Svensk-amerikanska folket i helg och söcken

SVENSK-AMERIKANSKA FOLKET

I HELG OCH SÖCKEN

STRÖDDA BLAD UR

SVENSK-AMERIKANERNAS HISTORIA

DERAS ÖDEN OCH BEDRIFTER, NEDERLAG OCH

SEGRAR, LIVSINTRESSEN OCH FÖRSTRÖELSER

JÄMTE BIOGRAFISKA UPPGIFTER OM ETT ANTAL

MÄRKESMÄN

AV

ERNST SKARSTEDT

förf. till "Californien och dess svenska befolkning", "Vagabond och redaktör" m. fl.

MED 212 ILLUSTRATIONER

STOCKHOLM, BJÖRCK & BÖRJESSON

STOCKHOLM 1917

A.-B. FAHLCRANTZ" BOKTRYCKERI

INNEHÅLL.

FÖIiORD.

Och mA du än ditt blod med andra

släkten blanda

Och stolt för stjårnbanéret sträva

fosterländsk.

Du är och bliver dock i djupet av din

anda.

Vad du en gäng var född, till gravens

djup — en svensk.

Johan Hallgren.

Föreliggande arbele är icke avsett att vara en i vanlig liistorisk

slil utarbetad hävdateckning över svensk-amerikanerna, fast vissa

kapitel däri på grund av ämnets beskaffenhet kommit att bära en

mer eller mindre historisk prägel, utan snarare en uppslagsbok för

dem, som önska upplysningar oin utvandrarnas erfarenheter,

intressen, tänkesätt och strävanden, de förhållanden, under vilka

de framleva sitt liv, vad de själva säga därom, och vad andra

haft att säga om dem.

Författaren liar i nära 10 är själv varit en av dessa utvandrare

och under denna tid haft rikliga tillfällen att sälta sig in i det ämne

han här Töretagil sig alt behandla. Till följd av ett flyktigt och

vankelmodigt temperament och en stor portion av opraktiskhet i

fråga om alt taga sig fram har han kommit i erfarenhet av det

mesta, som en utvandrare över huvud taget kan råka ut för, och

känner sig på denna grund tämligen mogen för bedömande av

(le frågor, som komma inom ramen för ett arbete av delta slag.

På samma gång är han fullt medveten om och erkänner villigt

sin oförmåga alt i skrift giva sina tankar den klara och koncisa

form, som det intressanta ämnet förtjänat. Sina brister därvidlag

har ban sökt gottgöra genom anföranden från bättre skribenter,

vilka uttryckt samma tankar, som ban själv hyser. Han har

emellertid genom en tillfällighet blivit utsedd att skriva denna

bok, den första i sitt slag, och har gått till verket med ärligt

uppsåt att göra sitt bästa och behandla ämnet så objektivt och

opartiskt som möjligt.

1. — Skarsledt.2

Om boken kan bringa den fördomsfrie läsaren den

fördomsfulle biter ingenting på — till insikt därom, att svensk-amerikanerna

genom sitt arbete pä alla kulturens områden hedrat både sig själva,

sitt fosterland och sitt adoptivland, att de icke blott äro, vad man

visst i allmänhet redan känner till i Sverige, omtyckta som tjänare

och grovarbetare, men att de i lika hög grad utmärkt sig på den

högre bildningens olika fäll. att Svensk-Amerika är en kulturmakt,

och alt d:r Carl Sundbeck hade rätt, då han efter återkomsten

frän sin amerikanska studieresa förklarade, att »svenskarna borde

känna sig stolta över det nya rike, som deras bröder på andra

sidan ett världshav at sig uppfört . och att »Svensk-Amerika är den

största och betydelsefullaste erövring det svenska folket någonsin

gjort i, sä har den fyllt sitt värv.

Det är författarens övertygelse, att den, som någorlunda

uppmärksamt genomläser särskilt kapitlen 3—7 och ej minst de däri

inflätade biografierna, skall erhålla en lika god ledning till ett sunt

och rättvist bedömande av emigrationen och dess orsaker, som

om han genomvadade ån så många digra luntor av officiella s. k.

utredningar och betänkanden.

Till grund för de i boken förekommande uppgifterna ligga,

utom författarens egna erfarenheter, minnen och studier, uttalanden

av sådana erkänt omdömesgilla svensk-amerikanska forskare och

författare som d:r E. Norelius, d:r O. N. Nelson, A. Söderström,

redaktörerna Johan Person, Vilhelm Berger, C. F. Peterson, E. \Y.

Olson, A. Schön m. fi., meddelanden av andra kända trovärdiga

personer samt Förenta staternas såväl som de olika

svensk-ameri-kanska kyrkosamfundens statistik.

Historiskt, kulturhistoriskt och novellistiskl ha

svensk-amerikanerna blivit behandlade i ett stort antal ypperliga verk av

svensk-amerikanska författare och på novellens område särskilt

av flera svenskar, som under längre eller kortare tid varit bosatta i

Amerika — Henning Berger, Alfred Kämpe, Hilma

Angered-Slrand-berg och andra. Det medgives gärna, att även många av de

hemma-svenska författare, som endast känna Amerika genom

studieresor, lämnat förträffliga, om vaken blick och klar uppfattning

av förhållandena vittnande skildringar — jag tänker närmast p:i

sådana författare som Ernst Beckman, Johan Stadling, Carl

Sundbeck, G. II. von Koch, E. II. Thörnborg, M. Enderstedt, P. ("..3

Norberg, A. U. Assar, Adrian Molin, F. lT. Wrangel, Gunnar

Cederschiöld, Emil A. G. Kléen — även om andra, vilka saknat de

nödiga förutsättningarna för ett opartiskt bedömande eller icke

haft tid på sig alt bortnöta sin ensidighet och fördomsfullhel,

betydlig! plumpa! i protokollerna .

Det kan ju tyckas, när sä mänga böcker redan skrivits 0111

Amerika och svensk-amerikanerna, alt det skulle vara onödigt att

komma med en till. Men varje författare inbillar sig gärna, att

hans bok skall fylla ett känt behov, och om jag vägar hoppas

detsamma beträffande min, sà är det därför, att den täcker etl

större fäll än någon förut utgiven bok om Svensk-Amerika, i del

ilen ej blott meddelar huvuddragen av svensk-amerikanernas historia

på alla områden, utan även belyser deras karaktär, vanor och

kulturella förhållanden med talrika exempel ur det verkliga livet.

Naturligtvis har mycket blivit förbigånget, som borde funnits där,

personer utcglömda, som bort vara omnämnda o. s. v. Sådant är

oundvikligt. Man kan icke minnas eller tänka på allt. det är först

efteråt man upptäcker dylika misstag. Men de kunna rättas i en

kommande upplaga, om en sådan skulle behövas.

Till sist vill jag framföra mitt hjärtliga tack lill alla, som

uppmuntrat mig i milt arbete och varit mig behjälpliga genom all

besvara frågor eller förse mig med illustrationsmaterial — särskilt

bland dem ihågkommande prof. D. Nyvall, prof. C. G. Wallenius.

Axel Lindegàrd. Erick Peterson, Augustana Book Concern,

fotografen U. G. Gröndal och red. N. Gillgren.

East Sound. Washington, i jan. 1917.

Ernst Skarstedt.

KAPITEL X.

Några allmänna betraktelser.

Att skiita hacka och plog.

Skyffel, spade och harv;

Att fälla träd i den dunkla skog

Eller stå vid hyvel och svarv;

Att köra spann eller par,

Allt som den rike begärt —

Det har jag. se n liten pilt jag var,

1 arbetets skola lärt.

N i il i a n \V a; r n e r.

Dessa ord av den frejdade svensk-amerikanske diktaren har den

"jämförligt största delen av utvandrarna från Sverige kunnat

till-lämpa på sig själv. Det förnämsta arv, som utvandrarna fått av

modern Svea, har nämligen varit arbetsduglighet och vana vid

mödor och försakelser, och det är detta arv, som hjälpt dem fram

i arbetets land, Amerika, och kommit dem att. trots obekantskap

med språk, seder och allt annat på den främmande jorden, skafHi

sig en ekonomisk och social ställning, som i de allra flesta fall

skulle varit dem förmenad, om de stannat i fosterlandet. I ell nytt

och ungt land, statt i snabb utveckling och ägande oerhört rika

naturliga resurser, måste med nödvändighet fysisk styrka och vana

vid hårt arbete stå i högre kurs än teoretisk bildning och förfining

och följaktligen en grovarbetare eller hantverkare, som är ordentlig

och sparsam, äga bättre utsikter att slå sig fram ftn den endast

bokligt bildade. All en ordentlig och sparsam arbetare även kan

slå sig fram i Sverige förnekas visst icke. men han kan icke göra

det lika snabbt eller under så tillfredsställande sociala förhållanden

som i ett land, där arbetslönen räknas i vida högre siffror, där

ingen skäms för att laga itu med vad slags arbete som hclsl och där

inga urgamla skrankor av fördom eller översitteri hindra den duglige

och intelligente arbetaren att stiga i graderna och tillkämpa sig de

verkliga eller inbillade förmåner, som medfölja ombvte av

levnadskall.

1"lvandringsfrågan har under åratal vållat många välmenande,

men opraktiska personer i Sverige bekymmer och huvudbry.

Kommissioner lia tillsatts att utröna orsaken till utvandringen;

stipendiater ha skickats till Amerika att studera de amerikanska

förhållandena; klagoskrifter av för det friska, hurtiga verksamhetslivet i6

Amerika totalt odugliga morsgrisar, som vid första motgång tappat

modet öller med förnämt förakt vägrat att underkasta sig det nva

landets levnadsvillkor, ha införts i tidningarna för att skrämma

folk till att stanna i Sverige; sentimentala, hjärlgripande dikter om

emigranters nödställda läge på den främmande jorden ha utkläckts

av känslosamma poeter och poetissor, och resultatet har blivit

ungefär lika med noll. Om vederbörande hade velat se saken

praktiskt och fördomsfritt, hade inga omständliga utredningar

behövts, och man hade besparat sig mycket omak och onödigt

besvär. »The Iruth in a nutshell», som det heter på engelska, är

den, att utvandringen är i huvudsak en ekonomisk fråga. I 99 fall

av 100 utvandrar man för att förbättra sin ekonomiska ställning.

Endast ett fåtal lämnar fosterjorden av andra skål. Då nu, enligt

vad statistikern prof. G. Sundbärg lär ha påvisat, 98 procent av

utvandrarna tillhöra arbetsklassen och endast 2 procent de s. k.

bildade klasserna, hjälpa naturligtvis inga skrämskott i tidningarna

mot utvandringen, utvandrarna bry sig helt enkelt icke om vad

tidningarna säga, om de ens läsa dem. De lita på de uppgifter, som

de erhålla i brev från förut utvandrade släktingar och vänner.

De summor, som sändas till fattiga hem i Sverige av personer, vilka

sällan eller aldrig lyckades spara något, medan de voro i Sverige,

och i många, kanske de flesta, fall reste till Amerika på lånta pengar

eller på fribiljctter, som sänts dem av vänner i Amerika; de besök,

som avläggas i Sverige av svensk-amerikaner, som under sina

arbetsår i Sverige aldrig hade vare sig råd eller tid att kosta pà

sig en resa till utlandet, och som nu dyka upp såsom både i inre

och yttre måtto förfinade medmänniskor, tala elt kraftigare språk

än alla antiemigrationsartiklar, om än aldrig så fintligt skrivna.

Ser man saken opartiskt, måste man erkänna, att utvandringen,

långt ifrån att skada, tvärtom varit till nytta för alla vidkommande.

l."r svensk överklassynpunkt ter den sig visserligen som en

åderlåtning. och del må så vara. En åderlåtning är dock stundom

gagnelig. l"r amerikansk synpunkt har utvandringen tjänat som

en säkerhetsventil. Antag, att de 2 miljoner svenskar och

avkomlingar av svenskar, som befinna sig i Amerika, vore bosatta

i Sverige, hur skulle Sverige reda sig med dem? Skulle där

finnas arbete och bröd för dem? Det tjänar till intet att peka

på de ouppodlade områdena i Norrland och förmena, att dc

skulle kunnat giva uppehälle åt dessa två miljoner människor.

Den, som sett om än aldrig så litet av det norra Sverige, vet, alt

varje dylik spekulation är orimlig. Ilar icke å andra sidan

emigrationen i betydlig mån upphjälpt arbetarnas ställning i Sverige?

Vad säges sedan om dc många miljoner kronor, som vartenda år

sändas till hemmavarande svenskar från anhöriga i Amerika? Äro

de kanske att förakta? Jag råkar ha framför mig den av Förenta

staternas postdepartements ulrikesavdelning i New York upprättade7

statistiken över de belopp, som under de senaste 10 åren skickats

genom postanvisningar tilt Sverige från Amerika och vice versa,

och den visar, att under ären 1901 16 över 51 miljoner dollars

på nämnda sätt skickats (ill Sverige, medan endast något över 7yi

miljoner skickats till Amerika. Tabeller från 1890-talet visa, att

t. o. m. under de hårda tiderna i Amerika 1893—7 de årliga

svensk-amerikanska penningeförsändelserna överstego 12 miljoner kronor.

I sin bok Levnadsstandard och sparkraft beräknar den kände

svenske nationalekonomiske författaren E. H. Thörnberg det årliga

flödet av penningmedel frän Förenta staterna till över 5 miljoner

dollars» eller inemot 19 miljoner kronor, då alla belopp

medräknas, vilka komma till Sverige pä annat sätt ån genom

postanvisningar, och säger, att även om man från denna stora summa

drager de belopp, som äro avsedda att betala skulder eller insättas

i banker, i svensk jordegendom eller svenska företag, dock

sannolikt mer än hälften kommer med gåvans egenskap».

I detta sammanhang torde även böra erinras om den

beredvillighet, som svensk-amerikanerna visat, att sända hjälp, då nöd

rått i någon del av Sverige, såsom t. ex. under nöden i Norrland

vintern 1902—3. Medan de kontanta bidrag, som inflöto till Centrala

nödhjälpskommittén i Stockholm från Sveriges befolkning, utgjorde

579,991 kronor, sändes till samma kommitté 651,090 kronor från

Amerika, och största delen av delta belopp kom från

svenskamerikaner. Till länsmyndigheter och enskilda personer sändes

dessutom stora summor. Så mottog landshövding Bergström i

Luleå ensamt från nödhjälpskommittén i Minnesota 141,513 kronor.

För dylika prov på fosterlandskärlek och minnesgodhet mot de

hemmavarande, om ej för annat, borde, tycker jag,

svensk-ameri-kanerna prisas i stället för att, såsom ofta sker, häcklas. Sverige

har i själva verket stora skäl att känna sig stolt över emigranterna,

deras dådkraft och idoghet och därav följande framgångar, som

salt dem i stånd att på ett så substantiellt sätt visa sin

tacksamhet för vad de till äventyrs undfått från Sverige, — ofta ha de,

som fått minst, givit mest — att hedra det svenska namnet bland

främlingar och i sin mån bidraga att göra Sverige känt och aktat.

Vad har Sverige gjort för att bli ihågkommet med kärlek intill

andra, tredje och fjärde led?> frågade en svensk tidningsman, red.

M. Endersledt, i en tidningskorrespondens år 1916 och svarade

själv: »I stort sett ingenting. De svenska kyrkorna och den

svenska pressen härute ha fått kämpa sin ensamma och ojämna

kamp mot övermakten.» Nu är det visserligen sant, att det strängt

taget icke egentligen är fosterlandskärlek, som ligger till grund

för och dikterar svensk-amerikanernas ovan berörda frikostighet

gentemot hemlandet, lika litet som det är fosterlandskärlek, som

framkallar deras hemlängtan. Svenskarna äro icke ett

fosterlandsälskande folk på samma sätt som amerikaner, tyskar, norrmän8

och åtskilliga andra folk. Men de äro ett slüktülskande folk

och ett hcmälskandc folk. När de tänka pà Sverige eller längta

dit, är det deras barndomshem, deras gamla vänner och bekanta,

deras släktingar, deras barndoms och ungdoms lekplatser, de vretar

och skogsdungar, där de strövat omkring, det är detta och icke

Sveriges land eller historia eller ärorika minnen, som spelar i

deras h;\g och tjusar dem. Men resultatet blir detsamma i alla

fall. Den hjälp, de sända till faltiga släktingar, och den hågkomst

de ägna sin barndoms sluga verka fosterlandskärlek för var och en,

som icke underkastar saken en grundligare analys. De tre

svenskamerikanska författare, som ägnat svensk-amerikanernas karaktär

och kulturförhållanden ett mer ingående studium än någon annan,

nämligen C. F. Peterson, Johan Person och Vilhelm Berger, ha

i sina böcker sagt alldeles detsamma, fast pà annat sätt.

Svenskamerikanerna äro mera lojala amerikaner än kanske något annat

invandrat folk. »Engelsmännen äro alltid angelägna om att lata

förstå, hur mycket högre de i många hänseenden sätta England

över Förenta staterna», skriver C. F. Peterson. »Tysken förbliver

tysk sä länge han lever, tysk i känslor, seder och bruk. lian gar

ofta så långt i sin tyskhet, att han förutsätter, att alla andra skola

tala med hans tunga. Fransmän, böhmarc, italienare, ungrare ocli

polacker är det knappast värt alt tala om, ty mellan dem och

amerikanerna är den naturliga sympatien mycket liten. Svensken

å sin sida sätter en särskild ära uti att bli ansedd som amerikan.

Johan Person skriver: >1 fråga om förhållandet Lill

barndomslandet torde kanske meningarna och känslorna vara något delade

bland de till Förenta staterna invandrade svenskarna, av vilka dock

den allra största delen hyser ett sentimentalt intresse för det

gamla landet; men gentemot adoptivlandet visa de alla, ulan

nämnvärt undantag, en lojalitet, som icke skiljer sig frän de infödda

medborgarnas i något avseende. Det ser stundom t. o. m. ut,

som vore de nyblivna amerikanerna de mest patriotiska, liksom

de nvomvända oftast äro de mest religiösa. Att svensk-amerikanerna

med en viss ömhet minnas Sverige, minskar icke deras lojalitet

mot Amerika. Sverige är för dem ett minne, ett skönt minne,

men Amerika är deras hemland, där leves deras närvarande liv,

och där hägrar deras framtids hopp. Amerikas lycka och välgång

är deras, och vilken sentimental uppmärksamhet de än må hysa

mot något annat land, deras världsliga ocli verkliga intressen

äro samlade i denna stora republik. Och dessa intressen utgöra

den säkraste garantien för det man kallar fosterlandskärlek. Sedan

må man idealisera den efter behag; men den vilar ändock på

materiell grundval. Annorlunda är det med släktkärleken och

stamkärleken, som är samma känsla i olika omfattning och som

i sin allra största kallas människokärlek. Den är ideell. Men den

har föga med patriotismen alt skaffa, vilken det här är tal 0111.9

Den är universell. Vid högtidliga tillfällen, då storfrämmande

komma från Sverige, talas det, som om svensk-amerikanerna

ansåge Sverige för sitt hemland, dess konung för sin herre, och

som vore de passiva mot Amerika och dess regering. Man uttalar

sig rätt tydligt för Sverige och dess konung. Men de, som sa tala

i högtidliga ögonblick, med ögonen fästade på den glittrande

nordstjärnan, tata icke för det svensk-amerikanska folket, ett

republikanskt folk, ett folk som ej ser upp till andra stjärnor än dem,

som blänka på den blåa duken i den amerikanska flaggan, och

dem. som tindra där uppe på det höga himlavalvet.

Det ovan nämnda sentimentala intresset för det gamla landet

tager sig emellertid stundom uttryck på ett sätt, som åtminstone

skenbart ställer lojaliteten mot adoptivlandet i en tvivelaktig dager.

Man törs aldrig i Svensk-Amerika offentligt kritisera någonting

svenskt eller i en jämförelse mellan svenska och amerikanska

förhållanden uttala sig till förmån för något amerikanskt, såvida

nian icke vill riskera att bli hudflängd av insändare i den

svensk-amerikanska pressen eller i anonyma brev och beskylld för alt

ha -smutskastat sitt fosterland». Icke ens redaktör Knderstedt

undgick detta öde under sin föreläsningsturné i Amerika 1916—17.

Det var svårt att hålla sig för skratt, då man i en svensk-amerikansk

tidning låste en insänd artikel, vari ban fick påskrivet, för det

han skulle ha i sina resebrev yttrat sig alltför vänligt om Amerika.

Del mest komiska i saken är, att dessa ömtåliga själar, som låtsa

sig ej kunna tåla en anmärkning mot Sverige, gemenligen äro

sådana, som själva aldrig brytt sig om att besöka Sverige, sedan

de utvandrade, och allra minst visa någon brådska att återvända

dit. Johan Person har ovedersägligen rätt, då han påslår, atl

meningarna och känslorna i fi-àga om förhållandet till

barndomslandet torde vara något delade bland svensk-amerikanerna.

Ingen har dock klarare och bättre utrett sammanhanget i

den förmenta svensk-amerikanska fosterlandskärleken än Vilhelm

Berger i sin bok Svensk-amerikanska meditationer, där han i ott

kapitel med rubrik: Älska verkligen svensk-amerikanerna Sverige""

yttrar bl. a. följande: Fosterlandskärlek är icke blott kärlek

till fosterjorden och redobogenhet att för den offra liv och blod.

om så skulle erfordras, ulan den inbegriper väl även folkets och

den enskildes behov av att i varje livsyttring giva uttryck at

sitt egei innersta väsen och åstundan alt söka tillägna sig sitt folks

kulturella skatter, öka dessa om möjligt för atl sedan giva dem i

arv åt sina barn. De bredare lagren av Sveriges folk, frän vilka

svensk-amerikanerna i allmänhet utgått, sakna denna nationella

instinkt. Därför inse icke svensk-amerikanerna sin betydelse som

bärare av en gammal kultur i ett nvtt land. I Sverige bibringades

dem aldrig någon fosterlandskärlek, och de lärdes aldrig alt inse

betydelsen av att tillhöra ett gammalt kulturfolk. När svensken10

kommer till Amerika, möter honom en patriotism, som är betydligt

uppblandad med nalionalslollhet. Amerikanen är stolt över sina

stora minnen, vilka ligga honom närmare i tiden än svenskens,

och söker så mycket som möjligt idealisera dem. Amerikanen ser

märkvärdigt nog alls icke illa på, om invandrarna i tacksam

hågkomst bevara sina respektive fosterland och fira sina historiska

minnen. Svensken, som hemma icke hade reda på sill lands

store män eller ock icke brydde sig om dem, börjar här fira Gustav

Adolfs, Linnés, John Ericssons m. fi:s minnen. Del är delta, som man

sedan inbillar sig vara kärlek till Sverige, ehuru det i verkligheten

är nationalstolthet, som svensk-amerikanerna lärt sig av

amerikanerna. Aldrig ser man någon åstundan att lära känna Sveriges

framsteg på de kulturella, sociala och ekonomiska områdena eller

någon längtan att åter bli ett med Sveriges folk, alt återigen komma

under svenskt kulturinflytande, gå hand i hand med dessa Gustav

Adolfs- och andra fester.»

På tal om hemlängtan säger Berger detsamma, som jag här ovan

framhållit, nämligen att den har avseende på födelsesocknen,

släk-lingar o. s. v., samt tillägger: >Allt detta är vackert, men det är

ingen kärlek till Sverige, ty det ligger i denna längtan efter

födelsebygd och släkt icke någon känsla av, att man håller på att tappa

kontakten med den svenska kulturen.» Om penningeförsändelserna

heter del likaledes, att >de äro ett rörande bevis pä kärleken till

kvarlämnade anhöriga, men de ha icke med kärleken till Sverige

att skaffa. Tvärtom finnes det bevis pä, att gåvor till de gamla där

hemma ganska ofla giva avsändaren osökt anledning att framhålla,

hur mycket bättre Amerika är än Sverige.» Erinra de

svenskamerikanska hemmens inredning om ägarnas härkomst? Berger

svarar: »Alla hemmen äro möblerade enligt amerikanskt mönster

och präglade av samma amerikanska rentav tröstlösa enformighet.

Pä förmaksbordet ligga några böcker; de äro engelska, ifall ej

någon bok, som kommit som premium med en svensk-amerikansk

tidning, haft så pass snyggt band, att den får ligga på parad.

Möblerna äro lika i amerikansk stil. På väggarna hänga icke

några reproduklioner av svenska målares tavlor, ehuru utmärkta

sådana kunna erhållas till lågt pris, utan i stället på amerikanskt

sätt fars och mors porträtt och vigselattest samt barnens dopattester.

Ibland ser man inom glas och guldram bilden av en liten stuga.

Det är fars eller mors födelsehem. Frågar man barnen, i vilken

trakt av Sverige fars eller mors vagga stod, så skola de svara

i 9U fall av 100: T don"t know." Med liv och lust fira

svenskamerikanerna I juli varje år, men det föll ingen svensk-amerikansk

organisation in att fira den G juni 1909. När man ser sådan

häpnadsväckande likgiltighet gentemot Sveriges nationella och

kulturella liv hos svensk-amerikanerna, kan man väl icke, synes mig,

säga, att svensk-amerikanerna älska Sverige.»11

Detta är nog ett hårt tal för de hemmasvenska patrioter, som

ivra för vad de benämna allsvenskhet och allsvensk samling, men

det återgiver icke desto mindre sanna och verkliga förhållandet,

•lag säger rent ut, och jag vet, att jag kommer alt upprepa del

i en eller annan form, innan jag blir färdig med boken, att kampen

för allsvensk samling är, vad svensk-amerikanerna beträffar, hopplös.

Att somliga även bland svensk amerikanerna äro mycket svenska

av sig, och att de tal, som hållas vid tillställningar och fester, varmed

svenska studieresande och föreläsare hedras, kunna giva intryck

av, att där råder stark svensk livaktighet, är väl sant, men har i

själva verket ingenting att betyda. Mycket säges vid festliga

tillfällen, som icke är allvarligt menal utom för stunden, och

den, som vill göra sig besvär alt undersöka förhållandena, skall

till sin förvåning finna, att även de svensk-svenskaste

svenskamerikanernas barn mycket sällan kunna tala ett enda ord svenska.

I.iv och lära överensstämma som bekant icke alltid med varandra.

Betecknande är, vad cn svensk-amerikansk skolman och präst

nyligen skrev i cll brev till mig. Så här uttryckte han sig:

Mina barn tillhöra fjärde generationen här i landet å moderns

sida. Faslän engelskan är det språk de mest umgås med, och

på vilket de leka och drömma, äro de likväl svenskar i namnets

bästa betydelse. De ha lärt sig svenskan mer med lock än med

pock.. Här synes man verkligen ändå ha gjort sig besvär att

söka lära barnen svenska. Hur det lyckats, då det måst göras

med lock., blir en annan fråga. Hur svensk jag än själv är i

tankar och livsåskådning, är jag dock icke blind för faran av att

driva svenskhetspropagandan för långt. Svensk-amerikanerna vilja

uppenbarligen vara amerikaner först och främst och svenskar endast

i andra rummet. Detta är fullkomligt riktigt, då de ämna stanna

i Amerika, och deras barns välfärd tillgodoses bäst genom alt

icke påyrka, att de skola bli svenskar. »Att lära dem svenska

språket är riktigt och bör ej försummas», skriver von Koch i

sin bok Emigranternas land, -men att starta dem i livet med

huvudsakligen svenska intressen, eller rättare utan en tillräcklig

fond av amerikanska intressen, är alt inskränka deras

verksamhetssfär till den jämförelsevis ringa krets, som svenskarna

representera. Det är att minska deras möjligheter samtidigt med del

svenska namnets anseende på denna alla nationers tàvlingsinark.

Här ha vi en svensk författare, vars egen fosterländskhet icke kan

dragas i tvivelsmål. men som ändå förmår bedöma cn

svenskamerikansk angelägenhet praktiskt.

Efter dessa avvikelser från ämnet återvända vi till

emigrationsfrågan. Jag har förut sagt, all den är i huvudsak en ekonomisk

fråga. Jag förnekar visst icke, att även andra faktorer inverkat pä

utvandringen, såsom avsky för beväringsexercis, det ledsamma

svenska beskattningssystemet, klasskillnaden och i forna tider12

religiös förföljelse samt i enstaka fall lusl all se sig om i världen.

Allt detta har i mer eller mindre mån varit medverkande orsaker,

men huvudorsaken till utvandringen har varit emigrantens önskan

att förbättra sin ekonomiska och sociala ställning. 1 hur hög

grad emigrationsfrågan är ett ekonomiskt problem, finner man vid

en överblick av den amerikanska invandringsstatistiken. Ar 18!)2

anlände till Amerika 41,815 svenskar, året därpå 35,710. Under

tiden hann det bli bekant i Sverige, att tiderna börjat bli dåliga

i Amerika. Vips sjönk siffran, så att under de närmast följande

åren mindre än hälften och senare knappt mer än en tredjedel

av del vanliga antalet svenskar utvandrade. Siffran för 1898 var

föga över 12,000. Med de inträdande bättre tiderna steg den

igen och nådde sin höjdpunkt 1903, då över 46,000 svenska

invandrare kommo till Amerika, en siffra som överträffats endast

tre gånger, nämligen åren 1881. 1882 och 1888. då de svenska

invandrarnas antal var resp. 49,760, 61,607 och 54,698. Vintern

1906—7 inträdde äter i Amerika en period av tryckta konjunkturer.

Om man ej visste det av egen erfarenhet, kunde man se det av

invandringsstatistiken, ty medan är 1905 över 26,000 och 1906

över 23,000 svenskar kommo till Amerika, sjönk siffran för 1907

till 20,589 och för de följande två åren till 12,809 och 14,171.

Aret därefter var den återigen över 23,000. Men en så oerhörd och

plötslig minskning som den under 1915 skedda, då endast 7,512

svenskar utvandrade, den lägsta siffra sedan de dåliga åren 1871- 8.

då antalet svenska utvandrare till Amerika blott uppgick till mellan

5- och 6,000 pr år, kan icke förklaras på ovan anförda grund, helst

som konjunkturerna åtminstone i östra delen av Amerika voro

jämförelsevis goda. utan måste ha berott på det genom kriget

framkallade osäkerhetstUtståndet, den försvårade samfärdseln saml i

synnerhet på den omständigheten, att tillstånd till utflyttning

förvägrades de värnpliktiga.

Alt beklaga sig över emigrationen är lönlöst. Den bör enligt

min tanke betraktas som en nödvändig länk i den kedja av

världshändelser, som har till uppgift att dana nya riken och skapa nya

former av civilisation. Emigrationen har en hög och stor mission

att fylla och gagnar direkt utvandrarna och det land, till vilket

de flytta, och indirekt på flera sätt det land som de lämna. Den

svensk-amerikanske diktaren E. W. Olson har på ett träffande och

vackert sätl ultryckl den enda rikliga nonnen för bedömande av

emigrationsfrågan, dä han i sitt poem Emigrantens hälsning säger

till modern Svea:

»Nämn ej främlingar de barn du ammat vid dill eget bröst,

Om de bort från hemmet irrat. lockade av lyckans röst.

Älskar dig den sonen mindre, vilken lytt naturens bud

Och sin moder övergivit, för att bliva när sin brud?»13

Hur många invånare liar emigrationen till Amerika berövat

Sverige"? Förenta staternas invandringsstatistik svarar, att under

åren 1857—1909 omkring 1,053.330 personer inflyttade från Sverige,

och att av tlessa 665,207 funnos kvar vid senaste folkräkning, ur

1910. Vidare funnos 5-16,788 personer, födda i Amerika av i Sverige

födda föräldrar, 233,771 födda i äktenskap, där bägge föräldrarna

voro svenskar, men blott en av dem född i Sverige, samt 92,473

födda i äktenskap, där en av föräldrarna var född i Sverige och

den andra tillhörde någon annan nationalitet. Enligt dessa

uppgifter, de senaste tillgängliga, var svensk-amerikanernas antal år

11) 10 1,445,769, dà man med svensk-amerikaner menar endast dem.

som antingen själva äro födda i Sverige eller äro födda i första

led av svenska föräldrar i Amerika. Räknas därtill de, som fölls

i andra eller tredje led av i Amerika födda svenskar, så torde nog,

såsom också allmänt beräknas, det svensk-amerikanska folket kunna

anslås till nära 2 miljoner individer.

1 Sverige har man på vissa håll under de senare åren utbytt

uttrycket svensk-amerikaner mot Amerika-svenskar. Jag förstår icke,

vari vinsten av delta utbyte ligger. Uet nva uttrycket tyckes säga

mindre än det gamla och snarare beteckna ett tillfälligt vistande

än en stadig bosättning. Inom amerikanska kretsar har den åsikten

mer och iller börjat framträda, att alla i Amerika bosatia skulle

kalla sig rätt och släll amerikaner. I F.uropa går man på vissa håll

till en motsatt överdrift. Uet berättas, att tyske kejsaren, då cn

deputation från Amerika presenterade sig för honom som

tyskamerikaner, kärvt svarade: »Jag känner till etl folk, som heter

tyskar, och ett annat folk, som heter amerikaner, men jag känner

icke något folk, som heter tysk-amerikaner.» Uet ligger också

onekligen något dunkelt och svävande i dessa s. k.

bindestrecks-namn: tysk-amerikaner, svensk-amerikaner o. s. v. De komma

dock att äga sitt berättigande, sä länge den amerikanska

befolkningen erhåller tillskott från andra länder. Vart Tolk vill ju gärna

behålla och bevara så länge som möjligt vad gott det fört med sig

från fosterlandet i form av fäderneärvd kultur, traditioner, språk

och seder, då det icke därigenom hindras från att bli goda och

nyttiga medborgare i det nya landet. Det är genom dessa tillsatser

av främmande idéer och uppslag, som ensidighet förebygges i det

nya landets kultur och utveckling. Något färdigbildat amerikanskt

folk finnes icke och kommer icke på länge all finnas. Det

amerikanska folket införlivar alltjämt med sitt väsen nytt blod, nya

tankar, nya ideal från de olika nationer, som i Amerika undergå

en sammansmältningsprocess, och under tiden strävar varje nation

på sitt vis för sitt eget ej mindre än för det allmännas bästa. Sä

ha svensk-amerikanerna genom sina kyrkor, skolor, tidningar,

sjukhus, barnhem och andra välgörenhetsinrättningar, på samma gång

som de själva arbetat för republikens utveckling, skapat inom den-22

samma ell Svensk-Amerika i ideell bemärkelse, icke en stat i

staten, icke ett geografiskt eller politiskt Sverige i Amerika, men

i figurlig mening en härd för svenska minnen, känslor och

strävanden.

Det är detta Svensk-Amerika, det svenska elementet i den

amerikanska samhällskroppen, som denna bok skall söka skildra. Det

kan icke förnekas, att Sverige i mänga är visat en upprörande

likgiltighet för svensk-amerikanernas strävanden, även om på senare

tider ett omslag i tänkesättet börjat skönjas. Bland

svcnsk-amcri-kanerna har dock ännu icke den föreställningen hunnit skingras,

att dc äro sedda över axeln särskilt av de högre klasserna i Sverige,

och att man där betraktar Amerika och allt amerikanskt med ett

visst förakt. 1 sitt poem: När svenskheten bevaras, har den

svenskamerikanske diktaren Jakob Bonggren givit luft ål sin harm över

hemmasvenskarnas avoga sinnesstämning:

Mitt älskade Sverige, frejdade mor!

Jag vet, att du giver

Det bästa du kan åt stillsamme bror,

Som hemma förbliver.

Men det vet jag ock: När en av oss bort

Från hemmet får flytta,

De känslor, för denne du hyst, inom kort

Bli sorgligt förbvlta.»

Är detta överdrift, eller finnes verkligen fog för en sådan

uppfattning1? Nog har det många gånger sett så ut. I sin avoghet mol

emigrationen har den svenska tidningspressen varit alltför benägen

att upplåta sina spalter ät absolut ovederliäfliga skribenter, som

av pur illvilja eller av förtrytelse över att dc i Amerika ej rönt den

framgång eller blivit så uppskattade, som dc i sin inbilskhet

förvänta!, sökt hämnas genom att offentligen beljuga eller förringa

det land, som dock berett hundratusenden av deras egna landsmän

en god och trygg tillvaro. Om dessa skrivelser kunnat medföra någon

nytta i ett eller annat avseende, vore ej så mycket all säga. Men

det är, som en gammal svensk-amerikan uttryckte sig i ett brev till

mig, så, att det strunt och pladdcr, som skrivits mot Amerika, icke

hjälpt det allra ringaste att hejda utvandringen, utan endast väckt

ont blod bland de utvandrade. Den svenske tidningsmannen ocli

författaren V. H. Wickström anmärkte samma sak redan för länge

sedan »De förolyckade existenser, som utvandra från vårt land.

äro försvinnande få», skrev han. »men de ha tlock inverkat

ofördelaktigt på hemlandets uppfattning av Amerika. Oftast oförmögna

att försörja sig själva, vädja de oupphörligen till sina landsmäns

barmhärtighet samt ladla dem, då icke deras måttlösa krav

uppfyllas. Då dc dessutom sakna blick å ena sidan för sina egna svag-tö

heter och felsteg, å andra sidan för den stora republikens

glänsande utveckling på alla områden, få deras skildringar av Amerika

drag, tillsatser och stämningar, som ställa landet i en fullkomligt

falsk dager. I detta hänseende ha "litterära utvandrare gjort

mycket ont.

Oni det också, såsom ovan antytts, rättvisligen måste erkännas,

att man i Sverige börjat få en ny och riktigare syn på lingen och

icke längre betraktar Amerika uteslutande som ett humbugsland,

befolkat av idel skojare och banditer, utan i allmänhet är villig

alt erkänna dess förtjänster, åtminstone på den materiella

utvecklingens fält, så är dock den gamla känslan av agg och misstro

ingalunda utplånad. Än i dag får man tidtals se rena vanvettigheter

om Amerika i eljest ansedda tidningar, av vilka man borde kunna

vänta bättre omdömesförmåga och urskillning. Men intresset för

deri nya världen och i synnerhet dess medborgare av svensk

härkomst är i alla fall större än förut, och man kan våga hoppas, att det

var en tämligen allmänt gängse mening doktor Wigert-Lundström i

Göteborgs Morgonpost uttryckte, dä ban i tidningens

välkomsthälsning till de svensk-amerikanska pressmännen i april 1916 skrev

»Men även för oss hemmasvenskar är del en Traga av vital

betydelse, att vi långt mer än förut anknyta till och söka känning med

det stora liv, som rör sig överallt ute i världen. Vi kunna, när \i

se djupare, icke undgå alt inse den stora förmän vi äga därigenom,

att vi i ett land som Förenta staterna ha egna landsmän att i detta

avseende sluta oss till.» lians yttrande på annat ställe i samma

hälsning, att vi veta, alt det till övervägande del icke är hos

Amerikasvenskarna det brustit, när under gångna tider det understundom

sett ut, som om en gemensamhet mellan det gamla och del nva

Sverige icke ens existerade», är i själva verket etl vackert

erkännande åt svensk-amerikanernas plikttrohet mol ett fosterland, som

i obetänksamhet ofta beskyllt dem för förräderi och pliktförgåtenhol,

därför att de, kanske i de flesta fall med sorg i hjärtat, sökt sin

utkomst i ett löftesrikarc land.

»Oni de i del gamla hemlandet verkligen hade klart för sig,

vad underklassens barn" kunna Åstadkomma under gynnsamma

förhållanden, sådana som här förefinnas», skriver den svensk-ameri

kanske författaren Johan 1"erson i sina ypperliga svensk-amerikanska

studier, -skulle de, om de besjälades av den så mycket omordade

fosterlandskärleken, åstadkomma en social omvälvning i godo.» Häri

antydes det enda rationella sättet att stävja utvandringen, om den

nu verkligen bör stävjas. Men det sker icke enbart genom alt. som

Adrian Molin uttrycker det i sin bok Vanhävd, predika Sveriges

förträfflighet, med moralkakor om allt, vad man med flit,

spar-samhet och försakelse kan skaffa sig här hemma. Denna

vaneföreställning, att man kan prata bort emigrationen och bygga egna

hem med välmenta fraser, måste röjas undan, så alt det blir rum16

för ett Fruktbart, positivt arbete. > Och en vink om hur det skulle

kunna tillgå giver samme författare på ett annat ställe, där han

säger: Vi hämta med förkärlek, särskilt när del gäller tekniska

och ekonomiska ting, våra förebilder från Tyskland. Man kan

beundra tyskarnas organisationsförmåga; för min del tror jag

dock att del vore lyckligt, om vi kunde korsa det tyska systemet

med några inslag av sunt demokratisk amerikansk organisation.»

Den hos en del entusiaster uppkomna tanken på all àterlocka

de redan utvandrade titi Sverige är enligt min mening outförbar

utom möjligen i ett eller annat enstaka fall. Vidsynta svenska

Amerikaforskare ha också insett delta. Sålunda yttrar den förut

omnämnde E. 11. Thörnberg i en avhandling om

svensk-amerikanerna och Sverige: >Än i ett hänseende, än i ett annat verka

faktorer, som fjärma de utvandrade frän hemland och hemmavarande,

ehuru vår egen utveckling i vissa fall glider åtskilligt i riktning

mot den anglo-anierikanska folkvärlden. Det avlägsnande, som i

alla händelser sker, jämte de obestridliga ekonomiska fördelar, som

Amerika erbjuder, måste väsentligt reducera våra förväntningar på

en större återinvandring. Amerikas dragningskraft pà dem, som en

gång blivit hemmastadda inom dess gränser, är ofantlig. I all

synnerhet verkar den på kvinnorna. Barnen spela i detta avseende

en utomordentlig roll. Äro de födda eller fostrade därute och ha de

tillbragt några år i de amerikanska skolorna, då ges föga hopp för

deras trevnad här.»

Vad underklassens barn» åstadkommit såsom svensk amerikaner

skall visas i några av de följande kapitlen. Den med Amerika

obekante läsaren skall knappast undgå att känna sig förvånad däröver,

så storartat är det verk, som dessa fattiga utvandrare från Sverige

uträttat i sitt nya hemland. Nå, men alla de otaliga, soin misslyckats

och gått under, skall inlet sägas om deni? frågar kanske någon av

de många Amerikatvivlare, som så gärna vilja slà pà den

strängen. Om de vore värda det, eller om de utgjorde något avsevärt

antal, eller om landet och dess förhållanden vore skuld till deras

missöde, skulle jag skriva om dem också utförligare, än vad som

kan komma till synes på enstaka ställen i boken. Men nu är det så,

att historien om alla dessa förolyckade existenser är till största

delen cn myt, uppfunnen av personer, som gjort till sin uppgift att

nedsvàrta och beljuga Amerika. Det ligger i öppen dag, alt bland

ett visst antal människor det alllid måste finnas en viss procent,

som av cn eller annan anledning icke lyckas så bra i sina företag

som de andra, eller som icke bry sig om att företaga sig någol. Icke

alla svensk-amerikaner ha rätt att vänta samma framgång. Varför?

Emedan de icke alla äga samma arbetsförmåga, samma ihärdighet,

samma tur, icke alla äro lika påpassliga. ordentliga, flitiga,

beräknande eller omtänksamma. Men pratet om, alt tusenden gå under

i elände, eller hur nu frasen lyder, är prat och intet annat. Lät oss17

se, vad cn av de svenska studieresandena, G. von Koch, säger om

saken: »Mina undersökningar om svenskarnas nödställdhct», skriver

han i sill förtjänstrulla arbete Emigranternas land, »ha givit vid

bauden, att våra landsmän därute i mycket ringa grad, jämfört

med andra immigranter, bidraga att öka fattigvårdsbördan och

brottsligheten. Visserligen påträffar man icke så få svenskar, som

förolyckats i det nya landet, och därvid visar sig dryckenskapslasten

vara det skär, varpå det största antalet strandar. Men det torde

kunna antagas, all de flesta av dessa individer redan i sitt hemland

varit mer eller mindre på fallrepet, och i varje fall utgöra de icke

någon avsevärd procent av de svenska emigranterna. Det är också

cn missuppfattning, att de svåra arbetskriserna skulle vålla någon

allmän nöd bland våra landsmän. För nykomna och icke

yrkeslärda arbetare betyda säkerligen dessa perioder stor arbetslöshet,

och det lider ej heller tvivel, att svenskarna liksom andra därute

under ekonomiska krislider måste inskränka sig och förbruka gjorda

besparingar. Men det var för mig en ständig källa till förvåning,

att verkningarna av de dåliga tiderna ej voro mer i ögonen fallande

bland våra landsmän.»

Bland de hundraden och åter hundraden av svensk-amerikaner,

som författaren kommit i beröring med, kan ban endast erinra sig

ett litet fåtal, om vilket uttrycket förolyckats skulle kunna användas

med någon befogenhet, och av dem icke en enda, som ej hart sig

själv atl skylla för sin olycka. Jag har gång på gång träffat arbetare,

som vårdslöst under årets lopp kastat bort hundratals dollars på

krogdisken utan någon tanke på framtiden; folk, som efter några

fi månaders arbele i fiskerier, skogsläger, sågverk m. m. kommit

till staden med ett par, tre hundra dollars på Hckan och inom några

veckor, stundom inom några dagar, till följd av eget slarv och

vårdslöshet varit barskrapade. Om sådana skulle till slut hamna

på fattighuset, vore det väl ej underligt. Men inte rår Amerika för

det. Det skulle gått dem likadant och på kortare tid, om de farit

fram på samma vis i Sverige. Jag har haft tre vänner, som hamnat

på fattighuset. Två voro tidningsmän, men personer utan ringaste

begrepp om ekonomi, slarviga, tanklösa och utan ruter i sig; den

tredje en förrymd bankkamrer, som kom till Amerika ined 48,000

kronor och inom 15 år gjorde av med vartenda öre och allt vad

ban dessutom förtjänade under tiden. Det finns också gott om

personer, som efter vanligt folks sätt att döma befinna sig i en

god ekonomisk ställning, ha goda inkomster och förstå att taga

vara på dem, men ändå knota, klaga och jämra sig över sin

ställning samt, om de äro socialister, skålla på del kapitalistiska systemet,

som rånar och plundrar dem. En av mina vänner, som tillhörde

den klassen, men f. ö. var en duktig och präktig karl, kallade sig

alltid för proletär, även eüer det ban avslagit ett anbud på fl,000

dollars (33,000 kronor för en egendom, som han på kortare lid än

— Skarstedts18

20 år förvärvat tned arbete i sitt yrke, på samma gång som lian

försörjt sin familj och levat i vad man mycket väl skulle kunna

kalla välmåga. Jag har råkat åtskilliga andra proletärer av samma

sorl, vilkas fattigdom i själva verket bestått i oförnöjsamhet.

Varmed naturligtvis icke är sagt, att det icke också finnes verkliga

proletärer även bland svensk-amerikanerna. Jag själv, om någon, kan

räknas till de ekonomiskt förolyckade existenserna, eftersom jag

sällan kunnat förtjäna ett ordentligt uppehälle, varmed jag menar

500 dollars om året, men inte kan det därför falla mig in att skylla

Amerika för vad jag själv förvållat genom abnorm frihetskärlek,

lojhet eller likgiltighet. Jag instämmer till fullo med den förul

citerade svenske författaren Adrian Molin, då han säger: »Vi

ha ingen anledning att syssla med dem, som misslyckats. Amerika

är landet för de starka och livsdugliga, icke för de svaga och veka.

och det skall fortsätta att locka de bästa och företagsammaste med

ekonomiska utsikter, med föreställningar om frihet och jämlikhet,

med äventyrets skimmer över livskampen, lill dess Sverige förmår

binda dem i samhörighet med hembygden, i tro på framtiden

starkare, än Amerika lockar dem.»

För övrigt visar statistiken, att risken att komma på faltighusel

är många gånger större i Sverige än i Amerika. Enligt uppgift

(del I, sidan 297) i del på svenska statens bekostnad utgivna stora

verket Sweden av J. Guinchard åtnjöto 236,918 personer i Sverige

fattigunderstöd år 1910, eller 4,310 på varje 100,000-tal invånare.

Motsvarande siffra för Amerika var samma år 92 pr 100,000 invånare

och för skandinaverna i Amerika 151 pr 100,000. Ar 1890, det

sista år, för vilket uppgift finnes om svenskarna ensamt, voro 113

på 100,000 fattighjon.

Så ha vi det ofta upprepade talet om vansinnesprocenten bland

svensk-amerikanerna. En av de svenska studieresandena lär ha

givit upphov därtill genom det barocka påståendet, alt 37 procent

av emigranterna bli vansinniga, de flesta till följd av hemlängtan.

Det är ofattligt, hur en så påtagligt osann uppgift kunnat tagas

för kontant av någon människa, som icke själv var vansinnig.

Van-sinnesprocenlen är visserligen högre i Amerika än i Sverige. 1910

funnos i Amerika 201 vansinniga på vart 100,000-tal invånare, i

Sverige endast 142. Men det är att märka, att vansinnesproccnten

är i tilltagande i bägge länderna och i Sverige i högre grad än i

Amerika. 1 Sverige tillväxte antalet vansinniga mellan 1860 och

1910 frän 26 lill 142 pr 100,000 invånare, i Amerika från 125 till

204. 1 Sverige har således de vansinnigas anlal på 50 år mer än

sexdubblats, medan det i Amerika ökats med endast 6lVs procent.

I Amerika är det huvudsakligen de invandrade folken, som befolka

dårhusen. Enligt 1910 års statistik var vansinnessiffran för de

infödda amerikanerna 169 pr 100,000 infödda, för de invandrade

däremot 405 pr 100,000 invandrade. Och bland de sistnämnda19

intogo svenskarna tredje rummet. Irländarna kommo först med

974 pr 100,000, därefter schweitzarna med 602 och sä svenskarna med

553 pr 100,000, d. v. s. 55 hundradels procent. Det är ju en

hög siffra, inen steget därifrån titi studieresandens 37 procent är

dock betydligt! Närmast efter svenskarna kommo tyskarna med

551 pr 100,000, fransmännen med 524, norrmännen med 511 och

Danmark med 387 pr 100,000. Av de under det senaste räkenskapsåret

å dårhusen intagna kommo också irländarna i främsta rummet

dc komma alltid främst, när det gäller alt bli tillvaratagna på

allmän bekostnad, i fattighus och fängelser likaväl som på dårhus ,

scliweitzarna i andra rummet. Men här kommo norrmännen före

svenskarna med 133 och svenskarna blott med 131 pr 100,000.

Mellan dem och danskarna voro 6 nationer. F.ndast 97 danskar

pr 100,000 intogos det året å dårhusen. Dessa siffror visa tydligt

att svensk-amerikanerna och norsk-amerikanerna falla offer för

vansinnet lättare än dc flesta andra invandrade folken. Då

vansinnessiffran i Sverige tilltager i sådan oerhörd progression, jämfört med

vad fallet är i Amerika, är det väl icke orimligt att antaga, att

svensk-amerikanerna bära fröet inom sig, ärvda anlag så att säga.

Att skylla förhållandet endast eller huvudsakligen på hemlängtan

torde vara förhastat. Hemlängtan anfäktar väl alla folk mer eller

mindre, når de komma till ett främmande land. Italienarna lida

säkert lika mycket av hemlängtan som svenskarna. Dc äro mycket

ivrigare än svenskarna att spara ihop pengar med tanke på att

återflytta till sitt fädernesland. Likväl stå dc sist i listan i fråga

om vansinne, med endast 136 pr 100,000, således icke ens en

fjärdedel så många som svenskarna. Hos de flesta invandrare, svenskar

såväl som andra, går hemlängtan över på kort tid. För egen del har

jag aldrig iakttagit den i så utvecklad grad hos någon att den skulle

kunna antagas leda till sinnesförvirring. De, som anfäktas därav,

kunna ju, om de verkligen allvarligt önska det, ulan någon nämnvärd

svårighet, ifall de vilja arbeta och spara, fä den stillad genom att

göra en resa till hemlandet i likhet med så många andra

svenskamerikaner, som flacka och fara mellan Sverige och Amerika.

Det må vara sant, som flera författare anmärkt, att falsk stolthet

i många fall hindrar dem från att återvända och utsätta sig för

gyckel och speord, därför att dc blivit besvikna i sina

förhoppningar, och att de därför hellre stanna kvar och lida i tysthet.

Jag vill ej bestrida det, emedan jag ej vet något därom ocli icke

kan sätta mig in i en dylik tankegång. Ett faktum år i alla fall, att

de flesta, som längta till Sverige, efter sin återkomst dit längta lika

starkt tillbaka till Amerika.

I sin bok History of the Scandinavians of the United States

skriver O. N. Nelson: »Det är svårt att angiva någon särskilt

för-hårskande orsak till den verkliga eller skenbara vansinnestillväxten

bland skandinaverna i Amerika. Sannolikt gör deras allvarliga och20

djupa karaktär i förening med deras inbillningsfönnåga och poetiska

natur många av invandrarna oskickliga att uthärda det intensiva

trycket av beständigt återkommande och ofta fanatiska religiösa

stridigheter, sociala omvälvningar, politiska upprctelser, besvikelse

i kärleksaffärer och finansiella motgångar. En hycklare eller en

andligt stark karaktär kan t. ex. studera de olika religionssystemcn

utan fara och med en viss behållning för sig själv. Men en djupt

allvarlig, obildad människa med endast måttlig begåvning löper

risken att bli tokig, om hon fördjupar sig i dylika studier. Det är

möjligt, att flertalet av skandinaverna i Amerika taga ett djupare

intresse i religiösa frågor än flertalet inom andra nationer, och det

finns personer, som av ren obetänksamhet begagnat sig av deras

allvarliga sinnesriktning och eggat upp dem utöver vad deras krafter

tålt vid. Detta antagande bestvrkes i viss mån av statistiken, ty

dansk-amerikanerna, som sällan bry sin hjärna onödigt med religiösa

spörsmål, synas vara mindre utsatta för att bli vansinniga än

svenskar och norrmän. Utan tvivel ha också fylleri och utsvävningar

fört många skandinaver till dårhusen.» Om, såsom jag sett uppgivet,

det huvudsakligen år kvinnkönet, som drabbas av det onda, torde

nog religionsgrubbel snarare än hemlängtan vara förnämsta orsaken

till vansinnesökningen bland svensk-amerikanerna.

Men vare sig vansinnesfrekvensen bland svensk-amerikanerna är

i tillväxt eller icke — i fråga om ärlighet och laglydnad åtnjuta de

ett välberältigat anseende. 1 fängelserna funnos 1908 endast 50S

skandinaver eller 10 på 100,000, och mycket sällan göra de sig

skyldiga Ull något grövre brott. Några få gånger har dock hänt,

att svensk-amerikaner dömts till dödsstraff för mord, i ett par fall

orättvist, vadan domen ändrats, tack vare landsmäns ingripande.

De synas emellertid färdiga att ingripa, även då intet skäl finnes

därför. Detta är nog ett äkta svenskt drag, medfört frän hemlandet,

där det kan hända, enligt vad många hemmasvenskar berättat, att

allmänheten, då en polisman har svårt att reda sig med en fänge,

antingen icke alls bekymrar sig om saken eller också tager parti

för den fångne mot polisen, och där för resten lagen själv i vissa

fall har mindre förbarmande med en förorättad individ än med

den förorättande och t. o. m. bestraffar den, som försvarar sig

själv eller sill hem mot en bandit ocli därunder råkar skada denne

till döds. I Amerika råder både i teori och praktik en rakt motsatt

och vida förnuftigare princip, som dock icke synes överensstämma

med det svenska kynnet.

Svensk-amerikanen, i synnerhet den, som vid någorlunda mogen

ålder utvandrat, förblir i de flesla fall ganska länge i tankar och

livsåskådning svensk. Det finnes de, som aldrig amerikaniseras,

hur länge de än stanna i Amerika, och aldrig fatta intresse för

del nya landet. Det är om dessa man med någon befogenhet kan

använda epitetet rotlös. Komma de åter till Sverige, trivas de i21

många fall icke där heller, och de känna sig slutligen som främlingar

varhelst de befinna sig. Från denna slitning mellan stridiga känslor

äro deras barn befriade. De veta icke av mer än ett fosterland, och

dess lov tutas i deras öron i skolan och vid nationalfesterna, tills

de känna sig fullt och fast övertygade om, att Amerika är det enda

land på jorden, som är värt alt älska, och att intet annat land i

något som helst avseende kan därmed jämföras. Härigenom uppstår

i många familjer ett visst obehagligt förhållande mellan föräldrarna

och barnen, av vilket de förra lida betydligt mer än de senare,

i synnerhet då, som fallet är i flertalet familjer, barnen fått högre

skolbildning än den föräldrarna åtnjutit Barnen växa upp och

lycka sig vara betydligt styvare än föräldrarna, kritisera deras

engelska och betrakta dem som efterblivna och gammalmodiga i idéer

och tänkesätt. Ej sällan leder detta till, att barnen indirekt och utan

att kunna precis göra sig reda för orsaken därtill fatta en sorts

förakt för föräldrarnas hemland och skämmas för sit^ härkomst.

Då jag höll på med tryckningen av en av mina böcker om

västkuststaterna, kom en dag en mycket framstående och förmögen

svensk-amerikansk affärsman, vars porträtt och biografi voro införd »

i boken, rusande in på tryckeriet och tiggde och bad. att han skulle

få slippa vara med i boken, llans 17-àrige son hade av en händelse

fålt nys om, att fadern givit sitt samtycke till biografiens införande,

och ville på inga villkor nu .tillåta», att han omnämndes i en svensk

bok. Det var kantänka genant för pojkslyngeln såsom varande född

i Amerika, att hans skolkamrater möjligen skulle kunna få reda

på, att han var av svensk härkomst. Tryckarna hade just lagt det

ark i pressen, vari biografien förekom, då affärsmannen anmälde

sin protest. Då ban fick höra vad det skulle kosta att uppehålla

pressen medan det 32-sidiga tryckarket ombröts, baxnade han.

Så mycket ville han ej betala för besväret. Händelsevis kom någon

pä den lyckliga tanken, alt herr sonen måhända kunde giva med

sig något, ifall endast porträttet uteslötes och ej droge

uppmärksamheten till biografien. Mannen blev glad över denna utsikt till

räddning och telefonerade till sonen. Denne gav verkligen

efter åtskilligt ordande hit och dit godhelsrullt sitt samtycke,

och sedan omarbetning företagits av biografien till utfyllande

av del uppkomna tomrummet, blev arket äntligen tryckt. Men

jag sade min mening om en fader, som låter sig kujoneras

av en pojkvasker. Vid elt annat tillfälle, då jag följt hem

med en god vän, som köpt en svensk bok av mig, såg jag

honom stoppa ned boken i en koffert och omsorgsfullt låsa igen

denna. På min fråga, varför han låste in boken, svarade lian:

»Jo, ser du, min pojke kunde få svn på den, och han är så förfärligt

emot allt svenskt, att han säkerligen komme att bränna upp den,

och det vill jag inte.» Jag gav min vän en duktig uppsträckning

och frågade, om han inte själv insåg, hur galet det var att låta22

en skolpojke regera huset på ett sådant sätt. »Jo», blev svaret,

jag är ledsen över, att det är så. men min "hustru har varit för

svag för honom och hållit med honom i hans amerikanska idéer,

och jag vågar inte opponera mig.» Och ändå var hustrun själv

född i Sverige. Lyckligtvis tillhöra dessa exempel undantagsfallen.

Naturligtvis är det föräldrarnas eget fel, att sådant eller annat av

liknande art kan förekomma. Vid besök i svensk-amerikanska hem

kan man få se dottern i paraddräkt vid pianot eller i gungstolen

med en roman i handen, medan modern, kanske gammal och

skröplig, sliter vid tvättbaljan eller stökar med skurning eller

matlagning. Och skulle man drista sig att giva en liten vink om,

hur del borde vara, händer det, alt modern långt ifrån att beklaga

missförhållandet försvarar det som något belt naturligt och i stället

beklagar hennes höghet dottern, som icke kan få allt så bra och

bekvämt, som hon förtjänar. Eget nog ser inan sällan något

liknande bland andra nationer, minst bland amerikanerna, i trots

av allt vad som säges om deras slappa uppfostringsmetod, utom

förslås i sådana kretsar, där icke modern heller själv gör något

arbete. Del finnes emellertid även mänga svensk-amerikanska hem,

där det tillgår på ell helt annat sätt och där barnen äro både snälla

och vördnadsfulla mot sina föräldrar, varav framgår, att den

invandrade svenskens ställning icke med nödvändighet måste förete

den obehagliga slitning mellan gammalt och nytt, mellan svenska

känslor och amerikanska intressen, som fördystrar tillvaron i

somliga hem.

Som en egendomlighet har anmärkts, att inom andra och tredje

generationen av svensk-amerikaner ett nyvaknat intresse för Sverige

och dess språk försports. Det är dock efter all sannolikhet endast

en låga, som snart fladdrar ut, framkallad huvudsakligen genom

inverkan från de svensk-amerikanska skolorna. De nyinrättade

kurserna i skandinaviska språk vid åtskilliga amerikanska

högskolor ocli universitet lära icke utöva någon särdeles storartad

dragningskraft på den svensk-amerikanska ungdomen. Även vid

de svensk-amerikanska läroverken bedrives undervisningen i de flesta

ämnena på engelska och talar den studerande ungdomen hellre

engelska än svenska. I inånga församlingar har man måst införa

engelska språket vid somliga av gudstjänsterna såsom enda medlet

att kvarhålla den uppväxande ungdomen. Svenskar och i synnerhet

svenskor, som komma till Amerika under uppväxtåren, då det går

lättast att lära ett nylt språk, föredraga innan lång tid gått engelskan

framför svenskan som samtalsspråk. .Man må skriva och tala så

mycket man vill om svenskhet, svenskt språk, svensk kultur o. s. v.

och ivra för deras upprätthållande, så blir man ändå aldrig annat än

en ropandes röst i öknen i försöket att stävja eller tillbakahålla

den stadigt pågående amerikaniseringsprocessen. Amerikas

tjusningskraft är för stark, och vad den lockat till sig, behåller den och23

omdanar efter sitt eget behag. Ett Svensk-Amerika i förut påpekad

ideell bemärkelse torde dock komma att finnas ännu en tid, och

det hade måhända kunnat vara starkare och mäktigare än det är,

om det icke under så långa tider mötts med missförstånd, oginhet

och brist på sympati från moderlandets sida. Det är emellertid

glädjande att se, att man i Sverige äntligen börjat intressera sig

för den livskraftiga telningen i den främmande jorden, och ännu

mer glädjande skall det bli, om detta intresse visar sig beståndande.KAPITEL 2.

En blick pä den amerikanska kartan ocli dess historia.

Hur har icke allt förändrats! Ser mitt

öga månne lätt?

Gärd vid gärd och teg vid tegar på den

fordom vilda slätt.

Ingen indian med skalper och med

svanens fjädrar prydd

Ser jag mer, blott några spillror av en

tid, som är förflydd.

J. A. Enander.

Från geografilektionerna under min skoltid minnes jag ännu,

vilken vikt det lades vid, att vi skolpojkar ordentligt lårde oss

namnen på alla de otaliga provinserna, departementen, kantonerna

och allt vad de kallades i de europeiska rikena, där sällan eller

aldrig någon svensk slog sig ned för livstiden, medan de

nordamerikanska staterna, i vilka redan då ett hundratusental svenskar

eller flera bosatt sig, lämnades så gott som alldeles obeaktade.

Detta var i stil med språkundervisningen, som gjorde franskan till

ett viktigt ämne och behandlade det blivande världsspråket

engelskan som en bisak. Det år åtminstone att hoppas, att undervisningen

ej är fullt så opraktisk nu. Säkert är, att det mesta jag visste om

Amerika före min utvandring var hämtat ur reseskildringar ocli

berättelser. Att kännedomen om Amerikas fysiska och politiska

geografi är ganska skral än i dag bland hemmasvenskarna, råkar

jag ha reda på, och det torde därför vara på sin plats i ett verk

sådant som detta all orientera läsaren en liten smula i det

främmande landets förhållanden, innan vi gå vidare i skildringen av

svensk-amerikanernas historia. Jag skall försöka att icke göra min

lektion lång eller tröttande.

Om läsaren alltså lägger framför sig en karta över Förenta

staterna, skall han finna landet uppdelat i ett slorl antal (48)

stater, de minsta belägna i östra delen av landet, de största i den

sydvästra delen. Dessa stater ligga alla mellan breddgraderna

25 och 49 och mellan längdgraderna 67 och 126, och hela området

mäter från öster till väster på det bredaste stället, d. v. s. närmast

söder om Kanadas gräns, 3,100 eng. mil (4,990 kilometer) och från

norr till söder 1,780 mil (2,865 kilometer). Ytinnehållet utgör

omkring 3,100,000 kv.-mil (8,033,075 kv.-kilometer) eller nära 182.")

gånger Sveriges ytinnehåll, som är 4-18,000 kv.-kilometcr. Men titi

Förenta staterna höra även territoriet Alaska, som ensamt är så

stort som en femtedel av staternas område, samt Porto Hieo, Guam

saml Filippinska ocli Hawaiiska ögrupperna i Stilla havet, vilka

sammanlagt upptaga ett ytinnehåll så stort som en fjärdedel

ax-Alaska. I detta kapitel skola vi dock endast hålla oss till det

egentliga stalsområdet, som begränsas i öster av Atlantiska havet,

i söder av Mexikanska viken och Mexiko, i väster av Stilla havet

och i norr av "Kanada och som vanligen åsyftas, då man talar om

Amerika.

Landskap i New Hampspire.

Ingen del av detta land är i politiskt avseende äldre än 300 år.

Visserligen hade redan på 1500-talet enskilda forskningsresande

trampat dess mark (Columbus såg som bekant aldrig det amerikanska

fastlandet), och visserligen gå dunkla sägner om, all nordmännen

100 år förut haft någon sorts koloni norrut på den östra kusten,

del s. k. Vinland, om vars läge de lärda fortfarande tvista. Men

det första egentliga och historiskt kända kolonisationsförsöket gjordes

1502 av franska hugenotter, som först slogo sig ned i South Carolina

och kort därefter i Florida, där koloniens medlemmar år 1565

mördades av en fransk expedition, som grundlade staden SI.

Augustine, Nordamerikas äldsta stad. 1607 anlades en engelsk koloni

i Virginia, mellan 1620 och 1636 slogo sig engelska puritaner ned

i Massachusetts och Rhode Island, och 1638 grundades den svenska

kolonien i Delaware. 1682 kom Penn med sitt kväkaresällskap till

Pennsylvania, och 1710 invandrade en mängd tyskar till samma stat.26

Under tiden anlades engelska kolonier i alla de östra staterna ocli

slutligen år 1733 en så långt söderut som i Georgia. Engelsmännens

framgång väckte redan tidigt avund i grannlandet Kanada, som

koloniserats av fransmän. Dessa uppviglade indianerna mot

engelsmännen, och blodiga krig rasade tid efter annan, tills äntligen genom

Quebecs fall 1759 fransmännens makt inom Amerika blev för alltid

krossad. Hur de engelska kolonisterna sedermera genom odrägliga

trakasserier från moderlandels sida retades till uppror mot Englands

regering och ärofullt tillkämpade sig oavhängighet, torde för läsaren

Vy av Klippiga bergen i Colorado.

vara bekant. Förenta staterna såsom nation räkna sin historia från

den 4 juli 1776, då frihetsförklaringen undertecknades av kongressens

ordförande, fast England först 1783 uppgav sina anspråk och

erkände den nybildade republiken som ett självständigt rike.

Förenta staterna bestodo vid denna tid av de på östkusten

"belägna 13 staterna Massachusetts (som då innefattade den

nuvarande staten Maine), New Hampshire, Vermont, Connecticut,

New-York, Pennsylvania, New Jersey, Maryland, Virginia, Kentucky,

North och South Carolina samt Georgia. Det söder därom belägna

Florida tillhörde Spanien och köptes av Förenta staterna 1819

fölen summa av 5 miljoner dollars. Republikens område nådde till

Mississippifloden. Landet mellan de uppräknade staterna och den

nämnda floden var en vildmark, som först längre fram uppdelades

och nu upptages av staterna Michigan, Wisconsin, Illinois, Ohio,27

Indiana, Tennessee. Mississippi och Alabama. Området väster om

Mississippiflodcn västerut till Klippiga bergen, med undantag

av-vad som nu är Texas samt New Mexico och södra delen av Colorado,

kallades Louisianaterritoriet och hade ömsom ägts av Frankrike

och Spanien. 1803 köpte Förenta staterna det av Frankrike för

15 miljoner dollars. Inom detta område ligga staterna Minnesota,

Oljemålning av Olor Grafström.

Sjö 1 Minnesota.

North och South Dakota, Wyoming, Montana, Nebraska Iowa,

Colorado, Kansas, Missouri, Oklahoma, Arkansas och Louisiana.

Det söder oin Louisianaterritoriet belägna Texas hade under många

ar varit tummelplatsen för strider mellan befolkningen, som sökte

upprätthålla en självständig republik, och Mexiko, då Förenta

staterna på begäran av Texasbcfolkningen år 1845 övertogo

området jämte dess till 7Va miljoner dollars uppgående skuldbörda

och införlivade det med sitt statsförbund.

Av området mellan Klippiga bergen och Stilla havet tillhörde

södra delen Mexiko. Den norra delen, som sträckte sig ända upp

till Alaska, ansågo sig både England och Förenia staterna ha

äganderätt till. Genom fredlig överenskommelse mellan de båda makterna

blev det 1816 delat så, att England behöll allt, som låg norr om 49

breddgraden, och Förenta staterna fingo området söder därom,28

vilket innehåller staterna Washington, Oregon, Idaho och västra

delen av Montana och Wyoming. Tvist om Texas" västra

gränslinje ledde till krig mellan Mexiko och Förenta staterna, ett av de

märkligaste i världshistorien så till vida, att den ena parten, här

Förenta staterna, vann seger i varenda drabbning och varje gäng

emot en större truppstyrka än sin egen. Genom fredsslut 1819

överlämnade Mexiko bela sitt område norr om del nuvarande Mexiko

till Förenta staterna för en köpesumma av 18 miljoner dollars.

Vy från Arizona.

Detta område upptages av staterna California, Nevada, Utah, Arizona

och New Mexico. Territoriet Alaska förvärvades 1867 genom köp

frän Ryssland. Frisel var något över 7 miljoner dollars. De

förutnämnda öbesittningarna i Stilla havet tillerkändes Förenta staterna

genom fredsslutet efter kriget med Spanien 1899, men Förenta

staterna erlade 20 miljoner dollars som ersättning för en del arbeten,

som Spanien verkställt pa de Filippinska öarna. Detta är i korthet

den ärorika historien om den stora amerikanska republikens

tillkomst och politiska utveckling.

Landskapet i alla de östra staterna är mer eller mindre

oregelbundet, bergigt, ojämnt och av naturen skogbevuxet, fast numera

en stor del av skogen bortröjts. Genom alla dessa stater stryka

bergskedjor, vilkas toppar i Maine, New Hampshire och Vermont

nå en höjd av 1—6,000 fot, i North Carolina nära 7,000 och i South

Carolina och Georgia 4,000. Längs kusten finnas lalrika vikar, de

nordligaste staterna äro rika på sjöar och alla på floder. Georgia

och Florida äro däremot låglänta ocli jämna. Klimatet i hela det29

norra området är strängt, med kalla, långa vintrar, och korta,

varma somrar, vilka i Massachusetts, New York och Pennsylvania

stundom förete tvära växlingar från stark hetta till kännbar kvla.

1 dc sydliga staterna South Carolina, Georgia och Florida är

vintern mycket mild. Dc väster om detta distrikt belägna staterna

Michigan, Ohio. Indiana, Kentucky, Tennessee och Mississippi äro

jämförelsevis jämna med omväxlande skog och öppna slätter. I

Illinois börjar del egentliga prärieoinrådet, den nakna, endast längs

strömdragen trädbevuxna grässlätten, vilken sträcker sig genom

Iowa, norra Missouri, Kansas, Oklahoma, Nebraska, södra och

västra Minnesota, bägge Dakotastaterna, större delen av Texas och

Snöfjället Mount Rainer i Washington.

östra delen av New Mexico, Colorado, Wyoming och Montana.

Södra delen av Missouri, hela Arkansas, Louisiana, Wisconsin, östra

och nordöstra Minnesota samt östra delen av Texas voro däremot

ursprungligen skogbevuxna, och en del av Arkansas och Missouri

är därtill bergig. Floderna i hela detta område äro talrika, men

många av dem torka mer eller mindre ut under sommaren. Inga

insjöar finnas utom i Minnesota, som är rikt på sådana. Många

av dem ha dock i mån som odlingen fortskridit visat benägenhet

att torka ut. Det hela är en högslätt, höjande sig från 1.000 fot

över havel i östra delen till 5,000 fot vid Klippiga bergen. Klimatet

utom i de sydligaste delarna är s. k. inlandsklimat, kännetecknat av

kalla vintrar och mycket varma somrar, med plötsligt påkommande

häftiga oväder, åska och stundom virvelvindar. Vinterns längd och

köld avtaga i mån som man kommer söderut från Dakota eller

Minnesota.

Genom Montana. Wyoming, Colorado och New Mexico stryker

den väldiga bergskedjan Rocky Mountains eller Klippiga bergen fram,30

ined en höjd av 6—11,000 fot över havet och enskilda bergstoppar,

som skjuta upp till en höjd av över 14,000 fot (1,207 meter . Väster

om denna bergskedja vidtager en ny högslätt, som sträcker sig

genom Idaho, Utali, Nevada, Arizona samt östra delen av Oregon

och Washington till nästa bergskedja, vilken löper genom Washington

och Oregon, där den kallas Cascadebergen, och längs California*

östra gräns, där dess namn är Sierra Nevada. Högslätten är en

pä en mängd ställen av förgreningar från de olika bergskedjorna

avbruten öken med ett klimat, som är något mindre kallt än på

motsvarande breddgrader öster om Klippiga bergen, men med heta

somrar i synnerhet i den sydligare delen. Sydvästra Arizona anses

Snöfjället Mount Chasta i California.

vara den varmaste platsen i Förenta staterna, ehuru stora delar

av sydöstra California nog kunna tävla därmed. Det är från

det på gränsen till California belägna Fort Yuma i Arizona vi fått

anekdoten om soldaten, som kom till helvetet, men bad att få

återvända och åtminstone hämta sin överrock.

Cascade- och Sierra Nevadabergen ha en genomsnittshöjd av

6—8.000 fot, men talrika snötäckta spetsar höja sig däröver. Flera

av dem äro frän 11,000 fot till 11,500 fot höga. Väster om dessa berg

är landet i Washington, Oregon och nordvästra California starkt

skogbevuxet. Här växa jordens största skogsträd. Klimatet är jämnt

och milt, med regniga vintrar och svala somrar. California

upptages till stor del av regnfattiga inlandsdalar med lång, het sommar

och kort, något dimmig vinter. Längs kusten är sommaren sval.

och i södra delen av staten har man liksom i Florida och trakterna

däromkring ingen vinter. De i klimatiskt avseende behagligaste31

trakterna av Förenta staterna äro belägna längs Stilla havskusten

och i vissa delar av Florida och Georgia.

Av ovanstående torde läsaren kunna bilda sig en någorlunda

korrekt föreställning om landet i dess helhet. Alt ingå i detaljer

och framställa de många skiftningar och avvikelser, som förekomma,

skulle taga för mycket utrymme ocli tillhör för övrigt icke de

ämnen, som föreligga till behandling.KAPITEL 3.

Svensk-amerikanernas val av boningsplatser.

Västerut, där solen strälar över fria

mänskors land.

Västerut, där inga trälar kväljas under

snöda band,

Västerut, där mänskovärde t varder erkänt

dock till slut,

Västerut, där flit ger ära, flit ger makt

— gå västerut!

Magnus K 1 m 1) 1 a d.

Såsom vi känna av historien, skedde den första svenska

utvandringen till Amerika på hösten 1637, då en expedition under befäl

av Peter Minuit avseglade från Göteborg i ändamål att grundlägga

en svensk koloni i Amerika. Expeditionen ankom i slutet av mars

1638 till kusten av Delaware, där kolonisterna tillhandlade sig av

indianerna en slräcka land längs Delawarefloden och anlade kolonien

.\ya Sverige. Under de följande åren utsändes inalles elva

expeditioner från Sverige, men kolonien tillväxte aldrig i någon nämnvärd

grad. Då den efter 17 års bestånd år 1635 kom under holländskt

välde, hade den knappt "100 invånare. Som minne av kolonien

kvarstå två kyrkor, den år 1700 uppförda Gloria Deikyrkati i

Filadelfia och den året förut byggda Heliga Trefaldighetskyrkan

i Wilminglon. I denna äldsta svensk-amerikanska koloni

uppehölls gudstjänst av svenska staten ända till 1831. Ar 1903

restes av en kvinnoförening i Delaware på den klippa, där de

första kolonisterna landstego, en minnesvård av granit med inskrift:

Denna sten utgör en del av den berghäll, på vilken de första svenska

kolonisterna i Amerika landstego den 20 mars 1638. På denna plats

stod fästet Christina, llär höllo svenskarna sina första ting och

firade i fästets kapell sin förslå gudstjänst i den nya världen.

Hest av Delaware Sociely of Colonial Dames den 29 mars 1903.»

Om kolonien Nya Sverige har så mycket skrivits, t. o. m. stora,

vidlyftiga böcker, att den som intresserar sig för dess historia

lätteligen kan finna alldeles tillräckligt med lektyr därom.

Det ursprungligen av den amerikanske tidningsredaktören Horace

Greeley givna rådet att gå västerut ha de svenska emigranterna

ganska samvetsgrant följt under 1800-talets senare hälft. Numera

påträffas svenskar i alla unionens stater, talrikast i de mellersta33

och sparsammast i de sydligaste. De »svenskaste» staterna äro

Minnesota med 208,000, Illinois med 230,000 och New York med

!H),000 svensk-amerikaner àr 1910. Naturligtvis har antalet sedan

dess betydligt ökats. Bland övriga jämförelsevis talrikt

svensk-befolkade stater hade Massachusetts 68,000, Iowa 66,000, Nebraska

58,000, Michigan 57,000, Washington 56,000, Wisconsin 55,000,

Pennsylvania 52.000, California 46,000, Kansas 35,000, Connecticut 31,000,

North Dakota 27,000, Colorado 25,000 och South Dakota 23,000

svensk-amerikaner. Först i ordningen bland de återstående 32

staterna kom Oregon med 18,000 och sist South Carolina med något

över 100.

Otyeniålnlng nv A. V. Anderson

Svenskarnes landstigning i Delaware år 1638.

Det första svenska kolonisalionsförelaget under 1800-talet kom

lill stånd genom förre Uppsalastudenten Gustav Unonius, vilken vid

31 års ålder utvandrade år 1811. åtföljd av sin unga brud, en

gammal trotjänarinna, ett par studenter och en lantjnnkare. Detta

lilla sällskap slog sig ned i trakten kring Pine Lake nära Nashota

och 31 mil (50 kilometer) från staden Milwaukec i Wisconsin och

gav sill nybygge namnet Nya Uppsala. Vid framkomsten beslotl

deras kassa av 100 dollars, varav 155 åtgingo till inköp av vagn,

ett par oxar och en järnspis. Den 11 nov., jämnt 6 månader efter

avresan från Uppsala, inflyttade de i sitt nybyggda stockhus. Med

jakt ocli fiske bidrogo de till hushållet. Under det följande årel

anslöto sig flera svenskar till nybygget, en baron, ett par löjtnanter

m. fi., samtliga genom uppfostran och vanor opassande för

nybyggarlivet. Inom några få är blev nybygget också i det närmaste

övergivet av de ursprungliga kolonisterna.

3. — Skarstedt.34

Unonius var född i Helsingfors 1810, son lill lagmannen Israel

Unonius. Familjen flyttade till Sverige och U. blev studenl 1830

samt avlade kameralexamen 1833. Under kolcraepidemien 1834 tog

ban plats som biträdande underläkare vid ett av Stockholms

kolera-sjukhus, varefter lian någon lid studerade medicin vid Uppsala

universitet. 1841 utvandrade han, som nämnt. Nybyggarlivet blev

honom snart för tungt, och som han redan flera gänger hållit

gudstjänster i sin stuga, till vilka grannarna infunnit sig, övertalade

hans vänner honom alt ägna sig åt prästämbetet. Han ingick 1842

vid ett episkopalkyrkan tillhörigt prästseminarium, genomgick en

treårig kurs och blev prästvigd 1845. Han blev därpå utsänd som

missionär bland skandinaverna i Wisconsin. Så länge lian drog

lön från den amerikanska missionskassan gick det bra, men när

ban försökte stifta egen församling ocli ville, atl församlingsborna

skulle avlöna honom, fick han till svar, att i Amerika fås

evangelium för intet. 1849 flyttade han till Chicago och stiftade

en svensk episkopalförsamling. Ilär verkade han oförtrutet och

var särskilt under koleraepidemien i början av 1850-talet de

svenska invandrarna till stort gagn. 1853 besökte lian Sverige och 1858

bosatte han sig där och ingick i tullverkets tjänst. Riksdagen

tilldelade honom en belöning av 3,000 kronor Tör hans arbete bland

utvandrarna. 1863—88 var han tullförvaltare i Grisslehamn,

samtidigt utövande prästerlig verksamhet, då tillfälle därtill yppade sig.

Han avled 1902 på Hacksta gård i Uppland, vilken ställts till hans

förfogande av hans ene svärson, bruksägaren Hugo Tamm. Unonius

utgav bl. a. det förträffliga memoarverket Minnen från en 17-årig

vistelse i nordvästra Amerika, vari han utförligt och intressant

skildrar sina amerikanska erfarenheter.

Rland medlemmarna av Unonius" koloni befann sig cn f. d.

löjtnant Polycarpus von Schneidau, som kom att spela cn roll i

Svensk-Amerikas historia. Han var född i Kisa, Östergötland, 1812,

son lill major von Schneidau. I unga år ingick ban vid Svea artilleri

ocli befordrades inom kort till löjtnant. Genom att gifta sig med

en judinna ansågs han enligt den tidens inskränkta tänkesätt ha satt

cn fläck på officerskårens anseende och tvangs därigenom att

resignera från sin befattning och lämna landet. Som han var gammal

bekant lill Unonius, slöl han sig till dennes koloni i Wisconsin, men

flyttade redan 1845 lill Chicago, där han snart erhöll en lönande

befallning som civilingenjör. Med pengar, som sångerskan Jenny

Lind under sin konsertresa i Amerika försträckte honom till inköp

av en daguerrotypapparat, uppsatte han en fotografialelje, den

första i Chicago och troligen i bela västern. 1851 utnämndes han

till svensk-norsk vicekonsul. Han skötte sin befattning med

beundransvärd duglighet, så länge hälsan stod bi. Han avled 1859.

Under 1810-talet anlände åtskilliga större sällskap av utvandrare

från Sverige. En Daniel Larson kom 1844 frän Jönköpings län som35

ledare för ett 50-tal emigranter, vilka slogo sig ned i Wisconsin.

Larson själv stannade i Brocklon, Mass., till 1851, dä han företog

en resa till Sverige. Vid sin återkomst lill Amerika hade han med

sig ett GO-tal utvandrare, av vilka en del stannade i Massachusetts

och blev grundstommen till den svenska skomakarekolonien i

Broek-lon och Campcllo.

Genom brev, som von Schneidau skrev till sin rader i Kisa,

lockades en mjölnare Peter Cassel och fyra andra familjer år 1845

att resa till Amerika. De slogo sig ned i Iowa och grundade den

svenska kolonien New Swcden 42 mil väster om Burlington. Genom

brev från Cassel föranleddes ett antal familjer i Västerlösa ocli

angränsande socknar att emigrera i ändamål att slå sig ned i

Cassels koloni. Sålunda avseglade i maj 18IG ett sällskap av 12

personer frän Göteborg. Efter ankomsten lill Iowa logo de miste

på vågen och kommo i slutet av sept. till Fort Des Moines, ett

gränsfästc, varest sedan den stora staden Des Moines, Iowas

huvudstad, uppvuxit. Varken mjöl eller annat matnyttigt fanns att köpa.

Del enda, som fanns till salu, var tobak och whisky, vilken

sistnämnda vara utbjöds till det billiga priset av 30 cenis pr gallon

(ungefär 25 öre pr liter;. Sällskapet fortsatte 25 mil 40 kilometer

längre bort och påträffade en amerikansk nybyggare och jägare

vid namn Gaston, som slagit sig ned i en vacker trakt. Fyra av

de svenska familjerna beslöto stanna där. De övriga vände tillbaka

»ch förenade sig i sinom lid med nybyggarna i New Sweden.

Gaston försåg sina nya grannar med majs och polatis och lärde

dem all leta upp träd, som lämpade sig alt göra bräder av. Små

stocklius uppfördes med eldstäder av jordtorvor utanför väggen.

Senare på hösten kom en man körande från Missouri med ett lass

mjöl och en annan med en boskapshjord. Nybyggarna köpte mjöl

efter ett pris av 5 dollars pr 100 skålpund (41 öre pr kilo), och en

av dem köpte en ko och en kalv för 10 dollars (37 kronor). Villebråd

fanns i ymnighet. Indianer kommo ofta på besök och visade sig

alllid vänliga. Pà våren börjades en nyodling med tillhjälp

av-skyfflar ocli hackor, och majs, potatis och grönsaker odlades.

En av nybyggarna förfärdigade en svensk s. k. skvaltkvarn, och

på den malde de sin majs. Till närmaste plats, där förnödenheter

kunde köpas, hade de 200 mil (322 kilometer). Med oxar och vagn

tog del 3 veckor att färdas dit och tillbaka. Där svenskarna slogo

sig ned, uppväxte den stora svenska kolonien Swede Point eller

Madrid, som den nu heter. En son till Peter Cassel flyttade dit och

gifte sig 1818 med en flicka i kolonien, och var detta det första

svenska äktenskap, som såvitt man vet ingåtts i någon av de västra

staterna. Denne Cassel uppsatte i bolag med några andra av

nybyggarna 1855 elt sågverk i staden Iieokuk, och de fingo en sådan

efterfrågan på sitl virke, att de måste hålla sågen i gång både dag

och natt. Nybyggarna kommo från 50 mils avstånd att köpa virke.36

I)e sålde sedan sågen och uppsatte en mjölkvarn. 1861 byggde

Cassel en flatbål och började forsla mjöl från nybyggena till staden.

Han blev sålunda en framstående affärsman, men hann ändå med

att laga livlig del i politiken och sköta olika sysslor i countyts

tjänst, llan avled 1902 i en ålder av 81 år.

Från samma år som Swede Point grundades, nämligen 1816,

daterar sig den vida beryktade Bishop Hillkolonien i Illinois, vilken

torde vara märklig nog att förtjäna ett någorlunda utförligt

omnämnande. I början av 1840-talet uppträdde i Hälsingland och

kringliggande landskap en några och 30 år gammal bonde vid

namn Erik Jansson från Biskopskulla, Uppland, som

väckelsepredikant och profet. Han ägde en rentav hypnolisk förmåga

över det obildade folk, för vilket han förkunnade sin lära, som

mest bestod i självberöm och förkastelsedomar över Sveriges

statskyrka och prästerskap. Talrika historier voro i svang om hans

förförelseförsök mot kvinnor, som anslutit sig till hans lära, men

anhängare vann han likafullt var han drog fram, och när han en

dag värre än vanligt dundrat mol »den f—de Luthers och den

djävulske Arndts avgudiska skrifter», blev följden, alt hans anhängare

gjorde ett bål och uppbrände en mängd uppbyggelseböcker av

Arndt, Luther, Norborg och andra och vid flera efterföljande

tillfällen upprepade samma manöver, vilket ledde till undersökning

från myndigheternas sida. Profeten blev flera gånger häktad, men

äter lössläppt. I nov. 1815 arresterades han ånyo, men blev befriad

av några av sina trogna och höll sig sedan undangömd i Dalarne

och i Norge, medan förberedelser gjordes för cn utvandring till

Amerika. Hans anhängare, vanligen kända under namnet Erik

Janssarnc, sålde sina hem och bildade en gemensam kassa. En av

dem bidrog därtill med 21.000 kronor. Under vintern och våren

utgav Jansson en psalmbok och en kalekes för sina trogna. 1 den

senare, som är ett fruktansvärt pekoral, men som ändock utgivits

i ny upplaga så sent som 1903, framträder hans självförgudning pä

ett synnerligen plumpt sätt. Han påstår sålunda bl. a., att den

härlighet, som Erik Jansson i Kristi stad upprättar, skall övergå

den, som Jesus och hans apostlar införde i alla land»; att »Erik

Jansson har likasom Gud i skapelsestunden sagt i Kristi stad Varde

ljus och det blev ljus<; att »den ondskans surdeg, som satan har

inknådat onda tankars jäst uti, den jäser med en sådan h—s fart,

att Kristi heliga dag faller som skyfall från sitt ursprung ned i en

evighetens träckgrop till evig tid», m. m. i samma stil. Om psalm

boken, som är ännu vimmelkantigare och i språkligt avseende

underhaltigare, skriver Harald Wieselgren i sin biografi över Jansson

i Svenskt Biografiskt Lexikon: »Aldrig har ett religionssamfund

hållit- till godo med cn så långtrådig, oförskämd och vidrig sångbok;

i det eländigaste versmakeri, någon litteratur kan uppvisa, har

man svårt att finna maken därtill.»I nder 1846 utvandrade 100 Erik Janssare i olika grupper.

Jansson själv och hans familj anlände till New York i juni. 69C

acres ;557 tunnland jord köptes i Illinois, dels direkt från

regeringen, dels frän enskilda, för 1,950 dollars (7.215 kr.), och året

därpå köptes 700 acres. Ett antal byggnader av stockar eller torv.

1 tält, ett tabernakel av tållduk med utrymme för över 800

personer uppfördes, varjämte ett dussin jordkulor inreddes lill

bostäder. Kolonien benämndes Bishop Hill efter Janssons hemort

Biskopskulla. 1847 kommo 400 fullvuxna personer och elt stort

antal barn, 1849 åter ett sällskap och 1850 omkring 170 personer.

1854 anlände det sista tillskottet från Sverige, 70 personer. Inalles

hade då i stora och små grupper anlänt omkring 1,500 Erik Janssare.

En stor mängd hade dölt på vägen av skörbjugg eller kolera, andra

hade drunknat.

Under det första halvåret i det nya hemmet hölls gudstjänst

3 gånger varje söndag och

2 gånger varje söckendag.

Dessa möten leddes

av-Jansson eller någon av de

övriga ledarna: Jonas Olson,

Anders Berglund m. fi. Tolv

unga män utvaldes aft

bereda sig för

predikoämbetet och senare sprida

Janssons lära, en skola

inrättade.-, och lärare

utså-gos för de äldre

medlemmar, som icke kunde läsa

eller skriva. Tältkyrkan brann ned 1848, ocli i dess ställe

uppfördes en stor träbyggnad. Likaledes byggdes en mjölkvarn,

såg-verk m. ni. 1849—51 uppfördes den s. k. köksbyggnaden, ett

"-vånings tegelhus med kök. matsalar och boningsrum. Kolonien

hade vid denna tid 350 acres under odling. Kolonisterna odlade

lin och vävde tyg och mattor. Intill 1858, då de upphörde med

denna industri, ilade de såll 130,309 yards (119,155 meter linneväv

och 22,569 yards (20,611 meter) mattor. Under de första åren ledo

de stor brist på närande föda. I följd därav utbröto farsoter, som

bortryckte ett par hundra medlemmar. Jansson föreskrev fasta

och försäkrade de lidande, att om de blott vore starka i tron, de

kunde leva på en åttondel av den föda de fingo. Omkring 200

kolonister tröttnade på detta liv och övergåvo profeten. Ett påbud om

celibat drev en hel del ungdom att flytta till platser, där de hade

rätt att gifta sig. Jansson skyndade sig då att förkunna, att han

på grund av en ny uppenbarelse kunde tillstädja giftermål. Nu

utbröt en formlig giftermålsepidemi och flera veckor i rad vigdes

20—30 par varje söndag. Invandrarehopen av 1849 medförde koleran.

Nya Kyrkan i Bishop Hill-kolonien.38

och pä mindre än 3 månader krävde den 143 offer, bland dem

profetens hustru och två av hans barn. Kort därefter gifte han om

sig med en mistress Pollock, som varit gift tre gånger förut.

En äventyrare vid namn Root hade 1848 innästlat sig i kolonien

och blivit gift med en kusin till Jansson under det förbehåll, att

om han lämnade kolonien, han också skulle avsäga sig alla anspråk

på hustrun. En månad efter bröllopet lämnade han kolonien.

Han försökte gång på gäng att locka hustrun till sig och lyckades

slutligen genom list få henne med sig till Chicago, men Jansson

listade ut var hon fanns och sände några av sina förtrogna att

hämta henne. Root gjorde nya försök, ett par gånger i spetsen

fölen beväpnad skara, att återtaga henne, men förgäves. Jansson hade

under tiden fått en hop åtal på halsen för besynnerliga

affärstransaktioner, och då han den 13 maj 1850 befann sig i domsalen

i Cambridge samtalande med en lagkarl, inträdde Root och sköt

ihjäl honom. Mördaren dömdes till 3 års tukthusstraff, men blev

på grund av till guvernören ingångna talrika nådcansökningar

frigiven, när han uttjänat halva strafftiden. Han blev sedan själv

mördad i Chicago.

Ilen förut nämnde ledaren Jonas Olson lirkade det därhän,

att oinskränkt makt över koloniens finanser lämnades åt ett

sju-mannaråd, vari han var den dominerande medlemmen, och av vars

medlemmar fem voro besläktade med varandra. Jordbruket bedrevs

med kraft och framgång. Kolonien hade 1855 ett kvastmajsfält pä

1,000 acres (800 tunnland), vars gröda inbragte 50,000 dollars

186,000 kronor), ett majsfält, där man plöjde 2 mil (över 3

kilometer) långa fåror, 586 nötkreatur, 109 hästar, 1,000 svin. 1860,

då kolonien ägde över 13,000 acrcs (10,100 tunnland) jord, anslogs

dess förmögenhet till över 770,000 dollars (2,749,000 kronor), men

kolonisterna voro icke nöjda med rådets redovisning för sitt fögderi.

Anmälan gjordes hos vederbörande statsämbete och det upptäcktes,

att rådsherrarna på egen hand kastat sig in i vidlyftiga

spekulationer och förlorat stora summor, bl. a. 60,000 dollars på ett

fläskpackningsförelag. Sina affärer hade de bedrivit i den lilla

staden Galva en amerikanisering av Gävle), några mil från Bishop

Hill. Religiösa ledsamheter hade också insmugit sig. Nils Hedin,

den ende av dc av Jansson utsedda tolv framtidsapostlarna, som

ägde någon förmåga som missionär, hade under ett besök i en

shakerkoloni blivit övertygad om nyttan av celibat ocli omvände

Jonas Olson till samma åsikt. Förbud utfärdades mot ingående av

äktenskap och för redan gifta makar att ha umgänge ined

var-tindra. De, som vågade protestera, bannlystes. Tio medlemmar,

bland dem Janssons änka, övergingo till shakersamfundet. Missnöjet

växte. 1860 lyckades det kolonisterna att tvärt emot rådets

opposition genomdriva ett beslut om egendomens delning. Var och

en av de 415 kolonisterna fick en viss mängd jord o. s. v., de,39

som voro över 35 år, 22 acres farmjord, 2 acres skog m. m., de yngre

en mindre andel, dock ej under 8 acres. En tredjedel av koloniens

förmögenhet eller 248,861 dollars lämnades till rådet, som därmed

skulle betala koloniens skulder. Allt såg lovande ut, nya lius

uppfördes o. s. v. Men åren gingo, utan alt skulderna blevo betalda.

Först begärde rådet 100,000 dollars, sedan 121,000, för att klarera

affärerna. Rättegång väcktes 1868 mot rådet, och så började det i

Illinois" domstolsannaler beryktade Bishop Hillmålet, som pågick

i 5 år, varefter det dröjde nya 5 år, innan domaren blev färdig

med sitt utslag, vilket i själva verket endast var etl godkännande

av en mellan de båda parternas advokater ingången kompromiss.

En mängd gårdar blevo sålda av staten

under tillkännagivande, att det skedde

utan ägarens samtycke. Småningom blevo

skulderna betalda, och 1888 ströks Bishop

Ilillmålet ur domstolens protokoll. Många

av kolonisterna hade långe sedan flyttat

från platsen. Jonas Olson försökte bilda

en ny församling, men fann kolonien

alltför splittrad. Sjundcdagsadventister

hade proselyterat bland folket och

bildat en församling med 150

medlemmar, till vilka Olson snart också slöt

sig. Andra gingo in i en

metodistför-församling, andra åter bekände sig till

sve-denborgianismcn.

Nu är Bishop Hill en liten by

med något över 300 invånare. Erik

Janssons änka avled på en vårdanstalt 1888. Jonas Olson avled

i sitt hem i Bishop Hill 1898 i en ålder av 96 år. Vid 69 års

ålder blev han änkling, och året därpå gifte han sig med en

28-årig ungmö. De sista åren av sin levnad var han förlamad och

halvblind och salt i en gungstol, predikande för dem som ville

höra på. Den näst honom mest betydande medlemmen i rådet,

Olof Johnson, dog ulfattig vid 50 års ålder 1870. Erik Janssons

son kapten Erie Johnson lever än. Han var född 1838 i

Västmanland. Efter koloniens upplösning 1861 började ban odla de 11 acres,

som vid egendomsfördelningen kommo pä hans lott, men lämnade

snart farmlivet och ingick i unionsarmén, där han efter slaget

vid Shiloh utnämndes till kapten. Under belägringen av Corinth

angreps han av tylusfeber och rödsot och tog på läkares inrådan

avsked från armén. 1864 blev han tidningsredaktör i Galva. 1869

började han tidningen Illinois Swede, som sedermera ändrade

namnet till Nya Verlden och 1S71 efter att ha flyttats till Chicago

antog namnet Svenska Tribunen, och som lever än i dag. Johnson

sålde tidningen 1871, slog sig på politik och därefter på landaffärer

Kapten Erie Johnson.40

och handel i Kansas, hade 1876 järnhandel i Nebraska, samlade

1879 material till boken Svenskarna i Illinois, som utgavs av honom

och C. F. Peterson. Under de följande ären var han än

tidningsutgivare i Illinois och Nebraska, än innehavare av en politisk

syssla i förbundshuvudstaden. 1888 invaldes han i Nebraskas

lagstiftande församling. 1894—96 hade han fastighetsaffär i Texas,

blev därefter redaktör i Nebraska och slog sig 1907 ned som

fruktodlare i Clearwater, California. Han har haft mänga och svära

motgångar. I Kansas blev han utfattig. I California förlorade han

för några år sedan hus och hem genom eldsvåda. Men han är i

trots av allt kry och livlig som en ung man.

Från 1846 räknas svenskarnas bosättning i Chicago. Först

anlände ett sällskap av 15 familjer. Icke en enda förstod ett ord

engelska eller hade någon bekant där, och alla voro utfattiga.

Konsul von Schneidau hjälpte dem som tolk och rådgivare och

skaffade de manliga medlemmarna arbete med landröjning och

vedsàgning. Kvinnorna förtjänade också litet genom att tvätta

för amerikanska familjer. 1817 kom ett 10-tal svenskar, 1818 ett

hundratal till, 1849 400, 1850 500 och under de två följande åren

2,000. Alla dessa invandrare hade det mycket svårt. En arbetares

daglön var blott 50—75 cents (1:80—2:70 kr.). Koleran härjade

i flera års tid och skördade många offer bland de nykomna. Men

hjälpsamheten bland amerikanerna var stor, och von Schneidau,

Unonvus ocn pastorerna Newman och Carlson arbetade outtröttligt

bland de nödlidande, vårdade de sjuka, anskaffade penningar och

livsmedel, begravde de döda och tröstade de sörjande.

Chicagobranden 1871 vållade svenskarna större skada än någon annan

nationalitet, enär svenskarna bodde inom det av elden härjade

området, medan andra folk hade spritt sig över bela staden ocli

sålunda delvis undgingo olyckan. Hundratals svenska hem förstördes,

likaledes deras 4 kyrkor, deras tidningsaffärer och många butiker

och verkstäder. Av de 50.000 brandskadade, som måste tillbringa de

kalla oktobernätterna under bar himmel, voro 10,000 svenskar.

Deras förlust uppgick till nära en miljon dollars. Få av dem

erhöllo någon brandförsäkring, och av den till 7 "/» miljoner dollars

uppgående hjälpkassan, som samlades genom bidrag från Amerika

och andra länder, fingo de blott ett par tusen dollars. De belopp,

som sändes från Sverige, obetydliga som de voro, skulle enligt

påskrift fördelas mellan svenskar, norrmän och danskar. Då i

jan. 1872 efter lång väntan 534 kr. kommo från Sverige, hälsades

gåvan med ett tacksamhetskväde av Elmblad, vari svenskarnas

känslor tolkades så:

»Se, då flög över länder och hav

Ett olivblad, som kärleken gav;

Se, då kom, når vi mulnade just,11

Litet solsken från fädernas kust,

Och det hotande molnet försvann,

Men vart öga i tacksamhet brann,

Att det finns bortom havet ändå

Några trofasta bröst, som förstå,

Att förakt bringar sjukdom och död,

Men att kärlek ger styrka och glöd.:

Emellertid lyckades svenskarna genom flit ocli ihärdighet komma

på fötter igen inom några år, och sedan gick det raskt framåt

för dem. Chicago är i dag näst Stockholm och Göteborg den

största svenska stad i världen. 1910 bodde i Chicago enligt För.

staternas censur 117,000 svenskar, födda i Sverige eller i Amerika.

Delta antal har sedan fått betydlig tillväxt. Det finnes i Chicago

mellan 80 och 90 svenska församlingar med inemot 25,000

medlemmar.

Under 1846 och 1817 kommo två stora skaror invandrare från

Kisa och kringliggande trakter i Östergötland. Det första

sällskapet, bestående av 75 medlemmar, blev i Albany, N. Y., berövat

sina pengar och stannade två år i Buffalo, innan resan västerut

kunde fortsättas. En del av detta sällskap slog sig 1848 tillsamman

med en samma år anländ skara, som bosatt sig i Sugar Grove,

Penns., och lade grunden till de svenska kolonierna i Pennsylvania

och i staden Jamestown, N. Y. En annan del av dessa

invandrare-"rupper bosatte sig i Illinois och blev banbrytare för kolonien i

Andover.

De framgångsrika svenska samhällena i Andover, Swedona,

Gales-burg, Moline, Röck Island och NVataga, Illinois, datera sig alla från

ären 1847—49, och under de närmast följande ären började svenskar

bosåtta sig på åtskilliga andra orter i samma stat, såsom Princeton.

Geneva, Knoxville m. fi. De kommo till stor del från Gästrikland.

Hälsingland och Medelpad ocli i början av 1850-talet från norra

Skåne samt från Älvsborgs och Skaraborgs län. Alla dessa

Ulinois-samhällen äro bland de rikaste och mest genuint svenska i Amerika.

"Det är», skrev d:r Philip Andréen 1916 efter ett längre besök

i sin födelsebygd i Andover-Swedonatrakten, som han då ej sett

på 31 är, »tredje generationen; barnbarn till de första nybyggarna,

som nu börja intaga de ledande platserna i samhället och i den

kyrkliga verksamheten. Rika och välmående ha flera av släkterna

blivit, oberoende syntes de alla vara. De flesta av de amerikanska

ättlingarna, som för en mansålder sedan voro de ledande farmarna

och största landägarna, ha måst lämna plats för svensk-amerikanerna,

vilka köpt deras egendomar. I det bela var Swedonatrakten mer

svensk i dag än då jag var barn där. Aven den fjärde

generationen lär sig svenska, ty överallt i hemmen talas äunu

Sveamålet.»1847 flyttade några familjer från New Sweden i Iowa till

Wapello county i samma stat och slogo sig ned på cn plats, som

nu kallas Bergholm. Många kommo dit från Sverige under de

följande åren. Ett par av de första nybyggarna, Peter Anderson

och C. J. Chilberg, förvärvade sig vardera flera hundra acres jord,

dels slättland, clels skog. Den sistnämnde, som var född nära

Halmstad 1813 och utvandrat 1846, bosatte sig längre fram i

tiden i staten Washington, där jag blev bekant med honom och

fick av honom höra många sorglustiga historier från nybvggartiden i

Iowa. Inga pengar funnos i landet. På tre år kunde Chilberg inte

få ihop pengar nog till att skicka ett brev till Sverige. Allt gick

genom byteshandel. För en klocka, som kostat 10 riksdaler i

Sverige, tillbytte ban sig saker värda 40 dollars (148 kronor). För

stövlar, klockor och annat, som han haft med sig från Sverige,

fick ban ett par oxar, med vilka lian första årel plöjde 60 acres

18 tunnland. Han åtog sig även plöjning för andra och fick

för en dags arbete 100 skålpund (45 kilo) fläsk. Majsen kostade

7 cenis pr bushel (1 öre pr kilo). Emellertid förbättrades

förhållandena hastigt. Runt omkring uppväxte städer och uppfördes

sågar ocli kvarnar. Redan 1853 kunde Chilberg resa lill Sverige

på besök. 1863 begav han sig till Colorado, medförande 800 dussin

ägg, som lian köpt i Iowa för 2 cents pr dussin (12 öre pr tjog)

och sedan sålde i Colorado för en dollar dussinet (över 6 kr. pr

tjog). Ilan flackade under de följande åren omkring i de västra

staterna, återvände till Iowa 1869 och flyttade året därpå till

Washington, där han tog land i Skagitdalen. 1882 slog han sig till

ro i staden Seattle. Han avled där 1905. En av hans söner är

bankpresidenten och konsuln Andrew Chilberg i samma stad.

1849 kom Jolin Linn från Dödringshult, Småland, åtföljd av

sin unga hustru till Webster county i Iowa och slog sig ned sjm

nybyggare, üeras första bostad var en kullblåst lind. Därefter

uppförde de ett stockhus. Till närmaste postkontor hade de 65 mil

(105 kilometer), till närmaste mjölkvarn dubbelt så långt. Vilda

kalkoner voro så allmänna, att han fångade dussintals i fällor. En

äldre nybyggare i trakten hade en liop svin, som sprungit lösa

så länge, att de blivit förvildade. Han gjorde Linn anbudet atl

fånga dem och för sitt besvär behålla hälften av svinen. Salt

kostade 10 cents pr skålpund (75 öre pr kilo), men å andra sidan

fanns lönnsocker i överflöd, och under en veckas tid insamlade Linn

och en annan man tre tunnor vildhonung. 1853 kunde Linn

köpa 80 acres jord, där släden Des Moines nu år belägen, för

320 dollars (64 tunnland för 1,181 kr.), men avslog anbudet, enär

ban ansåg priset för högt. Linns nybygge gav upphov till den

svenska kolonien Swede Bend. I början upptogs endast

regeringsland, men sedan detta tagit slut, köptes spekulantjord för 2 Vä—4

dollars pr acre. Majs och råg trivdes väl, och befolkningen blev43

snart nog välbärgad. Linn var född 1826 och fick i sin ungdom

nätt och jämnt lära sig att låsa. Men han ägde en ovanlig begåvning.

1851 blev han omvänd till metodismen och blev klassledare för en

liten församling. 1860 undergick han examen för prästämbetet, men

ägnade sig ej uteslutande däråt förrän 1868. Efter den tiden hade

han församlingar på olika platser i Illinois till 1874, då ban åler

bosatte sig i Iowa. »En naturlig vältalighet och ett blixtrande

snille gjorde, att han redde sig utmärkt väl vid offentligt

framträdande, vare sig han begagnade det svenska eller det engelska

språket», säger hans minnestecknare, d:r \V. Henschen. Linn

avled 1907. ,

1819 besöktes Sverige av en rik svensk-amerikansk köpman S.

M. Swenson från Austin i Texas. När han året därpå återvände lill

Amerika, förskotterade han respengar för ett 50-taI bonddrängar från

Barkaryds socken i Smaland och lät dem efter ankomsten till

Texas avtjäna sin skuld genom arbete, varefter han gav dem var

sitt stycke jord. På så vis blevo de grundlàggarna till den stora

och framgångsrika svenska kolonieu i och omkring Austin, som

senare under åren 1867—75 förstärktes genom talrika inflyttningar

från Sverige. Om den äldre utvandringen till Texas gäller det

egendomliga förhållandet, alt de flesta (det har uppgivits 90

procent) av utvandrarna kommo till Texas på arbetskontrakt. Några

av de äldre svenskarna i Texas bedrevo nämligen importerandet

av svenskar som en handelsaffär, i det de läto de tilltänkta

utvandrarna i Sverige underteckna kontrakt, enligt vilka de skulle

arbeta en viss tid i Amerika som betalning för biljetten, och efter

deras ankomst till Texas uthyrde dem för ett visst pris till

far-inare. En del rymde från tjänsten, men de flesta härdade ut,

ocli många av dem kommo sedan i bättre omständigheter än de,

som ockrat på dem. Under första tiden voro kontrakten utskrivna

på två år, men längre fram blevo ockrarna något hyggligare mot

invandrarna och läto dem avtjäna biljetten på ett år och t. o. ni.

så lindrigt som med 100 dagars arbete.

Den ovannämnde Swenson var född i Lältarp, Småland, 1816.

Efter att under ett års tid ha varit bodbetjänt i Eksjö reste han

1836 till Amerika. Ilan stannade först i trakten av New York och

skaffade sig i en skola litet mera kunskaper, än han medfört

från Sverige. Efter någon tids arbete vid en järnväg blev lian

bokhållare hos en firma i Baltimore, genom vars bemedling han

1838 fick en anställning i Texas. Senare började han på egen

hand affär i Brazoria ooli därpå i Houston i bolag med en

amerikansk doktor, efter vars kort därefter Ii made frånfälle Swenson

gifte sig med änkan. Fjorton år efter sin ankomst till Amerika

ägde Swenson stora bomullsplantager ocli andra jordegendomar.

Vid inbördeskrigets utbrott skyndade ban sig att sälja sina slavar,

enär ban anade, hur kriget skulle komma att ändas. Hans sym-44

paüer för nordstaterna gjorde lionom illa tåld i Texas, och lian

måste till slut begiva sig därifrån. Efter en kort tids vistelse i

Mexiko bosatte han sig i New York, där ban började bankaffär

i bolag med sina söner. Hans firma fortfor dock att bedriva

bomulls- och sockerodling på Swensons plantager i Texas ocli

Louisiana. Arbetarna voro negrer och italienare, vilka erhöllo

<>0 cents (2:22 kr.) i daglön. Swenson gjorde stora affärer och

gick allmänt under namnet rike Swenson. Men med sina

landsmän ville lian ej lia något att skaffa, enär, som han påstod, de aldrig

uppsökte honom, utom när de behövde hjälp. När den stora

Gustav Adolfskyrkan i New York byggdes, bidrog ban efter långt

betänkande med 100 dollars. Han besökte Sverige flera gånger

och såg till, att intet fattades hans gamla moder. Gumman nådde

en ålder av 97 år. Under ett av Sverigebesöken lät ban resa

gravvårdar över sina föräldrar och en broder samt försåg dem med

versifierade inskriptioner ur egen fatabur. På föräldrarnas gravsten

skrev lian-

»Hans krafter ägnades åt skulder ocli skatter,

Hennes i att väva matter.»

och på broderns:

3En ärlig bonde, som odlade backar och kärr,

Var fordom växte blott mossar och barr,

Men genom hans möda

Nu giver årlig gröda.j

Välmeningen var uppenbarligen större än förmågan. Swenson

avled 1896, och hans efterlämnade förmögenhet anslogs till över en

miljon dollars.

Såsom vi sett, gick den svenska utvandringsströnimen under

1840-lalet huvudsakligen till staterna Illinois och lowa. Under den

därpå följande tioårsperioden tillväxte visserligen de redan

grundade samhällena genom fortfarande tillströmning av svenskar, men

därjämte började man styra kosan till andra stater, förnämligast

Minnesota. Den första svensk, som beträdde Minnesotas mark, var

•lakob Falström, son till en köpman i Stockholm ocli född 1793.

Han gick till sjös i unga år, hamnade i Kanada och fick anställning

hos ett bolag, som idkade handel med indianerna. Han kom under

sina handelsresor till Minnesota, troligen före 1819. Han lär ha

kunnat tala sju olika indiandialekter ävensom franska och engelska.

Han var gift två gånger, och båda hustrurna voro indianskor.

Omkring 1836 blev ban metodist och verkade sedan som missionär

bland indianerna. Han avled 1859. En annan svensk vid namn

Torncll, som vistades i Minnesota på 1840-talet, blev mördad av45

cn indian. Först frän 1850 kan man dock räkna svenskarnas

bosättning i Minnesota. I oktober nämnda är slogo C. A. Fernström,

Oscar Roos och Aug. Sandahl sig ned i en skogstrakt vid Hay Lake

i Washington county. Sandahl flyttade ej långt därefter till Sver|ge

och dog där. Roos flyttade till en annan del av Minnesota och

fick anställning i statens tjänst. Fernström begav sig 1852 till

California. Av 35 personer, som inskeppade sig i New Orleans,

framkommo endast Fernström och en till. Efter ett besök i

Sverige 18G5 bosatte ban sig i lowa. På våren 1851 blev Daniel

Nilson ägare titi den plats, som de nämnda tre ungkarlarna tagit

vid Ilay Lake, och i hans stockhus firades det första svenska

bröllopet i Minnesota, dä hans dotter 1852 gifte sig med en ung

tysk, som med tiden blev en god svensk och medlem av den svenska

församlingen. Den 18 okt. 1900 firades på den plats, där den första

stockhyddan byggdes, cn fest till minne av de tilländalupna 50 åren.

2,000 besökande hade infunnit sig. 1902 invigdes på samma ställe

ett genom subskription anskaffat monument av granit, den s. k.

svenskstenen i Minnesota. Den är 20 fot hög, kostade 500 dollars

och bär inskriptionen: »Oscar Hoas, Carl Fernström och August

Sandahl från Västergötland, Sverige, bosatte sig å detta hemman

omkring den 18 okt. 1850 och byggde härpå det första svenska

stockhuset i Minnesota. Landsmän reste stenen.»

Det första stadigvarande svenska nybygge, som kom till stånd i

Minnesota, var Chisago Lake, som grundades 1851 av norrlänningarna

Per Anderson, Per Berg och Per Wicklund. Det tog dem 10 dagars

arbete all bana så pass väg genom skog ocli mossar, alt de kunde

ditforsla kvinnor, barn och saker, som de haft med sig titi den

9 mil (111,2 km.) från Chisago Lake belägna byn Tavlors Falls. 1852

kommo en del svenskar från Kronobergs län dit och blevo

förtrupper till den stora mängd från samma län, som under de följande

åren bosatte sig i denna koloni.

Den stora och rika kolonien Vasa i Minnesota grundades hösten

1853 av sedermera översten Hans Mattson, då en 21 års yngling, som

endast vistats två år i Amerika. Trakten var en bördig prärie. 1850

funnos över 100 svenskar i Vasa, och där man endast tre år förut

såg idel vildmark, såg man nu stora åkerfält och snygga, rymliga

boningshus. Liksom fallet varit i flertalet av de svenska kolonier,

som grundats i Amerika, var den religiösa känslan starkt utvecklad

hos nybyggarna i Vasa. Iledan 1855 stiftade de en församling,

men även dessförinnan samlades de emellanåt till gudstjänst, som

ej sällan leddes av Mattson, ehuru han själv visst icke var vidare

kyrkligt sinnad. En gång, då man under Mattsons ledning firat

gudstjänst under några ekar vid hans hus och folket börjat avlägsna

sig, kom Mattson plötsligt ihåg, att ban icke läst välsignelsen.

Vänta, gubbar», ropade ban, »jag glömde bort att läsa Herrans

välsignelse; ni få komma tillbaka!» En av nybyggarna betänkte46

sig clt ögonblick och utbrast därpå sävligt: »Den får du spara till

nästa gång.» Och därvid blev det. Mattson stannade icke länge i

nybygget. Han hade högre planer och korn även att göra en märklig

karriär.

Hans Mattson var född i Onnestad, Skåne, 1832. Han erhöll god

skolbildning i Kristianstad och tillhörde armén D/2 år, innan han

1851 for till Amerika. Det första året där tillbragte han på olika

platser i dc östra staterna och hade det ofta mycket illa ställt. En

tid ägde han under elt långvarigt anfall av frossfeber ingen annan

tillflyktsort än en gammal lada och livnärde sig med skogsbär och

några brödstycken, som en barndomsvän, sedermera kaptenen 11.

Euström, delade med sig. Några månader därefter fick Maltson

under skogsarbete i New Hampshire båda händerna förfrusna och

vårdades av främlingar i många månader. Två läkare ville

amputera 8 fingrar på honom, men M. förbjöd det och förklarade sig

hellre vilja dö av kallbrand. En irländsk kvinna läkte hans händer

och pä våren 1852 var han stark nog att taga tjänst. Han arbetade

för farmare för 5 dollars (18Vs kr.) i månaden, tills han hopsparat

110g för att resa till Illinois. Där återfick ban frossan, men arbetade

med skyffel och spade för 75 cents (2,70 kr.) om dagen varannan dag.

ty så ofta lämnade frossan honom i fred. Goda människor hjälpte

honom, och han tillbragte vintern i Moline dels i skola, dels

undervisande andra. 1853 utsågs han av några svenskar att söka upp land

åt dem i Minnesota, och så kom Vasakolonien till stånd. Mattson

hade inga pengar, ulan måste försörja sig med vedhuggning och

annat. 1855 gifte han sig med en flicka från Skåne. 1856 hade han

en handelsbutik i Red Wing; 1857 var ban fastighetsmäklare >i

(leneva, varifrån han återkom utfattig till Red Wing och började

studera juridik. Ett år därefter avlade han advokatexamen. Han

deltog verksamt i politiken och fick en politisk syssla. Vid

inbördeskrigets utbrott organiserade han ett skandinaviskt regemente och

avtågade till krigsskådeplatsen i nov. 1861. Två år senare befordrades

lian till överste. Efter krigets slul utnämndes han till sekreterare

i Minnesotas invandringsbyrå, besökte Sverige 1868, blev 1869

statssekreterare i Minnesota och 1871 utsedd till europeiskt ombud för

Northern 1"acifikjärnvägen. Han var därefter bosatt i Sverige i

1 år. 1876 återvände han till Amerika ocli grundade Minnesota

Stals-tidning, vilken han redigerade i över 4 år. 1881 utnämndes

ban till Förenta staternas generalkonsul i Indien, vilken befattning

han lämnade 1883 för att antaga plats som föreståndare för elt stort

holländskt landbolag i New Mexico. Ären 1887—91 var han

statssekreterare för Minnesota. 1887 grundade han en bank i Minncapolis

och 1889 ett bolag för utgivande av tidningen The North med

uppgift att på engelska språket förfäkta skandinavernas intressen.

Mattson avled 1893. »Man måstes, säger E. Norelius, »erkänna, all

Mattson var utrustad med snillegåvor i mänga avseenden, och att47

hans strävan var att tjäna sina medmänniskor, men han erkände

själv, att han var entusiast och spekulant, strävade efter något högl,

och att han saknade den nödiga balansen.» Mattson författade

åtskilliga rapporter om indiskt jordbruk m. m. ocli utgav ett par

böcker, den ena ett autobiografiskt verk (Minnen av överste H.

Mattson), som trycktes i en svensk och en engelsk upplaga.

Det av Mattson grundade nybygget utgör i dag centern av en

vidsträckt svensk koloni med en svensk befolkning av mellan 5- ocli

(3,000 själar. Inom en radie av 10 mil (IG km.) Trän centern finner

man, åt vilket håll man än går, nästan uteslutande svenskar. Helt

och hållet eller till en betydlig del äga svenskarna 9 townships,

varje township innehållande 23,040 acres eller 18,432 tunnland.

En »skrik-kärra» från Vasa-kolonien.

Nybyggarnas timliga villkor voro i början liksom överallt torftiga.

Irå av dem hade något all börja med. För en familj fick en medförd

vävstol tjäna till hydda. Ägaren bredde väv och täcken över den

till tak. Därefter grävde han en håla i backen och hängde ett täcke

över öppningen som dörr. En annan familjs första boning bestod

av ett brädskjul utan golv eller Iak, mon med ett täcke spänt över

sängen till skydd mot regnet. Här [öddes makarnas första barn,

en dotter, på Amerikas frihetsdag den 1 juli. Nybyggarna uppförde

så snart de kunde enkla stockhyddor och hackade upp litet jord

till potatis och grönsaker. Mjöl och annat, som de ej själva

producerade, buro de i påsar från Hed Wing, en 10 mils vandring på

hjort- och indianstigar. Efter liand började de skaffa sig oxar.

Till åkdon begagnades kärror eller vagnar med hjul, gjorda av

ek-kubbar, genom vilka hål borrals för hjulaxeln, som var av trä.

Det var ont 0111 vagnssinörja, och i följd därav gnisslade hjulen

of la ohyggligt. Därav fingo dessa åkdon namnet skrikkärror. ?Den,48

som hade kommit så långt, att han kunde åka ertcr ett par oxar i

en skrikkärra, betraktades», skriver E. Norelius, »som en avundsvärd

patron i samhället, för vilken man kunde känna sig frestad att

lyfta pä filthatten. Ieke underlig! dä, alt Hans Mattson, som blev

ägare av det första hästspannet, betraktades nära nog som en kung.»

Men detta är nu länge sedan, och de forna fattiga nybyggarna ha i

mänga år varit kungar allihopa i samma bemärkelse som Maltson.

1 nybygget Spring Garden, som påbörjades 1855 av familjerna

Häggström och Edström 9 mil sydost om Vasa, hade nybyggarna

i början 20 mil (32 km.) till närmaste stad och så gott som ingen väg

dit. och vad de köpte måste de bära på ryggen hem. Folkmängden

ökades dock snart genom inflyttningar, bl. a. av den stora släkten

Holm från Habo socken i Småland. Nybyggarna gjorde sig sä

oberoende av världen som möjligt och dröjde länge med att bygga

ordentliga hus. Häggströms första hus kostade i kontanta pengar

2Vi dollars (9V< kr.). Men det begagnades ändå i många år både

till bostad och till kyrka. När nybyggarna äntligen började uppföra

nva bostäder, gjorde de det med besked. Samhället år ett bland

de mest välmående.

Bland övriga nu blomstrande svenska kolonier, som anlades i

Minnesola på 1850-talet, märkas East och West Union. Scandia Grove och

Cambridge. Den sistnämnda, stundom känd som Amerikas Dalarne,

ligger i Isanti county, inom vars gränser finnas 130 insjöar. Den

svenska invandringen dit började 1858, och de första nybyggarna

hette .Jonas Norell och Daniel Lundqvist, bägge från Hälsingland.

På sommaren 1800 anlände ell 100-tal familjer från Rättvik i Dalarne,

och invandringen var sedan stark under många år. 1903 beräknades,

att av countyts 12,000 invånare 10,000 voro svenskar. Förhållandena

under den första tiden voro här icke mindre besvärliga än på andra

platser. Man bar på ryggen mjölsäckar från Anoka, 40 mil (641/?

lan. , skriver d:r A. Bergin i sin berättelse om denna koloni. »När

Per Anderson, en jämtlänning, med familj 1800 anlände, kunde de

ej under tre dagar på något sätt förskaffa sig eld. De ägde ej heller

mer än kläderna på sin kropp ocli förtröstan till Gud. Den ovan

omnämnde Lundqvist bad dem att cj stanna här, ty de voro för fattiga

alt reda sig. Han bad även de andra grannarna att icke hjälpa dem,

utan tvinga dem att draga sina färde. Det har dock gått dem väl,

ocli de ha t. o. m. blivit välsignade med jordisk rikedom. Ocli så har

det gått i de flesta fall. De första åren voro seder och bruk myckel

svenska. Mödrarna vandrade länga vägar eller skötte dagens

göromål. under det de buro sina små i en på ryggen hängande lådersäck.

Pastor A. Engdahl berättar, att då ban första gången kom till kyrkan,

blev lian förvånad över att se en sådan mängd egendomliga fågelbon

i ekarna strax invid. Det var dessa säckar, som upphängts där under

gudstjänsten." Som en kuriositet förtjänar omtalas, att en av denna

kolonis kvinnliga medlemmar nådde den ovanligt höga åldern av49

101 år. Hennes namn var Margareta Danielson. Hon föddes

1801 i Älvdals socken, Dalarne, och måste som barn tigga sitt

bröd. Vid 12 års ålder tog hon tjänst i Hassela, Hälsingland, och

blev vid 28 års ålder gift med Olof Danielson. 1857 utvandrade

familjen och anslöt sig 1860 till kolonien i Cambridge. Mannen

avled 1878. I Irols av all den bittra nöd hon lidit i sin barndom och

det ansträngande arbete hon sedan förrättade, hade gumman

Danielson aldrig varil sjuk. Ända in i det sista kunde hon till fots

besöka grannarna och kyrkan och läsa utan alt använda glasögon.

En olyckshändelse — hon råkade falla och krossa ena höften —

var närmaste orsaken till hennes död.

Till staten Indiana kommo svenskar så tidigt som 1851. En

Fotografi »v B. G. GrOndal.

Den obebodda och ouppodlade Kansas-prärien.

bondson, Johannes Peterson från Grenna socken, slog sig då ned

i trakten av La Fayette, och en rådman Moberg från Grenna, vilken

förut tillbragt flera år i Amerika, kom i sällskap med sin familj,

en f. d. källarmästare Erikson från Jönköping och några flera

samt bosatte sig i Yorktown, 14 mil från I-a Fayette. Sedan

kommo många flera. Om ett av de under 1853 anlända sällskapen

berättas följande historia. En förmögen bonde, Nils Håkanson

från Grantjärn med familj och en del andra, vilkas överresa ban

hade betalt, togo vägen om New Orleans och uppför fl>derna

Mississippi och Ohio till Evansville, Indiana. Där kände de sig

totall handfallna. De kunde icke göra sig förslådda för amerikanerna

och visste icke, vad de skulle taga sig till. En av de äldre kvinnorna

i sällskapet föreslog, att de skulle bedja Gud om hjälp. Så skedde.

Ett par dagar därefter kom oförmodat en svensk, "den ende i

trakten, till ångbåtsbryggan. Han hade under natten känt en

märkvärdig oro och fätt för sig, att han borde gä till ångbåtsbryggan.

Man kan tänka sig lians förvåning, när ban där påträffade en skara

landsmän, ocli deras glädje över att råka en människa, som förslod

— Skarstedt.50

deras språk. Genom honom fingo de besked om vägen till La

Fayette. 1855 var svenskarnas antal i dessa nybyggen 500, men

1856 började en del av dem alt utvandra till andra trakter.

Som ledare av den förslå svenska invandringen lill Wisconsin

nämnes en Erik Peterson från Karlskoga, vilken 1852 såsom

flottkarl på Mississippi fattat tycke för en viss trakt i nämnda stat.

Han reste till Sverige och kom tillbaka 1854 med en mängd

familjer från sin hembygd och grundade kolonien Stockholm. En

del av dem hade litet pengar, men många voro mycket fattiga och

hade det svårt under de första åren. I Superior City och trakten

däromkring funnos 1857 ett 100-tal svenskar, som kommit dit pa

beställning av några amerikanska spekulanter. Trakten är rik på

järnmalm, och amerikanerna önskade komma i besittning av ett

FototfRill tagen nära l.lmisborg av B. G. (Jröndal.

Odlat och bebyggt Kansas-landskap.

större område. Själva kunde de enligt lagen för gruvors inmutning

endast taga upp ett obetydligt område. De lejde därför svenskarna

att också taga upp land och lovade dem 100 dollars var, sedan

de fått fastebrev pä inmutningarna. Flera av svenskarna voro

emellertid knipsluga nog att, när den avgörande stunden kom,

tilltvinga sig mycket större ersättning. Fyra av dem begärde 14,000

dollars var, en femte t. o. m. 20,000 dollars, och amerikanerna

betalte dessa belopp hellre än att gå miste om inmutningarna.

Nu äro dessa trakter bebodda av en talrik svensk befolkning.

Enskilda svenskar funnos här och var i Kansas redan på

1850-talet, såsom Per From från Gästrikland, vilken 1858 kom till

Kansas och efter att ha samlat en rätt ansenlig förmögenhet omkom

genom olyckshändelse nära 70-årig år 1894, Anders Palm från

Killeröd i Skåne, som vid 22 års ålder utvandrade 1857 och året

därpå kom till Kansas, där han 1862 uppförde i Lawrence en51

dyrbar väderkvarn, till vilken han hämtade maskineriet i Sverige;

L. O. Jäderborg frän Gästrikland som likaledes kom till Kansas

1858, men sedan irrade omkring i flera är och först 1865 slog sig

ned på allvar som nybyggare 4 mil från staden Enterprise och

hade sådan framgång, att hans förmögenhet år 1909, då ban ägde

1,300 acres (1,040 tunnland) och ett dyrbart hem, prytt med tavlor

och andra konstverk, uppskaltades till 75,000 dollars; P. ,1. Peterson

och åtskilliga andra svenskar i Leavenworth och Junction City.

.Men endast en svensk koloni kom till stånd i Kansas på 1850-talet.

Genom en 1855 av Kansasguvernören Recder utgiven broschyr

lockades John A. Johnson, som tre år förut utvandrat frän

Östergötland och tagit tjänst hos en amerikansk farmare i Illinois, alt

begiva sig till Kansas. Han byggde sig en koja vid Blue Rivers

och Kansas Rivers sammanflöden och övervintrade där. Denna

koja var den första svenska boning i Kansas och blev början till

den rika svenska

kolonien Mariadahl. 1856

förenade sig Johnsons

äldre broder N. P.

Johnson med honom. N. P.

Johnson hade med sig

hustru och ett barn samt

225 dollars, som han

förtjänat med arbete hos

farmare och andra,

och färdades i en av

tvä par oxar dragen

vagn, i vilken han

instuvat sina få

husgerådssaker. Till en

början hade dessa nybyggare endast två grannar, två amerikanska

familjer, inom 20 mils avstånd och 20 mil till närmaste stad.

Manhattan, men 1857 och 1858 inflyttade flera svenska familjer, och

1859 kunde bröderna Johnson, som fått goda grödor, bygga sig ett

nytt stockhus och sända efter sin moder och sina 7 syskon från

Sverige. I början av 1860-talet köpte de 35 acres för kyrkliga

ändamål, och 1863 fingo de besök av en pastor Johnson, som i

tidningen Hemlandet skrev om sitt besök i nybygget. lians skildring

lockade många svenskar i mellanstaterna att flytta till Kansas.

Bröderna Johnsons ekonomi förkovrades stadigt. Jolin A. Johnson

fick rykte som en dugande nian, blev invald i countyts styrelse och

till medlem av statens lagstiftande församling. I följd av en

olyckshändelse blev han 1893 förlamad och avled i en ålder av 54 år. Av

sin betydliga förmögenhet testamenterade han 10,000 dollars (148,000

kr.) till läroverk, barnhem och sjukhus. Han är den förste

svenskamerikan, som i sitt testamente ihågkommit Svensk-Amerikas all-

Det inre av en jordkulebostad.52

männa inrättningar. Den äldre brodern visade sedermera en

liknande frikostighet. Han avled 1911, 83 år gammal. Namnet

Mariadahl gavs ät nybygget till minne av bröderna Johnsons moder, som

var den första av nybyggets medlemmar, som begrovs där. Oin

nybyggets framgång kan man göra sig ett begrepp, då man hör, att

i det distrikt, vari Mariadahl är centrum, nu finnas 14 svenska

lutherska församlingar med omkring 3,000 medlemmar.

Vi ha nu i vår berättelse hunnit fram till 1860. Från den

tiden ha svenskarna spritt sig åt så många håll och grundat så

mänga samhällen, att det ej längre låter sig göra alt följa dem i

detalj. Vi skola därför i det följande endast dröja något vid

de mest betydande kolonierna. Till dessa måste främst räknas

de stora svenska nybyggena i Smoky Hilldalen i mellersta Kansas,

med staden Lindsborg som centralpunkt. Den första svensken

i mellersta Kansas var f. d. godsägaren A. B. Carlgren, som efter att

ha gjort konkurs i Sverige bosatte sig 9

mil söder om staden Salina. Hans hem var

till en början ett ihåligt träd, sedan en

jordkula och slutligen ett stockhus. Han

återvände till Sverige 1892 och avled där

1905 i en ålder av 86 år. Han

testamenterade sin egendom, värd omkring 40,000

kr., litt en trädgårdsanläggning pä

Mösseberg. 1866 och 1867 anlände elt stort

antal familjer, dels från de äldre

staterna, dels från Sverige, ocli togo

land kring det nuvarande

Lindsborg. Som de voro fattiga, måste

de söka arbete på annat håll,

medan deras gröda växte. Somliga

togo järnvägsarbete, andra fingo

anställning vid de amerikanska gränsfästena.

Arbetslönen var god. Ett par av nybyggarna förtjänade sålunda

4",» dollars pr dag vardera i ell stenbrott. Men matvaror voro

dyra. En bushel majs kostade 4, en säck mjöl 10 dollars. Detta

ändrade sig, när större jordsträckor blivit uppodlade. Det kom

tider, dä farmare ej kunde fä mer än 10 cents för en bushel majs

mindre än 1 Vi öre pr kilo).

I april 186S organiserades av några svenskar i Chicago ett

jordbruksbolag, kallat First Swedish Agricultural Company.

Meningen var, att det skulle beslå av 100 medlemmar, som skulle köpa

160 acres var och bilda en koloni. Bolagels stadgar utgjorde en

egendomlig blandning av affärsspekulation och religiöst nit. Ingen

fick bli medlem av bolaget, som icke vore kristligt sinnad och

den lutherska läran tillgiven. Elt område skulle köpas gemensamt

och efter 5 år delas. De ledande männen hade hört om torkan

Professor Olof Olssön.53

i Kansas, men resonerade som så, att där fanns den billigaste jorden,

och att om Gud ville ha folket dit, komme han nog att ge regn

åt marken. Av ett järnvägsbolag köpte man därpå i Salinc ocli

McPherson counties för 29,630 dollars (109,531 kr. 13.160 acres

(10,528 tunnland inom elt område, som mätte 9 mil i längd och

6 i bredd (15X10 kilometer). Jorden var som överallt i Amerika

delad upp i fyrkantiga rutor, vardera hållande en kvadratmil 512

tunnland), och järnvägen ägde varannan ruta. De mellanliggande

tillhörde regeringen och kunde köpas billigt eller tagas som

liome-stead. Några av de styrande männen i bolaget hade vänner och

släktingar i Värmland, som de underrättade om företaget. Dessa

skyndade sig att anhålla oin medlemskap i bolaget. 1 juni 1869

kom den i Svensk-Amerikas historia sedermera myckel bekante pastor

Olof Olsson från Värmland, åtföljd av 80 familjer, räknande 250

medlemmar. Dessa blevo

den egentliga

grundstommen till den stora

Linds-borgskolonien. Sällskapets

andliga läggning var

högeligen pietistisk. Under bön

började nybyggarna

grävningen av de jordkulor, som

blevo deras förslå hem, och

bön och bibelläsning hörde

lill ordningen för dagen. Att

skaffa sig kyrka och

regelbundna gudstjänster blev en

av deras första omsorger.

Redan samma höst uppförde de en kyrka av sten, och i den hölls

otte-sångsgudstjänst nyårsdagen 1870. Olssons dröm var alt få till stånd

ett andligt Utopia, en församling av idel rena. Samma idé

besjälade kolonisterna. Endast troende kristna skulle få slå sig

ned här och alla skulle underkastas ett religionsförhör. Olssons

egen hustru blev icke intagen i församlingen, innan hon blivit

vederbörligen förhörd och godkänd av diakonerna. Varken hennes

eget eller hennes mans vittnesbörd ansågs till fyllest.

Olsson var född i Björslorp, Karlskoga socken, 1811 och fick

sin första undervisning av en organist i Västergötland. 1858 intogs

han i Fjellstedts missionsinstitut i Stockholm, och 1859 sändes

han till Leipzig att utbildas till missionär. Han trivdes ej där.

utan återvände till Stockholm, där ban bedrev sina studier med

sådan flit, att han 1861 kunde avlägga studentexamen i Uppsala.

1863 blev han prästvigd och tjänstgjorde därefter som vicepastor

och komminister på olika platser, senast i Sunnemo. 1869

utvandrade han, som ovan nämnt. I sju är stannade ban som präst i

nybyggarkolonien. Han var cn utmärkt talare, okonstlad och hjärtlig,

I)en första stenkyrkan i I.indsborg.54

enkel ocli anspråkslös, i hög grad musikalisk och full av värme

och entusiasm. På tal om hans tjänstetid i Kansas skriver E.

Norelius: .»Här hade han tillfälle att gå barfota, om han ville, i en

enkel linnerock med tvivelaktiga färger och med en hatt på huvudet,

genom vilkens söndriga tak hårtestarna stodo i vädret, och såluuda

utstyrd vandra omkring och predika för de fattiga i torvhusen.

Säkert är, att pastor

Olsson var klippt och

skuren för

nybyggarlivet och drog sig

aldrig undan för

försakelser och

självuppoffringar.» Under sin

Kansaslid blev han

väld till föreståndare

för alla countyts

skolor och

representerade en tid sitt distrikt

i statens lagstiftande

församling. Hans

begåvning var dock för

stor, för att han skulle

kunna bli lämnad

ostörd i vildmarken.

1875 kallades han till

teologie professor vid

Augustanascminariel.

och 1876 tillträdde

han denna befattning,

vilken han sedan

innehade till 1888. Han

besökte Europa 1879

och 1889 och

utsträckte den andra

resan ända till Rom.

1891 utnämndes han

till rektor vid

Augustana College. Han

avled 1900. Av Augustana College hade han 1892 hedrats med

teologie och av Uppsala universitet 1893 med filosofie

doktorsgraden. Han ägde cn ledig penna. Därom vittna de många böcker,

han utgav (Hälsningar från fjärran, Vid korset, Det kristna hoppet

m. fi.). Ilans samlade skrifter lia utgivits efter hans död.

I trols av all religiositet inom det förut nämnda jordbruksbalaget

inträdde snart misshälligheter, och det var t. o. m. tal om inledandet

av rättegång. Varje bolagsstämma börjades och avslutades med

Fulo^rofl nv B. G. Grüminl.

I)en nuvarande kyrkan i Lindsborg,63

bön, och vid ett tillfälle bestämdes, att en halvtimme skulle

»upplagas ined atl framlägga saken för Herran och bedja, att han

återupprättar den inbördes kärleken». Det hela slutade med bolagets

upplösning 1877. Sex år förut hade dess jordegendom sålts på

auktion till medlemmarna och inbragt 75,165 dollars (278,110 kr.).

Men den i Chicago bosalta styrelsen fortfor i alla fall alt hålla

möten och fatta beslut ända till 1877.

På hösten 1868 organiserades i Gaiesburg, Illinois, ett annat

bolag, Gaiesburg Colonization Company, likaledes med syfte att

bygga upp samhällen i Kansas. Detta bolag köpte 14,080 acres

(11,264 tunnland) järnvägsland gränsande intill det första bolagets

egendom. Men här köpte varje medlem sin jordbit direkt, varefter

bolaget upplöstes. Genom dess åtgörande hade emellertid den

Lindsborg i slutet av 1870-talet.

svenska kolonien fått ett nytt tillskott av flera hundra idoga

svenskar. All den mellanliggande regeringsjorden togs snart i

besittning, all till salu varande jord i trakten uppköptes av enskilda,

och inom elt par år fanns ingen jord mer att köpa i dessa trakter.

Del säger sig självt, att nybyggarna, medellösa som de flesta voro,

hade stora svårigheter alt genomkämpa. Bostaden utgjordes av en

jordhåla, vars väggar man klätt med stockar, hämtade från

skogsbältet vid floden. Taket byggdes av stockar, ställda liksom

tak-sparrar, fast tätt intill varandra och betäckta med jord och

grästorvor. På ena gaveln var anbragt ett fönster, på den andra var

nedgången. Livet i en sådan jordkoja kan göras behagligt nog,

men därtill fordras obegränsat tålamod och ett förnöjsamt sinne.

Bådadera ägdes i rikt mått av dessa människor, som till största delen

uppvuxit i Sveriges fattigaste trakter under stora försakelser och

hårt arbete. Många obehagligheter förekommo dock. Det kundet. ex. hända, att vid en häftig störtskur, eu sådan som tidtals

hemsöker de amerikanska vildmarkerna, och om vars våldsamhet man

i Sverige knappt har en aning, jordgolvet i kojan ställdes under

vatten; det kunde hända, enligt vad prof. Olsson, berättade sig

själv ha varit med om, att medan familjen satt till bords, en orm

kom dimpande genom taket ned i soppskålen. Det största bekyinrel

var dock den envisa torkan, som frånsett ett eller annat lyckligtvis

mera sällan inträffande skyfall av ovan antydda beskaffenhet kunde

Fotografi av B. G. Gröndal.

Liiulsborgs alTärsgata. sådan den nu ser ut.

räcka i många månader, ja t. o. m. ett år. Men i samma mån

som den dittills aldrig rörda jorden blev lagd under plogen samt

träd och buskar planterades, ökades regnfallet, och inom några få år

bragte den bördiga präriejorden sina odlare rika grödor av vete,

majs och kvastmajs, vilken sistnämnda i synnerhet betingade höga

priser. Andra plågoris voro frossfebern, som i flera år härjade

bland nybyggarna, samt de stundom uppdykande

gräshoppssvärmar!^ som togo rubb och stubb på fällen. Men även dessa

olägenheter försvunno med åren.

I dag upptager denna koloni elt område, mätande 30 mil (48

km.) åt ena och 25 mil (40 km.) åt andra hållet, räknar 20,000

inbyggare av svensk härkomst och hyser inom sig 23 svenska lutherska

församlingar med 7,500 medlemmar samt ett stort antal andra

församlingar. Lindsborg, koloniens centralpunkt, är en stad på över

2,000 invånare, nästan alla av svensk börd. Här är förnämsta härden57

för den svensk-amerikanska kulluren i det västra Amerika, såsom

närmare skall skildras i nästa kapitel. Ingen besökande kan undgå

att känna sig mäktigt tilltalad av det storverk, som uträttats här

på den för endast ett 60-tal år sedan nakna och ödsliga prärien.

Carl Sundbeck kallar också i sin reseskildring Lindsborg för -en

säregen plats, märkvärdigare än de flesta andra*. Runt omkring

åt alla håll utbreda sig stora, bördiga åkerfält. Farmheminen äro

prydliga, omgivna av små planteringar. Pà några få mils avstånd»

ligga andra små byliknande samhällen, Fremont, Assaria, Falun,

Marquette o. s. v. Allt tyder pà trevnad och välstånd.

l-otofjrall nv il, G. Gröndal.

Utsikt från Lindsborg.

Ett annat på kyrklig grund börjat svenskt samhälle är kolonien

Halland i sydvästra Iowa, uppkallat efter pastor B. M. Halland,

som 1809 ingick kontrakt ined ett järnvägsbolag om inköp av en

större sträcka jord för svenskarnas räkning. l"ör alt undvika de

strider och slitningar, som olikhet i religiösa tänkesätt medför (och

varav inom parentes sagt även Lindsborg hade sin beskärda del

bestämdes, att endast svenska lutherska församlingsmedlemmar finge

förena sig med kolonien. Köpare anmälde sig i stort antal, och

innan 1870 var till ända, var all jorden såld. Priset var då mellan

6 och 7 dollars pr acre (27 V»—32 >/• kr. pr tunnland). Nu betingar

samma jord 150 dollars och däröver (691 kr. pr tunnland) och stiger

allt fortfarande i värde. Såsom frukt av pastor Hallands

insiktsfulla och tålmodiga arbete är där nu ett stort distrikt med

välbärgade farmare och affärsmän. Samma är som den första

utflyttningen skedde stiftade nybyggarna tre församlingar.58

B. M. Halland föddes 1835 i etl fattigt hem i Drängsered,

Halland. Han reste 1855 till Amerika, där han efter att ha förtjänat litet

pengar började studera vid Augustanaseminariet. Efter fullbordade

kurser prästvigdes han 1864, och hans första arbetsfält blev

Burlington. Iowa, där han under mycken försakelse verkade till 1870,

då han grundlade Hallandkolonien. Han blev nybyggarnas pastor

i Stanton och förestod även ett par andra församlingar. 1883—88

var han affärsföreslåndare vid Augustana College och därefter

postmästare i Stanton, samtidigt betjänande en liten församling il mil

(22 Vä km.) från staden. Han avled 1902.

1868 gjordes början till de svenska samhällena kring Trade

Lake i norra Wisconsin av en skara gruvarbetare från Bergslagen,

som trötta på den under den föregående vintern rådande dyrtiden

i Sverige utvandrade tvärt emot förmäns

av-rådan och varningar samt togo land i tjocka

skogen 22 mil (35V* km.) från någon farbar

väg. L"nder stora försakelser arbetade de sig

småningom lill välslånd. I dessa trakter bo

nu över 0,000 svenskar. Men köpmannen Erie

H. Johnson i Trade Lake. vilken som liten

gosse medföljde sina föräldrar till deras nva

hem i Amerika, klagar över, att den dä

rådande grannsämjan efterträtts, sedan

välmågan blivit bofast, av knot, avundsjuka,

trångbröslcnhet och butterhet, en

anmärkning som tyvärr kunnat göras mot mer än

ett annat svenskt samhälle i Amerika.

1870 grundades av amerikanska ministern

i Sverige W. W. Thomas en svensk koloni

i staten Maine. Den lår vara den enda

jordbrukskoloni, som sedan 1700-talet lyckats i denna stat och räknar

över 3.000 svenskar.

1871 grundade kapten Walfrid Been (född i Hälsingborg 1824)

vid en liten vik av Superiorsjön i Michigan en koloni, som han

benämnde Skanee efter sin födelseprovins Skåne. Den har en

folkmängd av över 100. Been avled genom olyckshändelse 1907.

I Nebraska funnos svenskar i slutet av 1860-talet. men de

uppehöllo sig alla i staden Omaha. Först i mitten av 1860-talet började

svenska lantsamhällen uppstå, det första i trakten kring Kcarney.

Sedermera uppväxte kolonier på många platser, såsom Wahoo,

Stromsburg, Axiell, Wausa, Holdredge, Gothenburg och en mängd

andra med förgreningar åt olika håll. Till en början hade man

svårt för att tro, alt det skulle kunna bli någonting bevänt med

jordbruk i dessa av naturen ödsliga, nakna och förbrända nejder, och

de första landagenterna, som sökte draga folk ditut, såsom F. A.

Beiyon, V. Rylander m. fi., blevo utsatta för mycken smälek, för-

Pastor It. M. Halland.59

kättradc och pikade i pressen. Men det har sedan visat sig, att dc

ägde framtidsblick, ocli att det icke endast var i deras inbillning

som Nebraska cn gång skulle komma att förete en bild av rikedom

och blomstring. Många av de första nybyggarna hade säkert dragit

dädan, om de blott kunnat. Men fattigdom tvang dem alt stanna.

Om de första nybyggarna söder om Plattefloden kring Axtcll skriver

pastor C. A. Lönnqvist: -Tålamod och arbete hjälpte dem fram.

Man fick icke bo i slott, man fick äta enkel kost, man fick slita

John Björklunds farm vid Kearney, Nebraska.

gruvligt ont vintertiden för att få bränsle. Kol kunde ju fås i

Kearney, men icke utan pengar, och sådana fanns det icke på

prärien. Majsstjälkar fanns det åtminstone vintern 1876—77 knappast

mer, än vad som med yxa kunde huggas upp ur jorden. Man fick

lära sig bida tiden och vara nöjd med sin lott ändå. Man var icke

vand vid goda dagar, och hur man bar sig åt, se"n man blott fått

sig ett mulåsnepar eller ett par oxar eller i bästa fall ett par hästar,

en vagn, en plog, en harv — torv till husbehov fauns det gott om —

så måtte man i alla fall fått det att gå ihop. Frågar man nu de

gamla, som finnas kvar från de dagarna, hur de hade det, skola

de försäkra, att de aldrig haft det båttre. De behövde aldrig svälta.

Frösö de ibland, så var dock blodet varmt, ty man var ung. Dc säga60

oss, att det var en härlig tid, icke bara därför, att det var den gamla,

goda tiden, utan därför att del var en tid, då de passioner, som följa

med välmåga och lyx, antingen icke funnos eller måste draga sig

tillbaka i skymundan, men å andra sidan alla dessa ädlare böjelser,

som dock finnas hos en människa och i gemensamma

prövo-dagar taga ut sin rätt, i nybyggurtiden verkligen togo ut denna.

Alla voro bröder i raltigdoinen. Det förslå året i nybyggarnas

historia bär namnet "det året, när gräshopporna kommo". Söndagen

den 6 aug. 1876 fick man se dem komma i stora sällskap söderifrån.

På torsdagen kommo de som väldiga moln, vilka fördunklade solen,

slogo sig ned överallt, Törtärde allt, som kunde förtäras. Man bävade,

man stod rådlös. Den 21 aug. kom en stark nordanvind, och liksom

om de blott väntat på den för att få begiva sig bort, togo de vindens

vingar och försvunno. Men vilken förödelse de utfört!» Överallt

var prärien svart, icke ett grässtrå fanns kvar. På de planterade

träden voro både löv och bark försvunna. Den första nybyggartiden

har också blivit betecknad som skallerormstiden, emedan

skaller-ormarna voro så talrika. De flesta nybyggarna bodde i torvhus eller

jordkulor, och del var icke ovanligt, att skallerormar lade sig på vakt

rätt utanför dörren. Men i mån som landet uppodlades, försvunno

de. Nu är detta samhälle ett av de rikaste och i ytinnehåll det största

svenska i bela staten. Det mäter i längd 60 mil (97 km.) och har

inom sitt område 9 lutherska och en hel mängd andra svenska

församlingar.

På tal om Wahookolonien och dess förgreningar skriver d:r E.

Norelius: »Hela denna trakt utgör ett skönt och värderikt

åkerbruks-land. Våra första jordbrukare, som kommo från Illinois, Iowa och

andra stater, gjorde ett gott val, när de slogo sig ned i dessa trakter.

Man behöver icke blygas för att vara svensk, när man reser igenom

dessa trakter, och om det skulle vattnas i munnen på en väl

balanserad farmare, då ban från den lagom upphöjda platån i mitten

av Saunders county ser sig omkring i alla väderstreck, så får man

icke missunna honom den förnöjelsen.» Han menar dock på, att

farmarna äga för mycket jord på enskilda händer, och att detta

förhållande alstrat den girighet, som länge varit märkbar i de gamla

välbärgade församlingarna, synnerligast i lantförsamlingarna.

De första nybyggarna i Gothenburg, som anlades på 1880-talet,

hade det mycket svårt. Är efter år torkade grödan bort. Kreaturen

dogo av brist på foder och vatten, och folket led stor nöd. Men hur

annorlunda är det icke nu! »De, som för några få år tillbaka

knappast ägde en gammal hästkrake, komma i dag till staden åkande

i en gentil automobil», skrev tidningsagenten Hendin efter ett besök

på platsen för flera år sedan. »Torvhusen har man rivit ner, och

i deras ställe resa sig vackra tvåvåningshus på de vida slätterna.

Vart man kommer, ser man idel välmåga.» Det är samma historia,

upprepad överallt, och den enkla förklaringen är, att det funnits61

möjligheter. Folket ägde samma arbetsförmåga och förnöjsamma

sinne i Sverige. Men möjligheterna att göra sig dessa egenskaper

till godo saknades.

Till den bördiga Red Riverdalen i nordvästra Minnesota

inflyttade svenskarna i stort antal i början av 1880-talet. 1879 hade

tvä svenskar, kaptenerna Hans Eustrom och Jolin Vanstroin, vilka

deltagit i inbördeskriget, blivit valda till statsämbetsmän i det

nybildade Kittson county, den ene som auditör och den andre som

sheriff, ocli 1878 hade svenskarna John Nelson och A. Holmberg

innehaft platser som förmän vid den då under byggnad varande

järnvägen till Winnipeg i Kanada. Bröderna Erik och Ole Nordlund

från Härjedalen hade samma år tagit regeringsjord invid staden

Hallock. Men den egentliga svenska invandringen vidtog först efter

det järnvågsbolaget 1881 börjat genom sin landkommissarie, svensken

A. E. Johnson (sedermera vida bekant som kolonisatör ocli

ångbåtsagent) annonsera sina landsträckor. Före 1882 års slut var all

regeringsjord tagen i besittning till elt avstånd av 10 mil från järnvägen.

Svenskarna voro nästan alla medellösa, men enligt vad handlanden

A. Lindegård i Hallock meddelat, slod en irländsk farmare vid n-imn

Robert Thompson dem till tjänst med mjölkkor, som ban sålde till

dem på kredit, även då betalningsutsikterna voro skäligen klena,

varjämte det nästan alllid fanns tillfälle för dem alt få arbete på

en av två bröder Kelso, likaledes irländare, ägd jättefarm. ]J c hade

1878 köpt för billigt pris etl slort område och hade i början av

1880-talet omkring 3,000 acres 2.100 tunnland under odling samt

skördade sin gröda medelst ett tiotal självbindande skördemaskiner.

De ägde även en stor sträcka av ouppodlad jord. På deras farm

fanns följaktligen mycket att göra, och de ville icke gärna anställa

andra arbetare än skandinaver. »Nästan varenda skandinavisk

farmare öster om Hallock>, skriver Lindegård, »har fått sin start på

Kelsofarmen, där de vanligen arbetade några år, tills de hade en

samlad penning, varmed de köpte sig en jordbit, och ofta hade deras

hustrur sitt första arbete på samma farm.» Nybyggarlivets

besvärligheter veko snart för lyckligare förhållanden. Jorden gav rika

grödor av vete, korn, havre och potatis. Oxar begagnades allmänt

till långt fram på 1890-talet. »En gång på hösten 1889, kort efter

det jag flyttat hit», berättar Lindegård, »mötte jag en man, körande

ett par väldiga oxar. llan själv var ovanligt stor och välfödd samt

därtill riktigt fint klädd, något som då var mindre vanligt bland

farmarna. Dessutom hade han något visst i sin hållning, liksom om ban

varit en brukspatron från Sverige. På min fråga vem han var svarade

lian "Jag är Malts N. från Sveg, f. d. skräddare och lanthandlande

och en som förr i tiden ej var mors minsta gris hemma i Sverige."

N. lever ännu och är en gammal man, men nu sitter lian välbärgad

och kör elt par duktiga hästar, när han skall till staden. Och så är

det även med de andra. Där för en 20 år sedan endast fanns slätaprärien med alnshögl gräs och stora stillastående vattensamlingar

eller täta poppellundar, äro nu odlade fält, som giva ymniga grödor.

1 st. f. de små oansenliga stockhusen med ett eller två små rum

har nu nästan varenda farmare ett stort präktigt tvåvåningshus,

smakfullt målat och försett med vacker veranda.» Svenskarna

förekomma glesare i södra delen av Red Riverdalen, men mellan Hallock

ocli Red River på ett område mätaude 10 mil åt ena och 15 åt andra

hållet är varenda farmare svensk. De flesta äro skåningar. Av

Kittson countys 10,000 inbyggare äro mellan 4- och 5,000 svenskar.

Väster om Red River i Dakotastaterna finnas åtskilliga svenska

samhällen, de flesta av jämförelsevis nytt datum. De äldre

svenskarna i dessa stater äro mycket välmående, i många fall rika.

Affärsgata i staden Hallock. Minnesota.

I vissa trakter av Utah finnes ett rätt stort antal svenskar, och

många av dem ha stora egendomar. I Colorado har egentligen blott

ett svenskt lantsamhälle låtit tala om sig, nämligen Las Animas.

De flesta av de första nybyggarna där lämnade platsen efter en korl

vistelse. De, som voro uthålliga nog att stanna och som köpte jord.

medan den kunde fås billigt, stå sig i allmänhet bra. Vad som hjälpt

dem på fötter är det stora sockerbruk, som anlagts där och som

numera betalar ett någorlunda ordentligt pris för deras sockerbetor.

F. ö. arbeta många svenskar i gruvdistrikten.

De segrar, som vunnits, lia överallt kostat mödor och

försakelser, och lönen, fast den kan tyckas eftersträvansvärd för den.

som blott ser resultatet av nybyggarnas arbete, år, såsom längre

fram skall närmare visas i kapitlet om svensk-amerikanerna såsom

jordbrukare, ingalunda så överdådig, som man vid ett flyktigt

påseende förledes tro. Den står i alla fall icke i någon rimlig

proportion till arbetet. »Jag har», skriver Jolin L. Holmquist i63

Reeder, North Dakota, »i många år varit i ödemarken och är väl

förtrogen med de försakelser och umbäranden, som nybyggarna

få utstå. Ilàrt arbete, hunger och köld plåga både "människor

ocli djur. Stora snöstormar rasa fram över slätterna, och dåliga

hus ocli ladugårdar förmå icke att hålla kölden ute. Med mat

och kläder är det också knappt. Sä att det är allt annat än

glädje, som väntar den, som kommer ut som nybyggare. ,

Kommer så därtill torka och felslagna skördar, så ser det

bekymmersamt ut mången gäng. Olyckligtvis ha de flesta, som brutit

upp marken, byggt hus och upprättat dessa farmar, kommit • i

så stor skuld att tvångsauktioner måst företagas, ocli

nybyggarna med sina familjer få utblottade draga sina färde. Sedan

Farmscen i trakten av Hallock.

övergår landet i händerna på spekulanter, vilka sälja det för

höga priser. Andra få nu taga egendomen och bärga de skördar,

som den fattige nybyggaren hade glalt sig åt, då han i svett och

möda strävat att ställa i ordning åt sig och de sina. Så går det

till pä Västerns slätter, ocli ingen, som ej är bekant med

nybyggarlivets besvärligheter, kan föreställa sig dem. Men människorna

här ute äro dock glada och förnöjsamma, och det är svårt att

avgöra, om det finnes mer glädje i äldre än i unga nybyggen.»

1 det hela taget ha dock nybyggena över allt i präriestaterna varit

lyckosamma.

Mindre gynnsamt har det i allmänhet ställt sig för dem, som

slagit sig pä jordbruk i staterna längs Stilla havets kust. I California,

Oregon och Washington finnas visserligen rätt många svenska

lant-samhällen, men intet som i storlek eller välstånd kan jämföras med

kolonierna i mellanstaterna. De äro ju också vida yngre än de

flesta av dessa, men det är även annat, som hållit dem tillbaka. För64

det första ha svenskarna icke utvandrat till Stilla havskusten i hela

»byalag», såsom ofta skett i de andra staterna. För del andra har

naturen lagt hinder i vägen för anläggandet av större kolonier och

för ernåendet av välstånd på samma villkor som i präriestatema,

där en nybyggare i regel hinner vida längre i förkovran på 5 år

än pä 25 i västra Oregons eller Washingtons oländiga skogsmarker.

De enda svenska farmkolonier, som därule giva något så när samma

intryck av gedigenhet och välmåga, om ock i mindre skala, som

de vanliga svenska samhällena var som helst i präriestatema, äro

den lilla kolonien vid Skagitfloden i nordvästra Washington samt

Skogshuggarlàger I Washington.

Kingsburg och Turlock i California. Men de vunna segrarna ha

också krävt mycket mer arbete och följt pä större missräkningar,

än vad nybyggarna i präriestatema inåsl vidkännas. Vid

Skagitfloden måste skogsträd av oerhörda dimensioner bortröjas och

milslånga, stora och breda jordvallar uppföras till skydd mot

översvämningar, vilka ändock emellanåt inträffa, och i de californiska

nybyggena var man tvungen att införa dyrbar konstbevattning för

att kunna få någonting att växa, och har titt och tätt måst

bortslumpa sina produkter till priser, som ej betäckt

produktionskostnaden.

Svenskarnas inlägg i västkustens utveckling har dock varit

betydligt och, i betraktande av att grundläggningsarbetet i de bergiga,

skogbevuxna, från all gammal civilisation avlägsna och på fabriker

och utkomstmöjligheter fattiga västkuststaterna varit mycket merprövande och otacksammare än i de lättodlade, lätt tillgängliga

präriestalerna. förtjänl av slörre erkännande, än som vanligen

kommit det till del. Ungefär hälften av den svenska befolkningen är

bosatt i städerna Los Angeles, San Diego, San Francisco, Oakland.

Portland, Tacoma, Seattle och Spokane samt i en del småstäder.

Den andra hälften sysslar med skogsavverkning, gruvarbete, fiske,

timmerforsling, jordbruk, fruktodling m. m. Många ha kommit ditut

som sjömän, andra från olika stater i östra Amerika, och om de

flesta gäller, att dc genomgått flera skiftande öden än flertalet av

svenskarna i de östra staterna, vilka så ofta kommit i stora klungor

frän en och samma plals, slagit sig ned i varandras närhet och

stannat där. Då man gör sig underrättad om västkustsvenskaruas

föregåenden, förvänas man över deras mångsidiga erfarenheter och

de äventyr de upplevat, innan de äntligen beslutat sig för att bli

stadiga, och man fät- ofrivilligt del intryck, all dit samlats alla

världens oroliga andar och sökare efter oupphinneliga ideal.

Till California kommo svenskar redan under guldgrävningstiden

omkring 1849, men till de norr därom belägna staterna kom, såvitt

det kunnat utrönas, endast en före 1860. Hans namn var Peter

Friberg, och ban slog sig efler ett äventyrligt liv pä sjön ned vid

Puget Sound i Washington i slutet av 1850-talet. En annan vid

namn Landstone lär ha kommit dit 1861. Själv har jag endast träffat

Ivå. som besökt de norra Stillahavsstaterna före 1870. nämligen den

förut omnämnde C. J. Chilberg, vilken i mitten av 1860-talet till

bragte några månader i Oregon, samt norrlänningen Ole Engblom,

som vid samma lid bosatte sig nära Seattle. 1870 trängde sig några

svenskar, konstförvanten F. K. Wahlberg från Stockholm och

gotl-länningarna Dahlman. Dahlqvist och Sjöqvist, in i skogarna i

sydvästra Washington och togo land vid en insjö känd under namnet

Silver Lake. Trakten erbjöd inga möjligheter för jordbruk, men

nybyggarna tjusades av den härliga skogen och gjorde vad de kunde

för att reda sig små åkertäppor i densamma. Del blev aldrig något

av detta nybygge, men som det första försöket till svensk kolonisering

på västkusten förtjänar det att omnämnas. 1871 och 1872 funno

några svenskar och svensktalande finnar vägen till en lätt

skogbevuxen dalsänka 14 mil (23 km.) nordost om staden Vancouver i

södra Washington och började röja land. De hade tillfälle att om

somrarna göra sig goda inkomster pä laxfiske vid Asloria i Oregon.

En av dem förtjänade pä en sommar 1.200 dollars 4,440 kr. . Denna

trakt hade ett bättre låge ån den nyssnämnda, låg närmare lill

städer och ägde bördigare jord. Nybyggarna kunde avyttra en del

av skogen och arbetade sig småningom ur det värsta betrycket,

helst sedan mejeri uppförts i trakten. Likväl sade mig en av dem,

vilken 1904 flyttade till en annan plats, att om han lämnat skogen

orörd och aldrig gjort en dags arbete på farmen, ban då skulle

kunnat sälja den för mer, än han med allt sitt slit förtjänt på farmen

— Skarslrdt.under de 33 år han bebodde den. Kolonien äger bestånd än i dag

och tyckes reda sig bra. Dess namn är Hockinson. En av de törsta

nybyggarna och platsens förste postmästare helte Häkanson, och

efter honom Fick platsen sill namn. El t 10-tal är tillbaka anlades

några mil bortom denna koloni en annan, som kallades Vänersborg.

1871 kommo Olof Polson och C. .(. Chilberg från Iowa lill del

ovannämnda distriktet vid Skagitfloden och slogo sig ned några

mil från staden La Conner. Under de följande ären kommo flera

svenskar lill samma trakt, och sålunda uppstod med liden ett litet

svenskt samhälle. En oerhört bördig jordmän belönade deras arbete

med grödor sä rika. att knappt någon annan trakt i Amerika kan

uppvisa något liknande. Många av dessa svenskar blevo också längre

fram förmögna icke endast genom det stigande egendomsvärdet,

ulan även genom inkomsterna frän

jordbruket, vilket väl far anses som tämligen

enastående. Förhållandena i detta distrikt

äro f. ö. sa ovanliga, i synnerhet

därigenom att nybyggarna med fa undantag

ieke fingo jorden gratis, ulan köple den

för ett jämförelsevis högt pris, alt del bör

vara av intresse alt något närmare lära

känna dessa banbrytares historia,

(".bilbergs har redan förut meddelats, ocli

Polsons skall behandlas i elt

kommande kapitel. S. P. Olson föddes i

1 låslövs socken 1819, reste 1870 lill

Amerika och, efler at| ha arbetat vid

järnvägar och på farmar i Iowa, 1872

lill Skagitdalen. Tvä Ar därefter köple han,

obemedlad som ban var, 160 acres jord och

längre fram ytterligare .">0 acres. 1890 hade ban hela farmen under

odling. 1903 köple han en farm pà 210 acres, vilken skötes av lians

två söner. .1. O. Undine föddes i Norra Vi socken, Östergötland. 1X50.

Fadern var hemmansägare, och sonen hjälp|e till |lemma pa garden

och arbetade även för andra till 1873, dà han utvandrade. De

första tre ären i Amerika sysslade ban med farmarbete i Iowa.

187(5 flyttade ban till Skagitdalen. Efler att ha haft gärdar pa

arrende under 5 Ars tid köpte han 380 acres för 9,000 dollars.

Längre fram köpte han åter 10 acres. Han utarrenderar 100 acres

och har själv överinseende över resten av larmen. Hans farm är

ansedd som en av mönstergårdarna i trakten och beräknas vara

värd 75,000 dollars 277,500 kr. . 1889 uppförde han ät sig ett nytt,

stort boningshus med 12 rum pa sluttningen av en höjd. kallad

Pleasant Ridge, varifrån han har en förträfflig utsikt över del

omgivande landskapet. Utom farmen har ban även egendom i Seattle

och La Conner, värd 2(i.OOO dollars, och är aktieägare i olika förelag.

J. O. Kudinc.r>-

Men ej blotl som farmare liar han lagt sin duglighet i dagen. Den

har även lagils i anspråk för allmänna värv. Han har varit

eounlv-koinmissarie, ordförande i en kommitté med uppgif| att drfinera

ett område pä 0,600 acres, medlem av skolstyrelsen,

söndagsskolföre-ståndare kassör i den svenska metodislförsamlingen och i flera är

medlem av statens lagstiftande församling. N. I". Swansoii föddes

i AUarp, Halland. 1851. Fadern var hemmansägare och broder till

den ovannämnde Olof Polson. Swanson stannade pä fädernegården

lill 1878, då han reste lill Skagitdalen. 1883 besökte han Sverige.

1887 arrenderade lian tillsammans med C. .1. Johnson, som samma

år kommit från Iowa, där han vistats i 17 är, en farm pa 129 acres.

Aret därpå köpte de den för 11.000 dollars. Kfler atl lia skött den

gemensamt i 3 är, delade de farmen. Charles Elde föddes i Lung-

OlJiMiiftlninft av Fr It Ii Collins

J. O. Rudines farm vid La Conner, Wash.

sund, Värmland, 1857 på en gärd, som under 9 generationer tillhört

familjen. Han bar i sin ägo ett fullständigt register över bela sin

släkt sedan slutet av Gustav II Adolfs regering, noggrant upptecknat

efter kyrkböckerna och visande, att gården under bela denna litt

gått i arv från fader lill äldste son. Klde stannade pa fädernegården

lill 1881, dä ban reste lill Amerika. Efter ell par års vistelse i

Colorado. där ban arbetade vid byggandet av järnvägsbroar, begav ban

sig lill Skagitdalen. Det första året där arbetade ban för en fannare,

var därpå i 10 år arrendator och köpte under tiden en 160-acresfarm

för 15.000 dollars, pä vilken ban bosatte sig 1893. Redan för flera

ar sedan avslog ban ett anbud på 10.000 dollars för farmen. Jag

nämnde liär ovan något om de tidtals inträffande översvämningarna

i Skagitdalen. De förorsakas ofta a\ jordråttor. som gräva häl genom

skyddsvallarna kring dalen, sä att flodvattnet tränger in och bort-68

sköljer ell stycke :iv vallen, innan man hinner upptäcka stället och

reparera vallen. Elde förlorade vid ett dylikt tillfälle nära 20 kor.

som drunknade ute pä fältet, medan lian från sin veranda åsåg

förödelsen, utan all kunna göra något för deras räddning. ITUnn

de nu nämnda finnas många liera svenskar i dalen, och alla synas

belåtna. En farmarehustru där svarade pà min fråga, hur hon

trivdes i det nya landet (hon hade då blott varit i Amerika tre år :

När jag tänker på, tiur vi hade det hemma i Norrland, hur vår o

grödor härjades av frost, hur ont vi sleto under de långa, kalla

vintrarna, och jämför allt detta med vår nuvarande ställning, del

fina klimatet, den rika jorden, där grödan aldrig slår fel, så känner

jag ibland, som om det vore en saga. all jag fått det så bekvämt och

att Gud varit sä god emot oss och lilit oss få komma hit." Detta

visar åtminstone, att

icke alla förläras av

hemlängtan.

Pà Anderson

Island, en liten ö i

1"ugel Sound, och

den närbelägna Mc

Neill Island rinnas

sina svenska

samhällen. Svenskarna ha

gjort ell

beundransvärt arbete, bortröjt

den ursprungligen

ofantliga urskogen

och uppförl al sig

i flera fall

lierr-gårdsliknande hem.

lin av nybyggarna, Bengt Johnson, kom dit från Lindsborg i Kansas

1879. En annan, Nils Monson, var 60 år gammal när lian utvandrade

från Sverige. Om honom kan. säger hans vän. red. T. Sandegren

i Tacoma, »med rält a sagas, alt lian utfört två livsverk. ILius

idoghet och företagsamhet och kommunala verksamhet i Sverige minnes

man ännu där hemma med erkännande. Och dä han började sin

bana i Amerika vid 60 års ålder, felades det honom varken mod eller

kraft alt gä till verket och bryta sig en farm i urskogen. Och han

har en välskölt plats och ett rymligt och komfortabelt villahem saml

en den täckaste lilla parkanläggning. Enligt sägnen skall det vara

gravplatsen för en gammal indianhövding, och av pietetskänsla för

urinvånarna, de verkliga amerikanerna, vårdar lian en

blomsterprydd gräsrabatt i sin lilla park.

1 östra Washington och Idaho äro flera svenska kolonier under

uppväxt. 1 Oregon finns en svensk och svensk-finsk koloni i och

omkring stade ii ^r;n*slif"ie!(l. och på åtskilliga andra platser i västra

Charles Kldes farm hem.77

Drogon ha under do senare ären små svenska samhällen anlagts.

Det mest bekanta är Carlsborg, 20 mil 32 km. från staden Oregon

City. Del grundades 1906 av nuvarande rektorn vid Coeur dAlene

College i Idaho, pastor C. .1. Renliard. i bolag med X. 1". Hult

och dennes son Oscar N. Hult, båda från Nebraska. 1907 stiftades

en församling, som nu räknar omkring 250 medlemmar.

Svenskarna äga omkring 11.000 acres 8.800 tunnland i denna trakt.

Oscar N. Hult och hans broder Julius äga tre sågverk, och de mindre

bemedlade nybyggarna ha tillfälle till inkomst genom skogs- och

Fnliigrittl av rörfoltnrcn.

K. E. Bergs farmhem vid liitigskurg. Cal.

sågverksarbete. Ett annat framåtgående svenskt samhälle är Warren,

beläget vid en vik av Columbiafloden, 25 mil 10 km. nordväst om

Portland. Ett 80-tal svenska och svensk-finska familjer äro bosatta

där och äga från 5 lill 10, 20 och i några fall så mycket som 200

acres vardera. 1 Powell Valley, en fruktbar dal ett 20-tal mil öster

om Portland, fanns en och annan svensk redan i början av

1870-talet. I nder det senaste årtiondet ha många flyttat dit. Likaledes

ha på några platser i närheten av Portland svenskar varit bosatia

och idkat bär- och grönsaksodling sedan rätt långt tillbaka.

Den äldsta och största svenska kolonien i California är Kingsburg

i San JoaquiBdalen, 2:30 mil (372 km.) frän San Francisco. Den

första svensken där var F. 1). Rosendahl, som kom dit 1885. På-70

följande är kommo C. A. Johnson. Andrew Erikson. I". G. Hero.

K. E. Berg och Charles Carlson, 1887 Noach Anderson >eh Erick

Peterson, 1888 Nils Hanson. Alla dessa utom Rosendahl kommo från

Ishpeming i Michigan, där de arbetat vid gruvorna i flera ar saml

bildat en kolonisationsförening i syfte all skaffa sig jord i California.

Erikson född i Langmyra. Värmland, 1857 och bosatt i Ishpeming

sedan 18711 blev väld till ombud alt undersöka förhållandena i

California. Där träffade han Rosendahl, och på hans inrådan

rekommenderade han Kingsburgstraklen. Erikson försökte sig först

med sädesodling, men övergick, da resultatet visade sig ogynnsam I.

till fruktodling. Han har tjänstgjort som borgmästare i Kingsburg.

Rosendahl var född i Närke 181.1 och studerade i sin ungdom lanl-

F. D. Rosendahl och Andrew Erikson, grundläggare av Kingsburg-kolonien.

mäteri och trädgårdsskötsel. 1818 uppgjorde han planen till stads

parken i l men. llan utvandrade 1809 och tjänstgjorde som

trädgårdsmästare i Central Park i New York till 1875. biträdde sedan

vid anläggande av Golden Gateparkén i San Francisco, blev 1878

fruktodlare i Frcsno, sålde 1885 sin farm för 10.000 dollars saml

köpte 110 acres vid Kingsburg och började Irädskoleaffär. som han

bedrev till 1900. Han ägnade sig samtidigt ål faslighetsaffärer. 1907

utnämndes han lill notarius pubiicus och fredsdomare. Han

avled 1915.

Kingslmrgskolonien växte räll hastigt och företer nu elt

blomstrande samhälle med väl omkring ett par tusen svenskar. I-lera av

dem ha affärer i staden. De huvudsakligaste jordbruksprodukterna

äro persikor och russin. Russininduslrien är sammanträngd inom

några fä områden i California. I den övriga delen av Förent a

staterna odlas icke russindruvor. Man Ivcker därför, all de, som

syssla därmed, skulle kunna anse sig ha liksom ett monopol och71

att priserna borde vara goda. Men detta har långt ifrån varit fallet.

I åratal kunde odlarna knappt avyttra sin vara titi något pris, ty

en cent pr skalpund 8 ore pr kilo . som stundom var allt de kunde

fa, betalte icke pa langl när produktionskostnaden, som beräknas till

3 cenis pr skålpund. Många av de första nybyggarna, som voro

skuldsatta, måste ga ifrån sina gårdar. Somliga ar har dock priset

varit sa högt som 1 och 5 cenis pr skälpund 33—11 öre pr kilo.

vilket hjälpt odlarna all reparera sina tilltrasslade affärer. Med

persikgrödan har del ofta varit lika illa beställt. 1915 var priset

pa torkade persikor sa lågl som 2" i cents pr skålpund 18 öre pr

En russin flärd vid Kingsburg.

Druvorna torkas till russin pä träbrickor.

kilo . vilket icke belä|te plocknings- och torkningskoslnader.

Frukt-odlarna i California ha ingalunda alllid haft de sölebrödsdagar,

som lundagenters blomstermålningar av enstaka lyckliga full giva

vid handen.

100 mil norr om Kingsburg ligger den ar 1902 av gruvägaren

N. O. Hultberg frän Alaska anlagda svenska kolonien Turlock. som

sedan dess vuxit ganska betydligt och nätt en rätt hög grad av

välslund. Turlock var 1902 en liten plats med mindre än 100

invånare, sandig och torr. Trakten bar nu ett av de bästa

konst-bevattningssystemen i California, och den torra sandslällen. där

under den första tiden både sanden och utsädet yrde omkring, så

att det var omöjligt alt fa något att sia rot eller växa. har nu genom72

vattnets inverkan och god skötsel förvandlats till en blomstrande

trädgård. Hultberg har kostat inemot 70.000 dollars 209,000 kr.

på platsens annonsering, ocli resultatet är storartat. Jorden, soiu

till en början såldes för 25 dollars pr acrc (113 kr. pr tunnland ,

är nu värd l till 8 gånger denna summa. Som prov på, liur jord

i ett nytt distrikt kan stiga i värde, berättar Hultberg, all ban 1909

återköpte några acres jord för <>00 dollars pr acre ^2,777 kr. pr

tunnland . vilka ban själv sålt fi år förut för 25 dollars pr acre. Över

80,000 acres :fil,000 tunnland; ha sålts till nybyggare och blivit

uppodlade. Hultberg äger ett fint hem i staden, två hotell ocli en

farm på 89 acres 71 tunnland . Han har som kolonianläggarc nt-

AITürsgata i Turlock. Cal.

ill är k I sig genom en ovanlig frikostighel. En av hans principer är

alt aldrig lill&ta någon nybyggarfamilj alt lämna kolonien pà grund

av fattigdom. Han lämnar hellre en långt utsträckt kredit, pà ^a

vis hjälpande envar, som vill göra en allvarlig ansträngning att

komma på fötter. Han är från Yittskövle i Malmöhus län. där ban

föddes 1865. 1 sin ungdom lärde ban smedsyrket. 1887 reste ban (111

Amerika. Efler all i 3 års lid ha arbetat i sitt yrke i Illinois, ell

par år på farm och ett halvt är för ett järnvägsbolag, begav han

sig på våren 1893 till Golowin Bay i Alaska. Han var da i

missionsförbundets tjänst och arbetade i 3 år som skollärare i Alaska,

samtidigt medverkande vid importerandet av renhjordar och emellanåt

försökande sig som guldgråvare. Ären 1898—1901 och 1903--07

tillbragte han ömsom i Alaska och California, llan är delägare i flera

gruvor och har gjort ett 10-tat resor genom Förenta staterna.73

1 södra California finnes en lilcn svensk koloni i och omkring

släden Riverside. Inbyggarna) i denna trakt syssla med apelsinodling.

Vid Escalon nära Stockton i mellersta California grundades 190-1

en svensk koloni av en svensk vid namn Lindström, som några är

därefter avled. På Californias nordvästra kust finnas rätt mänga

svenskar i trakten av städerna Eureka och Arcata, ell par hundra

mil norr om San Francisco. Men, som sagt. alla dessa samhällen

äro obetydliga i jämförelse med österns och meilanstaternas.

Vi ha av det föregående sett, att de förslå årtiondenas invandrare

vanligen tillhörde jordbruksklassen och kommo i grupper frän

samma hembygd, med föresals att slå sig ned i varandras närhcl,

och att de först befolkade Mississippidalen och andra delar av

mellanstaterna, där jorden var billig ocli bördig. Efter

inbördeskrigets slut började yrkesarbetare bli efterfrågade, och från den

liden kan man räkna utvandringen av hantverkare, vilka först

slogo sig ned i österns fabriksstäder, därefter i de större städerna

längre västerut och slutligen i västkuststäderna. Nu för tiden och

sedan många år tillbaka går den svenska utvandrareströminen

nästan uteslutande till städerna. Och att lantungdomen även flyttar

lili städerna är en gammal historia. Redan så långt tillbaka sora

i slutet av 1850-talet klagade en lantpastor över. att i hans

församling fanns nästan ingen ungdom, och att de flesta medlemmarna

voro över 05 år gamla. Landsbygden lockar icke med samma kraf|

som fordom. Det är ju också, sedan all regeringsjord. som duger

till något, för länge sedan lagils i besittning, och sedan aili

jord-värde sligit till en förut oanad höjd, oerhört myckel svårare alt

sia sig ut på landet än förut. 1 or den obemedlade är det hart när

omöjligt. Men det är ej blott detta, som vållat omkastningen i

utvandrarnas tänkesätt. Del är tidsandan, som. påverkad av

industriens kolossala uppsving, gör stadslivets lockelser, den högre

arbetslönen och den kortare arbetstiden så mycket mer tilldragande än

det hårda arbetet pä farmen med dess ringa ersättning. Den möjliga

utsikten till etl framlida oberoende köpes för dvrt, ivcker man.

Uet är på sätt och vis väl, att förhållandena gestaltat sig sa.

Även den jordbrukande klassens behov ha vuxit, även farmaren

önskar numera få någon liten del av bekvämligheter, lyx och nöjen.

Han är ieke tillfredsställd med de flydda tidernas ytterligt enkla

och inskränkta levnadsvillkor. Skulle del fortgå som del gick till

förr i världen, dä två tredjedelar av befolkningen bodde pa landet,

skulle konkurrensen på jordbruksområdet bli outhärdlig och

jordbrukarna ej kunna finna marknad för sina produkter. Det är ofta

illa nog, som det är.

1 följd av denna inflyttning till städerna äro de svenska

kolonierna i dem ansenliga. Vi ha sett, hur det förhåller sig i Chicago.

New York och Minneapolis, de näst största svensk-städerna, hade

1910 resp. 55,000 och 53.000 svenskar, flera således än någon stad74

i Sverige med undanlag av Stockholm, Göteborg och Malmö.

Hock-förd, St. Paul, Duluth, Jamestown, Roston, Worcester, San

Francisco, Seattle. Tacoma och flera andra hade en svensk befolkning

av mellan 10- och 25,000 vardera. Städer med två-, tre- till

femlusen svenskar äro för många att ens uppräknas. Även som

stadsbor ha svensk-amerikanerna rett sig förträffligt. Det finns visst icke

många miljonärer bland dem några finnas dock. men förmögna

svenska affärsmän, entreprenörer och hantverkare finns det gott

om. Som en regel gäller dock. att svensk-amerikanen i staden är

vida mer böjd för alt slösa och i somliga fall leva över sina

tillgångar än brodern på landet, som, även om det icke alllid legat

i hans natur all vara knusslig. dock av en hård nödvändighet

tvungits alt se på stvvern och vara om sig. tills det i mänga fall

blivit en vana och urartat till ren girighet.KAPITEL t.

Det kyrkliga livet och skolverksamheten.

1 stad, på land, kring jordens länder alla.

När vinden gått till ro med dagens id.

Man hörer tcmpelklockans toner kalla

Till aftonbönens tysta sabbatsfrid.

A. A. Swärd.

Honnör åt var och en, som gav sin skärv

At bildningshärd, som vårdar ljusets

flamma"

Honnör för den. som grundade densamma

Och vilar efter väl förrättat värv!

Jakob Bonggren.

Med lika slor rfill som det sagts, att svenska folkets historia

är »less konungars historia, skulle man kunna säga. all (lei

svensk-amerikanska folkels historia är dess församlingars historia. Dc

första artiondenas utvandrare med undantag av Erik Janssurne

medförde från hemlandet en stor aktning för kyrka och prästerskap,

även om icke varje individ var i djupare mening religiös. Det

dröjde aldrig länge i dc av dem grundade kolonierna, innan

församling stiftades och kyrka uppfördes. Längre fram. när jorden

i de äldre staterna började bli dyrare och järnvägarna utsträckts till

alla delar av landet, spridde sig svenskarna sä. all del blev sva ra ro

för prästerna att finna tillräckligt mänga av dem på samma trakt.

Ännu senare började ett element förekomma allt talrikare bland

svenskarna, vilket icke frågade efter kyrka eller församlingsordning.

Likväl spred sig den kyrkliga verksamheten oavbrutet till alla delar

av landet, och fast det numera är omöjligt alt hälla reda på,

var alla svenskar finnas, kan man med tämligen slor noggrannhet

bestämma deras flesta någorlunda bebyggda hemorter i Amerika

genom att följa den kyrkliga utvecklingen. Vi skola betrakta de

olika kyrkliga partiernas historia i den ordning de började sin

verksamhet.

A. Metodistkyrka n.

Den svensk-amerikanska metodistkyrkans grundläggare var Jonas

Hedström. Han hade en äldre broder. Olof Gustaf, vilken kom till

Amerika som sjöman 1820 och I år senare blev omvänd titi meto-"Ii

dismen. 1833 for lian I ill Sverige och hade vid sin återkomst till

Amerika brodern Jonas med sig. Den äldre brodern stannade i

New York och var under ären 18-1 fi—75 predikant pà de! s. k.

Betlielskeppet, där lian kom i beröring med tusentals invandrare och

sjömän. Jonas Hedström, en 20-årig yngling, som i Sverige lärt

smedsyrket, stannade de första ären i Pennsylvania, varefter lian

Jonas Hedström.

O. G. Hedström.

Erie Shogren.

S. B. Newinan.

flyttade litt Illinois. Här började han predika, sedan han skaffat

sig vederbörligt tillstånd, först i amerikanska, men sedan även i

svenska nybyggen. Sin första predikan pà svenska höll han i ett

1 i let stocklius i Victoria den 15 dec. 1816 och organiserade vid

samma tillfälle den första svensk-amerikanska metodistförsainliugcn

med 5 medlemmar, litt par veckor senare intogos åtskilliga nya

medlemmar, och Hedström blev deras ledare, samtidigt fortsättande

med att sköta sin smedja. Efter 1818, dà han utnämnts till niissio-när bland svenskarna, ägnade lian sig mer ocli mer uteslutande

ät predikokallct och stiftade inom ett år 5 nya församlingar i Illinois.

I följd av umbäranden och överansträngning under sina mänga

resor förlorade han sin hälsa ocli måste 1837 draga sig ifrån all

verksamhet. Efler ett par års avtynande dog han 1859 i en ålder av

46 år. Han har blivit mycket olika bedömd. A ena sidan har han

beskrivits som en opålitlig, bedräglig, illasinnad egoist, å den andra

som em människa med de högsta fullkomligheter. Han var fanatiskt

hängiven sin sak. färdig till strid när som helst och skydde aldrig

alt proselylera bland andra samfund. 1 sina predikningar var han

bullersam och lade särskilt an på alt uppröra känslorna.

Hans första medhjälpare var en dansk sjöman vid namn

•lolin Brown, som kommit till Bishop Hill med en av de Erik Jans-

Betelskeppet Jolin Wesley i New York.

sonska hoparna, men övergav denna koloni och övergick till

melodismen. På hösten 1849 fick han sill nästa medhjälpare i C. P.

Agrelius, en f. d. svensk präst, som tjänstgjort i statskyrkan i 26

år ocli 1818 kommit till Amerika och försökt slilta en luthersk

församling i New York. lian verkade som metodistpredikant i

Illinois och Wisconsin till 1867 och avled 1881 i en ålder av

83 år. Samma liöst som Agrelius kom, anlände Andrew Ericson och

A. G. Swedberg frän Sverige. De voro bägge från Hälsingland,

den förre född 1815, den senare 1827, och antogo båda den

meto-distiska läran i Amerika saml blevo predikanter i de svenska

församlingarna i Illinois. Ericson sändes 1854 till Iowa, där

församlingar sliftats i New Sweden och Swcde Bend. och skaffade

sig längre fram en farm, pä vilken ban avled 1878. Swedberg

övergick 1852 till baptismen. Den förut omnämnde Peter Cassel i

New Sweden övergick 1850 till metodismen och började omedelbart

predika samt utnämndes 1851 lill pastor pà platsen. Han avled 1857.78

Blund Erik Janssons kraftigaste ocli mest begåvade anhängare

var Peter (".hallman, rödd i Medelpad 1823. Kfler elt ars vistelse

i Bishop Hill övergav han kolonien 1817 ocli slog sig ned först i

Lafayette, Ind., därefter i Gatesburg, Illinois, där han arbetade i

sill yrke som timmerman och emellanat predikade pä anmodan a\

Hedström. I mars 1850 följde han med etl sällskap unga svenskar

lill California. Bland dem befunno sig följande inom melodismens

historia sedermera namnkunniga personer Erie Shogreu, Yiclor

Widing och Peter Newberg. Inalles voro resenärerna tolv. De

hade ingen lycka i guldstaten, och de flesta av dem återvände

inom kort. Witting stannade dock till 1852 ocli ett par andra

för beständigt. En av sällskapet riydde, efter all ha spelat borl

sina pengar, en annan dränkte sig i grämelse över det misslyckade

resultatet av resan, (".hallman

blev metodistpräst och som

sädan en av samfundets mest

imponerande personligheter. Han

var med om organiserandet av

22 församlingar och paslàs ha

under ell ärs lid genom sina

predikningar omvänt 800 personer

till metodismen. Han avled i

Iowa àr 1900.

Erie Shogreu, en av

Hedströms mest vältaliga och

omtyckta medhjälpare, var född i

Gnarp, Hälsingland, 1821 Vid

14 ärs ålder kom han i

smedslära och följde detta

yrke lill 1849, da ban

utvandrade. 1 Sverige hade ban tillhört di" s. k. läsarna, efter sin

ankomst lill Amerika blev ban metodist. På Hedströms inrådan

övergav han sitt yrke och blev predikant. Som sadan verkade ban

mestadels i Illinois och Minnesota, men även under 5 ars lid i

San Francisco. Han avled 190(1 i Napa, California. Shogreu var en

kunskapslörslande själ och sökte genom flitiga studier ersätta vad

som försummats i ungdomen. Hans favoritämne var historien.

Han var högt uppburen som talare och ägde ell vinnande säll.

Författarinnan Emma Shogren-Farman, gifl i Napa, Ca!., är en

dotter lill honom.

Victor Witting var född i Malmö 1825 och hade i sin ungdom

gält i skola, hafl anställning i apotek och varit sjöman. 1818

följde han med ett sällskap Erik Janssare till Bishop Hill. där ban

dock stannade endast 1 Vs är. Efter återkomsten från den ovan

nämnda resan lill California gjorde ban tillsammans med Shogreu ell

försök i Victoria, 111., atl odla medicinalväxter. Första aret gick

Stockliuset i Victoria, Illinois,

där den första metodistförsamlingen

stiftades.79

en av dera avsänd laddning förlorad pä vägen till Cincinnati.

Andra årel måste Witting, sedan kompanjonen dragit sig ur affären,

sälja en laddning, sora lian själv fört till New York, för elt sadant

vrakpris att han ej ens fick pengar nog till hemresan. Pastor

O. G. Hedström försträckte honom dä det erforderliga beloppet.

1855 inträdde Witting i metodistkyrkans tjänst och blev med liden

en av dess förnämsta och mångsidigaste krafter samt gjorde sig

ett namn både i Sverige och Amerika sora talare, redaktör och

författare, lian var tidningen Sändebudets förste redaktör, utgav

under några är månadsskriften Stilla stunder och blev 1895 redaktör

för östra Sändebudet. I nder åren 1867—77 var han bosalt i

Sverige och bidrog kraftigt atl skaffa mctodismen fotfäste där. Han

författade och översatte andliga sånger och utgav elt digert mc-

Pastorerna A. J. Anderson, Albert Krlcson, och N. O Westergreen.

inoarverk Minnen från milt liv sora sjöman, immigrant och

predikant. Han avled i Quincy, Massachusetts, 1906.

Peter Newberg, född i Luleå 1818, hade i 15 ar farit Ull sjös,

innan han 1816 kom lill Amerika och ingick i Bishop Hill-kolonien,

som ban dock snart övergav. 1853 omvändes han lill melodismen

och började korl därefter sin prästerliga bana. Han avled 1882 i

Austin, Texas. S. B. Newman. född i Höganäs, Skåne, 1812, erhöll

god uppfostran. 1812 reste han till Alabama, där han elt par år

senare omfattade melodismen och slog sig på teologiska studier,

lian verkade först som predikant bland amerikanerna i sydstaterna,

var därefter under elt par års lid medhjälpare åt O. G. Hedström

i New York och fick 1853 i uppdrag all samla tit" förskingrade

medlemmarna av den svenska församling, som Jonas Hedström några

uttömt grundat i Chicago. Han verkade sedan pa många andra orter i

Illinois, Indiana, Nebraska och New York och grundade flera

församlingar. Han avled i Chicago 1902. A. .1. Anderson, som blev80

metpdispräst 18.")". var född i Småland 1833 och hade fått en

vårdad uppfostran. Han utvandrade 1854. Han ägde stor

begåvning och kallades att intaga flera framstående befattningar.

Från 1893 hade ban sin vcrksamhot i Chicago, och där avled

ban 1902.

Jolin Wigren. född i Grenna 1826, var murare lill yrket,

nathan 1852 reste till Amerika. 1 likhet med sä många andra blev ban

omvänd till metodismen genom att bevista O. G. Hedströms

gudstjänster pä Bethelskeppet. Från 1858 verkade han som predikant

samtidigt med att han skötte sitt yrke. lill 1863, då ban övergav

det senare ocli helt och hållet ägnade sig åt kyrkans tjänst. Under

sin krafts dagar var han en av samfundets mest uppmärksammade

män och visade stor duglighet i praktiska värv, såsom 1. ex. all

skaffa medel lill kyrkbyggen. Han avled i Cliicago 1916. X. O.

Westergrcen, född i Bjåraryd, Blekinge. 1831. kom vid 18 års ålder

med sina föräldrar lill Amerika och blev 1853 genom pastor Newman

omvänd lill metodismen. Han studerade sedan vid läroverk i

Evanston och Galesburg och började 1859 prästerlig tjänstgöring.

Han var den försle läraren vid samfundets skola och redigerade

under tre års tid Sändebudet. Hans stora anseende som talare och

lärare förvärvade ät honom teologie doktorsgraden från ett

metodistiskt lärosäte. Albert F. Ericson föddes 1810 i Stockholm, där

fadern var kyrkoherde. Efter åtskilliga års skolgång reste han 1857

lill Amerika. Han anslöt sig till melodismen och erhöll 1859 sin

första fullmakt som pastor. 1862 invigdes ban till diakon och några

år senare till äldste. I 17 års tid tjänstgjorde han som präst, dels

i Illinois, dels i Brooklyn, N. Y.. och i Massachusetts; under 6 års

tid redigerade han Sändebudet och 1883 blev ban föreståndare

föl-metodisternas prästseminarium i Evanston. För sin verksamhet

hedrades ban med teologie doktorsgraden. Han avled 1910. lian

var en ordningens man och en av Svensk-Amerikas yppersta

andliga vältalare.

Dessa äro metodismens banbrytare i Svensk-Amerika. Att i

detalj följa samfundets utveckling skulle kräva för myckel utrymme.

Alla de svenska kyrkosamfundens historia är i det stora hela

densamma. Från en svag början under svårigheter och motgångar lia

de utvecklat sig till vad de nu äro. De första metodistpredikanterna

genomgingo i vissa fall svårare prövningar än de andra samfundens.

Där rådde nämligen bland svenskarna en viss misstänksamhet och

på sina ställen rentav fientlighet mol metodisterna. Det kunde

hända, att nybyggarna slogo igen dörren mitt för näsan på en

metodistpräst, som sökte härbärge. Under gudstjänster i

stadsförsamlingarna hände det, att pöbel fråu gatan trängde in och

ställde titi ofog. Orostiftania måste stundom utfösas med anlitande

av handkraft. Många av predikanterna berövade sig själva etl

rikligare uppehälle genom att övergiva sina yrken. En präst,81

ej haft mer än 90 dollars (333 kr.) i inkomst. Men à andra sidan

voro metodisterna redan tidigt snabba i att vädja till amerikanerna

om hjälp i sitt missionsarbete. I nder en tidrymd av 40 år bidrog

det amerikanska metodistsamfundet med en miljon dollars (3,700,000

kr.) till missionsarbetet bland skandinaverna i Amerika.

1877 organiserades den första metodistkonferensen, benämnd

Svenska nordvästra konferensen, med tre distrikt, omfattande Illinois,

Iowa och .Minnesota samt innehållande 39 församlingar med 36

präster, 11 kyrkor ocli 4,105 medlemmar. 1893 funnos 6 distrikt,

intagande nu även Nebraska, Kansas och Wisconsin, tned 105 för-

svenska Teologiska Seminariet i Evanston. Illinois.

samlingar, 85 präster, 131 kyrkor ocli 9.800 medlemmar. Sedermera

tillkommo nya konferenser, omfattande de östra och de västra

staterna samt Texas. 1916 funnos 6 konferenser, innehållande omkring

250 församlingar med 236 kyrkor och 20,897 medlemmar.

Sammanlagda värdet av kyrkan tillhörig fast egendom utgjorde 2,848,850

dollars med en skuld av omkring 350,000 dollars. Pastorernas antal

är omkring 200 och pastorsboställenas 147.

Samfundet äger tre ålderdomshem, Betaniahemmet i Chicago,

grundat 1891, Emanuelshcmmet i Clay Center, Kansas, och

Belel-hemmct i Brooklyn, två hem för unga kvinnor, Epworthhemmet

i New York och Susanna Wesleyhemmet i Chicago, en industriell

inrättning, Brödrahemmet i Chicago, åtta lägcrgrunder, elt

bokförlag, flera hjälpföreningar samt två läroanstalter, nämligen

Svenska Teologiska Seminariet i Evanston, Illinois, och Texas Wesleyan

6. — Skartledl.82

College i Austin, Texas. Det förstnämnda läroverkets cgenlliga

upphovsman var pastor V. Witting, som redan är 1865 log initiativet

till grundandet av ett teologiskt läroverk för skandinaviska

metodister. 1 febr. 1870 börjades en skola i Galesburg. Pastor

Westcr-green var lärare och hade från två tilt fvra elever under första året.

1872 flyttades skolan till Galva och 1875 titi Evanston såsom en

filial till det därstädes belägna amerikanska universitetet. D:r

\V. Henschen var skolans lärare titi 1883, då han efterträddes av

prof. Alb. Ericson. Inder åren 1883—1906 biträddes E. dels av

C. G. Wallenius, dels av Weslergreen. Nuvarande lärare äro C. G.

Wallenius, A. F. Lundberg och J. E. 1 tillberg, varjämte mrs

Eklund-Miller undervisar i sång och musik. Ar 1907 invigdes en ny

skolbyggnad, vilken tillsammans med

byggnadstomten representerar ett värde av 05,000

dollars. En grundfond pa nära 10,000 dollars

finnes dessutom. Till 1917 hade 220 elever

utexaminerats från läroverket. Dess rektor

är prof. C. G. Wallenius.

C. G. Wallenius föddes i Håtuna,

Uppland, 1865, son till metodistpredikanten Carl

Wallenius Efter avlagd studentexamen 1886

inskrevs han vid 1"ppsala universitet i

avsikt alt bereda sig för predikoämbetet inom

statskyrkan, men antog påföljande år

kallelse att tjänstgöra som biträdande pastor

i melodistförsamlingen i Jönköping. 1888 resle

han till Amerika, där han efter någon tids

teologiska studier vid universitetet i Boston

antog plats som lärare i svenska vid det

teologiska seminariet i Evanston och biträdande

redaktör vid Väktaren i Chicago. 1901—02 var han biträdande

redaktör vid Sändebudet och 1903—06 redaktör för tidskriften

Epworthklockan. 1906 blev han pastor i Uonovan, Illinois. Efter

d:r Ericsons död 1910 efterträdde han honom som rektor vid

läroverket i Evanston. Tillsammans ined N. M. Liljegren och 11.

O. Weslergreen har han utgivit cn bok om den svenska mctodismen

i Amerika.

B. E p i s k o p a 1 k y r k a n.

1817 uppträdde bland svenskarna i Chicago en viss Gustav Smith,

som föregav sig vara lulhersk präst. Han lyckades organisera en

skandinavisk församling, varefter han begav sig till St. Louis,

Missouri, för att bland därvarande tyska lutheraner begära hjälp till

kyrkbygge. Han fick 600 dollars, men rymde kort därefter med

större delen av beloppet. Han verkade sedan i flera år som präst

bland de svenska metodisterna i lowa, men blev slutligen avsatt.

Professor C.. G.

Wallenius, rektorvirf Sv. Teol.

Seminariet i Evanston.83

lians församling i Chicago beslöt kalla Unonius till ledare, lian

kom 1849 från Wisconsin och organiserade en skandinavisk

episkopal-församling, som fick namnet St. Ansgarius. .Medlemsantalet var då

34. Unonius företog därpå en resa till Delaware och Pennsylvania

för all hos avkomlingarna av de första svenska kolonisterna begära

hjälp. Han fick av dem mellan 4- och 5,000 dollars och av Jenny

Lind 1,500 dollars, varjämte hon skänkte till hans kyrka en

nattvardskalk, värd 1.000 dollars. Unonius" församling räknade redan

på andra året 103 medlemmar och året därefter 195. Efter Unonius"

avflyttning till Sverige 1858 var församlingen ulan ledare till 18(32, dä

pastor Jakob Bredberg, en f. d.

svensk statskyrkopräst, som sedan

verkat som metodistpastor i

Amerika, antog kallelse dit. 1871

förlorade församlingen sin kyrka

genom branden i Chicago, incn

byggde 1878 en ny, som kostade

30,000 dollars, vartill den

amerikanska episkopal kyrkan bidrog

med 20,000 dollars.

Bredberg betjänade

församlingen till 1877 oeli efterträddes av

Xils Nordeen. Efter honom kom

P. Arvidson och 1877 John

Hedman. Han var född i Krokstad,

Bohuslän, 1818, hade studerat i

Sverige och i Tyskland och utvandrat

1873. I-.fler ett par års studier vid

ett episkopa I läroverk i Minnesota,

prästvigdes han 1879. Han

stannade som pastor vid St

Ans-gariiförsamlingen till 1887, då ban

efterträddes av Herman Lindskog, en myckel framstående talare

och en av de mest populära svenska präster, som någonsin verkat

i Chicago. Han var född i Strängnäs 1853, hade studerat i

Stockholm och blivit metodistpastor 1875. Han utvandrade 1879 och

var bosatt i Rockford, Illinois, när han fick kallelse till Chicago.

Råde han och Hedman äro döda sedan flera är tillbaka.

Bland övriga svenska episkopalpräster i Amerika kunna nämnas

Göran Forsberg och O. A. Tofftén. vilka förestått

episkopalför-samlingar i Minneapolis. Tofftén föddes på Gottland 1863, blev

student 1885, utvandrade 1892 och blev prästvigd 1893. Han har

utgivit flera böcker, bland dem etl större teologiskt arbete: Vår

kyrka. För övrigt må anmärkas, att den svenska episkopal kyrkan i

Amerika icke är någon självständig organisation, utan är en gren

Pastor John Hedman.92

av den amerikanska. Den räknade 1910 omkring 24,000 medlemmar

och hade mellan 20 och 30 präster.

C, Den lutherska kyrkan.

Den förste lutherske präst, som kom frän Amerika till Sverige,

sedan kolonien i Delaware grundades, var P. W. Böckman. Han

var prästson frän Skäne och född 1800. Omkring 1844 reste han till

Amerika och uppträdde i Unonius" nybygge i Wisconsin, där han

utan framgäng försökte bilda en församling. Han reste sedan

omkring som läkare i de svenska nybyggena, varefter han

återvände till Sverige, lian dog i Göteborg 1850. Den andre i

ordningen var den här ovan i metodisternas historia omnämnde C. P.

Agrelius. Varken han eller Böckman ägde de nödvändiga

förutsättningarna som ledare och organisatörer. Dessa ägdes i desto

rikare mätt av den tredje svenske prästmannen, L. P. Esbjörn,

vilken blev den egentlige grundläggaren till den lutherska kyrkan och

det svenska bildningsarbetet bland svensk-amerikanerna. Han

välfödd i Delsbo, Hälsingland, 1808, son till skräddaren Esbjörn

Paulson, och blev redan i barndomen föräldralös. En gammal

trotjänarinna tog vård om honom och ställde om, att han fick studera.

Han blev student 1828, prästvigd 1832 och avlade pastoralexamen

1839. Han hade tjänstgjort som pastorsadjunkt i Östra Vàla, som

brukspredikant i Gästrikland och skollärare i Ilille vid Gävle, när

han 1819, med reseunderstöd av Svenska missionssällskapct i

Stockholm, i sällskap med 110 emigranter från Gästrikland och

Hälsingland reste till Amerika ocli begynte prästerlig tjänstgöring bland

utvandrarna. Han organiserade församlingar i de unga nybyggena

i Illinois, hopsamlade medel till kyrkbyggen, uppförde kyrkor o. s. v.

Anda till hösten 1852 var han den ende svenske lutherske prästen

i Illinois. Han hade då 6 församlingar att tillse och hans pastorat

upptog ett område av 50 mils (80 km.) längd. Av den amerikanska

kongregalionalistmissionen hade han utverkat ett anslag av 300

dollars pr år, då det beräknades, att de svenska församlingarna skulle

med 100 dollars bidraga till hans lön. De voro emellertid för fattiga

alt kunna bidraga. Ännu 1853, då de räknade 210 koinmunikanter,

utgjorde hela det bidrag de kunde lämna till prästens lön 80 dollars.

Elt av Esbjörns svåraste bekymmer var de ansträngningar .lönas

Hedström gjorde för att undergräva folkets förtroende för honom.

Hedström sökte intala alla, att den lutherska kyrkan var andligt

död, och att den svenske prästen kommit för att tvinga fria

medborgare in under svenska statskyrkans lydnad. Sjukdom var ett

annat bekymmer. An var Esbjörn själv angripen av frossfeber, än

någon av hans familj, än allesammans. Men allt övervanns. 1858

blev ban professor i Norra IIIinoissynodens prästseminarium i

Springfield. Skiljaktigheter i åsikter mellan honom och skolans

rektor vållade, att E. lämnade sin befattning 1860. Samma år var85

han med om att organisera Augustanasynoden och dess första

läroverk och blev dess förste rektor. 1862 reste ban till Sverige och

blev där utnämnd till kyrkoherde i Östra Våla. 1863 flyttade han

på allvar till Sverige. Han avled 1870. Esbjörn var av ett

barna-fromt sinnelag och cn mångsidigt begåvad och bildad man. leolog

och matematiker samt väl bevandrad i astronomi, fysik, kemi,

musik, medicin och språk. Det hände en gång i Illinois, att ban

predikade på svenska, norska, tyska och engelska i sträck. I Sverige

utgav han flera böcker. Två söner till honom ha vunnit högt

anseende för lärdom, teologen d:r C. M. Esbjörn (död 1911) och

professorn vid Augustana College, Carl Esbjörn.

På Esbjörns rekommendation kallades 1852 dåvarande

vicc-pastorn i Akarp och Vittsjö, T. N. Hasselquist, till församlingen i

i Gaiesburg, Illinois. Han var bondson från Ousby, Skåne, och född

1816. Han blev student 1835 och prästvigd 1839. Vid sin avresa till

Amerika åtföljdes han av 60 emigranter från norra Skåne. Alltifrån

början blev han en av huvudfigurerna i den svenska lutherska

kyrkan i Amerika och delar med Esbjörn äran av att ha grundlagt

synoden. Han stannade i Gaiesburg 11 år och gjorde under tiden

mycket missionsarbete. Men hans egentliga livsverk var publicistens

och lärarens. Han började den svenska tidningen Hemlandet 1855

och redigerade i 21 är Augustana, utgav flera religiösa arbeten,

blev efter synodens stiftelse dess förste president och var efter

Esbjörn läroverkets rektor till sin död 1891. Av Mühlenberg College

utnämndes han till teol. doktor. Hasselquist var en man, som höll

på sin värdighet, dock utan att vara stram eller otillgänglig. Hans

styrelsesätt var patriarkaliskt. Mycket, som på 1860- och 70-talc.t

gick an, skulle icke nu duga, såsom t. ex. att ban rannsakade sina

medlärares tidningspost och undanhöll sådant, som ban ansåg

olämpligt för dem att läsa. Formaliteter voro honom en styggelse,

och för den parlamentariska ordningen vid mötena var han likgiltig.

När ett yngre och bättre utbildat släkte började växa de gamla,

till stor del oskolade prästerna över huvudet och tvärt emot hans

protester genomdrev tidsenliga åtgärder, kände han sig sårad och

visade det även. Utvecklingen kom för brådstörtat för att han med

sina gammaldags åsikter om patriarkalisk myndighet skulle kunna

sätta sig in i förhållandet. Men han var rätte mannen på rätta

platsen under synodens tidigare skeden, och som en svenskhetens

trogne väktare i främlingslandet skall ban alltid ihågkommas och

vördas.

1853 antog vicepastorn i Härlöv, Småland, Erland Carlsson,

kallelse atl övertaga vården om den nybildade svenska församlingen

i Chicago. Han var född i Suletorp, Småland. 1822, tog

studentexamen 1814 och prästvigdes 1849. Han var en handlingens man,

orädd och praktisk. Under koleraåret 1854 i Chicago var ban en av

dem, som gjorde det mesta för de nödställda. Han hjälpte invandrare86

lill arbete, hyste dem i sitt hem, vilket blev förliknat vid ett Castle

(iarden i miniatyr, bistod folk i affärsangelägenheter och fick ofta

endast otack till lön. Under 1875—87 var han pastor i Andover

och under de senaste 6 ären jämväl synodalpresident. Av Augustana

College hedrades ban med teol. doktorsgraden. Han avled på en av

honom inköpt farm i Kansas 1893.

1856 anlände åter två svenska präster till Amerika, nämligen

pastorsadjunkterna Jonas Swensson i Unnaryd och O. C. T. Andrén

i Karlshamn, den förre på kallelse lill församlingen i Sugar Grove,

Pennsylvania, den senare till Moline, Illinois. Swensson var född i

Snollebo, Småland, 1828, kom efter sin konfirmation i sniedslära.

men lämnade denna sysselsättning och började studera 1816, blev

student 1850 och prästvigd 1851. Hur ovanligt lätt han hade för att

inhämta kunskaper framgår därav, att ban på 5 år genomgick både

skolkurserna och den teologiska kursen vid universitetet. I Sugar

Grove stannade ban till 1858, då han flyttade till Andover. Han

stannade där i 15 år, samtidigt stiftande ett antal församlingar i

närheten, vilka ban likaledes betjänade, lian predikade 2— 3 gånger

varje söndag och tjänstgjorde i 3 år som synodens president, deltog

i konferenser och synodalmöten -och skötte alla andra sysslor, som

tillhöra en lantpastors kall. Han var en stor och stark man, men

det blev för mycket även för honom. Han ncdbröts i förlid och

avled 1873. Hans kolossala arbetsförmåga gick i arv pä hans son.

C. A. Swensson, vars jättearbete i kyrkans och skolans tjänst vi

längre Tram skola lära känna. O. C. T. Andrén var född i Malmö

1821, son till köpmannen Christian Anderson. Hans föräldrar dogo,

när han var liten, men en släkting tog hand om honom ocli sände

honom till skolan. Han blev sludeiit 1811. tog därefter plats som

informator, återvände till universitetet i Lund 1845 och prästvigdes

1817. Han stannade i Amerika endast 4 år. 1860 återvände ban lill

Sverige för att samla medel till det då grundade svenska lutherska

prästseminariet i Amerika, Han lyckades fä ihop 36,000 kr. och erhöll

av Karl XV ett bibliotek på 5,000 band för läroverkets räkning,

lifter 1863 avlagd pastoralcxamen blev Andrén kyrkoherde i Asaruni,

Blekinge. Han avled 1870.

Dessa voro de i Sverige utbildade prästmän, som gjorde

grund-läggningsarbetet för den svenska lutherska kyrkan i Amerika. Men

däri deltogo även flera, som fingo sin utbildning i Amerika jcli

med nil och duglighet fyllde sill värv. Den av dessa, som först kom

lill Amerika, var M. F. Hokanson. Han var son lill en skomakare i

Ronneby och född 1811. 1 sin ungdom lärde han sin faders yrke

och etablerade sig i Stockholm, sedan alla försök alt komma in pä

studiebanan misslyckats. 1817 reste ban till Amerika. Efler

åtskilliga missöden hamnade ban i den lilla kolonien New Sweden

i Iowa, där ban på folkels begäran åtog sig all tjäna som präst.

1851 erhöll ban officiellt tillstånd att predika och 1855 blev ban87

prästvigd. 181)12 flyttade han till Munterville och verkade där i

nära 30 år. Ilan avled i Red Oak, Iowa, 1893. Ar 1850 kom en

17-årig yngling (ill Amerika, vilken var utsedd att i sinom tid spela

en av de mest bemärkta rollerna i Svensk-Amerika. Det var den

sedermera frejdade historikern och författaren Erik Norelius. Han

var född i Hassela, Hälsingland, 1833 och hade studera! vid

läroverket i Hudiksvall, innan han utvandrade. I"a inrådan av Esbjörn,

som han råkade 1851, sökte han inträde vid en teologisk högskola

i Ohio. Han utexaminerades 1855 därifrån och prästvigdes 1856.

lian tjänstgjorde sedan i Indiana och under större delen av sitt

liv i Minnesota, där han stiftade församlingarna i Red Wing och

Vasa. Del berättas, att den första syn, som mötte honom och hans

unga hustru, då de flyttade till sitt nya hem i Minnesota, var ett

band av 300 chippewaindianer, som dansade runt skalpen av en

siouxindian. Vid ett tillfälle lär N. ha bortbytt elt stycke land, som

nu utgör elt hell kvarter i staden St. Paul, mot en gammal häst och

en skranglig vagn, som han behövde för sina missionsfärder. Ilan

var grundläggare av flera tidningar, redigerade i flera år kalendern

Korsbaneret, började 1802 en privatskola, som kom alt giva upphov

till Guslavus Adolphus College, var i 21 ar synodalpresident och i

närmare 20 är konferensordförande. Han följde med vaksam blick alla

företeelser inom den svensk-amerikanska världen, samlade elt

vidlyftigt material rörande kyrkans och nybyggenas historia och utgav

flera böcker, bland dem jätteverket De svenska lutherska

församlingarnas och svenskarnas historia i Amerika. Han besökte Sverige 18G8

för alt återvinna sin hälsa, men återkom sjukare därifrån än han for

dit. 1892 tilldelade Augustana College honom teol. doktorsgraden, och

att hans arbete uppskattades även pa högsta ort i Sverige bevisas

därav, alt Sveriges konung 1902 utnämnde honom till riddare och

1910 lill kommendör av nordstjärneordens första klass. Norelius

avled i Vasa 1916. En son lill honom är tidningsman i Minnesota.

1853 kommo studeranden P. A. Cederstam och skolläraren A.

Andrén från Sverige till Amerika. Den förstnämnde var född i

Glimåkra, Skåne, 1830, son lill bonden Anders Oredson, som avled

3 månader fore sonens födelse. Efter ett års änkestånd gifte modern

om sig. Men del blev ett mycket olyckligt äktenskap . skriver C.

i sin självbiografi. Efter outsägligt lidande och nöd" i 8 à 9 ars tid

måste min moder lämna hus och gård och försörja sig själv och mig

med sina händers arbete. Vid 9—10 års ålder hölls jag i skola en

vinter hos en klockare, varefter jag var vallgosse 1 ["■> àr. Hur illa jag

här behandlades och vad nöd och elände jag hade att genomgå, kan

jag icke omtala, men nog har jag sedan mången gång undrat, att min

hälsa icke blev totalt fördärvad. Så t. ex. måste jag tillbringa

nätterna bäde vinter och sommar i en öde gård i ett gammalt slall

och tilläts aldrig, hur kalll det var om dagarna, alt sätta min fot

i stugan längre än vid måltiderna, och om kläderna av regn eller88

snö blivit våta. måste jag lågga mig våt och sålunda fa dem torra

under natten. Sedan jag lämnat denna plats, höll min förmyndare

mig i skola hos en bokhållare en tre månaders tid för att lära

mig skriva och räkna. Läsa, tyckte man, kunde jag bra nog.

Katekesen kunde jag utantill, och det ansågs tillräckligt för mig.»

Sedan Cederstain utfått en del av sitt fädernearv började lian 1817

studera i Kristianstad. 1853, då han var färdig alt laga

studentexamen, beslöt han belt hastigt att resa till Amerika. Ett av skälen

torde lia varit, att hans konfirmationslärare Hasselquist året förut

rest dil, och att i hans sällskap befunnit sig flera av C:s vänner.

I sin självbiografi säger han dock, att ban ofta ångrat, att han

avbröt studierna. 1851 uppsökte ban Hasselquist och erhöll efter

genomgången examen för honom och Esbjörn tillstånd att predika

och blev Hasselquist medhjälpare på lians stora arbetsfält, som

innefattade över ett halvt dussin församlingar. 185G blev han

prästvigd, varefter han hade sitt verksamhetsfält än i Minnesota, än i

Illinois, än i Kansas, där ban avled 1902 som pastor i Olsburg.

Han hade stiftat 10 församlingar och lett uppförandet av ett dussin

kyrkor. Aret före sin död utnämndes han av Bcthany College till

teol. hedersdoktor.

A. Andrén var född i Grenna landsförsamling 1827, son lill en

fattig torpare vid namn Anderson, som dog medan sonen var helt

liten. I sorg och nöd förflöt hans barndom. Vid 12 års ålder sattes

lian i skräddarlära och liade det mycket svårt en lång tid. Men sedan

han vuxil upp och börjat arbeta för sig själv, kom ban i

jämförelsevis goda ekonomiska omständigheter. Han liade ctl vänligt och

tilldragande sätt, gotl huvud och stor lätthet att uttrycka sig, var

osjälvisk och tillmötesgående och omtyckt av alla, med vilka han

kom i beröring. På uppbyggelsemöten, som han bevistade, försökte

ban sig ibland som talare, men kände, att det fattades honom

skolbildning. Han lämnade därför sitt yrke och ingick vid seminariet

i Växjö. 1851 avlade han folkskollärareexamen och hade därefter

plats som lärare på baron Hermelins gods Gripenberg, tills ban

resle till Amerika. 1854 blev ban Erland Carlssons medhjälpare i

Chicago. Han predikade, höll möten och arbetade bland

invandrarna och har fått det erkännandet, att en mera självuppoffrande

immigrantmissionär aldrig trampat Chicagos gator». På hösten

inlogs han i den teologiska avdelningen av Illinois statsuniversitet,

där han tillbragte 4 terminer. 1856 blev han prästvigd. Han

tjänstgjorde därefter som präst dels i Illinois, dels i Indiana och även

någon tid i New York. Från 1866 var ban pastor i Swedona,

Illinois, lill sin död 1880. Tre söner till honom ha gjort sig bemärkta

inom skolans och kyrkans värld: rektorn d:r Gustav och pastorerna

d:r Philip och Alexis Andreen.

En i silt slag synnerligen märklig man på inissionsfällel var

Peter Carlson, som kom till Amerika 1854. Ilan föddes i ett fattigt89

hem i Kronobergs län 1822. Någon skolgång kom ej i fråga. Då

han var 15 år, blev hans fader blind, och det föll på gossens lott

att försörja familjen, vilket han gjorde genom att arbeta för

byggmästare. Om sina första erfarenheter i Amerika har han själv

skrivit: Ilcla resan frän Sverige till St. Charles, Illinois) tog oss

mellan 10 och 11 veckors tid. Vid pass 30 av sällskapet kommo

till denna stad, men här möttes vi av kolera, ocli inom en kort tid

voro hälften av sällskapet döda. Mitt första arbete i Amerika var

att uppvakta de sjuka och döende och att begrava de döda. Strax

därefter insjuknade jag ocli min hustru i frossa. Sjukdom,

fattigdom ocli nöd mötte oss;" våra penningar, som vi hade över, hade

vi lånat bort till vänner i vårt ressällskap. Sent på hösten flyttade

vi till Geneva. Det ena blev värre än del andra. Hus, mat, pengar,

hälsa, allt fattades. Då sade jag en gång: "Om jag nu stode naken

på Sveriges strand, skulle jag skatta mig lycklig, och vill Gud giva

mig så mycket pengar en gång till, så är det vi som resa liem."

Men då den tiden kom, så var allt glömt.» 1855 arbetade ban pä

cn verkstad, 1856 reste han omkring som kolportör för det

amerikanska bibelsällskapet och höll därjämte andliga sammankomster.

Efter att någon tid ha studerat hos pastor Carlsson i Chicago

fick han tillstånd att utöva predikoverksamhet och blev 1859

prästvigd. I 22 år var han präst i Minnesota och utförde därunder

ett otroligt arbete mot ringa ersättning. Ingen prästlön var bestämd,

utan han fick nöja sig med vad som godvilligt gavs honom. Han

stiftade 9 församlingar. Som bevis på hans uppoffrande sinnelag

berättas, att ban under 18 månader gjorde ett predikobcsök varje

månad med egen skjuts på en plats, dit avståndet var 25 mil,

så att ban inalles färdades 900 mil (1,450 km.) för den storartade

ersättningen av en dollar. Nedbruten lill hälsan sökte han 1871

bot vid bad och hälsobrunn i Sverige och blev därunder bekant

med d:r Fjellstedt och predikade i 30 kyrkor i Växjö stift samt på

flera andra ställen. 1879 blev hans verksamhet förlagd lill den

amerikanska västkusten. Där stiftade han ett dussin församlingar

i Oregon, Washington och Idaho och en i California och besökte

dessutom många andra predikoplatser. I 18 år höll ban ul med

det ansträngande arbetet pä västkusten, men måste till slut begära

sitt avsked. 1897 blev ban kaplan i diakonissanstalten i Omaha,

Nebraska, och 1907 befriad från vidare tjänstgöring. 1909 träffades

han av ett slaganfall och avled kort därefter. Av denne olärde, men

begåvade och entusiastiske man finnes i tryck utgiven en särdeles

intressant självbiografi (intagen i Norelius" historiska verk) och

en broschyr om barnuppfostran. I Augustana skrev han på sin

lid en lång serie av resebrev och flera uppbyggelseartiklar.

1856 kom P. Beckman lill Amerika. Son till en båtsman, föddes

han i Enånger, Hälsingland. 1822. Vid 8 års ålder fick han börja

att hjälpa sin fader vid strömmingsfiske i Bottniska viken. Vid 1300

års ålder kom han i skräddarlära. Själv hade han ej fall annan

undervisning än den, som beståtts av en gumma i bygden, men

sedan folkskola 1810 blivit upprättad i församlingen, blev han

anlagen först lill vikarierande och därefter till ordinarie skollärare.

I början på 1850-lalet blev han präst i en friförsamling i Tanne.

lifter ankomsten lill Amerika, dit hans och hans hustrus resa

bekostades av hans husvärd Jon Jonsson, vars son J. Engberg rest

dit 1854. fick han av pastor Norelius uppdraget all förestå den

nybildade församlingen i Stockholm, Wisconsin, och kort därefter

kallelse till en församling i Minnesota. 1859 blev han prästvigd.

Han tjänstgjorde senare på många platser i Iowa och Minnesota

under stora försakelser och prövningar, innan han 1915 skildes

hädan.

J. P. C. Borén, som kom till Amerika 1858, var född i Borås

1821 och lärde i sin ungdom snickeriyrket. Han lämnade emellertid

detta, genomgick 6 klasser i Skara elementarskola och studerade

någon tid vid missionsskolan i Stockholm, innan ban på kallelse

från Norelius reste till Amerika. Han blev efter ankomsten

examinerad i erforderliga teologiska ämnen och, dä lian gjorde golt

besked för sig, prästvigd och utnämnd till hjälppräst åt Norelius.

1859 tog han upp 160 acres jord i Minnesota och bodde där sedan

lidtals med sin hustru. Tvä gånger hemsöktes han av eldsvåda.

Först brann huset ned, sedan stall och redskap. De förslå tvä

vintrarna bodde makarna i en mörk källare under huset, som var

den enda samlingsplatsen i nybygget, där gudstjänst kunde hållas.

1861 flyttade han med sin familj till Stockholm, Wis.. och bodde

lill långt fram pa hösten i ett hus, som làg i en suinphåla. Under

alla försakelser och lidanden hördes han aldrig klaga. Genom

oförsiklighet ådrog han sig en lungsjukdom, som ändade hans

liv 1865.

Dessa voro de tolv första banbrytarna för den svenska lutherska

kyrka.i i Amerika. De voro av etl heroiskt släkte, utrustade med

just de egenskaper, som krävdes för deras värv:

organisationsförmåga, tålamod och ett brinnande nit. De fingo sedan värdiga

medhjälpare och efterföljare pà den väg de utstakat.

Den första svenska lutherska församlingen stiftades i nybygget

New Sweden, Iowa, 1818 på så vis. alt, som ovan nämnt, sedermera

pastorn M. F. Hokanson anmodades av nybyggarna alt betjäna

dem som präst. Någon formlig församlingsorganisation gjordes icke.

Folket betraktade sig som lutherska församlingsmedlemmar från

Sverige och tyckte, att något mer behövdes icke. 1849 kom t nonius

dil pà besök. Han ogillade anordningen pà det högsta och gav

Hokanson cn uppsträckning för hans förmätenhet och

obelänksam-het. Hokanson råkade i stort bryderi. Aret därpå kom Jonas

Hedström och fördömde fanatiskt alla former, barndop, begravning

m. m., och lyckades vinna ett par av de tongivande medlemmarna i91

församlingen, Peter Cassel den ene av dem, över till mctodismcn.

Han kom snart igen och predikade sin syndfrihetslära varje dag

i en veckas tid, besökte hemmen, fördömde bela det svenska

prästerskapet och kallade den lutherska kyrkan för den babyloniska skökan.

Hokanson blev förtvivlad och avsade sig lärarebefattningen, men

återtog den igen på folkets enträgna begäran. Nu var det lugnt

någon lid, ehuru flera av församlingsborna höllo på med att

predika metodism. Så kommo 1851 baptistprästerna ti. Palmquist,

F. O. Nilson och ett par till, den ene efter den andre, och ställde

till ny villervalla. Hokanson förlorade all motståndskraft och läl

omvända sig titi baptismen. Samma dag den nya döpelsen skulle

ske anlände Hasselquist, som fått nys om vad som var i görningen,

och mölle, sällskapet på väg ned till floden. Ilan lade intet hinder i

vägen, men efteråt talade ban med Hokanson, som efter några timmar

var återvunnen till sin förra ståndpunkt. Det är betecknande för

Hasselquists liberala tänkesätt, att han lät Hokanson stanna kvar

som pastor. Hokanson blev banbrytare för den kyrkliga

verksamheten i Iowa. Före 1860 blevo 5 lutherska församlingar stiftade där.

1850 stiftades av Esbjörn församlingar i Andover, Princeton,

Molinc och Gaiesburg, och sedan stiftades i rask följd församlingar

på andra ställen i Illinois, Minnesota, Iowa, Wisconsin,

Pennsylvania och Indiana, så alt 10 år senare i dessa stater funnos 36

svenska lutherska församlingar med 17 präster och 3,717 kommunikanter.

Församlingen i Andover bestod först av endast 10 personer, och

den fruklan för svenska statskyrkans band och bojor, som

parti-makare uppväckt, var så stor, att Esbjörn icke vågade laga fram

den kyrkobok, han hade med sig från Sverige, och däri uppteckna

medlemmarna, utan måste en lång tid nöja sig med att ha dem

antecknade på en lista. Han måste likaledes modifiera vissa av

handbokens uttryck, utbyta en och annan av dc föreskrivna bönerna

mot en extemporerad o. s. v. För att få hjälp lill kyrkbvgge företog

ban 1851 en liggarrcsa till tyska och amerikanska lutherska synoder

och församlingar i Ohio, New York o. s. v. och lyckades få 700

dollars, varjämte Jenny Lind skänkte 1,500 dollars. Den första

kyrkan, som byggdes, står ännu kvar som ett minne från gamla

tider, mon har försetts med nytt tak och användes som skolhus.

Det kostade prästerna ej ringa möda att hålla sina församlingar

oförvillade av dc många anfall, som gjordes mot dem av partiledare

från olika sekter och av äventyrare, som tid efter annan döko upp

i nybyggena. Så t. ex. flackade en underlig kurre vid namn

Bergenlund i flera ärs tid omkring i församlingarna, efter att ha fått

tillstånd att predika. An uppträdde han under mässan klädd i stora

handskar, än intog han de besynnerligaste ställningar, när ban talade.

Till slut tröttnade man på honom. Han började da predika mol de

svenska församlingarna och var särskilt bitter mot Esbjörn.

Slutligen återvände ban till Sverige. C. .1. Vossner, som blivit prästvigd

»92

i Sverige, kom omkring 1855 till Michigan, där han slog sig ned

på landet och predikade för traktens folk, en hop ogifta norska och

svenska sågverksarbetare, vilka lovat att i ersättning upptaga en

kollekt vid varje nattvardsgång. Men då de tyckte, att prästen

började hålla nattvardsgång för ofta, drogo de sig undan. Den

stackars prästen for illa. Hans föda bestod mestadels av majs och

sirap. Han begav sig då till Princeton, Illinois, där han hört alt

en församling skulle vara vakant. Här höll ban en predikan, men

folket tyckte del var skräp och han måste åter giva sig i väg. Ilan

fick dock 18 dollars för sitt besvär. Han uppehöll sig därpå någon

lid i Chicago, praktiserande som läkare, och lär därifrån ha

återvänt till Sverige. En förfallen svensk student vid namn Jolin

Posen-berg förestod under något års tid församlingen i Stockholm, Wis.,

men gjorde sig omöjlig genom fylleri. Han blev därefter läkare.

Minnesola hemsöktes av åtskilliga tvetydiga figurer. Om ett par

av dessa har pastor P. Carlson berättat: Den ihärdigaste av alla var

en David Brown. Han var här en lång tid och drog omkring med sin

bössa ocli sin brännvinskagge. Ilan jagade, fiskade, drack, predikade,

döpte, vigde o. s. v. I sina predikningar sade ban ofta till sina

åhörare, att de skulle leva som han lärde och icke som lian levde.

Hans säll att gå till väga för sin utkomst var att taga ett stycke

land. Sedan fick han folk att bygga hus åt honom, eller prästgård

som han kallade det, och göra en del arbete pä landet. När han

spelat ut sin roll som präst, sålde han sitt land och drog till en

annan marknad.* Brown var en försupen student från södra Sverige

med goda kunskaper och god talförmåga. I församlingarna i

Pennsylvania upplrädde omkring 1860 en svensk-finne vid namn Hylén,

men som vanligen benämndes mössprästen, emedan han ständigt

hade mössan på huvudet, natt och dag, när han predikade likaväl

som när lian åt. Ilan påstod sig tillhöra den helige andes kyrka.

De ordinarie prästerna hade det ofta allt annat än behagligt.

Min familj började bli stor, och huset var alltför litet, ty vi bodde

8 personer i en källare 12 fol bred och 11 fot lång, och då

församlingen vägrade att bygga till huset, ansåg jag det vara tid på

att tänka pä att flytta», berättar pastor P. Beckman på ett ställe

i sin självbiografi. I pastor Norelius" skildring av sin första

tjänstgöringstid i Vasa, Minn., heter det: »Ungefär 3 mil från skolhuset

köpte jag rättigheten till 160 acres för 130 dollars. På detta land

invid en ypperlig källa fanns en liten hydda av stockar, S fot i

fyrkant med torvtak och jordgolv. I sammanhang med den

uppsatte jag ett brädskjul, vartill åtgingo två lass grova, ohyvlade

bräder. Delta blev boningshuset, och vi flyttade in i detsamma

innan vi liadc golv, Iak, fönster eller dörr, och lågo på en spånhög

om nätterna, tills vi kommo oss bättre för. Vi spände väv till både

yttre och inre tak, men när det regnade höllo de icke lätt, varför

vi under sådana nätter måste sova under ett paraply. Mina grannar93

voro i samma belägenhet soin jag och hade det än svårare, ty en

del hade stora familjer att försörja. 1 slutet av augusti eller början

av september hade vi ett kärt besök av d:r Passavant från Pittsburg,

Pennsylvania. Att ban fick göra bruk av vår enda säng, var

naturligt. Men olyckligtvis regnade det den natten, och taket höll icke

tätt. Icke underligt därför att han drömde, att ban låg på bottnen

av en sjö och våndades. I okt. anlände en del av våra vänner från

Indiana, och under tre veckors tid härbärgerade vi i vårt lilla hus

närmare 20 personer.»

En och annan komisk tilldragelse gav omväxling i mödorna.

Sommaren 1854 skulle ett par vigas i Lafayette, Indiana. En

person, som betalt överresan för brudgummen, kom för att utkräva

sin fordran. Detta gjorde bruden en smula tveksam, och en lång

slund gick, varunder

man satt ute på

stubbarna och

ackorderade om saken.

Pastorn tröttnade

slutligen och frågade,

om det vore

meningen, att någon

vigsel skulle bli av.

Brudgummen

ropade då till bruden,

som gått in i huset:

»Vill du nu, att dä

ska bli nät av, så får

dä la ske, innan

prästen går- »Ja,

visst vill ja dä , blev

svaret, och så förrättades vigseln. Men huruvida fordringsägaren

någonsin fick sina pengar är tvivelaktigt, eftersom brudgummen var

en redan till åren kommen man och sålunda mindre arbetsför.

1 en liten församling beslutade man sig något för hastigt för

kyrkbygge, Pastorn beställde virke ocli fick det kört till platsen.

1 samma veva flyttade över hälften av församlingen till annan

ort, och de kvarvarande ville icke betala för virket. Pastorn

måste låna pengar efter en ränta av 4 procent i månaden, för att

kunna betala skulden. Under tiden plockade de närboende till sig

virket, och inom kort var hela högen försvunnen. Allt vad

prästen någonsin fick i ersättning var en säck mjöl, som en av

virkestjuvarna självmant gav honom. Men då pastor Norelius vid

ett tillfälle av några av sina församlingsbor helt ogenerat blev

bjuden alt taga del i »lite fylle och kortspel», såg han intet

komiskt däri, utan kände sig i stället pinsamt berörd. Prästerna

hade i allmänhet rätt svårt att tillämpa vad man kallar kyrklig

Pastor Norelius" första hus i Vasa, Miouesota.102

lukt. Allt måste gå med lampor, ty ordet lukt fattades av

nybyggarna såsom elt despotiskt ingrepp i deras rättigheter.

Med de små löner, som de fatliga nybyggarna betalte sina

präster, skulle många av dessa icke kunnat reda sig, om de icke

därjämte haft förmånen att liksom nybyggarna själva laga sig

jord, varav de kunde få en del av sin bärgning. Några anspråk på

prästerna i fråga om klädsel o. d. hade församlingarna lyckligtvis

icke. »Om en präst», skriver Norelius, nu skulle komma lill en

av våra välbärgade församlingar, gående till fots, bärande sin

slitna nattsäck i handen, klädd mången gäng icke stort bättre än

mången landstrykare nu för tiden och nöjd med att ligga på golvet,

Norska kyrkan i Jefferson Prairie, Vlsconsin. där

Augustana-synoden stiftades.

ifall det fanns golv i kojan, i en vrå, helst om möjligt i en vrå

fri frän vägglöss, glad och tacksam alt fä dela med det kära folket

det rykande rotemoset i träfat m. m., ja, om en präst så utstyrd

nu skulle komma till våra välbärgade och fina farmare, skulle

han med möda få komma in och låna hus över natten, och mycket

mindre skulle han få uppträda i deras kyrkor och hälla en

predikan. Ingen, som icke kände honom personligen, skulle taga

honom för en präst, och man skulle icke tro vad ban sade. Men

av sådana svårigheter hade vi ej ont i banbrytartiden. Alla voro i

samma fattiga belägenhet, och därför stötte man sig icke på. alt

prästen var fattig och kom och gick som en annan människa.»

Ar 1851 hade de svenska församlingarna ingått i den av

amerikanska lutheraner bildade norra lllinoissynoden. Missnöje med

denna anordning ledde lill förberedelser till grundläggandet av en95

självständig skandinavisk synod, och vid ett möte i den lilla r.orska

kyrkan i Jefferson Prairie, Wisconsin, den 5 juni 1860, varvid

49 församlingar voro representerade av 26 präster och 11

lekminna-delegerade, organiserades den skandinaviska Augustanasynodcn. Av

prästerna voro 17 svenska, nämligen de tolv, som förut omtalats,

samt fem, som prästvigdes under mötet Jolin Person, G. Peters,

C. A. Hedengran, H. Olson och John Johnson). Av

lekmmna-delegcrade voro 7 svenskar.

lie fem pastorer som blevo prästvigda vid synodens stiftelse.

1. John Pehrson, 2. G. Peters, 3. C. A. Hedengran, 4. H. Olson,

5. John Johnson.

I 10 är fortfor synoden att vara skandinavisk, men 1870 utträdde

det norska elementet, ocli frän det året räknar Augustanasynoden sin

tillvaro som uteslutande svensk-amerikansk luthersk organisation.

Den hade dä 99 församlingar, 46 präster och 26,322 medlemmar,

av vilka 16,376 voro koinmunikanler. Nu liar den 1,204

församlingar med 692 präster, 184.056 kommunikanter, 272,989

församlingsmedlemmar, kyrkoegendom till ett värde av över 9 miljoner

dollars (33 miljoner kronor), 1,070 kyrkor, flera av dem

representerande en bvggnadskostnad av ända lill 100,000 dollars och

däröver. Synodens årliga budset överstiger 2 miljoner dollars.

Synoden är uppdelad i 12 konferenser och 4 missionsdistrikt.

Särskilt i början av synodens historia rådde stor prästbrist.96

För att avhjälpa denna blev det, som vi sett, nödvändigt att i

tjänsten anställa sådana lekmän, som, även om de icke ägde någon

vidare bildning, voro begåvade och hade lätt för att uttrycka sig.

De genomgingo vanligen en förenklad studiekurs, innan de blevo

prästvigda, ocli många av dem lade i dagen en överraskande, stor

duglighet och fyllde pä ett berömvärt sätt sin uppgift, som bestod

i alt verka som missionärer på ny upptagna fält. Som landet

Lekmannadelegater vid synodens stiftelse.

1. J. Erlander, 2. P. Palmquist, S. Johan Jonason. 4. N. Dahlgren,

5. Jonas Engberg. 6. O. Panlson, 7. C. Sköld.

är ofantligt stort, har synodens verksamhet ända intill nyare

tider varit ett enda fortskridande grundläggningsarbete.

1870 bekostade en förmögen amerikan, mr G. Black i Pittsburg,

en Sverigeresa för Hasselquist, som trodde sig kunna skaffa nya

krafter för det amerikanska arbetsfältet bland Sveriges studerande

ungdom. I Sverige var stämningen sedan gammalt bland kyrkans

män icke gynnsam för saken i fråga. Man tyckte, att svenskarna

ej haft i Amerika att göra, och att de gärna kunde skylla sig

själva, om de ej finge någon kyrklig vård. Långt senare, 1879.

når synoden hos den svenska missionsstyrelsen anhöll om bidrag

till missionering bland de svenska sjömännen i de amerikanskail-

Präster närvarande vid synodens stiftelse.

1. Peter Carlson, 2. J. P. C. Boren. 3. P. A. Cederstam. 4. M. F.

Hokan-son. 5. L. P. Esbjörn, 6. K, Norelius, 7. A. Andrén. 8. Krlami Carlson,

9. P. Beckman, 10. O. K. T. Andrén. 11. Jonas Swensson, 12. T. N.

Hasselquist

— Skarstcdt.98

hamnarna, svarade ärkebiskop Sundberg, alt »styrelsen, som livligt

bchjärtar vikten av ifrågavarande sak, dock funnit berörda anhållan,

enär en sådan verksamhet ligger utom styrelsens uppgift, som

är evangelii spridning bland icke kristna folk, icke kunna bifallas .

Emellertid fick Hasselquist med sig till Amerika ett antal

studerande, så att den stora prästbristen snart nog delvis

avhjälptes. De präster, som togo hand om missionsfälten i västern,

måste genomgå erfarenheter liknande dem, som kommit på de

första banbrytarnas lott i de äldre staterna. Det gör ett

tragikomiskt intryck alt i ett brev från en präst, som försökte

missionera bland mormonerna i l"tah, ännu så sent som 1897 finna

följande klagan: »Vi äro nog i tämligen stort behov av ett rum

till såsom studerkammare. Att alla linsets göromål, tvätt, bakning

o. s. v., försiggå, där man har sina böcker, är ju olämpligt,

men det far ju gä»; eller att i pastor P. Carlsons skildringar av sina

erfarenheter på västkusten läsa följande meddelande från staden

Marshfield i Oregon: Vid våra gudstjänster var det svårt alt finna

någon, som kunde leda sången. Den gamla svenska psalmboken,

som brukas i Finland, var den enda som fanns. En naturligen"

beskedlig yngling, som hade sill vrke ocli sin plals bakom

krogdisken, måste jag mer än en gång hämta för att leda sången.

Eller följande: »1883, dä jag var i Seattle, presenterade

hotellvärden Nils Lewis mig för en gammal sjöbuss, som hette Englund.

Denne sade: "Det är bra, att här är kommen hit en präst, ty dä

kan jag få köpa en bok, ty jag har en hustru, som gärna vill läsa.

Men för mill del så har jag seglat på havet i 30 år och fruktar

varken Gud, djävulen eller döden."»

En kvinna, som beklagat sig över, att hon på grund av sitl

medlemskap i en hemlig förening ej fick vara med i församlingen,

svarade, när hon tillråddes att i så fall lämna föreningen: Lämna

den! Jag lämnar den inte för tvä församlingar.» En vresig och

nyckfull svensk byggmästare i Portland, Oregon, åt vilken

uppdragils att bygga den första svenska kyrkan, lämnade i

vredesmod arbetet, för det pastor P. Carlson gjort en anmärkning om

hans godtyckliga sätt vid arbetets utförande. >Jag gick efter

honom*, berättar pastor C., »och fick honom att stanna ett par

gånger, men blott för några sekunder. Gäng på gäng bad jag honom

gå tillbaka, men fåfängt. Till sist, sedan vi gått 20 block förbi

20 kvarter, satte vi oss på en bjälke. Jad ödmjukade mig och

bad om förlåtelse gång på gäng, men det ville icke hjälpa.

Jag kan visst icke säga, att det var ell botfärdigt hjärtas ödmjukhet,

men sakens nödvändighet tvingade mig, ehuru jag visste mig

ingen orätt ha gjort honom. Omsider kunde jag förmå honom att

gå till arbetet med villkor, att jag aldrig skulle säga något mera.»

Det är nog icke vem som helst, som duger till präst under sådana

förhållanden.19

Denna episod

erinrar något om

vad Ernst

Beckman omtalar i sina

reseminnen från

Amerika. Efter en

gudstjänst i en

liten kyrka i

Minne-sola. vid vilken lian

var tillstädes, hölls

ett slags

kyrkstäm-ma, varunder

pas-lorn ödmjukast

frågade, om

församlingen ville tillåta

honom att en gång

i månaden predika

i en grannförsamling, vars paslor var tjänstledig. Jag föreslår, att då del

inte är oftare, så kan Peterson gärna få lov att resa , sade

klockaren. Efter en stunds tystnad sade en av nybyggarna Ja, som sagt

då det bara är en gång i månaden, så kan väl Peterson få resa." —

»Ja, då det är så sällan, kan väl ingen ha något emol. att Pelersan

Tre av synodens kyrkor:

i Kansas City. Missouri,

New Scandia, Minnesota

och Pittsburg.

Pennsylvania.100

far , instämde en röst längre ned i kyrkan. Prästen fick verkligen

församlingens godhetsfullt tillstånd», tillägger Ernst Beckman, men

så hade han också frågat sa ödmjukt och vackert: förstas, han var

kyrkoherde efter församlingens fria val och hade icke den lugna

tryggheten av statskyrkans kappa och krage. F, flera I förklarade

en av farmurgubbarna saken så: "Jaså, du tyckte, atl det var

konstigt, att Peterson skulle be om lov alt få resa. Ja, här förslås

liksom pocka inte prästerna pä någon respekt inte. Del är inte

Jubileumsbyggnaden vid SO-årsfesten 1910.

Grupp av festdeltagare. I mitten stå biskopen och biskopliinan von Schéele

och bakom dem. märkta med sif]rorna 3, 4 och 5, de enda kvarlevande av

synodens stiftare (Norelius. Peters och Erlander). N:r 2 är

Minnesotaguver-nören Eberhard och pä hans högra sida dr Philip Andréen och hans hustru.101

som hemma. Här är prästen så naturlig och gemen, som 0111

lian vore rakt en vanlig människa. Ocli så berättade farmaren.

hur han tsjälv vid sin första ankomst till nybygget funnit del

besynnerligt, att en granne, hos vilken han bodde, ej gjorde

sig det "minsta omak. när ett par präster kommo ridande pa besök,

utan satt helt lugnt pa sin trappa och späntade stickor och lät

prästerna själva sadla av sina hästar och sälla dem i stallet. Men

allt detta skedde för över 30 år sedan. Tiderna ha något

förändrats sedan dess. Den lugna tryggheten av statskyrkans kappa

och krage har i alla fall lockat åtskilliga svensk-amerikanska präster

lill Sverige. 1914 voro omkring 20 f. d. Augustanapräster anställda

inom svenska statskyrkan. 6 av dem som kyrkoherdar och de

övriga som vicepastorer.

I juni 1910 firade Auguslanasynoden sill 50-årsjubileum i Röck

Island. Illinois, under ordförandeskap av läroverkspresidenten

dall. Andreen. Tusentals svenskar, förutom talrika ombud från

amerikanska kyrkor och läroverk voro samlade från alla delar av landet.

Även ombud frän universitet och andra samfund i Sverige

had"-infunnit sig — biskop v. Scheele, rektor Schück. kyrkoherde Per

Pehrsson och paslor E. Rang. Av de svenska präster och lekmän,

som voro med vid synodens grundläggning 1800. funnos ännu

tre i livel och voro tillstädes vid jubileet. Det gjorde ett gripande

intryck, då under första aftonens fest den äldste levande

svnodal-sekreteraren d:r N. Forsander från del första synodalprotokollet av

1800 uppläste namnlistan och bland de 10 uppropade endast tre

svarade, och då den ene av dessa tre, d r E. Norelius, under det

hela församlingen reste sig, ledde fram de andra två och

presenterade: Pastor Peters, som är blind, så att han ej kan se denna

stora församling; lekmannen Erlander, som är döv, sä han ej bör

ett ord av denna jubelfest, och jag själv, som visserligen ser rätt

stark ut ännu, men känner, att det nalkas mol slutet. Det

förunnades honom dock all fullborda sill monumentala verk om synoden,

innan han kallades hädan.

Andra glanspunkter under jubelfesten voro. da ordföranden

tillkännagav, all biskop von Schéele testamenterat sitt bibliotek till

Augustana College; då kvinnornas missionsförening genom sin

ordförande mrs Evald överlämnade lill synodens president, d:r E.

Norelius, en bankanvisning på 12,000 dollars lill utplånande av

missionskassans skuld, och då del kungjordes, alt den summa pä

250,000 dollars, vilken synoden; 7 år förut beslutat insamla som

grundfond för läroverket i Röck Island, blivit fulltecknad.

1878 började synoden missionsverksamhet i Indien och längre

fram i Kina och på ön Porto Rico i Västindien. Sedan 1901 har den

även haft missionärer i Alaska. Synoden äger 9 barnhem med ett

egendomsvärde av över 360,000 dollars. 6 sjukhus med ett

egendomsvärde av 876,000 dollars, 7 ålderdomshem, två diakonissanstalter, två102

immigranthem, ett sjömanshem, tre hem för unga kvinnor samt

10 läroverk.

Med den kyrkliga verksamheten har det svensk-amerikanska

skolväsendet städse varit intimt förenat. Skolans uppgift var nämligen

till en början att utbilda församlingslärare. Nu äro läroverken icke

längre uteslutande prästbildningsanstalter. De flesta meddela

undervisning i alla skolämnen, och vid fyra av synodens läroverk motsvara

kurserna så nära de vid Sveriges högre elementarläroverk gällande,

att utexaminerade elever erhålla tillträde titi universiteten i Uppsala

och Lund utan att undergå ny examen. Den mogenhetsgrad, som i

Amerika närmast motsvarar den svenska studentexamen, är artium

Augustana College ocli dess biblioteksbyggnad. Denkmann Library.

baccalaureus, vanligen betecknad med bokstäverna B. A. (bachelor

of arts), och den tilldelas abiturienterna vid de fyra läroverken

Augnstana, Bethany, Gustavus Adolphus och Upsala Colleges. Även

musik och konst ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Tre av

läroverken äro försedda med musikkonservatorier och två med

fullständiga konstakademier.

Det äldsta läroverket, Augustana College och teologiska

seminarium i Röck Island, grundades i Chicago 1860 som

prästbildningsanstalt och började sin verksamhet med tre lärare och 15 elever.

1863 flyttades det till Paxton och 1875 till Röck Island, där dess

första byggnad invigdes den 14 oktober. Den blev snart otillräcklig,

och 1887 uppfördes en större skolbyggnad. 1910 blev en av en rik

tysk familj vid namn Denkmann donerad storartad biblioteksbyggnad

färdig, och 1916 uppfördes en nv gymnastiksal. Det landområde av

nära 19 acres, som först inköptes för skolans räkning, utvidgades103

sedan genom gåvor. Prof. Williamson skänkte 5 acres, och senator

C. J. A. Ericson i Boone, Iowa, bidrog med 12,800 dollars till

inköp av ett annat omräde. Skolan äger nu 36 acres, vilkas värde

tillsammans med värdet av skolans fonder och övriga tillhörigheter

anslås till omkring 700,000 dollars. Från Sverige har Augustana

College erhållit flera understöd. Vi ha redan omnämnt den av

konung Carl XV skänkta boksamlingen och den av pastor O. C. T.

Andrén insamlade koHekten på 10,000 dollars. Esbjörn lyckades få

den tillökt med 816 dollars, och d:r G. Andréen väckte under ett besök

i Sverige 1905—06 nytt intresse för skolan med resultat, alt en

fond på 100,000 kr. insamlades, varav konsul Ekman i Göteborg

skänkte halva beloppet. En amerikansk

mecenat, O. L. Cable i Röck Island, har

donerat 25,000 dollars til) läroverket, och

subskriptioner i Svensk-Amerika ha inbragt

över 300,000 dollars. Augustanaläroverket

beslår av college med 8-årig kurs,

seminarium med 3-årig prästbildningskurs,

musikkonservatorium sedan 1886,

affärsskola sedan 1S88, konstakademi sedan 1895,

en akademisk fortsättningskurs, början till

ett blivande universitet, samt

läraresein-narium sedan 1891. Vidare finnes elt av

d r Josua Lindahl under hans läraretid

grundlagt zoologiskt museum på över 2,200

nummer, ett av d r A. R. Cervin påbörjat

herbarium, en till största delen av prof.J. A.

t ddén hopbragt geologisk samling, en

etnografisk samling samt laboratorier.

Biblioteket innehåller över 41,200 nummer. Den

Lingska gymnastiken infördes 1881 av d:r F. Westerberg i trots

av invändningar från alltför ensidigt teologiskt sinnade studerande,

att Paulus förklarat lekamlig övning vara till föga nytla.

Såsom rektorer ha tjänstgjort L. P. Esbjörn, T. N. Hasselquist,

O. Olsson och G. Andreen, vilka av d:r C. M. Esbjörn träffande

karaktäriserats var i sin ordning som den mångsidige, den trofaste,

den snillrike och den energiske». På musikens område var d:r O.

Olsson pä sått och vis banbrytare genom att giva upphov till det

1881 bildade oratoriesällskapet, men Gustaf Stolpe var den förste

ordinarie läraren i musik. Konstakademien har hela tiden

före-slåtts av prof. O. Grafström. Från 1860 till 1910 hade 5,234

elever varit inskrivna vid läroverket och 1,953 utexaminerats. Ett

40-tal lärare ombesörjer undervisningen, och elevernas antal är

vanligen mellan 5- och 600.

Läroverkets nuvarande rektor, Gustav Andreen, föddes i

Bailey-town, Indiana, 1861. son till pastor A. Andrén. Han sändes vid 11

f):r Gustav Andréen,

rektor vid Augustana

College.10 1

àrs ålder lill Augustana College, blev student 1881, var 1882—83

biträdande lärare vid samma skola, ägnade 1 Vs ar ät juridiska

studier, var 1886—93 lärare vid Hethany College, fortsatte därpå

sina studier vid Yalcuniversitetet och promoverades till Filosofie

doktor 1898. Efter 2 års studier vid Uppsala universitet återkom ban

1900 till Amerika och utnämndes 1901 lill rektor vid Augustana

College. Han har särskilt gjort sig bemärkt för det arbete ban

nedlagt vid insamlandet av den ovannämnda jubelfonden av 250,000

dollars, som vid 50-årsfesten 1910 överlämnades till läroverket, saml

för förslaget att inom synoden varje ar fira en grundläggarnas dag.

Han är energisk och entusiastisk, och i hans tal och föredrag äro

optimism och entusiasm grundtonen.

Josua Lindahl, som lade den första bestående grunden lill

naturvetenskaplig undervisning vid de

svensk-amerikanska läroverken, var prästson från

Kungsbacka och född 1811. lian blev

student i Lund 1863, filosofie doktor 1871

Och därpå docent vid Lunds universitet.

Under somrarna 1870 73 var han

medlem av vetenskapliga expeditioner till

Medelhavet, Grönland m. m., utnämndes

1875 lill sekreterare vid den geografiska

kongressen och expositionen i Paris ocli

1876 lill sekreterare vid

världsutställningen i Filadelfia. 1878 kallades han

till professor i naturvetenskap ocli

mate-malik vid Augustana College, 1888

utnämndes ban lill statsgeolog i

Illinois, var 1895—1906 direktör och

redaktör hos ett naturvetenskapligt

sällskap i Cincinnati, Ohio, flyttade 1906 till Chicago och

uppförde på uppdrag av sin gamle vän ocli proniolionskamrat, d r P.

Håkanson i Eslöv, ett laboratorium för tillverkning av läkemedlet

Salubrin. Lindahl avled 1912. Han skrev mänga uppsatser i

tidningar och tidskrifter, mest av naturvetenskapligt innehåll, saml

överflyttade till svenskan större delen av Brehms stora zoologiska

arbete. Han var en ypperlig stilist, en av de lärdaste svenskar,

som någonsin kommit till Amerika, och vad mer är en av de ädlaste

karaktärer, som något land kunnat uppvisa. Svensk var han till

det sista och förordnade, alt hans aska liksom även hans hustrus

skulle begravas i fosterlandets jord. vilket även skedde. Om hans

betydelse för svenskheten i Amerika skrev red. A. Schön: »Honom

tillkommer äran av ej blott att ha tillkämpat naturvetenskapen elt

framskjutet rum på läroverkets undcrvisningsschema och befäst

densamma i lärovcrksmyndighetcrnas och allmänhetens aklning, utan

även av att bokstavligen ha skapat läroverkets i många avdelningar

D:r Josua Lindahl.105

synnerligen rikhaltiga naturhistoriska museum och ha utbildat

dem. som nu lill heder för honom och sin Alma Maler bekläda

professurer i delta och närbesläktade ämnen vid svensk-amerikanska

och andra läroverk. Utan överdrift kan det sägas, att d r Lindahls

inflytande ännu spåras inom var svensk-amerikanska läroverksvärld,

oaktat det är över ett fjärdedels sekel sedan han avgick från sin

lärarebefattning vid Augustana College.

Fr. Westerberg föddes i Nacka 1851. log studentexamen och

fortsatte sina studier vid Uppsala universitet och Karolinska

insli-tutet, var underläkare vid Kungl, garnisonssjukhuset i Stockholm

1875—6, stipendiat i fältläkarekåren 1878 och innehade

förordnanden som läkare i Ösler- och Västergötland, innan lian 1882

reste till Amerika. Han promoverades lill medicine doktor vid

universitetet i Vermont och bosatte sig

1883 i Princeton, Illinois, som

praktiserande läkare och kort därefter i Mol i ne,

varjämte han antog anställning som

gymnastiklärare vid Augustana College. 1886

flyttade ban lill San Francisco och

verkade som läkare i 9 ar, tills sjukdom tvang

honom att avbryta sin praktik. Sedan 1908

är han svensk vicekonsul i San Francisco.

Ciustaf Stolpe föddes i Torsåkers

socken i Gästrikland 1833, där hans förfäder

i 110 ars lid varil organister. F.fter sju

års studier vid Gävle elementarläroverk

inskrevs ban vid Musikaliska akademien

i Stockholm och utexaminerades därifrån

som musikdirektör 1855. Da ban 1881

kom lill Amerika för att giva

kon-serier, erbjöds honom musiklärarebefattningen vid Augustana College,

lian tillträdde den 1882. lian företog ofta konsert- öch

föreläsningsresor genom de svenska kolonierna. Vid sidan om sin

lärareverksamhet tjänstgjorde ban i nära 20 år som organist och

säng-ledare i den stora svenska lutherska kyrkan i Moline. 1900 kallades

han till musik- och sånglärare vid Upsala College i New Orange,

New Jersey. Där avled han 1901. Slolpe var en framstående

kompositör och virtuos pä både piairi och fiol. Han komponerade

över 100 musik- och sångstycken. Att han även bland amerikanerna

var uppburen, visas därav, att ban av en musikalisk akademi i

New York hedrades med graden doktor i musik. Den berömde

talaren och predikanten d:r Mauritz Stolpe i New York är

hans son.

Olof Grafström föddes i Attmar, Medelpad, 1855, kom 1875 till

Konstakademien i Stockholm och utexaminerades därifrån 1882.

Han var samtidig där med Zorn, Liljefors och andra berömda

to

D:r Fredrik Westerberg.106

svenska målare. Han tillbragte två somrar i Torneå ocli Luleå

lappmarker, vilkas natur lian lärde sig att med stor trohet

återgiva på duken. 1886 reste han till Amerika, var bosatt i Portland,

Oregon, i Spokane, Washington, och i San Francisco, Calif., till

1803, då ban kallades som lärare till Bethany College. 1897 antog

han en motsvarande befattning vid Augustana College. Grafström

är en mångsidig artist. Över 150 altartavlor av honom pryda

svensk-amerikanska kyrkor. Han har vunnit mycket beröm för

sina landskapstavlor. Vid eti utställning i Portland vann han

pris för en av dem. Även som porträttmålare har han

utmärkt sig.

Gustavus Adolphus College i St. Peter, Minnesota, har utvecklats

från en mycket blygsam början i Hed Wing, där skolan öppnades

1862 med en lärare

(Norelius och en

elev. Antalet

elever ökades dock

snarl. Skolan

flyttades 1863 till Last

Union och 1876 till

S:t Peter, där

farmaren Anders

Thorson skaffat 10 acres

jord och en

subskription på 10,000

dollars till dess

understöd. Sedan dess

har läroverket ökat

sin ägo vidd till 25

acres. Vissa lider liar

det sett ut, som om hela företaget skulle gått om intet av brist

på medel, och många gånger liar man funnit det svårt att anskaffa

lärare. På 1880-talet sköttes undervisningen mestadels av pastorer.

Somliga av prästkandidaterna bland eleverna fingo kost och logi

fritt mol det att de hjälpte till med arbetet i skolans ladugård

och på dess åkrar. Under de hårda åren på 1890-talet sleg skolans

skuld till över 30,000 dollars, men man lyckades i sinom tid

betala den. 1908 erhöll skolan av Andrew Carnegie en gåva av

32,500 dollars. Dessutom insamlades 10,000 dollars. 5,129 elever

hade till 1910 varit inskrivna och 1,305 utexaminerats.

Lärarekåren räknar mellan 20 och 30 medlemmar, och de studerande äro

vanligen mellan 3- och 400 till antalet. Blott få av dem äro födda i

Sverige, men svenskheten är dock ännu stark bland eleverna, fast

engelskan är det förhärskande språket. Hur svensk man kan

vara vid detta läroverk, visades för många år sedan, då dess

dåvarande rektor pastor J. P. Nyquist gjorde försök att införa

Gustavus Adolphus College i St. Peter, Minnesota.107

svenska kakelugnar i stället för de vanliga amerikanska

järnkaminerna för byggnadens uppvärmning. Studentexamen avlägges

av mellan 20 och 30 elever om året. Bland detta läroverks studenter

finna vi sådana namn som A. O. Eberhart och John A. Johnson,

båda berömda guvernörer över Minnesota, och i lärarekårcn

befinner sig Svensk-Amerikas lärdaste fruntimmer, professorn i

matematik fil. d:r Inez Rundström. Läroverket har haft många

rektorer. Den, som längst innehade rektoratet, var d:r M.

Wahlström (från 1881 till 1901). Han föddes i Blekinge 1851, kom

185-1 med sina föräldrar till Amerika, blev student vid Aiigustana

College 1877, prästvigd 1879 och verkade som missionär bland

indianerna lill hösten 1880, då han antog kallelse från Gustavus

Kotogmi) av B. ti. Gröndal.

Bethany College i Liiidsborg. biblioteksbyggnaden till vänster.

Adolphus College att bli lärare där. 1891 erhöll lian av Augustana

College fil. doktorsgraden. 1901 tillträdde han

föreståndarebefattningen vid Augustana Hospital i Chicago. Skolans nuvarande rektor

är O. J. Johnson.

Bethainy College i Lindsborg, Kansas, grundades av C. A.

Swensson 1881 med, som han själv sagt, 2 lärare och ingen elev.

Lärarna voro han själv och J. A. Uddén. De lyste på i

kyrkorna och annonserade i pressen, att de på en viss dag ämnade

börja en liten skola, men ingen elev infann sig på den utsatta

tiden. (Två år förut hade förf. gjort en liknande pålysning på

samma ställe med samma resultat.) Efter en tid började dock en

och annan elev anmäla sig, och innan ett år gått till ånda.

hade Swenssons skola 27 lärjungar. Den utvidgades, elevantalet

ökades, men det kostade Swensson ett oerhört arbete att skaffa108

model till alla utgifter, genomdriva sina planer och besegra

fördomar och motvillighet hos befolkningen. Men han lyckades. 20

är efter företagets början hade skolan 17 lärare. 825 elever flera

än något annat svensk-amerikanskt läroverk samt egendom till ett

värde av 175,000 dollars. I nuvarande stund har läroverket ett

egendomsvärde av 250,000 dollars. Dess område upptager 20 acres,

dess årliga budget utgör omkring 85,000 dollars. 10 lärare

bedriva undervisningen, och de studerandes antal utgör omkring

000. Utom den 5 våningar höga skolbyggnaden har läroverket

flera andra byggnader, bland dem ett stort bibliotekshus, ett

auditorium med sittplatser för 3,000 personer saml den av minister

Thomas skänkta svenska paviljongen från utställningen i S.l Louis.

D:r C. A. Swensson. grundläggaren av Bethany College,

och d:r E. Pihlblad, dess rektor.

Bethany College har haft endast tvä rektorer. C. A. Swensson och

Ernst Pihlblad. Dess konstakademi förestås av konstnären Birger

Sandzen och musikkonservatoriet av prof. H. Brase. Till 1910 hade

5,311 elever varit inskrivna och 1.110 utexaminerats.

t!. A. Swensson, son lill pastor Jonas Swensson, föddes i

Sugar Grove, Pennsylvania, 1857. Han inskrevs 1873 vid Augustana

College, blev student 1877 och prästvigd 1879. Samma är flyttade

han lill Lindsborg, dit han fått kallelse all efterträda prof. O.

Olsson som församlingens föreståndare, vilken plats sedan Olssons

flyttning skötts av pastor Haterius. Swenssons verksamma natur

kunde dock icke nöja sig med alt sköta endast en sysselsättning.

Han grundade, som ovan nämnt. Bethany College och sedan den

längre fram över bela landet kända och beundrade Messiaskörcn,

varom mera hår nedan, och gav genom sitt överväldigande väsen, sin

dådkraft och aldrig trytande optimism och offervillighet impulsen

lill en omskapning i folkets livsåskådning och ideal, som saknar109

motstycke i hela Svensk-Amerika. Genom honom kom hela trakten

att fa en helt annan prägel, än den förut haft. en prägel av förfining,

levnadsvett och hög kultur. Det var ej utan skäl del sades om

honom, att han »bodde i en stad, som lian själv byggt, var rektor

för ett läroverk, som lian själv stiftat, och ägde etl rykte som

politiker ocli vältalare, som nådde över både Amerika och Europa».

Ej heller är det utan fog Norelius besvarar frågan, vilka element,

som varit verksamma för åstadkommandet av den kulturbild, som

Lindsborgstraktcn företer, med orden: Först landets natur, för

del andra Tolket eller nybyggarna, för det tredje d r Carl Swensson.

Han var född att ordna och leda, men han ledde utan tvang och

maktspråk. Han förslod som få . yttrar Norelius, »all väcka

och underhälla en entusiastisk patriotism för kyrka orli stal.

för hem och skola. Även med den personlighetens glöd, som ban

ägde, skulle han dock ej förmått uträtta vad

ban hann med, om han icke därjämte ägl en

arbetsförmåga, som trotsar all beskrivning.

Han räckte (±11 för allt. Han var

konferens-ordförande, legislal ur medlem, redaktör,

rektor, lärare, präst, korrespondent, politiker och

finansiär. Om sill liv pa 1880-talet skrev han

själv en gäng: »Ofta predikade jag 5

gånger i veckan, understundom 3 gånger pa

söndagen med 22 mils åkning pa landsvägen;

däri ill kommo 5 morgon tal och 12 lektioner

i veckan i läroverkel, så bidrag till 3 eller 0

tidningar i veckan, vidare arbete pa en större

bok; vid sidan härav bekymmer och

omsorger dag och nàtf för läroverkets Finanser

m. ni. saml skötandet av en korrespondens, som vissa lider gick upp

till 20 brev per dag. Härtill kommo ständiga resor pä järnvägarna.

1888 reste jag 25*000 engelska mil, 1889 22,500. När jag kom hem till

julen 1888, hade jag rest pa järnväg Ii nätter a rad och tillbragt endast

två av dem i sovkupé. lian besökte. Sverige två gånger och skrev

därom två väldiga volymer. I sina tidningsartiklar behandlade

han de mesl skilda ämnen: leologi och landkolonisering, politik och

gruvaffärer. Stilla havskusten besökte ban tre gånger, förslå gängen

1893 i sällskap med biskop von Schéele. Den tredje färden dit blev

hans sista resa pa jorden, llan insjuknade plötsligt och avled i

Eos Angeles 1904. Hans optimistiska sinne förnekade sig ieke.

ens i dödsminuten. Hur mår pastorn"" frågade en sjuksköterska

den döende mannen. A, jag mar alldeles utmärkt . blev svaret.

Tre minuter därefter var han död. F-n fullblodsmäiiniska in i det

sista. Han hade sina vedersakare — vilken stor man har icke

det? Naturligtvis gav han ibland orsak till klander, han skulle

eljest icke varit människa. Men alt han menade väl, även då ban

Prof. Birger Sandzén.110

genom sin optimism lät förleda sig till handlingar ocli omdömen,

som ej höllo provet, kan icke betvivlas. Han var en briljant talare

och ägde därtill den icke föraktansvärda cloqucntia corporis. Även i

Sverige blev han uppskattad som talare. En ansedd tidning där

skrev om honom: »Som andlig talare stod Swensson synnerligt

högt. Under sina besök här i landet uppträdde lian med

predikningar, som, sedan åhörarnas första överraskning över det i

dem brusande amerikanska livet lagt sig, gåvo ett länge levande

helgjutet intryck av religiöst retoriska mästerstycken.» lian rörde

sig lika ledigt med svenska som med engelska. Vad lian kunde

uträtta som talare visas av en tilldragelse från den tid, då han var

medlem av lcgislaturen i Kansas. Ensam mot cn hcl skara

amerikaner, som voro på vippen att antaga en lag, vilken var ägnad

att skada en del svenska nybyggare i västra Kansas, försökte

Swensson flera gånger fåfängt att få ordet. Då lian tydligen

såg, att ordföranden ej ville låta honom yttra sig, rusade han upp

och lilltvang sig med maktspråk rätt alt tala samt förde i ett

ljungande cxtemporcrat föredrag sina fattiga landsmäns talan med

sådan värme och övertygelse, att åhörarna gåvo honom rätt och

förkastade lagförslaget. Utan överdrift kan sägas, alt Swensson

var på sin tid den mest överväldigande, mest verksamma och

inom de vidaste kretsarna kända och beundrade gestalten i hela

det svenska Amerika. Som författare var lian oerhört flitig. Utom

en oändlighet av tidningsartiklar skrev han de två ovan nämnda

reseberättelserna, utgav vidare cn samling föredrag m. m., en

kalender och tillsammans med d:r Abrahamson ett stort historiskt

verk. Han hedrades med utnämning till både teologie ocli filosofie

doktor, och till hans minne har rests ett monument på lians grav och

hans staty framför läroverket.

Hans efterträdare som rektor, Ernst Pililblad, likaledes en mycket

begåvad talare, föddes i Kansas City, Missouri. 1873, avlade

studentexamen vid Bethany College 1891, prästexamen vid Augustana

College 1894, prästvigdes samma år, tog magistergraden 1895 och

utnämndes 1906 av Augustana College till teol. doktor. Han var

1895—1904 lärare i latin vid Bethany College, 1900—04 vicepresident

och har sedan 1904 varit dess rektor.

Birger Sandzen är prästson från Västergötland och född 1871.

Ilan blev student 1890, studerade därefter i 2 år . i

Konstnärsförbundet i Stockholm under ledning av Zorn, Per Hasselberg m. fi.

samt därefter i Aman-Jcans atelier i Paris. 1891 reste han titi

Amerika och blev lärare i moderna språk och estetik vid Bethany

College. 1897 blev han föreståndare för konstavdelningen. Han

har under tiden gjort två europeiska resor och många utflykter i

Colorados och Arizonas ökentrakter, vilkas natur med dess såregna

ljuseffekter ban ägnat ett ingående studium och förevigat på

hundratals tavlor. Han är cn framstående stilist, har författat111

ett stort antal uppsatser om konst ocli konstnärer, reseskildringar

m. m. och utgivit en av honom själv illustrerad bok, betitlad:

Med pensel och penna.

Jag nämnde här ovan Messiaskören. Dess historia är

intressant. Under sin europeiska resa 1879 blev prof. O. Olsson

från Augustana College vid åhörandet av Händels Messias i London

så djupt gripen av styckets skönhet, alt han från den stunden

drömde om bildandet av ett oratoriesällskap i Amerika, som skulle

kunna uppföra samma tonskapelse. Själv var Olsson, som förut

nämnt, mycket musikalisk, och han hade redan under sin pastorstid

Potngnill av ß. O. GrAmlnl.

Messias kören i Lindsborg.

i Lindsborg år 1877 eftersänt ett sällskap studerande från Augustana

College, som skulle predika, sjunga och utföra instrumentalmusik

för I.indsborgsförsamlingen, ett tilltag, som renderade honom

ovettiga brev från forna församlingsbor, vilka övergått till

missionsförsamlingen och ansågo körsång ocli musik som någonting fasligt

syndigt. Vid sin återkomst frän Europa arbetade ban i tal och

skrift för större musikalisk livaktighet vid läroverket. Detla ledde

till organiserandet av Häridel Oratoriesällskapet och 1882 till

grundläggandet av ett särskilt musikdepartement vid läroverket,

ävensom till uppkomsten av en mängd kvartetter, körer, musikaliska

klubbar m. m. med lysande namn — Utopiakvartetten,

Ekokvar-letten, Re-ekokvartetten, Philodoikvartetten, Eoluskören o. s. v. —

men med kort livslängd. Oratoriesällskapet blev emellertid

be-ståndandc och har årligen givit konserter, vid vilka klassiska112

tonskapelser, såsom Messias, Haydns Skapelsen, Mendelsohns

Elias. Wennerbergs Davidspsalmer 111. fi. uppförts. Olsson fick

redan 1883 nöjet att höra Messias i Kock Island. Oratoricsällskapet

räknar mellan 150 och 200 medlemmar. Ar 1901, Wennerbergs

dödsår, stiftades Wennerbcrgskören, en manskör av utvalda röster

bland läroverkets elever. Denna kör, omkring 20 man stark,

förelager varje år en konsertturné genom svenskbygderna i

mellanstaterna, ocli dess repertoar innehåller både svenska studentsånger

och engelska sånger, men intet av det löjliga eller burleska, som

amerikanska collegekörer vanligen bjuda pa.

Pastor C. A. Swensson, den entusiastiske ivraren för aili skönt

och storslaget, var icke sen att efterfölja Olssons exempel. Han fick

ihop ett 10-tal goda röster bland sina

församlingsbor såväl som från angränsande

församlingar, och i januari 1882 började

övningarna. Somliga av sångarna måste

köra 9 titi 12 mil 11—19 km.) för att

komma lill staden, men Swenssons

entusiasm smittade dem, och de blevo snart

lika ivriga som ban att bevista

repetitio-nerna, vilka höllos tre gånger i veckan.

Swensson själv var nog icke vidare

musikalisk, men hans hustru, mrs Alma

Swensson, var det så myckel mer. Hon skötte

orgeln, inövade de olika stämmorna och

ledde samsjungningen, medan hennes man

stod bredvid och uppmuntrade henne och

sångarna. Arbetet gick med s&dan kläm,

alt kören kunde uppträda offentligt

redan 2 >/• månader efter den första

övningen. I nder påsken, som det året inträffade i slutet av mars,

sjöng den nybildade kören Messias 5 gånger i de svenska nybyggena

i mellersta Kansas. 1"rof. Olsson kom dit, åtföljd av kapten Osborn,

ett par solosångare och Augustana College s orkester. Osborn, en son

lill synodens grundläggare I.. P. Esbjörn, ledde kören, och prof.

Olsson skötte orgelackompanjemanget. De 5 konserterna gav.) en

behållning av 200 dollars, som donerades lill det nybörjade

Belhany-1 äro verket. 1883 uppfördes oratoriet 2 gånger med samma pekuniära

behållning som aret förut. 1881 gavs blott en konsert, men

behållningen blev 310 dollars. 1885 hade kören för första gången sin

egen orkester. 1900, då kören räknade 386 röster, gavs oratoriet

5 gånger, och konserterna blevo föremål för en smickrande

illustrerad artikel i en av Amerikas förnämsta lidskrifter, med dessa

slutord: Med ett sådant träget arbete, en sådan fröjd att få uttrycka

sig i toner, ett så högstämt ämne och cn sä hängiven befolkning

är det föga underligt, att den varje påsk återkommande Mcssias-

Prof. Hagbart! Urase.

Messias-körens ledare.113

sången pà Kansasslåtten är en tilldragelse, som man motser med

längtan, njuter med hänförelse och länge minnes.»

Till dessa regelbundet återkommande Messiasfester strömma

varje är tusenden från alla håll och kanter. Det ena extratåget efter

det andra brusar in i staden, medförande nyfikna och längtande

skaror. Folket tröttnar icke på att höra Händels mästerverk.

Snarare ökas intresset är för år, delvis även till följd av den

dragningskraft solisterna utöva. Några av världens förnämsta

artister på musikens och sångens område (Schumann-Heink in. fi. lia

varit engagerade som solister vid dessa konserter. Den 50 man

starka orkestern och kören själv, som vid ett tillfälle räknat över

(>00 röster, ha vunnit i precision och artistisk fulländning år för

Luther College.

år. I kören deltaga ännu några av de första medlemmarna. Del

finnes familjer, som äro representerade i kören av tre generationer.

1 början var det nog svårt för det gamla nybyggarfolkel att sätta

sig in i den nya sakernas ordning, som infördes genom

Messias-sängen. Det berättas om en farmargubbc, som undrade vad hans

döttrar egentligen hade för sig, eftersom de så ofta skulle kvista

in till staden, att lian blev ytterst förtörnad, när en spjuver

upplyste honom om, att de foro dit för att skaffa sig fästmän, samt

genmälde Nå, så skall jag väl laga så, att de hädanefter stanna

liemma-, och inte gav med sig, förrän pastor Swensson, som fått

reda på saken, förklarat för honom, hur det hängde ihop. Men det

är nu en längesedan övervunnen ståndpunkt. De gamla såväl som

de unga motse Messiaskonserterna med iver. Men det är ej blott

Messias, som uppföres. Haydns Skapelsen har också givits av denna

beundransvärda kör, och orkestern spelar dessutom symfonier och

annan gedigen musik, så att folket lärt sig förstå och värdera det

8. — Skarstedi.122

höga och ädla i tonkonsten. Man skulle här t. o. m. skratta ät ett

konsertprogram i den populära stilen , skrev prof. Sandzen för

åtskilliga år sedan: »den sorten ha svenskarna här längesedan vuxit

ifrån. I de flesta hem finner man präktiga pianon och på

musik-hyllan Beethoven, Chopin och Grieg.

Messiaskören har fyllt sin uppgift storartat. Man kan knappt

tänka sig en väldigare metamorfos än den. som Lindsborgstrakten

undergått genom upprättandet av Belhany College med dess

musik-och konstakademier och genom Messiaskörcns prestationer. Där

för 35 år sedan folket betraktade all säng utom psalmsång och all

musik utom orgelspel som någonting syndigt, är nu den förnämsta

och mest klassiska musikhärden i hela den sydvästra delen

av-Amerika, och svenskarna ha blivit ett medel alt även hos de eljest

så omusikaliska amerikanerna väcka en

sådan smak för musik, att de i stort

antal begagna sig av tillfällena lill

musikstudier vid Belhany College.

Musikkon-servaloriels föreståndare, prof. Brase, har

omlalat, att under ett är voro av

kon-servatoriets 120 elever endast 170 av svensk

börd. Och aili detta är, om vi betrakta

saken närmare, C. A. Ssvenssons verk.

Han införde Messiasfesterna i Lindsborg.

»Under deras makliga inflytande har*,

skriver dr I". 1"ihlhlad, en generation

blivit född och mognad. Detta har skapat

ett släkte, som under del att det vunnit

oberoende i det ekonomiska även visat sig

ha sinne och smak för det ideella. När

den unge Carl Swensson 1X79 kom till

Lindsborg, såg ban en skara

immigranter. som nyss hade bekämpat de första farorna indianen

och svälten. Det var dock ett folk med del djupaste allvar och den

största pietet. Hans stora uppgift var att tjäna dessa människor

och deras barn och lyfta dem ur den enformiga materialism, som

hotar varje nybyggarstam. Hans livstanke har åtminstone delvis

förverkligats, och en fläkt av hans mäktiga ande vilar ännu över

hans skapelser på den plats, där han framlevde sin krafts dagar,

och bland det folk, soiu han älskade.»

Näsl i ålder efter Belhany College kommer Luther College i

Wahoo, Nebraska. Det leder sin upprinnelse från ett missionsmöte

i Swedeburg, Neb., 1883, där efter avslutad diskussion om skolfrågan

diakonen John Erickson föreslog, all man skulle upptaga en allmän

subskription för saken och själv började den genom att donera 15ü

dollars, varefter insamlingen fortsattes pä andra platser och inbragte

1.350 dollars. Tre platser tävlade om att få skolan. Wahoo bjöd

D:r S. M. Hill.1000 doll. och 10 acres jord. Stromsburg 6.000 doll. och 20 acres,

Saronville 1.000 doll. Omröstning företogs och mästc upprepas gäng

på gång, innan två tredjedelar av röstsiffran kunde vinnas för

nagon-dera platsen. Vid sjuttonde omröstningen segrade äntligen Wahoo

Skolhus uppfördes, och den 18 ök|. 1883 öppnades skolan med

5 elever. Under första terminen ökades antalet lill 10. Skolan

rönte under några år slarkl motstånd från flera hall och genomgick

en svår pärs under missväxtåren i Nebraska, men dess ledare gåvo

icke tappt. Man anställde insamlingar och fick en gäng ihop 10,000

dollars, en annan gäng 15,000. Nya byggnader uppfördes, den ena

klassen ocli kursen efter den andra lades lill skolschemat, som nu

seaan många är tillbaka innefattar både musik och konsl vid sidan

om de vanliga skolkurserna. Skolan bar 17 lärare och 200 elever.

Uess rektor är pastor A. T. Seashore.

Den mest bemärkte mannen i dess historia

är dock prof. S. M. Hill. Han föddes

i Sand, Östergötland, 1851, kom till

Amerika 1808, genomgick Augustana College och

tog studentexamen 1870, var därpå lärare

vid Gustavus Adolphus College 3 år och

missionär i Salt Lake City till 1883. dä

han kallades till lärare vid skolan i Wahoo.

Två är därefter utnämndes ban lill dess

rektor och kvarstod i denna befattning

lß àr. Han var därefter lärare i historia,

lalin och svenska till lili t, dä ban erhöll ell

ärs tjänstledighet med full lön och

flyttade till den svenska kolonien Carlsborg

i Oregon. Han har i nära 20 års tid

varit med om att skriva stadgar för skolor,

studentföreningar m. m., var i 10 ar

medlem av en sångbokskommilté och i många är medarbetare i

tidningar, bar deltagit i en mängd synodalmötcn och en gång

besökt Sverige. Han har översatt Virgilius pä engelsk hexameter

ocli utgivit flera skrifter, bland dem elt häfte dikter, vari han

giver luft åt sin starkt antimilitaristiska åskådning och sin

medkänsla för alla förtryckta. Som erkånsla för hans litterära förtjänster

har graden LHD (doklor i litteratur) tilldelats honom.

A. T. Seashore föddes i Dayton, Iowa, 1871, arbetade pa farm

till 1889, under vintermånaderna besökande skola och även

inhämtande undervisning av en syster, som var lärarinna. Han genomgick

därefter en affàrskurs vid Gustavus Adolphus College och förestod

sedan i 2 års tid en järn- och maskinhandel jämte postkontor i en

stad i Iowa. 1895 inträdde ban ålcr vid det nämnda läroverket,

blev student 1900, studerade i 2 är vid ett teologiskt seminarium i

Philadelfia, samtidigt betjänande församlingar, ingick vid Augu-

Pastor A. T. Seashore,

rektor vid Luther College.116

stana seminarium 1902 och prästvigdes 1903. Under de tre

följande ären var han pastor i Swea, Iowa, varefter han kallades

av Minncsotakonfcrcnscn att upptaga den kort förut påbörjade

engelska verksamheten i Minncapolis. Under tiden var han även

lärare vid Minnesota College och studerade emellanåt vid

stats-universitelct. 1915 utnämndes ban till rektor vid I.uther College.

Upsala College i Kenilworlh, New Jersey, började sin

verksamhet i Brooklyn 1893 och flyttade till sitt nuvarande låge 1898,

sedan ett landbolag erbjudit det 15 acres jord samt en summa

penningar. 1899 uppfördes dess första byggnad, 1906 en annan och 1907

en tredje. Upsala College har varit fullständigt elementarläroverk

sedan 1905. Det äger även departement för affärsundervisning, musik,

Uppsala College.

ritning m. m. Antalet lärare är 11 och elever omkring 150. Under

läroverkets första 17 år inskrevos 1,775 elever och utexaminerades

134. Dess första rektor var d:r L. II. Beck, dess nuvarande är

pastor P. Froeberg.

Synodens övriga läroverk äro Northwestern College i Fergus

Falls, Minnesota, grundat 1901; Minnesota College i Minncapolis,

grundat 1904; Trinitv College i Round Bock, Texas, grundat 1905;

Coeur d"Alene College i Coeur dAlene, Idaho, grundat 1905, och

North Star College i Warren, Minnesota, grundat 1908. Vid synodens

10 läroverk tjänstgöra omkring 200 lärare och studera 3,370 lärjungar.

Sammanlagda värdet av låroverkens egendom utgör 1,340,000 doll.

(4,958.000 kr.;. »Ett egendomligt förhållande med nästan alla dessa

skolor är , skriver skolmannen pastor J. Moody, »att dc begynt

på privat väg och en del ha t. o. in. i flera år motarbetats av

samfundet, men likväl så" småningom blivit samfundsinrättningar.

Orsaken är säkerligen den, att de flesta, som kommit till Amerika

från Sverige, varit kroppsarbetare. De ha blivit vana vid alt betrakta

kroppsarbete Som den enda ärliga sysselsättning i världen, och117

män mod kunskaper, som sysselsatte sig med tankearbete, ansågos

vanligtvis som värdelösa odàgor, vilka levde på kroppsarbetarnas

bekostnad. Om skolor skola komma till stånd, sker det vanligen

så, alt några få inse behovet, som ännu slumrar bland allmänheten.

Dessa skrida till verket med att upprätta en skola. Först måsle

saken förarbetas, och under tiden måste allehanda fördomar

bekämpas. Sedan skolan kommit tiil slånd, fordras mångårig kamp

för att vinna erkännande åt densamma inom samfundet. Med dessa

förhållanden framför oss är det ett under, all vi såsom samfund ha

så många skolor; men ännu mer underligt är, att vi icke hafl flera

misslyckade skolföretag, än vad fallet varit.>

Coeur d Alene College.

I). Baptistkyrkan.

De första svenska baptister, som historien känner till, voro

Robert Nordin, vilken verkade som predikant i West Virginia 1714

-35, John Asplund, som kom till North Carolina 1775 och under

18 månaders tid färdades omkring mest till fots, samlande statistiska

uppgifter om de amerikanska baptistförsamlingarna, och fr. o. m.

179(1 utgav en årsbok om dem. samt Gustavus Schroeder, som blev

baptist i New York 1844 och införde baptismen i Sverige. Den

svenska baptistkyrkan i Amerika grundades emellertid först den

13 aug. 1852, då Gustaf Palmqvist stiftade en församling i Röck

Island, Illinois, med 6 medlemmar. Palmqvist var född i Solberga,

Småland, 1812 och blev faderlös vid 6 års ålder. 1839 erhöll han

anställning som skollärare i Filipstad ocli blev sedermera lärare

i Gustavsberg nära Stockholm. 1850 reste han till Amerika för at|

verka som präst bland ett Sällskap norrländska pietisler, som rest

dit 1849 i avsikt att grunda en werkligt luthersk församling-. De

hade emellertid skingrats ät olika håll, och P. träffade icke en enda118

av dem pà flera månader. 1 juni 1852 blev lian omvänd lill

baptismen under ett väckelsemöte i Galesburg i en amerikansk kyrka

och blev utsedd att arbeta som missionär bland de svenska

nybyggarna. Han började med att stifta församling i Hock Island.

De följande ären tillbragte ban till stor del pà missionsresor i

Illinois, Iowa och Minnesota, stiftande församlingar pà flera platser.

1857 återvände lian till Sverige. Enligt hans egen uppgift funnos

då 272 svenska baptister i Amerika, 26 av dem tillhörande

amerikanska kyrkor, de återstående, fördelade på 9 svenska församlingar.

Efter 10 ärs träget arbete i Sverige avled han 1867. Ilan skildras

som en medgörlig ocli beskedlig människa. Han var både musikaliskt

och poetiskt begåvad. Mänga av de i Pilgrimssånger intagna sångerna

äro författade av honom.

En motsats titi liononi i karaktär och

sätt var F. O. Nilson, som kom till

Amerika 1853. Ilan var född i Halland 1809,

kom vid 11 àrs ålder i skoinakarlära, gick

I år senare lill sjöss, rymde från fartyget

i New York och återkom till Sverige 1839.

I nder sin bortovaro hade han blivit

omvänd till melodismen. I Sverige, arbetade

han i flera är som sjömansmissionär,

avlönad av etl sällskap i New York.

Omkring 1815 blev han bekant med kapten

Schroeder, som uppmanade honom all

studera dopfrågan. Under detta studium

omvändes han till baptismen 1817 for ban

lill Hamburg för alt bli döpt, och efter

återkomsten upplrädde han som

baptist-predikant, först försiktigt, men sedan

öppet med påföljd att ban blev häktad

ocli dömd lill landsförvisning. Efter sin ankomst titi Amerika köpte

lian jord i Minnesota, predikade och stiftade 7 svenska

baptistförsamlingar. 1860, sedan landsförvisningslagen blivit upphävd,

återvände ban lill Sverige med uppdrag från elt amerikanskt

baptistsamfund att missionera för baptismen. 1862 rcsle han till Amerika

igen. Han fortfor all predika, men blev allt mer ocli mer vacklande

i sin tro och avföll slutligen helt och hållet. Han avled i Houston,

Minnesota, 1881. »Baptisterna vidhålla», säger O. N. Nelson i sin

History of the Scandinavians, > att Nilson var en ärlig entusiast,

som offrade mycket för religionen, men lutheraner och metodister,

som kommo i beröring med honom, påstå, alt han var en rå och

samvetslös äventyrare, som icke skydde något medel, när det gällde

att genomdriva sina planer.

Den förut nämnde Gustavus Schroeder var född i närheten av

Göteborg 1821. Vid 16 ärs ålder gick han till sjöss, vid 25 blev han

Kapten G. Schroeder.119

kapten. Ilan blev omvänd till baptismen i New York 1835. Under

ären 1861—63 var ban bosatt i Göteborg, där han inredde en sal för

baplistiska sammankomster. 1863 for ban lill Amerika och

uppehöll sig först i Illinois och därefter i California, innan han 1883

återvände till Sverige. 1891 reste han äter till Amerika och bosatte

sig i Brooklyn. N. Y. Han avled 1913.

De första banbrytarna fingo snart medhjälpare bland de olika

församlingarnas medlemmar. Längre fram kommo nva krafter från

Sverige, såsom John Ring, Olof Lindh, J. A. Edgren och andra,

som blevo märkesmän inom den svensk-amerikanska baptistkyrkan.

Anders Wiberg, en lill baptismen omvänd präst i svenska

statskyrkan, deltog 1861 i organiserandet av baptisternas Illinois—Iowa-

Bethel Academy, läroverket.

konferens, men hade sitt egentliga verksamhetsfält i Sverige. John

Bing var frän Delsbo, Hälsingland, och född 1829. Vid 30 års ålder

började han predika baptismens lära och blev utsatt för mycken

förföljelse. 1866—69 var han pastor för den svenska

baptistförsamlingen i Chicago, var därefter farmare i Wisconsin samtidigt

med att han utövade prästerlig verksamhet. Ilan flyttade sedan till

Nebraska och hade under 5 års tid juvclerareaffär i Oakl.ind och

Omaha, där han avled 1896. Olof Lindh var född i Hålsingtuna 1835

och lärde i sin ungdom skomakeriyrket. 1860 blev han omvänd

lill baptismen, och ett par år därefter började ban predika. I 1 år

var han baptistpastor i Hudiksvall, varefter ban flyttade till Amerika.

Ilan tjänstgjorde som pastor i Chicago, Roston, New York ocli

många andra platser, stiftade ett 20-tal församlingar och omvände

lill baptismen 500 personer i Amerika och 300 i Sverige, dit han

gjorde Iva resor. 1907 utgav han ett självbiografiskt verk.120

J. A. Edgren, son till bruksförvaltaren Axel Edgren och äldre

broder till vetenskapsmannen och diktaren Hjalmar Edgren, föddes

i Östanå, Värmland, 1839. Efter 3 års skolgång i Karlstad gick

ban 1852 titi sjöss och blev 1858 omvänd Lill baptismen i New York.

Därefter återvände han till Sverige och ingick vid Stockholms

navigationsskola, där han på ett är fullbordade en tvåårig kurs och tog

sjökaptensexamen. Efter att 18G2 även ha avlagt

navigationslärare-exainen ingick han som löjtnant vid Förenta staternas flotta under

det då pågående inbördeskriget. Efter dess slut arbetade han någon

tid som sjömansmissionär i New York, varefter han studerade ett

år vid universitetet i Madison ocli av baptistmissionsföreningen

utnämndes till missionär i Sverige. 186G—G9 var ban lärare vid Bethel-

Bethel Academy, seminariet

seminariet i Stockholm. 1870 återvände han till Amerika och

började 1871 sin verksamhet som lärare vid baptisternas skola. 1887

tvangs han av sjuklighet att draga sig tillbaka. Han bodde därefter

i Oakland, California, till sin död 1908. Redan 1880 hade som ett

erkännande av hans förtjänster som lärare teol. doktorsgraden

tilldelats honom av Chicagouniversitetet. Edgren var en av silt

samfunds kunnigaste män. Han var anspråkslös och tillbakadragen

av naturen, välvillig och pä samma gång djupt anlagd. Han utgav

ett självbiografiskt verk samt ett dussin skrifter av religiöst innehåll,

såsom Bibeltolkningens lagar. Biblisk troslära, översättning och

utläggning av Mattei evangelium m. fi.

Från Illinois, Iowa och Minnesota, i vilka stater de första

församlingarna stiftades, har den baptistiska rörelsen utbrett sig till

de flesta trakter, där svenskar finnas. Samfundet hade dock ingen

gemensam sammankomst förrän 1879, då dess första årsmöte hölls121

i iVillage Creek, Iowa. Baptistsamfundet är uppdelat i 23

konfe-broder till vetenskapsmannen och diktaren Hjalmar Edgren, föddes

församlingsmedlemmar. Dess kyrkegendom representerar ett värde

av 2.708,302 dollars med en skuld av 435,713 dollars. Den årliga

budgeten utgör omkring 430,000 dollars. Samfundet äger tre

ålderdomshem och två barnhem, varjämte enskilda medlemmar äga

sjukhuset Mounds Park Sanatorium i St. Paul, Minnesota, och enskilda

personer eller församlingar äga 8 tjänarinnehem.

Samfundet äger skolan Bethel Academv i St. Paul, Minn., vilken

inbegriper såväl högskola som seminarium eller

prästbildnings-anstalt. Denna senare grundlades redan 1871 i Chicago av prof.

.1. A. Edgren och fick 1877 sitt eget hem i Morgan Park, flyttades

1881 till St. Paul, 1885 till Stromsburg, Nebraska, och 1888 åter till

Morgan Park, där den införlivades med därvarande amerikanska

Prof. C. G. Lagergren och läroverkets rektor prof. G. A. Hagström.

baptistseminarium. 1911 upplöstes denna förbindelse, och 1914

flyttades skolan till St. Paul ocli förenades med den därstädes 1905

grundlagda Betliel Acadeniy. Seminariet har sitt hem i en tvåvånings

tegelbyggnad, som uppfördes 1914 för en kostnad av 38.000 dollars.

Det äger ett bibliotek på 3,000 volymer. .1. A. Edgren skötte

undervisningen, biträdd av Erie Sandell och N. N. Mörten, titi 1888, då

han efterträddes av pastor C. G. Lagergren från Sverige, vilken

fortfarande kvarstår som föreståndare och lärare i grekiska och

teologi. De övriga lärarna äro G. A. Hagström och Erie Sandell.

Sedan seminariets grundläggning ha 167 elever varit inskrivna och

214 utexaminerats. Elevernas antal är för närvarande 24.

Högskolan, som avser att bibringa sina elever kunskaper, som berättiga

dem till inträde i seminariet, meddelar utom de vanliga skolkurserna

även undervisning i musik och affärsvetenskap. Den är inrymd

i en treväningsbyggnad av tegel och har till föreståndare prof. A.122

J. Wingblade. Lärarckåren räknar 10 medlemmar, och elevernas

antal är något över 100. Hektor för Bethel Academy är prof. G.

A. Hagström. Läroverket äger ett område av 8 acres.

C. G. Lagergren, skolans äldste lärare, föddes i Östersund 1810

och adopterades vid 2 års ålder av släktingar i Indal. 1859 kom

han i skola i Sundsvall. Vid 16 års ålder blev han genom åhörande

av en predikan i baptislkapellet i Sundsvall omvänd till baptismen

ocli i följd därav utstött från fosterföräldrarnas hem. Ilan drog

sig fram pä egen hand som informator och tog studentexamen 1869.

Under sin studenttid i Uppsala kallades han 1871 lill pastor för

därvarande baptistförsamling. Tre är senare lämnade han

universitetet för att uteslutande ägna sig åt kyrkans tjänst, blev 1873 redaktör

för Evangelisten, Sveriges första baptisttidning, utgav 1878—81

Adclphia College, läroverket till höger, bostadsbyggnaden till vänster.

Predikaren, en religiös månadsskrift, redigerade 1876- 78 Svenska

Xyklcrhetsvännernas tidning och var 1883—89 pastor för

baptistförsamlingen i Sundsvall. På kallelse frän Amerika reste han 1889

lill Chicago och övertog ledningen av baptistseminariet i Morgan

Park vid Chicago. 1891—93 var han dessutom pastor tör svenska

baptistförsamlingen i Englewood. 1907 valdes han lill

konferensordförande och tillerkändes samma år teol. doktorsgraden av elt

amerikanskt universitet. Två gånger har han valts till ordförande

i Svenska Historiska Sällskapet. Ilan har utgivit en lärobok i

dogmatik, en i pasloralteologi och flera smärre religiösa skrifter.

I Seattle, Washington, finnes även ett baptistiskl läroverk,

Adclphia College, som dock ej tillhör samfundet, utan grundlagts

och äges av enskilda personer, främst bland dessa kontraktören

C. J. Erickson och sågverksägaren Aug. Lovegren. Skolan öppnades

1905. Den har två stora tegelbyggnader, som kostat nära 70,00!)

dollars, och ett jordområde, som är värt ännu mer. Undervisningen

bestrides av 7 lärare, och elevernas antal växlar mellan 10 och 100.123

Som rektor har alltsedan skolans grundläggning d:r Em. Schmidt

tjänstgjort. Som särskilt anmärkningsvärt kan nämnas, att denna

skola äger ett ovanligt välförsett bibliotek. Utom vad rektorn, cn

sältsport ivrig boksamlare, själv köpt och skänkt till skolan, köpte

han 1908 för dess räkning framlidne teologie pro T. C. \V. Skarstedts

i Lund efterlämnade boksamling på över 6,000 nummer, säkerligen

det största bibliotek, som någonsin flyttats från Sverige lill Amerika,

varjämte eleverna äga fritt tillträde till rektorns eget privata

bibliotek, som räknar över 2,300 volymer. De tre biblioteken

tillsammans innehålla över 11,600 böcker.

Emanuel Schmidt föddes i Hudiksvall 1868, genomgick 6 klasser

av elementarläroverket och reste 1886 till Amerika. 1888 inskrevs

han vid Colgateakademien i Hamilton. N". Y., Torlsalte sina studier

vid Colgateuniversitetet och, efter 1891 avlagd studentexamen, vid

Chicagouniversitetets leologiska avdelning, där ban 1898 erhöll graden

B D. Han började därpå studera för filosofiska doktorsgraden, vilken

han erövrade 1902. Under två års tid redigerade han tidskriften

Hemmets Vän, flyttade 1905 lill Seattle och har alltsedan varit

Adelphia Colleges rektor samt lärare i latin, grekiska och moderna

språk. Han har utgivit flera böcker, dels på engelska, dels på

svenska, ävensom åtskilliga översättningar, bland dem Longfcllo\v"s

Hiawalha, för vilken ban erhöll hedersomnämnande av Svenska

Akademien i Stockholm.

E. Missionskyrkan.

Dc under namnet missionsvännerna kända religionssamfunden

bland svenskarna i Amerika ha sin upprinnelse i dc genom den

religiösa lekmannaverksamheten i Sverige framkallade

organisationerna Evangeliska Fosterlandsstiftelsen ocli Svenska

Missionsförbundet. De ha icke någon formulerad trosbekännelse som de andra

religiösa samfunden, men vidhålla i det stora hela den lutherska

läran med den förändring i en av läropunkterna, som

proklamerades av lektor Waldenström. Ehuru många anhängare av hans

lära funnos i Amerika före 1808, var det först då, som något försök

gjordes att organisera dem. Genom C. O. Björk och J. M. Sanngren

bildades nämnda år församlingar i Swede Bend, Iowa, och Chicago,

och inom kort uppstodo liknande församlingar pä andra ställen.

Predikanter och lekmän från några av dessa sammanträdde i Keokuk,

Iowa, 1873, och organiserade Svenska Ev. Luth. Missionssynoden

med Sanngren som ordförande, och året därpå bildades en liknande

sammanslutning med namnet Sv. Ev. Luth. Ansgariisynoden.

Bland medlemmarna funnos emellerlid många, som icke ville

veta av någon sammanslutning mellan församlingar, någon

namnskrivning eller några stadgar. Dessa benämnde sig De fria

vännerna, och då de icke vunno gehör för sina åsikter, utträdde de 1884

och bildade egna församlingar. Deras ledare var prof. Prlncell.Stridigheterna ledde till, att Ansgariisynoden upplöste sig, och elt

nytt förbund organiserades i Chicago 1885 under namnet Sv. Ev.

Missionsförbundet i Amerika. Vid dess organisation voro 02

predikanter närvarande. Angående församlingarnas ställning lill

förbundet uttalade sig årsmötet i Chicago 1888 som följer:

Församlingarna stä belt fria. Förbundet blandar sig icke i deras enskilda

angelägenheter. 1 fråga om ordination och licens tjänar förbundet,

när någon begär dess tjänst.» De gemensamma angelägenheterna

avgöras på årsmötet, till vilket varje församling äger rätt att sända

två ombud. Predikanterna äro icke självskrivna till onibudskap,

men vanligen välja församlingarna sina predikanter lill ombud,

heter det vidare i den av red. A. Mellander författade historiken

över förbundet, varur ovanstående upplysningar äro hämtade. Oni

den förut omnämnda Missionssynoden meddelas, att »på dess

årsmöte i Phelps Centre, Nebraska, 1886 beslöts, atl svnodalmöten

skulle hållas endast, dä sådant av behovet påkallades. Sedan den

tiden har icke något synodal möte hållits?.

1 juni 1910 firade Missionsförbundet sitt 25-årsjubileum i Chicago

under stora högtidligheter. Bland långväga deltagare märktes lektor

Waldenström. Vid årsmötet i Englewood 1916 närvoro ombud från

ett 50-tal platser i Amerika. Enligt törsamlingsstatistilcen för 1915

—16 bestod Förbundet då av 270 församlingar, inbcräknat 29, som

»ej formligen tillhörde Förbundet, men tillhörde distriktsföreningen».

Predikanllistan upptog namn pä 353 ordinerade ocli 85 licenseradc.

predikanter. Församlingsmedlemmarnas antal uppgives i

årsberättelsen, med endast ofullständiga uppgifter för en del av

församlingarna, till omkring 17,000. Men i den med anledning av

jubelfesten utgivna minnesskriften uppgives det redan 1910 till

23,743, vadan det väl får antagas, att det i själva verket utgör

över 24,000. Den ovan nämnda frikyrkan hade 1910 omkring 125

församlingar med 8—10,000 medlemmar, och dessutom finns sedan

1881 en avdelning av missionsvännerna, som tillhör de amerikanska

kongregationalisternas konferenser och går under namnet svenska

kongregationalister. Dessa hade 1910 112 församlingar, 101 pastorer

och 9,911 medlemmar. Alltså skulle, så långt denna bristfälliga

statistik medgiver ett slutomdöme, det finnas något över 507

mis-sionsvänsförsamlingar med omkring 43,000 medlemmar.

Det har ofta varit på tal att söka åstadkomma en

sammanslutning mellan dessa tre grupper av missionsvänner. På initiativ

av Förbundet hölls 1906 ett möte i Chicago, varvid flera förslag till

åstadkommande av sammanslutning framställdes, men ehuru

förslagen diskuterats vid efterföljande årsmöten, har det ej lett lill

något resultat. En del missionsvänner synas hysa en panisk

förskräckelse för allt vad ordning ocli system heter. Församlingen

i Iveokuk, lowa, måste således 1887 antaga ett beslut, att sådana,

som ansågo del vara orätt att ha sina namn inskrivna i en bok,125

skulle anses som medlemmar, >oni de i sill liv »visade, att de

hörde Herran till och bidrogo till församlingens verksamhet».

En luslig historia om somliga individers fasa för allt, som i minsta

män stöter pä formväsen, berättas frän Des Moines, Iowa. Genom

Chicagobranden 1871 hade en resepredikant vid namn Jolin Peterson

blivit utblottad pä nästan allt. Han fick till skänks en gammal

katolsk prästrock och sändes sålunda utstyrd till Des Moines atl

Missionsförbundets grundläggare.

O. Heggcn. A. Larson. A. Hallncr

F. G. Häggquist S. Yongquist. C. R. Carlson.

predika. Med förfäran betraktade, missionsvännerna där denna

hiskliga skrud och skyndade att köpa åt mannen en röck av mer

evangeliskt snitt», som E. W. Olson uttrycker det i sin historia

om svenskarna i Illinois.

Stridigheter om vissa läropunkter ha lett till mycken söndring.

Sålunda berättas från en liten församling i Wisconsin, att en väldig

diskussion pågick om betydelsen av Kristi död, varvid en viss

Borgman med mycken iver förfäktade satsen, att Kristus i sin död

borttagit all världens synder. Borta är borta», hette det; om

en fyllhund ligger i rännstenen, så ligger han där med förlåtna

synder.» Då någon frågade Borgman, om ban fått förlåtelse för134

sina synder, svarade han utan tvekan: »Det fick jag för 1,800 år

sedan. Antagligen ville flertalet icke vara ined pà denna tolkning,

ty Borgman och cn hel hop andra gingo ut ur församlingen och

byggde sig en egen liten kyrka.

I-rån den tidigare verksamhet i Bed Rivordalen i Minnesota

berättas följande, som visar, att det gick gemytligare titi där:

»På sommaren anordnades en serie av missionsmöten, och som

inga kyrkor eller skolhus funnos att samlas i, sä köptes elt

stort missionstält, som flyttades från plats lill plats. Såsom

predikanter vid dessa tältmöten tjänade masmästare och lantbrukare,

affärsmän och professorer om vartannat. Ivotnmo några

främmande predikanter med. blev glädjen så mycket större. Pà den liden

var ej tänkbart att få resa efter häst de 10 lill 15 milen mellan

platserna. Nej, oxar måste användas, och då gällde det att icke ha

bråttom. Litet för mycket gemytligt ville cn gäng cn krögaro i

Vancouver. British Columbia, göra del för ell par missionspräster.

Berättelsen därom påminner om Norelius" förut omtalade

erfarenhet, då några av hans församlingsbor ville bjuda honom pà

»lite fylle och kortspel . De två missionspräslcrna Anderson ocli

Björklund funno vid sin ankomst till Vancouver ingen annan

plats, där de kunde få stanna, än den svenske hotellägaren och

krögaren Peter Larsons hotell. Larson, en i sitt slag ganska

underlig kurre, föreföll glad över deras besök och sade: Folket

behöver höra Guds ord, i annat fall bli de ogudaktiga , och var

ivrig alt få sina kunder ined på mötet samt lovade, att alla, som

åhörde predikan, skulle efter mötet fà cn sup. Omkring 75 per

söner, bland dem Larson själv och hans familj, bevistade mötet.

Efter predikans slut gick krögaren omkring och tog upp en duktig

kollekt för predikanterna. Då prästerna efter återkomsten till

hotellet betackade sig för den utlovade supen, blev Larson

högeligen förvånad och utbrast: I Sverige sade inte prästerna så.

ulan där voro de glada att få en sup.»

Vi skola nu lämna några biografiska upplysningar om de

äldre och mest bekanta ledarna inom missionsvännernas

verksamhet. Den ovan nämnde C. A. Björk föddes i Lommaryd,

Småland. 1837. Vid 14 års ålder kom han i skomakarlära. Fem år

därefter ingick han i Norra Vendes kompani av Jönköpings

regemente. 1804 lämnade ban krigstjänsten och reste lill Amerika.

I 4 års lid arbetade han i sitt yrke i Iowa. Han ledde ofta de

andliga sammankomster, som höllos av en liten flock

missionsvänner i Swede Bend. och blev 18l>8 kallad att tjänstgöra som deras

präst. 18701 fick han kallelse alt förestå cn missionsförsamling i

Chicago. Denna betjänade lian till 1894, då ban utnämndes till

missionssuperintendent i Missionsförbundet. Han avled àr 1910.

J. M. Sanngren föddes i Alsheda, Småland, 1837 och arbetade

på sin faders gård till sitt tjugonde år, da lian inskrev sig iJ. G. Princell.

F. Risberg.

C. A. Björk.

Nägra präster och lärare:

M. Sanngren.

E. A. Skogsbergh.

K. Erixon.128

pastor Ahlbergs prästseminarium i Ahlsberg. Efter fulländad

studiekurs arbetade han som predikant i sin födelseprovins. 1808

utvandrade ban och kallades kort efter sin ankomst till Amerika

alt bli pastor för en missionsförsamling i Chicago. 1877 kallades

han till Red Wing, Minnesota. Där avled han 1878. Han var den

förste ordinarie pastorn i den först organiserade

missionsförsamlingen. Vid missionssynodens stiftelse 1873 utnämndes han till

dess president, vilken befattning han innehade till sin död.

J. G. Princell föddes i Tolg, Småland, 1815 och medföljde

sina föräldrar till Amerika 1856. Han började 1862 studera vid

Augustanasynodens läroverk och fortsatte till 1867, då han antog

plats i tidningen Hemlandets affärsavdelning. Under 1869 var

han någon tid biträdande redaktör. Därefter studerade han vid

det tysk-amerikanska lutherska seminariet i Philadeifia, tog

avgångsexamen och prästvigdes 1872 och var därefter pastor först

i Campello, Massachusetts, och därefter i New York till 1879,

då han för villfarelse i läran blev av Augustanasynoden suspenderad

på ett år, fast domen aldrig gick i verkställighet. Ilan utträdde

emellertid självmant kort därefter och grundade en församling i Brooklyn.

1880 blev han lärare vid Ansgarius College i Knoxville, Illinois,

och 1881 redaktör för Chicago-Bladet. 1889—92 utgav han tidskriften

Frihet och Frid. 1894—96 förestod han en frimissionsförsamling

i Minneapolis. 1897 antog han plats som föreläsare i

Frimissionens bibelinstitut i Chicago. Han utgav en stor bok jm judarnas

historia samt engelska översättningar av flera av Waldenströms

skrifter. Princell avled för några år sedan.

En av Missionskyrkans mest bemärkta män är E. A.

"Skogs-bergh. Ilan föddes i Älgå, Värmland, 1850, skötte efter flera års

skolgång i Arvika sin faders affär, en spikfabrik, studerade därefter

vid ett par missionsinstitut och tog privatlektioner i Jönköping i

syfle att bli student och studera teologi vid universitetet i Uppsala.

Han avbröt emellertid studierna 1876 ocli antog kallelse till en

församling i Chicago. Före sin utvandring hade ban rest mycket

omkring i Småland. Värmland och Västergötland och predikat för

stora folkskaror. I Amerika slöt ban sig till missionsvännerna och

stannade i Chicago 7 år som pastor, under vilken tid han ledde

väckelsemöten på många ställen i mellanstaterna och är 1878

uppförde det stora missionstabernaklet i Chicago med sittplatser för

1,500 åhörare. 1884 antog han kallelse till Minneapolis och har

alltsedan varit pastor där med undantag av åren 1909—12, då ban

föreslod missionsförsamlingen i Seattle, Wasli. I Minneapolis

uppförde. han 1887 elt tabernakel, som jämte tomten kostade 65,000

dollars och har 3,000 sittplatser, och i Seattle 1910 ett. som rymmer

2,000 åhörare och kostade nära 80,000 dollars. Denna byggnad

har namn om sig att vara den mest praktiskt inredda skandinaviska

kyrka i Amerika. Skogsbergh var i många år utgivare och129

redaktör av Minneapolis Veckoblad och har dessutom utgivit en

andlig sängbok och andra skrifter.

Fridolf Risberg föddes i Nysätra, Västerbotten, 1848, son till

en läkare. lian blev student 1808 och tog prästexamen 1874.

Efter alt ha tjänstgjort inom statskyrkan 8 ar, tog han avsked och

förenade sig ined Missionsförbundet, i vars tjänst han verkade

under 3 àrs tid. 1"885 kallades han som lärare till skolan i

Chicago. Vid sidan om sin lärarebefattning har han företagit

vidsträckta missionsresor genom Förenta staterna. Ilan stiftade den

svenska kongregationnlislförsamlingen i Chicago och har i mänga

år varit delägare och medarbetare i tidningen Missionsvänner.

Han har utgivit två samlingar av andliga betraktelser och

medverkade vid redigeringen av sångboken Xionsharpan.

Som både tidningsman, skolman och

predikant åtnjöt pä sin lid Karl Erixon

stort anseende. Han var född i

Mister-hulls socken, Småland, 1827, började lidigl

studera och sysslade även med musik.

Han tog både organist- och

skollärare-examen, var i 25 år lärare vid Öslra

Vingåkers folkskola, utgav en skoltidning,

blev föreståndare för Stockholms

stadsmissions barnhem och utgav tidningen

Nva Posten, varur sedermera Svenska

Morgonbladet utvecklade sig. 1877 reste

ban till Amerika på kallelse från

Ansgariiskolan i Knoxville, Illinois. Han

var dess rektor elt par år,

varefter ban var pastor för

missionsförsamlingen i Lindsborg, Kansas, till

1882, för Gustav Adolfsförsamlingen i Moline, Illinois, lill 1885,

för Bethesdaförsamlingen i New York till sin död är 1!MK). 1

Knoxville redigerade han tidningen Zions Banér, och efter sin

flyttning lill New York grundade han österns Veckoblad.

Adolph Liljengren föddes i Knäred. Halland, 1875, medföljde

1888 sin fader lill Amerika och bosatte sig i .Minneapolis. 1892

inskrevs ban i pastor Skogsberghs skola Minneapolis Collegiate,

fortsatte sedan sina studier vid North Park College ocli

utexaminerades 1903. Han var därpå biträdande pastor vid svenska

missionsförsamlingen i Boston, stiftade 1904 missionsförsamlingen i Everell,

111., betjänade frän 1905 församlingen i Middletown, Conn., Crompton,

Rhode Island, och Worcester, Mass., och antog 1914 kallelse lill

svenska Bethelförsamlingcn i Topeka. Kansas. Han har där tagit

initiativet till uppförandet av en ny kyrka, representerande ett

värde av 25.000 dollars och ansedd som den vackraste och mest

ändamålsenliga svenska kyrkan i Kansas. Han grundlade 1900

fl. - Skaraledl

Pastor A. Liljengren.130

söndagsskoltidskriftcn Dc.t lättfattliga läxbladet, utgav i 10 år

jul-skriften Kring krubban och påskprogrammet Pingstliljor, i 5 år

julkalendern Vintervy från Östervåg, har utgivit två

berättelsesamlingar pä engelska (The lillie Swedish church ön the bill och

The mission friend"s son) samt två svenska samlingar av

deklama-lionsstycken på vers och prosa (Feststämning och Nya dialoger

och dcklamationsstycken).

Frikyrkan har sedan 1887 och Förbundet sedan 1890 bedrivit

missionsverksamhet i Kina. Den förra hade 5 missionärer där 1907.

Förbundet har 26 missionsslalioner med 17 missionärer, 600

församlingsmedlemmar, 2 högre skolor och 21 småskolor med över

100 elever. 1889 började Förbundet missionsverksamhet i Alaska

och hade redan pä andra året 9

arbetare pä detta fäll. Nägra av de utsända

lärarna, som lyckades göra rika guldfynd,

ha donerat större eller mindre summor

till Förbundet, en av dem, A. F. Karlson,

2,000 dollars, en annan, P. 11. Anderson,

25,000 dollars.

De svenska kongrcgationalistcrna ha

inga egna läroanstalter, men understödja

den svenska avdelningen vid den

amerikanska kongregationalistkyrkans

teologiska seminarium i Chicago. F.n

skandinavisk avdelning inrättades där 1881

ocli delades 1885 i elt danskt-norskt och

ett svenskt, vars föreståndare blev den

förut nämnde pastor F. Risberg. Sedan

1903 har detta departement kallats

Svenska Institutet" vid Chicago

Tlieo-Iogical Seminarv. Till 1910 hade

283 elever varit inskrivna där och 187 utexaminerats.

Undervisningen bestrides av två lärare. Frikyrkan liar ell

ålderdomshem i Boonc, Iowa, och en prcdikanlskola i Chicago, Svenska

Ribelinstitutet.

Missionsförbundet äger läroverket North Park College i Chicago

samt ett ålderdomshem, ett sjukhus med rum för 60 patienter samt

cn diakonissanstalt, varifrån sjuksköterskor utexaminerats varje år

sedan 1900. I sammanhang härmed bör även omnämnas det

skandinaviska sjömanshemmet i San Francisco, vilket liar sin upprinnelse

från därvarande missionsförsamling. Sedan denna i många år hållit

möten för skandinaviska sjömän i hyrda lokaler, ingrep

Alaskamiljonären och filantropen Jolin Brynteson år 1902 och köpte cn tomt,

varpå lian upprörde en 4 våningars tegelbyggnad. En femte våning

tillbyggdes 1904. Sedan jordbävningen och branden 1906 förstört

byggnaden, offrade Brynteson åter 50,000 dollars på dess äteruppbyg-

Prof. I). Nyvall.

rektor vid North Park

College.131

gande. Den nya byggnaden är av armerad betong, 5 våningar hög,

innehåller kapell, kontor m. m. samt 80 sovrum.

North Park College räknar sin historia från 1891. då Förbundet

beslöt att antaga ett av pastor Skogsberg!) erbjudet förslag att

övertaga en av honom 1881 grundad skola i .Minneapolis, vilken sköttes

av honom och prof. Xyvall. 1891 flyttades den lill N >rth Park i

Chicago, där den av ett sällskap missionsvänner erbjudits 8"acres

jord, 15,000 dollars lill byggnadsfond och 10,000 dollars till en

grundfond, varav vinsten efter tre år skulle få användas till lärare-

Gymnastik- och auditoriebyggnaden vid North Park College.

löner. Av allt detla fick den i själva verket aldrig imcr ån

skol-lomten och 5,000 dollars. Den samma år uppförda skolbyggnaden

användes både som läroverk och bostäder till 1901, då "ett särskilt

boningshus för elever och boställe för rektorn uppfördes. 1915

byggdes för en kostnad av 30,000 dollars, efter ritning av arkitekt

John A. Nyden, en gymnastiksal. Denna byggnad innehåller dock

även en stor musiksal. Utom teologiskt seminarium äger North

Park College en förberedande avdelning, cn högskola,

handelsinstitut och musikkonservatorium, betydande samlingar av snäckor,

mynt m. m. samt ett etnologiskt museum, vari särskilt Alaska är

rikhaltigt representerat. Lärarekåren räknar 23 medlemmar, och de

studerandes antal är omkring 300. Som rektor tjänstgör prof.

D. Nyvall.132

David Nvvall föddes i Karlskoga, Värmland. 1863, son lill

bergsmannen ocli predikanten (.. J. Ny vall. lian tog studentexamen 1882,

medikofilen 1884 och inskrevs vid Karolinska institutet 1885. Pä

grund av sjukdom avbröt lian studierna och reste lill Aulerika 1886.

Efler at| ha verkat som privatlärare i .Minneapolis och pastor i

Sioux City, Iowa, var ban under ären 1888—90 biträdande lärare

vid missionsförbundets avdelning av kongregationalistseminarict i

Chicago. 1891 kallades ban lill rektorsbefattningen vid Förbundets

läroverk i Minneapolis. Han var rektor vid North Park College

Lärarekollegiet vid North Park College.

Stiende (från vänster) R. F. Cornell, F. Karnest, A. S. Wallgren. C. J. Wilson,

F. J. Holllnbeck. Sittande: Charles Hjerpe, David Nyvall, Lena Sahlström,

A. Mellander.

i Chicago 1891—1905, vid Waldén College i McPherson, Kansas,

1905 07, professor i skandinaviska språk och litteratur vid

Washingtons statsuniversitet i Seattle 1910—12 och är sedan dess åter rektor

vid North Park College. 1895—1903 var han sekreterare för

Missionsförbundet, 1913—15 ordförande i Sv. llist. Sällskapet och är

sedan 1911 tjänsteman i American-Scandinavian Societv. Han är en

framstående och flitig författare. Utom bidrag till tidningar och

tidskrifter har han utgivit flera samlingar av tal, diktsamlingen

Skogsdrillar, en längre episk dikt (Jesus nasaréen m. fi. skrifter.KAPITEL .j

Föreningsliv, sång

(iiv mig ankoritens grotta

Bland Arabiens Ökensand:

Giv mig blott ett ringa gömsle

På en nordisk insjöstrand,

Där ej livets tvistvåg svallar.

Där ej ondskans makter gny —

Ensamhet, i dina armar

Lät, o låt mig fly I

Edward Sundell.

Eder, I bröder, min hälsning jag bringar.

Akten vårt hårliga fostbrödralag;

Gripen sekunden i glänsande vingar.

Svärmen för nöjet och sängen i dag!

.Magnus E1 m b 1 a d.

Få äro säkert de svensk-amerikaner, som hylla den i del första

mottot över detta kapitel uttryckta tanken, men desto flera de. som

svärma för nöjet och sången, i synnerhet för nöjet. Att vara ensam

förefaller dc flesta som något outhärdligt. I detla avseende kan

man knappast tillvita dem, att de äro sig själva nog. även om

di-ofta äro det på andra livets områden. Möjligen har också

främlingskänslan under den första tiden av deras vistelse i Amerika stegrat

den längtan efter sällskap, som kanske eljest icke givit sig sä starkt

till känna, som nu är fallet. Det är denna längtan, som hos de

religiöst sinnade legat till grund för stiftandet av så mänga församlingar

och hos de religiöst mer eller mindre likgiltiga för bildandet av den

mängd föreningar, som finnas bland svensk-amerikanerna, ocli vilka

det vore fåfängt att försöka uppräkna eller ens räkna. Endast i

New York och Chicago finnas ett par hundra och i Förenta staterna

troligen över tusen.

Nöjet spelar in i bägge fallen. »Kyrkosamfunden, även de mest

pietistiska, stänga ingalunda Sina tempel för nöjet . anmärker Johan

Person i sina Svensk-amerikanska studier; ett tämligen fritt ocli

muntert sällskapsliv koncentrerar sig kring kyrkan och är som

livligast i dc till densamma hörande ungdomsföreningarna, vilkas

praktiska ändamål är nöje, om också det teoretiska är nàgol

allvarligare. På samma gäng kan man knappl påstå, atl

svensk-amerikanen är vidare sällskaplig av sig i vardagslivet. Han är del icke142

på långt när sa mycket, som han var det i Sverige. Visserligen

förekomma ju bjudningar och »surprise-parties» esomoftast i de större

svenska samhällena, och somliga tidningars lokalnotiser röra sig

lill en stor del om dylikt. Men om man ser nogare efter, skall man

finna, att det ständigt är inom vissa kotterier av med varandra

sedan gammall bekanta familjer dessa förtroliga vänskapsutbyten

äga rum. Den stora massan är oberörd av denna form för

sällskapsliv och blir sällskapligt sinnad först när den kan mötas vid

förenings-fester, utflykter och sammankomster.

Författaren, som själv aldrig tillhört någon vare sig församling

eller förening och således icke av egen erfarenhet kan skildra de

känslor eller stämningar, som besjäla kyrkfolk ocli fö reni ngs vänner,

måsle liksom i det föregående om församlingarna även pä tal om

föreningslivet nöja sig med att teckna de yttre konturerna, sådana

de kunna iakttagas av en objektiv betraktare. Och han måste dä

erkänna, alt föreningslivet, även om det har sina skuggsidor och

i många fall ger anledning till en viss ytlighet och självförgudning

hos individer med föga bildning, men med anlag för inbilskhet,

dock i del hela synes verka förädlande. Det skulle icke vara så,

om föreningarna i regel endast liade nöje till ändamål. Men det

ha de icke. De flesta av dem förena nytta med nöje genom alt samla

hjälpkassor lill förmån för medlemmarna och genom alt befrämja

den smak eller de anlag för litteratur, musik o. s. v., som till

äventyrs finnas hos medlemmarna. Vid föreningarnas fester bjudes

man ofta på ganska goda program med föredrag, sång och

deklamation m. m., och mänga av de uppträdande röja omisskännliga

lalangcr, som kanske för beständigt skulle förblivit outvecklade, 0111

icke lockelsen att få uppträda offentligt drivit dem att uppöva dessa

talanger. När någon medlem blir sjuk, erhåller han ett visst belopp

varje vecka ur hjälpkassan, och när någon dör, ombesörjer

föreningen hans begravning. De belopp, som utbetalas, växla i storlek.

I somliga föreningar kan det vara 5, i andra 10 dollars, som

utbetalas i sjukhjälp pr vecka, och begravningshjälpen utgör vanligen

från 75 dollars till högre summor. Vidare torde den övning, som

gives medlemmarna i parlamentariskt förfarande vid

sammankomsterna, där allt tillgår mycket högtidligt ocli regelrätt enligt förut

uppgjorda, omständliga stadgar, lända dem till gagn. Jag fick en

gång lov att vara tillstädes vid ett dylikt tillfälle, då installation

av ämbetsmän ägde rum. På mig verkade det hela burleskt, men

alla de handlande personerna och även de övriga medlemmarna sågo

så andäktiga och djupt allvarliga ut, som om det gällde liv och

död. Del är för resten väl, att icke alla människor äro benägna att

se gyckel i allting. Eljest funnes varken församlingsliv,

föreningsliv, goodtemplarism eller något annat av det myckna, som för

tusentals människor ter sig som kvintessensen i livet, att skriva oni.

Nåja, åtskilligt därav kunde ju saklöst undvaras.135

Den äldsta svenska föreningen i Amerika är Svenska Societeten

i New York, vilken bildades 1830 för att verka för inbördes hjälp

och sammanhållning bland svenskarna i New York, vilka på den

tiden räknade högst 500 själar. Näst i ordningen kom föreningen

Svea i Chicago, stiftad 1857 med syfte att bilda och förädla sina

medlemmar genom lärorika underhållningar och anskaffandet av

ett gott bibliotek samt vid behov hjälpa utomstående landsmän.

Unonius skänkte föreningen 400 böcker, och 1800 skaffade kapten

O. G. Lange under

elt besök i Sverige

500 böcker jämte en

samling gravyrer, en

del av dessa skänkta

av den kungliga

familjen. För denna

tjänst belönades

Lange med en dyrbar

hcdersmedalj samt

hedersledamotskap i

föreningen. Svea

prenumererade pä

Stockholmstidningen Aftonbladet, som

under dåvarande

förhållanden kostade

med postporto ej

mindre än 56 dollars

207 kronor om året,

tills en svensk

postdirektör i Hamburg

lyckades få

kostnaden nedsatt till

hälften. Svea införde

tidigt i sina stadgar

bestämmelsen om

5 dollars sjukhjälp i veckan. Under missväxtåret 1867 i Sverige

sände Svea 7,000 kronor lill dc nödlidande, inkomsten från en basar,

som anordnats trots stark opposition från de svenska kyrkorna,

vilka ansågo basarer syndiga. Nu för tiden anordna de själva

esomoftast dylika tillställningar. En märklig tilldragelse i föreningens

historia var den mottagningsfest föreningen arrangerade den 22

dec. 1870 för Kristina Nilsson vid hennes besök i Chicago. Hon

blev krönt med en gyllene lager, för vilken föreningen betalt 1,000

dollars, men som sedermera befanns vara förfalskad. Sommaren

därefter gav sångerskan en konsert lill förmån för de svenska

kyrkorna och föreningen Svea. Men då endast en tolvtedel av nctto-

Svensk-amerikansk föreningsbyggnad, tillhörande

Svenska Sällskapet i San Francisco.136

behållningen erbjöds åt Svea, vägrade styrelsen taga emot gåvan.

Bland bemärkta medlemmar av Svea i dess äldre skede må nämnas

O. G. Lange, den förste svensk som säll sin fot i Chicago, dil ban

kom 1838, konsul Sundell, kapten Stolbrand, Charles Eklund. Anders

Larson, fader till sångerskan Emma Larson, första sopran i den

första svenska damkvartetten.

På 1850-lalel lär ha funnits en förening i St. Louis, Missouri,

kallad Thor och bestående av 11 svenska medlemmar och en norsk.

Den äldsta föreningen i Minneapolis heter Norden. Den

slif-lades 1870 som skandinavisk förening, men blev 1877 uteslutande

svensk med nya stadgar och grundlagar. 1876 grundades

därsammastädes föreningen Svenska Bröderna, och 1878 Danska

amerikanska sällskapet i Boston.

Idén all bilda föreningar med underlydande loger på olika ställen

uppkom senare. Den första svensk-amerikanska förening av detta

slag var Svithiod, som stiftades i Chicago 1880 med 8 medlemmar.

Den har nu 16 loger med inalles 8,000 medlemmar. En kvinnlig

avdelning stiftades 1903, som nu har 19 loger med 2.300

medlemmar. Svithiod betalar både sjuk- och begravningshjälp och är

dessutom en livförsäkringsförening. Den har under sin tillvaro

utbetalt över en halv miljon dollars för dessa ändamål. Den 1896

stiftade Vasaorden har 160 loger med 15,000 medlemmar. En

förening, som gjort myckel gagn, är Svenska Nationalförbundet i

Chicago. Den stiftades 1891 av I-". A. Lindstrand och Fredrik Lundin

och har alltsedan uppehållit en fri arbetsbyrä. Lundins intresse

för saken svalnade snart, men Lindstrand tröttnade icke, fasl han

ofta ur egen kassa måste bestrida föreningens utgifter. Föreningen

har nämligen ingen annan inkomst än vad den får genom att varje

år anordna en midsommarfest och en föreläsning, konsert eller

teaterföreställning. Lindstrand var för det mesta föreningens

ordförande. till 1906, då han efterträddes av G. E. Q. Anderson, som

1908 efterträddes av advokaten Bernhard Anderson. Till

Nationalförbundet höra 8 andra sällskap mod ett medlemsantal av 2,000.

Svenska Föreningarnas Alderdomsförbund i Chicago, stiflal 1894,

äger i Evanston ell hem för medel- och orkeslösa åldringar. Till

delta förbund höra 40 föreningar med över 10,000 medlemmar.

Den första svenska föreningen i västkuststaterna var Svenska

Sällskapet i San Francisco, en sjukhjälps- och biblioteksförening,

stiftad 1875 och nu räknande 100 medlemmar. En skandinavisk

förening fanns dock redan förut.) 1 San Franciscobranden 1906

förlorade Svenska Sällskapet sill bibliotek om 2,000 baud, men

erhöll två år därefter ett lika stort bibliotek av kapten Bäcklin i

Stockholm, till erkännande varav föreningen sände honom en solid

silverpokal med passande inskription. Bland tongivande medlemmar

i denna förening, vilken äger en avdelning i staden Oakland med

inemot 300 medlemmar, märkas Emil Högberg, Alfred Lundqvist, H.137

Egnel m. fi. En annan framstående förening pa västkusten är

Svenska Patriotiska Förbundet, stiftat 1893 med syrte 1)1. a. :ilt verka

för sammanhållning bland svenskarna, laga initiativ i frågor

av-betydelse för Californias svenskar, arrangera midsommarfester m. in.

Nägra mera bemärkta föreningsmedlemmar vid västkusten.

Kartografen och sångaren

Alfred Lundquist

i San Francisco.

Byggmästaren ti. J. Grälis

Portland.

Fabrikören K A.

Lundström i San Francisco.

Handlanden och sångaren

A. Suthcrland i Oakland.

Handlanden P. K. Erickson

i San Francisco.

Dess inkomster bestå huvudsakligen av behållningen från

midsommarfesterna. Förbundet har värdigt mottagit celebra resande,

såsom prof. Arrhenius, Anna Hellström m. fi., och satte sig i spetsen

för en insamling till inköp av en silverpokal, som förärades konung

Gustaf V på hans 50 de födelsedag. Den framlämnades av två San

Byggmästaren och såugaren

Emil Högberg

i San Francisco.138

Franciscosvenskar. d:r A. O. Lindström och red. Alex. Olsson.

Biand tongivande medlemmar i detta sällskap märkas utom de

nämnda Emil Högberg, Harry Mentzer, K. A. Lundström, A.

Suther-land in. fi. Även i de norra västkustslaterna finnas framgångsrika

föreningar, såsom Linnea i Portland, Oregon, stiftad 1888, Yalhalla

i Taconia, Wasli., stiftad 1884, Svenska Klubben i Seattle, stiftad

1892. Alla dessa ha liksom Svenska Sällskapet i San Francisco

sina egna byggnader. De äga omkring 300 medlemmar var. Bland

ivriga föreningsmedlemmar i dessa släder märkas E. J. Grähs,

E. Helmer och O. F. Isakson i Portland. G. Pahrson i Tacoma,

B. J. Blomskog och C. J. Smith i Seattle. I Los Angeles, California,

finns bl. a. Svenska Amerikanska Nationalförbundet i södra

California, stiftat 1908.

Den första svenska goodtemplarlogen stiftades 1873.

Goodtemp-larna ha nu 450 loger med 11,000 medlemmar. Templarorden, sliftad

1883, har 25 s. k. tempel och 900 medlemmar. Till Oddfellows (en

sammanslutning besläktad med frimurarorden) hör ett dussintal

svenska loger. Frimurarorden har ett halvt dussin svenska loger.

Svenska Gymnastik- och Idrottsförbundet stiftades 1906. Till

detsamma höra 6 föreningar med omkring 250 medlemmar, som alla

bo i de större städerna längs den östra kusten. 1 sammanhang

härmed kan nämnas, att banbrytarna för den Lingska gymnastiken i

Amerika voro baron Xils Posse, d:r Claes Enebuske, d:r F.

Westerberg och prof. Jakob Bolin. Posse öppnade 1886 gymnastikinstitut

i Boston. Enebuske blev 1890 lärare vid en gymnastikskota i Boston,

liksom Westerberg 1884 i Illinois, och Bolin har sedan början av

1890-talet verkat som gymnastiklärare i Brooklyn m. fi. platser.

Den svenska sjukgymnastiken infördes för ett 20-tal är sedan

av-Axel Hallbeck i New York och av d:r O. A. Lindström i San

Francisco.

Svenska Ingenjörsföreningarna i Brooklyn ocli Chicago, stillade

1888 och 1908, ha över 600 medlemmar. Under namnet

.Svensk-amerikanska Publicistklubben organiserades i Chicago 1890 en

tid-iiingsmannaförening för ömsesidig trevnad och nytta. Under ett

par ärs tid höll den någorlunda regelbundna möten varje vecka,

men sedan svalnade intresset och mötena upphörde. Föreningen har

dock aldrig blivit officiellt upplöst, men ett försök, soin för några

år sedan gjordes av en tidningsman att väcka föreningen till liv

igen. möttes av ett så kompakt motstånd från ämbetsbrödernas sida,

alt han ej gjorde om det. De svensk-amerikanska pressmännen synas

ha lika svårt som jordbruksbefolkningen att hålla tillsammans.

Svenska Historiska Sällskapet stiftades i Chicago 1905 med syfte

att samla ocli bevara för eftervärlden böcker och handskrifter

rörande svenska män och institutioner i Amerika eller skrivna

av svensk-amerikaner, likaledes böcker rörande Sveriges historia,

kultur och litteratur, utgiva publikationer om det svenska139

folket och uppmuntra till studium av svensk historia ocli

litteratur i amerikanska högskolor. För sitt bestånd är

sällskapet beroende av medlemsavgifterna. Varje medlem erlägger

2 dollars pr år. Medlemskap för livstiden kostar 50 dollars. Av

sällskapets 100 medlemmar äro 5 livstidsmedlemmar. Som

ordförande lia tjänstgjort: J. A. Enander, C. G. Lagergren, .losua

Lindahl, C. G. Wallenius, D. Nyvall och C. A. Lindvall. Sällskapet liar

samlat elt bibliotek på ett par lusen nummer, vilket hittills förvarats

i ett par kostnadsfritt upplåtna rum i svenska metodistseminariets

byggnad i Evanston, men sällskapets avsikt är att försöka köpa en

eldfast tegelbyggnad i något svenskt distrikt i Chicago för omkring

10,000 dollars, fast de försök som gjorts att samla detta belopp hittills

Tre framstående amatörskådespelare i San Francisco-

A. F. Brandstedt.

Mrs Fred Johnson.

Harry Mentzer.

misslyckats. Intresset för litteratur, historieforskning och

svensk-helens bevarande är för svagt bland svensk amerikanerna, och någon

byggnad för sällskapets värdefulla samlingar kan nog ej skaffas,

förrän någon mecenat godvilligt donerar det erforderliga beloppet.

Större intresse, och lillslutning synes den i New York pä initiativ

av John Aspegren 1907 stiftade Svenska Handelskammaren lia rönt.

Från att ha varit cn lokal förening uLvidgade den 1915 sitt

verksamhetsfält, så att den nu tjänar som en centralorganisation för allt

svenskt i Amerika, vare sig det gäller kommersiella förbindelser

mellan Amerika och Sverige eller att stödja och hjälpa

svenskamerikanerna i deras strävanden att ekonomiskt förbättra sin

ställning . Denna förenings inkomster utgöras av medlemsavgifterna

och det eventuella överskottet från en av föreningen utgiven

månadstidning. Dess direktör är Oscar G. Marell. Ordförande var A.

E. Johnson till 1915. då han efterträddes av .1. G. Bergquist. Andra140

verksamma medlemmar äro Jolin Aspegren, C. K. Johansen, Hilmer

Lundbeck ni. fi. Medlemsantalet var ar 1015 i Europa 242, i Amerika

160. I nder aret biträdde föreningen i 1.270 affärer, utsände 26,131

skrivelser. Dess inkomster voro 7.125, utgifterna (i,676 dollars.

Den dramatiska konsten har varit representerad genom mänga

föreningar, men de synas i allmänhet haft svart att reda sig. icke

på grund av brist på förmågor, tv sådana ha funnits i riklig mängd,

men i följd av de dryga kostnader, som äro förknippade med

iscensättandet av teaterpjäser och den otillräckliga uppmuntran, de

rönt av publiken. Ett par försök ha t. o. m. gjorts med resande

teatertrupper, ell i början av 1880-talel i Chicago, ett 1913

Svensk-Amerikanska Elitkören år 1910, strax före landstigningen i Malmö.

i Worcester, Mass., med framställandet av Värmlänningarna som

specialitet, ett stycke, som är mycket populärt i Svensk-Amerika.

Ett av de sällskap, som lyckats bäst bibehålla sig. är Svenska

Dramatiska Sällskapet i San Francisco, som stiftades 1895 och uppfört

en mängd skådespel, dels svenska original, dels bearbetningar av

engelska pjäser. Sångföreningar och sociala föreningar roa sig ofta

med att tillfälligtvis odla den dramatiska konsten, ocli del berättas,

all den svenske skådespelaren August Lindberg, som under sin

vistelse i Chicago för några år sedan uppträdde i flera pjäser

tillsammans med svensk-amerikanska amatörer, uttryckte sin förvåning

över deras sceniska duglighet och den korta tid de behövde för att

inlära sina roller. Flera svensk-amerikanska skådespelare ha vunnil

högt anseende pà den amerikanska scenen, såsom Arvid Paulson.

David Brattström, Märta Hedberg och hennes syster Marguerele Leslie,141

Wald. Seton ni. fi. Bland amatörerna ha många uppnått stor

skicklighet, bland dem Leonard Landquist i Minneapolis, om vars

Lundström i llodells kända lustspel den svenske tidningsmannen Hugo

Nisbeth skrev, att den i vissa poänger överträffade Modells egen

framställning av typen, M. Överton, Gus. Higgins, Carl och Anna

Pfeil, August Brandstedt, Harry Mentzer. Emil Högberg, Hedvig

och Werner Melinder, mrs Fred Johnson, Allie Anderson och många

flera.

Den svenska sångens traditioner uppehållas i Amerika på ell

berömvärt säll av ett mycket stort antal manskörer, blandade körer,

kyrkliga sängföreningar ni. fi. Om något skall i längden kunna

bevara svenskheten i Amerika, blir det nog den svenska sången,

ty den talar lill flera hjärtan än både tal och skrift. När den

ljuder, samla sig landsmännen, hur oeniga de än eljest kunna vara.

Den år den enda konstyttring, som de icke betrakta som överflödig

lyx. Den första sängföreningen stiftades i New York 1807, samma

är som Lppsalakören under Arpis ledning vunnit världsrykte åt den

svenska sången vid utställningen i Paris. Kort därefter började

körer ocli kvartetter uppstå här och var i de större svenska

samhällena. Sangklubben Svithiod i Chicago, stiftad 1883, vann under

ledning av Jolin L. Swenson pris år 1896 i en tävlan mellan

sångföreningar, representerande sju nationaliteter.

Den första sammanslutningen av sångföreningar till ett

gemensamt förbund skedde 1886 pä ett möte i New York, dit ii

sångföreningar i Phlladelfia, Boston, New York och Brooklyn sänt

ombud. Det förbund, som då bildades, var skandinaviskt, och 1890

räknade det 800 medlemmar. Men ej ens sång kunde ena dc olika

nordiska folken. Svenskar och norrmän grälade och danskarna sökte

Arvid Åkerlind,

Sånganförare.

J. V. Bergquist,

kompositör och prof. vid

Augustana College.142

medla, har det sagts. Förbundet upplöstes, och nu — säger Hjalmar

Nilsson — - torde det vara omöjligt att få till stånd ett skandinaviskt

sängarförbund, såvida det ej t. ex. bestämmes, alt norrmännen fa

bräka, svenskarna sjunga och danskarna roa sig . 1892 bildades i

Chicago på initiativ av sångföreningen Lyran i New York Svenska

Sängarförbundet. Det höll sin första sångarfest vid

världsutställningen i Chicago 1893, varvid Caroline Östberg, C. F. Lundqvist

och Conrad Behrens från operan i Stockholm voro engagerade som

solister. Den andra sångarfesten hölls i New York 1897, och

omedelbart efter festen reste 53 av sångarna under ledning av Jolin II.

Örtengren till Sverige och uppträdde med stor framgång i ett tiotal

städer inför åhörarskaror, räknande från 1- till 5.000 personer.

Som solis! medverkade operasångaren C. I-". Lundqvist. Vid sångar-

festen i Jamestown, N. Y"., 1901 uppträdde förbundet, 100 man starkt,

för en amerikansk publik av minst 8,000 personer vid

Chaulauqua-sjön och väckte en sådan hänförelse med sin sång, alt del blev

hyllat med den största hcdcrsbevisning. som kan förekomma pä

denna plats, den s. k. Chautauquasaluten, då hela auditoriet reser

sig och viftar med sina näsdukar. En andra triumfresa till Sverige

företogs 1910 av en 45 man stark elitkör av svensk-amerikanska

sångare, likaledes under ledning av Örtengren. Solist under denna

resa var den svensk-amerikanske sångaren Gustaf Holmquist. Kören

gav konserter i 29 städer och rönte överallt det allra hjärtligasto

bemötande. Vid konserten på Skansen i Stockholm hade den 14,000

åhörare. Av Lunds studentsångförening belönades kören med elt

utmärkt vackert sidenbanér.

1905 organiserades i Portland, Oregon, en liknande

sammanslutning mellan de svenska sångföreningarna väster om Klippiga

Hjalmar Nilsson,

sånganförare och

tidningsman i Minneapolis.

A. Pililstrflm,

sånganförare i San

Francisco.143

bergen under namnet Svenska Sångarförbundet pa Stilla havskusten.

Detta förbund firade lysande triumfer under utställningarna i.Seattle

1909 och San Francisco 1915. Dess ledare var vid bägge tillfällena

Axel Pihlström. Som solister medverkade i Seattle konstnärsparet

Martin Oscar och Anna llellslröm-Oscàr från operan i Stockholm:

i San Francisco Gustaf Holmquist och Joel Mossberg från Chicago.

Marie Sundelius från Boston och lister Hjelte från Oakland, Calif.

Både körer och solister erhöllo del högsta beröm. De amerikanska

tidningarna sparade icke på lovord, och för hemmasvenskarna

presenterades de svensk-amerikanska körerna och solisterna på

följande sätt av redaktör Carl Hamberg i Göteborgs Handelstidning:

Stilla havskusten visade sig kunna med heder hävda den svenska

sångens gamla traditioner. De svenska sångarna visade sig äga

icke blott vackra, friska röster, utan även en skolning och

samman-sjungning, som endast kan förklaras av en mycket stark kärlek

för uppgiften. Detta förhållande blir sä mycket märkligare och mer

erkännansvärt, som flertalet av de olika sångföreningarnas

medlemmar ha sin kamp för tillvaron att kämpa på andra, det praktiska

livets områden och endast kunna ägna sina fristunder åt sängen.

Fru Sundelius är en betagande konstnärinna med en underbart

vacker och skolad röst. Hennes tolkning av romanser och

folkvisor var understundom rentav tjusande. Herr Holmquists

basbaryton klingade mäktig och gripande. Han sjöng bl. a. vid ett

tillfälle Stenhammars Sverige på ett sätt, som kom publiken att

under andlös spänning lyssna till den härliga tondikten och

Heidenstams ej mindre underbara ord. Vad herr Mossberg beträffar, visade

hans utförande av LaV-go al Factotum i Barberaren i Sevilla, att

han är en konstnär av rang. Fröken Hjelte ackompanjerade vid

Gustaf Holmquist.

Joel Mossberg.144

pianot och utförde även några egna nummer på detta instrument

med en känslighet, skicklighet och musikaliskt fin uppfattning,

som äro ägnade alt väcka uppmärksamhet.

Svensk-Amerika äger mänga betydande förmågor pä sangens

och musikens område. Bland framstående sångerskor märkas

Ingeborg Löfgren, Augusta Ohrström-Henard, Agnes Staberg-Hall, Jennie

Norelli, som i åratal varit en berömd primadonna på den

amerikanska operascenen och även är känd i Europa, Anna Pfeil, Emma

Möller-Edgren, Ida Westerberg m. fi.; bland sångare C. A.

Lindegren. Albert Lindquist, Olof Valley, A. Hultman, en nutida Oscar

Ahnfelt, ofta kallad svenskarnas Sankey, och andra; bland skickliga

violinister Martina Johnstone, Ingrid Sleltengrcn, Ebba Hjertstedt,

Olof Bull, Waldemar Lind i Portland, Oregon, vilken vid ell till-

Jennie Norelli.

Marié Sundelius.

Miss Esther Hjelte.

fälle, dä han spelade ett solonummer vid en finare societetsfest och

damerna ej hade vett alt upphöra med sitt snattrande, helt resolut

stack fiolen under armen och gick sin väg; bland pianovirtuoser

Sigfrid Laurin. O. Thorsen, Charles Swenson, Paul Hultman, David

Nyvall j:r, O. Rodine, Mabel Forsberg, Wilhelm Lindberg m. fi.

Bland de skickligaste organisterna märkas Pehr Olson i Seattle och

Hagbard Brase i Lindsborg. Gustaf Stolpe har förut omnämnts som

pianist, violinist och kompositör. Andra bemärkta kompositörer äro

A. L. Skoog i Minneapolis, J. V. Bergquist i Hock Island och Arne

Oldberg i Chicago; Skoog såsom sångkompositör, Bergquist genom

sitt oratorium Golgatha, Oldberg särskilt genom en konsert uvertyr

och en symfoni, för vilka ban erhöll högsta priset i en musiktävlan

1915. Charles L. Hanson i Worcester komponerade för mänga år

sedan en opera Frithiof ocli Ingeborg till text ur Frithiofs saga.

Adolph Edgren i Seattle har komponerat åtskilliga vackra sängcr

och en kantat, som uppfördes vid utställningen där 1909 samt en145

julkantal. Sora körledare har han även utmärkt sig. Andra skicklig:»

körledare äro eller lia varit: J. 11. Örtengren. A. Piiilström i San

Francisco, Jolin I- Swenson i Chicago, Hjalmar Nilsson i

.Minneapolis, mrs Edla Lund, E. Francke, Josef Hagström, C. A. Sylvan

i Brooklyn och den mest berömde av alla. Arvid Åkerlind, under

vars ledning Gleeklubben i Brooklyn vann sitt anseende som den

kanske yppersta svenska manskören i Amerika.

Gustaf Holmquist föddes i Nora 1872 och kom till Amerika

1885. Vid 21 ars ålder började ban studera musik och säng för

W. Porler i Minneapolis och fortsatte därmed i 1 ar, då han

lör ett års tid avbröt studierna och vistades i Alaska. Från 1898

bedrev ban musikstudier i .Minneapolis ocli Chicago och blev känd

som en ypperlig solisl. 1904 var han solist för ell musiksällskap

vid utställningen i Si. Louis och sjöng i ell oratorium, s un utfördes

så förträffligt, all sällskapet vann elt tävlingspris pa 3,500 dollars.

Han har sjungit solopartier i Messias, Skapelsen, Elias och andra

oratorier och uppträtt vid sångarfester, utställningar och konserter

överallt i Amerika och anses som cn av de förnämsta barytonister

i hela landet. 1910 utnämndes han till medlem av lärarekaren vid

Chicago Musical College.

Joel Mossberg föddes i Kumla 1870. Efter all lia arbetat som

dekorationsmålare i Visby i 4 är reste ban till Amerika 1880. lian

arbetade i sitt yrke i Chicago, men använde sina lediga stunder

pä musikstudier för \Y. W. Ilinschaw och J. It. Örtengren och blev

antagen som elev i Chicago Musical-College. 1 åratal var ban solist

i elt par amerikanska kyrkor, men tillbringar numera sin mesta

lid på konsertresor eller som sånglärare och körledare. Han äger

en mycket vacker lenorbarvtonstämma.

Olof Bull röddes i I ndersvik. Hälsingland, 1852. Han började

10. — Starsl nil.

Olof Bull.

Adolph Edgren.ne

redan vid 3 ars ålder spela fiol och deltog 5 år senare i konserter.

1809 reste han till Amerika och uppehöll sig i flera ar i Minnesota

som violinist. 1". o. m. 1879 och de närmast följande ären reste han

omkring i mellanstaterna och gav konserter, överallt väckande

entusiasm genom sill själfulla violinspel. 1881 81 medföljde han ett

operasällskap som direktör och konsertmästare, var därefter

musiklärare i Illinois lill 181KJ, da han antog plats som musikdirektör vid

teatern i Tacoma, AVash. 1904 log han avsked frän denna befattning

och har sedan dess ägnat sig ål privatundervisning i fiolspelning.

1896 klättrade han upp på toppen av det 14,579 fot höga snöfjället

Mounl Bainier, medförande silt instrument, och spelade på

detsamma däruppe, säkerligen den enda gäng i världshistorien som

någon artist ulförl ell dylikt konststycke.

Adolph Kdgren föddes i Gävle 1858,

avlade skollärare-, kyrkosångaro- neil

or-ganislexanien, företog könscrtrosor i Sve

rige och utvandrade 1892. Han har vari I

musiklärare, sångledare och organist på

flera platser, såsom Omaha, Kansas City u.

s. v., och sedan 1906 varil hosail i Seattle.

Jolin 11. örtcngren föddes i

Gästrikland 1862. Efter genomgången kurs vid

elementarläroverket i Gävle studerade lian

sang för Fritz Arlberg, Julius Günther

samt under etl ars lid för prof. Bussine

i Paris, varefter lian hade anställning

vid operan i Stockholm till 1889, da

lian reste lill Amerika. Han var sedan

under många är bosatt i Chicago, där

han gav undervisning i sång och musik, var

solist, konsertsångare och körledare, men flyttade slutligen tillbaka

lill Sverige, där lian nu är sånglärare i Stockholm.

Axel Pililströni föddes i Linköping 1870, reste 1887 lill Amerika,

var något ar organist vid en kyrka i Oakland. t.al., men har för

det mesta varil bosatt i San Francisco, där ban lett norska, tyska,

danska och svenska manskörer och skött olika instrument i orkestrar.

Ilan spelar nämligen både piano, fiol, violoncell och bastuba. Han

har i flera år varit det svenska sångarförbundets chefdirigent.

Hjalmar Nilsson föddes i Nora 1860. genomgick stadspedagogien

i Nora och Tekniska skolan i Örebro, var ett par är ritare på en

mekanisk verkstad i Stockholm och reste 1881 lill Amerika, där

han först arbetade någon lid som maskinrilare och därpå som

kopparslagare. Han var då bosalt i Boston. 1895 blev han

biträdande redaktör vid Skandinavia i Worcester. Några år senare

flyttade han till Minncapolis, där han ägnat mycken tid åt ledning

av sangkörer vid sidan om sina befallningar som redaklör, statens

August Wetlermsn.117

oljeinspektör ni. m. 1 april 1916 blev ban föremål för en storartad

hyllning pà sin 30-ärsdag som sånganförare.

Arvid Åkerlind var född i Södermanland 1859, blev student 1881.

anförde 1886 en trupp studentsängare pà en konsertturné genom

mellersta Sverige, företog senare liknande färder genom norra Sverige

och var i flera ar assisterande dirigent för studentkören. 1893 reste

ban lill Amerika ocli slog sig ned i Brooklyn, där ban vann nya

lagrar som skicklig och insiktsfull sångledare. Med brutna krafter

återvände ban lill Sverige 1915 och avled korl efter hemkomsten.

A hedrades av Sveriges konung med Lileris et artibus.

Den äldste musikern i Svensk-Amerika är August Weltennan

i San Francisco, ty han kom dit redan 1851 som medlem av en

orkester, som gjort resan runt Cape Horn. Efter framkomsten fick

orkestern genast anställning i en av den unga gruvstadens

guld-krogar. där den uppträdde under namnet Jenny Lindorkestern.

Varje medlem erhöll i betalning 16 dollars 59 kronor om dagen.

De höllo pä i över ett år, tills den stora branden den 1 maj 1851

gjorde slut pa nöjet. De drogo dä ut lill guldfälten, men W. stannade

i dem endast ett halvt år. llan var därefter anställd som musiker i

teatrar i San Francisco och Sacramento till 1887. I 111 års lid var han

orkesterledare i en leater, i 19 år musikdirektör i en

sommarträdgård, anförde musiken vid mottagningsfester för Kristina Nilsson

och Adelina Palti, ocli första gången en svensk teaterpjäs uppfördes

i San Francisco, 1863. Wetterman föddes i Västerås 1828. Han

tillbringar nu sin lid i ett ålderdomshem i San Francisco.KAPITEL 0.

Den svensk-amerikanska pressen, litteraturen och konsten.

Tidningar lia vi så mänga, som dagar

Finnas i äret ocli flera därtill.

Om någon själ över tidningsbrist klagar.

Är_lian en tok, eller gör lian sig till.

Ty. kära vän, vi ha plenty av varan.

Och med var vecka förökar sig skaran.

Tidningar växa sä ymnigt som svamp.

Journalistiken är samhällets kramp.

Magnus Elmblad.

I det av Alfred Söderström ar lülO utgivna förtjänstfulla

verket Blixtar pà lidningshorisonleu upplagas 37 dubbelspaltiga

sidor endast med en namnförleekning över de svenska tidningar

och tidskrifter, som till dess utgivits i Nordamerika. Man finner

av denna matrikel, att under en lidrymd av 59 är 1,150 svenska

tidningar setl dagen i Förenta staterna och 8 i Canada, eller

i genomsiiill nära 20 nya tidningar vart är. Främst i ordningen

bland staterna kommer Illinois med 321. därefter Minnesota med

I SM) och New York med 110 tidningar och tidskrifter. I >2!>

av unionens 18 stater ha svenska tidningar utgivits. Mänga av

dem liade visserligen endast en kort tillvaro, men mänga andra

ha lyckats hålla sig vid liv ganska länge. Vid liden för den

nämnda bokens utgivning utkommo 58 veckliga oeii 232 månatliga

eller halvmånalliga tidningar. Bland de 13(1 församlingstidningarna

(konferens- och distrikttidningar icke inbcruknade. voro 71 lutherska,

18 baptistiska, 13 metodistiska. 20 tillhörande de olika grenarna

av missionsvännernas samfund och 8 osekteriska.

1886 utgav biblioteksamanuensen B. Lundstedt i Stockholm en

matrikel över svensk-amerikanska tidningar, vilken dock ej blott

upptager tidningarnas namn, ulan även redaktörernas namn och

ger en fullständig beskrivning över tidningarnas format och

ut-seende. I denna matrikel, som innehåller 53 sidor, redogöres

för 171 tidningar, utgivna i Förenta staterna. Till material för

denna bok hade d r Lundstedt endast de tidningar, som funnos i

Kungl. Bibliotekets samling, vilken dock pä delta område är den

rikhaltigaste som finnes.

Den första svensk-amerikanska tidningen var Skandinavien, som

utgavs i New York oregelbundet under ären 1851 2 av ett gam-}■ F A. Lindstrand. 2. W. Henschen, 3. J. A. Knander. I P. A. Sundelius,

Herman Roos <>. Magnus Elmblad. 7. C. (".. Linderborg. X. A ("haiser,

9. C. F. Peterson.150

malt original vitt namn Obom, och vars tcxl var delvis norsk.

Den andra var Hemlandet, vars Forsla nummer utkom i januari

1855, och som på sommaren 1914 efter cn nära 50-årig tillvaro

uppgick i Svenska Amerikanaren. Hemlandels förslå utgivare

och redaktör var T. N. Hasselquist, och den konservativt lutherska

anda. som han ingöt i dess spalter, bibehöll tidningen oförändrad

aili framgent. Hasselquist efterträddes 1858 först av Erland Carlsson,

därpå av K. Norelius, sedan av I". A. Sundelius, en ovanligt

hetsig och slidslyslen natur, som hell plötsligt i december 1809

lämnade sin plats ocli övertog redigeringen av en tidning, som han

dittills |>a del allra häftigaste bekämpat. Efter Sundelius blev

J. A. Enander redaktör för Hemlandet och stannade pä denna

plats med endast ell par avbroll i närmare 10 är. lian

efterträddes av A. Schön. I)en äldste redaktörsmedlemmen näst Enander

själv var A. Edström.

1". \. Sundelius föddes nära Uddevalla 1839, genomgick Uddevalla

läroverk och tillbragte några ar vid Göteborgs högre elementar

läroverk. 1801 reste ban lill Amerika och log värvning vid

unions-armén. l"å våren 1865 träffades han av en kula och måste tillbringa

1 1... pa sjukbädden. 1866 kom han lill Chicago, studerade under

1867 68 leologi vid Auguslanaläroverkcl. samtidigt tjänstgörande

som lärare i andra ämnen, var redaktör i Chicago 1868 -73. då

han fick anställning vid tullkammaren. 1877 fick han cn annan

politisk syssla, och 1881—88 var ban delägare och mcdrcdaklör

i Sv. Amerikanaren. 1 nov. 1881 valdes han till medlem av

lagstiftande församlingen i Illinois och tjänstgjorde där i tre

terminer, varunder han gjorde sig bemärkt genom utarbetandet av

en lag om oDligatorisk skolgång. I)e sista ären av sin levnad

var ban anställd i counlyclerkens kontor. Han avled 18%. Den

■kula. som träffade honom under kriget, kunde aldrig uttagas.

Den vallade honom mycken sjuklighcl. och den därav följande

dysterheten i hans lynne var delvis orsaken till. att så mycket

av vad han skrev gav inlryek av bitterhet och hätskhet.

J. A. Enander föddes i Skinmoen. Skaraborgs län. 1842. Han

innehade en skrivarebcfattning. da ban 1865 slog sig på studier

och ef ler några månaders privalundervisning vann inlrüdc i sjätte

klassen vid Vänersborgs läroverk. 1-altigdoni nödgade honom att

1869 följa ett av domprosten Wieselgren i Göteborg givel rad att

resa till Amerika och söka inträde som frielev vid Augustana College.

Detta lyckades honom även. men ban stannade icke länge. I

dec. 1869 erbjöds honom redaklörsbefaltningeii vid Hemlandet.

1872 köpte ban i bolag med <".. A. Bohman tidningen. 1871—77

ulgävo de även tidskriften När och fjärran och 1879 81

Ungdomsvännen. 1879 utnämndes Enander av Illinois guvernör till

medlem av statens iindervisuiiigsnämnd. Han innehade denna befallning

under tvä terminer. 1889 utnämndes ban av president Harrisenlill Förenla staternas minister i Danmark, men tvangs av sjukdom

alt avsäga sig utnämningen. 1890 sålde han sin andel i tidningen

och antog kallelse lill professuren i svenska språket vid Augustana

College. 1893 blev han redaktör för Sv. Journalen i Omaha.

Xeb.. och 1806 för Hemlandet. 1903 drabbades han av ett slaganfall.

1900 företog ban en resa lill Sverige för alt återvinna krafter,

men ett nytt slaganfall 1907 nedbröt honom, och efter några års

avtynande avled han i Chicago 1910. Enander var en framslåcndc

lalarc, författare och diktare och särskilt bemärkt som historiker.

Han utgav åtskilliga böcker, bland dem Förenta slalcrnas historia.

Vara fäders sinnelag m. fi. Han hedrades av Augustana College

med juris doktorsgraden. Tillsammans med t:. A. Swensson och

C. M. Esbjörn delar ban äran all lia varil ansedd

svenskaste svensken i Amerika. Enander var innehavare av Literis

el artibus. Över 1,100 dollars ha sedan 1911 insamlats genom

subskription lill en minnesvärd över hans grav.

Anders Schön föddes i Ilegnsjö socken. Gävleborgs län. 1804.

genomgick t il lärareseminarium och tjänstgjorde därefter som

skollärare i t ar delande sin lediga lid mellan självstudier och

tjänstgöring pà kronolànsmanskontor. 1887 ingick ban som extra

konstapel vid Stockholms poliskår, befordrades lill ordinarie och

tog avsked 1889, varefter ban resle till Amerika. 1891 blev ban

medlem av Hemlandets redaktion ocli 1903 ställföreträdande

huvudredaktör. Sedan tidningens upphörande har ban sysslat med

litterära och andra göromål av olika slag. Schön är en bemärkt

historisk och biografisk författare.. I mänga ar redigerade ban

kalendern 1"rärieblominan och skrev däri. utom andra artiklar,

inemot ell par hundra förträffligt avfattade svensk-amerikanska

levnadsteckningar. lian har Skrivit en serie artiklar om

svensk-amerikanska konstnärer, texten till ett par av Hemlandet utgivna

tàvcl-samlingar. de första kapitlen i det stora verket Hislory of the

Swedes of Illinois och utgivit ett par engelska böcker i svensk

översättning.

Aron Edström, en av de tre äldsta svensk-amerikanske

tidningsmännen i fråga om t jänstetid vid pressen, föddes i Edstorp.

Dalsland, 18 17. pluggade pa egen hand i barndomen sa flitigt,

all ban vid ell förhör visade sig lika slyv som socknens

folkskollärare. Kom vid 10 ars ålder i sågarlära och blev efter

."! àr sågmäslare, reste 1809 till Amerika, där han de första ären

arbetade i skogsläger, sågverk o. s. v. 1872 förlorade han sin vänstra

hand i ell sågverk. Han ingick da som elev först vid Gustavus

Adolphus College, fortsatte sedan studierna vid Auguslana College

och tog 1879 studentexamen. 1880 blev ban medlem av tidningen

Skaffarens redaktion och 1883 av Hemlandets, där ban stannade

i 31 ar med ett enda avbrott, nämligen några månader 1890,

då ban redigerade cn tidning i Michigan.152

Den äldsta av de nu levande svensk-amerikanska tidningarna

är pä sätt och vis Augustana i Hock Istånd, Augustanasynodens

officiella organ. Den grundades visserligen först 1868, men

förenades 186S) med den redan 1856 grundade tidningen Det rätta

hemlandet, som dittills varit synodens officiella organ. Vid

Augustana har ett stort antal redaktörer tjänstgjort. De, soru

längsta tiden varit anställda där, torde vara pastorerna L. G.

Abrahamson och S. P. A. Lindahl. Nuvarande redaktör är

pastor O. V. Holmgrain.

L. G. Abrahamson föddes i Medåker nära Arboga 1856 och kom

med sina föräldrar till Amerika 1868. Han inskrevs vid Augustana

College 1870 och blev prästvigd 1880. Efter 6 års tjänstgöring

som pastor i Altona, 111., antog han kallelse lill Salemförsamlingcn

i Chicago. Framstående talare och praktiskt anlagd, har ban

varit anlitad i en mängd ärenden, varit medlem av olika kommittéer

såväl inom kyrkan som skolan och redigerade i 11 ar

missions-avdelningen i Augustana. Han har besökl Europa tre gånger

och har av Augustana College hedrats med teol. doktorsgraden.

Tillsammans med C. A. Swensson utgav han del slora, illustrerade

historiska verket .lubelalbum.

S. I". A. Lindahl föddes i Krisldala. Smaland, 1843, xUi.lcrnde

några är vid pastor Ahlberg» skola och reste lill Amerika 1865.

Här genomgick han Augustana College och Seminarium och blev

prästvigd 1869. Han betjänade församlingar pa olika platser i

Illinois lill 18!X), då ban kallades lill redaktör för Augustana.

Ilan dog 1908. Hans efterträdare O. V. Holmgrain föddes i

Simtuna, Uppland, 1852, blev student 1871, reste lill Amerika 1872,

var anställd i affärer i Pennsylvania till 1879, då han flyttade

till Hock Island och ingick vid Augustana Seminarium. Han

prästvigdes 1882 och var sedan pastor för församlingar i

Massachusetts och Indiana till 1900. då han inträdde i Ailguslanas

redaktion.

Strängt taget är dock metodisternas organ Sändebudet i Chicago

den äldsta av de nuvarande svensk-amerikanska tidningarna.

Sändebudet grundlades 1862. Bland dess redaktörer märkas de förut

omnämnda pastorerna Witting och Alb. Ericson saml d:r AV.

Henschen, som tjänstgjort den längsta tiden, och den nuvarande

redaktören J. E. Hillberg.

Wilhelm Henschen föddes i Uppsala 1842, blev student 1857

och filosofie doktor 1863. Under de följande tre ären idkade

han vetenskapliga och medicinska studier dels i Uppsala, dels i

Berlin, var sedan lärare i Lund och i Hälsingborg samt reste

1870 lill Amerika, där ban slog sig ned i Florida. 1873 blev han

redaktör för Nordstjernan i New York, 1871 tör Norden. 1875

förenade han sig med metodistkyrkan och flyttade lill Chicago,

där han blev lärare vid metodistseminariet och redaktör för153

Sändebudet. IS82 lämnade ban redaktörs- och 1883 läraresysslan

och blev pastor för metodistförsamlingen i Jamestown, N. Y.

Vintern 1884—85 tillbragte han i Klorida. varefter han begav sig

lill Sverige. 188S) återvände ban lill Amerika ocli var sedan redaktör

för Sändebudet i över 20 är med undanlag av I är. som han

tillbragte som pastor i Galva. I lians redaktionsarliklar röjdes

en ovanlig tolerans och hänsynsfullhet mol olika tänkande. Sin

egen politiska och religiösa ståndpunkt har han tecknat så: I

åsikter är jag avgjort liberal. Inom metodistkyrkan samverkar

jag med den riktning, som påyrkar vitt omfattande reformer.»

J. Ii. Hillberg föddes i Malmköping 1873. genomgick en kurs

i slöjd i Stockholm, var därefter under några år bokhållare,

samtidigt studerande vid Tekniska skolan. 1892 reste han till

Amerika, inskrevs 1893 vid det teologiska seminariet i Evanston

och tog avgångsexamen 1895. Till 1900 betjänade han som

pastor melodistförsamlingar i Connecticut och Brooklyn, den

sistnämnda den största svenska melodislförsamlingen i Amerika. I nder

1901—02 tillbragte ban några månader på studieresor i Europa

och Palestina. 1898—1902 utgav ban månadsskriften

Ungdomsvännen. blev 1901» redaktör för lipworlhklockan och efterträdde

några år senare tlenscllën som redaktör för Sändebudet. Han

liar utgivit en bok med titeln Bilder från bibelländer. Han har

varit ordförande i Sv. Historiska Sällskapet och är dess

bibliotekarie. Sedan 1906 är ban lärare vid nielodistseminariet i Evanston.

Han är en Ovanligt underhållande och fyndig talare och synnerligen

god stilist.

I ålder näst efter Sändebudet kommer Svenska

Tribunen-Ny-heter i Chicago. Den är en fortsättning av den av kapten Erie

•Iohnson 1869 påbörjade tidningen Illinois Swcdc, vilket namn 1870

ändrades lill Nya Verlden, 1876 till Svenska Tribunen och 1906

till det nuvarande. Tidningen har under sin bana uppslukat ej

färre än I andra tidningar, vadan den i själva verket är en

sammanfattning av 5 tidningar. Bland dess äldsta redaktörer var P.

A. Sundelius. som med sin giftiga penna lyckades på kort lid

åsamka tidningen två Iryckfrihetsåtal pa 25.000 dollars vartdera.

Bland dess övriga redaktörer och redaktionsmedlemmar i äldre

tider märkas C. K. Peterson, C. G. Linderhorg, C. A. Mellander,

Waldemar Torseli. Ernst Lindblom. Konni Zilliacus ocli från senare

tider E. AV. Olson, P. (".. Pearson, Johan Person, Nils Mannow,

Leonard Gyllenhaal och dess senaste redaktörer C. G. Norman och

Andrew Tofrt.

Plera av dessa ha varit synnerligen framstående tidningsmän.

C. K. Peterson var på sin tid jämte P. A. Sundelius den förnämste

politiske skribenten. Han var född i Fittja, Södermanland, 1813,

gick någon tid i skola i Falun, men drevs av äventyrslust att

utvandra, för all fä dellaga i del amerikanska inbördeskriget och162

slåss för slavarnas frigörelse. l"a grund av sin nàrsynlliet blev

ban icke antagen till soldal. Han blev i stället balkarl.

järnvägsarbetare, vedhuggare, jordbruks- och fabriksarbetare och 1870

redaktör Tör Minnesota Statstidning i SI. Paal och strax därefter

redaktör för Illinois Swede. den blivande Svenska Tribunen. lian

var dess redaktör till 1880, medarbetare lill 1881, redaktör ocli

delägare i Svenska Amerikanaren lill 1888. därefter redaktör

löi-Svea till 18811. för Skandia 18!)0 ill och ägnade sig därefter at

självständigt författarskap. Bland av honom utgivna böcker märkas

Republiken och dess institutioner. Ktl hundra ar. Sverige i Amerika

ni. fi. Han var en politiskt och spekulativt anlagd natur. Han var

länge republikan, blev därefter demokrat, senare populist ocli

siugletaxisl och bekände sig på del religiösa området lill

svcden-borgianismcn. Han var en ej oäven diktare och en framstående

talare. Han avled 1901.

C. G. Linderborg föddes i Skellefteå 1811. blev student 1803.

tjänstgjorde som vikarierande adjunkt vid läroverket i Gävle en

termin och studerade under vintern vitt universitetet i Helsingfors,

varefter ban var privatlärare i Sverige till 1807. da han reste

lill Amerika. I nder första året var ban biträdande lärare vid

Augustana College, därefter lärare vid ett amerikanskt läroverk

och började 1809 biljell- ocli växelaffär i Chicago. 1871 blev

ban aiinonsagcnt ocli biträdande redaktör vid Hemlandet, valdes

1871 till medlem av Illinois, lagstiftande församling där ban

tjänstgjorde en termin. Han var därefter åter anställd vid

Hemlandet lill 1880. tia ban i bolag med Andrew Chaiser köpte Svenska

Tribunen. I nder Lindborgs ledning vann tidningen en spridning

och ett anseende, som dittills ej kommit någon svensk-amerikansk

tidning till del. Lindernorg skrev nästan aldrig någonting själv,

men han valde goda medarbetare oeli förstod alt lämpa tidningens

innehåll efter läsarnas smak pä ett beundransvärt sätt. Han var

lill ytterlighet försiktig, rentav skuggrädd. men ägde skarp

affärs-blick och var diplomat lill bela silt väsen. Han var löga

sällskaplig av sig, men hans kompanjon var del så mycket mer ocli

bidrog genom sin gemyllighet i hög grad att göra tidningen känd

ocli populär. I-ä svensk-amerikanska lidningsulgivare ha varit

sa omtyckta av sina underlydande som dessa tvä. Linderborg

sålde sin andel i tidningen 1890 och drog sig tillbaka med en

liten nätt förmögenhet. Folkskygg redan lorut. blev han med

ären en fullkomlig enstöring. Han var därtill sjuklig, och även

lians själskrafter avtogo. tills hans förstånd slutligen omtöcknades.

Kort därefter avled ban, i juli 1901.

Andrew Chaiser blev en av niärkesmännen inom pressen, ehuru

han varken var en ordets eller pennans mail. Det fanns något

i hans umgängelse, i hans oföränderligt glada ocli soliga lynne,

i hans förmåga som finansman, som fullt uppvägde, vad somi 55

1 I. G. Abrahamson. :>. J. K. Hillberg. ."i. A. To|tt, 4. C. G Norman. 5. Ch

K. Johansen i>. Johan Person, 7. H. Nordquist, 8. V. Berger. H. Jakob

Bonggren, 10. O. A. Linder. 11. Swan Turnblad. 12. Alfr. Söderström.

brast t kis honom i arnlru avseenden. Han var född i Bålinge

socken, Uppland. 1811 och medföljde sina föräldrar 1850 lill

liishop lliUkolonien i Illinois. Som gosse lärde han sätta stil.

1809 blev ban Erie Johnsons kompanjon i tidningen Illinois Sweilr

och stannade, sedan Johnson sålt sin andel. Tidningen ändrade,

som förut nämnts, sitt namn först lill Nya Verlden och sedan164

lill Svenska Tribunen. Chaiser kom sålunda alt vara delägare

i Svenska Tribunen ända från dess början och blev 1890 ensam

ägare av densamma. I nder tidningens första är, särskilt under

och efter 1873 års panik var han ofta i finansiella trångmål,

men han slog sig alltid lyckligt igenom. Han var mycket liberal

och var alllid redo all understödja "Töre|ag, som kunde lända

till vår nationalitets ära och berömmelse. Han avled 189!).

C. A. Me|lander föddes i Göteborg 1849. blev student 18159 och

fortsatte sina studier vid Lunds universitet lill 1873. dä ban

reste till Amerika. Han var under bela sin Amerikavistelse anställd

vid tidningar i Chicago, frän 1879 vid Sv. Tribunen. Han avled

1899.

Waldemar Torsell löddes i Stockholm 1819 ocb inträdde eller

avslutade studier på köpmansbanan, för vilken ban dock var

synnerligen olämplig. 1870 reste ban lill Amerika. Han hade

fatt en god musikalisk uppfostran. I Worcester och Boslon

uppehöll lvan sig flera år som musiklärare, bokhållare m. m., var

i n lid notarius publicus, vid ett annat tillfälle redaktör oéh Hyllade

1N82 till Chicago, där han erhöll anställning i Svenska Tribunens

redaktion. Som nyhelsredaktör var luin nästan oöverlräfflig och

som humorist mycket framstående. 1 synnerhet utmärkte han sig

vid överflyttandet lill svenska av amerikanska humoristers alster,

lian översatte åtskilliga amerikanska romaner, bland dem den

synnerligen populära Capilola av mrs Soulhworlh, vilken utgått

i flera upplagor, llans utseende var originellt, en ofantligt tang,

gänglig gestalt med en skarp blick och ett oerhört yvigl skägg.

Han avled av lungsjukdom 1890.

Ernst Lindblom föddes i Stockholm 1865, genomgick Nya

Elementarskolan, bidrog till tidningar med dikter och

teaterrecensioner och reste 1881 till Amerika. Han fick först anställning vid

Svenska Folkels Tidning i Minneapolis. 1885 vid Svenska Tribunen,

redigerade 1890 - 92 Humoristen, tillhörde 1893 91 Svenska

Amerikanarens redaktion och återvände 1895 lill Sverige. 1896 reste ban

till Amerika och stannade några ar. varefter han slog sig ned pa

allvar i Stockholm. Han skrev under sin Amcrikavisletse en

mängd humoresker och poem saml elt lustspel i tre akter. Pelle

1"ihlqvists Amerikaresa. vilket uppfördes med stor framgång i

Chicago.

Leonard Gyllenhaal föddes i Västmanland 1812. blev sludent

1860, for därefter lill sjöss, men återvände 1862 lill 1"ppsala för

alt läsa på graden. Brist pä medel tvang honom all ivbrvta

studierna, och 1866 reste ban lill Amerika. Efter åtskilliga ars

växlande öden. varibland arbete i en hattfabrik i Brooklyn,

del-ågareskap i en blygruvelorening i Missouri och i en

boinulls-plantage i Mississippi saml anställning hos en distributionsfirma

i Chicago, blev han 1S71 tidningsman. Han tillhörde Hemlandets157

redaktion lill 1891 och därefter Svenska Tribunens till sin död

1905. Under ären 1893—1901 var han tidningens huvudredaktör.

Gyllenhaal var en ovanligt blid. anspråkslös och plikttrogen

människa. I religiöst avseende var han svedenborgare, och hans äldste

son, Leonard K., blev 1905 professor i engelska, latin och grekiska

vid svedenborgska kyrkans läroverk i Philadelfia.

C. G. Norman föddes i Tävclsås, Smaland. 1801, hade en lid

anställning som skrivbiträde hos en lantmätare och reste 187!)

till Amerika. Efter nägra års studier vid Augustana College blev

ban prästvigd 1890. Under sin studietid tjänstgjorde han dels

som skollärare, dels som predikobiträde. Efter sin prästvigning

hade han pastorat i lthode Island, Connecticut och New Jersey,

var 1892 95 redaktör för tidningen Framåt i Providence, utgick

1897 ur kyrkans tjänst och ägnade sig sedan at tidningsmannakallct.

först som redaktör vid Svea i Worcester och frän 1900 vid Svenska

Tribunen. Han avled 1916. Ilan var en framstående diktare och

utgav 191 I en samling poem.

Andrew Tofft föddes i Bäreberg, Västergötland. 1861. Krior

fullbordad folkskolekurs åtnjöt ban privalundervisning och

utvandrade 1883. Han uppehöll sig de första ären i Red Wing och

St. 1"aul. Minnesota, och sparade ihop nog att kunna fortsätta

studierna. Han inskrex sig vid Gustavus Adolphiis College, tog

studentexamen 1893. var därefter medlem av Minnesola

Statstidnings redaktion lill 1899. Efter en lids anställning vid Sv. Folkets

Tidning inträdde ban 1900 i Sv. Tribunens redaktion och blev

1912 tidningens huvudredaktör. 19(12 besökte ban Sverige.

I ålder näst efter Svenska Tribunon-Nyhoter kommer

Nordstjernan i New York. vilken började utgivas 1872 av Svenska

Tryckföreningen i New York och 1875 övergick lill Nordstjernan

Publishing and Printing Company bestående av Håkan Johansen

och Andrew I.efren. Senare blev Johansen ensam ägare och utgav

tidningen titi 1902, dä han sålde den lill A. E. Johnson och sin

son Clias. K. Johansen, vilka fortfarande äro dess utgivare.

Nordstjernan» förste redaktör var kapten J. P. Hollers. 1873 71

redigerades den av d r W. Henschen. därefter under några år av

A. Lefrén, senare av Chas. K. Johansen. V. Berger m. fi.

Nuvarande redaktör är Harald Nordquist, biträdd av Vilhelm Berger.

Bland medarbetare i Nordstjernan märkas Sigfrid Lindhagen, Gustaf

Lindquist m. fi. frän dess äldre dagar och under senare tider

Edward Sundell. Aron Ingvall, Johan Person, W. Hallandet", Hugo

lillström m. fl.

Håkan Johansen föddes i Alinundsryd, Kronobergs län, 1829.

lärde i unga år urmakeriyrkel och ägde på 1860-talet urmakeri

affär i Kalmar. 1868 flyttade ban lill New York. Ilan bedrev

där med framgång egen affär i sitt yrke till 1888. från vilket är

han uteslutande ägnade sin lid och sina krafter ål Nordstjernan.138

Aven sedan han säll lutningen, fortsatte lian alt sköta en del av

expeditionsgöromåleu. All redogöra för lians arbe|t" i den svenska

kolonien i New York vore , yttrar lians biograf V. Hcrger. all

skriva större delen eller åtminstone den vackraste delen av

koloniens historia under tle senaste K) ären. lians krafter, hans lid.

hans sunda omdömesförmåga ocli hans inflytande togos i lians

Krafts dagar oupphörligen i anspråk av landsmännen, och lian

äger del vackra eftermälet, alt ban aldrig missbrukade det för

troende, som hans landsmän satte lill honom. Han var medlem

i styrelsen för hum igra ni missionen, var med om all grundlägga

1"psala College, var sekreterare i Hjälpföreningen Skandia och

även under några år dess ordförande, han tog initiativet lill

bildandet av Svenska Hjälpföreningen o. s. v. Han avled 1 il 10.

lians son Charles K. Johansen föddes i Kalmar 180(1 och kom

till New York 1870. lifter fullbordandet av den vanliga

skolkursen fortsatte han studierna vid College of New York och

New Yorkuniversitetet, var därefter biträdande redaktör vid . n

tidning i New Hampshire och erhöll 18811 anställning vid

Nordstjernan, vari lian 13 ar senare blev delägare. I många ar var ban

lärare vid aftonskolorna i New York. Men ehuru sa ^ >tt som

infödd amerikan har han dock ägnat sill nicsla intresse al

svenskheten och dess angelägenheter. lian var det svenska

såttjgu-förbundets förste sekreterare och egentliga upphovsman, har varit

cless president, var medlem av den tremannakommitté. som

anordnade sångarfärden lill Sverige 1807. var en av stiftarna :iv

sångföreningen Lyran och har i 21 är varit dess skattmästare, var

sekreterare i John Ericsson Memorial Association, i flera års tid

president för Svenska Emigrant- och Hjälpföreningen, är medlem i flera

svenska och amerikanska organisationer. Han har varit delegat vid

flera politiska konvent. Ingen svensk i New York är mer eftersökt

eller populär än Clias. K. Johansen. I nder 13 ar utgav han

tidskriften Valkyrian, och pa 1890-talet skrev han regelbundet varje

vecka kåserier i Nordstjernan. Sedan dess ha mångfaldiga andra

bestyr lagl beslag pa lians lid och krafler. Det kan knappast tänkas

ett företag, en tillställning, en fest eller annat inom den svenska

New Yorkkolonien, där han icke är med. Icke oävet karaktäriserar

den svenske förfallaren och tidningsmannen Waldemar Swahn

honom som en man, hos vilken amerikanen och smålänningen

ingått ell orubbligt anfalls- och försvarsförbund; alltsä en karl i

varje tum .

Vilhelm Berger föddes i Värmland 1807. genomgick skola och

gymnasium, reste till Amerika 1890 och kom efter någon lit| in vid

den svensk-amerikanska pressen. Ilan har varit redaktör i

Worcester, men mest i New York. Ilan redigerade Nordstjernan under

ären 1903—13, var därefler under ell par års lid föreståndare

lör det svenska lutherska cmigranthemmet och är nu äter anställdvid Nordstjernan. Han liar bidragit lill kalendrar och lidniugar ined

en mängd personhistoriska och andra uppsatser och utgivit ett halvl

dussin novellsamlingar och Ire andra böcker, bland dem den

synnerligen förtjänstfulla svensk-amerikanska mediationen.

Chicagotidningarna Missionsvännen och Chicago-Bladet, argan

för olika grenar av missionsvännernas samfund, grundades resp. 1871

och 1877. Missionsvännen, i vilken lektor Waldenström i nninga är

var medarbetare, redigeras sedan 188!) av pastor Otto Högfeldl.

Han föddes i Dalsland 18(51 och hade redan som barn en ovanlig

läslust, men tilläts icke av fadern all slä in pä studiebanan. Han

beslöt därför att ga sin egen väg och reste 1881 .till Amerika. Han

arbetade i en gruva i Ishpeming över ett är. innan han kunde

realisera sina planer, llan ingick vid Ansgarius College i Knoxville. 111.,

genomgick den teologiska kursen och fick paslorsbefatlning i Iron

Mountain, Michigan, Inder elt besök i Sverige 188S skrev han en

serie artiklar lill Missionsvännen, och dessa ledde till. att han blev

erbjuden redaktörsbefallningen. Sedan 1801 har ban ulgivit

årsskriften Hemåt. Chicago-Bladets utgivare John Mårtenson föddes

i Jönköping 1850. Vid 10 ärs ålder fick han plats som springpojke

i ett tryckeri, lärde sedan att sätta och arbetade i tryckerier till 1867,

dä ban utvandrade. I elt par ärs lid arbetade han i sågverk,

varefter ban tog plats som sättare vid svenska tidningar i Chicago.

1877 började han utgiva den nämnda tidningen. Bland medarbetare,

som tid efter annan biträtt vid redigeringen, märkas pastor Princell,

Gustaf Sjöström, Andrew Anderson, vilken ännu tillbör redaktionen.

Mårtenson avled 1916.

Svenska Amerikanaren grundades 1870 under namnet Svenska

Posten, vilket redan påföljande år utbyttes mot det nuvarande.

Dess förste redaktör var Hennan Boos, banbrytaren för den fria

länkens rätt i pressen. Han var född 1831, blev student och avlade

kansliexamen, tjänstgjorde vid flera riksdagar som notarie och var

medarbetare i olika tidningar. 1861 reste han lill Amerika, där han

gick in i nordstatsarmen och deltog i flera drabbningar. 1866—67

var ban redaktör i Chicago. 1870—72 ängbatsagent i Göteborg. 1873

for ban åter till Amerika och blev redaktör. 18S0 blev ban överkörd

och dödad av ett lokomotiv. 1-Ian ägde en ledig penna och var en

duglig tidningsman, men hans levnadssätt var mycket oregelbundet,

|imellertid vann ban stort rykte som frihetskämpe, och efter hans

död insamlades pä några fä månader bland Svenska Amerikanarens

läsare 653 dollars till resande av en minnesvård över honom. Den

avtäcktes den 5 juli 1880 i närvaro av elt stort antal svenskar.

31 år därefter insamlades 500 dollars bland tidningen Forskarens

läsare att på samma sätt hugfästa minnet av en annan

frihetskämpe, d r Charles Borglund, och 1916 påbörjades en insamling

till en vard över d:r Enander. Dessa Ire äro således i viss mån

alt betrakta som de mest hedrade av de svensk-amerikanska tidnings-160

männen. Svenska Amerikanaren, som under de närmaste ären

efter Roos" död redigerades av Magnus Kimblad, Jakob Bonggren och

Ernst Skarstedt, såldes 1881 av sin förste ägare, ångbåtsagentcn Nils

Anderson, lill P. \. Sundelius och några andra samt av dessa 1888

Minnesvården över Herman Koos grav.

lill F. A. Lindstrand, en av de märkligare personligheterna inom

don svensk-amerikanska pressen. Han var född i Blixthult,

Östergötland, 1817 och kom vid 13 ars ålder i urmakarlära i Vadstena.

1871 reste han lill Amerika, började egen urmakeri- och juvelerare-lfil

affär i Chicago 187i och höll pa därmed till våren 1889, dä han

sälde den. för alt övertaga ledningen av Svenska Amerikanaren.

Tidningen hade då blott 3,000 betalande prenumeranter, men cn

skuld på lli.öOO dollars. Lindstrand tillsatte sin på urmakeriet

förvärvade förmögenhet, men gav icke saken förlorad. Genom en

lyckad kupp åstadkom ban en vändning i förhållandena, och innan

man visste ordet av, hade han ej blott bragt tidningen ,på fötter,

utan gjort den till ett av de få vinstgivande företagen inom den

svensk-amerikanska pressen. Utan någon som helst litterär bildning

var ban dock i besiltning av cn ovanligt rik fantasi och en stor

Lätthet atl uttrycka sig. Inom kort var ban den mest produktive

skribenten i bela pressen. Hans artiklar ocli kåserier slogo an pä

folkel, och prenumerantsiffran växte stadigl. Han förstod också

att samla omkring sig goda medarbetare, såsom Bonggren. Xinian

Wærner, Edvin Björkman. Emil Amelin, O. A. Linder m. fi. Under

1 1 a års lid utgav han dessutom vid sidan av Sv. Amerikanaren cn

skämttidning. Broder Lustig, nästan lika länge en litterär tidning,

Iduna, ocli i 1 års tid tidningen Nva Verlden, och i allesamman

skrev han hela sidor varenda vecka. Han förstod också att skänka

sina tidningar en prägel av stark individualitet och gladlynt

vänlighet. Sjah mente ban på, all bland alla dumheter han begått,

ban ej sä bittert ångrat någon som den att fuska i ett vrke, vari

del finns sä mänga mästare . Emellertid är det lika sant, att när

han efter en 20-årig publicistisk verksamhet sålde sin tidning och

drog sig tillbaka för all. som ban själv sade, vila på sina lagrar

och törnen . han saknades av både yrkesbröderna och publiken, och

alt ingen gav honom ett vackrare eftermäle än den tidning, med

vilken ban mest legat i fejd. Han företog flera resor, en ända

lill Jerusalem, skrev böcker, deltog i föreningslivet och var på sin

lid en av de mest populära svenskarna i Amerika, bekant överallt

under sin pseudonym onkel Ola. Han var därtill liberal och

hjälpsam som få. redbar och i alla avseenden en hedersman, både andligt

och kroppsligt en nordisk kämpagestalt. Utom sina böcker

Pennteckningar och I Öster- och Västerland skrev ban en roman, flera

dikter och utgav ett stort antal premieböcker, lian avled 1913.

Magnus Elmblad var född i Herrestad, Småland. 1818, son lill

den bekante teologen lektor P. M. Elmblad. Efter avlagd

studentexamen tillbragte ban några ar i Uppsala, men tröttnade på studierna

och reste 1871 lill Amerika, där han fick anställning i Hemlandels

redaktion. 1873 blev han redaktör för Nya Svenska Amerikanaren,

redigerade i början av 1877 Värt Nya Hem i Kcarney. Nebraska,

blev på hösten mcdredaktör i Skandia i Moline och 1878 i Svenska

Amerikanaren. 1884 återvände ban till Sverige. Han var där

medarbetare i åtskilliga tidningar och avled 1888. Hans förnämsta

bidrag lill tidningspressen utgjordes av skisser, kåserier och poem.

lör rutinarbetet vid cn tidning hade han föga håg eller fallenhet.

11. — Skars/cd/.162

Men han ägde en ovanlig makt över språket ocli cn storartad

skaldc-bcgävning. 1 sitt levnadssätt var han lika excentrisk och

oregelbunden som Herman Roos. Två diktsamlingar och två längre

episka dikter av Elmblad ha utgivits i Amerika den ena

diktsamlingen i två upplagor och två diktsamlingar samt en

översättning av Ibsens Brand i Sverige. För sin dikt Allan Boini

blev han prisbelönt av Svenska Akademien, lian författade även ill

skådespel. Samhällsdanarcn. som uppfördes i Chicago.

Jakob Bonggren föddes i llåbols socken. Dalsland, 1852.

genomgick Vänersborgs elementarläroverk, studerade och gav undervisning

till 1875. då ban blev postexpeditör i Mora. 1882 reste ban till

Amerika och fick kort efter sin ankomst dit anställning vid Svenska

Amerikanaren. Sedan februari 1883 har han oavbrutet tillhört dess

redaktion. 1888—ltM)8 som tidningens huvudredaktör, och är näst K.

Wingrcn den svensk-amerikanska tidningsman, som längst innehaft

befattning vid en och samma tidningsredaktion. Likväl är det icke

som tidningsman ban gjort sil> mest och bäst känd, utan som diktare.

I delta avseende intager ban ett av de allra främsta rummen. Han

bar även sysslat myckel med forskning i olika vetenskapliga ämnen

och är kanske den förnämste litteraturkännaren. 1 tidningen har han

skrivit flera serier litteraturhistoriska och vetenskapliga uppsatser

och hundratals poem. Han utgav i Sverige en diktsamling och

flera andra skrifter och har i Amerika utgivit cn större, förträfflig

diktsamling, kallad Sånger och sagor, samt en skrift om ockultism.

Han har av Bethany College hedrats med graden doktor i litteratur.

Svenska Amerikanaren redigeras nu av O. A. Linder, biträdd

av Jakob longgren. Frithiof Malmquist och Hedvig

Westerberg. O. A. Linder föddes i Gylle, Skåne, 1862, genomgick

folkskolan ocli erhöll privatundervisning, blev notisjägare för

Trälle-borgs Allehanda och reste 1880 till Amerika. De första ären

sysslade ban med lilel av varje: sågverksarbete,

prenumerant-fiske m. ni., besökte Sverige 1881 ocli 1886, redigerade Svenska

Kuriren pà våren 1888, var sedan redaktör för olika tidningar —

Romanbladet i .Minneapolis. Humoristen i Chicago,

Miehigan-Tribu-nen i 1 ron wood, Nya Verlden i Story City i Iowa — samt inträdde

1802 i Svenska Amerikanarens redaktion och blev 1008 tidningens

huvudredaktör. Ilan liar skrivit historiska artiklar, poem m. in. i

kalendrar och tidskrifter, utgivit ett par häften humoresker och cn

samling berättelser och dikter, varjämte ban bidragit lill det svenska

uppslagsverket Nordisk Familjebok med biografier över

svenskamerikaner. Ilan liar i allmänhet lyckats bäst som skämtare och

humoristisk författare ocli är en ypperlig tidningsman.

Frithiof Malmquist föddes i Landskrona 1866, genomgick

folkskolan och kom vid 14 ärs äldcr i snickarlära. Han reste till

Amerika 1888. arbetade de första åren i sitt yrke och grundade

år 1893 i bolag med E. I-jellander tidningen Forskaren. Han var103

biträdande redaktör vid densamma till 18%, då han fick

anställning vid Svenska Tribunen först som agent och därefter som

nyhetssamlare. 1901 blev han redaktör för Svenska Nyheter och JD(X>

medlem av Svenska Amerikanarens redaktion. Han äger en god

och skarp penna och stor poetisk begåvning. 1899 utgav han en

diktsamling med den betecknande titeln Törnen och tistlar.

Baptisternas organ Nya Veckoposten grundades 1877 under

namnet Evangelisk Tidskrift och ändrade namnet 1881. Dess första

utgivare var J. A. Edgren. Sedan 1880 liar tidningen redigerats

av pastor Erik Wingren. Han föddes i Märdsjö, Jämtland, 1813,

blev 1859 omvänd till baptismen, blev den första eleven vid

Bethcl-seminariet i Stockholm och efter fullbordad studiekurs pastor för

en baptistförsamling i Sundsvall. Han betjänade sedan

församlingar i Kristianstad. Malmö m. fi. platser, utgav under två

ålen månadstraktat kallad Hemmissionären, och reste 1880 lill Amerika

på kallelse från Chicago, llär blev han redaktör för Nya

Veckoposten, lärare vid baptistseminariet i Morgan Park och pastor

för en av de svenska baptistförsamlingarna, vars medlemsantal

under de två år han föreslod den ökades från 33 lill 150. De följando

två ären betjänade ban en annan församling, vars medlemsantal

därunder växte från 335 till 110. Efter den tiden har han ägnat

sina krafter uteslutande åt tidningen. För sina förtjänster som

publicist och pastor utnämndes han 1910 av Siou.x Citv College till

teol. doktor.

Under 1880-talet kommo åtskilliga av de nu levande tidningarna

lill stånd. Äldst bland dem är Svenska Folkets Tidning i

.Minneapolis. Den grundlades 1881 av Alfred Söderström. Dess förste

redaktör var Magnus Lunnow, dess andre Gudmund Åkermark.

Tidningens nuvarande utgivare och redaktör är f. d. pastor A. G.

Johnson. Bland medarbetare, som under längre eller kortare tid

varit anställda vid tidningen, märkas Ernst Lindblom, Tobias

Sandegren, Gustaf Wicklund, Ninian Wærner, Otto Elander, Johan Person,

Andrew Tofft, C. T. Martin, Sal. Balcke m. fi.

Alfred Söderström föddes i Stockholm 1818, fick god

skol-uppfostran och reste 18(59 till Amerika. Han var någon lid lärare

vid ett affärsinstitut i Minneapolis, var senare föreståndare för

Minnesota Stats-Tidnings affärsavdelning och var Svenska Folkets

Tidnings affärsföreståndare lill 1899. Sedan 1909 har han mestadels

varit bosatt i Warroad i norra Minnesota, där han äger ett hotell

och en liten farm. I trots av mycken sjuklighet har han funnit

tid att göra stora litterära och historiska samlingar och att skriva

två digra volymer: Minneapolis" minnen och Blixtar på

tidnings-horisonten. Han har även gjort mycket samlingsarbele för Svenska

Historiska Sällskapet.

Magnus Lunnow var född i Broby, Skåne, 1852, studerade vid

läroverket i Kristianstad, var någon tid informator, reste 1871 till

Amerika, uppehöll sig någon lid med grovarbete i Canada, blev16 i

tlärefler bokhållare och 1878 biträdande redaktör vid Svenska

Tribunen. 1881 blev ban redaktör för Sv. l olkets Tidning och senare

även delägare, däri. Han dog 1902.

Gudmund Åkermark föddes i Onsala, Halland. 1803. genomgick

tre klasser vid Göteborgs Högre Elementarläroverk och sattes

därefter vid 11 års äldcr mot sin önskan i handel. Han vantrivdes, men

härdade ut därmed i 7 år. 1887 reste han lill Amerika och blev

efter några månaders försök som grovarbetare redaktör för Svenska

Posten i Omaha, 1889 redaktör vid Svenska Amerikanska Posten i

Minneapolis, 1890 hälflenägare ocli redaktör av Nya Verlden,

1891 redaktör för Blockadbrytaren i Ironwood. Michigan, började

1892 tillsamman med Otto Elander utgiva tidningen Frihet, blev 1892

redaktör för Skördemannen i Minneapolis och inträdde 1890 i Sv.

Folkets Tidnings redaktion, blev huvudredaktör 1905, lämnade pä

grund av sjuklighet sin befattning 1913 och flyttade ut på en

farni i Wood Lake. Wisconsin, som ban köpt 21 ar förut ocli

tidlals varit bosatt på. Där avled ban 1915.

A. C. Johnson föddes i Ljungby 1857. utvandrade 1873, studerade

vid Northwestern Universilv och Svenska metodistseminariet och

blev 1878 pastor för en församling i Minneapolis. Ilan hade sedan

pastorat i N"e\\ York. St. Paul och Galesburg, var finansageni Tör

Bethany Home i Ravenswood vid Chicago, i 8 års tid direktör och

kassör för Svenska metodistiska bokförlaget i Chicago, därefter

pastor i Moline och blev 1908 ägare av Svenska Folkels Tidning.

Svithiod i l)es Moines. Iowa, grundades 1883. Den vittspridda

missiousvänstidningcn Veckobladet i Minneapolis började sin bana

1881 under namnet Svenska Kristna Härolden, vilket 1887 ändrades

lill Minneapolis Veckoblad och 1906 lill Veckobladet. E. A.

Skogs-bergh var i flera är dess redaktör. Längre fram voro Andrew

Johnson och K. Xewquist redaktörer.

Svenska Kuriren i Chicago, en av de allra mest ansedda och

inflytelserika tidningarna i Svensk-Amerika, är en fortsättning, fast

med ändrad tendens, av den 1881 grundlagda skämttidningen Kurre,

som 1888 inköptes av Alex. .1. Johnson, vilken alltsedan varit

tidningens utgivare och huvudredaktör. Han föddes i Stockholm

1850, blev student 1808. tillbragte ett par år vid Uppsala universitet

och slog sig sedan pà affärsverksamhet. Han vistades flera år

i Tyskland och Frankrike och gjorde för en fransk firmas räkning

vidsträckta resor i Afrika och de franska kolonierna. 1882 koin

han till Chicago och blev bokhållare hos en handelsfirma. Där

stannade ban 0 år och var under hela tiden icke bekant med ett

halvt dussin svenskar, varför del väckte ett ofantligt uppseende,

då han hell plötsligt dök fram och köple en svensk tidning. Om

sina första erfarenheter som lidningsutgivare berättar ban: Priset

på tidningen var 1.000 dollars, och hela min kontanta förmögenhet

belöpte sig till 100. Jag har sedermera hört, att jag betalte alldelesför myckel, ocli bl. a. att tidningen blivit erbjuden andra personer

för lialva priset, kontant. Att de icke då begagnade sig av anbudet,

kan möjligen lydas pa det sätt, att de antingen icke hade pengar

eller också icke ingåvo säljaren så stort förtroende, att de kunde fà

tidningen pa kredit. Det är emellertid icke barnleksaker att ge ut

en tidning. I nder de 5 första månaderna gick Kuriren med närmare

3.000 dollars förlust. Vid 1889 års ingång kostade mig tidningen

närmare 7,000 dollars, varav nästan hela summan utställdes i

reverser betalbara under en lid av 3 Vä är. Lyckan slod mig

bi. sa all jag l. o. m. några månader i förlid kunde inlösa de

sisla förbindelserna och avlyfta hypoteket. Den första åtgärden

bestod i att slopa alla icke-betalande prenumeranter, ett försök

som ingen tidning dittills vågat sig på och säkerligen icke många

efteråt heller. Därigenom inbesparades en utgift av 3,000 dollars

pr år bara för papper. Därefter anlitades premiemetoden. Lampor

och andra saker skänktes till prenumeranterna. Redan på våren

1889 hade upplagan vuxit från (5,000 till 12,000 exemplar. Säkert

läses ingen tidnings redaktionsartiklar med större begärlighet än

Kurirens. Johnsons stil är saftig och pikant. När ban ger författare

gör han det pä ett kvickt ocli roande säll. Som politisk författare

har lian ingen medtävlare. Han har också alltid hållit sig med

utmärkta medhjälpare: Otto Fallin, Otto Crælius, Johan Person,

E. Westman ni. fi.

Ollo Pallin var född i Karlstad 1818, tog studentexamen och

bedrev medicinska studier vid universiteten i Uppsala och Lund,

men avbröt dem och utvandrade i början av 1880-talet. Efter

all någon lid ha varit provisor ocli tillfällig läkare, i någon småstad

i Illinois, avlade ban ett besök i Sverige. Efter sin återkomst till

Amerika försökte ban sig pä varjehanda, ban var kock, skådespelare

ni.ni. 1881 redigerade ban Kockfords Allehanda, kom därefter in i

Kurres redaktion för en kort titi, var medlem av Kurirens redaktion

1888—91, arbetade någon tid vid Sv. Tribunen, var i flera år

bokhållare vid en velocipedfabrik i Aurora, III., och övergick 1903

åter till Sv. Kurirens redaktion. Han avled 1901. Pallin var

en utmärkt sångare och var som sådan flitigt anlitad vid konserter

och fester. Som tidningsman var han ovanligt mångsidig och duglig.

Otto Crælius föddes i Fliseryd, Småland, 1863, genomgick

Oskarshamns läroverk och förberedde sig genom trägna studier för

studentexamen, i syfte alt genom ett enda djävt liopp komma förbi

sina klasskamrater, men misslyckades och antog etl erbjudande all

inträda i redaktionen av Oskarshamns-Tidningen. Blev därpå

redaktör för en tidning i Eksjö och övertog 1887 tidningen Hvad Nytt saml

skötte den under några år med stor talang. Trakasserad av

militär-snobbar m. fi. tröttnade han pa tidningsarbetet och resle 1890 lill

Amerika. 1891 erhöll ban anställning i Sv. Kurirens redaktion ocli

stannade där lill sin död 1903.i et»

Johan Person föddes i Asarum, Blekinge. 1808, studerade vid

läroverken i Karlshamn och Växjö och reslc 1887 till Amerika.

»Här slog jag genast in pä en ny bana», skriver han i sin

självbiografi, en liten bibana uppe i norra Michigan. Försökte sen

utbilda mig till tuscnkonstnär. men har tills dato icke hunnit med

att förskaffa mig erfarenhet i mer än ett 20-tal yrken. I nder de

senaste ären har min strävan huvudsakligen gatt ut pä att icke röja

någon originalitet, varför jag nu skriver självbiografi, vilket är sä

allmänt brukligt, samt alt med djup och pinsam eftertanke plita

ihop kåserier." Detta skrevs 1807. Det var också genom sina

kvicka kåserier, ett område, på vilket Person haft fa medtävlare,

som ban först skaffade sig elt namn inom pressen. 18% blev ban

medredaklör i Sv. Tribunen och har sedan dess dels som

redaktionsmedlem, dels som huvudredaktör tillhört många tidningar:

Skandi-navia och Svea i Worcester, Sv. Kuriren i Chicago, Sv. Folkels

Tidning och Sv. Amcr. Posten i Minneapolis, Västkusten i San

Francisco, vilken han redigerade 1909—11. och som medarbetare i

Nordstjernan i New York, Pacific-Tribunen i Seattle och 1"lera andra.

Han är en av de mest mångsidigt begåvade och insiktsfulla

skribenter, den svensk-amerikanska pressen ägt. Såväl i sina kåserier

som särskilt i talrika skisser och berättelser, av vilka en samling

under titel 1 Svensk-Amerika utgavs 1900 och utgick i två upplagor,

samt i den 1912 utgivna boken Svensk-amerikanska studier har han

röjt sin intima kännedom om Svensk-Amerika i alla dess faser.

Han år därjämte en ovanligt skicklig versifikatör. Hans stil är

pigg och humoristisk med en viss benägenhet för spydighet.

Svenska Amerikanska Posten i Minneapolis grundlades 1885 av

ett bolag, vars medlemmar voro oerfarna och saknade medel alt

upparbeta affären. Den mest erfarne i tidningsaffärer var N. P.

Lind, en tcologiekandidat från tppsala, vilken redigerat en

tidning, men -ban var opraktisk och sä hetsig, alt ban med sin

penna ådrog bolaget flera tryckfrihetsmål. Förelaget räddades

av Swan .1. Turnblad, som 1X87 log hand om tidningen och genom

sin företagsamhet snart bragte den i goda omständigheter. Ilan var

de ii första svensk-amerikanska lidningsutgivare, som använde sig

instege tv periugsprocesscn. ban fördubblade tidningens storlek, köpte

1891 elt par sättmaskinen anställde skickliga redaktörer och

reseagenter och förskaffade tidningen en spridning, som dittills icke

uppnåtts av någon annan svensk-amerikansk tidning och även sedan

blott i mycket få fall överträffats. 1897 köpte ban I. B. Gans*

stora lånbibliotek i Göteborg, 6.000 band, och flyttade (lei till

tidningens lokal i Minncapolis. där del utlånas fritt lill tidningens

prenumeranter. Turnblad föddes i Yislanda. Småland, 1860 och

kom med sina föräldrar lill Amerika 1X0X. Han växte upp på

faderns farm i Vasa, genomgick Vasa skola och professor P. T.

Lindholms högskola. 1X79 började han sin tidningsmaniiabanair>7

pä Minnesota Stats-Tidning. Sedan 1887 Hav han ägnat alla sina

krafter ät Svenska Amerikanska Posten. Genom dess spalter

insamlade han 1902 nära 20.000 dollars lill de nödlidande i

Norrland. Hans tidning tryckes pa egen press och är sedan 1915

inhyst i egen byggnad. Turnblad är hög frimurare och medlem

av flera andra sällskap saml sedan 1905 överste vid

Minnesota-guvernörens s|äl). Bland redaktörer, som varil anställda vid hans

tidning, märkas G. Åkermark. 1". Lindblom, C. V. Liedbcrg. Magnus

Turnblad Ninian Wærner, Gustaf Wicklund. Herman Stockenslröin,

Hjalmar Nilsson, Emil MeurUng, Arvid Quebcr, F. W. Lönegren

in. fi. Nuvarande huvudredaktör är Carl Begnell. Han föddes

i Stockholm 187:1 och blev student 1895. Han har tjänstgjort

som extra lärare i Sverige i ett par års tid och som

tidnings-korrespondent, reste 190:i lill Amerika, studerade i 2 år vid

Harvard-universitel. liar bidragit till flera tidningar och antog sin

nuvarande befallning 1917.

Den stora tidningen Skandinavia i Worcester. Mass.. utkom

försl under namnet Worcester Veckoblad 188(i. Namnet ändrades

1887 (ill det nuvarande. Den var i början 1-sidig och 7-spaltig.

Nu innehåller den 10 lill 20 8-spaltiga sidor. Dess första

utgivare voro Erie Knutson och ingenjör James Forsstedl. vilken

även tjänstgjorde som dess förste redaktör. Tidningen äger två

linolvpemaskincr ocli egen press, som trycker 11.000 IG-sidiga

lid-ningsexemplar i limmen. Efter Forsstedl blev Gustaf Hamberg

redaktör. Hans efterträdare blevo i följande ordning W. Hallunder,

Helge Sandberg. Carlos Goldkuhl. Bengt Åkerlund, Axel Tode, som

beklädde posten i över 20 är. (".. T. Martin ocli sedan 1915

J. A. Gustafson. Bland biträdande redaktörer märkas bland andra

Hjalmar Nilsson, Johan Person, Axel Rosenlund och G. It.

Her-inanson. Bland del 50-lal korrespondenter, som medarbeta i

tidningen. äro Adolf C.ohén i Boston och Herman Pehrsson i Gardner

bland de äldsta. Den. som längsta tiden hade tidningens

affärs-ledning om hand. var Erie Knutson. Han föddes på Fyllinge

vid Halmstad 1852. genomgick en lantbruksskola, utbildade sig vidare

i Tyskland och tjänstgjorde sedan som inspektor pä egendomar

i Halland och Västergötland. 1882 reste ban titi Amerika. De första

1 ären hade ban anställning hos firman Washburn och Moen. Som

tidningsutgivare var ban självständig och orädd. Tillsammans med

reda k lör Hjalmar Nilsson ulgav han 1898 det förtjänstfulla historiska

arbetet Svenskarna i Worcester. Knutson avled 1901.

Axel Tode föddes i Kalmar 1858. blev student 1879, avlade

juridisk prcliminärexamen i l ppsala 1880 och stannade vid

universitetet till 1888. dä ban beslöt ägna sig ål scenen. 1889

debuterade ban pa Dramatiska teatern i Stockholm i ett lustspel.

Anmärkningar gjordes mol hans dialekt, och då Tode fann det

lättare sagl än gjort att borlarbeta den. reste ban lill Amerika.176

1890 erhöll han plats som biträdande redaktör vid Skandiiiavia,

1894 blev han tidningens huvudredaktör, 1915 lämnade han sin

befallning på grund av sjuklighel och reste till Sverige, lian

avled i Göteborg 1916.

I Worcester utgivas två andra svenska tidningar — Österns

Veckoblad, cn religiös och politisk tidning, grundad 1896, samt Svea.

vilken grundades 1897 av Hans Trulson ocli numera utkommer i

samma format och storlek som Skandiiiavia. Hans Trulson föddes i

Tosterup, Skåne, 1846 och fick tidigt vänja sig vid hårt arbete.

I sina ynglingaår tjänade ban som daglönare. 1809 reste han lill

Amerika och uppehöll sig i Kansas City, Missouri, lill 1872. då

ban flyttade lill Worcester och fick arbete i en slålträdsfabrik.

1880 for ban till Sverige i avsikt alt slå sig på affärer där,

men återvände, inom kort till Amerika och arbetade elt par ar

vid fabriken, varefter han med ett under årens lopp hopsparat

kapital började speceriaffär, den första svenska speceriaffären i

Worcester. I)cn gick förträffligt, ocli vid sidan därom ökade ägaren

sin förmögenhet genom spekulationer i fastigheter, l inier tiden

köpte han elt antal aktier i tidningen Skandiiiavia och blev allt

mer intresserad för tidningsverksamhet. Han underhandlade med

de övriga aktieägarna om inköp av tidningen, men då de voro

motvilliga, satte han upp en egen tidning. Han möttes därvid av

svårigheter, som han under sin röregående lyckosamma

affärs-bana icke drömt om, drabbades tvä gånger av eldsvada, men

lyckades lill sist sälla affären pä säker grund. När ban äntligen

skulle börja att njuta frukterna av sitt mångåriga arbete, drog

döden ett streck i räkningen. Trulson avled 1908. En av hans

döttrar är gift med Karl Fredin, som under en följd av är var

Sveas redaktör. Den nuvarande redaktören. Kuben Heidenblad.

föddes i Gävle 1885, studerade vid Norra I.atinläroverket i

Stockholm och blev därpå tidningsman. Efter att ha varit anställd vid

Gefle-Posten och Östersunds-Posten, blev han redaktionssekreterare

i Nordsvenska Dagbladet i Luleå och var efter dess upphörande cn

lid redaktör för teatertidningen liidä i Stockholm. 1910 reste lian

till Amerika och erhöll anställning vid Svea. 1911 blev ban dess

huvudredaktör.

Den stora tidningen Svensk-Amerikanska Vestern i Denver,

Colorado, börjades 1888 under namnet Denver Veckoblad, vilket namn

1889 ändrades lill Svenska Korrespondenten oeli 1901 lill del

nuvarande. Den redigerades 1889—91 av Ninian Wasrner. Efter

honom har Lars Heimer under längsta tiden varit redaktör. Bland

tidningens utgivare märkas Alfred Steelc och .1. Hammar. Men

att följa varje tidnings historia skulle föra oss för långt. Det

får vara nog att nämna några av de största och mest bekanta av

dem, som utgivas i de östra och mellersta staterna,

ttockfords-Posten i Rockford, Illinois, ocli Duluth-Posten i Duluth, Minnesota.169

börjades bada 1889, Svenska Veckobladet i McKeesport,

Pennsylvania. 1890, Minnesota Stats-Tidning i St Paul, Minn., Svenska

Monitorcn i Sioux City. lowa, och Arbetaren i New York 1895,

Texas-Posten i Austin, Texas, 1896, Omaha-Posten i Omaha.

Nebraska, 1901.

I Stilla havskuststaterna utkomma flera inflytelserika svenska

tidningar. Den äldsta av dem är Vestkusten i San Francisco, som

utkommit sedan 1886. Den redigerades de första ären av A. G.

Spencer och .1. A. Almquist, 1891—96 av Ernst Skarstcdt, ocli har

sedan dess utgivits av Alex. Olsson och mestadels redigerats av

honom. Till medredaktörer liar ban haft C. Gisslow, några kortare

perioder. G. Lynell. Ernst Spongberg och Olof Almen. 1909—11

var Johan Person redaktör, 1914—17 Gunnar Wickman.

Alexander Olsson föddes i Onsala, Halland, 1868, lärde

boktryckeriyrket och var i över 1 är anställd vid tidningen

Nord-Halland i Kungsbacka, reste 1889 till San Francisco, där han under

första året försökte sig på varjehanda och bl. a. hade cn

cigarr-butik. 1890 fick ban anställning som faktor på Vestkustens tryckeri,

började 1891 skriva krönikor och kåserier för tidningen, blev

dess ägare 1896 ocli har alltsedan beklätt alla de därmed

förbundna sysslorna som affärsföreståndare, redaktör, reporter o. s. v.

Han liar företagit flera längre resor, den längsta en färd genom

flera europeiska länder, särskilt Sverige, 1908. Som tidningsman

är han något alldeles enastående, i det han är lika insiktsfull

och skicklig på det praktiska som på det teoretiska område!.

Han är en fyndig och ledig talare och tillfällighetspoet, en ledare

inom föreningsvärlden och är för den svenska kolonien i San

Francisco något liknande, vad Nordstjcrnans Chas. K. Johansen

är för svenskarna i New York. Hans tidning är en av de få.

som äro inhysta i egen byggnad. Ilan har utgivit en samling

kåserier och cn reseberättelse, På turistfärd.

Svenska Pacific-Tribunen i Seattle, YVash., har i likhet med

så många andra svensk-amerikanska tidningar en invecklad historia,

som daterar sig tillbaka till 1889. då det första svenska

tidningsbolaget på västkusten bildades, varom T. Sandegren berättar

följande lusliga episod: »Bolaget utgjordes av fyra personer,

fastighetsmäklaren B. A. Anderson, mctodislpastorn O. E. Olander samt

N. P. Lind och T. Sandegren. De båda senare anlände till

Sealtle 1888. Då de kungjorde tidningsplanerna, med vilka de

kommit havande, mottogos de med icke ringa misstroende. Efter

några dagars kringtraskande till olika landsmän, som ansågos mer

eller mindre prominenta, sammanträffade de med en svensk advokat

Söderberg, som bar den ärevördiga titeln judge domare . Ilan

hänvisade de båda murvlarna till B. A. Anderson såsom en. den

där utmärkt sig för större allmänanda än övriga landsmän på

platsen. Söderbergs omdöme var riktigt, och dä Lind i bjärta170

färger framhöll, hur en svensk tidning skulle åstadkomma ett

uppsving i fastighetskontoren i Seattle i allmänhet och i Andersons

i synnerhet, visade denne sig hågad för förslaget. Han gick

även lill verket att bland stadens affärsmän anskaffa

annons-kontrakt för den påtänkta tidningen. Da han fått 500 dollars

tecknade, ansågs förelaget betryggat. I nder tiden hade även pastor

Olander gjorts intresserad. Lind, som aldrig kunde glömma, att

ban själv varil leologiekandidat, hade förut vid något tillfälle

resl omkring i Wisconsin ocli pä egei bevåg uppträtt som

vikarierande resepredikant och därunder gjort paslor Öländers

bekantskap. Dels på grund härav och dels pä grund av Linds lysande

förespeglingar förmåddes han slutligen att lova atl gä ined i

bolaget. Så inträffade äntligen dagen, då del skulle bildas. De

fyra blivande intressenterna samlades i pastorns arbetsrum, lifter

långt och mycket parlamenterande kom slutligen den kritiska

frågan, hur mycket var och en skulle tillskjuta. Omkring ". HM i

dollars behövdes, och del gällde atl samla ihop denna summa.

Lind hade förut låtit förstå, att han var en man, sladd vid

kassa, lika vät som Sandegren. och all del icke var så mycket

för kapitalets skull som för det moraliska stödets, som man önskade

på platsen kända personer till bolagsintressenter. Men när det

kom lill aktieteckning, började skällan fa annat ljud. Lind försökte

i del längsta slingra sig undan, men slutligen begärde Anderson

och Olander rent svar pä frågan "Hur mycket har Lind att

skjula till V" "Välan, mina herrar", blev svaret, jag har en

kontant summa på 25 dollars, och jag tror, att Sandegren har

lika mycket." Anderson och Olander stirrade mällösa än på Lind

och än pä Sandegren. och under en läng stund hördel intet

annat ljud i rummel än surrandet av några flugor. Den pinsamma

tystnaden avbröts slutligen av pastor Olander, som med foglig

stämma sade: "Men är del icke bra fräckt att komma hit och

proponera att uppsätta en tidning med blott 25 dollars pä fickan "

Anderson återfick nu även målföret och utbrast: Jo. det är sa

fräckt, alt jag måste beundra det: ocli därför skall jag teckna mig

för 100 dollars, ehuru jag endast ämnat sätta in 200." Pastor

Olander syntes även dela Andersons uppfattning och subskriberade

en lika stor summa, och sålunda kom bolaget lill stånd.

Den tidning, som utgavs, helte Vestra Posten och redigerades

först av N. P. I.ind. som 1890 efterträddes av C» V. Liedberg.

Den bytte litt och lätt om ägare, saminanslogs 1902 med

Tacoma-Tribuncn under namnet Vesterns Tribun, antog 1903 namnet

Pacific-Tribune. saminanslogs 1913 med tidningen Svenska Pressen och

har sedan dess hetat Svenska Pacific-Tribunen. Den har haft

lika många redaktörer som ägare. Efter Liedberg, under vars

redaktörsperiod även andra hade hand om redigeringen, kommo

Alfred Salin. T. Sandegren. M. Turnblad. II. Cederberg. .1. Egardli,171

.1. E. {fellenius och tlcn nuvarande redaktören N. Gillgren.

Följande komiska episod från tidningens äldre historia omtalas av

Sandegren: Vid ell tillfälle hade red. Lind ej kunnat betala

sina sällare på etl par veckor. Trolla pa hans löften, beslöto de

att strejka just dagen innan tidningen skulle komma ut. Hela

sälleripersonalen — tvä män och en pojke — kom intagande i

redaktionsrummet, och förmannen trädde fram och sade: Nu

vänta vi inte en dag längre. Giv oss pengar, eller vi strejka.

Pengar!" utropade Lind, pengar! A. hu|! Pengar! Kommer

Författaren fotograferande N. P. Lind och Tob. Sandegren.

aldrig i fråga. Men tidningen måste ut. Skynda er!" Delta argument

förbluffade verkligen »nitarna. så all de återgingo till arbete.

X. P. Lind föddes pä Öland 1810, blev student 1801 och

studerade några år lcologi vid Uppsala universitet. Ilan

tjänstgjorde som predikant i Brännkyrka ocli i Slocklrilm. tillbragte

därpå några år som privatlärare i Uppsala och reste 187!" lill

Vmerika. Här tjänstgjorde ban först som predikant vid

församlingar i Michigan, var redaktör i Minneapolis från 1881 lill 188S.

da han reste titi Seattle. Han redigerade Vestra Poslen där lill

dec. 1800, utgav 1801 Svenska Arbetarens vän i San Francisco och

1802 Nya Tiden i Seattle. Sedan dess utgav ban under màugaår varje jul tidningen Jultomten. Före sin ankomst lill Seattle

liade lian utgivit böckerna Waldenström ocli Rosenius, Mästaren

är kommen ocli kallar dig samt en nykterhetssångbok, lian var

i sin krafts dagar ovanligt djärv ocli tilltagsen ocli en skicklig

prcnumeranlsainlare, men saknade ihärdighet ocli ordningssinne.

Ilan ägde en skarp penna och var en god talare.

Tobias Sandegren föddes i Gelinge, Halland, 1858. blev student

1879 och tillbragte tre år vid universitetet i Lund. studerande

teologi ocli matematik. 1883 reste han lill Amerika. Han uppehöll

sig de första ären i Minneapolis och var någon tid lärare i

matematik vid militärskolan i Fort Snelling. 1888 flyttade ban

till Seattle, där ban som ovan berättats var med om att grunda

ett tidningsbolag. 1890 blev han redaktör tör Taconia-Tribunen

ocli sedermera även dess ägare. 1902 sammanslog lian sin tidning

med Vestra Posten och var i 3 är biträdande redaktör vid

densamma. 1905 började ban i Taconia utgivandet av Tacoina-Posten,

vilket namn år 1907 ändrades till Puget Sound-Fostcn. Under

1900—07 redigerade ban även Väktaren i Seattle. Sandegren är

en framstående humorist, och vad han skriver ger alltid ett

angenämt intryck av gott lynne och belåtenhet.

C. V. I.iedberg föddes i Gamleby, Småland. 1856 och ingick

i sinom tid vid postverket, efter alt ha tillbragt tre år vid

lantbruksskola, saml befordrades till e. o. postexpeditör, vilken

befattning han behöll i 9 år. 1886 reste lian till Amerika. I]ller

att i Chicago ha ägnat sig ål olika sysselsättningar, bl. a. arbete

i mekanisk verkstad, blev lian 1890 redaktör för Minnesota-Posten

i St. Paul, for samma år till Seattle och blev redaktör för Vestra

Poslen. lian skötte denna syssla i 7 är med undanlag av 1892 —91,

dä ban bodde på en av honom köpt jordbit vid Puget Sound och

bidrog till tidningen med veckliga kåserier. 1897—1900 bodde han

äter pä landet, tog därefter plals som medredaktör vid

Tacoma-Tribunen, men måste efler några månader på grund av sjukdom

lämna sin plats. Ilan avled i Seattle 1901. Han var en

av-pressens förnämsta förmågor och förvärvade genom sina under

signaturen Ivallc Peterson publicerade kåserier och skisser, vilka

han kallade Brev till syster Lotta, ett berömt namn som humorist.

Hans karaktär var en av de älskvärdaste. Träffande, skrev Sandegrcu

i sin tidning om honom: »Som skriftställare har ban vunnit

elt bestående, namn i den svensk-amerikanska litteraturen. För

det praktiska ägde lian föga blick, och hans liv var därför även

fullt av bittra missräkningar. Men ban log i smärtan, och mitt

under den spred han med sin hjärlegoda humor glädjestrålar

bland hundratals efter glädje hungrande människor.

Nils Gillgrcii föddes i Gillberga. Värmland, 1860, blev student

1881, tillbragte åren 1882—84 vid Uppsala universitet, var 1885

under vårterminen lärare vid Stockholms stadsmissions barnhem173

ocli undor höstterminen vid A mals elementarskola för flickor.

Var elev vid Göteborgs Handelstidning 1887. 1888 redaktör ocli

lärare i Kristinehamn, 1889 redaktör för Dagen i Stockholm,

därefter redaktionssekreterare först i Morgonbladet, sedan 1890—98

i Upsala Nya Tidning, och 1899—1901 i tidningen ("|isala,

varefter han blev riksdagsreferent i Stockholms-Tidningen. 1904 reste

han lill Amerika och blev efter elt års arbete på en farm i

Illinois 190.", redaktör för Paeific-Tribuiie i Seattle. Som redaktör

1. Alex. Olssön. Gunnar Wickman, ."i. K. W. Lönegren. 4. J. llammai,

3. J. G. Ii. Banér, G. Ludvig Holmes. 7. Frithiof Peterson.

har ban utmärkt sig genom stor samvetsgrannhet och gedigen

stilistisk förmåga, tränad genom långvarig tidningsmannaverksamhet.

Den ende. som lyckats få en svensk tidning alt gå: i Portland,

Oregon, är F. W. Lönegren, litt" halvl dussin försök hade gjorts,

och alla misslyckats, när han 1908 kom dit. Inom några fa veckor

liade han fått elt bolag till sländ och tidningen Oregon-Posten

grundad, vilken fortfarande utkommer regelbundet varje, vecka.

]■". W. Lönegren föddes i Vederslöv. Småland. 18(50, blev student

1879. vistades vid universiteten i Uppsala och Lund 1879—81.

särskilt ägnande sig ät naturvetenskapliga ocli språkliga studier, var182

under de följande ären lärare i Sävsjö och Jönköping och

emigrerade INN!). Efter att under de förslå ären hu sysselsatt sig med

lärareverksamhet i Minneapolis blev han 1891 redaktör för

Dulutli-Posten. 1897 utnämndes han lill medlem av bihliolcksstyrelsen

i Dululh, och genom hans inflytande inköptes lill biblioteket en

mängd arbeten rörande Sverige, dess historia och litteratur. 1897

-1901 redigerade han Sv. Am. Postens filialavdclning i Duluth.

inträdde 1901 i Sv. Am. Postens redaktion i Minneapolis, ägnade

sig efter 1902 åt landaffärcr i Lillie I-alls, Minn., var 1901-0.1

redaktör för Nordvesterns Handelstidning i Duluth, blev 1906

affärsföreståndare vid Pacific-Tribune i Seattle och har sedan

1908 redigerat och de senaste åren även varit utgivare av

Oregon-Posten i Portland. I nder sin vistelse i Minnesota var han delegal

lill flera politiska statskonventioner ocli en mängd andra politiska

möten och höll under Jolin Linds (re guvernörskampanjer över

100 politiska tal. 1 Portland utnämndes han av Oregons guvernör

lill medlem av Oregons invandringsstyrelse. Lönegren äger eu

synnerligen ledig stil, har skrivit en serie intressanta skildringar

frän skol- och universitelslivet i Sverige och är som advokat

oövcrträfflig. Detta jämte hans oerhörda arbetsförmåga och

ihärdighet förklara, hur han kunnat lyckas, där alla andra misslyckats.

Tre jordbrukstidningar utkomma, Skördemannen och

Odalmannen i Minneapolis, grundade resp. 1890 och 1904. saml Svenska

Karmjournalen i Omaha, börjad 1902. Socialisterna

representeras av tre tidningar, Arbetaren i New York. grundad 1895, Svenska

Socialisten i Chicago, grundad 1906 och redigerad av Henry

Bengtson, samt Forskaren i .Minneapolis, grundad 1893 och redigerad

av Edward Grunlund. Den sistnämnde för även rationalismens

talan med kraft och talang. Del var denna tidnings förre redaktör,

d r Charles Borglund, vilken vi förut omnämnt som cn av de

svensk-amerikanska tidningsmän, lill vilkas minne landsmännen

rest eller beslulat resa minnesstoder.

Borglund föddes i Tingstorp, Västmanland, 1869. Efter sin

konfirmation måste han ut all förtjäna sitt eget bröd. Han fick

arbete bos en bonde, ocli hans arbete bestod i att köra järn

och träkol till staden Linde. Han arbetade sedan hos andra

jordbrukare titi 1889, dä han reste lill Amerika. Under de första

ären arbetade han i sågverk i Wisconsin och i järngruvor i

Michigan. 1893 bosatte ban sig i Minneapolis, där han blev lärare

i grammatik, algebra och stavning för nykomna svenskar. 1895

vistades han några månader i North Dakota som lärare,

varjämte ban deltog i skördearbete hos farmare. Därefter blev han

åler lärare i Minneapolis. 1888 blev han redaktör för Forskaren.

Vid sidan om alla sina göromål hade ban ända från sin tidiga

ungdom idkat trägna självstudier och gjort sig förtrogen med

flera olika vetenskaper. 1905 slog han sig med allvar på medicinska175

studier, och 1910 log han läkareexamen vid Marqucllc Medical

College i Milwaukee. Han hade natt silt mal, men hans redan

genom del härda arbetet på landet i Sverige undergrävda hälsa

hade genom de ansträngande studierna och de försakelser, ban måst

underkasta sig för all tillfredsställa sin alra efter vetande, fält en

ohjälplig knäck, och fast han sökte bol i friluftsliv i Florida,

1. Ruben Hcidenhlad, 2. Nils Gillgren. 3. Charles Borglund,

4. C. A. LOnnqulst, 5. Kdward Sundell.

tacklade ban av och avled 1911. Borglund var en i flera avseenden

underbar man, en försynt, tillbakadragen natur, en djup forskare,

framstående stilist och ägde en fläckfri karaktär. Han var

anspråkslös i högsta grad. nöjd med litet, absolutist och vegetarian

och en hängiven vän.

Utom de nämnda tidningarna utkomma ett par romanlidningar,

men ingen skämttidning. De försök, som gjorts i den riktningen,ha misslyckats, Ej ens Kurre i Chicago 1881 88, Friskytten i

Minneapolis 1891—93, bägge redigerade av sädana framstående

humorister som Ninian Wærner och Gustaf Wicklund, eller

Humoristen i Chicago, redigerad dels av "Wicklund, dels av ICrnsl

Lindblom, och Den svensk-amerikanske Söndags-Nisse

därsammastädes, redigerad av Wilhelm Åkerberg och Gus. Iliggins, blevo

uppskattade av publiken. De ljusare framtidsutsikterna borde,

tycker man, göra de invandrade nordbornas sinnen ljusare, anmärker

Johan Person på ett ställe och tillägger, alt dc hell säkert i hög

grad hjälpa till alt utplåna vemodsdraget över pannan. Men det

stränga allvaret sitter där. och det förefaller verkligen, som vore

svensk-amerikanerna på det hela taget ett allvarligare folk än

det svenska i Sverige . Säkert är, att de ha föga sinne för

humor. Likväl ha icke heller de allvarsammaste reformtidningar

burit sig. Socialistbladen klaga jämt över bristande understöd,

och Widstrands allvarsmättade reformblad Agatokraten och

Rot-huggaren på 1870- och 80-talet kunde icke skaffa sin anspråkslöse

utgivare ens det torftigaste uppehälle. Men kanske berodde detta

på, att deras allvar var så överdrivet, all det togs för gyckel.

Rent litterära tidskrifter lia icke rett sig bättre, ehuru flera av

dem varit ypperligt redigerade, såsom När och fjärran i Chicago,

redigerad av .1. A. Enander, Freja i St Paul. redigerad av Edwin

Björkman, och Valkyrian i New York, redigerad av Edward Sundell.

All den sistnämnda kunde utkomma i bela 13 år berodde endast

på utgivarens, Chas. K. Johansen, offervillighet. Valkyrian uppgick

1009 i tidskriften Ungdomsvännen i Röck Island, redigerad av

E. W. Olson, som söker förena det litterära med det religiösa,

vilkcl troligen är det enda sättet alt hälla en litterär tidskrift

vid liv i Svensk-Amerika. Magnhild Anderson i Minneapolis

redigerar sin Nya Idun i samma anda.

Ninian Wærner föddes i Norrköping 1856, blev student 1877

och avlade juridikofilosofisk examen 1880. Han rcsle 1883 lill

Berlin för att studera estetik och utbildade sig där även som

violoncellist. 1881 reste han till Chicago. Under första tiden

var ban violoncellist i en teaterorkester samt spelade på konserter,

men på hösten samma år började han sin tidningsbana som

redaktör vid skämttidningen Kurre. 1888 ingick han i Sv.

Amerikanarens redaktion, blev 1889 redaktör för Sv. Korrespondenten i

Denvcr, Colorado, och 1891 jämte Gust. Wicklund redaktör för

skämttidningen Friskvtten i Minneapolis. 1891 blev han

mod-redaktör i Sv. Amer. Posten, och 1895 flyttade ban till Sverige,

för alt övertaga redigeringen av Motala-Poslen. 1897 blev ban

medlem av Stockholms-Tidningens redaktion. Han var sedan

medarbetare i flera tidningar, skrev en tid Syster Ullabreven i

Fäderneslandet och utgav under en kort lid en skämttidning, kallad Kläm.

Han avled 1905. Som författare var ban mångsidig, men hans177

starkaste sida var humorn. l"à prosa kunde han icke skriva

någonting allvarsamt, det blev alltid blandat med gyckel. Men

på vers gick det för sig. Som diktare kunde han vara lika

sentimental och allvarlig, som ban vid andra tillfällen var

uppsluppen och burlesk. Hans natnr var en egendomlig samnian-

(lustaf Wicklund.

Victor Nilsson.

G. N. Malm.

E. \V. Olson

sättning av vekhet och pojkaktighet. Hed. Ljunglund i

Stockholm skrev i sin dödsruna över honom: lian hade elt sådant

övermått av barnslig känslighet, glättighet och grotesk humor

i sin fyrkantiga och lill anläggningen herkuliska figur, att det

förefaller som en hjärtlös brutalitet av döden alt sa plötsligt

säga stopp. I Amerika utgav Wærner en samling dikter och

berättelser, cn galghumoristisk julkalender och en samling

berättelser. i Sverige likaledes en samling skisser och berättelser,

12. — Skarstedi.178

som han kallade Mina liundår i Amerika, fast de innehålla föga

om hans egna verkliga erfarenheter, samt en del av sina komiska

Tollénbrév. Av Svenska Akademien belönades en av hans dikter med

hedersomnämnande.

Gustaf Wieklund föddes i Gävle 1852. genomgick (i klasser av

elementarskolan och tog plats på handelskontor i Stockholm. 1878

reste han till Amerika, arbetade under ett års lid på en farm nära

Chicago, var därpå i 3 Va år bokhållare lios en skräddare saml

lärde, under tiden något av yrket. 1882 blev ban expeditör vid

Sv. Amerikanaren, 1881 redaktör för Kurre, 1888 expeditör vid Sv.

Folkets Tidning i Minneapolis, 1891 jämte Wærner redaktör för

Friskytten och 1893 för Humoristen. Efter något års anställning

vid Sv. Tribunen, tillträdde ban 1900 en redaktörsbefattning vid

Sv. Amer. Poslen. lian avled 1905 i Minneapolis tvä dagar efter

det hans gamle arbetskamrat Wærner avlidit i Stockholm.

Wieklund var en mycket fyndig vis- och kuplettdiktare och skicklig tolkare

av engelsk poesi. Han intresserade sig mycket för scenen och

författade fem skådespel, av vilka elt, Kn afton pa Tre byttor,

utgavs i Stockholm och uppfördes på en av teatrarna där kväll

efter kväll i flera veckors tid. Ilan översatte från engelskan

operetterna Teblomman och Pin a fore och skrev nya kupletter till

flera äldre komedier. Han var även god sångare ocli deltog i

stiftandet av en sängförening i Minneapolis. Kn samling poem

av honom utgavs efter hans död.

Wilhelm Åkerberg föddes i Stockholm 1861. blev student 1883

och inskrevs efter ett ars vistelse vid universitetet i tullverket i

Stockholm. Där trivdes han icke alls. 1885 reste han lill Chicago,

men återvände kort därefter till Stockholm, för atl övertaga en

efter fadern ärvd förmögenhet. Några månader senare var lian

tillbaka i Chicago och i början av 1886 åter i Sverige. 1888 finna

vi honom igen i Chicago som medredaktör i Sv. K ur i ren. 1890

blev han redaktör för Humoristen. 1891 lämnade han sin plals

ocli reste lill Sverige för att lyfta ett arv. I Stockholm lämnade

han bidrag till skämttidningarna och utgav under en kort tid

en egen skämttidning, Utkiken. 1892 reste han lill Chicago och

redigerade Humoristen några månader. En kort tid var ban redaktör

i Duluth. 1893 utgåvo han och artisten Higgius en liten tidninu

vid namn Skämt. 1891 avled Åkerberg av lungsot, efter att under

de sista månaderna av sitl liv ha varit redaktör för Den

svensk-amerikanske Söndags-Nisse. Han var en mycket begåvad författare

och diktare, men dvaldes alltför gärna vid minnen frän teater- och

krogliv. Många av hans poem voro dock ädla till både innehåll

och form. Han författade, elt skådespel, En folktalare, som

uppfördes i Chicago 1888. Han var en bekymmerslös natur, som

än levde i sus och dus, än i yttersta armod, men alltid var

lika glad.Edward Sundell föddes i Vimmerby 1839, uppfostrades i

Östergötland, reste 1880 till Amerika och kom efter 10 månaders vistelse

pà New Foundland, där han hade anställning i ett bryggeri, till

New York. Under 1887 hade han någon tid plats vid Kurre i

Chicago, men har sedan dess varit bosalt i New York, anställd

som privatsekreterare hos den kände järnvägsmagnaten, talaren och

filosofen Chauncey M. Depew. I sällskap med sin principal liar

han företagit flera resor i Europa och besökt England, Holland.

Frankrike, Tyskland, Spanien, Schweiz, Italien och Sverige. Under

1891 redigerade han skämttidningen Frisk Luft, förrättande

tidnings-arbetet på kvällarna och nätterna, sedan han tillbragt dagen med

arbete, på järnvägskontoret. 1897—1909 var han redaktör rör

Valkyrian. Han har bidragit till tidningar och julkalendrar med skisser

ocli poem, skrivit en dramatisk dikt i 4 akter, betitlad Hunger, och

utgivit en diktsamling. Lyckliga dagar. Hans diktning kännetecknas

av varm, översvallande känsla, rent uppsåt ocli vemodsfullt svärmeri.

Ernst \V. Olson föddes i Finja, Skåne, 1870 och medföljde

föräldrarna till Amerika 1878, där de slogo sig ned som nybyggare

i Nebraska. Han började 1833 studera vid Luther Academy,

fortsatte vid Augustana College och tog studentexamen 1891. Under

det närmast följande året var han biträdande redaktör vid

Fosterlandet i Chicago, därefter redaktör för The Young Observer i

Röck Island, blev 1893 redaktör för Nya Pressen i Moline ocli

1894 delägare i lidningen. vilken 1897 sammanslogs med

Chicagotidningen Fosterlandet. Olson redigerade denna tidning till 1900,

då den uppgick i Sv. Tribunen, och därefter Sv. Tribunen till

1905, då han tog anställning hos Engberg-Holniberg som

förlags-rcdaktör. 1911 flyttade ban till Röck Island som förlagsredaktör

hos Augustana Book Concern. Han är nu därjämte redaktör för

Ungdomsvännen. Olson är en ovanligt dugande tidningsman, men

ännu mer bemärkt som historisk och biografisk författare och

karaktärstecknare. Ilan liar skrivit större delen av jätteverket Ilistory

of the Swedes of Illinois och likaledes av det därmed besläktade

arbetet The Swedish element in Illinois. Han är en skarp kritiker

och god versifikatör. Ingen är honom överlägsen i att tolka svensk

poesi på engelska språket. Bland mästerliga engelska

översättningar, som verkställts av lionom, ma nämnas Malmströms Angelika,

åtskilliga av sångerna i Frithiofs Saga, poem av Runeberg, Topelius

m. fl. Till svenskan har han likaledes översatt engelsk poesi ocli

åt båda hållen psalmer och andliga kväden. För en studentsång på

engelska blev ban prisbelönt, likaledes för en kort berättelse för

den amerikanska tidningen Rams Horn i Chicago. Ilan är

författare titi åtskilliga vitsiga tillfällighetspoem, ävensom andra dikter,

bland dem texten till kantaten vid Augustanasynodens 50-årsfest

1910 och på både engelska och svenska till en reformationskantat vid

Augustanasynodens firande av reformationens 400-årsminne.180

Men vi återgå nu lill tidningspressen. Vad svensk-amerikanerna

vilja ha är stora tidningar med många nyheter från Sverige ocli

långa följetonger, och de följetonger, som sia bäst an. äro de gamla

romanförfattarnas arbeten — Bjursten», Blanches. ICmelie

Flygare-Carléns o. s. v. En mycket omtyckt författarinna är också Jenny

Ödman. De svensk-amerikanska nyhetstidningarna äro alla veckliga

utom .Nordstjernan, som utkommer tvä gånger i veckan. Några

försök ha gjorts med dagliga tidningar. 1 S:t Paul utgavs sålunda

under ell halvt ars lid 188.") Svenska Dagbladet, redigerat av

Hjalmar Cassel. Skandia i Chicago 1890—91. redigerad av C. K.

Peterson, lyckades hålla sig uppe i 9 månader, men Dagens

Nyheter i Chicago februari 1890 levde ej ens tvä veckor.

Nyhetstidningarna utgå i en halv miljon exemplar i veckan och äro både

innehållsrika och väl skötta. De bättre bland dem äro i alla

avseenden fullt jämförliga med de svenska veckotidningarna. 1

Sverige är kritiken pà sina hall benägen atl med cn viss ringaktning

se ned pä den svensk-amerikanska pressen, men detta beror titi

en huvudsaklig del därpå, att man vet föga eller inlet om den.

1 flydda tider förekom mycket däri. som var underhaltigt, språkliga

bockar, löjliga uttryck och rena barnsligheter. Del hände på den

tiden ej sällan, alt personer utan några förutsättningar alls togo

sig för alt utgiva tidningar, troende sig kunna skörda pckuttiär

vinst av dem. Man kan ju lätt tänka sig, atl svenska

tidningsmän. som några gånger råkat pa dylika missfoster, falt för sig,

atl bela den svensk-amerikanska pressen var likadan, och därför

beslutat all ej mer öda någon tid på den. En gammal svensk

tidningsman bar berättat för mig, att på de tidningskontor, där han

varit anställd, ingen av redaktionen någonsin ens tittade i de

svensk-amerikanska bytestidningarna, vilka regelbundet kastades

oöppnade i papperskorgen. Bildade svenskar, som gjort sig besvär

atl studera Svensk-Amerika och dess press, ha uttalat sig

fördelaktigt oni den. Carl Sundbcck talar om (len mycket goda

svensk-amerikanska pressen . V. 11. Wickslröm kallade den utmärkt såväl

till innehåll som utstyrsel . Gustaf Gullberg sade, alt den är en i

stort sett både energiskt och intelligent skött press . Ernst

Beckman förvånade sig så långt tillhaka som 1882 över, all dessa

blad, som i ett avlägset land tryckas pä svenskt språk, äro både

i bildlig och bokstavlig mening sa mångsidiga, atl de äga lill sill

förfogande så pass betydande krafter, och alt man finner sä mycket

av en för oss cirklade, hemmasvenskar svarlärd förmåga atl styra

rakt på sak. att välja språket sa. atl det lämpar sig för

läsekretsen. och alt undvika den vanliga förväxlingen av tidningsartikel

och tidskriflsuppsats .

Det finnes personer i Sverige, som föredraga att läsa de svenska

nyheterna flera veckor gamla i de svensk-amerikanska tidningarna

framför att läsa dem färska i den svenska pressen, emedan de181

i dr förra tidningarna förekomma ordnade efter län eller städer, då

däremot de svenska bladen trycka dem huller om buller. Det

finns orksä sådana, som lycka, all den svensk-amerikanska pressens

personalnotiser om bröllop, bjudningar o. d. verka löjliga,

förglömmande. all dylika notiser äro de enda speeialnyheter dessa

tidningar kunna bjuda sina läsare, enär de allmänna nyheterna lika

väl kunna läsas i de amerikanska dagtidningarna, och likaledes

förbiseende, all man i Svensk-Amerika med lika slor rätt kan skrälla

ät de svenska tidningarnas enformiga, aldrig trytande käbbel om

alla möjliga oviktiga politiska meningsskiljaktigheter. Den gåvan,

Herre, värdes ge oss: All se oss så. som andra se oss . har man a

ömse sidor skäl alt bedja med den skotske nationalskalden Kobert

Bums. Säkert är. att Svensk-Amerika både haft ocli har

tidnings-mån, som väl kunna jämföras med de bästa i Sverige, och därtill

skalder och författare, vilka, för all |ala ined den svenska

författaren Gunnar Cederschiöld, förtjänade alt vara mycket mer

bekanta i Sverige .

Del bör också påpekas, at| de svensk-amerikanska

tidningsmännen ha svårigheter att dragas med, som äro okända för deras

yrkesbröder i Sverige. De svensk-amerikanska tidningarna ha all

utstå konkurrens ej bio|l med varandra, ulan även i icke ringa

mån med den amerikanska pressen. För alt få annonser och

prenumeranter måste de hålla sig med särskilda agenter, begåvade med

stor övertalningsförmåga, och vid indrivandet av sina fordringar

måste de alltid vidkännas betydliga förluster. .Många av agenterna

lia även en ledsam ovana all icke redovisa för inkasserade medel.

I genomsnitt far cn tidning aldrig mer än högst två tredjedelar av

prenumerationsbeloppen. Del är icke så lält all ulkräva sina

fordringar av prenumeranter, som bo flera hundra mil från

tidningens utgivningsort, och som i många fall flytta än hit, än dil.

Många, kanske de flesta, äro villiga nog att erlägga avgiften, om en

agent kommer och hämtar den. men hysa slor rädsla för besväret atl

själva köpa en poslanvisning. I regel lova alla alt betala vid

lägligt tillfälle, och i förtröstan härpå sänder utgivaren sin tidning

o fi a i a ra la I på kredit lill dem. eftersom det är omöjligt all förutse,

vilka som ämna eller icke ämna hålla ord. Stryker ban

prenumerantens namn från listan, riskerar ban all få ell o ve t ligt brev, utan

betalning för den lilländalupna tiden, saml den hugnesamma

upplysningen. alt det finnes inånga andra och hällre tidningar all välja

pa. som prenumeranten kan få pa kredit. Det finns dock en och

annan tidning, som icke krusar, ulan stryker ut dem, som icke uetala.

Sv. Kuriren var troligen den första, som tillgrep den åtgärden. Den

starka konkurrensen har också drivit tidningarna att nedsätta

prenumerationspriset lill del minsta möjliga. Tidningar, som förr

kostade 2 eller 2 > ^ dollars pr ar, fäs nu. dubbelt så stora och

innehållsrika som förut. för endast eu dollar. En tidningsulgivare182

nedsatte priset t. o. m. lill en halv dollar, samtidigt med alt han än

ytterligare förstorade tidningens format och betalte en från Sverige

införskriven redaktör etl par, tre gånger högre lön, än vad han

kunde fått en lämpligare man för rätt på platsen. Publiken

senterade emellertid icke detta politiska schackdrag, som skulle ruinerat

utgivaren, om han icke tämligen snart tagit sin Mats ur skolan.

Mänga tidningar ha räddats genom premiesystemet, som består

i alt skänka prenumeranterna böcker eller annat mot ett

obetydligt eller i somliga fall intet alls tillägg till

prenumerationsavgiften. Det var ett sådant premium, Hallins stora läkarebok

Hälsan framför allt, som räddade Lindstrands tidning, när dess

ställning var som mest förtvivlad. Sv. Kuriren anlitade, såsom förut

nämnt, med framgång samma metod. De premier, som

bortskänkts. ha i mänga fall varit så dyrbara, att man knappt kan

fatta, hur del varit möjligt för tidningsutgivarna alt klara skivan».

Sv. Tribunen hade en gäng till premium ett stort, värderikt verk,

Bibliotek för allmänbildning, Hemlandet bortskänkte flera

planschverk; den upplaga av Hälsan framför allt, som Lindstrand köple

för all giva bort, kostade honom 10,000 dollars. Andra värdefulla

böcker, som han skänkte bort. voro Iiosanders Den kunskapsrike

skolmästaren, Ernst Wallis" Världshistoria, .1. O. Åbergs skrifter

in. fi. Ibland ha litografier och andra tavlor använts som premier.

Svenska Amerikanaren hade sålunda under början av sin bana till

premier Ivarl XII:s likfärd över norska fjällen, Svea rikes 20 städer

och Nordenskiölds Vega med porträtter av Nordenskiöld och

Palander. I många hem kan nian genom all lilla in i bokhyllan sluta

sig till. vilka tidningar ägaren "hållit. Många svenskar ha blivit så

bortskämda, att de rentav vänta att fa premium för att prenumerera

på en tidning, eller ock att fä en tidning på köpet, om de köpa

en bok. Då Alfred Söderström utgivit sin bok Blixtar på

tidningshorisonten, fick ban ett par gånger brev med fråga, vilken tidning

brevskrivaren erhölle, om han köpte boken.

Förhållandena inom tidningsvärlden ha förändrat sig ofantligt

under de senaste 30 ären. Den hänsynslöst personliga polemik,

som på 70- och i början av 80-talet bedrevs i tidningarnas spalter,

är nu ett minne blott. Det skulle ej gå an numera alt, såsom

del en gång skedde på 70-talet, en tidning avbildade sin konkurrents

redaktör ledsagad av en polisman på väg till fängelset, med

beskrivande verser, börjande sä här: f tornets djup, fördold för

världens öga, du stiger in, liögt ärade, en gäng. Men å andra sidan

år mycket av den tidens kamratliga liv försvunnet. Alltihop

är nu ren affär. De forna enkla kontoren med i flera fall

gemensamt rum för redaktion och expedition, där bicrstånkan gemytligt

tömdes av redaktörer och sättare, ha efterträds av fint utstyrda

lokaler, hela rader av rum, i vilka det råder ständig brådska, där

knappast något umgänge förekommer mellan de olika avdelningarnas183

personal, där i ställd tör den forne ensamme expeditören eller

bokhållaren en hel liten armé av unga damer klickar pä skrivmaskiner.

«.ich där något viktigt och högtidligt vilar över det hela. Det

är väl tidens krav, att del skall så vara, men trevligt i den gamla

goda bemärkelsen är del knappast. Detta gäller förslås blott 0111

de större tidningarna. Vid de mindre äro anordningarna något

enklare.

Bland tidningsmän såväl som bland prästerna och även inom

andra klasser finnas icke så få litterärt begåvade personer — diktare

och författare som dels i pressen, dels i bokform publicerat sina

alster. På sa vis har uppkommit, vad som i allmänhet betecknas med

uttrycket den svensk-amerikanska litteraturen. Det har av somliga

påståtts, att det ej kan bli tal om någon dylik litteratur, förrän den

generation, som vuxit upp i Amerika och fått sin bildning där.

visat, vad den kan åstadkomma. Men i så fall blir där aldrig någon

svensk-amerikansk litteratur, ty den generation, som växer upp,

deltager föga i svenska bildningssträvanden, utom möjligen på det

kyrkliga området. Svensk vitterhet i Amerika är, som Johan Person

yttrar i sin ypperliga avhandling Svensk vitterlek, på villospår,

dödsdömd, emedan språket, varav den är beroende, är statt i

bortdöende inom den jämförelsevis lilla krets, inom vilken den

kan röra sig. och dessutom sakta men säkert förvanskas hos dem.

som använda del som konstmedel . Även kyrkans män förutse

svenskans bortdöende. C. A. Swensson skrev redan för nära 20

är sedan Engelskan tränger sig på. Det kan icke hjälpas. Vi

måste se saken, sådan den är. Visserligen böra vi pä allvar

fasthålla svenskan och öva oss i densamma med all makt, men våra

barn och barnbarn näs bäst genom engelskan allaredan. Vi kunna

ickc hjälpa del. Norelius skriver i sitt historiska verk: »De

gamla äro i allmänhet genom varma känslor fästade vid

fosterlandet och dess minnen. Det svenska språket kommer nog att

uppehållas pä många ställen länge ännu. men del dröjer nog icke länge,

förrän den stora majoriteten icke mer kommer alt göra bruk därav.

Med förlusten av språket förlora dc ock, vad som är särskilt

betecknande för det svenska lynnet och karaktären.

Den enda svensk-amerikanska litteratur, som det någonsin kan bli

tal om, är följaktligen den, som på ovan antytt sätt uppkommit under

de senaste 50 ären och väl ännu kommer att utveckla sig en lid

framåt. Den är i alla fall överraskande rikhaltig och även i

kvalitativt hänseende, erkännansvärd, även om man i Sverige tycker,

att den år efterbliven, emedan den i sina yttringar mera

återspeglar cn förfluten tids ideal än det nuvarande Sveriges. Ur

amerikansk synpunkt torde dock kunna ifrågasättas, huruvida det

bör betraktas som en brisl. alt den svenska litteraturen i Amerika

icke tagit intryck av de moderna litterära strömningarna i Sverige.

De äldre svensk-amerikanska vitterlekarna, en Elmblad, Swärd.192

Stockenströtti, Enander, Ludvig Holmes ni. fi. blevo som (lik|are

aldrig annal än svenskar i Amerika, men under senare ar har

allt mer och mer i den svensk-amerikanska diktningen skönjts

en amerikansk syn pa tingen. Sådana diktare som Jakob

üong-grcn, Edward Sundell. C. A. Lönnquist, Johan Person. K. W. Olson,

David Nyvall, Carl Kraf|. O. A. Linder. A. Fredenheim, Olof

Simonson, S. M. Hill m. fi. äro i ordets rätta mening

svenskamerikaner i tanke och ämnesbehandling. En myckel originell

diktare pä både svenska och engelska är den s. k. asa barden J. G. 11.

Banér, som i bombastiska fraser fortfarande, besjunger den gamla

nordiska gudasagan och andligen dväljes tillsamman med Odin,

firage och en bel mängd för den i mytologiens dunkel mindre

hemmastadde totalt okända gudomligheter i Valhalla. Edward

Anderson är en originell diktare i modern svensk anda.

C. T. Martin. Sal. Balcke och Georg Xordsledt äro hegavade

diktare, men högeligen ojämna i sitt skaldskap. l"lera

svenskamerikanska kvinnor ha utmärkt sig på poesins område, s is un

Sophie Sonniehscn, Anna Hallandet", Alice Löthncr, Signe Ankarfclt.

Louise Johnson, Magnhild Anderson, vilken sistnämnda därjämte

skapat sig ett namn som skicklig minnestecknare och ovanligt

samvetsgrann och förstående litteraturrecensent.

A. A. Swärd. en av den svensk-amerikanska poesiens förnämsta

målsmän, föddes i Snavlunda, Örebro län, I8.il. Mellan sitt ISale

och 27:de ar tjänade ban som bonddräng, varefter ban med en

kassa av 30 kronor började studera. I tvä är var ban elev vid

Ahlbergs skola i Örebro, reste 1883 lill Amerika och fortsatte sina

studier vid Augustana College. 1887 prästvigdes ban och blev

pastor i Marshfield, Oregon. 1890 fly t lade han lill Tenipleloii,

California, där han erhållit pastorat, men blev kort efter sin

dilkomst så häftigt angripen av den sjukdom, lungsot, som i aratal

härjat hans kropp, att han måste intaga sängen. 1891 avled ban.

Swärd var en ovanligt rikt begåvad, skarpsinnig och ädel

personlighet. Redan som bonddräng i Sverige började han utarbeta ett

s. k. världsspråk av samma art som volapyk. men mera lättfattligt

och praktiskt. Han höll på därmed, ändrande och förbällrande.

under 20 års tid och efterlämnade digra volymer, som han skrivit i

ämnet, och som ban testamenterat lill en newyorkare vid namn

Schieffelin, vilken intresserat sig för hans nya språk och vid

ett tillfälle hjälpt honom med ell litet penningunderslöd. Swärd

var en utpräglad diktarpersonlighet, en skarp kritiker och en djup

tänkare, och många av hans dikter voro verkliga poetiska pärlor.

Han utgav två diktsamlingar. I sin recension av den ena anmärkte

C. D. av Wirsén, alt det stundom ligger något grumligt eller

patetiskt i hans uttryck, men all dessa brister, som egentligen

framträda i hans längre diklcr, motvägas i de smärre styckena av

mycken innerlighet .Herman Stockenström föddes ä Stjärnsunds bruk. Dalarne. 1853,

studerade vid Falu läroverk. Stockholms gymnasium och i Schartaus

handclsinslitut, reste som sjöman till Amerika 1871, fortsatte sina

studier vid Augustana College och Minnesota statsunivcrsitet. var

i flera ar redaktör vid olika tidningar, senast i Svensk-Amerikanska

1"osten från 1896 lill 1902, dà han avled. Han var en mycket

intresserad politiker och tjänstgjorde under S är som biträdande

statssekreterare i Minnesota. Han var en framstående talare och

föreläsare och en känslofull, men ocksä ibland skämtsam diktare.

Ludvig Holmes föddes i Strövelstorp, Skåne, 1858 och måste

som 16-ärig pä grund av fattigdom söka sin utkomst som

sättär-lärling och kontorspojke vid Helsingborgs Tidning. Han var

därefter anställd pä grosshandelskontor i Stockholm och reste 1879

lill Amerika. Med lånade 30 dollars började ban 1880 sin studiebana

vid Augustana College, prästvigdes 1886 och var sedan till levnadens

slul en mycket verksam pastor och flilig och »in tyck t diktare. Han

stiftade flera församlingar och byggde ett antal kyrkor, hade

pastorat än i Connecticut, än i lowa eller Illinois. Han avled

1910 som pastor i Kvanston vid Chicago. Han var en av

Augustanasynodens yppersta andliga talare. Av Bethany College och Augustana

College erhöll han hedersgraden doktor i litteratur, av elt

lyskt-amerikanskt lärosäte teol. doktorsgraden och var den förste

svenskamerikan. som förärals med medaljen lilcris el artibus. Ilan utgav

två diktsamlingar, som blevo högt prisade både i Amerika och i

Sverige lians diktning var icke djup eller originell, men ren lill

innehåll och smekande till form. Själv föreställde han sig. alt man

av hans dikter skulle fa intrycket av en själ, som djupt lidit,

slitits av de vildaste stormar och bärgats frän att hejdlöst förakta

aili och alla blot| i den försonande famn, som för alla upplåtits .

Men mot en sådan uppfattning talade redan hans välfödda gestall

och ännu mer det goda lynne, den förtröstan och optimism, som

besjälade nästan allt ban skrev.

C. A. Lönnquist föddes i Frödoryds socken, Småland. 1869, blev

student 1889. låg elt är vid universitetet i Uppsala, reste 1891 lill

Amerika, ingick vid Augustana Seminarium och prästvigdes 1893.

Ilan var präst i Stroinsburg, Nebraska, 1893—96 och har sedan

dess varit pastor för Bethaniaförsamlingen i Axiell i samma stal.

Här har jag växt in med folket . skriver han. De känna mina

svagheter ocli jag deras. Del yngre släktet har växl upp under

mina ögon och delvis genom min fostran. Det vet intet bättre om.

•lag är människa som andra och andra som jag. Behöves en prästs

ledning, kan jag vara lika god att vända sig till som en annan. Stora

ling duger jag inte till. Vid mill piano har jag sökl avlocka rytmen

dess livsbcrusande hemlighet, vid mitt skrivbord har jag sökt

skapa fram mig en idealernas värld, där jag icke bara skulle vara

främling. Jag har grubblat oerhört över livets gata. jag har lidit ined194

människan, jag har fröjdat mig över andras länge sen tänkta tankar,

jag har varit inne i den brusande livsvirveln, sora heter världen,

på mitt sätt. Men något egentligt, något på vilket jag kunde peka

och säga: Se här min insats i det mänskliga arbetet, som har någon

beslående verkan, något sådant har jag icke dugt till. Jag kan icke

neka lill, att jag skulle velat. Utan nytta tror jag mig dock icke

ha varit.» Detta är en försynt andes dom över sig själv. Emellertid

har Lönnquist riklal litteraturen med tre förträffliga diktsamlingar

och en historik över sin församling. Hans diktning är frisk och

hurtig med en ganska betydande humoristisk insats. Som andlig

sångare är ban också mycket framstående. Till några av sina

sånger har han komponerat musik.

J. G. 1!. Banér föddes i Molieda, Småland, 1802, var under någon

tid betjänt hos en greve, ingick efter sin konfirmation vid Svea

Artilleriregemente i Stockholm och tjänade under de följande åren

vid större delen av Sveriges värvade regementen. Han rymde frän

flera av dem, blev slutligen gripen, måste försvara sig inför 16

krigsrätter, blev dömd 6 gånger och förklarade sig nöjd med

den sist avkunnade domen, som lydde på 12 dygns mörk arrest utan

sängkläder saml avsked från utgångsregementet. 1881 reste han lill

Amerika. Han har för det mesta varit bosatt i Ironwood, .Michigan,

haft handel, fastighetsaffär, rest för tidningar o. s. v., men ständigt

även sysslat med litterärt arbete och bidragit lill en mängd

tidningar med skisser, poem m. in. 1892 redigerade han tidningen

Frihet i Ashland. Om hans författarskap ha många olika meningar

gjorl sig gällande, och nekas kan ej, att det är excentriskt i hög

grad med en olycklig benägenhet att använda bombastiska uttryck,

svulstiga fraser, som ibland kunna vara pä sin plats, men även ofta

slå över i del befängda. Men han är i visst fall en ordkonstnär

och rik pä idéer. Det är f. ö. någonting kolossalt hos denne

poet . skriver Johan Person om honom, »egenkärleken också, dess

värre. Om sig själv har Banér en hög tanke. På titelbladet i en

väns exemplar av en diktsamling skrev ban: Invid min vagga

sjöng min gamla mor, vart ord, var lanke, som här inne bor.

Men vad jag sjöng, var unga ord och tankar, och blixtar födde

jag, men aldrig dankar.» Han har utgivit flera dikthäften, dels på

engelska, dels på svenska.

På novellens område har Svensk-Amerika åtskilliga bemärkta

namn: C. \V. Andeer, som utgivit ett par berättelsesamlingar, Aug.

Anderson, författare till flera romaner, Vilhelm Berger, flitig novellist

och utgivare av ett halvt dussin novellsamlingar, A. V. Grafström.

Magnus Hallenborg, P. A. I.indberg, Leonard Strömberg, Frithiof

Peterson och G. X. Malm, novell- och romanförfattare, O. A. Linder.

Anna Olsson. Johan Person och Emma Shogren-Farman, som alla

utgivit berättelsesamlingar, C. F. Lindstedt, F. A. Lindstrand, G. F.187

Peterson, Frithiof Colling, Gustaf Sjöström, vilka dels i tidningar,

dels i bokform publicerat längre eller kortare berättelser.

August Anderson föddes i Munkarp, Skåne, 18(50, studerade

krigsvetenskap. blev lärare i gymnastik och fäktning, reste 1881 till

Amerika och blev föreståndare för en landaffär i St Paul, Minnesota,

och 1895 föreståndare för A. E. Johnsons landkonlor i Duluth.

I nder årens lopp var han även tidtals redaktör eller medarbetare i

tidningspressen. Han skrev ypperliga politiska artiklar, kvicka

kåserier, humoristiska verser, fängslande berättelser, intressanta

resebrev. Fem romaner av honom utkommo i bokform. Han avled för

många år sedan.

Magnus Hallenborg föddes å Svaneholm. Skåne, 1807, blev

student 1880. iuskrevs à Karlberg, avlade examen och utnämndes

1888 till underlöjtnant. Han övertog vid denna tid skötseln av

laderneegendomen Svaneholm, företog utrikes resor och dellog 1897

som frivillig å grekernas sida i grekisk-turkiska kriget. 1898

reste han lill Amerika och var med undantag av åren 1901 02,

då han bodde i Philadelfia, bosatt i New York till sin död,

som inträffade 1915. Han besökte Sverige två gånger, >men i

hans diktning återfann man . säger hans biograf i Nordstjernan,

intet av den kärlek till Sverige, som annars brukar utmärka

svensk-amerikanska penufäklarcs alster, lian syntes verkligen ha

fattat fotfäste här och vara fullt belåten med sina nya förhållanden.

Den sista tiden, sedan sjukdomen tagit fullt överhanden, gingo

dock tankarna ofta hem lill gamla landet. Med flitig hand strödde

ban omkring sig längre eller kortare berättelser med nioliv både

ur det amerikanska och det europeiska livet. Hans stil var ledig

och fängslande. Ilan utgav även en berättelsesamling.

P. A. Lindberg föddes i Nederkalix 1863, reste 1882 till Amerika,

genomgick en affärskurs i Clinton, Iowa, och bosatte sig 1888 i

Chicago. Han reste i 1 är som agent för en tavelfirma ocli

etablerade 1895 förlagsaffär. Ilan är författare till två romaner,

av vilka dock blott den ena utgivits.

Leonard Strömberg föddes i Arboga 1871 och visade tidigt håg

tör studier, men måste pä grund av fattigdom nöja sig med vanlig

folkskoleundervisning, varefter han tog anställning i en rakstuga,

ägnande sina lediga stunder åt studier. 1892 inträdde ban i

metodistkyrkans teologiska seminarium i Uppsala, blev präst och reste

1895 till Amerika. Han har för det mesta varit verksam som

paslor i Nebraska. Redan i Sverige bidrog han lill tidningar;

därmed fortsatte lian i Amerika och har dessutom skrivit och

utgivit cn samling dikter och cll stort antal romaner, alla skrivna

i nykterhetens intresse och grundade på verkligheten. Han

äten mycket underhållande författare och ofta anlitad föreläsare.

Som Anierican-Scandinavian Koundations stipendiat har ban

företagit en studieresa till Sverige i sociologiskt syfte.188

frithiof Peterson föddes pà Fårö, Gottland. 1878. gick vid

13 ars ålder till sjöss ocli gjorde vid 20 ars Ålder sin första

langresa. Ar 1901 hamnade han i San Francisco, 1903 började ban

studera vid North Park College i Chicago, men niàste redan

190.") pà grund av lungsjukdom söka kliinatonibyle. Ffter någon

tids vistelse i California kallades ban till pastor för en

missionsförsamling i Colorado. 1911 flyttade ban till San Diego.

California, och stiftade en missionsförsamling. Han var dess pastor

ett par år, tills sjuklighet tvang honom alt lämna ämbetet. Sedan

dess försörjde han sig som författare, lian skrev vecktiga artiklar

först i Missions-Vännen, därefter i Förbundets Veckotidning och

utgav två böcker, innehållande skildringar ur sjömanslivet. Ilan

avled i lungsot den 3 jan. 1917. Peterson var myckel

framstående både som talare och som författare, lians böcker äro

mästerverk i berättarekonst.

G. N. Malm löddes i Svartarp, Smaland. 1869, reste lill Amerika

1889 och har sedan 1894 varit bosatt i Lindsborg, Kansas, där

han äger en stor dckoralionsmaleriaffär. Vid sidan därom ägnar

ban sig Al landskapsmålning och författarskap, lian har skrivit

en mängd korta berättelser och en mycket berömd längre novell.

Charlie Johnson, vilken i likhet med alla hans övriga skildringar

framställer fullkomligt verklighetstrogna bilder ur folklivet i de

svenska pråriesamhällena. I en amerikansk litterär tidskrift liar

han skrivil en kulturhistorisk artikel om Messiaskören. ocli vid en

av American-Scandiuavian Foundation utlyst litterär |ävlan

tillerkändes honom första priset för en julberättelse pa engelska.

Ilan äger en ovanligt skarp observationsförmåga, som kommer

honom särdeles väl lill pass vid återgivandet av de gamla svenska

nybyggarnas talesätt. Hans slil är ledig, fängslande och känslofull,

l inier de senare ären har ban |inbragt mycken tid pa affärsresor

och haft tillfälle att studera förhållanden och folkliv inom alla

delar av Förenta staterna.

Alina Olsson, dotter lill professor O. Olsson, föddes i Värmland

1866 och medföljde sina föråldrar vid deras utvandring till

Linds-borg, Kansas, 1869. Efler familjens fly|tning lill Hock Island 1876

började bon studera. Hon genomgick Augustana College, tog

studentexamen 188.N och var under ären 1895—1900 föreståndarinna

för Ladies" Hall vid läroverket. Hon är författarinna lill en mängd

svensk-amerikanska skisser och berättelser i tidningar och

tid-skrifler och har utgivit två samlingar av berättelser. 1889

tillbragt hon (i månader pa studieresa i Europa.

Frithiof Colling föddes i Hödcby, Bleking, 1863. reslc till

Amerika 1879, arbetade försl pà järnväg, sedan som hiisniålare.

besökte 1883 Stilla Hafsstaterna. studerade någon tid vid en

målarskola i San Francisco, var under 1881 bosatt i Minneapolis som

porträtt- och landskapsmålare och reste 188."» lill Sverige för alt189

utföra beställningar, som ban fått av svensk-amerikaner att avbilda

deras forna hera. Han gjorde Sverigeresor i liknande syfte ären

1887. 1889, 1891. 1892, 1891, 1895 och 1897. Ar 1899 besökte ban

åter Stilla havskusten och stannade där en längre tid. 1905 flyttade

han lill Sverige och blev redaktör vid en tidning i Tidaholm,

varifrån han ett par är senare flyttade lill Hjo, för all redigera

därvarande tidning. I Amerika var han även under något ar redaktör

i .Minnesola. Han utgav tvä humoristiska skrifter i Amerika och

har i Sverige utgivit en samling korta berättelser.

Gustaf Sjöström föddes i Umeå 1855. blev student 1878 och

filosofie kandidat 1885. Efter atl någon tid ha tjänstgjort som

waldcnslrönisl; predikant i Norrland reste ban 1887 lill Amerika.

Han skötte redaktörsbefattningar vid tidningar i .Minneapolis,

Chicago Jamestown, Brooklyn och Hockford, reste en tid omkring

som föreläsare, studerade vid de amerikanska episkopalernas

prästseminarium i Chicago, avlade prästexamen och prästvigdes 1899

och var pastor vid en svensk episkopalförsainling i Chicago till

1902, da ban återflyttade till Sverige och inträdde som

statskyrkopräst i Härnösands sliTI. Han avled som pastorsadjunkt i

Sundsvall 1912. Han utgav i Amerika en humoristisk skildring av en

invandrares äventyr och öden. vilken tillhör det bästa inom den

svensk-amerikanska litteraturen. För övrigt var han en ledig

versi-likalör, en god talare och en vänsäll och gemytlig personlighet.

Bland historiska och biografiska författare förtjäna särskilt

nämnas K. Norelius. E. \Y. Olson, A. Schön, Amandus Iohnson,

Alfred Söderström, C. F. Peterson, Hans Mattson. V. Vitling. O.

N. Nelson. G. N. Swan, Philip Andréen, Alfred Bergin, S. J.

Kronberg; bland lilleralurkännare och kritiker Jakob Bonggren, G.

N. Swan, Victor Nilsson, Johan Persson. Aron Ingvall; bland

reseskildrare K. Nelander. F. A. Lindstrand, Birger Sandzén. .1. Hallgren.

Även pä vetenskapens område ha några författare utmärkt sig,

bland andra doktorerna I!. Hogner, A. V. Grafström och J. Hoving,

pastor C. A. Hemborg m. fi., som autobiografisk författare

förtjänar Theo. Hesseli nämnas. De flesta av dessa ha varit

omnämnda i del föregående. Biografier över några av de övriga

följa här.

O. N. Nelson föddes i Yitlskövle i början av 1860-talet och

reste 1881 lill Amerika. Han studerade vid skolor i Minneapolis,

försörjande sig som bokagent, reste 1886 lill Slilla havskusten

och genomreste under ett par års tid Oregon och Washington som

bokageni och rönte en oerhörd framgång. Han studerade därefter

vid Willamelteuniversiletet i Salem, Oregon, och avlade

lärare-och advokatexamen. 1891 reste han lill Sverige och tillbragte

mycken li

på de skandinaviska amerikanernas historia. 1892 återvände han

lill Seattle, Wash., sålde en del egendom, som ban förut förvärvat190

där, samt började omedelbart samla material till ett historiskt

verk. Han slog sig ned i Minneapolis, besökte varje av

skandinaver befolkad trakt av staterna Minnesota. Iowa och Wisconsin,

samlande historiska och biografiska uppgifter, samt utgav 1893

första delen av sitt verk History of the Seandinavians, handlande

Philip Andree».

A. Ocrgin.

K. Hogner. A. V. Grafström.

oin skandinaverna i Minnesota, och 1897 fortsättning, handlande

om skandinaverna i lowa och Wisconsin. Dessutom innehåller

arbetet historiker över de olika kyrkosamfunden i Amerika,

invandringen, statistik och en sorgfälligt utarbetad bibliografi över allt.

som dittills utkommit i Sverige och Amerika rörande utvandrarna.

I en senare upplaga är denna bibliografi framförd lill .1901. Nelson

var senare bosatt i Dakota och flyttade 1900 till Oregon, där

ban har sitt hem i staden Medförd.191

G. N. Swan föddes i Tjärstad, Östergötland. 1856 och medföljde

1870 sina föräldrar till Amerika. 1873 blev han handelsbiträde,

genomgick 1877—79 på två år en 1-årig kurs vid Augustana College,