Teateroriginal och typer från skilda scener

Adolf Hellander

Full Text

Teateroriginal och typer från skilda scener

HELLANDER

TEATER-

ORIGINAL

OCH TYPER

–––

1900

TEATERORIGINAL och TYPER

FRÅN SKILDA SCENER

AF

EN GAMMAL SKÅDESPELARE.

carolina bock - betty almlöf - v. dahlgren - c. f. lagerqvist - c. j. uddman

STOCKHOLM

BOKFÖRLAGET SVITHIODS

FÖRLAG.

TEATERORIGINAL OCH TYPER

FRÅN SKILDA SCENER

TECKNADE AF

EN GAMMAL SKÅDESPELARE

STOCKHOLM

BOKFÖRLAGET SVITHIODS FÖRLAG

STOCKHOLM

GUSTAF LINDSTRÖMS BOKTRYCKERI

1900.

1.

Pelle Janzon.

Hvem minnes icke ännu den glade

sångaren, den ofta nog vilde

sällskapsbrodern i alla muntra upptåg på sjutio-talet, men

också den kärnfriske och trofaste kamraten,

hvilkens ord var att lita på och hvilken stod

redobogen att göra allt — att storma själfva

himlen, ja till och med Enskilda banken för

sina vänner.

Pelle Janzon var norrköpingsbo — det

vill säga, jag tror han var född i Östergötlands

skärgård, där hans far, då fiskare, ägde en

liten stuga. Fadern blef sedermera

fiskhandlare och nedsatte sig i Norrköping, där han

redde sig ganska godt.

Emellertid visade unge Pelle tidigt anlag

för bokstudier och han var i icke så fattiga

omständigheter, att han icke kunde få följa

sina önskningars höga och sköna flykt. Pelle

hade ett briljant hufvud och det gick raskt

med läsningen — isynnerhet historia var Pelles

älsklingsämne och häri låg han långt framför

alla kamraterna. Han kunde redan tidigt alla

Europas konungalängder, med årtal och

viktiga händelser, och häri var omöjligt att slå

Pelle på fingrarna. Så kom Pelle Janzon till

Upsala och här började för den unge,

varmblodige och redan något excentriske studenten

ett fritt och obundet lif, som icke bidrog att

stadga det vilda i hans medfödda vikingasinne.

Pelle kom in i sången, i O. D. med flera

föreningar, — man sjöng och jublade som “i

ungdomens vår“ och med studierna fick det

gå som det kunde. Pelles starka, djupa och

välljudande bas väckte allmänt erkännande

och på uppmaningar från flera håll, beslöt

Janzon att söka få debutera å Kungl. operan.

Detta hade sig emellertid icke så lätt som man

tror. Vid teatrarna ha i alla tider funnits så

många “om“ och “men“ och små tysta, omärkliga

intriger, hvarigenom man söker mota en

lofvande debutant och stöta honom tillbaka.

Men Pelle Janzon, med sitt vilda lynne

och sitt gåpåarmanér var icke att leka med.

Han hade inöfvat Plumkett i “Martha“ och

lofvade att blifva briljant, att döma efter

repetitionerna, men man sköt af obekanta skäl

upp debuten gång efter annan. Men nu

förlorade Pelle sitt icke just så stilla tålamod,

marscherade upp till hofmarskalken af Edholm,

och sade i allt utom vördnadsfull ton: “Om

icke Martha i öfvermorgon står på repertoaren

till uppförande med undertecknad i

Plumketts roll, så ger jag operan f-n. Jag har

fått nog af lögner och undanflykter under tre

månader. Då blir jag hellre folkskolelärare

eller — professor i historia och svensk

vältalighet.“

Hofmarskalken smälte lätt med

världsmannens fina takt den ursinnige debutantens

framfusiga uppträdande och undanröjde alla

de hinder som voro i vägen. Debuten blef

af, och Janzon gjorde från början en fullständig

lycka och sjöng sig snart helt in i

stockholmarnes hjärtan.

Men den vänkrets Janzon under detta

första årtionde af sin sångarbana förvärfvade,

inverkade icke fördelaktigt på hans utveckling.

Det blef för mycket sus och dus, och tiden,

som ägnades åt det allvarliga arbetet, blef

knappt tillmätt. Men i de glada lag, hvari

Pelle rörde sig, var luften mättad af

berättelser om alla hans galna upptåg.

Sålunda hade en natt ett gladt kotteri

utkommit från operakällaren, naturligtvis med

Pelle i spetsen, då denne får den vilda idéen

att äntra upp på Gustaf Adolfs staty och rida

på hästen bakom den store konungen. Sagdt

och gjordt! Den ene efter den andre äntrade

upp på hvarandras axlar och slutligen klättrar

Pelle med en ekvilibrists säkerhet upp på dem

alla och sätter sig på hästen. — Hur det var

möjligt — är mig ännu en gåta — men gick

gjorde det. Uppe bakom hjältekonungen höll

Pelle ett tal och hurrade, men så tyckte några

att Pelle gärna kunde sitta där en stund och

de gingo sin väg. Nu började Pelle hojta och

ropa på polis, hvilken infann sig — den borde

kommit långt förut — och efter att ha hämtat

lykttändarstegen fick man ändtligen ned den

högtsträfvande sångaren. Jag tror jag mins

att nöjet att sitta bakom Gustaf den store

kostade Pelle tjugufem kronor.

En af Janzons förvärfvade vänner, hvilken

måhända mer än någon annan bidrog att

neddraga Janzon i ett ohejdadt rummellif, var

f. d. löjtnanten G. sonen till den snillrike

finansministern i Carl XV:s så kallade “stora

ministèr“. Denne, som icke ärft någon af

faderns goda egenskaper, var en utvecklad

vivör och rucklare och han släppte icke det

tag han fått på Janzon. De voro ständigt

tillsammans och under somrarne följdes de åt

till västkusten. En gång, i Lysekil, sutto de

båda vännerna på värdshusets altan och

pokulerade, då sinnet rann på G., hvilken ropade:

“Tag af dig hatten, när du är tillsammans med

en svensk friherre, din förbaskade histrion!“

— “Hut f-nd!“ — löd svaret — “Ett, tu,

tre“, kommenderade G. och drog upp en

revolver ur bakfickan, samt siktade på Pelles

hatt. Skottet smällde och hatten följde med.

— Jaså, är det på det viset? — sa" Pelle

och drog äfven en revolver ur sin bakficka,

samt sköt G:s hatt i sjön. “Kvitteradt! —

Skål, bror!“ En farlig och vild lek.

En gång i Stockholm, på vårsidan, hade

Pelle jämte en kamrat varit ute och svirat

hela natten. På morgonkvisten kommo de

båda bacchibröderna ned till Norrmalmstorg.

Klockan var icke mer än fem, och ingen

droska hade ännu kommit ut på stationen.

Endast en beskedlig “rospigg“ stod bredvid

sitt timmerlass och grinade mot solen. Pelle

trädde fram och frågade myndigt: “Bonde,

hvad skall du ha för virket?“ — “Åh, jag får

fäll tjugu kronor“. “Kör“, sa Pelle, “men då

skall du köra virket och oss till Djurgårdsbrunn.“

“Ja vars!“ sa" bonden — och så bar

det af med Pelle och hans sällskap, dinglande

på furupinnarna. Framme vid det gamla

värdshuset, gälde det att väcka värdshusflickorna.

Det hade sig icke så lätt, men slutligen

sjöng Pelle en spansk serenad, samt svor

däremellan sitt “caramba“, hvilket tillsammans

gjorde tillbörlig effekt, en splendid sillfrukost

beställdes och snart sutto de båda vännerna

frossande vid det välförsedda bordet. Sin

körsven och sitt egendomliga ekipage hade

Pelle glömt, till dess flickan kom in och sa"

att det var en bonde därute, som frågade efter

en af herrarne. “Släpp in rospiggen, barn,

och langa hit mera bränvin och porter.“ Så

kom bonden in förlägen och frågade hvar han

skulle lassa af timmerna. “Här — sade Pelle

— äro de öfverenskomna tjugu kronorna. — Hvad

timret beträffar, så - vräk det i

kanalen, jag har nog med timmerstockar att dra,

när jag kommer i säng. — Men kom hit nu,

hedersgubbe, och tag dig några ordentliga

“jamare“, som förmå förflytta dig till

sällhetens boningar, åtminstone för några ögonblick,

men — akta dig för dess vaktande änglar på

återfärden till sta"n, bondkanin. Skål!“ Efter

att väl försett rospiggen fick denne gå och

sköta om sitt. Jag tänker han var för slug

att vräka sitt lass i kanalen, utan använde

det bättre. Dagen hade ju börjat så bra för

honom.

Pelle Janzon bodde i ett vindsrum å Grand

Hôtel, hvarest han för öfrigt hade sitt

pensionat. Det var bekvämt för Pelle att då

pängar tröto ändå icke behöfva sakna något, vare

sig mat eller dryck. Emellertid gjorde sig

Janzon ingen synnerlig brådska med

betalningen, utan var skyldig för några månader.

En gång sände hr Cadier en af kontorets

tjänsteandar upp med hälsning, att om ej Janzon

infann sig med mynt skulle han, Cadier, själf

infinna sig och kräfva. Budet sändes på

hufvudet ut med hälsning: “Caramba! Säg

“krögarn“ att om han ens vågar visa sin skugga

i min korridor, så späckar jag hans tjocka

mage så full med revolverkulor att den skall

bli som ett såll, hvarigenom han kan sila sin

oxsvanssoppa — carrramba!!“

Cadier infann sig icke, men sina

pänningar erhöll han, — fast vid en för Janzon

lämplig tid.

Det glada lif Janzon förde skulle

naturligtvis undergräfva äfven den starkaste hälsa.

Rösten förlorade äfven i klang och styrka och

Janzon tänkte på allvar ägna sig åt talscenen.

Hans dröm var att få spela Falstaff i “Henrik

IV“, — men sjukdom kom emellan.

Sista gången jag sammanträffade med Pelle,

var inne på opera-kaféet. Han satt ensam

med sin grogg. “I eftermiddag — sade han

dystert leende — far jag på läkarens ordres

— till Sabbatsbergs sjukhus och lägger mig.“

— “Nå, det är ju godt — yttrade jag — då

får du hvila i ro och komma ut frisk och kry.“

“Caramba! — sade Pelle, skakande på

hufvudet — att komma dit går nog lätt för

sig, men — att komma därifrån igen, det är

ett litet h—te!“

Pelle var sannspådd den gången. Han

kom aldrig därifrån. Ett par veckor därefter

var han död.

————

2.

Ludvig Lindgren.

Det var i midten på sexti-talet jag såg

honom första gången och — “han var

re’n gammal då“ — det vill säga, han tycktes

närma sig fyrtiotalet. Hvarifrån han kom

visste inte jag, och jag tror ingen annan häller,

men jag misstänker att han lämnat något

hederligt handtverk för att låta sig bli slaf i

Thalias stora följe. Något annat kunde han

omöjligen blifva. Låtom oss emellertid se till

hur den nya thaliaprästen såg ut. Han ägde

en lång, slank figur, benen voro något

“koformade“ och fötter och händer ofantligt stora

och klumpiga. Ansiktet, som icke egentligen

var fult, omgafs af ett tjockt, nästan manlikt,

svart hår som föll sirligt och väl kammadt

ned efter nacken. Denna rikliga

hufvudprydnad var Lindgrens stolthet och ofta vid något

vidrörande, hörde man honom utslunga den

allvarliga maningen: “Akta håret“. — Ögonen

voro bruna med ett ovanligt intetsägande, men

fromt uttryck, och from var också dess ägare

i allmänhet med besked. Hvad hans utstyrsel

af talanger angår, så ägde han en dånande

första bas, men hvars brist på smältande

välljud dock hindrade honom att få deltaga annat

än i körerna, där han dock knappast häller

fick plats, emedan ingen gärna ville stå

bredvid honom, ty Lindgren ägde förmågan att

sjunga falskt mycket säkrare än de flesta. För

talscenen gjorde han sig snart alldeles

omöjlig, ty han led af en kronisk snufva, som gaf

hans målföre en ovanlig rikedom på omöjliga

och på orätt ställe placerade konsonanter, som

kom publiken först att häpna och sedan att

utbrista i skratt. En gång i Göteborg, då han

var engagerad hos Vilhelm Åhman, fick han

sig anförtrodt att göra prästens roll i sista

akten vid Ofelias jordfästning, men det

experimentet gjorde Åhman icke om. Lindgren

gick på med sin basstämma: “Addars skulle

hod i ovidd jord fått bida till dobbedag, men

nu had hod fått sin jugfrukrads på kistan“ — ja,

då bröt den annars så allvarsamma

göteborgspubliken ut i en skallande skrattsalva,

hvilket helt och hållet förstörde den allvarliga

stämningen.

Nej, Lindgren dugde icke alls för dramat

och icke för någon annan af talscenens olika

arter häller.

En gång skulle Lindgren i “Allt för

fosterlandet“ spela en gammal borgare, hvilken

följer med klockaren Jonas i det af spanjorerna

sköflade rådhuset och ser på förstörelsen

därinne. Borgaren skall med häpnad utbrista i

det han hopknäpper händerna: “Hvad här är

förändradt“; Lindgren, som för tillfället fått

en plugg i minnet, sade istället med största

lugn: “Usch! Hva" här ser ut“!

Lindgren befanns omöjlig till alla

“solopartier“, så att han fick nöja sig med att

uppträda som statist, och därmed förenades hos

Åhman sysslan såsom rekvisitör. Det senare

är ingalunda en angenäm syssla och fordrar

framför allt stor ordentlighet. Men det var

hvad Lindgren ägde. Ytterst påpasslig var

han i allt — såvida han icke höll på att i

rekvisitarummet kamma håret — då var

han svår att slita från denna angenäma

sysselsättning.

Lindgren var icke utan en omedveten

humor.

En gång under en sejour i Lund skulle

Frans Hedbergs “Majorens döttrar“ gifvas. I

pjäsen användas ett par metspön, men som

Lund ej är någon sjöstad, så kunde rekvisitören

ej anskaffa några metspön. Men Lindgren

var ej rådlös — han tog en lång käpp

och band en segelgarnsända på och så var

det färdigt. Åhman kom ursinnig och skrek:

“Herr Lindgren, är det metspön, det här?

“Ja — i Ludd“ — svarade Lindgren tryggt.

I Göteborg kom Åhman en gång på en

generalrepetition och grälade på sin rekvisitör

och yttrade i vredesmod: Herrn har då ta

mig f—n inte något hufvud alls!

— Nå, så har du då! — svarade Lindgren

lugnt. — Åhman hade nämligen ett nästan

oformligt stort hufvud.

När Stjernström 1875 öppnade Nya

teatern i Stockholm, kom äfven Lindgren dit i

samma egenskap som hos Åhman, och han

skötte sitt åliggande med berömvärd nit, om

än “hårets ans och vård“ gjorde att han ibland

försummade sig.

En gång hade Stjernström fått med i

rekvisitan en ny sidenklädd chäslong som skulle

användas i en pjäs. Direktören hade förmanat

magasinskarlarna att vara mycket rädda

om den nya möbeln. Nå, repetionen var slut

och Stjernström kommer in och finner

Lindgren makligt utsträckt med icke så alldeles

rena stöflar på den eleganta chäslongen.

Direktören ryter till, kör upp och ut Lindgren

som snurrar ned för trappan. Efter någon

stund kommer Stjernström ned i porten och

får höra Lindgren, som på sitt sätt redogör

för den fatala händelsen: “Ser du, jag ligger

och hvilar och så kobber gubbfan och grälar

på mig. Men jag sa’ den tjocka oxen —

Nu stack Stjernström sitt jovialiska hufvud

mellan de bådas och frågade i sarkastisk ton:

Nå, hvad sa’ Lindgren då? —

Lindgren, störtade på hufvudet ut, försvann

och syntes ej till på teatern under ett par

dagar, men så återkom han, något skamflat

— men den store teaterchefen endast smålog

— och sade icke ett ord.

Många fler historier vore att berätta om

den gamle rekvisitören, hvilken till följd

förnämligast af sin “kroniska snufva“ icke kunde

blifva skådespelare. Det fanns intet ondt i

Lindgren, men nog var han rolig ibland och

gaf anledning till månget godt skratt, — det

finns verkliga skådespelare — eller som tro

sig vara det — som icke kunna det en gång.

Ludvig Lindgren dog 1899.

————

3.

Betty Almlöf.

Hvem minnes icke ännu den talangfulla

och utmärkta karaktärsskådespelerskan

under vår svenska talscens glansperiod.

Hennes Lady Malborough, hennes madam

Rundholmen och hela denna glänsande serie af

skarpt utpräglade typer — inom såväl dramat

som ock inom det borgerliga skådespelet och

den muntra farsen, stå ännu i lifligt minne

för vår medelålders teaterpublik. Hennes

konstnärskaps rika skatter är ej här meningen att

göra en förteckning öfver, — den hör icke

hit och blefve dessutom för lång. Den

kommer nog att bevaras i den dramatiska

konstens tideböcker.

Hvad vi här skola göra, är blott att

återväcka till lif några minnen från fordom —

glada, skrattretande, ganska oskyldiga i det

hela, men ändå ganska betecknande, för

skådespelerskan i hennes privatlif och bakom de

kulisser “som föreställa världen“.

Betty Deland hade i början på femtiotalet

ingått äktenskap med den då unge och

lofvande Knut Almlöf, hvilken sedermera blef

en af den svenska scenens allra främsta

prydnader. Men Almlöf var ännu den tiden en

stor vildhjärna, och det första den unga frun

fick att göra, var att hålla reda på sin käre

man, så att han icke allt för mycket fick

tillfälle att skena öfver skacklarna. Man har

många lustiga historier från denna tid. Det

hände icke så sällan att frun om aftnarna

fick söka sin äkta hälft på de källare han

brukade besöka, och när hon ändtligen funnit

honom och sände in en kypare som halfhögt

sade till Almlöf: “Frun är därute och väntar“,

blef det ett annat lif i denne. Han flög upp

från stolen, skrattet tystnade, blicken blef matt

och han gick med böjd rygg mot dörren,

utanför hvilken hans barska äkta hälft

väntade. Men trots den stränga disciplin hon

införde, var deras äktenskap i det hela lyckligt

och med tiden förvandlades Almlöf från

en svirare till den mönstergiltige äkta man

han sedan under hela sitt lif förblef.

Men det absoluta enväldet behöll Betty

Almlöf. Det var hon som styrde och ställde,

det var hon som hade hand om kassan och

om hon blott hade fått, så skulle hon äfven

tagit hand om hela teatern, teaterdirektören

och pressen med på köpet.

*

År 1863 kom herrskapet Almlöf till de

kungliga teatrarne och från denna tid kan

man räkna deras glansperiod. Från denna

tid finnas också många historier, som

känneteckna den ampra frun, hvilken ingalunda

var omtyckt inom teatervärlden, oaktadt man

icke kunde frånkänna henne det stora

konstnärskapet.

En gång, på en repetition, satt fru Betty

i foyern och läste en stor morgontidning,

hvari redogörelse för en ny pjäs fanns införd.

Den var icke synnerligen gynsam och isynnerhet

fick fru Almlöf ganska skarpt påskrifvet.

Skådespelerskan rasade, kramade ihop

tidningen, ögonen sprutade eld och hon skar

tänderna. Fåfängt sökte Almlöf lugna henne med

orden:

— Kära, söta Betty, icke skall du fästa

dig vid sådant där. Icke förstå de där

herrarne att bedöma ditt genomtänkta spel och

konstnärskap —

— Tig, Knut! Sådant kan endast hända

mig, som har ett sådant välsignadt nöt till

man!

Nu kom Svante Hedin till Almlöfs hjälp,

i det han med sitt vanliga gemyt utbrast:

— Herre Gud, lilla Betty, icke rår Knut

för det. Nej, jag vet hvad det är. Det är

den förbaskade aftonpunschen med thy

åtföljande magsyra på morgonkvisten som

anfäktar “murflarna“ och gör dem både blinda för

all din förträfflighet och elaka. Den där åkomman

känner jag väl till. — Kom nu, lilla

Betty — så gå vi tillsammans och raka oss!

Fru Almlöf hade nämligen en respektabel

anläggning till mustascher.

Svante! Eländiga människa, gå! Jag

vill icke se dig, ditt odjur! — här stampade

Betty ursinnig med båda fötterna.

— Odjur! — va" det, ja. — Nå, jag får

väl gå ensam då! — skrattade Svante.

*

Betty Almlöf var i så hög grad ekonomisk,

att det nästan kunde få namn af girighet.

Hon lät aldrig Almlöf få någon handkassa

och detta kände väl denne ganska hårdt.

En gång hände det, att han före spektaklet

smet in på gamla operakaféet för att få sig

en kopp kaffe med några skorpor, ty efter

den magra middagen kände han en viss

sugning. När som bäst vår Knut satt och

frossade på sina skorpor, trädde en kamrat in på

kaféet, hvarvid Almlöf märkbart bleknade.

Kamraten slog sig ned hos Almlöf, hvarvid denne

hviskade: — Snälla bror, om du träffar Betty,

så säg för Guds skull ej att du sett mig här. —

Stackars Knut!

***

När Roderich Bendix’ “Släktingar“ gick

å Dramatiska teatern, spelade fru Almlöf den

gamla Angelikas roll. I pjäsen drickes thé,

och här passade fru Almlöf på att väl förse

sig med “tilltugg“, ty därpå sparade hon in

aftonmålet när hon kom hem. Detta blef

kändt, äfven utom teatern, och innan kort

blef det en “sport för teaterhabituéer“, att gå

på “dramaten“ för att räkna huru många

skorpor fru Almlöf satte i sig. Pjäsen gick en

åttio gånger. Framgången var icke blott

författarens merit, det utmärkta spelets, utan

kanske äfven fru Almlöfs — glänsande aptit.

***

En sommar, under ferierna, hade paret

Almlöf gifvit en serie gästspel i Kristiania.

Därunder hade de äfven gästat Björnstierne

Björnson, hvilken väl och frikostigt mottagit

dem. Vid afskedet hade Almlöfs inbjudit B.

B. att vid ett möjligt besök i Stockholm gästa

dem. Så skildes man åt och Almlöfs reste.

På hösten, sedan terminen var börjad,

promenerade Almlöfs en dag i Kungsträdgården,

då en man kommer mot dem med öppna

armar. Det är Björnson. Stor tablå.

Plötsligt skriker fru Betty till och utropar:

— Sådan förfärlig otur — just nu — alla

våra kakelugnar äro nedrifna, — vi ha

knappast ett hål att vara uti. —

Bjöznson svarade genast:

— Det betyder intet, men vi ska’ vara

tillsammans — det är ju öfverenskommet. Vi

fara genast till Hasselbacken och äta middag.

Det där åtar jag mig att arrangera.

Almlöfs jublar och man far till

Hasselbacken. Björnson beställer middag, den är

läcker och vinerna fina. Fru Betty äter för

tre och är vid briljant humör. Då

vaktmästaren kommer med räkningen, ögnar

Björnson på den, samt lägger den sedan framför

Almlöfs med orden.

— Se där gamle Knut, så enkel var den

saken. Många tack för god mat!

Det var icke annat än betala, men bittert

kändes det. Väl nu, att herrskapet hade kassa

på sig. Det var just den första i månaden

och man hade kvitterat lönen, strax före

mötet med Björnson.

Många fler historier finnas att berätta om

fru Almlöfs personlighet, men detta må vara

nog för att gifva några drag af hennes

karaktär. Såsom konstnär var hon präktig, tog sin

sak på fullt allvar och hennes plats på scenen

står ännu obesatt.

————

4.

Gubben Schuster.

Han var hela hofkapellets glädje och fröjd

till följd af sitt oförbränneligt goda

humör, sitt originella sätt och sina historier,

riktiga münchausiader, hvilka ännu gå igen

och ofta komma skrattet att framlocka floder

af tårar.

Schuster var till födseln sachsare och det

instrument han trakterade var kontrabasen.

Han var särdeles skicklig och ansågs på sin

tid för en af de bästa exekutörerna på detta

svåra instrument som hofkapellet någonsin

ägt. Det var under Foronis tid han kom hit

och sedan tillhörde han med få afbrott under

hela sin återstående lefnad den härvarande

kungl. operan.

Men före denna tid hade han i

ungdomens vår flackat världen rundt, varit i Wien,

i Italien, i Paris, i Petersburg och i London

— öfverallt, efter hvad han själf sade —

hvilket kanhända ej var så alldeles säkert, huru

trovärdigt det än lät. När den gamle,

jovialiske gubben lät “talets pärleström“ flöda,

under det han allt emellanåt begåfvade den

ofantliga näsan med väldiga prisar, var det

bäst att låta honom hålla på och icke afbryta

strömmen. Då hade man roligt med besked.

— Ser ni, mina gossar, när jack var vid

konservatoriet i Leipzig und där tog min

direktörsexamen, gräto alla musikprofessorerna

af beundran för mitt spel på den gute

kontrabas und sade, att nu sitter Mozart und

Beethoven i sin himmel und gråter glädjetårer

öfver ett sådant spel, ty något dylikt

hade de säkert aldrig förr fått höra. Så reste

jack med det rykte jack fått till Wien, där

jack anstäldes med högsta gage i käjserliga

operans kapell und där var jack i jämnt tjugu

år. Sedan for jack till Neapel, und där i

musikens hemland blef jag i femton år, und

därunder god vän med Rossini och Verdi,

som också beundrade min kontrabas. Sedan

kom jack till London där jag stannede i tjugu

år och reste sedan till Paris, hvarifrån jag

var erbjuden ett famost engagement und där

blef jack till dess jack trettio år därefter

begaf mig öfver till Petersburg, hvarifrån jack

kom till Stockholm, där jack sedan verkat

med min kontrabas sedan 1858 och hoppas

jack kunna spela, såvida fingrarne hålla, ännu

några årtionden.

Vid ett tillfälle hade några af Schusters

vänner roat sig med att å bordet hopsummera

de af gubben uppgifna siffrorna på huru länge

han varit på samma ort. Till sin stora

förvåning fick den gamle musikern veta, att han

vid det ifrågavarande ögonblicket borde vara

etthundraåttio år gammal.

Detta tyckte gubben Schuster var väl starkt,

Han tog sig en väldig pris, slog näfven i

bordet och utbrast: — Har jack sagt det — så

är det en for—d lögn!

Ehuru ful ville Schuster gärna låta

påskina, att han i yngre dagar varit en stor Don

Juan och fasligt farlig för det täcka könet.

På tal om hans vistelse i Petersburg vid

käjserliga operan därstädes, berättade gubben

hårresande historier om sina framgångar på

kärleksstigen. — Där voro furstinnor och

grefvinnor, ja prinsessor verliebte i mig och hvar

kväll, när jag undersökte min kontrabas, så

låg det i den små parfymerade biljetter med

begäran om rendez-vous ... ta" mej f—n, om

det är sant! — En gång blef jack kallad upp

till kaiser Nikolaus. Han var arg som en

dundergud — gick med dånende steg fram och

tillbaka i rummet och när han fick se mig,

skrek han i det han slog näfven i bordet: —

Schuster! din verdammfe tisk, här går du i

mitt Petersburg und förför härtiginnor,

prinsessor und furstinnor, så att innan kort bli

vi kroaserade äppeltisker allesamman! Det är

ju en hel schkandal! Här har du tusen rubel,

men dra nu åt h—e, Schuster!

Och det dugde icke att skratta åt gubben

Schuster. Då blef han förgrymmad och sa",

att f—n skulle ta honom om det var sant,

hvad han berättade.

Den gamle originelle musikern var

storätare och älskade ett välförsedt bord. Han

hade en alldeles särskild kärlek till “sylta och

rötter“ och kunde gå långa vägar där hans

älsklingsrätt vinkade.

En gång blef han bjuden på middag till

en vinhandlare N. på norr och bjudningen

skedde några dagar förut. Schuster påtingade

i förväg att få sylta och rötter, hvilket också

välvilligt utlofvades af vinhandlaren. Dagen

för middagen kom, och gästerna samlades.

Huset var förmöget och bordet dignade under

läckerheter. Där fanns ostron och hummer,

fågel och andra läckerheter, men Schuster

spanade fåfängt efter sin älsklingsrätt.

Emellertid mumsade han i sig af de guds gåfvor,

som erbjödos — men slutligen kunde han icke

underlåta att förebrående fråga värden, huru

denne kunde svika sitt löfte, sägande: — “Sylta

och rötter!“

— Käre bror, det har jag alldeles glömt,

— det får du förlåta.

Schuster runkade på hufvudet, ganska

missnöjd.

Slutligen hade man hunnit öfver

desserten, då dörrarna slogos upp och in bars ett

ofantligt fat med rykande sylta och rötter,

hvilket placerades framför Schuster.

— Men det är nedrigt — utbrast denne,

med tårar i ögonen. Nu är jack ju så mätt,

så mätt — och så kommer den härliga maten.

Men låt gå, jack skall dock försöka.

Och under bordsgästernas stormande skratt

satte Schuster i sig fyra tallrikar “sylta och

rötter“ såsom — sista dessert.

Det gamla hederliga originalet dog för

några år sedan, saknad af kamrater och många

vänner. Hvem vet, måhända sitter han nu i

Mozarts och Beethovens himmel och kommer

dem att gråta af glädje med spelet på sin kära

kontrabas.

————

5.

Axel Hallberg

Det behöfs icke alls, att man är så

lastgammal för att vara ett original, man

kan lätt bli det redan i unga år — om man

är utrustad med därtill erforderliga anlag.

Bland mina många kamrater vid teaterelevskolan,

fanns det en, vid hvilken jag särskildt

fäste mig med anledning af hans glada,

uppriktiga väsende och hjärtevinnande sätt, och

det var Axel Hallberg, en yngling, eller en

ung man på tjugu år, men som trots sin ungdom

icke var så litet originel. Några vidare

konstnärsanlag visade Hallberg icke, men han

var ytterst korrekt i allt hvad som förelades

honom och dessutom bra i välläsning och

därför synnerligen omtyckt af lärarne,

särskildt den gamle gode Johan Jolin. Det var

alltid Hallberg som togs fram vid alla

elevuppvisningar att deklamera, än det ganska

mycket fordrande “Brudsmycket“ af Malmström

och än Tegnérs “Svea“. Hallherg framsade

också versen ganska oklanderligt, men

han saknade entusiasm, han saknade denna

tändande gnista, utan hvilken ingen i världen

kan närma sig konstens altartrappa. Men i

likhet med alla unga trodde Hallberg på sig

själf och gick och sörjde i hemlighet öfver,

att icke alla andra hade samma blinda tro

på hans stora framtid. Men detta hemliga

lidande bar han tyst och stilla och med

älskvärdt jämnmod. Han hade aldrig dessa stora,

själfkära slagord på tungan, hvilka hos den

eftertänksamme blott väcka åtlöje, ett

beklagande småleende och den tysta ironiska

tanken: “Min gosse, du är en stor narr!“

Föga framgång hade Hallberg på scenen,

dit dock hans längtan stod. En och annan

liten roll tilldelades honom väl, men till hans

stora sorg var det mäst betjäntroller, dessa

städade och stela teaterfigurer som träda inom

leaterdörren och säga: “fru grefvinnans vagn

är framme“, eller “det är serveradt“.

Hvart tror ni, käre läsare, att teateradepten

kommer då han “utför“ dylika roller.

Tror ni, han är glad och stolt och nöjd med

sitt öde? Han som tänkt sig spelande en

Hamlet, en Frans Moor, en Fiesco, som i

ensamma stunder badat sig i de stora

skaldernas eldflod — han är kanske dömd att i

långa år — ja, kanske hela sitt lif gå

omkring på scenen i livréfrack och hvit

halsduk och upprepa de stereotypa orden:

“Serveradt“ — “Ett bref“ — “vagnen är framme“

o. s. v. Tror ni, läsare, att det är ett roligt

lif?! Ni har icke något tillfälle att applådera

den stackars “anmälningsbetjänten“, men om

ni har hjärta för “de små i samhället“ så

beklaga honom och alla hans ramlade luftslott

och utslocknade elddrömmar.

Jag har sällan sett en mera korrekt

teaterbetjänt än Axel Hallberg. Hans entré var

sirlig och högtidlig, tonen hvarmed han

anmälde var alltid den rätta efter situationen

och miljön, och snart var Hallberg oersättlig

inom komedien och det borgerliga skådespelet.

Han måste ha ägt nedärfda anlag för

betjäntfacket, — enär hans far en gång i tiden

varit hoflakej hos Oscar I. — Emellertid

hatade Hallberg sina betjänttalanger riktigt

grundligt, och han började lida af hypokondri. För

mig, sin vän, beklagade han sig ofta öfver sitt

sorgliga öde och jag tröstade honom så godt

jag kunde. Men en dag kom Hallberg mer

än vanligt dyster i hågen och sade: “Nu bror,

är det gudvarelof, snart slut med mig. Jag

har fått en glasbit i magen, och jag känner

hur den skär sönder tarmarna på mig och

passerar genom alla inelfvorna, i går var den

i lefvern, i förrgår var den i mjälten och gjorde

sedan en påhälsning i anus. Det blir döden

förstår du, fastän doktorn säger att mitt

lidande är inbillning och att det endast är litet

kolik. De äro så dumma doktorerna! Jag

känner väl att det är en glasbit, och jag vet

väl att jag fick den i mig i ett ölglas“. Denna

vilda idé var omöjlig att få ur Hallbergs hjärna.

Historien om Hallbergs glasbit spriddes inom

alla teatrar och kommenterades på flerfaldiga

sätt. Jag erbjöd min stackars vän, att under

ferierna åtfölja mig på en fotvandring genom

det minnesrika Dalarna, hvilken jag tänkte

skulle skingra hans inbillningssjukdom, och

han antog med glädje mitt anbud. Vår

utrustning var mycket enkel, ej olik ett par

vandrande gesällers. Ett par ränslar och ett

par kavajdräkter var ungefär allt, och så bar

det af med oss på ångbåt från Riddarholmen

och till Smedjebacken och därifrån tog

fotvandringen sin början. Hvad det är härligt

uti ungdomsåren att fri som fågeln ila genom

Guds sköna natur och genom historiskt

minnesrika bygder! Öfverallt blefvo vi gästfritt

och väl mottagna, vi besökte bruken,

prästgårdarne och landtgårdarne. Vår väg gick

rundt Siljan, och färden gjorde oss särdeles

godt. Isynnerhet på Hallberg hade den ett

godt inflytande. Han nästan glömde bort sin

“glasbit i magen“, men ibland undrade han

hur den mådde, eftersom han på några dagar

icke kände något af honom. Förneka honom

ville han dock icke helt och hållet.

Så var färden ändad, vi voro åter i

hufvudstaden och terminen börjad. Men samma

efterhängsna otur — med betjänterna — förföljde

stackars Hallberg. Slutligen förlorade

han allt hopp på en bättre repertoir. Han

tog sin Mats ur skolan och gick till en större

landsortsteater, där han häller icke fick några

roller, men däremot fick krypa ned i sufflörluckan

för att öfvervaka att andra korrekt

utförde sina. Och en präktig sufflör blef

Hallberg och det tyckte han på äldre dagar vara

mycket bättre, än att hela lifvet förbli en

“teater-lasse“.

***

6.

Gubben Fröberg

Det var på vintern 1870 som den gamle

musikdirektören Johan Fröberg,

dessförinnan sånglärare vid de kungl. teatrarnas

elevskola och repetitör vid Operan, “startade“

sitt på sin tid mycket omtalade teatersällskap,

hvilket man till sammansättning och

administration väl kunde kalla “klassiskt“. Man

frågade sig med skäl “hvad månde blifva af detta

barn?“, ty ehuru sällskapet från början tycktes

vara efter samma mönster som gubben

Selinders barnteater var på sin tid, skiljde sig

den Fröbergska teatern i mångt och mycket

redan från början från den Selinderska.

Visserligen voro de unga sujetterna äfven vid

denna unga adepter, hvilka aldrig förr trampat

en teatertilja, men de hade dock, hvad

åldern beträffar, trampat ut barnskorna.

Gubben Fröberg var själf stor teaterentusiast

och trodde sig ega förmåga att skapa en

liten konstakademi i smått efter nya principer,

där framför allt moralen borde ligga som en

god och fast grundsten för byggnaden.

Det väckte något löje att se den stora,

robusta figuren med de ofantliga fötterna, om

hvilka man sade att han måste gå till Gustaf

Adolfs torg för att vända, och höra honom

med verklig glöd, under det han laddade in

den ena jätteprisen efter den andra i sitt ofantliga

snushorn, förklara allt det goda, han ville

åstadkomma med sitt nya teaterföretag. Det

skulle blifva ett hem för de goda sederna, det

fina vettet skulle där odlas och ungdomen

skulle under den ädla konstens utöfvande

fostras att blifva goda och redliga människor.

En vacker och stor tanke som vi se och som

gubben Fröberg äfven lyckades genomföra — med

någon modifikation.

Den unga och nya teatern skulle gifva

sina föreställningar i landsorten, men den ville

dock först pröfva sina krafter i hufvudstaden,

hvarför Fröberg förhyrde den gamla

Odeonteatern 28 Regeringsgatan, som då var inrättad

en trappa upp in på gården, i samma lokal,

där nu Dagens Nyheters tryckpressar arbeta

natt och dag i ända.

Början gick bra. De unga konstadepterna

syntes vara väl utvalda. Det gafs Birchpfeiffers

“Syrsan“ och kritiken var särdeles välvillig.

Bland sällskapets unga sujetter märktes de

sedermera ur konstnärlig synpunkt icke så

obemärkta namnen Valborg Fröberg och Johan

Fröberg, direktörens egna barn, samt den längre

fram i tiden framstående och vackra

operettsångerskan Gerda Grönberg, den då endast

sjuttonåriga Hilma Ellmin, hvilken trots sin

ungdom utförde den gamla gumman Fadettes

roll, Mauritz Svedberg, den sedermera ganska

framstående skådespelaren, hvilken här gjorde

sina första steg på tiljan, samt den lilla vackra

fröken Kruse och ännu några flera, hvilka

sedermera väl ha försvarat sina namn i

teaterannalerna.

Och så bar det ut i världen. Färden gick

först till de närmaste städerna Upsala, Gefle

och Norrköping och öfverallt gick det bra.

Det unga sällskapet mottogs väl, och vann

icke blott erkännande, utan allmän aktning.

Gubben Fröberg förde ett patriarkaliskt

styrelsesätt och var som en far för sina många

barn, däruti kraftigt biträdd af sin kavata fru,

hvilken, ehuru ägande endast ett öga, hade

förmåga att se med minst tre, hvarigenom

hon kunde öfvervaka att god tukt och

ordning rådde inom det unga gardet.

Säkert har icke inom något teatersällskap,

åtminstone i dess början, så länge den gamle

Johan Fröberg och hans fru där förde spiran,

herrskat en så reglementarisk ordning. De

hyrde vanligen vid ankomsten till en stad en

hel stor våning, hvari flickorna försiktigtvis

inspärrades i den ena ändan och ynglingarna

fockades in i motsatta samt direktören med

fru i mellanrummen. Eget kök medfördes

och fruns arbete på morgonen var att å

torgen uppköpa maten och sedan tillaga

densamma åt det stora matfriska hushållet.

Många roliga historier om detta nyttiga

fastän säregna sätt att utspisa teaterfolk voro

på sin tid i svang, såväl man och man emellan,

som ock i pressen, men säkert är, att

alla de unga artisterna blefvo mätta och ingen

behöfde gå och “ställa sig“ för att få

middagskrischan — hvilket annars icke är så ovanligt

vid de smärre landsortsteatrarna. Men som

otack är världens lön så hände ock här i

detta lilla socialistiska samhälle att “gruff“

uppstod och en missnöjets anda småningom

uppväxte. Och det var den välsignade maten

som därtill var orsaken. Såväl gubben

Fröberg som hans fru voro icke så litet ett par

utpräglade original, och isynnerhet frun med

strängt husmoderlig omtanke gjorde en stor skilnad

emellan serien A och B bland sujetterna.

Sålunda utfärdades en ukas att serien A, d.

v. s. de af de unga artistämnena, hvilka

spelade hufvudrollerna, fingo stek och köttsoppa

med klimp på samma gång som serien B fick

nöja sig med pepparrotskött och vattsoppa.

Det hotade med revolution, och jag vill minnas

att direktörsparet nödgades öfvergå till

lika utfodring. Det reglemente, som utfärdades

till det unga sällskapets efterlefnad, hade

äfven sina lustiga pointer. Sålunda förbjöds

att en manlig och kvinlig sujett gingo

tillsammans efter skymningens inbrott, och likaså

gällde ett strängt förbud mot alla ömma

förbindelsers ingående inom sällskapet. Men

fanns det mycket att skratta åt, så fanns det

ännu mer orsak att hedra den gamle, originelle

teaterledaren, och det erkändes också

öfverallt hvar gubben Fröberg kom. Hans

teatersällskap värderades, och den repertoir

han gaf var visserligeu något gammalmodig

liksom han själf, men den vann dock ett

rättvist bifall. Bland pjäser, han gaf, kunna vi

nämna. “Gubben i bergsbygden“, “Preciosa“,

“Syrsan“, “Den ondes besegrare“, “Majorens

döttrar“, “Det skadar icke“, “Jane Eyre“

m. fl.

Småningom nödgades dock gubben Fröberg

vika för nya tiders strömningar och upptaga

på sin repertoar några lättare operetter.

likasom han af tidens påtryckning måste frångå

den gamla matutfodringen och öfvergå till en

mera bestämd och fri aflöningsstat — men

gubben skakade missnöjd på sitt gråa hufvud

och tyckte väl att den gamla tiden var

vida bättre.

Nu äro båda originalen gångna till hvila,

men lämna efter sig ett vackert minne, äfven

om gubben Fröbergs vackra tanke att skapa

en mönsterteater efter sitt gamla ideal icke i

allt visade sig utförbar.

***

7.

Carl Fredrik Lagerqvist

Det är icke så allmänt bekant, å hvilken

teaterscen Carl Fredrik Lagerqvist tog

sina första steg på tiljan, men jag har för mig

att det var vid något af 1840-talets

ambulatoriska teatersällskap. När Olof Ulric

Torsslow öfvertog d. v. Mindre teatern efter

Lindeberg tinna vi emellertid Lagerqvist där, och

å den scenen uppträdde han under en lång

följd af år, äfven sedan Edvard Stjernström

öfvertagit densamma. Lagerqvist visade sig

redan från början äga anlag att blifva en god

karaktärsskådespelare, isynnerhet inom det

komiska facket, och han höll också hvad han

lofvade. Därtill var han en af de bästa

maskörer vår teater någonsin ägt. Han hade

förmåga att helt och hållet förvandla sitt ansikte

och alltid framvisa en mask, som stod i full

öfverensstämmelse med den roll han skulle

utföra.

Då mindre teatern år 1863 förenades med

den kungliga, öfvergick Lagerqvist, jämte fru,

till det af Åhman, Pousette och Andersson

nybildade stora och sedan så berömda

landsortssällskapet och här stannade han till år

1866, då han engagerades vid de kungl.

teatrarna, där han sedermera förblef allt intill

sin död och utförde en stor mängd roller,

hvaraf intrycket nog ännu lefver i godt minne

hos publiken.

Såsom personlighet var Lagerqvist en

mycket originel man. Den sirliga, något

uppsträckta figuren, var ytterst vårdad hvad

garderoben angår. Han såg ut som om han helt

nyss blifvit uppklädd i ett första klassens

skrädderietablissement och den alltid

blankpolerade hatten lyfte han till en elegant

hälsning med endast två fingrar af sin

handskbeklädda hand. Peruken på det skalliga

hufvudet var ett fullständigt mästerstycke och

gjorde sin bärare minst tjugu år yngre, och

för att höja sin ganska obetydliga figur

begagnade han i stöflarna så kallade “inlägg“,

men hvilka voro så höga, att de alldeles

förstörde hans gång, som blef så uppskrufvad

och vacklande, att när han kom balancerande

på gatan, han med afseende på rörelserna

liknade en kvinlig kines. Lagerkvist var icke

så litet egenkär, och därför underkastade han

sig denna onödiga tortyr och ådrog sig därtill

icke så litet åtlöje bland kamraterna, trots

den stora aktning de i öfrigt hyste för alla

hans goda egenskaper. För att fullständiga

den yttre bilden af salig Lagerqvist, så må det

sägas, att han var ovanligt hjulbent, så icke

var han just skapad “att mota grisar“.

Det var en gång en förmiddag

kostymrepetition på ett mindre kostymstycke å

Dramatiska teatern. När repetitionen var slut

roade sig de båda upptågsmakarne Gustaf

Sundberg och Viktor Hartman med att gömma

Lagerqvists “inlägg“ och gingo sedan och satte

sig vid fönstret inne på Du Nord för att se

effekten af tjufpojkstrecket. Det dröjde ofantligt

länge innan “offret“ uppenbarade sig, men

slutligen kom Lagerqvist förbi men i ett

ynkligt tillstånd. Han ramlade från trottoarens

ena ända til den andra och stöflarne gingo,

nästan rundt kring foten. Stackars Lagerqvist,

han fick nog svettas, innan han nådde sitt

hem på Östermalm.

Då Edvard Beckströms poesifyllda sorgespel

“Dagvard Frej“ uppfördes, hade Lagerqvist

fått sig tilldelad en svärdsriddares roll

och uppträdde i en akt iklädd fullständig

rustning. Hans figur — och hans ben — lämpade

sig icke för en dylik kostym. Också

väckte hans framträdande icke så litet löje i

salongen. På första raden satt en afton en

gammal fru som ideligen snyftade och torkade

ögonen, djupt rörd öfver “Dagvard Frejs“

sorgliga öde. En spjufver till ungherre, som satt

bakom gumman, böjde sig fram och sade

ganska högt: “Gråt inte, snälla frun, — det

är nog sorgligt ändå. — Se bara på herr

Lagerqvist, så går det öfver!“ Nej, Lagerqvist

skulle spela i komedien, i sådana stycken som

“Giboyers son“, där han utförde den gamle

Giboyer på ett oefterhärmligt sätt, samt den

ordenshungrige tullförvaltaren i “Advokaten

Knifving“ och ännu många flere för honom

speciellt liggande uppgifter. Där var

Lagerqvist fullt på sin plats och man beundrade

den noggrannhet, hvarmed han utarbetade sina

karaktärer, ehuru hans diktion ej var vidare

vacker, ty till följd af att han begagnade

löständer, så häftade ofta målföret. Men detta

fel trodde Lagerqvist icke på. När man

berömde en med Lagerqvist jämnårig kamrat,

hvilken talade ovanligt väl, yttrade Lagerqvist

sitt förakt med orden: “Bah! han har ju ingen

saft!" — och då rann saften ur Lagerqvists

mungipor.

Det nämndes här, att den gamle

skådespelaren utförde den ordenshungrige

tullförvaltaren. Lagerqvist var ej så litet

ordenshungrig själf och det grämde honom grymt,

då han gång efter annan såg nådens regn

pryda kamraternas rockuppslag med en liten

vacker vase, och i likhet med tullförvaltaren

i “Knifving“ sneglade han nog ibland åt

venstra sidan af rocken och utstötte ett “undrande

och spörjande hm! haum!“ Denna sjukdom

hos Lagerqvist kände kamraterna väl till, och

en gång roade sig Gustaf Sundberg att inbilla

Lagerqvist det han från säkert håll hört att

Lagerqvist skulle bli uppkallad till kungen,

hvilken egenhändigt skulle öfverlämna till den

värderade skådespelaren det eftersträfvade

nådevedermälet. Lagerqvist blef rörd och

utbrast: — Är det verkligen sant, bror

Sundberg?

— Ja, visst tusan är det sant!

— Det har varit min dröm, hela mitt lif!

— snyftade Lagerqvist och måste sätta sig.

Det var litet elakt gjordt, ty intet hördes

af och det dröjde ännu några år till dess

Lagerqvist ändtligen hugnades med den

efterlängtade stjärnan.

En som på ett verkligt konstnärligt sätt

förmådde härma Lagerqvists egenheter och

återgifva honom i tal, gång och manér, var

dåvarande skådespelaren vid Dramatiska

teatern, Herman Grip. Han roade ofta slutna

kamratkretsar med att lifslefvande införa gamle

Lagerqvist i sällskapet och prestationerna rönte

stort bifall. Detta kom till Lagerqvists öron

och han uppmanade Grip att få “se sig själf“.

Efter många böner villfor Grip slutligen

Lagerqvists önskan — men efter den föreställningen

tyckte gamle Lagerqvist ej vidare om

vännen Grip. —

Med Lagerqvist bortgick en lika redbar

människa som skådespelare och därtill en

originell personlighet.

***

8.

Teaterdirektören C. I. Celander

Det är ingalunda om våra dagars teaterdirektör

Selander, hvilken för det mesta förr

regerade å teatrarne i det rika Skåne och där

med sitt goda och väl sammansatta sällskap

förtjänade både ära och guld, samt i fråga om

tur och framgång i mycket påminner om vår

egen Albert Ranft här i Stockholm och i

Göteborg, jag här vill tala. De äro “smarte“ män,

som måhända icke sätta den ideella konsten

så högt, utan först och främst ifra för att så

fort som möjligt fylla sina kassakistor. De

äro icke alls originella i vanlig mening —

åtminstone ännu icke tills vidare.

Nej, den jag här vill teckna, är den gamle

Selander, känd i Sveriges byggder från Ystad

till Haparanda, mannen från 1850- och

60-talen, med det diaboliska Don Juan-utseendet,

han med det rymliga hjärtat, öppet på vid

gafvel för alla kvinnors kärlek och som, efter

hans egen utsago, tjusade hvart han kom.

Och att mannen en gång i tiden sett bra ut,

det röjdes ännu hos den mer än sjuttioårige

gubben, när han ibland uppenbarade sig på

hufvudstadens gator och skred stolt fram,

teatraliskt draperad i sin gamla malätna päls.

Den höga smärta figuren var ännu rak och

oböjd och mustascherna vaxade och vårdade

som “i ungdomens vår“. Som ung var

Selander vid flere landsortsteatrar och, om jag

icke bedrar mig, började han sin bana på

40-talet såsom elev vid de kungliga teatrarna,

men som han ingenstädes med sin “talang“

lyckades vinna någon vidare framgång och

som han dessutom längtade efter själfständighet,

beslöt han sig för att skapa eget teatersällskap.

Men Selander var såsom teaterdirektör

af en särdeles anspråkslös natur. “Att

draga omkring med stora sällskap, — det går

icke“ — sade Selander, “Se gu" da" då"!“ — detta

var hans stående ordspråk. — “Nej, man

skall hafva ett litet honett sällskap på högst

fyra personer, då kan det möjligen bära sig“

— och den principen blef Selander trogen i

alla sina lifsdagar. När han kom till en stad

eller köping och behöfde tillfällig förstärkning,

så tog han några dilettanter för aftonen,

hvilka mot en liten ersättning eller några

fribiljetter åtogo sig utförandet af birollerna.

Man kan således finna, att Selander var en

stor finansier, hvilken väl förstod att hushålla

med kassans tillgångar, och icke heller

bortskämde han sin publik med onödig lyx på

scenen och dyrbara uppsättningar. Enkelt och

allvarligt skulle allt vara och såväl spel som

styckenas utrustning lämnade plats för den

rikaste fantasi. Det lilla “honetta“ sällskapet

bestod vanligen af Selander själf, samt två

unga manliga konstadeptvagabonder och en

ständigt “underbar kvinna“, som gubben

Selander uttryckte sig. “Den underbara kvinnan“

tog Selander, enligt sin medfödda Don

Juan-natur, själf helt under sitt personliga

skydd och tillät ingen nalkas henne. Äfven i

repertoarväg var gamle Selander utprägladt

konservativ. Hvarför skall man ständigt

skämma bort publiken med nyheter? Gif dem ett

godt, väl sammansatt program år efter år och

det kan sannerligen vara nog, men det bör

vara spännande och omväxlande och till sist

skrattretande. Och ett sådant fann slutligen

Selander. Hans stående repertoar utgjordes

af “Gustaf den III hos spåkvinnan Arvidsson“,

— “Carl den XV i hvardagslag“ och till sist

“En brottslig betjänt“ — och därmed var den

saken klar. Selander utförde själf Gustaf III

i svarta mustascher, — och Carl XV i det

andra stycket, där hans mask verkligen var

till illusion lik den folkkäre konungen.

Pjäsen var skrifven af den bekante Janne Damm

och “genomsedd och gillad af H. M:t Konung

Oscar II“, som det stod tryckt på affischerna.

Jag glömmer aldrig en afton på gamla

Ladugårdslandsteatern i midten af 1870-talet.

Huset var nästan utsåldt och publiken långt

ifrån den vanliga. Man såg där både litterära

storheter och hofvets herrar och bland

dem många af kung Carls personliga vänner,

ja — själfve grefve Sven Lagerberg. Alla

hade kommit för att återse kung Carl “i

hvardagslag“. Den första pjäsen väckte ingen

vidare anklang, men så kom den andra och nu

var man med — med hvilka känslor är icke

godt att säga: Selander kom stolt in, klädd i

husaruniform och prydd “i hvardagslag“ med

Serafimerordens stora blå band. Han sällskapar

i parken å Ulriksdal helt gemytligt med

den hederliga bleckslagarfamiljen, super med

dem och smakar på deras stekta strömming,

förmedlar en förlofning och kysser till sist

mamma själf. Mer kan man väl icke begära

af “en folklig och folkkär monark“.

Men kung Carl dref kurtisen för folket

ännu längre. Han ville aldrig vända det och

— publiken ryggen vid sina sortier, utan gick

baklänges ut. Detta tyckte mången var att

gå väl långt i kunglig artighet och en af den

tidens teaterrecensenter gjorde sig ärende upp

på scenen för att om möjligt taga reda på

orsaken. Han fann då, att Selander ägde

grundade skäl för sitt tillvägagående. Serafimerbandet

räckte nämligen endast från axeln till

midjan fram — på ryggen sammanhölls det

af ett segelgarnssnöre. Skådespelaren hade

alltså samma skäl som den hederlige Portos

i “De tre musketörerna“ att icke vända ryggen

till. Publiken hade emellertid roligt — utomordentligt

— och Selander var — utomordentligt

— nöjd med “kofvan“.

Sedermera hedrade den originelle

teaterdirektören då och då hufvudstaden med

sina prestationer och alltid med samma

lysande program, men mest gladde han dock

landsorten med sina besök. “Landsortens

publik behöfver fostras vid konstens heliga

eld — se gu" da" då!“ — brukade Selander

säga.

En gång kom det lilla “honetta“ sällskapet

till Vernamo. Det hade då gått litet illa,

och direktörens hela bank vid framkomsten

bestod af 75 öre. “Se gu" da" då!“ — Emellertid

skaffade Selander sig och den “underbara

kvinnan“ enskildt logi, hvarefter han

begaf sig ut i köpingen att söka förskaffa sig

lokal att uppträda i. Då han kom åter, fann

han den “underbara kvinnan“ sitta gråtande.

Det hade inträffat en liten malheur. Hon hade

nämligen råkat slå sönder den lilla nödvändiga

porslinsartikel som ju lär finnas i hvarje

sofrum. Värdinnan hade varit inne och grälat

och ålagt “herrskapet“ att genast skaffa en ny,

annars fingo de flytta. Selander ref sig i håret

och så gaf han sig ut i köpingen igen för att

för sina 75 öre återskaffa det sönderslagna.

Men öfverallt kostade den lilla nätta pjesen

en krona. Slutligen hade han uppgifvit hoppet,

då man i en butik frågade honom om

han kunde använda utskott.

— Herre gud! Det är just utskott jag

vill ha!

Situationen var räddad.

Att höra Selander själf berätta sina många

äfventyr, var sannerligen pängar vardt.

När kassan räckte till, ville Selander gärna

äta godt. Särskildt tyckte han mycket om

hummer. En gång kom han in en middag

på Berzelikällaren, som då innehades af Rudolf

Wallin, och beställde sig en präktig hummer,

hvilken jättestor, fet och rommfylld kom fram.

Den smakade så präktigt, att Selander återkom

på kvällen och ville ha en likadan. Men

då fanns det endast små stackare kvar. — De

stora äro slut — förklarade kyparen.

Arg utbrast Selander: — Tag bort kräftan

— och ge mig en stark toddy i stället!

Många lustiga teaterdirektörer ha vi nog

ägt, men maken till gubben Selander får man

nog leta efter.

Selander gick ur tiden våren 1900.

***

9.

Albert Alberg

Det var somrarne 1876 och 77 som Albert

Alberg, eller rättare Alborg som han i

verkligheten hette, regerade och under sitt

korta regemente förstod att dupera såväl

publiken, som den då väl icke alltid så vakna

och eftertänksamma pressen. Tidigt på våren

1876 förnams det, att den “store“, “välbekante“

svensk-engelske skådespelaren Albert Alberg

hitkommit och förhyrt Djurgårdsteatern, engagerat

ett stort sällskap med det välkända Södra

teatersällskapet såsom stam och under

sommaren skulle uppföra en bländande, glänsande

“sensations- och äfventyrspjäs efter Jules Verne

benämd “Jorden rundt på 80 dagar“. — Nästan

hvarje dag stod att läsa i tidningarne

notiser om de vidtomfattande tillrustningarna,

om huru teatermaskineriet skulle ombyggas,

huru en elegant foyer inrättades för publiken,

huru en motor inköpts för att drifva det

elektriska ljuset, huru Fritz Ahlgrenson var

sysselsatt natt och dag med målandet af

dekorationerna, o. s. v. i oändlighet. Aldrig hade

man förr hört ett sådant dån på “den stora

trumman“.

Slutligen uppenbarade sig direktör Alberg

själf. Det var en magnifik medelålders man,

lång och smärt och med ett ganska sympatiskt

utseende, men utrustad med en utomordentlig

svada. Han ägde denna förmåga att prata,

så att en annan icke fick “en syl i vädret“,

och hvilken fantasi och hvilket själfförtroende

ägde han icke! Man såg genast, att han var

en “smart“ man, som vågade allt, emedan han

icke hade något att förlora. Den förmögenhet

han fått med sin hustru hade han redan

förut gjort af med, och det gällde nu att

eröfra en ny — på den lilla Djurgårdsteatern

och ur stockholmarnes fickor.

Den 13 maj 1876 öppnades teatern med

den mycket omskrikna pjäsen “Jorden rundt

på 80 dagar“. Stycket gjorde stormande lycka,

spelades på de flesta händer, isynnerhet af

Aug. Warberg, som utförde tidningskorrespondentens

roll, förträffligt, uppsättningen var

bländande och publiken var förtjust.

Den som ovilkorligen var svagast i stycket

var den store direktören Albert Alberg

själf, hvilken spelade Fogg. Man hade svårt

att begripa hans tungomål och hvad han

menade. Men, stackars karl, han hade så

mycket att tänka på. Emellertid lofvade det hela

bra, och stycket gick under hela sommaren

utan afbrott och med fulla eller välbesatta

hus, så att affärerna gingo i det närmaste

ihop och den dyrbara uppsättningen blef

gäldad. Men med denna framgång växte såväl

Albergs kredit som ock hans stormod. Till

nästa år skulle han slå världen med häpnad,

han skulle visa mänskligheten såväl ett

teatersällskap, en balett och en reperloir, som man

aldrig förr skådat. Södra teaterns sällskap

hade fått nog af att vara med och af flera

skäl dragit sig tillbaka, men Albert Alberg

svor på att han likt Napoleon skulle stampa

arméer ur marken och ännu, besynnerligt nog,

trodde man på denna kolossala humbug, och

tidningarna sjöngo fortfarande hans lof.

På vintern for Alberg ut och förvärfvade

sig det nya dekorationsstycket “På hafvets

botten“, hvilket tarfvade en för våra små

förhållanden utomordentlig utrustning. Men hos

Alberg “hvilade inga ledsamheter“. Han kom

åter liksom en segerherre och mottogs vid

centralstationen af hela Djurgårdsteaterbolagets

styrelse, af medlemmar af pressen, af

teaterläkaren, af sin sekreterare och kassör. Hans

återkomst var lik en monarks, som underdånigast

hälsas af sitt trogna folk.

Men att få ett nytt sällskap, det var

kinkigare. Dock, Albert Alberg fäste sig mindre

vid kvaliteten än kvantiteten och slutligen

fick han kring sig ett band, sådant man sällan

finner, om icke i de “böhmiska skogarna“.

Det var en sammanrafsning från alla möjliga

upplösta landsortssällskap och luckor fylldes

af individer och löshästar från andra yrken

— eller inga yrken alls. I detta säregna

sällskap funnos icke mindre än fem afsigkomna

direktörer och de voro minsann icke goda att

tas med.

Men när Alberg mönstrade sina skaror,

kände han sig stolt och bröt åter in i striden.

“På hafvets botten“, som gick sommaren 1877,

slog till följd af sin präktiga utstyrsel väl an,

men till följd af det ytterst svaga spelet

förlorade publiken snart smaken och salongen

blef allt glesare besatt. Så snart publiken

börjar troppa af, då är det slut.

Följderna skulle snart visa sig.

Björnarna började infinna sig och — de voro

legio. Sujetterna fingo inga löner, och snart

artade sig allt inom teatern till fullständig

anarki. Alberg tycktes dock finna sig

förunderligt väl i all denna förbistring, som

han själf tillställt. Han gnuggade händerna

och skrattade åt alltsammans. Han tycktes

ha riktigt trefligt! Och för att trösta sina

bråkiga “artister“ inrättade han en krog i

teatern, där sujetterna, enär de icke fingo

några penningar, fingo sina löner in natura,

i bränvin, öl och smörgåsar. Det var ett

vildt lif, som fördes, och det var icke sällan

som “aktörerna“ lågo redlösa i backarna. Som

dessa vanligen saknade bostad, lågo de i

klädlogerna om nätterna och här fördes ett

fullständigt röfvarlif. Slutligen var alltsammans

slut. Skandalen gick för långt — björnarne

ledsnade vid att endast brumma. Teatern

stängdes och Alberg sattes i konkurs. Men

han förblef oförbrännerlig och vid lika godt

humör.

Hela den dyrbara attiraljen gick på auktion,

som förrättades ute på Djurgårdsteatern,

och här uppträdde Alberg själf ibland såsom

auktionsutropare. Sålunda ulbjödos Albergs

personliga tillhörigheter, däribland hans fars

och mors porträtt i olja, och nu steg Alberg

upp och skrek: “Bjud öfver, godt folk — ni

skall veta, det är min pappa — en riktig

gammal hedersprisse! — och det där är

min mamma — hon kan väl vara värd en

tia nu!“

Ändtligen var det rent hus å Djurgårdsteatern

och vagabonderna och frilogerarna

utdrifna, hvilka huserat därstädes, så att

teatern tarfvade en grundlig reparation. Alberg

själf försökte att börja ett nytt teaterföretag,

den s. k. Bijouteatern i gamla ladugårdslandsteatern,

men det företaget räckte icke längre

än en månad.

Efter ännu någon tid begaf Albert

Alberg sig till Amerika, lämnande efter sig

minnet af en särdeles besynnerlig kurre.

***

10.

Filip Bauck

Det var år 1867 jag lärde känna Filip

Bauck. Jag hade då nyss kommit in

vid kongl. teatrarnes elevskola och han, son

till den utmärkte musikkritikern, professor

Wilhelm Bauck, hade återkommit från Göteborg,

där han haft anställning på ett större

handelskontor. Utrustad med god bildning

och gedigna språkkunskaper, skulle han helt

säkert haft en god framtid på den merkantila

banan, såvida karaktären varit mera prosaiskt

anlagd, men hos Filip Bauck brusade

ungdomsblodet varmt, och han kastade allt öfver

bord i förlitan på sin vackra tenor samt

beslöt slå Oscar Arnoldson ur brädet, blifva

Sveriges förste sångare och slå sin pappa,

musikkritikern, med salig förvåning.

Emellertid kände icke Bauck till de inre

teaterförhållandena och öfverskattade dessutom sin

medfödda förmåga.

Den stora påtänkta debuten såsom Max

i “Friskytten“ och såsom Tamino i

“Trollflöjten“ inhiberades på vanliga, mer eller

mindre giltiga teaterdirektionsskäl, och den

käre Filip fick åtnöja sig med att i sitt

första framträdande utföra en slafs roll i

“Enleveringen ur seraljen“. När här Paschan i

pjesen yttrar med rytande ton till slafven:

“Du son af en åsna!“ så knuffade gamle

professor Bauck på en bredvid honom sittande

bekant, i det han sade: “Det är min son

det där!“

De motgångar, som i början mötte Filip

Bauck på hans teaterbana, bidrogo i icke ringa

grad att förvilda hans sinnelag och göra

honom liknöjd för allt allvarligt arbete. Det

dröjde icke länge förrän Bauck utbildade sig

till en fullständig bohèmenatur. Kvick, med

en sprudlande galghumor vann han en stor

vänkrets bland dessa stundens glada barn,

hvilka så lätt glömma bort dagens id vid

glasens klang och icke märka tidens lopp, förrän

solen gått ned. Det var den tidens lilla

artistlocus, den s. k. Lungmosen eller Lilla

Kastenhof, som var valplatsen för dessa glada orgier,

i hvilka Bauck med sitt lyckliga söndagslynne

spelade första fiolen. I det muntra laget

märktes för öfrigt den tiden sådana lustigkurrar

som Fritz Ahlgrensson, arkitekturmålaren Axel

Axelson, den s. k. Färsken, postisen, numera

postmästaren i Ääs, Gustaf Klingbom, alias

“Kulan“, svampdoktorn Lagergren, hvilken

kände alla svampar utom tvättsvampen,

boktryckaren Isac Marcus samt ännu några flera

af Stockholms intelligenta bohèmiens.

Här fördes ett gladt zigenarlif, och allt

som oftast kom bud efter Bauck från

kormästaren — ty B. tjänstgjorde nu för det

mesta i kören — att han skulle infinna sig,

men ordonnansen möttes vanligen af det

svaret: “Jag ger fan i inrättningen. Skrif upp

mig till plikt!“ Och plikta fick Bauck med

besked. Det gick så långt, att han en månad

fick erlägga tre kronor utöfver sin kvitterade

lön; men Bauck fäste sig aldrig vid småsaker.

Trots sina små och tarfliga ekonomiska

omständigheter var dock Filip Bauck alltid

magnifik i sitt uppträdande. Sålunda höll han sig

med hund, en liten svart argsint racka, som

var ovettig på alla liksom Bauck själf. Detta

lilla djur hyste Bauck en varm kärlek till.

En gång kom husbonden med sin följeslagare

in på Lungmosen, där just en stor slaktarhund

befann sig, hvilken lilla “Mulle“, sin

vana trogen, genast anföll och högg i öronen.

Det skulle dock Mulle låtit bli, ty den

jättelika slaktarhunden reste sig tvärt och bet

Mulle midt öfver ryggbastet, så att han

nedföll död. Nu grät Bauck, samlade ihop

lämningarna i ett Stockholms Dagblad, under det

den i lokalen sittande skämtaren “Kulan“

skref följande versifierade nekrolog öfver

kräket:

»Som Neros själ så såg mitt yttre ut,

I allt min husbond" lik och trogen.

Jag skällde, fick så stryk till slut,

Och så en dag jag dog på krogen.»

Med regissören Ludvig Josephson låg alltid

Filip Bauck i öppen fejd till följd af sina

många pojkstreck, hvarmed han oväntadt

tillställde alldeles särskilda effekter i de operor,

hvari han uppträdde. Sålunda roade han sig

med att i kröningståget i “Orleanska Jungfrun“

lossa hakarne på en kurfurstes benskenor,

hvaraf följde att, när denne nedsteg från

kyrktrappan, skenorna rasade om honom och han

stod där i ett par smutsiga trikåer. En gång

när “Judinnan“ gafs, i hvilkens första akt kejsar

Sigismund kommer inridande med sitt

glänsande följe, hände sig icke bättre än att hästen,

i det han passerade förbi sufflörluckan, släppte

efter sig ett doftande “visitkort“, hvarvid Bauck

framträdde ur “folkets led“, steg fram till

sufflörluckan och pekade på det aflämnade,

såg på publiken och ruskade högst missgillande

på sitt hufvud, hvarefter han återvände

helt lugnt till sin plats.

Stackars Bauck! Hans ungdomsdröm att

bli en konstnär förverkligades aldrig, och icke

heller gjorde han mycket för dess

förverkligande. Det gick med honom som med så

många andra, hvilka gått till Thalias tempel

med gyllene rosendrömmar; de kommo aldrig

inom förlåten. Sedan Bauck ännu ett tiotal

af år gått i slaftjänst och nött ut sig i

operakörens djupa led samt därunder så

småningom sjunkit ned till slö likgiltighet,

slutade han och for till Kristiania, där han

ingick vid den då nybildade norska operan, i

hopp att där möta soligare dagar. Några

mindre roller fick han visserligen, men nu

var röstens klang förbi, och snart stod han

åter fast i kören. Slutligen kom döden, den

store, ömhjärtade befriaren från alla lifvets

sorger, som lämnar blott minnet kvar — denna

gång af en beskedlig tok, en kvick

karl och en i det hela god människa.

***

11.

Klädlogen n:r 8.

Det var just ingen lätt sak att i det gamla

operahuset leta sig upp till de små

klädlogerna. Man trefvade sig fram öfver den

mörka scenen, följande stenmuren till höger,

och hann slutligen till ett par dubbeldörrar

strax bredvid den s. k. “hästtrappan“, och

här lågo klädlogerna för de manliga sujetterna

inom långa, mörka korridorer och med små

fängelseliknande fönster utåt en smutsig, skum

ljusgård. En trappa ned, i jämnhöjd med

scenen låg logen n:r 8, och här klädde sig en

hel del af teaterns muntra ungdomar, däribland

flera af eleverna, samt dessutom dansörerna

Beckman och Hjertzell och sångaren Filip

Bauck. Det var ett gladt lif, som här fördes

om kvällarna, fastän icke bars “konstens fana“

särdeles högt. Här skämtades och glammades

och hölls ett förfärligt väsen, så att den

stackars skräddaren, teaterpåklädaren, blef

alldeles yr i hufvudet och det skulle egentligen

vara han, som skulle ha reda på alla “grejor“,

så att man såg ut som “folk“, när man kom

ned på scenen. Det var naturligtvis bara

ballettisterna och eleverna, som i skådespel och

operor skulle utgöra “ridderskapets blomma“

och lysa upp hela sceneriet, och för dessa

“glansrollers“ utförande hade man en

riksdaler riksgäld i aftonpängar, hvilka vanligen

i förväg gingo åt till förtäring i det glada

laget. Ty matfriska voro alla dessa stolta

“statister“, och den arme skräddaren fick allt

som oftast gifva sig i väg att hämta

smörgåsar, öl och bränvin samt det eftersträfvansvärda

råa laxskinnet. Detta senare läckra

njutningsmedel var dansören Beckmans

uppfinning och anrättades på följande sätt:

laxskinnet uppträddes på ett penselskaft och

frästes sedan öfver en gaslåga, så att det blef

rökigt och brändt, och sedan förtärdes det

som en läckerhet. Den ljufva lukt denna

stekkonst spridde omkring sig i logen och

korridoren skola vi icke tala om.

Bland eleverna den tiden, det vill säga i

slutet af 1860-talet, voro Paulson, sedermera

en framstående skådespelare vid landsortsteatern,

Henrik Christiernson, numera intendent

och regissör vid Dramatiska teatern samt

dessutom berömd dramatisk författare, Oscar

Malmgren, numera regissör vid Svenska

teatern, Julius Hodell, numera utgifvaren af Nya

Nisse, Vilhelm Pauli, hvilken sedermera reste

till Amerika för att bryta sig en annan bana,

och så till sist upptecknaren af dessa enkla

minnesrader om gamla minnen och vänner

från långt hädan svunna dagar.

Men när man blickar tillbaka, icke kan

man väl förneka, att man, trots man lefde i

ungdomens vår, var icke så litet originell i

sitt uppträdande, och det kom sig väl af

det sprudlande ungdomsblodet, af det ytliga,

blomstersmyckade skenlifvet mellan kulissernas

vattenfärgsmålade, dunkla skogar och

granna bergsalar, och till sist — af den

drömförvillande inbillningen, att själf en dag blifva

en stor konstnär, en af dessa utvalde, som

hela världen beundrade och applåderade.

I logen n:r 8 utspelades den tiden många

glada upptåg, och i första hand var det andre

regissören Carl Magnus Boberg, som fick hålla

reda och ordning på den glada skaran. Alla

ville stå väl med Boberg, det lilla förkrympta

originalet från gamle Kjellbergs dagar. Boberg

härmade sin mästare i konsten att vara ovettig

på alla, men ovettet gafs på ett så godmodigt

och gemytligt sätt, att udden bröts af de

barska och hårda orden. Det gällde att slå väl

hos Carl Magnus Boberg, ty det var han, som

uppgjorde “statistlistorna“ och bestämde

hvilka skulle vara med — alltså härskade öfver

hela ens inkomster för månaden. Men själfve

den vakne Boberg kuggades ibland, i synnerhet

af Julius Hodell, som ofta infann sig och

tjänstgjorde i första akten, men sedan smet

från de öfriga, men fick lika fullt sina

tjänstgöringspängar. “Man kan icke ständigt hålla

reda på alla — sade Boberg — när man skall

fösa in boskapen.“

Se, unge “Julle“ var den tiden kär — och

hvilken är icke det vid aderton år — och

han hade den tiden en liten flicka, hvilken

han skulle “hjälpa att stänga butiken“.

Däraf kom sig hans skolkande. Kamraterna

dolde väl “Julles“ försvinnande, men hans

väl uttänkta “sortier“ fingo det betecknande

namnet “Hodella“, hvilket lefde ganska länge.

Det var i de stora dramatiska och lyriska

klangpjäserna “Den stumma från Portici“,

“Judinnan“, “Coriolanus“, “Bienzi“ och

“Profeten“, som invånarna i logen n:r 8 firade

sina största “triumfer“. Jag minnes särskildt

“Judinnans“ tredje akt vid det käjserliga

gästabudet, där Filip Bauck åt upp alla de läckra

pastejerna — innan ridån gått upp — så att

alla de öfriga — och publiken med — fick

åtnöja sig med — luftpastejer.

Gamla tider, flydda minnen! Gustaf den

III:s sångartempel är jämnadt med marken,

och på dess grund reser sig ett nytt

konsttämpel, men månne icke nu den gamla

grunden hviskar en och annan saga till “nya

tiders barn“ om förgångna teatergenerationers

glädje och lif?

***

12.

Basunisten Carl Fredrik Sandberg

Det är icke blott å scenen, man får söka

de glada teateroriginalen, utan äfven i

orkestern i det finfina hofkapellet. Det tycks

ligga i själfva teaterluften, att meddela en viss

originalitet åt alla teaterns medlemmar allt

ifrån den stora tragediennen och operasångaren

ända till den litet uppmärksammade

trumslagaren, där han på sin undangömda plats

bearbetar sina kalfskinn. På 1850- och

60-talen funnos många dylika originella figurer

inom hofkapellets elitkår. Jag har helt

nyligen skildrat en, gubben Schuster, och jag

vill nu teckna en annan, icke mindre

minnesvärd.

Carl Fredrik Sandberg började sin bana

vid lifdragonerna och hans instrument,

hvilket han behandlade med stor talang, var den

dånande basbasunen. Efter aflagd musikdirektörsexamen

fick han anställning vid kungliga

hofkapellet och detta skedde redan i slutet

af 1850-talet. Sandberg var en stor, robust

figur med ett något rödpussigt ansikte, och

till följd af sitt yrkesinstrument, något

utblåsta kinder, hvaraf man lätt kunde döma,

att han handterade den stora, hårdarbetade

bastuban. Det låg något öfver hela hans yttre

person, som skvallrade om att han tillhörde

soldatesken, hvilken får vara med i ur och

skur och därför får öfver hela sitt yttre en

prägel af framfusighet, men på samma gång

godmodigt lynne.

I sitt hvardagslif var Sandberg

otvifvelaktigt jämte gubben Schuster hofkapellets

värste storätare och ännu lefver ett ordspråk

efter Sandberg, då han privat skulle uppträda

på musiktillställningar, som den tiden gafs på

“Norra Brunn“ eller något annat den tidens

gouterade utvärdshus: “Jag blåser inte en ton

förr än jag fått varm mat och porter“.

Denna mot sin kropp välvilliga ifver

kostade emellertid Sandberg ganska mycket

pänningar och därtill skulle födan nödtorftigt

fuktas, hvarför han alltid sträfvade med

dåliga affärer, som ju tyvärr är vanan hos

artister af alla slag. Sandberg råkade sålunda

ofta i några vänliga “kissars“ klor, hvilka allt

emellanåt ville bereda honom en lugn hvilotid

i det gamla välkända gäldstuguhäktet 74

Hornsgatan, hvarifrån ofta teaterdirektionen

fick utlösa sin utmärkta basunist, då han skulle

tjänstgöra i de stora operorna. En gång hade

“kissarne“ huggit honom en förmiddag just

då han skulle begifva sig på generalrepetition

på operan “Profeten“ och anmodade honom

att göra en liten ofrivillig promenad upp till

de södra gästfria trakterna. Att pruta emot

hjälpte icke mot de stämpelpappersförsedda

herrarna, utan det var bara att följa med.

Komna in i den gamla staden stannade Sandberg

och föreslog att man först skulle göra

en titt in på den kända källaren “Freden“ för

att få sig en biffstek, en sup och ett glas

porter, hvilket erbjudande tacksamt antogs af de

båda “kissarna“, hvilka tyckte, att de

likafullt hade sin fånge som i en liten ask. Här

pokulerades under glädje och gamman, men

rätt som det var gjorde sig Sandberg osynlig

på ett ögonblick, förklarande för de

godtrogna exekutionsbetjänterna att det inte var

någon fara, enär hans gamla kamelottskappa

och hatt lämnades kvar. Men den som smet,

det var Sandberg, hvilken i största hast

återvände till Operan, där han intog sin plats i

kapellet. Den splendida frukosten fingo

“kissarna“ nöjet uppgöra bäst de kunde med

källarmästaren. För den gången var Sandberg

räddad, ty i “konungens borg“ kunde

han icke antastas.

En ganska uppsluppen historia lefver ännu

från Sandbergs tid. Denne hade nämligen på

äldre dagar förlorat alla sina tänder och

därför måst anskaffa sig ett helt artificiellt

tandgarnityr, utan hvilket han ej förmådde rätt

och ljudbart behandla sitt instrument. Men

som Sandberg ständigt led af pänningbrist

hände det allt som oftast att han för att få

mynt gick till en “farbror“ och för en tid

inackorderade sitt dyrköpta, i guld infattade

tandklaver för en trettio kronor. Följden af

denna finansoperation var emellertid, att

Sandberg icke förmådde ge ett ljud ifrån sig i

basunen, utan det blef en högst märkvärdig

“konstpaus“. Kamraterna och hofkapellmästaren

Ludvig Norman upptäckte och gissade

snart grundorsaken till Sandbergs märkliga

tystnad, hvilken den snillrike och uppfinningsrike

Ludvig Norman inom kort undanröjde

på så sätt, att ett nytt tandgarnityr beställdes

på operadirektionens bekostnad för Sandbergs

räkning, men som förvarades inom lås och

säkerhet vid operan och icke fick begagnas af

denne annat än vid tjänstgöring och sedan

återlemnas.

Ännu flera glada historier finnas om det

gamla musikaliska originalet, men dessa må

vara nog. Det är snart tjugu år sedan han

gick bort, men minnet efter honom lefver,

och ofta när hans namn nämnes dragas

läpparna till ett leende hos alla dem, som kände

honom.

***

13.

Fredrik Gelhaar

På sextiotalet funnos i hofkapellet ganska

många lustiga typer. Där fanns den gamle

konsertmästaren Nagel, han, “som hette

Nagel, men inte hade något fädernesland“,

“storljugaren“ Schuster och Sandberg “med

tandgården“, och där fanns också den gamle,

godmodige och lustige Fredrik Gelhaar.

Gelhaars instrument var bastuba, hvilken

han onekligen behandlade med mycken skicklighet.

Men därtill inskränkte sig också hans

gåfvor, ty på hufvudets vägnar var han

styfmoderligt utrustad, och han blef innan kort

en lämplig driftkuku inom teatern och för

öfrigt bland alla dem, som kände honom.

Gelhaar var mer än naiv, men på samma gång

ytterst sirlig och förekommande. Förenad i

ett lyckligt äktenskap förstod han att från

början sätta sig på de kufvade männens låga

bänk, hvilka det aldrig kan falla in att hafva

en egen vilja. Men en ovanlig äkta man var

han förvisso och hans uppmärksamhet mot

frun gick så långt, att han aldrig titulerade

henne med annat än “hennes nåd“ eller “min

lilla prinsessa“.

En gång, då Gelhaar skulle gå ut i

staden, fick han af “hennes nåd“ i uppdrag att

köpa en aln, hvilken kommission han lofvade

uträtta. Kommen i trappan, stannade Gelhaar

dock och tog sig en funderare, vände därpå

om och trädde in i salen till frun och

sade:

— Hennes nåd gaf mig visserligen det

hedrande uppdraget att skaffa en aln, men

ers höghet behagade förtiga huru lång den

skulle vara?

Gelhaar hade en gång till jul af sin fru

fått några ostindiska silkesnäsdukar, hvaraf

han dock strax råkade slarfva bort en. Då

skref han en annons, som han satte in i

Stockholms Dagblad, men — sade Gelhaar — jag

aktade mig visligen från att sätta att det var

en silkesnäsduk, utan jag skref “en blommig

bomullsnäsduk“, — ty man bör ej allt för

mycket lita på folks ärlighet, som bevisas

däraf, att min eleganta näsduk, som min

prinsessa förärat mig, var och förblef borta.

Gubben Fredrik var emellertid en öm

familjefar och mycket god mot sina barn. I

synnerhet ville han, att sonen skulle bli ett

lärdomsljus och lysa med en låga, klarare än

hans eget förstånds, hvarför han ägnade

honom all vård. Sålunda gick han in i en

bokhandel vid ett tillfälle för att köpa sonen

några böcker, men visste just ej hvilka han

ville ha. Bokhandlaren frågade då: “Hvilken

väg går han?“ — “Joo, — sade Gelhaar —

pojken går ned Nybrogatan, sedan upp

Hamngatan och vidare Clara Bergsgatan och — f—n

skall ta" honom, om han går någon annan

väg.“ — Sonen gick i Clara skola och

föräldrarna bodde på Ladugårdslandet.

Liksom de flesta herrar musici och för

öfrigt alla herrar artister, älskade Gelhaar god

mat — och för öfrigt, hvem gör icke det?

Det är magens poesi, som är ganska tilltalande

upp i hvardagslifvets prosa. På gamla

operakällaren höll gärna Gelhaar till och här

vandrade han från bord till bord och slog sig ned

hos vänner och bekanta, alltid väl sedd och

mottagen af alla, som älskade att få ett godt

skratt åt en vilsekommen replik eller en lustig

uppfattning af saker och ting, och häri var

Gelhaar en verklig mästare.

En gång kom den glade, genialiske August

Söderman ut från operakällaren och mötte

gamle Fredrik utanför, hvilken också ämnade

sig ditin.

— Skall du in och äta frukost, Gelhaar?

frågade Söderman.

— Ja, det vore meningen, det — sade

Fredrik — om de ha något godt.

— Ja, jag skall rekommendera något

alldeles nytt — en riktig delikatess, en riktig

gudamat. Du skall begära en stekt Ygdrasil

med potatis.

— Tack, kära bror, det skall blifva skönt

att få något nytt och pikant. Är det godt,

skall jag söka förmå “hennes nåd“ hemma

att låta mig få det till hvardagsmat en eller

annan gång.

Och så vandrade gamle Fredrik in på

operakällaren, slog sig ned, kallade till sig

öfverkyparen och rekvirerade med myndig

ton till de öfriga gästernas förlustelse “Ygdrasil

med potatis“.

När de k. teatrarnes chef, baron Knut

Bonde, tog afsked från denna sin befattning,

gaf teatrarnes personal en stor fäst, hvarvid

Gelhaar utbringade en skål för den afhållne

baronen och därvid yttrade: — Man saknar

inte kon, förr än båset är tomt, — men åtrade

sig strax och sade: — förlåt, herr baron, —

jag menar oxen!

En glädjedag för gubben Gelhaar var den,

då sonen år 1872 tog sin studentexamen.

Sonen hade gått igenom Stockholms lyceum,

där Carl Johan Bohman var spiritus rector,

och här hade han eröfrat sin hvita mössa.

På kvällen — det var en vacker

afton i maj — var fäst i hemmet och sonen

hade hembjudit kamrater och vänner till en

enkel zwyck i fädernehemmet, som låg i

Nybrobacken i hörnet af “Smala gränden“.

Glädjen stod högt i tak — eller rättare i

himlens sky — ty ungdomen hade efter välfägnaden

inomhus dragit sig ut på gården för att

njuta af vårluften och drufvans safter. Skålar

druckos och Conny Burman höll tal för

dagens hjälte, hvilket ledsagades af ljungande

hurrarop.

Gamle Fredrik hade med sedvanlig

blygsamhet dragit sig tillbaka, men låg på en liten

terrass öfver gården och såg på de ungas fröjd.

Då det egentliga festtalet för sonen skulle

hållas, smög han sig efter sin gamle basun

och då de sedvanliga “lefve“ och hurraropen

utbringades åtföljdes de af en smattrande

fanfar, för hvars utpressande gubbens kinder höllo

på att sprängas. Den fanfaren kom från hjärtat!

Gamle Gelhaar hvilar sedan många år i

sin graf, men minnet af hans vänsälla

personlighet lefver. Man kan säga om honom som

Runeberg om Sven Dufva: “Ett dåligt hufvud

hade han, men hjärtat, det var godt!“

***

14.

Carolina Bock

Bland alla de mer eller mindre älskvärda

figurer jag i mitt teateroriginalgalleri här

tecknat må jag icke glömma fru Carolina Bock,

en gammal vördnadsvärd och älskvärd dam,

hvars teatertraditioner gå ända från seklets

början.

Det var från mitt inträde vid elevskolan

i medlet af 1860-talet jag lärde känna den

celebra skådespelerskan, hvilken redan då

pryddes af de hvita hårens ärekrans, men om

hvilkens lifsgärning ryktets genius hade mycket

att förmäla. Sålunda omtalade man, att ur

Carolina Bocks utmärkta skola utgått sådana

storheter som en Emelie Högqvist, Jenny Lind,

Gustaf Sundberg, Edvard Swartz, Edvard Stjernström,

Louise Michaëli, Olof Strandberg, Fritz

Arlberg, Oscar Arnoldson och sedan hela denna

unga falang, som kom in under slutet af

1850-lalets glansperiod. Hemligheten med Carolina

Bocks lärometod bestod framförallt i vården

om vårt klangrika, härliga språk, hvilket hon,

ville skulle göra sig fullt gällande såväl i det

stora skådespelet som ock i operan, och ifrån

henne kan man säga härstammar denna säkra

diktion, som i alla hennes elevers

prestationer gjorde sig gällande och ännu i dag gör

det genom den metod hennes dotter, fru Bertha

Tammelin i sin ordning under många år

meddelat sina elever.

Carolina Bock tillhörde en förgången tid,

men en tid, då svenska teatern stod på höjden

af sin glans. Född under Gustaf III:s tid

fick hon uppträda redan 1813 å kungl. operan

i “Donaufrun“. Hon räknade bland sina

kamrater sådana som Lasse Hjortsberg, den

ståtlige konungaåtergifvaren Åbergson samt de då

unga, sköna och glödande älskarne Olof Ulrik

Torslow och Nils Vilhelm Almlöf. Det var

någonting att se den tiden och konstens fana

bars också högt af detta unga, glänsande garde.

Hvilket uppseende väckte det icke t. ex., när

Nils Wilhelm Almlöf den 26 sept. 1825 blef

framkallad för öppen ridå, då han utförde

titelrollen i “Shakespeare kär“ och under

publikens stormande jubel mottog den första

lagerkransen, som blifvit inkastad å en svensk

scen.

Men hvad artisterna kunde arbeta den

tiden. Det gällde lif och död att höja sitt

yrke, man lefde helt och gick fullt upp i

detsamma. Teatern var en akademi och Carolina

Bock gick icke sist i raden af tolkarne

för snille och smak. Redan från 1831 till 1834

var hon utsedd till de kungl. teatrarnes

lärarinna vid elevskolan och förde där ett på

samma gång strängt och nyttigt regemente.

Sedan kom en liten mellantid — det var

visst under general Pukes teaterregemente —,

men hon återtog dock sin befattning år 1839

och fortfor därmed långt in på 50-talet,

skötande den med samma energi som tillförene

och därunder utbildande flera af de stora

talanger, som sedan höljt den svenska scenen

med ära.

Under detta mångsidiga och mödosamma

arbete är det mindre underligt, om karakteren

och uttryckssättet fick en mera originell

prägel. Carolina Bock hade som man säger

skinn på näsan och skrädde icke orden

under lektionerna, och ännu på gamla dagar

var hon icke ledsen för att utdela en hurril

åt en dumbom, som icke rätt förstod att gifva

riktig tonvikt åt en replik eller uppstyltade

sig med falsk patos. Det berättas, att när hon

utöfvade vår utmärkta skådespelerska Elise

Jacobson, sedermera fru Hvasser, i Jane Eyres

mycket fordrande roll och Jane Eyre i första

akten skall gömma sig bakom fönstergardinen

för att undgå den unge snobbens förolämpningar

och slutligen rusar fram för att i vrede

öfverfalla honom, gumman Bock slängde

undan Elise, så att denna blef i pojkens ställe

och själf kröp upp i fönstersmygen samt

därefter störtade fram med ett sådant intensivt

raseri, vilddjursliknande rytande och klorna

spända, att Elise Jacobson af häpnad höll på

att svimma. Detta var konst, stor konst; — också

gjorde, som vi alla äldre veta, fru Hvasser

i denna roll en stor succés och detta hade

hon i icke ringa mån Carolina Bock att

tacka för.

Såsom allt här i världen småningom blir

föråldradt och glömdt, så utplånades minnet

af allt stort och godt Carolina Bock verkat

för den svenska skådebanan. Maneret

moderniserades och nya seder kommo. Hennes

repertoir förminskades, och snart återstod

endast för den gamla att återgifva de gamla

trotjänarinnornas ibland kärfva och ibland

ömma skepnader å scenen. Sålunda spelade

Carolina Bock ännu på äldre dagar den gamla

hushållerskan fru Wahlström hos den lustige

ungkarlen Konjander i “Hitteharnet“ och vid

ett tillfälle — jag vet ej om det var med

afsikt — roade sig den spjufvern Fredrik

Deland att säga: “Har fru Bock druckit bock-öl?“

till publikens stora förlustelse.

Trött af år och mödor tog slutligen

Carolina Bock sin afskedsrecett i början af

1860-talet, hvarvid uppfördes “Grefvarna

Klingsberg“, en tysk pjäs, då hon med blommor

och välförtjänt lager firades. Men trots årens

börda hvilade icke fru Bock på sin vackra

lagerbädd, utan fortfor alltjämt att som elever

mottaga unga konstadepter för att utbilda

dem till sanna konstnärer. Och det var en

god, men sträng skola, man gick i. Om

somrarna fick man vandra ut till det vackra

Framnäs på Djurgården, där fru Bock, ömt vårdad

af sin talangfulla dotter, förhyrde den lilla

villan, hvilken en gång i tiden under Oscar

I:s tid beboddes af den sköna Emilie

Högqvist, och här nere vid stranden satt den

åldriga skådespelerskan, omgifven af alla sina

lärjungar, och gaf sina minnesrika lektioner

i svensk välläsning och rollanalys med klar

och kraftig stämma. Sedermera kunde det

hända, när aftonen sänkte sig och stjärnorna

blänkte på himlahvalfvet, att eleverna inbjödos

till en enkel “zwyck“ i den lilla villan,

där den guldfärgade punschen glänste i

remmaren och franska romanser sjöngos till

pianots toner med Bertas sonora stämma. Eller

ock samlades man i det gamla, hemtrefliga

vinterhemmet 69 Regeringsgatan, där gumman

Bock om aftnarna helst presiderade i soffan

med sina väldiga kortlekar för det för den

gamla intressanta gabysch-spelet. Jag minnes

särskildt en gång, då jag var kvarbjuden till

middag och vi voro utlofvade att få en

utmärkt kallops. Gumman Bock var en god

matmamma och sprang fäktande omkring i

köket för att få fatt på några lagerbärsblad.

Men plötsligt gick det upp ett ljus för henne.

“Kors, jag har ju alla mina vissnade

lagerkransar!“ och härmed sprang den lilla rappa

gumman till en gammal dragkista, drog ut en

låda och grep en väldig näfve af dessa

bleknade minnen från ärans och applådernas

dagar, i det hon sade: “På så sätt kom ändå

det där välsignade skräpet till någon nytta.“

Carolina Bock har hvilat mer än ett tredjedels

sekel i frid, men minnet af hennes hjärtegoda

väsen, hennes sanna konstnärsanda och

hennes något kärfva och excentriska sinnelag

lefver från vår stora konsts allra första

glansdagar, icke minst för den tradition hon

förmått fortplanta.

***

15.

Carl Magnus Boberg

Då jag år 1866 inkom vid kungl. teaterns

elevskola och strax därefter kallades

till min första statisttjänst å operascenen,

hvilken stora tilldragelse skulle ske i operan

“Joconde“, möttes jag bakom fonden af en liten

man, puckelryggig och snedaxlad, med pincenez

på näsan och med ett jovialiskt leende

utbredt öfver hela sitt anlete, hvilken,

beväpnad med en lång lista i handen, i tämligen

barsk ton frågade mig: — Hvad heter herrn?

Jag sade mitt namn. — Fullkomligt misstag,

utbrast den lille mannen, herrn heter munsjör

Sockersnut eller Tjuslund, kom ihåg det till

en annan gång, ty nu står herrn under mitt

kommando, men låt bli att springa efter

flickkjolarna i kulisserna, ty den saken sköter jag

om själf. Herr Sockersnut blir riddare i

första akten och herde i den tredje, men fan

ska ta herrn, om herrn inte passar på, och

därmed ritade han in mitt namn på listan

och sprang sina färde till andra göromål.

Det var min första presentation för Carl

Magnus Boberg, dåvarande andre regissör vid

kungl. operan. Boberg hade arbetat sig upp

från intet genom egen duglighet och energi,

utan kunskaper och underbyggnad. Han kom

till teatern under den tid i slutet på

1850-lalet, då den jovialiske Johan Kjellberg var

andre regissör, och denne blef också Bobergs

läromästare. Att lärjungen sökte i allt

imitera “mästaren“ icke blott i duglighet utan

också i dennes excentricitet, spydiga sätt och

småbarska språk, som ofta kunde förefalla

en som råheter, må man icke så mycket

förtänka lärjungen. Boberg började sin bana

såsom springpojke och ordonnans, fick om

morgnarna springa omkring med klisterburken

och på teaterns affischtaflor och i

gathörnen uppklistra affischerna, hvarvid han

alltid måste medhafva en pall att klifva upp

på till följd af sin vanskapliga figurs litenhet.

Men liten blir väl stor en gång, tänkte

Boberg, och snart, vid Kjellbergs död, finna vi

Boberg såsom biträdande andre regissör åt

hr Holmgren, som då ännu så länge skötte

Kjellbergs syssla. Här fann sig snart Magnus

Boberg i sitt esse. Hans medfödda,

utomordentliga ordningssinne och goda minne,

hans verkligt gedigna musiköra, hvilket är

erforderligt för en andre regissör vid en opera,

hvilken måste öfvervaka alla entréer, väckte

snart den snillrike Ludvig Josephsons,

scenens förste ledares, uppmärksamhet. Den

något fumlige Holmgren aflägsnades och Boberg

sattes i dennes ställe. Och nu blef det

ordning och skick i allt, fastän icke gick det just

med så sockersöta ord, ty i att nyttja fula

sådana, däri kappades Josephson och Boberg.

Hvad det svors den tiden, det kan ingen tro,

det var ibland som på Vernamo oxmarknad!

Josephson röt från parkett och Boberg

svarade i samma tonart från kulissen, där han

skulle ordna den egentliga “boskapen“, d. v. s.

kören, baletten oeh statisterna. Men det låg

dock en viss humor i allt det ovett han

utöste, så att man sällan kunde blifva riktigt

förargad, och en och annan gammal korist

utbrast ibland: — Nej, försök inte Kjellberga,

käre Boberg, det går inte.

Som bevis på Magnus Bobergs goda minne

och klara tankegång kan nämnas, att då

sjukdomsfall blefvo anmälda på operakansliet och

hela direktionen satt samlad och ref sig i

hufvudet och icke visste hvad som skulle

kunna gifvas, måste bud skickas på Boberg,

ty denne var den ende, som på rak arm

kunde säga hvilka operor, som trots de

anmälda sjukdomsfallen kunde gifvas. Det

berättas, att då hofmarskalken af Edholm nyss

var kommen till styret och denne, som med

sin militäriska ordentlighet hatade alla

inställningar, fick höra, att fru Strandberg var

sjuk och Figaros bröllop måste inställas,

förgrymmad utbrast: — För fan, hennes parti

kan blåsas på klarinett. — Herr hofmarskalk,

sade Boberg med en liten bugning, vi få allt

ta en fagott, ty partiet är mezzosopran. Både

intendenten och regissören, ja själfva

hofmarskalken måste utbrista i skratt.

Både äldre och yngre sujetter, äfven de

kvinnliga, behandlade Boberg helt legèrement,

men detta togs icke illa, ty man kände

Bobergs sätt och läsaren må tro att tonen på

en teater bakom kulisserna är någon helt

annan än den man är van att höra i salongerna.

I det brådskande lifvet på och bakom scenen

är ej tid att vara kavaljer, buga och krusa.

Den stora, applåderade sångerskan får nöja

sig med tilltalsordet “hon“, och detta märker

hon knappast eller bryr sig icke om att märka.

Jag minnes ännu en afton, då en liten älsklig

näktergal debuterade i “Nürnbergerdockan“.

Hon är numera vår främsta sångerska, visserligen

återgången till privatlifvet och blifven

högvälboren grefvinna. Full af glöd och

inspiration stod hon bakom fonden och väntade

sin entré, hon trampade och trampade och

ville in till publiken för att kasta ut sitt

pärleregn af toner. Boberg stod bakom och måste

hålla henne i kjolen för att hindra henne från

att komma in för tidigt. Slutligen kom

ackordet och han släppte sitt tag med orden:

“nu in din lilla satan“, och in störtade hon

som en ung, lössläppt skogshind och den

den stora jubelarian hänryckte publiken.

Boberg stod bakom och log belåtet med sin

breda mun, i det han sade åt ett par unga

sångerskor: — Hör på den där, era koltrastar,

den kommer att gå långt, ska ni se.

Alltjämt, år efter år, fortsatte Boberg att

sköta sin ansvarsfulla, fastän osedda plats med

samma sällsynta omsorg, om ock hans

excentricitet växte med åren. Men slutligen kom

sjukdomen och sinnet blef mildare. Den lilla

belöning han fick var guldmedaljen för lång

och trogen tjänst och alla kamraters vänskap

och högaktning. Den lille affischpojken hade

från sin pall kartat sig upp icke så få pinnar

på teaterledarnes stege. Boberg afled år 1898,

saknad af alla, som kände honom, visserligen

som ett original, men ock som en sällsynt

duktig karl.

***

16.

Vilhelm Jacobson.

Då jag gjorde mitt första inträde vid kungl.

teaterns elevskola och letade mig uppför

de mörka trapporna, som ledde till scenen,

möttes jag, när jag ändtligen fått ljus i

saken och kunde se mig något för, af en ung,

frank herre med utpräglade israelitiska drag,

som med öfversittaremin mönstrade mig från

hufvud till fot och slutligen frågade mig: — Är

herrn profelev? — Ja, svarade jag blygt.

— Gå då den där vägen, så kommer herrn

in på “barnteatern“, och härmed pekade han

med högra tummen mot det dunkla okända

längst bort till vänster. Jag gick efter

anvisningen och trefvade mig fram mellan

kulisserna till en liten trätrappa, som förde upp

till artistfoyern, hvars väggar voro beklädda

med porträtt af gångna tiders sceniska

storheter. Genom den kungliga trappuppgången

kom jag slutligen in på den s. k. barnteatern,

som låg i nordvästra hörnet af det nu rifna

operahuset, och här möttes jag af teaterelevskolans

lärare, den jovialiske och på samma

gång vänlige Johan Jolin. Jag slog mig

anspråkslöst ned på en afsides plats i väntan

på att blifva uppropad för mitt profs

genomgående. Några ögonblick efter mitt inträde

kom min nya bekantskap nere från scenen

och slog sig nonchalant ned i en fåtölj. Jag

tänkte i min naivitet, att han var en af

elevskolans lärare, men fick klarare inblick i

saken, då Jolin satte pince-nezen på näsan och

sade med sarkastisk ton: — Hvad tusan vill

herrn här? Ska" vi åter ta" oss en liten

proflektion? Den kan nog behöfvas, då kan herrn

alltid få lära något.

Den myndige unge herrn steg generad upp

och på en vink af läraren smet han ut.

Detta var min första bekantskap med den

ordinarie engagerade “premiereleven“, som

han älskade att kallas, Vilhelm Jacobson.

Men Jacobson hade, trots sin stormodiga

och skrällande ton, dock äfven sina goda

sidor, när man väl lärde känna honom. Han var

i hjärtat god och vänfast, om han äfven älskade

att härska öfver andra, dem han trodde sig om

att kunna kujonera, ty “hvar och en är herre

öfver sin stackare“, som lärpojken sa", när han

klådde kattungen. I synnerhet öfver de

nykomna eleverna ville Jacobson gärna spela

custus och gälla som en föresyn, så mycket

mer som han ansåg sig själf hafva förvärfvat

scenvana efter ett års praktik och därför att

han tilldelades de mest framstående

statistplatserna och till och med redan hade fått

offentligt säga några ord på scenen. Detta

stärkte icke litet Jacobsons stormod.

Bland de nykomna profeleverna fanns en

stackars yngling vid namn Svante Sandström,

som kommit till teatern med stora drömmar

att få blifva något stort, att få spela Hamlet,

trots han saknade alla betingelser att någonsin

nå ett sådant mål. Hans figur var rank

och sjukligt böjd, hans hår växte vildt och

hans ansikte var knotigt och ej olikt en

dödskalles, och dessutom låg i hela hans väsen

något utomordentligt komiskt, som ställde

honom på långt afstånd från Shakespeares

Danaprins. Han blef därför snart hela teaterns

driftkuku. Här tyckte sig Vilhelm Jacobson

ha funnit ett ämne för sin spydiga kvickhet.

Han tog Sandström en dag afsides och sade

åt honom med myndig ton: — Inte duger

det att herrn går här och ingenting får göra,

då hvar och en med någon blick ser att herrn

har talang, men så är det, gudnås, alltid vid

den här inrättningen, men jag skall hjälpa

herrn, jag skall tala med hofmarskalken och

vi ska" se hvad vi kunna göra, men först måste

jag själf vara viss på hvad herrn duger till.

Hvad tror herrn sig kunna spela för roll? — Jo,

jo, — Hamlet, hviskade stackars Sandström

blygt. — Syperbt, sade Jacobson, — det

är herrn klippt och skuren till, kom upp

på scenen i eftermiddag kl. 4, då ingen är

här, så ska" vi gå igenom några scener.

Sandström bockade sig tacksamt och lofvade

komma. På sagd tid intog Jacobson sin plats å

parkett och spelade där Ludvig Josephsons

roll, under det den arme Sandström som ett

spektakel fick agera Hamlet å scenen, till

allmän fröjd för några maskinarbetare i

kulisserna. Han deklamerade “Att vara eller

icke vara“ oförfäradt ofta dock afbruten af

“regissörens“ ovett i den Josephsonska stilen.

Ändtligen var monologen slut och Jacobson

behagade uttrycka sitt nådiga välbehag i det

hela, men ville dock yttra några anmärkningar.

Sålunda borde debutanten ihågkomma,

att golfvet dosserade, hvarför skådespelaren

alltid måste gå framåtlutad för att komma i

rätt perspektiv mot publiken. “Se blott på

Swartz, han går alltid som om han hade ondt

i magen, se, det är konst, då blir det naturlig

hållning. Nå, allt det där blir nog bra,

var lugn, jag skall tala med hofmarskalken

och herrns lycka är gjord.“ Stackars

Sandström bugade sig tacksamt och gick. Men

“Hamlet“ fick han heta hela sin tid vid teatern.

Men om man tror, att Vilhelm Jacobson

hade sådana sötebrödsdagar själf vid scenen,

så misstar man sig. Hans själfsvåldiga lynne

ställde honom jämt i opposition mot alla

öfverordnade, kanske mest mot Ludvig Josephson,

hvilken fordrade absolut lydnad i allt.

Och det var just det, som Jacobson icke

förstod sig på. En gång hände det, att Josephson

utfor på en repetition mot skådespelaren, som

icke hade iakttagit en riktig placering: “Stå

där jag har ställt er, ... förbaskade satjude!“

“Nå, hvad är du då?" genmälde Jacobson

med trygg ton. Om detta lilla uppträde, som

ej var ovanligt den tiden, bidrog till Jacobsons

afträde från den k. scenen, vill jag låta

vara osagdt. Nog af, Vilhelm Jacobson

öfvergick först till Södra teatern, därefter till

Mindre teatern och slutligen till Nya teatern,

där han uppträdde såväl under Stjernströms

som ock under Josephsons och Holmqvists

tid. Han var visst ingen dålig skådespelare

och utförde under årens lopp ett stort antal

roller såväl i tal- som sångpjäser. Men hans

bråkiga lynne gjorde såväl honom själf som

ock andra förtret.

En gång hade Jacobson varit uppe i Par

Brikol och kom ned därifrån. Han bodde

på Vesterlånggatan och då han kom till

porten, fann han, att han icke hade någon

portnyckel. Men han ville in och hamrade på

med den stora portklappen. Men ingen kom

och öppnade — men polisen kom i stället.

Denne förbjöd strängt allt bultande, hvilket

dock Jacobson föga brydde sig om. Så bar

det i väg Kåkbrinken upp till Stortorget, där

polisvaktkontoret den tiden var beläget. Nöjet

kostade den morske och ohörsamme Vilhelm

femton kronor “för oljud och ohörsamhet“.

Några dagar eller nätter därefter var

Jacobson åter borta och på hemvägen mötte han

samma poliskonstapel. Denna gång hade han

portnyckel, men nu rann sinnet på honom.

Han tog nyckeln ur fickan, satte den under

näsan på polisen och röt: “Sakramenskade

f—hund, den här gången har jag nyckel!“

Åter till polisvaktkontoret och tjugofem

kronors böter för “missfirmelse af polis i

tjänstgöring“.

Men sjukdom bräcker äfven hårda sinnen

och mot slutet af sin lefnad blef Jacobson

äfven mildare stämd. Han älskade då att

prata bort en stund med gamla kamrater,

hvarvid han visst icke uraktlät att tala om

sig själf och sina många inbillade triumfer,

hvilket man dock må förlåta scenens fåfänga

barn. Mycket skimrar för dem i ett ljus,

som andra icke se.

Vilhelm Jacobson dog 1889.

***

17.

Fredrik Deland

Hvem minns ej honom, Konjanders

oupphinneliga framställare och dessutom den

mäktige skaparen af så många andra förträffliga

svenska lustspelstyper. Som konstnär tillhör

Fredrik Deland den svenska scenens

historia, och det är alldeles onödigt att vi här

sysselsätta oss med honom såsom sådan.

Såsom människa åter var Deland icke så

litet originel — och det äro väl för öfrigt de

flesta skådespelare, isynnerhet sedan de

hunnit till en viss ålder. Huru Deland var såsom

ung vet jag af egen erfarenhet icke, men det

berättas att han då skulle ha varit mycket

häftig, mycket misstänksam och svartsjuk på

sin unga fru — ty han hade då gift sig och

för en tid blifvit landtbrukare — och denna

olyckliga svartsjuka föranledde en process

inför domstol med anklagelser för otrohet och

giftmordsförsök samt andra rysligheter, som

ej äro så goda att specificera. Den som är

angelägen att få veta hela den ganska

orimliga sakens gång, kan gå igenom

rättegångshandlingarna från 1840-talet. Nog af, på

djupet af Delands sinnelag låg något häftigt,

misstänksamt och koleriskt och på äldre

dagar, från medlet af 1860-talet, då jag lärde

känna den utmärkte skådespelaren, syntes han

mest ensam ute, sällskapade med snart sagt

ingen och företog vanligen så väl vinter som

sommar långa promenader utom tullarne,

insvept i sin nötta långa paletå med paraplyet

under armen och den höga stormen på tre

kvart — alldeles så att man igenkände

Konjanderstypen på scenen med den skilnad att

Konjander på gatan var spik nykter, ty

Deland förde ett nästan absolut nyktert lif och

det enda han förtärde i något förtroligt lag,

var ett litet eller par glas lätt vin.

Sedan han i början af 1860-talet upphört

att hafva egen teater, uppträdde han såsom

“gäst“, ömsom på den k. scenen och ömsom

gaf han gästspel vid de ambulatoriska teatrarna

i landsorten och då spelade han sina gamla

älsklingsroller, framför allt naturligtvis

Konjander i “Hittebarnet“. Men om allt ej var

färdigt och i ordning, när gubben kom, så

var han icke god att tagas med. Repetera

hade Deland föga lust till då det gälde gamla

saker — och hvilken “stjärna“ har för öfrigt

det? “Tusan ska" krusa!“ — sa Deland, när

han blef rasande — “jag är smått förmögen

och oberoende — ensam som odalisken och

ogift som hundturken — de" ska" ha färdigt

när jag kommer och därmed basta!“

Stor ekonom som Deland var, bodde han,

trots att han förtjänade tusental under sina

gästspel, alltid hos något bekant gammalt

borgarfolk i de städer dit han kom, åt vid deras

bord och var som barn i huset mot en billig

betalning — och därom är icke ondt att säga.

Ett undantag därifrån var dock Göteborg, där

han gästade januari 1867. Han tog då in å

Göta källare. Man märkte strax vid Delands

ankomst att han var ovanligt dyster, — intet

kunde muntra honom och i klädlogen satt

han tyst och stirrade framför sig. Slutligen

kröp det ur honom att han skulle dö innan

sin femtiosjunde födelsedag, som inföll den

första januari. Hans bror, Pierre Deland och alla

Delander hade dött före sitt femtiosjunde år,

och nu var det hans tur, det kunde ingen få

ur honom. Nå, födelsedagen inföll och

Deland befann sig icke allenast vid lif, utan vid

särdeles godt humör och mottog lyckönskningar,

och ju längre dagen framskred, desto

tryggare blef han. På kvällen inbjöds han

till en kollation på Lorentsberg och här

hyllades han med tal och sång samt kvicka

verser af den då unge Aron Jonasson, hvilken

öfverräckte till Deland en lagerkrans af

silfver. Nu skämtades med Deland öfver hans

onödiga dödsfruktan och själf lofvade denne

att nu trodde han sig lefva hundra år — något

som Deland i det närmaste höll.

Och förnöjd reste Deland åter till Stockholm.

I hufvudstaden bodde Deland sedan många

år i huset 45 Regeringsgatan en trappa upp

och innehade där sedermera bostad ända till

huset refs och ombyggdes. En söndagsmorgon

när Deland ålerkom från sin långa

morgonpromenad, mötte han vid porten sin gamle

vän, pastorsadjunkten L. — annars en af de

glade — men hvilken nu i salfvelsefull ton

hälsade Deland med orden: — God dag, käre

bror, du har varit ute och njutit af Guds

ljufliga luft och jag “stackare“ har hållit min

morgonbön med mina kära gamla fattiga gummor

i Johannes ärevördiga tämpel — men det är

en herrans njutning det också — och nu tänker

jag gå in på Tre remmare och få mig en

bit.

— Åh, din gamle humbug, prata inte

strunt! — utbrast Deland argt. Du talar om

njutning att predika för gamla käringar — men

det går nog för sig, sedan du på kvällen

fått dina tre mahognyfärgade. In med

dig nu och få dig ett par supar, ditt gamla

svin, jag går opp till mig och äter min

hafregrynsgröt. Och därmed struttade Deland upp

för trappan, lämnande den förbluffade,

godmodige prestmannen alldeles handfallen.

* * *

Då Edvard Stjernström 1875 öppnade sin

Nya teater, skyndade han att vid den som en

säker grundpelare fästa sin gamle vän Fredrik.

Denne lydde kallelsen och stannade där äfven

under fru Louise Stjernströms och Josephsons

regie, samt spelade med snart sagdt ungdomligt

humör ett stort antal roller. Men ofta

nog råkade Stjernström i strid med den lille

hetlefrade gubben. Så en gång slängde

Deland rollen i golfvet — det var då lustspelet

“Sodom och Gomorrha“ repeterades och —

förklarade, att, han ej spelade i en sådan

sakramenskad smörja“. Men Stjernström talade

vänligt med gamle Fredrik, som slutligen lät

öfvertala sig att uppträda såsom Pipping.

Pjäsen gick med glans och uppfördes öfver 100

gånger och Deland-Pipping var den som främst

hyllades. I öfrigt var Deland ett mönster för

plikttrohet. Jag mins en gång i en pjäs, där

Deland skulle sjunga kupletter, men var kav

hes. För att icke inställa spektaklet uppträdde

han dock, trots sin opasslighet. Men då han

skulle sjunga, fick han icke fram en ton, icke

ett ljud, han endast gapade och gestikulerade

till publikens stora förnöjelse. Stjernström,

som stod i kulissen vände sig till några

ömtåliga sångare bredvid sig och utbrast med

glädjestrålande ansikte: — Mina herrar! Det

där kallar jag att vara hes!

En gång uppfördes August Blanches

“1846—1946“, hvari Deland spelade den gamle

Bautastenius. I kulisserna stodo brandsoldaterna

ständigt färdiga med slangarna för att

passa på ifall någon olycka med elden skulle

inträffa å den eldfarliga teatern. När då

Bautastenius kryper ned i den grop han gräft

för att söka efter det gamla fornfyndet, slår

några eldflammor upp efter honom för att

höja effekten. En ung brandsoldat, som ej

förr varit med, trodde nu stunden vara inne

för sig att gripa in och satte vattenstrålen

ögonblickligt ned i hålet och formligen

öfverspolade Deland, där han stod på den

halfsänkta fall-luckan. Man hörde en långrandig

svordom, hvilken icke hörde till pjäsen — och

i detsamma föll lyckligtvis ridån. Stackars

Deland, så våt han var — han måste byta om

från topp till tå.

Men åren gingo och slutligen blef den

gamle komikern trött på ära, applåder och

lager. Huset, där han bott så många år, refs

till grunden och — det förargade honom grundligt.

Deland beslöt att draga sig tillbaka till

någon stilla vrå af världen för att där sluta

sina dagar. Han slog sig ned i Östhammar,

men lät snart höra talas om sig — då han

öfverraskade världen genom att nära åttio

års ålder ingå nytt gifte med en ung

dam i sina bästa år. Äktenskapet lär ha varit

särdeles lyckligt.

Deland afslumrade strax på nyåret 1895.

Han var en af dessa kärngubbar, af hvilka

säkert få finnas kvar vid det ingångna seklets

början.

***

18.

Vilhelm Nyfors

Man skulle lätt tro, att en komiker vid en

teater alltid är en lustig ture, som skrattar

åt allt mellan himmel och jord och ständigt

ser tingen från den glada och uppsluppna

sidan. Men så är icke fallet — åtminstone i

allmänhet. Ofta nog ter sig komikern, åt hvilkens

putslustiga upptåg och väl sagda, lustiga

repliker på scenen hela salongspubliken jublar

och skrattar som solvargar, i verkligheten och

i hvardagslifvet så, som om han bure på all

världens smärta, och endast den skarpa

iakttagaren kan då och då spåra tjufpojken, som

tittar fram i ögonvrån eller gömmes i

mungipans fina skrymslen. Men öfver hela sitt

väsende har han för den alldaglige betraktaren

bredt ett sorgligt och ogenomträngligt

dok af trumpenhet eller världssorg, som han

först afkastar när han skall träda inför

publiken för öppen ridå.

Se blott i våra dagar på den redan

framstående komikern hr Lundberg vid

storgrosshandlaren Ranfts alla teatrar! Ser han glad

ut åt lifvet? Nej, sannerligen icke. Han ter

sig för den främmande betraktaren såsom en

beskedlig svensk folkskolelärare, hvilken för

tillfället lider af svår “magpine“ och tycks

sakna all förmåga att säga eller göra något,

som kan förskaffa folk ett godt skratt. Men

se honom på scenen! Där är han en annan

människa och publiken applåderar ofta med

tårar i ögonen, icke af sorg och hjärtekval,

utan af fröjd, som strömmar öfver i glädjens

ögonblick.

Om den surmulna ansiktsdräkt teaterkomici

vanligen anlägga i hvardagslag utom

scenen skall vara något diplomatiskt fint,

vågar jag icke afgöra, men säkert är, att jag

under min ganska långa teaterbana iakttagit

ofvannämnda förhållande.

Den, om hvilken jag nu vill berätta några

smådrag, lyst af minnets blänkfyrar, är den

gamle Vilhelm Nyfors, hvilken hade sin

glansperiod under 1850- och 60-talen samt ett godt

stycke in på 1870-talet. Han tillhörde denna

egendomliga kategori af komiska skådespelare,

hvilka i hvardagslifvet och under

normala förhållanden ständigt såg ut som “om

han hade bitit i ett surt äpple“, för att på

scenen i ett ögonblick kunna kasta bort masken

och vara en af de roligaste bland de roliga.

Och det var icke clownens upptåg han

presterade, utan äkta god komik, visserligen ej

af det slag, som en Knut Almlöf, Johan Jolin

eller Georg Norrby — dit sträckte sig hvarken

hans förmåga eller anlag, ej häller den

sceniska skolunderbyggnad, han från början

erhållit — men hans konst var dock äkta och

sann — om äfven något burlesk.

Nyfors hade trädt ut i lifvet såsom

bokbindarelärling och arbetade i detta hedervärda

yrke sig fram till gesäll och var på god

väg att bli sin egen mästare, men så flög f—n

i kroppen på honom. Som han själf berättade

mig, hade han fått i uppdrag att inbinda

Shakespeares och Aug. Blanches teaterpjäser,

och hur det var började han bläddra i

böckerna och fäste sig närmast vid Aug. Blanches

tokroliga typer ur lifvet, och ju mer han läste,

desto gladare blef han, och en underlig

trängtan uppvaknade hos honom. Hos

Shakespeare fängslade honom mest de drastiskt

tecknade personagerna, såsom en Falstaff,

Nym, Petter Simpel m. fl. af dessa mästarens

dråpliga typer, och rätt som det var hade

han fattat sitt beslut; han kastade klister- och

limburken och förgyllardynan åt sidan och

tog sitt beslut — att gå in vid teatern. Sagdt

och gjordt! Först uppträdde han på en del

sällskapsteatrar, som den tiden funnos i mängd.

Han gjorde lycka, men hans goda förstånd

sade honom, att detta icke var nog. Jag vill

minnas, att det var hos gubben Wesselius

uppe på söder, Nyfors började sin teaterbana

på allvar, och innan kort såg denne vane

teaterledare, att han hade med mindre

vanliga goda komiska anlag att göra. Han fick

den ena rollen efter den andra och hans

talang växte med framgången, men på samma

gång utvecklade sig hans karakter i verkligheten

till något torrt, tryggt och ofta spydigt,

som måhända kom sig till en del af, att han

kände sin underlägsenhet i bokligt vetande

— trots han varit bokbindare — en anspråkslöshet

alldeles onödig för rästen, ty god allmän

bildning var den tiden ganska sällsynt

bland skådespelare — allrahelst vid

småteatrarna.

När så Wesselii måg, Zetterholm, öfvertog

Södra teatern, följde Vilhelm Nyfors med,

och nu började Södrans klang- och glansdagar.

Icke blott den södra allmänheten, utan

hela Stockholm sprang upp till de södra backarne

för att för att få sig en nöjesrik afton och

ett godt skratt, och den, som främst gaf dem

det, var Nyfors. Ekot af skrattet trängde

ända in i kungl. teaterkansliet vid Gustaf

Adolfs torg till den högvälborne teaterchefens

öron, men det skorrade och oroade honom

betydligt. Slutligen skickade baron v.

Stedingk bud på Nyfors och efter åtskilliga

kompromisser beslöt denne att öfvergå till de k.

teatrarne. Detta skedde 1863.

Om Nyfors gjorde klokt häri, vill jag

låta vara osagdt, men säkert är att, ifrån att

på Söder varit en storhet, blef han vid

Dramatiskan endast en nullitet. Hans fack här

blef för det mesta de komiska betjänternas

och en och annan komisk “bracka“ i det

tyska lustspelet. Men hvad han än fick

utförde Nyfors sin roll med samma konstnärliga

omsorg och möda och förstod att, äfven

om han stod i bakgrunden, dock intaga en

rangplats. Men detta tillbakasättande, som

han ansåg det vara, förbittrade hans sinne;

tyst och tvär satt han i klädlogen och

maskerade sig och utom scenen var han sur och

ironisk. En gång sutto han och Lagerqvist

utanför Dramatiska teaten på en soffa i allén

och samtalet föll på den då nybildade fonden

för att åstadkomma ett hem för ålderstigna

skådespelare. Nyfors var mycket

sarkastisk och utbrast: “Ja, bror Lagerqvist, när

vi komma dit, så sitta vi om aftnarna och

sticka strumpor, som andra fattighjon;

dessemellan gräla vi efter gamla vanan om roller

och så, när middagsklockan ringer, så ta vi

vår lilla tennskål och larfva i väg efter

gudsgåfvorna. Det blir en skön framtid, ha, ha,

ha!“ — Lagerqvist riste förnämt på sig och

snörflade: “Jag tänker aldrig komma på den

där soppkokningsanstalten, därtill har jag för

väl arrangeradt för mig, kära bror.“ — “Ja,

ja, hvem vet?“ smålog Nyfors.

I vänners lag kunde Nyfors stundom

undergå en förvandling och riktigt släppa

Barrabam lös. På äldre dagar fick han en viss

kärlek till att tömma några bägare i botten,

men då var det stundom ganska svårt att

lotsa honom hem. Jag minns en gång på

Du Nord. Vi voro tillsammans, Nyfors, en

ung kamrat och jag. På nattsidan sågo vi,

att det var nödvändigt att vi följde gubben.

Vi togo farbror Nyfors under armarna och

så bar det af till Norrmalmsgatan n:r 17, där

gubben bodde. N:r 17 bestod den tiden af

tre hus, omslutande en stor gård, och hade

ett spjälgaller åt gatan samt en stor port.

När vi efter mycken möda kommo fram och

bådo om portnyckeln, slungade Nyfors den

öfver porten, i det han ropade: “Sök rätt på

den, skräppojkar!“ Där stodo vi nu, och

först efter långt bultande kom en beskedlig

människa och öppnade. Nyckeln fingo vi

snart reda på och därpå hjälpte vi gubben

uppför trapporna, ringde på, dörren öppnades

och Nyfors föll rätt i famnen på sin fru,

som vidare fick ta" hand om honom.

Men snart började hälsan aftaga och sinnet

blef allt bittrare. Han trifdes mest att gå

ensam. En gång satt han inne i cigarrbutiken

i hörnet af Näckströmsgatan, då

musikdirektör L. och den unge skådespelaren

Herman Grip inkommo och hälsade. De

föreslogo Nyfors följa med till Berns och dricka

ett glas punsch. — “Nej, tack!“ sa" Nyfors.

“Sitt inte och var dyster nu! — kom med

och hör litet musik och drick en flaska vichy

åtminstone.“ — “Nej, säger jag!“ — “Än en

flaska bittervatten då?“ frågade den elake

skämtaren Grip. — “Åh hut, tror ni att jag

behöfver bittervatten för att ... dra" åt skogen,

adjö!“ Och därmed stöflade Nyfors sina färde,

arg som ett bi.

Gubben Nyfors är nu död för länge

sedan, men många minnas honom nog ännu

såsom Monsen i “De ungas förbund“, som

högbåtsmannen Cartaheau i “Fregattkaptenen“,

som de roliga betjänterna i “Resan

utför“ och “De begge döfva“, med flera

skapelser af sann och äkta komik.

***

19.

Gustaf Engström

Det var under “salig Bockfotens“

klangdagar sommaren 1866, jag lärde känna

denne lustige, oförarglige bohèmefigur, denne

skämtsamme och glade författare och

skådespelare, ty Engström var båda delarne. Det

är svårt att säga, i hvilket fall han lyckades

bäst — måhända icke så särdeles väl i

någondera riktningen — ty Engström tog allt för

lättvindigt och brydde sig föga om att

nedlägga något allvarligt arbete på hvad han hade

för händer, men han ägde af naturen godt

hufvud och ett riktigt solskenshumör, hvilket

hjälpte honom öfver hvarje hinder.

Hvad Engströms yttre beträffar, så kunde

han berömma sig af att vara en särdeles ful

karl. Han hade koppärrig hy, gulrödt, stripigt

hår och en framstående, röd näsa. Kom

därtill en stor, bred mun, som ständigt log,

samt ett par vänliga, ljusgrå ögon, så ha ni

det icke förskönade porträttet färdigt.

Hos Constantin Råhde var Engström den

tiden allt i alla. Han var skådespelare,

biträdande regissör, litterär rådgifvare,

teaterförfattare och öfversättare, och han skötte om

allt så där tämligen, när han hade tid och

lust. Det där är en sjukdom, som i alla tider

tycks ha hängt med teaterfolk, skalder och

författare. Ordning och sträng punktlighet

vill ej rikligt ligga för deras röst. Hvad

Gustaf Engström beträffar, så hade han

egentligen sitt “arbetsrum“ inne på den lilla

källaren i gamla manègen, och här höll han

målron vid makt, härinne skref han nya kupletter

till småpjäser och här, mellan glasens klang,

konstruerade han ihop hela sin stora

folkpjäs: “Skräddaren naturpoet“, hvilken

följande sommar gjorde stor lycka i Stockholm

och allra först fäste publikens uppmärksamhet

vid Viktor Holmqvist, hvilken här

utförde naturpoetens roll.

Men så midt i glädjen kom bud från

direktören att Engström behöfdes å scenen, och

han måste loma af från det glada laget, men

med löfte att snart komma igen — och

sådana löften höll Engström punktligt. Mellan

Råhde och hans sujetter var för det mesta

ett spändt och fientligt tillstånd. Direktören

var känd såsom en den bråkigaste teaterdirektör

på sin tid och ingen dag gick förbi,

utan att han ställde till något obehagligt

uppträde. Men den, som icke krusade hr

Constantin Råhde, det var Gustaf Engström. Han

hade, såsom man säger, “mun på skaft“ och

var alltid slagfärdig i repliken, som kunde

vara både spetsig och löjeväckande, så att

hela scenpersonalen, kunde bryta ut i skratt,

allt på direktörens bekostnad. Därtill var

Engström en god karrikatyrtecknare, och på

kulissernas baksida aftecknade han Råhde i

alla möjliga skepnader, som “slafpådrifvare“,

som “Don Juan“, som en kväll får smörj därför

att han går på olofliga vägar, och många

fler roligheter, som nog hade sina mönster i

Råhdes eget lif och tillhörde dagens historia.

Direktören blängde på karrikatyrerna, men

vågade icke sudda bort dem, då han väl

visste, att de i så fall ersattes af andra, ännu

amprare. Säkert är, att teckningarne sutto

kvar ännu då gamla manègen började rifvas.

Hur det var, så sökte Råhde stå väl med

Engström och bjöd därför denne på den ena

supén efter den andra, med åtföljande

“supanemat“, något, för hvilket Gustaf Engström

var mycket svag. Men icke vann direktören

just mycket med sin frikostighet. Engström

hade allt för godt hufvud för att låta

öfverrumpla sig.

Äntligen var den lysande sej ouren i

hufvudstaden förbi och sällskapet skulle nu resa

söderut för att hösta in ära och guld. Men

att höstetid färdas den yttre vägen till Malmö

är icke vidare behagligt. Stormen ryter och

vågorna gå höga och komma fartyget att

kränga. Öfverallt rasar sjösjukan och

passagerarne ligga kringströdda i salongerna som

ditkastade trasor, icke mycket värda. Ännu

hålla sig de lättsinniga någorlunda stadiga.

De sitta i försalongerna och ladda på med

toddar och punsch och Gustaf Engström

sjunger och gycklar och är riktigt i tagen. Men

så kommer han att tänka på damerna, och

nu vill han äfven till aktersalongen och se

hur de ha det. Han stretar sig fram öfver

mellandäck, stupar öfver en piga, som ligger

öfver en koffert, och kommer efter flera olycksfall

äntligen till aktersalongen, hvarifrån hörs

en jämn klagan och kvidan. Engström ruskar

beklagande på hufvudet och söker ingifva sina

kvinliga kamrater mod och undergifvenhet.

Så erinrar han sig, att han har en påse

bicarbonat i fickan, spelar doktor och ger de

de sjuka en dosis däraf. Han har en svag

aning om, att allt skall barka på tok, men

nu är det gjordt. Effekten uteblir icke häller,

alla resa sig i sittande ställning och på en

gång kvälla kaskader fram med högtryckets

häftighet. Man säger naturligtvis under

sådana förhållanden intet, men alla ögon stå

hotande på Engström och primadonnan knyter

åt honom sin lilla hand. Engström flydde,

ej vidare belåten med den hjälp han skänkt.

Senare på kvällen blef det herrarnes tur

att blifva sjuka, men de hade så grundligt

försett sig, att de hade något att gifva. Nu

satt Engström halfdöd i ett hörn med

garderobierens pudel i famn, och för denne

berättade han Andersens sagor samt nedsvärtade

Råhde ytterligare därför, att han lät

sällskapet färdas på en så usel båt, hvilken

krängde så att magarne vände sig ut och in!

Slutligen somnade både skådespelaren och

pudeln från alltsammans.

I Malmö, där några representationer skulle

gifvas, ansåg sig Engström först böra orientera

sig och bekanta sig med några källare, för

att känna sig hemmastadd, och därtill anslog

han den första kvällen. Gustaf E. gjorde detta

så grundligt och tillika så högljudt, att vid

hemgåendet eller kryssandet — brandvakten

kom. Man hade den tiden ännu i Malmö

brandvakter, försedda med sax på långt skaft.

Nå, brandvakten kom och uppmanade

Engström att följa med till kontoret. Engström

till att springa och de båda ordningsgubbarne

efter. Slutligen känner Engström saxen om

benet, faller framstupa, men af farten falla

båda brandvakterna också, och där ligga alla

och rulla i en hög, svärjande och gormande.

Det var Engströms första äfventyr i Malmö,

men jag tror ingalunda, att det var det sista.

I Göteborg blef Gustaf Engström ganska

mycket uppburen, visserligen icke såsom

skådespelare, men såsom glad ordensbroder och

pajas i V. 6. och Par Brikol, där han mycket

anlitades och aldrig sade nej. I Göteborg

fullbordade han äfven öfversättningen och

bearbetningen af Lumpacius Vagabondus,

“Andersson, Pettersson och Lundström“, hvilken

sedan gick ett stort antal gånger.

Gustaf Engström dog tidigt — jag tror i

början af 1870-talet. Han var en vänlig, god

själ och den enda han hårdt misshandlade

var — sig själf.

***

20.

Carl Johan Uddman

Det finns väl få operascener i världen, som

ägt till sitt förfogande en sådan basbuffa,

hvars stora komiska kraft och ofantliga kroppshydda

gjorde honom alldeles skapad för sitt

rollfack, som Carl Johan Uddman.

Uddman föddes i Stockholm 1821.

Fadern var en underordnad stadens tjänsteman

och hemmet var ganska fattigt, men då sonen

i uppväxtåren visade håg för teaterlifvet, satte

sig dock fadern ganska bestämdt däremot.

Det låg i tidens luft att anse det den som

beträdde teaterbanan gick raka vägen åt häcklefjäll.

Emellertid dog fadern och nu satte Carl

Johan sin plan i verkställighet och begaf sig

år 1839 till landsortsteatern, där den unge

nybörjaren tog sina första steg på de bräder

“som föreställa världen“. Men det gick icke

bra med teaterns affärer, sällskapet upplöstes

i Torshälla och Uddman nödgades under tiden

stanna kvar i den lilla staden och få sitt

uppehälle — såsom kypare på stadskällaren.

Slutligen lyckades han få anställning vid Wallins

den tiden ansedda teatersällskap med sju

riksdaler i veckan och skjuts efter half

häst, — hade det varit ett par tiotal år senare, hvart

skulle då den stackars halfvan kommit med

sin börda? Men Uddman var ej så diger till

skepnaden den tiden, utan en visserligen

frodig men rosenkindad ung man, ägande en

vacker behaglig sångröst, med hvilken han

tjusade ungmörna i småstäderna. Men vid de

olika teatrar Uddman under dessa vandringsår

än var, ville det icke gå riktigt bra att

ordentligt komma in på scenen och vinna ett

konstnärsnamn och det var dock dit Carl

Johan siktade. Men ändtligen lyckades han att

efter sju magra år få tillstånd att debutera å

kungl. Operan. Hvem var glad om icke den

unge Uddman. Debuten försiggick år 1846

såsom Max i “Friskytten“ och debutanten

gjorde lycka och fick genast engagement. Men

nu började ett styft stycke arbete. Uddman

hade ingen musikalisk underbyggnad, han

var s, k. “natursångare“ och kunde icke ens

läsa noter utan var van att sjunga endast efter

gehör efter ackompagnementet. Detta gick

ej för sig nu mera utan den unge sångaren

fick genomgå en grundlig skolgång. Men så

blef slutligen artisten färdig och han blef

mäktig att utföra sådana partier som Leporello i

“Don Juan“, Sulpiz i “Regementets dotter“

samt Bartolo i “Figaros bröllop“. Mellan

dessa å scenen firade triumfer lefde Uddman

ett gladt lif bland sin allt mer växande

vänskara, under det hans stofthydda allt mer

tilltog i omfång och öfverväldigande proportioner,

hvilket dock ingalunda hindrade honom att

å scenen visa en ovanlig vighet och smidighet.

De äldre af tidningens läsare minnas måhända

ännu hans dans såsom Tristan i “Martha“,

där han framkallade högtider af jublande skratt

med sina piruetter och hopp. Uddmann visste

för väl hvilken bundsförvandt han ägde i sin

korpus och det är icke utan att han mycket

“spelade“ på densamma, men därom är ju

intet att säga. Det är sannerligen svårt att

ignorera och försumma draga fördel af ett så

rikt pund. Därtill kom det vänliga, godmodigt

skinande ansiktet med sina tre isterhakor

och den mjuka knubbiga banden, hvilken

tryckte ens egen så hjärtegodt, så kan man

lätt förstå att den mannen skulle få vänner.

Såväl på scenen som utom densamma

var Uddman en lustig kurre, hvilken aldrig

försummade ett tillfälle till puts. När han

spelade doktor Bartolo i “Barberaren i

Sevilla“ och förföljts af Figaro, samt därunder

fastnar mellan flygeln och väggen, samt

slutligen handlöst faller ned i en stol, där Figaro

ställt ifrån sig sitt tvålfat och sätter sig midt

i löddret, så faller ridån och alla skynda att

hjälpa Uddman. Främst skräddaren som midt

i scenen företager den första rengöringsprocessen,

under allmänt jubel från Uddmans

manliga kamrater, hvilka nu hafva tillfälle

att beundra hans väldiga aktergallion. När

det komiska intermessot är förbi uttrycker

Uddman sin belåtenhet med ett pustande och

fulltonigt “godt“!

En gång kom Uddman åkande i en enkeldroska

och stannade utanför De la Croix å

Norrbro där han skulle in. Han sökte resa

sig, men det gick icke, han satt fast. Snart

blef det folksamling, kusken och en polis

halade och drog och folket hjälpte till att hålla

tillbaka droskan som ville följa med i höjden.

Slutligen lyckades kolossen bli fri, men sedan

aktade Uddman sig att åka annat än i

tvåmansdroska.

Uddman var naturligtvis gourmand. En

mark fet svinrygg var ingenting för honom

till frukost och för öfrigt åt han hvad som

hälst, endast det var fett och — godt. En

dag kom han in på operakällaren och såg på

matsedeln att det fanns laxrygg, samt beställde

genast två portioner. “Men säg åt kokerskan

att jag vill ha det riktigt feta, själfva magen“

— tillade han åt kyparen. Denne framförde

mycket riktigt Uddmans order, men fick det

barska svaret: “Hälsa herr Uddman och fråga

honom om han sett någon lax som har magen

på ryggen?“

Det var i början på 1860-talet som ett

sällskap bildades bestående af äldre ämbetsmän,

skriftställare och tidningsmän, konstnärer

och skådespelare, och i hvilket Carl

Johan Uddman hlef ordförande och spiritus

rektor. Sällskapet fick namnet Carl

Johan-förbundet och firade sin årliga sammanvaro

å Carlsdagen d. 28 jan., konungens och

Uddmans namnsdag. Firandet skedde alltid på

middagen å operakällaren, där från

hörnfönstren åt Arsenalsgatan ett långt bord

utgick, vid hvilket Uddmans alla bekanta som

kommo in, hvilka som hälst, togo plats och

deltogo i välfägnaden. Denna bestod uteslutande

af “Stenborgare“, små kryddskorpor,

medwurst och Neumüllers svagdricka. Men

trots den enkla anrättningen stod glädjen

alltid högt i tak. Här höll August Blanche tal

och här skrek Johan Gabriel Carlén på

republik, — men drack ändå Carl d. XV:s skål.

Här sjöng Frans Hodell nya kupletter, diktade

för tillfället och här ritade Fritz Ahlgrenson

sina kvicka karrikatyrer.

Det var ett synnerligen muntert sällskap

på operakällaren den tiden. Nu är falangen

sprängd och de muntra skämtarne ha gått till

mer harmoniska rymder — men minnet af

glädjestunderna härnere lefver kvar hos de

få återstående.

Uddman var känd öfver hela Sveriges

rike och öfverallt hade han vänner. Och det

är ganska sällsynt att s. k. vänner värkligen

vilja göra något för “vännen“, men det gjorde

dessa för Carl Johan Uddman. Då han blef

äldre och skulle draga sig tillbaka i ro,

uppförde hans gamla vänner, mest göteborgare,

en vacker villa å Djurgården vid Rosendalsvägen

— platsen hade upplåtits af konungen

— och den lilla nätta villan fick namnet

“Godthem“, som vi alla känna. Här lefde

Uddman sina sista år i ro. Vackra sommardagar

satt han utanför på trappafsatsen och

solade sig. En gång kom kung Oscar åkande

förbi och stannade under det han ropade

“God dag, Uddman, hur mår du?“

Uddman gjorde förtviflade ansträngningar

för att resa sig upp, men det gick icke. Han

förmådde icke mer än krysta ur sig ett “Godt,

— ers majestät!“ — Konungen for skrattande

vidare.

Ett original var nog Carl Johan Uddman

— och ville äfven anses vara det, — men han

var i själ och hjärta en from och godsint

människa, i hvilken ingen ondska fanns.

Uddman afled den 31 maj 1878, lämnande

efter sig ett, i mer än ett afseende, stort

tomrum vid vår kunglig opera.

***

21.

Teodor Österberg

Bland landsortsskådespelare under det

förflutna seklets senare hälft intog

ovedersägligen Teodor Österberg ett framstående rum

till följd af sina medfödda goda betingelser,

en hög, imponerande figur, ett icke obehagligt

ansikte, ett präktigt organ, och därtill ägde

Österberg ett särdeles godt hufvud och omdöme,

så han innehade alla betingelser att blifva

något verkligt godt på scenen.

Han fick nästan från början goda roller,

mest inom det stora skådespelet och tragedien,

för hvilka han bäst lämpade sig, och tillvann

sig snart publikens rikliga bifall. Men

olyckligtvis tillhörde Österberg de oroliga själarna,

som aldrig kunna “hålla sig i skinnet“, som

icke kunna subordinera utan ligga i ständig

strid med Gud och hela världen, först och

främst med sina direktörer, hvilka denna sorts

storheter bland artister anse först och främst

böra ödmjukt dansa efter skådespelarnes pipa.

Nå, Österberg krånglade också hvart han kom

och bytte ofta om sällskap. Sannerligen man så

noga kan följa med öfverallt hvar han varit.

Säkert är, att han en tid var hos Hessler, därefter

hos Anderson, sedan i Helsingfors, vidare hos

Elfforss, där jag tror han stannade längst, och på

sin sista tid litet hvarstädes utan att lämna

vidare spår efter sig.

Då jag vid ett tillfälligt besök år 1864 i

Jönköping såg Elfforsska sällskapet där var

Österberg med. Han stod i sin bästa krafts

dagar och hans uppträdande var alltid stämpladt

af medveten värdighet. Sällskapet var i

sin helhet väl sammansatt och åtnjöt godt

anseende. Där funnos den tiden, förutom Österberg,

Forsberg, som på sin tid till och med

gjorde Georg Dahlqvist rangen stridig, den

lustige “dansmästaren“ Jacques Pulchau, med

hvilken hvarje brorskål kostade femtio

riksdaler, samt dessutom den verkligt roliga

komikern Julle Ljungdahl, och på spinnsidan var

också sällskapets sammansättning särdeles god.

Den repertoar som den tiden gafs,

var äfven väl vald. Sålunda uppfördes

“Benvenuto Cellini“, “Ringaren i Notre Dame“,

“Engelbrekt och hans dalkarlar“, samt bland

komedier “Fjärilsfebern“ och “Kärlekens

blindbockar“, och husen voro för det mesta goda

och fulltaliga. Jag mins ännu väl en afton

då “Engelbrekt och hans dalkarlar“ uppfördes.

Ute och äfven i salongen var smällande

kallt, ty det var vintertid, och publiken satt

med pälsar och bottfårer på och sökte hålla

sig varma vid “konstens heliga eld“. I

orkestern hade nedflyttats en gungstol och den

intogs af dåvarande häradshöfding Arvidson,

den nyligen så sorgligt slutande mannen med

den talangfulla pennan och de förnäma,

högmodiga laterna. Han var för stolt att sitta

bland den öfriga publiken, utan skulle ha sin

reserverade plats. Här satt han gungande i

stolen, insvept i bäfverpels, med skinnmössan

neddragen öfver nacken och de bottfårklädda

fötterna hvilande på en stol och betraktade

skådespelet genom de guldbågade glasögonen,

och väckte genom sitt uppträdande ganska

mycket ond blod hos de förnämsta spelarne

på scenen. Österberg spelade kung Erik och

Forsberg var Engelbrekt. I andra akten under

den stora scenen i Köpenhamn mellan

Engelbrekt och konungen, afbröts scenen af en

högljudd gäspning från Arvidson i orkestern.

Österberg, arg förut, afbröt strax dialogen och

spände blicken oafvändt ned på störaren.

Men Arvidson höjde blott hufvudet en smula,

viftade litet med handen och utbrast lugnt:

— “Ja, fortsätt — han!“ — “Åh hut!“ ljöd

det halfhögt mellan Österbergs tänder — men

pjäsen fortsattes verkligen och spelades

korrekt till slut. Man vågade icke mucka på

allvar, ty Arvidson skref den tiden äfven

teaterrecensioner i Smålands Allehanda. För

öfrigt har jag af föreställningen endast ännu

ett minne och det är från första aktens första

scen, där masen kommer in och visar huden,

som han dragit af björnen han fält. Det var

för mig en öfverraskning att, då huden ett tag

flaxade om på spettet, den befanns fodrad på

råsidan med det vackraste blåa kläde. Det

var nämligen en hel färdig päls, som

rekvisitörskan anskaffat. Nå, sådana där små

inkonsekvenser voro förr ganska vanliga vid de

ambulerande sällskapen och det fäste man

sig icke vid. Publiken hade rikare fantasi

då än nu och man lefde med i handlingen,

då rollerna spelades med öfvertygelse.

Som sagdt, denna tid stod Österberg i

sin glans och han gjorde verkligen ännu en

tid bortåt skäl för namnet att vara en särdeles

god skådespelare. Men så småningom slappades

dock energien och vagabondlifvet i landsorten,

det oregelbundna lefnadssättet och de

många nya, mer eller mindre goda bekantskaper

som ingingos med alla dessa tvifvelaktiga

existenser, som alltid samla sig kring de

nyss till en stad anlända skådespelarne,

bidrogo att indraga Österberg, liksom så många

andra, i denna hvirfvel af lösa nöjen och nattliga

orgier, hvilka så lätt föra till utförsbacken

och ruin af hälsa och framtid.

År 1871 återsåg jag Teodor Österberg på

Djurgårdsteatern. Han uppträdde där som

Rabagas i pjäsen af samma namn. Han gjorde

lycka och man såg nog att man hade en verklig

skådespelare framför sig, men man fann

äfven att det var en talang på retur. Den

förr så vackra stämman var nu skroflig och

hes och hela företeelsen, både den yttre och

den inre, vittnade om något — som varit.

Några år senare, då nu aflidne direktör

Gottfrid Littmarck jämte fru innehade Södra

teatern, skulle dessa slå på stort och

annonserade “Regina von Emmeritz“ af Topelius.

Regina spelades af fru Littmarck, fursten af

Emmeritz af hr Palander och konung Gustaf

Adolf af hr Österberg. Men den föreställningen

blef en stor skandal. När i andra akten

konungen kommer in genom den skjutna

brechen, befanns det att hans majestät icke

kunde stå på benen. Stödd på svärdet vinglade

han hit och dit, fick slutligen fursten af

Emmeritz om halsen och utbrast med slocknande

stämma: “Go" måron! hur står det till,

gamle guffar“? Publiken reste sig, ridån fick

gå ned — och nu började ett vildt slagsmål

mellan fursten af Emmeritz, hvilkens recett

det var, och Gustaf II Adolf.

Det var, tror jag, sista gången Teodor

Österberg uppträdde i Stockholm. Ännu något

år försökte han sig, men krafterna och

energien voro slut och slutligen kom döden som

befriare. Teodor Österberg hade dock kunnat

blifva något för den svenska skådebanan, ty

han ägde, som sagdt, många betingelser.

***

22.

Fernando Ambrosi

Det var i slutet af år 1869 eller strax i

början af år 1870, som ett par sångfåglar,

födda och fostrade under Italiens blåa

himmel, uppenbarade sig på Stockholms

horisont. Deras namn voro signor Ambrosi och

signora Sorandi, och de hade skamligt blifvit

hitlockade af en impressario, med bländande

löften att få uppträda inför Sveriges mest

musikaliska publik och i hufvudstadens allra

förnämsta musik- och konsertsalong. Det låg

väl i impressarions intresse att i stället göra

upp med Berns, ty det var i denna salong

med dess spritångor och tobaksrök och inför

en mer än blandad publik, de stackars vilseförda

sångfåglarne från södern först tvingades

att uppträda inför den svenska allmänheten.

Lyckligtvis blef det icke af lång varaktighet,

ty vi hafva här och hade folk med omdöme

och musikalisk bildning, som genast fann, att

sådana röster af äkta och nobel metall och

med ett välljud, som saknade motstycke, icke

passade i ett vanligt musikkafé. Ludvig

Norman gick den tiden ofta ned för att höra

Meissners goda kapell. Han blef förtjust i de

härliga, friska rösterna och rapporterade

genast saken till teaterchefen, hofmarskalk af

Edholm, och så begaf det sig snart, att

genom öfverenskommelse såväl Ambrosi som

signora Sorandi innan kort befunno sig som

gäster vid den kungliga operan. Och där var

deras plats. Sorandi återvände efter någon

tid till sitt soliga land, men Ambrosi, med

hvilken vi här sysselsätta oss, blef acklimatiserad,

såpass en italienare kan bli i norden,

och stannade här engagerad under flera år.

De äldre af våra läsare minnas nog ännu

med välvilja den lille italienaren med den

mer än obetydliga, men dock välväxta figuren,

som uppbar det käcka, tillbakakastade, allt

utom osympatiska hufvudet, ur hvilket blickade

de lågande, mörka ögonen. Och de, som

personligen kände honom, le nog ännu i

minnet åt hans lustigt rådbråkade svenska och åt

hans vidunderliga historier, hvilka måhända

icke alltid buro den stränga sanningens

stämpel, men därför icke voro mindre roliga i sin

rika fantasis glänsande och underbara

utsmyckning.

När Ambrosi talade om sin ungdom och

sin familj, råkade han i extas. Det var

underbara öden han genomgått och det kan

nog vara, att mycket af hvad han berättade

ägde en viss grund, ty det var ju en upprörd

tid i hela Italien vid den tid, då Ambrosi

sade sig vara född i Sorrento och af fattig

familj, som hjärtligt hatade kung “Bomba“.

Då Garibaldi kallade sina friskaror under

vapen och frihetskriget började, skyndade också

den unge Ambrosi, ehuru knappt mer än ett

barn, till frihetshjältens fana. Han var för

liten att bli soldat och bära gevär, men han

blef trumpetare och dessutom fick han vid

lägerelden och i tälten ofta roa det högre

befälet, ja, själfva general Garibaldi, med sin

ungdomsfriska sång.

— Men jag också vara med i strid, och

jag blifva sårad vid stormningen af Mentana.

Se här hafva ärr kvar, — och Ambrosi strök

stolt upp håret och visade ett litet ärr i

hårfästet.

— Är det efter en kula? — frågade någon

intresserad.

— Nej — det ver en trompinne! Det

var en fientlig tromslager, som kasta" den på

skallen på mig. Jag kasta" min trumpet, och så

vara kvitt. När jag kom hem till Sorrento, fann

jag vårt hus stängdt och grannar berätta", att

hela familjen en natt blifvit mördad af

neapolitanska soldater. Jag stod ensam i stora

jorden, men jag hade röst och så kom jag

till en teater och sjöng “eviva Italia“ och blef

applåderad och — så kom jag hit för att frysa,

men ni vara ändå snälla människor, som

Ambrosi tycka om.

Ja, så där kunde Ambrosi prata på i

timtal.

På scenen firade sångaren den ena triumfen

efter den andra. En af hans glansroller

var i “Alessandro Stradella“ och dessutom

sjöng han under årens lopp Manrico i

“Trubaduren“, Nemorino i “Kärleksdrycken“ och

till och med hjältepartiet Vasco di Gama i

“Afrikanskan“. Med denna senare roll är en

lustig historia förenad. Gent emot denne lille

gosslike Vasco, uppträdde såsom Selika den

drottninglika, högväxta Signe Hebbe, hon med

den stolta Junofiguren. I fjärde aktens stora

duett sluter Selika hjälten passioneradt i sin

famn, men den lille Ambrosi räcker henne

knappast till barmen. Han sitter som i ett

skrufstäd fast, han lyssnar på orkestern att

han strax skall falla in och sprattlar för att

komma lös, men det går ej. Då hviskar han

förtviflad:

— Släppa genast — annars bita!

Och nu kom han verkligen loss ur den

kraftiga omfamningen.

Hofmarskalken af Edholm ville, att

Ambrosi skulle lära sig svenska och insjunga

partierna på vårt tungomål, men det var

fåfäng möda. Ambrosi gjorde ett försök med

“Kärleksdrycken“, men det måste man snart

öfverge, ty man fann, att texten blef så

öfverfylld af — fula ord, att man icke vågade gifva

publiken dem till lifs. Nej, Ambrosi fick

fortfarande sjunga på sin mjuka, smältande

italienska — och då var det mest njutningsrikt

att höra honom.

Den lille hetlefrade och varmblodige

italienaren var, i likhet med sina berömda

landsmän Du Puy och Foroni, ingalunda likgiltig

för det vackra könet. Mycket hade den lille

Ambrosi på sitt samvete i den vägen och han

lämnade nog efter sig här flere än en liten

Ambrosi af blandadt svenskt och italienskt

halfblod. Vid ett tillfälle, då sångaren åter

fått en dylik opåräknad utgift på sitt konto,

vände han sig naivt nog till hofmarskalken

för att få påökning, “ty han hade familj att

försörja“, men kom mycket snopen ned, och

på fråga hvad hofmarskalken svarade, sade

Ambrosi: “Hofmarskalken sa", att opera" inte

hafva råd att betala mer än en Ambrosi.“

En annan gång stod Ambrosi en middag

utanför operan iklädd högtidsdräkt, frack och

hvit halsduk, och då någon frågade honom

om han kom ifrån eller skulle på någon

uppvaktning, svarade Ambrosi: “Ambrosi varit

ledsen, vara borta och begrafva mor och barn,

— men nu vara glad igen! Vackra flicka

vara lycklig ... lilla barn lycklig — och

Ambrosi lycklig — förtjäna trehundra kronor

(barnhusafgiften) — alla lyckliga!“

Det där kan synas såsom ett stort lättsinne

och är så ock, efter mångas måttstock,

men man får taga med i räkningen den icke

så vidare civiliserade och uppfostrade

sydländingens syn på lifvet.

Efter en sex års vistelse här lämnade

slutligen Ambrosi Sverige och mottog ett

gynsamt och högt engagement vid en italiensk

opera i Buenos Ayres, och här lär han också

ha haft stor framgång. Här ingick han ock

äktenskap och här afled Fernando Ambrosi

i början af 1890-talet.

***

23.

William Åbjörnson och Carl Petter Svensson

Åbjörnson föddes i Köpenhamn 1851 af

danska föräldrar. Fadern var den i

Sverige för en fyrtio år sedan ganska bekante

W. Abjörnson, hvilken här på 1860-talet

inrättade den första stadsbudskåren, som dock

den tiden icke ville bära sig, hvarför idén

och “stammen“ öfverläts åt andra händer. Så

försökte sig den äldre Abjörnson med bildandet

af en barnteater efter det Selinderska

mönstret, men äfven det företaget gick

omkull. Så fick han anställning som andre

regissör vid åtskilliga teatrar, bland andra vid

Stjernströms Nya teater 1876—77, och till sist

på gamla dagar reste han omkring såsom

liktornsoperatör — till dess han en dag skulle

skära en af sina egna liktornar, skar miste,

fick blodförgiftning och dog.

Som man ser, misslyckades den gamle

Åbjörnson i allt hvad han företog sig. Det

var en något flaxig herre, med starkt danskt

nationalpåbrå, hvilket till en del öfvergick på

sonen, som dock fått sin “opdragelse“ i

Sverige. Denne, William, var i det stora hela en

god och vänsäll yngling, hvilken måhända

saknade i sitt sätt det fina och hjärtevinnande

drag, som sällan uppnås annat än genom en

god uppfostran i hemmet och genom vana

att röra sig i fint bildade kretsar. Han

försökte sig tidigt på teaterbanan, men utan

framgång, ty hans målföre var tjockt och suddigt

och därtill ansågs hans figur särdeles

olämplig. Han var som en klädhängare — det

fanns ej kött på benen, endast skinn. — Man

tycker den dag som är, att hr V. Lundberg

vid Ranfts teater är mager — men hvad är

det mot Åbjörnson! Denna den senares

ytterliga magerhet blef hans lycka med tiden.

Emellertid, när pappa Åbjörnson år 1876

lyckades att få anställning vid Stjernströms

teater, så dröjde det icke förr än han lagade

att sonen också kom dit. Om jag icke

missminner mig, var det ifrån direktör Lindmark

William Åbjörnson då kom. Men ännu tycktes

han icke vara skolad i något rollfack,

fastän han var mycket säker och viss att

särskildt passa för hjälte- och kungaroller.

Gubben Stjernström log, väl vetande, att

sådana där fantasier är en sjukdom hos alla

nybörjare. Direktören ville dock pröfva sin

man, och sålunda fick han sig tilldelad Karl

XII i stycket “Karl XII på hemfärd“.

Stjernström satte sig och stödde hakan mot

kryckkäppen samt hörde på, men då repetitionen

var slut, tog han rollen, skakade på hufvudet

och sade: “Nej, min unge vän, det är icke

värdt vi försöka spela kungar — vi få

försöka oss på något annat.“ — Och därmed

kan man; säga, att William Åbjörnson “lades

på hyllan“ under det år han då var vid Nya

teatern. Det går ofta så. När så Åbjörnson

åter kom ut i landsorten, fann han för godt

att icke fika efter hjälteroller, utan i stället

lägga an på lustspelet, och här hade han ett

godt fält för sin verksamhet — tack vare en

medfödd komisk förmåga och därtill sin dråpliga

magerhet. Men kringflackandet i landsorten

är ingalunda nyttigt för ungt teaterfolk.

Det dödar själfkritiken och kommer dem att

tro sig alla vara storheter samt utrotar nästan

alldeles disciplin och subordinationskänsla.

De vilja ogärna lyda mera, och det är i

synnerhet nödvändigt vid en ordentlig teater.

När Josephson och Holmqvist mottogo

Nya teatern, sökte de draga till sig alla

användbara förmågor, som funnos landet rundt,

ty repertoaren, som inom kort omfattade allt

mellan himmel och jord — tragedi, komedi,

fars, opera och operett — alldeles som hos

Ranft nu för tiden — fordrade en stor

personal, och det blef också till slut en repertoar,

under hvilken direktörerna dignade. William

Åbjörnson med fru, född Malmqvist, blefvo

äfven engagerade under spelåret 1881—82,

men den glädjen varade icke länge. Att börja

med stod Åbjörnson högt i gunst hos Viktor

Holmqvist, hvilken alltid tyckte, att “nya

kvastar sopade väl“, och därtill kom väl,

att Åbjörnson var en trägen tjänande broder

i det lysande sällskapet W 6, och det slog an

på den ene teaterchefen, hvaremot den andre,

den estetiskt och konstnärligt anlagde Ludvig

Josephson, grinande uttryckte sitt misshag

med “den förbaskade dansken, med de

slaviska ansiktsdragen, som påminna om rysk

spion och knutpiskan“. Men trots denna

animositet från den ledande chefens sida fick

Åbjörnson en och annan roll, skötte sig ganska

bra och låg icke så litet inne i repertoaren,

äfven om denna icke var så viktig.

Vi komma nu till den uppseendeväckande

epoken i Åbjörnsons teaterlif — rättegången

för kontraktsbrott inför Stockholms

rådstufvurätt. Saken var följande: Åbjörnson med

fru jämte några andra unga sujetter hade

under sommarferierna sensommaren 1882

företagit en kortare turné till landsorten. Denna

turné var icke anmäld för Nya teaterns

direktion, hvilket icke heller behöfdes, enär

hela personalen icke var engagerad längre

än från den första september till och med

den första juni. Mellantiderna kunde man

alltså fullt lagligt använda efter behag. Nu

behagade emellertid direktionen inkalla

personalen redan, den 15 augusti för att repetera

— utan aflöning. Åbjörnsons lågo i Norrköping

och behagade stanna, och vid påminnelse

svarades i bref, att den första september

före kl. 12 på dagen skulle de infinna

sig — men icke förr.

I synnerhet Holmqvist rasade — han,

som minst hade med scenens artister att

skaffa — och svor hämnd. Den 1 september

var personalen samlad med konstnärlig

punktlighet för att lyfta och kvittera lönen. Hr

Åbjörnson kom redan kl. 11, men blef nekad

pängar och i stället öfveröst af Holmqvist

med ovett och utkörd. Flera voro närvarande

vid det obehagliga tillfället och

däribland teaterns maskinmästare, den gamle

hedersmannen Carl Petter Svensson.

Att Åbjörnson blef rasande är mindre

underligt. Holmqvist påstod, att ett nytt

teaterreglemente blifvit utfärdadt under

sommaren, hvari det stod föreskrifvet, att

sujetterna skulle infinna sig 14 dagar före

kontraktstiden och repetera utan ersättning, men

något dylikt reglemente visste ej Åbjörnson om

och hade aldrig undertecknat. Holmqvist

förklarade nu, att Åbjörnsons voro skilda från

teatern, men härmed var ej Åbjörnson nöjd,

utan stämde direktionen för kontraktsbrott

och det blef en sak, som på sin tid

väckte ett visst uppseende.

*

Låtom oss nu i sammanhang härmed

nämna några ord om ett af hufvudvittnena

i den ifrågavarande processen, den gamle,

originelle Karl Petter Svensson. Han var

född 1825 och började såsom balettpojke vid

k. operan. 1839 försökte han sig i

landsorten såsom skådespelare och spelade en hel

del roller samt uppträdde äfven som

sångare, men han fann med åren, att hans

begåfning ej låg för att uppträda scenen,

men däremot så mycket bättre i “underjorden“

eller i “skyn“ — det vill säga, att blifva

teatermaskinist. Såsom sådan hade han

medfödda anlag och kunde sköta sitt folk,

visserligen skarpt och barskt, men med en

underström af godmod, som kom från ett

redbart och varmt hjärta. Han var en skicklig

teaterscensbyggmästare, och en hel del nya

teatertempel i de skandinaviska länderna har

han med praktisk blick inredt.

Som sagdt; Svensson var kallad till vittne

i målet, efter som han hade varit närvarande,

och äfven några af sujetterna. Rättegången

försiggick vid tredje afdelningen och

ordföranden var rådman Nyström. Nästan

alla vittnesmålen voro till Åbjörnsons fördel.

Slutligen framkallades Svensson och tillfrågades

af domaren om han varit närvarande

vid kontroversen mellan Holmqvist och

Åbjörnson.

— Jaa, herr domare, jag var med och

hörde hela spektaklet — det hör till min

tur, det!

— Nå, iakttog Svensson, om direktör

Holmqvist, då han nekade herr Åbjörnson

dennes aflöning, begagnade ett häftigt språk,

eller om han var på något sätt otidig?

Nu började Svenson Skrufva på sig och

vände sidenkalotten rundt på den kala

hjässan, härskade sig och utbrast:

— Jaa — vet nådig herr domare — jag

har varit så länge vid Nya teatern, så — jag

har allt litet svårt att skilja mellan — höflighet

och ovett.

Nu fingo såväl domare som bisittare

mycket att syssla med sina papper och

handlingar, det ryckte i mungiporna och

alla höllo på att brista ut i skratt.

Nå, processen var snart afgjord och

Åbjörnson vann en fullständig seger. Det

var teaterdirektionen, som fälldes för

kontraktsbrott och dömdes att utbetala vitet med

700 kronor. Och så var det slut med den

saken.

De sista sju åren af sitt lif — 1882—1889

— tillhörde Åbjörnson Södra teatern,

och här hade han kommit på sin rätta plats,

inför sin rätta publik och i en passande

repertoar samt vann stort bifall och det med

rätta. Han kunde vara öfverdådigt rolig med

sin torra komik och sin exempellösa

magerhet.

Åbjörnson afled 1889.

Den gamle, originelle gubben Svensson

gick hädan de första dagarne i december

1899.

***

24.

Knut Tivander

Det var å gubben Selinders barnteater på

Ladugårdslandet, som Tivander först

presenterade sin lilla knubbiga figur för

publiken. Det var år 1852 och han var då en

fjortons års pojke, ty han var född år 1845. Våra

äldre läsare minnas måhända ännu dessa

barnrepresentationer. De voro ej alls illa och de

små sujetterna spelade riktigt bra och fingo

en god skola. Sålunda fick man den tiden

se “Den lilla matrosen“, “Mungo den store“,

“Den svaga sidan“, “Pariserpojken“ och flera

bra saker, och bland de uppträdande funnos

Anna Lundström, sedermera fru De Wahl,

Frans Hodell, Gustaf Ullberg, hvilka alla

tillhöra vår teaterhistoria. Det var i denna krets

unge Knut växte upp och utvecklade sig. Af

naturen begåfvad med ett riktigt solskenshumör,

tog han från början lifvet gladt och lätt

och litet bekymrade honom morgondagen. Detta

är väl också det bästa “i ungdomens vår“ — tids

nog komma bekymmer och sorger. Det

gällde blott att ligga i och få roller och det

fick Tivander, ty han var flitig och samvetsgrann

och spelade sig snart in i såväl publikens

som kritikens gunst. Den feta, välfödda

och gladlynta gossen ansågs, snart nog såsom

en af pappa Selinders allra bästa disciplar.

Och det var icke endast i hufvudstaden unge

Knut vann erkännande. Man begaf sig allt

emellanåt till de större landsortsstäderna, så

som Göteborg och Norrköping, där man

tillbringade angenäma och för kassan fördelaktiga

sejourer.

Det var en ganska lång tid Tivander

tillbringade hos Selinder, hela tio åren eller till

dess den gamle direktören upplöste sitt unga

sällskap, trött vid mödan och vikande för

tidens mera fordrande kraf. Kårens unga

medlemmar skingrades åt skilda håll. En del,

däribland Anna Lundström, gick till Södra

teatern, hvars prydnad hon innan kort blef,

och andra åter spredo sig till landsortsteatrarna,

hvilka gärna rekryterade sig med dem

som gått ur Selinders skola. Vid denna tid

hade Constantin Rohde brutit sig ut från Södra

teaterns sällskap och satte sig i spetsen för en

egen trupp, som att börja med skulle uppträda

på en provisorisk teater uppförd i De la Croix

gamla salong vid Brunkebergstorg. Rohde

och Tivander voro bekanta och vänner, — så

mycket vänner som man är det inom

teatervärlden — och det lyckades Rohde lätt

att öfvertala Tivander att komma till sig. Det

var att börja med ett ganska sammanrafsadt

sällskap, men repertoiren satte just icke häller

stora fordringar på utförandet där. Det var

mest små lustspel och farser som gåfvos, och

den publik som infann sig på den primitiva

teatern var icke heller särdeles granntyckt.

Men Rohde närde stora planer. Han hade

för sommaren förhyrt Manegen och ämnade

där uppföra ett stort féeristycke, hvartill han

förhyrt en fullt färdig uppsättning från

utlandet. Det var “Bockfoten“ som skulle gifvas

och gafs också under hela sommaren 1866

för fulla hus. Såväl Tivander som Ullberg

spelade med i framstående partier och gjorde

lycka. På hösten reste sällskapet till

landsorten och nu började — det vanliga

landsortskomediantlifvet. Direktören gjorde sig

snart afskydd af hela sällskapet. Alla

teatermedlemmarna sällade sig hvar och en till sitt

kotteri och sin umgängeskrets. Det fanns

flere s. k. “spelorrar“ vid sällskapet och

däribland var Tivander icke en af de tamaste,

— ty han hade en liten passion, den att leka

litet på nattsidan med Bomans flickor. I

hvarje stad, dit sällskapet kom, fanns det

alltid en grupp af sådana “riddare af kortleken“,

hvilka mötte sina offer redan vid ångbåten

och lade beslag på dem.

Den lilla trinda och jovialiska Tivander

lade man ständigt vantarna på, ty han var en

sådan lustig muntergök, som aldrig drog sig

undan, vare sig för den fylda bägaren eller

för den högt uppdrifna “knacken“. Det

påstods dock att Tivander spelade med en viss

försiktighet och att i stället för att bli plockad,

var det merendels han som förde hem en

ganska försvarlig “kofva“ från dessa små nobla

speltillställningar. Men Tivander hörde dock

till dem som icke blifva fullständigt ruinerade

till själ och hälsa af svirandet. Han ägde en

stark kropp och nog energi att aldrig tappa

af i arbetet. Ett stort antal roller utförde

han under dessa år hos Rohde, och bland de

bästa figurer, han skapade, var otvifvelaktigt

general Brumm i Storhertiginnan af Gerolstein.

Men Knut Tivander hade slutligen ledsnat

att gå under en bråkmakares som Rodhe piska,

och en vacker dag beslöt han att själf pröfva

på som teaterdirektör.

Det var år 1872 som Tivander startade

sin egen teater — jag tror det var å

Manègeteatern i Stockholm han först började.

Tivander hade tur från början och den följde

honom en lång tid. Han lyckades fästa vid

sin teater en hel krans af lefvande friska

rosor, hvilkas skönhet och behag ännu i dag

framlocka minnets behagliga leende på ens

läppar och kanhända en lätt suck af saknad.

Där funnos den tiden i början och

midten af 1870-talet fröknarna Emma Thunberg

och Kleingardth, Lisen Thulin, numera fru

Hillberg, Alma Helin, sedermera fru Ranft,

numera afliden, Anna Rustan, Hilma Schagerlund,

numera fru Rruno, och Hanna Appelqvist.

Och de voro icke blott vackra, dessa

unga damer, en och annan af dem ägde ock

en ganska aktningsvärd talang som hvilade

under allt det ungdomliga behaget och

fägringen, och hvilken kom till sin fulla rätt

först senare — exempelvis Anna Rustan och

Hilma Rruno.

Understödd af alla dessa sköna lockfåglar,

skar Knut Tivander nu en längre tid “guld

med täljknifvar“, och hvart han kom spelade

han för fulla hus, ty öfverallt skulle man

åstad och se på “Tivanders vackra flickor“.

Men tiden gick, och som intet är beständigt

här i världen, så började fägringens rosor

på kinderna att blekna och det varma

intresset började slappna. När Bergström och

Warberg med pukor och trumpeter införde den

stora operetten å Mindre teatern och därtill

plockade till sig de bästa af Tivanders sujetter

och nästan alla hans vackra flickor, var det i

det närmaste slut med denne.

Tivander for nu till Norge och öfvertog

Klingenbergs teater, men det var en affär som

icke bar sig i en svensks händer. Han lär

här på ett enda år förlorat allt hvad han

ägde. Stackars Knut Tivander, han fick känna

på motgångar till slut och nödgades till sist

beträda varietétribunen hos byggmästare

Lundberg i Kungsträdgården. Hårda äro ibland

ödets lotter. Knut Tivander afled år 1889.

***

25.

Viktor Dahlgren

Det var under vår svenska operas

glansperiod, som Viktor Dahlgren tillhörde

den lyriska scenen, som samtidigt hade

storheter som Louise Michaeli, Fredrika

Stenhammar, Oscar Arnoldson och Fritz Arlberg.

Dahlgren började i unga år vid baletten, i

likhet med många andra af våra framstående

konstnärer, men han själf och äfven andra

upptäckte snart, att han ägde röst, en liten,

men särdeles vacker tenor, och den ville han

vårda, hvarför han i lämplig tid öfvergick till

sångscenen. Hans figur var visserligen

obetydlig och hans ansikte med sin lilla uppnäsa

ganska trivialt, men ur de veka dragen

framlyste dock ett godmodigt och hjärtegodt

lynne, som genast från första ögonblicket

vann alla, som kommo i beröring med

honom, och detta gifna intryck bibehöll sig

lifvet igenom. Dahlgren fick visserligen då och

då uppträda äfven i den stora operan. Han

utförde icke utan framgång sådana partier

som Don Octavio i “Don Juan“ och Tonio i

“Regementets dotter“, men dessa roller stredo

dock i mer än ett hänseende mot hans

naturel, hvaremot han i den komiska operan

var på sin plats som ingen annan och jämte

Carl Johan Uddman framkallade riktiga

orkaner af skratt, ty han var här minst lika

god skådespelare som sångare. Hvem

minnes ej med fröjd Dahlgren och Uddman i

“Nürnbergerdockan“, där Uddman spelade

leksaksfabrikanten och Dahlgren sonen, lille

Donathan, som rider ranka på pappas knä och

sedan, när gubben vill in och krossa sitt

konstverk dockan, håller honom i rockskörten och

skriker: “Nej, gör det inte, pappa ... gör det

inte!“ Det var en sann och lefvande komik

hos begge, som man nu tyvärr aldrig mer

får skåda.

Eller minns ni måhända Dahlgren såsom

Pelle Jonson Krycka i “Målaren och modellerna“,

när han kommit in till Stockholm

och med beundran ser sig omkring i den

stora staden, under det han med välbehag

äter sig in ända upp till öronen i sin väldiga

smörgås. Minnet af denna konstnärliga

skapelse kommer nog mången att ännu le, och

därtill var prestationen allt igenom så äkta

svensk, att äfven den för teaterkonst mest

främmande och okonstlade kände sig vara

med, fullt inne i handlingen. Likaså när

man såg Dahlgren såsom den trohjärtade

drängen Anders i “Värmländingarne“ — man

trodde på honom. Han ägde i rikt mått

samma förmåga som den nu så saknade

“Jödde“ på Skansen, den, att göra sig förstådd

af de små i samhället, af själfva folket.

Utom scenen var Viktor Dahlgren glad,

lustig och ständigt med ett godmodigt skämt

på läpparne, utan den minsta anstrykning af

ironi eller elakhet, hvarför han ägde en stor

krets af verkligt goda vänner, i hvilkas lag

han gärna, dock alltid med sansad måtta,

tömde ett glas och tillbrakte några timmar

under skämt och sång. Dahlgren hade ett

stort förråd af lustiga visor, och när han kom

i tagen att föredraga dem, tröttnade hvarken

han att sjunga eller åhörarne att höra på.

God historieberättare var han äfven och

täflade häri med Johan Jolin och båda ägde

samma förmåga att låta hela ansiktet, ja, hela

figuren, spela med i berättelsen, så att det

hela fick lif och färg. Den, som var med om

dylika högtidsstunder, glömmer dem icke lätt.

De lefva kvar i minnets rika ljusvärld.

När Dahlgren var vid riktigt uppsluppet

lynne, och det var han för öfrigt ständigt,

kunde han äfven på scenen ställa till små,

roliga puts; måhända omärkliga för publiken,

men som kommo Dahlgrens medspelare att

lätt falla i skratt. Det var under “Den sköna

Helenas“ klangdagar å Dramatiska teatern 1867.

Uddman gaf sin oförliknelige Calchas, fru

Charlotta Strandberg sin förföriska Helena och

Viktor Dahlgren sin parodiska prins Paris.

I andra akten, då Paris för ett ögonblick

lägger sig på divanen, kommer Calchas i

distraktion och sätter sig med sin kolossala

stofthydda på lille Paris. Dahlgren hade skaffat

sig en knappnål och gömt mellan fingrarne,

och då nu Uddman kom och satte sig på

Paris" mage, stack nålen till och Uddman

flög med ett väldigt skutt i luften och gjorde

en förfärlig grimas under utropet: “Hvad fan

var det i prinsen!“ Publiken gallskrek af

förtjusning och ville ha scenen lika återgifven

följande aftnar, något, som Uddman dock

aktade sig för. Allehanda puts af skrattretande

slag hade Dahlgren hittat på att roa

publiken med. Pjäsen hade nu gått så många

gånger, så att skådespelarne nu började roa

sig själfva, och det får man icke förtänka

dem, då deras tillägg präglas af kvickhet och

bidrogo att höja effekten — hvilket icke

alltid är fallet nu för tiden.

I Shakespeares härliga “Midsommarnattsdröm“

utförde Dahlgren i handtverkarepjäsen

“Thisbes“ roll, och här tyckte skådespelaren

sig ha rätt att släppa sitt lustiga

lynne fritt löst. När han var ensam inne på

scenen, pratade han så mycket tokerier, att

regissören halft förskräckt skyndade att föra

in de andra “handtverkarne“, för att i

lämplig tid afbryta Thisbes svada. Men publiken

skulle nog velat, att Dahlgren fått fortsätta

ännu en stund. I sista scenen, när

“skådespelarne“ uppträda inför Theseus och hans

hof, höll hela hofvet med hertigen på att brista

ut i skratt. Spole spelades af gubben Robert

Broman, hvilken hade försett sig med en

väldig lösnäsa i egenskap af Pyramus. När så

i dödsscenen Pyramus faller och drager Thisbe

med sig, vänder sig denna om och låter

armen fara öfver Pyramus" ansikte, hvarvid

näsan följde med uppåt och bildade en snabel

i alla möjliga former och slutligen lade sig

kittet helt beskedligt till ro i Pyramus panna

och där satt det, medan Pyramus reste sig

och sade sina slutord åt publiken. Sådana

där pojkstreck voro Dahlgrens force.

Viktor Dahlgren hade för öfrigt en vurm

i lifvet — den att samla knappar. Han hade

de säregnaste knappar i världen — allt ifrån

den enklaste blyknapp, som nyttjas i

bondkalsonger, till knappar med små juveler uti.

Hvar han kom bland sina vänner, tiggde han

knappar och han blef särdeles förtjust, om

han hugnades med någon, som var unik.

Hans samling uppgick till många tusen exemplar.

En egendomlig samlarevurm i sanning

— men originell och oskyldig. Det var hans

stora nöje att förevisa densamma, välordnad

och katalogiserad i stora kartonger, om man

ville besöka honom i hans mångåriga bostad

i n:o 14 Mariagatan å Söder.

Viktor Dahlgren hvilar nu i sin graf

sedan flera år, men hans vänsälla, om också

på visst sätt originella personlighet och hans

genomgående redbara karakter skall lefva i

godt minne hos många minnesgoda vänner.

***

26.

Herman Grip

Det var, om jag icke missminner mig, år

1866 som den unge Herman Grip sökte

sig in såsom elev vid det Åhman-Poussettska

sällskapet som den tiden låg i Göteborg. Unga

Herman kom direkt från murarställningen och

Tekniska skolan, ty det hade varit meningen

att blifva arkitekt och byggmästare när

teatervurmen i ett nu for i honom som så många

andra, och förändrade hela lifvet.

Några vidare gåfvor för scenen ägde helt

visst Grip icke, men han hade ett ganska

vackert ansikte med markerade drag och ett

par klippska ögon samt därtill en nätt figur,

och med ofta mindre förutsättningar än så,

tro såväl teaterdirektörer som unga sujetter

att man kommer fram vid teatern. Men det

behöfs nog litet mer och det fick unge

Herman snart erfara. Han blef snart “lagd på

hyllan“ som man säger, ty “man spelar icke

blott med ett vackert ansikte“ — som den

store Torsslow alltid påminde. I stället för

alt få roller fick Grip roa sig med att vara

statist, att i kostympjäser framställa unga,

vackra riddare, som skulle se prydliga ut, men

icke hade ett ord att säga. Sådant blir dock

tråkigt i längden, ty icke skänker det mycken

ära och tillfredsställelse, tvärtom blir man sedd

öfver axeln och tillbakasatt af både styresmän,

kamrater och publik. Grip sökte visserligen

taga skadan igen i det han slog sig på kurtis

inom sällskapet, men jag tror icke att han

hade någon egentlig framgång, oaktadt sitt

vackra utseende och sin ungdom. Det fordras

allt ett någorlunda godt hufvud också för att

i vanliga fall hafva framgång hos det täcka

könet.

Med det goda sällskapet följde emellertid

Grip till Finland, och här bland den

teaterälskande teaterpubliken lyckades äfven den

unge skådespelaren vinna något umgänge och

en flyktig vänskapskrets.

Under denna tid hade Herman Grip dock

hunnit ledsna på det Åhmanska sällskapet,

där han alls icke fick något att göra. Han

ville till en Stockholmsteater, och

slutligen lyckades det honom att få ett litet

engagement vid Södra teatern, som då styrdes

af gamle Zetterholm. Här började ett

allvarligt arbete och här lyckades Herman Grip

att i några småroller tilldraga sig en viss

uppmärksamhet hos publiken. Han fortsatte här

under ett par år icke utan framgång, och

ryktet om den unge mannens behagliga

uppträdande och vinnande sätt på scenen nådde

äfven de styrande vid de kungl. teatrarna, hvilka

just då sökte förstärka sina unga krafter. Nog

af, år 1869 blef Grip jämte ett par andra

ungdomar engagerad, och nu var målet nådt, han

var kunglig skådespelare och — “premieraktör“,

något som den ganska egenkäre Grip

skyndade sig att låta trycka på sina visitkort.

Men för öfrigt gick det sannerligen icke fort

för honom att komma fram. Han saknade

totalt skola och nödgades börja från början.

Hans första framträdande var såsom en af de

unge männen i “Rosa och Rosita“ och här

lyckades han ganska bra, tack vare Gustaf

Fredrikson, hvilken välvilligt åtagit sig

inpluggningsarbetet med samtliga de unga

uppträdande. Men sedan dröjde det en rundlig

tid för Grip att få roller, man tyckte att han

kunde stå på tillväxt. Öppet visade han dock

intet misslynne, ty han var af naturen ganska

slug och använde tiden underhand ganska bra

i sitt privata intresse. Denna hans sträfvan

gick hufvudsakligen på att föröka hans

ekonomi på alla sätt, och därom är intet att

säga. Man måste rent af beundra Herman

Grips uppfinningsförmåga och energi och man

såg snart att han alldeles misstagit sig om

sin kallelse. Han skulle icke blifvit skådespelare,

utan chef för en stor agentur eller

åtminstone — profryttare. Då han längre fram

i tiden började med sina stora bazarer “för

välgörande ändamål“, måhända ännu i ett

icke oblandadt gladt minne, häpnade man

öfver den ofantliga apparat Grip behöfde

använda; han ordentligt vände upp och ned på

hela Stockholm, men han ägde en förmåga

att öfvertyga de klentrognaste, de som mest

betänkligt skakade på hufvudet. — Nog därom,

det tjänar ej till att rifva upp historier, som

täckas af så många vintrars snö.

Vi vilja här endast erinra om Herman

Grips stora tanke att pensionera “hela svenska

folket“, ett jätteverk som föll till följd af

sin egen tyngd och volym. Men Grip

tappade aldrig modet och förföljde honom

oturen, var han lika glad ändå. På scenen och

med kamrater var han ofta full af clownartade

upptåg och fick skrattarne på sin sida.

Jag minns en gång då Grip utanför

Dramatiska teatern skulle visa Gurli Åberg sin

stora rapphönshunds konster. Till den ändan

bad han Gurli Åberg att få låna en af

hennes handskar. Hon drog den af handen och

räckte den åt Grip, hvilken kastade den högt i

luften, hvarpå den fångades af hunden, hvilken

ögonblickligen sväljde den lilla franska

persedeln. Nu sågo både Gurli och Grip enkla

ut, men saken hjälptes snart — genom ett par

nya handskar.

Ehuru Herman Grip icke hade någon

egentlig framgång under sin teaterbana, höll

han sig troget fast å scenen och när han

slutligen drog sig tillbaka, var det af enskilda

skäl, hvilka icke höra hit. Herman Grip är

ett exempel på, huru lätt människor kunna

misslyckas i lifvet, då de icke komma på sin

rätta plats, trots all visad energi och viljekraft.

***

27.

Lilla fröken Clara.

Det var på den tiden Vilhelm Åhmans

teatersällskap låg i Kristiania och

spelade å Tivoli — eller närmare bestämdt år

1873.

Tivoli var på den tiden ett stort

nöjesetablissement för hela Kristiania befolkning.

Där fanns konsertsalong, teater, friluftsträdgård

och därtill ett stort menageri, som år

1873 förestods af den gamle patriarken och

oförbrännelige gubben Gautier, hvilken just

nu började annonsera sina uppträdanden “vid

hundra års ålder“. Det var naturligtvis litet

humbug med den där ovanligt höga åldern

— men det gjorde detsamma bara det gick,

och det gjorde det.

Gubben var emellertid i verkligheten

öfver 90 år och ovanligt kry för den åldern.

Det var en ganska intressant man, som hade

ofantligt mycket att berätta från sitt växlingsrika

lif, och vi unge skådespelare begagnade

oss flitigt af att fraternisera med gubben

Gautier, hans söner och den öfriga menageritruppen,

hvilka alla ägde ett visst “något“ af

naturlig elegans. De besökte om aftnarna våra

teaterföreställningar fritt, och om

förmiddagarna aflade vi täta besök i menageriet och

“bekantade“ oss med de Gautierska

kungslejonen, tigrarna, björnarna från Klippbergen,

pantrarna och framför allt med den afrikanska

elefanten Jumbo“, ett utomordentligt

förståndigt och väl dresseradt djur, som kunde

en hel mängd öfverraskande konster.

Ofta sutto vi utanför teatern i högsommarens

varma solglans och lyssnade med nöje

till gubben Gautier, där han satt med det

väldiga skägget och med tindrande ögon samt

med sydländingens glödande språk berättade

blodiga äfventyr om samlifvet med de vilda

djuren. Men säkert var ingens uppmärksamhet

så spänd som en liten ung dams på knappa

17 vårar. Det var lilla fröken Clara G., en

liten Stockholmsflicka, hvilken helt nyligen

kommit till den Åhmanska teatern, för att

göra sina första lärospån på scenen. Man

hade genast funnit, att Clara G. var en liten

god, omedelbar natur, från hvilken utströmmade

detta naiva behag, som ovilkorligt tjusar

alla och draga allas hjärtan till sig. Hon

ägde en sylfidisk figur, rank och smärt, i den

första ungdomens vår, och denna figur uppbar

ett välformadt hufvud, omgifvet af svarta

lockars natt och inramande ett fintecknadt

ansikte med hy af ros och lilja, ur hvilket

strålade ett par sköna, bruna ögon, glödande

såsom hade de först sett dagen under Italiens

varma himmel. Clara G. var för oss nordbor

en sällsam företeelse och därtill låg det

öfver hela hennes väsen något så skärt, rent

och obefläckadt, att hvarje frivolt skämt

tystnade af sig själft i hennes närhet. Af hennes

förmåga å scenen hade vi ännu skådat föga.

Hon hade hittills blott gjort en liten biroll i

Lamartines “Graziella“, där hon skulle spela

en tvillingsyster till titelrollen, men den

utförde hon bra och gaf framför allt illusion

åt den italienska fiskarflickans yttre

uppenbarelse.

Där Clara G. under denna sommar gjorde

största effekten, det var inne i det Gautierska

menageriet, där hon var en daglig och trogen

gäst. Det var en egendomlig och omedveten

förmåga den unga flickan ägde att fästa

vilddjurens uppmärksamhet och kärlek vid sin

person. Blott hon visade sig inom draperiet,

reste sig alla lejon, tigrar och pantrar från

sin liggande ställning, och med tindrande ögon

stirrade de mot ingången och sökte att

uppfånga hennes blick, och då hon närmade sig

burarne, trängde de sig mot järngallren för

att blifva smekta. Hennes mörka ögon glänste

med på samma gång stark och intagande glans

och hennes stämma ljöd mild och förhäxande

när hon talade till djuren. De rullade sig

vällustigt på golfvet och sträckte elastiskt sina

mjuka lemmar mot henne och ville blifva

blifva smekta. Och hon — oförfärad som

hon var — skydde icke att sträcka in sin

späda arm i buren och grundligt omruska

lejonet i hans man eller att taga kungstigern

i hans mule. Deras ögon sökte blott hennes

och hon behandlade dem alla såsom fromma,

väluppfostrade kattungar, på hvilka klorna

voro klippta.

Gubben Gautier, hos hvilken lilla Clara

var en förklarad gunstling, varnade henne

fåfängt, hon skrattade åt alltsammans och

visade ingen fruktan. Hon sade sig känna, att

hon var född till djurtämjerska, och så tycktes

det vara. Hon måste ägt något i sin blick,

som mäktigt behärskade vilddjuren och

därtill detta psykologiskt starka och rena i sitt

väsen, som imponerade på dem.

Och Clara G. förstod omedvetet att göra

skillnad på vilddjur och vilddjur. Under det

hon djärft handskades med skogens ädlingar

aktade hon sig visligen att komma nära

schakaler och hyenor, och äfven de stora

björnarne hade hon en viss respekt för. De

senare, hvilka tyckte mycket om sötsaker,

roade vi andra oss med att bjuda på sirap i

strut, och det var lustigt att se dem sätta sig

på bakbenen, fatta struten med framramarna

och pressa den samman, så att sirapen rann,

hvarvid de med välbehag afslickade den

rinnande välfägnaden. Men sådant intresserade

icke lilla Clara särdeles. Hon höll sig till sina

lejon och tigrar. Hon skulle säkert gått långt

på djurtämjerskans bana, som gubben Gautier

sade.

Att Clara G. äfven hade välde öfver vilda

naturmänniskor fingo vi ett bevis på längre

fram på sommaren. Det kom nämligen ett

sällskap kopparfärgade Sioux-indianer till

Tivoli, som där uppträdde såsom bågskyttar,

knifkastare och visade sina krigsdanser. De

gingo fritt kring om förmiddagarne och

besökte oss ofta inne på teatergården, där deras

uppmärksamhet snart fästades vid den

mörkögda och svartlockiga Clara. När hon satt

där, kommo ofta dessa urskogens söner sakta

smygande, tecknade ödmjukt och bredde sina

mantlar på marken samt lade sig stilla vid

hennes fötter, betraktade henne med beundrande

blickar utan att förnärma henne på minsta

vis. Men för dessa Sioux-indianer hade dock

lilla Clara mer respekt än för sina lejon och

tigrar. Emellertid var det den lilla vilddjurstämjerskan,

som lyckades återställa lugnet, då

ett myteri utbröt bland de mänskliga

vilddjuren och då deras impressario intet

förmådde.

Denna egendomliga flicka var jag kamrat

med endast denna sommar. Hon lämnade

snart teatern och jag fick sedan veta, att hon

rest till Paris, men jag har aldrig glömt min

lilla djurtämjerska.

*

Många år efteråt — mer än tjugu år —

promenerade jag i Kungsträdgården, då jag

mötte en ståtlig, smärt dam med ett par

underbara ögon, i sällskap med en celeber

skådespelerska, hvilken förr i tiden äfven var

engagerad hos Åhman. Den främmande

damen var lilla Clara — i det hela sig lik —

om än tiden och åren bredt sina skuggor

öfver den tjusande företeelsen. Clara G. hade i

Paris blifvit gift med en framstående norsk

köpman och af allt tycktes framgå, att hon mött

lyckan och — icke behöft använda sin sällsporda

förmåga att tämja vilddjur.

***

28.

Fritz Arlberg

När jag går letande och spörjande i

minnets örtagårdar, så stannar jag ovilkorligt

allt som oftast vid en af de originellaste och

älskvärdaste personligheter inom vår svenska opera,

nu för länge sedan gången till skuggornas

land, men som inskrifvit sitt namn både som

konstnär och som en icke litet originel

personlighet i det förflutna seklets historia — och

det är Fritz Arlberg.

Fritz Arlberg var en Dalarnes son, född i

Gangnefs prästgård och son till därvarande

prosten Arlberg. Bland Dalarnes kraftiga

furor och bland dess fjälliknande höjder växte

han upp och själfva den omgifvande naturen

skänkte åt hans väsende på färden genom

lifvet denna stolta själfmedvetenhet och

genomsvenska kraft, som äggade honom fram genom

lifvets bränningar. Af naturen särdeles väl

utrustad till utseende och figur, med ett

aristokratiskt och nobelt ansikte och med ett

hufvud ljust och rikt på intelligens, låg litvet för

honom i strålande guldglans och lofvade idel

framgångar. Så kom han till Upsala och

här omgafs den unge, vackre studenten af

vännernas mängd och han drogs lätt in i

trollnätet och med de punktliga studierna gick

det si och så. Arlberg hade en sonor och

härlig barytonstämma och han var själfskrifven

i sången. Dessutom visade han mer än

vanliga skådespelareanlag och var tätt

upptagen som deltagare i alla nations-spex. Det

dröjde icke länge förr än han hade ett namn

inom den uppsalienska skådespelarevärlden,

icke minst bland de unga damerna, hvilka

redan nu började svärma för den unge,

elegante och förföriske sångaren.

Men den som under detta glada

ungdomslif fick sitta emellan var stackars pappa

och hans kassa. En stackars präst i det

fattiga Dalarne har ingen sjö att ösa ur, och

snart förklarade pappa Arlberg att det icke

längre stod i hans förmåga att tillfredsställa alla

Fritz" kraf och att han icke kunde eller ville

betala hans åsamkade skulder, utan finge

därför unge herrn draga in på staten eller reda

sig bäst han gitte. Detta utslag gick dock

icke Fritz Arlberg synnerligen djupt till

sinnes. Han fortfor att lefva sitt glada lif och

lät skuldsumman växa till dess den steg till

inemot tretusen riksdaler, — då var det med

ens “täfft“.

I den vefvan — det var i midten af

1850-talet — kom Edvard Stjernström med sitt

sällskap från Mindre teatern i Stockholm till

Upsala för att å därvarande teater gifva några

representationer. Här fick han händelsevis

se Arlberg uppträda och göra hans bekantskap.

Med sin säkra teaterblick fann denne genast

hvad här var att göra af och föreslog den

unge Arlberg att ägna sig åt konsten på allvar,

Arlberg, trakasserad af björnar och i´

stor pänningknipa, funderade icke länge utan

svarade: “Ja, har herrn lust att göra upp

mina skulder, hvilka gå till tretusen, så står

jag till er disposition.“ — “Topp!“ — sa"

Stjärnström, som förstod att se allt i stort och

— så var den saken klar. Arlberg skref till

till sin far helt kort: “Mina skulder äro

betalda — men jag är vid teatern.“ Att gamle

prosten blef obehagligt öfverraskad är klart.

En prästson vid teatern, ansågs den tiden

såsom något oerhördt.

Hösten 1856 finna vi Fritz Arlberg vid

Mindre teatern, och det dröjde icke länge,

förr än han där väckte uppseende. Visserligen

var han ännu en nybörjare på en riktig

scen, men hans stora intelligens, medfödda

begåfning, bedårande utseende och vackra

sångröst hjälpte honom framför de flesta andra.

Den första roll han väckte mer än vanlig

uppmärksamhet uti var såsom “Farinelli“ eller

“Kungen och gatsångaren“ i pjäsen af samma

namn, och sedan följde flera roller. Man

började springa efter att se Arlberg, framför allt

den kvinliga publiken, som så lätt i alla tider

bedåras af tonernas välljud i förening med

ungdom och skönhet. Och det låg något

berusande öfver Arlbergs hela framträdande.

Det var en manlig gratie i hans hållning, en

elegans i hans hela väsen som man icke var

van att se i det vanliga rampljuset och på

allt hvad han skapade tryckte han en

prägel af sann och hög adel. Men stackars

Stjernström hade icke så glada dagar, ty

Arlberg var icke lätt att styra. Dock

öfversåg Stjernström med hans extravaganser,

ty han hyste aktning för hans

gedigna talang. Sommaren 1857 företog

Stjernström en resa till Paris, men som han icke var

mycket hemma i språket, bjöd han Arlberg med

sig som ciceron, emedan denne var fullt hemma

i franskan. Men en lämpligare ledsagare hade

nog Stjernström kunnat få. I världstaden lät

Arlberg sin chef sitta på hotellet, tog tjugu

francs och gick ut och “såg på stan“. En

gång voro de tillsammans å en teater och

sågo en komedi. Vid en replik i pjäsen brast

publiken i skratt. Stjernström knuffade då

på Arlberg och frågade: “Hvad sa" de, som

var så roligt?“ Störd och otålig utbrast

Arlberg: “Om jag också sa" det — så begriper

herrn det inte ändå!“ — Roligare kan man

ha af att betala pariserresa för folk, det måste

medgifvas.

Den pjäs Stjernström medförde hem

och uppförde var “Den ondes besegrare“, och

den blef ett evenement för Mindre teatern och

icke minst för Fritz Arlberg, som här

spelade “den onde“. I denna pjäs uppträdde

äfven den då unge Oscar Arnoldson såsom

Josef. Men nästan hela intresset samlade sig

kring den förledande Asmodei person. Man

formligen slogs om biljetter och vid spektaklets

slut stodo vid uppgången till scenen dubbla

köer af damer, hvilka sökte uppfånga en skymt

af “den sataniskt-gudomlige“. Läsaren må

fråga sina mödrar eller mormödrar om det

icke den tiden var värre än nu för den

gudomlige Arvid Ödmann.

Stycket gick öfver hundra gånger — något

ovanligt den tiden — och efter hundrade

gången gaf Edvard Stjernström en splendid

fäst å scenen, hvartill voro inbjudna hofvets

herrar, diplomatiska kåren, börds- och

börsadeln, den litterära världen och pressen till

ett antal af 300 personer.

I fästtalet talade Stjernström äfven för de

uppträdande, men som han var gramse på

Arlberg, nämnde han icke denne, utan framhöll

särskildt Arnoldson, hvilken hade gjort

styckets framgång — —

Då hördes en röst ur massan, som högt

utbrast: “Jag undrar hur herr Stjernström

skulle burit sig åt, om herrn icke haft fan

till hjälp?“ — Det var Arlberg, som själf

gaf sig revanche.

Snart öfvergingo såväl Arlberg som

Arnoldson till operan, och nu började för begge

en ny æra. Här kommo begge på sin rätta

plats och icke minst Arlberg inskref här ett

lysande namn i vår operas glansperiods

historia. Hvem af oss äldre minnes icke

sådana skapelser som hans “Don Juan“,

grefve de Nevers i “Hugenotterna“, Nelusko

i “Afrikanskan“, “Hertig Magnus“, “Den

flygande holländaren“ och ännu många flera.

En viss obändighet i lynnet behöll

Arlberg emellertid, som alltid satte honom i

opposition mot vederbörande och denna

föranledde slutligen hans afgång från operan, till

stor förlust för konsten.

Då Ludvig Josephson år 1879 öfvertog

Nya teatern gick äfven Arlberg dit och här

verkade han äfven under flera år, med lika

framgång i skådespelet som i operetten,

hvilken senare han adlade genom sin nobla konst.

Utom teatern var Arlberg den älskvärdaste

kamrat och bibehöll hela lifvet igenom ännu

när åren strött silfver i håret något af den

glade studenten i sinnet och älskade att lefva

med de glada. Bellmanssångare såsom få,

kunde han på nattsidan kasta af sig rocken,

ställa sig i ett hörn och vid lutan kväda fram

dessa aldrig förgätna toner, som intet språk

har maken till och detta åtföljdt af ett minspel

och ett uttryck, som sent skall glömmas.

***

29.

Gamle teaterskräddarens minnen.

Läsaren skall icke tro, att en skräddare är

en så alldeles obetydlig person inom

teatern; han spelar tvärtom en ganska viktig

roll. Han icke blott sitter hela förmiddagen

på sitt bord i skrädderiet och sammanfogar

af sammet och siden de praktfulla dräkter, i

hvilka på kvällen en Romeo, Don Juan,

Robert och Faust skola tjusa publiken, utan han

skall också om aftnarne biträda artisterna i

klädlogerna med att ikläda dem all denna

bländande grannlåt. Teaterskräddaren måste

veta, icke blott i hvilken ordning dräkterna

skola begagnas, utan ock huru hvarje plagg

skall sitta och draperas, så att det tager sig

väl ut och fullt öfverensstämmer med den

historiska sanningen. Det fordras icke så liten

kunskap och smak för att fullgiltigt kunna

fylla en dylik plats.

Skådespelaren eller sångaren är helt

naturligt nervös, när han första gången skall

fram i en roll. Han tänker endast på sitt

parti och litar i allmänhet alltid på skräddaren

att utstyrseln skall blifva fullt korrekt.

Därtill är artisten vanligen het af sig, och

sådana aftnar har minsann den stackars

skräddaren mindre glada stunder, och nog vet han

då att han lefver och arbetar i sitt anletes

svett — i konstens tjänst.

Jag skall bedja läsaren att få presentera

en veteran i facket, en gammal bekant från

forna glada dagar, med hvilken jag en gång

i fjor sammanträffade och språkade om

gamla minnen från vår operascens gyllne

glansdagar.

De dagarna hafva bleknat betydligt i dessa

prosans tider, men Karl Johan Fredrik

Holmström står ännu kvar, oböjd af tiden och

växlingarna, ännu lika pigg och kvick i sinne

och ben, oaktadt sina fyllda sjuttiofem år

och trots att han varit femtio långa år i

teaterns tjänst.

Född den 30 mars 1824, kom han år 1849

till kungl. teatern såsom skräddare och

påklädare och har sedan tjänstgjort oafbrutet

vid hvarje representation under jämt ett halft

sekel, “utan att till följd af sjukdom ha

försummat ett enda spektakel“, försäkrade

gubben.

År 1849 var löjtnant Mannerhjerta ritare

och kostymordinatör vid teatern, och den

originelle mannen med sin bruna peruk, sina

höga fadermördare och sin gamla blåa frack

sprang kring som ett rytande lejon, in i hvarje

klädloge och vakade öfver, att allt fanns på

sin plats. Sträng var han, men skicklig och

talangfull och omtyckt var han af alla.

Sedan kom Drake och slutligen Hoffman,

hvilken ännu tills i fjor var kostymförvaltare vid

fyllda åttio år. Men af alla, som voro med 1849,

är gubben Holmström den ende kvar.

Holmström fick sig anförtrodt att kläda

alla premierartisterna. Han hade hela

korridoren en trappa upp i gamla operahuset, där

fem klädloger voro belägna, n:r 12, 13, 14,

15, 16. I dessa små krypin klädde sig icke

mindre än fyra artister i hvarje, men

lyckligtvis tjänstgjorde icke alla samma kvällar,

och dessutom omväxlade operor med

skådespel.

“Emellertid“, sade gubben, “har jag där

haft att göra med Olof Ulrik Torsslow, Georg

Dahlqvist, Lasse Kinmanson, Gustaf Kinmanson,

Gustaf Sundberg, Johan Jolin, Olle Strandberg,

Rudolf Wallin, Bernhard Lundberg, Oskar

Arnoldson, Fritz Arlberg, Viktor Dahlgren,

Carl Johan Uddman, Pelle Janzon, Robert

Olsson, Axel Elmlund, Harald Torsslow och

dessutom med samtliga utländska artister,

som uppträdt på den kungliga scenen.“

Därtill kommer hela den nuvarande

teatergenerationens premiersångare, hvilka flyttat

in i sina nya, eleganta klädloger och för ingen

del vilja mista gubben Holmströms säkra

biträde.

Men den gamla tiden är dock gubben

kärast, och de minnen den framkallar stå i

bländande prakt för hans själs öga.

“Det var annat då“, påstod han, “då var

det konst, stor konst! Ack, nog minns jag,

när Günther var ung och tillsammans med

Jenny Lind sjöng “Kärleksdrycken“. Det var

så härligt, så man fick tårar i ögonen.

Sådant får man aldrig höra nu för tiden.“

När jag uttryckte min önskan att få höra

några roliga historier från de gamla teatertiderna,

skrattade gubben godt och sade:

“Nog skulle jag kunna berätta mycket i

den vägen, om jag samlade tankarna riktigt,

men — lika godt — ett par småhistorier

rinna just nu för mig och dem kan jag

berätta med detsamma.

“Det var när “Orleanska jungfrun“ gafs

och Dahlqvist spelade Talbot och dör i fjärde

akten. Regissören Kjellberg, som var en stor

tjufpojke, hade beordrat fyra gardister, hvilka

gjorde statistroller, att med detsamma Talbot

föll ögonblickligen bära ut honom. Nå,

Dahlqvist föll mycket riktigt och strax höggo

gardisterna i och lyfte upp honom. “Håll, era

fähundar“, gnisslade Dahlqvist mellan tänderna,

“jag har mer att säga.“ Men det hjälpte

ej — ut bar det med fart. I kulissen blef

det lif i Talbot. Med ett par väldiga sparkar

förpassade Dahlqvist två af statisterna på

hufvudet i väggen och de öfriga belönades

med ett par duktiga örfilar, hvarvid de

örfilade utbrusto: “Nej, här ska" f—n bära lik

mer!“

“Så var det en gång i “Hälften hvar eller

Hin ondes andel“, där Uddman och Harald

Torsslow spelade med. Uddman, som icke

tyckte om mastix, hade ett par mustascher

med krokar att sätta i näsborrarne, men i

en scen hade han glömt att sätta på dem,

och då han med en martialisk min skulle

stryka dem, voro de borta. Torsslow höll på

att falla i skratt, så mycket mer, som han i

detsamma upptäckte mustascherna hängande

på sina krokar i Uddmans bälte. “Farbror

har dem i bältet“, hviskade han. “Jaså — tack,

min gosse“, sa" Uddman helt lugnt och

satte mustascherna på sig under publikens

jubel.

“En gång, då “Turken i Italien“ gafs,

skulle Uddman komma in med mask för

ansiktet, hvilken han tar af sig på scenen.

Olle Strandberg hade emellertid sotat

insidan af näsan, så att, när Uddman blottade

sitt leende ansikte, var näsan kolsvart.

Publiken skrattade, men Uddman visste ej

ett dugg hvaråt, förr än ridån föll.

“En gång i en pjäs, jag minns ej nu

hvilken, hade en dalkulla kommit upp på

scenen och stod i en kuliss och såg med

häpen min på skådespelet. Gustaf Sundberg,

som ständigt hade fyr för sig, smög

sig då ned i maskinrummet, där

vattenslangarne lågo vid sidan af vattenkaren, och

fick där tag i en handspruta. Se"n han fått

den väl fylld, smög han sig till kulissrännan,

öfver hvilken kullan stod bredbent, och gaf

henne en stråle. Som dalkullor visst ej

alltid äro så väl klädda under, kom den kalla

duschen något häftigt. Kullan gjorde ett skutt

i luften och flög ögonblickligt mot utgången.

Det dröjde nog länge, innan hon satte sin fot

på en teater.

“Ja, glada och lustiga voro de många

den tiden. Nu äro de alla borta — håhå

jaja!“

Gubben Holmström suckade och skakade

sitt gråa hufvud.

“Nå, tänker herr Holmström icke vid sin

höga ålder draga sig tillbaka i ro och hvila

ut?“ frågade jag.

“Hvila! Hm, inte behöfver jag någon

hvila. Jag är gudskelof frisk och kry.

Teatern är mitt lif, och skulle jag sluta nu, så

tror jag att jag doge af sorg. Än blir jag

nog kvar några år. Jag är lycklig och har

mitt lilla hem ... har elfva barn och tretton

barnbarn, hvilka alla blifvit bra människor

... jag har intet att klaga öfver. Jag är nöjd

med mitt lif!“

Ack, om alla kunde säga det!

***

30.

Carl Arnold Svensson

En af de mest egendomliga typer,

åtminstone inom den gamla tidens

skådespelarvärld, var ovädersägligen Vilhelm Carl

Arnold Svenson. Samtida med Nils Vilhelm

Almlöf, Lars Hjortsberg och Olof Ulrik Torsslow,

vann han dock icke såsom dessa ett

glänsande namn i konstens tidböcker, men

han lär dock i ungdomens dagar varit en

ganska användbar skådespelare i den mer

burleska genren och ännu på äldre dagar, då

den som nedskrifver dessa små minnesteckningar,

hade det nöjet ett se “gubben Svenson“,

försvarade denne sin plats, om också i

andra eller tredje planet, såsom representant

af “gamla gardetv.

Svenson var född i Stockholm 1803 och

blef elev vid k. teatern 1821 samt 1823 aktör

därstädes, verkande vid inrättningen i mera

än ett halft sekel. År 1860 belönades han efter

fyrtio års tjänst af Karl XV med lifstidsengagement,

icke så mycket för ådagalagdt

konstnärsskap som för sin långa plikttrogna

tjänstetid. Till karaktär och skick var gubben

Svenson en egendomlig typ, åtminstone inom

1860—70-talens skådespelarvärld. Han ägde en

jättelik figur, var åtminstone på gamla dagar

till sitt sätt hård och kärf, ofta nog brutal

och var sannerligen icke lätt att knäppa nötter

med, skydde icke ens ett nappatag med

teaterns chefer. Såväl baron Knut Bonde som

Eugene von Stedingk, undveko hälst alla

farliga tillfällen. Med sina kamrater lär Svenson

i yngre dagar ofta stått på krigsfot, — isynnerhet

hade han ett horn i sidan till den store

Georg Dahlqvist, hvilken han påstod intrigerade

bort roller från honom, en beskyllning

som man dock svårligen kan sätta tro till,

enär de båda skådespelarne väl i vanliga fäll

hade de mest skilda rollfack. Dahlqvist var

ju mycket yngre än Svenson och spelade med

bravour ännu de unge, romantiske älskarne

och de ridderlige hjältarne, under det den

robuste Svenson var hänvisad till roller af

mera underordnad betydelse. Men afundsjukan

har i alla tider varit lika inom

teatervärlden, där litet hvar tror sig lämplig att

utföra de främsta rollerna. Emellertid till följd

af denna rollsjuka höll det på att hända en

svår olycka. Det var en gång på 1840-talet

då Schillers “Wallensteins död“ skulle

uppföras. Dahlqvist spelade “Wallenstein“ och

Svenson hade fått sig tilldelad mördaren

Butlers roll till sin stora förargelse — ty han

hade hälst velat spela Wallenstein själf. I

den sista scenen när Butler med sitt anhang

tränger in i fältherrens sofgemak för att

fullborda den kejserliga blodsdomen, rände han

korsgeväret med sådan kraft i Wallensteins

bröst att det tillfogade Dahlqvist ett ganska

svårt sår, så att blodet strömmade. Men

Dahlqvist var just ej ledsen öfver dylika

kraftyttringar, som bidrogo att höja effekten och

i hvilka han själf gärna excellerade, och efter

ridåns fall räckte han Svenson handen i det

han yttrade: “Det var förbannadt duktigt gjordt

— men gör icke om det, din f-n!“

På 1840-talet var Svenson äfven under

någon tid utnämnd till lärare vid teaterns

elevskola — en mellantid då fru Carolina Bock

afsagt sig vården om skolan. Men detta

mellanstadium lär ha varit en hård tid för de

stackars eleverna. Den barske läraren lade

de manliga eleverna upp till en vanlig

prosaisk “stut“ för minsta brott mot de estetiska

lagarna och fel mot välläsning af de berömda

skaldernas verk och sökte med detta radikala

medel inklappa språkets ans och vård i sina

disciplar, om till konstens fromma — det vete

katten. Stort mildare behandlades icke de

kvinliga eleverna, och snart höjdes väl

berättigade klagomål, som föranledde lärarens

entledigande. En dylik imitation af Svensons

lärometod försöktes för några år tillbaka af

en mera modärn teaterlärare, men den

passade icke för våra tider och slutresultatet blef

detsamma — den häftige lärarens afgång.

På äldre dagar fick Svenson sig anförtrodd

vården om teaterns bibliotek, och platsen

skötte han med vanlig skärpa, stränghet

och ordning. Olycklig den, som behöll en

pjäs eller en bok längre än tillåtet var. Då

ljöd Svensons grofva basröst som en

mullrande åska: “Din förbaskade lumpsäck, vill

du vräka dej hit och ställa pjäsen på sin

plats, eller är det kanske meningen att jag skall

komma och hämta den? Då tar dej tusan!“

Han var som en gammal arg korpral! Men

för öfrigt en gammaldags hedersman.

När Svenson ännu på ålderns dagar

utförde någon roll, såsom Björn i “Bröllopet

på Ulfåsa“, Sven Erson i “Värmländingarna“

eller den gamle borgaren i “Richard Sheridan“,

använde han aldrig teaterskräddaren till

hjälp vid påklädningen i klädlogen, utan det

var hans gamla fru som fick tjänstgöra som

skräddare. Hon följde honom till teatern med

en pirat på armen, hvari förvarades ett par

smörgåsar, en liten brännvinsplunta och en

half öl — gubbens traktering mellan entréerna.

Förhållandet mellan de gamla var synnerligt

godt och aktningsvärdt. Så följdes de

troget åt i lifvet och den efterlefvande makan

öfverlefde blott ett par år sin käre gubbe.

Den gamle teaterveteranen, som var väl

känd af alla stockholmare, afled 1876.

***

31.

Lars Hjortsberg

Ett namn, som i Sveriges teaterhistoria

ännu stålar med oförvansklig glans, är

namnet Lars Hjortsberg. Det är mer än

ett halft sekel sedan han gick bort ur världen,

men likväl lefver hans minne, och man

kan ännu få höra åldringar, som med rörelse

erinra sig, att de sett den älsklige gubben

Hjortsberg — han, som lefvat med vid

“tjusarkonungens“ hof.

När jag själf var ung och ännu i

“barnfeber“ för min konst, lyssnade jag med

hänryckning till Nils Almlöfs och Johan Jolins

berättelser om den gamla teatertiden och om

“Sveriges störste skådespelare“. Det är dessa

berättelser och erinringar, jämte litet

biblioteksforskningar, jag här skall framlägga för

läsaren.

Lars Hjortsberg, som föddes i Stockholm

den 22 november 1772, väckte redan som

barn uppseende med sitt vackra yttre och

sin barnsliga kvickhet. Efter att ha varit

elev vid teatern blef han anställd vid den

franska truppen och studerade mimik och

plastik för Monvel, och redan då väckte han

Gustaf III:s uppmärksamhet, hvilket ledde till

att han 1788 blef anställd såsom garçon bleu

hos konungen och han fick äfven tjänstgöra

som lektör hos högstdensamme. I denna

egenskap åtföljde han konungen i kriget

1790 och var med i slaget vid Svensksund,

där det gick hett till. Efter återkomsten och

efter konungens död fick Hjortsberg helt ägna

sig åt konsten och hvarje roll förde honom

framåt och vann åt honom allt mera

fullständigt åskådarnes hjärtan.

Traditionen har fastslagit som en

trosartikel, att Hjortsberg var “Sveriges störste

skådespelare“, och ännu gäller denna hans

hederstitel nästan obestridd. Men Hjortsbergs

talang hade otvifvelaktigt sin begränsning.

Han var komiker och såsom sådan

lär han varit mästerlig. Därtill låg det öfver

hans spel och hela personlighet en fransysk

politur och elegans, som tillhörde själfva

tidehvarfvet. För det högre skådespelet eller

tragedien saknade han betingelser, och han

lär heller icke mer än en enda gång försökt

sig i det högre dramat, och det var i

“Mahomet“ såsom Omar, men här lär han gjort

mindre lycka. Nej, i den franska komedien,

i den ystra, uppsluppna farsen och äfven i

det borgerliga skådespelet — där var

Hjortsberg hemma.

Han använde mycket få gester, stämman

och blicken uttryckte allt hvad rollen fordrade.

Hjortsberg lär en gång sagt: “Bind händer

och fötter på eleven, och kan han då icke

ge uttryck åt rollens känslostämningar, så är

han ej skapad för scenen.“ — Om honom

själf sades ofta, att han ägde förmåga att gräla

med ena ansiktshalfvan och skratta med den

andra.

Hjortsbergs förmåga att imitera en

annan persons hälsning, tal, ansiktsspel och

gest lär också varit utomordentlig. En gång

på 1820-talet utförde han Fredrik II:s roll

i “Värja och stångpiska“. I kungliga logen

satt, inbjuden af Karl Johan, en gammal

preussisk general, hvilken som yngling tjänat

under Fredrik den store. Då denne en stund

åsett Hjortsbergs framställning, brast han ut

i gråt ech sade med darrande stämma: “mein

alter Fritz“. Ett bättre loford har väl aldrig

en skådespelare fått.

Hjortsberg spelade alltid med en så

öfvertygande natursanning, att publiken

häpnade. I “Trettio år af en spelares lefnad“

utförde han faderns roll, — sonen spelades

den tiden af Nils Wilhelm Almlöf. I den

stora förbannelsescenen föll Hjortsberg

framstupa i golfvet och en dödstystnad inträdde.

Almlöf tappade alldeles koncepterna och från

salongen sändes bud upp på scenen med

förfrågan om Hjortsberg fått ett slaganfall. Det

var konsten, som så gripande imiterade

naturen. Också hyllades den store konstnären

af såväl hög som låg, både som människa

och konstnär. Publiken älskade sin gunstling,

och landets konung öfverhopade honom

med nådevedermälen. År 1811 blef han

utnämd till hofsekreterare och 1823 tilldelade

svenska akademien honom sin stora

guldmedalj jämte kedja. Slutligen 1835 blef han

hofintendent. Ordnar tilldelades icke ännu

den tidens skådespelare — de gömdes åt

senare tider, då skådespelarekonsten blef

något mindre och behöfde förgyllas upp med

litet grannlåt.

Men hur aktad än Hjortsbergs konst var,

må man icke tro, att han fick gå fri från

klander. Åhnej, det gör ingen dödlig och

allra minst en skådespelare, — hälst i detta

klandersjukans land. På hans äldre dagar

anklagade en del kritici Hjortsberg för

öfverdrift och påstodo, att han chargerade, — de

kallade honom till och med en — pajazzo.

Detta sårade den gamle djupt, och han lär

ofta sagt: “Jag, som ingenting i lifvet skytt

så mycket som att draga ned min konst i

smutsen, — är jag en pajazzo?“

Detta ovärdiga anfall gjorde honom på

sistone rädd att uppträda, oaktadt han var

säker på sig själf. Den store, gamle

skådespelaren darrade, han, som icke darrat, när

han stod vid sin konungs sida i kulregnet

vid Svensksund och icke häller när han

stod på gamla dramatiska teaterns scen

under det lågorna rasade under honom och

med leende min uppmanade publiken att

lugnt aflägsna sig.

Sista gången Lars Hjortsberg uppträdde

var 1842 på sin sonhustrus, fru Westerdal,

recett.

Ett år därefter var han död. Han fick

slag, just som han var sysselsatt med att

binda upp ett törnrosträd i en trädgård i

Nyköping, där han var på besök.

På Nyköpings kyrkogård fick han sin

grafplats.

Vandraren, som besöker platsen, där

stoftet gömmes, kan med Hamlet säga:

“Hvar äro nu dina stickord, dina

krumsprång, dina visor, dina blixtrande infall,

som satte hela publiken i gapskratt — — ?“

En handfull stoft — ej mer.

Stor var Lars Hjortsberg i lifvet, men

större har han blifvit efter döden, tack vare

traditionen.

***

32.

Ludvig Norman.

“Sverige är ett musikens land“, har någon

sagt och detta med rätta. Den svenska

sången vann hela världens öra och beundran,

då dess toner framfördes af en Jenny Lind,

en Kristina Nilson, en Louise Michaëli.

Visserligen är vårt så väl som alla andra land

rikare på sångare och sångerskor än på

sångdiktare, men vi ha nog ägt åtskilliga som

under större förhållanden måhända skulle

blifvit världsberömda storheter. Och bland

sådana må i främsta rummet nämnas Ludvig

Norman.

Redan tidigt visade Norman den väg han

skulle komma att gå; vid åtta års ålder

spelade han Haydn och vid tio komponerade

han sin första symfonietude. Det var något

som hos den lille tyste, drömmande gossen i

mycket påminde om Mozart. Så kom

skoltiden med lekar och ras, men lekarna gingo

vanligen ut på skön konst, isynnerhet då han

sammanträffade med den jämnårige Ludvig

Josephson, hvilken redan vid den tiden

svärmade för allt hvad teater hette. Josephsons

föräldrahem var, ehuru fattigt, ett verkligt

konstnärshem, där musik isynnerhet idkades.

Den äldre systern, sedermera fru Schück, hade

ett musikinstitut och här trifdes den unge

Norman förträffligt. De båda små Ludvigarne

blefvo goda vänner, en vänskap som varade

genom lifvet. Josephson skref operatexter

och den lille musikern Norman komponerade

musiken. Man gaf “offentliga“ föreställningar

för fyra skilling banko och i salen hos

Josephsons ljödo de första applåderna som

belönade den framtida utmärkte och blide

kompositören, och den sedermera också uppburne

och skicklige författaren och teaterledaren.

Men barndomens dagar svunno och

allvaret kom. Den unge Norman for utrikes

för att utbilda sin konst och när han återvände

finna vi honom i hofkapellet, där han snart

väckte uppmärksamhet. Efter Foronis död

var också Norman den värdigaste att upptaga

dennes taktpinne och han förde den på ett

sådant sätt, att man i kapellet allmänt sade

“att det låg mera takt och säkerhet i den

lugna rörelsen i Normans armbågskula, än i

tio andra kapellmästares vilda ifver“. Det

var något tryggt och säkert i Normans hela

väsende, men under lugnet låg eld och

entusiasm, som han förstod att meddela åt

andra och därför gick också allt så väl under

denna vår operas glansperiod. Norman var

ingen Wagnerbeundrare, men däremot

älskade han Mozart, Beethowen och Mendelsohn,

och då något verk af dessa gafs, log han, de

mörka ögonen glänste och en fin rodnad spred

sig öfver kinderna; nu var Norman i sitt esse.

År 1867 for Louise Michaëli, åtföljd af

Norman, till Paris. Louise Michaëli skulle

nämligen deltaga i den stora internationella

sångtäflan under dåvarande världsutställning. Där

var allt hvad världen ägde bjuda på i utmärkt

sångväg och där fanns bland andra Adelina

Patti, då i fulla glansen af sin konst och

skönhet. Med henne skulle den blyga, i eget tycke,

obetydliga svenska sångerskan täfla och hon

darrade — men Ludvig Norman satt trygg

och leende bakom musikestraden. Patti sjöng

en af dessa glänsande italienska arior, hvari

hon excellerade med sin strupes och sin konsts

alla resurser och gjorde de omöjligaste hopp

och drillar och publiken brast ut i ändlöst

jubel. Då sprang Louise fram till Norman

och ropade: “Nej, jag kan inte, jag afstår!“

Men Norman endast log godt och sade: “Var

bara lugn, lilla Louise ... vi bry oss icke om

de där grannlåterna — vi sjunga svenska

folkvisor — “Necken“ och “Kristallen den fina“,

det skall nog gå i dem.“

Då turen kom ledde Norman fram den

svenska sångerskan, satte sig själf till flygeln

och slog an. Det var dödstyst i den stora

salen, och man undrade väl hur denna svenska

med det hvardagliga ansiktet skulle kunna

täfla med sin tjusande föregångerska, men

snart lyssnade man endast till dessa underbara,

enkla toner, burna fram af en stämma

så sillverklar och ädel, så brinnande skön

och ren, att den trängde in i hvarje själ och

kom dess bättre känsla att vibrera. — Det

var slut — man satt stilla med tårade ögon,

men så bröt stormen lös, man applåderade

och skrek och numren måste bisseras. Louise

Michaëli hade segrat, det var hon som tog

priset och hemförde guldmedaljen. Ludvig

Norman delade triumfen.

I sitt hvardagslif var Norman ständigt den

vänsälle; han älskade att sitta i vänners lag,

ofta tyst, men hörde leende på. Ett ställe

som han gärna besökte var Berzeliikällaren,

hvilken på den tiden var ett verkligt

artisttillhåll. Här fanns en uppasserska, en vacker

flicka, som till följd af sitt utseende af Norman

fått namnet “Maria Stuart“. Denna skulle

alltid servera kapellmästaren och stå framför

honom så han fick se på henne. När

Norman sett sig mätt, plockade han alla

ordensband ur sitt frackknapphål och prydde

därmed Maria Stuart — detta var hans nöje.

En afton, det var 1871, och drottning

Lovisa var nyss död, kom den som tecknar

dessa rader in på källaren och blef af den

alltid vänlige Norman inbjuden att sitta ned

vid hans bord och dricka ett glas. — “Men

ursäkta mig att jag ej pratar“, sade Norman,

“ty jag funderar på begrafningskantaten jag

skall skrifva“. — Efter en stund sof Norman

lugnt och stilla. Jag satt stum som en fisk

och — drack. Det kunde väl ha gått en

timma när Norman vaknade. — “Skönt“, sade

maëstron, “nu har jag kantaten klar, nu skall

jag gå hem och skrifva den i natt“ — och

Norman gick. Att den härliga begrafningsmusiken

blef värdig både den ädla drottningen

och den snillrike kompositören — det

veta vi alla.

Norman älskade hela världen och hade

ingen ovän; han tillbad allt skönt, isynnerhet

naturen. Om vårarna lät han å gamla

operakaféet öppna dörrarne till Lagerlunden

och lät flytta ut ett bord och en stol då

solen sken, och här kunde han sitta ensam

för att höra fåglarna kvittra, icke aktande att

snön ännu låg kvar på marken och luften

kändes sval.

Utom i vännernas och beundrarnes varma

minne, lefver Ludvig Norman i sina ädla

verk, framför allt i sina sköna symfonier och

i den glänsande ouvertyren till “Antonius och

Cleopatra“.

***

33.

Daniel Hwasser

De ha gått ur tiden nu nästan alla de

gamla juvenalerna, hvilka på 1840-talet

spredo glans och glädje öfver studentlifvet

i Upsala, och endast minnet af legenderna

finnas kvar. En ny tid har kommit,

det torra arbetets, prosans, tråkighetens och

jäktandets tid; det gäller nu att så fort som

möjligt göra från sig studierna och sedan

komma i det verksamma lifvet och knuffas

och kämpa om brödbitarna. De fordom så

vanliga “öfverliggarne“ blifva allt mera

sällsynta i lärdomsstaden, dessa, som togo dagen

ständigt som en evigt varande, värmande och

leende solstråle och läto skämtets och glädjens

ystra skratt utplåna all världens sorg.

Men nog är det likväl med vemod, som de

grånade ännu minnas dessa flydda

ungdomsdagar.

En af de muntraste af dessa juvenaler

var Daniel Hwasser. Brorson och fosterson

till den snillrike vetenskapsmannen och

professorn Israel Hwasser, hade Daniel ärft af

farbrodern icke så ringa del af dennes goda

hufvud och kvickhet, men däremot långt ifrån

dennes arbetsförmåga. I glädje, skämt och

under sång förflöt tiden, och med studierna

fick det gå som det ville. Utrustad med en

vacker tenor, var Daniel Hwasser en eftersökt

sångare och älskad af alla, som kommo

i beröring med honom. Ett vänskapsband,

som under studenttiden knöts och som höll

under hela lifvet, var det, som förenade

honom med konung Karl den femtonde. Äfven

prins Gustaf och den nuvarande konungen

visade Hwasser mycken vänskap och

förtroende.

Men ungdomsyrans dagar kunde ej vara

beständigt. En gång måste den glade

studenten tänka på lifvets allvar, och så kom

Hwasser till Stockholm och började tjänstgöra

i verken, ehuru det prosaiska arbetet ej

riktigt låg “för hans röst“. Men lyckligtvis

hade han sin kunglige vän, och Karl XV

gjorde honom till sekreterare och ombudsman

vid kungl. teatern och här kom Hwasser

på sin rätta plats. Estetiskt finbildad, med

sinne för det sköna, musikalisk och med

äkta konstnärlig smak, verkade han under

många år här till stort gagn för den

institution han tillhörde, och sedan han ingått

giftermål med Elise Jacobson, den unga,

framstående skådespelerskan, bidrog han genom

sin uppfostrande inverkan i icke ringa mån

till, att Elise Hwasser en gång blef den

drottning i konstens rike, som hon så länge

obestridt var.

Det kvicka och muntra lynnet lämnade

dock aldrig Hwasser under hans många

bestyr. Otaliga anekdoter vittna härom. Vi vilja

göra en liten axplockning.

Georg Dahlqvist klagade en gång öfver,

att han fått en finne på halsen, som mycket

smärtade honom. — “Det är väl icke första

gången, käre Dahlqvist, som du fått utslag på

halsen“, inföll Hwasser.

När operan “Faust“ var under inöfning,

träffade H. en bekant, som frågade om det

var sant att “Faust“ skulle gifvas. Ja, gunå"s

(Gounods), genmälde Hwasser, höjande på

axlarne.

Någon uttalade sin stora beundran öfver

fiskarkören i “Den stumma“.

— Ja, det finns häller ingen kör, däri

det förekommer så många notfasta karlar —

svarade Hwasser.

— Hvarför skola ni ständigt skicka fram

Uddman att annonsera sjukdomsfall? frågade

en teaterhabitué.

— Jo, ser du — svarade Hwasser — man

bör alltid annonsera med fetstil.

Ständigt var Daniel Hwasser slagfärdig,

vanligen med helt korta, men kvicka repliker.

En gång hade han beställt ett ekipage, som

höll utanför porten, då någon frågade Hwasser

hvem som skulle ut att åka. — Hwasser,

hvassera och hvasseratri! ljöd svaret. Det

betydde han själf, frun och dottern, lilla

Anna-Lisa.

Då Hwasser en dag befann sig på visit

i en familj, anmäldes en af hufvudstadens

rikaste bagare. Denne, som flere gånger varit

utsatt för Hwassers dräpande skämt, vände

i dörren, då han fick se sin antagonist.

— Tyckte inte bagarn om gästen?

ropade Hwasser efter den flyende.

Under en tillfällig vistelse i Lund bad

en student att bli presenterad för Hwasser

och yttrade därvid:

— Si, jag ska" säga — jag är också en

kvick karl, man kallar mig Lunds Hwasser.

— Jaså, luns, genmälde Hwasser torrt.

Det berättas, att Hwasser fick Dannebrogens

riddarkors på ett lika lättvindigt som

egendomligt sätt. Fredrik VII var på besök

hos Karl XV på Ulriksdal. Man roade sig med

kägelspel och kung Fredrik gjorde ett lyckadt

slag. Då utbrast Hwasser, som var med: — Nu

slog danske kungen “tysken“. Fredrik

blef helt förtjust, och upprymd, som han var,

ropade han: — Det, Hwasser, maa De, ta"

mej F—n, ha Dannebrogen for! Hvarvid han

tog korset från sitt bröst och fäste det på

Hwassers.

Familjen Hwasser bodde om somrarne

vid Ulriksdal och här i hvardagslif umgingos

den kungliga familjen och Hwassers nästan

liksom tvänne borgarfamiljer i all förtrolighet.

Man njöt af stillheten och naturens

skönhet, gjorde små båtfärder på den klara

Edsvikens böljor och ofta dukades den

medförda aftonvarden på någon liten holme af

den hjärtegoda drottning Lovisas egna händer,

biträdd af Elise Hwasser. Man åt och drack

och njöt af lifvet, långt från stadens buller

och etikettens tvång. Och när slutligen

hemfärden anträddes i den stilla sommarkvällen,

hände det att den glade, vänsälle kungen och

hans gamle studentkamrat Hwasser stämde

upp en “glunt“, som i minnet återförde dem

till ungdomens oförgätliga dagar.

Till en jul hade Elise Hwasser såsom

julklapp åt drottning Lovisa förfärdigat en

klocksträng, vid hvilken Hwasser skrifvit

följande vers:

O, hulda drottning, till din säng

förlåt att jag mig vågat svinga.

Men du är mild, fast jag är sträng,

ditt kall är högt, men mitt är ringa.

Litteraturkännare ha med rätta betecknat

detta lilla epigram som ett nästan oöfverträffadt

mönster af fyndighet.

Men inom kort började glädjens rosor

vissna. Sjukdom kväfde skämtets yra lekar

såväl på kungens bleka läppar som ock på

vännens. Det var Hwasser, som var kallad

att gå först bort. Han dog år 1871, icke

stort mer än ett år före sin kunglige vän

och välgörare.

***

34.

Björnstjerne Björnson i Stockholm

För trettio år sedan eller i slutet på

1860-talet hade Dramatiska teatern på sin den

tiden rika och präktiga spellista upptagit bland

annat den store norske diktaren Björnstjerne

Björnsons fina och psykologiskt utmäjslade

komedi “De nygifta“ samt dessutom samme

författares storslagna skådespel “Maria Stuart

i Skotland“. Det var med sällsporda

konstnärskänslor den tidens skådespelare och

skådespelerskor gingo att utarbeta dessa konstverk.

Det fanns allvar och entusiasm, och den ännu

unge och redan store skalden hade redan länge

haft ett äradt och berömdt namn i Sveriges

hufvudstad och bland dess bildade publik.

Han hade då ännu icke börjat “jobba“ i

politik och norsk “æresfölelse“ och icke heller

börjat smussla med sina ryska vänner. Han

var skald, en erkänd stor skald — och det

var nog.

Jag minnes ännu lifligt repetitionerna på

“Maria Stuart i Skotland“. Det var som en

högtid, det var som att gå i kyrkan en

adventsöndag. Tysta och högtidliga intogo

skådespelarne sina platser. Tyst och stilla var då

scenen, och själfva regissören, Gustaf

Sundberg, utdelade sina order och delgaf

placeringarne med en viss högtidlig ton, frigjord

från den annars vanliga tjufpojkstonen.

Att de allra bästa krafterna skulle

användas i detta märkliga drama var ju helt

naturligt. Sålunda utfördes Maria Stuart af den då

i sitt strålande konstnärskaps högsta glans

stående Elise Hwasser, Darnley af Edvard

Svartz, Bothwell af Axel Elmlund, John Knox

af Georg Dahlqvist, Rizzio af Victor Hartman,

Murray af Gustaf Kinnmansson, Morton af

Alfred Hansson och Ruthwen af Carl Fredrik

Lagerqvist.

Det är lätt alt förstå att med en sådan

rollbesättning dramat skulle erhålla ett

präktigt utförande. Också ljöd bifallet långt öfver

landets gränser, öfver Kölen och nådde

naturligtvis äfven författarens öron. Han hade

redan uttalat en önskan att i Stockholm få åse

den redan någon tid förut iscensatta

komedien “De nygifta“, och nu beslöt han sig för

att “slå två flugor i en smäll“ och resa till

Sveriges hufvudstad för att se sina vidt

omtalade stycken uppförda.

Underrättelsen härom mottogs med jubel,

men dock icke utan en viss räddhåga, ty den

tidens sceniska konstnärer ägde ännu en pietetsfull

rädsla för att utsättas för författarens

dom. I synnerhet minnes jag att Elise

Hwasser skakade på hufvudet och yttrade med ett

melankoliskt leende: “Hvad månde han säga

om mig?“ De manliga sujetterna voro mera

karska, framför allt Knox-Dahlqvist, som helt

barskt yttrade: “Jag ger norrbaggen f—n.“

Sveriges Talma, Nils Vilhelm Almlöf, hvilken

utförde den noble amtmannens roll i “De

nygifta“, riste endast förnämt på sitt hufvud.

De öfriga rollerna i denna pjäs spelades af

Elise Hwasser (Laura), Axel Elmlund (Axel)

och Betty Almlöf (amtmanskan).

Så en vacker dag anlände Björnson till

Stockholm, och aftonen, då “Maria Stuart i

Skotland“ gafs, artade sig till en galaföreställning.

Huset var utsåldt, och Björnson presiderade

i första radens fond, där han syntes

omgifven af den tidens kvinnliga litterära

element, liksom i en senare tid Henrik Ibsen

under kvinnoemancipationens klangdagar. Men

i likhet med denne senare mottog Björnson

den honom påtvungna hyllningen med kallt

jämnmod och lämnade salongen under

entre-akterna för att i stället uppenbara sig å

scenen, där han på ett intressant, men ganska

närgånget och från alla hänsyn frigjordt sätt

delgaf de spelande sina tankar om utförandet

af hans stycke.

Den varma beundran, man med konstnärers

vanliga entusiasm ägnat skalden, svalnade

helt visst något under den skarpa kritikens

färla, och i synnerhet stötte den myndiga ton,

hvari omdömena uttalades. Sålunda tog han

Bothwells ståtlige representant, Axel Elmlund,

under armen, drog honom afsides, mätte

honom från hufvud till fot liksom en skulptör

gör med en modell och yttrade: “De er en

meget pen Mand, men De har ett feil — De

er meget dum.“ Att den af allmänheten högt

uppburne, intelligente och samvetsgranne samt

af damerna varmt beundrade hjälteframställaren

icke skulle känna sig synnerligt smickrad

af detta omdöme om sin konstnärsindividualitet

är ju ganska naturligt. Dahlqvist gick

lyckligtvis fri från den bålde norrmannens

anfall, annars hade nog denne fått

reformationsbibeln slungad i skallen på sig. Med kritiken

öfver de öfriga rollinnehafvarne var det si

och så. Med ett ord, man kunde väl märka

att den store dramaturgen icke var fullständigt

nöjd. Ett visst, ganska märkligt och

öfverraskande erkännande värdigades han dock

gifva Elise Hwasser för hennes återgifvande

af Marias roll, ty han klappade henne under

hakan, såsom man gör med en skolflicka eller

i upprymdt tillstånd med en värdshuspiga,

och sade: “De er ganske snil, men De maa ikke

spille mine roller, for De er s"gu en subrett.“

Fru Hwasser var naturligtvis allt för mycket

världsdam att taga denna dumhet och grofhet

allvarsamt, hon log endast — men nog

måste man förvåna sig öfver en Björnstjerne

Björnsons fullständiga okunnighet om hvad

som gifvits å den svenska skådebanan och

dess traditioner, som gå tillbaka mer än ett

århundrade.

Emellertid var kvällen glänsande för

Björnson. Den lätt antändliga publiken

hyllade den värderade auktorn med applåder

och framropade honom gång på gång. Det

var som om man i författarens person ville

hylla och ära brödrafolket. Vi må betänka

att detta skedde för något mera än trettio år

sedan.

Ett par dagar därefter uppfördes “De

nygifta“ med ofvannämnda rollbesättning och

för proppfullt hus. Med spelet i denna fina

komedi var Björnson särdeles belåten, äfven

om han påstod att svenskarne icke förmådde

sätta norsk lokalfärg på stycket. Häri kunde

han ju ha rätt, men sådana konstnärer som

å Dramatiska teatern utförde stycket skulle

gifvetvis hellre göra allmänmänskliga typer af

rollerna, än våga sig på att smeta på en

lokalfärg, som hvarken de eller publiken stort

kände till.

Björnson var, som sagdt, på det hela taget

nöjd och uttryckte för Nils Wilhelm Almlöf,

den gamle amtmannen, sin tacksamhet, ehuru

det skedde på ett för denne förbluffande

roligt sätt. Björnson sade nämligen: “De har

et ganske smukt spil, men De er stel som en

Stok. Men det kan nok blive noget af Dem

med tiden.“

Den gamle Almlöf, den ende återstående

från det gångna gustavianska tidehvarfvet,

mademoiselle Mars" vän och Lasse Hjortsbergs

samtida, såg på den bålde norrmannen med

den gamle romarens förkrossande Titusblick

och vände honom majestätiskt ryggen med ett

långdraget “hmmmm!“

Och så var äfven den kvällen all.

Enligt sin sed voro stockholmarne

förtjusta öfver öronen. Björnson hyllades

öfverallt, och hans namn låg på allas läppar. Man

hade icke lärt känna hans älskvärdhet på nära

håll. Societetens salonger öppnades på vid

gafvel för den celebre författaren, och äfven

inom teatervärlden gjorde man allt för att

visa gästen en äkta svensk gästfrihet. Sålunda

öppnade naturligen äfven teatersekreteraren

Daniel Hwasser med fru sitt hus för skalden,

där han mottogs af en utvald krets af

representanter för allt hvad Stockholm ägde stort

inom vetenskapens och de sköna konsternas

värld. Lik en kung vandrade Björnson stolt

genom våningen, klandrande och dissekerande

alla där befintliga konstverk. Bland annat

fick han se på ett salongsbord Shakespeares

verk i praktband. Han bläddrade däri ett´

ögonblick och yttrade: “Na, Shakespeare,

det var en stor Digter, men jeg er ikke död

än.“

Man kan häraf se, att “Kongen i Aandens

Rige“ alltid varit sig lik i stark och orubblig

tro på — sig själf.

En dag var Björnson ute och promenerade

i sällskap med vår svenske Ulfåsaskald,

Frans Hedberg. Man tog vägen öfver Norrbro,

där som vanligt vid middagstiden var

mycket folk. Björnson uttryckte sin

förvåning öfver att ingen hälsade på Hedberg och

sade: “Kjender de Dem da ikke, De som er

en Digter?“ “Nej“, sade Hedberg godmodigt,

“inte kunna väl alla känna mig!“ — “Åh i

Norge, der kjender alle mig och hilser på mig.

Vent skal De få se, der kommer en norsk

Gut.“ Björnson hade fått syn på en norsk

skarpskytt och häjdade denne med ett i

myndig ton uttaladt: “Kjender De mig?“

Skarpskytten gjorde honnör och svarade stammande:

“Neej, joo, — e-er det ikke brygger Nielsen

fra Drammen?“

Nu var det Hedberg, som log sitt breda,

satiriska löje, under det att Björnson blef tyst

för en liten stund.

Före sin ankomst till Stockholm hade

Björnson, som ju alltid varit ytterst mån om

sig, bebådat att han ämnade hålla ett

föredrag här. Han hade nyss gjort en resa till

Italien och var laddad med ämnen.

Föreläsningen hölls på dåvarande Mindre teatern,

herr Hammers s. k. “lada“, och drog fullt

hus. Den distinguerade publiken slösade med

bifall till den grad, att den onekligen

beundransvärde föreläsaren måste upprepa

föredraget ytterligare två aftnar.

Öfverhopad med berömmelse och ära

vände Björnson slutligen åter till Norge, och

det första han där gjorde var att skrifva en

nedgörande kritik öfver Stockholms

teaterförhållanden och våra konstnärer.

***

35.

Johannes Brun.

Johannes Brun är ovedersägligen ett af de

främsta namnen i det nu förflutna

århundradets skandinaviska teaterhistoria, både

på grund af dess bärares idealiska anläggning

och på grund af hans stora förmåga att

skänka lif, sanning och klarhet åt allt hvad

han skapade.

Brun var född 1832 i Værdalen och

började sin bana i urmakarelära hos en gammal

mästare, som den tiden ansågs som en

konstnär i sitt yrke, emedan han kunde tillverka

ur, som icke blott visade timmar, utan ock

år, månader och dagar samt sol- och

månuppgång och lät göken glad och sprittande

utropa sitt kuku vid hvarje timslag. Men den

invecklade mekaniken låg icke riktigt för

Johannes" skaplynne. Han lämnade därför

urmakeriet åt sitt öde och gaf sig till en litograf

i Bergen. Under tiden hade han emellertid

fått en annan vurm, som djupt arbetade i

hans själ och med omotslandlig makt dref

honom fram mot hans mål: teatern. Han

hade undersina fritimmar läst Vergeland,

Heiberg och Holberg samt, sedan han under

sina fristunder hunnit förvärfva några

språkkunskaper, äfven Goethe och Schiller. Dessa

stora människoskildrare vidgade hans syn och

ökade hans längtan att beträda de bräder,

där lifvets stormar och strider, lidelser och

passioner återgifvas i lefvande bild, i kött

och blod, manande, varnande och uppfostrande.

Hans husbonde var själf litet litterärt

och konstnärligt anlagd, och denne uppmuntrade

Bruns medfödda anlag samt lyckades

slutligen utverka, att ynglingen fick anställning

vid Ole Bulls nybildade teater i Bergen,

där han debuterade såsom Henrik i “Den

vegelsindede“. Här stannade han under sju

år och utförde ett stort antal roller, mest

dock inom det komiska facket. Det dröjde

ej länge, innan han förvärfvat sig rykte såsom

en af Bergens förnämsta skådespelare, och

med sin sunda och kraftiga humor blåste han

in en ny, frisk vind i den norska dramatiska

konsten. År 1857 öfvergick han till den

nybildade scenen i Kristiania, där han under

fem årtionden framstod såsom dess mest

fullödiga förmåga och spelade mer än 400 roller.

Grunddraget i hans konstnärliga skaplynne

var en djup och äkta humor af det hjärtevarma,

ädla slaget. Hans uppfattning var säker,

klar och inträngande och han förstod

alltid att få fram det innersta af hvad han

skulle framställa och illustrerade detta med

en mängd små, oändligt fina, belysande

karakteristiska drag, som icke kunde undgå att

hänföra den förstående allmänheten och väcka

dess stora beundran.

När hösten 1870 konstnärsparet Knut Almlöf

återkom från sin första artistturné i Norge,

var man här naturligtvis nyfiken att få höra

deras tankar om den dramatiska konstens

ståndpunkt i det för oss den tiden ganska

främmande Kristiania. Knut Almlöf yttrade

sig då mycket berömmande och endast något

litet fint klandrande om de norske skådespelarnes

spelsätt, men slutade sin kritik med

de orden: Dock ha de en, som står öfver allt

hvad vi i Sverige kunna åstadkomma och inför

hvilken vi alla stå som skolpojkar — och

det är Johannes Brun.

Men i likhet med vår Dahlqvist, Tysklands

Devrient och Englands Keen bröt ofta

det vilda konstnärsblodet fram hos Brun och

satte i det enskilda lifvet en burlesk prägel

på hans uppträdande, vida skild från de ädla,

hjärtevarma och solljusa bilder, han på

scenen förstod att frammana, och hvilka kunde

väcka de varmaste löjen till lif. Men det lilla,

trofasta, manhaftiga och själfständiga norska

folket och Kristianiapubliken förlät dock sin

gunstling alla hans extravaganser — han var

ju ändå deras kung i konstens rike —, och

när de sågo honom som mest dåraktig, ibland

åkande i droska å trottoarerna — vid hvilka

tillfällen kusken satt inuti vagnen och rökte

cigarr och Brun på kuskbocken, skötande

tömmarne — skrattade blott allmänheten och

sade: “Se, nu er den tokige Johannes ude og

morer sig.“ Icke ens polisen hade rättighet

att antasta Brun, såvida icke extravagansen

gick allt för långt. Den store skådespelaren

hade i den lilla staden vissa rättigheter, som

aldrig i en verkligt stor stad skulle kunna

tillåtas. En förklaringsgrund till detta

förhållande var väl först och främst aktningen

för hans verkliga storhet såsom scenisk

konstnär, hvarför man öfversåg med människans

svagheter, och därtill kom väl, att Brun midt

i sin uppsluppna yra aldrig förföll till råhet,

utan till och med under ruset lät framskymta

den hjärtats humor och godhet, som öfverskyler

så mycket.

*

Det var sommaren 1873, som tecknaren

af dessa rader kom till Kristiania för att

spela vid det Åhmanska sällskapet, hvilket

då uppträdde å Tivolis teater. Vi funno

snart, att norrmännen såsom teaterpublik

voro af det mest älskvärda slag, synnerligen

som då häller ingen synbar antagonism

inträdt mellan de båda brödrafolken.

Naturligtvis var detta goda förhållande mest

märkbart mellan konstens barn. Den norska och

svenska teaterns artister fraterniserade från

början på det hjärtligaste med hvarandra,

och bland de bekantskaper jag genast

lyckades göra voro Gundersen, Reimers och

Johannes Brun. I synnerhet Brun kom emot

mig med hjärtat på vid gafvel, och ur detta

hjärta strömmade en riktig ugnsvärme, om

hvars äkthet man icke kunde misstaga sig.

Det första han sade var: “De må gå og

se mig og siden sige mig oprigtigt hvad de

tykker.“ Och jag gick och såg. Det var

“Jeppe på berget“ och “Kärlek utan strumpor“.

En sådan höglyftad konst af det groteska

hade jag ännu aldrig drömt mig. Att

i den klassiska farsen få fram sådana

lefvande drag af människa och natur hade jag

aldrig trott vara möjligt. När den på skämt

dödsdömde Jeppe i sista akten sitter på

marken oeh gör sitt testamente och säger med

mild, rörande stämma, hvari dock bakrusets

visioner dallra: “Farvel, min sorte katt,

farvel, min trogne hund, farvel, min gamle häst

og farvel, Nille, din satans käring“, så vet

jag, att intet öga i salongen var torrt.

Det var mig alltid en efterlängtad högtid

efter första stunden jag å scenen skådat

Johannes Brun att återupplifva denna sällsynta

njutning. Sålunda hade jag lyckan att under

mina vistelser i Kristiania få se honom i

“Michel Perrin“, som “Per Degn“, Argan och

Sganarel i Molières komedier samt icke minst

roligt såsom den svenske soldatdrängen Storm

i “Hos kapteinen“, i hvilken Brun framkallade

högtider af skratt med sitt sätt att tala

svenska. Det var för skådespelarne lärorika

och aldrig förgätna stunder, dessa

spektakelaftnar.

Men emellan allvaret och arbetet var

gamle Johannes den “galne Johannes“, då

han drog gata upp och gata ned, från värdshus

till värdshus och gaf frispektakel för “den

stora publiken“, hvilken ända från de minsta

småpojkar storgrinade åt skådespelarens

lustiga grimaser. Under dessa fria representationer

kunde man dock ofta blifva vittne till

rörande scener ur lifvet, då Brun midt under

rusets yra blottade sitt hjärtas inneboende

ömhet. Mötte han sålunda en fattig, helst

en kvinna eller ett barn, så tömde han

genast sina fickor, och fanns ej mynt i dem,

gick han till närmaste “krögare“ och pungslog

denne, hvilket aldrig nekades af någon,

ty man visste för väl, att Johannes ej fordrade

för egen del, utan gaf åt andra. Det hände

till och med, i värsta fall, om mynt ej fanns,

att han gaf rocken såsom sin enda tillfälliga

tillgång. Man må kalla detta ett stort

lättsinne, och vi nyktra hvardagsmänniskor skaka

på hufvudet däråt, men alla kunna ju icke

vara så ömhjärtade i allt sitt glada lättsinne

som en Bellman eller en — Johannes Brun.

När Johannes Bruns skådespelarejubileum

firades 1875, skedde det med en ovanlig

högtidlighet icke blott å teatern, utan i hela

Kristiania. Det låg någonting republikanskt-kungligt

i ståten. Staden flaggade, och på

scenen lagerpryddes hans byst liksom på sin

tid Molières och Voltaires å Théàtre français.

Det var ett litet folk, som ville hylla en af

sina stora bärare af sitt unga, andliga lif;

*

I Stockholm hade man emellertid blifvit

nyfiken att få se den eminente skådespelaren,

och i september 1878 förnams ryktet om, att

det lyckats Nya teatern att förvärfva honom

för ett kort gästspel. Han kom, sågs och

segrade, och snart var Stockholmspubliken

lika hänryckt af hans spel som någonsin den

norska.

Och när Johannes Brun uppträdde i den

svenska hufvudstaden bland vår måhända

något mer storstadsmessigt anlagda och i allt,

som rör det enskilda lifvet, fordringsfulla

publik, så hade han lämnat sitt vilda sätt

hemma och visade sig som en fullständig

gentleman. Endast någon gång, när tiden

så medgaf, kunde det gamla äfventyrarsinnet

flyga på honom. Sålunda voro vi lediga en

dag, och då sade Johannes: “Nu må vi ud

og ruste, men vi må ikke gå på deres gentile

Stockholmslokaler, uden på de gamle kroger,

som have någet att fortælle.“ Nå, jag fann

icke något bättre än att ledsaga Brun till

gamla “Tre Remmare“, som låg i hörnet af

Regeringsgatan och Smålandsgatsbacken. Under

vägen satte jag Brun in i ställets historia,

och han hörde intresserad på, i det han allt

emellanåt stannade och högg mig i rockslaget.

Slutligen hunno vi fram och trädde in i den

gamla välkända lokalen. På min fråga, om

“skrubben n:r 4“ var ledig, svarades ja, och

kyparen skyndade beskäftigt att öppna dörren

till denna Bacchi lilla helgedom med dess

uråldriga möblemang. Johannes tog af sig

hatten liksom i en kyrka, steg in, såg sig

omkring med en strålande blick på hela det

galleri af Bellmansfigurer, som klädde

väggarna, och yttrade med af rörelse darrande

stämma: “Gud signe dette pene rum med

alle dess store skaldeminderj og tak, gamle

ven, for du förte mig hid!“

Vi voro snart hemmastadda, och som det

var i september månad oeh således kräfttiden

stod i sitt flor, beställdes ett väldigt fat med

de präktiga skaldjuren jämte sedvanligt

tillbehör, och i väntan på anrättningen slogo vi

oss ned. Det var roligt att se på Johannes.

Han vågade knappast sätta sig på den gamla

skinnstolen; han tog den först försigtigt,

vände den upp och ned, synade den och

smekte den med mild hand samt utbrast:

“O, du store, glimrende, herlige Bellman!

På denne stol har du så månge aftner sutit

og drömt i sorg eller glæde; skal jeg, usle

gykler, vove slå mig ned på denne helge

plads?“ Ändtligen kom vårt kräftkalas och

vi njöto, Johannes dock mest af stämningen.

Han var glad som ett barn. De vackra, blå

ögonen logo, och den mjuka stämman, som

hade alla toner på sin klaviatur, smälte

tillsammans i de mest välljudande ackord, i

det han behandlade det ena Bellmansminnet

efter det andra och allt emellanåt lyssnade

till mina torra, små upplysningar. Tiden

svann fort och det dröjde, innan Johannes

ville lämna det kära stället. Slutligen gingo

vi dock, och ännu i dörren kastade den

glade skådespelaren slängkyssar och en lång

blick in i det gamla Bellmansrummet till

afsked.

Detta var egentligen sista gången, jag

med Brun tillbringade en oförgätlig stund

på tu man hand. Ännu ett par gånger,

nämligen åren 81 och 82, fick man i Stockholm

glädja sig åt gästspel af den store

norske skådespelaren, den sista gången å

Dramatiska teatern, där han utförde Daniel

Hejre i “De ungas förbund“. Spelsättet i denna

roll var vida skildt från det utförande, den

fått af Knut Almlöf. Orsaken, förklarade

Brun, var, att han troget afmålat en känd

figur i Kristiania, då däremot Knut Almlöfs

Daniel Hejre var en ren fantasibild efter de

intentioner, författaren gifvit. Men bägge

uppfattningarna voro hvar i sitt slag

glänsande.

Bruns lysande konstnärsbana afbröts af

döden den 7 mars 1890, sedan han i nära

fyra årtionden glänst på den norska konstens

himmel, och den dagen kan man säga, att

konsten fick kungssorg.

Bruns jordafärd i Kristiania var storartad.

Allt affärslif var afstannadt, alla

flaggor hissade på half stång, och en allmän

förstämning rådde. Men minnet af den store

konstnären med det goda hjärtat, det folkliga

sinnelaget, lefver än och skall lefva så

länge sann och fullödig konst hålles i ära.

***

36.

Artistturnéer i forna dagar.

Nutidens teaterfolk är ett praktiskt släkte,

som framför allt vill se mynt i pungen

och säker och klar valuta för sin möda. Men

kunna våra nutidsartister ernå detta, så äro

de i sanning beundransvärda i uthållighet och

sky ingen möda. Knappt är spelterminen till

ända, förrän de samla sig i flockar, än från

operan och än från talscenen, och gifva sig

ut på turnéer till landsorten eller

grannlanden, och nu är det ej alls fråga om någon

trötthet, nu är man aldrig hes — hur ofta

man än varit det under den gångna

spelterminen — nu behöfver man ingen hvila

alls, man bor i koffert och sofver i en

järnvägsvagn, man äter på slarf och mår som

en hund, men man sjunger eller spelar det

oaktadt hvarje kväll i städer, liggande

tjogtals mil från hvarandra. Det där, mitt

härskap, kallas “blixtturné“ och måste vara ett

riktigt “straffarbete“, hvilket kan synas bäst

däraf, att vid hemkomsten minst hälften af

“truppen“ är otjänstbar och måste lägga sig

att hämta nya krafter, innan man åter kan

uppträda.

Nej, tacka vet jag för en mansålder

sedan! Då företogos turnéerna med sans och

måtta och det gällde mindre att förtjäna

pengar, än att få det att “gå ihop“, och

dessutom att hafva roligt, och när så de skilda

grupperna af flyttfåglar på hösten samlades

vid sin stamteater, så klingade skratten i

kromatiska skalor vid åhörandet af alla

äfventyren och hur hvar och en hade haft det

under den glada färden. Om pengar hörde

man sällan talas, så vida icke någon kommit

alldeles barskrapad hem och satt hängsjuk i

ett hörn och knäppte med läpparna som en

halföppnad ostra.

Det är en liten axplockning af anekdoter

och tilldragelser under dessa glada, flydda

dagar, jag här ber att få framlägga. Jag

tänker så litet som möjligt vidröra den

repertoar, som spelades. Vare det nog sagdt,

att den vanligen var så vald, att den vållade

så liten möda som möjligt och att inga

repetitioner behöfde ifrågakomma.

Förmiddagarne ville alla deltagarne i turnén hafva

ledigt, kanske för att sofva — hvilket nog

väl behöfdes — eller för att bevista och

deltaga i någon splendid frukost, särskildt

anordnad för de värderade gästerna.

***

I slutet af 1860-talet öfverenskommo de

utmärkta operaartisterna Oskar Arnoldson,

Fritz Arlberg, Carl Johan Uddman, Viktor

Dahlgren samt den då i sin högsta glans

stående fru Charlotte Strandberg att

gemensamt företaga en liten konstnärsutflykt under

ferierna, och man beslöt sig för att göra ett

strandhugg på finska kusten och hemsöka

dess större städer.

Sagdt och gjordt — repertoaren var snart

vald, idel goda småsaker, “Nürnbergerdockan“,

scener ur “Kärleksdrycken“ samt scener

ur andra större operor och slutligen

arior och duetter. Men man kom framför

allt öfverens om att icke anstränga sig, utan

ha roligt. Nå, man reste under det

härligaste väder till Aho, där man mottogs på

det hjärtevinnande sätt, som alltid utmärkt

finnar gent emot teaterfolk, och färden artade

sig från början till ett triumftåg för de

uppburna artisterna.

I synnerhet slog Uddmans väldiga stofthydda

an hvar han kom, och ute på gatan

följdes han ständigt af en beundrande hop

ungdomar. Sommaren var förfärligt varm

och Uddman led naturligtvis åtskilligt af

värmen. Det var i Borgå, tror jag, som

Uddman fått sin bostad en trappa upp i en

villaliknande byggnad, omgifven af en liten

plantering, som skiljdes från gatan af ett

långt staket. Sångaren, som ej för värme

kunde få en blund i sina ögon i den ljusa

sommarnatten, trots han låg för öppna

fönster, sökte nu att för svalkans skull placera

sig i fönstret, hvarför han trädde ena benet

ut och satte sig på fönsterplattan, omfamnande

fönsterposten. Här satt han, och här

somnade han i sin legera dräkt, bara skjortan.

Han vaknade icke förr än den högtskimrande

morgonsolen dränkte hans panna i svettfloder

och fann, att gatan stod full af en tyst

beundrande hop, hvilken endast med ett sakta

sorl gaf sin förvåning tillkänna.

Att det under denna glada turné ofta gick

hett till under sköldarne, är ju naturligt.

Samtliga deltagarne stodo ju i sin

högsommars glans och hade sinne för lifvets

njutningar. En afton efter spektaklet hade man

anordnat ett kräftkalas i en af den tidens

ganska låga källarsalar. Efter den grundliga

fästen somnade Carl Johan Uddman där han

satt, och det hjälpte icke att hvissla — han

sof. Då gick Fritz Arlberg ut i köket och

kom in med en stor, lefvande kräfta, hvilken

fästes vid en tråd och hissades i taket, tills

den kom alldeles inpå Uddmans näsa. Här

hängde skaldjuret, ganska missnöjdt med sitt

sväfvande läge, och började slutligen att allt

härdare knäppa med klorna. Det tog skruf,

Uddman vaknade, tittade sömnigt omkring

sig, höjde blicken mot höjden, vindade

förförfärligt och utbrast: “Herre Gud, har jag

nu fått trumf!“ Han kom till sig själf först

när han väcktes af de närvarandes klingande

skratt.

Den konstnärliga och glada utflykten var

snart till ända och efterlämnade hos

deltagarne endast angenäma minnen.

***

I midten af 1870-talet drog Anders

Willman ut på en liten konstnärsfärd till Skånes

rika städer; och med honom följde, utom

andra, den lille italienske tenoren Fernando

Ambrosi och den glade bassångaren Pelle

Janzon. Sällskapets sammansättning var för

öfrigt förträfflig och repertoaren väl vald.

Pelle Janzon, som vid denna tid lefde

sin vildaste “Sturm und Drang“, ville så ofta

som möjligt in till Köpenhamn för att “more“

sig och det var sannerligen ingen lätt sak

att veta hvar man hade honom, när han

kom i tagen. En gång var han inne i “sta"n“

och gick i ett stilla “bakis“ på handelstorgen

och frågade på allt möjligt. Sålunda frågade

han äfven på kalf och fäste sig slutligen vid

en kalfhalfva, betalade samt fick den

inslagen i ett stort pappersark. Och så

vandrade Pelle af med sin kalf under armen,

men det var en mycket varm dag och

slutligen blef Pelle trött på sin börda. Han

frågade en mötande dam, om denna ville ha

en kalf — men fick afböjande svar; han

frågade en enkelt klädd kvinna, om hon ville

ha kalf, men här fick han en skur ovett.

Alla tycktes förakta Pelles kalf. Slutligen

blef han trött och slängde in sin besvärliga

kalfhalfva i första tomma droska han mötte.

Hvar kalfven kom till användning förmäler

icke historien.

I Kristianstad bodde sällskapet på ett af

de förnämsta hotellen, men lille Ambrosi

hade händelsevis fått ett rum, som vette åt

husets bakgård, och detta vållade honom stor

förtret, ty han fick ej sofva om morgnarne

för en tupp, hvilken gol ända från solens

uppgång. Men till sist hittade Ambrosi på

råd. Han skaffade sig ett stort stycke talg,

hvilket han skar i bitar och lade på gödselhögen,

“där den djäfla tuppa hålla till“. Och

mycket riktigt, det gjorde verkan. Tuppen

slök talgen och sedan vred och vände han

på halsen, vindade med ögonen, men det

gick inte att gala. Ambrosi låg i fönstret,

knöt näfven åt “tuppa“ och gladde sig åt

sitt verk.

Äfven denna turné slutade i fröjd och

gamman.

***

Vid dåvarande Nya teatern, hvilken nu

kallas Svenska teatern, var år 1881, under

Ludvig Josephsons spira, ett verkligen

utvaldt sällskap samladt. Där funnos den tiden

sådana talanger som Gurli Åberg, fru

Fahlman samt Fritz Arlberg, Emil Hillberg och

Aug. Lindberg m. fl. Sommaren 1881

beslöto dessa, med undantag af Arlberg, att

företaga en turné till de södra städerna.

I spetsen stod Aug. Lindberg, och att detta

var en affärsresa såg man strax. Allt

förbereddes med största omsorg, goda sujetter

engagerades och lämplig repertoar valdes och

inöfvades. Här blef det icke fråga om glädje

och nöje, men så mycket mer om strängt

arbete, och små schismer uppstodo redan

från början inom sällskapet, något för öfrigt

alltför vanligt inom teatervärlden. Turnén

besökte först Jönköping och början lofvade

godt. Därifrån gick vägen till Malmö och

Lund, där Aug. Lindberg hade sina

beundrare och beundrarinnor. Det var en

förgudning, som man hade svårt att fatta i

hufvudstaden. Men tycke och smak äro ju ganska

olika här i världen, och väl är ju det.

Öfverallt firades sällskapet och berömdes, och

affärerna gingo också bra. Slutligen anlände

man till Helsingborg, och här beslöt

sällskapet att äfven spela på dansk mark, i

Helsingör. Det var ett ganska gladt spektakel

på den gamla lådan i den uråldriga staden,

hvarvid “Låtom oss skiljas“ uppfördes. Men

före spektaklet åt sällskapet middag vid det

natursköna och för sina härliga rosor kända

Marienlyst, besåg parken och de märkvärdigheter

den gömmer, såsom Hamlets graf

och Ofelias “kilde“. Den Hamletska grafven

är en hopkastad hög af kullersten, och

anekdoten berättar att den tillkommit därigenom,

att en envis engelsman tråkade ut sin ciceron

med att fråga efter Hamlets graf, och då denne

slutligen pekade på ifrågavarande stenhög och

sade: “där är den“, var engelsmannen nöjd.

Från den tiden har stenhögen, sedan decennier

tillbaka, fått rykte om sig att gömma

danaprinsens ben.

Denna enkla förklaring af saken hindrade

dock icke Lindberg att försjunka i djupa

tankar vid stenhögen, och när man berättade

för honom anekdoten, så utbrast han med

filosofiskt förakt och sitt välbekanta,

egendomliga tonfall: “Ryck ej vingarne af

fantasien ... min hjärnas ljusa och blommättade

bilder slockna och förlora sin doft vid

prosans klumpiga becksömsfjät i poesiens

lustgård.“

Man spelte för de goda Helsingörsborna,

och så skildes vi åt och foro i det härligaste

månsken öfver Sundet till Helsingborg, där

sällskapet bodde på Mollberg. Just när alla

satt sig till bords för att intaga sin supé,

trädde Emil Hillberg in i salen, dyster och

allvarsam, med ett telegram i handen. Det

var underrättelsen om, att den framstående

och älsklige sångaren Oskar Arnoldson samma

dag i Karlsbad med ett revolverskott befriat

sig från plågor och bekymmer. Det blef en

allmän förstämning inom det lilla sällskapet,

supén ville icke riktigt smaka och man

försvann den ena efter den andra.

Så var äfven denna turné undanstökad

och man återvände snart för att möta

vinterarbetet med sitt alltmer ökade jäktande.

Förr medförde turnéerna någon

rekreation och fröjd. Nu för tiden gå de som en

“oljad blixt“ och det är ej roligt alls —

allraminst för deltagarne.

————

INNEHÅLL.

Sid.

1.Pelle Janzon3

2.Ludvig Lindgren9

3.Betty Almlöf13

4.Gubben Schuster18

5.Axel Hallberg22

6.Teaterdirektör Fröberg26

7.Carl Fredrik Lagerqvist31

8.Carl Johan Selander36

9.Albert Alberg41

10.Filip Bauck46

11.I Klädlogen n:o 850

12.Carl Fredrik Sandberg54

13.Fredrik Gelhaar58

14.Carolina Bock63

15.Carl Magnus Boberg68

16.Vilhelm Jacobson72

17.Fredrik Deland77

18.Vilhelm Nyfors83

19.Gustaf Engström89

20.Carl Johan Uddman94

21.Teodor Österberg99

22.Fernando Ambrosi104

23.William Åbjörnson109

24.Knut Tivander116

25.Viktor Dahlgren121

26.Herman Grip126

27.Lilla fröken Clara130

28.Fritz Arlberg135

29.Den gamle teaterskräddaren141

30.Carl Arnold Svenson147

31.Lars Hjortsberg150

32.Ludvig Norman156

33.Daniel Hwasser161

34.Björnstierne Björnson i Stockholm166

35.Johannes Brun173

36.Artistturnéer i forna dagar182

HELLANDER

TEATER-

ORIGINAL

OCH TYPER

–––

1900