddiga stjärnan.

Han, som vred sig på pålen, sàg stjärnan och

sträckte armarna mot vagnen och... jag ryser, när

jag tänker på det. Plötsligt började han tala med en

kraftig, övernaturlig röst, som om hans inälvor inte

slets sönder av pålen. Det var hans agitationstal.

Han sade:

— Leve arbetar- och bonderepubliken! Ni kommer

att förstå allt, ni kommer att gå med oss. I vagnen

finns det lit-te-ra-tur!! Ta vagnen!...

Ordet »vagn» skar som en kniv, så spänt bröt det

fram. Intrycket var överväldigande, övernaturligt.

Soldaterna stelnade bokstavligen till, några ryggade

tillbaks. Under våldsamma förbannelser sköt

officeren rakt i ansiktet på mannen, som agiterade från

pålen. Officeren blev utom sig och röt, att man

skulle sätta eld på vagnen.

Då fick jag se något alldeles otroligt. Ja, kära

vänner, soldaterna störtade till vagnen, strömmade

in i den, och må jag bli förbannad, om jag ljuger,AGITATIONSVAGNEN 239

medan de låtsades förstöra vagnen, stoppade de på

sig vår litteratur, var de än kunde. En gömde

broschyrerna i stövelskaftet, en annan innanför skjortan,

en tredje i ärmen eller mössan. Genom fönstret såg

jag deras febrila rörelser — de verkade

somnam-buliska. Jag måste tillstå, att också jag i smyg tog

vara på en kolnad träbit av vagnen — som minne.

Jag kommer att bevara den ända till min död.

Sex månader därefter var hela södern rensad från

de vita. Jag träffade tillfälligtvis en av de där

lurviga soldaterna — han var då redan rödgardist.

— Vi gick nästan alla över till röda armén, sade

han bland annat till mig. Den där litteraturen

liksom brände sig in i vår själ. Från den dagen började

vi tänka.

Det är just det, jag kallar verklig agitation. Lev i

tusen år och tusen till — något starkare kan ingen

på jorden fundera ut. Det finns inget, som är större

än offer.

Jag tror, det är en station här. Jag ska gå ut

och hämta lite tevatten.

Berättaren steg upp, tog en stor tekanna av

koppar och gick mot utgången. Kommunisten, som

slumrade i hörnet, öppnade plötsligt ögonen, rusade upp,

grep sin mössa och sprang efter honom. På

perrongen rörde han lätt vid skådespelarens skuldra.

Denne vände sig hastigt om men såg inte alls

förvånad ut.

— Vet ni vad, kamrat, sade kommunisten, er

berättelse var bra, fast det var en dold tendens i den...240 MARIETTA SJAGIN JAN

Ni förstår, vad jag menar, det där angående offret.

Bara en sak var dålig — ni ändrade så småningom

tonen. I början talade ni i nivå med åhörarna,

men sen gick ni över på ett högre plan och blev

mera allvarlig, som om ni talade för en intellektuell

publik. Denna ojämnhet var den enda bristen.

— Förstod ni inte, att det var för er skull, svarade

skådespelaren leende. Jag märkte, att ni inte sov, och

tendensen kanske inte skadar er heller.

Innan kommunisten hunnit hämta sig från sin

förvåning, svängde skådespelaren med kannan och

försvann i mängden.MICHAIL SOSTJENKO

DEN SISTE HERREN

16. - R iw kin - Brick, 14 sovjetryska beratlare.Mötet

Jag träffade Gavrila Vasiljevitj Subov i Smolensk.

Jag minns... Torget. Staplar av vetebröd. Fläsk.

Kvinnor. Mjölk... Och där borta vid stånden — en

människohop: åskådare. De skrattade. Klappade i

händerna. Och framför åskådarna en man.

Jag gick närmare.

Mannen såg mycket underlig ut — barfota,

elefantlik, med långt, grått hår, som räckte ända till

skuldrorna. Han gick i cirklar kring hopen, grävde med

fötterna i marken, slog sig på magen, grymtade,

hukade sig ned, kastade sig i smutsen — han dansade.

Först förstod jag ingenting. Inte förrän han tog

upp en adelshatt från marken och började gå

omkring bland åskådarna. I hatten kastade man allt

utom pengar: smuts, gödsel och ibland en brödbit.

Brödet åt han genast upp. Alla skrattade. Men det

var inte alls lustigt. Det var hemskt — hans ansikte

log inte.

Jag trängde mig närmare fram och kände igen

honom. Det var Subov. Godsägaren Gavrila

Vasiljevitj Subov. Jag kom plötsligt ihåg: vagnar,

förspända med tolv hästar, med ett ilbud, som red före,

baldakinen, tjänaren, som läste Pusjkin för honom,244 M I CHAIL SOSTJENKO

sittande i det angränsande rummet, för att Subov

skulle slippa se det usla hjonet.

Jag lade ett brödstycke i hans hatt och viskade

sakta: Gavrila Vasiljevitj...

Han log listigt, fnös, såg på mig och gick bort.

Jo, det var Gavrila Subov. En underlig, ovanlig

människa! Den siste herren, som egentligen skulle

ha levat i Katarinas tidevarv.

Jag tänkte just gå min väg, men då kom plötsligt

en liten gubbe fram till mig. Han var snygg,

prydligt klädd, i syrtut. I handen höll han en matta — till

salu.

Gubben snöt sig i en skär näsduk, ordnade slipsen,

hostade och sade hövligt:

— Förlåt, ärade kamrat, ni behagade tilltala

Gavrila Vasiljevitj... Känner ni denna människa?

— Ja, svarade jag. Jag träffade honom en gång...

— En gång! skrek gubben åt mig. En gång! Bara

en gång? Då vet ni alltså ingenting om honom?

— Jo, svarade jag, jag har hört talas om honom

lite.

Gubben såg förargad på mig.

— Och vet ni, att han brände ner sitt gods

Subovo?

— Brände ner Subovo? Nej, det vet jag inte.

— Det vet ni inte! utropade gubben åter och

svängde med armarna. Ja, då vet ni ingenting... Och

vet ni något om Lenjka? Och hur Gavrila Vasiljevitj

piskade upp furst Muchin?

Gubben skrattade svagt, hostade, drog fram sinDEN SISTE HERREN

245

skära näsduk, snöt sig, tog mig under armen och

sade, i det han pekade på Subov med fingret:

— Han brände ner det. Brände ner sitt Subovo.

Det var hans högmod, som drev honom till det...

För att bönderna inte skulle få något. Och gick bort

nästan naken. Bara i underkläderna. Till och med

ringen tog han från fingret och kastade i elden.

Bönderna söker den än i dag på brandstället.

Gubben skrattade igen. Denna gång skrattade han

länge, drog två gånger fram den skära näsduken,

snöt sig, svängde med armarna och torkade bort

tårarna...

Jag såg på Gavrila Vasiljevitj. Han satt på marken

med benen i kors under sig. Fullständig likgiltighet

var präglad i hans ansikte. Han vaggade sakta på

kroppen, käkarna rörde sig långsamt — han tuggade

på en brödbit.

Gubbens berättelse

— Ack, ärade kamrat, sade gubben, hur mycket

är väl en människa värd? Med alla sina förtjänster

är en människa inte mer värd än tre kopek. Titta

bara! Där sitter en man med korslagda ben som

en turk och har inga sorger... Allt har han glömt,

ingenting minns han, och annat blod flyter i hans

ådror.

Vem är det, som sitter där, ärade kamrat? Det är

Gavrila Vasiljevitj Subov, på sin tid den underligaste

och högmodigaste mannen i hela Ryssland. För246 M I CHAIL SOSTJENKO

trettio år sen hade varje osnuten gatpojke reda på

hans namn. Han levde i Moskva, och han var inte

berömd, för att han slösade bort över en miljon på

fransyskor, utan för att han var så otroligt högmodig.

Han bröstade sig över allt: sitt namn, sin

hållning, sina rikedomar och att salig tsaren spelat dam

med honom och vänskapligt klappat honom på

kinden.

Det gick alla möjliga roliga historier om hans

gränslösa fåfänga. Man berättade, att han alltid

brukade skaffa sig de vackraste kvinnorna till

älskarinnor. De allra vackraste. Men en känd baron

uppenbarade sig en gång med en så ovanligt underbar

flicka, att han genast övertrumfade Subov. Det kunde

Subov inte finna sig i. För kolossala pengar kom han

i besittning av flickan och tog henne med sig överallt

till allmänt beskådande... Men hon var en enkel

borgartös och hade trots sin underbara skönhet fula,

röda händer. Gavrila Vasiljevitj höll henne därför

instängd i två år och lät henne hela tiden bära

skinnhandskar. Och när hon tog av dem, så var

hennes händer snövita, med fina ådror..

Det var verkligen, på mitt hedersord, en

högmodig människa! Man berättade också, att han

förutom alla kronorna och titlarna brukade trycka sin

vikt — nio pud — på sina visitkort. Men det är

kanske inte sant.

Man vet bara, att han, då han fyllde fyrtio år, inte

längre kunde umgås med folk för sitt högmod och

människoförakt, och han slog sig ner på sitt gods

Subovo. Där stängde han in sig. Han besökte ingenDEN SISTE HERREN

247

och tog inte heller emot besök. I början kom några

mindre godsägare och hälsade på honom, men

Gavrila Vasiljevitj var mycket kall, sade du åt dem,

gav dem inte handen och lät dem inte sätta sig

i sin närvaro. Han ansåg dem alla för patrask. Några

av adelsmännen blev dödligt kränkta, men han brydde

sig inte det minsta om deras raseri.

Fem år levde han på detta sätt. På det sjätte

året hände allt. Men under de fem åren hade han

fört en så tråkig tillvaro, att vilken annan människa

som helst skulle ha hängt sig.

Han hade en älskarinna Lenjka — en enkel kvinna,

dum som en gås. Hon bodde i översta våningen,

åt hela dagarna chalva och grekiska nötter och

vräkte sig i sängen.

Gavrila Vasiljevitj gick sällan upp till henne.

Gjorde han det någon gång, talade han inte heller

med henne. Och själv var hon för resten också rädd

för honom.

Så levde han från den ena måltiden till den andra.

Dagarna i ända strövade han utan mening omkring i

sitt hus, och ingen fick komma inför hans åsyn. Och

på kvällen brukade han lägga sig i sin säng, dra

för baldakinen och befalla kammartjänaren Grisjka

att läsa för honom ur någon bok. Grisjka satte sig

i det angränsande rummet, stängde dörren till sin

herres sovrum och skrek in till honom alla möjliga

berättelser och romaner med en väldig bas.

När Gavrila Vasiljevitj någon gång var på gott

humör, brukade han gå ner på gården och befallde,

att man skulle fyra av en kanon. I sin trädgård248

M I CHAIL SOSTJENKO

hade han nämligen en gammal kanon, som sköt med

stenkulor. Gavrila Vasiljevitj lät skjuta en eller två

gånger, vinkade sen med handen — det var nog,

och så gick han in igen i sitt hus. Och så

strövade han jämt omkring där, så att till och med

utomstående greps av svårmod.

Ibland ställde Gavrila Vasiljevitj till med baler.

Men det var underliga baler. Uppe på läktaren

spelade femton musikanter valser och masurkor på sina

blåsinstrument, medan Gavrila Vasiljevitj ensam gick

omkring i den stora salen, satte sig ibland på en stol

och gick sen åter av och an.

Så levde Gavrila Vasiljevitj mer än fem år på sitt

gods.

Han hade en tjänare, som var hans bokhållare

eller förvaltare. Denna bokhållare gick jämt tre

steg bakom sin herre, blandade sig aldrig i dennes

samtal, teg som en drunknad och kysste ständigt

husbonden på handen.

Fördenskull tyckte Gavrila Vasiljevitj ganska bra

om honom. En gång kallade Subov den där mannen

till sig och sade:

— Min släkt är gammal och berömd, och om jag

inte gifter mig snart, slocknar den ut med mig. Jag

vet inte, vad jag ska göra. Men jag måste ha en

gemål av ädlaste blod.

Genast sändes folk ut i hela trakten. Man började

söka och fråga, var det fanns en flicka av ädlaste

blod, men man kunde inte finna någon. I trakten

bodde bara småfolk och köpmän.

Alla möjliga käringar började besöka GavrilaDEN SISTE HERREN 249

Vasiljevitj. När en sådan där gumma kom, tog

Gavrila Vasiljevitj emot henne, hörde noga på, men

så slog han plötsligt näven i bordet:

— Vad står du här och ljuger för?

— Ljuger? Jag erbjuder ju er en fin adelsfröken.

— Vern erbjuder du henne åt? Säg, vem åt? Vem

är jag!?

— Subov! Godsägaren Subov!

Gavrila Vasiljevitj log föraktfullt.

— Subov! Vern är Subov? Vet du, mor lilla, att

jag är inskriven i sammetsboken... Tsaren själv har

flera gånger spelat dam med mig... Då gifter jag

mig hellre med en piga, än att jag skulle gå och

krusa för en sådan där liten adelsfröken.

Gavrila Vasiljevitj sade åt sin förvaltare:

— Om jag inom ett år inte får tag på en gemål av

ädlaste blod, så gifter jag mig med Lenjka. Sen

kan hela världen gå under!

Slutligen fick man tag på en lämplig flicka åt

honom. En man uppenbarade sig och förklarade:

— Tio verst bortom Ruttna träsket lever den gamla

furstinnan Muchin. Hon har inga rikedomar, men fint

blod. Hon har en dotter. Men hur dottern ser ut,

hurudan näsa hon har till exempel — det vet ingen.

Hon kanske ser mycket bra ut och kanske haltar hon

— det vet ingen, och ingen har sett henne.

Gavrila Vasiljevitj blev mycket glad.

— Det gör ingenting, sade han, hur hon ser ut. Är

det bara ädelt blod, så är saken klar.

Han befallde, att man skulle skjuta med kanonen

och begav sig strax till furstinnan Muchin.350

M I CHAIL SOSTJENKO

Han kom fram. Väntade. Den gamla kvinnan tog

emot honom. En mycket stolt gumma. I

morgonrock ... Nattmössa... Talade bara franska...

Gavrila Vasiljevitj såg på henne och var nöjd.

Ädelt blod, tänkte han. Utan tvivel.

Hon sade:

— Vad har fört er hit? Vi är ständigt ensamma

här och får aldrig besök av den högre societeten.

Gavrila Vasiljevitj svarade:

— Den högre societeten tänker jag inte alls tala

med er om. Jag har inte kommit hit för att

fånga-flugor, utan för att tala om allvarliga saker. Ta emot

mitt anbud — jag anhåller om er dotters hand.

Gumman blev alldeles paff, mumlade något för sig

själv, yrde omkring i rummet.

:"••-- Hur? Vad befalls! Känner ni min dotter

Lipotjka?

— Nej, svarade Gavrila Vasiljevitj stolt, er dotter

känner jag inte och har inte heller någon hist att lära

känna henne. Men jag anhåller om hennes hand. Låt

henne komma hit och presentera sig för mig.

Den gamla blev mycket upprörd.

— Om det förhåller sig på det viset, sade hon,

gärna, gärna. Vänta bara ett ögonblick. Varsågod,

här har ni te och bakelser så länge.

Och hon försvann genom dörren.

Gavrila Vasiljevitj betraktade rummet. Såg genast,

att furstinnan Muchin inte var rik — allt var

förfallet, tyget på stolarna och sofforna utnött.

Nå ja, tänkte han, det gör detsamma. Det ärDEN SISTE HERREN 251

inte för möblerna, jag kommit hit. Möblerna kan man

ju alltid klä om — blodet är det viktigaste för mig.

Och så kom den gamla tillbaka med sin dotter,

furstinnan Olympiada. Hon var halt och så förfärligt

ful, att det inte fanns ord för det. Näsan var

alldeles för liten, kroppen anskrämlig, håret tunt. Kort

sagt — det var för jämmerligt.

Gavrila Vasiljevitj betraktade henne noga och sade:

— Vad ska man göra? Ansiktet spelar ingen roll.

Mitt ord tar jag inte tillbaks, vad jag lovar är heligt.

Jag bryr mig inte om hemgiften... Förklarar henne

härmed som min brud.

Fast furstinnan Muchin inte var rik, så var hon

ändå mycket stolt och hade sina pretentioner.

— Det är bra, sade hon, men ni känner min dotter

alldeles för lite, ni har bara sett henne en enda

gång. Ingen kärlek, ingen roman, ingen svartsjuka

— det är mycket egendomligt och motsvarar inte

etikettens fordringar. Men om ni har så bråttom, så

skriver jag redan i dag till min son Volodja vid

gardesregementet. Han får själv bestämma över sin

syster.

Men dottern Olympiada gick omkring i rummet,

släpade ena foten efter sig och samtyckte bara.

— Ack, ma mère, låt honom gifta sig, jag är nöjd

med honom.

Gavrila Vasiljevitj sade:

— Som ni vill. Skriv bara etjt brev, jag kan ju

vänta lite.

Så sade han ytterligare några societetsord på

franska och for sin väg.252 M I CHAIL SOSTJENKO

En vecka gick, ännu en... Gavrila Vasiljevitj var

på gott humör, sköt med kanonen, ställde till med

baler...

Slutligen anlände en ryttare. Meddelade: furst

Muchin hade nyss kommit med båten.

Hela dagen var Gavrila Vasiljevitj mycket orolig.

Nästa morgon lät han ordna allt för resan. Man

spände tolv hästar för hans vagn, en trumpetare på

kuskbocken, ett koppel hundar efter vagnen, och så

bar det i väg.

Men Gavrila Vasiljevitj hann inte ens fram till

Ruttna träsket, förrän han befallde att stanna.

Han tänkte: Vad tusan ränner jag efter som en

pojke? Och vem då till? Till en obetydlig officer!

Jag som är inskriven i sammetsboken och som tsaren

spelat dam med! Tillbaks!

Gavrila Vasiljevitj vände om till Subovo — bara

förelöparen kom fram till furstens gård. Där

väntade man otåligt på Gavrila Vasiljevitj, men Gavrila

Vasiljevitj dröjde. Frågorna haglade: vad? hur?

varför?

Först på kvällen fick man veta, att Gavrila

Vasiljevitj vänt om på halva vägen, utan att ens ha kommit

fram till Ruttna träsket.

Så gick en dag, två, tre. På båda hållen var man

för stolt att ta första steget. Slutligen, efter en

vecka, skickade furst Muchin en ryttare till Subovo.

Gavrila Vasiljevitj satt just på verandan hos Lenjka

och åt chalva.

Ryttaren steg inte av hästen och befallde, att

portarna inte skulle stängas efter honom. Han såg fräcktDEN SISTE HERREN

253

på Subov, tog inte av sig mössan för honom och

sade högt, så att det hördes över hela gården:

— Hans höghet, furst Muchin, låter hälsa och

säga, att han skulle ha lust att spotta ers nåd i

ansiktet.

Gavrila Vasiljevitj höll på att ramla ner från

balkongen. Och ryttaren tillade:

— Hans höghet, furst Muchin, låter hälsa, att han

förr i tiden brukade piska upp sådana där adelsmän

som ni i sitt stall.

Då de underlydande hörde sådana ord, gömde de

sig alla, och hur mycket Gavrila Vasiljevitj än skrek,

så vågade sig ändå ingen fram.

Ryttaren gav hästen ett rapp och försvann genom

porten.

Gavrila Vasiljevitj spottade av ilska, stampade med

fötterna, skrek:

— Ta fast honom! Hetsa hundarna på honom!...

Han rusade själv ner på gården, men ryttaren

var borta. Gavrila Vasiljevitj lät genast köra ut

kanonen på vägen och befallde att skjuta.

Tre gånger laddades kanonen och fyrades av, men

ryttaren syntes inte längre till — dammet yrde bara

upp på vägen.

Gavrila Vasiljevitj gick åter in, var på dåligt

humör några dagar, men lugnade sig slutligen. Han

lät kalla till sig förvaltaren och sade:

— Mitt ord bryter jag inte. Jag tänker gifta mig

med den halta furstinnan, men först vill jag straffa

och förnedra furst Vladimir. Men hur ska jag bära

mig åt?254

M I CHAIL SOSTJENKO

Folk skickades till Petersburg och Moskva. Efter

en vecka visste man allt. Det rapporterades:

löjtnanten furst Muchin lever i Petersburg, besöker alla

möjliga kragar, festar och behöver jämt pengar.

Hur Gavrila Vasiljevitj gjorde det, är ovisst —

genom pengar eller list — men det lyckades honom

att få tag i alla möjliga farliga dokument,

skuldsedlar och till och med en förfalskad namnteckning.

Han skrev ett brev till Muchin: »Kom genast pl

annars fängelse!»

På tre dagar blev furst Muchin som förvandlad

och kom till Subovo, Han var förfärligt blek, bugade

sig hövligt för Gavrila Vasiljevitj, men sade med ett

föraktfullt leende:

Så har vi då äntligen träffats. Hur mycket

fordrar ni för papperen?

Gavrila Vasiljevitj besvarade inte hälsningen, log

bara och sade:

— Välj, antingen kommer du i fängelse och

förstör ditt liv för alltid, eller också piskar jag upp

dig, ger tillbaks papperen och gifter mig med

furstinnan Lipotjka,.

Först brusade furst Muchin upp, grep efter

revolvern, ville skjuta,. Men ändrade sig plötsligt. Tänkte

gå, men hejdade sig vid dörren.

Inget att göra åt saken, tänkte han, Jag är

en förlorad människa, jag blir tvungen att lämna

tjänsten. Och här har jag att välja — antingen böja

mig, få tillbaks papperen och rädda mitt namn eller

fängelse.DEN SISTE HERREN 263

Han gick fram till Gavrila Vasiljevitj och sade

matt:

— Gör vad ni vill. •

Tog av sig uniformen, slet bort epåletterna,

kastade dem på golvet och trampade på dem.

Då ropade Gavrila Vasiljevitj på kammartjänaren

Grisjka och befallde honom att piska furst Muchin,

men Muchin sade avvärjande:

— Nej, vi har inte avtalat, att en lakej ska piska

mig.

Dessa ord behagade Gavrila Vasiljevitj mycket —

han skrattade till och med.

— Det är bra. Jag ser, att du är av ädelt blod.

Men mitt beslut tänker jag inte ändra.

Han tog ner en lång piska och slog egenhändigt

furst Muchin.

Furst Muchin steg skälvande upp. Tog på sig

uniformen.

— Ge mig papperen nu, sade han.

— Nej, sade Gavrila Vasiljevitj, papperen får du

inte.

Furst Muchin bleknade, snyftade av raseri och

sprang ner på gården till hästarna. Gavrila

Vasiljevitj kallade honom tillbaka.

— Ja, sade han, papperen får du inte.. Din syster,

furstinnan Lipotjka, måste komma hit och hämta

dem.

Åter grät furst Muchin av förbittring, sade inte ett

ord och gick.

Efter några dagar kom furstinnan Lipotjka. All-256 M I CHAIL SOSTJENKO

deles utom sig, till fots, med rufsigt hår — hon

skakade i hela kroppen.

Gavrila Vasiljevitj fick syn på henne från sitt

fönster, log föraktfullt, ropade på sin tjänare Grisjka

och befallde honom att ge henne papperen. Men

själv gick han inte ner, tittade bara ut genom fönstret,

när hon gick över gården. Men han stod inte länge

kvar där uppe, utan sprang ner till porten. Såg efter

henne med rynkad panna. Furstinnan Lipotjka gick

där borta på vägen med hastiga steg, höll papperen

hårt tryckta i handen och släpade ena foten efter

sig i dammet.

Slutet

Gubben drog fram sin skära näsduk, snöt sig,

torkade ögonen och teg.

Jag såg på Gavrila Vasiljevitj. Han satt ännu på

marken. Han samlade ihop smulorna i handflatan

och strödde dem i munnen.

— Och vidare? frågade jag gubben.

— Det var allt.

— Förlåt, men ni har inte berättat, hur han brände

ner Subovo» Och om Lenj ka.

Gubben såg snett på mig.

— Ja, han brände ner det, då han fick höra talas

om revolutionen,. Brände ner det. Än sen? Utan att

fråga er om lov. Och gick naken bort... Och vad är

ni för en?

— Förlåt, sade jag förvånad, men ni berättade ju

själv...DEN SISTE HERREN 257

— Berättade! skrek gubben ilsket. Vad är ni för

en? Vad vill ni? Ni var väl en av de där, som sprang

omkring med flaggor, proklamerade alla möjliga

idéer — spring bara! Stå inte här och hindra folk

med era frågor!

I samma ögonblick reste sig Gavrila Vasiljevitj

tungt från marken och lämnade torget, med

underligt vaggande gång och ryckte egendomligt på

benen.

Gubben såg på honom, blev orolig, vinkade

avvärjande med handen och gick.

— Förlåt, kära vän! skrek jag efter honom,. Hur

gick det sen med Subov? Gifte han sig medLipotjka?

Den gamle stannade, drog fram sin näsduk,

skakade på huvudet och sade:

— Han gifte sig inte. Furstinnan Lipotjka

drunknade^. Hon kom aldrig mer hem, då hon gick från

Subovo. Kastade sig i Ruttna träsket.

Gubben blinkade med ögonen, vinkade åter med

handen och skyndade bort.

Jag såg länge efter honom.

Han sprang, slängde med mattan och svängde

lustigt på benen — hann fatt Subov, och de fortsatte

tillsammans sin väg.

17. — Riwkin-Brick, 14 sovjetryska berättare.MICHAIL VOLKOV

undretI

Fetinja är gammal-garamal, men hennes stuga är

ännu mer ålderstigen,.

Med varje dag närmar hon sig alltmer graven, men

stugan är före henne. Den gamla tar ett steg,

stugan två — den tycks när som helst kunna falla

samman, håller knappast ihop. Som om vinden bara

behövde truta ut med munnen för att blåsa omkull

den.

När natten breder sin sarafan över jorden, och

månen, den skojaren, sticker in sin vita tunga genom

springorna för att retas med den gamla, då le

också stjärnorna-änglaögonen och locka och locka:

Fetinja, guds barn, kom till oss, vi ska skydda

din själ mot ovädret med våra vingar och värma

den med vår andedräkt...

Nog vore det skönt, å, så skönt... men gud fader

håller henne kvar på jorden. Hon har nog inte bett

tillräckligt än för sina synder.

Mest fruktar hon vintern, som likt en grälsjuk

svärmor brummar i snöyran. Själva kölden stormar

in i stugan, sätter sig i ett hörn, stryker sitt vita

skägg, bultar med knytnävarna mot väggen och

försöker få tag i den gamla. Det är tur, att hans åldriga2Ö2

MICHAIL VOLKOV

ögon inte se ett grand, annars hade det varit alltför

illa.

... Den gamla vaknar på natten — lampan blinkar

vid ikonerna. I ena hörnet frälsarens lidande

ansikte, till höger sörjer madonnan, den osårbara, till

vänster Johannes döparen, som förnöjt ler mot

frälsaren, strax bredvid rynkar Nikola pannan — ett

strängt helgon. Andra guds helgon se också ned

på henne, några från ikoner, andra från bilder. Så

vänligt blicka de ned på henne, att den gamla

känner en outsäglig fröjd, som om någon av dem med

varm hand smekte hennes själ. Hon älskar och ärar

guds helgon. Får hon bara tag på en helgonbild,

genast hänger hon upp den på väggen.

Hon ber och ber, den gamla, bara om en sak ber

hon, att de skola låta stugan stå till hennes död.

Nog är den dålig — men ändå hennes egen.

Främmande bröd är bittert, det vill så lätt sätta sig på

tvären i halsen, men att vara en hemlös stackare på

gamla dar, det är ännu bittrare...

Då fader Ivan kommer med vigvattnet, skämtar

han alltid:

— Det är visst osynliga helgon, som håller ihop

din stuga, Fetinja...

Hon försöker berätta, hur hon liksom haft en syn

på morgonen, i gryningen: något av helgonen gick

utanför stugan och slog med en yxa mot väggen.

Vem det var, visste hon inte, väggen dolde ju

helgonet.

Men fader Ivan börjar sitt:UNDRET 263

— I Jordan döper jag dig...

Det finns ingen tid att förlora, församlingen är

så stor...

Den gamla har glömt, var hon lagt

femkopek-stycket för bönen. Omöjligt att komma ihåg det.

Hon söker överallt — försvunnet...

Fader Ivan blåste upp sig som en kalkon.

— Varför låter du de andra i församlingen gå

miste om guds välsignelse, Fetinja... ge mig

åtminstone fem ägg...

Den gamla linkar efter äggen, men tar tio i

brådskan — för att söka ut de största.

Men det är ju en känd sak, att popens ögon äro

glupska, hans händer giriga och hans fickor djupa

som en avgrund — ett... två... tre... alla tio

äggen försvinna i hans ficka.

Den gamlas ögon bli daggiga.

— Och jag som sparat och sparat till den heliga

Kristi dag, och nu så är jag utan.

Gamla Fetinja släpar sig längs vägen med en

risknippa på den kutiga ryggen, och runtomkring

henne leker vinden glatt som en ung valp. Än jagar

den ett dun, än en hötapp över vägen, än rycker

den i gummans sarafanbård.

Plötsligt kommer den virvlande med en

papperslapp från en gränd och börjar retas med den gamla.

Bara hon böjer sig ned för att ta upp lappen,2Ö2

MICHAIL VOLKOV

genast rycker vinden den ur händerna på henne och

jagar den vidare. Och sedan få brännässlorna tag i

den och vilja inte lämna den ifrån sig. Aj, vad de

brännas. Med stor möda lyckas hon slutligen plocka

fram den.

Hon slätar ut papperet — ser man bara på, en

bild, ett helgon måste det vara. En så underlig

människa, skäggig, med andäktigt ansikte och ögon,

som likt nålar sticka rakt in i själen på en.

Den gamla undrar. Vem kan det vara? Någon av

evangelisterna kanske? Han påminner ju litet om

Markus, men lejonhuvudet bakom fattas... Kanske

Stratilatus, kämpen? Men han har ju inga vapen.

Hon kan inte gissa, vem det är.

Den gamla fäster bilden bredvid madonnan, vid

sidan av Johannes döparen, tänder lampan och ber:

— Kära guds helgon, förlåt mig syndiga,

oförståndiga kvinna, som inte vet, hur jag ska kalla dig.

Tänk på mig och säg ett gott ord till gud fader,

tänk på guds barn, Fetinja, be honom skydda hennes

stuga för eld och blixt och förfall.

Lampan blinkar, helgonet ler- medlidsamt — det

syns, att det är ett godhjärtat, rättfärdigt helgon.

Utanför fönstret skrapar regnet med sina klor mot

rutan, blixten och åskan gräla på varandra...

Någon knackar...

Den gamla trycker ansiktet mot rutan — det är

mörkt som i graven, omöjligt att se något...

Plötsligt slickar blixten mörkret med sin ljusa tunga — en

människa skymtar fram och säger med otålig röst:UNDRET

265

— Nå, släpp in mig!

Hon haltar till dörren.

— Stig på, stig på, goda herrn, akta sig, så han

inte slår pannan i dörrposten... Han är väl alldeles

genomfrusen, kan jag förstå. Var kommer han från?

— Från stån... hela natten har jag kämpat mot

regnet... i hela byn kunde jag inte väcka någon.

De sover alla som döda... Har du lite mat, gumma

lilla, jag är hungrig som en varg.

— Här har han bröd, goda herrn, ät så mycket,

han orkar... Jag har rakt inget annat, bara bröd.

— Det gör ingenting.

— Han kunde åtminstone göra korstecken... han

ser väl ikonerna... det är syndigt.

— Håhå, lilla gumma, man kan göra korstecken så

mycket man vill, men hugger man inte i med sina

egna händer, så hjälper korstecknen nog inte...

— Usch, usch, så han pratar! Det händer ju, att

gud ofta skickar någon osynlig hjälp till de

rättfärdiga.

— Håll fickan öppen, så får du nog något i

den. Det finns helgon, som plundrar en, sen säger

de, att det är gud, som osynligt skickat »gåvorna» till

dem... Nå ja, det är ingen idé att resonera med

dig, mor lilla, du kommer ändå inte att förstå

något... Åhå!... vad är det där för en

helgonbild, du fått tag i?

— Jag vet inte, goda herrn, vad det är för ett

guds helgon. Kan han inte säga det åt mig, gamla

oförståndiga kvinna, så att jag kan nämna hans

namn i bönen?2Ö2

MICHAIL VOLKOV

— Hans namn, det är ett svårt namn, mor lilla.

Det gör för resten detsamma — namnet är inte

viktigt, utan hans lära...

— Vad lärde han då?

— Arbeta, arbeta, arbeta och leva i vänskap.

— Det är riktigt, det är heliga ord. Man säger

ju, att gud fader själv sagt, att man ska arbeta i

sitt anletes svett.

— Ber du också till honom?

— Varför skulle jag inte göra det? Ikonerna är ju

till för att man ska be till dem... Just innan han

kom, bad jag helgonet, att det skulle låta stugan

stå till min död.

— Din stuga, ja, den liknar ett gammalt råtthål.

Men be, be, kära mor, han hjälper dig nog bättre

än alla de andra helgonen.

— Det är syndigt att skratta så där... så syndigt

så... akta sig, att man inte hänger upp honom med

tungan på en krok i den andra världen.

III

På hösten, då himlen som en våt hund ständigt

skakar av sig vätan och vinden tjuter om hjälp som

en fattig, blind stackare, blir livet outhärdligt i

stugan.

En gång, tidigt på morgonen, tycker gumman, att

en björn rullar sig på taket — det bultar och knakar.

Nu är det slut, tänker hon, stugan ramlar.UNDRET

267

Hon springer ut på vägen, stelnar till av fasa.

Som vargar hade timmermän slukat taket, bara

revbenen stucko fram.

Den gamla kraxar:

— Krr, krr! Hjälp, gott folk!... Vad är det för

hedningar, som stjäl en annans egendom?

Från taket svara timmermännen:

— Vad väsnas du för... vi är sovjetarbetare...

För oss gör det precis detsamma, var vi arbetar,

bara vi1 får arbeta. Man sa, att vi skulle arbeta här,

så gör vi det också... Det är hela saken.

Med stora ögon ser gumman en vagn med bräder

komma knarrande. Den kör fram till stugan. Den

gamla stelnar till som en fågelskrämma. Vad är det

för påhitt? Hon förstår rakt ingenting.

Timmermännen spika och bulta som hackspettar i

skogen. Än hit med yxan, än dit, där göra de en

skarv, där bulta de fast något. Där det är murket,

ta de en ny bräda. Och så blir stugan alldeles

förvandlad. Som en vänd päls lyser den med sina lappar.

Men det är ju inte heller meningeni, att den skall

vara vacker och prålig — huvudsaken är, att den är

varm och håller, så länge den gamla lever.

Gumman undrar:

— Vem ska bo här, gott folk? Ni tänker väl inte

jaga i väg mig från mitt gamla bo?

— Den, som bott här förut, ska väl också göra

det i fortsättningen, det är klart. Sovjet är som

ett berg för de fattiga. Inga orättvisor längre.

Sedan kommer kakelugnsmakaren, blandar till en

gröt av lera, smetar över ugnen:2Ö2

MICHAIL VOLKOV

— Varsågod, Fetinja, nu blir det skönt i din

gamla stuga...

Det nya helgonet hänger hon upp vid sidan om

frälsaren i stället för döparen.

Han bönhör genast, det där nya helgonet... han

står nog på god fot med gud fader.

Den heliga kristusdagen porlar fram med isloss*

ningen. Det blir så småningom vår. Den gamla gör

som de andra — påskkakan blänker som en vit rulle

på bordet, och äggen lysa rött.

Fader Ivan kommer med vigvattnet.

— Fetinja, vilket palats du bor i nu!

— Det kunde jag aldrig ha drömt om, far lilla.

Gud har skickat mig hjälp på mina gamla dar... Det

är väl guds helgon, som bett för mig... men hans

heliga namn har jag, fattiga synderska, inte fått

reda på än.

— Sådant händer, sådant händer, Fetinja... Guds

vägar är underbara... hm... hm... Kristus är

uppstånden ...

Avbryter plötsligt och blir röd som en kokt kräfta.

— Vad har du tagit dig till, din fördömda häderska!

En kättare, en antikrist har du hängt bredvid de

heliga ikonerna... Kasta genast ut honom!

Popen stampar med foten likt en häst, som är

omsvärmad av flugor. Han tycks vilja sluka den

gamla med ögonen.

— En antikrist, far lilla?!... Bevara mig väl!...UNDRET 269

Nu har jag bett i fyrtio år och lite till, bett och

bett alla helgon för min stuga, och det har inte

hjälpt... och han, under göraren, hjälpte genast...

— Tvi vale! spottar popen rakt i ansiktet på

helgonet.

Den gamla rusar till ikonerna och skyddar dem

som hönan sina kycklingar för höken.

— Inte får man spotta på heliga ikoner!... Vad

är du för en pop!

— Din fördömda häderska, när du dör, får du inte

någon kristlig begravning...

Och som en kork ur en ölbutelj flyger han ut

på gården.

Poperna tycker visst inte om våra goda hjälpare,

går det plötsligt upp för den gamla.

Hon torkar av helgonets ansikte med en ren

trasa, och som en tupp i gryningen sjunger hon.

med darrande röst:

— Kristus är uppstånden!...

Och det känns så varmt och skönt, som om hon

kommit rakt från bastun.

— Gud är hans domare!

INNEHÅLL

Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

Isaac Babel: Gedalje

Isaac Babel: Ett brev

Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren

Vera Inber: Maja

Vsevolod Ivanov: Barnet

Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

Leonid Leonov: Handen i fönstret

119

Vladimir Lidin: En människoson

129

Boris Pilnjak: Godset Belokonsk

149

Andrej Platonov: En mästares tillkomst

165

Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen

193

Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

215

Michail Sostjenko: Den siste herren

241

Michail Volkov: Undret

259