S -t Petersburg

Iwan T. Aminoff

Full Text

S -t Petersburg

IVAN T. AMINOFF

S:t PETRSBURG

S:t PETERSBURG

Iwan T. Aminoff

S:t PETERSBURG

W S 1893

STOCKHOLM

WILH. SILÉNS BOKFÖRLAGS A.-B.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1909

Ankomsten.

TÅGET bromsar så häftigt att passagerarne i boggievagnarna hålla på

att falla i hvarandras armar. Efter en lång och tråkig resa har man

ändtligen hamnat vid den Finska bangården i S:t Petersburg.

Ute är det grådaskigt. Regnet duggar ned på de skyddande perrongtaken,

kläderna drypa af vätan, och allt verkar tröstlöst grått, från molnen

på himlahvalfvet till den slippriga, eländiga stenläggningen på gatan.

Bangårdens utseende förtar ej dysterheten. Den är liten och oansenlig

och verkar ej som en välkomsthälsning, snarare motsatsen, ty den liknar

en gammal bitvarg, hvilken tyckes fråga »hvad har du här att göra,

vänd om!» Gendarmer och poliser, hvilka ha sina pass vid stationen och

dess närhet, betrakta med nyfikna blickar resandeströmmen där den vältrar

ut ur kupéerna, egoistisk, jäktad, uttråkad, endast besjälad af önskan att

tullvisitationen skall gå hastigt och utan något attentat mot halft fördolda

cigarrlådor, tändsticksaskar och förädlad sprit.

Ty i intet land på jorden äro tullafgifterna på dessa varor så oerhörda,

och ingenstädes finner man så usla och så dyra cigarrer som i Ryssland.

Och därför smugglar man med godt samvete.

Finska bangården.

I vestibulen synes en hel liten koloni ha slagit sig ned. Det är män,

kvinnor och barn. En hvithårig gubbe sitter och tar en vodkasnaps vid

sidan af dibarnet, som från moderns ogeneradt blottade bröst suger näring

till sig, under det att en ung arbetare gör klumpiga försök att tilldraga

sig en bondflickas uppmärksamhet. Det luktar snusk och brännvin af

sällskapet, och det går en rysning genom en, då man betänker, att ohyran

frodas i paltorna. Och af den varan finns det godt om i Ryssland. Midt

på golfvet ligger en hög med madrasser, filtar och täcken. Ryssen för

gärna sina sängutredningspersedlar med sig, när han reser. Det är en

gammal plägsed, och man är mycket konservativ af sig. På sängkläderna

ligger ett medelålders par och snarkar. Han håller handen innanför

hennes till hälften uppknäppta klädeslif.

Därute har regnet börjat falla med våldsammare kraft. De väl

ombonade istvoschikarna (droskkuskarne) likna vandrande tunnor i sina

många pälsar, hvilka de svept den ena utanpå den andra, och till på

köpet ha de ökat sitt omfång med en vaxduksrock, under det att de

resigneradt vänta på att bli anropade af de resande.

Men ännu äro de luckor, hvilka utestänga de resande från bagagerummet

stängda, och framför dem tränges en otålig, frysande, undrande skara.

»Blir tullen mycket kitslig?» frågade en af de väntande, en främling.

»Åhnej», svarar den tilltalade med en stämma, som genast förråder

svensk-finnen.

»Men de voro kitsliga mot er vid Valkeasaari», skrattar den resande.

»Det var därför, att jag var finne», svarade den andre. »Ett utländskt

pass däremot är en rekommendation. Man har respekt för utlänningar

här i landet, och den erfarenheten skall ni många gånger få, i synnerhet

i Petersburg. Hvad oss finnar beträffar, trakasseras vi mycket af tullen

vid gränsen. Man är strängare än vanligt nu för tiden.»

»Jag såg huru illa de gingo åt edra effekter. Böckerna och klicheerna

lade de beslag på.»

»Dem får jag igen här. Ryssarne censurera den främmande litteraturen

på detta lättvindiga sätt, och de ha lätt för att konfiskera böckerna,

ofta utan någon orsak. Sålunda ville de

lägga beslag på en af delarna till Meyers

konversationslexikon, då jag reste hit för att

bosätta mig. Med nöd fick jag tillbaka

boken.»

»Köp utmärkta yllevaror!»

»Köp utmärkta yllevaror, stickade af bästa

ull!» afbröt en gäll röst samtalet, och en

liten gumma, öfverlastad med brokiga

stickalster vände sig till de båda herrarna. Det

var endast med svårighet de blefvo henne

kvitt, ty hon vädrade ett byte, som kunde

plockas.

»Nu öppna de luckorna!» utbrast finnen.

Rasslande flögo de klumpiga dörrarna upp,

och innanför den lilla låga disken syntes en

kompakt massa af koffertar, lådor och

nattsäckar.

Publiken trängdes, skuffades, armbågades för att komma fram. Hvar

och en ville vara den förste. Bärarne ropade och skreko för att hjälpa

de resande och utpekade för tjänstemännen de effekter, som de tagit på

entreprenad, ty hvar och en ville bli den mest gynnade. Utan den

ringaste aktsamhet langades kolly efter kolly af tullpersonalen fram till

disken, där de öppnades. Tulltjänstemännen kastade en likgiltig blick på

innehållet, och så var visitationen slut.

Detta var alltså den mycket fruktade, ryska tullen! Man skulle nästan

önskat, att den gått rigoröst tillväga för att få ett pikant moment att

anteckna. Mutor — drickspengar behöfde aldrig anlitas så som man låtit

påskina därhemma. Nej, detta var alldeles för enkelt. Tullen var mer

beskedlig än i vårt eget land.

Så var man då fri att förfoga sig till hotellet.

Regnet hade upphört. Skyarna jagade hvarandra öfver en himmel, som

lofvade att snart kläda sig i sin blåa skrud, ty det var april, månaden med

det skiftande lynnet.

Vi anropa en droska och stiga in i densamma efter en stunds

ackorderande.

Istvoschikeu kör ned till Arssenalnaja, viker af åt höger, och så bär

det i väg ut på den långa, breda Alexanderbron.

Alexanderbron.

Newa, gudarnas älskling, ligger framför en, och nu bryter solen fram.

Som genom ett åskslag förändras allt. Deu gråa färgen försvinner.

Flodens vågor glittra och tumla muntert om med hvarandra, jagande de

få isstycken, som lösgjort sig på Ladogas moderliga sköte, palatsraderna

på Franzusski Nabereshuaja förgyllas af solskenet, och från

Stenhuggare.

Peter-Paulsfästningens höga tinnar strålar guldet med ökad glans, ty guld och kyrka

höra ihop i Ryssland.

Allt blir leende, vänligt, välkomsthälsande.

Folkets miner förbytas från melankolisk dysterhet till vänliga ögonkast.

Ryssens temperament beror af väderleken, och hans lynne är en barometer,

som skiftar vid regn och solsken. Letjnijparken, Petersburgs eleganta

sommarträdgård, har ruskat snötäcket af sig och beställt vårtoaletten. På

Marsfältet hålla kosackerna på med sina exercisöfningar till häst, och lansar

och sablar glittra i solljuset.

Hvilken förvandling har ej staden undergått!

Man glömmer smuts, fattigdom och elände. Själfva paltorna se pittoreska

ut i solskenet, och knackningarna från stenarbetarne där borta på

torget låta glada och inbjudande.

Ja, Petersburg, du är den högsta glädjens och det sämsta eländets

hemvist; ena stunden står du under poesiens tecken, den andra under den

mest krassa prosas. Du är nyckfull som aprilvädret, du är god till

öfverdrift, och du är ond till ytterlighet, men din ombytlighet, din

älskvärdhet gör, att man är benägen att ursäkta dig, äfven där domen öfver

dig borde vara strängare.

Ett är ock säkert.

Du är bättre än ditt rykte.

Newa, den gudaborna.

DET är Newa, som kommit Peter I på idén att anlägga Petersburg:

det är Newa, som sätter karaktär på staden, och det första en ryss

åberopar, då han vill prisa sin hufvudstad — och han håller den för den

vackraste i hela världen — är Newas förskönande inflytande.

Newa, sedd från Nikolajevskaja.

Floden ger staden perspektiv. Det finnes intet, som ryssen älskar så

mycket som de stora perspektiven. Han förstår att fatta steppens skönhet,

han faller i hänryckning vid åsynen af det vida hafvet, ty ju större

vidder han skådar desto mer sättes hans fantasi i rörelse, och han

fördjupar sig gärna i det abstrakta. Detaljerna tilltala honom mindre, ty

då han betraktar dem, sättes hans hjärnas skaparekraft ej på prof. Det

är denna den ryska nationens längtan efter det stora okända, som drifver

den att ständigt uppsätta ett mål långt, långt borta i fjärran, drömmar,

som ej stå efter den makedoniske Alexanders trånad att intränga i det

sagolika Indien eller Napoleons utopi om ett världsvälde allt intill

Österlandets gränser.

Men det saknas den erforderliga energien hos det ryska folket. Många

äro de planer, som utkastats, många äro de företag, som startats. När

handling och kraft erfordras, gör slavens veka lynne sig gällande, och

han drar sig för obehaget. Därför förkväfves mycket i sin linda.

Newa ger petersburgaren det perspektiv han önskar och som för honom

är skönhetsidealet. Från den västligaste af broarna, Nikolaibron, ser man

utåt yttre hamnen 1,5 km., mot den inre 4 km. Troiskybron, som från

Marsfältet går till Petersburgskaja, stadens äldsta del, och har sitt norra

landfäste strax öster om Peter-Paulsfästuingen, medger ett perspektiv af 4

km. mot båda håll. Från den punkt där floden bildar rät vinkel, strax

ofvanför den plats, hvarest den gamla, svenska fästningen Nyenskans var

belägen, ser man 7 km. västerut och 4 km. söderut.

Öfverblick af Newa från Amiralitetet.

Man kan observera huru petersburgaren stundtals står och betraktar staden

från någon af utsiktspunkterna. I synnerhet känner han sig dragen till

Newa och dess omgifningar. Med stirrande blickar och försjunken i stilla

hänryckning skådar han bort mot de blånande konturerna i fjärran och

följer tankfullt röken, som ringlar sig upp mot skyn och lägger liksom

en slöja öfver staden. För honom är den synen harmoni och hvila, cch

ryssen hyser stor förkärlek för hvila. Husen ligga så jämnstrukna

bredvid hvarandra. Intet af dem, ej ens Vinterpalatset, höjer sig öfver

medelnivån; endast kyrkorna peka med sina spiror mot höjden, och det ligger

ju en så vacker symbol i detta.

Midt genom detta område flyter Newa och gör för att behaga staden

koketta krökningar just på de platser, där ett afbrott ur skönhetssynpunkt

bör äga rum.Newa, sedd från Nikolaibron.

»Är inte Newa gudomligt?» frågar man med en stolthet, som icke står

egyptierns efter, då denne talar om Nilen.

Den egentliga hamnen börjar först nedanför Nikolaibron, ty det är gifvet,

att broarna utgöra ett stort om an ej oöfverstigligt hinder för samfärdseln

till sjöss. Den större ånbåtstrafiken är således förlagd till den sista bron.

Newas vatten är grumligt, ständigt fylldt med sand, hvilken floden under

sitt lopp för med sig från stränderna, och som dricksvatten kan det ej

kvalificeras som prima vara.

Vattnet har under vanliga omständigheter en smutsgul färg. Blåser det

friskt med klar himmel antar det en mörkblå ton, och då är Newa fagrast

att skåda.

Hamnen vid Nikolaibron, där den större sjötrafiken börjar.

I själfva verket utgöra öarna, hvarmed förstås Kresstowskij, Kamenny,

Jelagin, Aptekarskij Osstrow m. fl., deltabildniugar med låga sandstränder

och sumpnatur.

Mellan dessa banar floden sig ut i mer eller mindre trånga eller djupa

kanaler och bilda ett landtligt Venedig af säreget utseende. Här är det

naturen, som i de flesta fall varit den skapande kraften.

Men Petersburg är dessutom genomkorsadt af konstgjorda kaualer,

Peter den stores skapelser, hvilka skilja stadsdelarna Admiraltetskaja,

Kasanskaja, Kolomenskaja, Sspasskaja och Narwskaja från hvaraudra. De

kanaler, som mest omtalas äro Moika, Jekaterina, Fontanka, Krjukow och

Obvodny och de bidraga i hög grad att orientera främlingen i den

labyrint, som kallas St Petersburg.

Newa är likväl en farlig skönhet. Diksom alla sådaua är hon nyckfullNewa vintertid med dess lifliga körtrafik.

och går understundom sin egen väg. De konstgjorda kanalerna ha för

sin tillvaro att i första hand tacka öfversvämuingarna, ty de skola

neutralisera deras verkningar. De betydande differenserna i vattenståndet torde

hufvudsakligen bero på vindarna, ej så mycket på metereologiska element

såsom lufttryck, nederbörd och smältande is och snö. Vid västliga

vindar rusar den Finska vikens vattenmassor till Newas mynning och höjer

nivån, under det att flodens vatten hastigare strömmar ut för kraftiga,

östliga vindar.

Mer sällan inträffar högvatten i Newa under våren, då andra floder

vanligen öka sina vattenvolymer, oaktadt den förstnämnda utgör det enda

afloppet för Ladoga-, Onega-, Olonetzska-, Finska och Nowgorodska

sjöarna. Detta torde bero dels på flodens ringa längd, 35 km., dels på de

stora vattenbassängerna, hvilka stå i intimt samband med hvarandra och

genom sin storlek neutralisera det ringa tillflöde, som snö och is lämna.

Kommer därtill att Newas bifloder äro obetydliga.

Under öfversvämningarna händer att vattnet i Petersburg stiger ända

till närmare en meter högre än i Kronstadt. Petersburg ligger på sina

högsta ställen endast 9 m. öfver normal vattenstånd; öarna höja sig o—2 m.

Mellan Newa och Fontanka är 2 m. den vanliga marknivån. Stiger

vattnet blott 2—3 m., öfversvämmas nästan hela staden, och vid ett

vattenstånd på 4,14 (öfversvämningen i nov. 1824) skonas blott en smal

strandremsa i stadens sydöstra del. 1824 omkommo 208 människor genom

öfversvämning, och 324 hus instörtade.

Under tidernas lopp har likväl marken höjt sig genom bebyggande.

Sedan stadens grundläggning under Peter den stores tid till 1842 har

Admiraltetskaja höjts nära i»/2 m. och Wassili Ostrow ungefär 1 m.

Å andra sidan kan vattenståndet bli så lågt, att pråmarna i

stadskaua-lerna stå på grund. Den 23 sept. 1883 sjönk vattnet mellan kl. 7 fm.

till 4 em. så djupt, att Newas sandbankar flerstädes blefvo synliga och

trafiken på kanalerna måste upphöra.

Flodens bredd varierar mellan 260 till 1,260 m., dess djup mellan 2,75 till

6,75 m. Inom stadens område kan djupet uppgå ända till 14 m. Till

Kronstadt går på grund af Kronstadtsbuktens låga djup (3— 6 m.) den 29

km. långa Morskoikanalen, hvars djup är c:a 6 m.

Vintertid är Newa frusen, och då inträda bättre kommunikationsför-Öfversvämningen 1824.

hållanden mellan stadens norra och södra delar, hvilka vid öppet vatten

äro skilda från hvarandra genom den 5—600 meter breda floden.

Samfärdseln förmedlas då is ej hindrar genom fyra större broar, ångfärjor, slupar

och roddbåtar.

Sedan vattnet isbelagts, upprättas gång- och körbroar. Man bygger

träbroar, hvilka med sluttande plan gå ned på isen. Stöden göras af

lagervis, på hvarandra lagda tjocka stockar. Ryssarne äro för öfrigt

mästare uti att förfärdiga provisoriska broar.

»Sedau vattnet isbelagts, upprättas gäng- och körbroar ■

Dessa passager sticka skarpt af mot det hvita snötäcket. Man skottar

bort den mesta shön och utmärker vägen genom granbuskar, och så är

det klart för trafik. I långa rader störta fordonen sig ned. Det har

nyhetens behag att kunna köra raka vägen, när man förut nödgats taga

långa, tidsödande omvägar, och är det då strålande sol och ej för mycket

vind — stadens största landsplåga — ljuder bjällerklangen dubbelt angenäm.

Till och med spårvägarna göra sin entré på isen. Man sätter upp

stolpar af trä, får hastigt trådarna utspända, och en vacker dag vaknar

Petersburg belåtet vid att få tillfredsställa sin längtan att kunna åka raka

vägen i stället för omvägar.Där gångtrafiken börjar.

Den heliga trekonungårsdagen, efter nyår, äger »vatteninvigningen> rum.

Framför det i mörkt rödt lysande Viuterpalatset uppreses ett litet kapell,

hvars ena del hvilar på kajen, under det att den andra sträcker sig öfver

densamma, så att den kommer att skjuta ett stycke öfver isen och blir

liksom hängande i luften. Ett hål hugges i isen, och genom detsamma

doppas i närvaro af metropoliten ett kors tre gånger i vattnet. Förr

deltog äfven tsaren i denna ceremoni. Newas vatten helgas genom

beröringen med korset.

A

EU egendomligt skådespel. Spårvägar på isen.Det hvita snötäcket ger ett jungfrulikt utseende åt floden. Den hvilar

på ytan och flyter därunder trögt och långsamt ut mot hafvet. Under

isen uppstår en stilla kamp mellan Newas söta flodvatten och saltvattnet

i Finska viken, men ännu dröjer det länge innan muntra vågor tumla

om. Isbeläggningen kan ske redan i början af november, islossningen

äger vanligen rum i slutet af mars eller i början af april. I medeltal är

Newa tillfrusen 140 dagar på året. Islossningen kan komma mycket

hastigt och blir då lifsfarlig. 1908 inträffade den i slutet af mars och

Isköming.

kom fullständigt oväutadt. På den bro, som låg längst österut, befann

sig ett hundratal personer, när katastrofen inträffade. Liksom en

underjordisk vulkan kommit i verksamhet brast isen under dån, och det svarta,

vredgade vattnet blef synligt. Panik uppstod, och trots alla

ansträngningar drunknade 25 personer.

Under vintern förser staden sig med sitt isbehof för sommaren, och

detta är en artikel, som har stor användning inom hushållet.

Rys-sarne tillyxa med stor färdighet större och mindre isblock, så att de glänsa

likt smaragder för solstrålarna. Större arbetslag gå ned på isen och

utsåga stora klara block, livilka sedan köras upp till isupplagen. Under-stundom uppbyggas hela ispalats, hvilka förses med elektriskt ljus och

stråla i magisk- glans sedan dessa blifvit tända. Många hoffäster ha hållits

på floden: nu är den tiden ute, sedan tsaren ej mera besöker Petersburg

af fruktan för attentat. Det friska vinterlifvet är säreget för staden, som

i regel har äkta nordisk vinter att uppvisa, äfven då man annorstädes på

samma breddgrad måste dras med tö och slask.

En olägenhet medför vintern: kommunikationerna på floder och sjöar

upphöra. Isbrytaren Jermak kan visserligen bana väg utåt hamnen, men

K

Isbrytaren Jermak.

olägenheterna af en sjöfart vintertid och den därmed förenade risken äro

så stora, att man hälst ligger i ide hvad denna näringsgren beträffar.

Kommer så april månad och med den ökad temperatur. Snön smälter

och ett smutsigt ofvanvatten täcker isen, till dess islossningen försiggått.

Man bevakar nu floden med argusögon, ty det kan blifva fara å färde.

Varsovi most (bryggan), som om hösten blifvit insvängd och ligger

förtöjd vid Universitetskaj a, utlägges ånyo, de provisoriska anordningarna

indragas, och Newa ändrar fullständigt karaktär, ty nu skall sjöfarten

officiellt öppnas.

Detta försiggår återigen under vissa ceremonier, ty dylika måste äga

rum så ofta ske kan. Ryssen älskar mycket det pompösa och fasthänger

vid gamla plägseder. Allt gammalt är för honom kärt.

Aminoff, Petersburg. 3Under Peter I:s tid for fästningskommendanten i en fästligt utstyrd

gondol öfver till Vinterpalatset för att räcka tsaren den första bägaren

fylld med newavatten, och alla ryssars härskare plägade då tömma den

för residensets välgång, hvarpå han fyllde den med guld till brädden, ett

egendomligt sätt att aflöna öfverbringaren af drycken.

Andra tider, andra seder.

Varsovi most.

I tidningarna hade annonserats, att sjöfarten 1908 skulle öppnas den 5.

april (gamla stilen) kl. 12 m. Man tog emellertid en akademisk kvart på

ej mindre än 1 I/2 timme på sig, innan man kom sig för, och först kl.

1,30 inträffade det viktiga ögonblicket, sjöfartens på Newa officiella

invigning.

Det hällregnade. Också var det en relativt fåtalig skara, som samlats

för att bevittna den högtidliga akten, hvilken har mer kuriositetsintresse

än berättigande att stödja sig på.En större julle, försedd m^d små kanoner, lade ut från Varsovi-brons

landfäste och syntes styra mot Peter-Paulsfästningen. Newa är ungefär

600 m. bred framför vallarna, och detta skapar ett under vanliga

omständigheter vackert panorama. Nu insvepte regndugget tyvärr allt i ett

dunkelt skumrask och tog bort alla lifliga färger. Stämningen vann ej

häller däraf att man fick det intrycket, att alla önskade att få ett så

hastigt slut på ceremonien som möjligt.

En uniformsklädd herre, kanske sjöministern, hade tagit plats i den

större jullen, hvilken med ej allt för jämna årtag närmade sig Petersburgs

fruktan och hopp, Peter-Paulsfästningen. Båtarna följde efter hvarandra

i kölvattensordning. Komna midt för fästningen saluterade de densamma

Ångslupstrafik.

med sex] skott, hvarpå ett batteri, som stod på midtelbastionen svarade

med 6 och därpå 4 skott, de sistnämnda förmodligen som hedersbevisning

för Vinterpalatset, ty eskadern inlät sig på samma manöver.

Kommendanten hade emellertid stigit ombord på en af de två jullar

hvilka lågo i beredskap vid vallgrafven, och rodde ut de nykomna till

mötes. En broderlig saluthälsning växlade än en gång, hvarpå flottiljen

låg stilla en stund med båtarna blandade om hvarandra. Troligen utbytte

man ömsesidiga vänskapsbetygelser eller talade om den ogynnsamma

väderleken. Väntan blef åskådarna lång.

Plötsligen satte båtarna sig i rörelse. Kommendanten befann sig i

täten, och så styrde man mot Vinterpalatset, där man landade och

honoratiores gingo i land för att anmäla, att nu var sjöfarten öppen för

säsongen. Det var många, som väntat på den signalen, och man var beredd.

Minuten därefter stack den första ångslupen ut. De äro ganska nättai mörkblå färger målade båtar. Deras anor härleda sig från Motala

verkstad. Om än de flesta af dem äro byggda på ryska varf, så har man

likväl gjort detta efter modell af svenska båtar. De flesta af deras

skeppare äro finnar eller svenskar. Man kan genast se, att de inte tillhöra

den ryska typen, dessa väderbitna, oftast buttra ansikten, hvilka se ut som

om de gåfve hela omgifningen den som flyger och far. Snabbt ila

ång-sluparna omkring och sätta lif på floden, det första lifvet för året. Sedan

kommer turen till pråmarna, hvilka dyka upp till stort antal, likt flugor

om våren. Många af dem äro ända till 50 m. långa, oskönt byggda af

Restaurangpaviljong, uppfördjpå en pråm.

tunt virke, kattryggade af ålder och skröpliga som gamla mamseller.

Deras öde blir på äldre dagar att kanta Newas stränder, där spanten likt

ofantliga refben sticka upp och inge ett ogement sorgligt intryck, ty det

är dödens och förgängelsens saga de förtälja.

Nere vid hamnen blir det lif.

Paviljongerna, som garnera kajerna och tjänstgöra som kontor,

biljettförsäljningslokaler och em- och debarkeringsplatser ha fått cti sista hyfliug

af snickaren eller strykning af målaren, och nu lägga slupar och

ångbåtar af alla storlekar och typer till. Allt skiner och blänker, ty allt är

nytt. Newa är inte jungfrulig längre, hon börjar mogna och ta lifvet på

mera allvar.

Restaurangpaviljongerna fyllas med folk. Det har nyhetens behag att

kunna få äta på floden, och det väcker vårstämning, äfven om än en2 I

snöby skulle komma, hvilken sänker termometern under nollpunkten och

följes af dessa iskalla, genompiskande vindar, som utgöra ett af stadens

plågoris.

Newakajerna, i synnerhet de på sydsidan där palatsen ligga, myllra af

promenerande, som njuta af vädret och drömma om landtliga kommande

fröjder, ty petersburgaren flyttar ut i Guds gröna natur, så fort han kan

på våren — och kanske förr än han borde också. Eleganta ekipager

och automobiler flyga förbi de mer beskedliga istvoschikarne, storfursten

Fiske på Krestovskyön.

åker förbi bokhållaren som af sina 40 kopek offrar 30 till åkning, och

förbi strömmar Newa till sitt utlopp i hafvet.

Oarna, hvilka vintertid legat i dvala, börja kläda sig i grönt och få

åtnjuta äran af besök. Man roar sig med promenader till vagns eller fots

eller att gå ut och se huru fiskare draga noten i land, ty fisktiden har

börjat och floden är mycket fiskrik.

Det är icke blott arbetets farkoster, som lefva upp igen; äfven lyxens

vilja visa sig i sin bästa stass. Från de flesta vaja den hvita flaggan

med det blåa andreaskorset, ty de tillhöra det käjserliga huset eller dess

anförvanter. »Standard» och »Polstjärnan», ofantliga ångare af

imponerande yttre, ligga jämsides med de eleganta, men likväl betydligt mindre

yachter, hvilka tillhöra den rike privatmannen.

Liksom Newa lossat sina bojor och njuter af sin nyfödda frihet vill

man i Petersburg bli fri från plikter och affärs- eller statsbekymmer.

Våren, förhoppningarnas tid är kommen, och petersburgaren,

dagsländan, har hoppet till sitt idol. Han vill lefva lifvet och njuta af

vårens poesi.

Han försummar kanske ej att tillbringa en sommarnatt vid Newas

stränder, under de hvita nätternas herradöme, det vill säga i maj, juni och juli.

Dagern är blåaktigt ljus, ger ett trollskimmer åt floden, åt kyrkorna och

palatsen, och detta feeri lockar ut skaror af promenerande, af sådana som

älska naturscenerier, af dem som vilja omge sin unga kärlek med naturens

skönhet. Långt, långt fram på natten gå båtarna med sina passagerare

till och från öarna.

Newa är den gryende kärlekens beskyddarinna.

Käjserliga yachter.

Moikakanalen.

Hvad morgonsolen blottar.

KLOCKAN har nyss slagit fyra. Det är en kall morgon i

vårbrytningstideu, då vintern ännu ej släppt sitt herravälde, men dock steg

för steg måste vika undan för härskaren, som kommer med ljus, med värme

och nytt lif.

Moikakanalen ligger orörlig, mörk, hotande, liksom rufvade den efter

ännu ett offer, ty den har slukat många af dessa lättsinniga människor,

hvilkas skrattsalfvor just nu tränga ut genom fönstren och komma

vandraren att skaka på hufvudet åt dårar och nattliga orgier.

Utanför »Contant» står en lång rad af istvoschikar. Den främsta har

stannat framför porten, gallerporten med sina konstsniderier, och som

leder in till en liten, trång trädgård, så obetydlig till utseendet, att ingen

kunnat ana att bakom densamma döljes en af Petersburgs mest gouterade

och eleganta nattrestauranger.

Kusken, som fått främsta platsen, håller sig vaken och tittar

förväntansfullt inåt den i elektriskt ljus badande vestibulen. Hans närmaste

granne sofver, men blott med ett öga i sänder, ty äfven han vädrar sitt

rof. Skulle nummer ett begära för mycket, kan han som nummer två

ha tur och få passageraren i stället. Längre bort sofva alla istvoschikar.

De ha ej samma hopp att få passagerare, och tiden har skridit långt fram

på dygnet.

Dörren till vestibulen slås upp. »Schweizaren» -— den obligatoriska

dörrvaktaren — håller upp glasdörren och hälsar på de utträdande. Hans

»da svidanije», välkommen åter, förmår den främsta istvoschiken att räta

upp sig. Han griper fastare om tyglarna och ropar »istvoschik». Då

ingen bryr sig om hans tillrop, repeterar han det och söker väcka

medlidande genom att göra sin röst så ynklig som möjligt. Han har slösat

sin skådespelaretalang förgäfves, och då han är slug nog att inse detta,

återtar han resigneradt sin slappa ställning på kuskbocken, öfverlåtande

åt kamraterna att fånga det byte, som undsluppit honom.

Men de tre glada herrarne ha annat att tänka på än istvoschikar, och

ej häller ämna de åka. Det är ett nöje, som man blir led på, ty man

måste nästan alltid åka i Petersburg med dess stora distanser. Kan man

få gå någon gång, blir detta en behaglig omväxling.

»Hvad skola vi nu göra?» frågade en af sällskapet. »Herrarne äro väl

inte sömniga af sig?»

Ett skratt blir svaret. »Ni är främling, det hörs. Här är man uppe tills

solen går upp. De egentliga nöjena börja ju först fram mot midnatt, och

sedan håller man på i ett sträck, tills man fått nog, och efter vanlig rysk

måttstock räcker det ganska länge innan quantum satis uppnåtts.»

»Men arbeta ni då inte?»

»Visst. Man kommer till ämbetsverket vid ett- eller tvåtiden. Det

räcker godt till må ni tro. Kon? nu så gå vi framåt Newskij! Kanske

hitta vi på något under vägen.»

De tre nattvandrarne följa Moika uppåt mot Petersburgs

hufvudpuls-åder, Newskij Prospect. Det är nästan dödstyst i den stora staden. Alla

lyktor äro släckta, ty »de hvita nätterna» ha infunnit sig, och

vederbörande äro hushållsaktiga af sig. Man ser nätt och jämnt så mycket, att

man kan taga sig fram på trottoaren, hvars knaggliga stenar äro

tortyrredskap för tunnbottnade skodon. Oaktadt almanackan förkunnar att

vårmånaden är inne, gå två af herrarne i päls, och det göra de rätt uti.

De äro bofasta i staden och ha samlat erfarenhet. Den tredje åter, främ-gallerverk förråda, att den plikttrogne

dvorniken fallit i Morphei armar och

njuter af välbehöflig hvila.

En titt genom järngallret visar, att

dvorniken släpat fram en träbrits och

lagt en madrass på densamma.

Insvept i sin tjocka fårskinnspäls slumrar

han nu för att väckas dussintals

gånger om natten, för hvarie gång någon

af husets invånare behagar gå ut eller

in. Han är gårdvaren, den ende

inne-hafvaren af husets enda portnyckel.

Den tillfällige innehafvaren af

dvor-nikens sittplats anropar de

promenerande. Han prisar sina kakors godhet

Mannen med kakorna.

lingen, går i en dåraktigt tunn

vår-paletå och håller en näsduk för

munnen, ty han lider af en vanlig

pe-tersburgsåkonnna — snufvan.

I hörnet vid Goroschowaja sitter

en liten skinntorr gubbe, insvept i

en päls, hvars släta skinnsida är

vänd utåt och ser skinande blank

ut vid skenet från en portlykta. Han

försäljer varma »nygräddade» kakor.

Han förefaller föga nöjd med sin

tillvaro, fastän han lagt beslag på

den träkubb, hvilken under vanliga

omständigheter tjänstgör som stol

åt dvorniken, portvakten, under

dennes dagsvakt vid dörren.

Ljudliga snarkningar genom dörrens

Dvornik (portvakt).och talar om, att hans hustru själf bakat dem, hvilket tydligen är en

rekommendation i hans ögon. Han sträcker fram brickan för att reta

aptiten hos kunderna och fortsätter sitt lofprisande af den utbjudna varan.

»Sitter ni här hela natten, batjuska*?

Han kniper småslugt hop ögonen.

»Jag kommer först vid 12-tiden», upplyser han. »Då börjar man köpa

mina kakor. Känn, huru varma de ännu äro! Jag utestänger kölden

med den här.»

Han tar fram en gammal, sliten schal, som han haft dold bakom ryggen

och lägger den öfver kakorna för att demonstrera. Resultatet är att han

får behålla dem i orördt skick, men blir 20 kopek rikare. Detta öppnar

hans ordflöde, så att han prisar de tre herrarnes frikostighet för att

sedermera ingå på ett ämne af mer privat natur, oron för dottern, som nattetid

ränner omkring på gatorna. Han ger en omständlig beskrifning på henne

och ber herrarne att om de möta henne, tillsäga henne att hon skall gå

hem, ty modern väntar.

Vid hörnet af Newskij börjar attacken från nattens lätta garde.

Det är en ung kvinna, extravagant klädd, som stannar framför trion.

Oaktadt skumrasket ser man, att hon är starkt sminkad. Kinderna lysa

röda, och ögonbrynen äro allt för regelbundna för att ej vara tuschade.

»Hören Sie mal!» säger hon på tyska, ty hon är psykolog och har

dragit den slutsats, att hon har med främlingar att göra. »Inte passar

det sig, att tre herrar gå ensamma omkring på gatorna denna tid på

dygnet. Låt mig få göra sällskap!»

Hon erhåller en lugn uppmaning att gå vidare, men detta väcker endast

hennes motsägelselusta.

»Följ mig hem, så att jag slipper gå ensam! Jag har ett par trefliga

rum och champagne hemma. Också kan jag få dit ett par väninnor, om

ni så önska. Vi skola ha det riktigt muntert.»

Då herrarne aflägsna sig utan att vilja lyssna till hennes lockelsetoner

följer hon efter några steg, men då hon märker att ansträngningarna äro

förgäfves, rycker hon på axlarna och aflägsnar sig med ett par glåpord.

I vild fart kommer ett ekipage körande. Hästen är en ypperlig

traf-vare, som ligger hårdt på tyglarna. Vagnen härbergerar tvenne uniforms-

* Lille far.klädda, unge män, tydligen juris studerande att döma af de trekantiga

hattarna. De sitta bekvämt tillbakalutade mot ryggstödet och röka sina

cigaretter. När de upptäcka den i bjärta färger klädda kokotten, knackar

den ene kusken på ryggen, och ekipaget stannar, hvarvid hästens bakben

synas vika sig under honom och han nästan sätter sig på stenläggningen

genom det bryska sätt, hvarpå kusken drar åt sig tyglarna.

De båda passagerarne hoppa ut och närma sig flickan, som stannat.

Ett hviskande samtal utspinner sig, och därpå stiga alla tre upp i vagnen

Stadshuset.

och taga plats, hon i den enes knä. Kusken får en order, vänder

fordonet, och sedan bär det af med samma blixtsnabba fart.

Det promenerande sällskapet har hunnit fram till stadshuset, hvars

spetsiga torn med sin klocka — en tornklocka är en ovanlig syn i

Petersburg — framträder med mörk silhuett mot himlen, som börjar ljusna. I

det lilla kapellet bredvid lyser ett vaxljus framför ikonbilden (helgonbilden),

och en gammal kvinna synes.knäfalla framför densamma i tyst bön. Hvem

vet hvilka kval som drifvit ut henne på gatan midt i natten! Hon synes

ej så tarfligt klädd, att detta kunnat uppväcka misstanken, att hon saknat

härberge för natten, och bekräftelse att så ej är fallet får man, då honsynes nedlägga en silfverslant i en af sparbössorna, hvarpå hon aflägsnar

sig med skyndsamma steg. Hon kastar en skygg blick efter sig, och spår

af tårar synas på hennes skrumpna kinder.

Porten till ett af husen vid Michailowskaja öppnas, och en manlig skepnad

träder ut. Han stannar ett ögonblick, och en kvinna smyger sig efter, lik-

vid Jekaterinakanaleu står en grupp af män.

som vore hon rädd att visa sig, hvarpå de taga ett par steg åt sidan, så

att portvakten ej skall se dem. Hon slår armarna om halsen på honom,

och deras läppar mötas i en lång, glödande , kyss, som ej synes vilja taga

något slut. Ett gapskratt från en raglande individ åstadkommer ett

af-brott, och hon rusar hastigt in genom den på glänt stående porten,

hvilken sluter sig bakom henne liksom förd af en osynlig hand.Borta på Ssadowa höres bullret fråu ett arbetsåkdon. Framför detsamma

gå två grofva, hvita hästar, hvilka draga af alla krafter, ty lasten synes

vara tung. Öfver det rågade lasset är en presenning utspänd och

fastbunden, men man ser det blodiga hufvudet af en nyslaktad kalf sticka

fram, med brustna ögon och hängande tunga. Huden sitter ännu kvar

på kroppen, och klöfvarne skrapa mot ett af bakhjulen. Hallarna vänta

på att fyllas med matvaror, i synnerhet kött, ty petersburgaren äter mer

animaliska än vegetabiliska födoämnen oaktadt de förras dyrhet.

Vid Jekaterinakanalen står en grupp af män. Ingen är i stånd att

tillnärmelsevis gissa deras ålder. De kunna lika gärna vara unga karlar som

gubbar. Hår och skägg äro ovårdade, fotterna äro omlindade med bindlar,

och utanpå dessa ha de trädt halmskor. De stå där och vänta, hvarje

deras drag förråder väntan. Ett par af dem äro tydligen beslutsamma

män. Näsan är rak, munnen kraftigt skuren, hakan antyder energi. De

andra se mer godmodiga ut och betrakta nyfiket fotografiapparaten, som

tages fram.

Solen har gjort sin första entré, och med den börjar dagens arbete i

den stora staden. Karlarne räta upp sig, ty de vilja göra ett förmånligt

intryck, när de nu en gång skola på plåten.

»Nå, hvad vänta ni på?» intervjuar en af trion karlarne.

»På arbete», svarar mannen till höger med kärf och kort stämma.

»Ha ni inte något arbete?»

»Nej, inte sedan veckor.»

»Möter det svårigheter att få något att göra? Ni se starka ut.»

»Många äro starkare än vi, och äfven de gå sysslolösa», svarar den,

som för ordet för de andra.

»Till sommaren blir det bättre», upplyser en af de äldre. »Då kan man

gå ut på landet. Bönderna behöfva hjälp för jorden. Och så slipper man

frysa och hungra som under vintern.»

Fotograferingen är undanstökad och renderar dem några kopek, som

de ta emot under försäkran om, att de ämna bedja till Gud för gifvaren.

De behöfva åtminstone inte svälta ihjäl den dagen.

Borta i andra ändan på kanalen lyser Uppståndelsens katedral. Den

ser ut som utarbetad i emalj och lyser blå och grön med stora hvita

pärlor, hvilka i regelbundna rader täcka de päronliknande tornen. Färgernabryta skarpt af mot den gråa gatan och den blanka kanalen och göra,

att templet liknar ett orientaliskt sagoslott. Och dock har här en

fruktansvärd tragedi utspunnit sig, som har varit orsaken till fridstemplets

utförande, ty i utkanten af Michailowskijträdgården dödades kejsar

Alexander, och ännu kan man inne i templet se den gatläggning, som uppsög

hans blod, en liten fyrkantig bit midt på kyrkgolfvet, omgifvet af en

inhägnad, som skall för eftervärlden visa, att äfven dessa jordens mäktige

äro utsatta för förgängelsens lag.

Dagens stjärna har förmått nattens tärnor att fly. Staden ligger ej

längre i halfskumt dunkel, men det klara solljuset kommer skuggorna att

framträda så mycket tydligare. Lifvet börjar pulsera med raskare, mera

okonstlade pulsslag. Nattens backanalier få vika för dagens arbete.

Bullret tar till. Människor och fordon röra sig allt tätare på gatorna,

ty Petersburg skakar nattolustigheten af sig. Det är ej längre nöjets,

utan arbetets stad.

Uppståndelsens katedral.

Alexanderträdgården med Admiralitetstornet.

Petersburgs hufvudpulsåder.

HELA världen känner Newskij. Många, som ej varit i Petersburg ha

hört talas om Newskij, under det att de kanske ej känna namnet

på en enda hufvudstadsgata i utlandet. Det ligger något egendomligt i

detta förhållande.

Den bemärkta plats som Petersburgs största gata intar i den civiliserade

världen beror på att Newskij är så typisk för staden. Den sätter lokalfärg

på Petersburg och är utan rivaler. Ingen annan gata i staden kan

liknas vid den, ingen har en sådan omväxling att erbjuda, ingen utgör en

sådan samlingsplats för attraktioner. I Paris finnas många boulevarder,

hvilka i hufvudsak likna hvarandra, i London existera massor af

förstklassiga gator af en och samma typ, men Petersburg har blott sin Newskij,

så skild från de andra gatorna som en tax är olik en dansk dogg.

Newskij Prospect födes vid Alexanderträdgården, och platsen härför är

icke illa vald. En bred präktig park, stamtillhållet för lekande barn,

gammalt folk som vill njuta af frisk luft, älskande par, som sitta slutna tätt

intill hvarandra på de grönmålade bänkarna. Trädgården är omsluten af

ett järnstaket, hvars flesta grindar likväl äro låsta och detta så bastant

som möjligt, ty man har virat järnkättingar om de stolpar, som möta

hvar-andra när portarna stängas, och ett duktigt lås binder sedan ytterligare

till bandaget. Orsaken härtill lär vara den, att man önskar hålla

folkströmmen cirkulerande i vissa riktningar med så liten frihet som möjligt,

sedan Alexanderträdgården hunnit att bli vittne till den tragedi, som

utspelades när folket tågade mot Vinterpalatset, en tragedi, hvilken lät

parken uppsuga blodet från dussintals döda och sårade och hade att uppvisa

de mest hjärtslitande moment.

Newskij.

På andra sidan parken reser sig Admiralitetet, en vinkelformig byggnad

med två små flyglar vettande mot Newa och förenade genom en 400 m.

lång midtelbyggnad, hvars fasad ligger mot trädgården, men hvars baksida

aldrig blir sedd från floden, enär mellanrummet mellan flyglarne fylles af

storfursten Mickael Mickailowitschs palats och ett par privatbyggnader.

Ställer man sig vid parken och betraktar Newskij — man säger endast

Newskij — låtom oss säga mellan kl. 4 och 5 e. m. en dag vid vårens

inbrott, företer gatan ett rörligt lif, som inte står efter de andra

storstädernas.Man lägger genast märke till gatudisciplinen. Alla körande hålla sig

obrottsligt till högra delen af gatan; de promenerande söka högra delen

af trottoaren. Folk och fordon myllra fram från bigator och torg, alla

följa den stora mäktiga människoströmmen, hvilken rör sig med osynliga

mål och framdrifves af olika impulser, hvarje individ med sin värld för sig.

Det är en folkmassa, som inte liknar en vanlig europeisk storstads.

Härtill bidrar i första hand den traditionella, ryska klädedräkten, som bäres

af den lägre befolkningen, och i hvilken stöflarna intaga en framstående

plats. Och de stora, ovårdade helskäggen, de talrika uniformerna och

uniformsmössorna verka ryskt.

Uniformen träder genast för ögat. Om Petersburg har en befolkning,

som närmar sig 1,700,000 personer, gå åtminstone 200,000 af dessa klädda

i uniform. Alla äro visserligen ej militärer — dessa komma nästan i

minoriteten — men hvarje skolpojke, hvarje gymnasist, student, högskolist,

kursist och ämbetsman bär uniform, och det fordras vana och öfning att

skilja de militära och civila från hvarandra. I ingen stad i hela världen

kan man få se så mycket uniformer som i Petersburg, och detta gör, att

man rent af får leda för dem, enkannerligen som deras bärare i många

fall ej förstå att föra sig i dem.

Framför oss ligger Newskij i ett enda ofantligt stort perspektiv. Midt

på gatan rusar den långa raden af elektriska spårvagnar, af hvilka de flesta

äro gula och röda. Dessa tillhöra det nyanskaffade materialet. Andra

åter äro mörka, stötande i violett. Det är de gamla hästspårvagnarna,

som befordrats till släpvagnar.

På ömse sidor om spårvägslinjerna går en enda rad af fordon. Ytterst

d. v. s. närmast trottoaren röra istvoschikarne sig i sakta lunk, i samma

takt som våra droskor. Mellan dessa och spårvägarna rusa ekipagen i

sträckt traf, en hastighet åter som ej står efter automobilernas.

Det hela ter sig som ett kaos, men i själfva verket råder en

anmärkningsvärd ordning. Vid hvarje gatukorsning står minst ett par poliser,

hvilka ge tecken till trafikens upphörande och fortsättande med sina

bat-tonger. Ju mer betydande tvärgatorna äro, desto talrikare blir

polismanskapet och förstärkes med officerare. Vid korsningen mellan Ssadowa och

Newskij stå understundom 2 officerare och 12 man för att ombesörja

trafiken, och hvilken annan stad har att uppvisa något sådant!

Amin offt Pttersburg. 4Numreringen af gatan börjar vid Alexanderträdgården. I nummer i

befinner sig O. Richters stora optiska och mekaniska magasin. Fortsätter

man fram mot Moika, möter man till vänster Generalstabens bokhandel

med dess många gravyrer, kartor och militära böcker, herr- och

damskräd-derifirman Mandl och Mellier & C:os bokhandel. Till höger åter, vid

hörnet till Gogolja, befinner sig en filial af den stora berlinerfirman

Schuc-hardt & Schiitte med dess maskiner och verktyg, vidare Alexandre, ett

Magasin du Louvre i miniatyr, Wolffs bokhandel, där man kan få köpa

skandinaviska tidningar och i närheten af Moika de båda restaurangerna

Leinner och Albert, där man till skapligt pris kan få en ätbar middag.

På andra sidan af kanalen vidgar Newskij sig och får nära på den

dubbla bredden, och nu öppnar sig en liflig tafla för betraktaren. Hörn-

Kasankatedralen.

bordet en trappa upp i Restaurant Albert är en utmärkt observationsplats

och vi flytta oss dit upp för ett ögonblick.

Polisbryggan, som befinner sig tätt under fönstret, håller på att

repareras och är delvis afstängd genom ett högt plank. Man har lagt ut en

smal brädgång längs detsamma, och här trängas de mötande, så att de

likna sardiner i en låda, ty passagen är trång, och sällan blir gatan så

fri från åkdon, att de gående våga sig ned. Men man utstår obehaget

med älskvärda leenden trots knuffar och trampningar.

Borta vid Kasankatedralen vidgar gatan sig ånyo. Det beror på

planteringarna framför pelaregången. Förr var Newskij en boulevard med stora

präktiga träd, men dessa nedhöggos på befallning af tsar Paul, emedan

han fruktade för barrikader.Kosacker. Den mellersta kosacken har en nagajka (knutpiska) fästad vid högra delen af lifremmen.

Men hvad är detta? Det lyser rödt från en kuskbock, och ett elegant

ekipage kommer rusande framåt.

Tjälavjäken (människa, vanlig benämning på kypare) upplyser om, att

det är ett hofekipage. Det närmar sig, och en äldre, uniformsklädd herre

tittar ut genom fönstret under bråkdelen af en sekund.

»Det är Wladimir Alexandrowitsch», upplyser sagesmannen. »Han är

tsarens farbror.»

Främlingen blir förvånad. I hans föreställning ingår det som ett axiom,

att ingen af käjsarfamiljen kunde våga sig ut utan att gatorna afspärrades

och en stark eskort medföljde, och här reste dock en af de mest fruktade

storfurstarne lika ogeneradt som hvilken privatman som hälst. Hvad tänkte

revolutionärerna på? Hade de blifvit frommare under de senaste

åren?

Åhnej, men man anser sig sakna anledning att döda blott för nöjet att

döda. I det allmänna medvetandet lära storfurstarne i gemen icke vara

så farliga för folkets frihet, som man först velat p^Stå, och så råder det

äfven ett visst lugn för ögonblicket.

Man föreställer sig gärna, att Petersburg under revolutionsdagarna skulle

varit ett fullkomligt anarkistsamhälle, där mord och plundring hörde till

ordningen för dagen. I själfva verket var det endast få delar af staden,

där folket åtnjöt det tvifvelaktiga nöjet att utgöra mål för kosackernas

nagajkor, polisens revolvrar och soldaternas gevär. När den infödde

peters-burgaren åtskilliga dagar efter tumulten i utländska tidningar läste hvad

som passerat, utbrast han med den tyske fursten: »potzdonnerwetter, haben

wir alles dies selbst gethan!» Den icke petersburgska pressen kom med

åtskilligt mer färglagda skildringar än som motsvarade verkligheten.

Och drar man sig för att gästa Petersburg därför att man tror sig få

obehag från polisens sida, bedrar man sig. Främlingen går säker där,

och man är mycket mer förekommande mot honom än hemma.

Man kan ej se, att broarna där Newskij passerar kanalerna äro broar.

De äro steulagda, breda och gå i ett med gatan, stundom med en

obetydlig lutning. Vore ej kanalerna vid sidan, skulle illusionen af gata vara

fullständig. Men där vid Moika ser det dödt ut. Ingen ångbåtstrafik,

knappt en båt eller pråm. Newskij är fordrande och vill ensam ådraga

sig uppmärksamheten.Men låtoin oss fortsätta promenaden, ty hvad man sett genom fönstret

lockar att blanda oss med i folkhvimlet.

Komna ut på gatan anropas vi genast af de närmaste istvoschikarne,

men äro döfva för deras böner och tillrop. Nu är det vår tur att

balansera oss öfver bron på den smala träpassagen, och härunder stöta vi till

en äldre gentleman, ovanligt nog civilklädd. Han säger ett pardon och

går vidare.

Man tittar på oss, och detta ger anledning till frågan om de se, att vi

äro utlänningar.

Den lutherska Peter-Paulskyrkan.

»Säkert», svarar fackmannen inom det ryska området. »Våra kläder,

vårt sätt förråda oss. Petersburgaren har stor förmåga att iakttaga, och

han är skicklig i att .draga slutsatser. Ryssen går inte, som du och jag.

Han är mer slankig i kroppen, och hans kläder, civila kläder, stå alltid

en hårsmån under våra. Detta beror på de oförskämda priserna. För en

vinterpaletå ta de ända till ett par hundra rubel, och man byter därför

inte skinn så ofta eller ock köper man färdigsydda kläder, som ej sitta

så väl. Våra kläder och vår gång äro således två faktorer, som förråda

oss. Språket är ett tredje, men om det vill jag inte tala, ty det är för

enkelt och fordrar ingen detektivförmåga för att man af det skall höra,

att du är utländing. Däremot är vårt sätt att betrakta människorna ochbutikerna, denna iakttagande, undrande nyfikenhet, som infödingen ej

besitter, något som de draga sina slutsatser af.»

Man känner på sig i folkströmmen, att man är observerad och

genomskådad, men man läser öfverallt ett välkommen. Vill man tyda det rätt,

så skulle man öfversätta det sålunda: »det var roligt, att du kom hit för

att titta på vår stad. Du skall få se, att den inte är så ful eller

ointressant som man kanske tror. Men då främlingar så sällan komma hit,

kan man ju inte veta det».

Kasankatedralen, sedd från Lilla Stallgatan.

På vänster hand befinner sig den lutherska Peter-Paulskyrkan, en

enkel byggnad, som skiljer sig ofantligt från sina ortodoxa kamrater.

Dess torn äro försedda med klockor.

Framför Veltens konsthandel stanna vi ett ögonblick för att taga dess

sevärdheter i ögonsikte. Det är mest litografier, ej en enda tafla, endast

reproduktioner. Snarare är butiken bok- än konsthandel, men den

dominerar genom sitt läge mer än genom sitt innehåll. Alldeles i närheten

är Dominique, den gouterade frukostrestaurangen, och så upptäcker man

Societé commerciale du Nord, en bland de största skrädderifirmorna med

svensk innehafvare och flera svenska biträden.

Till höger synes kasanska katedralen, en halfcirkelformig byggnad, somhaft Peterskyrkan i Rom till sin förebild.

Pelargångarna räkna ej mindre än 136 pelare i

korintisk stil.

Katedralen uppfördes under åren 1801 —11 efter

ritning af Woronischin och lär ha kostat ungefär

4 millioner rubel. Den mäter ett ytinnehåll af

75 X 55 m- Höjden är 80 m.

På framsidan stå statyer af Alexander Newskij,

Johannes den helige och Andreas. Dörrarna, som

äro af brons, utgöra kopior från Baptisterium i

Florens.

Framför katedralen vid Newskij synas statyerna

af furstarne Barclay de Tolly och

Kutusow-Smolenskij.

__ , . . . , , Barclay de Tolly, som var öf-

Nu befinna vi OSS i stadens centrum. verbefälhafvare i det olyckliga

kriget i Finland 1809.

Till vänster ligger Singers stora etablissement,

till höger Gostiny Dwor, den största och finaste basaren, med arkader

och pelargångar, innanför hvilka butik ligger bredvid butik, ett

minut-handelsparadis, där damerna kunna få sitt

lystmäte i att se och att pruta. Ty i 90.

butiker af 100 måste man pruta.

Här ligga också de flesta bankerna,

framför alla Crédit Lyonnais. De framträda ej

på långt när så pretentiöst till det yttre som

sina systrar på kontinenten eller den östra

delen af den skandinaviska halfön. Man hyr

en våning och därmed basta. Aktieägarnes

vinst kapitaliseras inte i charmanta

marmoreller granitpalats, som ej lämna ränta, men

inge ett dubiöst intryck af soliditet. Och

dock afslutas inom en del af de ryska

bankerna mycket stora affärer.

Bredvid ingången till Crédit Lyonnais

synes en liten anspråkslös dörr och bredvid

Furst Kutuzow-Smoieuskij. denna ett skyltfönster, i hvilket man placeratnågra oaptitliga tårtor, kakor och andra konditoriartiklar. De verka

gamla och som om de voro ditsatta för länge sedan och man glömt att

ta bort dem. Agaren vet nog också, att de inte äro till för reklamens

skull, ty hau är ej i behof af dylik.

Ofvanför ingången står »Café de Paris».

Det finnes ingen petersburgare, ej heller någon som varit i Petersburg,

som ej känner till Café de Paris, och det finnes i Europa ej ett sådant

kafé till.

Passagen. Den låga dörren till höger om porten är nedgången till Café de Paris.

Man stiger ned för en trång stentrappa, som inte utmärker sig för ens

en anstymmelse till lyx.

En lukt af rök, parfym, mat slår en till mötes, och man passerar en

rad af människor, hvaraf 99 % äro karlar, som sträfva uppåt. Minst lika

många gå före eller efter oss i samma riktning som vi.

Nu äro vi nere i källaren och se en lång, smal sal, nästan en korridor,

träda oss till mötes. Bredvid oss stå ett par diskar visavi hvarandra,

fyllda med tårtor, bakverk, konfekt.

Längs väggarna har man placerat bord och stolar, och dessa äro i det

närmaste abonnerade af — kokotter. De sitta hvar för sig eller två ochInteriör från kokotternas fondmarknad, Café de Paris.

två. Men sällan ser man, att någon herre slagit sig ned hos dem, men

de vänta tåligt, ty deras tid kommer förr eller senare, och ännu är klockan

ej långt liden.

Midt i korridoren promenera andra kvinnliga varelser, hvilkas

förvärfs-källa är allt för påtaglig för att man skulle riskera ett indigneradt svar,

om man än komme med hvilka förslag som helst riktade mot deras dygd.

Det är en fullständig exposition af kokotter, men ej af det bästa slaget.

Träder man längre in, upptäcker man, att det går förgreningar från den

gemensamma hufvudgången utåt, bildande smårum. Äfven där har man

till gästernas bekvämlighet placerat bord och stolar, och här kan man få

se ett och annat par, som funnit hvarandra och sitta förtroligt hviskande,

glömska af andras närvaro.

Man infinner sig i Café de Paris inte så mycket för att njuta af

för-friskningar som fastmer för att se detta säregna lif. I regel går man ett

par slag genom passagen och försvinner, och detta förklarar den oafbrutna

folkströmmen. En och annan fastnar för ett glas tjai (te) med citron,

men någon lyxkonsumtion får man ej se, och priserna äro billiga.

Sällan tilltala kokotterna en herre. De sitta där sminkade, utpyntade,

halfeleganta med toaletter af olika kalibrar. En föredrar att se diskret,

engelskt dygdig ut och bär en tailor-made promenaddräkt. En annan

har fransk smak och verkar luftig, graciös. De passera revy för nyfikna,

likgiltiga, värderande, trånande mansblickar och äro antagligen fullständigt

fysiskt oberoende af detta korsblickande. Däremot värdera de ekonomiskt

hvilken valuta de kunna ha af detsamma. En och annan igenkänner en

manlig bekant, och då går hon fram och skakar kamratlikt hand med

honom. Är han vid godt humör, ber han henne slå sig ner vid ett bord

och består en kaffe eller te, men detta förbinder honom ej att fortsätta.

Hit komma officerare i uniform, tjänstemän, studenter, soldater,

bokhållare, utlänningar, landsortsbor, någon gång också det dygdiga,

feminina Petersburg, ditlockadt af moder Evas största svaghetssynd,

nyfikenheten. Äfven om dessa tillfälliga kvinnliga besökare skulle upptäcka sina

manliga anförvanter på detta ställe, skulle de därför ej ha anledning att

ställa till skandal, ty allt går till det yttre mycket anständigt tillväga,

och man ser inga utbrott af karesser eller hör några omotiverade

glädjetjut. Man kan tro sig vara i foyern på en af teatrarna. Likheten ärNewskij, till vänster Gostiny Dwor.

stor, men olikheten består däruti, att den kvinnliga publiken i Café de

Paris består af kvinnor, som sälja sin gunst om man blott kommer

öfver-ens om priset.

Här är en slags • fondmarknad för kokotterna. Man afslutar

öfverens-kommelse för kvällen, åsätter ett pris på varan, prutar och uppgör en

slutnota, ehuru ej skriftligt. Senare råkas man på Bouffes, Zoologiska

trädgården, Nemetti eller annorstädes för att fullfölja programmet för

natten.

Vi följa strömmen, som går uppåt, ty ännu är det dager, och vi vilja

se Newskij vid dagsljus.

Utanför Gostiny Dwor höres bullret af en automobil, som sättes i gång.

Där befinner sig stadens enda automobildroskstation. En af

polisoffice-rarne ger ett tecken, polisen, som står bredvid oss höjer battongen, och

vagnsraden, som är närmast, stannar. Vi hålla uppmärksamheten riktad

till vänster under det att vi springa öfver gatan tills vi kommit till dess

midt: då kasta vi ögonen till höger för att se om vägen är fri, det vanliga

tillvägagångssättet i Petersburg, då man skall gå tvärs öfver ett starkt

trafikeradt ställe, och genom en så enkel sak i förening med gatudisciplin

undvikas olyckshändelser.

Det är relativt sällan, som dylika inträffa på grund af

trafikförhållandena, ty man ser upp, både de körande och de som gå. Spårvagnarna

äro ofta försedda med »fångare», hvilka ta upp dem, som kommit i

oförsiktig närhet af vagnen. Det första tecknet till, att en stad börjar bli

storstad är att dess invånare se upp och ej fordra, att trafiken skall

af-stanna bara därför att de behaga lämna trottoaren.

Gostiny Dwor, basaren, byggdes redan 1785. Den lär inrymma bortåt

200 butiker, hvilka likväl hvarken äro stora eller vidare eleganta, men de

äro välförsedda.

Vi ställa oss bredvid basaren och kasta en blick på trafiken. För

tillfället prata de båda polisofficerarne med hvarandra, men deras

underlydande släppa icke hvarken åkdon eller promenerande ur sikte. En

stock-ning har ägt rum vid Ssadowa, och de afbryta därför trafiken på Newskij.

Istvoschikar och kuskar piska på sina hästar, och den kompakta massan

röres för att successivt spridas omkring på den bredare Newskij, och så

är den olägenheten undanröjd. Spårvagnarna, som nödgats stanna, fort-sätta hållande tätt efter hvarandra. Den främsta kör på allt hvad den

kan för att återtaga sitt förlorade afstånd.

Då uppstår en folksamling i ett hörn. Vi följa efter de nyfikna,

ty vill man studera måste man offra den del af sin manlighet, som heter

förakt för nyfikenhet.

Det är en äldre kvinna, som under häftiga åtbörder och med riklig

ordsvada påstår, att hon blifvit bestulen. Hon talar omständligt om, att

hon kommit till basaren för att köpa en aln spetsar, som hon betalat, så

Käjserliga biblioteket.

att hon visste säkert, att hon hade portmonnän med sig. Då hon gick

ut genom butikdörren blef hon knuffad af en yngre herre, som såg ut som en

bättre karl för resten, men hon tänkte inte på annat än, att det var af

våda. Tillfälligtvis hade hon strax därpå känt efter, om hon hade sina

pengar i behåll, och nu voro de borta.

Tänk det var öfver 16, kanske 17 rubel!

Det grämde henne, att hon låtit lura sig, och hon hvarken kunde eller

ville tiga, ty den uslingen kanske opererade i närheten, och det fanns flera,

hvilka han kunde plocka.I detta ögonblick kom en barhufvad herre ut genom en butiksdörr.

Han hörde hvad som yttrades och gick fram till kvinnan.

»Ni har tappat er portmonnä i butiken», sade han och lämnade den

till henne. »Var god och räkna pengarne. Det är en rubel och trettio

kopek i den.»

Katarina II:s staty.

Ett gapskratt hälsade hans ord. Hon grep hastigt sin återfångna

egendom och skyndade därifrån, hälsad af några muntra anmärkningar från

de kringstående.

Tur och otur på samma gång.

På andra sidan af Ssadowa lyser det käjserliga biblioteket i mörkrödt.

Genom dess balkongfönster har man en ypperlig utsikt öfver Newskij i

riktning norrut, och den anlitas af vederbörande då fästligheter passera

på gatan såsom korteger, fästtåg och dylikt.Bröderna Elissejeffs affärspalats.

Alexandratorget.

Ingången till detsamma är belägen vid Alexandratorget. Den joniska

stilen har gjort sig gällande. Huset uppfördes under åren 1794—1810,

men sedan dess ha åtskilliga förbättringar och tillbyggnader tillkommit.

På torget befinner sig den beryktade statyen af Katarina II, omgifven

af en manlig stab beundrare och en enda kvinnlig, hennes väninna

Dasch-kowa. Uppvaktningen består af furst Suvorow, rikskanslern Besborodko,

Betzkoi, amiral Tschitschagow, furst Orlow, diktaren Derschawin,

fältmarskalk Rumjanzew och furst Potjemkin.

t

Anitschkowbron.

Under hela den väg vi tillryggalagt ha vi ej sett ett enda privathus,

som utmärkt sig i arkitektoniskt hänseende, och det finnes ej häller ett

sådant vid den beryktade gatan. Husen äro nästan alla af samma typ,

stela byggnader af ända till fem våningars höjd med rektangulära större

eller mindre fönster. Ett enda undantag göres af bröderna Elissejeffs

af-färspalats, ett komplex, som utmärker sig genom sina ofantliga glasytor

å 1’americaine, men för öfrigt verkar affär från grunden till taket.

Den nedre våningen är afsedd till frukt- och vinhandel och imponerar

genom sina dimensioner. I skyltfönstren stå frukter af alla möjliga slag,

nyheter från säsongen, färska och aptitliga vid sidan af konserver och

vinbuteljer, alla troligen med anor från Krim eller Kaukasien. För att

göra anblicken än mer aptitretande har man grupperat varorna på ett dekora-Alexandrateatern.

Anitachkowpalatset.

tivt sätt och försedt dem med omhöljen i form af korgar, lådor eller askar

med mer eller mindre pråligt utseende.

Våningen öfver butiken är afsedd till teatern. De stycken, som där

uppföras, sägas vara af särdeles lättsmält beskaffenhet och fordra

understundom polisens ingripande.

Mystiskt lär äfven förhållandet med öfre våningen vara, där man påstår,

att en spelklubb skulle vara inlogerad.

Hästarna vid Anitschkowbron.

På andra sidan ligger som nämnts Alexandratorget, i hvars bakgrund

Alexandrateatern uppdyker, delvis skymd af planteringarna. Det är i

själfva verket oegentligt att kalla den öppna platsen för torg, ty området

är planteradt och borde snarare kallas park eller trädgård. Platsen anses

för öfrigt för fashionabel.

Bredvid densamma och alldeles inpå Fontanka reser sig

Anitschkow-palatset. Detta uppfördes 1748 efter utkast af Rastrelli och skänktes af

kejsarinnan Elisabet till grefve Rasumowskij, men återtogs 1785 af

regeringen. Palatset ombyggdes 1866 af Alexander III.

Till detsamma gräfdes af nihilister en underjordisk gång i ändamål att

spränga palatset i luften. Man hade hyrt en butik pa andra sidan

New-skij och därifrån leddes arbetena. Polisen kom likväl hemligheten på

spåren, och anslaget gick om intet,

Öfver Fontanka leder Anitschkowbron, som prydes af fyra kolossala

bronsstatyer föreställande hästar som på olika sätt ledas af sina skötare.

Modellerna äro utförda af baron Klodt.

På andra sidan af kanalen förlorar Newskij sin karaktär af Petersburgs

förnämsta gata. Den skiljer sig knappt från de andra »prospekten», om

än folkströmmen fortfarande är liflig.

Istvoschiken.Istvoschik kallar man både kusk och droska.

»ISTVOSCHIK?»

Vi ha lämnat hotellets port och träda ut på gatan, hvarvid det

första ljud, som träffar våra öron är »istvoschik», framsagdt i ödmjuk

ton och åtföljdt af en inbjudande gest med handen. Det är en

droskkusk af de trettio, som hålla vid trottoaren, hvilken ropat till oss.

Men vi äro redan gamla i gården och ha lärt oss, att man inte skall

ta den första droska, som står framför oss, ty dess kusk har öfverdrifna

anspråk och värdesätter körningen betydligt högre än kamraterna längre

bort i raden. Någon fara för att vi skola nödgas gå förefinnes ej, ty det

finnes rikligt med åkdon i staden. Endast istvoschikarnas antal belöper

sig till mer än 20,000, dvs. om Stockholm proportionsvis hade samma

antal skulle det uppgå till 5,000 stycken i stället för de futtiga 400,

som nu föra en tynande tillvaro.

»Bolschaja Konjuschenaja semnadzatt» uppge vi adressen, under det att

vi passera de ytterligt intresserade kuskarna utan att göra ett tecken till

att stanna.

»Schest (60)», ropar närmaste istvoschik.

Vi låtsas ej höra ett så oförskämdt bud, utan fortsätta. Då han ser,

att vi förstå oss på affären, och då han fruktar för att bli af med oss,

skriker han »såråck (40)».

Som vi nu stå bredvid en annan körsven, anse vi lägligt att göra ett

bud, öfvertygade om, att denne uppfattat såväl kamratens 40-kopeksbud

som faran af att drifva saken för långt.

»Tridzatj!» säga vi.

Han riktar armen mot droskan och säger:

»Passvåltje» (var så god).

Kommersen är öfver till de andras missräkning och vår egen förnöjelse,

ty detta eviga prutande med kuskarna är föga angenämt, åtminstone till

en början.

I afvaktan på åkande.

Det finnes en taxa, hvars lägsta afgift är 20 kopek för en färd på 15

minuter, sedan stiger det med ungefär 5 kopek för hvar 5:te minuts färd

upp till 60 kopek i timmen. Nattetid är det cirka 50 % förhöjning.

Ingen gör dock anspråk på, att taxan skall följas, ty om man vore nog

oklok att yrka på detta, skulle man knappast komma från stället. Man

har tyvärr ej rättighet att själf bestämma farten.

Främlingar, som vilja drifva med okunnigheten, påstå ibland, att

istvo-schikarna köra med en fart, som är okänd utom Ryssland. Redan den

första istvoschik, i hvilken man stiger in vid ankomsten till Petersburg,

ger vid handen, att farten på droskan är internationell, ty det går med

samma snigelfart, som utvecklas i Berlin, Köpenhamn eller Stockholm.Däremot köra troikor och hyrvagnar med en hastighet, som man eljest

aldrig får se annat än på traftäflingar, men det är väl dessa fordon,

hvilka skapat myten om de ryska istvoschikarnas körhastighet.

Medan vi glida fram på de knaggliga gatorna, hvarvid stötarna något

förmildras genom gummihjulen — alla istvoschikar skola ha sådana —

få vi godt tillfälle att betrakta kusk, häst och fordon.

En bättre klädd hyrkusk.

Droskan är lik den skånska gåsen: den är för stor för en och för liten

för två. Ensam skulle man kunna vräka sig i den och leka gentleman,

lindrigt tillbakalutad mot ryggstödet, om man ej var rädd för ett visst

slags insekter, hvilka ha som specialitet att trifvas bland kläde. Nio

droskor af tio äro lappade, flottiga och illa medfarna; den tionde ser

om ej just proper så dock passabel ut.Det finnes en sufflett, som slås upp vid regnväder, men den är

egentligen ej till för att skydda mot annat regn än det, som kommer bakifrån,

och som bekant inträffar detta endast undantagsvis. Blåser det framifrån

eller från sidan, är man räddningslöst utsatt för elementens raseri, ty

fotsacken — där denna existerar — är blott till för syns skull.

På kuskbockens vänstra sida, i den vinkel, som ligger närmast den

åkande, står droskans nummer på två sidor med små siffror.

Zagorodny Perspektiv, en trafikerad gata.

Taxan befinner sig på bockens baksida och är ofta förstörd till tre

fjärdedelar. Men också är den som sagdt fullkomligt onödig och den

tycks finnas där blott för att demonstrativt visa, att man sätter sig öfver

dess dumma bestämmelser.

Vi äro två, som sitta på droskans enda säte. Min vän, som dock påstår,

att han bantat sedan jul, tar upp 3/5 a* den us*a dynan, och ändock

klagar han öfver bristande utrymme. De återstående 2/5-delarna har jag

lagt beslag på och våndas, där jag sitter halfvänd mot honom och med

armen om hans lif, ty detta är det enda sättet att hålla sig kvar.

Vid ett enda tillfälle är det angenämt att begagna istvoschik i Petersburg:

när man har en yngre, behaglig dam i sällskap. Men då bör man varaogift och utgå från den fasta ståndpunkten att inte afge äktenskapslöfte,

ty de två som sitta inne i droskan skakas och blandas om hvarandra

med en hänsynslöshet, som utgör resultatet af kombinerade anfall från

kullerstensgator, dåliga vagnsfjädrar och fordom användbara gummihjul.

Kusken vänder sin breda rygg mot oss. Han är alltid bred i ryggen,

äfven om karlen eller pojken för öfrigt visar ett ansikte blottadt från

hvarje fyllighet. Orsaken till hans fetma skulle man kunna utleta,

förutsatt att han klädde af sig det halfva eller hela dussin plagg, han svept

om sig. Där finnas pälsar, liftröjor, västar, skjortor, lindor, kortligen en

hel arsenal, ty den ryska traditionen vill veta

af en fet, frodig istvoschik, och hvad som

mankerar i natur skall konsten ersätta. Också

liknar kusken mer en tunna än något annat

där han rullar fram, ty han kan knappt gå.

Redan tröjorna och pälsarna utfärda förbud

mot all onödig kroppsrörelse, men stöflarna

hjälpa till att göra förbudet mer effektivt.

De äro nämligen stora, klumpiga, grofva.

Skaften utgöras af tjocka filtöfverdrag, och

på foten har han trädt galoscher af en

pontons dimensioner.

Kring den rundligt tilltagna midjan prålar

ett brokigt skärp. Äfven detta är

traditionellt liksom hatten. Skärpet lyser i alla

färger — när det är nytt. Årtiondens flitigt

bruk, damm och smuts ha dock försett det

med ett smutsgrått öfverdrag, hvilket endast

kan borttagas på kemiskt vis och kanske

En kusk i livré. _ , , .

knappt det, ty den nya färgen ar efterhängsen

som den välbekanta svärmorstypen.

Hatten är af en modell, som man icke ser annorstädes än i Ryssland.

Det är en slags cylinderhatt, vid uppe i kullen, men tillstrypt vid

hattbrättet, så att den liknar ena delen af en diabolosnurra.

När det regnar, händer det att istvoschiken träder en oljerock öfver

sina många plagg. Vintertid är han frodigare än om sommaren. Manmåste förvånas huru han är i stånd att uthärda så mycken värme och så

stor obekvämlighet.

Det ligger något godmodigt i istvoschikens utseende. Han ser ej ut

att vilja göra en fluga för när, och han skrattar vid minsta anledning.

Han är ett stort barn oaktadt sitt helskägg och sina rynkor. Egentligen

är det oriktigt att tala om endast de äldre, ty det finnes ej så få unga

pojkar, hvilka slagit sig på yrket. Men det ser ut som om man gjort

ett hopp mellan 18—35 år. Det är sällan man finner en istvosclfik som,

åtminstone att döma af utseendet, innehar en ålder mellan dessa år.

Vattuingsställe för hästar.

Någon vidare körningskonst utvecklas inte. Han piskar på hästen

onödigtvis, sitter med slappa tyglar och ser indifferent ut. Någon gång

talar han med sin fyrfotakamrat, kallar honom »min lilla dufva»

(galouppt-schik) eller om han är missnöjd med djuret »svolotsch» (fähund).

Sins emellan utveckla istvoschikarna en stor vältalighet, uppöfvad

under åratals tjänsteutöfning.

Vår kusk har kommit in på Newskij och skall vika af till Bolschaja

Konjuschenaja, men framför honom kör en droska, hvars kusk synes ha

somnat.

»Fortare, kör fortare, farbror!» ropar vår körsven. »Hvarför ser du åt

sidan, då du skall framåt?»

»Mottschi (håll mun)!» svarar den tilltalade.

»Inte blir det bättre för det», replikerar vår istvoschik. »Du borde

tacka mig, farbror lille, för att jag lär dig att köra.»»Det kunde jag, innan du blef född», upplyste den andre.

»Så har du glömt af det. Åldern gör slö», skrattade vår kusk. Han

piskar på hästen, och vi få tillfälle att svänga in på tvärgatan. I ifvern

håller han på orätt sida, och en poliskonstapel rusar fram, i det han

ropar kuskens nummer. Denne för handen till hatten, skrattar och kör

vidare, medan poliskonstapeln med pekfingret låtsas skrifva i vänstra

handens flatsida. Det föreställer det fruktade protokollet.

»Nu tecknade han upp er», sade vi.

Ett hyrkuskekipage.

Istvoschiken vänder sig om och småler.

»Nej då», bedyrar han. »Jag gjorde ju honnör för honom.»

Alltså är denna höflighetsbetygelse enligt hans åsikt tillräcklig för att

stämma lagens representant mildare, och ändock befinna vi oss i

Petersburg, hvars polis har namn om sig att vara obeveklig.

En annan gång passera vi Suworowtorget, i hvars midt det står en

staty af krigsguden Mars.

»Hvem är det?» fråga vi kusken.

»Det är Suworow», svarar han.

»Suworow», repetera vi. »Hvem var det?»»Ett helgon», upplyser han och korsar sig.

»Jaså», utbrista vi något förvånade öfver, att den gamle, ryske krigaren

och slagskämpen blifvit förvandlad till en ikon. »Besynnerlig klädsel

han har.»

»De gingo klädda på det viset under hans tid», förklarar istvoschiken

kategoriskt.

I Peterhof, kejsarens sommarresidens, ha vi fått fatt uti en gammal

präktig typ till istvoschik. Han är mycket talför och pratar ogeneradt

med oss, lämnande upplysningar om trakten. När han hör oss tala

främmande tungomål, vänder han sig om och frågar hvad vi äro för

landsmän.

Suworowtorget.

»Svenskar.»

»Jaså svenskar», säger han upplifvad. »Sverige är ett gammalt land,

mycket äldre än Ryssland. När var det er historia började, hvem var er

förste konung?»

När han fått svar härpå, anmärker han, att Estland, där han var född

och uppfödd, varit en svensk provins. Han anser sig inte för rysk,

utan talar med ett visst nedlåtande om denna nation.

»Ni måste ha studerat», säga vi, då han pekar på en jordhöjd i parken

och förklarar, att den kommit dit under isperioden.

»Vi ha mycket bättre läroböcker än ryssarna», säger han stolt och

själf med vetet.Endast ett fåtal istvoschikar i Petersburg äro infödda stadsbor. De

flesta komma från Novgorod eller Moskwa, delvis också från landet.

Hofekipage.

Ej alla kunna läsa. Deras kännedom om gator och husnummer är

förvärfvad genom praktik och utgör en utanläxa. Gatorna ta de aldrig

fel på, men väl på husnumren, hvilka de inte alltid kunna afläsa. I

Moskwa har hvarje hus ett namn, hvilket man uppger som adress, och

kuskarne finna sig dock tillrätta. Hvilket minne!

Slädar på Morskaia.

Om vintern vid före ersättes droskan af slädar. Dessa äro små och

obekväma utan nämnvärdt ryggstöd, om man ej vill gifva denna be-nämning åt en liten karm, som skall ersätta stödet. Men farten är något

större än om sommaren, om man än sitter trängre än i vagnen, ty

slädans bredd uppgår endast till c:a 75 cm.

Före fastan gästas Petersburg af en svärm extra-ekipage. Dit komma

nämligen »finngubbar> från alla håll och kanter för att under loppet af

några dagar förtjäna ihop litet pengar.

Det hör till plägsederna, att man före

fastan skall lefva om, och då ges det väl

knappt någon petersburgare, som ej vill vara

med. Man företar resor till utvärdshusen,

och vägarna rundt omkring staden fyllas

med slädar, som köra kapp med hvarandra,

under det att kuskar och passagerare hojta

och skrika samt utbyta skämtsamma

anmärkningar med h var andra. Det är en slags

karnevalsglädje, som råder. Man vill ge

uttryck åt lifsglädjen, innan religionen fordrar

sin tribut och lägger kapson på det

uppsluppna humöret.

Utfärderna företagas med damsällskap.

Man skulle inte vilja resa ensam.

Finngubbarna skola framför andra gynnas, ty så

är plägseden, lika inrotad som plumpuddingen

juletid i England och risgrynsgröten i Sverige.

Någon bestämd taxa tillämpas ej, men

priserna falla. Inom stadens område kör

man då öfverallt för 30 kopek.

Hyrkuskarna hålla betydligt mer på sitt värde.

Deras uniform liknar i det närmaste istvoschikens, men är bättre

vårdad, och de glänsa ej af flott. Men de äro om möjligt än mer runda

än istvoschikarna och likna ofantliga sjölejon.

Hyrvagnens fart är minst dubbelt så stor som istvoschikens. Det

svindlar för ögonen, då fordonen köra förbi, men också kostar nöjet

mångdubbelt mer. Hästarna äro de bästa trafvare, som kunna uppletas,

väl underhållna och ansade, understundom riktiga praktexemplar.

Kuskarna på dessa vagnar sitta framåtlutade, då de köra, och hålla

armarna raka framför sig. Genom tillrop mana de på sina springare,

från hvilkas sidor svetten rinner i långa strömmar.

Äfven troikorna, som i Petersburg äro mer sällsynta än i Moskwa,

köra fort, och det ligger något så äkta ryskt uti dem, något, som man

känner är endast Ryssland förbehållet.

Troika.

Men istvoschiken är allmänhetens gunstling. Han gör så stora tjänster,

är trots sin oförskämdhet att hugga till i pris, trots sitt ackorderande,

en godmodig och treflig bekantskap, som man ej så lätt glömmer.

I hans mest nattsvarta drömmar ser han dock automobilen likt en

mara uppenbara sig. Automobilen kommer att förr eller senare taga

lifvet af istvoschiken, ty Petersburg är skapadt för automobilen genom

sin brist på backar, sina breda gator och sina stora afstånd.

Ingen automobilist har hittills vågat på allvar taga upp striden med

istvoschikarna, och detta är talande för hans auktoritet.

Från fattigkvarteren.

Passlöshet och brottets noviser.

OFFICIELLT är tiggeri förbjudet. Det är den tvingande

nödvändigheten, som gör att polisen ser genom fingrarna och ej beifrar den

lagstridiga handlingen, som dock sätter en fläck på den glada staden.

Men man söker så mycket kraftigare hämma invasionen af arbetssökande

och tiggare från landsorten, och ett medel härför är passtvånget.

Ingen får uppehålla sig i Petersburg utan att uppvisa sitt pass för

polisen. Hotellen äro skyldiga att vid straffpåföljd inlämna hvarje

resandes pass i och för granskning af poliskammaren, och en uraktlåtenhet

härutinnan kan medföra svåra följder för den, som försummat följa

instruktionen. Ingen får härbärgera en passlös. På detta sätt skaffa

polismyndigheterna sig kontroll öfver de nykomna.

Dagligen föras hundratals personer ur staden; lika många komma

tillbaka. Det är ebb och flod, som omväxla med hvarandra.

Talrika razzior företagas, men detta är ett sisyphusarbete, som måste

repeteras gång efter annan, och ändock minskas ej hopen. En af

driffjädrarna till polisens kraftiga ingripande är också den, att tiggarna lätt

bli tjufvar, ja drifvas till att begå de gröfsta brott. Bland tiggarna

påträffas brottets noviser.

Bönder, som taga upp is.

Vi nämnde nyss passlöshet.

Passet är typiskt för Ryssland. Man må ej tro, att det tillkommit

uteslutande af politiska skäl. Att inbilla sig något dylikt vore ett misstag.

Få personer äro så välförsedda med pass, som just revolutionärerna, vare

sig de äga verkliga, köpta eller förfalskade. Man vore frestad påstå, att

passtvånget snarare gagnar de politiska konspiratörerna än att det är dem

till skada, ty dessa papper kunna ofta med fördel begagnas för att dölja

hvilka de egentligen äro.

De passlösa bestå vanligen af bönder, som lämnat sina kommuner för

att få tillfälligt eller stadigvarande arbete i Petersburg. »Miren», som

skall utfärda passet, är ofta föga benägen att släppa från sig en

arbetskraft, hvaraf byn är i behof, och han nekar att utskrifva passet. Kanske

skrifver han det också för en inskränkt rayon, hvarigenom bonden skulle

kvarhållas i byns omedelbara närhet.Passen gälla ej alltid för hela Ryssland, utan inskränkas vanligen till ett visst,

begränsadt område.

Bonden förstår ej hvad detta skall betyda. Äger han ej pass, har han

ej häller kunskap om dess värde, och får han passet i hand, kan han i

sex fall af tio ej läsa detsamma eller tolka dess innehåll. Hans naivitet,

hans okunnighet om lagarnas krypgångar lämnar honom i sticket, och

han vandrar instinktmässigt vidare i den tro, att Gud, som hjälper alla

oskyldiga, också skall hjälpa honom. Han korsar sig för hvarje kyrka

och ikonbild han möter, och hvarför skulle inte då Gud eller hans heliga

räcka en hjälpsam hand åt honom, sedan han uppfyllt alla kyrkans

föreskrifter, kanske bränt för många köpek vaxljus för att få lycka i sitt företag!

Hemma sitta kanske hustru och barn i stor fattigdom. Han måste ut

kosta hvad det vill, men byn vet väl, att den under tiden måste föda

många munnar, och detta är ofta en orsak till att miren vägrar att

utfärda pass. Bonden åter tror på försynen, ty hans afsikter äro de bästa.

Understundom beror passlösheten på rent slarf af vederbörande. Det

fordras lång tid för dem att skrifva ut papperet eller ock glömma de att

skicka det till bonden, som redan begifvit sig i väg på sin vandring, sedan

man lofvat, att passet här eller där skall vara honom tillmötes.

Men det händer också, att man missbrukar hans oerfarenhet för att

pressa ut pengar från honom.

En bondpojke drogs inför domstolen, emedan han ej inställt sig för att

fullgöra sin värnplikt. Han saknade pass, emedan detta blifvit honom

frånstulet. Oaktadt han uppgaf sin hemort, skickades han omkring under

månaders tid för att identifieras. Detta lyckades till slut, men staten hade

ådragit sig stora omkostnader för rent af ingenting.

Att vara utan pass i Petersburg är farligt. Kommer ett sådant bort,

måste ett nytt anskaffas kosta hvad det vill, ty man löper risk att stå

rättslös. Många skaffa sig falska pass, om man ej ser någon annan utväg.

Äfven den oskyldige kan komma i denna dilemma, och det ges personer,

hvilka i sin handel och vandel äro fullt hederliga, men ej skulle tveka

att skaffa sig falska pass, om deras eget komme bort.

Man och hustru ha samma pass.

En äkta man misshandlade sin hustru, och då hon ej kunde uthärda

i hemmet, flydde hon. Efter många lidanden kom hon till Petersburg,

där hon skulle blifvit utvisad eller gått förlorad, om hon ej lyckats

förskaffa sig ett falskt pass. Under dess skydd lefde hon i många år och

uppförde sig fullkomligt otadligt.

Slumpen uppenbarade hennes hemlighet, och hon fördes inför domstolen,

där hon afgaf en fullständig redogörelse för huru allt gått till.

Hon ådömdes ett relativt litet bötesbelopp, som hennes husbonde erlade

Man tog hänsyn till omständigheterna.

En husbonde, som ej vill bli af med sin tjänare, behåller hans pass,

och han utöfvar härigenom ett starkt tryck på denne. Ofta missbrukas

denna makt. Tjänstefolket, som varit en tid i Petersburg, har å sin sida

lärt sig åtskilligt af lifvet, och känner väl till hvilka finesser man skall

använda för att befordra eget intresse.

Ett sätt är att de bedja dvorniken, som alltid står polisen nära, att i

denna myndighets namn infordra passet från husbonden. För en slant

skaffar man sig lätt papperet ur mannens hand. Eller ock köper man

ett falskt pass. Någon samvetsömhet i passfrågan råder icke.

Mycken tid och mycket arbete bortkastas i onödan genom passtvånget,

och det skapar rent af bedrägeri.

Gatumusikanter.

Den passlöse kan ej få arbete. Han måste då hitta på allt möjligt, om

han ej vill tigga. Ofta blir han gatumusikant eller ock nödgas han

»ringa», dvs. anlita tiggeriet. Samma är förhållandet med den

arbetslöse, som bott åratal i staden och äger pass men ej tillgång till arbete.

Stora industriella kriser ha spontant dykt upp och medfört katastrofer

för arbetarefamiljerna, katastrofer så svåra, att många aldrig lyckats komma

på grön kvist igen. I Petersburg finnes alltid tillgång till arbetare intill

öfverflöd.

Under kristider kastas familjerna ut på gatan. De komma i tusental

och slå sig ned i parkerna och stadens utkanter. Man ser dem till och

med under broarna, där de få ett skydd om än dåligt mot regn och väta.

Orsaken till deras hjälplöshet är bristande organisation. Det finnes

inga fackföreningar, åtminstone officiellt, och ej häller har man tillgång till

gemensamma understödskassor. När arbetet är slut, sakna de också

medel, så framt de ej ha ett bo af så pass stort värde, att de kunna panta.

I landsorten är det så tillvida bättre för arbetaren, som kommunen

måste draga försorg om honom och hans familj. Så är ej förhållandet i

Petersburg, där han är hjälplöst hänvisad till den allmänna barmhärtigheten.

Staden känner ej de flesta arbetarna. De ha kommit från landsorten

och äro således tillfälliga gäster. Arbetsgifvarna stå ej i intim kontakt

med dem, om man undantar en del utländska företag — Bröderna Nobel

göra exempelvis mycket för sitt folk — och de enda, med hvilka arbetarna

komma i närmare beröring äro — poliserna.

Den bekantskapen önskade man ömsesidigt undvika, om man blott

kunde.

I slutet af 70-talet, då det var ett särdeles godt foderår, kom ett stort

antal höpråmar ned för Newa och förtöjdes vid kajerna. Samtidigt rådde

öfverflöd på arbetskraft, och vräkningar inom arbetarekvarteren hörde till

ordningen för dagen.

Polisen fick snart reda på, att de hemlösa begagnade sig af höpråmarna

som asyler, och en razzia anställdes.

De stackars uslingarna hade gömt sig i höet, ty äfven de å sin sida

misstänkte, att något förestode.

Officern, som verkställde ordern, var en human man. Han sade åt sitt

folk att känna sig försiktigt för med sablarna bland höet för att inte skada

dem, som lågo dolda där, sedan han förgäfves anmodat dessa gratishyresgäster

att komma fram

Det lyckades att få ut 60 stycken.

Åtgärden medförde dock ej det åsyftade resultatet. Dagen därpå kommo

nya, och det fordrades farligare saker för att pråmarna skulle lämnas i

fred. En af hyresgästerna rökte nämligen cigarrett i höet, som tog eld.

Många innebrändes, och skräcken höll vagabonderna för en tid på afstånd.

Pråmar på Newa.

Om sommaren uppehålla dessa sig på öarna och dra sig ej för att

uppsöka kyrkogårdarna trots dödens närhet. Det händer också att de kläda

ut sig till dvornikar för att ostördt få sofva på trapporna eller i

skyddande portgångar.

Då polisen i mångt och mycket står maktlös visavi dessa passlösa

tiggare, måste de i vissa stycken ge efter. Sålunda begäres ej pass vid

nattasylerna.

Det går väl an för de fattiga, så länge den varma årstiden varar i

Petersburg, men det är icke lång tid. När kölden närmar sig, kan man se

dussintals huttlande och frysande varelser stå framför portarna till

nattasylerna, hållande inträdesafgiften, ett fåtal kopek, i handen. Alla vilja

tränga sig framåt, ty det kan hända, att sofplatserna ta slut, innan ens

tur kommit, och då har man en natt af isande köld att vänta, ett helvete

på jorden, som kanske kan ända med döden och huru det är, så vill

man dock lefva, äfven om ens lif är uselt.

Vid dessa nattasyler samlar sig en brokig skara både fattiga och

hederliga, både skurkar som tjänt ut sitt straff eller sådana som efterspanas

af polismyndigheterna.

De knuffas, väsnas, ropa om hvarandra och ta ingen hänsyn till ålder

eller kön. Det egna jaget är det förhärskande, och det är tanken på den

fruktansvärda kölden, lidandet ute på gatan, frosskakningarna, som komma

dem att glömma det gudomliga budet: »du skall älska din nästa så som

dig själf!»

Framför nattasylen.

Många minuter förgå, men alla vänta tåligt i hopp om att lidandet

slutligen skall upphöra och att de skola få sin brits inne i ett varmt rum.

»I går måste jag ligga ute», säger en lång, mager karl, som bär en

illa medfaren bonjour, på hvilken han knäppt hvarje knapp för att

utestänga kölden så mycket som möjligt.

»Hvar låg ni då?» frågar en annan, som har en luggsliten öfverrock

att uppvisa. »Det är ondt om platser nu för tiden. Polisen är mer

vaksam än vanligt.»

Den andre hviskar ett par ord i hans öra.

»Det hade jag då aldrig kommit att tänka på!» utbrister han.

»Ni får ej tala om det för någon.»

»Nej», lofvar han, som fått del af hemligheten.

Bland dem, som sökte natthärbärge, såg man många, hvilka buro

medaljer eller ordnar. Gamla soldater finnas i massa, och huru djupt de än

sjunka i armod, bära de dock sina medaljer, så framt de ej tvingas att

sälja dem för sitt tillfälliga lifsuppehälle. Hvad de få för dem i

kontanter är dock så litet, att det kan räknas i ett fåtal kopek, under det

att medaljen buren på en usel rock ofta är ett kapital, hvilket förräntar

sig i form af allmosor. Man tycker synd om dessa fattiga karlar, hvilka

dock gjort sitt fosterland stora tjänster, och så ger man dem några kopek.

Många begagna sig häraf för att skaffa sig medaljer och ordnar, hvilka

de ej ha rättighet att bära. Det finns emellertid ett stort och präktigt

invalidhem strax bredvid. Petersburg, vid vägen till Polkowa.

Ett invalidhem.

Utfrågar man de väntande hvilka yrken de innehafva, får man ganska

intressanta svar. En del ha varit ämbetsmän, hvilka säga sig ha mistat

sina platser, därför att de ej kunnat låta bli att hysa revolutionära idéer;

andra åter påstå, att de råkat i tillfällig penningförlägenhet och därför

för en gångs skull nödgats anlita nattasylen, huru obehagligt detta än är.

Sonderar man deras förhållanden litet närmare, finner man likväl, att de

äro gamla stamkunder. De skämmas för att omtala sin misär och

föredraga därför att fara med osanning.

Ambulatorisk skomakare.Skärsliparen.

Många äro yrkesmän, som medföra sina redskap. Här träffar man den

vandrande skomakaren eller skärsliparen vid sidan af officersänkan och

gatslinkan för att icke tala om dem, som genomgått »kurser», men

sakna en anställning, där de kunna draga fördel af sin nyförvärfvade

kunskap.

Antalet arbetslösa bönder är stort, anmärkningsvärdt stort till och med.

De kännas igen på sin klädedräkt.

Nu öppnas portarna, och kön börjar röra på sig. Man erlägger afgiften

vid ingången, och så släppes den ene efter den andre in. Minerna bli

genast mer leende, men trängseln tilltar.

Försäljare af bakelser.

Därinne uppsöker hvar och en sin brits. Kvinnorna ligga i sin

särskilda afdelning. Vakterna försöka att ställa och ordna för dessa

hemlösa, och slutligen börjar det att bli ordning. Flera af de stackars

uslingarna luta sig genast ned och söka sofva, under det att andra samtala

med mer eller mindre lågmäld stämma;

tills allt till slut blir tyst med undantag

af snarkningarna.

Bland de olyckliga finnas utan tvifvel

ett stort antal lungsotspatienter. Deras

torra, korta hosta förråder dem. Det är

ej alltid hälsosamt att nödgas ligga ute

i kall, rå luft, och de vandra nu mot en

graf, som ej länge låter vänta på sig.

Vagabonderna delas af polisen i två

kategorier: de farliga och de ofarliga.

De senare behandlas relativt mildt, och

man låter vissa af dem kvarstanna äfven

om de sakna pass. Med de farliga

däremot går man betydligt mer summariskt

tillväga, och de stå i regel under

polisuppsikt. De farligaste brottslingarna

finner man bland dem, som erhållit bildning,

men som genom böjelse eller omständigheternas

makt fallit och ej ha kraft nog

att åter resa sig. Sådana individer påträffas massvis i asylerna, och de

uppträda i olika masker, »gentlemannen», som blifvit ruinerad genom

hjälpsamhet mot sina vänner, men som bär drinkarens igenkänningsmärke,

f. d. officeren, som handskats ovarligt med kassorna, kvinnan, som blifvit

förförd af sin principal och sedan ej får visa sig i familjen.

Bland detta lefvande material är det som Petersburgs detektivkår arbetar.

Man kan ej förneka, att dess arbete är både svårt och otacksamt. Lyckas

man, får man likväl föga erkännande. Det gäller för dessa detektiver att

studera de olika typerna och deras vanor för att bilda sig ett omdöme,

hvilket skall ligga till grund för undersökningar, när ett brott begås, ett

psykologiskt studium af stort intresse.

Också är det säkert, att i hvarje nattasyl finnes en eller flera detektiver.

Deras närvaro är äfven nödvändig från den synpunkt, att man ofta

uppspårar begångna brott i asylerna eller kommer sådana, som skola begås,

på spåren.

Mördareklassen finner man vanligen bland bönderna. Dessa äro

okunniga, råa och sakna känslor. För många af dem är mordet ej värre än

en vanlig slakt, men resultatet är så mycket mer inkomstbringande.

Ett »traktir».

De flesta morden begås under jul och påsk, då tvister uppstå bland

de öfverlastade i »traktirerna», hvarmed förstås de ställen, där utskänkning

äger rum. Mycket behöfs emellertid ej för att hindra brotten, ett ord

räcker ofta, men det är ej sagdt, att det blir fälldt.

En dag hade två män och en kvinna kommit öfverens om att mörda

en rik jude, som bodde i en af Petersburgs utkanter. De uppgjorde en

plan och begåfvo sig mot aftonen till stället.

Då de måste undersöka terrängen, innan de skredo till handling,

skickade de en af karlarna till huset, som låg inuti en trädgård.

Under tiden visade kvinnan oförsiktigt nog ett fickur, som hon stulit

under dagens lopp. Den kvarvarande mannen ville rycka det från henne,

men då hon hotade att ropa på hjälp, stötte han knifven i henne och

dödade henne.

Mannen, som verkställt rekognoseringen, kom tillbaka, fick en förklaring,

och så gingo de två att fullborda mordet mot den rike juden.

Brottslingarna rekryteras från alla samhällslager, från aristokratien ned

till bönderna. Men det ges många, som begå lagstridiga handlingar, hvilka

dock ej rubriceras som brott af den stora allmänheten. Det är

revolutionärerna, som utföra dödsdomar öfver för dem obehagliga personer.

Dessa brottslingar söker man ej i nattasylerna. Ofta befinna de sig i

en hög social ställning, men offra allt för sina idéer.

»Herre, gif mig en slant!»Fattigdom och korruption.

»Herre, gif mig en slant, och jag skall bedja till Gud för er», är en

stående fras i Petersburg och en ung eller gammal, en arbetsför

eller en skrumpen hand stickes fram mot den promenerande med en bön,

som kanske dikteras af nöden, men kanske lika ofta af lättjan.

Fattigdomen, väcker främlingens stora medlidande, då han först sätter

sin fot på stadens gator. Då han anropas för hvart hundrade steg blir

han till slut ond, ty han ger ut slant på slant och dock tar denna

tiggande hop aldrig slut. Han blir ond på sig själf, som börjar ackordera

om han skall ge mer eller ej, han blir ond på tiggarna, hvilka ej visa

den ringaste försyn för honom, och han tycker, att de borde skona honom,

liksom visste de att han redan gifvit bort alla småslantar. Förtretligheten

varar dock ej länge. Den efterträdes af liknöjdhet, och till slut är det

sällan man öppnar portmonnän för en hjälpsökande och då i regel af

grava skäl.

Fattigdomen beror af många faktorer; klimatet, bristen på arbete,

individens temperament, seder, religiösa föreställningar, ekonomiska kriser,

bristande arbetsduglighet.

Man kan ej definiera fattigdomen, ty det är ett relativt begrepp. Mången

hög herre i Petersburg anser den fattig, som rör sig med en bagatell af

20—3°,000 rubel om året, och man beklagar den olycklige, som ju inte

kan bereda något nöje åt familjen. Andra åter anse sig rika med ett par

tusen rubels årsinkomst.

Antar man för att få en utgångspunkt den ryska lagen till auktoritet,

finner man, att denna delar fattigdomen i tre delar: fullständig nöd, armod

och brist på dagligt bröd. Samma lag fäster hänsyn till brott, hvilka

begås af fattigdom.

En änka, moder till två barn, står inför domstolen, tilltalad för

bedrägeri. Hon har under falsk uppgift att hon tjänar hos en bekant fru,

tillnarrat sig bröd från ett bageri, men då räkningen kom, upptäcktes

bedrägeriet.

Hon förklarar, att hon gjort så, emedan hennes barn svälta och hon

saknar medel att köpa dem vore det så den enklaste föda. Tigga vill hon icke.

Domaren pröfvar hennes uppgifter och

finner dem vara med sanna förhållandet

öfver-ensstämmande. Hon dömes till några kopeks

böter, och domaren erlägger själf beloppet.

En vagabond stjäl ett stycke korf i

saluhallen och gripes på bar gärning. Han

erkänner sitt brott, men säger sig ej ha ätit

på två dagar, och detta anses som en så

förmildrande omständighet, att han frikännes,

ehuru under förmaningar att ej förnya

förseelsen.

Petersburg går en evolution till mötes. Det

är en utveckling till godt och ondt, som

försiggår inom alla samhällslager.

Tiggargubbe.

Detta lif för dagen, som många individer

och många familjer lefva, medför sina

obevekliga konsekvenser. Ena stunden kan manha öfverflöd på pengar, den andra åter råder sådan brist, att nöden gör

sitt inträde. Man realiserar då sina tillgångar, och pantbanken

härbärgerar dem vanligen för alltid. Förstode man att spara, skulle dessa

spontana fattigdomsperioder ej återkomma så ofta och nöden skulle ej ta en

så skrikande gestalt, som den gör. Men nöjet för stunden lockar och

narrar den lättsinnige att öfverskrida den dagliga budgeten. Komma så

hunger och elände. Missnöjet växer, och man vill till sin egen ursäkt

skylla missförhållandet på andra, ofta på politiska orsaker.

En annan, sjuklig tidens företeelse är smaken för lyx, som följer med

de ökade behofven. Dessa skapa artificiella medel för att kunna

tillgodoses, och ett bland dessa äro mutorna. Det är inom de högsta klasserna

och inom de lägsta ämbetsmannaklasserna, som mutorna florera. Man kan

bo månadtals i Petersburg utan att märka att dessa finnas till — om man

är turist. Så till vida måste man taga bort öfverdrifna föreställningar,

som gå ut på, att man måste kasta ut en rubel hit och en rubel dit i mutor,

blott man kommer inom ryskt område. Annorlunda ställer det sig för

köpmannen, som vill förtulla sina varor eller skaffa sig vissa licenser, af

hvilka han kan draga fördel för sin rörelse. Mutornas storlek varierar,

men i själfva verket äro de mindre än man är benägen att tro.

Njutningslystnaden har genom exemplets makt trängt ned till de lägre

lagren från de högre. Dessa senare ha lättare för att skaffa sig detta

lifvets goda, och har man en gång gifvit sig in i hvirfveln, är det svårt

att komma ur densamma. Det luxuösa lifvet blir en vana. När

hjälpkällorna utsina, börjar korruptionen. Inte alla högre ämbetsmän kunna

öfvergå till prästståndet, sedan de förslösat sin förmögenhet, för att genom

detta yrke skaffa sig de efterlängtade inkomsterna. Karriären går fort

inom prästerskapet, om man har protektion, och dess högsta grader lämna

rikliga tillfällen till att skaffa sig guld och med det njutningarna. Man

måste, om man ej kan välja denna nya lefnadsbana, tillgripa andra

utvägar för att utestänga fattigdomen, och har man enskilda eller offentliga

kassor i sin vård, kunna dessa tullas på ett mer eller mindre raffineradt

sätt, ja rent af delas af flera personer.

Andra åter, som lefvat öfver sina tillgångar, befinna sig ej i den

belägenhet, att de kunna på detta ohederliga sätt skaffa sig medel. Vägen

utför går snabbt, och de inträda fort i de fattiges led, ty de hvarkenkunna eller vilja arbeta. Ännu gå de klädda i sina utslitna

ämbetsuni-former, ty de ha rätt därtill. Fattigdomen kan ej beröfva dem uniformen.

Det är ej ovanligt att få se generaler med solkiga pälskragar och föga

rena kappor, orakade, med alkoholistens pussiga anlete, trängas med

slödd-ret i de sämre nöjesetablissementen, en syn som man först tror vara en

synvilla.

Det var sent en afton, strax före midnatt. På sommarteatern ute i

trädgården uppfördes en slipprig operett, som ifrigt bisserades af publiken,

hvilken till nästan sista plats lagt beslag på bänkarna framför. Rundt

omkring denna provisoriska amfiteater trängdes de mindre bemedlade,

En sommarteater.

som ej löst biljett. En barriär hindrade dem att komma de mer lyckligt

lottade för nära.

Bland denna gratispublik befann sig en liten man, klädd i

generalsuniform. Mössan hade förlorat sin ursprungliga form, kappan låg i

talrika veck, en relik, som luktade orenlighet på långt afstånd, och som

vid närmare skärskådande led af många bristfälligheter, hvilka ägaren ej

ens brytt sig om att nödtorftigt reparera.

Några steg från generalen står en civilklädd gubbe, iklädd en

blanksliten cylinderhatt. Ena brättet har lossnat och är hopsydt med kullen, så

att de grofva trådarna synas. Han bär en alldeles för vid öfverrock,

flottig och med slitna kantband, men i ena rockuppslaget synes en blomma,

och han svänger ett par handskar af och an på ett nonchalant sätt. Såsnart en kvinna går förbi, betraktar han henne kritiskt, med konnässörens

öga, och följer henne med blicken, så länge han kan, om hon väckt hans

intresse.

Hans matta, sura ögon glindra till, och ur mungiporna rinner saliven.

Kan han komma åt, närmar han sig någon af kokotterna, som betrakta

de spelande, och han skrubbar sig mot henne, tills hon vänder sig om.

Hon ser genast, att detta icke är något för henne och tar ett steg åt

sidan, i det hon otåligt rycker på axlarna.

Han tänker uppsöka ett nytt offer, sedan han satt pincenezen tillrätta,

ty den har glidit nedåt på ena sidan.

Under ronden stöter han till generalen. Ett utrop af ömsesidigt

igenkännande, och de två falla i hvarandras armar. En kyss växlas, och ett

lifligt samtal börjas, utan att de fästa det ringaste afseende på de

kring-ståendes hyssningar och missbelåtenhet.

Den ene dyrkar Bachus, den andra Venus, och båda ha sjunkit så djupt

som någon kan sjunka. Arm i arm gå de till restaurangen. Alltid äga

de några kopek, och den civile anförtror sin vän, att han tänker vänta

ända till klockan fem eller sex på morgonen. Då ha de kokotter, som

ej funnit beskyddare, sänkt sina anspråk, och han kan få en för en rubel,

kanske 50 kopek, ehuru hon inte är af den bästa sorten.

Båda äro gubbar, som stappla på graf vens brädd. *

Inne i hopen står en mager, ung man. Han är klädd i uniform,

antagligen student. Han är nästan orörlig, men hans ögon följa de

promenerande med en intensitet, som måste bero på särskilda orsaker.

Damerna intressera honom ej, men herrarna så mycket mer, och det ligger

något visst i hans blick, som injagar afsky hos betraktaren. Plötsligen

tilltalas han af en äldre herre. De tala med så låg röst, att de

kring-stående ej uppfatta hvad de säga, och efter ett par minuter gå de arm i

arm ur trädgården, hvarvid den äldre slukar den yngre med blickar, som

kunna kallas förälskade, om det ej vore att vanhelga detta ord.

Också vägen utför.

Fattigdomen skapar många förvärfskällor, af hvilka flera, kanske de

flesta äro af orent ursprung. Tiggeriet är den mildaste formen. Pederaster,

som bjuda ut sig, är en annan företeelse, och deras yrke har icke uppstått

af böjelse för lasten utan af förvärfsbegär. Har en pederast slagit klornai ett offer, kan det plockas bit för bit, och detta ej blott genom att ockra

på hans passion. Sedan kommer utpressningen, ett vapen användt mot

dem, hvilka frukta för den offentliga skandalen.

Utpressningen är den bästa guldfloden, som kan anlitas länge och väl

och ibland från flera håll samtidigt. Mot detta ofog står polisen i de

Sådana som fått arbete.

flesta fall maktlös, i synnerhet som det mellan kunder och utöfvare af

lasten finnes ett slags frimureri, i hvilket en vanlig dödlig ej blir invigd.

Det är fattigdom och nöjeslystnad, som framtvingat denna skuggsida

af det mänskliga lifvet och som leder sina anor från Orienten. När de

som bjudit ut sig fått ihop en sparad styfver, fira de sina orgier, i hvilka

det kvinnliga elementet erhåller en oanadt framstående plats.

Det är ej enbart gatans barn, som uppträda på detta sätt. En af dem,

som tagit lasten på entreprenad, är den »bildade bonden».tillgången på arbetskraft blir således mycket större än efterfrågan. Dessa

arma människor äro ej i stånd att lämna staden af brist på reskassa, och

så slå de sig ned öfverallt, ökande ej blott antalet fattiga utan äfven

sänkande fattigdomsnivån. Eländet trotsar all beskrifning, i synnerhet som

den okunniga hopen ej är i stånd att på något sätt taga hand om sig

själf, utan sjunker allt djupare och djupare i tiggeri och brott.

A min o//. Petersburg. 6

Till Petersburg strömma bönderna massvis, ditlockade af öfverdrifna

berättelser om stadens rikedomar, nöjen, lättheten att förtjäna pengar.

Eller ock kan man ej lifnära sig af kommunens jord, hvilken fått för

många munnar att föda. Oaktadt en noggrann passvisitering och därmed

följande utgallring af de nykomna, äro dessa att räkna i tusental, och

Till Petersburg- strömma massvis bönder.De mer intelligenta och företagsamma lyckas dock slå sig fram på de

andras bekostnad. Denna klass har en inre imitationstalang, som är

medfödd, men verkar så att man hälst efterapar de dåliga sidorna, kanske

därför att dessa framträda mest.

Främst se de dessa på maktens tinnar, som lefva lifvets fullhet i sus och

dus. En längtan att komma i åtnjutande af samma fördelar griper den fattige,

och till slut blir detta en passion, hvilken lägger beslag på dem så helt

och hållet, att de glömma allt blott för att få tillfredsställa drifterna.

Deras inneboende handlingskraft

koncentrerar sig på målets ernående, och

medlen härför må bli hvilka som hälst.

Det är dessa individer, som till stort

antal öfvergå till pederaster, ehuru de ej

sky rån, stöld eller mord, blott de vinna

hvad de eftertrakta. Många af dem

antaga later, hvilka de kopierat från de

bättre klasserna, och dessa individer äro

de farligaste, huggormarna bland snokarna.

Ofta uppträda de under förklädnad.

Deras förmåga att uppleta offren är

fenomenal och står ej efter deras psykologiska

studier af den eröfrade, ty det är

nödvändigt att invagga denna i säkerhet för

att sedan så mycket mer framgångsfullt

kunna kompromettera honom, om så skulle

behöfvas.

Sedan arrangeras en scen med oväntadt uppträdande vittnen. Saken

måste nedtystas, ty offret utgör kanske en bemärkt person, hvars renommé

för alltid skulle vara förstördt, om hans hemlighet komme ut. Han

betalar för att undgå skandalen, och sedan utsuges han successivt,

hänsynslöst, pockande, utan möjlighet att bli fri, så framt han ej kan befrias från

sina plågoandar genom relationer hos polis eller gendarmeri.

Polisen visar god vilja i Petersburg och äfven förmåga. Det är en af

världens bästa detektivkårer trots sitt rykte, och den har ju stäudig praktik

i alla yrkesgrenar, kanske långt mer än både Londons, Berlins och Paris!

Skådespelare Samin i vagabondroll.Men när offren göra gemensam sak med brottslingarna står äfven den

mest durkdrifna polismyndighet maktlös.

De höga hyresafgifterna tvingar den fattigare befolkningen att sammanbo.

Massor af »inneboende» befolka de stora hyreskasernerna, och i och med

detsamma har lasten fått en god jordmån. Intet smittar som exemplet.

Ett armodets barn.

När en person, som kämpar med armodet, ser att en annan i hans närhet

med lätthet skaffar sig pengar låt vara genom ett brottsligt tilltag, tröttnar

han till slut att lefva under ständig brist men med bibehållen heder.

Kanske lockas han också af den andres anbud att få deltaga i företag

och af hans försäkran om det ofarliga i att göra detta. Risken är liten

men förtjänsten stor. Han blir säkrare och säkrare, och till slut är han

lika långt hunnen på brottets bana som sin läromästare.Den, som en gång sett en af dessa eländets boningar, glömmer dem

ej så snart. Det luktar unket af dem, och smuts, en aldrig sinande smuts

är det, som mest utmärker stället.

I denna omgifning röra människorna sig. Barnen få från första stunden

den uppfattning, att allt är som det bör vara och uppväxa i den

föreställningen med fröet till brott i sitt blod.

Från fattigkvarteret.

Intet kan häjda denna uppfostran, ty den är så fast rotad. Modern

säljer sitt barn, sedan hon själf ej längre kan dra fördel af sina behag,

fadern säljer båda för att skaffa sig sin vodka och umgänget med andra

kvinnor.

Detta är armodets uslaste sidor, den obevekliga konsekvensen af

fattigdomens lag.

Kan man undra öfver, att petersburgaren tar fram portemonnän i tid

och otid! Han vet, att han kanske genom sin gåfva kan förhindra åt-minstone ett brott, och detta är ett vackert drag. »Hällre ge åt tio

ovärdiga och en värdig än att genom en uraktlåtenhet komma denna att

falla», så resonnerar man.

Det ges hyreskaserner, hvilka rymma tusentals personer, det ges en

mångfald af nattasyler, men intet räcker, och lade man också ned

millioner rubler — välgörenheten är mycket stor — skulle dock alltid en

brist förefinnas.

En asyl för gamla soldater.

Först med höjandet af det allmänna moraliska tillståndet kan en

förbättring inträda. Man gör också stora ansträngningar för

upplysningsarbetet, men fältet är stort och utsädet litet, så att reformen skrider ej

fort fram.

Frestelserna äro också många, karaktären så hjälplöst svag, och mot

detta onda stå de, som bekämpa det, maktlösa.

När familjefadern faller ifrån, börjar också fattigdomen för många, som

ej tänkt att ställa för sig med tanken på framtiden. Vill man också

arbeta, är det ej sagdt att tillfälle härtill erbjudes. Tusentals af de lägre

ämbetsmannafamiljerna ha med ens vid familjefaderns frånfälle sett sig

ruinerade, och döttrarna föra en hård strid för att sedan hemfalla åt gataneller prostitutionen, under det att sönerna sjunka än djupare, om ingen

räddande hand utsträckes mot dem.

Den ryska staten gör aktningsvärda försök att sätta en hämsko härför.

Kejsarinnan är en ledande kraft, när det gäller stödja »pauvres honteux».

Många institutioner äro upprättade, hvilka ge gratisuppfostran åt söner

till ämbetsmän.

Härom talas likväl ej så mycket inom de bredare lagren, hvilka ej vilja

ge erkännande åt öfverklassens kulturella och moraliska arbete, kanske

därför att dessa kritici se, att lasten trifves äfven bland de höga eller

ock därför att politiska, divergerande meningar ofta förvilla omdömet i

andra frågor af rent social natur.

Mycket beror Petersburgs fattigdom af yttre orsaker, men mycket beror

den också på individerna själfva, deras håglöshet, deras njutningslystnad

och denna brist på förstånd att sörja för morgondagen.

I stadens inre visar sig armodet blott i form af tiggeri eller ett och

annat brott. Polisens annaler kunna ge godt besked huru det är ställdt

i öfrigt, men hvad man där erfar tränger ej ut till den stora allmänheten.

Man har ett behof att dölja uselheten, liksom den spetälske ej vill visa

sina hemska sår.

Och detta kan ju ej förundra någon.

Ingen vill tala om sina egna lyten.

Det älskvärda och det icke älskvärda Petersburg.

»VI petersburgare äro inga orientaliska barbarer, men vi äro inte häller

västerlänningar», förklarade vid ett tillfälle en kosmopolitiskt anlagd,

rysk diplomatfru. Hon bifogade älskvärdt den upplysning, att om man

ville se något exklusivt ryskt borde man inte bege sig till Newas stränder,

utan till det inre af Ryssland, främst Moskwa.

Detta är sant. Petersburg är icke så typiskt ryskt som tsarernas gamla

kröningsstad, men det är minst lika intressant att studera just genom de

kontraster, hvilka uppstå vid brytningen mellan västerländsk och asiatisk

kultur. Liksom Newas böljor möta Östersjöns i bukten vid Kronstadt,

träda här olika åskådningssätt hvarandra till mötes, å ena sidan ditburna

af europeisk banbrytarekraft, å andra sidan mötande orientalisk seghet

och fasthållande vid traditionen. Denna dualism ställer Petersburg ensamt

för sig, isolerar det från det öfriga Ryssland, skapar en särställning, som

måste öka intresset hos den, som vill tränga längre än till ytan och se

hvad staden går för. Och framför allt ger ett dylikt studium förklaring

på mycket, som synes främlingen oförklarligt, ty det är från Petersburg

som det mäktiga tsarriket styres. Alla dessa mer eller mindre fina trådar,

hvilka hopfästa ett land, sammansatt af så olika folkelement, så många

divergerande åskådningssätt, så oerhördt olika seder och bruk, utgå från

ämbetsverken och från Vinterpalatset, som dock nu sörjer frånvaron af

härskaren af Guds nåde, men där hans önskningar och befallningar

likväl omsättas i praktiken.

Stolypin har sitt residens i Vinterpalatset, där hans skrifbord står väl

skyddadt bakom pansarplåtsbeklädda fönster, och från hans skrifrum är

telefontråden dragen direkt till tsarens enskilda arbetsrum i Tsarskoje Selo.

Men det är från inrikesministerns palats, som de stora massorna hållas

i styr, ty han är chef för polisen och gendarmeriet i hela Ryssland.

I Petersburg äro ämbetsverken hopade, hit har man förlagt eliten af

militären, här befinna sig landets förnämsta lärosäten. Ämbetsmannen,

militären, studenten, alla vilja roa sig, och nöjet har tagit en säregen

form. Ett folk, som har så diminutivt liten politisk frihet som det ryska

och äger så obetydlig bestämmelserätt i yttre och inre politiska frågor,

kan — och detta bevisar historien — gå till öfverdrift på de områden,

där tvång ej råder, och är folket af slaviskt ursprung, skall man vara

Inrikesministerns palats.

förvissad om, att det skattar åt sina passioner i just den riktning som

skänker glömska för stunden. Spel, kvinnor, bordets njutningar locka

med förförisk glans, och kring dessa grupperas de nöjeslystna och bilda

falanger, hvilka dyrka Merkurius, Venus och Bacchus så ofta tillfället

bjuder.

Men som en ren motsats framstå alla dessa trälande, arbetsamma,

kunskapstörstande män och kvinnor, hvilka föra en daglig, nästan

hopplös kamp för sin egen och andras höjande i intellektuellt och sedligthänseende, personer, hvilka ej namngifvas i tidningarna, ej söka spela

någon politisk roll eller göra en lysande karriär, och af sådana

själfför-sakande martyrer finnes det tusentals inom Petersburgs område.

Åfven här framstår kontrasten i skarp dager. Det finnes petersburgare,

som aldrig satt sin fot inom trösklarna på de lätta teatrarna, men som

äro fullständigt bevandrade inom operans, det högre dramats, vetenskapens,

konstens och litteraturens områden.

Höga vederbörande göra allt för att underhålla det lätta folklynnet och

skaffa petersburgaren de distraktioner, hvaraf han är i behof, och härvid

Bouffes, en bland de lättare somniarteatrarna.

tar man hänsyn till de olika samhällslagrens önskemål. Hvar och en har

nämligen sin smakriktning, och den skall tillgodoses. Sällan blandar

polisen sig i nöjesföretagen, och då den så gör, må först som sist

påpekas, att det icke är för tidigt, snarare för sent som censuren lägger

sin hand på företaget.

Roar man sig i Petersburg, roar man sig grundligt.

Bland de högre nöjena står baletten. Den åtnjuter statsunderstöd lika

väl som operan.

De lägre lagren ha Narodni Döme — Folkets hus — med variété,

kinematograf och opera, en institution, som utgör en heder för stadenoch är värd sitt särskilda kapitel, ty man har offrat tid, arbete och pengar

på ett icke egoistiskt sätt.

Mängden af muséer, institut och vetenskapliga anstalter är

anmärknings-värdt stor och står i proportion till den allt mer vaknande törsten efter

kunskap.

En af operabalettens skönheter.

Sedan gammalt har ryssen namn om sig att vara språkkunnig. Inom

de bildade klasserna talar man vanligen ogeneradt franska och tyska, i

de flesta fall utan nämnvärd brytning. Engelskan har icke fått den fasta

ställning som de förstnämnda språken, men en invasion af engelska

guvernanter håller på att bana väg för det britiska tungomålet.

Man påstår dock att språkstudierna äro på retur, men om så är, kan

främlingen ej märka det. Ryssland vill vara ryskt, och då vill man mer

än förut varit fallet odla sitt eget modersmål. Förut ville societeten

blott tala franska.t

Ryssens förmåga att kunna konversera på ett annat tungomål än hans

eget, som är så svårlärdt, hans önskan att alltid visa sig älskvärd och

tillmötesgående gör, att man snart kommer på god fot med honom.

Innan tio minuter gått, är han färdig att tala om allt under himmel och

jord med en uppriktighet, som skulle förefalla konstlad, om den ej vore

så ursprunglig och naturlig. Han är välvillig, och han menar hvad han

säger, men man måste alltid komma ihåg, att han är en

stämnings-människa. Genom en bagatell kan harmonien störas.

Folkets hus.

Petersburgaren — mannen — är rent af kvinnligt känslig. Han kan

liksom en kvinna föra konversation med en person och samtidigt lyssna

till ett annat samtal, som hålles inom räckvidden för hans hörsel. Han

fattar snabbt, tar meningen, innan den är utsagd. Detta gäller ej enbart

den bildade ryssen; istvoschiken, bonden från landet, fattar inom sin

intelligenssfer lika snabbt. Man vill hjälpa den man talar med, och man

gör det, så att det ej blir obehagligt, ty det finnes intet öfversitteri i

själfva tillvägagångssättet.

När ryssen vill »vara sann» måste man dock fatta detta från hans egen

synpunkt. Lofvar han i dag ett, så menar han det. Om morgondagenmedför en disharmoni i hans synpunkt, bryter han sitt löfte, ty han vill

fortfarande vara sann, och det vore han ej, om han hycklade känslor,

hvilka han ej hyser.

Misstänker han argan list, förändras hans uppförande som genom ett

trollslag.

Vi göra ett besök i en af hallarna i ändamål att taga reda på priserna

på de olika matvarorna. Man täflar om att visa hvad man har och

hugger ej allt för mycket till i priset, så att prutmånen skall bli för stor.

1 i " • V

■H

En af hallarna.

Inom kort har en intresserad, förklädesbeväpnad hop samlat sig och

lämnar oss goda råd och upplysningar. Besöket af främlingar är kärkommet.

Allt andas gemyt och välvilja. Man skrattar och pratar och skuffar fram

en individ, som påstås kunna tala svenska, och som mycket riktigt

idisslar fram: »jack sälje gute grensaker, micke bra.»

Naturligtvis är det omöjligt att i minnet fasthålla hvad svin-, kalf- och

oxkött kostar per pud, hvarför vi nödgas ta fram anteckningsboken, en

naivitet i uppfattningen, som endast kan förlåtas den okunnige.

Hopen minskas genast. Först försvinner den s. k. svensktalande.

Rätta uttrycket är, att han smiter, ty hans sortie sker underbart snabbtoch oförmärkt. Med honom följer snart större delen af skaran, och till

slut återstår blott ett par personer, hvilka med alla tecken till fruktan

besvara de oskyldiga frågorna.

Förklaringen till det störda nöjet är mycket enkel. Man tror, att

polisen anställer någon slags razzia, och tecknet härtill är »protokollet», ty

att man för det mycket fruktade protokollet, kunna alla genast se.

Det lägre folkets uppfattning om höga herrar är säregen. Vill man

injaga respekt — och hvem vill ej det — duger det ej att visa sig

undfallande, utan man skall uppträda säkert. Har man något skrifvet att

uppvisa för polis, poster eller museivaktare, banar detta vägen mycket

lättare än mutor. Vare det sagdt först som sist: mutor behöfver

främlingen aldrig anlita för att han skall vinna sitt mål, så framt det ej gäller

affärer. Man visar sig alltid förekommande vare sig önskan uppställes

att få se museerna kanske på tider, då dessa officiellt äro stängda eller

det gäller att få följa med polisen på en af dess razzior.

Räcker man upp sitt pass, har detta en magisk verkan. Främlingen

har långt större friheter i Petersburg än den infödde stadsbon själf.

Men man bör ej visa sig ödmjuk och bönfallande, ty detta är en

egenskap, hvilken föga uppskattas. Sparkar man upp dörren, ryter åt

schweitzaren — dörrvaktaren — och förebrår honom, att han ej passar

på ens egen höga person, får mannen respekt för en och gör allt för att

vara till behag. Går man åter in, lyfter höfligt på batten och framsäger

sin fråga, möter man en hög herre, som ger knapphändiga svar i

öfver-lägsen ton. På en hvars individualitet beror således huru man vill bli

bemött.

Drickspengarna — som alltid böra vara rikliga, om man vill bibehålla

allas aktning — utdelas med samma grandezza och förakt. Då stiga de

i värde för den, som emottar dem, och hvarför skulle man inte vilja

bereda honom den lilla glädjen?

Denna slaviska uppfattning kan sträcka sig ganska långt upp i

graderna. Den infödde petersburgaren är för mycket västerländsk af sig för

att ej själf begagna medlet och han imponeras ej däraf, men det slår rätt

användt an till och med på så högt stående personer som kaukasiska

furstar.

Det är en soaré hos en af »the upper ten», och där befinner sig blandgästerna en furste från Kaukasien, en präktig, manlig typ, som rör sig

med ståtliga later och med ett visst förakt ser ned på ryssarna.

Kaukasien är ett oroligt hörn, och de vilda bergsborna älska inte det ryska

väldet, men de äro ej häller rädda att visa detta.

»Det är en riktig karl, han låter inte kujonera sig», säger främlingen till

en bekant, som står i närheten, och som är kännare af ryska förhållanden.

»Tror ni det!» svarar den tilltalade lakoniskt och går fram till det

beundrade exemplaret af manlig kraft.

Då fursten ser den andre nalkas, drages hans mun till ett välvilligt

leende, ty de äro gamla bekanta. Under samtalets lopp behandlas fursten

på ett rent af oförskämdt högdraget sätt, hvilket måste väcka förvåning

hos iakttagaren. Ju längre samtalet blir, desto mer ödmjuk och krypande

visar sig mannen från Kaukasien, som har fursteblod i sina ådror, och

det är med en djup bugning, som han tar afsked af sin högdragne vän.

»Så skall man ta dem!» hälsar denne vid återkomsten.

Visserligen utvisar statistiken i Petersburg ej mindre antal brott än i

andra storstäder, och drifkrafterna, som tvinga individerna att gå utanför

lagen, äro nog desamma, men man kan ej förneka en viss godmodighet

äfven vid åtskilliga brottsliga företag. Redan de öfverlastade ge

anledning till eftertanke. Under påsken — i synnerhet efter påskdagen, då

fastans hårda tyglar släppas lösa — uppträda de i stort antal och

representera alla grader af rus, från den lindrigt raglande till den, som tagit

sin tillflykt till husväggen eller sofver ruset af sig i rännstenen. Men

de ofreda ingen, utan gå sin väg fram så godt de kunna, under det att

ett belåtet leende krusar läpparna. Många af de relativt nyktrare ta hand

om sina redlösa kamrater, och det är ibland underliga figurer, som draga

omkring på gatorna. Ingen bryr sig om dem, ej ens polisen. Ruset är

en så obetydlig förseelse, att man gärna ser genom fingrarna med det.

Helt annat blir förhållandet med de passlösa. Dem gör man ej så

många omständigheter med, innan man arresterar dem och för dem inför

Pontius Pilatus. Men deras öde är ej så farligt som man föreställer sig,

ty den ryska stadspolisen är ej så hård af sig som ryktet velat göra

troligt, förutsatt att det gäller obetydliga förseelser.

Nationens godmodighet tar sig äfven ett annat uttryck, som skapat

ett af Petersburgs mindre behagliga sidor — tiggeriet.Man ger, oftast utan den ringaste urskillning, till höger och vänster,

lika gärna åt den arbetsföre mannen som ej ser ut att lida någon nöd

som till den torftiga kvinnan med dibarnet på armen. Hvem kan ha

hjärta att neka, då nöden står för dörren! Vid detta gifvande räknar

man mycket litet med egna medel: man ger så länge man kan, och sedan

blir man ledsen, då man inte har mera. Och sällan ser man någon ge

mindre än 5—10 kopek (io—20 öre), ty man bör hålla på sin egen

värdighet.

Petersburgaren har fordom — före rysk-japanska kriget eller »kriget»

som det kallas — strött pengar omkring sig: nu har han blifvit betydligt

mer förståndig, och det är nödvändigheten, som blifvit hans läromästare.

Passlösa som man arresterat.

Ännu händer det likväl, att han i ett anfall af glädjefeber kastar rublarna

till höger och vänster, och han bryr sig därvid inte alls om, huruvida

han får valuta för pengarna eller ej. Detta är typiskt i alla hans

handlingar. Han kan ge hundra rubel för en middag, som är värd högst 25,

lika väl som han betalar en cylinderhatt med 15 rubel, då den ej är

värd 6.

Det ges många människor, förutom tiggarna, hviika draga fördel af

denna det lättsinniga Petersburgs tillvägagångssätt. Kokotter, aktriser,

balettdivor, restauranger, juvelerare, fournissörer, alla komma med horribla

fordringar eller räkningar, hviika betalas utan afprutning, huru oskäliga

de än äro. Man reflekterar ej öfver huruvida man öfverbetalar eller ej,och är skulden väl likviderad har man blott skakat af sig ett obehag.

Till slut kan ruinen komma och med den frestelserna. Mången faller

för att aldrig mera resa sig.

Men det ges en annan värld för sig inom Petersburg, som reflekterar

skarpare. Det är den, som tillhör »intelligensen» och som kämpar med

ekonomiska svårigheter eller åtminstone ej har det öfverflöd på denna

världens goda, som de bättre lottade. Här undersöker husmodern för-

Krupenski, en af de svarte, medlem af Duman.

hållandena med sparsamhetens blick. Hon tar reda på hvar man köper

den eller den artikeln för billigaste pris, och hon blir ett formligt

upp-slagslexikon, som kan rådfrågas, när man vill göra uppköp och få bästa

vara för minsta belopp. Hon vet på pricken huru mycket man kan pruta

och hvad artikeln i fråga är värd, hon leder en direkt till billigaste butiken,

ty hon har erfarenhet, oftast dyrt förvärfvad.

Denna hennes specialitet skaffar henne respekt, i synnerhet från mannen,

som ej lärt sig att taga vara på styfrarna. Det dröjer ej länge, förr än

hon blir den, som tar hand om kassan, och detta i de flesta fall till

hushållets fromma.Peter-Pauls fästningens inre.

Om männen ha något kvinnligt hos sig, så ha kvinnorna i det stället

nästan manlig energi, och de ha mycket att säga och detta ej blott inom

hemmets område. Ofta äro de banbrytande inom områden, där man ej

väntat finna dem. De rekrytera till stort antal de revolutionäras led, och

mången kvinnohand har fattat om bomben eller revolvern.

För dessa revolutionärt sinnade är omnämnandet af svarta sotnian,

samlingen af »sanna, ryska män» detsamma som att måla den lede på

väggen. De bli entusiastiska i sin ifver att draga ned dessa

reaktionärer, och de spara ej uttryck eller anekdoter, hvilka bevisa »de svartas»

stora uselhet. Deras motståndare åter tala med både förakt och

fruktan om anarkisterna, och man pekar med vemod på porträttet af den

mördade familjefadern, hvilken fallit på sin post till tsarens och

fosterlandets gagn.

Här har man således åter en dualism, som framträder mycket skarpt i

en så stor ämbetsmannastad som Petersburg är. Man går delad i tvenne

läger, hvilka se på hvarandra med mer fientliga blickar än den ryska

hären såg på den japanska under krigets dagar, och denna afvoghet

framträder gång efter annan, antydande att vulkanens inre glöder. Under

tiden dansa de sorglösa på rosor, dagsländans lif, med fullt förtroende till

polisväsendets och gendarmeriets skyddsförmåga och det hot, som

Peter-Pauls-fästningens närhet injagar.

Ty där den reser sig vid Newas norra strand är den ej blott en

prydnad för staden utan ock ett värn för det bestående. Dess värde i

militäriskt hänseende är lika med noll, men dess moraliska effekt är så

mycket större, och den inger en viss bäfvan hos den djärfvaste, äfven

om han i frihet trampar dess borggårdar vid besök af kyrkan eller

»myntet».

»Man blir både glad och ledsen, när man ser Peter-Pauls-fästningen»,

yttrade en gång en ryss. »Det är vår Bastilj, men jag vet ej ens, om

vi skulle vilja vara af med den, ty den ger ett så pikant uttryck åt hela

omgifningen. Vore den jämnad med jorden, blefve den vackraste

strandbiten vi ha rent af banal. Vi hata den, men vi tycka ändå om att se

den under våra promenader.»

Stämningsmänniskor!

Drömmen är en del af deras lif och ingalunda den minsta.Också tycker ryssen om att sofva. Midt på dagen slumrar istvoschiken

i lycklig frigörelse för världslifvet på sin kuskbock. Strax bredvid sitter

tiggaren lutad mot järnräcket till Moika och tar sig en lur. Kyparen,

dvorniken och schweitzaren — port- och dörrvaktarna — stå lutade mot

väggen med slutna ögon, och de nedrullade gardinerna, som insläppa

Midt på dagen slumrar istvoschiken.

solen först sedan många timmar förflutit sedan dess uppgång, antyda, att

det burgna Petersburg älskar att hvila under morgontimmarna.

Detta drömlif sätter sin prägel på petersburgarens handlingar. Han

vill visa en dådkraft, som han drömt sig till, men han har ej förmåga

att utöfva den i verkligheten. Allt som är stort är skönt för honom,

och han vill gripa efter det.

Några få lyckas, och till dem höra »karriäristerna».

Dessa äro personer, hvilka önska stiga upp för maktens tinnar. De

äro sansade, fulla af beräkning, se förhållandena sådana de äro och ejsådana man inbillar sig att de äro. Också veta de mycket väl, att deras

egen kraft ej räcker till, men de räkna med gynnsamma faktorer och

begagna de resurser, som stå dem till buds.

Den förnämsta af dessa är »relationer».

Har man lyckats intressera en af dem, som icke bär svärdet förgäfves,

kan man börja sin karriär, och man skall snart stiga i graderna, om man

lyckats bibehålla intresset vid makt. Detta sker genom förekommande

artighet, uppmärksamhet mot den mäktiges damer, ett rätt uppskattande

af hans förtjänster och ett framhållande att" man inser deras omätlighet.

Tiggaren vid järnräcket.

Karriäristen kännes lätt igen på sitt mjuka sätt ej blott mot

beskyddaren och de som kunna gagna honom: han söker också göra sig

intressant för alla dem, som stå i gunst hos dessa herrar. Men falla dessa

i onåd och förlora sitt inflytande, är han den förste att affalla, och han

gör det ej ens med smak utan på ett rått och brutalt sätt.

Typiskt härför var general Linjewitschs begrafning. Den gamle mannen

hade fallit i onåd på grund af sin eftergifvenhet för de uppstudsiga i

Mandschuriet, och under ett besök i Petersburg strax före påsk 1908

förkylde han sig och dog.Af hans gamla krigskamrater, som delat lifsfaror, strapatser och obehag

under fälttåget, var det endast ett fåtal, hvilka vågade nalkas hans bår,

och för att erkänna sanningen var det också de duktigaste af dem, som

kommo.

En mycket bemärkt kårchef vågade ej utsätta sig för risken af tsarens

missnöje, men ville ej häller underlåta att taga afsked af sin forne för-

man. Han kompromissade med sig själf och löste frågan så att han stod

vid ingången till kyrkan, då kistan bars ut, men då denna placerats på

likvagnen, försvann han i lycklig okunnighet om att vara observerad.

Många äro dessa karriärister, som påträffas vid hofvet, armén, flottan,

ämbetsverken, ja kontoren. De kunna vara behagliga ända till öfverdrift,

men de kunna vara minst lika obehagliga när de ostentativt vända

ryggen åt dem, hvilka ej lysa i nådens strålande solsken.

Om dessa parasiter utveckla energi, så finnes det andra, hvilka rent af

skryta öfver, att de sakna denna egenskap.

Man kan kalla dem »dekadansintelligenser».

Med ett matt leende förklara de, att de inte göra anspråk på

handlingskraft. Deras nerver tillåta dem ej att göra detta. Samtidigt framhålla de

i oförtäckta ordalag, att deras intelligens står på den högsta nivå och att

med den finnes intet fel, snarare är den för skarp för omgifningen.

De ha sitt särskilda manér. Rörelserna äro slappa, litet slingrande.

Fingrarna röra sig nervöst och affekteradt, och de inta alltid en »pose»,

beräknad att ådraga dem allmänhetens uppmärksamhet, och det gör den,

ehuru antagligen sällan efter den måttstock dessa herrar tänkt sig.

Rösten är diskret, lågmäld, mjuk. Man insveper sin omgifning i

tonfall, mjuka som bomull och uppbygger honom med snilleprodukter,

hämtade ur hjärnkammarförrådet, men ej alltid af originell natur, ty den

talande skyr ej att stjäla sina visdomsord från filosofer, författare eller

andra, mer skapande förmågor.

Hans klädsel är ovårdad, ty han vill framhålla, att hans själslif är till

den grad utveckladt, att han glömmer det materiella. Och dock finnes

det ingen så beräknande som han. Hvarje gest är utstuderad, hvarje

fras på förhand uttänkt.

Petersburgs kvinna, den bildade, är nästan utan undantag älskvärd.

Det är hon, som tar hederspriset, och hon står i många hänseenden före

mannen.

Det låter som en paradox att påstå, att det ofria Petersburg i många

stycken liknar det fria Amerika.

Och dock är så fallet, i synnerhet hvad kvinnorna beträffar.

Dwarzowytorget.

Från vänster till höger: Vinterpalatset, Riksarkivet, Utrikes- och Finansministerierna.

Stadsdelar och gator.

PETERSBURG! Peterborough! Pétersbourg!

Staden heter Peterburg. Ofta säges man och man emellan Pitr.

Ingen nation har försyn för geografiska namn, ty dessa synas vara till

för att förvrängas, och med dem har man ej den ringaste pietet.

Däremot drar man sig för att döpa om en främlings familjenamn och ge

honom ett nytt för hvarje land han besöker. Att uttala en persons namn

korrekt anses för en uppmärksamhet.

Petersburg — låtom oss skatta åt fördomarna vi också och döpa om

staden — är deladt i flera stadsdelar.

Peterburgskaja är den äldsta, af tsar Peter I anlagda stadsdelen. På

densamma befinner sig Peter-Paulsfästningen, skild från ön genom en

dubbel vallgraf. Öster därom ligger Wiborgskaja, och i sydvästlig

riktning Wassilijewskaja, gemenligen kalladt Wassili Osstrow.

Eraelleitid har stadens tyngdpunkt sedan den store härskarens tid

blifvit förlagd från den norra till den södra newastranden. Dess

förnämsta del är Admiraltetskaja mellan Newa och Moika, Kasanskaja

mellan sistnämnda kanal och Jekaterinskijkanalen samt Sspasskaja mellan

Admiralitetstornet.

denna och Fontanka. Tvärs för dessa stadsdelar och skild från dem

genom Krujkowkanalen befinner sig Kolumenskaja. Utanför Fontanka ligga

från söder räknadt Narwskaja, Moskowskaja, Liteinaja,

Alexandro-New-skaja och Roschdjestwenskaja, således inalles tolf stadsdelar. Härtill

komma »öarna» och längst i norr Sstaraja och Nowaja Derewnja.

Af alla dessa stadsdelar är Admiraltetskaja den finaste. Inom dess

område finner man Vinterpalatset, storfurstarnas palats, Amiralitetet,

Senaten, Riksrådspalatset, Hufvudposten, Telegrafen, Stora Generalstaben,Hästgardet, Synoden, Riksarkivet, Krigsministeriet, Utrikes- och

Finansministerierna m. fl. byggnader, hvilka genom sin beskaffenhet befordrar

denna stadsdel till den främsta. Den härbärgerar, som af sagda framgår,

hufvudsakligen ämbetsverk. Från dess ungefärliga midt,

Alexanderträd-gården, utgå trenne af stadens största gator, Newskij Prospekt, Gorocho-

Peter den stores kyrka.

waja och Wasnessenskij Prospekt. Hvarhälst man befinner sig på

desamma ser man Amiralitetets spetsiga torn, ett ypperligt

orienterings-f öremål.

Inom Kasanskajas område påträffar man Rikskontrollet, Intendenturen,

en del banker och större handelsetablissement, inom Sspasskaja basarer,

Riksbanken, Dumans stadshus, Inrikesministeriet m. m.

På Wassili Osstrow anträffas Bergsinstitutet, Marinakademien,

Konstakademien, I. Kadettkåren, Vetenskapsakademien, Zoologiska museet,

Börsen m. fl.106

Peterburgskaja inrymmer bland annat Peter den stores vinterbostad

och hans kyrka, II. Kadettkåren, Medicinska institutet för kvinnor och

tsar Pauls militärskola.

Wiborgska stadsdelen är hufvudsakligen säte för fabriker, men där

påträffas äfven de förmögnare fabriksägarnas villor.

Söder om Fontanka antar Petersburg förstadsnatur och i dess

utkanter utmynna samtliga järnvägsförbindelser utom den till Finland, som

har sitt säte i Wiborgskaja. Den smalspåriga järnvägen till badorten

Ssestrorezk utgår från en liten station belägen norr om Kamenny

Osstrow.

Petersburgs förstäder utmärka sig icke alltid för renlighet, och

myndigheternas sträfvanden att åstadkomma en förbättring i de sanitära

förhållandena stranda ofta på den lägre befolkningens motvilja att ändra

sina vanor, misstron mot allt nytt eller okunnigheten.

Det ges hela kvarter, som bebos af fabriksarbetare, i Moskowskaja,

Roschdjestvenskaja, Peterburgskaja och Wiborgskaja, hvilka trotsa all

be-skrifning. Gatorna äro trånga, slippriga af smuts, riktiga pesthärdar, och

dock dväljas här lefvande varelser, hopträngda inom minimala områden.

Många af husen äro af trä med små, fuktiga, mögliga rum. I ett

dylikt bo i de flesta fall flera familjer, hvilka indela golfvet i olika rutor,

af hvilka hvarje familj har sin. Längs väggarna och ute på golfvet stå

sängarna, i hvilka flera personer ligga, oftast så tätt intill hvarandra, att

de ej kunna vända på sig.

På hyllorna vid väggarna finnes ej blott husgeråd, utan man ställer

också dit korgar eller lådor, i hvilka dibarnen placeras. Trasiga suddar,

som stoppas i de arma barnens mun, ersätta mjölken och komma dem

att för ett ögonblick upphöra med sina skrik. Under hyllorna hänga

de illaluktande klädespaltorna eller skodonen. Fönstren, som sällan

rengöras, insläppa en svag dager, och som de aldrig öppnas blir atmosfären

outhärdlig för alla andra än de ryska arbetarna.

Lämnar man rummet, kommer man ut i en lång, vanligen kolmörk

korridor, hvarvid man löper fara att stupa omkull på de föremål, som

stå hopradade bredvid hvarandra, och bland hvilka vaggorna med sina

skriande inevånare uppträda i pluralitet. Hvarhälst en ledig vrå finnes,

tages den i besittning. På ett ställe har en förtänksam individ hängtupp en hängmatta, på ett annat har man gjort en afbalkning för att där

härbärgera sex å sju barnungar under föräldrarnas frånvaro.

På många ställen finnes ej vattenledningsvatten i dessa kvarter: man

måste upphämta nevavatten antingen direkt ur floden eller ur kanalerna,

hvilka förorenas af kloaker eller ditkastadt afskräde.

Vindar och källare äro på samma sätt fyllda af en krälande,

myllrande massa. Om dagen, då det stora flertalet är spridt uti staden för

att arbeta eller tigga, är det större utrymme för barnen och de orkeslösa,

men hjälplösheten är då så mycket större.

Gårdarna utgöra samlingsplatser för det, som man ej vill ha inne i

rummen. Hit förläggas äfven afträdena, hvilka ej kunna beskrifvas. I

dessa sannskyldiga kloaker leka barnen.

Arbetarkvarteren äro verkliga pesthärdar. Här frodas allt hvad baciller

heter, och kopporna och koleran ligga och lura blott på ett tillfälle

att få bryta ut. Jordmånen är tillräckligt gynnsam för spridandet af

epidemier.

Någon gång desinficieras gårdarna. Dessa och rännstenarna fyllas då

med osläckt kalk, och luften stinker af karbol.

De välmenande försök, som göras att förbättra förhållandena, tjäna ej

till något. Man är rädd, att myndigheterna skola konfiskera en del af

ägodelarna eller köra bort hela familjer för att bereda utrymme, och hvart

skola de hemlösa då taga vägen?

Läkarna stå ej väl hos dessa fattiga, ■ okunniga stackare. Då dokforn

framhåller vådan af en sjukdom, skaffar man sig ej läkarehjälp, ty man

tror, att det blott är ett knep från hans sida för att få praktik, utan man

köper ett kors från föreningen Michael Archangel, och då är man säker

om, att farsoten ej skall angripa bäraren af amuletten.

På Wiborgssidan finnas många kliniker, tillhörande den

militärmedicinska akademien. Dessa arbeta ifrigt för befolkningens höjande och söka

inplanta kunskaper om hygienens betydelse. Ju längre in man tränger

i denna stadsdel, desto sämre bli förhållandena, och dessa nå sin kulmen

i smutshålet Ochta.

Koleran har länge hotat Petersburg, och den följer de stora

handelsvägarna från Indien. I Petersburg skall den säkert vinna fäste.

Newakajen i Liteinajas norra del anses mycket fashionabel. Här borhögaristokratien. I stadens östra del, längs Newa, befinna sig många varf

och fabriker.

Vid en blick på kartan finner man, att staden är uppdelad i många

delar genom flodens förgreningar och konstgjorda kanaler, Petersburgaren

gör sig häraf en kär anledning att likna den vid Nordens Venedig. De

nordligaste eller rättare sagdt de nordvästligaste delarna, som

otvifvelak-tigt äro de mest tilldragande, ligga likväl aflägset och ingå knappt i

föreställningen, då man vill tänka sig en totalbild af staden. Fastmer har

man det intrycket, att dessa öar äro något fristående för sig.

Strjelka.

Men ändock räcker Newa till att ge ett fördelaktigt intryck på

åskådaren, där den grenar sig vid Strjelka, ett intryck, som dock är beroende

på väderleksförhållandena, framför allt hvad sjömannen kallar »god sikt»,

så att perspektiven framträda.

Petersburg är plant, nästan som det vore utkafladt. Den högsta

lutningen i staden är midten af Troizkijbron, och under densamma, som är

600 m. lång, kunna endast små ångslupar passera. Det är få städer på

hela jordklotet, som kunna uppvisa så få lutningar. Också ger detta

staden utseende af att ha ofantliga distanser. Härmed må ej vara sagdt,

att ej afstånden verkligen äro långa. Från Ssmolnaklostret, hvilket är

beläget på den udde, som bildas af Newas krökning till rät vinkel, tillGaleruy Osstrow i Kolomenskajas västliga del, är det ett afstånd

fågelvägen af 8 km., från Nowaja Derewnja i norr till Obwodnykanalen i

söder 6,5 km.

Tack vare Newas bredd och talrika förgreningar uppstår svårighet att

förmedla trafiken mellan stadens norra och södra delar. Nikolai-,

Alexander- och Troizkijbroarna äro fasta stenbroar, Dworzowy(slotts)bron är

däremot en svängbar pontonbro.

Newskij med kullersten och träkubb.

Det har icke varit en småsak att anlägga Petersburg, hvars grund består

af sand och lera, hvilka hopat sig genom flodens uppslamningar.

Kanalnät och grundliga pålningar ha gjort sitt till att skapa fasthet åt marken,

men det är ett faktum, att husen mångenstädes darra, då tunga fordon

köra förbi, och detta till den grad, att främligen har svårt för att sofva.

Å andra sidan har pålningsarbetet ej mött hinder genom stenbunden mark.

Det är ondt om sten i stadens närhet, och det synes också af gatornas

beskaffenhet.

Man har flera sätt att sörja för deras öfverbyggnad.

Mest använder man kullersten, runda, otympliga tingestar, hvilka likt

kupoler sticka upp ur marken och komma fordonen att skaka oerhördt.I IO

Frestningen på hjulaxlarna måste vara större i Petersburg än

annorstädes. Dylik stenbeläggning påträffas eljest endast i kulturstaternas

efter-blifna småstäder.

Så har man träkubb. Denna är gemenligen tillhuggen i regelbundna

6-hörningar, och en beläggning med dylika å la mode de Paris har nog

varit utmärkt så länge de ej sträfvade att frångå den första nivelleringen.

Nu stå sällan två kubbar bredvid hvarandra i samma höjd utan bilda

större eller mindre gropar samt äro vid regnväder slippriga och obehagliga.

Asfalten, som sparsamt förekommer, delar äran med den lika sällsynta

tuktade stenen att vara bästa betäckningsmedlet. I utkanterna förekommer

Kamenno- Ostroff.

makadamisering. Trottoarerna på de större gatorna äro antingen gjorda

af asfalt med huggna stenar eller ock blott af de senare.

På samma gata kan förekomma räknadt från ena husraden till gatans

midt, asfalt, stora »borgmästarestenar», kullersten, träkubb och tuktad sten:

samma ordning från motsatta husraden.

Mellan spårvägsskenorna förefinnes i de flesta fall kullersten.

Man kan föreställa sig hvilket skrammel som uppstår, då de tyngre, ej

med gummihjul försedda vagnarna hoppa öfver dessa stenar, hvilkas enda

berättigande består uti deras tradition.

Om gatornas beklädnad än ger anledning till anmärkningar af negativ

art, så må man framhålla deras bredd som utmärkt. Få städer ha att

uppvisa en sådan homogenitet i gatubredd som Petersburg. Äfvenmången, oansenlig bigata (pereoulok) har ända till 15 meters bredd och

däröfver. 30 m. är vanligt på de större gatorna och ännu bredare finnas,

ehuru undantagsvis.

En gata af första klass bredd kallas prospekt eller perspektiv, af andra

klass ulizy. På Wassili Osstrow benämnas de linjer och numreras efter

amerikanskt mönster.

Den förnämsta af alla gator är den mycket omtalade Newskij Prospekt,

hufvudpulsådern, som täflar med Newan att ge staden den prägel, som

är exklusiv för Petersburg.

Newskij går rak som en linjal, 3 km. långt, från Alexanderträdgården

till Snamjenskajatorget, där den minskar i bredd och ändrar riktning med

någon dragning mer åt söder. Dess fortsättning är icke fullt 2 km. lång.

Under hela sin sträckning genomlöpes den af en dubbelspårig

spårvägs-linje. Vid gatan ha de största bankerna, affärerna och

handelsetablisse-menten slagit sig ned. Här promenerar vintertid »hela Petersburg», hit

församlar sig det dagliga intresset, här är främlingens käraste uppehållsort

under den kalla säsongen, pälsverkets säsong.

Gorochowaja är en relativt tyst gata med 2—5-våningshus. Midt på

densamma går en smal linje af kullerstenar. Detta för att i och för

kör-trafiken anvisa gatans midtellinje. Den är ej ens hälften så lång som

Newskij.

Wosnessenskij Prospekt är något öfver 3 km. lång, men håller en

medelbredd af endast 16 m.

Liteiny Prospekt är belägen öster om Fontanka och har knappt 2 km.

längd. Den fortsättes af de obetydligare Wlademirskij Prospekt och

Sa-gorodny Prospekt.

Ssadowaja, Kasanskaja, Gogolja gå vinkelrätt mot de tre från

Alexanderträdgården utmynnande gatorna och äro af sekundär betydelse.

Förutom den förut omtalade vid Newans sydsida belägna Franzusskij

Nabereshnaja må framhållas samtliga de strandgator, hvilka gå i ett sträck

från Nikolaibron till Alexanderbron och som härbärgera Petersburgs högsta

societet: Angliskaja, Admiralitetskaja, Dworzowaja och Franzusskij

Nabereshnaja. På dessa ser man de elegantaste ekipagen och automobilerna,

de mest raffinerade toaletterna, den finaste societeten, de vackraste vyerna,

de ståtligaste palatsen, den mesta och bäst disciplinerade polisen, denI 12

lifligaste ångbåtstrafiken, den största nyfikenheten och — de flesta

amatörfotograferna.

Petersburg är en konstprodukt, en oas framlockad i kärrmarker. Det

har ett stelt, militäriskt utseende, uppdeladt i så regelbundna rektanglar,

som det varit möjligt för terräng- och vattenförhållanden, med stora torg,

som rymma intill 60,000 personer, långa, rundligt tilltagna gator; den

verkar byråkratiskt på iakttagaren.

Staden ligger utanför den stora resandeströmmen, men den är väl värd

att studera och ej blott vintertid, ty den växlar natur under de olika års-

Storfurst Michaels palats vid Dworzowaja Nabereshnaja.

tiderna — liksom haren sitt skinn — och erbjuder därunder mycket

se-värdt, kanske ej så mycket i arkitektoniskt hänseende som fastmer vid

betraktandet af stadens egendomligheter i plägseder, gatu- och nöjeslif.

Allt verkar gammal tradition, som strider mot nya idéer, en blandning

af Västerland och Ostasien, frihet och förtryck, skönhet och fulhet, energi

och slapphet, champagne och vodka (brännvin).

Bäst gör sig staden vid ljussken. Då försvinner mycket af möglet, och

den får sin rätta storstadskaraktär. Från butiker, restauranger,

nöjes-etablissement faller ljusskenet ut på gatan, på den myllrande folkmassan,

som långsamt drager förbi, hållande sig på trottoarens högra del med

Karta öfver Petersburg.

militärisk noggrannhet, på de tusentals fordonen, hvilka talrika som

myror i en myrkoloni störta sig fram öfver gator och boulevarder.

Betraktar man Petersburg på afstånd ser man, att endast kyrkorna och

fabriksskorstenarna sträcka sig öfver husens medelnivå. Tsar Paul säges

ha fastslagit denna platthetens dogm, hvilken man med oförklarlig pietet

följer. Detta ger det hela ett jämnstruket utseende, hvilket ej förskönas

af bristen på naturliga upphöjningar i terrängen Det blir alltså vattnets

magiska dragningskraft, som måste ersätta den brist på det pittoreska,

1___________—I

Isakskatedralen vid månsken.

hvilket ligger i saknaden af berg eller kullar. För ryssen är denna

nivellering likväl ej ett fel, utan snarare en förtjänst.

Öfver staden ligger en ständig slöja af rök, lätt förklarlig, då man

betänker, att fabrikerna omge densamma i ett segment, som omfattar 240

af 360 grader. Den promenerande besväras emellertid ej af dess lukt och

anar knappt, att röken finns, förr än han kommer utanför staden och då får

andas friska vindar och ser rökmolnet sväfva öfver staden.

Ty det blåser nästan alltid, inte en vanlig blåst, som är öfvergående

utan en som räcker i veckor, en fuktig, rå blåst, som ej ens svalkar om

sommaren. Klimatet är helt enkelt afskyvärdt. Under juli är det varmast

med en medeltemperatur af + 170-------h 180 Celsius, under januari kallast

(__g°-----io° Celsius). 200 dagar om året räknas som uederbördsdagar.Våren börjar sent, och ofta har man snö i maj. Bäst äro juni och juli,

men redan i augusti spåras understundom höstens annalkande. September

och första hälften af oktober råder ibland indiansommar med godt väder.

Exponeradt för vind och nederbörd, där Petersburg ligger midt på

slättlandet, med obetydlig höjd öfver hafvet, samlar det snö och fuktighet i

riklig mängd. Men petersburgaren är så van härvid, att han ej beklagar

sig. Han kläder sig därefter, och han använder sin vinterhabit längre än

någon annan under årets lopp. Klimatet tar ej på honom, och han förstår

att skydda sig mot dess växlingar, hvilka dock icke äro så stora som

exempelvis i Sverige, där temperaturdifferenserna kunna vara betydligt

större.

Man fröjdar sig med den glada dagen och finner sig resigneradt i den

dåliga. Men kan man, vill man njuta af luft och solsken. Landet har

en stor dragningskraft, och på våren går prologen af stapeln i form af

en massvandring till promenaderna på öarna.

Dessa få nu äran af att vara Petersburgs kraftigaste attraktion, och

häruti ligger deras största betydelse.

Aptekarskij-, Kamenny-, Jelagin-, Kresstowskij- och Petrowskijöarna

förete nu en liflig anblick, i synnerhet de längst i norr liggande

promenaderna.

De eleganta ekipagen ha ej längre strandpromenaden på södra Newa

till stamtillhåll: de köra genom Wassili Osstrow ut till öarna för att

visa vårtoaletterna, allt höjden af »chic».

Och sedan kommer Petersburgs döda säsong, sommaren.

Ett kokotternas älsklingsställe, strandpromenaden på Sestroretzk.

Det lätta gardet.

De som öfvervakas af polisen.

PETERSBURG är kändt för att ej lägga band på sin lifsglädje. I få

städer finnes ett så relativt talrikt lätt garde, som i denna stad, om det

än må sägas, att kvantiteten ersätter kvaliteten. Om man vill frammana

en helgjuten bild af den stora staden, kan man lika litet undgå att skildra

»kärlek utanför lagen» som att utelämna kapitlet om tiggeriet eller

Newskij Prospect. Ty det finnes regementen af dylika damer. Man möter

dem lika talrikt på gatorna som i Petersburgs omgifningar och på badorterna.

Orsaken till att den species af kvinnan, som säljer sig, är så talrikt

representerad i Petersburg beror på, att detta är ungkarlarnes stad par

préférence. Ämbetsverk, universitet, garnisonstrupper ha åstadkommit en

sannskyldig öfversvämning af ungkarlar, och »där åtelen är, dit församla

sig ock korparne».

Ryssen är mycket temperamentfull. Kriget har visat, att han ej ens i

Ostasien, då så mycket stod på spel, kunde försaka kvinnosällskap, och

hvarför skulle han då göra detta i hvardagslag, under tider som äro

ägnade åt nöjet! En sakkunnig ryss berättar nedanstående:

»Fattigdomen föder prostitutionen: det är rikedomen förbehållet att

underhålla den.

Prostitutionens nytta och skada äro omtvistade, och den har lika många

försvarare som vedersakare. Man resonnerar ofta som så: då man ej kan

hindra lasten, måste man skapa kanaler, hvilka afleda densamma och föra

Badorten Sestroretzk.

dem inom gränser, där ännu kontroll är möjlig. Det är män, som

skapat prostitutionen, och det är i allmänhet kvinnor, som vilja afskaffa den

såsom något ovärdigt för kvinnosläktet.

I Petersburg höja vi inga röster för dess afskaffande, kanske mest

därför att de veneriska sjukdomarna äro så utbredda, att en landsfara skulle

uppstå, om man gåfve efter för det enda sätt, hvarpå kontroll kan

ut-öfvas. Så här ha vi ordnat för oss.

Det ges två slags kategorier bland dessa flickor, som sälja sig,

nämligen de, som stå under polisuppsikt och de, som äro underhållna. De

förra variera med sitt umgänge hvarje stund, de senare åter skaffa sig enbeskyddare, hvilken för längre eller kortare tid sörjer för deras utkomst.

Till de förra höra de prostituerade.

Prostitutionen är reglementerad af polisen och såsom sådan ett lagligt

yrke. Det enda polisen förbehåller sig är att i det allmänna intresset få

utöfva kontroll och ingripa vid behof, på samma sätt som

sundhetspolisen kasserar skämd och hälsovådlig föda. Det ligger alltså i denna

myndighets intresse att på ett så effektivt sätt som möjligt öfvervaka de kvin-

nor, som stå under uppsikt. Dessa åter försöka undvika att bli fast,

ty då veta de, att de för en tid bli urståndsatta att skaffa sig sitt

uppehälle. I denna strid ligger än den ena än den andra parten i efterhand,

och detta gör, att polisen hugger i med hårdhandskarna för att förbli

herrar så länge som möjligt.

Kontrollen kan sägas vara absolut egenmäktig.

Rekryteringen af fallna kvinnor sker ej alltid från gatan. Orsaken till

deras fall är ej såsom man ofta är benägen att tro svek från förförares

sida. Långt talrikare äro då de fall, när hungern drifvit flickorna att på

Ryska.

Tartarkvinna.ett lättvindigt sätt skaffa sig sitt uppehälle. Många gånger tvingar

abnormitet dem till detta steg eller ock vinstbegäret.

Prostitutionen är ett yrke, som ej fordrar mycket arbete. För mången

är det ett nöje. Den lätta inkomstkällan lockar, och kvinnan anser sig

kunna afbryta näringsfånget så godt som när hon vill. Det ges många,

som på detta sätt skaffa sig hemgift. Dessa äro dock icke att söka bland

ryskorna utan snarare bland tyskorna (ryssarna från Östersjöprovinserna)

Gatnmalrysk uationaldräkt.

Nekas kan likväl ej, att förförelsen också drifvit en ansenlig skara till

prostitutionen. Flickor, som komma från landet, utsättas för frestelser,

hvilkas betydelse jle ej ana, och så sker fallet. Man tror kanske, att

förföraren tillhör den högre sociala skalan, hvilken fått namn om sig att

icke vilja skona de lägre klassernas kvinnliga dygd, men statistiken talar

ett annat språk. Förförarne höra oftast till de förfördas egen klass, hvilka

ge äktenskapslöften, som de aldrig ämna hålla.

Väl en gång indragen i det erotiska lifvit kan hon ej låta bli att fort-sätta, och vägarna härför äro många. Får hon betalning, ökar detta för

mången endast behaget.

I Petersburg finnes liksom i andra större städer agenter, hvilka anskaffa

flickor. Det mest gouterade sättet härför är platsanskaffning. Man låter

annonsera om utmärkt förmånliga platser, för hvilkas skötsel det fordras

ringa kunskapsmått. Innehållet af den lockande annonsen borde

redan i och för sig utgöra en varning, men världen vill bedragas, och ju

mer svassande ordalagen äro, desto flera svar — som böra vara åtföljda

af fotografi — har man att vänta.

Den oerfarna kommer, ser att hon råkat i en snara, men står ofta maktlös.

Andra tänka och handla för henne, och så blir hon fast, äfven om hon

spjärnar emot aldrig så mycket.

Det är icke alltid sagdt, att offret hamnar i bordellen. Hon kan också

säljas till en eller annan rik liebhaber och inträda bland »les femmes

galantes», de underhållna damerna, i hvilket fall hennes öde nog

gestaltar sig bättre.

Åldersgränsen, då dessa lastens prästinnor börja sitt handtverk, är

mycket varierande. I polisens händer råka barn, som befinna sig i åldern

10 — 14 år. Många af dem ha då redan en tid utöfvat yrket och äro

riktigt durkdrifna. Undersökningar ha gifvit som resultat, att flera af dessa

barn sålts af föräldrarna för några få rubel.

Samvetslösa föräldrar ges det godt om. De introducera själf förföraren

och kommersa med honom. Först måste de uppmuntra den lilla, som ej

förstår hvad frågan gäller; sedan är hon hemma i konsten och blir en

inkomstkälla för sina dagars upphof. För att dra så stor valuta af henne

som möjligt, uppfostra de henne i lastens alla irrgångar.

Gatflickorna utmärka sig ej för någon ovanlig renlighet, snarare

motsatsen. Den franska kokottens underkläder utgöra hennes finaste plagg.

Så är ej förhållandet med hennes ryska syster, som står på samma plan.

Ty det ges också olika grader bland kokotterna, och dessa kunna ej tas

öfver en bank.

Man ser dock undantag. Dessa äro sådana, som fått en viss

uppfostran af sina principaler. Det ges nämligen restauranger, modemagasin och

andra affärer i samma stil, hvilka äro maskerade bordeller, och där

arbets-gifvaren under skenet af en hederlig rörelse upprätthåller det sämsta afPå jakt efter byte.

alla näringsfång eller ock förmedlar tillfällen, då herrar och damer ur

so-cieteten kunna råkas utan risk för sitt goda namn och rykte.

Däremot ser man aldrig restauranger med kvinnlig uppassning.

Gatans barn råka fortare ut för sjukdomar än hennes medsystrar i

salongerna. Hon får ej välja bland de bättre klasserna, utan nödgas ta den

förste bäste som anmäler sig, och de ha ej nog omdöme att förstå faran

och ej häller nog urskillning att välja, äfven om valet stode dem fritt.

De, som hålla sig med egen våning, riskera ej att råka så illa ut.

Af de prostituerade finns det tre slag: de som bo i bordeller, de som

hyra egna rum och de som drifva på gatorna.

I en del bordeller erhålla kvinnorna aflöning af ägaren. Denne har på egen

bekostnad skaffat lokal och inredt denna efter eget godtfinnande.

Adressen kan man erhålla hos polisen. Understundom annonseras den, eller

ock sticker man ett kort i handen på de promenerande herrarne. Största

kundkretsen får man dock därigenom att adressen går man och man

emellan.

Bordellernas invånare gå ett förskräckligt slafveri till mötes. De

förlora sin egen individualitet, bli maskiner, som måste lyda och som ej få

handla eller ens tänka som de vilja. Utan invändning måste de öppna

famnen äfven för de mest vederstyggliga individer af mankön, men till

slut förråas de, så att de närma sig gränsen till djuren. En dylik kvinna

faller djupare än någon man kan falla.

Hygienen är understundom den mest usla, man kan tänka sig. Om

ej ens de enklaste försiktighetsmått vidtagas, kan man ju förstå hvad

detta skall leda hän. Visserligen ligger det i ägarens intresse att

tillhandahålla en ej hälsovådlig vara, men han vet också, att det möter

oöfver-stigliga hinder att få nya sujetter, och de gamla ha snart tjänt ut sin

tid.

Bristen på sömn, dryckenskap och ständiga orgier ta på krafterna, och

då dessa arma kvinnor hållas isolerade och sällan få skåda den fria

naturen eller njuta af frisk luft, undergräfves deras fysik, och de

förvandlas till karrikatyrer af mänskligt beläte. Härmed är deras haudelsvärde

förmiuskadt, och de kastas ut på gatan, där de efter gammal instinkt söka

fortsätta yrket.

Den fysiska depravationen för den moraliska i släptåg, och en sådandet lätta gardet.

123

råhet, ett sådant hänsynslöst förfall, som dessa kvinnor förete, är omöjligt

att beskrifva.

Någon vinst af sin näring ha de sällan. Lyckas de få några rubel öf

ver på dagskassan, gå dessa snart åt, ty hvarje extra sak betalas dyrt, och

enligt kontrakt är det bordellägaren, som anskaffar den. I stället för att

Soutenör.

spara göra de arma kvinnorna skulder, och detta är en hållhake, af

hvilken principalen begagnar sig vare sig han vill ha dem i sina klor eller

bli af med dem.

De, som hyra ett eget rum, ha det ej stort bättre. Oftast sakna de

startkapital, och tillgången på de bostadslägenheter, i hvilka prostituerade

få mottaga manliga besök, är begränsad. I de flesta fall går det så till,

att den medellösa kvinnan ingår kontrakt med rummets ägare att betala

en viss, ganska hög summa, mot det att denne lägger beslag på hennes

inkomster, till dess att man fått skulden gäldad. Hon får också vid behof ett kontant lån mot högsta procentareränta, och redan från första

stund är hon fast. Värden släpper henne ej, så länge hon visar sig vara

en guldfågel. Sedan hon ej längre är begärlig handelsvara, vräker han

henne obarmhärtigt på gatan.

Så snart hon är inskrifven, får hon behålla sitt pass. Hon måste dock

genomgå den hvarje vecka återkommande besiktningen. Det visar sig, att

de flesta komma endast hvar 14 dag. Polisen öfvervakar dem ej så noga,

så framt de i öfrigt visa sig skötsamma. Någon slags småkitslighet råder

ej, snarare stor liberalitet. Bråka kvinnorna, inträder ett motsatt

förhållande. Polisen håller då efter dem och gör lifvet surt för dem.

De, som ej inskrifvas, men som tillåtas utöfva sitt näringsfång ändå,

erhålla ett »carte-jaune», ett gult kort, som berättigar dem därtill. De

måste likväl genomgå besiktning och få ej lämna staden eller byta

bostad utan att anmäla detta.

Det är ej blott bordellägare eller hyresvärdar, som lefva af dessa kvin

nor. En särskild parasittyp har uppstått, välbekant i alla större städer,

— soutenörerna, de som låta sig underhållas af kvinnorna.

Dessa parasiter ha en dubbel roll att utföra: att skaffa kunder och att

skänka kvinnan det kärlekslif, sotn hon ger utan att ta betaldt.

Bland de farligaste förbrytarekvarteren finner man dessa uslingar.

Tillsammans med kvinnorna uppgöra de planer för stöld, plundring och mord,

och sky intet. Deras känslor äro reducerade till vinningslystnad, hat och

passion. Som de stå på en ganska hög intelligensnivå, bli de farliga,

och polisen vet, att här möter den sina mest fruktade motståndare.»

När skymningen inträder, börjas handtverket. Man blir anropad på

gatorna af gamla och unga, af fula och vackra, af fräcka och mindre

fräcka. Man ser för öfrigt genast på flickans utseende, hvad hon går

för, och något misstag befarar man ej att göra, om man vänder sig till

henne.

Värdesättningen beror af deras skönhet och behag, karltycket,

friskheten och ungdomen. Finnas dessa i förening kan hon bli en lyxens

furstinna, som under en följd af år genom sin beskyddares frikostighet

kan lefva som den rikaste bland aristokratien och röra sig med"eget

ekipage eller automobil, egen praktvåning och till och med omnämnas i

pressen. Petersburg har många sådana lyxfjärilar att uppvisa, hvilka lystInträdesafgiften — 10 rubel.

en tid och sedan försvunnit, hvart vet ingen. Troligen ha de försvunnit

i prostitutionens dy.

I de stora bordelletablissementeu är den besökande ej alltid säker.

Stölder där äro vanliga, om än mord och plundring äro mer sällsynta. Skrika

de öfverfallna, hjälper detta ej stort, ty ingen skyndar till hans bistånd,

fastän det finnes en dvornik (portvakt) äfven på dylika ställen, och denna

är ansvarig för ordningen.

Låtom oss besöka ett dylikt ställe.

Midnattstimmen har redan slagit, då vi stanna framför porten, som ej

skiljer sig från andra portar. Vi klappa, och dvorniken öppnar, sedan han

mönstrat oss och funnit oss värdiga att inträda.

Trappuppgången förråder ingen öfverflödig lyx, men är upplyst, och

vi gå uppför de illa medfarna trappstegea, tills vi kommit två trappor

upp.

Vid ljudet åf våra steg, öppnas en dörr, och en livréklädd betjänt

tittar ut. Han träder åt sidan, då vi göra tecken att vilja gå in, och

ögonblicket därpå skyndar han och hans kamrat att ta af oss öfverplaggen.

Mellan tamburen och våningen ligger ett litet rum, en slags entré

där en person sitter vid ett bord och tar emot inträdesafgiften, 10 rubel.

Inom förhänget skymtar ett starkt ljussken, och man hör ljudet af ungersk

orkester, som spelar vilda melodier. Sedan vi uppfyllt vårt ekonomiska

åliggande, träda vi in.

Salen är tämligen stor. I dess ena kortända befinner sig kapellet, och

på en af långsidorna en estrad, på hvilken ett tjugutal unga kvinnor

tagit plats. De äro svarta eller blonda, feta eller magra, vackra eller fula

men alla sminkade, med skarpt dragna ögonbryn och en skugga på undre

ögonlocket för att ge blicken mer djup och komma ögonen att blixtra.

Antagligen ha de också drypt atropin i dem för att få stor pupill.

De sitta allvarliga och tysta på sina stolar och betrakta de besökande

med likgiltiga blickar. Man tycker rent af, att de ej höra dit.

Klädsen är djupt urringad, dock ej mer än man kan få se på en

hofbal vid hvilket europeiskt hof som hälst. Inne i salen ser det fullkorn

ligt konvenabelt ut. Ett par herrar ha visserligen druckit för mycket och

prata i hög ton till hvarandra, men den öfvervägaude delen af publiken

är diskret.Ett par flickor dansa »matchiche».

det lätta gardet.

128

En ung man reser sig upp och går fram till estraden, där han öppnar

ett samtal med flickorna. Hon på högra flygeln hör ej på utan stirrar

bara framåt liksom såge hon en andesyn, men kamraten bredvid håller

målron vid makt. Hon replikerar honom snabbt, och de skratta. Ett par

af flickorna bredvid blanda sig i samtalet, som börjar bli lifligt. Så

fortgår det en stund, hvarpå en af kvinnorna går ned från estraden. Efter

följer den unge mannen, och så försvinna de i ett af smårummen.

Orkestern spelar fortfarande. Anföraren är ej blott musiker, han är

ock skådespelare. Han småler, vrider på sitt svartlockiga hufvud och

slänger med stråken som om det vore en taktpinne. Mannen vill ådraga

sig uppmärksamhet, och flickorna äro intresserade af honom, det ser

man nu.

En herre närmar sig oss. Han är korrekt klädd och frågar, om vi ej

äro främlingar. Då vi bejaka detta, säger han sig ha observerat detta

genast vid vårt inträde, och han vill gärna hjälpa oss, om vi önskade

något. Damerna vore alldeles utmärkta, bedyrade han, de bästa som funnos,

i staden, och hvad deras hälsa anbelangade kunde han garantera för den.

Om vi gjorde rätt skulle vi taga hvar sin och sedan uppsöka de enskilda

rummen, där champagne serverades till moderata priser.

Vi tacka för erbjudandet, men säga, att vi kommit dit af nyfikenhet,

ej för att lägga beslag på damerna. Han blir då reserverad och går

efter att ha gjort en bugning.

Något vidare lif i leken blir det ej under den närmaste timmen. Det

är ännu för tidigt. Visserligen dansa ett par af flickorna en

»matchi-che» och det på ett sätt, som kommer oss att rodna, men publiken håller

sig afvaktande.

Fram mot småtimmarna blir det mera lif. Skrålet från de enskilda

rummen tränger ut till salen, flera af herrarne dansa, och omsättningen

bland flickorna blir större, hvarvid man kan iakttaga, att några af dem

äro favoriter, men andra få inga tillbedjare.

Bordellerna tolereras af polisen äfven af den anledning, att man där

kan öfvervaka och utspionera vissa personer.

Polisen har goda medhjälparinnor hos en del af glädjens nymfer, och

dessa äro i stånd till att under ömhetsögonblick leta ut hemligheter af

sina manliga beundrare. Medlet är effektivt om än ej så finkänsligt.Låtom oss nu närmare skärskåda hvad man erfarit om prostitutionen i

Petersburg och därmed sammanhörande frågor.

De veneriska sjukdomarna ha tilltagit, så att det väckt allmän oro. I

Petersburg finnes ett syphilodologiskt sällskap, som bildats för att

vetenskapligt behandla sjukdomarna och om möjligt bekämpa desamma, och

det är deras undersökningar, som här nedan meddelas.

År 1843 funnos 400 kvinnor under polisuppsikt, året därpå 900.

Under åren 1854—1868 steg deras antal från 1,374 till 2,049 för att under

1888 uppnå siffran 2,915. Antalet är nu större, ehuru man saknar exakt

uppgift. År 1888 funnos 65 officiella bordeller och 5 hemliga. År 1871

funnos ej mindre än 29 hemliga. 1891 utgjordes antalet offentliga

bordeller 69, hemliga 4.

År 1888 utgjordes de besiktigade af:

Ryskor .......................... 2,529

Östersjöprovinserna................. 84

Västra Ryssland 22

Finskor ........................... 165

Tyskor ............................. 79

Österrikiskor ...................... 17

Svenskor ........................... 12

Öfriga land ......................... 7

S:a 2,915

Med afseende på härkomst var fördelningen följande:

Bondeklass ..................... 1,231

Småborgare........................ 883

Soldathustrur och döttrar ........ 316

Hittebarn ......................... 22

Köpmansdöttrar...................... 5

Privilegierade stånd............... 72

Annan härkomst ................... 386

S:a 2,915

[907 visar följande åldersfördelning:

16—20 år

20 — 25 »

inofj’ Petersburg.

618

1,064

925—30 » ................. 744

3°—35 » ................. 36o

35—40 » .................. 87

40—45 - ................. 39

45—50 » ................... 1

Orsaken till att kvinnor ingå i prostitutionen uppger sällskapet vara

dålig ekonomi, instinkt, lättja, fattigdom, sorger, hjälplöshet eller brist på

arbete.

Det kvinnliga arbetet betalas dåligt. En kvinna kan med sina händers

arbete endast förtjäna 8—25 rubel per månad, och närmar sig hennes

inkomster den lägre gränsen, kan hon ej lefva häraf i en så dyr stad

äf-ven med den största sparsamhet.

Antalet lätta kvinnor uppgår i närvarande ögonblick till minst 4—5,000

stycken, men endast en bråkdel anträffas i bordellerna.

Bordellens vanliga, typiska utseende är en stor mottagningssal, ett

matrum, ett kabinett för värdinnan och ett rum för hvarje flicka om minst

20 kub. m. volym. Inträdesafgiften varierar från 50 kopek till 10 rubel

på de offentliga, 15 rubel på de hemliga bordellerna.

Kvinnorna själfva kunna anhålla att få komma till bordellen, och deras

ansökan går ofta genom den kontrollerande kommittén. Denna meddelar

henne villkoren med värden eller värdinnan och lär henne hur hon skall

göra besparingar, så att hon så fort som möjligt kan bli fri från sitt

nesliga yrke. Kommittén söker afråda en hvar inträdessökande, men man

lyssnar endast sällan till denna framställning, oaktadt man erbjuder goda

platser i det stället. Bland dem, som vilja försvinna inom bordellens

murar, finnas flera tjufvar, hvilka söka undgå efterräkning. Det händer till

och med att fullkomligt oskuldsfulla flickor begära vinna inträde.

Af inkomsten lämnas på en del bordeller t/i till värden, och flickorna

få behålla l/v som dock snart går bort till lyx. Ett undantag utgöra

tyskorna, hvilka visa sig ekonomiska och vanligen sluta med goda

besparingar, hvilka kunna uppgå till 200—700 rubel pr år. Ryskorna

förfalla nästan utan undantag ohjälpligen. Det är dryckenskapen, som

förtär dem.

Vid de hemliga bordellerna erhåller kvinnan 7 rubel, värdinnan 8.

Hon, som har eget rum kan förtjäna intill 7—800 rubel i månaden,

under det att hennes medsystrar ej ha brödet för dagen. I förra fallet

lefver hon i eleganta våningar, i det senare i nattasylen. De förra

kvinnorna betraktas knappast som prostituerade i det allmänna medvetandet

och ej häller är det värdt för hyresvärden att försöka skaffa sig

»greppet», så att han systematiskt utarmar henne. Hon är vanlig hyresgäst,

som betalar sin hyra punktligt.

Det ges många kvinnor, som genom förhållandena tvungits in på den

slippriga lefnadsbanan och som förut lefvat i goda omständigheter. Man

tar hänsyn härtill, och dessa »kabinettskvinnor» få genomgå besiktning

i ett särskildt, separat rum. Antalet dylika kvinnor är ungefär 100.

Dessa ha sin kundkrets bland den bättre publiken, och här grassera ej

de fruktansvärda sjukdomarna till den grad som i de sämre bordellerna.

Kontrollen är tvåfaldig, dels en af läkare dels en af polisen. I spetsen

för den förra står en inspektör, och under honom lyda 8 läkare och 3

kvinnliga biträden. Undersökningslokalerna äro 3, i Petersburgs, Narwas

och Roschdjestvenskis stadsdelar.

Vid sidan af dessa offentliga kvinnor ges det ännu en kategori, hvilken

hemfaller under undersökningens, »kommissionskvinnorna». Dessa utgöras

af kvinnor, hvilka, ehuru de ej äro inskrifna, upprepade gånger gjort sig

skyldiga till liderligt lefnadssätt och i det allmänna intressets skull måste

kontrolleras. Bland dessa påträffar man såväl unga flickor som fruar i

god samhällsställning, men hvilka genom naturdrift eller andra orsaker

drifvas till att föra en hemlig vandel utanför den dagliga, yttre.

De galanta.

Med »les femmes galantes» förstår man kokotter af den bättre typen,

som äro innehafvarinnor af egna rum eller egna våningar eller ock inleda

sina förbindelser på ett särskildt sätt. Dessa kvinnor påträffas ej alltid på

sina rum, där de likt spindeln skulle lura på sina offer. Fastmer

operera de på så sätt, att de successivt besöka de lokaler eller platser, där

de ha utsikt att beroende på dagstimmen träffa sina manliga beundrare.

Café de Paris vid Passagen, midt emot Gostiny Dwor, är en

samlingsplats, men ej af den bättre sorten. Långt elegantare är Hotel de l"Europe,

132

det lätta gardet.

Petersburgs enda verkliga hotell, beläget i hörnet af Newskij och

Michai-lowskaj a.

Fram emot kl. 5 em. samlas här den mer distinguerade kokottvärlden

för att efter engelskt mönster intaga sitt five o clock tea vid småborden.

Man är fullständigt chic, och ej ens den strängaste kritiker skulle kunna

framkasta en anmärkning mot deras uppträdande. De spela rollen af

grande dame och falla ej ur densamma. Med kvinnans imitationsförmåga

ha de ej svårt härför och lefva sig kanske in i föreställningen, att de

verkligen äro hvad de spela.

Toaletterna variera från de dyrbaraste parisermästerverk till mer enkla,

kanske hemmasydda med tillhjälp af en hemsömmerska. Många af dem

äro uppseendeväckande pråliga, andra verkligt eleganta i sin enkelhet.

Man söker efterlikna alla möjliga nationer, amerikanska, engelska, franska,

spanska. För tillfället står fransyskan mest i kurs. Hon har traditionen

för sig och vet att behålla sin ställning trots konkurrenternas

storm-ningsförsök. Fransyskan är en modesak i Petersburg, och hon är

efterfrågad på marknaden, äfven om den första friskheten lämnat rum för

ma-tronans mer utvecklade behag.

Också skyr ej ryskan, som behärskar franska språket, att utge sig

för fransyska. Hon kan då uppställa större villkor och hennes

kundkrets ökas. Det ges dylika kokotter, hvilkas taxa är 100 rubel, och som

ej ha att befara att en enda afton vara ensamma. Rika köpmanssöner och

officerare, ämbetsmän och godsägare tillhöra deras stab.

Under tonerna från orkestern läppjar man på sitt te och konverserar.

Herrarne komma och gå. Ännu är det för tidigt att ägna sig åt

erotiken. Bland publiken visar sig äfven ett stort antal damer under manlig

eskort. Man kan ej misstaga sig på, att det är familjedamer, hvilka

intresserade och nyfikna vilja betrakta skådespelet.

Samma publik ser man exempelvis på Contant vid Moika, nära Röda

bryggan, men först efter midnatt, men nu går det ej fullt så stelt

tillväga.

Baren där är helgad åt den uppsluppna glädjen. När champagnen

flödat och kommit blodet att pulsera lifligare, lämnar man de stela

formerna och offrar konvenansen. Kokotten sätter sig i den utvaldes knä

och karesserar honom, dricker ur samma glas, röker turvis samma cigarrett.Ju längre fram på natten det lider, desto mer släpper man Barrabam

lös. Man sjunger, berättar historier, kramar hvarandra. Par efter par

troppar af, tills lokalen vid 6-tiden är tömd.

Man påträffar i Petersburg åtskilliga franska guvernanter, som bilda en

typ för sig. De äro ej kokotter i egentlig mening och lyda ej under

prostitutionen. Sade man dem, att de ej äro dygdiga, skulle de med den

största harm bemöta ett sådant yttrande. Men de sälja sig ändock.

Formen härför är att de ge lektioner. En herre, som önskar lära sig

franska, uppsöker en dylik lärarinna och träffar aftal med henne om

lektioner én till flera gånger i månaden, kanske hvarje dag. Man träffas

och bedrifver språkstudierna på så angenämt sätt som möjligt, vanligen

nattetid. För detta betalas olika, ända till 800 rubel pr månad.

Andra fransyskor hålla på sin dygd, men gå så nära gränsen som det

gärna kan tänkas. De låta engagera sig till supé, men deras

följeslagare får ej följa längre än till porten när de gå hem. Så kan det gå

kväll efter kväll, utan att hon frestas att bryta sin föresats, och mannen

kan intagas af hennes karaktärsfasthet till den grad, att han gifter sig

med henne.

En adelsmarskalk, som tillhörde en af inrikesministeriet tillsatt

kommitté för utredning af agrarfrågan, måste i och för sitt mandat vistas i

Petersburg. Då han efter slutadt dagsarbete kände sig ensam, annonserade

han efter kvinnligt sällskap och erhöll talrika svar. Ett af dem tilltalade

honom, och han uppsökte den sköna, som befanns vara en liten, täck,

fransk guvernant.

På stående fot afgjordes, att de skulle träffas redan samma kväll på

en af de större restaurangerna, där hon skulle bli hans supésällskap.

Sagdt och gjordt. Hon kom och förde en mycket liffull konversation.

Han hade nöje af sin afton och betalade sina 10 rubel, då de skildes åt

samt ansåg sig haft valuta för pengarna genom hennes kvickhet och

lif-lighet. Sedan träffades de nästan hvarje kväll, och hans känslor blefvo

allt varmare. Men då han förklarade sin glöd, blef hon blott kallare och

han såg snart, att han ej skulle komma någonstädes med henne.

När han vid ett tillfälle sökte vara närgången, reste hon sig upp och

gick fram till en kokott, som satt ett par bord från dem. Man såg

kokotten resa sig upp och taga plats bredvid adelsmarskalken.En titt i albumet.

»Här har ni en afledare för edra känslor», sade fransyskan och pekade

på den nykomna.

Historien förmäler ej, om han drog nytta af hennes vink

Förutom dessa yrkeskvinnor förekommer det, att damer af erkändt god

familjeställning lefva ett dubbellif, som gör dem till galanta damer utan

att deras fäder, män eller bröder ha en aning därom.

Ett sätt har påpekats: modemagasinen, restaurangerna och hotellen,

hvilka tjänstgöra som mötesplats. Härvid gäller det vanligen endast en

ingången förbindelse," frukten af en långt drifven kurtis, en

kärleksförbindelse af böjelse.

Men det ges också andra af mer ekonomisk art från hennes sida, af

fysisk från hans.

Om en dam af societeten önskar förskaffa sig en biinkomst för att

tillfredsställa sin lyx, möter detta relativt få svårigheter. Man kan genom

att höra sig för lätt få reda på de ställen, där »album förevisas».

Vid lägligt tillfälle uppsöker hon ett dylikt locus och tar albumen i

skärskådande samt ingår aftal med ägaren, hvarvid man lämnar en lista

på de manliga bekanta, för hvilka man vill dölja sig. Nu lämnar damen

flera af sina porträtt, hvilka införas i en del af dessa album.

Det fordras diskretion för att männen skola få tillträde till dessa

maskerade bordeller. Också måste den, som introduceras, ha goda

rekommendationer liksom vore han inträdessökande i en klubb. Han anmodas

uppge sitt namn.

Nu granskas uppgifterna af värden, och man ser noga till, att han ej

får ett album, där någon dam finnes, som önskar vara okänd för honom.

Han ser genom porträtten och väljer. Det är nu värdens sak att

förmedla ett rendez-vous, och han tar bra betaldt härför både för egen och

hennes räkning.

Det är gifvet, att detta system medför en viss fara för damen. Hon

kan aldrig vara riktigt säker på, att hennes porträtt ej kommer inför

bekantas ögon, och så har också skett.

Man berättar, att en ung man, som blifvit förlofvad med en ung flicka,

hvilkens moraliska grundsatser syntes närma henne helgonen, en dag af

några vänner infördes i en albumlokal.36

det lätta gardet.

Han upptäckte där sin utvaldas porträtt, och det slutade med en

oerhörd skandal.

Äkta män, som misstro sina fruar, bruka under falska namn uppsöka

lokalerna med tillhjälp af vänners rekommendationer, och de söka ej

alltid förgäfves.

Grefve H., känd inom det sportälskande Petersburg, hade sedan uågon

tid fattat misstankar, att hans hustru bedrog honom, och han uttalade

sina farhågor för en af sina vänner. De båda herrarne gjorde en rond

och hade så tillvida tur med sig, som de upptäckte grefvinnan H:s

porträtt i ett album.

Den äkta mannen blef ursinnig, men lät lugna sig, då vännen visade

honom vägen att ta en raffinerad hämnd.

Grefvinnan underrättades, att en rik engelsman önskade träffa henne,

tjusad af hennes behag, och hon infann sig på mötesplatsen för att där

emottagas af — sin man. Han hade vittnen med sig, och hon blef

skandaliserad, så att hon för alltid måste lämna societeten.

Dessutom arrangerar man mottagningsaftnar.

Jekaterina Michailowna är änka efter Wladimir Wladimirowitsch, en

högre tjänsteman af 4. rangklass, som vid sin död lämnat hustru och

barn sitt goda namn i arf jämte en pension, som ej räcker till att föda

familjen. Döttrarna, som vuxit upp, äro giftasvuxna, och deras toaletter sluka

pengar. Sonen, som studerar, behöfver äfven mycket af detta lifvets goda

för att tillfredsställa sina behof, och hans mor är svag.

Hon lånar pengar af sina bekanta, hvilka dock till slut tröttna på att

öppna sina plånböcker, då de trots upprepade löften ej få tillbaka de

utlånade summorna, hvilka snarare ökas än minskas.

Jekaterina Michailowna är en finkänslig natur, som lider af denna ovilja,

och hon funderar förgäfves på ett medel att öka inkomsterna och därmed

också vännernas förtroende.

Men hvad skall hon hitta på!

Döttrarna kunna inte fullgöra något arbete, och hon inser mycket väl,

att hennes egna broderier och handarbeten ej skulle inbringa det

erforderliga beloppet, men väl till slut slita ut henne.

En dag hör hon talas om att en af hennes bekanta, fru N., råkat ut

för obehaget att bli komprometterad, då hon besökte en af öarna i säll-Mannens hämnd.

skap med en herre, som ej var hennes man. Då denne ansatte sin

gemål med frågor hvarför hon gjort detta, sade hon, att det berodde på

hans snålhet. Hade han lämnat henne tillräckligt med nålpengar, skulle

hou blifvit honom obrottsligt tillgifven. Hon hade älskat den andre ej

för kärleks skull, utan för att ej nödgas gå i en två års gammal hatt.

Detta ger Jekaterina Michailowna en idé. Hon har fått en erfarenhet,

hvaraf hon kan draga nytta. När visittiden är inne, uppsöker hon fru

N., och snart ha de båda damerna funnit hvarandra. Den

komprometterade hustrun utgjuter sig öfver mannen och tillskrifver honom felet;

hennes väninna gillar hennes handlingssätt, men framhåller huru oklokt hon

gått till väga. Nej, listigare måste man vara och handla så, att mannen,

som väl förtjänt sitt öde, ingenting misstänker.

Fru N. erkänner, att på sätt och vis har hon varit obetänksam, men

hvad skulle hon göra! Inte kunde hon ta emot herrn i sitt eget hem,

där tjänstfolket pratade om allt möjligt. Hon skulle då råka i deras våld,

och intet kunde vara sämre.

Men Jekaterina Michailowna vet råd.

Hon ville gärna hjälpa fru N. på allt upptänkligt sätt, och ingenting1

hindrade kontrahenterna att träffas i hennes hem, där ingen skulle kunna

säga något. Idén befinnes god, och fru N. är särdeles tacksam och

be-redd till återtjänst.

Hade inte fru N. tänkt på, att det var genant att så där ta emot

betalning?

Jo, det hade hon funnit, men hvad skulle hon göra?

Äfven för detta vet Jekaterina Michailowna besked. Hon skulle kunna

ta emot pengarna af herrn och sedan lämna den unga frun dem. Hon

kände dessutom till flera rika herrar, som nog skulle vilja göra bekantskap

med unga fruar med apparant yttre, just en sådan som fru N., och de

skulje betala bra.

Nu är saken klappad och klar.

Fru N. kommer på mottagningsaftonen och blir uppvaktad af flera

herrar, hvilka göra henne sin kur. Hon väljer och inhöstar betalningen

genom värdinnan, hvarigenom hennes förhållande får en mer förfinad

prägel och ej har utseende af förvärfskrok.

Företaget visar sig snart vara lukrativt, och då affären går så utmärkt*anser värdinnan skäl föreligga att utvidga densamma. Hon intresserar

andra fruar, besöker dem antingen själf eller låter dem på omvägar

förstå, att hon är villig att bistå dem.

Hennes mottagningsaftnar utsträckas ej längre till onsdagarna; de bli

lika många som dagarna i veckan.

Med klokhet väljer hon sin publik, ty det är hennes takt och omdöme,

som skola förhindra obehagliga tillfälligheter. Mötas bekanta, kunna de

ej misstänka hvarandra, ty i hennes hem finnas många personer, hvilka

ej ha en aning om det som tilldrar sig bakom kulisserna.

Aftonen tillbringas med musik och konversation. Understundom

uppträder en föreläsare eller någon litterär person, som föredrar något ur sina

arbeten. Till det yttre går allt till väga som inom societeten. Om någon

af de närvarande tala afsides med den aimabla värdinnan, kan man ej säga

något om detta.

Mötena aftalas genom hennes förmedling, och det är hon, som uppbär

arfvodet. När man aflägsnar sig, går man inte parvis, och ingen fäster

afseende vid de andras kommande och gående, ty det går ju så till

öf-verallt.

Detta är det mest raffinerade sättet för skapandet af möten.

Men sällan låter värdinnan upp sina rum för sammankomster på tu

man hand. Om så är fallet, kostar det oerhördt. Men i Petersburg är

man ej i förlägenhet för lokaler. Hvar som hälst på de flesta hotellen

kan man få rum, och äfven badanstalterna ha dylika att erbjuda, ja, man

kan säga, att de lefva på >familjebaden». Åtskilliga badetablissement

anskaffa också flickor på beställning, men dessa tagas vanligen ur de

prostituerades led.

I tidningarna kan man ofta få läsa, att damer med fördelaktigt yttre

söka plats. Ordalydelsen ger en antydan om den sökandes behag,

uppfostran och diskretion. Man kan ej gärna vara i tvifvelsmål om deras

önskningar. Dessa damer söka bekantskaper ej för en dag utan för år

eller längre tid. De taga anställning som hushållerskor, kanske också

som tjänarinnor.

För åtskilliga år sedan uppträdde i Petersburg en dam, som kallade

sig baronessan Kaula. Hon gjorde sig snart bemärkt i den värld, där

man roar sig och lyckades i sina nät infånga kassadirektören i CrédiFoncier. Första året kostade damen honom 300,000 rubel. När han ej

kunde skaffa henne pengar på annat sätt, stal han ur banken, och under

loppet af den tid, han var hennes älskare, lyckades han undansnilla ej

mindre än millioner rubel.

Hans brott upptäcktes, och han blef deporterad till Sibirien.

Ju högre civilisationen stiger, desto mer utvecklar sig sensualiteten.

Petersburg utgör intet undantag.

Den underhållna kvinnan är en typ som uppstått genom epikureernas

begär. Han betalar, och hon säljer sig på vissa villkor, ofta under

anspråk på lyx, hvilken han ej skulle bestå sin hustru. Förtänksamma

föräldrar uppfostra sina barn till haremsdamer och utveckla alla deras behag

både fysiskt och intellektuellt, ty dessa båda egenskaper måste komplettera

hvarandra. Å andra sidan läras de att icke offra åt sina känslor, utan

blott tänka på sitt eget jag. Nöjen och pengar är deras lösen.

För petersburgaren är det förenadt med en viss soliditet att hålla sig

med älskarinna. Ej ens de styrande draga sig för att skatta åt behagens

döttrar. Höjdpunkten af elegans är att söka vid sig attachera damer vid

baletten, ty dessa ha stort anseende liksom baletten i öfrigt är jämnställd

med operan.

Dessa underhållna kvinnor utöfva understundom ett stort inflytande på

männen, och man begagnar sig af dem för att få en del planer

genomförda, hvilka man förgäfves sökt realisera genom andra medel.

De kvinnor, som mottaga underhåll, påträffas äfven inom varieténs och

teaterns område. Rampskenet omger dem med en charme, hvilken de kanske

sakna vid dagsljus, och det är många män, som låta sig lockas af ytan

för att ej säga fåfängan.

Men låtom oss ännu en gång öfverlämua ordet till vår sagesman.

»Betydligt högre i moraliskt hänseende stå de fria förbindelserna, ja dessa

kunna understundom vara långt mer sedligt rena än äktenskapen, ty

den föga fasta, yttre boja som sammanknyter kontrahenterna anses för

dem utgöra en maning att icke förgå sig, under det att äktenskapet genom

sin bindande kraft kan göra man och hustru likgiltiga för hvad de

företaga sig mot hvarandra.Ett hittebarn.

Dylika fria förbindelser ingås snart sagdt öfverallt. Studenten söker

sig en käresta liksom kroppsarbetaren söker sin. Artisten lefver ett

bohemlif med sin älskarinna.

Här utgöres driffjädern nästan alltid af kärlek ocli ömsesidig sympati,

mer sällan af egennytta. Han liksom hon arbeta för att få hushållet att

gå ihop, och hemmen kunna får karaktär af att vara legala med en

harmoni, som man förgäfves söker inom det ryska äktenskapet.

Man är mycket fördomsfri i Petersburg. Omständigheterna kunna

göra, att en man och en kvinna ej kunna gifta sig med hvarandra, och

man kastar ej sten på dem, om de lefva tillsammans. Detta sker för

öf-rigt under fullkomligt medvetande om hvilket ansvar de två ikläda sig.

De föda barn till världen, och detta förpliktar. Understundom fortsättes

det fria förhållandet genom äktenskap. Fruktan att förlora hvarandra

eller omsorger om barnen drifva dem till detta steg.

Det är i synnerhet de bönder, som fått arbete i Petersburg, som ingå

fria förbindelser. Ofta händer det, att de äga familj hemma i byn, och

hustrun är medveten om mannens otrohet, men tolererar den i den

tanke, att detta är af öfvergående natur.

Sinsemellan umgås de som äkta makar, och deras omgifning respektera

dem och bemöta dem som sådana. Man har bjudningar, på hvilka man

träffas, gör utfärder tillsammans eller besöker nöjesetablisseinenten.

Om barnen talas som de vore fullt legala.

Detta är ljussidan, men det ges äfven skuggor.

Svartsjukan alstrar hemska dramer, och sedan kärleken är slut, är det ej

alltid så väl beställdt med finkänsligheten. Ömsesidigt öfverger man

livarandra, ofta på ett brutalt sätt, och då händer, att barnen få sitta

emellan och skickas till hittebarnshuset.

Men det inträffar också, att man skiljes i godo, hvarvid vänskap får

ersätta den forna, glödande kärleken.

En afart af detta fria umgänge bland de äldre har tyvärr uppstått, och

myndigheterna kunna ej blunda för densamma.

Här ett exempel, som dock måste sökas utanför Petersburg.

Under upploppsdagarna i slutet af 1905, hvilka i mångt och mycket

smakade fransk revolution, gjorde man den satsen gällande, att individerna

skulle ha så stor frihet som möjligt, ty endast detta ledde till den sannalyckan. Sinnena voro upphetsade, och den nya läran predikades ej alltid

för personer, hvilka ägde nog omdöme att skilja agnarna från hvetet.

Äfven skolbarnen togo intryck af lärdomarna.

Efter en sammankomst af gossar och flickor, tillhörande vissa läroverk

i Moskwa, inlämnade de en skrift, i hvilken de begärde rätt till frihet

att sinsemellan ingå förbindelser när hälst de önskade utan att man skulle

lägga hinder i vägen.

Man bildade också en förening.

Böndernas fältrop var »jord och frihet». Barnen antogo fältropet »ljus

och frihet». Man medförde smärre ljusbitar, då man samlades på

möteslokalen, och när ljusen voro uppbrända, börjades orgier af det vildaste

slag, i hvilka gossar och flickor under mörkrets skydd begingo sina

excesser.

Att depravationen trängt sig ned till de minderåriga på många håll kan

ej förnekas, och de hemliga rapporterna från vissa läroverk visa, att det

moraliska tillståndet hos barnen lämnar mycket öfrigt att önska.

Men det vore mycket orätt att insinuera, att vederbörande ej skulle

göra sitt bästa för att höja den sedliga nivån. En depravationsperiod

skapar alltid föregångsmän eller kvinnor, hvilka genom exemplets makt

och sitt inflytande bearbeta omgifningen, och sådana banbrytare för

moralen saknas ej i Petersburg.»

Perversitet.

Ju mer civilisationen skrider fram, desto mer odlas lasterna. En bland

dessa är perversiteten.

Vi ha redan talat om den last, som utöfvas af pederasten. Den är

långt ifrån ett privilegium för Ryssland. Man blottar ju tid efter annan

skandalhistorier från Tyskland och Frankrike, ja det sportälskande England

lär lida af denna Orientens uslaste last. Men det är oftast de äldre

karlarne, som hemfalla åt den onaturliga böjelsen. I Petersburg lär den ha

trängt ned till den yngre ungdomen i en del läroanstalter, hvilka intaga

en framstående plats.

En annan perversitet är våldtäkten.

Denna beror på individens abnormitet, som ej nöjer sig med det

vulgära utan önskar skaffa sig något, som sätter hans fantasi i rörelse och

retar nerverna till öfverspändhet. Han vill njuta af sitt offers fåfänga

försök att befria sig, och häri består hans hufvudsakliga nöje.

Då den perversa personen ej skulle våga sig på en ung, stark kvinna,

hvilkens fysiska kraft är nog stor att omöjliggöra hans attentat, i

synnerhet som hans muskler äro förslappade, väljer han bland de minderåriga,

ofta utan anseende till kön.

Sedan 1836 ha antalet af de öfverfallna sexdubblats, hvilket talar ett

tydligt språk om lastens utbredning.

Enligt polisrapporterna har man att uppvisa åtskilliga rent af

organiserade våldtäktsfall. Medhjälpare finnas, som möjliggöra försök äfven mot

annat än barn.

Tydligt är, att man tiger ihjäl kanske 90 % af fallen för skams skull.

Efteråt söka många af uslingarna att trösta de olyckliga genom

gåfvor af alla slag. Deras blinda lidelse har skenat åstad med dem, men

sedan den blifvit tillfredsställd, kommer fruktan för straffet, fruktan för

det Sibirien, som hotar.

De legala förbindelserna.

Ungkarlarnes antal i Petersburg är som nämndt mycket stort. De uppgå

till mer än 50 % af de giftasvuxna karlarne. Äfven finnes ett stort

antal frånskilda. Männen utgöra c:a 75 % af invånareantalet, och man kan

således tänka sig huru stor kvinnobristen skall vara.

Detta förklarar det stora antalet kvinnor, som sälja sig, ty näringen

måste bära sig.

Under samma 5-årsperiod då Petersburg hade en giftassiffra på 1 : 155

att uppvisa, var motsvarande i Berlin 1 : 115 och i Paris 1 : 109.

Konvenansäktenskapens antal är lika stort som i Frankrike. Man

fäster sig mer vid de yttre fördelarna, då ett giftermål planeras än att

fästfolket verkligen älska hvarandra. Men då man i den stora republiken

tar en viss hänsyn till åldersdifferensen mellan parterna, gör man ej så i

Petersburg.

Mannen skjuter upp giftermålet så länge som möjligt, ty han har ej

lust att binda sig, så länge han kan njuta af sin frihet.

Detta gör han kanske på så sätt, att han är gubbe vid 30 års ålder

och då behöfver han någon som kan och vill taga hand om honom.

Ett faktum är att åldersskillnaden föder otrohet.

Kvinnans giftasålder i Petersburg är 20—30 år, mannens 30—50.

Toleransen inom äktenskapet kan vara ganska stor, och en orsak

härtill är nog också svårigheten att få till stånd en skilsmässa. Främsta

villkoret för att detta skall lyckas, är att man gripit den ena parten på

bar gärning och kan framvisa två ojäfviga vittnen härtill. Visserligen

kan man skaffa falska vittnen, men detta är förenadt med risk.

Man berättar flera fall, då männen sålt sina hustrur till de senares

älskare. Hveni som gör den bästa affären är svårt att af göra.

Den gifta kvinnan gör anspråk på stor, personlig frihet, och det är

väl sällan mannen nekar henne denna. Hon redogör inte hvar hon håller

hus, och hon fordrar att få lefva okontrollerad liksom han. Hon har

sina kretsar där hon umgås, han sina.

Naturligtvis är det högst olika i de olika samhällsklasserna. Men ett

är säkert: ju mer oberoende hon är genom förmögenhet, högre intelligens

eller energi, desto mer gör hon sig gällande på hans bekostnad, och ofta

nog är det till hans fördel.

Är hon född under förhållanden, som göra att hon måst sörja för sig

själf, är det ej värdt, att föräldrarna lägga sig i hennes göranden och

låtanden. Hon väljer själf den man, hon vill ha, och sedan hon valt,

står hon också ensam risken.

I Petersburg finnas mycket oäkta barn. De lära uppgå till */4 af

samtliga födda.

Bristen på kvinnor och omöjligheten för ett stort antal män att af

ekonomiska skäl gifta sig drifver dem till bordellerna eller att eröfra

andras fruar eller slutligen att ingå fria förbindelser. Barnen utsättas

ofta eller lämnas till hittebarnhus.

Man sträfvar i de intelligentare kretsarna att ge barnen en vårdad

uppfostran. Har man råd, anskaffar man både fransk, tysk och engelsk

guvernant, hvilka följa efter hvarandra och lära barnen tala de respektive

språken fullkomligt korrekt.

Äfven skickas de till skolor eller institut, där de få helinackordering.

I de kretsar där ekonomien är mindre god, läras de unga att fortast

möjligt arbeta för sitt uppehälle, och de inse också, att det är deras plikt.

Denna ansvarskänsla är starkt utpräglad och alstrar å sin sida karaktärer.

Amin o ff, Petersburg. IOÖster om Östersjön håller kvinnoemancipationen att utveckla sig

betydligt fortare än på den skandinaviska halfön eller söder om Östersjön.

Alla sträfva på sitt håll för att draga sitt strå till stacken, fadern,

modern och barnen. Men detta ger de senare rättigheter, hvilka äro okända

i andra länder.

Föräldrarna låta dem, äfven döttrarna, sköta sig själfva. De få ej blanda

sig i det umgänge de välja, ej ens vidröra deras hjärteangelägenheter.

Dessa senare äro de ungas egendom, som måste respekteras. Men man

hyser stor hänsyn till föräldrarnas outtalade önskningar, och det

ömsesidiga förtroendet skapar ett godt förhållande i hemmet.

Ryssen är motsatsen till fransmannen, när det gäller ekonomi. Den

senare räknar alltid efter huru många centimes han kan lägga undan vid

hvarje tillfälle, under det att den förre ser efter om han har tillräckligt

många kopek för att kunna bevista det eller det nöjet eller skaffa sig den

eller den saken.

Och dock är han på sätt och vis sparsam. På sina mottagningar

bjuder han ej på ett öfverlastadt bord med dyra viner, utan familjens

vänner mottagas med te och kakor, kanske också några sandwiches, allt i

största enkelhet, men med så mycket större vänlighet och gästfrihet.

Denna familjens sammanhållning och gästfrihet, som ej äro undantag

utan regel, skapar sympati och förståelse hos främlingen. Säger en

spanjor, att taflan, som främlingen beundrar, är dennes, menar han ej detta:

om ryssen ser sin vän i nöd erbjuder han honom sin börs eller kastar

sig i sjön för att rädda honom, och han menar hvad han säger för

stunden, om han än kan vara litet glömsk i uppfyllandet af sina löften.

Gostiny Dwor, den stora bazaren.

I butiker, bazarer och hallar.

TYSKARNE ha till stor del slagit handeln under sig i Petersburg.

Detta gäller framför allt de större butikerna och affärerna. Ryssarne

äro icke företagsamma af sig och fatta ej genast beslut. När det då

visar sig, att den och den butiken skulle löna sig i den och den trakten

är tysken framme, hyr lokalen och startar med full uppsättning, medan

petersburgaren ännu står där och funderar.

Det är en icke obetydlig kramvaruhandel, som råder med tyska

godtköpssaker, fabriksalster utan soliditet men med höga priser. I själfva

Gostiny Dwor finner man vid sidan af ryska varor det eländigaste skräp,

bric-à-brac och dussinföremål, hvilka kosta några kopek i fabrikspris men

nästan lika många rubel i försäljningspris.

Af de 200 butikerna äro säkerligen 120 ägnade åt försäljning af skärp,

spetsar, similibroscher och prydnader, band, trådrullar, garner, tyll,

underplagg, hattnålar. Butik bredvid butik bjuder på precis samma innehåll

och ungefär samma pris.

Men därjämte ser man modeaffärer med hattar, som varit moderna för

ett år tillbaka, skomakeributiker och framför allt juvelerare.

Dessa senare ha ganska mycket att erbjuda, hvilket man ej bör gå stolt

förbi. Det ryska tulaarbetet med sina fina mosaikinläggningar är

världsbekant. Man skall finna det här, om man söker. Äfven ges det

emaljarbeten, hvilka ehuru litet barbariska till färgen likväl göra god effekt.

Gostiny Dwor år 1716

Lägg märke till den säregna formen på de äkta ryska skedarna! De äro

ej äggformade utan nästan cirkelrunda. Om de äro vidare i någon ända,

så är det i spetsen.

Hvarje rysk familj med någon aktning för sig själf har en uppsättning

gediget silfver för det dagliga brödet. Det skulle ej falla ryssen in

att äta sin soppa med en nysilfversked eller ta matbitarna med en gaffel

af brittaniametall. Nej, han har fått ärfva äkta silfver af sin far eller

mor, och det behåller han, inte för att paradera med det vid högtidliga

tillfällen, utan för att han tycker maten smaka bättre, då han använder

det gamla, kära silfret.»Skulle ni vilja bära similidiamanter? ’Nej’, säger ni, oeh det förstår

petersburgaren. »Lika litet vill jag äta med oäkta servis. Nu fattar

ni hvad jag menar», påstår han.

Förklaringen är tillfredsställande. I längden blir det också billigare,

att hålla sig med en silfveruppsats, hvilken är användbar under genera-

Essders & Scheeffhals etablissement.

tioner och till slut öfvergår att bli relik inom familjen. Skada blott att

det är så dyrt att göra den första uppsättningen! Hade man råd skulle

man ej hos Faberge, stadens förnämsta juvelerare, sakna tillfälle att välja.

Hvad man alltid bör söka skaffa sig hos Petersburgs juvelerare är ädla

eller halfädla stenar. Gå in i en juvelerarebutik och b‘ed att få se på

oinfattade sadana! Inom några minuter ligga topaser, smaragder, safirer,

ametister och turkoser för att inte tala om diamanter och pärlor framför

er på disken. De äro af alla storlekar och former. Man frossar i vackrafärger och ljusreflexer. Önskar man köpa några, äro de ej på långt när

så dyra som utom Ryssland, men man skall förstå att pruta.

Pruta, det är en obehaglig sak, men den är nödvändig i de flesta

butiker. Till »tyskarnas» heder må sägas, att ovanan ej är så inrotad

hos dem som i de ryska affärslägenheterna. Det ligger något af jude i

detta försälj ni ngssätt, och man får egentligen aldrig veta, om man betalt

för mycket för en vara eller ej. Många petersburgare bry sig inte om

att pruta, ty detta är dem motbjudande, och de betala hällre 40 % mer

för varan. En annan sak är det att ackordera med istvoschiken. Honom

skall man behandla på ett annat sätt, och där har nedprutandet öfvergått

till en trossats.

Vid Gostiuy Dwor träffar man dussintals butiker, där ordnar säljas.

Ordensväsendet är ju mycket utbredt inom landet, och man kan fatta att

kommersen med dekorationer har stora förutsättningar.

Hos Alexandre påminner man sig om Wertheim i Berlin eller någon

af de stora magasinen i Paris. Man kan likväl ej.nämna dem på samma

dag, ty den ryska Alexandre ligger oerhördt efter.

Betydligt större verkar då Essders och Scheeffhals stora etablissement

vid hörnet af Moika och Goroschovaja. Det är en 5-våningsbyggnad

med stora affärsfönster, fullt kontinental till sin läggning. Firman handlar

med herr- och damkläder, skodon och hattar, alltså en första klassens

specialaffär.

Någon vidare lust att göra inköp i Petersburg har främlingen ej. Han

finner aldrig samma omväxling som i Berlin, Wien och Paris, med nya,

eleganta saker, säsongnyheter, hvilka det är ett nöje att lägga sig till

med om inte för annat så för att väcka afund hos vännerna vid

återkomsten. Man är ej vidare väl sorterad, och allt är så dyrt, om man

möjligen undantar juveler och prydnadsföremål af ädlare metaller eller

stenar. Dessa ha ju internationella värden, men förefalla verkligen vara

billigare i den ryska hufvudstaden än aunorstädes.

Då man köper, bör man se upp, att man ej får underhaltig vara.

Mycket krimkrams finnes, som man vill locka på den oerfarne köparen under

förevändning, att det är äkta rysk vara, och dock kan den vara fabricerad

i en af Berlins förstäder,De elegantaste butikerna ligga vid Newskij. Singers symaskinsaffär

påminner om Essders och Scheffhals hvad byggningen beträffar.

Största intresset erbjuder emellertid besöket af bazarerna af andra klass

och ännu längre nedåt.

Apraxin Dwor, medelklassens bazar, står ett trappsteg under Gostiny

Dwor, men priserna äro lägre.

Så komma vi till Alexandrovski Rynok. Bazaren innefattar flera

komplex och är oerhördt stor, och den lönar sig att studera.

Först följa vi yttersidan. Den har liksom Gostiny Dwor en pelargång,

men den är smalare. I stället för en vägbana af blankslitna, stora

rektangulära stenar ha vi här en trottoar af den enklaste beskaffenhet. Inga

spetsar eller guldskimrande skärp träda oss till mötes, men väl gamla

kläder, stickade koftor, grofva stöflar och dylikt. Medan vi passera raden

af butiker, komma vi fram till ett mörkt hål, och det är en af de portar,

hvilka leda in i bazaren. Vi gå genom den illaluktande, kanske en gång

i veckan sopade portgången, och så blir det plötsligen ljust igen. Vi

stå midt i en korsgång. Framför oss ligger en tämligen stor, öppen

gård, bakom oss gatan och på ömse sidor ett par korridorer, hvilka aldrig

synas vilja taga slut.På måfå välja vi den till vänster och följa den.

Bredvid hvarandra ligga de små kyffen, i hvilka handeln försiggår, så

tätt, att de till skyltning uthängda föremålen från två olika handlande

blandas om hvarandra. Affärens innehafvare och hans biträden stå i

dörrarna och ropa, då de se en kund:

Interiör från Alexandrovski Rynok.

»Kom hit, herre, jag har fina kläder att bjuda på.»

»Nej, kom till mig! Mina skodon äro starka, och jag kan sälja dem

till storfurstarna.»

Vi äro naturligtvis klädda efter sista modet. En välkänd

stockholms-skräddare har skurit till vår promenadrock efter engelsk modell, och för

att höja effekten glänser en nejlika i knapphålet. Västen anses till och

med af våra vänner för passabel, och de nypressade pantalongerna ha ejens börjat drömma om att få knän»! Lägg därtill en nyborstad cylinder,

handskar för dagen och lackerade skodon.

Det är denna eleganta uppenbarelse, som Apraxins månglare erbjuda

att köpa kläder och skodon, och hvilka kläder och skodon sedan!

Luggslitna öfverrockar, som man skulle dra sig för att skänka till sina

Bazarens skönhet.

torpare — om man hade några — gamla kavajer, hvilka legat

nedskrynk-lade sedan salig Nikolaus I:s tid, byxor, hvilkas nedre kant fransat sig,

stöflar, som man ser blifvit upplappade och förete ärr efter åratals strider

med gatläggningen.

En välvillig jude håller fram en päls, ty han anser tydligen, att vi äro

för lätt klädda i förhållande till årstiden, och han har rätt, ty vi borde

haft vinterrock. Pälsen har blifvit illa åtgången af tidens tand, hvilkenslitit bort raggen här och där, så att skinnet ser ut som en skabbig

hyena. Juden bryr sig icke om vårt afslag: han följer efter och stryker

med handen varsamt och smekande på luddet, hvars superlativa

egenskaper han framhåller, samtidigt som han söker öfvertyga oss om, att en

gentleman af vår kaliber bör skaffa sig ett så anständigt plagg.

Han tyckes ej fatta vår dumhet att inte begagna det gynnsamma

tillfället, och han ser mer beklagande ut för vår räkning än misslynt öfver,

att han användt så mycken tid förgäfves för att få kommersen afslutad.

Vår fotografiapparat är med som vanligt, ty vi äro ute på jakt. Detta

är en sport, som erbjuder icke så få öfverraskningar i Ryssland, och man

ordnar alltid apparaten med en viss bäfvan, ty man vet inte hvad som

kan inträffa. Det är aldrig lustigt att bli trakasserad, allra minst af

polisen, och står man ensam i en bazar, omgifven af några hundra

skränande, stojande individer, hvilkas klädedräkt och fysionomier förråda, att

de tillhöra plebs, ja hvarför inte säga slöddret, så drar man sig för

experimentet.

Men det har ingen fara.

När kameran kommer fram, blir det dubbelt lif och rörelse. Alla

trängas för att få vara med, men det är ju omöjligt att uppfånga dem

alla på plåten.

»Låt mig vara med!» ber en judefarbror.

»Undan batjuska!» säger en annan. »Du är för ful, låt mig komma

fram i stället. Herrn vill bara ha vackert folk.»

»Här är en som är vacker!» skriker en karl och skjuter fram en ung

kvinna. Det är bazarens skönhet. Hon ser fräck ut och kastar några

glåpord till de omkringstående, med hvilka hon synes stå på förtrolig

fot. Hennes ansikte är icke fult, ehuru det synes uppsvullet af sprit

och andra njutningsmedel. Klädseln är slarfvig, men hennes humör är

sprittande.

De andra ge vika, ty de inse, att hon har företrädet. Också dra de

sig diskret undan och bilda en halfcirkel, i hvars medelpunkt hon ställer

sig med händerna i kappan.

»Nu kan ni ta mig!» säger hon, och vi uppfylla hennes begäran Då

proceduren är öfver skrattar hon, kastar en triumferande blick på de

andra och kilar in i sin butik, tydligen glad öfver segern.Bazarens schakaler, som för en stund hållit sig undan, störta ånyo

fram. De ha upptäckt, att här finnes något att göra, ty att vi äro

främlingar står lika tydligt skrifvet på oss som om vi burit en skylt på

bröstet. Man vill visa oss alla möjliga varor.

En skriker — ty det skulle ej löna sig att tala då alla söka öfver

Sådana som utbjuda sina varor. (Från 1730-talet.)

rösta hvarandra — att han har antikviteter, en annan erbjuder oss

präktiga sängkläder, en tredje järnskrot som han släpper för ett pris som

understiger inköpet.

Det är svårt att slita sig lös från detta jagande koppel, som redan

anser sig ha hetsat villebrådet tillräckligt för att bli herre öfver detsamma.

Vi göra stora kraftansträngningar, och tack vare en kombination af list

och muskelstyrka lyckas vi för ett ögonblick bli fria.

Samtidigt som vi har en liten, snäll landtflicka förirrat sig i labyrinten.Hon går omkring och ser menlös ut, och oförstånd och hjälplöshet stå

inristade i hennes ansikte. Tack vare det att vi utgjort

spekulationsobjektet har hon ända tills nu gått fri, men denna fröjd skulle inte vara

länge, och därtill är den lilla oskulden från landet själf skulden.

Hon går nämligen fram till en butik och frågar hvad strumporna

kosta.

Ögonblickligen omringas hon. Judar och krämare röra sig om henne

i en kaotisk blandning, hvilken vaggas fram och tillbaka. Man ser en

skog af armar, som sträckas upp, det hvirflar som ett sädesfält utsatt

för häftig storm, och plötsligen ser man henne upplyftad på axlarna af

två män, som triumferande bära henne in i en närbelägen butik.

Affärsmetoderna äro olika på olika ställen af jordklotet. Äfven om

det ej alltid går så stormigt tillväga i de sämre bazarerna, så är dock

detta förföljande af en köpare en så vanlig sak, att ingen af de kunder

som besöka stället fästa sig därvid. Annorlunda är det med det

Petersburg, som förrättar sina inköp i bodarna eller Gostiny Dwor. De flesta

af dem ha aldrig satt sin fot inom bazarer af Apraxins rang eller tänkt

på att besöka Alexandrovski Rynok. Man har visserligen hört talas om

butikägarnas efterhängsenhet, men då man gör personlig bekantskap med

den, förlorar man lusten att för andra gången besöka stället, så framt

man ej drifves dit för kuriositetens skull.

Och kuriöst är det.

De flesta, som drifva handel i billighetsbazarerna, äro judar, och detta

kan man sluta sig till ej blott af det alltid förrådande utseendet utan

ock deras sätt. Den ryska juden, som tillhör de icke privilegierade, är

beklagansvärd, ehuru han icke väcker medlidande i Ryssland, men väl

ett fanatiskt hat från de flesta. Hans naturliga bundsförvanter äro

revolutionärerna.

Förbud mot anropandet i bazarer finnes. Enligt polisförordningen får

ingen tränga sig på köparne, men vanan är inrotad. Äfven om en polis

står i närheten, kan man ej afhålla sig att utbjuda varorna, ty denna

plägsed är lika gammal som Rysslands historia.

Om man ej prutar, men föraktfullt fnyser åt ett anbud, börjar säljaren

att själf sänka priset.

»Är det för mycket begärdt, 50 kopek för den här! Se bara, att alltär solidt och välgjordt. Nå, 40 då! Det är ett röfvarepris, och jag

skulle inte lämna det åt någon annan. 35, herre! 35 kopek är ju så litet.

Låt oss säga 30 eller kanske 25.»

Man kan få det erbjudna föremålet för 15—20 kopek. För att handla

måste man visa, att man förstår sig på varan och dagspriserna. I så

fall kan man få hvad man önskar för skapligt pris, eljest blir man

skinnad.

I Alexandrovski Rynoks inre.

»Hvar skall; man pruta?» frågade jag en gång en duktig, rysk

husmoder, som skötte sitt hushåll som ett mönster och var inne i alla

handelsmysterier.

»Fråga snarare hvar man inte skall pruta», svarade hon småleende.

»Den frågan har jag lättare att besvara. Man skall inte pruta i de

utländska butikerna, ty där ha de fasta priser, och ej häller hos bagaren.»

»Hos bagaren?»

»Ja, hans bröd kosta alltid detsamma. Om ni gör ett försök att få

dem billigare, skulle detta väcka förvåning, lika väl som man skulle

anse det kuriöst, om ni ej prutade i andra matvaruaffärer.»

»Jaså, dessa äro så omöjliga.»»Kanske bör jag göra ett undantag för Au bon gout» mellan Bolschaja

Morskaja och Newski. Det är en stor affär med legymer, kött, fisk,

villebråd och vin.»

I Alexandrovski Rynoks inre befinnua sig stora, öppna gårdar. Där

be-drifves gårdfarihandel i mindre skala. Man ser högar af gamla skodon

Tartaren i Alexandrovski Rynok.

och tofflor, kläder och vllevaror, gamla lås, ljusstakar, söndriga

velocipedhjul, trasiga kastruller, fisk, lump, solblomfrö, nötter, pälsvaror. Hvar

och en har abonnerat en eller flera kvadratmeter af asfaltbeläggningen

och omgifves af de promenerande, hvilka draga förbi på samma sätt som

allmänheten gör i Gostiny Dwor.

Det finnes också en annan slags försäljning, den vandrande krämaren.

Denne går med en stor, låg låda fästad vid bröstet. Den är fästad med

hängslen, som gå rundt halsen och erbjuder en rikhaltig skyltning afdukar, borstar, kammar, fickspeglar, knifvar, halsdukar, saxar o. dyl.

Detta försäljningssätt äger fördelen af att säljaren kan följa den

eventuella spekulanten, tills han tröttnar och köper en småsak. Att trötta

ut köparne är nästan det enda sättet att få dem att ta reson. Ett sådant

medel kan ej den tillgripa, som satt sig fast på asfalten. Nog händer

det att han griper ett fång skodon och rusar efter den, som varit nog

oförsiktig att fråga efter priset, men det är ej godt att timtals springa

omkring med ett dussin stöflar eller kängor, och han måste ge sig.

På dessa gårdar trifves tartaren, som handlar med stickade varor. Han

har ett slags plädar, tjocka och varma, hvita till färgen med granna

mönster och fransar i ändarne, och han är nog den, som bedrifver de

bästa affärerna tack vare medfödda anlag och mer kuranta artiklar.

I Alexandrovski Rynok finner man icke så få antikviteter. De gamla

möblerna med sina svinskinnsryggar eller sitt gyllenläder, det märkvärdiga

porslinet, de uppstoppade björnarna, de rostiga vapnen berätta sin historia

om hvad som varit och hvad som kan bli. Man rör sig inom ett

museiområde, å hvilket det finnes mycket att taga vara på. Vid sidan däraf

påträffar man högar af skräp, hvilka förefalla den oinvigde sakna hvarje

tillstymmelse af värde, sönderbrutna lås och nycklar, kugghjul, i hvilka

30 % af kuggarna saknas, fågelburar, tillstukade och bristfälliga, ena

hälften af ett fotogenkök, fötter till ljusstakar, sönderbrutna

paraplyställningar, skor som likna lumpor, gevär utan kolfvar. För ägaren utgöra dessa

föremål en skatt, hvilken han bevakar med argusögon, ty att det finnes

tjufvar på platsen och många sådana framgår af de tryckta varningarna.

Men det är ej nog med, att man vill sälja till oss; man vill också

köpa af oss. Kameran utgör ett eftersträfvansvärdt föremål och likaså

vår kostym. Man betraktar oss med kännaremin, och det ser ut som

om spekulanterna redan kände sig vara ägare till den eleganta redingoten,

inklusive blomman. Man går rundt omkring oss, gör anmärkning huru

kläderna sitta eller om klädet är godt, och vi känna oss särdeles enkla,

nästan som om det inte vore våra tillhörigheter.

Lammets tålamod kan ibland få ge rum för lejonets vrede. För det

sistnämnda skingras hopen.

Vid ett annat tillfälle besöka vi bazaren i damsällskap, en ung, ogift

ryska, som är intresserad af vår beskrifning öfver fenomenet och därförvill se det på närmare håll. Promenaden varar dock inte länge, ty vi

förföljas af personer, hvilka släpa barnvagnar och vaggor efter oss eller

bjuda ut flaskor med eller utan napp, barnkläder och blöjor. Vår

följe-slagarinna rodnar, och vi fly ut genom närmaste port.

Några torg få under viss del af dagen disponeras för torghandel Man

säljer matvaror, linne och kläder. Stånden ha »munkbromodell», men

varorna äro hvarken så aptitligt upplagda ej häller är renligheten så stor

som vid detta Stockholms välkända försäljningstorg, ej häller är ord-

Månglerskor.

ningen så mönstergill. Raderna af stånd äro oregelbundna, och man

måste tränga sig fram i gångar, hvilka slingra sig som ålar. Man

anropas här också och har all möda att komma förbi de säljlystna.

Plötsligen höres ett doft kanonskott, och öfverallt tar man fram klockorna.

»Hvad står på?» fråga vi.

»Man sköt observatoriesskottet», anmärker vår granne.

Observatoriet i Polkowa, hvars chef för öfrigt den bekanta svenska

professorn Backlund är, står- i förbindelse med Peter-Paulsfästningen i

Petersburg. Precis på slaget tolf middagen, trycker man på en knapp

vid observatoriet, och då affyras en af fästningens kanoner. Alla kunna

således dagligen inställa sina klockor, och detta är så mycket mer af

nöden som det icke finnes några ur på de ortodoxa kyrkorna.Handeln för dagen på det torg, vi hedrat med vårt besök, är nu slut.

Man packar in med ilande hast och drar därifrån, under det att polisen

bevakar att allt sker fort och med ordning.

Vi ställa vår kosa till mathallarna, hvilka ligga ej långt därifrån,

Petersburgs visthusbodar.

Andreashallen ligger närmast, en af glas och järn uppförd byggnad,

rundt kring hvilken det går ett extra tak, beläget ungefär på

midtelhöj-den af huset. Och nu träda vi in.

Torghandel.

En fuktig luft slår oss tillmötes, och våra ögon måste först vänja sig

vid ljuset, innan vi kunna se. Det förefaller att vara tomt därinne, ty

man har ej tillgodogjort sig utrymmet helt och hållet. Man har högt

till taket, men båsen äro ganska låga, och flera af dem stå tomma.

Golfvet har nyss blifvit spoladt. Det är af asfalt, och vattnet håller på

att rinna bort, förande sågspån och affall med sig. Några karlar försedda

med kvastar påskynda proceduren, så att det stänker till höger och vänster.

Under rop och skratt skyndar man undan för att ej bli genomblött.

Framför oss befinner sig en matvarubutik.

Ofvanpå densamma läser man ägarens namn och numret på butiken

bredvid några korgar och kistor, som man langat upp för att de ej skola

Amin t/f, Petersburg. 11vara i vägen. Därunder hänga flera knippen saltade och rökta fiskar.

I butikens bakgrund har man ställt upp konserver, ostar, smördrittlar,

frukter, cakeslådor och mer sådant, medan stora tunnor fyllda med

konserverad, sönderhackad kål stå framför. I ett hörn har man placerat ett

bord af järn med hvit emaljerad innersida, och vi se att det är fylldt

med vatten och cirka 25 cm. högt, fotterna ej inberäknade. I

Andreashallen.

I vattnet simma lefvande ålar, gäddor, abborrar och sikar, och

vattencirkulation åstadkommes genom aflopp och tillförsel medelst slangar.

Man vill hälst ha lefvande fisk i Petersburg. Öfverallt ser man dylika

från sterletten till Newanorsen, både i hallarna och i restaurangerna, där

man kan uppvisa hela akvarier. På gatorna möter man karlar, hvilka

försiktigt bära grönmålade baljor på hufvudet, och i dessa kärl förvarar

man lefvande fisk. Ett djurplågeri är det måhända, men man riskerar

ej att få skämd vara, och fiskförgiftningsfallen äro få i staden.

Vår entreé väcker nytt lif i hallen. Man har haft en period af hvila,

ty det är inte inköpstid, men ankomsten af besökare är således lika

kär-kommen som oväntad.Visa genom skadan tala vi genast om, att vi inte besöka hallen för att

göra uppköp, utan därför att den intresserar oss i egenskap af främlingar.

Ville de förevisa hvad som fanns?

Ja, det ville man.

Karlarne trängas omkring oss och peka ut föremålen, i det att de

En matvarubutik i Andreashallen.

skrattande uppge priserna. Man drar fram lådor, tunnor och korgar, allt

i det gladaste humör, och då de se, att vi medföra fotografiapparaten,

måste vi »taga af» dem i samlad grupp för att få dem förevigade.

Det goda lynnet följer petersburgaren och sitter i äfven då han är

nedslagen och lurar på att få bryta fram. Man tycker nästan, att han lägger

band på sig, då det ej är förhärskande. Kan han få skratta, är detta

hans största glädje, och han har sinne för det komiska. Mest märkesdetta hos den lägre befolkningen, som alltid är redo till skämt och

upptåg, om än dessa äro af enklaste slag.

Trots sin godmodighet kunna de dock visa prof på en oförklarlig

grymhet, som dock torde vara ett vanans arf. Denna grymhet visas mot djuren.

Kusken piskar sin häst vare sig han gjort sig förtjänt däraf eller ej,

»Aftagningen» i hallen.

ryttaren naggar med sporren. Värst är det vid kreaturstransporterna.

Då binder man hop fotterna på kalfvar och får, så att dessa ej förmå

röra sig, och sedan lägger man dem på flatvagnarna sa tätt, att de hvila

till största delen på hvarandra. Man kan föreställa sig de arma djurens

plågor under skakningarna. Med möda förmår en och annan af dem att

lyfta på hufvudet och böla eller bräka med svag stämma, som om de

bådo människorna om hjälp. Ingen lyssnar till deras suckar.^5

Sålunda färdas de till slakthusen, där de få ligga timtals, innan

befrielsen kommer.

Bättre ställdt har storboskapen, ty den får bida sitt öde i slakthusets

inhägnad.

I kanalerna kan man få se större, öfvertäckta pråmar ligga förankrade.

Bland dessa finnes det sådana, hvilka tjänstgöra som fisksumpar.

Man vidtar anstalter för att få fisken lefvande till ort och ställe, ty

den betingar då högre pris. Sedan man tagit dem från näten, stoppas

I slakthusets inhägnad.

de i de små fisksumparna för att sedermera öfverföras till de stora och

slutligen härbärgeras i pråmarna. Här måste man vara påpasslig, så att

inte det stillastående vattnet i förtid kväfver fisken. Man måste röra

om och åstadkomma cirkulation.

Sennaja är Petersburgs största hall och den som är mest känd.

Petersburg har namn om sig att ha goda sötsaker, i synnerhet chokolade.

Man kan emellertid ej obetingadt gå in härpå, och säkert är, att man i

Frankrike får långt bättre till halfva priset. Konradi är stadens förnämsta

konditor. Han har flera filialer och gör goda affärer framför allt under

påsk och jul.

De flesta innehafvare af apotek äro tyskar. Ryssarne själfva förklaraatt detta beror på, att utlänningarne äro mindre slarfviga af sig, så att

man ej riskerar att en tysk expedierar arsenik i stället för bikarbonat.

Tyska språket användes mest i affärerna. Hvarje butik med anspråk

på att vara något måste ha ett eller flera biträden, hvilka tala tyska

om än ej så öfverdrifvet väl. På många ställen talar man franska,

hvilket mest är fallet i de affärer, som räkna aristokratien till sina kunder.

Engelska är mer sällsynt.

Någon fara för att man ej skulle få hem den köpta varan förefinnes

ej. Ryssen vill hugga för sig, ty häruti ligger enligt hans åsikt just

affärsuppgörelsen, men är den väl en gång gjord är det »all right*. Pa-

Fiskpråmar.

ketet kommer hem om än ej på utsatt tid, ty att iakttaga denna är mer

än man vanligen förmår, en liten förseelse, som ryssen delar med-så många

andra nationer med lätt skaplynne.

Skyltningen ligger ännu i sin linda. Någon smak uti att exponera

föremålen äger man inte, och därför »göra sig» inte ens de bästa

affärerna.

För energiska köpmän skulle Petersburg blifva ett Eldorado. Något

i samma stil som Magasin du Louvre skulle ovillkorligen bli en mycket

inkomstbringande affär, men den skulle erfordra millioner till start. Satte

man absolut bestämda priser och hölle god vara, skyltade på ett

effektivt sätt och bjöde på nyheter, skulle hela staden strömma dit. Nu har

man faktiskt ingen sådan universal affär, som bjuder köparen på allt

hvad han kau behöfva till skapligt pris och efter senaste mod.

Petersburgs minuthandel är minst femtio ar efter sin tid och väntar

på sin reformator.

Gostiny Dwor upprättades fordom af lifegna, hvilka under vissa tider

af året fingo ledigt för att idka handel. För denna frihet måste de

betala en andel af vinsten till sina herrar.

Understundom ser man huru de vandrande krämarne midt under

kommersandet rusa bort och gömma sig i portgångarna. Man kan då vara

säker på, att en polis finnes i närheten, hvilken med argusögon ser till,

att ingen, som skaffat sig tillstånd att idka gathandel, bryter mot lagar

och förordningar. Kramhandlaren, som flyr, har dåligt samvete.

De, som man lägger märke till.

ANTAG att man får fatt i en rysk roman, dår gendarmeri och polis

framställas som något fruktansvärdt. Man skall då säkerligen höra

talas om dvorniken (portvakten).

Dvornik (portvakt).

Hans yrke är likväl det fredligaste

man gärna kan tänka sig, och han ser

så oskyldig ut, där han står vid sin

port, iklädd sin tjocka päls med det

obligatoriska skärpet och den ludna

skinnmössan. Han granskar

visserligen hvar och en, som passerar hans

postställe, men detta är hans åliggande,

och då har man inte något att anmärka

mot hans postande.

Orsaken hvarför man så ofta

sammanställer honom med polisen är det

i utlandet gängse ryktet, att han skulle

vara polisspion och alltid stå i denna

institutions sold.

Granskar man saken litet närmare,

skall man finna mycket öfverdrifter i

detta påstående, liksom i så mycket

annat, som utbasuneras om rysk polis

och ryskt gendarmeri.

Naturligtvis finns det dvornikar, hvilka låna sig till förhatlig spiontjänst,

men därför är det icke sagdt, att alla skola följa dessa personers

exempel. De flesta dvornikar äro säkerligen präktiga karlar, ty ingen får en

l6^

dylik befattning utan att ha blifvit synad i sömmarna och befunnits

duglig.

Förbindelse med polisen har dvorniken emellertid. Det är hans

åliggande, och han måste fullfölja det. Han skall hålla reda på husets

invånare och är ansvarig för att man inte härbärgerar passlösa. Genom

Dvorniken i arbetsdräkten.

honom gå passen till och från polisen. Härifrån och till spiontjänst är

ett stort steg.

De flesta dvornikar eller åtminstone ett stort antal af dem ha varit

soldater. Under siu tjänstgöringstid ha de lärt sig disciplin och många

goda saker, hvaraf de kunna draga nytta sedan de lämnat kasernen. De

kunna nödtorftigt läsa och skrifva, kanske räkna, och de ha lärt sig

ordning, hvilket kan behöfvas, framför allt i dessa hyreskaserner, som rymma

tusentals personer, ett helt regemente.

Vaktgöringen vid porten måste vara själadödande. Han står eller

sitter innanför eller utanför densamma dag och natt. Undantagsvis kryper

han in i sitt lilla näste i portgången, där han har hustru och barn, meni regel måste han stanna ute i det fria oberoende af tidpunkt på dagen

eller årstid, vare sig det regnar, snöar eller haglar.

Ett sådant yrke måste verka förslöande. Dag ut och dag in ser han

samma portgång, samma omgifning. Dvorniken är ett bevis på, att

människan kan vänja sig vid allt, till och med enformigheten.

Han är ett lexikon, då det gäller att få höra något om husets

invånare. Dessa kan han på sina fem fingrar. Bäst af allt vet han om de

äro frikostiga eller ej. Han kan ju alltid få några extraslantar, då han

nattetid öppnar porten eller har gjort någon af hyresgästerna en tjänst.

Lifbevararen.

På många ställen är det hans skyldighet attt sopa gatan och hålla

gården ren. Då slipper han åtminstone sitta stilla och får i det stället

litet rörelse och omväxling.

Man frågar sig när dvorniken egentligen sofver. Han måste stjäla sig

till en sömn, hvilken störes flera gånger under nattens lopp, och han

måste vara tidigt vaken om morgonen. Understundom ser man honom

sömnlös vandra af och an framför porten.

Men det händer ju, att han tar sig en lur äfven midt på blanka

förmiddagen.Gång efter annan möter man på gatorna eller ser i portarna en skymt

af en lång, reslig karl, vanligen klädd i en prålig kosackuniform, hvars

färger variera från ljusrödt till kolsvart.

Han bär en lång surtut med vida ärmar. På bröstet synas de

välbekanta fickorna för patroner, och han är beväpnad intill tänderna med de

mest fruktansvärda hugg- och stickvapen, dolkar, svärd, sablar.

Det är en tjälochranitelj, en lifbevarare.

Denne är ett mellanting mellan betjänt och lakej.

Redan namnet antyder hans ursprungliga funktion,

som bestod uti att i forna tider vakta för de höga

herrarnes säkerhet. Efter tsarens och storfurstarnes

exempel lade de förmögna sig till med en större eller

mindre eskort, hvilkens — och det var ej den

minsta — mandat bestod uti att ge ökadt anseende åt

sin herre.

Eifbevararen är en kvarlefva från denna tid.

Han är en man, som vet att allmänheten

observerar honom, och han är i Ryssland lika nödvändig

för husets anseendes skull som de pudrade

betjänterna och den stele hof mästaren är i England.

Han vet, han att utgör en en del af sin herres

anseende, och därefter rättar han sitt uppförande.

Redan på långt afstånd blir hans granna dräkt

och höga mössa synlig. Han glider fram genom

folkhopen med stolta blickar och visar gärna, att han är beväpnad. Detta

inger respekt. Men sitter han på kuskbocken och tronar bredvid kusken,

visar han sig i sin största glans, och då är han oemotståndlig.

På hotellen kan man lägga märke till några civila herrar, som sitta i

vestibulen och hvilkas funktion är främlingen fullkomligt obekant. Man

tror först, att de tillhöra kontorspersonalen, ty deras yttre är respektabelt,

och de läsa sina tidningar oberörda af gästernas kommande eller gående.

Deras kläder äro om ej just de allra finaste så dock ganska snygga. En

bär ett gråsprängdt helskägg och briljerar med en pincenez; en annan har

mustascher och utseendet af tysk underofficer af fanjunkaregrad, en tredje

ser ut som en skådespelare.

Lifbevarare.Man gissar sig ej till hvad de ha där att göra. De röra ej vid de

resandes bagage och räcka aldrig en hjälpsam hand åt portiern, oaktadt de

stå på god fot med honom.

Vill man skicka af ett bref eller köpa en teaterbiljett och vänder sig

till portiern, får man lösning på gåtan.

De äro »kommissiouärer».

Man kan använda kommissionären till alla uppdrag. Han skaffar

tidningar, böcker, biljetter, han går med blommor till

den, som skall hugnas därmed och han ställer om att

ens kläder bli pressade hos skräddaren. Hans taxa

varierar. Minsta afgift är 40 kopek, och då tar han

endast ett par hundra steg. Men han låter pruta

med sig.

När man sätter sig i förbindelse med honom, gör

han en allra minst till baron. Har han gått ett ärende

till en person, som innehar en högre grad eller spelar

roll inom Petersburgs societet löper man emellertid fara

att bli befordrad till grefve.

Han förstår förutom ryska äfven tyska eller franska,

ja, det ges individer som lärt sig danska eller"svenska,

ehuru de tala alla dessa språk ohyggligt. De göra

inga stormlöpningar mot de resande: de bida sin tid

och snart göra de sig oumbärliga på alla vis. Man

kau helt enkelt ej undvara dem, ty de lösa sina

uppgifter på ett diskret och förståndigt sätt dels af gatn-

Stadsbud.

mal praktisk vana dels därför att de då kunna begära

sitt honorarium så mycket högre.

Deras stamtillhåll är hotellets vestibul.

På gatan kan man anlita stadsbudet. Denna är visserligen en pålitlig

karl och väid allt beröm, men han står ett pinnhål nedanför

konkurrenten på hotellet. Också är hans taxa betydligt lägre.

En dag bege vi oss till stadens utkanter, där folklifvet är annorlunda

än inne i de mer centrala delarna. Vår utfärd gäller studiet af de typer,

vi äro säkra om att möta.Borta i en gränd höres ett lifligt knackande. Vi undra, hvarifrån

detta egendomliga ljud härleder sig och gå i riktning mot detsamma

I ett hörn stå några karlar sysselsatta med skolagning. Det är

am-bulatoriska skomakare. En pliggar, en annan syr hop ett hål. Framför

dem sitter en yngling, som tagit skorna af sig, och handtverkarne hålla

nu att halfsula dem, sedan de fördelat skorna.

Det är onekligen ett praktiskt sätt att förrätta yrket. De uppsöka sina

kunder, i stället för att dessa nödgas uppsöka verkstaden. På stående

Vandrande skomakare.

fot och i sjungande hast laga de skavankerna och få genast betaldt.

Kreditsystemet är totalt bortlagdt till både deras och kundernas fromma.

Då vi vända oss om, upptäcka vi mannen som gör kvastar. Han

erbjuder oss att köpa en eller flera, sedan han omsorgsfullt meddelat oss

huru välgjorda de äro. De bestå af bästa materiel och äro outslitliga.

»Försök!» anmodar han oss, men vi ha icke lust att inför gatans

publik demonstrera vår okunnighet i att handtera sopkvasten.

Mannen, som gör kommers med såll, korgar, rifjärn och skedar, är

uppenbarligen från landet. Han har bondens beskedliga utseende, och då mankänner honom på pulsen, tillstår han, att han tillfälligtvis gästar staden.

Hans varor äro tillverkade hemma i byn. Där sitter han och hans

familj och många andra familjer också och arbeta på dessa under den långa

och kalla vintern. Nu realisera de lagret. Om vi blott visste huru

billigt han säljer!

Förbi oss går tartaren, som säljer kläder.

Han bär byltet på vänstra axeln och dignar under bördan. Det är

alla möjliga saker han har att erbjuda, västar, rockar, stickade tröjor. Äf-

Matmeti som gör kvastar.

En som tillfälligtvis gästar staden.

ven han har kommit till staden för att förtjäna. Kamraten, som insvept

sina varor i en linneduk, meddelar oss, att han inte trifves i Petersburg.

Klimatet är så uselt och förtjänsten ringa. Tartarerna måste bo flera i ett

rum och ha det mycket obekvämt. Annat har man det hemma, där hvar

och en har sitt, och så är det ju svårt att vara borta från familjen. Den

kan man inte ta med sig, ty det kostar så mycket pengar. Förresten

lef-ver man ett svinlif här i Petersburg.

Efter att ha lättat sitt ordflöde går han vidare. Vi se huru han anro-par de mötande för att truga sina varor på dem, och till slut. börjar han

ackordera med en köplysten.

Vi ha nu hunnit till närheten af ett torg. Ofverallt är det lif och

rörelse, ty på slaget 12 skall det utrymmas, och till dess måste man ha

gjort många och goda affärer. Ett par poliskonstaplar stå borta vid bron

och utgöra en påminnelse om den korta tid som återstår.

Då kommer en lång, mager gestalt lunkande fram till oss. Han har

snöhvitt skägg och bär blåa glasögon. Man kunde ha tagit honom för

Tartaren, som säljer kläder.

en professor i filosofi och matematik, om man ej lagt märke till hans

gepäck. En vanlig genomsnittsprofessor bär endast ett paraply; vår nya

bekanta liknade en vandrande butik.

På hufvudet, öfver den grundstukade hatten, bär han en sofsäck eller

kanske det är en påse att förvara kläder uti. Om halsen hänger väskor

i sina remmar, och i dessa väskor förvarar han portmonnäer, plånböcker

och kammar i läderfodral.

Högra handen griper krampaktigt om en stor nattsäck.

Med graflik stämma frågar han, om vi inte skulle vilja hedra honom

genom ett litet inköp. Vi kunde själfva se hans lager.Blåsten fattar om hans vida, smutshvita byxor och kommer dem att

fladdra om de magra benen. Då vi titta ned på stöflarna se vi, att han

troligen för ventilationens skull skurit bort ett stycke vid högra fotens

lilltå.

Gubben är en klassik. Han är gammal petersburgsbo och jämrar sig

öfver de f-de arbetarne, som komma från landet och fördärfva all handel,

En tartar. Mannen med koffertarna.

ty de pressa ned priserna. Och så uselt allt var, som de gjorde. Nåja,

man kunde ej begära bättre af folk, som saknade all yrkesskicklighet.

Ett par kineser bana sig väg genom hopen. De bära svarta påsar på

ryggen och äro klädda i sitt hemlands dräkt. Deras långa, svarta flätor

hänga och dingla efter dem. Till växten äro de langa och ståtliga

karlar med godmodigt utseende. Då de skratta, blotta de sina hvita, präktiga

tänder.

De äro lumpsamlare.

Hvilken är orsaken, som drifvit det himmelska rikets söner att företa

en så lång resa? Kanske var det ursprungligen en kines, som förirrat

sig till den aflägsna staden och där nödgades slå sig på den mest för-aktade näringen, lumpsamlandet. Han var en man med affärsgeni, och

ingen gjorde honom platsen stridig. På några år förtjänade han pengar

och reste hem till sitt land igen, ty en kines skall till Kina till slut, vore

det ock blott som lik.

Väl hemkommen delgaf han sina bekanta sina erfarenheter, och de

be-gåfvo sig i sin ordning till Ryssland för att fortsätta det lukrativa

geschäftet.

Nu äro de flesta lumpsamlare kineser. Man ser dem dagligen och

Korgraakaren.

stundligen ströfva omkring. På många gårdar afvisas de af de barska

dvornikarna, men de bibehålla sitt goda humör, och man känner sympati

för dem och deras anspråkslöshet.

Men deras invasion visar huru farligt och vaket detta folk är. De

veta att klamra sig fast på rätt plats och i rätt tid.

Tartarerna synas ha kypareyrket som monopol i Petersburg, åtminstone

utgöres pluraliteten af alla »tjälaviekar» af tartarer.

Tjälavieken har kortklippt, tvåmillimeters hår, genom hvilken stubb den

mörka huden lyser fram, och han tillhör typen rundskallar. Ögonen är

svarta, pannan ganska låg, näsan har formen af en potatis.

A mi nof/t Petersburg. I 2Men han är född till uppassare. De mörka ögonen speja omkring för

att varsko om gästerna behöfva någonting, vin, mat, salt eller tallrikar.

Hans rörelser äro mjuka, och han försvinner, gör inte något väsen af

sig, och detta är kyparens förnämsta egenskap, ty han skall vara luft,

förintas som personlighet, så att man inte störes af hans närvaro i sitt

samtal, men han skall som en hök slå ned med det som fattas och på

förhand söka gissa sällskapets tankar.

Fullt så idealisk är tartarkyparen icke. Han är ej så intelligent och

språkkunnig som sina yrkesbröder i andra, europeiska länder, men han är

villig, och hans mjuka sätt är tilltalande.

I ett af hörnen af restaurangen sitter en äldre herre med ett ymnigt,

hvitt helskägg. Han ser ut som en pascha af tre, för att ej säga fyra

hästsvansar — allra minst — och vi undra hvem han kan vara. Han

ser så imponerande ut, hans hållning tycks förråda mannen, som äger

vana att befalla. Det måste vara något ultra-exotiskt.

Kunskapstörsten — således ej nyfikenheten — låter oss framkalla vår tartarkypare.

»Hvem är herrn därborta i hörnet?»

Han ser ej genast på vårt sista offer, utan bugar sig som om han

mottagit en befallning. Därpå rätar han upp sig och låter blicken göra

en halfcirkel i rummet, en halfcirkel i hvilken paschan ingår som ett

obetydligt segment, ty han låter ej ögonen stanna på honom. Detta hade

varit respektvidrigt.

»Jag skall ta reda på det», säger han till oss och aflägsnar sig.

Vi äta vår lunch och ha glömt af händelsen, ty det går minut efter

minut utan att vår tjälaviek säger ett ord om saken. Han förrättar sin

uppassning som vanligt. Men i det tysta arbeta dolda krafter för att vi

skola få vårt kunskapsbegär tillfredsställdt. Tartaren har satt i gång ett

slags maskineri, som kringskär den exotiske från alla sidor, och han

sprattlar tydligen redan i nätet.

Nu är lösningen nära: nu är den ett fullbordadt faktum.

Tartaren närmar sig oss. I hans ansikte står missräkning att läsa.

»Det är bara en liten jude från Odessa», säger han i föraktfull ton.

Paschan reduceras till en hebre. Liten är han då inte kroppsligen, ty

då han reser sig, visar han sig vara af jättelik växt, men inför tartaren

äro alla judar små, obetydliga, försvinnande.I forna tider kommo de bästa tjänarne — och dessa voro tartarer — från

Kasim. Det största antal petersburgskypare leda sina anor från

nuvarande guvernementet Kasinioff.

Drickspengar lämnas aldrig efter systein i Petersburg. Om man eljest

internationellt antagit 10 % som det vanliga, så finnes ingen dylik

måttstock i Ryssland. Man ger efter humöret för tillfället, rikligt då man är

Månglerska för två sekel tillbaka.

nöjd, futtigt då man är förargad. Och det beror ej alltid på kyparens

servering, utan disharmonien kan ha uppstått af helt andra orsaker,

trätor eller meningsskiljaktighet med det öfriga sällskapet.

Tartarerna är vanligen muhammedaner. Frågar man dem hvarför de ej

låta kristna sig, svara de: »Hvarför skulle jag öfvergå till kristendomen?

Vi ha blott en Gud, men ryssarne ha tre och dessutom några hundra

afgudar.»

Det är helgonen som få sistnämnda vackra benämning.

På museerna vistas »kopisterna».

Dessa utgöras af personer, hvilka antingen börja sin arbetsbana medelst

kopiering af konstverk eller ock ha de ej den skapande förmågan, så att

de själfva kunna framalstra ett mästerverk, utan måste afbilda andras.

Mannen-kopisten lägger an på ovårdadt utseende. Han har långt,

hängande hår, som aldrig synes ha gjort bekantskap med en kam eller borste.

Skägget hos de unga liknar hår, som också hänger mjukt och

afsiktslöst ner från haka och kinder, ej i ett sammanhängande helt utan fläckvis.

I mellanrummen synes den hvita, jungfrulika huden.

De bära muschikblus utan krage och verka också muschik.

Den kvinliga kopisten däremot förkortar gärna sitt hår. Kanske

beror det på, att hon vill möta mannen på halfva vägen.

Man ser massor af dem på Alexandermuseet, framför allt framför

Repins världsberömda »Kosacker som skrifva ett bref till turkiska sultanen.»

Många af dessa typer äro lika gamla som Ryssland: andra äro

produkter af nyare plägseder och nyare tiders ideer. Andra åter ha utdödt

såsom månglerskan, som sålde klockor, solfjädrar, kläder, skodon m. m. och

som syntes vandra omkring på Petersburgs gator för nära två sekel sedan.

Hon är nu förvisad till bazaren.

Rättvisans handtlangare.

»Hvad tycker ni om vår polis?» frågade vid ett tillfälle en ryss, som

innehar en högre civil befattning.

Att ge svar på den frågan var ej lätt. Den ryska polisen utsättes för

en korseld af klander och beröm, och det är oerhördt svårt om ej

omöjligt att bilda sig ett omdöme bland så divergerande

meningar.

»För min del är jag hågad att ge den

rekommendation, ty den har varit tillmötesgående på allt

sätt», löd svaret, och det var uppriktigt. Den ryska

polisen var icke okunnig om, att den hade att göra

med en person, som skulle skrifva om den ryska

hufvudstaden. Trots detta gjorde man aldrig ett

försök att titta i papperen — och en visitation var lätt

att konstatera tack vare små fällor — ej häller

lades ett hinder i vägen vare sig i den ena eller den

andra riktningen, snarare motsatsen.

Polis.

Hurudan är då polisen?

Ja, det beror på den svarandes individuella

uppfattning.

Den reaktionäre svarar utmärkt, den frisinnade rå

och oborstad, den revolutionäre en samling

mutkolfvar och samvetslösa skurkar, utlänningen artig och

förekommande.

Reaktionärens säkerhet ligger i polisens och gendarmeriets händer. Hela

det reaktionära systemet är ju något konstladt, något som strider mot

allmänhetens önskningar och intressen, och därför måste det

upprätthållas med våld. Alla små försök att rubba det bestående kväfvas i sin

linda af polisen, hvilken det också åligger att noga följa med det

så-ningsarbete, som bedrifves af de frisinnade eller revolutionärerna. Det

är den finare delen af arbetet, den som tar intelligensen mest i anspråk,

ty här gäller det för polisen att upptaga striden med personer, hvilkas

själsförmögenheter äro uppodlade och som ha mångårig erfarenhet, äfven

andras erfarenhet att stödja sig på. Räcker ej dessa intelligensens

kon-traminor, tillgriper man våldet och fordras det, att detta ökas till sin

En poliskonstapel.

högsta potens, utkommenderas militären. Detta är hvad de reaktionära

se, och de äro därför benägna att ge polis- och geudarmväsendet de

högsta loford.

Den frisinnade älskar ej våldet. Han vill ej själf tillgripa det annat

än som en nödfallsåtgärd, utan han vill vinna sitt mål på öfvertygelsens

väg, ty endast därigenom kunna reformerna bli varaktiga. Polisen

bemöter honom ej med samma vapen tillbaka. Den gör sig skyldig till bryska

handlingar, och så betraktas institutionen af de liberala såsom våldets

representanter, den råa styrkan som motståndare till intelligensen.

Hvad de revolutionära anbelangar, så möta de ej blott våldshandlingar,

utan ock list och spioneri från sina motståndare. De förstå att uppskatta

detta, men veta väl, att polisen mången gång öfverskrider sin

befogenhet och gör sig skyldig till saker, hvilka ligga utom lagens råmärken.183

Ofta förfar man godtyckligt. Eller ock råder belägringstillstånd då

endast hänsynslöshet är den lagparagraf, efter hvilken man dömer, ofta

ohördt. Detta alstrar hat och hårda ord. Mycket af det som tillvitas

polisen är sant, men mycket är också öfverdrifvet.

Främlingen åter, som står utanför alla politiska frågor, träder endast i

beröring med Petersburgs polis, då man begär upplysningar om vägen

eller dylikt, och då är konstapeln eller polisofficeren ytterst förekommande.

Det händer till och med att man lämnar sitt pass för att ge närmare

anvisningar om vägen. Begär man någon extra tillåtelse af polisen, visar

sig denna likaledes fördomsfri och är ej så bunden af de byråkratiska

formerna tack vare sin makt.

Ty polisen har stor makt.

Som ett exempel må nämnas, att den ryska polischefen i Paris har

rang öfver den ryska ministern därstädes, och polismästaren i Petersburg

är en person, som kan se de flesta öfver axeln.

Inrikesministern är chef för såväl polis som gendarmeri, dock ej öfver

den så kallade säkerhetspolisen, hvilken utgör en fristående organisation.

Polisen har sin särskilda chef, liksom gendarmeriet öfver hela landet;

båda lyda under inrikesministern. Dessutom ha guvernörerna i de olika

guverneraenten befälsrätt öfver polis- och gendarminstitutionerna, hvar

och en inom sitt område.

Detta gör inrikesministern till en mäkta betydande person. Han har

faktiskt allas väl eller ve i sina händer, ty från honom och uppåt ges

det ingen appell, men väl från honom och nedåt. Han härskar öfver lif

och död — om det går så långt uppåt i bestämmandet som till honom,

men detta är ej alltid fallet.

Säkerhetspolisen har tsarens personliga skydd på entreprenad. Den

lyder under slottskommendanten, general Dedjulin, och består af 150—

200 man, rekryterade från de allra bästa detektivkrafterna. Deras lösen

är »bättre förekomma än förekommas». Med spårhundens instinkt skola

de utleta attentat och förhindra dessa.

Gradschalinken (polismästaren) i Petersburg har till sitt förfogande

förutom befäl i det närmaste 7,000 poliser, dvs. en på 250 invånare.

Den ryska poliskonstapeln är alltid en storväxt, kraftig karl. Han står

på sin post välbeväpnad och med uppmärksamheten fästad på sin om-IS4

gifning, ty både uniformsklädda och civila förmän öfvervaka honom. Han

bär revolver i ett ofantligt träfodral, som är fästadt vid vänstra sidan,

och i ett gehäng öfver högra axeln snedt nedåt vänster har han sabeln

fastkopplad. Dessa vapen få dock icke tillgripas, förrän battongen visat

sig ej räcka till. Under vapenrocken säger man, att han bär ett böjligt

pansar. Huru mycket af detta som är sant är omöjligt att afgöra. Ett

faktum är dock, att man dagligen kan läsa annonser om att böjliga

pansarskjortor finnas till salu i de och de affärerna. Belysande för

säker-hetstillståndet!

Konstapeln har inte ett stort område, som han afpatrullerar. Han står

snarare på post än han patrullerar. På Nevskij finner man, att

afstån-det mellan poliserna är högst 50 meter, och då stå de på ömse sidor om

gatan, vanligen så att den på högra sidan fyller mellanrummet mellan de

båda grannarna på vänstra delen af gatan.

Men det är ej endast konstaplar, som öfvervaka säkerheten; äfven

polisofficerare och underofficerare stå utposterade, hvar och en inom sitt

distrikt.

Grupperingen af dem är mycket olika. Där det finnes stor trafik,

ökas antalet poliser för att sedan successivt aftaga, där folkmassan

minskas. I utkanterna på staden är en polis nästan en sällsynthet.

Polisen är särdeles tolerant mot småförseelser af icke politisk art. Litet

sång eller rusighet kommer den ej vid, men bryter man mot

trafikförordningen eller fäller ovisa, politiska ord, kommer lagens representant och

lägger vantarna på delinkventen.

Att inte hänsynslöshet är utesluten framgår bland annat af följande.

Den 14. maj 1908 kom herr Godnieff tillhörande tredje duman

promenerande, då hans uppmärksamhet fästes vid en folksamling. Han gick

fram för att undersöka hvad som var å färde och konstaterade då, att

en poliskonstapel höll på att slå en karl på ett sätt, som väckte de

kring-ståendes ovilja, ehuru ingen vågade ingripa.

Dumatnedlemmen hade emellertid det sanna modet och trängde sig

fram.

»Hvarför slår ni karlen?» frågade han.

Han arresterades genast och fördes bort. Man gjorde ingen skillnad

mellan honom och en vanlig förbrytare, oaktadt man kunde konstateraatt han var folkrepresentant. Men det fanns andra krafter, som voro i

rörelse, och dessa förskräckte polisen, så att polismästaren fann med sin

fördel förenligt att personligen bedja om ursäkt för tilltaget.

Det är för öfrigt ej första gången som dumamedlemmar utsatts för po-

Ordningens upprätthållare vid 1700-talets början.

lisens hårda näfvar. Vid första duman hände det att polisen på order

från högre ort huggo in på och klådde medlemmarne ute på gatan. In

i själfva sessionssalen vågade de sig emellertid ej.

Man måste lägga märke till att i båda dessa fall spelade det politiska

in. Att Godnieff uppgaf sig vara ledamot af duman hjälpte ej utan

snarare stjälpte.

Chefen för polisdepartementet heter liksom den vid Port Arthur

omkomne amiralen, Makarow. Man hör ej något ondt sägas om honom, ochdet talar ju för att han söker upprätthålla sin befattning på ett så

humant sätt som möjligt. Begås några öfvervåld, härleda dessa sig ej

häller från de högsta funktionärerna utan från deras underlydande framför

allt ute i provinserna. Har man då den föreställning, att höga

vederbörande välvilligt upptaga nitet, kan öfverdriften bli oerhörd såsom t. ex.

under judeförföljelserna.

Ridande polis.

En vanlig polis eller kronobetjänt har ej ens rättighet att arrestera,

och det fordras därför order från hans förman. Endast om denne är

frånvarande äger den förre att på eget ansvar verkställa arresteringen,

men denna skall godkännas af förmannen, då han kommer till platsen

eller verkställer förhöret. Polisen äger ej rättighet att verkställa

arrestering inom hemmets trösklar, men hvad man ej har, tar man. Lagen

förbjuder att störa hemfriden liksom den också påbjuder, att en officer

tillhörande polisen eller gendarmeriet skall vara närvarande vid hvarje

arrestering. Man håller emellertid ej på det formella, och förfarandet är

ganska godtyckligt.Dylika polis- och gendarmofficerare ha således ett maktmedel i sin

hand, som kan missbrukas intill det otroliga.

Vid en intervju med en person, hvilken innehaft en mycket hög

polisbefattning i Petersburg, framställdes och besvarades följande frågor:

»Kan polisen utan vidare arrestera hvem som hälst äfven om bevis ej

föreligger för något brottsligt?»

»Ja.»

»Om den arresterade sedan klagar, kan han vinna upprättelser»

»Det beror på hans relationer. Man kan göra formlig ursäkt, men det

är ej alltid sagdt, att man bryr sig härom.»

»Men han har väl rätt till skadeersättning?»

»Nej.»

»Kan polisen låta en person försvinna?»

»Ja, hvarför inte.»

»Man kan väl inte deportera honom till Sibirien eller döma honom till

döden utan dom och rannsakning?»

»Är ett brott begånget, som lyder under civildomstol, har den ankla

gade möjlighet att försvara sig och han kan appellera till högre domstol.

Hans ställning är då densamma som i Tyskland eller Frankrike.

Föreligger däremot en anklagelse för politiskt brott, blir han ej i tillfälle att

anlita advokat, och mången gång får han ej ens försvara sig, utan dömes

på förhörsprotokollet. Inrikesministern kan afgöra om lif eller död för

den anklagade, men endast sällan föredras ärendena för honom utan afgöras

i lägre instanser. Vi ha ju belägringstillstånd i åtskilliga provinser, och

då förlorar man ej tiden med skrifvande fram och tillbaka.»

»Äro straffen för de politiska förbrytelserna då så fruktansvärda?»

»Statistiken visar, att man hänger 8 personer dagligen här i Ryssland.

De deporterades antal uppgår till 20—30,000 pr år.

För att säga sanningen så äro flertalet af straffen dock relativt lindrigt,

fängelse från några veckor till några månader. Men något måste göras,

ty man är alltid konspirationer mot det ena eller det andra på spåren.»

»Således kan vid belägringstillstånd en gendarm- eller polisofficer

förfoga öfver den arresterades lif?»

»Ja.»»Låtom oss nu tala om oss utlänningar. Antag, att man arresterade

mig, men jag kom i tillfälle att underrätta legationen härom. Tror ni.

att de kunde låta mig försvinna?»

»Alldeles säkert. Visserligen skulle man tänka sig för tvenue

gånger, innan man inläte sig på internationella förvecklingar, och jag tror

inte, att man ville göra det utan grava skäl, men makt därtill har

man.»

»Öfvervakar polisen de misstänktas korrespondans?»

»Nej, den har inte alls med den att göra, det är chefens för post- och

telegrafverkets uppgift.»

»Då har han en slags polis till sitt förfogande?»

»Det vet jag ej. Jag känner blott till, att man öppnar och läser

bref-ven inom nyssnämnda ämbetsverk.»

»Kan en gendarmofficer döma en person till deportation?»

»Nej, det fordras att vara generalguvernör eller inrikesminister för att

ha dylik befogenhet.»

»Men till döden då?»

»Under belägringstillstånd finnes ståndrätt. Den kan döma på stående

fot, och i den ingå lägre ämbetsmän.»

»Verkställes domen genast? Hurudant är dödssättet?»

»Ofta aflifvas de omedelbart. Man hänger de dödsdömda. Endast

undantagsvis skjutas de?»

»Tar polisen mutor?»

»Fall ha förekommit under min tjänstetid, då jag måst bestraffa mina

underlydande för den förseelsen.»

Intervjun bidrar till att klara begreppen. Man kan således tydligeu

fastställa, att det ryska rättsväsendet visavi politiska förseelser och brott

opererar med den mest vidsträckta fullmakt. Det är ett område alldeles

utanför den vanliga lagen. Makten är förskjuten åt ett håll, som i vissa

fall kan sakna omdöme och bedömer fallen partiskt, och således måste

orättvisa domar komma till stånd och oskyldiga dömas icke vid ett utan

vid flera tillfällen.

Om något politiskt misstänkt upptäckes, göres anmälan till detektiva

polisen, som öfvertar undersökningarna. Är det frågan om ett attentat

mot den käjserliga familjen, underrättas tsarens säkerhetspolis, som sedanträder i verksamhet. Utom de ordinarie säkerhetskonstaplarna kan man

härför anlita både den vanliga polisen, detektiverna och gendarmeriet, en

vidlyftig apparat. På Tsarskoje Selo ha funnits ända till ett par tusen

polismän vid vissa tillfällen, de flesta civila eller förklädda. Likaledes

uppträda de i massor på Peterhof, då tsaren är där eller väntas dit. Det

fordras diskretion för att de ej skola göra lifvet surt för befolkningen.

En konstapel är likväl ganska illa aflönad och har kan man säga inte

tillstymmelsevis ett belopp, som motsvarar hans risk. Ty han har åtagit

Visitation. Strax bakom droskan synes en polisofficer och framför denna en konstapel som skyndar

fram för att aflägga rapport.

sig en farlig befattning. Ingen är som han utsatt för attentat, och detta

visas af offrens antal.

Han lyfter i Petersburg intill 30 rubel i månaden, men då har han

nått kulmen och fått alla ålderstillägg. Minimum är 20 rubel. I

landsorten aflönas han med 12—18 rubel. Man kan förstå, att han icke har

något emot att få gratifikationer eller mutor.

En jul infinner sig en poliskonstapel hos en pappershandlare och

begär att få ett par rubel. Köpmannen, som ej visste hvarför han skulle

ge denna gåfva, frågade om orsaken till mannens begäran.

»Jag har sett huru man lastat af edra papperslådor här utanför etthelt år», svarade han liksom vore detta ett tillfyllestgörande skäl för en

gratifikation.

Ett vanligt sätt att få drickspengar är att konstapeln hälsar på dem

som bo i trakten. När man nalkas, går en elektrisk ström genom

kroppen på honom, han rätar upp sig som om polismästaren själf nalkades,

och så gör han honnör. Detta renderar honom alltid några rubel pr år.

Han gör också vänliga påminnelser, när någon försummelse blifvit

begången, som kan medföra plikt. Härvid ställer han sig solidarisk med

den försumlige och får sin belöning härför.

Gendarmer.

Gendarmeriet har de politiska brotten på sin andel. Det är en

fullständigt militär organisation, indelad liksom militären i kompanier,

bataljoner, regementen under respektiva chefer. Institutionen är mer fruktad

än polisen, ty det har ju ej så mycket med civila brott att beställa.

Gendarmen är aldrig gärna sedd för sitt bekämpande af politiska förseelser

och sin hänsynslöshet.

Om detektivkåren råder skilda meningar. Vi skola emellertid ta fram

en episod från de många, som stå att läsa i polisens annaler.

En morgon fann man en fattigt klädd man ligga död i en af stadens

större parker. Man hade observerat honom under flera timmar, där han

låg med hufvudet lutadt mot armen, men alla trodde, att han sof, och

ingen ville störa honom. En kvinua, som gick förbi, upptäckte en

blod-pöl strax bredvid hans bröst, och hon skyndade att med alla tecken till

fasa anmäla det för en konstapel.Denne gick fram till mannen och fann, att han redan stelnat och var

död. Man skickade bud på detektiva polisen, och protokoll uppsattes.

Intet fanns, som kunde identifiera den döde, ej ens ett monogram.

Han bar inte skjorta, inga underkläder. Ingen utgångspunkt för

undersökningen. Döden hade inträffat genom ett knifhugg i hjärtat.

Liket obducerades, och man fann några halfsmälta potatisar i dess mage.

De voro tydligen kokade i en soppa. Läkaren trodde att de legat där

en timme eller så. Då mannen påträffades hade han varit död i 2 å 3 timmar.

För att lösa denna gåta fordrades det mer än en Sherlock Holmes, men

Polis på sitt pass.

mannen fanns, och det var en vanlig detektivkonstapel. När ingen annan

lyckades, beslöt han att taga itu med affären, ty det uppeggade honom,

och han ville inte att detektivkåren skulle inregistrera ännu ett oupptäckt

brott bland de många som funnos.

Början till lösningen fann han i sitt eget rum. Han resonnerade med

sig själf ungefär sålunda.

Mannen fanns klockan 8 på morgonen och hade varit död i 2—3

timmar, hvadan han måste ha blifvit mördad mellan klockan 5 — 6 på

morgonen. Han hade endast ätit några potatisar, och detta hade skett

mellan klockan 4—5.

Hvar hade han fått dem?I Petersburg finnas många »traktirställen», där arbetarne, innan de

börja dagens tunga, kunna få litet till lifs. De öppnas redan vid 3-eller

4-tiden och servera vann soppa. Det var troligt, att den döde

inmundigat sin magra föda på ett sådant ställe, och man kunde ju alltid

försöka att börja med en sådan utgångspunkt. Stället var troligen beläget

i närheten af den park, där man funnit den mördade. Han frågade

arbetarne i närheten hvar man kunde gå och äta på morgonen.

Detektiven började sitt letande. Det fordrades stor envishet och

mycken energi att gå från ställe till ställe, men han gaf sig ej. Och till

slut trodde han sig ha funnit ett spår.

Han slog sig i slang med krogkunderna och lyckades leta ut, att en

arbetare med samma utseende som den mördade hade brukat intaga sina

tidiga morgonmål tillsammans med en kamrat just på denna krog.

Sedan någon tid voro båda emellertid bortresta.

Kunde man möjligen erinra sig, när de voro där sista gången? Han

ville gärna träffa dem, ty han var från deras hemtrakt och hade kära

hälsningar, som han ville öfverföra.

Frun som hade krogen kunde erinra sig dagen och uppgaf den. Det

var samma morgon, som mordet begicks. Hon visste emellertid endast

förnamnen, ej familjenamnen på karlarne.

»Skrif ett par rader till mig, när någon af dem kommer tillbaka», bad

detektiven. »Jag skall då komma hit och öfverraska dem, men tala inte

om det för dem, ty då få vi inte något nöje af att se huru flata de skola

bli.»

Hon lofvade det, och hvad ännu märkvärdigare var, hon höll ord.

Ett par veckor därefter hade detektiven brefvet och skyndade till

stället. Mannen var ej där, men skulle säkert komma tillbaks. Hon hade inte

förrådt öfverraskningen. Huru detektiven vaktade ut honom hör inte hit.

Nog af, en morgon steg han fram och arresterade mannen för mord på

kamraten, och i första häpenheten erkände mördaren.

Det hela låter enkelt, men fordrar skarpsinnighet, framför allt

kännedom om förhållandena inom hufvudstaden.

Och hans enda bevismaterial bestod af några kokta potatisar, som man

funnit i den mördades mage!

Den detektiva polisen har en helt annan instruktion än den vanligapolisen och gendarmeriet. Detektiven är ej på långt när så hatad som

gendarmen, och detta beror väl mest därpå, att han inte synes så mycket

och endast undantagsvis när våldshandlingar begås af politiska skäl. Han

arbetar i det tysta och följer brottslingen, tills han kan öfverantvarda

honom till polis eller gendarmeri.

Men polisen och gendarmeriet skall också skydda penningtransporterna,

ett uppdrag, som kostat många lifvet, ty guldet lockar, och många

konspirationer ha gjorts mot de välfyllda penningkistor, som föras till och från

bankerna.

Guldtransporten. (En unik fotografi.)

Vi passera en af de stora broarna, då en velocipedist kommer

framrusande. Vår uppmärksamhet fästes af att han är klädd i skinntröja men

ser halft militärisk ut. 20 till 30 steg bakom honom synes en patrull,

hvars karlar gå några steg från hvarandra, en riktig förpatrull, och efter

denna på ett femtiotal steg följer en trupp med gendarmer.

Här är något att föreviga med kameran.

A mi no//, Petersburg.

Min kamrat drar mig i armen!

»Är du från vettet, som ämnar fotografera. Det är en guldtransport,

och de komma att skjuta på dig i tanke, att kodaxen är en

helvetesapparat.»

»Fotografera skall jag.»

Någon modifikation måste man göra. Inte var det värdt att gå de

fruktade inpå lifvet: plåten fick tjänstgöra på 30 stegs afstånd. Till all

lycka för denna bok sköt man ej på fotografen, och så passerade

förmögenheten.

Den var placerad i en kista, som stod på golfvet af en vanlig

istvoschik. En tvärslå höll den fast på sin plats, men den verkade nog inte

fullt så kraftigt öfvertygande som den halftrupp gendarmer, som följde

efter droskan med påsatta bajonetter och laddade repetergevär.

Statyer, torg och parker.

BLAND öppna platser inom Petersburgs område är Marssowoje pole

(Marsfältet) en bland de största. Det utgöres af en 500 m. lång

och 250 m. bred slätt, hvars norra del bildar en rektangel, hvilken

söderut öfvergår till en kil vid Michaelsbryggan. Öster därom ligger

Ljetnij sadd, sommarträdgården, och söder därom Michailowskijparken.

På Marsfältet har man sedan 1818 hållit de stora trupprevyerna, hvilka

i Petersburg med dess många, guldsmidda uniformer alltid varit ett

praktfullt skådespel. Platsen härför är också lämplig, ty slätten är fullständig

plan med fast, tilltrampad mark, som ej verkar hindrande för ett

likformigt steg hos de förbimarscherande. Vanligen äga dessa parader rum

i början af maj. Tillträdet till fältet är öppet för allmänheten äfven då

trupperna exercera. Många taga genvägar öfver slätten på sin vandring

från Ssaworowtorget till Stallbryggan. I fältets södra del har man rest

upp en provisorisk träbyggnad, som liknar en landsortscirkus.

Den är invigd åt kinematografens tjänst.

Sommarträdgården har den energiske tsar Peter I att tacka för sin

tillvaro, sedan han dit förlagt sin sommarbostad. Vintertid bodde han

i Petersburgskaja, strax öster om Peter-Paulsfästningen. Parken anlades

1712 och står i förbindelse med Dworzowaja Nabor, således i Newas

omedelbara närhet. Vid hufvudingången befinner sig det kapell, som

uppfördes på den plats, där den 16. april 1866 ett misslyckadt attentat

utfördes mot Alexander II.

I trädgårdens norra del ligger Peters väl bibehållna sommarpalats, en

tvåvånings stenbyggnad af enkelt och anspråkslöst utseende. Den

uppbyggdes 1711.

Gallerverket mellan sommarträdgården och Dworzowaja Nabereshnaja

är ett vackert arbete. Man säger, att en engelsman enkom rest från

London till Petersburg för att få en skizz af detsamma, och sedan reste

han hem fullt lycklig öfver det gynnsamma resultatet af sin resa.

Sommarträdgården har alltid varit en kär uppehållsort för ungdom.

Annandag pingst samlades man där i forna tider för att visa sig i all

sin glans och söndagsstass vid föräldrarnas sida. Giftermålsmäklaren,

swacha, var också närvarande och hade fullt upp att göra för att

inhämta upplysningar åt båda parterna.

Fann ett ungt par behag i hvarandra, arrangerades ett möte till nästa

söndag, och så var i allmänhet giftermålet en själfklar sak.

Krilow.

Ljetnij sadd är en omtyckt promenadplats med höga, gamla träd, hvilka

bilda regelbundna alléer. Ungefär i dess midt står en staty af Krilow,

den store fabeldiktaren, känd af hvarje ryskt barn, som kan läsa. Nu

tumla de små omkring och titta beundrande på farfar Krilow, om hvilken

det går många anekdoter, de flesta gående ut på drift med hans

tankspriddhet och bristande renlighet, men det är ett fel, som ofta vidlåder

de lärda.

Han lär ha varit den ursprungliga orsaken till den gamla anekdoten,

som cirkulerat tills den fått antikvitetens ärevördiga gloria omkring sig

En dag kom den store fabeldiktaren på idén att deltaga i en maskerad

vid hofvet, till hvilken han blifvit inbjuden. Ovan vid en dylik

förlustelse grubblade han länge och väl huru han skulle maskera sig, men då

han ej lyckades finna en tillfredsställande lösning på problemet, måste

han rådfråga en af sina vänner, som var hemma på detta område.

»Tvätta dig!» svarade vännen lakoniskt. »Ingen kommer då att känna

igen dig.»

Statyn modellerades af von Klodt och aftäcktes 1856, 12 år efter Kri-

lows död. Den är välgjord och pryder sin plats. På sockeln finnas

scener ur hans fabler.

Perzewalsky.

Parken innehåller många marmorstatyer, ehuru ej af särskildt

konstvärde.

Michaelowskijträdgården är vintertid stängd för publiken, men öppnas

vid sommarens inträde. I dess närhet står Uppståndelsekyrkan.

Alexanderträdgården, som ligger midt uti Admiralitetskaja, står i

förbindelse med Petersplatsen. Trädgården anlades ursprungligen för hofvets

räkning, men uppläts för något öfver ett tiotal år sedan till allmänheten.

Midt för Goroschovvaja finnes en fontän. Dessutom finner man där byster

af general Perzewalsky, den kände Asiaresanden, hvars resor banat väg

för Rysslands kultur och herravälde i Asien, Rysslands Sven Hedin.

Hans byst står på en granitsockel af oregelbunden, artistisk form. Vid

foten ligger en kamel med full packning, symbolen af den verksamhet,

som skapat upptäckaren hans rykte. På den väg han inslagit har Hedin

fortsatt, ehuru med än bättre resultat.

Perzewalsky föddes 1839 och dog 1888 i Karakol i Issyk-kul.

Ursprungligen var han lärare i historia och geografi, men erhöll 1867 på

egen begäran anställning i Ostasien, där han började med att genomforska

Ussuriområdet. Geografiska sällskapet i Petersburg uppdrog åt honom

på grund af hans redan ådagalagda förtjänster att företaga en resa genom

Kina, hvilken han fullbordade under åren 1870-73. Tre år senare

undersökte han Lop-Nor och Altyn-Tag. 1879—80 färdades han från Saissan

öfver Tienschan till Tibet. Han kom 20 mil från Lhassa, då han

nödgades vända.

Sedermera utforskade han Hoanghos källor, Alaschan, Jangsekiang,

Tsaidams och Tarims källflöden m. m.

Han dog under en resa till Centralasien.

Lermontow.

Diktaren Lermontow har också fått sin plats i Alexanderträdgården,

där man ser hans enkla bronsbyst på eu fyrkantig sockel.

Michael Jurjewitsch Lermontow föddes 1814 och dog 1841 i

Kaukasien. Han erhöll en vårdad uppfostran och inskref sig 1830 vid

universitetet. Härifrån relegerades han för ett begånget pojkstreck och ingick

ett par år senare i junkerskolan i Petersburg. 1834 blef han officer vid

Lifgardesulanerna.

Tre år senare skref han en dikt om Puschkin »Na smert poeta» (Vid

diktarens död), hvilket renderade honom, att han som fänrik sändes till

ett dragonregemente i Kaukasien. Ett par månader efteråt benådades

han och fick återvända till sitt regemente.

1840 inlät han sig i en duell med franska ambassadörens son och

måste för andra gången bege sig till Kaukasien, där han instoppades i

ett infanteriregemente. Där råkade han ånyo i en duell, som slutade med

hans död. Det var en gammal vän och skolkamrat, Martynow, hvars

pistol denna gång riktades mot honom. Han blef skjuten midt i hjärtat.

Lermontow var en stor beundrare af Puschkin. Han hörde till de

subjektiva diktarne, och han tycks ha tagit starkt intryck äfven af lord Byron.

Glinka.

Hans förnämsta dikter äro Ismail Bey, Valerik, Hadzi-Abrek,

Kaznacejsa; Dämonen och Mcyri (novisen) för att ej tala om den originella

»Tsar Iwan Wassiljewitschs sång». Bland hans romaner märkes »Geroj

nasego vremeni», en hjälte från våra dagar.

Lermontow är en af Rysslands största diktare.

I parken står äfven komponisten Glinkas staty.

Mikael Iwanowitsch Glinka (1804—1857) har komponerat den i

Ryssland så gouterade operan »Lifvet för tsaren», och som förskaffade honom

utnämningen till käjserlig kapellmästare och direktör vid Operan. Bland

hans öfriga skapelser märkes »Russlan och Ludmilla».

Glinka är den första ryska komponist som skrifvit större operor. Han

är skaparen af den rysk-nationella operan och hedras som sådan.

Petersplatsen.

Bredvid Alexanderträdgården ligger Petersplatsen, hvilken sträcker sig

från Gabrnaja till Admiraliteiskij Nabereshnaja.

Det är en öppen plats, som besökes af talrika barnskaror, hvilka tumla

om i gångarna under yster lek. Mot Amiralitetet har man uppfört

några paviljonger.

I parkens nordvästra hörn står den mycket kända statyn af Peter I

till häst.

Man skall förgäfves söka efter några berg i Petersburgs närhet. Endast

kullar af jord eller sand höja sig öfver slätterna, hvilka i öfrigt varit

moras eller träsk. Genom dränering har man fått bort största delen af

vattnet.

Också mötte det stora svårigheter att finna en sockel till statyn. Något

storartadt ville man åstadkomma, ty intet var godt nog åt den store

tsaren, och så sökte man öfverallt.

Sockeln upptäcktes af en bonde i byn Lachta. Han berättade, att

han kände till en ofantlig sten, som låg begrafd i jorden, 15 fot djupt

och var betäckt med mossa. På kanten af den kunde man se märken

där blixten slagit ned.

Stenkumlet till Peter den stores staty forslas till Petersburg.

Blocket vägde 1 1/2 million kilogram. Det fordrades särskilda anstalter

för att föra det till kusten, bland annat måste en ny väg anläggas. En

arbetskarl fann lösningen till transportfrågan, men han lär ha för en

bagatell sålt den till grefve Karburi, som under namnet Lascaris funnit

en anställning som polislöjtnant i Petersburg. Denne gör anspråk på

att ha hittat på huru det tunga blocket skulle forslas.

Man gjorde en slags U järn af koppar och i dessa lades ofantliga

kopparkulor, på hvilka blocket kunde rulla. Käjsarinnan Katarina II säges

själf ha rest till Lachta för att se huru de hundratals arbetarne

fort-skaffade kolossen. Hon blef så förtjust i hvad hon såg, att hon lät

prägla en medalj däröfver.

Under sin färd till Petersburg sjönk stenen 5 gånger i jorden. Tecknet

till då man skulle börja och sluta arbetet gafs med trummor. Man

behöfde sex veckor för att komma till den 4 km. aflägsna, finska kusten,

där den inskeppades på ett fartyg, hvilket på hösten 1770, på

käjsarinnans kroningsdag, anlände till kajen vid Vinterpalatset med sin dyrbara last.

Invigningen af Peterraonumentet.

Oaktadt alla ansträngningar, som blifvit gjorda af ryssarne, förefaller

det likväl som om fotställningen ej skulle vara tillräckligt stor för statyn.

Den verkar för liten, och detta märkes mest, då man betraktar

monumentet på något afstånd. Hästen, som reser sig upp på bakbenen,

ryttaren som sträcker ut sin hand, verka tunga, en kolossal bronsmassa,

hvilken fordrar än mera granit under sig för att uppväga tyngden.

Men ingen kan neka till, att statyn får öfrigt gör en god verkan.

Hästen är kraftig, där han trampar på den ringlande ormen, Peters skägg-

lösa ansikte har ett energiskt och manligt uttryck. För att intrycket ej

skall störas af omgifvande föremål, står monumentet fritt och ej som så

många andra gömdt af planteringar, så att man ej upptäcker något förrän

man står alldeles inpå detsamma.

På sockeln står att läsa

Petro primo Petru Perwomu

Catharina secunda Ekaterina Wtoraja

MDCCLXXXII

Monumentet invigdes den 7. augusti 1782 under stora fästligheter.

Militär från garnisonen bildade vakt och häck rundt omkring och

hindrade folkmassan att för mycket tränga på.

Under dånet från gevär och kanoner föll täckelset, och den imposanta

5 m. höga statyn blef synlig, hälsad af jubel från tusentals strupar.

Modellen är utförd 1760 af den franske skulptören E. M. Falconet.

Han ledde äfven gjutningen, som var fullbordad 1775. Hufvudet

modellerades emellertid ej af mästaren utan af Marie Collot, som sedermera

blef hans svärdotter.

Totalkostnaderna uppgingo till 425,000 rubel.

Peter den stores staty vid Petersplatsen.

Då kriget mot Frankrike 1812 utbröt, fruktade man allmänt, att

Napoleon skulle framtränga till Petersburg. Som ryssarne själfva under sina

strider visat sig föga skonsamma lika litet mot muséernas målningar eller

konstverk som mot monumenten, trodde man inom regeringskretsar, att

Peters monument kunde röna samma öde. Alexander I lät anvisa

tusentals rubel för att löstaga statyn och undanföra densamma till en säker

plats.

Att emellertid så ej skedde berodde på inflytandet hos en af käjsarens

förtrogne, en viss Galizin, och som med sin furste delade tron på det

mystiska. En dag berättade han nämligen för tsaren, att en af hans

bekanta, major till yrket, haft en märkvärdig dröm. Han tyckte sig ha sett

Peter den store där han satt på sin klippsten. När han uppmärksamt

betraktade monumentet, vände hästen plötsligen och galopperade bort

med sin ryttare genom gatorna och därefter ut till en af öarna, Kamenny

Osstrow. Där stannade statyn på gården af ett slott, där Alexander I

brukade ha sitt sommarresidens, och denne syntes träda ut för att hälsa

sin sällsamma gäst.

Alexander såg med oron stämplad i anletsdragen den store tsaren

nalkas. Peter sade allvarligt:

»Unge man, hvarthän har du bragt Ryssland! Var emellertid lugn!

Så länge jag står på min post, har min stad inte något att frukta.»

Hôtel d’Angleterre och Isaksplatsen.

Därpå vände den forne härskaren sin bronshäst och galopperade bort

för att återtaga sin plats.

Drömmen har varit upphofvet till Puschkins dikt om »järnryttaren».

Peter den store gjorde skäl för binamnet äfven kroppsligen. Han var

nämligen öfver 2 meter lång. På monumentet är han klädd i

gammalrysk klädedräkt, och som sadel tjänstgör en lejonhud. Han synes tygla

hästen i riktning mot Newa för att komma till fästningsön, där den

första grunden till hans hufvudstad lades.

Ormen, som trampas under hästhofvarna, är symbolen af den afund

och list, hvarmed man mottog hans reformer, liksom sockeln skall betyda

det berg af hinder, som restes mot dessa. Ormen är modellerad af

Gordejew. Den har likaledes en mer praktisk betydelse såsom stödjepunkt

för hästens bakdel.

Monumentet af Nikolaus I.

Idén till statyns uppförande har utgått från Katarina II. Hon trodde

sig genom den göra sig odödlig. Redan 1769 uttryckte hon för den

franske gesandten i Paris, furst Galizin, sin önskan att erhålla förslag

öfver en staty af Peter I från franska konstnärer. Det blef Etienne

Maurice Falconet, som tog priset. Han behöfde 10 månader för att göra

utkastet, som behagade käjsarinnan.

Redan sommaren 1769 hade konstnären utfört en modell i gips af

ryttarstatyn. För att underlätta Falconets arbete hade man framför hans

bostad gjort en upphöjning, hvars form motsvarade sockelns. Som modell

till hästen tjänstgjorde hingstar från det käjserliga stallet. Gång på gång

fingo beridarne tvinga hästarna att göra detta språng, som ligger till

grund för statyn, och på så sätt kunde konstnären i minnet fixera huru

benen fördes, huru kroppen hölls.

Hans arbete var för öfrigt ej lätt. Alla, till och med käjsarinnan, ville

blanda sig i det, och detta gjorde honom understundom modfälld. Men

då han hade det färdigt, höjdes ej en röst med nedsablande kritik.

Vid monumentets aftäckande var en af tsar Peters män närvarande,

den 100-årige kaptenen Reiser.

Troiskaiatorget.

Söder om Isakskatedralen ligger Isakstorget. Det är delvis planteradt,

men i öfrigt belagdt med runda, oregelbundna kullerstenar. Strax bredvid

detsamma finner man Hôtel d’Angleterre, ett af stadens största hotell,

hvars yttre likväl inte förråder detta.

Trakten rundt omkring katedralen är mycket liflig.

Newa utöfvar sin attraktionskraft och drar till sig de promenerande.

Sommartid förmedlas trafiken från denna trakt till de norra stadsdelarna

genom Dworzowybron, och detta gör att folkströmmen gärna tager

denna väg.

Öfver torget eller i dess närhet passera elektriska spårvagnar, automobil-

och hästomnibusar oafbrutet. Rundt omkring stå gatuhandlare af alla

slag för att ej tala om tiggarne, hvilka där hafva ett Eldorado.

Understundom höres det dofva klämtandet från katedralen, först en eller två

enstaka toner, därpå ett furioso, där stora och små klockor ilsket söka

öfverljuda hvarandra, tills de tröttna och gå till kortvarig hvila.

Moika.

Ett ekipage stannar och en dam går ut. Hon träder upp för trappan

till katedralen, som hon besöker troligen för att bedja eller bikta sig.

Kusken har redan korsat sig, innan han stannat, och nu sitter han orörlig

och väntar. Den ryska kusken kan vänta. Kommer han med sin herre

till en restaurang kl. 11 på natten, väntar han utan att knota till kl. 6

på morgonen. Under tiden sofver han.

Knappt ha vi sett damen försvinna genom sidoporten, förrän vi höra

det klapprande ljudet af hundratals hästhofvar. När vi vända oss om,

få vi se en skvadron kavalleri nalkas från Blåa bryggan. I täten rida

ett par unga officerare, som samtala med hvarandra. Efter kommer

manskapet i kolonn med två. Karlarne sitta ledigt, något vårdslöst i sadlarna

och se sig glada omkring. Vackert, välväxt folk, hvaraf man nog kunde

göra något, förutsatt att det tränades mer inom intelligensens område.

Vi följa emellertid planteringarna i riktning mot Moika. På

Mariatorget stanna vi ett ögonblick framför käjsar Nicolaus I:s staty.

Nicolaus sitter till häst klädd i chevaliergardets uniform. Hans gångare

reser sig liksom Peter I:s på bakbenen och synes vilja göra ett språng.

Från gatan till hjälmen är monumentets höjd 15 m., hvaraf statyn mäter

5,7 m. Utkastet till densamma är gjordt af Monferrand, men modellen

är utförd af von Klodt.

Jekaterinakanalen.

I sockelns öfre del sitta 4 allegoriska figurer, rättvisan, styrkan,

klokheten och tron, tagna efter porträtt af käjsarinnan och de tre döttrarna.

Nedanför dessa finnas bronsreliefer föreställande episoder från hans

regeringsår.

Troiskaiatorget ligger på andra sidan Newa, vid Troiskijbrons norra

fäste och således vid Peter-Paulsfästningen. I bakgrunden af detsamma

ser man början af den 3 km. långa Osstrowskij Prospect. Platsen utgör

säte för en liflig samfärdsel. Intet bidrar så mycket att förhöja en stads

utseende som vatten. Finnes det icke dylikt i närheten, söker man att

med konst anordna bassänger, ja, rent af små sjöar eller kanaler. Newa

gör sitt till för Petersburgs utseende, men detta är ej tillräckligt: äfven

kanalerna ha som en del af sin uppgift att verka förskönande.

Moika är 40 meter bred. Den är murbeklädd, och vid kajens kant stå

talrika stenpelare, hvilka utgöra stöd för järnräckverket.

I kanalen ligga flottbryggor — under vinterns lopp använda som

skridskobanor, ty vattnet fryser fortare mellan träribborna — pråmar,

fisksumpar, paviljonger. Vid vinterns annalkande för man bort större delen af dessa,

men de återvända regelbundet, när man fått klart för sig, att vintern på

allvar gifvit sig i väg.

Moika passerar Marsfältet, Newskij vid Polisbryggan, Goroschowaja vid

Röda bryggan, Mariatorget och mynnar sedan ut i Newa i

Admiralitetskajas västra del.

Fontanka i närheten af Anitschkowbron.

Jekaterina mäter endast 20 m:s bredd. Den ser trång och smutsig ut.

Fråga är framställd, om den ej borde för sanitär hänsyn igenfyllas. Någon

nytta gör kanalen veterligen inte, men är i det stället så mycket mer

hälsovådlig.

Fontanka är den bredaste af de tre kanalerna. Den mäter 50 m:s bredd.

Kanalen börjar öster om Sommarträdgården, passerar Pantaleion- och

Simeonbroarna, kommer så till Newskij vid Anitschkowbron, där den

förändrar riktning och drar sig mot sydväst till Tschernyschew-,

Obuschow- och Ismailowbroarna.

Den faller ut i Newa vid Galerny Osstrow.

Af kanalerna är Fontanka den mest regelbundna. Jekaterinakanalen

går i stora bukter, hvilka tilltaga söderut.

Obwodnykanalen är smal och liknar en fästningsgraf. Dess sidor äro

ej murade utan slutta ned mot vattnet samt betäckas af växtlighet.

Vattnet är stillastående, och den bristande cirkulationen alstrar obehagliga

dunster sommartid. Belägen i stadens södra utkant generar den likväl

mindre.

Dammen vid Duman.

Inom stadens område finnes endast en enda damm, i Dumans

trädgård. Den företer en ganska pittoresk anblick, hvilken ej förminskas

genom den egendomliga byggnadens närhet. I synnerhet är det värdt

att gå dit en vacker sommareftermiddag, då luften är ljum och mättad

af aromen från växterna, och då solens nedgående strålar glittra på

vattnet.

Solens färgspel blir vackrare ju lägre den vinkel är, som den bildar

från horisonten, och det är därför som alla stäppländer och öknar och

haf erbjuda de vackraste solnedgångarna.

Peter den store.

Stadens grundläggare.

MAN kan ej tala om Petersburg utan att omnämna Peter I. De två

böra och komma alltid att oskiljaktigt höra ihop.

Petersburg har en våldshandling att tacka för sin tillkomst, och den

är anlagd med konst. Peter den stores drömmar att nå hafvet, hans

kärlek till det mäktiga hafvet, har skapat en hufvudstad på en plats, som

endast i ett fåtal hänseenden kan synas vara lämplig. Men Peters energi

ville inte veta af några hinder, allra minst när det gällde uppfyllandet

af hans älsklingstanke, och hvad som ej fanns till måste skapas. Var

grunden dålig, skulle en bättre göras, var floden och viken för grund,

skulle en kanal uppmuddras, funnos inga platser för befästningar, måste

konstgiorda holmar uppstå, ville folk ej bo i träsktrakterna, skulle de

föras dit med våld, och kunde de ej lifnära sig af träsken och morasen,

skulle dessa uppdikas och förvandlas till sädesbärande åkrar.

Petersburg är anlagd på en mark, som traditionen utpekat som svensk.

Det var mot svenskarne som Alexander Nevsky drog i härnad, ej för

att återeröfra jord, som fordom varit rysk utan för att göra nya eröfringar.

Där Ochta faller ut i Newa, midt emot Ssmolnainstitutet, låg fordom

den svenska staden Nyen med dess fästning Nyenskans. Den var

ursprungligen anlagd för att utestänga Novgorod från Newa och kallades

då Landskrona, men eröfrades af ryssarne 1301, då den lilla garnisonen

låg hjälplöst sjuk i pest, för att återeröfras af svenskarne, hvilka där

uppbyggde fästningen Nyenskans. Borgarne underhöllo den emellertid

e,j och dess vallar fingo förfalla.

Den 1 maj 1703 nalkades den ryske fältherren Scheremetjew staden

med 20,000 man. Dess kommendant var den gamle och sjuke Johan

Apoloff, som på sin höjd kunde uppställa 600 man garnisonstrupper för

försvaret. Mot denna öfverlägsna styrka kunde svenskarne ej erbjuda

något längre motstånd, och då ingen hjälp hemifrån var att vänta, kapitu-

lerade man mot löfte om fritt aftåg med alla vapen, 4 kanoner och

proviant för en månad samt för flygande fanor och trumslag.

Detta beviljades. Man kan inte fria Peter I från misstanken, att det

var på hans befallning eller med hans medgifvande, som svenskarne trots

kapitulationsvillkoren fördes bort i fångenskap.

Tsaren, som kommit till platsen, då kapitulationen var gjord, befallde

att såväl Nyen som fästningen skulle jämnas till jorden, och så skedde ock.

Den 16. maj 1703 lades grundstenen till Petersburg på Jänisaari holme.

Den ingick som första länk i den befästning, som skulle ha till uppgift

stadens försvar mot svenskarne, och hvilken ännu kvarstår fast i

förändrad form, Peter-Paulsfästningen.I dess närhet uppslog Peter sin vinterhydda. En hydda kan den

verkligen kallas, detta lilla blockhus, som pietet och fosterlandskärlek bevarat

intill vår tid.

Väggarna gjordes af grofva stockar, hvilka här och där sammanhöllos

med tvärslåar. Det spetsiga taket täcktes med spån, och så var stommen

färdig. Han hade bestämt, att längden skulle uppgå till 17 3/4 archin*),

bredden till 7 1j2 och höjden till 3 l/2.

Karta öfver Petersburg år 1705. Nyenskans återfinnes på kartan, där Newa gör sin skarpaste krök.

Huset innehåller vestibulen inberäknad endast 4 rum. Sedan man

kommit in i förstugan, har man till höger hans arbetsrum, där han mottog

rikets dignitärer. Till vänster ligger matsalen och bredvid densamma

den skrubb, som utgjorde hans sängkammare. Stockarna äro affasade

in- och utvändigt. Förr i tiden var huset på utsidan bestruket med

tegelröd färg, som dock gått bort med åren.

Huset har 7 fönster, tre vettande mot Newa, ett mot fästningen, två

mot ingången och ett österut. Ingen af dörrarna var tillräckligt hög för

att tsaren skulle kunna gå rak genom densamma.

Kn archin 71,12 cm.Ingen lyx förråder, att huset tillhört en regerande furste. Väggarna

voro ej ens tapetserade utan försedda med hvita linnebonader, och i

stället för svällande soffor och stolar fanns det blott en enkel fåtölj med

läderstoppning, gjord af tsaren själf.

Här var det som dessa stora planer uppgjordes, hvilka skulle så helt

och hållet ändra Rysslands politik, utseende, plägseder, och som slutligen

inrangerade det bland stormakterna.

Tsar Peters blockhus.

Det är under känsla af andakt, som man rör sig i de små, af ålder

mörknade rummen och skärskådar relikerna.

Tyvärr ha ryssarne ej förstått att bibehålla allt i sitt ursprungliga skick;

matsalen har blifvit förvandlad till ett kapell. I ett hörn står en kateder

öfver hvilken man lagt en slags altarduk, och på denna ligger en

prydligt inbunden bibel. Framför står en kolossal kandelaber med ständigt

brinnande ljus, och i ett hörn har man hängt upp en ikonbild och inredt

området till ett altare, kortligen helt och hållet tagit bort den prägel af

enkelhet, som utmärkte allt hvad tsar Peter omgaf sig med. Kyrkan hargjort sitt inträde på den store tsarens bekostnad, och det ligger en tanke

härunder, ty synoden vill alltid visa sin makt.

Till dessa rum är tillträdet fritt. Utanför hålla polis och gendarmer

en ständig vakt och granska de besökande. De flesta utgöras af

muschi-ker, soldater och tarfligt klädda kvinnor. Alla dessa nalkas under

korstecken, taga af sig mössan och träda in för att knäfalla i matsalen. Där

ligga de långa stunder i stum tillbedjan, ty för dem är den aflidne

monarken ännu en kraftig man och ett helgon, som förmår i döden göra

långt större underverk än i lifvet. Liksom för 200 år tillbaka träla de

fattiga ryssarne i stoftet för honom, men nu icke af fruktan utan i

förhoppning, att han skall hjälpa dem.

Peter I:s arbetsrum.

Folket, det okunniga folket, har ett halft religiöst begrepp om honom.

De ha hört talas om, att han gjort storverk, men hvilka dessa äro vet

man inte, och de kunna ej besvara några frågor, som gå i detalj. Men

man har hos dem inympat föreställningen om något stort, om en man

som står den Allsmäktige mycket nära. För den obildade ryssen är Peter

den store ungefär detsamma som profeten är för muhammedanerna, men

dessa känna till punkt och pricka hvad deras religionsstiftare uträttat.

Då vi träda in, är rummet öfverfylldt af bedjande. Det rymmer också

endast 15 — 20 personer. Ett par af dem utföra sitt tjälabitiem med en

färdighet, som utvisar vana, medan läpparna röras på de andra. Vid

dörren står en af vaktmästarne och håller vakt.

För att skydda det ålderstigna huset mot tid och väderlek, har man

byggt en tegelbyggnad rundt omkring detsamma.Då man tar huset i betraktande från gatan, förefaller det inte alls

såsom någon kuriositet utan liknar en trädgårdspaviljong. En hög,

tvär-klippt häck och ett järnstaket göra ett modärnt intryck och det saknas

ej ens det oundvikliga skyddstak, som kallas podjäsd och som tillhör

hvarje bättre hus.

I mellanrummet mellan skyddshuset och Peters hus har man anordnat

en försäljning. Att ej häller denna bidrar att höja intrycket inses. Här

säljer man kataloger, vaxljus och andra småsaker. Geschäft är geschäft,

och inkomsten tillfaller väl den eller de andliga, som skaffat sig deu forne

tsarens residens till födkrok.

Matsalen i Peters hus.

Bredvid bostaden ligger Peters roddbåt, i hvilken han ofta ensam

företog sina ströftåg på Newa för att från sjösidan se huru

befästningsarbetena fortskredo eller för nöjes skull.

Hit vallfärdar petersburgaren med andakt. Hans första fråga, då man

talar om att beskåda stadens sevärdheter, är om man besett Peters hus.

Hau är stolt öfver dess anor och dess enkelhet och ser däruti en

symbol af Rysslands första storhet. Hvarje föremål, som tillhört stadens

grundläggare är för petersburgaren en dyrbar relik, och han vill gärna

tro, att andra tycka så med. Också anser han, att Peters storhet är så

stadgad, att hela världen måste erkänna den och taga intryck af densamma.På andra sidan Newa, i sommarträdgården, ligger sommarresidenset, en

tvåvåningsbyggnad af sten, hvitrappad, med enkla linjer. I jämförelse

med vinterbostaden är det ett palats.

Då tsar Peter anbefallde uppbyggandet af detta hus, skedde det för att

ha det bekvämare än i det lilla blockhuset i fästningens skydd. I den

nya bostaden ville han emottaga sina vänner och undersåtar och ställa

till samkväm, ty hvad de sistnämnda beträffar, önskade han också införa

reformer.

Peter I:s vinterbostad, omgifven af skyddshuset.

Förut var det brukligt, att kvinnorna ej fingo deltaga i männens

fäst-ligheter. Möjligen tilläts det dem — eller befalldes de — att visa sig

ett ögonblick för att kredensa bägaren. Denna gammalryska sed ville

Peter bryta ned.

Det nya palatset härbergerade honom och hans käjsarinna, hvilken

sedan fick öfre våningen sig anvisad. Hit församlades man till slut och

spelade kort, hade små soareer eller danstillställningar.

Nedre våningen beboddes af Peter själf. Där befunno sig hans

mottagningsrum och innanför detta det fängelserum, i hvilket han tidtals höll

sina statsmän arresterade, balsalen, sofrummet, kabinettet, kafferummet,

matsalen och köket.Allt går i holländsk stil, taflor, kakelugnar, boasering. Taflorna, som

äro talrika, ha mörknat af ålder, men äro mer dekorativa än de äro

konstverk. Kakelugnarna i hvitt och blått fröjda antikvitetsvurmarne, i

synnerhet den i kafferummet stående, hvars kakel föreviga scener ur tsarens

resor och lif. Gamla facettslipade speglar, gedigna tunga möbler,

märkvärdiga klockor och dylikt sätta en prägel af något gammalt och vörd-

Peter I:s hus i sommarträdgården.

nadsfullt på detta hus, som icke blifvit upplåtet åt prästerskapet utan

bibehåller sin egen karaktär.

Katarinas våning rymmer förutom hennes rum, de trenne döttrarnas

barnkammare, utestängda från allt solsken och med endast ett fönster,

hvilket leder in från en garderob, tronsalen, sofrummet,

mottagningsrummet, danssalen, kabinettet och köket.

Här är mera lyx hopad, porfyrbord, dyrbara speglar och taflor, tapeter.

Bland annat finnas här de första fönsterrutor, hvilka förfärdigats af den

af Peter upprättade glasfabriken.

»Petersburg är det fönster genom hvilket Ryssland tar Europa i ögon-sikte» äro ord, som blifvit sagda af den italienske författaren Franeesco

Algarotti, men tanken är Peter den stores.

Hans skarpblick hade ej bedragit honom, ty platsen hade så atb säga

ett dåligt taktiskt, men ett utmärkt strategiskt läge. Till hafvet måste

ryssen komma för att bli stormakt. Och det märkvärdiga är, att detta

icke skett så mycket genom arbete inifrån och utåt som fastmer den

motsatta vägen. Petersburg är den port, som insläppt europeisk kultur i

Ryssland, och det var den rätta vägen, ty hvad de svenska gränsborna,

som stodo högt i kulturellt hänseende mycket högre än befolkningen i

Peter den stores sommarresidens, sedt frän trädgärden.

de tyska gränsområdena, lärt sig kom också tsar Peters undersåtar till

godo.

Svenska seder, svensk upplysning trängde in, ofta genom negativa

medel: »genom skadan blir man vis».

Sedan Peter-Paulfästningen blifvit påbörjad, blef tsarens nästa omsorg

att bygga en kyrka.

Han tog med egna händer en spade och gräfde det första hålet, i

hvilket man lade en relik af aposteln Andreas, inlagd i en guldkapsel.

Och så döptes stället till »Sankt Piter Burch.»

Först år 1712 flyttades riksförvaltningen hit från Moskwa.

Det finnes en legend öfver det historiska ögonblick, då tsaren satte

spaden i marken.Man hade uppsatt ett par späda granstammar och fästat dem samman

på den plats, där fästningsporten skulle stå. Högt i luften flögo ett par

örnar än visande sig som små prickar, hvilka stundtals försvunno bland

molnen, än sänkande sig ned för att nyfiket blicka på den osedvanliga

rörelsen i den ort, som hittills varit ödemark.

Grundläggningen af Peter-Paulsfästniugen.

(Efter en mälning af Kotzebue.)

Plötsligen slog en af örnarna ned på granstammarna, och man lyckades

infånga den och föra den till tsaren. Under folkets jubel bar han den

till det fartyg, som fört honom öfver Newa.

De första befästningarbetena utfördes endast af materiel som fanns på

ort och ställe och bestodo af sandvallar och träpalissader, hvilka tre år

senare utbyttes mot murar af sten.Till de första byggfiadsarbetena användes soldater och fångar, hvarvid

han ingalunda skonade svenskarne. Sedermera lössläppte han tusentals

förbrytare ur fängelserna och skickade dem till Newa. Hvad för slags

folk han använde var honom likgiltigt, blott han vann sitt mål, och han

måste skicka dit ersättning för dem, som föllo ett offer för de

sjukdomar, hvilka alstrades af det ohälsosamma klimatet.

Medlen voro ej alltid de vackraste. Han lockade dit handtverkare

under osanna förevändningar, och då det framför allt felades honom murare,

lät han utfärda en ukas, som förbjöd uppförandet af stenbyggnader vid

Senaten.

vite af det största straff. De arbetslösa murarne måste för sitt uppehälle

skynda till den nya staden.

Under loppet af 1712—16 lära ej mindre än 150,000 människor ha

skickats till Petersburg, och endast en ringa procent af dem vände åter.

Men målet vanns, ehuru med de mest hänsynslösa medel. Lika litet som

Peter skonade sig själf, skonade han andra.

Från Peters tid härleder sig ej blott stadsplanen utan också flera af

de offentliga byggnaderna, Isakskatedralen, Admiralitetet, Senaten, furst

Menschikows palats.

På Newas södra strand lät tsaren hugga ut en bred väg i skogen.

Den gick i nästan en enda rak linje mot sydost. Detta var första

uppkomsten af Newskij Prospekt och kallades då för tiden Balschaja Pro-ipekt. På ömse sidor om den nya landsvägen gräfdes djupa diken för

rattenafloppet. Så småningom uppstod här hus efter hus, alla små

envå-lings trähus, hvilka utbredde sig ned till bron öfver Fontanka, till byn

(Vnitschow, som fått sitt namn efter chefen för det astrachanska

infan-:eriregementet. Vid slutpunkten af vägen anlades Alexander

Nevskij-dostret.

Så länge Peter lefde, uppblomstrade den nya staden. Hans vilja dref

allt framåt, och ingen opposition vågade låta höra af sig. Peter II hade

Admiralitetet.

ingen sympati för Petersburg utan bosatte sig i Moskwa, och äfven

kolonisterna visade symptom till att vilja lämna trakten.

Kejsarinnan Anna Iwanowna insåg likväl nyttan af Peter I:s skapelse

och lät tvånget åter göra sig gällande. Man skickade nybyggare från alla

delar af landet. Newamynningen var den tidens Sibirien.

Katarina II återupptog Peter I s idéer om stadens utveckling. Hon

anlade Tauriska och Marmorpalatsen, Konstakademien, Stora Teatern m. fl.

och lät uppföra kajerna af sten samt skapade Newapromenaderna.

Under tsar Pauls regering fulländades Kasankatedralen och Newskij

började utveckla sig till att bli stadens förnämsta gata.Marmorpalatset.

Alexander I lät uppbygga Michael-palatset, som sedermera öfvergick

till att bli museum under namn af Alexander III:s.

Ångan har kanske mer än något bidragit att ge Petersburg den

ställning, som staden nu har. Dess hamn har utvecklat sig, ty

Morskoikanalen tillåter äfven större ångare att komma in i hamnen, och de behöfva

ej längre kryssa sig genom grunda farvatten, hvarjämte järnvägsnätet har

åstadkommit intima kommunikationer med de mest aflägsna delar af riket.

Det är dessa järnband mer än Peter Pauls- och

Kronstadtsbefästningarna, hvilka komma att för sekler bevara Petersburg på den plats där det

nu ligger, ett minnesverk, ett monument, som Peter den store för långa

tider rest öfver sig själf, och som talar för huru en kraftig vilja och en

fjärrseende blick äro i stånd att öfvervinna de största svårigheter och nå

ett resultat, hvarom den fåkunniga samtiden ej haft en aning.

Ordets förkunnarc.

DEN grekisk-katolska, eller efter det ryska sättet att uttrycka sig, den

ortodoxe prästen har mycket större makt än han i allmänhet har

anseende i Petersburg. Han kan nämligen stödja sig på kyrkans

auktoritet, och den är hittills ej rubbad hos den stora massan, men hans

vandel är föremål för mycken kritik, hvilken ej alltid är af det mest

välvilliga slaget.

Det sammanhållande kittet inom de ryska nationerna är faktiskt

religionen, statsreligionen. Funnes ej denna, skulle delarna redan ha

lösgjort sig från hvarandra, men kittet håller ännu, trots lifliga

ansträngningar, företrädesvis från muhammedanskt håll.

Från den romersk-katolska religionen skiljer sig den ortodoxa i många

kardinalpunkter. Man kan tryggt påstå, att de två katolska religionerna

ej stå hvarandra så nära som till exempel den reformerta och den

protestantiska.

Ett af de stycken, i hvilken de skilja sig från hvarandra är celibatet.

Den romersk-katolske prästen får ej gifta sig: detta bör däremot »det

hvita prästerskapet» göra — innan man prästviges. Detta är onekligen ett

klokt påbud, ty frestelserna bli mindre, och andras hustrur, döttrar eller

systrar utsättes ej för attentat mot sin dygd under religionens

täckmantel. Likväl har den grekisk-katolska religionen nöjt sig med en

half-messyr. Är prästen väl invigd i sitt ämbete eller blir han änkeman, är

han dömd till celibat, och samma är förhållandet med klostrets män, och

klostervägen måste man gå, om man vill stiga i graderna.

Prästerskap och militärmakt gå hand i hand för att tygla folket, och

därför finns en kraftig religiös propaganda i kasernerna. Regementspopen

har mycket att säga vid den militära uppfostran, och flera timmar af vec-

A min of f, Petersburg.kans undervisning kommer på hans del på bekostnad af många militära

ämnen, enkannerligen om man medräknar gudstjänsttimmarna och de

otaliga helgdagarna.

Kyrkornas antal i Petersburg kan ej mäta sig med det i Moskwa, men

man har tillräckligt ändå, och då de fordra en talrik personal, finns det

öfverflöd på präster äfven i förstnämnda stad.

Om de protestantiska prästerna vanligen gå slätrakade, sträfva de ryska

Militärgudstjänst.

däremot att lägga sig till med långt skägg och ymnigt med hår. Man

vill efterlikna Kristustypeu sådan den framstår efter gammal häfd.

Utom kyrkan gör prästen sig föga gällande. Hans område är kyrkan,

och där håller han sig envist. Han ingriper ej inom sin hjord och gör

intet för att höja den i intellektuellt, sedligt eller moraliskt hänseende,

om man undantar bikten och predikan i kyrkan. Utom denna ligger ej

hans verksamhetsfält, och den tanken ligger fjärran från honom, att han

skulle ta hand om själavården i en familj inom hemmets trösklar, där

han endast utdelar sista smörjelseu.

Disciplinen inom kyrkan är stor, ehuru kanske ej så stark som i den

romersk-katolska kyrkan, men också fordras det att ha relationer för attkunna stiga. Det andliga området är i detta hänseende en trogen kopia

af det världsliga.

Om än inre lif saknas, så söker man ei sätta detta med yttre former.

Ingenstädes finner man så många ceremonier, pompösa och för ögat

tilltalande, som inom den ortodoxa kyrkan, och dess präster måste tidigt

vänja sig vid en viss skådespelarkonst för att ge ett uttryck åt dessa

former. hvilket kan leda den kyrkbesökande allmänheten i den stämning,

Man kysser ikonbilden.

man vill skapa. Prästens tal är entonigt, men dock omväxlande, hans

sång ligger det något visst mystiskt uti, som verkar suggererande. Han

söker att få ett djup på’ sin stämma, som närmar sig bölande. Då

han rör sig framför altaret, sker detta väl öfverlagdt, långsamt,

systematiskt, och den blick han kastar på allmänheten är klar, fjärrskådande,

djup liksom hans egen själ skall synas vara.

Som ritualen, kanske framför allt begrafningsritualen, är oändligt

sorgsen, griper han lätt åhörarnes sinnen, och han håller dem bundna trots

ceremoniernas långsamhet och omständlighet.

Man ser såväl den högre aristokratien som den fåkunniga hopen,

andakts-fullt stående, utau att förtröttas, lyssna till prästens ord eller kyrkosången,tills de förslöas och halft hypnotiserade lyssna till orden. Det finnes

inga stolar i Petersburgs kyrkor, och faller man på knä, sker detta på

kalla och hårda stengolf.

I regel följer sonen faderns prästerliga yrke. Detta alstrar ett talrikt

prästerligt proletariat, hvilket ej förminskas däraf, att om en prästerlig

befattning genom innehafvareus död blir ledig, ställer man upp som ett

villkor, att efterträdaren skall gifta sig med änkan eller någon af

döttrarna, hvarigenom familjen pensioneras på ett lättvindigt sätt, i stället

för att ligga staten eller kommunen till last.

Samfundet S:t Mithrophane

äges af en ärkebiskop).

Med folkundervisningen har prästerskapet ej något att göra, och detta

kan på sätt och vis anses som en fördel. Rysslands prästerskap har ej

samma förutsättningar att meddela öfverflödiga kunskaper som sina

kolleger i det öfriga Europa, där man för öfrigt flerstädes söker slita

ungdomens uppfostran så mycket som möjligt från det religiösa hållet.

Metropoliten af Petersburg och Eadoga är stadens förnämsta andliga

myndighet. Han tituleras »ers höge eminens» och är en betydande

person, i synnerhet som hofvet håller mycket på det religiösa, och han där

har vissa funktioner att utöfva. Han lär ha varit gardesofficer, innan

han öfvergick till sitt nya yrke.Hvarje ärkebiskop har sitt eget hus med tillhörande kyrka. Dessa

betraktas såtillvida som hans egendom som han åtnjuter inkomsterna från

desamma och ej behöfver redovisa för influtna medel.

Sålunda kan han skaffa sig en god årsinkomst genom försäljningen af

vaxljus, böcker och afgift vid bikten. Inne i kyrkorna kan man

nämligen förskaffa sig ej blott de vaxljus, hvilka brännas framför ikonbilderna

och som kosta från ett par kopek och uppåt, utan ock kataloger öfver

kyrkans sevärdheter förutom andra böcker, hvilkas innehåll rakt inte är

kyrkligt. Hvarje biktande ilägger dessutom en afgift efter råd och

lägenhet, och dessa belopp blifva vid de större kyrkohögtiderna, när biktandet

står på dagordningen, ganska rikliga. Man bokför huru många gånger

församlingsborna bikta sig.

Prästen, som läser böner vid de aflidnes grafvar, har likaledes en god

inkomstkälla. Vid Smolenskijkyrkogården finnes det präster, som på detta

sätt förtjäna 10—15,000 rubel om året.

Besöker man den stora kyrkogården, ser man nästan alltid en och

annan präst, som åtföljd af en större eller mindre eskort beger sig till en

graf. Kommen dit stannar man, och så börjar prästen med sin entoniga

röst mumla böner. Änkan lyssnar andäktigt och försjunker i tankar.

Hon är alldeles öfvertygad om, att prästens böner äro betydligt mera

effektiva än hennes egna och att maken därför hällre hör dem än om

hon själf skulle bedja. Ju dyrare prästen är, desto större anses effekten

vara.

Kyrkogårdsprästerna äro bland de mest gynnade. De skrapa ihop

besparingar, hvilka understundom kunna vara så ansenliga, att de bygga

hus härför.

Vid entrén till Smolenskijkyrkogården ligger ett ganska nytt, mycket

modärnt stenhus, som icke tillhör de sämsta i staden. Det äges af

präster, som sammanskjutit sina besparingar och satt in dem på

byggnadsföretag. Huset ger minst 10 °4, och dock bor en del af prästerna

gratis i detsamma.

Under de större ceremonierna bära prästerna fullt ornat. På hufvudet

består denna af en päronformig hufvudbonad, rikligt betäckt med stenar

och broderier. Därtill kommer en mässdräkt och en krage försedd med

dyrbara broderier i olika färger. Guldet intar dock hedersplatsen.Dräkten går ända ned till marken, så att den liknar en kjol. Den

om-gifning, i hvilken prästen rör sig under gudstjänster i katedralen eller

kyrkan, fordrar också en rik dräkt. Altaret och dess omgifning strålar

i den mest glänsande förgyllning och lyser med en prakt, hvarom den

lutherska kyrkan ej har en aning.

När det gäller religion, spar man inte. Också äro klostren och kyr-

Pope i full ornat.

korna oerhördt förmögna, och somliga af dem kunna räkna millionerna

i högre siffror än tiotal. Sällan ser man enklare ortodoxa kyrkor i

Petersburg eller dess närhet. Däremot äro de vanliga i de fattiga

provinserna.

Man påstår, att prästernas moraliska hållning är långt bättre än

mun-karnes. Huruvida detta påstående har fog för sig eller ej är svårt att

afgöra. Allmänheten talar ej just med mycken aktning om någon af

dem, men går man berättaren inpå lifvet, finner man, att lian sällan kan

lämna några afgörande bevis för sitt påstående. En slutsats kan man

dock under alla omständigheter draga: de frisinnade börja se

prästerskapet med andra ögon än förut och klandra öppet en mängd förhållanden,

hvilka man förut ej vågat vidröra. Genom denna kritik är också början

gjord till ett undergräfvande af prästerskapets auktoritet, och därmed

förlorar tronen ett af sina säkraste stöd.

Moskwa är prästernas och munkarues stad, där de regera, utan att

någon vågar göra dem makten stridig: så är det ej i Petersburg, där

prästerskapet ej utöfvar autonomi. Här finnas andra myndigheter, hvilka

önska befalla, äfven om den heliga synoden ligger i Vinterpalatsets närhet.

Isakskatedralen.

Det är ej Pobjodenostzeff, som härskar i Petersburg, ocli det är troligt,

att hans anhängare aldrig mer skola återfå sitt inflytande där huru

mycket man än intrigerar för att nå detta mål.

Liksom man påstår, att den ståtliga Isakskyrkan på grund af markens

lösa beskaffenhet, trots omständig pålning sjunker djupare för hvarje år,

så är det troligt, att den ortodoxa kyrkans makt alltmer är i sjunkande,

och den främsta orsaken härtill ligger kanske däruti, att dess prästerskap

söker att kvarhålla den stora massan i medeltidens åskådningssätt utan

att lägga tillbörligt märke till de järtecken, som stå att läsa på det

tjugonde seklets himmel.

Trefaldighetskyrkan.

Ortodoxa tempel och andra kyrkor.

PETERSBURG är ej rikt på arkitektur, men bland de få i

arkitektoniskt hänseende intresseväckande byggnaderna intaga kyrkorna

hufvud-parten. Och de förete en brokig blandning från Uppståndelsekyrkan med

sin färgprakt, från Isakskyrkan, hvilken haft det romerska Pantheon till

förebild, till den lilla oansenliga Trefaldighetskyrkan, hvars tillvaro är så

intimt förbunden med Peter den stores minne.

Bland alla kyrkorna är det Isakskyrkan eller rättare sagdt katedralen

som är drottningen. Belägen vid ett af de största och vackraste torgen,

intar den en behärskande ställning och synes vida omkring, ja, miltals

utanför staden. Rundt omkring densamma stå, liksom en uppvaktande

skara, åtskilliga monumentala byggnader, af hvilka må nämnas den i

gammalgrekisk stil uppförda Hästgardesmanegen och Krigsministeriet. På

ena sidan af katedralen befinner sig Alexanderträdgården, på den andra

planteringarna på Isakstorget. Öfver byggnader, öfver trädtoppar höjersig nu den mäktiga katedralen, hvars undre parti skulle erinra oss om

Vaubans fästningsbyggnadskonst om ej pelarna framsprunge och gåfve den

kraftiga fyrkanten utseendet att hafva födt ett grekiskt tempel till världen.

Katedralen är relativt ungdomlig. Den uppfördes under åren 1819—58

i stället för den förutvarande, af fransmannen Monferand uppförda kyrkan

Planritningen utvisar ett grekiskt kors af in m. längd och 96 m. bredd.

Byggnadsmaterialet är marmor och granit.

Redan grundläggningen mötte oanade svårigheter, ty marken var sank,

nästan bottenlös. Hela skogar af de gröfsta träd användes vid pålningen,

och då detta ej visade sig tillfyllest, måste stora kostnader nedläggas på

andra metoder för grundläggningen. Man beräknar, att kyrkan kostat 23

millioner rubel. Trots detta sjunker den mäktiga domen år efter år.

Brunaktig, välpolerad fin granit bildar jättetrappsteg upp till

byggnadens fyra sidor. Hufvudingångarna, belägna vid nord- och sydsidan,

utvisa portiker efter Pantheons mönster, med 16 i tre rader uppförda mo-

Isakskatedralen.nolitpelare, 16.4 ra. höga och öfver 2 m. tjocka. På öst- och västsidan

äro portikerna mindre och bildas af 8 pelare. Pelarna äro svarfvade af

ett enda stycke. Deras massa är ungefär lika stor som de beryktade

pelarna i Baalbek i Syrien,

men dessa senare äro

uppförda i tre stycken.

I det stora trekantiga

fältet ofvanför pelarraden synas

konstnärligt utförda

bronsreliefer, föreställande heliga

tre konungars tillbedjan af

Kristusbarnet, Kristi

uppståndelse och den helige Isaks möte

med käjsar Theodosius samt

förkunnandet af kejsar

Val-lentinianus förestående slut.

Öfver dessa resa sig statyer

af apostlar och evangelister

och i takets fyra hörn

ängla-figurer, utförda af Vitali.

Genom de fyra

bronsdörrarna, hvilkas reliefer äro af

högt konstvärde, kommer man

in i kyrkan, som mottar sitt

ljus från 12 fönster i

kupolen och 9 sidofönster.

Den förgyllda

hufvudkupo-len har en diameter af 26.6 m.

Isnakija Dalmatskago. Kupolens inre höjd är 82 Hl.

*• Som en jämförelse må nämnas,

att St. Peterskyrkan i Rom mäter 123, Paulskyrkan i London 68 m.

Från marken till tornspirans topp är höjden af Peterskyrkan nära

102 m.

Vitali, den store mästaren, har modellerat de fyra bronsportarua, hvilka

äro sevärdheter.Väggarna utgöras af olika marmorarter och äro mycket praktfulla.

Som konstverk kunna likaledes de i mosaik utförda apostlarne och

helgonen betraktas.

Många af pelarna äro utförda af de vackraste stenarter, såsom malakit,

lazur, lapislazuli m. m. Öfverallt skimrar det af guld och ädelstenar, af

hvilka dock icke allt är äkta, ty sedan det visat sig att tjufnad i kyr-

Alexander Nevskago

korna lönat sig, ha många stölder ägt rum, hvarför de dyraste sakerna

blifvit inlåsta eller ock har man ersatt juvelerna med imitationer.

På samma sätt är det med ikonbilderna. De äro ej alla äkta, utan flera

äro imitationer.

Då vi träda in, hysa vi farhågor att störa dem som bedja eller i långa

rader bildat kö för att bikta. Vår närvaro utöfvar emellertid intet stö-rande inflytande. På sin höjd kastar en och annan en nyfiken blick på

oss, men detta är också allt.

Men nej, ett par livréklädda kyrkvaktare komma fram och erbjuda sina

tjänster åt oss, och vi mottaga anbudet, ty det är svårt att orientera sig,

äfven om man lyckats skaffa sig en katalog.

Likt andra nyfikna turister föras vi omkring och lyssna till läxan, som

vår följeslagare läser upp med en entonig stämma och utan all entusiasm.

Vid ett stort bord sitta ett par dussin män och kvinnor ur alla

samhällsklasser. De skrifva sina namn och nedlägga några kopek eller rubel

på brickorna framför sig. Ett par herrar, hvilka se ut som bokhållare,

utöfva kontroll. Det är biktande eller rättare sagdt sådana, som skola

bikta sig och nu lämna uppgift på sina namn, antingen genom att skrifva

dem på papperet eller genom att öfverlämna sina visitkort. Det liknar

handel, om något. Den gamla kvinnan med den trasiga schalen om

axlarna uppräknar sina få kopek, muschiken bredvid tummar först sitt

20-kopekstycke, innan han lägger det på brickan.

Ett par studenter gå förbi. De titta på de betalande, den ene säger

ett ord till den andre, och båda skratta. Detsamma göra de framför en

af ikonbilderna. Troligen äro de ateister. Många af den studerande

Profilritning af Isakskatedralenungdomen äro ateister och förhåna de ortodoxa, hvilkas ceremonier de

finna teatraliska och löjliga.

Vår vägvisare för oss emellertid till Kristi lekamen.

På en slags sarkofag har man målat bilden af frälsaren, sådan han

tänkes ha legat i sin graf. Hvarje ortodox kyrka har en sådan bild,

Ärkeängeln Michaels kyrka.

hvilken är nödvändig för många af de kyrkliga ceremonierna. För att

få se den måste vi äntra upp för en trappstege och komma således i höjd

med altarräckets öfverkant. Bilden liknar alla andra afbildningar enligt

ortodoxt mönster och är hvarken bättre eller sämre än de flesta, om än

omgifningarna äro rika. Ty man vadar formligen fram i förgyllningar.

Väggarna stråla af guld, ikonbilderna skimra af samma metall, prästens

skrud lyser i guld. På så sätt hedrar man den högste. Han skall ocksålia det dyrbaraste materialet som ett bevis på, att människorna förstå att

uppskatta honom äfven med en materiell dyrkan.

Här och där stå ikonbilderna, både i hörnen och vid pelarne och på

väggen. Framför dem lysa de långa, smala vaxljusen, hvilkas klara lågor

symbolisera den varma, tysta tillbedjan.

Bogajevleniakyrkan.

Men borta i en mörk vrå står en disk och bakom densamma ett par

kyrkväktare. De ha fullt upp att göra med att sälja vaxljus till de

troende. Ljusen ligga i stora bundtar likt sparris. De ha en strykande

åtgång och lycklig den som får de inkomsterna!

Till vårt sällskap ha några laudtsortsbor sällat sig. De lyssna med

gapande munnar på kyrkvaktarens beskrifningar, och då vi stanna

framför bilden af den helige Serafim korsa de sig andäktigt.

»Är det sant, att käjsarparet uppsökte det kloster, som är helgadt åtSerafim för att bedja 0111 hans medverkan för att få en tronföljare?»

frågar någon.

Kyrkvaktaren tar på sig en min, som kan kallas officiell. Han stiger

i sin egen tanke, då en så viktig fråga riktas på honom, och i hans

ansikte står att läsa »vi prästerskap, sade klockaren».

Therkow Sviatoi Jekaterini Velikomotjenitsi. (Katarina-Matyrens kyrka.)

»De reste verkligen dit», upplyser han. »Klostret ligger långt borta i

Sarovska öknen, men ändock företogo de resan, ty för det heliga

Ryssland är det af betydelse att få en tronföljare. Den helige Serafim är ett

mäktigt helgon, och han har hjälpt många.»

»Nå, hjälpte det?» frågade den nyfikne.

Vår guide var en snabbtänkt man. Under ronden har han nog letat

ut, att vi inte voro ortodoxa. Lika väl vet han, att landsortsbrackorna

ej skola ge en kopek i drickspengar. Han lutar sig mot oss och säger

med lågmäld stämma, ty hans yttrande är afsedt uteslutande för oss:»Han fick en son, men oss emellan tror jag inte, att det var

helgonets förtjänst.»

Mannens min är dråplig, och vi kunna ej låta bli att skratta åt den.

Uppståndelsekyrkan.

Han upplyste oss om att tichninska madonnan ansågs mest undergörande

och därför anlitades mest.

Vi gå förbi ett par rader af biktande, hvilka i tur och ordning få

komma in till popen, och därpå stiga vi in i det allra heligaste, högaltaret.

Allt är där af hvit marmor. Midt på golfvet ståren modell af katedralen

i förgylldt silfver och strax i närheten metropolitens tron, också den afmarmor. Fönstret utgöres af en glasmålning i rika färger, förfärdigad i

Munchen och föreställande Kristi uppståndelse.

»Hit få aldrig kvinnor komma», upplyser man.

»Ej ens käjsarinnan?»

»Nej, ej ens hon.»

Den Heliga Jungfruns kyrka.

Då vi fråga om orsaken härtill, kan ingen upplysa oss därom. Man

kan endast konstatera faktum.

Alla för gudstjänsten afsedda kärl äro utförda i guld eller silfver. Man

uppger deras vikt till 1100 kg. Mest dyrbart torde Evangelariet vara.

Det väger 20 kg. och är af bästa guld.

Inalles härbergerar katedralen 200 målningar, alla af ryska konstnärer.

Antalet helgonbilder i mosaik uppgår fill 33 st. Kyrlcan utmärker sig

ej blott för dyrbarhet i material; den har ock konstverk att uppvisa.

A mi hoff, Petersburg. j gNär vi gå ut, mötas vi af dussintals tiggare, med eller utan sparbössor.

Där stå nunnor bredvid trasiga tiggargummor, pilgrimer bredvid i

lumpor klädda tiggarungar. Alla vilja bli ihågkomna, alla mumla, alla sträcka

fram handen eller sparbössan.

Endast få kyrkor i Petersburg ha den traditionella päronformen på

tornen. Sådana torn finnas emellertid på Bogajevleniakyrkan på Goutowön,

Ärkeängeln Michaels kyrka och Katarina-Martyrens för att icke tala om

Ismailowkatedralen.

Uppståndelsekatedralen, som uppförts på den plats, där käjsar Alexander II

dödligt sårades den I (13) mars 1881.

Den är uppförd efter planritning af Parland i gammalrysk stil, med

sex kupoler och ett 107 m. högt klocktorn. Arbetet började redan 1882

och afslutades först för ett par år sedan. Käjsar Nikolaus invigde

personligen katedralen 1907.

Då det beslöts, att en kyrka skulle anläggas på en så olämpligt vald

plats, bredvid den smala Jekaterinakanalen, fick arkitekten ett stort

huf-vudbry huru han skulle lösa problemet. Till hans heder må nämnas, att

örsöket lyckades öfver förväntan. Kyrkan gör sig på afstånd, från New-skij, och detta torde nog också bero på dess lifliga färger. Hade man

dit förlagdt en katedral med den sedvanliga gråa, obestämda färgtonen,

skulle den ej ha tilldragit sig någon uppmärksamhet huru ståtlig den än

varit i arkitektoniskt hänseende.

Basiliuskyrkan i Moskwa lär ha varit katedralens förebild.

Oaktadt det virrvarr som i form af kupoler, ornamenter, fönster och

dörrar möter betraktarens öga, vinner katedralen dock, när man hunnit

Alexander Newskij.

lugna blicken. Man ser, att det finnes en tanke hos byggmästaren, när

han skarfvade hop så olika delar, och man slutar med att finna harmoni

i det hela. Färgerna smeka, linjerna tilltala. Hela byggnaden verkar

fantastiskt, en bild ur en dröm.

Ett helt annat byggnadssätt uppvisar Ssmolnakyrkan. Utkastet till

densamma gjordes 1648 af Rastrelli, men den fullbordades först 1835

efter Stassows ritningar. Dess inre är relativt enkelt. Den verkar hvitt

och guld med här och där gul marmor. Golfvet är belagdt med gråa

marmorplattor.Vid hufvudaltaret finns en målning af Jacobs, Uppståndelsen.

Något af germanisk kraft ligger i byggnadsstilen hos Den Heliga

Jungfruns kyrka i Galärkvarteret. Tornen liksom flyta in i hufvudbyggnaden

och ha cylindro-ogival form.

Det inre af Alexander Newskijkyrkan.

Ismailowska, äfven kallad Trefaldighets- eller Troizkijkatedralen

uppbyggdes under åren 1828—35 på initiativ af käjsarinnan Maria, änka

efter Paul I. Äfven till denna uppgjorde Stassow planritningen.

De fem kupolerna äro till färgen blå och beströdda med stjärnor, en

imitation af himlahvalfvet. Det högsta tornet är 80 m. högt. Förr stod

här ett litet, oansenligt träkapell, i hvilket Peter I 1707 officiellt

trolof-vade sig med Katarina.Till sitt inre har katedralen intet anmärkningsvärdt att uppvisa. Den

har en viss militärprägel genom de marmortaflor, som man slagit upp

och som upptaga namnen på officerare, tillhörande Ismailowska

gardesregementet och som stupat i krig.

Belysningen kommer endast ofvanifrån, från tornen. Detta ger kyrkans

inre en mystisk halfdager. Hufvudaltaret strålar af guld och har många

välgjorda konstverk att uppvisa.

I Rysslands såväl världsliga som kyrkohistoria intar Alexander

Jaro-slawitsch med binamnet Newskij en framstående plats. Han föddes 1218

i Wladimir och var son till storfursten Jaroslaw II af Novgorod.

1241 lyckades Alexander slå en mindre, svensk styrka vid Newa, och

då man tillade denna händelse — som dock icke utöfvade något

inflytande — stor vikt, erhöll han tillnamnet Newskij.

Alexander Newskijs relikskrin.Äfven besegrade han Svärdsriddarne, hvilka på befallning af

Gregorius IX företogo ett korståg, på Peipussjöns is, och nu var hans rykte

stadgadt. Han blef en skräck i Orienten, och hans namn användes

liksom 400 år senare svenskarnes i Tyskland, för att skrämma barnen med.

Hans hjältedater mot svenskarne torde ha varit den största orsaken

till att Peter I upptog tanken att förhärliga denna ryska nationalhjälte.

Peter- Paulskatedralen.

Detta skedde genom uppbyggandet af Alexander Newskijklostret och

kyrkan 1713 och instiftandet af orden med samma namn 1722.

Enligt sägen skulle klostret stå på just den plats, där svenskarne den

15. juli blefvo slagna. Detta skulle vara på Newas vänstra strand

ungefär 2 */2 kilometer söder om det gamla Nyenskans.

Själfva Treenighetskatedralen uppfördes under åren 1724—1790. Dessyttre företer intet anmärkningsvärdt, och det största intresset för

densamma uppstår genom klostrets närhet.

Entrén är flankerad af tvenne torn, skarpt skurna med kvadratisk

genomskärning. I deras öfre del sitta fyra öppningar, genom hvilka ljudet

från klockorna skola tränga ut. Ingången är dold af den sedvanliga

grekiska pelargången.

Kyrkans inre är enkelt, men tilltalande, med stora, hvälfda kupoler,

refflade pelare och rika ornamenter.

Den holländska kyrkan.

Mest iögonfallande är det stora relikskrinet, i hvilket helgonets

kvar-lefvor förvaras. Öfver skrinet, som har storleken af en kista, hvilar en

baldakin, uppburen af smala silfverpelare. På densamma har man fastsatt

ett litet skrin, innehållande de käjserliga regalierna.

Käjsarinnan Elisabeth lät påbörja detta unika arbete, hvilket erfordrat

ej mindre än ir/2 ton silfver.

Bakom relikskrinet finnes i en nischformig urtagning en afbildning af

helgonet, bevakadt af tvenne äuglar. På ömse sidor om graf ven stå

af-bildningar af hans vapen och framför densamma ett relikskrin, en gåfva

af Alexander I.Petersburgs kanske mest bemärkta kyrka är Peter-Paulskatedralen, och

den har sitt fria läge att tacka härför. Dess spetsiga, förgyllda torn är

ensamt i sitt slag och synligt vida långt omkring. Tyvärr störes

intrycket, då man betraktar fästningen från sydsidan, genom massan af

fabriksskorstenar, hvilka sticka upp i höjden, jämsides med tornspiran.

Denna är ej mindre än 120 m. och en af Rysslands högsta. På dess

topp är fästad en änglabild, som håller ett 7 m. högt kors.

Schwedski Therkow (Svenska kyrkan).

Peter-Paulskatedralen är Rysslands Pantheon. Här ligga dess härskare

samt deras släktingar begrafna i af marmor förfärdigade sarkofager af

enklaste men också mest tilltalande form. De äro alla, utom Alexander

II:s och hans gemåls, af hvit marmor med ett gyllene kors ofvanpå.

Denne käjsare och hans gemål hvila inom röda och gröna marmorväggar

och sofva där den sista sömnen.

Hvad som mest faller den besökande i ögonen vid inträdet är

mängden af silfverkransar. Dessa hänga i långa rader på väggarna och

pelarna eller ock stå de lutade mot sarkofagerna. Man ser stora och

dyrbara silfverkransar blandade med små och oansenliga. Mängden verkar249

öfverväldigande, men förtar mycket af det lugna intryck, som borde råda

på de dödas hviloplats. Bland de mest bemärkta kransarna och

begraf-ningspresenterna märkas de, som blifvit skänkta från den franska

republiken vid Alexander III:s dödliga frånfälle. Man vill ej underlåta att

betyga sin aktning för honom, som skapat den rysk-franska alliansen.

Kyrkväktarne äro ersatta af soldater eller underofficerare. Dessa

erbjuda sig genast vid inträdet att förevisa grafvarna, och det kan ju vara

Lutherska Johanneskyrkan.

uppbyggligt att höra deras förklaringar, om det än ej är något nytt som

de komma med. Namnen på de aflidna stå att läsa vid deras grifter.

Bland de många fanor, som hänga därinne, äro de flesta segertroféer.

Från Poltava finnes ett fåtal, och dessa framhållas af soldaten-förevisaren

med berättigad stolthet. På ruinerna af Sveriges stormaktsvälde var det

som Ryssland uppbyggde sin framtid, och detta glömmer ryssen aldrig

och ej häller huru hårdt man måste kämpa med svenskarne under

århundraden. Men dessa strider ha skapat aktning för det svenska namnet,Synagoga.

Kapellet vid Gostiny Dwor.

r£HYen aktning, som är djupt inrotad äfven hos den obildade ryssen och detta

genom traditionens makt.

Bland de döda finner man äfven Peter I. Hans graf särskiljer sig föga

från de andra, oaktadt här hvilar Rysslands störste son. På en piedestal

bredvid sarkofagen står en elfenbenskandelaber, som den fordom mäktige

käjsaren själf snidat. På den hvita marmorn synes en medalj, slagen

1903 till minnet af 200-årsdagen af Petersburgs grundläggning.

Huset Romanow kan här studera förgängligheten, ty här ligga dess

söner och döttrar.

Kapellet vid Soraraarträdgården.

Nästan alla europeiska religioner ha sina tempel i Petersburg.

Vid Angliskaja ligger den anglikanska kyrkan, vid Isaakijewskaja det

brittisk-amerikanska kapellet. I hörnet af Newskij och Moika träffar man

den holländska, reformerta kyrkan, i kvarteret mellan Bolschaja och

Malaja Konjuschenaja ligga svenska, finska och lutherska Peterskyrkan.

Den lutherska Johanneskyrkan är belägen vid Offizerskaja.

Äfven judarne tillåtas att ha sina synagogor, om man än ej ser dem

med blida ögon.

För icke-katoliken synes det egendomligt att öfverallt möta dessa

helgonbilder, som man satt upp i hallar, på gator eller i kapell.Man varseblifver under promenaden en brinnande lampa på en af

husväggarna. Nyfiken närmar man sig och upptäcker bakom densamma en

ikonbild. En del af folket — de troende — som passera ta af sig

mössan och göra korstecknet en eller flera gånger. Rörelsen sker nästan

automatiskt, och det är nog endast en vana hos de flesta.

Kapellet vid Nikolaibron.

Ehuru man satt dessa ikonbilder på platser, där de äro i någon mån

skyddade mot väder och vind, är det naturligt att de snart gå sin

undergång tillmötes. Mer effektivt skyddas de inomhus.

På 6. linjen i Wassili Osstrow finns en bazar och i densamma påträffar

man en helgonbild på hvar 30 meter.

Små helgonkapell äro ej ovanliga.

Vid Gostiny Dwor ligger det kanske mest bemärkta af dem, ty läget

vid Newskij gör att det fått sin renommé.Käjsar Alexander II utsattes för ett attentat vid ingången till

Sommar-trädgården, denna Petersburgs vackraste parkanläggning. Man hade

emellertid missräknat sig, och tsarens lif skonades denna gång. Till tecken

på sin tacksamhet mot försynen anlade han kapellet på attentatsplatsen,

alldeles vid ingången till parken.

På Nikolaibron finnes likaledes ett kapell, öppet för allmänheten. Hit

gå de, som vilja bedja en bön, innan de börja något företag.

Vår afbildning visar just en muschik, som trädt in för att bedja.De heliga, de aflidna och de dödas stad.

N tysk präst påstår, att den ortodoxa religionen endast är en slags

magi, och att hufvuddelen af de rättrogna tro endast af gammal

inrotad vana utan att reflektera. Prästerskapet skulle till den grad ha

försoffat den stora massan, att denna blifvit kritiklös och låter örats och

munnens religion ersätta hjärtats.

Omdömet är för hårdt, äfven om det ligger en del sanning på botten

af detsamma. Inom den grekisk-katolska religionen finnas nog lika

många troende som inom andra religionsbekännelser, om än många ha

så uppgått i de yttre formlerna, att de förgätit andemeningen. Men

hvar inträffar ej detta? Och är det bättre beställdt i de länder, där

religionen betraktas ej ens som en formsak utan ett privilegium, som är

förbehållet fantasterna?

Äfven i Petersburg finnas massvis af sekterister. Så kommer det alltid

att bli så länge olika tolkningar kunna ges åt en och samma mening

och så länge man vill tolka dem olika. Ingen religion är ännu skapad,

som ej fört med sig sina halfsystrar, sekterna, och ingen kommer häller

framdeles att skapas utan att i sinom tid medföra en utbrytning. Det

är modern, som föder ett barn till världen med liknande men dock ej

absolut lika egenskaper som hon själf äger.

Den obildade befolkningen i Petersburg skulle ej förstå, om religionen

gjordes mer lefvande för dem. Ännu befinner sig den okunnige ryssen

ej på den bildningsnivå, att han kan låta känslan frammana bilden af ett

högsta väsen, oändlig i sin kärlek, fruktansvärd i sin vrede. Det fordras

fantasi för detta, och han har ej den bildade ryssens fantasirika hjärna,

när det gäller det religiösa området. För muschiken fordras det, att in-trycket ej går inifrån och utåt, utan tvärt om utifrån och inåt, och detta

förklarar de ståtliga, ögonfägnande ceremonierna och deras berättigande,

af hvilka begrafningsceremonierna kanske äro de mest lysande.

Sätt muschiken in i en enkel, luthersk landtkyrka med hvitrappade

väggar utan den ringaste anspråk på stil, hvilken man fastmer söker

undvika för att ej distrahera åskådaren, och den olycklige ryssen skall

känna sig bortkommen, fjärran från sin gud. Låter man då också

ceremonierna bortfalla eller öfvergå till en ritual, som icke är pompös, skall

han ej kunna fatta något som hälst gudatillbedjande i densamma.

Peter III:s och Katarina II:s sarkofag.

Han är van att se yttre former i dopet, bröllopet och begrafningeu,

likaväl som i fastan, bikten, nattvarden och sista smörjelsen. Alla dessa

ingå i hans medvetande som heliga sakrament, mot hvilka ingen ostraffadt

vågar bryta.

För honom är ikonbilden, som föreställer Kristus eller helgonet, ej en

död målning utan en uppenbarelse af den, som bilden föreställer. Han

ser de groft målade dragen antaga lif, le mot honom eller skåda ogillande

ned på honom, och i och med detsamma har han funnit någon, med

hvilken han kan tala, utan att någon af hans vänner eller fiender bli del-aktiga af samtalet, och alla människor ka ju sina hemligheter, som de ej

vilja meddela andra.

Inför ikonbilden ödmjukar den troende sig, ty beviset på ödmjukhet

gör den tillbedde gynnsamt stämd.

Långsamt och underdånigt närmar den bedjande sig den på väggen

upphängda ikonbilden. Han faller med pannan mot kyrkans stengolf för

att betyga sin tjälabitiem, tecknet till vördnad och underkastelse. Sedan

reser han sig och vandrar uppför de trappsteg, som ännu skilja honom

från helgonet, för att till slut få kyssa ramen, hvilken innesluter den

heliges afbild.

Den ryska, lägre befolkningen har fått den slaviska underdånigheten

i arf. Detta måste man betänka, när man kritiserar hans tjälabitiem.

En dylik förödmjukelseakt skulle aldrig kunna införas hos germaner.

Man skall icke tro, att denna ödmjukhetsform användes af alla.

Tvärtom kan man påstå, att den numera är ett undantag inom de frisinnades

krets, och affallet från kyrkan ökas för hvarje dag, som svinner. Där

inser man, att de medeltida formerna ej längre kunna passa hop med

nutidsandan, och där skriker man på reformer. Det åldriga templet darrar

i sina fogningar, om man än kan konstatera, att stenarna ligga kvar.

När som hälst kunna de likväl ramla, och då börjar den tid, då kyrkan

kan bli en ruin af hvad den varit. Är grunden vulkanisk, kan

förstörelsen gå så mycket fortare.

Tron ligger bredvid otron. Ena stunden besökes kyrkan af den strängt

troende, som hos ikonbilden endast ser det öfversinnliga — andra åter af

skurken, hvilken värderar guldet och ädelstenarne och hvilkens åtrå väckes

till stöld genom dyrbarheten hos materialet.

Ikonbilden är något för Ryssland egendomligt. Den består af en

målning, som delvis döljes af en ofvanpå densamma lagd metallbeklädnad af

guld eller förgylldt silfver, koppar, brons eller mässing. Alla delar, hvilka

skola vara bara såsom hufvud, hals och händer äro synliga, ty man har

gjort urtagningar för dem i metallen. Denna är sirad och försedd med

ciseleringar, hvilka bilda dels ram dels kläder. Det är också guldet eller

silfret som prydes med ädelstenar och pärlor.

Guvernementet Wladimir utgör fabriksorten för ikonbilder. Där

försiggår en ständig massfabrikation af dylika, hvilka sedan spridas öfver alltoch försäljas till olika priser för att pryda kyrkor, kapell, grafvar, fabriker,

kontorslokaler och hemmen.

Den vrå i rummet, där ikonbilden hänger, är hedersplatsen, hvilken

erbjudes den förnämste gästen. Framför det heliga föremålet hänger en

lampa, som brinner natt och dag hos somliga, endast vid högtidliga

tillfällen hos andra. Dagen före långfredag böra alla tända de heliga

lamporna, och man hämtar elden från kyrkorna. Tusentals människor synas

då gå på gatorna med sina vaxljus, hvilkas lågor de söka skydda genom

pappersstrutar, virade om ljusen eller ock genom att hålla händerna

skyddande omkring densamma.

Många ikoner anses ha en undergörande kraft, och lycklig den kyrka,

eller det kloster, som har en dylik talisman! Till det vandrar folket i massa,

och man gör pilgrimsfärder dit för att försona begångna synder, bota

sjukdomar eller bedja böner. Den ortodoxa kyrkan, som såg dylika

magiska bilder tillväxa i sådant antal, att snart sagdt hvarje litet, obetydligt

kapell komme att lägga sig till med en undergörare, måste proklamera,

att den skulle lämna sin auktoritet som stöd, innan ikonen kunde

förklaras vara undergörande. Man ville först pröfva och sedan döma.

Under vissa kyrkofäster träder bikten i förgrunden. Har man ej sitt eget

kapell — och det är icke få rika familjer som bestå sig med sådant —

besöker man sin katedral eller kyrka och anmäler sig till högtidligheten.

Bikten föregår nattvarden, och båda föregås af badstun.

Sedan man anmält sin önskan och erlagt afgiften, kan man infinna

sig hos den, som man önskar bli biktad af. Detta sker i ett slags

biktstolar, eller ock ställer man upp en skärm, hvilken döljer den biktande

från de medbiktande, men ej för de kyrkobesökare, hvilka röra sig fritt

i kyrkan och således kunna se hela ceremonien. De andra stå i kö bakom

skärmen och vänta.

Prästen visar ett ganska oberördt ansikte. Det är ju också hans yrke,

och han får inte höra något, som kan uppröra honom. Bikten består

nämligen ej däruti, att syndaren med ånger i hjärtat upprepar sina

förseelser och drifves af ett behof att få förlåtelse för desamma. Nej, detta

är fjärran från allas tankar.

I stället uppräknar biktfadern dödssynderna och frågar hvar och en

biktande, om han eller hon brutit mot densamma. Svaret blir oafbrutet

Amin off, Petersburg. Idetsamma: »Fader, jag har syndat», vare sig man gjort så eller ej. Sedan

detta undanstökats, lägges en helig bindel på den biktades panna, och

prästen meddelar förlåtelse i den Allsmäktiges namn.

Det hela tar 3—4 minuters tid i anspråk.

Fortsättningen äger rum i form af nattvard, som dock icke meddelas

samma dag. Denna sker genom utdelandet af vin vid altaret. Bröden,

som äro ordentligt bakade, få hämtas i koret eller annan lämplig plats.

Man kan få se pojkar och flickor om 10—14 år komma hoppande från

EU grafkapell.

altaret och lekfullt rusa till den plats, där bröden utdelas. Sedan de fått

sin anpart, börja de mumsa, medan de prata med hvarandra, precis som

om de åte sakuska (smörgåsbord) där hemma.

Nattvardsbröden, som bli öfver, tillhöra prästen. Han tar dem med

sig och delar sedan ut dem till släkt och vänner. Man ser dem i stort

antal i de dödas kapell, dvs den paviljong man understundom uppför

öfver grafven.

De döda ägnar man stor aktning. Liksom de romersk-katolska blotta

de ortodoxa sina hufvuden då likprocessionen nalkas, en hyllningsåtgärd

för den döde under hans sista färd här på jorden.Likvagnen är i regel öppen. Kistan placeras på densamma, och de

sörjande följa gående efter vagnen, som vanligen har matt silfverfärg.

Kusken åker ej utan leder hästarna, under det att en likbjudare går före

processionen. Kistan är nästan aldrig svart. Hos den lägre befolkningen

använder man sig med förkärlek af kistor klädda med glansigt gult- och

rödrandigt papper. De förmögnare låta göra dem af metall, som

öfver-drages med silfverfernissa eller annan färg.

Processionen kommer understundom att vandra flera kilometer genom

staden, ty begrafningsakten kan visserligen äga rum i en kyrka inne i

Petersburg, men sedan förflyttar man sig till någon af kyrkogårdarna,

hvilka ligga långt aflägsna. Ssmolenskij begrafningsplats befinner sig

En enkel begrafniugsprocession.

ungefär i midten af Wassili Osstrow, Wolkowskij- och

Mitrofankyrko-gårdarna ett godt stycke söder om Obwodnykanalen.

Då man ej har råd att hyra en särskild kyrka för

begrafningsceremo-nien, sänder man den döde till den kyrka, som ligger vid

begrafnings-platsen. Här placeras liken i rader bredvid hvarandra med ett par stegs

mellanrum. Locken äro aftagna, och man ser deras förstenade ansikten

och händer likt vaxbilder träda fram ur svepningen, en oerhördt dyster

scen, som ej förmildras genom begrafningsceremonierna, hvilka utgöra

höjdpunkten af dysterhet genom sitt sorgliga innehåll.

En af de största begrafningar, som senaste åren ägt rum i Petersburg,

var geueral Linjewitschs, öfverbefälhafvaren för de i Mandschuriet

förlagda trupperna. Han dog ett par dagar före påskens inträde, och som

inga lik få jordas under denna högtid, måste änkan låta begrafva honom

inom 48 timmar.Hvem som hälst fick ej tillträde. Man väntade riklig tillströmning af

folk, däribland många af landets högsta dignitärer, af hvilka några voro

officiellt ditkommenderade. Eljest hade de kanske ej infunnit sig, ty den

gamle mannen hade fallit i onåd. Fruktan för ett attentat var icke

uteslutet, ty här skulle revolutionärerna kunnat göra en i deras tycke god

skörd. Också var polisen talrik, och man kunde förstå, att det fanns

åtskilliga detektiver bland den hop, som samlades utanför gallerstaketet

kring Kristi Uppenbarelsekatedral.

Rundt omkring stod militär från alla truppslag. Vid ingången

trängdes personer, hvilka ville komma in eller ut, och de granskades noga af

de polis- och gendarmofficerare, hvilka postade utanför. Nästan alla

manliga begrafningsgäster buro uniform. De flesta af officerarne hade

tagit del i kriget och hade kommit för att betyga den aflidne sin

vördnad, men man kunde konstatera, att de, med ett fåtal undantag när, icke

tillhörde de allra högsta graderna. Däremot stod ett femtiotal soldater i

ett af sidokoren, alla med medaljer från kriget.

Kistan var placerad framför altaret, och i densamma låg den gamle,

utmärglade mannen, iklädd sin generalsuniform, och strax vid hans hufvud,

Xbakom den sörjande familjen, stodo tvenne japaner, militärattachén och

ministern.

Vanitas vanitatum!

Båren var omgifven af en blomsterskörd, oerhördt rik. Blommorna

spridde en bedöfvande doft omkring sig, en doft, som blandade sig med

lukten af rökelsen. Kvafheten tilltog under begrafningsceremoniens gång,

så att en af de underofficerare, som postade vid katafalken, höll på att

svimma och måste aflägsna sig.

Begrafningen började strax före kl. 11 och var slut kl. 1/2^. Under

densamma måste alla stå, och hvila bereddes endast då någon föll på

En förnämligare begrafning.

knä. Under dessa långa timmar af löste prästerna hvarandra och uppläste

ritualen ur olika böcker, under det att kyrkokören då och då lät höra

sina sorgliga, välljudande men dock enformiga toner. Sopranstämmorna

sjöngos af gossar i åldern 10—14 år och så väl, att man tyckte sig höra

de härligaste, mest klockrena kvinnotoner.

En begrafning i Petersburg tar tid. Alla människor anse, att ritualen

är onödigt lång, men någon inskränkning i densamma vill man dock inte

göra af pietet för åldriga plägseder. Så skred timme efter timme fram

under tålig förbidau af dem, som voro i kyrkan, lika väl som af dem,

hvilka trängdes utanför för att uppfånga en skymt af ståten. När man

blef alltför trött af detta stående, drog man sig upp till någon af

sido-koren, där väggfasta bänkar stodo, afsedda icke så mycket för gästernasom fastmer för kyrkans betjäning, hvilken annekterat desamma, men dock

beredde plats, om man bad om dylik.

Lutadt mot väggen stod kistlocket. På detsamma hade man fastspikat

den aflidnes hvita fältmössa med dess röda kulle samt värjan. Han hade

nämligen varit generaladjutant hos Hans Maj:t käjsaren. Framför denna

vemodiga relik stod en gammal, i trasor klädd soldat, som syntes

andakts-fullt betrakta symbolerna af fordomtima makt. I det luggslitna

knapphålet bar han Georgskorsets band. Ett par steg därifrån stod en ung

soldat lutad mot väggen. Hans uniform var sliten, och då man

betraktade honom närmare, såg man, att han gick på ett träben.

Ett sorgligt minne från kriget.

Utanför kyrkodörren men innanför staketet väntade det eleganta

Petersburg. Chevalier- och hästgardister, grenadjärer i sina höga plåtmössor,

ulaner, gardesinfanterister, flottister. De pratade och underhöllo sig med

hvarandra. Då och då smet någon af dem in i kyrkan.

Klockan led fram emot två. Man hade utdelat nattvarden, och detta

drog väl också ut ceremonierna. Nu kom det ögonblick, då locket skulle

läggas på.

Tvenne af presterna närmade sig kistan, och en af dem höll ett

gripande tal till den döde. Det låg lif och rörelse i hvad han sade, hvilket

utgjorde en skarp kontrast till de förutvarande stela ceremonierna.

När han slutat, lutade han sig ned och kysste den gulbleka pannan

på den döde, hvarpå han steg ned för att lämna plats åt familjen. Denna

tog ett gripande afsked af fadern och maken, hvarvid de kysste hans

ansikte och händer.

Plötsligen trädde en muschik upp. Det var den aflidnes lif tjänare.

Han kastade sig handlöst öfver liket, och en ström af passionerade ord

flöt ur hans mun, under det att tårarna strömmade från hans ögon.

»Batjuska, far lille, lämna mig inte, lämna mig inte!» utbrast han vildt

och passioneradt, tills man med mildt våld förde honom därifrån.

Sedan kom turen till vänner och bekanta. Prästerna hade dock

dessförinnan lagt den heliga bindeln, petrachil, öfver den dödes panna, och

det var denna bindel, man kysste.

Liket jordades i Alexander Newskijklostret. Gatorna mellan

Uppenbarelsekatedralen och klosterkyrkogården voro öfverfyllda af trupper ochnyfikna. Man hade all möda redan att *bära ut kistan, så oerhörd var

folkträngseln. Förutom den likvagn, som var afsedd för den aflidne,

stodo flera andra, och på dem placerades kransarna, en ståtlig

afskeds-hälsning, ty de kunde räknas i hundratal.

Trupperna bildade häck. Då kistan visade sig, spelade musikkårerna

först en hymn och sedan en begrafningsmarsch, vid hvars toner

processionen satte sig i gång. Alla trängdes om hvarandra, generalen och

tiggaren, ministern och tschivnoniken (lägre tjänsteman). Långsamt

började man marschera framåt förbi regemente efter regemente, förbi de orör-

Från de dödas stad.

(Armeniska kyrkogården.)

liga infanteristerna och kosackerna, hvilkas hästar rörde sig på stället

oroade af det ovana skådespelet, förbi batterierna, som uppmarscherat på

gatan.

Framför det hus, där generalen bott under sin vistelse i Peterburg,

gjorde processionen ett kort uppehåll, ty man skulle förrätta en bön, och

sedan drog man vidare. De närliggande gatorna voro afspärrade, och

spårvagnstrafiken upphörde för en halftimme.

Ssmoleuskijkyrkogården är den största i Petersburg. Den består i

själfva verket af tre skilda delar, den ortodoxa, den protestantiska och

den armeniska.Det ligger något oändligt sorgbundet, när man träder in på

kyrkogården. Nästan jämt är det en eller flera begrafningar därstädes, och

man ser förgråtna ansikten hvart man kommer. Lägg därtill tiggarhopen,

trasig, smutsig, bedjande och de talrika grafvarna med sina förvittrade,

gråaktiga kors och monument, hvilka stå tätt bredvid hvarandra, som om

de ville knuffas om platsen. Allt ser så gammalt ut, symbolen af

förgängelse, och man känner hjärtat krympa ihop. Klimatet förvittrar snart

monumenten.

För hvarje steg man tar, upptäcker man huru lätt folk glömmes. Många

graf var ha alldeles förfallit, ty ingen bryr sig om dem. Kanske alla

anhöriga äro döda, eller ock har man under tidernas lopp glömt bort den,

som ligger begrafven där. Andra grafvar åter äro välvårdade, och man

får ett bevis på, att familjen fortfarande söker stå i förbindelse med den

aflidne.

Inom Ssmolenskijkyrkogården finnes Xeniakapellet, hvilket har sin

särskilda historia.

Som tronföljare blef Alexander III en gång häftigt sjuk, och läkarne

förklarade, att han låg för döden. Hans gemål, Maria Feodorowna, som

efter giftermålet öfvergått till den ortodoxa läran, var förtviflad, då hon

en dag spåddes, att om hon lade sand från den heliga Xenias graf på

makens bädd, skulle denne blifva frisk igen.

Hon begaf sig genast till helgonets hviloplats och tog med egen hand

några näfvar sand, dem hon omsorgsfullt förvarade. Därpå bad hon en

bön vid grafven och begaf sig hem.

Utan att den sjuke märkte något hällde hon en del af den medförda

sanden på bädden.

Han räddades.

Som tack för sin underbara räddning lät han uppföra Xeniakapellet på

den plats, där helgonet låg begrafvet, och han döpte sin dotter till Xenia.

Bland de monument som väcka den besökandes uppmärksamhet inom

Ssmolenskijkyrkogården är det ett, som man uppfört till minne af de 85

gardister, hvilka omkommo under ett attentat, riktadt mot käjsar Alexander III.

På en fyrkantig fot har man rest en pyramidformig sten, hvars spets

krönes af ett kors. Framsidan uppbär en tafla, hvarpå man kan läsa

orsaken till uppresandet af vården. Ofvanpå taflan synes den ryska örnen,flankerad af bajonetter, och nedanför densamma ligga militäremblemer.

Monumentet är smakfullt.

Märkvärdigt nog få kyrkogårdarna ej vara fria från tjufvar. Om inte

annat så stjäl man blommor i massa, och många af de rosor, hvilka

utbjudas på gatorna, ha hvilat på graf var. Detta tjufveri är en af orsakerna

hvar-för man uppbygger grafkapellen, hvilka i och för sig äro en märkvärdighet.

Till minne af de i attentatet fallna.

De äro inredda ungefär som en trädgårdspaviljong. I den finns

förutom ett litet altare bord och stolar, kanske också en körkmatta. På

väggarna hänga religiösa taflor, kransar och konstgjorda blommor. Ibland

kan man också förvandla dem till verkliga orangerier med de vackraste

lefvande blommor, såsom fallet är med general Kondraschenkos graf på

Alexander Nevvskijkyrkogården. Framför fönstren hänga lätta, luftiga gardiner.

På de dödas dag samlas familjen i kapellet. Man tar med sig

samovaren och ställer till tebjudning, som varar hela dagen.Går man närmare en del grafvar, lägger man märke till, att de ej

alltid äro så väl ansade, ty de härbergera hela små skräphögar af ägg- och

apelsinskal, bröd och matrester. Dessa ha likväl sitt eget ändamål. Man

har utställt dessa matnyttiga varor på grafvarna för att locka dit fåglarna.

Enligt tron föra dessa maten upp till himmelen, och där vistas kära

anhöriga, hvilka således få njuta af välfägnaden. Muhammedanerna hysa

samma tro.

Det är icke smulor, man lägger ut, utan ordentliga portioner. Troligen är

den en liknande tanke som ligger till grund för de ortodoxas »paminki».

Graftält.

Denna består af kokt ris och socker och medföres vid begrafning af

den aflidnes anhöriga. Hvar och en äter en sked däraf, hvarefter

återstoden delas ut till de fattiga. Det ser oaptitligt ut, när man medför

denna kuriösa blandning i små strutar, hvilkas papper ej alltid är rent

från trycksvärta.

Vintrarna medföra mycken snö i Petersburg, och man har svårt att hålla

grafvarna fria från densamma. Af denna anledning uppsätter man

formliga tält öfver dem under senhösten, och dessa få stå kvar till våren.

De utgöra äfven ett skydd för dem, som om vintern besöka sina käras

h vilorum.För den ortodoxe synes det själfklart, att den aflidne fortfarande står

i kommunikation med de lefvande, och detta är en vacker tro. De dödas

dag har man stämt möte på kyrkogården, och då upprepar man just den

familjefäst, som mest är ägnad att påminna om intima stunder. Vid

samovarens puttrande och tillredandet af teet erinrar man sig de mest

intima stunderna, och detta förklarar den egendomliga plägseden. Kommer

därtill att ätandet och drickandet spelar stor roll hos ryssen liksom hos

andra nordbor.

Då den lutherska delen af Ssmolenskijkyrkogården står en gammal

grafvård från 1817, som ovillkorligen ådrar sig den besökandes uppmärk-

Ett germaniskt monument.

samhet, ty den är germanisk till sin läggning med kraftiga fyrkantiga

former. Den undre delen är försedd med en järnport för hvaije sida och

bildar en fästningsliknande kub, ofvanpå hvilken en till formen lika,

ehuru betydligt mindre tärning reser sig, krönt af en järnurna, som redan

börjat rosta sönder.

Man ser endast årtalet 1817, men hvarför och för hvem monumentet

blifvit rest kan man ej tyda, ty ingen skrift låter besökaren få del däraf.

På Alexander Newskijkyrkogården ligga många medlemmar af Rysslands

högsta världsliga och andliga aristokrati begrafna. På

Lazaruskyrkogår-den därstädes finner man skriftställaren Lomonossow och komedidiktarenvon Wisin; på Tichwinskoje kyrkogården kompositörerna Giinka och

Tchaikowskij och på Nikolaikyrkogården den kände komponisten

Rubinstein.

Tchaikowskijs monument är ett bland de vackraste, som finnes på de

tre kyrkogårdar, hvilka stå under klostrets uppsikt, och det framträder

så mycket mer, som öfriga grafvårdar därstädes ej utmärka sig genom

någon konstnärlighet.

Man ser den store kompositörens byst på en hög, rektangulär sten.

Bakom höjer en ängel korset, trons och hoppets kors, och framför sitter

ännu en ängel och läser en af mästarens kompositioner.

Monumentet verkar, som det bör göra, som ett konstverk af rang.

Tchaikowskijs grafvård.Där man nödgas bo.

INNAN man reser till Petersburg, bör man, för den händelse man tvingas

att bo på hotell, afsäga sig alla anspråk på bekvämlighet och hvad

ännu värre är på renlighet. Det är endast ytterst få hotell, som äro att

rekommendera i det hänseendet, hvaremot" deras priser äro fullt

kontinentala.

Frågar man direktören för ett af de större hotellen hvarför han ej

modärniserar det, svarar han: »Hvarför skulle jag göra det! Jag har ju

fullt hus ändå.» En annan försvarar sig med att då det alltid är fullt

med gäster, har han inte tid att reparera. Och dock springa råttorna på

golfvet därinne.

Bædeker borde ta emot ett godt råd: stryk alla stjärnor vid förteckning

på hotellen i Petersburg. Möjligen kan den vid Hotel de 1’Europe få stå

kvar. Alla andra äro öfverflödsgärningar och narra den stackars turisten

i fördärfvet.

Ett litet rum, beläget många trappor upp i ett hotell, där det ej

finnes-hiss, kostar 3 rubel pr dygn. Man har då utsikt åt gården. Utrymmet

är cirka 6x9 kvm., fönstren fulla af damm och smuts, låga och sila en

sparsam dager genom töcknet. Mellan innan- och ytterfönstren ligga

bomull, och den är betäckt med något, som skulle förvåna till och med

den mikroskopbeväpnade bacillupptäckaren.

Den första granskningen visar, att tapeterna, hvilka blifvit ditsatta på

1850-talet och ha flugfärg, lossnat i närheten af kakelugnen, och ingen har

gjort sig besvär med att klistra fast dem. Att de hängt så länge, synes

af de visitkort, flugorna lämnat efter sig, och som det ännu ej är flugtid,

måste minnesmärkena härleda sig allra minst från föregående säsong.

På golfvet ligger en matta, nej, hvad säga vi, profbitar på den ryska

mattindustrien i början på 1800-talet. Älskliga rosor omväxla med franskaliljor, och dessa afhrytas på ett abrupt sätt därigenom, att den röda mattan

fått ett besök af en blå kamrat, med hvilken den nu ingått ett intimt

förbund. Två trasiga mattor kunna bilda en hel.

Sängarna äro af trä. De utgöra verkliga rekreationsorter för sina

invånare, för alla utom turisten, som skall njuta sin nattsömn. Bäddens öfriga

invånare ha nämligen valt denna del af dygnet för att fira sina orgier

eller kanske det är nattarbete, och det är i sanning blodigt nog. Det

Michaelstorget med Hötel de 1’Europe.

ges insektspulver på apoteken, men vi ämna inte inlåta oss på någon

gödningskur för dessa parasiter, hvilka träna sig med vårt blod, ty pulvret

verkar ej på dessa förhärdade sexfotingar.

Möblerna ha ej ens antikvitetsvärde. De tillhöra de sorgliga företeelser,

hvilka under namn af stolar och bord döko upp i slutet af

dekadansperioden, 1850- och 1860-talet, ohyggliga tingestar med svarfvade och

brunbetsade ben, och öfverdrag i broderimönster.

Allt kunde dock förlåtas, blott det vore rent.

Men redan vid entréen mötes näsan af en egendomlig lukt. Man blir

intresserad af att ta reda på hvarifrån den möjligen kan tänkas komma.

Till vällukternas antal höra de inte, och det är den första slutsats man

kan draga. Sedan söker man analysera de olika motståndsdelarna, men

här blir man bet, tills man genom att öppna närliggande dörrar skaffatsig den nödvändiga terrängkännedomen. Förklaring har man fått, om

den än ej tillfredsställer ens anspråk.

Rumsafgiften är den minsta utgiften. Allt betalas extra till och med passet.

Polisförordningen föreskrifver, att hotellet skall öfverlämna passet, och det är

det första rumsvaktmästaren begär, innan man hunnit installera sig. Det

är en tvångsåtgärd, och den får man betala för. Polisen tar 40 kopek för

sitt besvär, hotellet en rubel för att man bär den ned till portiern. Man

skall aldrig taga något extra, om man är klok, ty detta är vägen till ruin.

Uppassningen är riklig. Att vårda ens person utses en kammarjungfru,

en rumskypare med biträde och en muschik. Men därtill komma portier,

kommissionärer, två eller flera dörröppnare, rockvaktmästare, bokhållare,

istvoschikropare, ja, ho kan komma ihåg hela staben! Mången ser man

inte förrän i afskedets ögonblick. Då fylles vestibulen och trappan ända

upp till vinden af en bugande skara, hvars framsträckta hand ej kan

tryckas med mindre än en rubel.

Vid ett dylikt tillfälle bör man ej blott ha pengar utan framför allt

sinnesnärvaro. Ett vanligt knep är att stanna och samtala med de nya

ansikten man möter. Man tackar dem af allt hjärta för allt hvad de

gjort, för att de bevarat ens dyrbara lif, för deras omsorger. Några ha

mage nog att stanna, andra skynda bort utan sin rubel, men inte äro de

så värst många.

På samtliga hotell finnes en privatutgång. Det ges med förhållandena

obekanta personer, som smita den vägen i den lyckliga tro, att han skall

komma från med drickspengar till endast dem, som bevisat honom sanna

vänskapstjänster. Ett oerhördt misstag.

Alla känna i luften, då afskedets timma är inne, och då underrättas

personalen från vinden till septic tanks. Poster utställas, och så snart

den olycklige nalkas ges allarm. Detta sker genom våningstelefoner,

genom pojkar, som springa 10 gånger så fort vid ett dylikt tillfälle än

de göra då de skola gå ett ärende. Nu samlas alla. Går man ut privatvägen,

möter man skaran på gatan och då är det bara så mycket mer genant.

Till hotellens själfförsvar må dock sägas, att deras yttre icke bedrager.

Det är vanligen oansenligt och liknar mest ett privathus. Framför en

del finnes ej ens den podjäst (skärmtak), som är obligatorisk för ett något

så när hyggligt hus.Som första klass hotell räknas Hotel de l’Europe i hörnet af Newskij

och Michailowskaja, och det är delvis ganska hyggligt. Matsalen är ljus

och tillfredsställer äfven högt ställda anspråk. Det är det enda hotell,

som modärniserats.

Vidare ha vi d’Angleterre på Wosnessenskij Prospekt io, de Fran«;e

vid Morskaja 6, Grand Hotel vid Uliza Gogolja 18, Grand Hotel de

Paris vid samma gata, du Nord vid Newskij och en massa småhotell,

Dagmar, Rossija, Viktoria, Eremitage, Alt-Riga.

Hötel de Paris.

Värdarna utgöras vid de flesta af utlänningar, och detta framhåller

petersburgaren som en förmildrande omständighet, då man blottar hotell

väsendets usla skick i den ryska hufvudstaden.

Äkta ryska äro Moskwa vid Newskij 49, Balabinskaja n:r 87 vid samma

gata och Mariinskaja vid Tschernyschow-Pereolok.

Hötel de 1’Europe har ej mindre än 300 rum att bjuda på med pris

från 3 rubel. D’Angleterre som dock ej kan jämföras därmed har samma

priser och 75 rum. De France är något billigare med 120 rum, och lika

många har Grand Hötel. På småhotellen kan man få rum från en rubel.

De flesta ha äfven matservering, där man kan äta tåble d höte eller

å la carte till varierande priser. Förstnämnda sätt blir i längden billigast.Man har också läs- och skrifrutn. Begagnar man sig af dess papper

och kuvert, tages märkvärdigt nog ej betalning för desamma. Där finnas

tidningar från olika länder, och man kan våga säga, att den detaljen har

man väl sörjt för om än på bekostnad af så många andra.

Det ges flera orsaker till hotellväsendets förfall i Petersburg. Den

främsta beror på bristande konkurrens. Så länge alla hålla sig på samma

låga nivå, behöfva de andra ej följa efter. När Hotel de 1’Europe

ombyggdes, var detta kanske första steget till en förbättring.

En annan orsak, som ryssarna framhålla, är, att Petersburg ligger utanför

turistströmmen, och därför behöfver man inga förstklassiga hotell. Detta

påstående är korttänkt. Man bör vända om det för att komma sanningen

nära. Just därför att det inte finnes renliga hotell komma inga turister

dit. Ett femte klassens hotell i staden mellan broarna i Stockholm eller

vid Vimmelskaftet i Köpenhamn är förstklassigt i jämförelse med de flesta

af herr Baedekers stjärnhotell i Petersburg.

Ryssarne våga inte starta nya hotell. De ha lämnat från sig den

kanske mest inkomstbringande affär som finnes i Petersburg till

utlänningar, i hvilkas intresse det ligger att med sina gamla kapital och sitt

antediluvianska möblemang dra in så mycket pengar som möjligt.

Amin o fft Petersburg, 18Men inte gagna de tsarens hufvudstad eller dess befolkning därmed.

Vill man locka dit turister, skall det ske med rena lakan och hela

borddukar, inte med höga priser och nedsolkade, hålförsedda servetter. Och

det första man bör göra är att ägna insektsvärlden och dess blodtörstiga

parasiter ett genomgående studium. *

För öfrigt är det ganska troligt, att ryssarna inte reflektera så mycket

öfver bristen på hotell. Komma de till Petersburg, härbärgeras de hos

vänner eller bekanta. Studerar man förteckningen på hotellgästerna,

upptäcker man endast få ryska namn.

Den, som sett exempelvis det välskötta Kaiserhof i Berlin och besöker

dess medsystrar i Petersburg, känner sig modstulen och nedslagen. Intet

bidrar att skapa ett intryck af en stad så mycket som dess hotell och

restauranger, men hvad de förstnämnda beträffar, så göra de ej den ryska

hufvudstaden någon heder, med få lysande undantag när. En reform blir

nödvändig, och den kommer väl i sinom tid.

Många af hotellen äro eldfarliga. Korridorerna äro trånga, så att ej

två personer i bredd kunna passera dem, och det är rikligt med gammalt,

snustorrt trävirke i väggar, golf och tak. Uppstode en eldsvåda, vore

man säkerligen räddningslöst förlorad i de öfre våningarna. För öfrigt

äro ofta golfven så dåliga, att om man släppte en kula, skulle den rulla

ned mot väggen, om den ej dessförinnan hamnade i något af de många

hålen i plankorna.

Det är understundom så tunna brädväggar, att man hör samtalen ej

blott från grannarne utan flera rum därifrån, och vill man bli åhörare till

pikanta små interiörer, har man inte svårt därför, och ändock behöfver man

inte kunna språket. Dörrarna sluta ej ens tätt till, utan erbjuda

tittgluggar för den indiskrete.

Mest angenämt på de ryska hotellen har man, sedan man lämnat dem,

ehuru med länsade fickor.

Det första man gör är att taga ett bad och byta persedlar från topp

till tå.Spårvagnen passerar Birschewoibron.

Huru man färdas i Petersburg.

OMMUNIKA.TIONERNA sätta i hög grad sin prägel på en stad.

Detta gäller framför allt hvad de elektriska spårvägarna beträffa och

i minst lika hög grad ångslupstrafiken i de få, med

vattenkommunikationer gynnade städerna. De elektriska vagnarna glida ljudlöst eller med

svagt surrande fram. De lysa i allmänhet med glada, ljusa färger om dagen,

och vid mörkrets inbrott stråla de elektriska lamporna, spridande ett

illuminerande sken omkring sig. Ångsluparna genomkorsa kanaler, floder,

småsjöar, vältrande upp sina svallvågor mot stränderna. De bidraga att sätta

lif i taflan, att ge staden ett utseende af pulserande lifsverksamhet.

Men i Petersburg spela spårvägarna ej den illustrationsroll som de

bruka göra i andra städer. Man lägger knappt märke till dem annat än

då man vill färdas på dem. De drunkna i virrvarret af fordon och

promenerande. Man hör ringningarna och ser de elektriska vagnarna köra

förbi, men de bidraga snarare att öka intrycket af kaos i den rörliga massan

af människor och fordon än att lysa upp och ge färg åt omgifningen.

Orsaken härtill är nog dels gatornas stora bredd, som låter vagnarna

försvinna, och framför allt den oerhörda mängden af istvoschikar, hvilkasvärma omkring spårvägslinjerna. Man lägger exempelvis knappast märke

till att det finnes spårvagnsdrift på Newskij.

Sedan åratal hade Petersburg låtit sig nöja med hästspårvägar, och dessa

voro ej af den bästa beskaffenhet. I jämn lunk drogo de små hästarna

de rangliga, smutsiga, med obestämda färger målade vagnarna gata upp

och gata ned, stannande då passagerarna önskade stiga af eller på. Så

fortsatte man äfven långt efter den tid, då elektrisk drift blifvit införd i

småstäderna i utlandet. Det var den gamla konservatismen, som segt höll

Elektrisk spårvagn vid Isakskyrkan.

fast vid det bestående. Också blef det utlänningar förbehållet att äfven

här ingripa med reformer, och de elektriska anläggningarna

öfverlämna-des till engelska entreprenörer.

Arbetet blef föremål för lifligt intresse af allmänheten. Man följde

uppmärksamt hvad som gjordes, nya skenors nedläggande, stolparnas

uppresande, trådarnas sträckning, ty detta var ju något ovanligt, något nytt.

Om än petersburgareu själf har svårt att införa nyheter i marknaden, så

uppskattar han till fullo dessas större eller mindre värde, då de uppträda

på arenan. Och här gällde det något gammalryskt, som fick ge vika för

det modärna; hästen, ryssarnes trogne följeslagare och vän, som måste

träda tillbaka för elektriciteten.Långsamt gick arbetet. Man skämtade till en början öfver uppskofvet.

Sedan blef man arg. Skämtet öfvergick till hån. Försenade leveranser

af vagnar och mer sådant gjorde att man månad efter månad måste

uppskjuta öppnandet af linjerna.

Så småningom anlände emellertid det rullande materialet. Vagn efter

vagn lossades och fick ingå i trafiken på de större linjerna. Men som

antalet till en början var ringa, förmådde de elektriska vagnarna ej

enbart att tillgodose behofvet, och så fick man se det egendomliga skåde-

Wassiljewskij Osstrows hästspårvagnar.

spel, som bestod uti att elektriska- och hästspårvagnar körde efter

hvarandra på samma spår. I ilande fart kom motorvagnen, upphann

hästvagnen och fick sedan beskedligt lunka efter, ty kuskarna funno ingen

orsak att mana på hästarna af den anledning att en motorvagn ville fram,

snarare höllo de inne tyglarna på kif.

Stockningar i trafiken uppstodo öfverallt. Det låg en humor öfver det

hela, som likväl inte uppskattades till sitt fulla värde af de reslystna.

Så stod saken på våren 1908. Det blef endast en tidsfråga, när detta

provisorium skulle upphöras, och i slutet af året gick allt i nya gängor.

De nya spårvagnarna äro ljusa och rymliga till sin inredning och

förefalla ovanligt breda. För Petersburg med sina stora distanser äro de oer-sättliga, ty småfolket kan för en ringa penning taga sig fram från den

ena delen af staden till den andra. Deras yttre färg är intetsägande,

gult och rödt, och bryter ej af mot det gråa, som utgör hufvudkulören

på gatorna. Och spårvagnarna böra ha lätta, mjuka, ljusa färger för att

skapa om omgifningen såsom fallet exempelvis är i Hamburg och Göte-

Spårvagnshästarna ridas till stallet.

borg. Man anser i Petersburg att motorvagnen uteslutande är till för

trafiken och ej bör tjäna som ett försköningsmedel.

Spårvagnstrafiken börjar kl. 8 fm och fortsätter till midnatt.

Sön-och helgdagar — och hvem täljer deras tal i Ryssland? — fortsättes

trafiken än ytterligare. Afgiften beror på den vägsträcka man tillryggalägger

och utgår med minst 3 kopek (ungefär 6 öre).

Iyinjerna och hållplatser anges genom skyltar på vagnar och stolpar.Hållplatserna ligga på olika afstånd från hvarandra, 300—500 m. Spåren

äro dubbla.

Farten torde uppgå till 20—25 km. i timmen. Under hästspårvägarnas

tid öfversteg den ej 10—12 km.

Vagnens betjäning utgöres af kontrollör, konduktör och motorförare.

Den förre följer konduktören som en skugga för att öfvervaka

biljettförsäljningen och förekomma underslef. Om dylikt kan ifrågakomma, måste

de båda samoperera. Biljettförsäljningen sker i öfrigt med all gemytlighet.

Med kontrollen är det nog så och si, åtminstone på de mest trafikerade

linjerna, där passagerarna slåss om att få plats eller rusa ut så snart

vagnen gör tecken till att stanna, ty man älskar inga större, onödiga uppehåll.

Trafiken vid Börsen före elektriska spårvagnarnas införande.

Den bakre plattformen vid dessa linjer är i regel öfverfull. Visserligen

tillåtes lagenligt endast ett begränsadt antal passagerare att medfölja, men

man håller inte så noga på förordningen. Vid hållplatserna rusa de

väntande på i en klunga och klamra sig fast öfverallt där det finnes fotfäste

eller hållpunkt. Här gäller det blott att komma med, och den som

försummar tillfället, får stå risken. Samtidigt som de reslystne söka stiga

på, tränga de som skola ut sig fram och få härvid genomgå skärselden

både i den tätt packade plattformen och på fotsteget. Oftast händer det,

att vagnen sätter sig i rörelse under det lifliga utbytet af passagerare, ty

skulle man vänta, tills ordning uppstått, blefve nog stoppningar på linjen

det normala.

Att hålla reda på hvilka köpt biljett eller ej i denna kompakta massa

af människor öfverskrider äfven en kontrollörs förmåga. Också verkar

denue mest genom sin imposanta närvaro, och spårvägsbolaget måste sätta

en snart sagdt obegränsad tillit till de resandes hederlighet. Gratisåkarne

äro nog legio, ty de äro många.

Omnibus.

Obehaget af trängseln minskas något genom det försonande drag af

gemyt, som ligger i det hela. Trampar man hvarandra på fotterna, ber

man leende om ursäkt och riskerar inte ett ilsket svar. För allt i

världen, det är ju oundvikligt och hvad kan man väl göra åt saken! Vid

lösen af biljetter hjälpa medpassagerarne till med att langa afgiften till

konduktören, och på samma improviserade sätt återlämnas biljetten.

Många af vagnarna äro försedda med »bondfångare». Dessa äro fästade

i främre ändan af vagnen och uppfånga behändigt den oförsiktige, som

kommer i vagnens väg. Det påstås, att månatligen flera personer

härigenom räddats från olyckshändelser, i synnerhet barn.

Linjernas antal uppgå till ett trettiotal, och förslag till anläggandet af

än flera lära föreligga.

Som en stark kontrast mot den elektriska vagnen står istvoschiken.

Den kommer främst på Petersburgs kommunikationskonto, och den syns

ej ha lidit i konkurrensen. Istvoschikarnes oerhörda antal, deras relativt

låga taxa, deras spridning till alla gator, torg och gränder gör, att man

fortfarande i största utsträckning anlitar dem, i synnerhet som

petersbur-garen inte är vidare slängd i att ekonomisera. Det är nog sällan som

istvoschikens stora skinnbörs saknar sitt klingande innehåll. Kommer den

tid då istvoschiken får draga sig tillbaka, förlorar Petersburg mycket af

sin nuvarande karaktär.

Och den tiden kan komma.

Öppen omnibus.

Få städer torde så väl lämpa sig för automobiltrafik som den ryska

hufvudstadeu vid Newa, och detta beror på dess brist på stigningar och

stora afstånd. Staden ligger platt som en pannkaka. Vill^man hastigt

komma fram, är ju automobilen det bästa fortskaffningsmedlet, och får

petersburgaren smak för detta, uppstår med stor sannolikhet en revolution

inom kommunikationsväsendet.

Ännu ligger antomobilismen i sin linda. Man kan visserligen se ett

antal eleganta privatautomobiler genomkorsa gatorna, och vid Gostiny

Dwor står ett dussin automobildroskor, men någon fart har bilåkningen

ej fått. De droskor, som uthyras, äro också försedda med äldre motorer

och åtnjuta ej allmänhetens förtroende.Men med tiden . . .

Anmärkningsvärdt är, att omnibustrafiken trots konkurrensen har stort

omfång. Största delen af omnibusarna dragas af hästar och äro af

antediluviansk konstruktion. Man vore frestad föreslå, att de ställdes upp i

ett museum som kuriosa från förgångna tider. Detta gäller framför allt

de öppna omnibusarna.

Det första intrycket man får af dessa träställningar på hjul är, att de böra

fara sönder och samman, då de köras fram öfver de knaggliga, otuktade

Omnibusen guppar upp och ned som ett fartyg på stormande haf,

gatstenarna. Man ser dock hvad träning kan göra, då man konstaterar,

att de hålla hop trots de kraftiga påfrestningarna på hjul, axlar och

underrede.

Omnibusen har framvikt, dvs lutar skarpt framåt, så att den bakre

plattformen pekar åtskilliga decimeter högre än frampartiet. Ändamålet

härmed är, att fordonet skall få jämnviktsläge, då passagerarne taga plats

på plattformen.

Ofvanpå det fyrkantiga underredet har man fästat några stolpar, hvilka

uppbära taket. Vid sidorna, i mellanrummet mellan stolparna, upphänges

randig väf för att minska luftdraget. »Bussen» kompletteras genom ett

fåtal bänkar af enklaste beskaffenhet.Automobilomnibus.

En licbatscbi.Den slutna omnibusen är något bättre. Den drages af två hästar och

guppar upp och ned som ett fartyg på stormande haf. Man tycker, att

man skulle bli sjösjuk af den färden, och nog kräfver den vana.

Melankoliskt vinka de urblekta förhängena, då vagnen rasslande och gnällande

drager förbi med sin omskakade passagerarebörda, hopblandad till en ofta

intim beröring med hvarandra.

Aristokratisk verkar däremot automobilomnibusen. Den ser öfverlägsen

ut, där" den tittar ned på sin hästkonkurrent och ståtar med tjocka gummi-

i;

t i EN j j

I 1 gip] 11 1

*r - -—- ^

Tvåspänd hyrvagn.

hjul, glasrutor och bekväma sittplatser. Den för något af storstad med

sig, under det att den vanliga hästomnibusen verkar »mycket liten småstad.»"

Dikt en stolt fregatt flyger bilen fram. Gatstenarna genera honom mindre,

och han slukar kilometer efter kilometer med en aldrig sviktande aptit.

Minsta afgift för färd med omnibus är 5 kopek (10 öre).

Hufvudlin-jerna sträcka sig från Amiralitetsträdgården till Nikolaibangården och

från Goroschowaja till Tsarskoje Sselo- och Baltiska bangårdarna. Från

Ssennajatorget löper vidare en linje till Andrejewskijhallen. Likaledes

trafikeras Kasanskaja och Offizerskaja m. fl. gator af omnibusar.

• Rivaliserande med istvoschiken är den s. k. lichatschi, ett slags enspända285

hyrvagnar och äfven de tvåspända vagnar, som sparsamt stationeras vid

Amiralitetet, Ssinijbron, Jekaterinakanalen och bakom Kasankatedralen.

En lichatschi tar en minst en rubel äfven för den minsta tur. Priset

är oskäligt högt, men fordonet är bra och hästen ännu bättre. Taxa är

för dem okänd.

De tvåspända hyrvagnarna taga 1 — ix/2 rubel för färd. söder om Newa

och en half rubels tillägg norr om floden. En promenad till »öarna»

kostar 2 — 5 rubel beroende på de åkandes antal. För dagsfärd begäres

upp till 40 rubel, men man kan nedpruta priset till mindre än hälften.

Troika. (Efter Grusinskys berömda tafla >Carueval> i Alexander III:s museum.)

Troikorna, hvilka förekomma endast om vintern, veta att taga betaldt.

En vanlig åktur kostar minst 5 rubel, och vid längre färd stiger priset

hastigt i höjden. Jämschiken (kusken) gör dessutom anspråk på

hederliga drickspengar.

På många ställen i Petersburg har man anordnat vattningsställen för

hästar. Vid dessa samlas istvoschikar och åkare, och här föras ofta

filosofiska samtal, för det mesta rörande ekonomiska frågor.

Af åkare finnes äfven en mångfald.

Arbetsfordonen äro i regel klumpigt gjorda och sakna hvarje

tillstymmelse till stil. Grofva, ofta ohyflade stockar bilda stommen, hjulen se utsom de vore afsedda för tungt artilleri, och det är med ett öronpinande

buller som kolosserna draga fram på den ojämna stenläggningen.

Vattningsställe för hästar.

Lycklig den stad, som kan bjuda på vattenkommunikationer!

Och lyckligt är Petersburg som har Newa och kanalerna! Utan dessa

skulle staden förlora det största af sina behag.

Åkare.

Då floden ej är isbunden, kila talrika ångslupar omkring i rastlös

verksamhet. Deras pigga uppträdande sätter fart i panoramat.

Ångslupstrafiken är ganska stor. Sön- och helgdagar äro båtarna öfver-fyllda, förutsatt att väderleken ej lägger hinder i vägen, då man ämnar

företaga utfärder till öarna eller omgifningarna.

En ångslupsstation.

bjuder på öppet fördäck och en rymlig kajuta i aktern; andra åter ha

se-geldukstak från för till akter, hvarjämte segelduk kan spännas ut vid

sidorna till skydd mot väderleken.

En af finska bolagets ångslupar.

Ångsluparua äro vanligen målade i mörkblå färg. Formen är smidig,

nästan elegant, farten 9 —10 knop. Inredningen är varierande. En delKors och tvärs fara ångsluparna omkring för att samla hop de vid de

flytande bryggorna samlade passagerarna. Från de höga newakajerna gå

landgångar ned till dessa bryggor, vanligen byggda i tvänne afsatser,

hvaraf den nedre är delad i längsgående räck för att reglera strömmen af

kommande och gående passagerare. Längst nere på själfva pontonen reser

sig en slags paviljong, i hvilken polettförsäljningen äger rum och där

pojken, som sköter förtöjningarna, har sin plats. Genom denna

anordning kan uppehållet vid tilläggningsplatserna göras minimalt.

Ombord å ångslupen till Schlusselburg.

Det är ett finskt bolag, som åtagit sig ångslupstrafiken, hvilket börjar

kl. 7 fm och afslutas kl. x i em. Afgiften på kortare sträckor är 2

kopek och stiger upp till 5 kopek. Linjernas antal äro 9. Afven Moika-,

Jekaterina- och Fontankakanalerna trafikeras af ångslupar, hvilka passera

hvar 8—10 minut på Moika, hvar 7—10 på Jekaterina och hvar 5—7

minut på Fontanka.

Förutom de finska båtarna märkas Schtschitows gröna åugslupar, hvilka

förmedla kommunikationen mellan ii:te linjen vid Wassilij Osstrow och

käjserliga glasfabriken vid stadens östra del.

Större är de ångbåtar, hvilka afgå till Kronstadt och Schlusselburg.

Afgiften till sistnämnda ort är 1 rubel och resan dit tar 4, hemresan (då

strömmen är med) endast 3 timmar. Farten uppgår till 12—14 knop.

Pråmfarten på Newa är mycket stor. Stora områden af det inre Ryss-land står genom kanaler i förbindelse med Ladoga och genom Newa med

Petersburg. Pråmarne, hvilka synas vara förfärdigade af särdeles bräckligt

virke, ha en längd af upptill 50 meter och därutöfver och bogseras af

bogserbåtar. I långa rader komma dessa otympliga farkoster slingrande

efter hvarandra till men för trafiken. Oerhörda äro de godsmassor, som

på så sätt forslas till staden, men frakten är billig och sättet bekvämt.

Newa utgör dock trots sina talrika broar ett stort hinder för

kommunikationerna mellan norra och södra Petersburg. Genom sin bredd har den

Bogsering på Newa.

nämligen hittills trotsat en ordnad järnvägstrafik från de i stadens

sydkant liggande järnvägsstationerna till den finska bangården. Under

åratal ha myndigheternas uppmärksamhet varit riktad på detta förhållande,

men ännu har intet blifvit gjordt för att råda bot mot olägenheten, om

man undantar planutkast för en järnvägsbro i trakten af Ssmolnainstitutet

och en större färja, som öfverför tyngre gods i närheten af Ochtas mynning.

Bn annan orsak, som talat mot en genomgångstrafik till Finland, är

den olika spårvidden på järnvägen.

A minoff, Petersburg. IDen vanliga, internationella spårvidden är 1,435 m. Anekdoten förtäljer

att den ryske ingenjör, som haft i uppdrag att utreda spårviddsfrågan i

Ryssland, låtit mäta spårvidden på utlandets banor räknadt från skenornas

yttersida samt uppgifvit detta mått, men att ryssarne vid anläggningen

tillämpat det vid skenornas innersida. Således skulle de ryska skenorna

ligga två skenbredder längre från hvarandra än normalspårvidden.

En annan version på historien är, att ryssarne med flit antagit denna

spårvidd för att omöjliggöra trafik af tyska vagnar på de ryska järnvägs-

Platsen där eventuellt »Newabron* skulle anläggas.

linjerna i ändamål att försvåra transporterna för tyskarne i händelse af

ett krig. Om så varit fallet, ha dock ryssarne säkerligen bitit sig i

tummen, äfven om de såsom det påstås skulle tro sig vara i stånd att

trafikera tyska linjerna genom att vända vagnshjulen så att hjulskarfven

kom att stöda mot skenans yttre i st. f. dess inre sida.

Emellertid lär frågan angående »Newabron» senaste tiden tagit ökad

fart. Man påstås pröfva den ryska materialens användbarhet på de finska

linjerna, och möjlighet förefinnes, att Newabron ej för all framtid skall

stå som en utopi utan blifva en verklighet.

Som saken nu står, måste godstrafiken från järnvägsstationerna till Finska

bangården hufvudsakligen verkställas med arbetsåkdon, och dessa synas

också i stora kolonner draga fram genom gatorna och öfver Alexanderbron.29I

Men det är ej enbart ångsluparna, som öfverföra passagerare från den

ena stranden af Newa till den andra. Det ges äfven roddfärjor, hvilka

åtagit sig detta bestyr.

De bestå af långa, smala, ranka båtar, hvilka ofta nedlastas ända till

vattenytan. Äro då flodvågorna i rörelse — och så är nästan alltid

förhållandet — syns det vara rent af lifsfarligt att färdas öfver floden med

dessa farkoster. Tätt packade bredvid hvarandra sitta passagerarne, en

del af dem till och med på relingen. Roddaren eller roddarne sätta af

Arbetsåkdon.

snedt upp mot strömmen, ty denna drifver alltid ned båten ett godt stycke

och så börjas färden. Fort går det ej, men det ligger spänning i

äfven-tyret. Nötskalet — ty så verkar färjan — doppar sina relingar i en

farlig närhet med vattnet, hvarje mötande ångbåt utgör ett hot, men

passagerarne synas fullkomligt oberörda häraf, och bra går det alltid.

Afgiften är 2 kopek, men man betalar gärna litet till i glädjen öfver

att ha undsluppit faran.

Formen på båten är unik.

Dess för liknar en vanlig snipas, men aktern syns ha kommit till på

något kuriöst sätt, hvars anledning man har svårt att förklara.

Akterns relingar äro nämligen förlängda bakåt cirka meter och

mötas där för att förenas med ett högt hackbräde, som pekar i vädret.

Undersidan af denna ram har ingen botten. Anordningen har intet praktiskt

värde och bidrar ej häller till båtens förskönande.För att visa sig patriotisk har färjkarlen målat färjan i de nationella

färgerna. Ofvantill är den blå, undertill röd, och mellan dessa kulörer

löper ett hvitt bälte. Sammansättningen af färger är barbarisk, men detta

tyckas ägarne inte inse. För dem är det nog, att de äro ryska.

Newa från Angliskaja Nabereshnaja.Brandtorn.

”När den röda hanen gal.”

Brandkåren i aiia stader är alltid en populär institution, ty den

väcker ingen afund, och den kommer som en hjälpare i nöden. På

samma sätt skulle det vara med militären i fredstid. Medan fredens

palmer gro, är det emellertid brandkåren som går fri från socialistiska,

anarkistiska och antimilitära angrepp.

I våra dagar, då så mycket utjämnas tack vare den lifliga beröringen

folken emellan, har brandväsendet, hvilket förut varit mycket divergerande

ej blott inom olika stater utan ock inom samma land, antagit en slags

genomsnittsform, och utgår man från den hypotesen, kan man tryggt

påstå, att Petersburgs brandkår icke står andra storstäders efter.

Förutom kyrktorn och fabriksskorstenar ser man en del torn sticka upp

bland byggnadernas flata tak, torn, som ej äro olika en slags fyrar. Strax

innan de nå toppen, vidga de sig något och lämna plats för ett litet hus,

som starkt påminner om den inrättning, hvilken inom sig innesluter själfva

lysapparaten på fyren.m

Detta är ett af Petersburgs 15 brandtorn, af hvilka hvart och ett

förråder närvaron af en brandstation.

Staden har ingen hufvudstation. Man har gått så långt i

decentralisation som möjligt, i det att man bildat 15 st. i det närmaste alldeles lika

stationer, hvar^och en under sin brandmeister. Hufvudet för det hela är

en för alla gemensam öfverstyrelse, hvilken dock endast har administrativ

myndighet.

Brandväsendet har gått stadigt framåt. Man har ej längre att befara

sådana eldsvådor som den stora ödeläggaren år 1737, hvilken hotade den

södra delen af staden med fullständig förstörelse.

Låtom oss göra ett besök på en af brandstationerna.

Vid ingåugen står en post. Han är klädd i den sedvanliga

soldatkappan af gulbrunt kläde, men på hufvudet bär han en mässingshjälm, blank

och skinande så, att man skulle kunna spegla sig i den. På vår förfrågan,

om man kan träffa officerarne följer han med ett stycke på väg och visar

hvar byrån är belägen. Vi träda ogeneradt in säkra om, att den ryska

gästfriheten ej skall förneka sig utan vi bli väl mottagna. En officer i

lägsta graden reser sig upp, vi presentera oss, och han lyssnar välvilligt

till vår önskan att få bese lokalen.»Med nöje, mina herrar», svarar han. »Jag fruktar dock, att här inte

finnes mycket att beskåda.»

Han ringer på en klocka, och en underofficer inträder. Denne får hastigt

några korta, på sak gående befallningar, och är nu vår ciceron inom

logementet.

Det är till ytterligt rent därinne. Man ser, att folket är vandt att

handskas med vatten, ty allt glänser, äfven de med oljefärg bestrukna

väggarna. Sängarna stå väl uppbäddade, med hvita, rena lakan, och fil-

Materialvagn.

tama ligga jämna utan den minsta skrynkla. På kortväggen i ett af

rummen hänger en ikonbild, och framför den en brinnande lampa. Männen

stå ju också döden nära genom sitt farliga yrke.

Brandsoldaterna äro kraftiga karlar på 25—40 år.

De se klumpiga ut, men ytan bedrar, ty har man en gång sett dem i

arbete, kan man skrifva ut betyg på deras vighet och framför allt

djärf-het. När vi passera, räta de upp sig i gifaktställning. Man far intrycket

af, att de äro väldisciplinerade. Också rekryteras de ur det bästa

soldatmaterialet i Petersburg, hvilket ej hindrar, att man också värfvar civilt folk.

»Hvarför ha ni inga ungdomar med?» fråga vi.

»De äro inte tillräckligt kallblodiga», svarar vår ciceron. »Hvad vi

vilja ha är folk, som aldrig rusar stad utan att reflektera bara för attnjuta af nöjet vid en eldsvåda eller visa sig för populasen. Vi önska folk,

som arbeta i det tysta, lugnt och sansadt. Det har också visat sig, att

de äldre bättre stå emot strapatserna och röken. De andra hugga i

för-tviflade till en början men ge sig sedan. De äldre arbeta nästan bättre

ju längre det lider.»

»Hvad ha ni för eldsläckningsmaterial?»

»En del af den, den bästa, kommer från Ludvigsberg. Det är en svensk

firma, som levererat den, blapd annat vår största ångspruta.»

En riskabel nedfärd.

Vi komma in i vaktrummet med sina telefoner och telegrafapparater,

hvilkas alla ändamål synas oss ofattliga. Man visar huru de olika

brandskåpen automatiskt allarmera genom att ange siffror, en för hvarje skåp.

Plötsligen frågar brandmeistern:

»Vilja herrarne se en allarm?»

Vi uttala vårt nöje och gå ut på gatan. Där hänger ett brandskåp på

väggen och brandmeistern själf signalerar. Dessförinnan ha vi besökt

stallet, där hästarna stå icke-påselade precis som i ett vanligt stall.

Allarmsignalen ljuder, och det blir lif öfverallt. Ögonblickligen slås

dörrarna till vagnshuset upp af vakten, som utrullar de tunga fordonen.Inom loppet af några sekunder har stallvakten selat på hästarna och

kommer utspringande med dessa. Från alla håll rusar folket, som ännu håller

på att kläda på sig sina blusar och hjälmar.

Hvar och en skyndar direkt till sin post, utan att den ene går i vägen

för den andre. Inom en handvändning äro hästarna, hvilka stå och dansa

på stället, fulla af stridsifver, förspända, och med ett hopp befinna karlarne

sig på vagnarna.

Vi ha hela tiden stått med klockan i hand. Det dröjde 75 sekunder,

tills allt var klart, och om än tiden ej var ett rekord, så var det likväl

raskt gjordt, när man betänker, att hästarna ej voro påselade och att de

dessutom skulle ledas minst 50 meter till vagnarna.

Ambulansvagnen.

På order från brandmeistern langas därpå slangarna ut, och den långa

brandstegen vefvas upp. I en lång gåsmarsch klättra karlarne upp på

taket, där de utföra släckning af en fingerad eldsvåda. Man efter man

firar sig ned från den ansenliga höjden och begagnar sig därvid af den

smäckra lifräddningslinan, hvilken viras ett hvarf om karbinkroken. Det

ser äfventyrligt ut.

Föreställningen har samlat folk. Man kommer springande från alla håll

och kanter, ty Petersburg är lika nyfiket som Stockholm, Köpenhamn och

Berlin. Bland de nyanlända är en reporter. Han skrifver med hast, och

pennan flyger öfver papperet, ty han har fått en nyhet för sin tidning.Brandallarmen intresserar honom inte så mycket som underrättelsen, att

uppvisningen äger rum för två svenska officerare, ty svenskarna äro

populära under förmälningsdagarna,* då under nära en veckas tid alla gator,

äfven de i utkanterna belägna, äro fyllda med tusentals blågula flaggor.

Har ryssen gäster, vill han fira dem, så att de ej glömma det, och alla

draga sitt strå till stacken.

Gatan fylles af vatten, som rinner ned från det rikligt spolade taket.

Det dryper från brandsoldaternas mörka blusar och från deras kaskar.

Strax bredvid står ambulansvagnen, denna trogna hjälpare i nödens stund,

men den behöfver gudilof inte anlitas för stunden.

Sedan befälet fått några erkännsamma ord och våra visitkort, ta vi

afsked, tacksamma för tillmötesgåendet.

I Petersburg finnes till och med en automobilspruta, och man är

särdeles belåten med densamma. Det är ju själfklart, att då bilerna numera

ej längre tillhöra experimentstadiet, äro de kanske mest af allt lämpliga

för eldsläckningsändamål, då det gäller att hastigt komma till olycksplatsen.

Den ryska brandkårens fart är mindre än brandkårens i Stockholm. Men

det är allmänt kändt, att brandsoldaterna handtera bagaget vid

eldsvåde-tillfälle på ett så varsamt sätt, att det borde utgöra föremål för studier

från flyttningsbyråarna.

Och det är inte alla brandkårer, som ha en sådan försyn för andras

egendom.

* Prins Wilhelms bröllop.De, som äro klädda i kronans kläder

MILITÄREN intar en framstående ställning i Petersburg.

Först och främst har man hit förlagt de förnämsta militära skolorna,

hvilkas anseende är mycket stort. Vidare har man här samlat eliten af

trupperna, gardeskåren, hvilken anses utom

konkurrens vid jämförelse med andra armékårer.

Kommer därtill, att dessa gardestrupper betraktas

som tsarens stöd och beskydd mot de

upproriska, inses att militären har mycket att säga

och gynnas på allt upptänkligt sätt.

Petersburg är öfverfylldt af uniformer, af hvilka

dock icke alla äro militära. Men det är ej häller

sagdt, att alla de, som bära officersuniform äro

militärer. Ofta erhåller en civil person som

belöning för gjorda tjänster en viss militär grad,

ehuru han ej ens känner till de mest brukliga

kommandoorden.

Det finnes ett alldeles otroligt stort antal

generaler i staden. Man möter dem öfverallt

och ser huru soldater och matroser göra halt

och front för dem. De flesta af dem äro gamla

gubbar, hvilka stulta fram på gatorna, nyfiket

betraktande folkvimlet eller butiksfönstren. Denna

rikliga tillgång på generaler gör att graden ej åtnjuter samma anseende

som i andra länder, och de kunna knappast draga någon slags fördel af

sin rang i socialt hänseende.

Enligt förordning äger den officer, som varit i tjänst under io år, rättatt alltid bära uuifortn äfveu efter afskedstagaudet och man begagnar

sig i största utsträckning af detta tillstånd. Det är därför icke sagdt, att

uniformens bärare känner någon slags skyldighet att respektera rocken.

Ofta är den föga proper. För öfrigt äro de militära begreppen olika i

Ryssland mot i andra länder.

En tysk officer kan ej visa sig i uniform exempelvis på hvilken restaurang

som hälst. Man kan säga, att vissa hotell och restauranger i Tyskland

En gammal general.

ha privilegiet att få se officerare som gäster, och dessa omnämnas i

garnisonsorder. En rysk officer kan besöka hvilken femte klass varieté eller

bordell han vill klädd i sin uniform utan att detta väcker anstöt. Man

kan fa se druckna officerare, hvilkas beteende dock ej väcker mer anstöt

än de civila.

Det är inte graden, som medför anseende, utan personen. Mångenduglig kapten har mer att säga än hans kamrater i högre grader. Hans

sociala ställning betyder mer än graden. En högaristokratisk löjtnant

har ofta större inflytande än en brigad- eller divisionsgeneral.

Kompanicheferna vid Preobrascbepskigardet hafva kaptensgrad, så länge de inneha

sin tjänst vid regementet; söka de transport till linjen, erhålla de genast

öfverstes grad.

Hans maj:t käjsaren är själf chef för i:sta bataljonen af detta regemente;

alltså lyder han som sådan formellt under regementschefen, allt detta för

att antyda den hedersplats regementet intar, då ej ens käjsaren drar sig

för att vara bataljonschef vid detsamma.

Tsarskoje Selobangården.

Petersburgsmilitären anses som sagdt för eliten. Deras uppgift är i

främsta rummet att upprätthålla ordningen, således ett slags polistjänst.

Deras mandat sträcker sig ock utanför staden, i det att Tsarskoje Selo,

ett bland de största militärläger som finnes, är till största delen befolkadt

af militär, af utvaldt folk, bland hvilket ingen förrädare får finnas.

Käjsarens privata järnvägslinje från Tsarskoje Selobangården till lägret

bevakas af militär. Det är en egendomlig syn att se huru soldaterna stå

bredvid banvallen, utposterade på roo—200 stegs afstånd från hvarandra,

orörliga likt bildstoder, med ryggen vänd mot tåget, medan det passerar.

Sedan göra de vändning och patrullera.

Gevären äro laddade. Om någon oförsiktig närmar sig banan, anropas

han, och det händer, att man skjuter. Också är det ej så få attentat,

som planerats, ty det är på denna linje som de misshagliga ministrarnaresa, när de skola konferera med tsaren. Tiden för deras resa hemlighålles

på det mest noggranna sätt.

Tsarens trognaste anses de utvalda kosackernas sotnia vara. Den består

af något mer än 700 man och är förlagd till Tsarskoje Selo. Kosackernas

uniformer äro röda och mycket påkostade. Chevalier- och lifgardet till

häst anses för Rysslands dyraste regementen. Det är få personer, som

ha råd att stanna inom desamma under en lång följd af år. Någon

skillnad i rang regementena emellan förefinnes ej. Det förra gardet har

svarta, det senare bruna hästar.

Kosack.

Lifhusarerna anses också för ett fint regemente, hvilket har att uppvisa

en officerskår, rekryterad bland Rysslands finaste aristokrater.

Dönen räcker ej till. Vid kavalleriet måste officerarnes personliga

årsinkomst vara betydlig. Man berättar, att vissa regementschefer bekosta

nyuppsättning af hela hästmaterialet vid regementet. Vid infanteriet har

man ej så stora anspråk. En löjtnant vid Preobraschenskigardets skall ha

5,000 rubel bredvid, vid Semjenoffgardet endast 3,000 rubel.

Gardesgrenadjärerna åtnjuta godt anseende. Deras uniform skiljer sig

betydligt från det öfriga infanteriets, särskildt genom den egendomliga

hufvudbonaden.Huru olika åskådningssätten äro i vissa afseenden inom militära kretsar

framgår bland annat af följande historia.

En ung kapten, tillhörande en rik aristokratsläkt, hade genom relationer

och personlig duglighet blifvit utnämnd till flygeladjutant hos tsaren, en

ovanlig utmärkelse.

Under en trupprevy, som ägde rum under tsarens närvaro — det var

käjsar Nikolaus I — utfor regementschefen i häftiga ordalag mot den

Lifhusar (menig). Gardesgrenadjär (menig).

unge flygeladjutanten, som oaktadt tsarens närhet gaf sin regementschef

några bastanta örfilar.

Han degraderades genast till simpel soldat och skickades till Kaukasien

hvarest ett förbittradt guerillakrig pågick i bergen. Under tre års tid

sökte han döden utan att finna den.

En dag skulle hans regemente göra ett nattligt anfall. Fiendens

poster måste öfverrumplas, så att de ej finge tid att göra allarm, och man

sökte frivilliga till detta vågspel.

Tre anmälde sig, och två bland dem voro f. d. officerare.De smögo sig fram, följda af regementet. Det fordrades mod,

sinnesnärvaro och styrka, men de löste sin uppgift på ett glänsande sätt.

En tid därefter inkallades den degraderade flygeladjutanten till

regementsexpeditionen. Hans chef underrättade honom, att tsaren med

anledning af hans bedrift åter insatt honom på hans förra plats som kapten

och flygeladjutant.

Vid underrättelsen föll den unge mannen afsvimmad till golfvet.

Han slutade som kavalleri general på en af de högsta posterna i Ryssland.

En gång mellan Vinterpalatset oeh Precbraschenskigardets kasärn.

Tätt invid Vinterpalatset ligger en bataljon af Preobraschenskigardet

kasärnerad. I händelse af fara kan den genom en öfvertäckt gång genast

skynda in i palatset. Allarm ges af posterna genom elektriska

ringledningar.

Öfningarna äga delvis rum på Marsfältet, den stora exercisplatsen, som

är belägen mellan Suworowtorget och Michailowskijträdgården. Här ser

man artilleriet och kavalleriet göra sina manövrer på sandslätten med en

precision, som utvisar drill intill virtuositet. Särskildt roande är

kosackernas konstridt. De kunna i vild galopp upptaga mössor från markeneller stå med fotterna i sadeln. Ofta hänga de likt indianer vid ena sidan

af hästen eller kasta sig med ett enda sprang i sadeln från marken.

Vintertid företagas öfningar i den omgifvande terrängen.

Det händer då, att skidor medföras, men någon vidare skicklighet i

sporten äga soldaterna ej.

I en del disciplinära saker är man ej så noga. Man kommenderar

visserligen gif akt, men det är ej alltid sagdt, att alla karlar i ledet bry sig

om kommandoordet. Honnören officerare emellan är slapp, om den ens

Vinteröfning.

äger rum, och många orka ej föra handen till mösskärmen, utan låta den

stanna på halfva vägen. Men soldaterna se upp och äro vakna. De se

snygga och ordentliga ut till skillnad från deras kamrater i landsorten,

men också bestå de som sagdt af utvaldt folk.

I Petersburg finnas många militärskolor, bland andra i:sta och 2:dra

kadettkåren, Alexander- och Nikolaikårerna, Nikolai generalstabsakademi,

artilleri-, ingenjör- och marinhögskolor m. fl. Hit församla sig de bästa

lärarekrafterna, och bland dessa finnas bemärkta män. Man framhåller

dem vid hvarje lämpligt tillfälle.

A vt 1 n of/, Petersburg.Förutom Preobraschenskigardet, Chevalier- och Hästgardena finner man

Araktschejewscha, Finska-, Grenadjär-, Ismailow-, Jägar-, Moskwa-, Paw-

Generalstabsakademien.

lowska- och Sappörregementena inom stadens

område. Därtill komma kosacker, eskort, gendarmer

och slottsgrenadjärer samt flottan.

Slottsgrenadjärerna utgöras af gamla, nästan

orkeslösa gubbar. De ha fått sin befattning ej så

mycket för den nytta de kunna göra som fastmer

som en hedersbetygelse åt dem själfva. En vacker

tanke, som ligger till grund för denna organisation.

De ha till uppgift att hålla vakt vid en del

statyer och delvis också vid Vinterpalatset.

Klädda i sina höga björnskinnsmössor, med ätida

till ett dussin medaljer på bröstet, imponera de

ovillkorligen, och man har respekt, ej så mycket för

deras kraft som fastmer för deras ålder och

ärevördiga utseende. De ta sitt kall på fullt allvar och

siotisgrenadjär stå timtals bredvid skyllerkuren, medvetna om attgöra sin plikt. Ingen" skulle väl häller vilja förneka dem den gloria af

respektabilitet, som omger dem.

Som en motsats mot dessa gamla veteraner stå de unga pojkarne,

hvilka antagas som musikelever vid en ålder, då de nyss lämnat

mjölktänderna.

Kasäruerna likna understundom privathus. De kunna befinna sig midt

inne i staden, inblandade helt beskedligt i husraden, och såge man ej

posten utanför kasärnporten, kunde man ej veta, att man här hade ett

militärt etablissement framför sig.

En ung krigare.

Under prins Vilhelms och storfurstinnan Maria Pawlownas

förmälnings-högtidligheter såg man ofta svenska flaggor öfver kasärnportarne, en

ovanlig syn.

Mititären är dekorerad mer än någon annan. Det är dussintals ordnar

och medaljer, hvilka täcka bröstet på bäraren och knappt ge rum för en

enda öppen fläck på klädet. Fälttågsmedaljen är ej ovanlig att se, men

ej häller invalider från det senaste kriget, hvilka röra sig på träben eller

stödja sig på hjälpsamma kamraters armar.

Militärduellen är ej förbjuden, men den förekommer ej så ofta.

Kontrahenterna träffas utanför staden och medföra sina sekundanter och läkare,

ofta äfven sjukvårdsmanskap.Om man ej skall slåss till sista blodsdroppen, hålla sekundanterna sig

i närheten med dragna värjor för att parera de farliga stötar, hvilka en

af parterna kanske försummar.

Sedan man blottat öfverlifvet, börjas striden, som dock ej alltid aflöper

utan att människolif går förloradt.

En rysk kasärti med svensk flagg öfver porten (under dagarna för

Prins Vilhelms förmälning med Prinsessan Maria Pawlowna).

Tsar Peter I bildade Preobraschenskigardet, Rysslands första reguliära

trupp, och han ingick själf som soldat i sitt nybildade kompani, hvilket

efter hand svällde ut. Detta var år 1683. Chef var då engelsmannen,

general Lefort. Regementet fick sitt namn efter staden Preobraschensk.

Dess nuvarande regementschef (1908) är general Dragomirow. Chef

för i:sta bataljonen är tsaren nominellt själf, och hans kompanichefer äro

flygeladjutanten kapten Leuchtenberg, kapten Seljoni, grefve Lytkl och

kapten Kassakewitsch. Som t. f. bataljonschef tjänstgör öfverste Goldgoyer.Grenadjär i vinterpäls.

Författaren tillsammans med officerare vid i:sta bataljonen af Preobraschenskigardet.Tronföljaren skall passera graderna vid bataljonen.

Semenovskigardet uppstod därigenom, att under Peters tid

Preobra-schenskigardet så hastigt tillväxte, att man måste inkvartera en del af

folket i byn Semenow. Vid Culm räddades den preussiske konungen

(1813) af detta garde, som fick ej mindre än 2,700 järnkors som minne

af denna händelse.

Omkring 60 % af gardesofficerarne ha genomgått pagekåren, den mest

ansedda af alla officersskolor.

Preobraschenskigardets dagliga dräkt består i en slags syrtut af

blå-grönt kläde med röd krage, guldepåletter, 5 knappar i två rader, hvit

passepoal om armuppslaget och vida byxor med stöflar. Mössan liknar

den tyska.

Från Karl XII har detta garde ärft den halfmånformiga vaktbrickau af

silfver samt regementets paradmarsch.Klubbar och spelhus.

I ett land där föreningsväsendet blott är en skugga, där hvarje

sammankomst betraktas med oblida ögon af de styrande, men där man ej helt

och hållet vågar döda formerna för personers sammanträffande i större

antal, måste klubblifvet — som är tillåtet under vissa betingelser — antaga

en alldeles särskild karaktär.

Man måste för att öppna en klubb erhålla gradnikschalnikens

(polischefens) tillstånd härtill. Då ansökan inlämnas, skall denna vara åtföljd

af de statuter man önskar antaga. Sedan vederbörande pröfvat desamma

och funnit dem ofarliga för den allmänna säkerheten, lämnas den begärda

licensen, och klubben kan konstitueras.

Någon vidare svårighet att utverka tillåtelsen förefinnes ej. Misstänker

man, att det ligger något politiskt bakom, kan detta snart nog utletas dels

genom spioneri, dels genom den kontroll, som polisen alltid förmår

ut-öfva öfver klubbverksamheten.

Liksom polisen äger rätt att bevilja inrättandet af klubben, kan den

ock tillsluta densamma, och härför behöfves det ej ens ett skäl.

Sanningen att säga stänger man dock icke utan att verkliga orsaker härtill

föreligga.

Klubbarna ha i de flesta fall icke kommit till af ett behof att idka

sällskapslif såsom fallet är exempelvis i England. Endast de större och

elegantare torde vara bildade efter engelskt mönster. Det vanligaste skälet

för deras tillkomst är hasardspelet eller sträfvan efter allmänbildning.

När man lämnar in ansökan till gradnikschalniken, vågar man

naturligtvis inte omnämna, att klubbens hufvudsakliga uppgift är att skaffa

sig en spellokal. Därför namnger man helt andra motiv, ibland

vetenskapliga, ibland sociala.

I dagstidningarna kunde man exempelvis en dag få läsa följande notis:»I går afton stängdes återigen trenne klubbar, den

internationella-geografiska, den tjodneritzska och de intelligenta arbetarnes».

Man skulle möjligen häraf kunna draga den slutsats, att dessa sällskap

ägnade sig åt intelligenta sysselsättningar att döma af namnen, men det

kan lika väl hända att dylika dygdemönster äro maskerade spellokaler.

Att så är förhållandet vet polisen, men blundar för saken, så länge

man håller sig inom vissa gränser. Man kan ej förbjuda petersburgaren

att spela kort inom hans egna lokaler, men man kan besluta, att kortspel

får utöfvas endast af aktiva klubbledamöter. Någon konst att bli sådan

förefinnes ej, ty sedan man blifvit anmäld, kan man inskrifvas för en dag

och därmed följer rätt att uppträda precis på samma sätt som de vanliga

aktiva medlemmarne.

Inom vissa klubbar, hvilka antagit natur af öppna sällskap, behöfves ej

ens en officiell anmälan från någon af ledamöterna: det ges spelhus där

man kan komma in utan vidare, blott man tecknar sitt namn i en utlagd

bok och erlägger den eller de rubler, som utgöra inträdesafgift. Herrn,

som tar mot denna, kan pro forma tjänstgöra som introduktör.

Hasardspelet bedrifves här alldeles öppet. Det är ett Monte Carlo i

miniatyr, och ingen tänker ett ögonblick på, att polisen skulle eller rättare

sagdt borde anställa en razzia.

Under vintern 1907—8 sålde man till och med öppet böcker, hvilka

utvisade förteckning på klubbarna.

Klubbens existens beror uteslutande af polisens godtycke. Stänges den,

så dröjer det vanligen ej många dagar, förr än den ånyo öppnas, vare sig

under samma villkor som förut eller ock återuppstår den som en annan

fågel Phcenix ur elden.

Antalet varierar mycket. Petersburg har likväl ej det största antalet

att uppvisa; långt flera finnas i Moskwa.

Det ges således tre olika typer af klubbar, de eleganta, förstklassiga

efter fashionablaste mönster, de som åsyfta höjandet af moral och

intelligens och slutligen spelklubbarna.

Bland de förstnämnda är jaktklubben och engelska klubben de mest

framstående. Jaktklubben anses stå utom all konkurrens, och den räknar

de allra högsta dignitärerna i riket som sina medlemmar. Engelska

klubben är likaledes ett tillhåll för högaristokratien.

Om än klubbväsendet missbrukas och utgör masken för helt andra företag,

så kan dock ej förnekas, att det ges sällskap, som verkligen arbeta

för ädla ändamål. Men om dem talar man mer sällan. I det allmänna

medvetandet ingår klubben som ett samlingsställe för spel för att inte

tala om laster. De väcka dock icke ovilja, utan snarare löje.

Ofta hör man talas om skandaler inom desamma.

I en af de finaste klubbarna, där man spelade högt, uppträdde en viss

general Gall. Namnet är engelskt, men som ryssarne sakna bokstafven H.

förvandla de den ofta till G.

Generalen spelade med en tur, som måste väcka förvåning. Dag efter

dag var det han, som inhöstade de största vinsterna och Fortuna syntes

vara honom mycket bevågen, i synnerhet när han själf höll banken. Man

började emellertid misstänka, att inte allt stod rätt till. För hvarje gång

generalen skulle ge, blef han sjuk och måste gå ut för ett ögonblick. Han

var borta en kort stund, ursäktade sig vid återkomsten och gaf som om

ingenting passerat.

Så brast tålamodet hos de förlorande.

När han kommit tillbaka efter en dylik utfärd, hade man enat sig om

att blotta honom. Han misstänkte ej något, utan satte sig med den

sedvanliga ursäkten.

»Banken gäller 200,000 rubel», meddelade han älskvärdt och började ge.

Alla voro tysta.

»Jag håller inte en kopek!»

»Inte jag häller!»

Man ropade från alla håll. Generalen anade genast oråd, och hans

känslor måste inte ha varit de lugnaste. Han lade ned kortleken på

bordet och betraktade oroligt de stojande herrarne.

»Fastän vi inte hålla något mot er, måste ni ge!» befallde man. »Vi

vilja se resultatet.»

Han måste foga sig i det oundvikliga och började lägga ut korten.

Dessa voro till hans gunst. Innan han gått laget rundt, slungade han

leken från sig.

»Misstänka herrarne mig för falskspelning!» skrek han förbittrad.

Det blef en oerhörd uppståndelse. Alla skreko och väsnades om

hvarandra, och han anmodades att återlämna inträdeskortet, den brukliga

formen för utestängandet af klubbmedlemmar.

Saken hade dock ett efterspel.

Han klagade och fordrade, att man skulle förete bevis. Ingen, med

undantag af betjäningen, hade kontrollerat och räknat korten, och han

ansåg sig därför ha blifvit urståndsatt att bevisa sin oskuld. När man

utslungade en så graverande anmärkning mot honom, hade det också varit

klubbens skyldighet att anställa en noggrann undersökning i stället för

att öfverlåta bevisningen åt tjänstefolket.

Flera gåfvo honom rätt. Någon lösning på den mystiska affären fann

man ej.

För en vanlig dödlig förefaller det nästan sagolikt, att en person kan

sätta 200,000 rubel på en enda bank. Detta är törhända dubbelt mer så

mycket som erfordras för att spränga bankerna i Monte Carlo eller Ostende.

Det bevisar om hvilka oerhörda summor spelet rör sig.

General H. säges under säsongen 1907—8 ha inspelat 450,000 rubel,

en liten, nätt förmögenhet.

Hvem som vill kan idka hasard i Petersburg, men endast i mindre stil.

De half-officiella spelhusen ha en begränsad poäng, och tillträdet till de

elegantare klubbarna är mycket svårt och fordrar stora relationer.

Fattigdom.

Bettlare.

TIGGERIET i Petersburg är ett yrke, som uppammas af de ryska

sederna och det anses ej för vanhederligt att bettla, ty detta sker ej

blott af armod utan ock för vissa religiösa företag, till hvilka man önskar

på ett lättvindigt sätt skaffa medel.

Tiggaren kallas för »Kristi barn» och anses stå under Frälsarens

beskydd, och intet kan väl vara skamligt, för hvilket Han själf visar intresse.

Med ett dylikt åskådningssätt för ögonen kan man väl fatta, att det

professionella tiggeriet blifvit en kronisk sjukdom, och att det är få som

stämmas för att bettla. Ett ryskt ordspråk säger, att ingen är så rik, att

han ej en vacker dag kan nödgas begära allmosor.

Det är så lätt att räcka ut armen och emottaga några kopek, under det

att det fordras en kraftansträngning för både muskler och hjärna att arbeta.

Och det ligger en sådan spänning i att se de olika slantarnas valör. Det

känns nästan som ett slags hasardspel.

Tiggaren börjar sitt noviciat vintertid, och hans första försök sker i

mörkret. Inom några dagar är han fullt tränad, och då väljer han sin

uppehållsort, som dock kan ombytas, tills han fått reda på en bra plats,

där han kan bli stadigvarande.

Mest möter man tiggande kvinnor och barn, hvilka med entonig röst

rabbla upp sin utanläxa, i hvilken det ingår all välsignelse för den som

ger. Inom stadens hank och stör är man ödmjuk, men det händer, att

bettlarne utanför staden uppträda rent af hotande.

De bettlande typerna äro föga sympatiska. Bland kvinnorna finner man

mer sällan magra, utmärglade personer. Snarare äro de sjukligt feta med

uppsvällda drinkareansikten eller ock står syfilis att läsa på armar, händer

och hufvud. Barnen äro ej häller fria från den fruktansvärda sjukdomen,

hvilken i Ryssland funnit en jordmån, som aldrig någon annanstädes.

Tiggarne uppträda en och en eller ock i sällskap. Tre å fyra karlar

i åldern mellan 30—40 år stå vid början på hästgardesboulevarden, i

närheten af Peterstorget, och operera efter en viss, bestämd plan. De äro

uselt klädda, lukta vodka så att det stinker på flera meters afståud och

ragla lindrigt. Så snart de se någon, som de anse värdt att attackera,

går en af dem fram och mumlar sin harang, i det han sträcker fram sin

allt annat än rena hand. Komma flera promenerande i sällskap, störtar

trion sig öfver dem likt hajar öfver sitt byte.

De se allt annat än sympatiska ut dessa sluskar, men ändock samla de

hop kopek på kopek. I allén går en polis. Han fäster ej det ringaste

afseende vid tiggeriet, utan gör sin rond utan att ingripa, under det att

de tre med falkblickar uppsöka sina offer.

Proceduren ger intryck af något professionellt. Det är ej

hjälpbehöf-vande, som anropa allmänhetens medlidande, det är trenne hasardspelare,

hvilka spela utan risk och dra fördel af petersburgarens gifmildhet och

hans oförmåga att neka den, som ber om något.

Tiggarne kunna för öfrigt klassificeras. Främst bland dem märkas de,

som ej kunna arbeta. Dit höra orkeslösa gubbar och gummor, obotligt

sjuka eller hjälplöst lytta. Om dem är det verkligt synd.

Andra kategorien utgöres af dem, som äro arbetslösa och ej kunna fåBETTLARE.

318

det dagliga brödet genom sina händers arbete. Det är vilja, men ej

kunna.

Vidare märker man de passlösa, hvilka utgöra fribytare inom samhället

och hvilka måste lotsa sig fram så godt de kunna.

Den sista kategorien utgöres af de lata. Dessa äro icke de minst

talrika, och för dem borde det finnas straff.

Bland tiggarne på landet märkas många soldater. De måste göra något

för att öka kosthållet, och då dra de sig ej för att anlita den allmänna

barmhärtigheten. I Petersburg har militären det annorlunda ställdt. Maten

Depfattigas torg.

är bättre och rikligare, och detta beror på, att man ej vågar uppamma

ett oroselement, som kan bli farligt. Det är endast elittrupper, som

ligga i Petersburg.

Bland tiggarne finner man också, att f. d. borgare ingå i ett

anmärk-ningsvärdt procenttal. Främlingarne äro mindre till antalet.

Oaktadt man på Petersburgs gator möter ett större antal bettlande

kvinnor än män, må man ej tro, att de förra äro i majoriteten. Männens antal

är ojämförligt större, men de veta, att tiggeriet på den trafikerade gatan

är för dem mindre lönande. Det är en oerhörd arbetskraft, som går

förlorad genom tiggeriet, en hel statsförmögenhet.

Följer man blott annonserna om arbetssökande, kan man se huru denna

arbetslöshet uppträder periodvis med ökning eller sänkning. Vintern

utvisar en mångdubbelt större arbetslöshet än sommaren, då jordbruket alltid

sysselsätter de armar, som vilja arbeta. Det lönar sig ej häller att tiggasommartid, ty gifvarne äro till största delen på landet, och där ges sällan

allmosor under den varma årstiden.

I hemmen uppträda ofta studerande för att bedja om hjälp. Många

kasta sig in på studierna utan att äga det erforderliga kapitalet, och då de

ej kunna skaffa sig sitt uppehälle på annat sätt, tigga de. Gatan skulle

ej vara ett lämpligt verksamhetsfält för dem, och därför uppsöka de

familjer kända för sin frikostighet. Sällan gå dessa studerande från dem utan

att ha fått hjälp i en eller annan form.

Tiggaren medger ej, att i de flesta fall är det

hans eget fel, att han tigger. Han skyller på otur,

orättvis behandling, och han har sin historia att

uppvisa, som utgör det försonande draget för hans

näring.

En f. d. tjänsteman lefde af tiggeri, och han hade

valt en säregen form för detsamma. Af naturen

gladlynt och kvick förstod han att intressera folk,

i synnerhet småkrämarne, hvilkas naturel han kände

till punkt och pricka.

Hvarje gång han behöfde proviantera, besökte

han hallarna eller butikerna, där varorna funnos.

Han uppsökte exempelvis slaktaren.

»Vackert väder i dag», började han. »Nu blir

arbetet godt i år, och jag misstänker, att man inte

kommer att slakta mycket till hösten. Jaså, ni

tror, att jag har orätt! Så mycket bättre för er Tiggande pilgrim,

slaktare då. Ni kunna behöfva litet förtjänst.

Apropos, har ni hört historien om slaktaren och flickan från landet?»

Han drar nu en historia allt för mustig för att kunna återges i tryck.

Slaktaren och hans biträden skratta med full hals. Kunderna samlas också

omkring berättaren, som har en skådespelaretalang, som är värd allt

erkännande, och för ett ögonblick aftar kommersen. Hela hallen blir upplifvad.

När mannen fått auditoriet välvilligt stämdt, tar han fram sin korg

eller påse och jämrar sig med komisk röst, att han ej har råd att köpa

något af läckerheterna. Slaktaren ger ett tecken, och man stoppar in ett

par njurar eller en köttbit åt honom.På samma sätt tullar han grönsaksmånglaren, bagaren och hökaren.

En annan berättar om sina erfarenheter från kriget. När det passar

honom, klandrar han den ryska ledningen, men han är lika snar att

berömma den, blott hans ordsvada leder till målet. Han får några slantar.

Ett gouteradt sätt hos de tiggare, som vilja hålla skenet uppe och

låtsas tillhöra medelklassen, är att låna pengar till en istvoschik. De ha

glömt plånbok och börs hemma. I

Tiggaren vid Isakskyrkan.

I Petersburg finnes liksom på jordklotet i öfrigt också missförstådda

poeter. Dessa gå omkring och recitera roller ur skådespel eller läsa upp

tillfällighetsverser, hvilka inbringa dem brödet för dagen.

En särskild sort af tiggare äro de, som ej begära allmosor för egen del

utan för andra, i allmänhet »heliga» ändamål.

Hit höra pilgrimerna, tiggarmunkarne och nunnorna, bönderna som tigga

ihop medel till en kyrka m. fl. Naturligtvis finnes det bland dessa

religiösa bettlare en massa, som uppge, att de ej ämna behålla pengarna för

egen skull, men de hamna dock i deras fickor.321

Man lägger kanske märke till mannen i fårskinnspäls, som står posterad

framför Isakskyrkan. Om halsen har han ett band, hvilket uppbär en liten

låda och en ikonbild, hvilken senare skall utvisa, för hvilket ändamål han

tigger. Hans kläder äro hela och snygga, han själf ser välmående ut

men han är tydligen van att utöfva tiggareyrket.

När han upptäcker fotografiapparaten, som riktas mot honom, ser han

ängslig ut. Här måste ligga något under, men hans tröga hjärna fattar

De stå i långa rader.

ej genast hvad det kan vara. Nu vändes bländaren mot honom, och han

vänder sig om för att i språngmarsch bege sig bort. För sent, ty

apparaten har redan uppfångat hans bild.

I allmänhet uppsöka tiggarne kyrkorna, ty de räkna ut, att de

kyrkbesökandes känslor äro mer ödmjuka än de, som rusa omkring på gatorna

i striden för tillvaron. Man ser hundratals tiggare på kyrkogårdarne, där

hvarje begrafning är ett evenemang för dem. Där posta de inom sina

egna områden, och där ger petersburgaren till »sin egen tiggare». Hvarje

gång han besöker de sinas grafvar, uppsöker han denne stackare för att

ge honom en skärf.

Amin afft Petersburg. 2 jDe religiösa tiggarne stå i långa rader och vänta. Ofta bära de

sparbössor bredvid ikonbilden. Dessa bössor skola antyda, att allt hvad de

tigga hop, skall tillfalla det angifna ändamålet; ej en kopek går i deras

egen ficka. Allmänheten skall bibringas den uppfattning, att detta är en

kontroll.

Hemmen och butikerna uppsökas också af tiggarne. Man uppger, att

vissa affärer besökas af hundratals tiggare om dagen, från popen till den

blinde.

Från Apraxinbazaren.

En präst, som tiggde under uppgift, att han ämnade skaffa ett litet

kapell till byn, där han bodde, uppvisade en bunt papper, hvilka han

skaffat sig för att väcka nyfikenhet.

Det var mystiska tecken, som stodo utritade där, besvärjelse- och

troll-domsformler, kabbalistiska historier, hvilka kommo det okunniga folket att

rysa af fruktan, och man vågade ej neka, då han bad. En annan visade

taflor föreställande scener där turkarne torterade de kristna. Andra andliga

sälja flaskor med jordanvatten och helig olja, bitar af Kristi kors eller

spikar från detsamma, undergörande amuletter, mössor, som genom

helgelse bota från hufvudvärk, föremål från Jerusalem m. m.BETTLARE.

323

Någon gång möter man tiggare, som lämna fram en bok, i hvilken

gifvaren tecknar sitt namn och beloppet han skänker. Detta är ett sätt

att drifva upp gåfvobeloppet.

Vid Apraxinbasaren syntes för åtskilliga år sedan en munk, som gick

omkring med en järnstaf. Han såg dyster ut och mumlade med ohörbar

röst, medan han passerade butikerna. Öfverallt där han drog fram, tyst-

nade folket och gjorde korstecknet. Det var som om något tryckande

lagt sig öfver deras sinnen. Han stirrade framför sig som om han varit

sj älsf rån var an de.

»Hvad är det för en?» frågades.

»Det är ett helgon», svarade man. »Han är asket och har haft en syn,

och ingen vågar störa honom. Gud talar genom hans mun, och de han

besöker få besök af Gud. Ingen törs röra vid honom, ty då slår han till

med sin järnstaf.»Mannen gjorde ovanligt rik recett, ty alla som kan besökte gåfvo honom

pengar.

Vid dödsfall komma hela kolonier af fattiga för att gråta. Klostret

Alexander Newskij har monopol härpå och lär skörda en oerhörd

årsinkomst af detta. Man påstår, att det skall finnas en taxa för detta

gråtande.

Tiggarkö utanför klostret.

Kyrkan öppnar ju sitt moderliga sköte för alla, men mest för de

eländiga. Men frestelserna äro många i dessa ortodoxa tempel, som äro fyllda

med all denna jordens härlighet, från de dyrbaraste taflor till de mest

klara diamanter. Stenbilderna äro ofta öfversållade med dyrbara stenar

och guld, och många tiggare draga sig ej för att stjäla, om de blott komma

åt. Under det att de kyssa bilden, bita de af en sten och gå betydligt

rikare därifrån än de kommit.

Ofoget tog sådan fart, att man nu flerstädes utbytt de äkta stenarna

mot falska, och ikonerna få låta sig nöja med similijuveler.BETTLARE.

325

Äfven bland tiggarne finnes understundom en viss ömsinthet. En kvinna

hade tiggt hop några slantar i en restaurang. Då hon kom ut, mötte hon

en tiggerska, som bar ett litet barn. Oaktadt de ej kände hvarandra, gaf

hon modern några kopek af sina egna få, tydligen rörd af barnets gråt.

Lördagen är tiggarnes dag. Då inhösta de mest och då uppträda de

mest ogeneradt.

Många lära ha blifvit rika på tiggeri. En gubbe fick hjärtslag och dog

på gatan. Polisen tog hand om den döde, som såg eländig ut med paltor,

som ej ens skylde kroppen. När man visiterade rocken för att om

möjligt fastställa den dödes identitet, fann man 60,000 rubel insydda i fodret.

Många af de lytta, man möter, äro förfalskare. Lyttheten är konstgjord

och afser endast att väcka medlidande. Ju större detta är, desto mer kan

man lura allmänheten på. Genom gymnastik och knep kan man så

småningom skaffa sig utseende af att vara vanskapt och ockra på de ädlare

känslorna hos andra.Orättfånget gods.

TJUFNAD är alltid ett brott. Det betraktas dock med helt olika ögon

i olika länder, och stölden har ej fullt samma fula klang i Ryssland

som annorstädes. Man vet, att tusentals personer af nöden drifvas att

gå utanför lagens utstakade råmärken, och detta gör, att man dömer

mildare.

Hos en del af det lägre folket ingår tjufnaden ej ens såsom ett

omoraliskt begrepp. Den faller af sig själf. Man har bevis på, att personer,

hvilka ämna begå en stöld, först begett sig till kyrkan för att bedja om

framgång för företaget. Och lyckas man, tillskrifver man detta hjälpen,

som lämnats af skyddshelgonet. Man tackar honom härför, för att han

skall vara lika tillmötesgående nästa gång.

Med stölden åsyftas ej att göra någon annan något ondt. Man vill

blott förskaffa sig själf hvad man behöfver, och det är troligt, att flera

af tjufvarne ej ens reflektera öfver, att de beröfva sin nästa hans

ägodelar. De tänka blott på, att stölden är ett sätt att öfverflytta en del af

dessa till egen ficka.

Vid en del stölder utvecklas en slughet, som är beundransvärd, en

fräckhet, som väcker förvåning. Understundom ligger det humor i det

sätt, hvarpå »affären» handhafves, ty den lyckas genom tjufvens

psykologiska kunskaper, medelst hvilka han dömer motpartens svagheter och

begagnar dem för att nå målet. Många köpenickhistotier kunna berättas

från Petersburg.

Man hade uppfört en kyrka, och det återstod endast några veckor till

dess att byggnadsställningen omkring densamma skulle borttagas. Under

hela byggtiden hade arbetarne lagt märke till en elegant herre, som dåoch då gjorde besök vid bygget och inlät sig i samtal med dem. Han

visade sig ej blott intresserad af saken, utan uttalade också sin

missbelåtenhet, när det ej gick med fart, liksom han utdelade cigarretter och

andra småsaker, då han var nöjd med arbetet.

Samtidigt underrättade han sig om arbetarne och deras villkor och på

ett sätt, som väckte deras förtroende. Han blef mycket populär bland

dem, och alla antogo, att han tillhörde byggherrarne, hvarför de hälsade

mycket aktningsfullt på honom, då han infann sig.

En dag kom han i sällskap med en brädhandlare. Folket hälsade som

vanligt, då de båda herrarne klefvo omkring bland byggnadsställningarna

och kritiskt mönstrade stockar, spiror, plank och bräder. Efter ett par

timmars tid begåfvo de sig af, och från den stuuden återsågo arbetarne

ej mer den väl villige herrn.

Däremot infann sig en lång rad med arbetsåkdon några dagar senare,

och med dem en stab af arbetare, hvilka började rifva ned

byggnadsställningen.

Tillfälligtvis infann sig en af kontrollauterna och blef vittne till

rif-ningsarbetet. Han tyckte det vara tämligen omotiveradt, då allt arbete

ännu ej var utfördt, hvarför han gjorde sig underrättad på kontoret om

orsaken till att man tog bort både plank och byggnadsställningar.

Ingen hade gifvit order härom.

Mellan brädhandlaren, som börjat rifva, och ägarne till virket uppstod

en häftig träta. Den förre visade kvitterad nota på, att han köpt rubb

och stubb med rättighet att undanskaffa det på just den dagen, och han

ville ej först förstå, att han blifvit utsatt för bedrägeri.

Till slut måste han ehuru med svidande hjärta lassa af sina plankor.

Risken för tjufven var ej stor. Att han visade intresse för

kyrkobyg-gandet kunde ingen bestraffa. Hans listiga sätt att göra sig förtrogen

med arbetarne tog helt och hållet bort misstankarna från den hederlige

brädhandlarens sida, ty det var ju gifvet, att en person, som hälsades

med sådan respekt af folket, också var kändt af det.

Pengarna återfick brädhandlaren aldrig.

Vid Newskij finns en juvelarebutik, där man också säljer klockor, och

som tecken härpå hade man uppsatt en ofantlig skyltklocka, hvilken

hängde i en ställning utåt gatan.En söndagsmorgon infunno tvenne arbetare sig framför butiken, som

var stängd, och medförde en dragkärra och en stege. Poliskonstapeln,

som posterade på gatan, betraktade intresserad deras förehafvande, ty det

var ett angenämt afbrott i hans enformiga postande.

En af arbetarne reste stegen mot det vinkeljärn, som uppbar klockan

och äntrade upp. Hans kamrat langade upp verktygen och ställde sig

sedan vid foten af stegen för att hindra denna att glida bakåt.

Poliskonstapeln närmade sig och öppnade ett samtal. Han gaf dem

till och med råd och anvisningar huru de skulle göra. De underrättade

honom om att klockan skulle tagas bort för att under söndagens lopp

genomgå reparation, så att den kunde åter uppsättas på måndags

morgon. Därför var det så brådtom.

Ändtligen kunde de föra ned kolossen, som placerades på dragkärran.

Efter en vördsam hälsning på konstapeln drogo de bort.

Dagen därpå anmälde juveleraren, att man stulit hans skyltklocka. En

undersökning anställdes, och därvid konstaterades, att polisen till och

med varit behjälplig vid stölden ehuru omedvetet, ty han hade hjälpt till

att ta emot den tunga pjäsen, då den fördes ned från sin ställning.

Hyser man den föreställning, att en tjuf i Petersburg går klädd i

trasor och har tjufmärket skrifvet på pannan, misstar man sig. Han kan

vara klädd efter sista modet likaväl som han har arbetarens blus på sig.

I folkets hus (Narodni Dom) trädgård liksom på så många andra

platser, stå anslag med varning för ficktjufvar, och af dem finnes det legio

på de platser, där folkförsamling brukar råda.

Ficktjufven opererar ensam eller i sällskap. I det förra fallet löper

han större risk, ty han måste bära det stulna på sig, och utsättes han

för misstankar, kan han anhållas och få genomgå en komprometterande

visitation. Långt säkrare är det då, om han, sedan stölden blifvit

begången, kan öfverlämna det stulna till en medhjälpare, hvilken kanske

sedan i sin ordning lämnar det till en annan.

De professionella tjufvarne veta mycket väl, att de bevakas af

detektiver. Polisen blundar ej, och vill man infånga en känd ficktjuf, kan

detta ske genom att man »skuggar» honom, tills man tagit honom på

bar gärning.En utlänning, som åsåg en aftonföreställning på en af

sommarträdgårdarna, blef tilltalad af en elegant klädd herre.

»Förlåt», började denne. »Ni har väl inte förlorat er plånbok».

»Nej», svarade den tilltalade leende. »Jag hade den alldeles nyss i

min bröstficka.»

»Det är nog skäl uti, att ni känner efter en gång till», uppmanade

den andre allvarligt.

Till sin stora förvåning fann den sökande, att plånboken var

försvunnen och med den en ansenlig summa pengar.

»Var lugn,» sade detektiven och lade handen på den bestulnes arm,

»ni skall få igen den. Följ mig bara!»

Liksom intet förefallit slogo de båda herrarne in på en af

sidogångarna, där de promenerade af och an. Främlingen tyckte, att detta var

ett bra konstigt sätt att återfå det förlorade, men han hade intet val och

måste foga sig i proceduren huru långsam den än var.

Plötsligen tog detektiven ett par steg åt sidan och tilltalade en ung

herre, som gick förbi.

»Följ mig», sade detektiven, i det han visade sin bricka.

Denne började protestera, men det hjälpte ej. Han måste följa med

afsides. Under vägen sökte han smuggla undan ett föremål, men

före-koms af den påpasslige detektiven. Det var den förlorade plånboken.

Vid förhöret påstod den unge mannen, att han hittat den. Platsen,

där detta skulle skett, hade ej blifvit besökt af plånbokens ägare, och

till slut tillstod tjufven sitt brott.

Hos en ficktjuf, som arresterades, fann man en plånbok innehållande

något öfver ioo rubel, två guld- och ett silfverur, 5 portemonnäer och

en fin spetsnäsduk.

Ficktjufvarne operera särskildt mot dem, som äro elegant klädda samt

damer. De senares fickor äro lätt åtkomliga. För att skydda sig mot

tjufvarna ha en del ryskor låtit sy fickor på innersidan af kjolens nedre

kant.

Många af Petersburgs ficktjufvar äro utlänningar. Marknaden är god,

och då polisen i deras hemland känner till dem och deras fukter,

föredraga de att söka sin utkomst på ställen där de äro okända. Det

fordras tid, innan polisen får spaning på dem, om man ej varnat dem påförhand och under sin incognitoperiod hinna de »arbeta» med

framgång.

En moskwabo hade kommit till Petersburg och där tagit in på ett af

större hotellen. Han medförde ett ganska dyrbart bagage. Hvarje gång

han gick ut öfverlämnade han nyckeln till portiern.

När han en afton kom till sitt rum, fann han detta till sin förvåning

tomt. Man hade ej ens lämnat en löskrage kvar. I

Bevakning utanför Crédit Lyonnais (i bakgrunden en skoputsare).

I den tro att man honom ovetande bytt ut rum, gick han ned till

portiern för att underrätta sig om huru det förhöll sig med saken. Ingen

kunde lämna besked, och bagaget var borta. Den tillkallade värden

beklagade, att något sådant kunnat inträffa, men det berodde väl på ett

misstag, och sakerna skulle nog komma tillrätta. Men det gjorde de ej.

Trött på alla undanflykter uppsökte den resande polisen, som tog itu

med den mystiska affären.

Man lyckades verkligen få fatt i de brottsliga. De tillhörde

personalen på hotellet. Under gästens frånvaro hade de länsat rummet, ochdetta kunde de ju lätt göra, sedan de ställt ut vakt. Man kan knappt

tänka sig en högre grad af fräckhet.

Värden tvingades att ersätta det förlorade, men han gjorde detta först

sedan rättegång blifvit inledd.

Man betraktade det som inbrott och ådömde högsta straff.

Utanför en offentlig byggnad står en post på vakt. Han skall tillse,

att ingen åverkan sker på byggnaden eller dess plantering med hvad

därtill hör, däribland ett staket med konstsmide.

Under det att han postar, infinna sig trenne arbetare, hvilka medföra

en liten vagn, i hvilken man ser allehanda smedsverktyg. De stanna

framför staketet och torka sina svettiga pannor.

»Jag skulle hällre gå och lägga mig än att arbeta i den här hettan»,

säger den ene midt framför näsan på soldaten.

»Tror du, att sådana stackare som vi få sofva. Nej, vi måste arbeta

som slafvar», invänder nummer två.

»Stå inte och sladdra! Vi få bara ovett, om vi inte skynda på»,

af-bryter dem den tredje.

På staketstolparna sitta några pilspetsar af brons. De hafva ej blott

metallvärde, ehuru detta i och för sig borde vara ej så obetydligt.

Karlen börjar nu att afsåga spets efter spets, under det att soldaten

betraktar deras förehafvande utan en misstanke, att de äro i orätta ärenden

stadda.

Under arbetet tala karlarne ogeneradt och afbryta det till och med för

att äta ur sin medhafda matsäck. Genom husets port passera

tjänstemännen som vanligt. En af dem stannar och frågar hvarför pilspetsarna

skola bort.

»Inte vet jag», svarar en af arbetarne. »Vi ha blotffått befallning att

ta bort dem, men orsaken vet jag inte.»

Tjänstemannen är tillfreds med förklaringen och går.

Tjufvarne aflägsna sig å sin sida med sitt byte, och det dröjer flera

dagar, innan förbrytelsen upptäckes.

Vid ett annat tillfälle infinner sig en låssmed i ett hus. Han ringer

upp våning efter våning med hälsning från värden, att han skall ta bort

de gamla låsen för att ersätta dem med nya. Man låter honom utföraarbetet, och blir ursinnig, när man upptäcker sig vara offer för en

bedragares anslag.

Den stora strömmen af invandrande bönder har gjort, att »bondfångare»

uppvuxit likt svampar på marken. Af dylika finns det många slag, från

den intelligente bonden, som skaffat sig stadsvana och lånar af de

nykomna till »herrn, som gör affärer». Det är en god jordmån, i hvilken

man arbetar, ty man har som bundsförvanter godtrogenheten och

okunnigheten hos offren.

En bonde hade sålt sina ägodelar för 10,000 rubel och ville placera

dem i tomter i Petersburg, eftersom han hört sägas, att dessa vore i

oaf-brutet stigande.

Han kommer till staden och hör sig för angående utsikterna, och till

slut sätter han in en annons, i hvilken han säger sig vilja köpa tomter

med goda framtidsutsikter. Det kommer omgående svar i form af en

herre, som lämnar sitt visitkort i det sjunde klassens hotell, där bonden

slagit sig ned.

Bonden är smickrad öfver besöket och redan från första stunden

välvilligt stämd mot den gentila herrn, som nedlåter sig till att själf komma.

»Om han hade tomter! De allra finaste, som finnas att få i hela

Petersburg. Han ville dock inte, att spekulanten skulle köpa grisen i

säcken, utan denne skulle själf se och bedöma. Det tillhörde icke hans

affärsprincip att kugga något på folk. Alla skulle gå till affärerna och

veta huru det stod till. Öppna kort vore lösen.»

Bondens förtroende är stadgadt, och de bege sig i en istvoschik för att

ta de omtalade tomterna i ögonsikte. Egendomsagenten för honom till

Marsfältet.

»Här ha vi ett helt tomtkomplex», förklarar han. »Tillsvidare står

det som ni ser obebyggdt, och vi ha upplåtit det till staten på viss tid,

men arrendet går ut om ett par dagar, och då ämna vi ej förnya det,

ty man exercerar här, och det fördärfvar jorden.

Att det har ett centralt läge ser ni själf. Man kan säga, att det

ligger midt i hjärtat på staden, och då förstår ni nog, att tomtvärdena

komma att ökas.»

Bonden tror dock, att det skall bli för dyrt, men agenten oppone-

rar sig.»Tvärt om», säger han. »Vi skola lämna den första tomten mycket

billigt, ty ha vi väl sålt en, kommer folk rusande för att få köpa de

andra, men då skola vi hugga till i pris och ta igen hvad vi förlora på

den första.»

Detta inser f. d. landtmannen, och han börjar tala om pris och

tomtens storlek. Agenten visar sig mycket medgörlig och låter pruta med

sig, tills man kommer öfverens å ömse håll. Så träffar man aftal, att

bonden skall komma dagen därpå till kontoret för att betala och få de

nödiga papperen. Han får ett visitkort, där affärens adress står tryckt.

På utsatt tid kommer han till ort och ställe. På dörren står en

vacker skylt, och han stiger in. I förrummet sitta några bokhållare, hvilka

ej ta notis om honom, förr än han frågat två gånger. Då man hör, att

han kommit med anledning af ett tomtköp, blir man tillmötesgåendet

själft och anmäler honom hos chefen.

Han införes under artighetsbetygelser och får ännu en gång genomgå

affären inför chefen, hvarvid hans gamla bekanta, agenten, är honom

behjälplig och står på hans sida, då villkoren hota att bli strängare äh

man först fastställt.

»Visserligen har jag öfverskridit min befogenhet», säger agenten, »då

jag utlofvade så gynsatnma villkor, men jag måste stå vid anbudet, om

jag än skall betala skillnaden ur min egen ficka.»

Rörd af så mycken hederlighet och ordliållighet ger den stränge

chefen med sig och befaller, att man skall utskrifva kontrakten. Detta är

snart gjordt och köpet afgöres. Bonden lämnar sina tio tusen rubel och

kommer i besittning af några fri märkesprydda papper, hvilka tillförsäkra

honom så och så stor areal af Marsfältet.

Han är glad öfver att ha gjort en så god affär.

Kort tid därefter infinner han sig på Marsfältet och har med sig

mät-pålar och måttband. Han slår ned en påle i ena hörnet af fältet och

börjar mäta med den allra största noggrannhet, hvarvid han utgår från

en karta, som han medför.

Hans beteende väcker polisens lifliga intresse, och man frågar honom

hvad i all världen han företar sig.

»Jag mäter ut mina tomter», svarar han.

Förklaringen kommer, och han ser till sin sorg och harm, att alladessa vackra, stämplade papper äro värdelösa. Till all lycka är allt inte

slut ännu; han har ju firmans adress, och med polisens bistånd skall

han väl lyckas infånga de skurkarna.

Man beger sig till kontoret, men finner det stängdt. På förfrågan

upplyser dvorniken, att det blifvit uthyrdt blott på en vecka med anledning

af en utställning.

Fåglarna ha flygit sin väg.

Understundom lockas de nykomna bönderna til^ de sämre trakterna,

där vodka och kvinnor snart göra dem redlösa. Sedan plundras de inpå

bara kroppen. Är bonden försiktig af sig, använder man andra metoder

Det är nu kvinnorna, som bearbeta honom.

Ryssen är temperamentfull, och han är svag för kvinnor. Någon

vidare urskillning har den ryska bonden ej i tillfredsställandet af sina

drifter, och därför kan det sämsta slödder till kvinna lura honom. Det

finnes många kvinnor, som äro bondfångare, med hjälp af soutenörer. Hon

inleder en hemlig förbindelse med bonden, under uppgift att mannen är

borta. De lefva någon tid tillsammans, tills rätta ögonblicket är inne:

då kommer soutenören, som spelar rollen af äkta man. Han hotar att

döda både honom och hepne för deras brott och ser fruktansvärd ut.

Hustrun är öfver sig gifven och kryper ångestfull hop i ett hörn.

Vid lägligt tillfälle hviskar hon till bonden, att mannen är fal för

pengar, och att detta är deras enda räddning.

Bonden erbjuder att betala skadestånd, men mannen skrattar åt ett

sådant förslag. Ifrig bjuder förföraren allt högre belopp, och till slut

lof-var den äkta mannen att tiga och låtsas som allt vore ogjordt.

Inbrotten äro våldshandlingar, hvilka ej erfordra samma slughet som

bedrägeriet, men väl stor försiktighet. Det förete intet karaktäristiskt i

Petersburg. Stölder från staten äro oerhörda.

Genom att ministerierna och de olika ämbetsverken i allmänhet ej stå

i intimt samband med hvarandra, har man svårt att veta hvilken af dessa

som i vissa fall ha rätt att besluta. Det byråkratiska systemet råder

med alla sina sterila former. Tvenne ämbetsverk kunna tvista om

äganderätten till samma sak eller fordra att ha bestämmanderätt om

densamma. På samma sätt kan man tala om herrelösa ägodelar, nämligen

dem, som ingen gör anspråk på, emedan man ej vet hvart de höra.Detta alstrar stölder i massa inom ämbetsverken. Man låter summor

förfaras, och ingen vet hvart de ta vägen. Så var det under kriget, då

millioner runno bort i sanden, spårlöst, utan möjlighet att kontrollera.

Det händer, att flera personer i kompani dela kassorna och låta dem helt

och hållet försvinna. Exemplen härpå äro många, och det är ej alltid

som åtal följer, utan saken tystas ned.

Likaledes kan det hända, att man uppgör om ett pris med en

leverantör, ett högt pris, som tillfogar staten mycket större utgifter än

nödvändigt är. Leverantören låter en del af guldfloden hamna i fickan hos dem,

som underskrifva leveransen för statens räkning. Mycket beror detta på

de låga lönerna och dyrheten. Allt är så dyrt i Petersburg. Man kan

utan fara att vederläggas säga, att den är världens dyraste stad, om man

därmed vill framhålla, att man får liten valuta för mycket pengar.

De stora tjufvarne gå dock vanligen fria: de små anammar man, ty

man skall ha några som statuera exempel.

Ännu ett exempel på huru de mest förvånansvärda stölder kunna begås.

Då Alexanderbron blifvit färdigbyggd, svängde man in den gamla

träbron och förläde den på södra sidan af Peter-Paulsfästningen. Afsikten

var, att den skulle föras till Ochta, en af Newas närbelägna bifloder.

Där låg bron länge och väl, tills den en natt försvann.

Man kom för att bogsera bort den, och då konstaterades, att den ej

längre fanns på platsen. Ingen visste hvart den tagit vägen, och ingen

vet det ännu den dag som är — mer än tjufvarne. Således hade man

stulit en nära 600 m. lång och 7 m. hög pontonbro alldeles oförmärkt,

och detta från ett område, som kan kallas för stadens mest bemärkta.

Man kan ej gärna tro, att det är möjligt, men fakta tala.

Öfverallt i Petersburg talar man om tjufveriet som något vanligt.

Därvid använder man då man framhåller de högre klassernas tjufnad en

föraktfull ton, men det ligger medlidande i rösten nät man omtalar, att de

fattiga stjäla af nöd. Härvid må man dock ihågkomma, att de frisinnade

ej alltid äro rättvisa i sina omdömen. De öfverdrifva gärna, när de tala

om högaristokratiens eller de högre ämbetsmännens korruption.

Dock är det säkert, att »there is something rotten» på många områden.»Tystnaden» (Petersburgs sphinx).

Kloster, klosterfolk och den heliga synoden.

SYMBOLEN för klostret borde vara en sphinx. Det ligger i blotta

namnet något tystlåtet och hemlighetsfullt, något som väcker

mysticismen till lifs, som osökt för tanken till det öfversinnligas värld och

befriar själen från alla jordiska bekymmer.

Så borde det vara, men så är nog inte fallet i Petersburg.

Om än en hård kritik drabbar det ortodoxa, »hvita» prästerskapet,

faller likväl brorslotten på munkarne, »det svarta», och det räcker nog till

att ge äfven nunnorna en dufning också, allt att döma af allmänhetens

omdöme om deras uppträdande, deras moral och deras lefnadssätt. Kanske

ligger det icke så litet öfverdrift i det hånleende, som krusar skeptikerns

läppar, då han talar om de ryska klostren, men nog torde en del oseder

ha insmugit sig mellan de tjocka murar, hvilka dölja de fromma fädernas

och systrarnas gärningar, vare sig goda eller onda.

Hvad förtäljer nu ryktet om dessa?En person, som icke är ateist men ej häller ortodox, snarare då

frireligiös, berättar:

»Våra kloster ha råkat i dekadans. Orsaken härtill ligger i deras

rikedomar och i de ryska, lätta sederna. Inne i klostren tar man mycket

intryck från yttre förhållanden, och som man står i intim beröring med

världen, följer man också dess exempel. Munkar och nunnor hos oss äro

inte dömda till evig cell. De veta kanske bättre än de flesta hvad som

sker i Petersburg, ty skvallret är icke bannlyst af klosterreglerna.

Själf har jag naturligtvis ingen personlig erfarenhet af lifvet inom

klostret, men jag kan ju relatera hvad jag hört, dock under förbehåll att jag

inte garanterar för den absoluta sanningsenligheten af påståendena.

Man förnekar sig inte något nöje. Ju högre i graden klosterbrodern

är, desto större lätthet har han att förskaffa sig detta lifvets goda, och

han förnekar sig ej häller detta. Som han inte har någon kontroll öfver

sig, lefver han ogeneradt. De underlydande smittas af exemplet, och då

de inte gärna kunna vänta sig förebråelser därför att de imitera sin cbef,

gå de i hans fotspår.

A m i n o f /, Petersburg. 2 2

En hög dignitär.Det påstås, att en af våra förnämsta klosterfunktionärer, f. d.

gardesofficer, har ej mindre än två mätresser, hvilka bo inom klostret i för dem

särskildt inredda våningar. Där hållas stora fäster, till hvilka stadens

honoratiores lära vara inbjudna, och då sparas ej hvarken på viner, mat

eller fruntimmerssällskap.

Vid dryckeslaget går det hett till. Gästerna bäras understundom ut

till vagnarna.

De lägre graderna måste något stämma ned tonen. Där grasserar

spelpassionen, och kortlapparna bli dominerande. Spelet gäller inte alltid

små-belopp, utan poängen kan understundom bli ruinerande.

Entréen till Alexander-Newskijklostret.

Ehuru detta spelraseri icke är okändt på högre ort, göres intet för att

stäfja detsamma. Lasten snarare tilltar än aftager. Man anordnar

formliga spelpartier.

Särskildt vid fastedagarnas annalkande lägger man an på fästligheter.

Då bullas upp det bästa man äger, och inbjudningar utfärdas till höger

och vänster. Familjer inviteras ej, men detta är sorgligt, ty härigenom

kunde möjligen ofoget stäfjas. Herrbjudningarna antaga den där

bullrande karaktären, som hos oss råder då familjens damer ej äro

närvarande.»

En rysk dam berättade följande, hart nära otroliga historia.För ett fåtal år sedan presenterade sig en ung godsägare i en

peters-burgsfatnilj. Mannen såg sympatisk ut och vann snart allas förtroende.

För föräldrarna blef det till slut icke någon hemlighet, att han

uppvaktade dottern, och som de tyckte, att partiet var godt, läto de de unga

ingå förlofning.

Fästmannen var exemplarisk. Något nattsudd ville han inte veta af,

utan han följde sina regelbundna vanor. Fästmön öfverhopades med

presenter, korteligen det var en idyll, i hvilken man ej nog kunde prisa

fästmannens älskvärdhet, hans tillmötesgående och hans ädelhet.

Förlofningen drog emellertid ut på tiden, och en vacker dag

framkastade den blifvaude svärfadern frågan om tiden för giftermålet.

»Vi ha väl inte så brådtom med det», svarade den tillkommande mågen.

»Hemma håller jag på att reparera, ty allt är gammalt, och sådant vill

jag inte bjuda min hustru på. Elegant skall vårt bo bli, men det tar tid.»

Fadern lät sig nöja med svaret.

Reparationerna drogo emellertid misstänkt ut på tiden. Än var det ett

som mankerade, än ett annat, som lade hinder i vägen för giftermålet.

Härigenom ökades till slut misstankarna. Äfven fästmön började finna,

att icke allt stod rätt till. Fästmannen syntes vara omgifven af en

hemlighetsfull slöja, af ett visst något, som tarfvade en förklaring. Efter ett

inom slutna dörrar hållet familjeråd beslöt man att affordra den unge

godsägaren hans legitimationspapper, ty liksom alla laudsortsryssar, hvilka

besökte hufvudstaden, borde han ju ha sitt pass med sig.

Han hade emellertid ej papperet på sig — för tillfället, men skulle taga

det med sig vid nästa besök. Detta lät länge vänta på sig till fästmöns

stora förtviflan, men till slut kom han tillbaka — utan pass.

Fadern lät en detektiv »skugga» den unge mannen, när han gick hem

den dagen, och nu gjorde man en förvånansvärd upptäckt.

Godsägaren skyndade sig nämligen efter att hafva lämnat familjen till

ett hus, beläget i stadens östra utkant. Här inträdde han och försvann.

Detektiven stannade dock utanför i hopp att göra någon upptäckt, ty man

hade lofvat honom en ganska rundlig belöning, om han kunde skaffa

tillförlitliga uppgifter om den misstänkte.

Efter några minuters förlopp syntes en munk styra kosan genom

porten och ut på gatan. Mannen hade en viss likhet med den förföljde gods-ägaren, och på grund häraf beslöt detektiven att följa honom för att skaffa

sig visshet. Ju mer han skärskådade munken, ju större blef hans

öfver-tygelse, att godsägaren och den andlige utgjordes af en och samma person.

Han var rädd att förhasta sig och beslöt att verkställa ytterligare

undersökningar, innan han delgaf familjen sina erfarenheter.

Och till slut fick han visshet.

Skandalen blef oerhörd. Den djupt kränkta familjen rörde upp himmel

och jord. Hvilket straff den brottslige erhöll förmäler emellertid inte

historien.

Det är ju egendomligt, att en rysk munk så länge och med framgång

Kapellet vid Valaamklostret.

kan föra ett dubbellif, å ena sidan enligt klosterritualen och andra sidan

med alla möjliga slags världsliga förlustelser.

Inom den romersk-katolska kyrkan hade något dylikt ej gärna varit

möjligt. Äfven om vissa öfverträdelser där äro möjliga, kunna de likväl

icke antaga sådana dimensioner som här var fallet.

Hvad kan orsaken vara, att något dylikt kan försiggå?

Den allmänt utbredda njutningslystnaden och de relativt milda

klosterreglerna.

På vissa bestämda tider af dagen hållas mässorna och gudstjänsten.

Dessemellan äro munkarne fria och få sköta sig som de själfva önska.

Kontrollen är slapp, om man öfver hufvud taget ens kan tala om kon-troll. Overksamheten föder lättja, och med denna följer ett begär att finna

förströelse. Och snart faller lättingen ett offer för passionen.

Nu är det dock så, att man ej alltid bör taga för kontant hvad den

älskvärde petersburgaren säger om sina medmänniskor. Han är i hög

grad beroende af sina antipatier eller sympatier, och hvem är inte så för

öfrigt? Hatar ryssen, hatar han intensivt och offrar sig själf för sina

idéer, hvilket ju också framgår af de många politiska attentaten, men

Ett tempel, helgadt åt Jungfru Marias lidanden.

älskar han, gör han detta lika djupt, och han är en verklig vän till sina

vänner, beredd att göra stora uppoffringar för dessa, om så kräfves.

Det är ju modärnt, att man kastar sig öfver klostren och klosterfolken

i snart sagdt hela världen. I Frankrike har man stängt de förra och

kört bort de senare. Och det gör ett rent af vemodigt intryck, när

besökaren exempelvis ser de gamla, ärevördiga klostren i den forna

påfve-staden Avignon tillbalkade med grofva järnstänger och kolossala hänglås.

Det är dock ett stycke instängd poesi, som gömmes där innanför.Ännu stå de ryska klostren öppna, men deras guld, deras fabulösa

rikedomar äro nog något lockande för proletariatet, om än respekten för det

gudomliga ännu håller bort fingrarna från klostren, under det att

bankerna och deras guldtransporter ej skonas. Alla kloster äro ej förmögna,

ja, man kan säga, att de rika klostrens antal är mycket inskränkt, men

rikedomarna äro — där de finnas — fabulösa.

Petersburgs utan gensägelse förnämsta kloster är Alexander Newskijs,

beläget vid Kalaschnikowskaja Pristan, i Obwodnykanalens östra del.

Newa begränsar klosterområdet i öster, ofvannämnda kanal i söder. De

återstående två sidorna af kvadraten bildas af en vallgraf. Klostret är

följaktligen beläget på en ö.

Den palatslika byggnaden anlades på Peter I:s befallning. Redan då

man passerar bron öfver vallgrafven, får man intrycket af att det snarare

är ett lustslott än ett kloster. Stilen är barock, och de dominerande

färgerna synas vara gult, hvitt och grönt.

I förgrunden ståtar ett järngaller med konstsmide. Alléerna, som omge

byggnaderna, äro raka, med höga träd och välskötta gräsmattor.Den största, hufvudkyrkan, räknar sina anor från en senare tid än de

egentliga klosteranläggningarna.

Kyrkorna äro till antalet ej mindre än tolf, hvartill komma åtskilliga

mindre kapell. Också har klostret rang af Lawra dvs. första klass och

utgör säte för metropoliten af Petersburg och Ladoga. Af dylika större

kloster finnes det blott 4 i Ryssland, nämligen förutom Alexander

New-skijs kloster det beryktade klostret i Kiew, den helige Sergius Troiza

kloster och Potschajewskijklostret. I öfrigt räknas S:t Sabaklostren i

Jerusalem och de på Athos och Sinai lawra-rang.

En sägen förtäljer, att Alexander Nervskijklostret står på den plats där

storfurst Alexander den 15. juli 1241 vann en större seger öfver

sven-skarne och deras bundsförvanter, ordensriddarne. För att förhärliga denna

seger lät Peter 1713 där uppföra en kyrka, till hvilken 11 år senare den

helige Alexanders kvarlefvor öfverfördes.

Trefaldighetskatedralen är namnet på hufvudkyrkan, hvars

grundläggande visserligen börjades af tsar Peter (1724), men som fullbordades först

under Katharina II:s tid (1790). Planen uppgjordes af Starow.

Jungfru Maria Bebådelsekyrka ådrager sig likaledes uppmärksamheten.

Dess krypta tjänstgör som begrafningsplats för flera medlemmar af den

käjserliga familjen äfvensoin högaristokratien. Sålunda ligger den store

fältherren Ssuworow begrafven därstädes.

Som en kontrast till de palatslika byggnaderna framstår klostrets

kyrkogårdar.

Klimatet är hårdt, och äfven den sega, motståndskraftiga granit, som

man användt till grafvårdar, förvittras snart. Intrycket af alla dessa kors,

tempelliknande monument, pelare med urnor och sarkofager, hvilka

pieteten för de döda upprest, men som nu börja i sin tur skatta åt

förgängelsen, är starkt och verkar FÖRINTELSE. Allt ser så grått, så

förfallet ut, en bild af materians ringa hållbarhet och en maning att tänka

på det tillkommande.

Betraktar man kyrkogården en höstdag, då träden stå kala och peka

med nakna grenar mot himlen, och där talrika svärmar af kråkor synas röra

sig bland de sönderfallande granitblocken, verkar det tröstlöst, något som

förefaller spöklikt hemskt.Men öfver murarna glimmar guldet från kyrktornen, och himlen ler i

blåljusa färger, under det att det pulserande lifvet försiggår ostördt några

steg därifrån.

Monumenten äro till stor del utförda af konstnärer, bland hvilka Martos

intar främsta rummet. Några äro beställda i Italien och utförda af

marmor eller brons. Flera visa figurer i hög relief, föreställande den

sörjande familjen.

J esu-Kristi kyrkan.

Äfven den äldre kyrkan inrymmer en mångfald sarkofager, grafstenar

och minnestaflor. Kyrkan själf saknar konstnärligt värde.

Till klostret höra såväl en akademi som ett seminarium för andliga.

Flera konstverk härbergeras i klostret, bland andra Rubens Kristi

nedtagande från korset, Correggios Kristi födelse och Maria Bebådelse.

Begär man upplysningar om förhållandena inom klostret och vänder sig

till lekmannabetjäningen, visar denna sig särdeles reserverad i sina svar,

och det är svårt att locka något ur dessa livréklädda betjänter. Men

någon upplysning står likväl att få, om man vinkar med rublarna.Man meddelar bland annat, att Alexander Newskij klostret härbergerar

c:a 150 munkar, af hvilka flera äro diakoner eller präster. Munkarna

skilja sig från prästerna genom sin svarta kåpa och höga, med svart flor

behängda hatt, kallad kamilawkami. Den liknar närmast en vanlig

cylinderhatt utan brätten. Prästerna bära hvita kläder och däraf namnet

»det hvita prästerskapet».

I de flesta, snart sagdt i alla klostren följas den helige Basilius regler.

Biskopar och ärkebiskopar rekryteras uteslutande ur munkkasten och er-

Belägringen af Sergius Troizakloster. (Efter en tafla af Verestschagin).

hålla som utmärkelsetecken kors (panagii), som hänga i kedja om halsen

ned på bröstet. Metropoliten bär hvit mössa.

Gudstjänsterna äro tre om dagen: morgongudstjänsten kallad utrennija,

förmiddagsgudstjänsten, liturgii, och aftonsången, wetschernija. De bestå

af predikan och sång.

Särskilda kyrkosångare, pewtschi, uppträda vid högtidliga tillfällen och

sjunga då kyrie-eleisou eller »Herre förbarma dig.öfver oss» (Gospodi

pomilui). De bästa sångerna komma enligt tradition från Lillryssland.

Text och musik återfinnas i deras sångböcker, kallade jermolpgi.De högre funktionärerna ha vanligen 3 rum, sängkammare, matsal och

bönrum. Archimandriten består sig dessutom med salong,

mottagningsrum m. m.

Noviserna (poslovschnike) lefva däremot tre till fyra i samma cell,

hvilken är torftigt inredd och saknar alla bekvämligheter. De äta äfven

tillsammans, under det att deras förmän förtära måltiderna i sin egen våning.

Man ser således dels att munkar och präster bo ihop, dels att de

senare i och för sitt avancemang måste ha utgått ur de senares led. Präst,

som blir änkling, får ej gifta om sig, och det händer då vanligen, att han

låter inregistrera sig bland munkarne.

Novodievitschyklostret.

Nunnorna äro likaledes svartklädda. Bland dem finnes ett stort antal

änkor.

Strax norr om Alexander Newskijklostret befinner sig Ssmolnyklostret,

en hög, imposant byggnad uppförd i deu traditionella, ryska stilen med

päronformade torn. Det ligger i östra delen af Katarinatorget, från

hvilket det afspärras genom en låg balustrad. Fordom stod där ett af Peter I

uppfördt palats, som fick ge vika för ett kloster för hittebarn, upprättadt

1748 af käjsarinnan Elisabeth. Statuterna utgåfvos emellertid af Katarina

II, som där lät uppföra en klosterpension för unga flickor (1765), som

ännu existerar, och hvartill vi sedermera skola återkomma. 1797

utvidgades emellertid institutet af Paul I:s gemål, käjsarinnan Maria.En asyl för adliga änkor är förbunden med klostret.

Novodievitschy-klostret är afsedt för unga flickor.

Öfveruppsikten af klostren, kyrkorna, munkar och präster hålles af den

heliga synoden.

Dess uppgift är att vaka öfver ritualens riktiga utförande, öfver

kyrkolagarna, att verkställa utnämningar, afgöra kyrkliga tvistigheter och

bekämpa irrläror.

De heliga Zacharias och Elisabeths kyrka.

Om den heliga synoden enbart hållit sig inom kyrkans område, hade

den ej drabbats af så mycket klander, men det har emellanåt händt, att

den tagit liflig, aktiv del i politiken, och härvid har den alltid kämpat

under reaktionens baner. För revolutionärerna är den en nagel i ögat.

Dess glansperiod inträffade under den tid Pobjedonossew förde

regementet, och det är nogsamt bekant, att hans inflytande en period höll

Rysslands öde i sina händer genom det gehör, han lyckades vinna hos

tsaren.Nu hör man mindre ofta talas om den heliga synoden. Den

framträder ej så skarpt inom det politiska området, men många påstå, att den

bidar sin tid.

Vid västsidan af Petersplatsen, mellan Angliskaja Nabereshnaja och

Konno Gward Boulevard, ligger ett byggnadskomplex, som ådrar sig föga

uppmärksamhet. Dess sydliga del innesluter den heliga synoden. Det

är en allt annat än imposant byggning, men inom dess murar dirigeras

de andliga krafter, som spela så viktig roll inom Ryssland.Johannes af Kronstadt undergöraren.

INOM många religionssamfund är det omöjligt att uppdraga gränsen

mellan religiositet och vidskepelse. Hvad protestanterna ofta kalla

vidskepelse tillhör understundom dogmerna inom den katolska eller

muhammedanska religionen.

Vi kalla det vidskepelse, då araberna tro, att ärkeängeln Gabriel efter

en viss tid räknadt från dödsdagen stiger ned från himmelen för att hämta

den dödes själ, hvilken fortfarande varit bunden vid kroppen, oaktadt den

jordats; vi finna det vidskepligt då buddaisterna tro sig stå i intimt

samband med de dödas själar, och helgonadyrkan hos katolikerna stämplas

väl äfven som ett utslag af öfvertro.

Också äro vi väl böjda för att från vår ståndpunkt sedt säga, att af

alla kristna religioner synes den grekisk-katolska mest närma sig

vidskepelse.

Århundradens draksådd hos en lågt stående befolkning måste ha burit

frukt. Det ortodoxa prästerskapet har snarare motarbetat

upplysningsarbetet än arbetat för detsamma, och ännu i denna stund som är tilldraga

sig händelser i Ryssland, hvilka man skulle tro hart nära omöjliga, om

ej faktiska bevis härför kunde företes.

Hotar en epidemi en rysk by, har det händt, att invånarne efter moget

öfvervägande, under mirens (byföreståndarens) presidium, fattat beslutet att

skrida till människooffer för att afvända det onda. Barn offras, men också

fullvuxna. Ofta sker exekutionen på det grymmaste sätt. Nådens år

1908 kastade man en orkeslös gumma i en nygräfd graf och begrafde

henne lefvande, hvarvid hvar och en af de närvarande öste en skofvel

mull öfver den jämrande gamla. Medlidandets känsla syntes fullkomligt

förkväfd hos denna okunniga hop, hvilken skulle blifvit mycket förvånad,

om man sagt den, att de förehade ett mord.350

Ett annat fall.

Vid koleratillfällen har det inträffat, att rysk allmoge pinat och dödat

ortens läkare och apotekare. Det var dessa, som frammanat farsoten för

att skaffa sig praktik och afsättning af medikamenter, och straffet var

rättvist för ett sådant brott (!) Också ansågo de, att det onda borde

uppryckas med roten, och då fanns intet annat bot än döden för de brottsliga.

Stadsbefolkningen är ej så okunnig som bondehopen: det behöfs andra

Johannes af Kronstadt.

krafter för att väcka dess vidskepelse. Ännu i våra dagar tror dock en

del af befolkningen — och denna återfinnes ej enbart hos de lägre

lagren — på underverk.

Johannes af Kronstadt, »fader Johannes», död i slutet af 1908, var en

dylik undergörare, som intog en ej obemärkt plats inom Petersburgs

andliga område.

Fader Johannes bana var mycket omväxlande. Till sin karaktär var

han en »orolig själ», hvilken sökte och famlade, tills han funnit sin rätta

lifsuppgift.En tid sysslade han med politik och hade ett icke ringa inflytande.

De sista åren af sitt lif hängaf han sig dock uteslutande åt sin

missionsverksamhet, om man så får kalla det säregna arbete, åt hvilket han ägnade

sig, om till gagn för sina medmänniskor eller skada är svårt att afgöra.

Ber man en petersburgare afge ett omdöme om den märklige mannen,

tvekar den tillfrågade vanligen, innan han lämnar svar. Man får det

intryck, att fader Johannes inte var den, som lät hvem som hälst titta i

korten. Han omgaf sig med en hemlighetsfullhet, hvilken hans egna

anhängare ej ens voro i stånd att genomtränga.

En del personer skildra honom som en fanatiker, i stånd till allt blott

för att uppnå sina planer. Hans äregirighet skulle varit gränslös, och allt

hvad han företog sig skulle afsett makt i detta lifvet och helgongloria

efter döden. Och det är starkt frågan om ej den heliga synoden en

vacker dag förklarar honom för ett helgon.

Andra åter påstå bestämdt, att det blifvande helgonet varit relativt

beskedligt, men att bakom honom stod ett sällskap, hvilket begagnade sig

af hans stora popularitet för att befordra sina planer. I dess händer

skulle fader Johannes varit idel vax.

Man hör också andra påstå, att mannen skulle varit ett villigt redskap

för »det svarta bandet». Dessa bestå af en liga, hvilkens uppgift är att

medverka i de reaktionäras sträfvanden, hvarvid de företrädesvis göra sig

nyttiga genom blodsdåd. På deras konto skulle judemorden komma, mord

hvilka sades gynnas af många guvernörer.

Som man ser är karaktäristiken öfver honom ej blott omväxlande utan

ock divergerande i hufvudpunkterna. Att draga en slutsats af alla dessa

påståenden är nog ogörligt: fader Johannes skall säkerligen de närmaste

åren bedömas på olika sätt af petersburgarne, allt efter som deras fantasi

utsmyckar honom, tills tiden kommer minnena att förblekna i samma mån

som helgonglorian framträder skarpare kring den dödes hufvud och

inregistrerar honom bland de heligas skara.

Johannes af Kronstadt ägde en mycket stark, suggestiv förmåga. Han

kunde hypnotisera de flesta, som kommo i beröring med honom, och

härtill behöfdes inga grofva medel. Redan blicken var nog. Sedan hans

rykte vuxit, blef också denna hypnotiska kraft större, ty den fick hjälp

af de troendes själfsuggestion.Han lät som alla präster sitt hår och sitt skägg växa. Kristustypen

var äfven hans förebild. Ögonen visade ett drag af både skärpa och

välvilja, hans stämma var djup och mjuk. Munnen hade bestämd form med

tjocka, sinnliga läppar.

Att han var en stark motståndare till andra religioner än den ortodoxa

torde varit ovedersägligt, och likaledes kan man nog inte befria honom

från misstanken att ha stått i förbund med de reaktionära. Hans

politiska uppträdande borgade för sanningen häraf. Men denna förkärlek för

reaktionen delade han med flertalet präster, i synnerhet det högre.

Hans anhängare, hvilka kunna räknas i hundratusental, benämnas

vanligen johanniter.

För dem predikade han världens nära förestående undergång, hvarvid

hans trogna icke skulle komma att ställas bland getterna. Han bildade

en sekt, som synes ha tolererats äfven af synoden, ty denna framkastade

långt ifrån ett anathema öfver den fromme mannen.

Till sektens sedvanor hörde tiggeriet i mer eller mindre maskerad form.

Öfverallt trängdes johanniterna för att hopsamla allmosor — i form af

pängar — för olika ändamål.

Nunnorna sålde kransar, radband och krucifix. Malicen påstod, att de

till och med sålde sin dygd för att få hop de erforderliga pengarna.

Ryktet att de kvinnliga anhängarna af sekten visade sig mycket

tillmötesgående, blott det vankades kontanter, är allmänt utbredt, men om grund

till så svår anklagelse finnes är omöjligt att af göra.

Bland andra exempel hvilka framdragas för sanningen af påståendet

finnes följande.

I närheten af Petersburg bodde en bonde, som hade en vacker dotter

och dito piga. En vacker dag anlände ett par johanniter till byn för att

predika och samla allmosor. Man hade hört talas om sekten, och mötet

samlade många nyfikna. Predikanterna framdrogo genast, att världens

undergång var nära och uppmanade de närvarande att göra bot under de

återstående, få dagarna.

Många uppskakades af de hemska skildringarna af det öde, som skulle

drabba de icke-troeude, och bland proselyterna befunno sig dottern och pigan.

En natt skuddade de hembygdens stoft af sina fötter och begåfvo sig

i väg utan att underrätta bonden härom.Men denne var en energisk man.

Det var inte svårt att förstå, att de båda ungdomarna låtit sig lockas

af predikanternas fagra löften. Hans första åtgärd blef därför att söka

spåra hvart dessa tagit vägen. Efter många hinder fick han reda på, att

de ställt kosan till Petersburg, och han var inte sen att följa efter.

Dag ut och dag in dref han nu omkring på gatorna för att få se en

skymt af de försvunna. Hemmet fick under tiden skötas af hustrun.

Souraklostret (uppbyggdt af Johannes af Kronstadt).

Hans ihärdighet blef också belönad: till slut träffade han på dottern i

en tiggerskas skepelse.

Under sina vandringar på stadens gator hade han hunnit lära sig

åtskilligt. Hans hat till de förledande johanniterna hade drifvit honom att

inhämta upplysningar om sekten, och hvad han fick höra dref blott

ytterligare upp hans faderliga vrede.

Man sade honom, att sekten företrädesvis uppsökte vackra, unga flickor

för att slå mynt af deras dygd.

Bondens första fråga, då han träffade på dottern, var följaktligen, om

hon liksom sina medsystrar inom sekten sålde sig. Flickan nekade att

Aminoff, Petersburg. 23svara på frågan, men då hotade fadern att låta henne genomgå

läkareundersökning för att konstatera faktum.

Flickan blef utom sig vid detta hot. Hon svor att taga lifvet af sig,

om fadern utsatte henne för en dylik nesa, och då hon tydligen menade

allvar, afstod han.

Men han tog henne med sig hem.

Pigan hade spårlöst försvunnit.

Bland annat som Johannes af Kronstadt infört inom sekten var också

helbrägdagörelsen genom tron. Liksom Kristus på sin tid förmådde hela

sjuka och lytta genom händernas påläggande, så kunde ock fader Johannes

få dem friska — blott de trodde fullt och fast. Saknade de tron, stod

han vanmäktig, och detta förklarade, att han ej alltid lyckades i sina kurer.

Han hade dagliga mottagningar. Från alla håll af det stora, ryska

riket samlades hjälpbehöfvande hos honom, en brokig samling. Utan att

knota emottog hau dem alla och helade ett fåtal.

Hans relationer sträckte sig högt upp, och hans inkomster voro oerhörda,

man påstår nästan lika stora som intäkterna vid Alexander

Newskijklost-ret, och dessa uppgå till en half million rubel årligen.

Ett faktum lär dock vara, att Souraklostret, en ståtlig byggnad, belägen

vid Obwodnykanalen, blifvit uppbyggd för hoptiggda medel.

Johannes af Kronstadt har icke varit den ende profeten inom sitt

fädernesland. Det finnes flera af samma skrot och korn, men orsaken till

hans popularitet och hans framgångar beror af två omständigheter:

närheten af Petersburg och den därstädes modärna förföljelsen af den

ortodoxa religionen.

En länk i den kedja, som bidrar att belysa Petersburgs andliga lif, har

han dock varit.Kunskapsbcgär, religiositet, Vidskepelse och huru

de döda frammanas.

SYSSELSÄTTER man sig med studiet af vidskepelsen i Petersburg,

har man inlåtit sig på ett kapitel, hvilket nog erbjuder en del

intressanta poänger. Det ligger i ryssens skaplynne att söka efter det okända

dels af kunskapstörst, dels af religiösa orsaker men också af ren

vidskepelsedrift.

I Ryssland alstrar kunskapstörsten vetenskapliga studier, hvilka dock

icke bedrifvas så grundligt af alla dem, som kastat sig in på de olika

branscherna. Äfven lekmannen söker med förkärlek att lyfta på förhängena

till vetandets tempel — i synnerhet kvinnorna. Också hör man ofta

vetenskapliga ämnen afhandlas under en vanlig konversation med en

färdighet, som väcker främlingens förvåning.

Samma lust att söka det fördolda har gifvit upptof till det religiösa

nitet. Härvid gäller det ej enbart att förskaffa sig en intim kontakt med

gudomliga krafter: mau vill äfven förmå dessa att bistå den anropande

i lekamlig måtto.

Bönen anses ej tillräckligt effektiv. Liksom det i forna tider behöfdes

en böneman för att förmedla förbindelsen mellan det blifvande fästefolket,

anser den religiöse ryssen, att han måste anlita mellanhänder för att bli

bönhörd af försynen. Dessa mellanhänder äro helgonen. I flera stycken

anses dessa äfven ha fått en del af den gudomliga makten sig tillförsäkrad

och med den förmågan att åstadkomma underverk. Men af denna

anledning måste man finna ut något sätt, hvarpå helgonen kunna stämmas

fördelaktigt för den bedjande. Rysslands mest anlitade helgon är den

helige Nikolaus.

Vanligen utväljer man sig ett skyddshelgon. Denne ikläder sig då en

viss förbindelse till sin klient, i synnerhet hvad det rent materiella be-träffar. Han skall sörja för att olyckor hållas borta från den troendes

hem, familj och person, se till att hans lekamliga behof tillgodoses och

preparera hans inträde i paradiset. För att helgonet ej skall glömma sin

plikt, äfvensom såsom en hyllningsåtgärd, har man i hvarje troende hem

ikonbilden med den eller de ständigt brinnande lamporna.

Den helige Nikolaus räddar lifdömda. (Efter Repins tafla).

Helgonet är likväl icke den första instansen. Detta är amuletten.

Amuletten består af en liten helgonbild af metall, som hänges i en kedja

eller ett snöre om halsen, eller ock af någon relik. Dyrbarast äro spikar

eller bitar ur Kristi kors, stycken ur Frälsarens kläder eller svepning och

dylikt. Vanligen äro dessa reliker dock så värdefulla, att de endast kunna

förvärfvas af kyrkorna eller mycket förmögna privatpersoner.Den uppgift, som åligger amuletten, är ungefär densamma som

helgonets. Företrädesvis skall den dock skydda mot kroppsfara. Under kriget

mot Japan buro de flesta ryska soldater och officerare amuletter. Sådana

medföras natt och dag äfveu under fredliga förhållanden, i synnerhet af

de lägre klasserna.

Är man nöjd med amulettens magiska kraft, kysser man den.

Muschi-ken är dock lika snabbt redo att gräla på den, ja rent af slå den eller

spotta på den, om dess verkningar uteblifvit eller olyckan varit framme.

Han finner då icke ord nog starka för att håna eller skymfa.

Mest undergörande äro de ikoner, som ha sin plats i kyrkorna. Man

betalar prästerna för att de skola bära den heliga bilden till hemmet, där

det kanske ligger en sjuk, hvilkens onda kan häfvas genom bildens

undergörande kraft. Under processionerna föras ikonbilderna öfver de

knä-böjandes hufvud, och detta gäller som en välsignelse.

De undergörande ikonerna, kallade tschudotvorni, äro mer inskränkta

till antalet; de vanliga ikonerna i Ryssland kunna räknas i millioner, ty

af dem finnas ofta dussintals i samma hem. De förstnämnda äro af

gudomligt ursprung, under det att de senare fabriceras af särskilda

ikonarbetare.För icke så många år sedan spred sig en spiritistisk rörelse af större

omfång i norra Europa.

Spiritismen leder sitt ursprung från äldsta tider. Bibelns berättelse om

häxan i Endor bevisar, att rörelsen har gamla anor. Den dyker fram

gång efter annan med starka vågrörelser, når en kraftperiod och sjunker

sedan ned. Det är vår tid förbehållet att söka en vetenskaplig förklaring

på de fenomen, som äro förenade med spiritismen.

Huru mäktig strömningen var under sitt senaste uppträdande bevisas

bland annat däraf, att flera europeiska hof sysselsatte sig med

materialisation, borddans, knackningar, psykografer m. m. I

Ikonbilder föras i procession. (Etter en tafla af Prianichnikow).

I Petersburg lefva ännu efterdyningarna, och det synes särskildt vara

den upplysta medelklassen, som tagit spiritismen på entreprenad.

Det är mottagningsafton. Familjens vänner samlas efter hand både

pianovirtuosen och studenten, den kvinnliga konstnären och studentskan.

Samtalet är lifligt och rör sig kring uteslutande intelligenta ämnen. Åt

väderleken offras intet ord, och hvad teatern beträffar vinner endast Ibsen

och operarepertoaren något godkännande.

Plötsligt framkastas en fråga till en af de närvarande, en dam, hvilkens

färdighet på violoncell närmar sig mästerskapet, om hon nyligen haft

någon spiritistisk seance hemma hos sig.Den tillfrågade damen, slank och välväxt, med svarta, fascinerande ögon,

som förråda intelligens och temperament, svarar, att hon icke på ett par

månader haft någon spiritistisk sammankomst. Detta berodde på, att

umgänget med andevärlden alltför mycket tagit på hennes krafter, så att hon

faktiskt ej vågade fortsätta, förr än hon hvilat sig.

Men som främling har man ju vissa friheter och vågar ockra på den

1 yJM i ij j r

1 jnliillirö % i 11 *1jS

1 f F 111**

I TE

Den heliga graf ven. (Efter Vasnetzoffs tafla).

ryska älskvärdheten. Här fanns tydligen något som var värdt att studera,

kanske något speciellt petersburgskt, och därför ansåg den sannfärdige

skildraren af denna historia sig inte böra låta ämnet falla utan vidare.

»Madame är intresserad spiritist?» infaller han.

»Ja, jag har sysselsatt mig därmed någon tid.»

»Med framgång?»

»Kanske det», svarar hon småleende.

Hvilken form väljer ni för förbindelsen med andevärlden?»»Vi ha en slags förenklad psykograf», upplyser hon beredvilligt. »På

ett pappark ha vi ritat upp bokstäfverna och siffrorna. En af de i seancen

deltagande får hålla i en penna. Jag lägger min hand på mediets eller

håller fingrarna, om mediet är godt, ett stycke ofvanför utan att beröra

dess hand, och då skrifver pennan af sig själf.»

»Skulle ni inte vilja låta mig få åse ett experiment?»

»Med nöje.»

Den unga damen, gift med en känd vetenskapsman och botaniker,

reser sig genast beredvilligt, och en krets af utvalda går in i ett afsides

liggande rum.

A B C D E 1 F

G H I J K E

M N 0 P Q R

S T 1 u V w X

Y Z

■ 2 3 I 4 5 6 7 8 9 0

En spiritistisk papptafla.

Man har redan en pappskifva klar — det är tydligen ej första försöket

till spiritistiska experiment hos värdfolket — och seancen tar sin början.

En af husets döttrar är medium. Det går ganska knaggligt till en

början, men så. småningom blir det mer fart. Man lyckas få fram några

meningar på tyska.

»Nej, det går inte bra i dag!» utbrister den unga frun till slut. »Det

tjänar inte något till att fortsätta. Om saken intresserar er, skall jag

anordna en seance hemma hos mig, och då skall ni få göra bekantskap med

ett af Petersburgs bästa medier.»

Ett par dagar senare kommer inbjudningen. Historieberättaren infinner

sig och träffar där åtskilliga personer, alla tillhörande »intelligensen» ochanhängare af spiritismen. Det utsökta mediet har dock ännu ej kommit.

Alla äro fyllda af förväntan, ty ryktet angående dess förmåga synes vara

stadgadt.

Efter några minuter inträder ett äldre par.

Hustrun ser hvardaglig ut, men med bestämda drag. Mannen är

mager, nervös och står synbarligen icke så litet under toffeln. Det är hon,

som är mediet.

Sedan hälsningarna försiggått, tar man plats, och den för en stund

af-brutna konversationen tar ny fart. Man väntar på ännu en gäst, en

professor, som utbedt sig nöjet att få närvara, och som ännu ej varit vittne

till någon seance.

Den efterlängtade låter dock vänta på sig, och det börjar bli enformigt,

ehuru samtalet rört sig om spiritistiska fenomen. Slutligen bestormas

mediets man med böner att låta de närvarande få del af sina erfarenheter.

Han lofvar att tillmötesgå denna begäran.

»Äfven jag är en smula medium», börjar han. »Mitt mediumskap kan

dock icke på något sätt jämföras med min hustrus. Det kom emellertid

plötsligt öfver mig. En dag kände jag en inre röst, som befallde mig

att taga en penna, och en osynlig varelse förde den. Jag lät allt ske

fullkomligt automatiskt, och döm om min stora förvåning, då jag fann logik

och sammanhang i det jag skrifvit på papperet. Sedan dess har jag flera

gånger fått kallelsen, och det är resultatet af mina osynliga vänners

arbete, som jag nu skall meddela.»

Han tog upp en sliten annotationsbok, fullskrifven med fin och petig

stil från pärm till pärm.

»Hvad jag här skrifvit har till största delen blifvit mig meddeladt af

en och samma ande, en f. d. lärd, som synes vara väl förtrogen med

andevärlden», började han. »Vi människor tro vanligen, att allt blir oss

uppenbaradt genast efter döden, men så är ej fallet. Vi ha en

utvecklingsperiod att ytterligare genomgå. Min sagesman dog för ett par hundra år

sedan.»

Han började uppläsningen.

Innehållet utgjordes af en samling moralfilosofiska funderingar, gående

ut på nödvändigheten af att man redan under jordelifvet sökte att förädla

sig. Slutet innehöll den öfverraskande underrättelsen, att man, om manallt för mycket belastade sitt syndiga debetkonto, skulle komma till

planeten Mars, som utgjorde en himmelens deportationsort för fariséer och

publikaner.

Nöjd med sig själf lade han hop boken, sökte och fann en gillande

nick af sin äkta hälft, och så skred man till själfva seancen, då man ej

längre ville vänta på vetenskapsmannens ankomst.

Den reglementerade pappskifvan framtogs och placerades på ett bord,

hvarpå de skådelystna togo plats rundt omkring. Protokoll fördes af

en dam.

Sedan mediet, som ensamt höll pennan, stödt denna mot skifvan

ungefär en minut, började den en vild dans på bordet. Samtidigt meddelade

den gamla damen med halfbög stämma hvad som skrefs.

Iakttagarens första erfarenhet var, att bokstäfver och ord inte alls hörde

tillsammans. Mediet förklarade på tillfrågan, att hon kände inom sig hvad

anden sade, och då var det ju obehöfligt för pennan att göra ett besök

hos alla bokstäfverna i ordet. Öfverhufvud taget borde väl också pennan

i så fall kunnat undvaras.

Det svar man erhöll på frågorna, voro af samma typ som förut,

moraliska sentenser, varningar och dylikt. För att komma från andevärlden

voro dock upplysningarna skäligen underhaltiga och intresselösa, men

mediets svada lämnade intet öfrigt att önska.

Så fortsatte det en halftimme, då en af de närvarande uppmanade den

närvarande främlingen att ställa en fråga till den i osynlig måtto

närvarande anden.

»Kan jag få träffa min döde far?» började den uppmanade.

Pennan hoppade till.

>Din fader är ej här», svarades det. »Lämna en beskrifning på honom,

så skall din skyddsande få hämta honom.»

Efter vanligt svagt begrepp borde främlingens skyddsande mer än väl

känna till hans far, men en knapp beskrifning gafs likväl.

»Din skyddsande skall nu söka upp din fader», sade hon. Därpå lade

hon bort den officiella minen och fortsatte:

»Vanligen behöfver en ande tio minuter för att söka reda på en okänd

person i andevärlden, och det märkvärdiga är, att under tiden star

pennan vanligen still.»För att illustrera påståendet lade hon pennspetsen mot papperet.

Pennan var orörlig.

»Se själfva!» utbrast hon triumferande.

Precis tio minuter därefter fortsatte pennan. Hon kontrollerade tiden

på klockan.

»Din fader är här och gläder sig öfver, att hans son kommer ihåg

honom», upplyste hon. Därpå följde en predikan, som åhördes mycket

andäktigt.

Vid nästa paus bad berättaren att få en kompletterad beskrifning öfver

sin fars utseende.

»Du skulle ej känna igen honom nu», svarades.

»Hans utseende är förändradt, och han är åter ung.»

Detta diplomatiska yttrande bemöttes med den upplysning, att

främlingen mycket väl mindes sin far som ung. Men anden kunde väl

åtminstone redogöra för hvilket yrke hans far haft i lifstiden?

Om en bomb exploderat, hade den ej kunnat åstadkomma större effekt.

Mediet kastade indigneradt pennan från sig och reste sig.

»Jag är inte van att bli kontrollerad, och denna misstro från en

främling är förolämpande för mig!» utbrast hon med gäll röst.

Den älskvärda värdinnan trädde emellan, men den uppretade spiritisten

tog inte skäl.

I sanning trefligt!

Damerna följde hennes aftåg ut i matsalen. Hvad som där skedde

tillhör ej historien, men hon återkom tämligen blidkad en halftimme senare.

Det sista molnet skingrades, då den förorättande upplyste om, att han

icke varit nog förmäten att vilja kontrollera henne men väl den

närvarande anden, ty det gafs ju onda sådana, som roade sig med att gäckas

med mänskligheten.

Och sedan kom idel komplimanger honom tillgodo från det osynligas värld.

Inbillar man sig, att dessa spiritistiska seancer äro enastående

företeelser i den ryska hufvudstaden, tar man fel. De bevisa, om ej annat,

att man vid Newas stränder är mycket emottaglig för alla slags andliga

strömningar, och ha dessa väl en gång tagit fast fot därstädes, hålla de

sig kvar med seg energi, med traditionens makt.

LfSRJEn aristokratiens klosterpcnsion.

YSSLANDS slavofila författare af yngre data vilja gärna framhålla

I \ sitt lands urgamla kultur, dess sträfvan att fasthålla seder och bruk,

tydande på eu förfining, hvilken bjärt stuckit af mot de västerländska

staternas i början af det i8;de århundradet, Peter den stores tidehvarf.

Enligt västerländska åskådningssätt skulle däremot det ryska rikets

bildningsnivå stått ganska lågt, och det varit en senare tid förbehållet att införa

reformerna i undervisnings- och uppfostringsväsendet.

Det berättas, att tsarevitsch Alexejs tyska lärare, Neugebauer, blifvit

afskedad af tsar Peter, emedan han förhållit tronföljaren det opassande

uti att tömma matresterna från hans, tsarevitschs, tallrik i de fat, hvilka

skulle bjudas gästerna. Och om okunnigheten var stor bland männen,

torde den varit ännu större bland kvinnorna, i synnerhet bland

aristokratiens, hvilka förde en haremslikuande tillvaro bakom terems välbevakade

dörrar för att på nådig befallning, när det föll de manliga härskarne in,

visa sig vid dryckeslagen, när skomorochierna, jonglörerna, eller

bacha-rerna, sagoberättarne, icke längre förmådde underhålla de nöjeslystna

adelsmännen.

År 1702 öppnades terems portar, och två år senare utkom en ukas,

som förbjöd afrättandet af lytta eller oäkta barn.

Den aristokratiska damens ställning blef härigenom helt och hållet

förändrad. Förut hade hon rönt ett öde, hvilket ungefär var liknande den

orientaliska haremsdamens; nu skulle hon med ett enda slag inträda i

västerlandets plägseder och deltaga i sällskapslifvet, hvars former voro

henne okända.

Peter kastade sig med sin kända energi äfveu in i denna reform. Han

påbjöd assembléer eller mottagningar efter franskt mönster och utfärdade

detaljerade föreskrifter huru dessa skulle tillgå. Tidpunkten för desammautsattes mellan kl. 4 till 10 på aftonen. Ehuru assembléerna skulle

betraktas som privata tillställningar, var det polismästaren i Petersburg som

offentliggjorde listan på dem, hvilka hade tillträde till bjudningarna. Man

roade sig med dans, spel och tobaksrökning. Tobakspungar af skinn

placerades på hvarje bord. Hvem som hälst fick bjuda upp käjsarinnan.

Aristokratien fann emellertid de nya påbuden föga aptitliga. I

synnerhet hade man svårt att förlika sig med kvinnornas nyvunna frihet och

spjärnade emot i det längsta. Då Peter ville fira freden i Nystad med

Brudvalet. (Efter en tafla af Makovsky).

en assemblée, utgaf han en ukas, enligt hvilken alla damer öfver tio år

skulle infinna sig till bal vid vite af ett fruktansvärdt straff. Endast 70

stycken kommo dock trots hotet, och dessa underkastade sig icke vådan

af att dansa annat än med sina egna landsmän. De främmande

diplomaterna fingo stanna som åskådare.

Stelheten var stor, så stor att de efterlängtade parisersederna antagligen

aldrig skulle komma att förverkligas. För att afhjälpa detta fann Peter

upp en dans, hvars ena tur bestod däruti, att kavaljererna kysste sina

damer på munnen.Under hofvets banketter uppträdde damerna understundom fulla. Gräl

och slagsmål mellan de rivaliserande skönheterna voro ej okända.

Till införandet af flickskolor sträckte sig tsar Peters reformer icke. Det

blef en senare tid förbehållet att göra detta.

Käjsarinnan Katarina II hade likaledes smittats af franska idéerna. Hon

märkte med kvinnans blick de stora brister, som förefunnos inom det

kvinnliga, aristokratiska elementet och beslöt att taga steget fullt ut till

förmån för sitt kön.

Utanför Petersburg, strax bredvid Newa, låg ett område, som ansågs

lämpligt för uppförandet af en klosterpension för flickor. Visserligen

förelåg faran för att isolera dessa på en så undanskymd plats, men man

fann råd därför genom att ditkommendera en officer och trettio man som

skyddsvakt. Traditionen lefver kvar ännu, i det att fortfarande 30

soldater finnas kvar vid Ssmolnainstitutet, och"deras enda berättigande ligger

uti gammal häfd.

På Nikolaiafdelningen dvs.^aristokratiens egen afdelning finnas ej mindre

än 450 elever, hvilka stå under uppsikt af 32 »dames de classe», alla

tillhörande societeten. Nittio tjänarinnor sörja för uppassningen.Ändamålet med denna klosterpension är att bibringa aristokratiens

flickor den högsta graden af bildning. Den ryska kvinnan inom societeten

är också känd för sina språkkunskaper. Hon talar flera språk flytande,

ofta utan den ringaste brytning, resultatet af årslånga studier under

uppsikt af de bästa lärarekrafter.

Den ryska aristokratien är mycket exklusiv af sig. Den delas i flera

klasser, hvilka sins emellan äro skarpt begränsade. Ingenstädes spela

Ssmolnainstitutets »dames de classe-.

rangklasserna en så stor roll som i Ryssland. Adelskap är ganska

vanligt. Det medföljer vissa tjänstegrader, men utdelas också som belöning

för förtjänst. Men tack vare denna liberalitet med adelsvärdigheten har

den ock sjunkit i värde. De gamla, välrenommerade ätterna omgifva sig

med en mur af reservation och släppa icke nykomlingarna i sin närhet.

»Noblesse oblige». Följaktligen måste de som hålla, på sin värdighet

också ge sina barn den bästa uppfostran. Döttrarna sändas till

Ssmolna-institutet, sönerna, som önska gå den militära vägen, till pagekåren.Eleverna åtnjuta hel inackordering. De bo inom etablissementet, men

hemförlofvas under ferierna. Hvarje söndag mellan kl. i—3 äga de rätt

att emottaga besök af sina anförvanter i den stora mottagningssalen, en

salong prydd med doriska pelare och porträtt i kroppsstorlek af flera ryska

käjsarinnor.

Här samlas familjerna gruppvis för att samtala, och det hela ger

intrycket af en mottagning i fransk stil. Rummet fylles af ett sorl, i hvil-

En söudagsmottagning.

ket späda diskantstämmor blanda sig med grofva basröster. Uniformernas

antal är här som annorstädes i pluralitet.

Ehuruväl den ortodoxa religionen ligger till grund för institutionen,

visar man stor tolerans visavi religiösa åskådningssätt. En romersk katolsk

och en luthersk kyrka finnes inom området. Antalet protestantiska elever

är icke obetydligt. Det religiösa lifvet spelar visserligen in, man blir ej

dominerande. Mest framträder det under de större, kyrkliga

högtidligheterna, då samtliga elever äro närvarande och utan åtskillnad till religion

hålla de brinnande vaxljusen framför altaret.TI "“** iad" ‘“"terns till

man. som ,ack vare s.na relationer inom den högre societeten

Mg mottag,t inbjudning att närvara vid den religiösa päskfäst

tum m,dnatts,id vid Ssmo.naiustitutet, en sähsynfutmä“"

I^aget skulle således brytas strax före midnatt.

en

lands-i Peters-som ägde

*“ -■ -——«

rrrtrr,; *■ --

* r^r “—*“ «■ihåligt och bidrog att öka det mystiska intrycket. Långt borta i fjärran

hördes klingande sopranröster uppstämma en hymn.

Genom långa korridor"er ställdes kosan, och så kom man till kapellet.

Detta strålade i den mest praktfulla belysning. Ej nog med att

kronorna voro tända. Hvar och en af eleverna och åskådarne buro

brinnande vaxljus, där de stodo vid altaret och lyssnade till popernas med

dof röst framsagda predikan.

Vid högtidliga tillfällen påsättes ett urringadt lif.

Alla flickorna voro dagen till ära klädda i hvitt. Eljest har hvarje klass

sin särskilda färg. Snittet på kläderna är lika. I hvardagslag bära

eleverna en enkel kjol utan veck eller garneringar, en blus, förkläde och en

krage, som hänger öfver axlarna. Vid högtidliga tillfällen påsättes ett

urringadt lif, försedt med spetsgarnering och understundom ett rynkadt

förkläde.

Håret bäres slätkammadt vid tinningarna och i fläta eller knut i nacken.

Det tillfälliga besöket vid pensionatet lockade till fortsatta studier. Återstod

att utverka tillstånd till en längre visit, en allt annat än lätt affär, som dockkom till stånd tack vare tillmötesgående af institutets direktris, furstinnan

Liewen. Formen för besöket skulle emellertid fastställas, och man beslöt

att författaren skulle få tillträde i egenskap af inspektör.

På utsatt dag anmälde han sig och fick till ciceron en ung dam, en

baronessa från Östersjöprovinserna.

Eleverna hade nu påtagit sina hvardagskostymer. Öfverallt neg man

artigt, och den tillfällige inspektören hade ej en aning om, att dessa

Musikundervisning.

hedersbetygelser gällde honom utan trodde i sin oskuld, att det var

lärarinnan som blef hugnad med den ödmjuka hälsningen. Men så var

icke fallet, utan gästen fick taga den åt sig.

Det låg icke så litet af militär disciplin öfver flickornas uppträdande.

Vid en jämförelse mellan den kvinnliga och den manliga ryska ungdomen

taga de förstnämnda utan geusägelse hederspriset. De verka mer

uppfostrade och mindre själfsvåldiga, och deras bildning synes äfven intaga

ett högre plan.

Frågorna besvarades raskt, utan tvekan.Eleverna delas i trenne kategorier, de äldre, de mellersta och de minsta.

Tillträdet till institutet sker vanligen vid nio års ålder, mer sällan vid

åtta. Redan från första stund underkastas flickorna disciplinens band och

få föra en kasärnliknande tillvaro. De sofva klassvis i logementen och

undervisas likaledes klassvis i lärosalarna, men spisa gemensamt i den

kolossala matsalen.

Ehuru undervisningen i de flesta fall sker i klasser, så meddelas dock

privatlektioner i en del ämnen. Sålunda finnas ej mindre än 32

pianorum, skilda från hvarandra och från de öfriga rummen genom metertjocka

murar, hvilka skola utestänga de mer eller mindre harmoniska tonerna

som framlockas från de öfverspelandes flinka händer.

Klassen består af 30—40 elever. I de lägre klasserna är pianospelning

obligatorisk, men sedermera rekryteras eleverna på frivillighetens väg.

Många äga en rent af virtuosmässig färdighet. Förutom pianospelning

meddelas undervisning på fiol och harpa.

Sånglektioner bedrifvas också till stor omfattning. Ryssen är

musikalisk, och det är gifvet att tonernas område skall i hög grad tilltala en

nation, där känslan är så förhärskande som hos denna slavernas förnämsta

representant. Redan i ögonen läser man drömmeri, och ryssens handlingar

präglas ju också af svärmeri, ofta af öfverspändhet, både till godo och ondo.

Ssmolnainstitutets Nikolaiafdelning verkar ej blott aristokratisk utan

det ligger ock något af målmedvetenhet hos densamma. Det är

otvifvel-aktigt furstinnan Liewen, som inympat detta. Hon har tagit sitt kall på

allvar. Käjsarinnan är institutets högsta protektris, och furstinnan är

ansvarig inför sin härskarinna, att elevernas uppfostran går i rätt riktning.

Hon har en roll sig tilldelad, som är en af de kanske mest ansvarsfulla —

hon skall nämligen sörja för att den kvinnliga aristokratien i Ryssland

håller sig uppe på den högsta bildningsnivån. Det är institutets elever

förbehållet att en gång i framtiden ej blott rekrytera diplomatiens område

och bära det ryska namnet högt ute i Västerlandet, äfven hofvet och

högaristokratiens familjer välja här de blifvande mödrarna.

Flera af de äldre eleverna äro förlofvade. Så snart deras uppfostran

afslutats, ämna de ingå giftermål.

Man skall icke föreställa sig, att eleverna liksom i de franska

pensionerna erhålla en tämligen ensidig klosteruppfostran. Sommaren tillbringade i hemmet — med ett fåtal undantag när — och där vänjas de vid

sällskapsformerna, hvilka dessutom inpräntas dem vid institutet. Också

veta de att föra sig fullt oklanderligt och kastas ej så direkt ut i lifvets

ovanda förhållanden som den unga fransyskan. Snarare kan man påstå,

att ryskan tränas för sitt inträde i societetslifvet.

En konversation om teatrar, musik, balett är icke eleverna främmande.

Deras sakkunskap i dessa detaljer är förvånande. Ej häller ligger någon

Furstinnan Liewen uppvaktas.

stel blyghet i deras uppträdande. Man har från första stunden försökt

bibringa dem säkerhet i uppträdandet, själfmedvetenhet.

I få länder är kvinnan så själfmedveten som i Ryssland, och hon

närmar sig i det afseendet amerikanskan.

Också erhåller den unga eleven ej blott tillträde till skolböckerna.

Hvarje klass har sitt eget bibliotek, hvars innehåll är lämpadt för

åldersklassens åskådning och ståndpunkt. Men dessutom finnes ett större

bibliotek, afsedt för skolan i sin helhet. En väl vald lektyr bidrar ju i höggrad att fullborda skoluppfostran, i synnerhet om boksamlingen innefattar

böcker på de mer gängse kulturspråken som här är fallet.

Ssmolnainstitutet har eget museum. Bland dess sevärdheter finnes ett

porträtt af Gustaf III, som vid ett tillfälle där aflagt besök och

egen-häudigt skrifvit några rader med erkännande öfver undervisningens

förtjänster.

Anordningarna vid lektionssalarna synas vara ganska praktiska.

Bänkarna höja sig amfiteatraliskt, så att alla eleverna se läraren, hvilken i

En klass.

sin ordning också är i stånd att kontrollera ungdomen. Ofta upptäcker

man inom klassrummet åskådningsmaterial, som användes vid

undervisningen såsom uppstoppade fåglar och djur, instrument för fysiska

experiment, taflor m. m. Skioptikonbilder anlitas i stor utsträckning och

förfela aldrig att väcka intresse.

Hygienen står under uppsikt af särskilda läkare. Äfven här råder

mi-litäriskt mönster med sjukanmälningar och sjukvisitationer.

Sjukafdel-uingen ligger isolerad, men dessutom finnes ett epidemisjukhus med ej

mindre än 150 sängar.Frisk kroppsrörelse beredas eleverna i den välskötta parken. Efter

hvarje timmes lektion göres ett uppehåll på io minuter, då lokalerna

ventileras. Är väderleken ogynnsam, få eleverna promenera i korridorerna,

hvilka utmärka sig för sin längd och sitt utrymme. För det mesta

samlas man dock ute i det fria, där man sportar.

é

Vintertid klädas flickorna i långa paletåer med skinnkragar och bära

små pälsmössor.

Kläderna tillverkas inom etablissementet. Det ges verkstäder för klädes-

vinterbild från Ssmolnaparken.

och linnesöm, likaväl som större tvättinrättningar, alla under uppsikt af

fackpersonal. Likaså ges det olika kök för eleverna och för

tjänstepersonalen.

Två gånger i månaden bada eleverna finsk badstu. I öfrigt äro de

hänvisade till tvättrummen.

Sedan skolan blifvit genomgången, finnes en fortsättningskurs för

utbildandet af lärarinnor. Denna har en varaktighet af två år och berättigar

den examinerade att taga anställning som »dame de classe» (lärarinna).

Många af dessa hänge sig åt sitt arbete ej af behofvet utan för att fylla

en lifsgärning.

För orkeslösa tjänarinnor har man beredt ett ålderdomshem inom

institutet.Afgiften med musik är 450 rubel (900 kr.) per år.

I samma byggnadskomplex som Nikolaiafdelningen ligger

Alexander-institutet. Där meddelas efter ungefär samma principer undervisning åt

de borgerliga klasserna.

Ssmolnainstitutet är ej ensamt i sitt slag. I Ryssland finnas 19

liknande institutioner och 18 kvinnliga gymnasier. Därtill komma ej mindre

än 32 skolor för soldatbarn och 2 hittebarnshus. Till deras underhåll

har man anslagit inkomsterna från stämpelskatterna.

Dans.

Allt detta meddelade den älskvärda ciceron, som ställts till författarens

förfogande, under det att ronden gjordes. Här och där gläntade nyfikna

flickansikten fram, men försvunno hastigt, då man nalkades eller ock neg

man gravitetiskt och mönstrade den utländske herre, som vågade inkräkta

på det fridlysta området.

Och så kom afskedets stund.

»Nej, ni får inte gå», sade den unga damen. »Furstinnan har inbjudit

er att äta middag tillsammans med eleverna.»En ensam, manlig individ tillsammans med 450 flickor!

Alla undanflykter voro förgäfves och bemöttes med invändningar, att

furstinnan skulle känna sig ledsen, då hon såg, att detta exceptionella

medgifvande ej uppskattades. Men för inspektörens blickar hägrade det

pinsamma ögonblick, då nio hundra ögon — så framt det ej fanns

någon enögd i samlingen — skulle forskande riktas på honom, den enda

musketören i klostret. Då intet hjälpte, måste han resignera.

Matsalen.

Nu lämnades underrättelsen, att klass efter klass skulle marschera in i

matsalen, göra halt och front inför främlingen, hälsa och så gå till sin

plats vid klassbordet.

I sanning en skön upptäckt.

Gonggongens slag läto som en själaringning. Det förflöt flera minuter

innan den första, den yngsta klassen, gjorde sitt inträde, och dessa

minuter användes af främlingen att tänka huru han skulle bära sig åt. Alla

hans rörelser skulle kontrolleras, hans ord debatteras, hans klädsel, hans

språkkunskaper diskuteras.Men mod bara! Allt har en öfvergång, äfven det kritiska i att

skärskådas af 450 ryska adelsfröknar.

Till slut hördes trippande steg. Det var den första falangen som

nalkades. Ännu såg man intet af de fruktade, men snart skulle ögonblicket

komma.

Främst gällde det att få en riktig position. Mustascherna vredos upp,

långrocken uppknäpptes, nejlikan i knapphålet rätades till — och så var

bataljen öppnad.

Gymnastik.

In kom ett trettiotal småflickor med pigga, lifliga ögon. De sågo inte

alls generade ut, men sneglade i förbifarten på svensken. Plötsligen gjorde

de alla på en gång och utan kommando vänster om halt. En hastig

inrättning på den i midten stående flickan, som tydligen utgjorde riktrote,

och så knixade alla till på en gång. Därmed var hälsningen undanstökad.

Inspektören nickade till höger och vänster. Nickningen fick hvarken

vara för vänlig eller för liflig. Här gällde det fastmer att få något

förnämt och obesväradt öfver hälsningen. Men svårt var det, och troligen

gick det inte så väl som den olycklige vågat hoppas.

Sedan den ömsesidiga reverensen var slut, gjorde klassen vändning åt

högra flanken och marscherade bort för att stanna på sin plats och se

huru de andra buro sig åt.Klass efter klass kom intågande. Det gick till på samma sätt med

den skillnad, att flickorna blefvo större och större.

Nickningen blef icke tillfyllest. Man måste öfvergå till bugning för

de äldre.

Men hvar låg gränsen?

Troligen skulle »klassmedvetandet» ge noga akt härpå. Den klass, som

sist bestods nickning måste känna sig förolämpad; den första som fick

bugning skulle fullt förstå att uppskatta detta bevis på deras mognad.

Ett ryskt giftermål. (Efter Jouravleffs tafla i Alexandermuséet).

Och gränsen kom och med den såväl seger som nederlag.

I tio minuters tid varade skärselden, och den afslutade med

hedersbetygelse från äldsta klassen, den där de flesta förlofvade unga damerna

befunno sig. Äfven de hälsade, dock icke genom en knixande nigning

utan mondänt, men alla med precision i enlighet med pensionsreglerna.

Därefter placerades institutets gäst vid deras bord, förlägen öfver valet

af samtalsämne, ett onödigt bekymmer, ty de unga damerna förstodo till

fullo att föra en angenäm konversation, som aldrig ett ögonblick hotade

att af stanna.

CsisDElektriska skolan.

Huru upplysningsarbetet bedrifves.

BRIST på skolor förefinnes ej i Petersburg. Man inser i den ryska

hufvudstaden tillfullo skolornas uppfostrande betydelse, och någon

hämsko för vetandet sättes icke af myndigheterna; snarare är motsatsen

förhållandet. Äfven inom de liberala och revolutionära lägren arbetas för

att drifva folkuppfostran framåt, ehuru motiven äro helt andra än

statsmyndigheternas. Då dessa senare sträfva att leda utbildningsarbetet inom

kanaler, hvilka äro gynnsamma för det nuvarande statsskicket, koncentrera

revolutionärerna sig på att upplysa de breda lagren om förmånen af större

andlig och världslig frihet, och bådas arbete åstadkommer, att

läroanstalterna vanligen få en större eller mindre politisk bismak.

I stort sedt kunna skolorna hänföras till tvenne kategorier: de

privilegierade och de icke privilegierade. De förstnämnda utgöra föremål för

allmänhetens afund eller rent af hat, ty enligt allmänt åskådningssätt

uppammas därstädes »de svarta elementen», dvs. de klasser, som räkna de

reaktionära inom sina led. Malicen kallar också ministeriet för

folkupplysningen »ministeriet för folkförmörkningen».Alla dessa privilegierade skolor lyda dock icke under nyssnämnda

ministerium: en del subordinera under finansdepartementet såsom fallet är

med handels- och de polytekniska skolorna samt en del »kurser». Med

kurser förstås föreläsningar för de mer försigkomna, som önska åtnjuta

specialundervisning, utan att genomgå universitet eller högskola. Vidare

lyda väg- och vattenbyggnadsskolorna under krigsministeriet. Många af

flickskolorna, instituten och gymnasierna stå under uppsikt af »käjsarinnan

Marias stiftelse». Denna erhåller för sitt underhåll en procent af

inkomsten från teatrarna, järnvägarna och dylikt.

Kvinnlig gymnastik.

Af alla dessa myndigheter anses finansdepartementet för den liberalaste.

Hvad först de lägre, för den stora massan afsedda skolorna, hvilka

gifvetvis äro mest populära, beträffar, så underhåller staden Petersburg de

flesta. Dessa skolor arbeta under minsta tvånget, formalism är ej där

allenahärskande, och andan synes vara den bästa. Inom dessa arbeta de

bästa krafter med en bildning, som ofta står långt öfver folkskolelärarens.

De kvinnliga lärarekrafterna äro särdeles talrikt representerade, och

lärarinnorna synas inneha en bildningsnivå, som öfverträffar den manliga

personalens. Under det att den senare i allmänhet aflägger sina examina

vid lärareinstituten och seminarierna, passera lärarinnorna i regel hög-skolor eller genomgå kurser. Man vill genomsnittligt frånkänna dessa

lärare en högre kulturståndpunkt, under det att man skänker fullt

erkännande åt deras kvinnliga kollegers bildningsgrad.

Stadsskolorna stå under kontroll af en kommitté, vald ur stadsduman

(stadsfullmäktige), men äga samma rättigheter som de af staten

underhållna läroanstalterna. Inspektioner företagas af därtill valda inspektörer.

Första undervisningen äger rum i 3-klassiga småskolor (samskolor), där

gossar och flickor få lära sig att läsa, skrifva och räkna. Religionsunder-

Xeniainstitutet för kvinnor.

visningen upptar brorsparten af programmet. Äfven ingår något historia

och obetydligt med geografi i kursen.

Därefter kan barnet inträda i ett 4-klassigt elementarläroverk, hvartill

dock erfordras inträdesexamen. Af dessa skolor finnas i Petersburg 7 för

gossar och 8 för flickor. Här är undervisningen naturligtvis mer

omfattande. Således läses allmän och rysk historia, fysik, tyska och ryska

språken, geometri, bokhålleri osv. Dessutom anordnas kurser i sång,

ritning o. dyl.

Efter att hafva genomgått detta läroverk kan eleven inträda i

gymnasium eller realskolan, hvilka äro 5-klassiga. Undervisningen är här

kostnadsfri, och de fattiga erhålla böcker gratis, ja, man skänker dem till och

med spårvagn sbiljetter.De musikaliskt begåfvade erhålla undervisning i musik.

Bibliotek, laboratorier och de modärnaste åskådningsmaterial stå här till

förfogande. Man sträfvar efter att införa alla möjliga pedagogiska

nyheter, och stadsskolorna sägas i det hänseendet vara statens öfverlägsna.

De borgerliga klasserna hålla antingen lärare eller guvernanter i

hemmen under de första skolåren eller ock sändas barnen till förberedande

skolor efter folkskolans mönster. Vid ungefär 10 års ålder sändas de till

elementarläroverk, i Ryssland kallade gymnasier, realskolor eller handels-

Ä

Käjsar Nikolaus’ institut för hittebarn.

skolor. Gymnasierna ha 8, realskolorna 7 och handelsskolorna 6 klasser.

Examen vid gymnasium berättigar till inträde vid universiteten. Från

realskolan kan man öfvergå till tekniska högskolor såsom den

polytekniska, byggnads-, kommunikations- och elektrotekniska skolorna, äfvensom

till skogsinstitutet i Lessnoj eller bergskolan.

I samtliga dessa folkskolor finnas 4 klasser, som berättiga till

ingenjörsexamen.

. Universitetet, det enda i Petersburg, åtnjuter ej längre samma frihet

som före revolutionen 1905. Hvarje sammanträde måste bifallas af

rektorn. Man har ansett nödigt att strama åt tyglarna. Studenterna äga en

legal styrelse, men denna motsvarar ej fordringarna. Från undervisnings-ministeriet lär förslag till omorganisation ha ingått till duman, som visat

sig understödja äfven mindre lämpliga, kyrkliga reformer, hvarför tvifvel

förefinnas om reformer äro att vänta i undervisningsväsendet.

Flera fakulteter finnas inom universitetet: den historiska, filosofiska,

matematiska, astronomiska, fysiska och juridiska. Studenterna måste

af-lägga en »statsexamen» för att vinna inträde. Elevernas antal är mer än

tusen.

Ett lärarekollegium.

Studenterna bilda, ehuru ej officiellt, »nationer». Inbördes visa de stor

hjälpsamhet. Många af dem äro gifta eller lefva parvis tillsammans som

gifta. Man och hustru sträfva då ej blott att taga examen utan ock att

för sitt lifsuppehälle ge lektioner. De måste inskränka sig till det yttersta,

bo i ett rum, svälta och frysa.

Fonder för stipendier äro ej sällsynta, men räcka ej långt, ty de flesta

studenter äro fattiga. Man påstår, att »de svarta» göra allt för att få bort

stipendierna af fruktan för att upplysningsarbetet bland studenterna skulle

utgöra en fara för det bestående. Det demokratiska elementet skulle

därigenom mogna och intelligensen utbredas, en intelligens som dock

handlar impulsivt utan en tanke på en lugn och stadig utveckling. Dennaskulle däremot gynnas af byråkratiska tendenser. Man skulle få mer nytta

af skrifmaskiner än af själfständigt tänkande ämbetsmän.

I »de svartas» ögon är en student liktydig med en revolutionär.

De borgerliga flickorna passera likaledes gymnasierna. Kursen är

ungefär densamma här som vid gossarnes, men latin och grekiska bortfalla.

Man afser icke här att uppfostra dem till lärarinnor utan endast skaffa

dem allmänbildning, tillräckligt stor för att reda sig nödtorftigt.

Giftermålet är det yttersta målet för sträfvan.

Universitetet.

Utträdet ur skolan sker vanligen vid 17 års ålder. De ha då bland

annat läst tyska och franska, men endast ytligt. Sista tiden har det

emellertid blifvit modärnt att besöka kurserna.

Dessa kurser kommo till i början af århundradet. De hafva en mer

allvarlig karaktär och räcka 4 år. De unga damerna erhålla här

fullständig universitetsbildning, då lärarekrafterna vid dessa kurser äro

desamma som vid högskolorna och pensa desamma. År 1907 tillätos

såväl män som kvinnor att aflägga studier vid universitetet, men nu har

tillståndet tagits tillbaka, och endast de damer få kvarstå, som redan voro

inskrifna som elever. Inga nya få antagas.

Kurserna, som således numera ersätta universitet för kvinnorna,

omfatta historiska, litterära och juridiska fakulteterna. De medicinska kur-

A m i n of/t Petersburg.serna fordra 5—6 års studier. Dessutom studerar den kvinnliga

ungdomen till arkitekter och ingenjörsbiträden, bokhålleri o. dyl. Ofta

ut-utöfvar den gifta kvinnan något af dessa yrken.

Då de emellertid icke själfva få stå som utöfvare af exempelvis

in-genjörsyrket, låta de en man tjänstgöra som bulvan, men uträtta själfva

arbetet.

För de lägre folkklasserna finnas handtverksskolor. Af sådana

yrkesskolor må nämnas slöjd-, typograf-, skomakeri- och skrädderiskolor.

»Elfte gymnasiet.»

Det militärmedicinska institutet anses stå högt. Hit komma vanligen

de unge män, som erhållit medicinska stipendier. Ofantliga lokaler finnas

uppförda för detta institut på Viborgska sidan.

Bland de privilegierade skolorna framträder mariukadettkåren, i hvilken

på de senare åren äfven icke-adelsmän få inträde, pagekåren och

juristskolan.

»Eleverna i dessa skolor läsa aldrig, men försöka spela aristokrater»..

upplyste en petersburgare. »De göra ostraffadt alla möjliga slags

dumheter, dricka och kurtisera, spela blaserade och hysa panisk förskräckelse

för alla a-ljud, som de förvandla till ä. Och det är dessa, som skola föra

vårt land framåt! Af dem bildas denna byråkratiska ämbetspersonal, somtränger in allt i ett för trångt harnesk. Det är också dessa, som rikta

sig på folkets bekostnad och lefva detta restauranglif, som är aristokratien

förbehållet. Men värst är, att de hålla frihetsidéerna tillbaka, och detta

blott för sina egna, lumpna, egoistiska afsikter.»

»Domen är hård. Huru är det i de andra skolorna, som stå under

statskontroll?» fråga vi.

»Ja, hvad kan det bli! Vår uppfostran lider naturligtvis af det

officiella kontrollsystemet, som alstrar en formell disciplin, men lär barnen att

Medicinska institutet för kvinnor.

ljuga. Mellan lärare och elever råder icke förtroende. Beviset härpå

kunde man se under revolutionsåret, då ungdomen uppreste sig som en

man mot både lärare och rektorer. Märkvärdigt nog lyckades de ernå

en högre grad af frihet än förut, ty de ledande hade helt och hållet

tappat hufvudet, och de ha ännu ej funnit lösningen på problemet.»

En hel del privatskolor finnas, hvilka åtnjuta godt anseende. Inom

desamma är man ej bunden vid statsskolornas stränga kontroll, men också

äro skolafgifterna betydligt större.

Af utländska skolor i Petersburg må nämnas de tyska skolorna S:t Petri

och S:t Anna, som omfatta ett gymnasium och en realskola för gossar

och ett gymnasium för flickor. Äfven finnas elementarskolor för båda.

Slutligen har man bildat en reformert skola för gossar. Alla dessa anses3«s

mycket goda. I synnerhet meddelas en ypperlig undervisning i lefvande

språk. Undervisningen sker vanligen på tyska.

En svensk samskola, elementar- och högre, äfvensom åtskilliga finska

skolor komplettera samlingen. Den svenska skolan är inrymd i svenska

kyrkan.

För folkets räkning finnas vidare särskilda »folkuniversitet», där de

bästa lärarekrafter, mest yngre, hålla föreläsningar i alla möjliga slags

ämnen mot låg betalning. Äfvenledes existera söndagsskolor och kvälls-

Marinkadettkåren.

kurser för fullvuxna arbetare, där »intelligensen» bedrifver ett ihärdigt

upplysningsarbete med de råa massorna. Afgiften är 25 kopek i månaden.

Lokalerna ligga i stadens utkanter. Valet af ämnen är svårt nog.

Sålunda hyser polisen en oförklarlig fördom mot historiska föreläsningar.

Man anser, att dessa kunna alstra politiska funderingar af samhällsvådlig

beskaffenhet.

Arbetarne liafva dessutom instiftat »klubbar för själfbildning». Äfven

där hållas föreläsningar. Tio sådana lära ha uppstått under de senaste

fyra åren. Ofta äro lokalerna de mest primitiva, källarrum fulla af fukt

och med väggarna behängda med bilder af vetenskapsmän, poeter och

konstnärer. Här och där synes en karta eller statistiska tabeller.

Understundom står där också ett piano och några bokhyllor, i hvilka Gorkis

arbeten äro särdeles vanliga.Föreläsningar hållas under poliskontroll 3—4 gånger i veckan.

Dessutom anordnas besök i muséer och utställningar, skioptikonföreställningar,

konserter och litterära aftonsamkväm.

Ett samtal mellan tre arbetare en dylik kväll är belysande för nuvarande

uppfattning inom arbetarekretsarna.

»Det förstås, att vi önska få frihet», säger en af dem. »Men detta är

icke nog. Vi måste också förbereda oss för friheten, och vår uppgift be-

»Tredje praktiska skolau.»

står uti att skaffa de våra den bildning-som är nödvändig, ty först då

förstå vi att rätt använda friheten.

Polisen måste vi ha kvar, först och främst. Det skulle ju kunna hända,

att det kom en person och sade: »nu äro vi alldeles fria och kunna göra

hvad vi vilja. Där hänger din öfverrock! den tar jag. Detta skall

polisen hindra, om han vill bruka våld. Stöld är inte frihet.»

De andra lutade ej precis åt samma åsikt. Detta var en inskränkning

af friheten, som de ej drömt om.

Den af mecenaten, baron Stiglitz, upprättade ritskolan åtnjuter med rätta

ett godt renommé.I det palatsliknande läroverket undervisas i ritning, radering, målning

och skulptur.

Dessutom finnas därstädes dyrbara konstskatter. Ett stor sal är afsedd

till utställning af konstföremål. Särskildt anmärkningsvärda äro

porslins-och glassamlingarna.

Anordningarna äro smakfulla och gjorda med omdöme, en heder för

stiftaren.

Det är således ett oroligt, pulserande lif, som rör sig inom alla sam-

Den militära elektrotekniska skolan.

hällslager. Man kan tänka sig, med hvilka svårigheter upplysningsarbetet

fortgår, då å ena sidan den stora massan, därtill eggad af »intelligensen»,

trängtar efter kunskap och å andra sidan de maktägande söka att dämpa

de oroliga böljorna.

En vulkan glöder under ytan. Då och då kommer ett utbrott till stånd,

men undertryckes med maktmedel. Så uppstår lugn för ögonblicket, men

man begagnar tiden för att hämta nya krafter till nästa eruption, som

blir våldsammare än den föregående.

Revolutionen näres i våra dagar otvifvelaktigt af dessa bildningscentra.

Man tror sig ej längre kunna vinna något resultat enbart genom våld,

nihilismens idé. Man fick ej den stora massan med sig. Denna måsteförst upplysas, göras medveten om frihetens sötma. Hade man väl fått

smaken för denna, vore man villig till ett offer.

Men det är nog så, att okunnigheten ser förhållandena med andra

blickar än intelligensen drömt. De lägre klasserna förstå med frihet endast

själfsvåld, och sälla de sig till en revolution, innan de erhållit både

intelligensens och moralens bildning, kommer denna att antaga en ytterligt

våldsam karaktär, något i samma stil som den franska revolutionen. Här

Baron Stiglitz* ritskola

blir det emellertid icke hatet mot aristokratien, som kommer att spela

hufvudrollen, utan begäret att förvärfva sig detta lifvets goda. Då detta

ej kan ske med godo, tillgriper man våldet.

Fruktan härför har också framtvungit många medgifvanden från de

maktägande, som klokt nog på duman lastat bördan, i det att reformerna

i undervisningsväsendet skola utgå från landets representation. Denna

måste hålla tillbaka reformsträfvandena, men får också uppbära klandret

för senfärdighet och oförstående.

Att arbetet i upplysningens tjänst stadigt gått framåt visar den sista

officiella, ryska statistiken (från 1903). Af 144,184,000 ryssar kunde26,558,000 läsa. I europeiska Ryssland läsa: i Östersjöprovinserna 775

personer af 1,000, i Finland 7oo, Polen 342 och öfriga provinser

omkring 300.

Inalles finnas 265,000 skolor i Ryssland, och budgeten för

undervisningen uppgår till 580 millioner kronor per år.

En flickskola på utmarsch.Restauranger och guldkrogar.

ESTAURANGLIFVET nu och förr i den stora ryska metropolen är

icke detsamma. Efter kriget och sedan jordens värde fallit har en

ekonomisk kris inträdt, hvilken tryckt sin prägel äfven på detta område.

Det oerhördt »flotta» i ryssens uppträdande på restaurangerna har fått

en välgörande sordin på sig. Man vräker sig ej längre hejdlöst utan

hänsyn till kostnaderna, och restaurangägarna inhösta icke sina guldskördar

med samma lätthet som för ett fåtal år sedan.

De stora nöjesetablissementen äro nu för tiden icke öfverfyllda af en

orgiefirande publik, som ej såg på slantarna: man rör sig numera i

allmänhet inom ett begränsadt område, om än de nöjesfirande icke draga

sig för att då och då af gammal vana släppa Barrabam lös.

Äfven hafva formerna växlat.För ett fåtal år sedan hände det på en af stadens förnämsta restauranger

en skandal, som inte gärna i dessa dagar kan upprepas. Den allmänna

moralen har gått framåt och skulle säkerligen sätta en damm därför.

Nämnda restaurang innesluter i sig en större vinterträdgård, ett litet

mästerverk af trädgårdsmästarekonst. Midt uti den välansade

gräsmattan i salens midt tronar en fontän, hvars vatten strålar i hundratals

färger, då reflexerna från det elektriska ljuset bryta sig igenom.

»Restaurant Medvjed».

Rundt om stå bord, afsedda för servering. Vid ena kortsidan af den

ofantliga matsalen har man uppfört en estrad, hvilken härbergerar en

orkester, herrar klädda i röda frackar och med exotiskt utseende.

Allt lyser i hvitt och guld och ger intrycket af elegans och rikedom.

Längs ena långväggen går en pelargång; på motsatta sidan vetter en rad

af fönster mot solen, och framför hvart och ett af dessa fönster synes en

liten balkong, fylld med de mest färgrika blomstergrupper.

Restaurangens utsida antyder icke den prakt, som råder därinne. En

främling skulle gå förbi porten utan att ha en aning om, att här

befinner sig en af Petersburgs mest mondäna restauranger. Han skulle läsa

namnet på densamma, skrifvet å la chinoise, med bokstäfverna öfver hvar-andra; ocli han skulle taga sig en funderare öfver hvad detta konstiga

namn skulle betyda. Antagligen skulle han gå vidare utan att närmare

undersöka förhållandet.

Men den invigde vet, att där dväljas prakt och nöje.

En afton var salen fylld af en ytterligt distinguerad publik. Det var

efter midnatt, och man hade mangrant samlat sig för att supera efter en

operaföreställning, där en af Europas divor spelat i en gästroll.

Stämningen var animerad. Man visste, att innanför balkongfönstren,

bakom hvilka dolde sig enskilda rum, befunno sig några personer, hvilkas

samhällsställning till och med sträckte sig öfver högaristokratiens, namn

hvilka sedermera gjorde sig bemärkta ute i Ostasien under kriget.

Plötsligt slogs ett af fönstren upp, och en fullständigt naken kvinna

hoppade ut i salongen, uppstämmande hysteriska skrik och med gester,

som liknade en vansinnigs. Genom fönstret tittade några oroliga, manliga

ansikten ut, och en officer kom utstörtande efter henne.

Hon flydde inåt salen.

Damerna ropade, herrarne skrattade och svuro om hvartannat, musiken

tystnade.

Då ryckte en tjälaviek (kypare) beslutsamt en bordduk från ett fullt

dukadt bord. Servis och glas, buteljer och karotter flögo utåt golf vet,

men han höll dock medlet att dämpa skandalen i sin hand.

Kvickt rusade han efter den skrikande kokotten och svepte duken om

henne. En handräckning ryckte fram till hans bistånd, och i förening

med officeren lyckades de föra den sköna tillbaka till privatrummen,

hvilkas fönster åter ljudlöst slöto sig, uraktlåtande att förtälja hvad som seder {+-+}

mera tilldrog sig bakom de nedfällda gardinerna.

Vid ett annat tillfälle, en nyårsafton, spelades i samma sal

nationalhymnen. Man var i fäststämning, och hymnen bisserades flera gånger

och afhördes stående.

När detta repeterats en 5 å 6 gånger, orkade en full student ej stå

på benen utan sjönk ner i sin stol, omedveten om det som passerade

omkring honom.

Då reste sig en kosackofficer och föll ut i skällsord öfver den

respektvidrige. Denne hörde med slöa blickar på, men gjorde icke min af att

vilja resa sig upp trots officerens tillsägelser.Utom sig af vrede drog deu tillrättavisande sabeln och högg den unge

mannen i hufvudet upprepade gånger, tills han låg på golfvet badande i

sitt blod.

Dessa tvenne händelser gjorde restaurangen för ett par år impopulär.

Man skydde den som pesten, och äfven nu kan den icke skryta af att

vara på långt när så gouterad som förut, trots alla de ansträngningar som

af ägaren göras för att locka dit publiken.

En kosackofficer.

En af stadens mest gynnade och förnämsta restauranger är Finot &

Oliviérs vid Morskaria 16. Allmänheten har döpt den till »Cubat».

Hit församlar sig aristokratien med förkärlek. De enskilda rummen äro

luxuöst inredda, serveringen förstklassig.

Vi skola se huru en afton går till där i dessa enskilda rum.

Högaristokratien hade haft en »concours hippique», prishoppning. Allt

hvad Ryssland kunde uppvisa af elegans och börd hade samlats till denna

täflan, hvilken följdes med största intresse, icke minst af damerna.

Rang-regementena hade ditsändt sina förnämsta representanter. Tvenne lif-husarer hade lyckats hemföra första och andra prisen och voro dagens

hjältar.

Detta skulle firas och platsen härför blef Cubat.

Efter middagen, som var slut vid n-tiden på aftonen, samlades

sällskapet, bland detta de båda pristagarne, i ett af rummen. Detta var

deko-reradt i Louis XVI:s stil och gick i guld, hvitt och terracotta.

Man kastade sig genast in på kaffet, avecen och champagnen.

Par efter par trädde in, tills sällskapet uppgick till 12—14 personer.

Herrarne, med två undantag när, voro uniformsklädda, och de civila buro

frack utan ordnar, oaktadt de tillhörde den mer bemärkta hofpersonalen.

Man placerade sig genast vid bordet.

Damerna serverade kaffet. Äfven de tillhörde hofstaten eller corps

diplomatique, och snart var konversationen i full gång. Cigarretter

kring-bjödos. Hvar och en af herrarne hade sitt etui, hvars innehåll påtrugades

äfven de gäster, hvilkas cigarrettfodral lågo framför dem. Cigarrer äro

sällsynta i Ryssland, och förekomma de undantagsvis äro de eländiga. De

äro inlagda i små trä- eller papplådor med glaslock och stämplade. Tullen

och stämpeln äro oskäligt höga. En 5-rubelscigarr är knappt rökbar,

oaktadt den påstås härleda sina anor från Kuba.

Fästen inleddes med ett tal af en brigadgeneral, flygeladjutant hos

käj-saren, för svenska armén, som här hade ett par representanter. Talet

besvarades genast.

Nu var det officiella öfver, och stämningen blef otvungen. Talet föll

på dagens täflan, och man fick veta, att närvaron vid densamma var så

godt som obligatorisk. Hästsporteu är mycket på modet och favoriseras

af käjsaren. Impulsen härtill hade gifvits af en fransman, monsieur Fillis,

hvilkens namn var på allas tunga.

Man berättade anekdoter ur societeten, stämde möte till påföljande dag,

skvallrade litet smått.

Efter en stund proponerade en af damerna brorskål med en ung fru.

Båda reste sig upp med fyllda glas, korsade hvarandras armar och drucko.

Skålen beseglades med tre kyssar.

De båda civila hofmännen voro uppvaktande hos käjsaren på Tsarskoje

Selo. Sista tåget dit skulle afgå vid 1-tiden på natten, och de reste sig

upp för att afresa med detsamma. Då gaf brigadgeneralen dem order attstanna och tog ansvaret på sig härför. De satte sig lydigt och fästen

fortsattes inpå småtimmarna.

Ofver det hela låg en otvungen ton, som var tilltalande. Något tvång

rådde icke, och brigadgeneralen och husarlöjtnanten samtalade som tvenne

likställda med hvarandra.

Hofmästaren vid dörren följde med argusögon serveringen, som var

anförtrodd åt flera kypare. En vink och dessa rusade i väg. Här rådde

en disciplin, som gaf sig ett uttryck i snabbt uppfattande af hans tecken

Premiärdansösen Pawlowa.

och ett hastigt utförande af befallningarna. Det var en till virtuositet

gränsande uppassningstalang.

Cubats matsal kan icke i storlek eller elegans mäta sig med exempelvis

Medvjeds. Den gör likväl ett elegant intryck. Äfveu här finnes en orkester,

ett zigenarekapell, som spelar förträffligt, nästan med passion.

Publiken är den finaste. Man samlas hit efter föreställningarna på

operan, baletten och franska teatern.

Priserna äro mycket höga, och man bör bege sig dit med en späckad

plånbok.Medvjed är elegantare till sin utstyrel, men serveringen kan ej mäta

sig med Cubats, och ej häller är man säker på varornas äkthet.

Ryssen, äfven aristokraten, förstår sig föga på viner. Han dricker mest

champagne, kognak och likörer, och denna hans obekantskap med de

franska vinerna begagnar man sig understundom af till hans förfång.

Vid en supé på Medvjed beställdes ett franskt vin, hvars pris borde

garantera dess äkthet. Hofmästaren tillkallades och tillspordes, om vinet,

som stod på vinlistan och utgafs för franskt, verkligen kom från

Frankrike.

I halft förebrående ton därför att man vågat betvifla detta bedyrade

han, att vinlistan talade sanning.

»Godt, vi ämna kontrollera.»

Vinet kom in, och korken drogs upp i vår närvaro. Flaskan placerades

i en korg, och kyparen hällde i, med ängslig omsorg undvikande att skaka

om det dyrbara innehållet i buteljen.

Färgen var misstänkt ljusröd, en egenskap, som är utmärkande för det

ryska krimvinet, hvars pris utgjorde en femtedel af det rekvirerade vinet.

Ett smuttande på glaset tillkännagaf genast, att misstankarna om

dryckens äkthet voro väl grundade.

»Får jag se korken.»

Den var ostämplad, tecken till att vinet icke var franskt.

Hofmästaren fick undergå korsförhör. Han nekade, men tvingades till

slut att erkänna falsariet vid hotet att medtaga buteljen och undersöka

vinet samt därefter i tidningarna skandalisera restaurangen.

Ett verkligt godt vin lämnades i stället, och hofmästaren visste nu inte

huru väl han ville ställa det. Man fick en utmärkt kognak för 50 kopek,

en präktig cigarr för en rubel.

Detta sätt att taga saken är ej endast att rekommendera på Petersburgs

restaurangei. Det är användbart litet hvarstädes i Ryssland, och medlet

är effektivt, nästan ofelbart. Man måste se opp, ty eljest blir man klådd.

Contant är beläget vid Moikakanalen. Det är nattrestaurangen par

pré-férence. Hit församla sig kokotterna efter midnatt och uppehålla sig då

i baren, mer sällan i den stora matsalen. Man kan dock få se dem

ensamma eller parvis sitta vid borden, sida vid sida med familjerna. Äfven

här spelar ett zigenarkapell, och understundom uppträder också en zigenar-kör. Den består af ända till ett femtiotal zigenerskor, hvilka sitta, klädda

i brokiga kläder, på en estrad och sjunga i kör, eller ock uppträder en

och en.

Sången är mer än underhaltig. Rösterna äro oskolade, närma sig skrik,

men rörelserna smidiga, understundom ekivoka.

Man har svårt att föreställa sig hvarför petersburgarne finna ett sådant

behag i dessa sångerskor. I Contant tages en entré af 5 rubel (10

kronor) för att åhöra deras prestationer. Man vore frestad betala dubbla

beloppet blott för att slippa se och höra dem.

Bland de femtio kunde ej en enda upptäckas, som såg ut som den

traditionella zigenareskönheten. De flesta voro gamla och anskrämliga,

ytterst få sågo passabla ut. Likväl händer det, att ryssarne utvälja

sällskap åt sig ur kören. Denna skall då ha en afgift, som tillfaller

personalen unisont, för att afstå från hennes medverkan.

Till zigenerskornas heder må dock sägas, att de verka långt ifrån

lättsinniga Snarare ligger det något modest öfver deras uppträdande — med

undantag af vissa solonummer — och deras åtbörder förefalla, huru

vågade de än framstå, konstlade. Denna lega för sällskapet förekommer

endast på sekunda restauranger. Det händer också, att inbjudaren hugnas

ej blott med den skönas sällskap utan med hela hennes familjs, hvarvid

modern håller en kontrollerande uppsikt öfver dottern, så att hennes dygd

icke skall löpa någon fara.

Contant ödelädes 1907 af en eldsvåda. Redan på nyåret 1908

återuppstod restaurangen i förnyadt skick och lär ha vunnit icke obetydligt på

restaureringen. Till skillnad från Cubat verkar Contant fraiche, och den

unkna lukten, som härskar i de flesta petersburgsrestauranger, har ännu

ej fattat fast fot där.

På Contant gör man inga försök att lura gästerna på vinerna.

Tydligen är man van att få besök af främlingar, som ej låta bedraga sig på

varan och taga det sura, fräna krimvinet för äkta bordeaux.

Donon ligger likaledes vid Moika, men öster om Nevsky. Läget är

visserligen afskildt, men gourméerna hitta vägen dit.

Enligt Bædeker kostar middagen utan vin en rubel, men påståendet

får stå för herr Bædekers egen räkning.

Själfva restaurangen ligger inne på en gård. Midt i ett byggnadskom-plex har man inrymt ett litet, oansenligt envåningshus med fatbur. Det

verkar som en gammal, halft förfallen paviljong, där det ligger på gårdens

baksida.

Man träder in i en smutsig vestibul, får själf taga af sig och upphänga

ytterplaggen, under det att man kan blicka in i matsalen, som är liten

och till hälften möblerad som boningsrum. Den rymmer 15 bord och

verkar fransk.

På väggarna hänga kopparstick af dubiöst värde. Ett par spislar med

bric-å-brackandelabrar ådraga sig uppmärksamheten och likaså stora vaser,

hvilka trona litet hvarstädes. Närmast liknar stället det beryktade

Pru-nier i Paris.

Middagen kostar 2"/2 rubel vare sig man tar in vin eller ej. Servering

å la carte äger ej rum utan endast table d’hote, både till frukost och

middag. Vinerna äro 50 % dyrare än i Sverige.

Rätterna äro emellertid ej anrättade på förhand, utan detta sker först

efter beställning, hvarigenom undvikes, att de förlora i smak.

Värden, som ser ut som en gammal fransman, går omkring och hör

sig för, om gästerna äro nöjda, och slår sig understundom ned vid ett

bord för att prata, under det han röker sin cigarrett.

Till Donon gå endast finsmakare.

Se här en matsedel:

Buljong eller grönkål.

Gös (soudac normand).

Rostbiff.

Färsk sparris,

Vaktel.

Charlotte Russe.

Donon besökes äfven af kokotter.

Middagen är värd priset. På denna restaurang får man full valuta för

sina pengar.

Eåtom oss nu göra en rond bland andra klassens restauranger.

Restaurant francais Albert är belägen vid Newsky. Från ett hörnbod

kan man se denna gata till en sträckning af ej mindre än 3 km.

Matsalen är enkel. På byffén står sakuska (smörgåsbord) uppdukadt, och

Amin o/f, Petersburg.där kan gästen förse sig efter behag. Man antecknar hvad han äter, och

han får erlägga betalning därefter.

En frukost med två rätter mat kostar 75 kopek, middagen med 4 rätter

en rubel.

Alberts specialitet äro italienska rätter, hvilka variera under veckans

sju dagar. Hvarje dag har sin stående rätt.

Nästan sida vid sida med Albert ligger 0. Leinner. Den gör anspråk

på tyska anor. Priset är detsamma som hos Albert. Man kan på båda

ställena få tyskt öl. För en seidel Löwenbräu betalas 30, för en pokal

25 och för ett »schnitt» 20 kopek.

Jaktklubben.

Restaurant Polkin anses af många för Petersburgs förnämsta ryska

matställe. Det är dock obetydligt, och man äter under beskydd af en

helgonbild, som hänger i matsalen efter äkta ryskt manér.

Ernest anses särdeles fashionabel. Den har sin glansperiod under

sommaren, då petersburgarne bege sig ut till öarna. Af de flesta betraktas

den som ett förstklassigt ställe.

Äfven Jaktklubbens restaurang anses förnäm.

Café de France är beläget vid Newsky 40. Här serveras frukost mellan

kl. 12—4, supén mellan 4 em. till 1 på natten, dock endast smårättersåsom ägg i olika former, vol-au-vents, korf, påte russe osv. Rätterna

kosta 20—50 kopek.

Kaféet verkar konditori, och publiken synes vara långt ifrån vald.

»i-cee Tavarschtchestvo oficiantoff» består af ett bolag, bildadt af kypare,

som hålla restaurangen för egen räkning.

En af bolagets restauranger ligger vid Sadova, midt emot Gostiny

Dwor. Man erhåller två rätter för 75 och en rätt för 40 kopek. Härvid

får man exempelvis välja på gös, lax, aborre, kalf, biffstek, kotletter och

kyckling.

Flera serveringsställen tillhörande bolaget finnas.

Flodrestaurang;.

Fisken hålles lefvande i akvarier i vestibulen, en vanlig företeelse i

Petersburg.

Restaurangen öppnas kl. 12 på dagen, och serveringen pågår till kl. 3

på morgonen. På stället finnes en american bar.

Om dagen kan man mycket väl där intaga sina måltider. Fram emot

kvällen samlar sig en mycket blandad publik, som slåss om platserna.

Borddukar och servietter få ligga kvar, smutsiga och nedsolkade.

Serveringen medhinnes ej, en tjock, stinkande mat- och tobaksluft fylla

rummen, och allt blir oaptitligt och föga inbjudande.

Pieriels i hörnet mellan Newsky och Moika är ett slags charkuteri med5 små enskilda rum, dyrt och icke förstklassigt. Äfven där är

tobaks-doften förhärskande.

Bagerierna P. S. Ogranowitsch besökas af de mindre bemedlade. En

rätt kostar där 40, två rätter 75 kopek. Maten är ej vidare välsmakande,

men gör anspråk på att vara exklusivt rysk. Stället är en blandning af

bageri och konditori. Mest erhåller man där kakor, fyllda med ris, kött

och legymer. Afvensom munkar med yste.

Af de större hotellens restauranger är den vid Hotel de VEuropé den

bästa. Matsalen är ljus och fullt modärn. Frånstötande är däremot den

»Traktir».

allt annat än propra matsalen i Hotel d’Angleterre, hvars priser dock icke

stå de förnämsta spislokalernas efter.

Flodrestaurangerna öppnas först vid vårens inträde, då paviljongerna

på båtarna putsats och framstå i föryngrad gestalt.

För ovana gommar är den ryska mathållningen icke aptitlig. Vanligen

äro födoämnena feta och serveras gärna kalla. En dålig mage får utstå

många kval innan den fogar sig i det oundvikliga.

Fisk och kött äro eftersökta. Under fastan får kött dock icke förtäras.Af sopporna intar kålen främsta rummet. Det är en rysk nationalrätt

som återfinnes i alla hem, likaväl som kvassen, ett slags dricka, som är

bryggdt på surbröd, vinbär, lingon och alla möjliga sorters bär.

Vodkan, brännvinet, är bfetydligt svagare än västerlandets motsvarande

dryck, men också tar ryssen sig en snaps då och då både före, under

och efter måltiden, understundom jämsides med champagnen.

På de större och äfven en del af de mindre restaurangerna^ ske dock

anrättningarna efter det franska, eller rättare internationella köket. Många

Grand Hötel de Paris.

franska kockar ha sökt och funnit sin lycka i Petersburg. Tsaren har

fransk kock. Cubat är anlagd af en fransk köksmästare, som dock

nödgades öfverlämna rörelsen åt personer, hvilka bättre förstodo sig på

kommersen än han själf.

Men ännu lefver stället på traditioner, och dessa"ha stor makt i det heliga

Ryssland.

Äfven folket har sina nöjeslokaler, traktiren. Hit församlas slöddret

för att vid vodkans saft läska sig och glömma dagens bekymmer. Mellan

Contant vid Moika och traktiren vid Woroneshkaja är ett steg, lika stort

som mellan aristokraten och gatsoparen.Men för mannen på gatan är nöjeslifvet lika nödvändigt som för

ämbetsmannen, godsägaren eller hofmannen. Medlen äro något olika, "då

man förlustar sig, men driften är densamma.

Understundom ser man traktiren ligga jämsides med den mer nobla

restaurangen, Grand Hotel de Paris, inrymd i samma hus som ett

trak-tir vid Voznessensdygatan, en tyst men mäktig allians i nöjesgudens

tjänst.Varieteer, sommartcatrar och nöjeslokalcr.

M restauranglifvet efter den stora krisen visat tecken till afmattning,

så kan däremot konstateras att nöjeslifvet i dess mest uppsluppna

form, varietélifvet, icke minskats, snarare tvärtom. Orsaken härtill finner

sin förklaring däruti, att detta icke är så dyrbart: en afton på varietén

Akvarium är betydligt billigare än en middag på restaurangen Contant,

äfven om man vill roa sig duktigt på det förra stället. Priserna äro

skapliga, och ägaren söker ej sko sig genom entréafgifter, ej ens om

zigenarekapellen briljera genom sin närvaro.

Varietén i Petersburg har visserligen mycket internationellt att uppvisa

— programmet är ungefär detsamma som i Paris och London — men

icke förty förekomma många olikheter.

Sålunda börja föreställningarna framemot midnatt och afslutas ett godt

stycke fram på morgonen. Man hvarken kan eller vill rivalisera med

teatrarna, och man vet ju också, att ryssen räcker till för ett fästande

natten igenom. Från teatern eller cirkus går man ofta till varietén.

Mången gång har man dessemellan hunnit aflägga en fransysk visit vid

någon af restaurangerna.

Programmen förete många nummer, hvilka ej alltid skulle senteras af

en sträng poliscensur. Det är dock sällan som den ryska polisen blandar

sig i de prestationer, som äga rum. Att man förbjuder scener, där damer

1 moder Evas toalett stiga ned i badkar — och med de mest pikanta

biscener — kan man knappt förtänka. Däremot lägges ingen censur öfver

toaletterna, äfven om dessa ej öfverflöda af tyg.Det är icke blott varieténummer, som uppföras på varietéerna. Mången

gång börjar man med en teaterföreställning, fars, operett eller opera-buffa:

sedermera öfvergår man till en lättare genre i samma mån som publikens

humör hinner stiga.

Varieténs rang har knappt något inflytande på olika klasser af publik.

De nöjesetablissement äro snart räknade, hvilka ej få åtnjuta äran af

besök från de högre samhällsklasserna. Officerare i uniform äro ingalunda

en sällsynt företeelse i en tredje klassens varieté. Herrar i frack röra sig

sida vid sida med borgerliga kavajer. Damer af värld sitta sida vid sida

Akvariums programvignett.

med damer tillhörande half-världen, och ingen generar sig för sällskapet.

Det är gemensam, för alla upplåten mark, där hvar och en likväl

respekterar de andras rättigheter.

Akvarium är troligen Petersburgs mest kända och mest besökta

vintervarieté.

Den är belägen vid Kamenno-Osstrowskij prospekt n:o io och äger

såväl teater som sommar- och vinterträdgård.

Endast relativt få kokotter lysa där med sin närvaro. För att

neutralisera denna olägenhet —- sedt från ägarnes synpunkt — beordras

artisterna att kvarstanna äfven sedan de uppträdt och slutat sina nummer

på aftonen. Kl. 3 slår det förlösande klockslaget, då de uppträdande —

antagligen med en suck af lättnad — få bege sig till sina hem.Musiken, ett ganska godt kapell, börjar klockan 7,30 em., men spelar

vanligen för tomma bord och stolar till kl. 10,30, då varietéföreställningen

tager sin början.

Den sal, som användes vintertid, är rymlig. Längs långsidorna af

densamma sträcka sig loger i tvenne våningar, och dit församlar sig den

mer distinguerade publiken. I själfva salen stå bord och stolar. På de

förstnämnda ligga hvita dukar, så att servering genast kan försiggå, om

publiken så önskar.

I allmänhet serveras kallsexor; mer sällan tar man in varma rätter.

Dessutom kan man på rekvisition erhålla hvilka spritvaror som hälst.

Akvariums sommarteater och trädgård.

Akvarium besökes mycket af familjer. Detta liksom Zoologiska

trädgården och Arkadia torde vara de hyggligaste ställena.

Som ett bevis på den valuta den besökande får af sitt besök, må

omnämnas, att man vanligen bjuder på 24 olika artister, hvarvid de

uppträdande utföra 1—3 nummer hvar.

Programmet innehåller en förteckning på de uppträdande, som hvar för

sig numreras hvarjämte följer en redogörelse för specialiteten. När

»artisten» framträder på estraden, hissas hans eller hennes nummer. På n:o

5 kan således följa n:o 20 osv.

I ett sådant samhälle som Petersburg är gifvet, att alla slags

varieté-krafter tagas i anspråk. De förnämsta lokalerna sky icke att engagera

äfven de dyraste förmågor. Konkurrensen är stor.

Ofta får man se artisterna på inbjudan slå sig ned vid familjeborden,

hvarvid man konverserar i all ärbarhet. Också är det väl orätt att skäraalla varietéartister öfver en kam. Många af dem hålla på sin värdighet

lika väl som andra yrkesutöfvare.

Vintertid är Akvarium nästan utan konkurrens. Den har distanserat

sina medtäflare.

Förutom teatern innefattar etablissementet en sommar- och en

vinterträdgård.

Varieténs karaktär växlar med årstiderna. Under det att vintertid alla

nöjen förläggas inomhus, blir friluftslifvet, sedan den varma årstiden in-

Entrén till Zoologiska trädgården.

trädt, ja redan under den första vårens tecken då sommarträdgårdens

grindar öppnas och man inbillar sig att det är varmt, allena rådande.

Oaktadt iskalla vindar svepa fram öfver Petersburgsslätten, strömma

skarorna till. Flyttlassen börja afgå till sommarbostäderna och samtidigt

leker man i sommarträdgården att det är slut med vintern.

Zoologiska trädgården är belägen på Petersburgskij Osstrow, i närheten

af Peter-Paulsfästningen. Mot en entré af 32 kopek får man beskåda ej

blott de zoologiska sevärdheterna utan ock njuta af åtskilliga

folkförlustelser.

Inom dess område finnes en sommarteater, där bloddrypande drama

utföras dels efter mer kända recept, Jules Verne, Conan Doyle o. dyl., dels

efter tillfällighetsförfattare. Endast den vildaste fantasi kan utleta descener, som utspelas, men brinnande skepp, röfvarbragder, mordscener

tilltala folket.

Platserna inom det åt teatern reserverade området betalas från några

kopek till ett par rubel, men dessutom tränges en gratispublik rundt

omkring barriären, och den har icke minst roligt åt de brokiga taflorna.

Konsertsalen, i hvilken mat- och spritservering pågår, består af en större

af trä uppförd byggnad med provisoriskt utseende. Kanske har den en

gång i tiden varit utställningslokal. Stockarna äro ohyflade och

öfver-dragna med hvit limfärg. Det luktar matos därinne, där publiken dock

förekommer i pluralitet.

I gångarna inom trädgården tränges en ström af promenerande.

Floden vältrar sig fram genom den öfvertäckta passagen mellan orkestern

och salen, men rörelsen stannar, då musikens toner börja ljuda.

Och en verkligt god musik är det. Att servera en dålig musik i

Petersburg, där 99 % af invånarne äro musikaliska, vore ett brott, som skulle

medföra sitt straff i form af uthvissling. Man skulle aldrig förlåta den

förmätne, som djärfdes utsätta åhörarne för en usel orkester.

Man får timtals, med den största njutning höra den väl dirigerade

orkestern framföra brottstycken ur de förnämsta tonverken, bland hvilka

nordiska kompositörer äro de, som kanske bäst tolkas.

Allt glömmes af den lyssnande hopen, medan man spelar. Sorlet

tystnar. Med andäktig min stannar den promenerande, paren trycka sig

närmare intill hvarandra, slamret på restaurangen dämpas.

Man vill konstnjuta.

Dirigenten är medveten om sin makt öfver ej blott sina underlydande

utan ock öfver publiken. Han är den öfverlägsne. Orkestermedlemmarne

äro ett med sina instrument. Hänförelsen lyser i deras blickar, i deras

anletsdrag, och detta smittar, så att publiken står som hypnotiserad.

Så är det öfverallt, där god musik presteras, och få länder äro väl så

lyckliga att äga musikalisk begåfning som Ryssland.

Och den, som har röst, kan förtjäna en förmögenhet, i synnerhet divorna,

af hvilka många likväl förskaffa sig biinkomster på ett mer lättvindigt sätt.

Ryssarnes musikaliska begåfning visar sig också i dansen.

Denna är icke en produkt af inlärda danssteg utan ett uttryck för

känslorna. Musiken inspirerar, lägger beslag på passion och fantasi, och dettadikterar den ryska dansen, så att den ömsom blir trånande, ömsom vild,

svartsjuk, bedjande, afvärjande, sinnlig. Dansen är ett uttryck för det sätt,

hvarpå musiken verkar.

Också har den en fascinerande förmåga, och publikens ögon följa med.

Det dansande paret förmår liksom orkestern att låta åskådarnes känslor

följa alla lidelsernas skalor, och man skrattar, jublar, klappar händerna,

ropar, tjuter, allt eftersom fntrycket verkar.

Musik och dans äro nationalnöjen, och deras karaktär är rysk, väl värd

att se, ty härigenom får man en bild af det ryska folket, kanske mer lätt

vunnen än årslånga studier annorstädes skulle förmått lämna.

På Zoologiska trädgården finnas tvenne orkestrar, en stor och en liten,

hvilka alternera med hvarandra.

Till skillnad från Akvarium har man här lagt an på nöjen, passande

för de bredare lagren, skjutbanor, vilddjur, amerikansk fotografering vid

elektriskt ljus, förevisande af jättar, dvärgar, feta damer o. dyl., kortligen

det är ett slags tivoli.

Men i detta paradis lurar en orm. Öfverallt synas varningar mot

fick-tjufvar uppslagna, ty af sådana finnas många, och här är ett ypperligt

operationsfält för dem, tjufvarnes marknad.

Moralen är olika öfver hela jorden. Hvad skandinaven tycker vara

omoraliskt, anser orientalen ofta för om ej just moraliskt så dock tillåtet.

Begreppen växla. Att stjäla frukt från ett träd i den inhägnade

trädgården i Sverige är ingen dödssynd: det skulle anses för ett vanligt

tjuf-pojkstreck. Toge man åter ett päron från ett af de vid vägen fritt

växande träden i Frankrike, blef man ansedd som tjuf.

Tjufveriet anses af Petersburgs lägsta befolkning för en förvärfskälla,

som alltid är förenad med risk, tack vare polis och lagar, men dock icke

som något strängt taget ohederligt.

Kurtis och litet ficktjufveri till nöje och nytta äro smått typiska för

dessa sommarträdgårdar.

Här stämmer man möte.

Gardisten har sitt rendez-vous med barnjungfrun eller köksan, studenten

med sin käresta, tschinovniken med familjeflickan, den gamle eller unge

rouén med kokotten. Det ligger en underström af tillåtet och otillåtetkärlekslif, hvilket pulserar starkare än annorstädes, äfven bland hetlefrade

fransmän, spanjorer eller italienare.

Bouffes, beläget vid Fontanka, är kanske den sommarträdgård, som mest

offrat åt Venus.

Entrén ser obetydlig ut, men kommer man väl in, upptäcker man en

ganska stor trädgård, med talrika gångar, växtgrupper och bersåer.

Midt framför restaurangen befinner sig den öppna sommarteatern. Inom

restauranglokalen, som består af ett par rum med glasverandor, befinner

sig varietén.

I denna uppträda endast damer. Man lägger ej så mycket vikt vid de

uppträdandes röster, som fastmer deras utseende och former. Publiken

Schyvalowa vid Bouffes.

samtalar oafbrutet, så att orkestermusik och sång dränkas i sorlet af röster,

men man använder ögat så mycket mer, under det att örat får träda i

bakgrunden.

Fram emot midnatt råder en oerhörd trängsel inom matsalarna. Bord

och stolar stå så tätt, att man med nöd kan bana sig väg emellan dem för

att komma till sin plats.

Mängden af kokotter är förvånande. De dyka upp från alla håll,

försvinna för ett ögonblick för att efter en stund åter visa sig. Klädseln är

mer än vanligt extravagant.

Om än demimonden vanligen går från den ena lokalen till den andra,

så synes dock Bouffes sommartid utöfva den största dragningskraften.Man spar icke på ljuseffekter. De elektriska båglamporna förvandla

omgifningen till ett feeri, dränka allt i ljus. Och midt i detta Fata

Morgana ljuda tonernas orgier från det rumäniska kapellet, darrar luften af

kvinnoskratt, fräcka eller klingande, och sången tonar från operett-teatern.

Intelligensen glömmer sin förbehållsamhet, byråkratien lägger bort de

stela formerna, alla föras in i samma brusande hvirfvel glömska af

bekymmer och sorger, lefvande endast nuet, en backanalisk fäst, i hvilken

sinnena råda öfver förnuftet.

Den, som med kallt blod kan åse detta, får också tillfälle att göra iakt-

Nemettis entré.

tagelser, hvilka äro långt mer värda och långt mer intressanta än om han

kastade sig in i den bullrande, uppsluppna glädjen som aktiv deltagare.

Bouffes är det ställe, där Backus och Venus firas mest i hela Petersburg.

Det är en halfbordell, men upplåten åt alla, ty dit församlar sig »Tout

Pétersbourg», både herrar och damer. Intet nattkafé i Berlin, ingen

»jar-din» i Paris kan mäta sig med Bouffes, när det gäller att lämna fritt

utlopp åt passionerna.

Den fransyska kokotten lefver för sitt yrke; den ryska lefver för att

lefva gladt, och hon finner medgörliga bundsförvanter i sina egna landsmän.

Det är en elementär kraft, som härskar inom Bouffes inhägnade

område, en kraft, som är mäktig till mycket ondt, lustarnas lössläppta

jakt-koppel.Man gör likväl åtskillnad mellan varietéerna och sommarträdgårdarna.

Nemetti, Novi ljetni sad (nya sommarteatern), Litterära teatern och

Kresstowskij äro nöjesetablissement, hvilka så godt som uteslutande äro

afsedda för herrar. Oaktadt sitt respektingifvande namn är den Litterära

teatern en de uppsluppna farsernas gynnare, och det förtäljes, att

polismyndigheterna här ganska ofta fått blanda sig i spelet.

I.ivadia.

Apollo är en 2:dra klass varieté, som dock lär rivalisera med Akvarium,

detta troligen emedan äfven den förra är öppen vintertid.

Livadia är likaledes allmänt besökt.

Olympia uppför till och med stora operetter.

Under det att de kontinentala världsstädernas varietéer hufvudsakligast

lefva på främlingarnes bekostnad, är det förnämligast ryssarne, som själfva

underhålla sina förlustelselokaler. Främlingarnes antal i Petersburg är ej

stort, men ändock tyckas nöjesställena bära sig förträffligt, och det är ju

naturligt med ryssarnes läggning för fästande.Folkets hus och folkträdgårdar.

(Narodni dom.)

Benämningen folkets hus för tanken på en lokal för arbetare, där

socialismen satt sitt bomärke. Men i Petersburg få inga dylika

institutioner florera, och »folkets hus» har också ett helt annat ändamål.

Det är en folkets egen förlustelselokal, kolossal till sin läggning,

storartad till sina tendenser, en prydnad för Petersburg.

Narodni dom.

Midt bland alla de bullrande folknöjena af mer eller mindre frivol art,

lyser Narodni dom som en oas i öknen. Man kommer dit, ser och

förvånas. Visserligen äro de ofantliga lokalerna fyllda till trängsel,

visserligen knuffas man hänsynslöst af soldater, arbetare och handtverkare, men

intresset hålles dock vid makt, och man förvånas öfver att de ryska

myndigheterna visat prof på ett så godt grepp, något så populariserande som

just detta folkets hus är.

Byggnaden är till sitt yttre palatslik.

Öfver ingången med sina tre ofantliga portar höjer sig ett kupoltorn,

liknande en kyrkas. Komplexet är utfördt i två våningar efter den sed-vanliga petersburgsmodellen, långa, raka linjer, pelare som sträcka sig en

våning högt och inramande fönstren.

Öfver entrén läses Narodni dom Imperator Nikolai II med stora

bok-stäfver.

Framför ingången börjar trängseln, och vi ställa oss i kön, som endast

långsamt kan avancera. Efter några minuter lyckas vi komma in i

vestibulen, som är af delad i olika af delningar medelst solida järnstaket.

Uniformsklädda vaktare uppbära inträdesafgiften, 10 kopek, och sedan

vi betalt vår tribut, inträda vi i förhallen.

Denna utvisar ett högt rum med järnkonstruktioner, hvilka göra ett

skelettartadt intryck. Käjsarens och käjsarinnans bilder i kroppsstorlek

träda oss till mötes, och vi hälsas af tonerna från konsertsalongen, som

stöter till alldeles bredvid oss till höger. På afstånd skymta vi en estrad,

och på denna hålla några akrobater på med sina konster, hälsade med

applåder af publiken, som är stående och fyller hvarje kvadratdecimeter

af rummet.

På ett tvärgalleri har en annan orkester tagit plats. Den spelar i detta

ögonblick en rysk nationaldans.

Vi träda in i konsertsalen, som i dag är upplåten till varieté.

Akrobaterna ha försvunnit och lämnat plats för ett par clowns. Dessa

efterträdas i sin ordning af en svensk nationalsångerska, klädd i

dal-kulledräkt.

Därpå följer en paus.

Allmänheten sätter sig i rörelse, och det skulle fordrats en jättes

krafter för att ej följa med. Eångsamt men metodiskt rör sig massan för att

så snart man kommit ut ur salen sprida sig uppåt gallerierna eller ute i

byfféerna.

Dessa bestå af långa bord, bakom hvilka man skymtar ett renligt kök,

där kockar och kokerskor röra sig i sina traditionella hvita dräkter och

mössor. Kopparkärl och hvitt porslin glänsa vid det elektriska ljuset,

och en aptitretande matdoft tränger ut. På diskarna står en samling

bakverk, smörgåsar, fat med korf, kött, kaviar, sardiner, halfva rökta laxar.

En smörgås med skinka, korf eller tunga kostar 5 kopek, med kaviar 10

kopek. Kall rostbiff betingar ett pris af 40, biffstek af 50 kopek.

Aminoff, Petersburg.Vid en förfrågan om prisen få vi svar, hvilka komma oss att förvånas

öfver prisbilligheten hos de utbjudna varorna.

På en af väggarna lyser ett plakat med decimeterhöga bokstäfver och

siffror. Vi nalkas nyfikna för att taga det i betraktande.

Det är en statistik och en säregen sådan.

Man har minutiöst noga räknat ut, huru mycket det kostar att förtära

en eller flera snapsar vodka för ett, fem, tio, intill tjugufem år, och

det är inga småsummor. Ett par arbetare studera plakatet, diskutera det

Konsertsalen i Narodni dom.

och skaka på hufvudet. Detta hade de ej drömt om. De slå sig ned vid

ett bord — och rekvirera in hvar sitt glas öl. Men på dessa följer

rekvisition af en snaps åt dem hvar.

Man kan ej med ens gå från gammal vana. De få likväl lång näsa, ty

spirituosa i denna form serveras ej.

Kvass (dricka) och te gå mest åt. Öfverallt stå de välkända teglasen

med sina metallhandtag. Man förtär teet med socker och citron, en

behaglig dryck.

De förorenade glasen spolas automatiskt i höga ställ.

Åter följa vi med strömmen i riktning mot teatern.Vi tränga oss fram till biljettluckan, ty vi måste skaffa oss biljetter för

att få tillträde.

Parkett kostar från 60 kopek (1,20 kr.) upp till 2,75 rubel (5,50 kr.)

Man upplyser oss om att priset sön- och helgdagar är hälften.

På teatern uppföres Faust.

En stor, ovanligt rymlig teatersalong öppnar sig för oss, sedan

dörrvakten lämnat oss rätt att passera. En vaktmästare skyndar fram för att

Narodni doms trädgård.

anvisa plats åt oss, och medan vi gå framåt genom den långa gången

mellan bänkarna, ha vi tid att taga sceneriet i betraktande.

Parketten är fylld endast till en tredjedel. De högre, vid sidorna

belägna gallerierna däremot äro till sista utrymmet abonnerade af en lifligt

intresserad publik, som står i rader. Åskådarne nästan hänga öfver

hvarandra. En stor del af dem består af studenter. »Intelligensen» samlas

här för att få en konstnjutning, och då något slår an, lägger man ej band

på sina sympatier.Midt under en duett kan man falla i handklappningar. Man ropar sig

hes af förtjusning, skriker sitt bis nästan för hvarje nummer. Det är en

barnslig, man vore frestad säga oskolad glädje.

Det är ett aftonnöje, som kostar de flesta mindre än 60 kopek.

Många af de uppträdande proftjänstgöra på Narodni doms scen för att

få inträde vid operan. Här utbildas de, och här sofras de, så att endast

de bästa krafterna komma att rekrytera Petersburgs, ja hvarför inte

Rysslands bästa scen. Också uppbjuda sångare och sångerskor sina bästa

krafter, och de få sin belöning i publikens okonstlade bifall, som är lika

intensivt som talrikt förekommande. Man fäster ej något afseende vid

att föreställningen störes.

De spelande rätta sig villigt efter publikens önskan att få höra om

solonumret eller duetten. Kapellmästaren ger tecken, och så tages biten

om en, två, kanske flera gånger. Körerna lämna åhörarne mer

oberörda.

Inom folkets hus uppföras dessutom konserter, gifvas

kinematograf-föreställningar och operetter.

Till Narodni dom hör en större trädgård med diverse förnöjelser i samma

stil som zoologiska trädgården. Äfven här finnas varningar mot

fick-tjufvar. Trädgården är delvis upplåten för servering.

Narodni dom är käjsarparets skapelse. Det är tsar Nikolai II och

hans gemål som låtit uppföra etablissementet för egna medel och som

garantera dess underhåll. Hela anläggningen är ideell och manar till

efterföljd. Det är i mångt och mycket en smakskola för folket.

Från trädgården skymtas baksidan af Peter Paulsfästningen.

Jämte Narodni dom finnas icke så få, för den lägre befolkningen

af-sedda trädgårdar.

I Tavaritski sad,"belägen i Dumans park, harman uppfört en folkteater,

som ger representationer från i maj till i september. Inträdet kostar io

kopek. Här serveras likaledes mat, men ej spirituosa.

Liknande förlustelseställen äro Jekateringovski Park, Steklanni Savod

och Petroffski Park samt Eden, en sommarteater för arbetare, belägen

vid Baltiska järnvägen.

Bröderna Nobel hafva för sin arbetarepersonal uppfört ett folkets hus

af än mer gedigen beskaffenhet än sistnämnda lokaler.Detta är nämligen afsedt ej blott för nöjen utan jämväl för nytta. De

bästa lärarekrafter hålla föreläsningar därstädes, och undervisning lämnas

i olika yrken, bland annat slöjd åt barn.

Här samlas arbetarne efter slutadt dagsarbete för att understundom

dansa, understundom njuta af musik eller bildande undervisning, en

institution, ensam i sitt slag och stödd på nobelsk generositet.Marinskij teater.

Skådespelarkonst och teatrar.

» V öfrigt underhåller hofvet en större italiensk opera med musik och

I dans, en rysk och en fransk skådespelartrupp, hvilka samtliga gifva

sina föreställningar i det käjserliga slottets hofteater», skrifver tysken J.

G. Georgi från Petersburg för mer än ett sekel tillbaka, nämligen år 1790.

Han bifogar den upplysning, att år 1723 genomgick teaterväsendet en

reformering i en välbehöflig riktning samt att käjsarinnan lät ombygga den

s. k. engelska teatern vid Letnij Sad.

Det ryska teaterväsendet har således gamla anor. Inträdesafgiften

varierade i slutet på 1700-talet mellan lJ2 till 1 rubel. Äfven funnos då

loger för de förnämare. Käjsarinnan lämnade ett underhåll, som uppgick

till 360,000 kronor.

Man gaf år 1790 sex föreställningar i veckan, 3 ryska, 2 franska och

en tysk.

Den italienska operan ägde två kapellmästare, 4 italienska sångare, 3

italienska och flera ryska sångerskor.För baletten stod en balettmästare, som hade 5 solodansörer och

dansöser och 16 par figuranter under sig.

Den dramatiska truppen bjöd på 12 skådespelare och 6 skådespelarinnor.

Namnen Aufresne, Floridor, Delgio, Huis, Fiala voro då vidt beryktade.

Dessutom florerade i Petersburg flera privata sällskap såsom Mattei,

hvilken spelade på kadettkårens teater och Pachet, som uppförde lust- och

sorgskådespel med en trupp af icke vanlig sammansättning. Den bestod

nämligen af barn i en ålder mellan 5 till 12 år.

1788 skapades en tysk amatörteater.

Vid denna tid sammanblandade man likväl teaterväsendet med

förströelser af mindre konstnärlig art. Mellan de ordinarie skådespelarne och

fysikaliska och andra taskspelare stodo de ambulatoriska

skådespelarsäll-skaperna. I samma andedrag omnämnas ekvilibrister, snabblöpare, starka

karlar, jättar, konstryttare, »folk med lejon och andra sällsynta djur»,

dresserade hästar, fyrverkare m. m.

År 1751 bildades »den käjserliga jaktmusiken», en slags lefvande orgel.

För hvarje ton fanns ett jakthorn, som hade en längd intill 10 fot. De

längsta upplades på ställningar, då de voro för svåra att hållas. Till 3

oktaver användes till en början 37 jägarhorn men antalet ökades till 60.Hvarje hornblåsare hade blott en not, och på notbladet stodo således

för det mesta paustecken. Det fordrade stor påpasslighet hos de blåsande,

men icke desto mindre syntes man ha varit nöjd med resultatet.

Det var öfverjägmästare Narischkin, som uppfann det originella kapellet,

som för öfrigt dirigerades af hofmusikern Maresch.

Baler och maskerader försiggingo på Kammeny Osstrow, i

Anitschkow-palatset, på teatrarna och i käjserliga slotten.

Början af 1900-talet har att uppvisa en helt annan tafla. Utvecklingens

lag har verkat äfven inom skådespelarkonstens område.

Figner. Kosa.

Petersburg har 3 käjserliga teatrar att uppvisa: Maria-, Alexandra- och

Michaelteatrarna.

Dessutom må nämnas italienska och ryska operan, Malji (Lilla) teatern,

Nya-, Panajewskij- och Passageteatrarna, Wassili-Osstrowskij- och

Palme-teatrarna, Peterburgski Teatr Krassowa, Teatr Pharse, Newskij Pharse och

Théatre moderne.

Marinskij Teatr (Mariateatern) är otvifvelaktigt den förnämsta. Den

öppnas i slutet af augusti, och speltiden varar till början af maj (gamla

stilen, som ligger 13 dagar efter vår vanliga).

Föreställningarna börja på olika tid, vanligen mellan kl. 7—8 på

aftonen. Oaktadt de höga priserna är salongen i regel öfverfylld till sista

plats.Vid förköp, hvilket alltid bör användas, ty eljest lär man endast

undantagsvis erhålla plats, uppgå priserna vid 1 radens loger till 19,40 rubel

vid operarepresentationer; vid balett 16,40 rubel. 2 radens loger betinga

pris af respektive 11,70 och 13,90 rubel, 3 radens 8,95 och 10,60 rubel,

4 radens 5,85—6,95 rubel.

Parkettbiljetterna variera mellan 2,30 till 6,70 rubel.

Vid beneficeföreställningar höjas priserna ansenligt utöfver ofvan angifna.

Salongen rymmer ungefär 2,000 personer. De flesta platserna äro re-

Lipskovskaja.

dan på förhand abonnerade, så att det möter icke så få svårigheter för

en främling att få inträde. Man kan få vänta i veckor, innan man

lyckas få biljett.

Representationerna äro goda.

Man uppför under sista tiden med förkärlek ryska operor såsom

Piko-vaja dama af Tchaikowski, Schisen sat Sara (lifvet för tsaren) af Glinka,

Russlan y ludmila af Puschkin och Glinka, Roussalka af Rimski Korsakov.

Personalen är den bästa.

Figner anses för en stor kapacitet. Hon åtnjuter publikens gunst i

hög grad och anses vara en attraktion.Kosa har senaste tiden uppträdt företrädesvis i Wagneroperor, ehuru

detta ej är hennes specialitet. Hon är väl skolad.

Lipskovskaja är relativt ny vid Mariateatern. Hon anses för en god

förmåga med ytterligare utvecklingsmöjligheter, och sedan 1907 har hon

erhållit platser bland de mer bemärkta sångerskorna. Hennes utseende

är tilldragande, och hennes uppträdande verkar sympatiskt.

Jerschof är hjältetenor med Wagnerroller som specialitet. Hans stämma

är vacker och klangfull, hans spel präglas af allvar.

Jerschof f.

Bragin.

Bragin uppträder i lättare genre. Hans glansroller ligga säkerligen inom

detta område.

Tartakovs stämma synes senaste tid kommit något på retur. Han är

baryton. Han anses för en mycket samvetsgrann skådespelare.

Labinski är lyrisk tenor. Hans stämma är ej stark, men han behandlar

den väl. Särskildt vet han att tolka ryska sånger. Hans glansroll är

Lenski i Eugen Onegin.

Davidoff står högt i gunst för sitt sätt att föredraga zigenareromanser,

modet för dagen.

Figner har ej samma klang i stämman som för ett par år sedan. Han

ger gästroller. Hans spel är elegant och medryckande.Den ryska operan har många rivaler och kan ej anses enastående, men

baletten intar utan gensägelse den första platsen, är utan konkurrens.

London, Paris, Berlin, Wien — alla stå efter.

Peter den store öppnade terem, det ryska haremet, för kvinnorna, och

därmed trädde dansen fram. Dansen, plesanije och tangowanije, utgör

numera ett allmänt folknöje.

I.abinski,

Urgamla äro duf- och kosackdanserna — golubez och

kasatschok-danserna. Den förstnämda är mjuk och till sin sammansättning en ren

pantomim. Händer, ansikte, bål, ben röra sig på ett talande sätt, tolkande

kärlek, afsky, eftergifvenhet, nedslagenhet, glädje.

Kosackdansen är burlesk och mycket ansträngande.

Baletten är likväl ej en Peters utan en Katarinas skapelse. Hon

förmådde dansören Erneste och dansösen Juliette i Paris att flytta öfver till

Petersburg, och därmed var grundvalen till den ryska baletten lagd.Man skydde inga medel för att åstadkomma en första, praktfull

uppsättning. Förslagen underkastades käjsarinnan, hvilken utvalde »Den

glänsande falkfjädern», ett feeri, hvars framgång blef obestridd och med

ens populariserade allt hvad balett hette.

Käjsarinnan Anna Iwanowna utvecklade ytterligare baletten och tvang

med maktspråk hofdamerna att deltaga i densamma. På hennes initiativ

anlades 1739 den käjserliga balettskolan under ledning af hofbalettmästare

Lande. Hit sändes aristokratiens och hofstatens söner och döttrar för att

erhålla grace och mjukhet i kroppen och dess rörelser.

Davidoff.

Trefilowa.

Om således den käjserliga balettskolan i sin upprinnelse varit en

privilegierad institution, förbehållen de högre klasserna, har en betydande

förändring ägt rum.

Våra dagars balettskola i Petersburg är ett slags pensionat för unga

flickor, i hvilket de undervisas ej blott i dans utan ock i många

humanistiska ämnen. Det är helt enkelt en skola, i hvilken dock dansen

utgör hufvudämnet.

Balettskolan omhuldas särdeles väl af hofvet med käjsarparet i spetsen.

Man gör från detta håll allt möjligt för att bereda de unga flickorna nytta

och nöje, ja, man lånar till och med ut hofekipagen till dem för att vid

vissa tillfällen göra utfärder till öarna eller omgifningarna.429

Gammal tradition lämnar pensionärerna alla en adelsfrökens privilegier.

Eleven kan utan fruktan för att tillbakasättas uppträda i societeten, där

hon umgås som en gelike. Hennes bildning försvarar också en dylik

plats, och hennes moral öfvervakas på det strängaste. Också är det icke

sällsynt, att de unga damerna ingå förmånliga giftermål utan att detta

betraktas som en mesallians.

Betecknande för ryssarnes syn på tingen är likväl, att storfurstarne och

Kjakscht.

den högsta aristokratien oftast rekrytera sina mätresser ur baletten, ej ur

balettelevkåren. Detta är höjdpunkten af chic, men kostar otroliga summor.

Ett gage på 300,000 rubel om året kan förekomma. Många ruinera

sig på kuppen.

Som elever äro de unga damerna emellertid okränkbara.

En afton vid baletten är väl värd att se. Den, som endast skådat en

vanlig balett i någon af Västerlandets städer, blir förvånad och angenämt

öfverraskad. Här erbjudes något alldeles nytt, något så graciöst och

fullkomligt, att man gör sig frågor, om detta verkligen är människovarelser,

som sväfva omkring på tiljorna.Hvarje, äfven den minsta rörelse, har ett säreget behag. Man tjusas

och följes med, ty detta är en ny slags konst, som tilltalar och rent af

på ett andligt sätt, något öfversinnligt.

Om man hyser en lumpen känsla vid ett dylikt tillfälle, så är det afund,

afund att vi äro förvägrade att på våra nationella scener uppställa något

liknande den ryska baletten.

Utan konkurrens.

Karsawiaa.

Stjärnor af första rang är Pawlowa, Kjakscht, Kschesinskaja, Trefilowa

och Karsawina.

Kschesinskaja är den kanske mest bekanta. Hon hade en särdeles hög

tillbedjare, som till och med ville gifta sig med henne. Hennes namn

är mycket bekant inom societeten.

Hon är en skönhet af rang, med smidig, elegant figur, typen för en

ryska af det vackrare slaget.

Kjakscht är ganska ny på scenen, men har redan förvärfvat sig

popularitet.Bland mer kända baletter må nämnas Kavalleristernas strid, balett i en

akt af Marius Petipa med musik af Arnsheimer, Svandammen af samma

arrangör med musik af Tchaikowski, Pachita, spansk balett i 3 akter af

Fouché och Marsiller, musik af Delvedez och Menkus, Coppelia, 2-akts

balett af Nuitter och Saint-Leon, musik af Delibes, Giselle af Saint-Georges

och Coraly med musik af Adam.

Dessutom utföras gopak och andra lillryska danser, krakoviak, pas de

deux, matrosdans, mazurkor, valse en sourdine m. fl.

Salongen, som ombyggdes för något öfver ett tiotal år tillbaka, är

hållen i hvitt, blått och guld. Den käjserliga logen befinner sig i fonden.

Kschesinskaja.

Alexandnnskij teater är afsedd för ryska drama och lustspel.

Förköps-priserna uppgå för 1 radens loger till 11,60 å i3,8o; 4 radens loger kosta

5,80—7,20 rubel, parkett 2,50—4,50 rubel.

Det ryska dramat är af relativt ungt datum, och utgör på sätt och vis

ett plagiat, hvarvid man tagit starkt intryck från Frankrike. Det börjar

under Katarinas tid. Formen är då pseudoklassisk. Till en början

märktes mycken stelhet och onatur; numera har man lyckats åstadkomma

alster, hvilka verka realistiska intill öfverdrift.

Från den pseudoklassiska formen öfvergick man till en skildring af

sällskapslifvet, dess seder och oseder för att sedan slå sig på

kulturkomedier ur de borgerliga klasserna, i enlighet med det då i Europa

rådande schemat.Det realistiska har till sist ingått allians med det symbolistiska, hvilket

för tillfället är det mest modärna.

Man »slukar» Ibsen.

Under första hälften af föregående århundrade var Motschalow, död

1848, den mest bemärkta af alla skådespelare. Hans teknik var mästerlig

och grundläggande för en skola, som ännu har anhängare bland Peters-

Jorieff.

burgs dramatiska skådespelare. Hos honom låg en väldig naturkraft med

lidelsefulla utbrott och af stark verkan, som Ibsentolkarne på scenen ännu

med fördel begagna sig af.

Schtschepkin var lifegen, men hans konstnärstemperament banade för

honom vägen uppåt. Hans fält var till en början det klassiskt-franska,

men han slog sig äfven på den rysk-nationella karaktären, således banande

väg för den realistiska, ryska skolan, som också hyllas af våra dagars

Petersburg.Om en Gribojedow skildrade salongerna och en Gogol ämbetsmännen

vände sig Ostrowski till småhandlare och småborgare. Han framdrog

deras egendomligheter, seder och bruk och skapade däraf tragiska

situationer. Den ryske köpmannen med sin mellanställning mellan de lägsta

och de bildade klasserna, med sin ofta själfförvärfvade egendom, hvars

ursprung ej alltid var så hederlig, med sina patriarkaliska lefnadssätt, var

ett tacksamt ämne.

Det ryska dramat har haft svårigheter att bana sig väg till

Västerlandet. Så försökte 1899 Ssawina, den beryktade aktrisen från

Alexandra-teatern, att i Berlin ge en bild af ryskt konstnärskap, men utan

nämnvärd framgång.

Bättre lyckades det då ett sällskap från Moskwa. 1906 uppfördes några

af Tolstois verk, och numera anses det ryska dramat ju för fullt

jämförligt med andra länders, äfven de bästa. Namn sådana som Tolstoi,

Tur-genjevv och Gorki äro världsbekanta.

Amino ff, Petersburg.

Warlamoff.Alexandrateatern är en nationell scen. Den representerar Petersburgs

smak för den realistisk-naturalistiska och den symbolistiska genren.

War-lamoff, Davidoff, Strelskaja, äro kända namn, hvilkas innehafvare åtnjuta

konstnärsrykte.

Jorieff är yngre, men besitter talang. Han beundras mycket af

ungdomen, som i honom ser sitt ideal förverkligadt.

Warlamoff är komiker, och hans fack utgöres företrädesvis af gubb-

Germanowa.

roller. Med osviklig säkerhet tolkar han ryska typer, enkannerligen

kulturroller. Han tillhör den äldre skolan med sin breda komik.

På publiken slår han särskildt an, och de gånger han ej mötes med

applåder redan vid sin första entré äro lätt räknade.

Man har för någon tid tillbaka förvärfvat en ny talang, en ingenue,

Ssabina.

Alexandrateaterns repertoar omfattar ryska komedier och klassiska verk

men också öfversättningar: Ibsen, Strindberg, Knut Hamsun. Tolstois

historiska drama i stiliserad gestalt komma till ett uppförande, som ärkaraktäristiskt för ryssarne både hvad själfva verket beträffar och dess

utförande på tiljorna.

Mest bekant torde hans trilogi vara. Denna börjar med att skildra

Iwan den förskräckliges sista lefnadsår (1584), fortsätter med hans son

Feodor och slutar med Boris Godunow, inkräktaren.

Katchaloff.

»Iwan den förskräckliges död» skattas som ett dramatiskt verk af hög

rang. Tsaren vill afsäga sig kronan, men förmås af duman på Godunows

råd att icke fullfölja sin föresats. Han öfverhopar sin gunstling med

nådebevis, men snart återfaller tsaren i sina forna anfall af raseri och

mordlust. Godunow beslutar därför att uppväcka folkets hat mot monarken.

Iwan får till slut dagen för sin död sig förespådd. Han sitter vid

schackbordet och hånar förutsägelsen, enär han känner sig frisk och kry. Go-dunow retar honom emellertid till vrede, och under utbrottet faller tsaren

ned och dör.

Den andra delen af trilogien bär namnet »Tsar Fedor Iwanowitsch»,

den svage härskaren, under hvilkens regering olika partier söndrade land

och folk. Tolstoi här har nedlagt känslor hos folket, hvilka äro analoga

med de nu rådande, men påvisar också den obevekliga konsekvensen i

föregående tiders handlingar, hvilka bära frukt århundraden efteråt.

Lina Cavalieri.

Den svage Fedor, som ej kan fatta ett beslut, blir en lekboll än för den

ena, än för den andra.

Af stor dramatisk effekt är försoningsscenen mellan den tappre

Schin-skij och den diplomatiske Godunow, bojarernas hälsning, där de trenne

gånger kasta sig med pannan mot jorden, det skygga inträdet af

köpmännen.

Bland andra ryska stycken må nämnas onkel Wauja, ett folkskådespel,

samt Nattasylen af Gorki och Tre systrar af Tschechow, Fadern af

Strindberg och En folkfiende af Ibsen.

Teatern, som är hållen i rödt och guld, anlades under Katarina II:s

tid.Michaelteatern (Michailowskij teatr) ger drama. Den kar käjserlig loge,

är hållen i hvitt och guld och har 5 rader. En äldre plafondmålning gör

sig genast bemärkt.

Det är Ibsenafton. Publiken ombedes att ej applådera för att ej störa

intrycket. Öfver salongen ligger spänning och intresse, publiken synes

vara vald.

Mattia Battistini.

Ridån går upp för första akten. Man spelar Brand. Scenen är

arrangerad till en tafla. Hela scenöppningen täckes af en mörk bred ram, hvars

nedre del är snedskuren och har buktiga, oregelbundna linjer. Härigenom

framträder scenen mycket skarpt; effekten är förvånansvärd.

De uppträdande spela med stark kolorit. Det ligger patos i stämman,

något mystiskt, som gör, att man tycker att Ibsentolkningen är den rätta,

en gåta, som aldrig löses fullständigt.Katchalow spelar Brandt, Germanowa Agnes. Man måste förvåna sig

öfver den smidighet, hvarmed de ryska skådespelarne följa styckets

karaktär, den intelligens de visa i uppfattningen. Man tvingas erkänna, att

den ryska skådespelarkonsten följt väl med sin tid.

Den italienska och ryska operan har mer kosmopolitisk karaktär. Man

spelar Faust, Carmen, Trubaduren m. fl. operor under medverkan af de

bästa utländska krafter. Tåtom oss kasta en blick på artisterna därstädes

1908, hvilket låter oss uppfatta sällskapets sammansättning

Teatern står under direktion af Carlo Guidi, den italienska operans

kraftige representant.

Raissowa.

Bland damerna torde fru Sigrid Arnoldsson för oss svenskar vara mest

bekant.

Svenska till födseln har hon blifvit mottagen med öppna armar i

Petersburg, och från att där ha spelat gästroller synes hon nu ha erhållit

stadigvarande engagemang.

Olympia Boronat, född i Genua, är gift med en rysk grefve Rjevouski,

tillhörande den polska högaristokratien. Hon äger stark och omfångsrik

stämma. Hon kallas »den ryska Patti».

Tina Cavalieri har flera år vistats i Petersburg och åtnjuter världsrykte.

Hennes gästroller i Amerika väckte furor. Som ett bevis på huru

omtyckt hon är må nämnas, att hon samtidigt kan hafva ända till ett tiotal

engagemanger, hvilka följa i tur efter hvarandra. Sålunda uppträder honsju månader i Amerika, två månader i Petersburg, en månad på

Covent-Garden i London, en månad på operan i Paris.

Hennes talang är lika stor som hennes skönhet.

Hon sjunger med en grace, som ej kan beskrifvas, och det är just detta

behag, som tar publiken med storm, ty hennes stämma räcker ej alltid till.

Rosina Storchio har skapat La Traviata säger man i Petersburg. Bland

hennes öfriga roller må nämnas Santuzza i Cavalleria Rusticana, Zerlina

i Figaros bröllop, Mimi i Bohéme.

Wjelschewa.

Bland den manliga personalen åtnjuter Mattia Battistini kanske den

största populariteten.

Andra kända namn äro Nani, Navarrini och Sabinoff.

Det italienska sällskapet disponerar ingen egen lokal, utan hyr sådan.

Vanligen håller man sig till Musikaliska akademien eller

Konstnärsförbundets teater.

Nya teatern vid Moika 61 (Novi teatr) är äfvenledes afsedd för drama.

Teatr Passage är en liten salong, rymmande 600 personer. Kndast en

rad finnes. Den anlades 1905, har bekväma, stoppade fåtöljer.

Parkettbiljetter kosta 3,60 rubel.Man uppför där pjäser af lättare innehåll, exempelvis bofpjäsen

Rjedkaja parotschka, ett sällsynt par.

En dragningskraft, som understundom anlitas för gästroller, är Raissowa.

Hennes specialitet utgöres af ryska sånger, bland andra Troikavisan, som

är äkta rysk och medryckande.

Samma är förhållandet med Wjelschewa. Hon har gjort karriär. Från

att ha varit tjänsteflicka har hon svingat sig upp till sångerska af rang.

Hon sjungar romanser, men också lättare, vågade bitar. Sin första

utbildning erhöll hon på Akvarium.

Kommissarschewslcaja.

Hennes nuvarande käpphäst är zigenaresånger.

Kommissarschewskaja har öppnat egen teater vid Offizerskaja, Teatr

Kommissarschewskij.

Man uppför där idel modärna stycken, och truppen anses af kännare

öfverglänsa de officiella scenernas sällskap.

Spelsättet är dekadantiskt.

Hon själf spelar nervöst, spelar på sina nerver. Nora i ett Dockhem

är hennes glansroll. Med stor förkärlek utväljer hon Ibsenpjäser, men också

Gorkis drama. Det är en petersburgisk »intim teater».Ett franskt sällskap uppträder tre gånger i veckan på Theåtre Michel.

Numera äro de franska skådespelen och komedierna ej så modärna, sedan

man förändrat smakriktning.

Derval, Kemm och Molga äro välkända namn

inom den franska komedien.

Farser af alla grader spelas i Theåtre Pharse

i bröderna Elisieffs hus, vid Panajewskij teatr

m. m.

Palmeteatern är en tysk teater, där endast

tyska stycken komma till uppförande.

Konservatoriet är afsedt för symfonikonserter.

Sådana ha arrangerats på föranstaltande af furst

Scheremetieff och till fabulöst billiga priser (fr. 20 kopek till 1,25 rubel).

Fursten, som håller sig själf med orkester, använder inkomsten

uteslutande till välgörande ändamål.

Konservatoriet.

Dylika symfonikonserter hållas dessutom i Svenska kyrkan och Stora

Adelssalen.

Teatrarna ha sin egen tidning, som utkommer dagligen. Den heter

Obosrjänie teatrow och innehåller allt teaternytt äfvensom recensioner

och annonser.Cirkus Ciniselli.

Cirkus Ciniselli är ensam i sitt slag i Petersburg. Den har intet

an-raärkningsvärdt att uppvisa, utan liknar det stora flertalet af sina

konkurrenter.Koleraspöket.

EN lägre folkklassen i Ryssland älskar smutsen. Man tycker, att

den skänker hemtrefnad, och man är van vid deti sen urminnes

En rysk tidning skref på sin tid: »vi äro så vana vid smuts, att många

gå ända därhän att betvifla om någon nytta vunnes genom att låta den

försvinna.»

Begreppet är inympadt, och underligt är det väl ej häller, då smutsen

så att säga legaliseras och detta af personer, hvilkas omdöme gäller

mycket hos den lägre befolkningen.

»Den profet, som senast uppstått i landet, grefve Leo Tolstoi», skrifver

Lanin, »är fullkomligt öfverens med den förste profeten i att upphöja

orenlighet till ett sakramentalt bruk genom att skänka den filosofiens

gillande och religionens helgelse.»

Samma författare bifogar den upplysning, att en af Tolstois mest

aktningsvärda lärjungar efter flera fåfänga varningar afskedades från sin

anställning i en butik i Petersburg, emedan han formligen förpestade

rummet och dref bort såväl kunder som kamrater genom sitt våldförande mot

personlig hygien.

Smutsen är inrotad, ett nationellt drag, och den sträcker sig långt

utanför det europeiska Ryssland. Den följer karavanvägarna till Indien och

utgör ett ständigt hot mot Europa, ty koleran följer samma väg och

erhåller en riklig näring i den för sjukdomar så gynnsamma jordmånen.

Den stora, petersburgska allmänheten, de lägre samhällslagren, ha föga

eller ingen aning om, att smuts och orenlighet befordra den hemska

tider.farsoten. Ordet smitta förstås ej, utan man tillskrifver den helt andra

orsaker — onda makters inflytande.

Och dock är det så, att allvarliga försök ha gjorts att öfvertyga den

okunniga massan om sjukdomens verkliga orsaker. Allt strandar mot

fördomar och plägseder.

Arbetarefamiljen äter ur samma fat, dricker ur samma mugg.

Kyssandet äger rum i tid och otid. Man kysser de sjuka och dem, som dött i

Maria Magdalenasjukhuset, där fattiga kostnadsfritt erhälla värd.

smittosamma sjukdomar, man kysser samma ikonbild, som den

kolera-smittade eller syfilitiske ögonblicket förut vidrört med sina läppar.

En vanlig människa skulle vämjas därvid: ryssens religiösa åskådning

och vanorna från far och farfars tid göra, att detta faller sig naturligt

för honom.

»Har bog (gud) en gång föresatt sig, att kolera bryter ut, hjälper intet,

ej ens de noggrannaste hygieniska åtgärder», resonnerar muschiken. Alla

läkare i hela världen stå rådlösa: de enda hjälparne äro helgonen och

fromma människors böner, ja, man går understundom så långt, att man

anser det hädiskt att genom människopåfunder söka sätta sig emot den

gudomliga viljan.

Lägg därtill att såväl barn som äldre vanligen äro undernärda, finner

man många förklaringsgrunder till att koleran får fast fot i Petersburg;

man rent af förvånas öfver, att den ej gjort större skada.Epidemien 1908 bortryckte 29 % af de insjuknade offrens antal. Att

ej flera skattade åt förgängelsen berodde på myndigheternas kraftiga

ingripande.

Oaktadt alla varningar under sommaren inträdde epidemien

oför-beredt.

Vi aflägga ett besök i ett hus, beläget i ett af fabrikskvarteren.

Gatan är smal, och luftväxlingen dålig. Husen stå så tätt intill

hvarandra, att solen ej kan tränga ned. Detta jämte fukt och orenlighet göra

gatstenarna slippriga, riktiga pesthärdar. Husen äro hopträngda, ofta af

trä, halfruttna, rummen äro små, och fönstren öppnas sällan eller aldrig.

Utanför leka barnen i rännstenarna. Det har nyss regnat; och vattnet,

ett stinkande, smutsgult vatten forsar nedåt kanalen, förande skal,

mat-affall och gamla trasbylten med sig. Här roa de små sig med att plumsa

och uppfiska de rariteter, som komma seglande.

Vi gå in genom porten. När denna öppnas, träder en stank oss

tillmötes, hvilken gör oss benägna att vända om, medan det ännu är tid.

Låtom oss dock gå modigt på!

I korridoren stöta vi på folk.

Ett par karlar ha lagt sig bredvid dörren på någonting, som vi gissa

oss till skall föreställa madrasser. De snarka trots springet och

smällandet af dörrar.

Ty vi ha trädt in i en hyreskasärn, som är öfverfylld af folk.

Bredvid karlarne stå en barnvagn och ett par stolar, uppå hvilka man

upptrafvat diverse bylten. Längs korridoren går en hylla. Äfven där

förvaras effekter i brokig oordning.

Utan att fråga om lof öppna vi närmaste dörr. Klockan är 1f,2 8, och

alla ha kommit hem från sitt arbete. Det lilla rummet är öfverfylldt af

människor, som pladdra, men tystna vid vårt inträde.

Man undrar troligen hvad vi vilja.

I rummet, hvars längd uppgår till 5 och bredd till 4x/2 meter befinna

sig 6 fullvuxna personer och 3 barn. Sängarnas antal är tre. I ett hörn

stå två kistor, och de äro afsedda att tjänstgöra som liggplatser åt

barnen. De fullvuxna ligga två i hvarje säng, och två af dessa stå tätt

intill hvarandra.446

Under sängarna äro klädesbylten instufvade, på väggarna hänga trasiga,

illaluktande klädespersedlar, och öfverallt stå skodon, de flesta knappast

användbara.

På en hylla synes en låda. I denna ligger ett dibarn och suger på en

napp af smutsigt linne. Med stora ögon stirrar den lilla varelsen på

oss. Han ser brådmogen ut: kinderna ha ingen rundning, händerna inga

valkar, en liten stackare dömd att plågas och detta af den värsta plågan

af alla hungern — redan vid inträdet i lifvet.

Intet ljus, ingen luft, intet som kan mildra de arma människornas

tillvaro.

Jämför detta med andra arbetare, hvilka klaga öfver sin lott. Och dock

sitta många af de klagande med elektriskt ljus och försaka inte

varmrätter till frukost, middag och kväll.

I rummet bredvid tjuta ett par barn af hunger. Modern grälar för att

få dem tysta, och fadern svär därför att han icke får sofva, fastän han

skall ut tidigt i morgon och arbeta.

Från gården kännes en kloakstank, som är vedervärdig, och den har

bitit sig fast vid hvarje persedel. Äfven om man kunde öppna rummets

enda fönster, skulle luften ej bli renare, snarare tvärtom.

Vi skänka några slantar, hvilka emottagas med glupsk begärlighet.

Innan vi gått, räknar man dem och grälar om dem.

Vid dörren står kvinnan från rummet bredvid. Hon har hört hvad

som försiggått därinne genom den tunna brädväggen, och hon vädrar

här ett tillfälle att få en oförmodad inkomst. En smutsig hand

fram-sträckes och tar emot allmosan, och under tiden stå barnen bakom och

hålla krampaktigt fast i hennes klänning, med giriga blickar granskande

slantarna, som kanske skola förvandlas till bröd — eller vodka.

Gården, hvarifrån kloaklukten utgått, är ett veritabelt snuskhål.

Vattenledning, hvarmed man möjligen kunnat bortspola det värsta, saknas.

Man hämtar sitt vattenbehof från Newa.

Vid de fyra största laboratorierna i Petersburg verkställdes 1908

undersökningar af newavattuet två gånger i veckan. Profven gällde såväl

filtre-radt som vanligt vatten, och det visade att kolerabaciller alltid förekommo

och i ansenliga kvantiteter. Denna oerhörda spridning har endast en

an-taglig förklaring — bristen på ordentliga kloakledningar i just de försmittan mest utsatta stadsdelarna, hvarigenom föroreningar kommo ut i

kanalerna för att sedermera spridas ut öfver alla

vattenkommunikationerna.

En annan betänklig åtgärd ligger däruti att vattenledningen är belägen

utåt Finska viken, dvs. dit all oreulighet från staden flyter. Där

filtreras vattnet visserligen för att uppumpas, men detta är ej tillfyllest, i

synnerhet som filtren äro långt ifrån förstklassiga.

Det icke filtrerade vattnet användes nu i dessa

kvarter, som sakna vattenledningar. Sannolikheten

af farsotens härjningar ökas således, och så mycket

betänkligare blir det också, då arbetarne dricka

vattnet okokt.

Sedan åratal tillbaka har man sökt råda bot för

det usla vattnet. En kommitté har undersökt

möjligheterna af att få vatten från Eadogasjön.

Man har fått en kostnadsberäkning, som uppgår

till 50 millioner kronor. Arbetet beräknas taga en

tid af 5 år i anspråk.

På gården ligger affall från köket bredvid de

ytterligt primitiva bekvämlighetsanstalterna, hvilka trotsa

all beskrifning i sin osnygghet och brist på ens de

enklaste, hygieniska åtgäider. Blygsamhetskänslan

borde ha förbjudit användandet af något sådant.

I denna smutshög, som kallas för "bakgård,

frodas utan tvifvel baciller i legio. Undersökningar

ha gifvit vid handen, att gatsmutsen tack vare öfverspolningar med

kolera-bemängdt vatten uppfångat smittämnet: hvad skola icke dessa härdar

göra då?

Till en början togo myndigheterna epidemien mindre allvarligt. När

faran ökades, fick vetenskapen ett ord med i laget.

Prof måste insändas vid alla misstänkta fall.

Ingen tilläts att lämna epidemisjukhusen, förr än upprepade

undersökningar visat, att han var kolerafri.

Matvarorna äro ej häller af den beskaffenhet, att de utesluta tanken på

dem som smittoöfverförare.

Oi

K vassförsäljare.I dessa de fattigas stadsdelar utbjudas de ofta på smutsiga bord i

salustånden. Födan verkar icke ren, ej häller frisk. Man känner äckel blott

vid att betrakta den, och hvarje spår af möjligen kvarlefvande illusion

försvinner, då man luktar på den. Må man också betänka, att dessa

födoämnen slukas halfråa, anrättade i smittförande vatten och i stora

kvantiteter.

Kvassen, den vanliga drycken, tillredes i bryggerier, hvilkas brist på

renlighet är förvånansvärd.

En förpestad kanal.

L,anin beskrifver följande episod.

»På heta kvalmiga dagar, efter en procession eller annan religiös

eller samhällig högtid förtäras ofantliga massor af kvass, och så snart

krusen äro tömda, rusa gatpojkarne (hvilka tjänstgöra som försäljare) bort

för att på nytt fylla dem, så hastigt att de nästan tyckas tillverka

kvassen, medan de springa ... Tre små pojkar stodo på bron vid stränderna

af floden, där smutsiga kläder tvättas och klappas; bredvid dem stodo

deras tomma krus. En af pojkarna tog ur barmen på sin blus ett par

apelsiner, skar af några skifvor och släppte dem i kruset. De återstående

skifvorna kramade han då och då med sina smutsiga fingrar, strödde

socker öfver dem, hällde litet af flodens smutsgula vatten i kruset, togdärpå upp alltsammans och började ropa ut "lemonad, lemonad!’ af alla

krafter midt bland en hop, som i ett ögonblick svalde hans preparat.»

Ochta, Newas biflod, sprider sommartid en obehaglig odör omkring sig.

Till och med de föga kräsna arbetarefamiljerna sky dess vatten.

Fon-tanka är en enda stor kloak, som absorberar det som åtskilliga sjukhus

rata. Denna kanal upptar 300 kloakmynningar, Moika 200, Jektarina 210

och Newa ungefär en på hvar 25—3o:de meter.

Försäljare af kvass och kakor.

Kanaliseringen af Petersburg är således en fråga af utomordentlig vikt.

Också har man för ett tiotal år tillbaka utsatt ett pris af 8,000 rubel för

det bästa förslaget.

Det blef en svensk, som eröfrade det, professor Richert.

Man beräknar att a/7 af Newas volym består af affall.

Afven i de finaste husen finnes åtminstone en pesthärd — dvornikens

bostad.

Till skydd mot koleran hade man under senaste epidemi organiserat

sanitetskårer och indelat Petersburg i 11 distrikt med hvar sin station

och därtill hörande anstalter.Man hade utfärdat ordningsföreskrifter, verkställt desinfektion. Osläckt

kalk fylde rännstenar och kloaker. Staden luktade af karbol och

desinfektionsmedel.

Staben af läkare ökades och man hade ytterligare hjälp från

studenterna. Sjuktransportvagnarnas antal voro ej tillfyllest, utan man anlitade

istvoschikarna. Hospitalen voro öfverfyllda: man organiserade provisoriska

sjukhus i Obuchowskaja vid Fontanka och baracker på Wiborgssidan.

Frågan uppställdes om skolorna borde stängas: man beslöt att ej göra

detta för att icke gå miste om kontroll. På samma sätt vågade man ej

införa obligatorisk -ympning af barnen med antiserum, ty man fruktade

för upplopp. Vaccinationen gjordes frivillig.

Inom de lägsta klasserna spred sig ryktet, att herrskap och läkarne

arbetade tillsammans för att förgöra folket. Man sade, att läkarne

utströdde kolerapulver på frukt och bröd.

Förbundet Ärkeängeln Michael sålde en slags kors med kedja att hänga

om halsen till skydd mot koleran.

Man hade att kämpa ej blott mot sjukdomen, utan ock mot fördomar

och inrotade ovanor.

Koleraspöket har ej försvunnit. Det skall säkert återkomma. Men hvad

icke öfvertalning eller våldsåtgärder lyckats uträtca i Petersburg banar

koleran väg för — en större renlighet, en bättre hygien, en revolution inom

renhållningen.

Men nu drifver fruktan för koleran många, i synnerhet åldringar till

kyrkorna. Där sitta de på trappan och vänta och hoppas, att de oaktadt

sitt lifs ringa innehåll dock skola skonas.Renhållningen,

ET kan vara svårt att få en rätt definition på renlighet. Denna är ett

relativt begrepp. Fransmannen i de afrikanska kolonierna påbördar

araben smutsighet, och dock tvätta denna Muhammeds bekännare sitt

huf-vud och fotterna för hvarje gång han i bön vänder sig till Allah, och

detta sker minst två gånger om dagen. Européen, som klandrar, kanske

låter vattnet komma i beröring med ansikte och händer, sedan han stigit

upp; sedan är hvarje tvagning ett öfverflödsarbete.

Ryssen erhåller orlofssedeln att vara mindre renlig. Detta är nog

orättvist. Förebråelsen drabbar de lägre samhällslagren, ej de bildade. Den

i socialt hänseende högre stående ryssen förstår icke huru man kan skölja

hufvud och händer i samma vatten. Han vill ha ständigt rinnande

vatten för sin tvagning.

Däremot kan nog så vara, att samma persons hem, klädsel och skodon

skulle vinna på en mer ingående granskning med därtill hörande rättelser.

Om således den personliga renheten framstår som skarpa kontraster

mellan muschiken och aristokraten, så följer den allmänna renhållningen

icke några bestämda lagar.

»Ryska lifvet» skrifver:

»Invånarne i Rysslands städer och köpingar äro positivt dömda att

vada i evig smuts. I Saratov oroas invånarne af tanken, att deras linne

tvättas i Volga just på det ställe, där en smutsig, illaluktande, möglig

ström af spillvatten uttömmes från Alexandersjukhuset och får blanda sig

med flodens vatten.»Gatorna i Irkusk förpestas af ruttnande katt- och hundkadaver, staden

Voronesch är mättad af smuts, och orenligheterna från kasärnerna sippra

ut i floden, på hvars yta kadaver flyta omkring, staden Urnan lider af

en oerhörd stank och moln af damm osv. Allt detta konstateras af

»Nedelya».

Äfven i Petersburg hopas afskrädet, som förut blifvit påpekadt, i en del

gator och gårdar. Något^renhållningsväsende i samma stil som i

Västerlandet existerar ej.

Gatuarbete. Nedläggande af en elektrisk kabelledning.

»I våra båda hufvudstäder», skrifver Nedelya, »är sättet för

spillnin-gens och afskrädets bortskaffande så antediluvianskt, att det vore ett

missbruk af ordet att kalla det för en sundhetsåtgärd.

I bästa fall består "systemet" i att gräfva en grop på gården till hvaije

hus och i denna kasta allt afskräde, affall, sopor osv. samt lämna det

orördt i hela månader och än längre, till dess att det omsider köres bort

i lårar och tunnor till någon afstjälpningsplats utanför staden.»

Om än skildringen numera kan anses öfverdrifven, så ligger dock en

portion sanning däri. Men man kan ej förneka, att en strömning till för-bättrandet af renhållningen inom Petersburg är rådande under senaste

åren.

Gatuspolning är allmän.

Torra dagar ser man vattenstråle vid vattenstråle på Newskij. Det är

dvornikarne, som kopplat till en slang på vattenposterna och öfvergjuta

gatan med kaskader af vatten. Det rinner i floder ned mot rännstenarna,

förande affallet med sig.

Dessa vagaar äro »civila*.

Regndagar åter samlas dvornikarne, förstärkta med extra

handräckning och beväpnade med stora kvastar. Systematiskt rycka de fram

ledvis och sopa ned vattenmassorna, så att dessa icke skola bilda sjöar eller

åstadkomma gungflyn på gatan, ett ansträngande arbete, som dock gör,

att äfven under regnvädersdagar Petersburgs stora stråkvägar äro

användbara för trafik.

Det är icke blott Newskij, som genomgår denna vattenkur: man

upptäcker dylika vattumän litet hvarstädes inom stadens råmärken.

Gatsmutsen hopsopas till högar, hvilka uppläggas på tämligen

regelbundna afstånd från hvarandra. Vanligen följas tvenne personer åt vid

detta arbete, en sopar och den andra drar den på hjul gående cisternen,

som uppfångar spillningen.Sopandet försiggår när som hälst om dagen. Dammet hvirflar omkring(

då det blåser — och när gör det ej så i Petersburg — och man insve*

pes i ett moln, som kommer en att hosta, som täpper till ögon, mun och

näshålor.

Denna hänsynslöshet för de promenerande tillhör dock icke uteslutande

Petersburg: man har det nog lika illa beställdt mångenstädes på andra

sidan Rysslands västgräns.

I gatan finnas cementbrunnar, försedda med järnlock. Dessa upplyftas

och affallet magasineras där nere, tills man kommer med vagnar och

af-hämtar detsamma.

Dessa vagnar äro »civila» dvs. äro ej gjorda efter någon särskild,

reglementerad modell. De bestå för det mesta af vanliga gödselkärror, öppna

upptill och ingalunda allt för täta i fogningarna. Hit samlas brunnarnas

innehåll för att föras utanför staden och utstjälpas.

Vid Newas fashionabla strandpromenad ligga dessa brunnar i själfva

kajmuren, täckta af stora plåtluckor, hvilka gnissla på sina gångjärn, då

de öppnas för att emottaga sitt oaptitliga innehåll.

Septic tanks förekomma mer sällan. De förnämsta hotellen och ett

försvinnande litet antal privathus kunna skryta med denna anordning.

I öfrigt äro dessa af det mest primitiva slag.

»Chacun pour soi, dieu pour nous tous», synes vara den lösen,

renhållningen borde skrifva på sitt baner.

Renhållningskarlarne äro icke försedda med uniform i detta uniformer- .

nas land. Det är ju också det privata initiativet, som sköter om denna

en stads kanske viktigaste detalj.

Vid redogörelsen för koleran omnämndes kloaksystemet. Detta kommer

säkerligen att genomgå en reformation, hvilken endast kan anses

välgörande för staden.Iwanoffs tafla »Kristus visar sig för Magdalena».

Petersburg under påskhögtid.

Påsken är en betydelsefull kyrkofäst i Ryssland. Den betyder minst

lika mycket, om ej mer än julen. Påsken är sammanhållningens tid,

den del af året då man vandrar från bekant till bekant för att aflägga

visit, allt under den fördolda men dock icke desto mindre kraftiga

biaf-sikten att få emotse kontravisit. Under påsken skickas lyckönskningar

mellan dem som vistas fjärran från hvarandra, och påskveckan är den sista

länken i den 7 veckors långa fastan.

Det anses ej comme-il-faut att icke helt och hållet ägna sig åt de

kyrkliga bruken under denna högtid. Man rör ej ens ett piano. Musiken får

hvila, och på detta sätt ger man ännu en tribut till Alltets skapare, en

tribut, som skall liksom fastare visa, att den troende är villig att försaka

blott för att göra Skaparen sig behaglig.Alla nöjen äro bannlysta. De stora nöjesetablissementen äro stängda

under många dagar, och Petersburg hvilar, tar sig en välbehöflig tupplur efter

föregående veckors ansträngningar.

Den, som kommer till Petersburg en påsk, får se en stad, hvilken synes

dö af ledsnad. Man lägger band på sig och fordrar, att främlingen skall

göra detsamma, och tråkigt har man tillräckligt. Endast djup okunnighet

om ryska förhållanden har kunnat narra den resande dit: han skall redan

efter de första timmarna ha ångrat, att han någonsin satt sin fot i tsar

Peters hufvudstad så länge påsken varar.

Den är dödande tråkig. Alla människor se ut som likbjudare. Man

upptäcker endast ett fåtal, som vågar visa sig glada — om man

undantar vodkabeundrarne — och de flesta stänga sig inne. Öfverallt stängda

butiker! Svarta luckor eller persienner täcka de stora fönstren, där man

förut sett lif och rörelse, allt synes vara utdödt.

Man lefver under ledsnadens tecken.

Kyrkklockorna tyckas vara de enda, som ännu ha lifvet i behåll, men

de tala så mycket oftare och så mycket kraftigare med sina malmstämmor.

Vida omkring bäras tonernas vågor, för den troende täljande om

Frälsarens död och uppståndelse. Man korsar sig andäktigt och återfaller i

sitt kyrkliga nirvåna.

Med några sekunders mellanrum höras enstaka klämtningar från

Isaks-kyrkan. Därpå faller den ena klockan efter den andra in i konserten,

än med hög diskant, än med djup bas. Det är ett klockspel af singuljär

beskaffenhet, i hvilken den ena klockan söker öfverbjuda den andra. För

örat låter det som ett kaos af ljud, och man har svårt att vänja sig vid

detta.

Plötsligen tystna de djupa tonerna, och endast diskanten fortsätter men

med ökad intensitet. De segrande klockorna tyckas jubla och dansa

omkring: »nu är det vår tur, vår tur, och vi sjunga bäst.»

»Skrattar bäst, som skrattar sist», infalla bastonerna, och

diskantkloc-korna sluta, förvånade öfver att deras antagonister våga falla in.

Så går det omväxlande en stund, hvarpå grafvens tystnad inträder för

att med oregelbundna mellanrum ånyo brytas af klockspelet.

Alltid börjar man med de enstaka tonerna.En landtlig kyrka.Är detta afsedt för att träna nerverna på petersburgarne, har man valt

ett dåligt medel. Det oupphörliga ringandet verkar i längden irriterande.

Man drar sig så långt bort man kan, stoppar bomull i öronen, kryper

under täcket: tonerna förfölja en ändå.

Så är det i dagar. Man kan ej komma undan, och man är dömd att

stanna där man är. Påsken måste firas äfven af främlingen. Det är det

absoluta vetot i dess mest ampra form.

Monument framför Isinailowkatedralen, uppfördt af artilleripjäser.

Före påskens inträde vidtager man förberedelser för dess firande.

Sålunda bakas »kulitsch», runda bröd med sötaktig smak och fyllda med

russin, »baba», gjorda i formar, »pas ha», ett slags yste i pyramidform,

smyckadt med pappersblommor och »blinni» dvs. pannkakor, ofast fyllda

med kaviar och den sedvanliga sura grädden.

Därjämte ökas husets förråd med skinka, kalfstek och rödmålade ägg.

Bordet, som står dukadt under hela påsken för att erbjuda de besökande

förfriskningar, prydes med blommor, bordlöpare o. dyl.Hvar och en af dem, som aflägga besök, måste smaka af

anrättningarna. Som man gör en rond, hvilken omfattar ett tiotal familjer hvarje

dag, känner man sig till sist ganska väl undfägnad. Vodka och vin

undgås ej häller, ty något skall maten sköljas ned med.

Kommer man strax före de officiella påskdagarna träffar man icke alltid

familjen.

Brunis berömda tafla »Bönen vid Getsemaue».

»Ursäkta», säger husets herre på ett ställe. »Min hustru och dotter

kunna ej visa sig. De fasta.»

Fastan är ett sakrament hos de ortodoxa. Man fastar som sagdt 7

veckor före påsken, dessutom 2—3 veckor i juni, vidare från början af

november till jul. Därtill äro alla ons- och fredagar fastedagar.

Ätandet af kött är då förbjudet. Många dagar af året äro som synes ej

anslagna till köttätande.460

Efter fastan tager man skadan igen.

Påskdagen och de därpå följande dagarna ära fästdagar. Då börjar man

angreppet mot skinkor och kalfstekar. Strastnaja njedjelja (passionsveckan)

är inne.

Något af stelheten börjar ge med sig. Vi äro dömda att aflägga

visiter, och man känner sig glad öfver att inte behöfva ligga på sängen och

läsa romaner, utan kommer i tillfälle att se något nytt, påskseder och"

bruk hos petersburgsfamiljer.

Vi sätta på oss visitdräkt och ställa kosan till en högaristokratisk, en

af dem som bo på Franzusski Nabereshnaja och består sig med eget

kapell och egen pop.

Droskan stannar utanför porten. Det är ett gammalt, ärevördigt hus

med åldriga traditioner, som öppnar sina portar för oss. Schweitzaren*

uppsträckt i guldskimrande livré, öppnar glasdörrarna, och en hög vestibul

med mattbelaga trappsteg träder oss till mötes. I trappan stå flera

betjänter och vänta med militärisk hållning.

Innan vi stiga upp, befriar man oss från ytterplaggen, hvilka

upphängas i kapprummet till höger. Detta är öfverfylldt af dam- och

uniforms-kappor. Utanför stå rader af ekipager och vänta på sina ägare.

Det råder en förnäm tystnad. Betjänterna svara på frågorna med låg

röst. Vestibulen doftar af rökelse, som förmodligen trängt ut från kapellet.

Någon måste ha anmält vår ankomst, ty värden kommer skyndande

utför trappan och hälsar oss välkomna redan på afstånd. Han omfamnar

oss och kysser vår följeslagare, en gammal krigskamrat. Under påsken

öfverflödar Ryssland af kyssar, vänskaps- och broderlighetskyssar. Gamla

gubbar kyssa hvarandra, unga pojkar likaså. Om öfverflödet hade sträckt

sig till de unga, mer natursköna damerna, hade man kanske mer villigt

fogat sig i det oundvikliga. Men att bli kysst af skäggiga läppar är ett

relativt svagt nöje för en man.

Huset är gammalryskt, ett som håller mycket på urgamla seder och

bruk. Det råder sorg, ty för några månader tillbaka har fadern dött, och

man sörjer ännu. Änkan, en äldre, mycket sympatisk dam, är klädd i

sin nunnelika, svarta änkedräkt och har hufvudet insvept i ett dok, ett

sådant hvarmed madonnan brukar afmålas.

* Tonvikten lägges på näst sista stafvelsen.461

Hon tar mycket hjärtligt emot oss.

»Min sons vänner äro mina vänner», säger hon, och så ställer hon om,

att vi få en af husets söner att sörja för vårt lekamliga väl.

I ett hörn af matsalen står sakuska framdukadt. Där finnas många

läckerheter; rökt stör, stufvad och tryfferad svamp, korf, rökt och kokt

skinka, kroketter, kaviar m. m.

Vi måste smaka af allt och nedskölja det med vodka.

Vid ett stort bord i salens midt sitter redan ett tjugotal fruar.

Framför hvarje kuvert stå flera vinglas, och dessa fyllas med champagne, öl

eller vin. Det ena fatet efter det andra rycker fram med fisk och varma

eller kalla rätter.

Alla äro angelägna, att man äter, alla se till att tallriken aldrig får

stå tom.

Några af herrarne ha tändt cigarretter, hvilka de röka mellan rätterna.

Man konverserar otvunget med sina grannar, ehuru man ej är

presenterad.

»Huru länge har ni varit i Petersburg? Huru länge ämnar ni stanna?»

äro de första, stående frågorna.

Den enda utom oss, som är civilklädd, är en äldre herre med

hofman-nautseende. Han är klädd i långrock och bär S:t Annaordens knapp i

rockuppslaget. Intresserad af främlingarne kommer han fram och börjar

ett samtal med oss. Det är värdens farbror, och han bär ett namn, som

är mycket kändt i Rysslands politiska värld. Vi få reda på, att han

besökt Stockholm, som han fann förtjusande.

Den gamle grefven hade något sirligt, något af forna tiders

chevaleresk-het med sig, och man skulle velat se honom i allongeperuk, knäbyxor

och värja.

Det blifvande bröllopet mellan prins Wilhelm och Maria Pawlowna

kommer på tal, och vi få veta, att de tusen hofekipagen ej räcka till,

utan man hade nödgats rekvirera 400 från Petersburg och lika många

från Moskwa.

Den ena gästen efter den andra troppar af. Många taga ej afsked för

att inte störa, och vi följa deras exempel.

Före påsken hålles berba (marknad) på flera ställen i staden.Som genom trolleri uppstå tusentals salustånd, primitivt hopsatta af

träribbor och duk, och innanför de grofhyflade diskarna lika väl som på

desamma uppradas allehanda rariteter.

Ett stånd bjuder på guldfiskar, hvilka härbergeras i akvarier eller glas

och burkar. Det är fiskar af alla storlekar, från yngel till fullvuxna.

Oaktadt sitt trånga fängelse och det sällan skeende ombytet af vatten äro

En »berba».

de pigga och se föga berörda ut, då försälj arne plocka upp dem ur deras

våta element.

I andra burkar ligga ormar, dåsiga, ty ännu är det kallt, och de

silf-verglänsande reptilerna ha ej tinat upp.

Ett par pojkar köpslå om en dylik tingest, och vi stanna för att åse

kommersen. Efter en stunds prutande enas man om priset, och pojkarne

få sin orm, som de fatta med händerna. En af dem stoppar honom

innanför skjortan, och så vandra ungdomarna vidare.

Det är ingen ovanlig syn att möta folk, som bär de obehagliga

reptilerna i händerna. När värmen spridt sig i deras känsliga leder, började vrida på sig, och man springer skämtande omkring med de föga

tilldragande djuren.

De, som ej ha smak för fiskar eller ormar, lägga sig kanske till med

ödlor eller fåglar. Af de senare finnas såväl lefvande som uppstoppade,

bofinkar, steglitsor, talgoxar, kanariefåglar. På ett ställe står en kolossal,

uppstoppad björn med vidt utspärradt gap.

I andra stånd utbjudas nötter, sötsaker, blommor, linne- och yllevaror,

vaxduk, skor, bric å brac, johannesbröd, lerkärl, hvilkas glasyr är

bristfällig, konfekt, leksaker.

I de gator, som bildas mellan stånden, trängas besökande från alla

stånd och klasser. Det är en slags julmarknad, som man besöker af

gammal vana. Strömmen af folk sinar aldrig ut, och man går så packad, att

man har svårt för att andas. Det doftar ej just behagligt.

Många af de promenerande bära konstgjorda fjärilar, blommor eller små

apor i rockuppslagen. Andra ha klädt ut sig och pråla i alla regnbågens

färger med pappersguirlander öfver hufvud, hals och skuldror.

Stämningen är ytterst animerad. Man väntar de tråkigare dagarna, då

kyrkan lägger band på lifsglädjen, och man vill njuta medan det ännu

är tid.

Barnen stå med tindrande ögon framför läckerheterna, sockervadden,

de granna karamellerna eller de små fåren af smör med lång ragg.

En hofvagn stannar, och ett par damer hoppa ut. Skrattande blanda

de sig med mängden, och man ser dem snart med frikostig hand dela ut

sötsaker till höger och vänster under barnens jubel.

Dagen före långfredagen hämtar man eld från kyrkorna för att därmed

tända lamporna under ikonbilderna. Man ser skaror af människor, hvilka

komma vandrande med sina vaxljus, hvilka till skydd mot luftdraget

om-gifvas af pappersstrutar eller ock håller man handen för lågan. På

kvällen ser det ut som ett fackeltåg, när alla dessa ljusbärare skrida fram

genom gatorna.

Natten före påskdagen hålles en större gudstjänst i hvarje kyrka.

Gatorna äro illuminerade och fyllda med promenerande, hvilka alla se

glada ut. Det vimlar af ekipager och istvoschikar redan vid 11-tiden

på kvällen, och alla skola till kyrkan.Herrarne äro klädda i parad, damerna i gala. För att komma in måste

man ha biljett.

Vid kyrkorna stå bord. Folket har burit dit påskmaten, ägg, bröd och

kakor. De stå tåligt väntande med ljus i händerna och söka skydda

lågan mot vindfläktarna.

Isakskyrkan strålar i ljus som aldrig förr. Hit samlas man med

förkärlek.

Utsikt från Isakskatedralen.

Man har bildat facklor af gaslyktorna, och de frigjorda lågorna stiga

likt eldflammor upp mot himlen, jagade af vinden, girigt slickande

omkring sig. På kyrkans granitväggar dansa ljusreflexer och skuggor

fantastiskt om, begapade af tusentals åskådare, hvilka alla besjälas af en och

samma känsla, påskfirandet. Den mäktiga domen blickar ned på dessa

krälande varelser, stum, obeveklig som ödet själft.

Vi färdas vidare, till Smolenskijkyrkogården.

Den uppvisar en oerhörd folkmassa, som besöka sina anhörigas grafvar,

en hyllnings- och minnesåtgärd. Tusentals ljus stråla oss tillmötes. Det

är nu midnatt, och tecknet härtill gifves genom ett kanonskott.

Knappast har detta förtonat, förr än klockorna börja spela. Det är

hundratals kyrkor och kapell, som uppstämma hymnen, och luften brusar

så underligt, så mystiskt.Alla mössor och hattar flyga af från manliga hufvuden. Menigheten

står med blottade hufvuden och lyssnar. Tigande gör man korstecknet,

och evangelium uppläses i kyrkorna.

Därute är det så tyst, så tyst.

Nu höras åter klockslag, men tystnaden tar strax öfverhanden under

några minuter.

Så försvinner stämningen med ens.

Några unga karlar börja prata och skratta. Längre bort ljuda

barnröster. Ett fåtal står ännu kvar med koncentreradt intresse lyssnande till

predikan, ty ljudet tränger då och då ut genom den öppnade kyrkdörren.

Det är kallt, och de söka värma sig genom att hålla handen i ljuslågans

närhet.

Alla vänta.

Ändtligen kommer den heliga processionen.

Man skönjer kors och ikonbilder, som höja sig öfver folkmassans

hufvuden. Längre bort fladdra vackert broderade kyrkbanér. En kör hörs

sjunga påskhymnen, och man skymtar då och då de praktfullt klädda

prästerna.

Långsamt och gravitetiskt skrider processionen rundt omkring kyrkan.

Det är fästens höjdpunkt.

Kören har börjat stämma upp lofsången öfver Kristi uppståndelse.

»Kristus är uppstånden!» höres prästen ropa med sin djupa stämma.

»I sanning han är uppstånden», svarar folkmassan.

Maten, som står uppdukad bredvid kyrkan, skall nu hälgas. Prästen

bestänker den med vigvatten, och sedan skynda några af ägarne att

hopsamla den för att hasta hem, så fort de kunna.

Morgongudstjänsten är slut.

Släktingar och vänner kyssas tre gånger. De mest kyrkligt sinnade

stanna ännu kvar för att höra liturgien till slut, och detta sker ej före

kl. 3 fm.

Påskdagen får hvem som hälst ringa i kyrkorna. Man ger hvarandra

smycken med ägg, blommor och konfekt.

Långfredagen anses ej så helig som påskdagen.

Under den förra äro butikerna ej stängda (men väl posten), under det

att påskdagen allt är så godt som hermetiskt tillslutet.

Aminoff, Petersburg,För de döda ätas åminnelsemåltider. Hufvudrätterna äro pannkaka

med sur grädde och smör och ofvanpå detta saftkräm.

Påskkyssandet har emellertid sina poänger med sig. Man hör folk

på långt håll ropa, att de inte vilja bli kyssta, äfven sådana hvilkas

utseende skulle berättiga en främling att tro, att en kyss mer vore en akt

af barmhärtighet än föranledd af inre drift.En fransysk Visit vid duman.

NÄR man i Petersburg hör ordet duma, bör man göra klart för sig

hvad man därmed åsyftar. Det finnes nämligen tvänne dumor,

stads-duman motsvarande stadsfullmäktige och riksduman, hvilken närmast

motsvarar riksdagen.

I det följande behandlas endast den senare.

Duman har tillkommit »därtill nödd och tvungen». Den skall

tjänstgöra som en afledare för de starka strömningarna hos folket, hvilket

önskar att själf omhändertaga sina angelägenheter.

Den roll, som blifvit duman tilldelad, är anspråkslös. Dess beslut äro

icke absolut bestämmande; käjsaren äger sista ordet, och många af de

frågor, hvilka afgöras af duman, kunna således komma att stanna på

papperet.

Vissa frågor, såsom anslag till armé och flotta, ha emellertid lagts i

dumans händer.

Det är ingen lätt sak att slippa in i dumans fridlysta område. Med

relationer öppnas dock dess portar, och vi försöka att få närvara vid en

af dess sessioner.

Duman — vi mena denna gång dess samlingslokal — är en låg

byggnad, uppförd sbm kasärn, i fyrkant. I dess ena sida befinner sig ett ej

alltför högt torn med en kalott i samma stil som de, hvilka pryda

ob-servatorierna, och på andra sidan tornet fortsätter byggnadskomplexet med

några byggnader, hvilka äro högre än förut omnämnda fyrkant.

Utanför ligger en park, en af stadens vackraste, med damm, den tauriska

trädgården, ty det är det forna Tauriska palatset, som kommit att

härbergera Rysslands allra nyaste riksdag.Duman är välbevakad.

Vi möta poster öfverallt, vid ingången, utanför och innanför porten.

Man affordrar oss inträdeskorten, och sedan vi framvisat denna talisman,

beviljar man oss rätt att inträda.

En ny examen vidtar emellertid. Tror man, att man sluppit från alla

formaliteter, misstar man sig.

I korridorerna stå uniformsklädda vaktmästare, syrtut med dubbel rad

af knappar, guldgaloner kring krage och ärmuppslag.

Vi mönstras ånyo, och som vi befinnas vederhäftiga

låter man oss passera, ja, man är nog vänlig att följa

oss till sessionssalen, hvarigenom vi troligen befrias

från ytterligare antastanden af en eller annan

offerhungrig Cerberus.

Salen är fyrkantig, med bänkarna hopade

terrass-formigt öfver hvarandra. Raderna beskrifva halfbågar.

Det verkar som en amfiteater.

I cirkelns medelpunkt har presidenten sin plats, och

bakom honom hänger tsarens porträtt i olja, väl

ut-fördt. Från denna punkt utstråla gångar radiellt,

hvarigenom bänkarna delas i segment, af hvilka hvart

och ett blifvit annekteradt af sin särskilda, politiska

grupp.

Längst till höger sitta de reaktionära, och sedermera

följa i tur och ordning nationalisterna

(moderat-konser-vativa), oktobristerna, kadetterna, arbetare- och

bond-partierna samt socialdemokraterna, den yttersta vänstern.

Samma skala råder hos dumamedlemmarne: man ser långrocken,

redingoten, kavajen och rubasjkan eller röda blusen, hvars inneliafvare

prålar med långt, okammadt hår, ovårdade händer och mindre väl valdt

språk.

Man får intrycket af att befinna sig i en församling, som ännu ej

hunnit träna sig i parlamentariskt hänseende. De nyvalda dumamedlemmarne

— det är den tredje duman vi tala om — ha ännu ej hunnit att få

kläderna att passa. De reaktionära ha mer parlamentarisk vana; blusmännen

lefva mer på inspiration.

Vaktmästare vid

duman.Duman. Exteriör.Också händer det inte sällan, att debatterna antaga en våldsam, privat

karaktär och utmynna i duell mellan enskilda medlemmar, när man ej har

andra medel att öfvertyga motståndaren.

En af kadettpartiets män, advokaten och godsägaren f. d. landtmarskalken

Rodstscheff har ordet. Vi tro oss se August Strindberg uppträda på

arenan. Likheten är stor, funnes ej binokeln.

Han tillhör guvernementet Tver.

Man hör och ser genast, att man har en talare framför sig, en energisk

talare med utprägladt frisinnade åsikter. Adeln i Tver har alltid visat

prof på liberala tendenser och uppställt flera framstående dumamedlemmar

såsom en af partiets ledare, professor Petrunkiewitsch, en f. d.

artilleriofficer, som tagit juridisk examen och sedan anställts som professor vid

Krigsakademien, och publicisten Kusmin-Karavajeff.

Det var Rodstscheff som fällde det bevingade yttrandet: »Regeringen

har fört en sådan politik med afrättningar, att man borde tala om den

stolypinska kragen, ej den muravieffska.»

Denna fras syftade på generalguvernör Muravieff, som med järnhand

ingrep under polska upproret och hängde massor af folk. Detta kallades

för Muravieffs krage.

Rodstscheff är nästan alltför energisk för att verka sympatisk. Hans

rättrådighet lär vara utom allt tvifvel.

Rodstscheff.

Furst Paul Dolgorukoff.Advokaten Pergament tar därefter till ordet. Äfven han är kadett. Han

är jude och hemmahörande i Odessa. Som talare står han knappt

Rodst-scheff efter, och hans redogörelse för sydryska förhållanden är glänsande.

Man påstår, att han är en mycket skicklig jurist och utgifvit

afhandlingar om rumänisk rätt.

Kapustin är professor. Han kommer från Kazan och är nybörjare på

den politiska banan. Han synes osäker, och hans anföranden verka ej så

kraftiga som föregående talares.

Ett reporterrum i duman.

Mer liflighet utvecklas af Lerche, som varit i Mandschuriet, efter hvad

man skyndar att framhålla.

Bankiren Gutschkoff från Moskwa, en mycket förmögen man, uppträder.

Han har deltagit i boerkriget, i serbisk-bulgariska samt japanska krigen.

De senare talarne tillhöra oktobristerna.

»Oktobristerna», säger vår sagesman med förakt i tonen, »ha inga

själf-ständiga åsikter. De omfatta alltid den sista regeringens åsikter, och det

är ju också medlemmar inom detta, som bilda partiet.»Furst Paul Dolgorukoff tillhör Rysslands kanske förnämsta familj, som

uppställt flera tsarer. Han och hans tvillingbror ha nedlagt en ej

obetydlig insats i de senaste årens politiska rörelser och ställt ansenliga

medel till förfogande för att befrämja desamma.

Brodern var med redan i första duman, och utvaldes då till den ene af

vicepresidenterna.

Genom sina politiska sträfvanden ådrogo de sig högaristokratiens hat,

och furst Paul Dolgorukoff, som var kammarherre, utströks från hofvet.

Samma öde drabbade baronerna Korff och Nabokoff, hvilka voro

kam-marjunkare.

Furst Peter Dolgorukoff deltog i det s. k. Viborgsbeslutet, hvilket

åsamkade deltagarne 3 månaders fängelse och för alltid uteslöt dem från duman.

Efter hand uppträdde Bulat, arbetarepartiets ledare och Maklakoff, båda

tillhörande oppositionen.

Kl. 1 afbrytes diskussionen, och man beger sig till matsalen för att

intaga lunch.

Restaurangen är tillräckligt stor för att lämna plats för alla, och man

kastar sig öfver maten, ty sessionen skall genast fortsätta. Och sedan

gläder man sig åt en rök i samlingsrummet.

Inom duman finnes särskilda post- och telegrafbyrår, och den tyska

telegrambyrån — den officiella nyhetsspridaren — har en hel liten våning,

i hvilken ej blott ämbetsrum finnas att anteckna utan till och med tryckeri.

Man har visat stort tillmötesgående mot pressen. Nästan hvarje större

petersburgstidning har fått eget expeditionsrum med telefoner och andra

agremanger, och härifrån sprida sig med blixtens hastighet alla nyheter

af mer eller mindre öfverraskande slag till en väntande, understundom

oroligt väntande allmänhet.

Lr^RjTraktir.

UNDER en promenad längs Moika möta vi en arbetare, som

vördnads-fullt tar af sig mössan.

»En slant, ers högvälborenhet», ber han.

»Hvad skall ni göra med den?»

»Skaffa mig något att äta och dricka.»

»Hvar då?»

»På en traktir.»

En idé, om man skulle gå med och studera en dylik krog på nära håll!

Vi låta handling och beslut följas åt och inbjuda den stackars uslingen,

tilläggande att han skall få äta och dricka så mycket han vill," blott han

visar oss ett traktir, som är värdt att taga i betraktande. Af traktir

finnas det nämligen många, vidt skilda slag från de sämsta till de bästa.

Han för oss genom en massa bakgator, om hvilkas existens vi ej haft

den ringaste aning, till trakter där slöddret har sitt tillhåll, men han

bifogar stolt, att vi kunna känna oss lugna. I hans sällskap kommer intet

ondt att vederfaras oss.

Det lider mot skymningen. Gaslyktorna börja tändas. Vi möta några

druckna, hvilka slingra sig fram med husväggarna som stöd, men ingen

antastar oss.

Slutligen äro vi vid målet för vår färd, och där är »Sascha» stamkund.

En slipprig, brant trappa för ned i underjorden, där krogen är belägen.

Rop, skrål och skratt träda oss tillmötes jämte stanken från usel tobak

och vodka. Ett och annat kvinnoskrik blandar sig med de bullrande

rösterna därnere.Ett ögonblick kännes det kusligt, ty man kan ju inte veta hvad slags

folk, som dväljes där nere.

Vid vårt inträde stirra glåmiga ansikten oss till mötes, och några

glåpord fällas, hvilka Sascha besvarar flytande. Han tillägger, att han

kommer med gäster, som antagligen skola bjuda på traktering.

Saschas löfte måste infrias, och vi lätta vår

börs på några rubel, hvilket tillmötesgående

emottages med acklamation, ja, dagen till ära

sätter värden i gång den gamla, skrällande

grammofonen borta i hörnet.

Vi se dörren till rummet bredvid stå öppen.

Det är familjens bostad, och där hänger en

brinnande lampa under ikonen, ty påsken nalkas.

Värden är en groflemmad karl med

upp-kaflade ärmar. Han serverar själf med biträde

af sin 12-åriga dotter. På disken stå gurkor,

ett fat med kål, smör, bröd, fisk och kallskuret.

Gästerna utgöras af arbetare och ett par

soldater. Dessa ha rest sig upp och hälsa med

ställningssteg, då vi träda in. Midt i den

larmande hopen bibehålla de något reserveradt

militäriskt och resonnera lugnt med de andra och

skorstensfäjare. hvarandra.

Vid ett par af borden har man ,kvinnligt

sällskap och icke " af det vackraste slaget. Då och då uppge de gälla

skratt eller skrik, då männen karessera dem, men glömma inte att tömma

sina vodkaglas.

»Hvad du är snål!» utbrister den ena till den unge arbetaren, som

sitter bredvid. »Bjud mig på ännu en gurka och en liten korf, en

mycket liten korf, om du så vill.»

Mannen ropar på värden, som skyndar efter det begärda, och kvinnan

kysser sin tillbedjare på kinden till tack. Därpå kastar hon sig öfver

maten och fråssar, fråssar djuriskt, borrande de spetsiga tänderna i frukten,

så att saften rinner i mungiporna.Vi ha rekvirerat »tjai» (te), och drycken är bra. Vore inte grannskapet,

kunde man förtära den med nöje. Nu tycker man, att allt är snusk,

orent, så, att man vämjes därvid.

Genom den trånga ingången anlända allt flera gäster. Borden äro

fullsatta, men man makar åt sig för att bereda nykomlingarna plats.

Svetten rinner i floder från värdens panna, och dropparna bana sig väg

i maten och drycken, som han bär fram.

En af karlarne sätter den lilla flickan i sitt knä och kysser henne.

Hon skrattar och visar sig inte afvärjande. Fadern sneglar ditåt, men

säger ej ett ord. Men då mannen börjar bli ömmare, synes modern i

dörröppningen och öfveröser honom med ovett. Hennes svada kommer

honom att släppa flickan, och han säger några urskuldande ord, men

kastar kärliga blickar efter barnet, då det går.

Grammofonen spelar en bit ur Bohéme, därpå följer "Sång till

aftonstjärnan’. Tonerna låter hesa och spruckna och äro i stil med folkhopens

stämmor.

Sascha berättar om de närvarande.

Mannen närmast disken har varit musikant. Han lär till och med ha

spelat vid käjserliga orkestern, tills han började supa. Olycklig kärlek!

Man påstod, att han förälskat sig i en operasångerska, som inte ens ville

se åt den obetydlige mannen, och i sorgen började han dricka.

Till höger sitter en karl med stort, svart skägg och lurande blickar.

Han har varit anklagad för rån, men frikändes af brist på bevis. Hansstora, håriga näfvar hvila på bordskifvan och trefva omkring liksom ville

de ha något att gripa omkring. Det ligger något ormlikt i deras rörelser,

något som väcker instinktmässig afsky.

Där borta sitter två bröder. Båda ha genomgått elementarläroverk,

men så började de att slå sig på handel. Lurade bönder. Inkomsten

var inte stor, men säker. Här var deras operationsfält.

»Men ni själf då, Alexander Alexandrowitsch», fråga vi.

»Jag har vaiit soldat», upplyser han, »har varit vid Semjenoffgardet

och höll på att bli sergeant. Men så söp jag mig full några gånger, och så

var det farväl med det nöjet.

Sedan blef jag arbetare, snickare. Det var svårt att börja ett nytt

yrke, men jag var händig. Under goda tider har jag fullt upp att göra

och förtjänar mycket pengar, ända till 2 rubel om dagen: nu råder

arbetslöshet, och jag har inte något arbete.

Om jag är gift?

Nej, ers högvälborenhet, så dum är jag inte.

Under min soldattid hade jag många väninnor. En af dessa ville

prompt gifta sig med mig, men jag var henne för slug.

Att gifta sig är ett otyg, och hvad skulle det tjäna till? Jag kan ju

få så många kvinnor jag vill ha, blott jag har pengar. En hustru kostar

mycket, och kommer det barn till . . .

Nej, jag är för klok att gifta mig.»

Sascha tömmer sitt ölglas och känner sig antagligen nöjd med sig själf.

Den forne musikanten har somnat i sitt hörn. Ljudliga snarkningar

förkunna, att han glömt stundens vedermödor. Lycklig han, som kan

förgäta sin eländiga tillvaro!

Traktirvärden mönstrar honom, men då han ser, att mannen ligger

orörligt stödd mot bordet, går han vidare, sedan han tagit bort glaset.

Han snäser åt flickan, öser upp en portion af den sura kålen med en

träslef på en tallrik och fortsätter serveringen.

Soldaterna resa sig upp för att gå. Deras permissionstid är till ända.

Man ropar några skämtsamma ord efter dem, och de försvinna.

Den ena kvinnan — hon som trakterats med gurka — rycker sin

beundrare i rocken och vill, att de skola gå. Han har druckit mycketoch hon är rädd, att han skall göra slut på de sista kopek, han äger,

och på hvilka hon vill lägga beslag, innan det blir för sent.

»Låt mig vara!» suäser han. Bachus får gå före Venus.

»Nej, kom!» envisas hon, men får en spark till svar.

Hon böjer sig vigt undan, som om hon förutsett hans vildsinthet, och

drar honom i armen. Han protesterar och vill inte stiga upp, inbegripen

i ett lifligt samtal som han är med sin bordsgranne, men hon ger inte

efter. Med en rusigs hårdnackenhet vägrar han att röra sig från stället,

oaktadt hon ömsom ber, ömsom hotar.

När intet hjälper, låter hon handen dyka ned i hans rockficka och

tar ut börsen.

»Jag skall förvara pengarna åt honom, eljest super han upp dem»,

förklarar hon och stoppar på sig pungen. När hon tror sig obemärkt, smiter

hon sin väg.

Arbetaren har slutat sin förklaring och ser sig omkring. Han

upptäcker, att hon är borta, och drar sina misstankar, att inte allt står rätt

till. I känslan häraf sticker han handen i fickan. Denna är tom. Han

genomletar alla gömställen i rocken och konstaterar, att pengarna äro

borta.

Svordom på svordom höras från hans läppar, och han reser sig upp,

raglar åt sidan och faller omkull, dragande med sig bordet.

De andra, som skrattat åt hans missöde, bli i sin tur onda, ty han

har slagit ut innehållet i deras glas, hvilka ligga krossade på golfvet.

Värden rusar fram under en skur af ovett, ty han vet inte hvarifrån

han skall få ersättning för skadan. Han fattar arbetaren i kragen och

uppfordrar honom att betala. Den druckne ser på honom med

själs-frånvarande blickar. Han vet inte hvad frågan gäller och har glömt allt

utom att han är af med sina pengar.

»Det blir snart slagsmål af», säger Sascha. »Bäst är om ers

högväl-borenhet går nu.»

Mannen har tagit sitt kall som ciceron på allvar och vill infria löftet

att skydda sin välgörare.

Vi gå ut på gatan. Luften kännes frisk, och man andas åter.

Snart ligger traktiret som ett minne bakom oss.Vinterpalatset, sedt från Börsen. (Till vänster en af de två obeliskerna med

deras fartygsstäfvar.)

Vinterpalatset.

H VEM har inte hört talas om Vinterpalatset, denna de ryska

själf-härskarnes ståtliga residens?

Man berättar, att på hösten 1703 kom ett holländskt handelsfartyg,

la-stadt med salt och vin, in i Newås mynning. Händelsen var ovanlig,

och kaptenen inbjöds till en måltid hos guvernören. Dessförinnan hade

han dock emottagit inbjudning till lotsen.

Holländaren fördes till en liten stuga, som låg vid högra flodstranden,

och där fick han hålla till godo med den ringa, men dock äkta ryska

kost, som lotsen och hans hustru bjödo på. Som gengåfva för den visade

artigheten skänkte kaptenen lotshustrun en bit väf och en äkta, holländsk

fetost. Han bad samtidigt att få omfamna henne.

»Låt honom hållas, Katja», anmärkte lotsen. »Väfven är bra, och du

kan göra dig linnen sådana, som du aldrig ens drömt om i din ungdom.»

En dörr öppnas, och en guldsmidd herre inträder, bugande sig till jorden.»Tsarewitseh , tronföljaren.Holländaren står slagen af förvåning och får ej fram ett ord.

Lotsen var tsar Peter, stugan hans vinterpalats.

Många öden och många år lågo emellan den lilla träkåken på högra

och det ståtliga palatset på vänstra Newastranden. Tsar Peter skulle ej

ens i tankarna hafva uppkonstruerat den luxuösa människoboning, som i

åratal varit hans efterträdares vinterresidens.

Vinterpalatset, sedt från Dworzowytorget.

Vinterpalatset ligger midt i stadens centrum, i östra

Amiralitetsstads-delen. Dess nordvästra del begränsas af Dworzowaja och vetter utåt Newa,

dess sydvästra af Peterstorget och Alexanderträdgården, dess sydöstra af

Dworzowytorget. I nordost sluter sig Eremitaget till palatset. Det var

den nordöstra delen, som upptog skrotet från den granat, som från Peter

Paulsfästningen riktades mot tsaren, då han invigde Newas vatten.

Det ofantliga komplexet bildar en rektangel, hvars längd uppgår till 152

och bredd till 117 meter. Höjden är dock endast 28 meter, hvarigenom

det hela får ett nedpressadt utseende, hvilket ej vinner genom bristen påtorn. De talrika statyerna ock skorstenarna på taket bilda också ett

virr-varr, som stör ögat.

Palatset byggdes i barockstil, efter Katarinas recept, talrika pelare

som sträcka sig från mark till tak. Färgen är mörk terracotta, taket

rödaktigt.

Vinterpalatset är uppfördt på det ställe, där under Peter den stores tid

generalamiral Apraxin hade sin bostad. Denna nedrefs emellertid på

käj-sarinnan Annas befallning, och ett palats började uppföras efter ritning af

Rastrelli. Bygget afstannade dock för att 22 år senare (1754) fortsättas

under såväl Elisabets som Katarina II:s initiativ. Palatset var

färdig-byggdt 1764.

I midten af december 1837 härjades det af en eldsvåda, men

nyrepare-rades två år senare.

Främmande besökare inträda genom den ingång, som är belägen vid

Dworzowaja eller ock från Dworzowytorget.

Från Newakajen kan man gå uppför parad- eller ambassadtrappan till

statsgemaken. Denna trappa, som under vanliga omständigheter är

af-spärrad med ett trästängsel af föga tilltalande yttre, leder i tvenne afsatser

uppåt från floden, och vid dess öfre del stå tvenne lejon, utförda nästan

som pendanger till bronslejonen på slottsbacken i Stockholm. Trappstegen

äro af carraramarmor.

Vi ämna aflägga ett besök i palatsets inre och inträda således.

Vestibulen uppvisar stuckaarbeten i renässansstil. Flera statyer hälsa

oss välkomna, och vi upptäcka så kända namn som Pigalle och Falconet.

Det är grupper och byster af marmor, som ståta likt hedersvakter. Man

tycker sig vara i ett museum.

Men vi gå vidare.

Bredvid ligger gamla Eremitaget, uppfördt af Katarina II. Det var här

hon mottog sina förnäma gäster.

Möblerna äro antika mästerverk. Bland annat granska vi med

kännar-blick florentinska mosaikinläggningar, hvilka liksom Rosaachats vaser äro

af stort konstvärde.

Icke mindre än 13 rum tillhöra denna afdelning, och vi skynda således

vidare. Efter att ha passerat ett litet kabinett komma vi in i ett rum,

där vi upptäcka ett bord af mosaik. Vår guide upplyser, att det är gjordt

Amin a//, Petersburg.af sibiriska stenarter. I närgränsande rum beundra vi Maratlas och

Bas-sanos målningar, och i budoaren och sofrummet det vackra, af tidens tand

skonade blåa sidenet och Vanloos »Turkiska damer». Badrummet bjuder

likaledes på en målning af samma målare, »Genier, som bringa Venus sin

hyllning».

Praktsalen lyser af brun och svart marmor med hvita ådror och konst-

Romanoffska galleriet.

smide af förgylld brons. Spislarna, till antalet två, äro förfärdigade af jaspis.

På väggarna hänga flera taflor, hvilka tillkännage den venetianska skolan.

De andra rummen ha att uppvisa målningar af Bloem, de Vos och

d’Hondcoeter.

Vi ställa därefter kosan till Katarinas första Eremitage.

Då vi kommit till »Paviljongen», få vi se tvenne porträtt i olja af

Katarina den II och Maria Feodorowna, det senare utfördt af madame Vigée.

Romanoffgalleriet är fylldt af porträttmålningar. De flesta föreställa

medlemmar af huset Romanoff, såsom Peter den store af de Moor, Kata-rina I af Nattier, Elisabet I af Tocqué, Katarina II till häst i

Preobra-schenskigardets uniform af Falconet, Paul I med sina gemåler, Anna

Pawlowna m. fl.

Georgievskaja sala (Georgssaleu) prålar med hvita, korintiska pelare och

sex oerhörda takkronor. Vid rummets kortsida står tronen, öfver hvilken

riksvapnet är broderadt på röd sammet. I denna sal firas georgsfästerna

den 9. december, och käjsaren mottog förr de främmande sändebudens

nyårsuppvaktning härstädes. Salen har en längd af ej mindre än 47 och

en bredd af 20 meter.

Tronsalen.

Gerdovaja sala (vapensalen) är ett större rum med krigare i gammalrysk

dräkt i hörnen. De hålla baner med provinsvapen i sina händer. Pelarna

äro förgyllda.

Peter den stores tronsal (Petrowskaja sala), lyser af röda sammetstapeter,

på hvilka man broderat den ryska örnen i guld. Den käjserliga tronen

ståtar vid en af väggarna och bakom densamma, mellan tvenne

jaspis-pelare, har man upphängt en målning af Amigoni, »Peter den store firad

af Ryktet».

Ljuskronor, kandelabrar och bord af gediget silfver komplettera

inredningen.

Feldmarskalkskaja sala (fältmarskalksalen) inrymmer porträtt af de mer

berömda, ryska fältmarskalkerna.För att komma till avantsalen passerar mau det pompejanska galleriet

med dess scener ur rysk-turkiska kriget.

I närheten af avantsalen ligga paradtrappan, vinterträdgården och den

kolossala Nikolaisalen.

Det är här, som hofbalerna gå af stapeln.

Gula salongen.

Vidare inträder man i mohrrummet, pompejanska rummet och rotundan.

»Den mörka korridoren» är smyckad med porträtt af riddare af Andreas-

orden.

Alexander II:s matsal inrj-mmer bland annat åtskilliga skeppsmodeller.

Här var det, som explosionen 1880 ägde rum, ett tillfälle då käjsaren nätt

och jämnt undslapp döden.

Vidare upptäcka vi lilla fältmarskalksrummet, käjsarinnan Maria Alex-andrownas och Alexander II:s rum, hvaraf sängkammaren står i orördt

skick med den säng, i hvilken härskaren utandades sin sista suck.

»Den gyllene salen» (solotaja sala) är hållen i byzantinsk stil med

mosaik öfver spiseln.

»Hvita salen» är afsedd till matsal. Därpå följa sju rum med

målningar af Bogoljuboff, Hess, Kotzebue, Aiwasowskij och Rosen, pelarsalen

med brokiga marmorpelare m. fl.

Vakt vid Vinterpalatset.

Sedan vi beskådat denna prakt, vandra vi en trappa högre upp. Vi ha

erhållit särskildt tillstånd härtill, ty man är rädd om de dyrbarheter, hvilka

förvaras här.

Vi ämna beskåda kronjuvelerna, hvilka förvaras i glaslådor.

Spiran är värd 4,800,000 kronor, och vid densamma är fästad den

ryktbara Orloffdiamanten, som väger 185 karat.

Denna juvel röfvades af en sepoy från en indisk furste och såldes till

den armeniske köpmannen Lagareff. Grefve Orloff köpte den i sin tur i

Amsterdam för att förära den till Katarina II.Han betalade den med 900,000 kronor jämte en lifränta på 4,000 kronor

samt utverkade adelsdiplom för köpmannen.

Käjsarkronan beställdes af Katarina II hos juvelerare Loubié, men blef

färdig först under Paul I. Den värderas till 2,200,000 kronor.

Korset på kronans öfre del består af 5 stora diamanter, hvilka hvila på

en rubin, inramad af 7 diamanter. Från dess bas utgå bågarna, hvilka

äro besatta med pärlor.

Kronan har formen af en mitra.

Käjsarinnans krona är äfven rikt diamantprydd.

Riksäpplet strålar af diamanter och en praktfull safir.

Dessutom märkes »Schahdiamanten», närmare 87 karat, en skänk från

Persien, en andreasorden af 5 rosadiamanter och 2 sibiriska beryller,

diadem osv.

Silfverkammaren rymmer tsarens oerhörda och enastående silfverskatter,

hvilka ej blott representera metallvärdet utan äro verkliga konstverk. Bland

dessa befinna sig öfver ett dussin terriner, modellerade af Germain 1761.

På samma ställe förvaras porslinet.

Vi ha betraktat en del af de ägodelar, hvilka tillhöra världens rikaste

man.Museer.

FÖR den som finner ett nöje i museer af allehanda slag är Petersburg

rätta platsen. Ryssen finner ett behof uti att samla och ordna allt

hvad han tycker vara konstnärligt eller intresseväckande, och han gör

sina samlingar med ganska stor urskillning.

Vi hafva omnämnt Vinterpalatsets skatter, bland de rikaste i hela

världen, men de äro icke de enda och kanske ej häller de märkvärdigaste,

som finnas i metropolen. Också besluta vi att göra en rond bland muséerna

för att se och döma, en rond, som tar dagar i anspråk, äfven om vi

skulle besluta oss för endast ett flyktigt genomgående af samlingarna.

Vårt första besök gäller Eremitaget, eller som det på ryska heter

Imperatorskij Ermitasch, beläget vid Millionaja, alldeles invid

Vinterpalatset.

Eremitaget utgör en fortsättning af detta. Det står nämligen i

förbindelse med tsarens residens medelst en öfverbyggd gång eller korridor i

höjd med andra våningen. Från museet kan man komma direkt in i

Katarina II:s första Eremitage.

Byggnaden afsågs också ursprungligen att tjäna som bostad, men

förändrades sedermera, — då Petersburg fick smak för konstskatter — till

museum.

År 1765 lät Katarina II Valliére de la Mothe göra ritningar till och

uppföra »det lilla Vinterpalatset», som byggnaden då hette. Sedermera

erhöll den benämningen Käjsarinnan Katarina II:s första Eremitage eller

Eremitagepaviljongen.

Tio år därefter tillbyggdes »Det gamla Eremitaget» af

akademie-direktör Valter. Nuvarande Rafaelgalleriet uppfördes af italienaren Giacomo

Guarenghi.Palatset hade dock icke då det utseende, det nu innehar. 1840 lät

käjsar Nikolai I verkställa en genomgripande ombyggning, hvarvid den

grekiska stilen blef förhärskande. Arbetet leddes af arkitekten

Staken-schneider och byggmästaren von Klenze och var färdigt först 1852.

Namnet Kremitage antyder likväl dess ursprungliga bestämmelse och

för tanken tillbaka till ett tidehvarf, då det ansågs för höjden af finess

att leka herde och herdinna, efterhärma »naturfolkets» lefnadssätt och gå

omkring med små lamm och bandbeprydda stafvar, allt så olikt herdelif,

Titangruppen vid Eremitaget.

som man gärna kan tänka sig, men enligt tidens åskådningssätt

natur-troget ehuru förfinadt.

Af allt detta finnas endast några taflor kvar i Eremitaget, taflor, som

visa kuttrande herdar och herdinnor i roccoco.

Eremitaget kan ej undvara "podjäsd’, men här är denna i stället för att

bestå af ett" plåttak på ett par järnpelare förvandlad till en balkong

uppburen af sex pelare, hvaraf fyra fristående. Vid dessa stå titaner och

uppbära med uppåtsträckta händer det platta taket.Figurerna, som äro 6 meter höga och gjorda af grå granit, verka

kanske allt för kraftigt för de smäckra, fyrkantiga pelarna. Detta stör

intrycket, ehuru de äro kraftigt utmäjslade och icke sakna konstvärde.

Har man sett titangruppen vid Eremitaget, glömmer man den

emellertid aldrig.

Eremitaget har rektangulär form med sidor, hvilkas längd och bredd

äro respektiva 156 och 114 meter. Rektangeln tudelas i midten af en

byggnad, rymmande Biblioteket, Venus- och museernas salar m. m. Södra

delen itudelas likaledes genom hufvudtrappan i tvenne gårdar.

På samma dualistiska sätt består sig Eremitaget med tvenne

hufvud-fasader, den nordliga vid Newakajen och den sydliga vid Millionaja.

Vi våga försöket att inträda genom sistnämnda ingång.

Framför oss går en amerikansk familj. Att det icke är engelsmän

höres på näsljuden, och vi följa tätt i spåren. Den inre glasdörren öppnas

och schweitzaren, klädd i en lång, röd rock, som släpar på marken, med

kappkrage, allt blänkande af guld, träder oss tillmötes. På hufvudet har

han en diplomathatt af ansenliga dimensioner, och i handen för han en

staf med en glänsande, globlik knopp i stället för handtag.

Han underrättar amerikanen om, att muséet är stängdt. Yankeen tar

upp plånboken och drar fram en sedel. Museets trogne väktare vinkar

afvärjande med stolt min. Han är inte fal för mutor.

Familjens fem medlemmar stå utestängda från nöjet den dagen.

Vi anse i vår tur, att mutandet skulle vara förgäfves, men vi måste in

kosta hvad det vill. Äfven vi öppna plånboken, men taga ut ett

visitkort i stället för sedlar och anmodar schweitzaren att lämna det till

mu-séets konservator.

Så sker ock.

Några minuter därefter kommer konservator Liphardt ned för trappan.

Han är en sympatisk herre och ställer sig genast till vårt förfogande med

en älskvärdhet, som öfverträffar den vanliga miljön. Under hans sakrika

ledning bli vi således i stånd att beskåda sevärdheterna.

»Vi ha ju åtskilligt, som duger», börjar han. »En gallring har ägt

rum, först af min far, som var konservator före mig, sedan af mig själf.

För att bekänna sanningen består en del af det mest värdefulla af

krigsbyte, taget under napoleonska krigen, då vi marscherade in i Paris.Han talar flytande franska utan ens en dragning till brytning.

Ögonblicket därpå kastar han sig på tyskan med samma lätthet, och vi få

snart bevis på att han ej blott är konstkännare utan ock konstnär själf.

»Skola vi nu välja», börjar han. »Här på undra botten finnas egyptiska,

assyriska, grekiska och romerska samlingar. Till höger ha vi afdelningen

för vaser och kopparstick. En trappa upp inrymmas målningar med

afdelningar för nederländska, tyska, italienska, spanska och franska

skolorna.

Ni har blott att välja.»

Vi besluta oss för att inträda i den egyptiska afdelningen och berusas

af tanken att förflyttas årtusenden tillbaka, till faraonernas tid.

En bild af guden Secht med sitt lejonhufvud blickar oss i ansiktet.

Den förfärdigades för öfver 2500 år tillbaka under farao Amenhotep IV.

Bredvid sitter Amenemhet III, som regerade 2300 år före Kristi födelse

och uppförde »Labyrinten.»

En mörk sarkofag af granit innehåller mumien af fältherrn Amasis, och

en annan innesluter de jordiska kvarlefvorna af öfversteprästen Nana i

Memphis. Äfven Amasis moder, drottning Necht-Sebast-er-ro-u befinner

sig i samma rum. Vi betrakta äfven nyfiket lämningarna af

papyrusrullarna och de talrika skarabeerna (skalbaggarna), som medföljde de döda

i grafven.

Assyriska basreliefer föreställande konung Assurnazirpal med en

bevingad gud framför sig, krigare, präster och gudar föra minnet tillbaka

till kilskriftens period.

Peter den store grundläde den grekisk-romerska samlingen, liksom han

först väckte tanken på ett konstmuseum i Ryssland. 1717 beställde han

flera arbeten i Florens, 1713 gjorde han inköp i Rom genom sin agent

Kologrinov. På så sätt förskaffade han sig Eremitagets tauriska Venus

för 196 dukater, hon »som var vackrare än Venus i Florens och bättre

bibehållen».

Senare, under Katarina II, ökades muséets konstskatter genom

Schuwa-loffs och Lyde-Browns samlingar. De flesta inköpen gjordes likväl under

Nikolai I och Alexander II, hvilka senare förvärfvade ett åttiotal

skulpturer från Galeria Campana i Rom. Nu senast har man lyckats få

öfver-taga Galitzins och Bludoffs samlingar.Af byster märkas Antinous, Caligula, Agrippina, Antoninus Pius,

Ves-pasianus och Titus, af statyer satyr, som tar ut en törntagg ur foten,

Afrodite m. fl.

I de följande salarna finna vi Ares, Pallas, Dionysos, Augustus, Sokrates,

Demosthenes, Brutus, Hadrianus, kortligen nästan hela den

romersk-gre-kiska historien i marmor.

Gué, »Peter I och hans son».

Dessutom fängslas vår uppmärksamhet af antika lerkärl af terracotta,

prydnadsföremål, dryckeskannor, svärd, vaser och tusentals andra föremal,

som kunna komma en samlares hjärta att klappa i hastigare takt.

Galleriet, som upptar handteckningar af Michelangelo, Guardi, Rembrandt,

Wouwerman, Hals, Rubens och dussintals andra konstnärer af högsta

rang, liksom salen för kopparstick med dess 200,000 nummer, hinna vi endast

flyktigt betrakta, och så stanna vi i den gammalskytisk-sibiriska salen.

Här äro fynd från Alexandropol, Nikopolis och Nowotscherkass hopade,

guldkronor, graffynd, halsringar, dolkar.Från medelåldern och renässansen återfinnas gevär, harnesk,

orientaliska föremål, spansk majolika och emaljarbeten. Vapnen intaga

hedersplatsen.

Tafvelgalleriet grundlädes likaledes af Peter I och tillökades af

Katarina II medelst preussaren Gatzkowskis och grefve Bruhls samlingar.

1779 inköptes sir Robert Walpoles samlingar i Houghton Hall för

36,000 £. Dessutom inköptes konstverk genom agenter i Rom och Paris.

Alexander I förvärfvade statyer af Canova och en större tafvelsamling,

bland dem »Skyttar från Antwerpen» af Tenier, »De fyra årstiderna» af

Claude Lorrain. 1814 inköptes 67 taflor af bankir Coesvelt i

Amsterdam, 1829 åter 30 st. af hertiginnan St. Eeu. Under Alexander II

för-värfvades Madonna Connestabile, ett ungdomsarbete af Rafael.

Totalsumman af målningar torde uppgå till närmare 2,000 nummer.

Man kan påstå, att Eremitagets samlingar äro ovanligt fullständiga och

en profkarta på olika tiders och folks skolor.

Katalogen uppvisar sådana namn som Botticelli, Lionardo, del Sarto,

Rafael, Tintoretto, Bonifazio, universalgeniet Salvator Rosa, Velasquez,

Murillo (22 nummer), van Eyck, van Eeyden, Rubens, van Dyck, Teniers

berömda »Skyttegillena emotas af borgmästaren», Suyders, Jordaens,

Frans Hals porträtter, Rembrandt, Wouwerman (Soop räddar Gustaf

Adolfs lif), Poussin, Lorrain, Watteau, Boucher, djurmålaren Potter,

Vero-nese, Garofalo, Caravaggio, Tizian, Moretto, Morrone, kortligen de

förnämsta mästarne inom italienska, spauska, flamländska, holländska, franska

och tyska skolorna.

Man fråssar i konstverk från gamla tider.

Men man bör låta intrycken växla.

Efter dessa konstskattnjutningar besluta vi att taga Kronwerkskt Arsenal,

artillerimuseet, i betraktande.

Djärfva af framgången bege vi oss till Peter-Paulsfästningen, i hvars

närhet arsenalen är belägen, oaktadt vi icke utverkat tillåtelse att inträda.

Vi lita på vår tur och någon mån på vår tilltagsenhet.

Arsenalen är inhägnad af ett högt staket, hopfogadt af grofva

järnstörar. Vid dörren står en soldat på post. Vi ryta åt honom att öppna

porten. Han får den föreställning, att vi äro mäktiga herrar, hvilka en

stackars obetydlig gardist ej vågar vägra inträde, men icke desto mindreser han tveksam ut, tills vi spelat ut vår sista trumf, uppvisandet af

passet. Utan att läsa hvad det innehåller — det kunde lika gärna ha

varit en okvitterad skräddarräkning — öppnar han med darrande hand

och intar poststället för att betyga oss sin vördnad.

Vi vinka med handen och försöka att bana oss väg mellan de

hundratals föreställare till fältkanoner, som ligga hopade på arsenalens gård.

Troligen är det något mankemang med dem, eljest hade de väl kommit till

användning. Kanske hjulen ej passade, kanske voro de kasserade.

Utan att bry vår hjärna med denna fråga nalkas vi själfva byggnaden.

Tvärs genom densamma går en hvälfd port, och man skymtar ännu en

gård med artilleripjäser.

En port, som står innanför järngrinden, hindrar oss att inträda. Vi

visa passet. Förgäfves, och det ser ut, som om vi här skulle gå miste

om vår goda tur.

Då framträder en underofficer. Vi förklara, att vi vilja bese museet, och

daglöjtnanten, en gendarmofficer, tillkallas. Då han hör, att vi äro

svenska offcerare, svarar han artigt, att han skall söka utverka tillstånd

för oss att inträda och försvinner. Kort därpå presenteras vi för en högre

officer, få en lägre dito till vår ciceron och kunna inträde i muséet.

Formaliteterna äro undanstökade.

Vår följeslagare, en stabskapten, är höjden af älskvärdhet. Han låtsas

till och med blunda, då vi fotografera poltavatroféerna trots alla förbud i

den vägen.

Muséet är reserveradt för Mars; idel krigiska föremål och till på köpet

sådana, som luktat krut på slagfältet.

Där finnas sibiriska, kinesiska, franska, tyska, svenska, japanska, turkiska

vapen och andra föremål, ordnade i grupper för hvarje land.

Vi kasta först en blick på rysk-japanska kriget, som står i färskt

minne.

Några japanska gevär och ett par arisakakanoner, men också ett

par ryska, äro minnen från den blodiga striden på Prutiloffkullen. I

inbillningen ser man de små, sega japanerna storma fram trots kulregnet,

som mejar ned dem. Led för led falla de och täcka kullen med döda

och sårade.

Solen går brandröd ned. Allt mer tystnar kanon- och gevärselden. Ettsista purpurtäcke af ljusstrålar kastas på de orörliga gestalterna, som

hvila där, och det blir natt, de dödas natt.

Vi rycka upp oss ur drömmerierna. Här finnes mycket annat att se.

Gamla kinesiska och japanska krigsrustningar verka groteska, de

turkiska fanorna måleriska. Man får en god föreställning om olika tiders

och olika folks stridssätt, och det är onekligen intressant att jämföra de

enkla kartaunerna, som ligga där i hörnet som minnesmärken från kano-

Svenska minnen irån Poltava.

nernas barndom, med den nyaste ryska rekylkanonen, hvilken väl genom

förbiseende presenteras för en sakkunnig besökande.

Men stabskaptenen tar saken långt från hemlig. Han har inte något

emot både att förevisa pjäsen och låta oss tumma på den.

* *

*

En trappa upp, strax sedan man kommit upp för den smala trappstegen

och till höger hand, synes en liten anspråkslös samling vapen. Ögat

attraheras af en grof kanon, och vi gå närmare.C XII står det på densamma.

Detta är minnet af Poltava.

På väggen har man gjort en dekoration af flaggor, gevär och

bajonetter. Ett par pukor hålla vakt bredvid trofén. Gevären bilda en sol,

från hvars öfverkant strålar synas utgå — bajonetter.

Fanorna, till antalet högst ett dussin, stå där dammiga, illa

sönderfrätta af kulor och tidens åverkan. Framför synas två haubitzer.

På väggen midt emot befinna sig ett par hundra pistoler, vårdslöst

fästade och kastade om hvarandra.

Poltava, den sista länken af Gustaf II Adolfs Sverige, af hans

storhetsdrömmar, ligger framför oss i stum bön.

Med djupt vemod betraktar man relikerna. Man skulle vilja taga dem

med sig, liksom om man härigenom kunnat utplåna följderna af nederlaget.

Och vid åsynen af dessa storhetens griftetecken känner man, att man

bär ansvaret för att icke förödelsen skall gripa ännu djupare omkring sig,

så att allt skall förintas och Sveriges förlorade frihet symboliseras af

vapen och- flaggdekorationer i främmande länders muséer.

Kronwerkski Arsenals samlingar äro ej stora. De kunna t. ex. ej

mäta sig med artillerimuseums i Stockholm, men det lilla man har är

ordnadt på ett tilltalande sätt.

Samma är förhållandet med Marinmuséet.

Detta är inrymdt i Amiralitetsbyggnaden, och samlingarna utgöras af

fartygsmodeller från forna och nuvarande tider, kanoner, galjonsbilder

och dylikt.

Mest intressant är tsar Peters rum. Man får där beskåda hans första

modell till krigsfartyg, från den tid då han utförde sina sjömanslekar vid

sjön Perejaslovl eller byggde sin första flotta i Voronesj vid Don. Men

äfven hans yrkesskicklighet efter återkomsten från Holland är

representerad.

Flera svenska flaggor finnas därstädes.

Af nyare tiders sevärdheter lysa målningar i olja öfver sjöstriderna vid

Port Arthur. Otaliga modeller, ända till 6 meter långa, finnas af krigs-fartyg. Bland dessa utmärker sig modellerna af Poltava, Retvizan,

Petro-pavlovsk m. fl. genom ett utomordentligt välutfördt arbete.

Från Kina har man samlat djonker och kanoner. Man betraktar ock

med intresse modellerna och genomskärningarna af stora oceanångare och

krigsfartyg.

Att ryssarne vid sina första båtbyggerier tagit starkt intryck af

svenskarne framgår vid jämförelse mellan modellerna. Modeller af de svenska

fregatterna Bernardus, Vänkär, Stor-Fenix och sluparna Gloria och

Gäddan stå i Peter I:s rum.

Genom ett besök i museet förskaffar man sig en helgjuten bild af

flottans utveckling från Peter I till våra dagar.

Det Zoologiska muséet synes ordnadt med hänsyn taget till önskan att

det skall tjäna som åskådningsmaterial vid undervisning.

Grupper ur djur-, fågel- och insekts världen ge illusoriska bilder ur

denna. Man ser mullvadsgångar, ekorrbon, djurfamiljer i just den

om-gifning, där de vistas.

Isbjörnsgruppen står utom täflan. Djuren se lefvande ut, och man

vore frestad att sätta på sig öfverrocken vid anblicken af isen och snön.

Den största sevärdheten och en sällsynthet, hvarmed intet annat museum

kan skryta, är museets Mammutdjur.

Några jägare kommo en dag till en sibirisk flod. Det var vår och

islossningstid. Som vanligt hade stora stycken, af den branta flodbädden

rasat, och de sågo ett stort, otympligt föremål sticka fram ur sanden.

Nyfikna begåfvo de sig närmare.

Det var ett djur med lång, 25—35 cm:s ragg af samma färg och kvalité

som en björns.

Här förelåg utan tvifvel ett intressant fynd.

De satte sig i förbindelse med auktoriteter, och dessa konstaterade, att

man här funnit en mammutunge.

Upptäckten väckte sensation inom den vetenskapliga världen.

Att finna ett så godt som antediluvianskt djur!

Med stor försiktighet gräfde man ut djuret och flådde det. Köttet var

så väl bibehållet, att hundarna åto af det. Förut hade man visserligen

funnit mammutdjur, men vargarna hade gått illa åt kadavren, så att en-dast en del af skelettet kunnat tillvaratagas. Inälfvorna utvisade, att

nordens elefant lifnärt sig af barr.

Nu står mammutungen uppstoppad i ett stort glasskåp i muséet. Den

är 3 meter hög och 4 meter lång. Närmast liknar den en elefant, men

skiljer sig från densamma genom sina små öron, sina uppåtböjda, krokiga

betar, sin ragg och sina fötter, hvilka sakna tår.

Mammutdjur.

Det sålunda funna exemplaret måste ha begrafts i flygsanden strax

före isperioden. Isen har lagt en skyddande skorpa omkring kroppen

och bevarat den i tiotusentals år, en is, som sträckte sig 200 fot ned

under markens plan.

Betarna, som blifvit gula af ålder, äro 1,2 meter långa.

Etnografiska muséet är ordnadt utan genomgående system. De

vanligaste föremålen saknas understundom, under det att de mera sällsynta

äro väl representerade. Det asiatiska muséet erbjuder många föremål af

intresse och synes vara väl försedt.

Am inoff, Petersburg. ~ 2498

Stallmuséum, Imperatorno Konioschennij musei, uppbyggdes 1860 efter

ritning af Ssadownikow.

Muséet innehåller en gobelängsamling, som kan kalias unik och anses

mycket dyrbar. Motiven äro i de flesta fall mytologiska.

Hofvagnar i rödt och guld med målningar af Watteau och Boucher

utvisa en lyx, hvarom man knappast har en aning. Här befinna sig de

käjserliga galavagnarna.

Antokolskij, ijermak .

En af dessa hade til! en prydnad en medaljong, väl utförd och med en

målning, inramad af ädla stenar. Man påstår, att en förmögen

engelsman bjudit 30,000 rubel för densamma, och att hans anbud tillbakavisats

Kort därpå försvann medaljongen och har sedermera ej kunnat återfinnas

trots polisens alla ansträngningar.

Afsides står något som ser ut som en vanlig hyrvagn. Träder man

närmare, ser man, att den är illa ramponerad. Golfvet är inslaget, rutor

krossade, och man undrar hvarför denna ruin af en vagn fått sin plats därstädes.Detta är en relik, nämligen den vagn, i hvilken käjsar Alexander II

mördades den 13. mars 1881.

Bland andra föremål återfinner man i museet Peter I:s och Katarina

II:s karosser.

Schabrak och sadlar för galaeskorter, dyrbara föremål, hänga uppradade

i flera skåp.

Samlingarna fullbordas genom porträtt af käjserliga stallmästare.

Kamensky, Det första steget, i

Mineralogiska muséet är af mindre intresse för allmänheten än för

fackmannen. Mest uppmärksammadt är den ichtosaurus, som finnes

pe-trificerad i ett stenblock. Hvaije dess minsta del kan urskiljas.

Längden uppgår till 4 meter.

Ett utmärkt skelett af ett annat förhistoriskt djur, en plesiosaurus,

bör likaledes uppväcka den besökandes nyfikenhet. Detta särdeles väl

bibehållna, kanske 100,000-åriga exemplar har upptäckts i Sibirien.

Barockpärlor, meteoriter, stenar af alla slag, diverse föga egendomliga

metallarbeten finnas att se i de andra salarna.

Muséet anlades af Katarina den andra.Ett kopparstycke, funnet helt, och vägande 52.4 pud anses för ett

mycket sällsynt fynd, enär kopparn ju under vanliga omständigheter

icke uppträder annat än som förorenad malm.

»Det nya Michaelspalatset» har förvandlats till Käjsar Alexander lILs

museum.

Rossi har uppgjort plan till byggnaden, som är en af Petersburgs

vackraste och fullbordades 1819—25. Stilen är toskansk. År 1875—98

förvandlades palatset till museum.

Alexandermuséet innehåller till skillnad från Eremitaget taflor äfven

af yngre konstnärer. Här kan man studera den ryska skolan, som efter

många irrfärder vill bryta sig egen väg framåt, men ännu ej tycks ha

fått fast fot om än inspiration och god vilja ej felas.

Här återfinnas namnen Aivvasowskij, Repin, Edelfelt, Wereschtschagin,

Jakoby, Antokolskij, Kamensky, Stavasser, alla ryska storheter.

Eremitaget utgör centralpunkten för de utländska konstprodukter,

Ryssland lyckats förvärfva sig: Alexander-muséet är som sagdt reserveradt

för rysk konst.

Inalles finnas 37 salar, i hvilka den ryska konsten uppvisar sin historik

med början från Peter den stores tid. Denne sände Matwjeeff för att

studera utlandets konst och verkställa inköp. Han förvärfvade bland

annat »Slaget vid Mamajevo».

Borowiskowskis porträtt, Alexejeffs landskap, Wenezianows genrebilder,

Repins glödande skildringar från Rysslands historia, Wereschtschagins

bataljmålningar, Aiwasowskijs härliga, färgmättade vattenfeerier äro

mästerstycken.

Käjserliga biblioteket anses för ett af Europas största. Det kommer

nämligen i tredje rummet i hela världen.

En massa salar äro från golf till tak fyllda med böcker. Man äntrar

upp för järntrappor till gallerier, hvilka leda rundt omkring.

Bokskatterna äro dyrbara. *

Samlingarna upptaga slaviska och gammalryska tryck, bland annat den

första i Ryssland tryckta boken, apostlagärningarna, som utkom i Moskwa

1564 och den första ryska bibeln af 1581. Likaså finnes Wallensteins

astrolobium.

Autografsamlingen af berömda män och kvinnor och handskrifter, oftaaf historisk betydelse, kalifen Osmans koran, äro kuriositeter, som locka

till beskådande.

Voltaires bibliotek på 7,000 band har af Katarina II inköpts och

förvaras i museet.

Den korffska salen innehåller alla verk, skrifna öfver Ryssland, till

antalet 30,000. Man skall dock förgäfves söka efter något nyare arbete

om Petersburg.

Uppbyggandet af biblioteket påbörjades 1794 af Ssokolow och var i

sitt nuvarande skick färdigt 1902. Det innehåller c:a i1/* million böcker,

något öfver 20,000 kartor, närmare 90,000 kopparstick och fotografier,

33,000 handskrifter, ungefär 55,000 autografer och 5,500 urkunder.Mottagningar, Visiter och bjudningar.

ID umgängeslifvet ges det vissa gemensamma, vedertagna bruk inom

hela den civiliserade världen, men hvarje land har sin lilla afart,

som skiljer det från andra. Om inté annat så variera visittider och

skyldigheter att aflägga visit vid vissa tillfällen eller dylikt.

Den ryska societeten har tagit starkt intryck af Frankrike.

Seder och bruk ha genomgått en hel serie af revolutioner, och här

liksom nästan inom alla områden är det Peter den store, som ingripit,

mannen med det skiftande lynnet, den okufliga energien, älskaren af allt

som var nytt, reformatorn.

Visit är naturligtvis obligatorisk i de familjer, där man vill umgås.

Vill man medtaga en vän, är denne välkommen. Presentationen vid

större bjudningar de inbjudna emellan är ej nödvändig, men man kan

ogeneradt underhålla sig med hvem man vill och kanske ännu mer

otvunget än om presentation försiggått.

Familjerna ha sina bestämda mottagningsdagar, då husets vänner äro

välkomna i all enkelhet. Man kommer och går utan tvång, och på så

sätt kan man tillbringa aftonen på flera skilda ställen. Ju större vänskap

man vill visa, desto oftare kommer man.

Dessutom bör man aflägga besök vid vissa högtider. Vi ha redan talat

om påsk: äfven vid de andra, större kyrkofästerna träffas man.

Vi ha mottagit en middagsinbjudning i »hvardagslag». Familjen är

rik, en bland Rysslands rikaste, men man har betonat, att man anser oss

som barn i huset och därför icke förändrar den sedvanliga matordningen.

Schweitzaren har bugande öppnat glasdörren vid porten, ringt på en

betjänt som redan i förstugan befriat oss från ytterplagg och galoscher,och vi vandra uppför den med tjocka mattor beklädda trappan och in i

den egentliga tamburen eller skola vi kalla den hallen?

Husets värd välkomnar oss och för oss till värdinnan, som med ett

älskvärdt leende räcker oss handen. Denna kyssa vi pliktskyldigast. Vi

anses ju tillhöra husets intimare bekanta.

Hon frågar oss på flytande franska, om vi trifvas i Petersburg och om

klimatet inte förefaller oss odrägligt. Vi bejaka det förstnämnda och

förneka det senare.

Gäst på gäst inträder. Alla bära uniform utom vi själfva, som vid

detta tillfälle äro dömda till fracken. Man samlas i grupper, diskuterar

politik, talar om att man ämnar flytta till landet redan i maj,

förespår en varm sommar, och så anmäler en bugande betjänt, att det är

serveradt.

Vi inträda i matsalen, som badar i ljus. I ett hörn står sakuskan, som

angripes med god aptit.

Betjänterna befria oss ifrån tallrikar, knifvar och gafflar nästan innan

vi hunnit äta upp innehållet på fatet, värden och hans manliga släktingar

lura med vodkaflaskorna i hand, vodka af minst ett halft dussin olika

slag, och vi sucka vid tanken på att detta blott är förspelet till det som

komma skall.

Ändtligen slå vi oss ned vid bordet. Framför oss står ett batteri med

olika glas.

Middagen består af nässelkål (borschtschj), stor nors fångad i Newa,

grytstek med maccaroni, järpe, glace och biscuit, frukt, ost.

Kavaljeren sitter till höger om sin dam. Man bjuder ej armen till

denna hvarken då man träder in eller går ut ur matsalen.

En af herrarne har varit i Sverige. Han vill glänsa med sin kunskap

i svenska förhållanden, höjer glaset och säger skål, hvarpå han tömmer

det i botten. Alla se nyfiket på och göra efter manövern på precis samma

sätt, under skratt och skämt.

Vi parera ögonblickligen med ett »sa vasche starovje» (dricker er skål),

hvilket lifligt senteras.

De väldresserade betjänterna ila fram likt skuggor. En nick, om man

inte kan äta välfägnaden, hvilken för en ovan gom ofta nog är svårt,

och man tar bort tallriken, liksom vore de uppassande i maskopi medgästen, som inte vill visa värdfolket, att han har svårt att äta dess

mat.

Efter slutad måltid går man ut i salongerna. I Frankrike tackar man

inte för maten, i Tyskland säga alla »Mahlzeit» åt hvarandra, i Ryssland

tackar man värdfolket för maten med ett »blagadarjousj», »merci» eller

»spasibo».

Damerna servera kaffet, doftande mocca i tunna, genomskinliga koppar.

Cigarrer lysa med sin frånvaro, cigarett får man hålla sig själf.

Kaffe-serveringsproceduren är engelsk och utföres med ett behag, som kommer

den doftande drycken att smaka dubbelt angenäm.

Likörerna äro hemmagjorda. De härstamma från värdens gods i det

mellersta Ryssland. Den likör, vi läppja på, är troligen förfärdigad af

körsbär, och har en mild smak.

I sällskapet befinna sig många ungdomar. Det är studerande från

lyceet, i ljusblå uniform med höga, broderade kragar och ärmuppslag.

De ha inmundigat icke så litet vin vid middagen, och samlas nu i en

vrå för att berätta historier. Den ena skrattsalfvan aflöser den andra,

men på ett diskret sätt.

Man ville gärna skratta med.

De äldre herrarne tala politik.

För vår del slå vi oss ned hos damerna, hvilka föra samtalet på ett

sätt, som håller intresset uppe hela tiden, oaktadt ämnena för samtalet

ej förete något egendomligt.

Ryska språket användes af de flesta. Inom landet går en stark

strömning för allt ryskt. Språket har åter kommit till heders, man vill till

och med återinföra ryska nationaldräkter — den gammalryska

praktdräkten bäres obligatoriskt vid högtidliga tillfällen vid hofvet — och man

vurmar för ryska seder.

Det franska, som intagit en dominerande roll, ungefär lika mycket som

i slutet af 1700-talet litet hvarstädes i Europa var fallet, är på retur.

Om man har smak för något utländskt är det för det engelska. Likaså

är det modärnt att tala och läsa italienska.

Större soaréer börja vid ro-tiden, men det anses ej comme-il-faut att

komma före klockan 11 em.Den diplomatiska kåren går i spetsen för dylika soaréer, och af alla

utländska ambassader synes den österrikiska taga hederspriset genom

raffinerad lyx och stora kostnader. Den väcker till och med de förmögnare

ryssarnes förvåning.

Mottagandet hos nämnda ambassad är ytterligt pompöst.

Hofmästaren är klädd å la Louis XV.

Han har en stab af 30—40 betjänter under sig, alla i dräkter från samma

tid med röda frackar, stora, pudrade allongeperuker med hårpungar, korta

byxor, strumpor och lågskor med höga klackar.

I vestibulen ståtar en hedersvakt af husarer i pittoreska uniformer och

dragna kroksablar.

Och ho kan skildra prakten inne i salarna?

Vi stiga nu in i ett enklare rum.

Här är all prakt bannlyst, och man har ordnat hemmet på ett praktiskt,

mindre kostbart sätt.

En militär ordonnans öppnar. Han är betjänten, som kommenderats

att gå värden-officeren tillhanda, och han skall antagligen en gång efter

slutad värnplikt taga tjänst som betjänt.

Värden är klädd i litevka, ett uniformsplagg midt emellan kavaj och

vapenrock. På bröstet bär han georgskorset.

Han är en framstående man, en af dem, som arbeta intensivt utan att

synas så mycket. Hans kunskapers gedigenhet är oomtvistad, och vi

finna snart, att han är kännare af svenska förhållanden och en stor

svenskvän.

Han talar vårt modersmål och har sympatier för Sverige, där han rest

mycket. Särskildt talar han om, att skolväsendet slagit an på honom,

och han anser det som mönstergillt.

Det är fasta, och han urskuldar sig för supén. Han vet ju, att vi

icke ha något som heter fasta, men han kan inte göra någon förändring

i hushållet.

Värdinnan har dock väl sörjt för undfägnaden. Vi få rökt fisk af

utmärkt beskaffenhet, kallskuret, frukt och te, som serveras med olika slags

sylter, honung eller citron.

Visiterna börja vid 3-tiden. Det är artigt att genast aflägga kontravisit.

Således kan det hända, att man vid hemkomsten träffar den person, hoshvilken man för en kvarts timme sedan gjort besök. Man får då hitta

på nya ämnen för samtalet.

I nödfall kan man lämna sitt kort till schweitzarn eller dvorniken,

ett surrogat för visit.

Sällskapslifvet i Petersburg har sina kraf, hvilka man ej får förbise.

En främling förlåter man ju det etikettsvidriga, som en och annan gång

begås: han kan ju inte känna till finesserna.

För att erkänna sanningen blir man, om man vill vara oklanderlig i

i sitt uppträdande, en slaf under sällskapslifvet, men petersburgarne göra

också allt för att ge detta den mest behagliga form.

Konversationen utser ämnen, hvilka intressera, och man behandlar dem

på ett sätt som gränsar till virtuositet. Man söker hitta på förströelser

för att roa gästerna, musik, deklamation, sång, sällskapslekar.

Också kommer man mer i beröring med hvarandra än vid de tillfällen, då

spelborden lägga beslag på herrarne och damerna hänvisas till att tala

om tjänstfolk, småskvaller och barn.

Sträfvan att förryska gör att man frågar främlingen — sedan man

själf upplyst honom om sina egna förhållanden — om hans faders namn

och häns eget. Antag, att man heter Carl och ens fader heter Iwan.

Man tilltalas då Carl Iwanowitsch eller Iwanitsch, hvilket senare är den

mest brukliga formen. Man tillägger således ej familjenamnet.

Detta tilltalssätt alstrar mer otvungenhet. Man använder det likaledes

med damer exempelvis Anna Viktorowna, Ssonja Iwanowna osv.

Om en förnäm man nedlåtande räcker handen till en fattig underordnad,

skyndar denne att kyssa den ädelmodige. Han tar det ej som en

inbjudan att skaka hand, utan som ett tecken till att han får vidröra denna

med sina läppar. Gränsskillnaden är således stor, och den gör sig

särdeles märkbar i umgängeslifvet.

Vissa kretsar, i synnerhet de högsta, äro mycket exklusiva af sig, och

dörrarna stå stängda för många, som genom börd och ännu mer genom

förmögenhet anse sig berättigade att vinna inträde.

Men börden, den gamla traditionen, fäller utslaget och uppställer

hårfina gränser, hvilka mången ehuru med svidande hjärta ej kan öfverskrida.

Småfolk.

ÖRETAR man en vacker söndag en promenad på Newsky, Morskaja

eller Newakajen möter man ofta ett prydligt par, som arm i arm,

med glädjestrålande ögon och leende läppar, drager förbi i strömmen af

promenerande. Båda äro unga. Han är klädd i en omsorgsfullt putsad

uuiform, som sitter väl. Hon hänger vid hans arm och ser sig stolt

omkring: »Se på oss två, äro vi inte lyckliga och se vi inte prydliga ut?»

Det är tschinovniken och hans hustru om söndagen.

»Tschin» är liktydigt med rang. Han är således en af de många, som

arbeta i det stora maskineri, hvilket kallas för den ryska staten, en af dess

otaliga arbetsmyror. Lönen är usel för de lägre tjänstemännen och

räcker ej till för de två och ännu mindre, om det kommer än flera till

hushållet. Båda slafva under arbetsdagarna, hvar och en på sitt håll, men

när helgdagen kommer, uppträda de med pondus och veta att häfda sin

ställning.

De svälta sex dagar af sju för att »kunna uppträda som folk», när de

visa sig för populasen.

Många af dessa måste förskaffa sig »inkomster» på annat håll för att

kunna existera.

I Petersburg finnes strängt taget ingen medelklass. Man kan däremot

tala om ett proletariat af lägre tjänstemän, och dessa göra en ej oviktig

insats i stadens historia.

Öfverallt träffar man på tschinovniken, då man kommer i beröring med

ämbetsverken. Han har en ovanlig talang att genomskåda på hvad vis

du kan vara honom nyttig, ty du är i själfva verket en förvärfskälla förhonom. Detta hindrar emellertid icke, att han kan visa dig den allra

största älskvärdhet, äfven om han finner, att du betyder noll och intet för

honom. Är du främling, betraktas du nämligen som en gäst i

Petersburg, och den urgamla gästfriheten kan aldrig utrotas där — och väl är det.

Det berättas, att då tsar Peter I:s gemål, Eudoxia, inspärrades i

Prokrov-skij Djevitjij Monastir, den heliga jungfruns förböners kloster, och

nekades äfven det minsta underhåll af sin höge gemål, som tröttnat på

Petersburgs slakthus.

henne, hon skref till sin bror Abraham: »Jag behöfver ej mycket, men jag

måste dock äta. Jag dricker hvarken vin eller brännvin, men jag skulle

dock vilja bjuda på sådant.»

Det är sublimt att höra henne glömma sig själf och blott tänka på

ut-öfvandet af gästfriheten. Hon kan hällre tänka sig en inskränkning i

sitt dagliga lif än att afstå från skyldigheten att taga väl emot de gäster,

hon kanske kunde vänta sig i sin fångenskap.

Då mången af dess tschinovnikar ej kunna lefva af lönen, tillgripa de

andra förvärfskällor, hvilka ej anses ohederliga, praktiserade som de äro

sedan århundraden tillbaka.

Peter den stores gunstling Alexander Danilowitsch Mensjikov

förskaffade sig en oerhörd förmögenhet genom icke fullt lagliga medel. Hansfalsarier upptäcktes, och han erhöll gång på gång förlåtelse. Kanslern

Jalovkin emottog mutor af Mazeppa, Tolstoj, som var ambassadör i Wien,

förvärfvade sig genom icke allt för vackra tjänster stora egendomar.

Ta-tisjtjeff anklagades för försnillningar, kortligen en korruption rådde sedan

lång tid tillbaka inom de högsta ämbetsmannakretsarna.

Men man är benägen att se allt genom förstoringsglas, då det gäller

utlandets blick på Ryssland.

Kosackmusikkår.

Så är det nog också med de mycket omtalade tschinovnikarne. Inte

alla af dem lefva som parasiter. Klassen skulle då ej vara så fattig som

den är. Men i Petersburg liksom i så många andra storstäder ges det

individer af olika läggning för det hederliga.

För dessa småfolk gäller det emellertid ej endast att få pengar: man

finner äfven icke så få karriärister bland deras led, män, hvilka ej sky

några medel för sin karriär och att nå befordran. Dessa kunna ofta för

att göra sig behagliga för förmännen handla hänsynslöst, och därvid

trampa de de andra kategorierna af småfolket under sina fötter.

Dessa äro de farligaste, ty för dem är penningen ej det, som fäller ut-510

slaget. Här gäller det ännu större intressen, och offrens antal kunna

blifva större, följderna mer vidtgående.

Bland småfolket befinner sig äfven ett ej ringa antal uppkomlingar.

Dessa förete den vanliga, kosmopolitiska typen, men med en tillsats af

ryskt.

En köpman har lyckats förskaffa sig en förmögenhet, och genast vill

han nå en högre samhällsställning. Han tycker, att adelns ställning är

privilegierad och vill ernå något liknande. Penningen är medlet härtill.

Snart låter han uppföra ett imponerande hus eller köper ett dylikt.

Reparationer och inredning sluka stora summor. Allt skall vara

förstklassigt, så att han erhåller en skylt för sin rikedom och sig själf, en

skylt, som dock icke visas annat än vid högtidliga tillfällen.

Då slås dörrarna upp på vid gafvel, då slösas med läckerheter, musik

och agremanger.

Så snart gästerna aflägsnat sig, stängas dörrarna till praktrummen och

de öppnas ej kanske på åratal.

Om hvardagarna lefver familjen enkelt, nästan pauvert, ja, man nekar sig

ej blott hvarje lyx, utan man framsläpar ett lif af försakelse.

Besöker man dessa familjer i hvardagslag, äro taflor och möbler

försedda med öfverdrag. Värden kommer in i nattrock och tofflor,

värdinnan visar sig mer sällan. Men förfriskningar bjuder man på.

Mellan detta småfolk och handtverkarklassen är ett jättesteg.

Hos andra nationer ingår ett ganska stort antal arbetare just i

medelklassen och utgör dess kärna. Så är det ej i Ryssland. Gränsen är

dragen och kan ej öfverskridas. Ämbetsmannen i de lägre graderna vill ej

ens se den rike uppkomlingen som en jämbördig. Dennes sociala

ställning är alldeles för låg.

Just denna gränsskillnad mellan proletariatet och småfolket skapar en

särställning inom det ryska samhället. Den hämmar de sociala rörelserna,

ty innan klyftan kan öfverskridas, komma inga större förändringar att

kunna försiggå i samhällsskicket.

Med okuflig energi arbetar detta småfolk att förbehålla sin ställning

och vill ej att en nivellering skall försiggå.

Intelligensen åter söker sätta sig öfver ståndsfördomarna och

samman-jämka de olika samhällslagren. Första steget uppåt är bildningens höjande.Småfolket är således reaktionens bäste bundsförvanter. De fasthålla segt

vid det gamla och hälsa hvarje förändring af det bestående med ovilja —

så framt det ej gäller något, som länder dem själfva till fromma.

Dessa små äro konservatismens bäste bundsförvant.

Dvorniken föreläser för en tacksam publik.Petersburgskan.

PETERSBURGSKAN är i allmänhet en sympatisk och älskvärd dam.

Hennes sätt är karaktäristiskt, något af amerikanska och fransyska

i förening.

Åtminstone gäller detta den bildade kvinnan: tillhör hon de lägre

samhällslagren, står hon snarare under än öfver sina medsystrar i Västerlandet.

Man lägger mycket an på döttrarnas uppfostran. Det förefaller ofta,

som om den väluppfostrade, unga. damen satt inne med kunskaper, hvilka

lämnade det stora flertalet af männen efter sig.

Att höra henne omväxlande tala tyska, franska, engelska, kanske också

italienska och svenska, är icke så sällsynt som man kanske kunde tro.

Hennes älskvärdhet snarare stiger med hennes samhällsställning än

motsatsen. Hon gör allt för att sätta sig på samma plan som mannen,

hon samtalar med. Hon söker ut hvad som kan intressera honom och

följer sedan med antingen som intresserad åhörerska eller som den där

lämnar upplysningar.

Just denna smidighet i hennes sätt att lämpa sig efter samtalet alstrar

något behagligt, något som gör att man alltid känner sig otvungen i

hennes sällskap. Man befinner sig så att säga på fast mark och behöfver

ej anstränga sig för att underhålla samtalet.

Eägg därtill att i hennes uppfostran ingår en stor portion kvinnlighet.

Hon vill vara graciös och behaglig, och hon blir det. Det ligger något

mjukt öfver henne, som kommer hennes sällskap att glömma både hennes

ålder och hennes utseende.

Ansiktstypen är i regel ej vacker. De få skönheter man får se, äro

dock så mycket vackrare. Här finns ej något mellanting.Hon är i allmänhet mörk och liknar den vanliga, franska typen.

Ansiktsformen är dock oval, pannan bred och låg, håret mörkt.

Hyn är blek, ögonen bruna eller svarta, men sällan mörkblå.

Rösten är skolad med behagligt, mjukt tonfall, beroende på tungans

gymnastik. Det ryska språket ger en tunggymnastik som kanske intet

annat i hela världen, och härigenom låter språket välljudande. För en

främling är det omöjligt att lära. Han kan vistats årtionden i Ryssland,

och dock märkes hans brytning genast.

Träningen i utländska språk har uppdrifvit petersburgskans

fattningsförmåga. Hon anar nästan på förhand hvad man ämnar säga. Lika stor

är hennes förmåga att uttrycka sig, och hon behöfver ej söka efter ord.

Gammalrysk dräkt.

Tänderna äro vackra och välvårdade. Newa-vattnet utöfvar, huru dåligt

det än är, intet skadligt inflytande på tänderna.

Bysten är utvecklad, fötter och händer äro ej alltid små,- men aflånga,

eleganta till formen.

Men sällan målar petersburgskan sig, under det att detta i regel göres

af fransyskan. Den senare verkar också ofta kokott, hvilket ej är fallet

med den förra.

Med fransyskan företer hon det gemensamma i en tidig utveckling

både andligen och kroppsligen.

I societeten är hon tongifvande. Frågan gäller, om hon inte också för

härskarespiran i hemmet. Ryssen har nog anlag att dyrka och lyda det

Aminoff, Petershurg.täcka könet, i synnerhet som hans landsmaninnor föra spiran med så lätt

hand, att han väl knappt märker det utan fogar sig i det oundvikliga

utan allt för stora svårigheter.

»Vi vilja blifva själfständiga», förklarar en ung dam för oss. »Den tid

då kvinnan intog en underordnad roll i samhället, är nu förbi.

Början till en omstörtning af de gamla, olidliga förhållandena har gjorts

i Finland, och detta bevisar, att saken går för sig.

Är det inte medeltidsartadt att tänka sig en kvinna stå utanför sin tids

viktigaste fråga, politiken?

Vår intelligens räcker nog till, och vi skulle kunna göra våra inlägg

på en hel del områden, där männen ej äro så hemmastadda som vi.

Tro inte att vi skulle vilja låta vår kvinnlighet gå förlorad för det!

Nej, jag anser visst inte, att den typiska nutidskvinnan, hon som

imiterar mannen i allt, vore eftersträfvansvärd. Tvärtom förefaller hon mig

långt från tilltalande.

Men ni ser själf, att reformer behöfva göras i vårt land, och vi

kvinnor deltaga i arbetet minst lika mycket som männen. Är det inte då

rättvist, att vi också få vara med om att dela frukterna? Jag för min

del håller före att så är.

Tanken härpå verkar också sporrande för oss, och vi inspirera i vår

ordning männen. Ett godt samarbete leder fortast och bäst till målet.»

»Det är svårt att begränsa de olika områdena», invända vi. »Ägnar

hon sig åt politiken, försummas kanske hemmet.»

»Hvarför det? Har hon inte nog pliktkänsla inneboende hos sig, lär

hon allt försumma hemmet i alla fall. Modern-makan har viktiga

intressen att bevaka, och hennes röst bör höras vid många tillfällen. Nu har

hon faktiskt intet gehör, blott skyldigheter, ej rättigheter.»

Den unga dam, med hvilken vi talat, tillhör de studerande. Hon har

med ifver kastat sig på sociala spörsmål, studerat all möjlig litteratur i

detta ämne, bevistat föreläsningar och är entusiast för kvinnosaken, men

endast för så vidt den står i samband med reformsträfvanden inom

samhället i sin helhet.

Oaktadt sina högt flygande idéer har hon dock bibehållit tanken på

hemmet som familjens helgade område, och hon vill icke ge efter något

af sin kvinnlighet. Samtidigt med sina studier på kurserna lär hon sigatt dansa, deklamera, måla och brodera och genomgår en hushållsskola

för att lära sig matlagning. Hon anrättar understundom familjens middag

och deltar i arbetet inomhus.

Ofverallt inom petersburgsintelligensen möter man denna kvinnotyp.

I en modifierad form anträffas den äfven inom den högre societeten.

Kunskapsbegäret är den gemensamma driffjädern, men

emancipations-sträfvaudeua äro ej desamma. Societetens damer eftersträfva ej politiska

rättigheter, men de vilja ändock ha ett ord med i laget, då det gäller att

bestämma. Båda ha initiativet gemensamt, båda förstå att ingripa och

handla, och de göra sig alltid gällande hvar de än äro.

Den revolutionära ryskan ägnar hela sitt lif åt den sak, hon

förkämpar: ryskan i det motsatta lägret är icke mindre handlingskraftig, när

hon ingriper för att upphetsa de sina eller aktivt deltaga i försvaret af

det, hon håller för rätt.

Att damer skatta åt modet är en erfarenhet sedan moder Evas tid.

Åtminstone gäller detta som ett axiom bland allmänheten.

Man frapperas dock af, att petersburgskan fäster sig så litet vid

toaletten. Vi undantaga de damer, hvilka tillhöra »the upper ten» och som

varit i tillfälle att beställa sina kläder och hattar direkt från Paris. Dessa

följa nog modets alla nyckfulla omväxlingar med en intensitet, som är

minst lika stor som hennes systrars i utlandet.

Nej, vi afse med yttrandet petersburgskan i allmänhet.

Modeaffärerna synas ej hinna med så fort. Man ligger alltid några

månader efter. Kanske detta beror på, att petersburgskan — lyckligt nog —

ej gripits af den vilda febern, utan lugnt och stadigt låter det ena modet

aflösa det andra utan att genast rusa åstad för att skaffa sig allt nytt.

Och hon pyntar ej ut sig så mycket. Hon föredrar att söka effekt ej

så mycket genom kläder som fastmer genom sin personlighet, och detta

må vara sagdt till hennes beröm.

På mottagningsdagarna kan ju hända, att de besökande sätta på sig

en bättre klädning än vanligt. I gala klär man sig dock under alla

omständigheter inte. Och det ser ut, som om man icke ville offra några

större summor på toaletterna. Detta torde också mycket bero på

dyrheten. Kläder kosta mycket i Petersburg, och man betänker sig två

gånger, innan man kasserar hvad man redan har.Det är nog hennes förtjänst, att sällskapslifvet i Petersburg blifvit så

utbredt som det är, och det är hennes talanger, som hålla det vid lif.

Man ser ej där »damaftnar med bridge», »lunch för endast damer» eller

kaffekonseljer med thy åtföljande skvallerhistorier: man träffar däremot

på sällskap med båda herrar och damer, hvilka ömsesidigt sträfva att göra

samvaron så behaglig som möjligt för hvarandra.

De lägre klasserna röna endast obetydligt inflytande af de högre.

Skillnaden dem emellan är för stor.

Proletariatets kvinna är nog af samma ämne, som skapade den parisiska

revolutionens skoningslösa furier. Dryckenskapeu har också vunnit insteg,

tiggeriet har banat väg för demoralisationen och fattigdomen för hatet.

Man ser dem understundom ge di på öppen gata, och kurtisen

försiggår ogeneradt, ofta i en form, som endast kan väcka anstöt.Badstu, karbad och familjebad.

FTER en lång resa, när man färdats i en rökig, dammuppfylld kupé,

ett tillhåll för baciller och kanske ännu större insekter, smakar det

att taga sig ett bad.

Badet är väl också det första man uppsöker, den första angenäma

bekantskap man vill formera vid ankomsten till Petersburg.

På förfrågan hvilka badhus anses bäst svaras Woronin vid Moika,

Zelibejeff vid Basseinaja och Centralbadet vid Kasatschij Pereoulok, och

vi taga en istvoschik till ett af dessa ställen för att bereda oss möjlighet

att uppträda som nya människor.

Utanför en vanlig port stannar åkdonet. Vi ha haft en annan

föreställning om något storartadt, palatslikt, och vi betänka oss två gånger,

innan vi fatta det djärfva beslutet att inträda. Anblicken af entrén är

föga lockande. En hög, mattbelagd trappa, en kvalmig atmosfär och en

liten glugg i vestibulen för inköp af biljetter.

Man frågar hvad slags bad som önskas, familjebad, karbad eller finsk

badstu. Till vår egen lycka besluta vi oss för det senare och undgå

således genom en ren slump att mötas af de öfverraskningar, som

familje-badet medför.

Sedan biljett blifvit löst, klättra vi uppför trappstegen och emottagas af en

karl, hvilken roat sig med att öfva addition på en räknemaskin af enklaste

beskaffenhet, en sådan där tingest med svarta och ljusa kulor, som vi

påminna oss ha ökat vårt vetande i de förberedande klasserna.

Han hjälper oss af med öfverrocken, lämnar oss ett lakan, för hvilket

han begär 15 kopek, och så släppas vi in i ett stort rum med en massa

soffor och förhängen; de förra betäckas af linneväf.5l8

Så mycket veta vi, som att vi måste taga oss till vara för de

mång-benta vänner, hvilka lurande i soffornas veck blott vänta på att ingå

fosterbrödralag med oss, och vi hänga för den skull upp våra kläder

med en viss försiktighet, undvikande att komma i beröring med

öfver-dragen.

Förutom oss finnes för så vidt vi se ingen främling i hela lokalen, endast

tjänstepersonalen.

Nej, där borta ligger en hög civila kläder: alltså måste det ges ännu

en person, som vill idka renlighetens dygd.

Vi stå snart i den habit, som bäst lämpar sig, då man vill bli

skulpterad som Apollo di Belvedere, och så för man oss in i ett badrum, stort

och rymligt med en bassäng vid ena kortändan. Försiktigheten manar

oss att betrakta de böljor, i hvilka vi skola tumla om, sedan vi

genomgått värmebehandling, och hvad vi upptäcka väcker en rysning.

Ett smutsgult vatten, newavatten, och som till på köpet synes taget

direkt ur Moika, hvilken likt en dypöl ligger strax utanför.

Men vi måste taga konsekvenserna af vår djärfhet.

Sedan man spolat oss med ljumt vatten, öppnar man själfva badstun

för oss, ett litet rum efter sedvanlig modell med en rad af hyllor för att

bereda olika värmegrader.

Vår första anblick kastas på en herre, hvilken utan tvifvel en god stund

fråssat af vattenångorna därinne, ty han är röd som en kokt kräfta. Med

fotterna instuckna i en balja, innehållande kallt vatten, har han krupit

ihop i ett hörn och njuter så som vi komma att njuta om en stund.

En äntring upp för terrassen, värre än om vi bestigit pyramiderna, för

oss upp mot taket, och väl komna på vår plats kunna vi odeladt hänge

oss åt filosofiska betraktelser.

»Petersburgarne synas inte vara vidare lystna på bad. Här sitta vi

solo», anmärka vi till vår följeslagare. Vi tala ogenerad t, ty mannen

med baljan förstår antagligen icke ärans och hjältarnes språk.

»Hvad menar du?» frågar följeslagaren.

»Endast en ryss på 1,700,000 badar i dag», fortsätta vi. »För att vara

rättvis vill jag säga, att sannolikheten talar för 1 på 567,000, ty det ges

ju tre badhus i staden.»

Mannen med badbaljan hoppar till.»Tillåt mig presentera mig», säger han på vårt fäderneslands välkända

västgötadialekt, »mitt namn är X.»

Och han bifogar ett namn, som kommer oss att tänka på våra kära

landsmän, Andersöner, Pettersöner och mer sådant.

Den sista illusionen är borta, och vi anteckna, att inte någon

peters-burgare visade håg för att blöta sig denna härliga aprildag.

Vi bilda således en svettande, fosterländsk trio, som hjälps åt att analysera

den ryska renligheten. Emellertid kunna vi inte anmärka något mot

badstun. Den fungerar ypperligt, och våra lemmar bli smidiga, våra

kroppar återfå spänstighet och känslan af välmåga.

Några minuter till, och vi bege oss ut i det stora bassängrummet.

Här stå knådarne färdiga att ingripa, magra, seniga karlar med ett

skynke å la negerhöfding om höfterna och de obligatoriska amuletterna

hängande om halsen.

Man fattar oss med mildt våld, häller öfver oss allt kallare vatten och

slungar oss oförberedt ned på en träbänk, sedan man lagt några ruskor

under vårt hufvud, en hufvudkudde, hvars sammansättning vi försöka tro

vara hygienisk.

Viljelösa öfverantvarda vi oss åt amulettbärarne, som ingnida oss med

tvål från hufvud till fot. Vi tycka oss smälta, förintas, men draga suckar

af välbehag. Man gnider, knådar, masserar oss, och det förefaller, som om

vi passerade en sådan där köttmalningskvarn, hvilken utgör en

nödvändighetsartikel i hvarje välsorteradt hem.

Tanken ledes osökt på en gammal dalmålning, där man ser huru gamla

käringar stoppas ned i ett hål, passera en kvarn och komma ut som

unga, vackra flickor, hvilka genast vid sin sortie emottagas af jublande friare.

Den första afdelningen är öfver.

Man gör en attack på badhusets växtfiberförråd, och försedd med detta

nya vapnen nalkas vår badman. Han gnor oss ånyo, tills skinnet hotar

att gå af oss, och så kör han oss till duschen, som i ymnig mängd spolar

från alla håll och kanter, uppifrån, nedifrån och från sidorna.

Till slut rå vi oss själfva och kasta oss i bassängen, där vi simma

omkring undvikande de kaviarbärande störar, som utplanterats till de badandes

fromma.

Torka sig får man göra själf.Nöjet kostar: badet 50 kopek, lakan 15 och drickspengar 25 kopek.

Och det priset är badet värdt.

Vi ha varit en tid på platsen, då vi besluta att pröfva ett karbad.

En middag gå vi till samma badhus, som sett oss som en säker och

trogen kund och lyckas mot en nedprutad afgift af en rubel få det

begärda badet.

För den afgiften få vi bada ensamma, och man visar oss till ett litet

rum, i hvilket vi bakom ett förhänge upptäcka ett badkar af granit,

påminnande om en fontänbassäng eller något i den stilen.

Mannen, som passar upp oss, ser vresig och sur ut. Han slänger ett

lakan på en stol, och säger, att han skall komma, om vi trycka på

ringknappen.

Vi å vår sida bevärdiga honom inte med ett ord.

Vår första erfarenhet af badet är, att det håller knappa 28 grader C.

Någon kran att insläppa varmt vatten finnes ej.

En ringning.

Ingen kommer, hvarför vi förnya försöket. Eika dåligt resultat, och

dock höra vi ringklockans genomträngande klingande. Nåja, karlen är

kanske borta.

Resigneradt krypa vi i. Ingen tvål finnes. Detta är ju parodi på ett

bad. En halftimmes ringning förblir resultatlöst, och vi stiga upp och

kläda oss med ett humör, som lossat ur sina gängor. Vi besluta att

smyga oss bort utan att ge drickspengar, ty något straff skall den

försumlige ha, och har han varit borta hela tiden, kan han stå risken att

gå miste om sina kopek.

Alltså öppna vi försiktigt dörren.

Karlen sitter på en bänk utanför, och han har setat där hela tiden.

Nu får han lif. Han kommer fram och pockar på 30 kopek för lakanet.

Han har rätt till 15, men vi låtsas icke förstå honom utan gå utför

trappan. Steg för steg följer han oss, skrikande, bedjande, hotande, men

vi förhärda oss i vårt hjärta och svara: »nje panimajou» (förstår inte).

Från alla håll strömmar personalen fram. Man viker sig af skratt

öfver mannens fåfänga ansträngningar. Han fordrar nu 15 kopek, då

han har åhörare, men hans forne badgäst fattar inte hvad han säger.

Till slut knyter han näfven i ilska, men då gå vi emot honom medhotande uppsyn, och han flyr uppåt trappan, jämrande sitt »15 kopek,

jag skall ha 15 kopek».

En dag träffa vi en landsman, som är ny på orten, en yngling, för

hvilken mycket af Petersburgs mysterier äro förborgade. Och han berättar

sina erfarenheter.

Liksom vi önskade han taga ett bad, men han fastnade i sin oskuld

för familjebad. Priset, sex rubel, föreföll honom skäligeu högt, men han

var van att bli klådd i Petersburg och betalade utan att knota, ty ett bad

skulle han ha. I parentes sagdt förstod han inte det komplicerade språket.

Han träder in rummet, där badet skulle gå af stapeln. Det var luxuöst

inredt, men någon valuta för pengarna skulle han ha, tyckte han, och

denna bestod väl i lyxen. Bland rummets möbler befann sig en

präktig säng.

»Jaså, man kan ta sig en tupplur efter badet. Kan aldrig skada»,

tänkte han.

Badet är serveradt och han kryper i. Ingen betjäning är synlig, hvarför

han ringer. En karl inträder och säger några obegripliga ord, hvars

totalinnehåll tycks vara, att han skall ge sig till tåls.

Mannen går.

En stund därefter öppnas dörren ånyo, och en ung, extravagant dam

inträder.

»Hon har gått fel», förmodade han och kröp ned, endast visande

näs-tippen öfver badkarets kant och vinkade afvisande med handen.

Hon småler och nickar.

»Ah, det är en baderska», tänker han. »Men det må jag säga, att hon

inte liknar våra badmadamer därhemma. Ett sådant sätt att ha unga

kvinnor, som bada en härute!»

Hon tar hatten och kappan af sig. Därpå lossar hon häktorna i lifvet.

Han tittar förstulet öfver badkaret och försöker att se ogenerad ut.

»Hon måste ta af sig lifvet för att inte väta ned sig», resonnerar han.

»Men ruskigt är det i alla fall. Anagga det, att de använda unga flickor

till sådant.»

Hon säger några ord till honom på ryska, men han skakar blott på

hufvudet. Lika gärna kunde hon ha talat malajiska.

Plötsligen lossar hon på klädningen och syns där tämligen lätt klädd.Nu reser han sig rätt upp i badkaret och hojtar. Detta kan aldrig

stå rätt till.

Till hans lycka förstår hon tyska, och han använder sitt glosförråd,

hvarigenom den upptäckt göres, att hon icke var baderska.

Han tröstar hennes vredgade min, som uppstår, då han ber henne

af-lägsna sig, med en 3-rubelsedel, och han är räddad.

Efter den betan lofvade han sig själf dyrt och heligt, att aldrig taga

familjebad för framtiden.

I Newa ligga badhuspråmar i långa rader längs kajerna. Baden äro af

enklaste slag och betinga ett pris af 5—10 kopek; lakan kosta 10,

handduk 5 kopek extra.

Lördagen är allmän baddag. Man sparar sig till helgdagsaftonen, då

de finska badstugorna bli öfverfulla af badgäster.

En del af privathusen äro försedda med badrum. Badkaren äro försedda

med lock, som fastlåsas, en som man kan tycka onödig försiktighetJudar.

ni tänker skrifva om Petersburg, måste ni nämna några ord om

judarne», anmärkte en af mina bekanta bland ryssarne.

»Motivera det närmare! Judarne ha väl inte mycket att säga.»

»Just därför. I Ryssland intaga judarne en särställning som i intet

annat land, och i Petersburg och Moskwa är det kanske värst. Studera

frågan! Jag skall sätta er i förbindelse med en person, som kan lämna

upplysningar.»

Man skall aldrig förakta ett råd. Alltså uppsöka vi den anvisade

personen och få del af hans vishet.

»Riktigt», anmärker han efter att ha hört vår förklaring. »Om ni vill

komplettera er skildring af Petersburgsförhållanden, bör ni låta judarne

ha ett ord med i laget.»

»Man tror allmänt», börjar han, »att judarne i Ryssland äro hatade af

befolkningen, och att detta är orsaken till förföljningen. Intet kan vara

större misstag än detta. Sant är, att det ges icke så få antisemiter, men

de tillhöra minoriteten. Oppositionen har upptagit judarne inom sina led

och förskaffat dem det skydd de inte åtnjuta annorstädes.

Vi börja med en belysande historik.

Under storfurstendömet Moskwa fanns ej en jude i hela Ryssland.

Först då Uill-Ryssland införlifvades med landet följde den förste

judeinvasionen, ty i denna provins bodde talrika judefamiljer. Dessa skulle

enligt en ukas af 1727 förvisas ur landet, men man lyckades ej nå detta

mål. De ryska härskarne efter denna tid gjorde än eftergifter än

till-stramade de förhållandena, alltid utan resultat.

Så kom året 1835, då nya lagar utfärdades. Enligt dessa tillätos judarneatt i handelssyfte besöka marknaderna i Charkov, Nischni-Nowgorod m. fl.,

hvarjämte försök gjordes att förmå dem blifva jordbrukare. Samtidigt

bjöd man till att isolera dem från de kristna. Till en början meddelades

undervisning i de kristna skolorna jämväl åt judarne: 1844 gafs

befallning, att judiska skolor skulle upprättas.

Alexandes II ömmade för de förtryckta. Han gjorde försök att

upp-häfva de undantagslagar, under hvilka de lefde^och guvernörerna i en

del provinser, Minsk, Mohilev och Vitebsk, förklarade, att judarne ledo

stor skada af verkningarna af en lag, som ställde dem utanför ryska,

medborgerliga rättigheter, men väl påbördade dem alla skyldigheter. Därtill

kom, att de judarne tilldelade, begränsade områdena voro öfverbefolkade*

I samma stil uttalade flera guvernörer sig.

Följden blef en lättnad. Lagarna tillämpades mindre strängt, men

detta tillstånd varade ej länge.

Jag nämnde nyss, att judarne äro hänvisade till vissa områden. Dessa

äro Grodno, Jekoterinoslav, Kovno, Minsk, Mohilev, Podolsk, Poltava,

Tschernigov, Vilna, Vitebsk och Volhynien.

För att komma hit till Petersburg fordrades många och svåra omvägar.

För några år sedan utfärdades befallning, att inga judar finge lämna

de byar eller köpingar, där de bott till den 15. maj 1882. Ukasen

utkom 1889. Under de närmast föregående sju åren hade många ut- och

inflyttningar ägt rum, och man kan tänka sig hvad ukasen medförde,

då alla måste återvända.

Skickliga handtverkare få flytta utom distrikten. Man lider brist på

sådana i Ryssland. Vi ha en hel del dylika judar i Petersburg. Deras

yrkesskicklighet måste dock först undersökas af polisen, men någon

bestämd norm för denna undersökning föreligger ej. Alltså händer det i

vår goda stad, att vi få en hel del judiska arbetare, som gjort bättre i

att kvarstanna i landsorten, och många präktiga karlar afvisas.

De inflyttade arbetarne bero emellertid äfven allt framgent af polisen

men också af kommunen, som kan vägra dem pass och ställa dem

försvarslösa.

Dör fadern, måste familjen flytta tillbaka till den »zon» den tillhör,

och ofta är detta liktydigt med en säker ruin.

Judarne tillåtas vidare ej att göra affärer om sön- eller helgdagar.Detta tvång alstrar revolutionärer af judarne, och dock betala de

exem-plariskt sina skatter och tillhöra statens mest laglydiga undersåtar. Man

påstår, att det är judarne, hvilka understödja den revolutionära rörelsen,

och därmed följer motivering hvarför de förföljas.

Ni skall få en anekdot till lifs.

En ung judeflicka önskade studera i Petersburg. Hon fick den

upplysning, att hon ej kunde få uppehålla sig i staden, och därmed tycktes

saken förfalla.

Emellertid finnes intet, som hindrar judekvinnor att vinna inträde vid

Petersburgs bordeller. Hon behöfver blott inskrifva sig, och stadens

portar öppna sig.

Flickan blef prostituerad.

Hon var emellertid inte medveten om de skyldigheter, som medföljde.

En vacker dag kallades hon in för undersökning. Man fann lätt, att

hon inte utöfvat yrket.

Hon fick undergå korsförhör, hvarvid hon bekände, att hon tillgripit

medlet för att komma i tillfälle att studera. Följden blef straff därför

att hon bedragit myndigheterna, och så skickades hon hem till sin zon

igen.

En välbekant, 70-årig orientalist besökte staden i ett ärende, som han

emellertid ej hann med, förr än natten öfverraskade honom. Han sökte

logi, men ingen vågade härbergera honom.

Endast en plats kunde ta emot honom, bordellen, och där tillbragte

han natten för att ej frysa ihjäl, sittande på en stol.

Judarne få ej bli medlemmar af semstvos, men äga i de mindre städer,

där de vistas, att delta i rådet till ett antal af högst en tredjedel. De få

ej anställning vid staten.

En jude får inte välja bostad hvar han vill i Petersburg, ej häller resa

hvart han vill.

Likväl måste han förrätta militärtjänst, men han får ej bli officer.

Hans skatter äro desamma som andra ryssars, men därtill komma

vissa pålagor.

För bärandet af den kalott han har på sig, under det att han förrättar

sin bön, måste han erlägga 5 silfverrubler och likaledes för den judiska

dräkten. För lördagsceremoniernas ljus betalas afgift.Judarne ha särskild ritual vid slakt, och för hvarje djur, fågel eller

fisk, som slaktas enligt judiska föreskrifter, betalas skatt. Dessutom

tillkommer ett särskildt tillägg för hvarje kilogram vid försäljningen.

Examinerade judar kunna befrias från skatten, intill ett visst kvantum kött.

Åtskilliga procent betalas af de inkomster, de ha af sina affärer, hus,

landtbruk och bruttot af vinförsäljningen vid traktir och värdshus. En

årlig skatt erlägges för destilleringsverk, bryggerier, koppar- och

järnbruk, kreatursförsäljning m. m.

Vid arfskiftning afgår vissa procent till en gemensam fond.

Det ges icke så få tidningar, hvilka upphetsa allmänheten mot judarne.

Värst af alla är Novoje Wremja. Lyckligsvis bry myndigheterna sig inte

om tidningsutttalanden. De äro idel luft.

Alla judar behandlas emellertid icke lika.

De, som tillhöra första kategoiien — och den omfattar omkring 500,000

personer i hela Ryssland — sedan 5 år tillbaka, få Jämna sitt ghetto

och välja annan boningsplats. Tillstånd till utflyttningen måste sökas

för hvarje familjemedlem. Födes ett barn efteråt, uppstå stora svårigheter.

Barnet kan ej intagas i skolan.

Betalar juden uppstår ett annat förhållande. Med pengar kan han köpa

mycket, men aldrig medborgerliga rättigheter.

En jude, som aflagt universitetsexamen och således tillhörde den

privilegierade kategorien och fick bo i egentliga Ryssland, ville öfverlåta

ett hus till sin hustru. Oaktadt handlingarna voro uppsatta enligt alla

lagens fordringar, kunde han ej få lagfart på dem. Han åberopade sig på,

att den äkta mannen kan på hustrun öfverlåta alla medborgerliga

rättigheter.

Vederbörande meddelade, att på judarne måste lagen tolkas i mer

inskränkt mening, oaktadt den ej stadgade något härom.

Antisemiterna framdraga, att judarne inneha en ställning, som är

kosmopolitisk. De sakna fädernesland, deras religion är fientlig mot de kristnas,

deras ekonomi är en Moloch, som uppslukar allt.

Juden har praktiskt visat, att han är patriot i de länder, där han får

vara det. Hans religion har aldrig värfvat proselyter, han är kanske

mer ägnad för köpmannens yrke än någon annan, men de värsta

schy-lockarne finnas nog bland de kristna.Att de icke stå illa hos den stora massan framgår af följande

tidningsurklipp ur Novoje Wremja. Jag citerar med flit detta antisemitiska organ.

»I stället för att drifva ut judarne, gör ryska bondfolket helt och hållet

motsatsen. Man härbergerar och gömmer dem undan rättvisan, och då

bonden tillfrågas, nekar han, att de efterspanade judarne äro bofasta där.

Man försäkrar, att de endast kommit på besök.

En jude behöfver blott bjuda på ett glas vodka och därjämte lofva att

skänka en bagatell, för att de ryska bönderna nästan alla skola ljuga,

då de tillfrågas inför rätta; ja, ljuga på det fräckaste sätt, ehuru de ofta

höras på ed.»

»Baron Giinzburg i Petersburg», skrifver en författare, »var mångmillionär

och rysk baron, som väl dock bort våga göra mycket, som inte var

till-låtet för hans fattiga trosförvanter.

Han hyste dock en dödlig skräck för att säga och göra — eller

underlåta att säga eller göra något — som möjligen kunde reta någon liten,

rysk ämbetsman. Han vågade ej ens uttala sig till förmån för den ryska

styrelsen, ty detta skulle se ut, som om han gjorde ett försök att

pro-tegera densamma, och hällre skulle han ha låtit skära tungan af sig än

yttra ett ord mot den.

För några år sedan lät han på sin bekostnad trycka alla lagar, som

angingo judarne och sammanställa dem i en volym, men då arbetet var

färdigt, fruktade han, att hans bevekelsegrunder kunde misstydas, hvarför

han inte släppte ut boken i marknaden.»

Den strid på lif och död, som föres mot judarne, eggar upp denna

intelligenta nation till öfvermänskliga kraftansträngningar. Det gäller ju

deras vara eller icke vara. Listen är deras bästa vapen, men många

andra, icke alltid de bästa egenskaper uppammas samtidigt. Det är

intelligensens kamp mot våldet.

Man må betänka, att alla judens företag synas i sömmarna. Hvad han

än gör, misstänker man honom. Allt omgärdas med lagar och föreskrifter,

som hämma hans verksamhet.

Lanin anför bland andra följande exempel.

Då en jude ämnar afsluta en affär, af hvilken beskaffenhet den än vara

må och hvars giltighet kan ifrågasättas af motparten, ger han sig först

sken af att låna honom något af värde och kräfver honom sedan härför.Affären drages inför rätta. Ryska domstolarna äro öfverhopade af

sådana skenkraf. Svaranden bestrider, men dömes att betala det fordräde

beloppet, som just är detsamma, som skulle motsvara kärandens förlust,

om en gång i framtiden svaranden skulle bestrida giltigheten af det

kontrakt, som de ännu ej afslutat. Han skall då begära ett

verkställighets-utslag för att erhålla den summa, som domstolen tilldelat honom.

Lån mot inteckning kan ej försiggå. Låntagaren måste, innan han

erhåller beloppet, utskrifva en löpande revers på både kapital och ränta,

hvarpå han kan lagsökas.

Vill en jude bege sig till en stad, dit han ej har tillträde, ställer han

om, att ett par af hans vänner på nämnda ort öppnar skenrättegång,

hvarvid han instämmes som vittne. Han kan då nå sitt mål.

Petersburg påstås vara en »juderen» stad. I själfva verket bo

därstädes flera judar än man tror. Men deras tillvaro är icke den mest

angenäma.

Visserligen finnas här inga svarta band, som i provinserna, där i 30

städer på en gång massmord på judarne ägde rum, men de arma

människorna äro ju dock fridlysta så till vida, att de aldrig kunna veta, hvilket

deras öde skall bli nästa dag.

Petersburgspolisen är human af sig i sin behandling af judarne. De

personer, hvilka utöfvat det farligaste inflytandet till deras förföljande,

äro borta.»

Så långt vår sagesman.

Studenter, revolutionärer och sekterister.

ETT land, som hotas af öfversvämningar, gör klokt uti att uppföra

fördämningar. Härigenom hålles den hotande vattenmassan på

afstånd. Man handlar ännu klokare, om man därjämte gräfver kanaler för

att afleda floden, om den skulle antaga proportioner, hvilka öfverstiga den

dagliga nivån.

Petersburg i vinterskrud.

Men trots alla försiktighetsmått, så kommer en dag den stora flodvågen,

som ej kan hejdas. Med ens brytas alla fördämningar, bankar och

pålverk slitas bort med våldsam kraft. Äro försiktighetsmåtten tillräckligt

förutseende kan ju vågen kanske förmås att bryta sin udd.

Den ryska regeringen för en oafbruten kamp mot de element, hvilka

sträfva att omgestalta det bestående. Å tvenne håll utvecklas en okuflig

seghet, anstränger man sin intelligens till det yttersta.

Regeringen äger auktoriteten till sin hjälp: de revolutionära operera i

tysthet och äga fördelen af att deras företag planläggas och utföras i

tysthet.

Hårdt mot hårdt.

Oberäknadt på hvilken sida sympatierna stå, må man dock skänka sitt

erkännande åt båda parternas energi.

Det" ligger något af oerhörd kraft i detta, att ett fåtal kan tygla ett

af jordens största folk genom sin järnvilja. Men det ligger också något

storartadt i dessa upprepade försök från de kufvade massorna att resa

sig, försök hvilka alltid äro kostsamma för revolutionärerna, som hittills

väl i regel dragit kortaste strået.

Under det att fröet till revolutioner i andra länder endast kan gro

periodvis, har det fattat fast fot i Ryssland och gripit omkring sig, så

att utsädet ej kan begränsas.

Petersburg är centralpunkten, kanske icke så mycket därför att

attentatens antal eller storlek här vore öfvervägande. Snarare äro de relativt

få. Men i Petersburg hopar sig centralforvaltningen. Härifrån utgå

inrikesministerns order, hvilka omsättas i landsorten, hit koncentrera sig

alla de motåtgärder, som komma till stånd gentemot de revolutionäras

stämplingar.

De revolutionära åter måste med en aldrig svikande uppmärksamhet

följa hvad regeringen gör. Deras observationer ha således sitt centrum

i Petersburg. Här står hufvudstriden, äfven om verkningarna skulle yppa

sig i Warschau, Odessa eller Vladivostok.

För den oinvigde förefaller det rent af barnsligt, med hvilken öppenhet

båda lägren tala ej blott om sina motståndare utan ock om sina planer.

Bn revolutionär kan således öppet säga; »jag är motståndare till

nuvarande system». Han kan också i »de svartes» närhet fördöma ej blott

dem utan ock det bestående samhällsskicket och hota att det skall taga

en ända med förskräckelse.

Då konungen af Sverige bevistade sin sons bröllop i Petersburg våren

1908, hyste man farhågor, att ett attentat skulle förehafvas, enär tillfället

var gynnsamt, och kärnan af de reaktionära samlats på Tsarskoje Sselo.

Från revolutionärt håll betonade man dock med skärpa, att dessa

farhågor voro fullständigt ogrundade. Man hade ej hyst ens en tanke att

tillgripa bomben. Den svenske kungen var Rysslands gäst, och man ville

•ej kränka gästfriheten, en af landets vackraste plägseder.

Det rådde således ett stillestånd.

Bitterheten är å ömse sidor mycket stor. Det är icke här frågan om

ett klasshat, hvilket ju i och för sig är en sorglig företeelse, utan om ett

hat mellan två politiska läger, hvilka ej sky att använda alla våldsmedel,

som stå till buds.

Vi vända oss till en revolutionär, som icke sticker under stolen med

sina åskådningssätt och som är fullt inne i situationen, med en begäran

att få höra något om nihilisterna.

»Nihilister», svarar han. »Den benämningen tillhör forna dagar.

Nihilisten handlade icke målmedvetet. Han ville blott krossa. Det var ormen,

som stack till, då man trampade på honom. Nihilistens hufvuduppsåt

var i själfva verket hämnd, och för att nå detta använde han terrorismen

som sitt förnämsta vapen. Men oklart stod för honom tanken att

reformera, att skapa ett samhällsskick, som kunde äga bestånd. Nihilisten

och sansculotten kunde taga hvarandra i handen.

Så är det inte nu: vi ha valt ett annat tillvägagångssätt, som vi hoppas

skall bära rika skördar. Det är ju orätt att fälla ett träd för att komma

åt frukterna eller hur? Sedermera kan man icke begagna det till annat

än ved. Ställer man upp en stege mot stammen, kan man plocka och

få skörd år från år.

Kanske hade man blifvit vis af skadan. Regeringens

undertrycknings-försök blef en god skola för oss. Vi lärde oss, att våldet aldrig kan ge

något positivt resultat. Alltså måste man söka ett medel, hvilket var

mer tjänligt för ändamålet, och det fann man vara upplysningsarbetet.

Orsakerna till alla misslyckanden låg i bristande kunskaper och

sammanhållning inom partiet. Dessutom fick man inte massan med sig.

Denna åsåg lojt och likgiltigt hvad nihilisterna gjorde, men kunde ej

förmås att deltaga, enär de inte ansågo sig vara part i målet.Taktiken ändrades således.

De första nihilisterna rekryterades bland intelligensen. Pluraliteten af

partiet bestod af intelligens, endast ett fåtal af andra kategorier, och dessa

senare voro ej af bästa sort, folk födda till att bli anarkister, svärmare

och brottslingar.

Bland de intelligenta intogo studenterna och studentskorna en

framstående plats. Ni har nog hört talas om de jäsningsprocesser, som

uppstått vid universiteten. Ni har också läst om huru studenterna ställt sig

i täten vid upploppen, och huru massor af dem arkebuserats, hängts,

deporterats till Sibirien eller relegerats från högskolorna.

Nu har man kommit till insikt om, att arbetet kan och bör utföras på

ett annat sätt.

Man söker här i -Petersburg sprida bildning inom de råa lagren, det

stora, oplöjda fältet där okunnigheten frodas som ett ogräs, hvilket knappt

kan utrotas. Man för steg för steg tanken framåt, visar dessa apatiska

varelser huru de tryckas ned och huru mycket bättre de skulle ha det,

om de finge ökad frihet.

Man väcker deras begär efter frihet. Ofta förespeglar man dem saker,

hvilka icke äro sanna. Detta är afvigsidan af det stoia problemet, och

som vi inte gilla, vi, som bära ansvaret.

Slöddret’ börjar tänka.

Förstår ni hvad detta innebär? Väckes en slumrande passion kan den

blifva farlig nog.

Ni vill veta något om vår organisation här.

Ja, det är i vissa punkter ingen hemlighet, som strängt bör bevaras

för icke utomstående. Vederbörande känna den till punkt och pricka, ty

vi hafva massor af spioner omkring oss och kunna ej hålla dem från lifvet.

Men det är icke häller så farligt att vara revolutionär nu som förr.

Man arresterar ej hvem som hälst utan grava bevis, ty vi ha skapat något

som heter allmän opinion, och den för vår talan. Läs själf pressen! Den

liberala pressen säger ifrån sin mening skarpt nog ibland, och för

opinionen händer det, att mången af motpartiets främste män måste

böja sig.

Kommer därtill duman, som icke alldeles kan lämnas ur räkningen.

Så mycken nytta gör den alltid, att den skapar en om än obetydliggaranti mot godtycke. Enskilda individer kunna krossas, de stora massorna

däremot ej.

Finnarnes kamp är ett bevis på, att man här hyser mer respekt för ett

motparti, än man är benägen inbilla sig i utlandet.

Vår organisation?

För hvaije parti står naturligtvis en eller flera ledare.

Det värsta är, att partiernas antal ej blott är relativt stort, utan de ha

ej gemensamma intressen i alla punkter. Vi veta mer än väl, att det

ligger i de reaktionäras intresse att söndra oss, ty härigenom beröfvas

vårt anfall den kraft, som ligger i sammanhållningen. Därför måste vi

enas, och följden blir en kompromiss.

Då alla partier nämligen ej kunna få sina program genomförda, måste

afprutningar ske än i ett än i ett annat hänseende. Man beaktar en

del fordringar från dem hvar och sammanföra dem till ett gemensamt

program. Önskligt vore, att detta konsekvent kunde tillämpas, men så

är icke händelsen. Vore man öfverallt begifven på eftergifter för det

allmänna bästa, vore frågan snart löst, men så är tyvärr ej fallet. I

perioder af fara är man mer medgörlig: då lugn råder uppstå in-

bördesstrider.

Detta vet regeringen, och man kan häruti spåra en af orsakerna till

den passiva hållning, man iakttager för tillfället.»

Au diatur et altera pars!

Med det gamla latinska ordspråket, som uppmanar en att jämväl höra

motparten, för ögonen uppsöka vi en af reaktionens män för att höra

hans åsikter.

»De revolutionära», säger han, »veta inte hvad de vilja i mångt och

mycket. De skrika på reformer, men då det gäller, veta de ej ens hvad

de vilja begära.

Vi äro inte förstockade nog att tro, att världen kan bestå som den

nu är. Utvecklingen har sina lagar, hvilka man ej kan ostraffadt kränka.

Alltså äro vi principiellt inga motståndare till ett framåtskridande, men vi

vilja reglera det.

Utlandets förhållanden äro inte analoga med våra. En främling dömer

oss gärna efter sina erfarenheter från hemlandet, men det vore lika galet

som att mäta en landsväg med litermått.Er nation har bildning, och den sträcker sig äfven till de lägre

samhällsklasserna hos er. Man är sedan urminnes tider van vid frihet och

förstår att utnyttja den. Till och med bonden är politiker, och för att

bli detta fordras träning.

Vi ha däremot att räkna med ej blott en utan flera nationer, hvilka

äro ej blott okunniga utan fulla af fördomar sedan sekler tillbaka.

Lämnar man dem med ens den åtrådda friheten, kommer den att missbrukas.

Hos oss har man också studerat historia, och den ger oss många

hållpunkter. Vi vilja inte ha en fransk revolution inom landet med ett kull-

störtande af allt bestående, en slags socialistisk framtidsstat, som beröfvar

oss äganderätten öfver våra ägodelar.

Börsen.

Och gåfvo vi denna stund med oss, skulle intelligensen, bland hvilka

ni finner ledarne, inte kunna styra det lössläppta kopplet, utan det skulle

hänsynslöst rusa i väg till ej blott andras utan ock sitt eget fördärf.

Därför öfvervaka vi våra motståndare och ge blott efter, då reformerna

gå i den af oss önskade riktningen.

Nu råder lugn för tillfället. Man har sökt terrorisera oss för att

skrämma, ett medel, som inte kan anses honett, men som ej häller leder

till önskad effekt. Vill man vinna något, skall det icke ske med

bomber.

De revolutionära hvila sig för tillfället, men vi veta, att deras utbrott

äro spontana. Snart nog tillgripa de våld, och härpå äro vi beredda,

men vår plikt säger oss, att utvecklingen skall gå metodiskt tillväga.

Så var det i Japan. Där vågade man ej med ens bevilja folket

politiska rättigheter. Man gaf dem först kommunala för att vidga deras

blick och förskaffa dem öfning. Sedan har man utsträckt den politiska

friheten bit för bit.

Narvaporten.

I intet annat land — kanske med undantag af Norge — har politiken

tagit ett så förlamande ingrepp i det sociala lifvet som i Ryssland. Den

sätter sin stämpel på allt och på alla, den ligger i luften.

Midt under en vanlig konversation föres talet på politik. Man blir

entusiasmerad, vredgad, förvånad, modfälld, ironisk, sorgsen.

Båda parterna tillskrifva sig här som öfverallt rätten, och båda slåss

till sista man i känslan af att rätten är på deras sida.

För mycket politik skapar ej alltid folkets lycka.»

Peter den stores staty vid Peterhof.

Petersburgs omgifningar.

Peterhof.

NAMNET uttalas ej sora Peterhof utan Petergoff på ryska. H saknas

nämligen i det ryska alfabetet.

Peterhof är som ni vet historiskt ryktbart. Det anlades af Peter den

store, som därvid helt och hållet bröt med sina principer om enkelhet.

Han bodde i sin lilla koja på Petersburgskaja eller i sitt hus i Letnij

Sad, båda inredda på ett sätt, hvilket ej antydde, att en furste där tagit

sin bostad. Han anställde ej häller i sitt hem några större fäster eller

gästabud, men väl enklare tillställningar. Skulle någon galadiner hållas,

anbefallde han dylika hos gunstlingen Mensjikoff.

En nyck lät Peterhof uppstå som ett palats efter mönster från Versailles.

Troligen hade Peter velat öfverglänsa den franske monarken, väl vetande,

att man höll allt hvad ryskt hette för barbariskt och knappt ville taga

alla ryssars själfhärskare på allvar.

Själf ville Peter icke taga sin bostad i det nyuppförda palatset, utan

han inhyste sig i ett hus i närheten, uppbyggdt efter holländskt mönster,

ty han älskade allt, som hade samband med denna nation. Den lilla

sängkammaren i detta hus har väggarna beklädda med glaseradt kakel.

På golfvet ligger en vaxduksmatta och kakelugnen är prof på Delfts

porslinsindustri. Genom fönstret njöt den store tsaren af anblicken af

fartygen vid Kronstadt.

Peterhof uppfördes 1720 och utvidgades senare af käjsarinnan Elisabet

Petrowna.

Det käjserliga palatset i Peterhof.

Palatset består af en hufvudbyggnad med tvenue flyglar, hvilka stå i

förbindelse med hvarandra medelst gallerier. Hufvudintrycket är rödt

och guld.»

Under resan upplyser vår följeslagare oss om dessa fakta. Vi ha stigit

på vid Baltiska bangården och färdas nu längs Eigovskij kanalen för att strax

därpå vika af i nordvästlig riktning, längs den södra stranden af

Kron-stadtsbukten. Förbi oss flyger Gamla Pauovo, strax därpå Sstrjelna, öcli

vi skola snart inträffa vid Peterhof.

Järnvägsvagnarna äro breda och bättre än dem, vi förut gjort

bekantskap med.

Nu äro vi vid målet för färden.

På spåret bredvid står ett trupptåg. Ett par hundra ulaner äro

sysselsatta att stiga in i vagnarna. Deras hästar har redan införts i sina bås

och gnägga af oro. Uniformerna lysa i alla regnbågens färger och bilda

en skarp kontrast till infanteristernas, hvilka stå uppställda på perrongen

med kapporna rullade en bandoliére öfver ena axeln och en mattornister

hängande öfver den andra.

Vi stiga ur och se oss frågande omkring. Dagen är varm och lockar

ej just till ansträngande promenader. Vid stationen står emellertid ett

halft dussin istvoschikar, och vi bölja ackordera om priset.

Till sist enas vi om tre rubel, och den gamle istvoschiken, en

klassik, bedyrar vid alla helgon, att han för det priset skall köra oss

öfver-allt och inte glömma ett enda ställe. Han känner till hvarje fläck.

Vi frågade honom, om vi möjligen kunde få se tsaren.

»Nej», svarar han. »Käjsaren vågar inte gå utanför muren, sedan

attentaten börjat. Förr promenerade han omkring i parken.»

Han pekar på en hög tegelmur, som omger palatset.

»Om man skall in där», upplyser gubben vidare, »måste man först

undersökas. De känna på ens kläder och kropp, om man har vapen

på sig.

Mig känna de förstås förut», bifogar han med en viss stolthet. »Jag

kan bege mig hvart som hälst här utan att bli antastad af polisen.»

»Finns det polis här?»

»Om det finns! Bara på den här vägbiten ha vi mött tre stycken.

Herrarne kunna vara lugna. Då ni äro i mitt sällskap, komma de inte

att säga ett knyst till er.»

Den gamle är pratsjuk. Han ser jovialisk ut, och då han skrattar,

kniper han hop de små ögonen, så att de se helt illmariga ut.

»Förr var det roligare», bifogar han. »Då gick tsarewna hvarje dag

till sitt mejeri. Vi komma dit för resten om en stund. Nu måste hon

också stanna därinne.»

»Hvad är detta för ett praktslott?» fråga vi och peka på en samling

byggnader med torn i Tudorstil, hvilka pråla af guldförgyllning. Det gör

ondt att se på dem i solljuset.

»Äsch, de där!» svarar han. »Det är bara stallbyggnaderna.»

Och vi som trott det vara själfva palatset!

Han kör oss ned till slottsterrassen, och vi kasta därifrån en blick

öfver viken. Det blåser friskt, och vågorna gå med hvita kammar. Somdjupet endast är ett par meter, rycker vattnet sanden med sig och

förvandlar hela viken till en enda upprörd, sammetsgul massa, som kokar

likt vatten i en kittel.

Längre ut går Morskoikanalen. I dess närhet ligger ett par kanonbåtar

af mycket gammal modell förankrade, och i deras närhet klyfva några

torpedbåtar böljorna i hastig fart. Öfverallt guppa bojar med röda och

hvita flaggor upp och ned. På en af de usla två bryggorna balansera

några kadetter för att komma i land. Komna i land kasta de sig upp

på sina velocipeder och kila bort, inåt parken.

Peterhof. Fontänen.

Vi vända blicken åt motsatt håll. Där möter oss återigen guld, guld i

sådana massor, att man rent af får afsmak därför.

Det är Simsonfontänen, kopian från Versailles.

Från kullens topp — vi stå ungefär 300 meter därifrån — och ned

till dess fot går vattenkonsten i terrassformiga afsatser. Ett femtiotal

förgyllda statyer utmärker dess väg. Anblicken är prålig, ty det är rent

af för mycket ståt.

Når vattenkonsterna spela och vattnet nedfaller i de brokiga

marmor-cisternerna. dämpas likväl glansen af gnidet och det hela tar sig mvcket

praktfullt ut

Vi ika några steg vidare, till Monplaisir. Den lilla paviljongen har

likaledes Peter I att tacka för sin tillkomst Den är uppförd i holländsk

landtlig stil och invändigt prydd med många målningar af olika målare.

Dlnnne befinner sig Peters so frum och kök äfvensom Katarinas rum.

Utanför står en staty i brons öfver Peter, utförd af Antokolskoij.

Efter en stund komma vi till mejeriet en träbyggnad i schweizisk stil.

Vi färdas emellertid på en knagglig, brant väg upp mot själfva byn,

" . ars hus äro små och oansenliga. Understundom framskvmta smärre

villor, alla smaklösa, mellan löfverket

Här bo sommargäster eller ock sådana, som äga egna villor. Dessa

besti utan undantag af två våningshus, uppförda i lieform. Framför hvarje

te-finner sig ea glasveranda, likaledes i två våningar. Ej nog med alt

t5 ggnadsstilen — om man ens kan tala om en sådan — är renons på

hvame fägrtng. liven färgerna äro blacka. intetsägande. Men Peterhof är

icke ensamt : s::t slag i detta hänseende, utan delar smaklösheten i

villa stilen med alla Petersburgs omgifningar.

»Här ha vi engelska parken», upplyser istvoschiken. som en stund

setat tyst

På en kulle ståtar en stor kasåml:knance byggnad. Den ser icke alls

rysk ut snarare västerländsk. Det är det engelska palatset uppfördt af

Guarengri *

>Där finnes också ett fasaner:». fortsätter den gamle. »Det an lades på

cea tiden, di man hade smak iöc det engelska.»

Geaom parken snötva vi vidare, sedan vi stigit ur droskan. Där lyser

en egesdomlig. hvitgrå byggnad fram mellan träden. Det ser ut som om

miofegir nppCrt det runda huset med dess halmtak men i själfva

vsket är da en fcjöckhydoa. uppförd af Peter L Vi titta nyfika genom

S-Ustti. Antika r»>bier i min och ett fåtal prydnadsföremål stå

npp-radaöe längs väggarna ett enkelt bohag för en furste.

på Luft edet Xigra militärer, att döma

rmar sig. De bérs ri tiraden på

sysselsatta med topografiska öf-

ce äroningar. Arbetet visar, åtminstone vid den flyktiga blick vi hinna kasta

på brädan, inga vidare prof på färdighet, men karlarne äro väl också

nybörjare.

Efter dem kommer en officer. Han tillsäger dem med barsk stämma

att fortsätta, och de styra ned mot den vid sjöstranden liggande parken.

Öfverallt byggnader i olika stilar, tsarens kvarn och Nikolskoje.

På en kulle midt i en damm reser sig ruinen efter något som fordom

varit ett grekiskt tempel. Vi hoppa ur vagnen och gå på en smal spång

öfver till kullen. Det ser rent af lifsfarligt ut att passera pelarna. Vid

deras fötter ligga marmorblock, söndersplittrade genom fallet. Man

upptäcker vid närmare skärskådande, att det är väl utförda reliefarbeten, som

hålla på att vandaliseras. Här ligger en figur, hvars näsa blifvit afslagen,

där en platta med en hednisk gudomlighet, som förlorat ett ben. Hvilket

slöseri att ej taga till vara konstverken.

Det är ett minnesmärke af det som varit. Man tycker sig se herrar i

allongeperuk och damer i vida kjolar ströfva omkring i de små gångar,

hvilka omslingra templet, man hör sakta hviskanden, kärleksbedyranden och

ömma löften. Alla dessa äro nu döda, alla dessa, som svurit evig kärlek

och sedan lika hastigt glömt.

Och liksom förhoppningarna grusats, ligga nu de dyrbara konstverk,

som prydde templets tinnar, sönderkrossade, grusade på marken.

»Där lär man haft ordentliga fäster», upplyser istvoschikeu. »Och på

vodkan sparade man då inte.»

Anmärkningen återför oss till jorden igen.

Vi göra ett besök vid Babigon eller som det egendomliga stället också

kallas Belvederen. Detta är en hög, hermafroditisk byggnad, hvars öfre

del utgöres af ett grekiskt tempel, dess nedre af ett vanligt lådliknande

boningshus.

Babigon räknar en ålder af något öfver ett halft sekel. Det anlades

1857 Stakenschneider på Nikolai I:s befallning. Byggnadsstilen är som

sagdt delvis gammalgrekisk.

Största sevärdheten utgöres af tvenne hästar, hvilka ledas af sina skötare.

De äro väl utförda. Baron von Klodt, upphofsmannen till Anitchkoffbrons

bronshästar, har äfven här rest sig ett minnesmärke.

Vårt besök har dragit ut på tiden, och hungerns kval göra sig

kännbara. Vi fråga istvoschiken hvar man kan få sig ett mål mat, och han

kör i rask takt till byns — eller om man så vill kalla den stadens —

förnämsta hotell.

»Där äter allt fint folk», förklarar han.

Vi stanna utanför dörren, och värden träder ut.

»Om ni kunna få mat, ja, allt hvad herrarne önska.»

Underrättelsen gläder oss, och vi träda in. Medan vi vänta på

anrättningen, samtala vi. Bäst som det är träder värden fram.

»Ursäkta min fråga», börjar han. »Äro herrarne inte svenskar?»

Vi bejaka detta och bifoga den anmärkning, att vi förvånas öfver hans

kunskap i vårt modersmål.

»Min hustru är svenska», förklarar han. Ögonblicket därpå kommer

hon fram till bordet för att prata. Det gläder henne att se landsmän, ty

det är sällan sådana gästa Peterhof. Någon gång erhåller man besök af

sjökaptener, hvilka lossa eller lasta i Kronstadt. Hon förklarar, att

Peterhof är ett utmärkt ställe. Af polisbevakningen har man inte det ringaste

obehag, och käjsarens närvaro ändrar ingenting af lefnadssättet för byns

invånare.

Tråkigast var det, att ångbåtskommunikationerna voro så dåliga. Detta

berodde på de usla bryggorna, hvilka till en längd af ett par hundra

meter stodo ut i det grunda vattnet. Plankorna voro ruttna, och ingen

ville låta reparera dem, oaktadt så mycket rikt folk bodde där. Förr

afstod man från behaget af en ordnad vattenkommunikation med

Petersburg.

Detta var enligt hennes förmenande typiskt ryskt.

Istvoschiken sticker in sitt hufvud genom dörren.

»Jag far hem ett ögonblick», säger han i förtrolig ton. »Gumman har

maten i ordning, och jag vågar inte låta henne vänta. Jag kommer

tillbaka genast, innan herrarne hunnit sluta middagen.»

Han nickar, ler ett bredt leende och försvinner och med honom doften

af hvitlök och tobak.

Oranienbaum.

Oranienbaum kallades en villa, som uppbyggdes 1727 af furst

Mensjikoff, men som efter gunstlingens fall öfvergick till kronan som dess

egendom. Det är beläget vid Finska viken på ungefär halfva afståndet

mellan Peterhof och Kronstadt och tillhör härtig Georg Alexander af

Mecklenburg-Strelitz.

Slottsträdgården är delad i en nedre och en öfre del på samma sätt

som Peterhofs och uppvisar alléer, lusthus och planteringar ungefär i

samma stil.

Ursprungligen var Oranienbaum en by, som dock 1783 förklarades för

stad inom Petersburgs guvernement. Den räknar ungefär 5,300 invånare.

Slottets hufvudbyggnad höje sig öfver flyglarna genom sitt kupoltak

och sammanhänger med de paviljongliknande flyglarna genom kolonnader.

I parken står »porslinstornet», så kalladt för den porslinssamling, som

är inrymd därstädes. Dessutom finnes därstädes Peter den III:s hus och

ruinerna af de af honom anlagda befästningarna.

Förr inrymdes i trädgården en rutschbana af den sort, som var så

mycket på modet i slutet af 18:de seklet. Hvarje lustslott med anspråk

på förnämlighet måste då hafva en »katalaja gora», bestående af en

rutschbana af 10—15 meters höjd med lusthus och gallerier.

Man åkte utför rutschbanan i förgyllda vagnar, hvilka föreställde

gondoler, djurfigurer eller triumfvagnar.

Katarina II lät redan som storfurstinna uppföra ett af sina eremitager

i parken. Formen var rektangulär, och byggnaden innehöll 12 rum,

hvilka utsmyckades med dyrbara tapeter och målningar af Martinoff.

Bredvid parken anlades samtidigt en graf, i hvilken man förvarade

miniatyrfartyg af en storlek, motsvarande en mindre jakt, och föreställande

krigsskepp, linjeskepp, fregatter och galärer, alla förgyllda. Bredvid

uppfördes en miniatyrfästning med vallar, grafvar, utanverk, vindbrygga,

kasärner och arsenal, allt till hoffolkets uppbyggelse.

Likaledes anlades en djurgård.

Trots de nedlagda kostnaderna besöktes slottet sällan af hofvet. Det

underhölls emellertid af en särskild personal under en general, som

ståthållare.

Gatschina.

Riksfursten Gregor OrloffUttalas Arloff. anlade 1770 söder om Petersburg ett

lustslott, som kallades Gatschina. Käjsarinnan inköpte det emellertid efter

hans död och skänkte det 1784 till storfursten Paul Petrowitsch.

Slottet är beläget vid de »Duderhofska bergen», 47 km. från Petersburg.

Det består af en byggnad i tre våningar, förbunden med flyglarna medelst

en arkad af finsk marmor.

Palatset i Gatschina.

Trädgården är anlagd i engelsk stil.

Staden Gatschina räknar 15,000 invånare och är den käjserliga familjens

privategendom. Husen äro uppbyggda i villastil, gatorna försedda med

trädplanteringar.

Slottet är stort. Det påstås, att det inrymmer ej mindre än 600 rum.

Parken är vacker och sträcker sig ända ned mot sjön. Ischora bildar

nämligen här tvenne smärre sjöar, den hvita och den svarta.

Pavlovsk.

När petersburgaren ej har råd eller tillfälle att förskaffa sig

sommarbostad ute på landet, uppsöker han tillfälligtvis, då han vill skaffa sig

ett surrogat härför, en liten stad, belägen något öfver 25 km. söder om

Petersburg.

Denna hans tillflyktsort ligger idylliskt inbäddad i grönska och lockar

honom dessutom till sig genom folklif och musik.

Pavlovsk är också ett af de ställen i Petersburgs omgifningar, hvilka

äro mest bekanta och natursköna. Att en sommarkväll njuta af vistelsen

där lönar sig, i synnerhet om man vill studera lifvet sådant det ter

sig, då petersburgaren lämnar stadens kvalm bakom sig för att blifva

naturbarn.

Endast Peterhof kan för öfrigt i naturskönhet mäta sig med detta

ställe.

Man stiger på vid Tsarskoje Sselobangården, en af stadens bästa

stationer, och för en afgift af 40 kopek till 1.10 rubel färdas man dit på 40

minuter intill ir/2 timme.

Tsarskoje Sselobangården tillgodoser äfven det arkitektoniska. Dess

linjer smeka ögat, och några väl utförda freskotaflor föra tanken tillbaka

till det gamla Petersburg.

Tre gånger i veckan hållas musikaftnar i Pavlovsk. Då afgå tåg på tåg

i en oafbruten ström och äro sön- och helgdagar öfverfyllda med resande,

när väderleken är gynnsam.

Petersburgs elegantaste publik drar sig icke för resan. Musiken anses

nämligen ej blott för god utan till och med konstnärlig och lockar

massor af musikvänner ur alla klasser. Söndagarna är tillströmningen

oerhörd af en publik, hvilken dagen till ära är högtidsklädd, ty man vill

nu visa hvad man förmår åstadkomma i elegans.

Öfverallt höras prat och skratt. Man lägger ej band på lifsglädjen.

Under resan passerar man först stadens fabrikscentra. Sedan kommer

man ut på landet, som är flackt och enformigt. Här upptäcka vi

luftskeppsparken, där kullarna vid Polkova och nu göra vi en kort halt vid

Tsarskoje Sselo, tsarens nuvarande residens.

Aminoff, Petersburg.

Några minuter därefter äro vi vid resans mål. Folket rusar ut ur

kupéerna och styr utan tvekan kosan till musiksalen.

Vi upptäcka en stor byggnad, målad med ljus oljefärg. Den är kantad

med elektriska lampor, men vi ha inte tid att dröja, ty man kappspringer

för att få plats på bänkarna. Många, som ej få rum på dessa, skaffa sig,

tack vare medfödt födgeni, stolar, hvilka de upprada hvarhälst ett tomt

ställe kan uppletas, och blir man utan sittplats, får man stå eller promenera.

Musiken har ännu ej börjat. Sorlet är på sin höjdpunkt och verkar

söfvande.

Med en gång blir det dödstyst.

Allas ögon riktas mot den nisch, i hvilken orkestern placerats.

Dirigenten har knackat med taktpinnen och håller den höjd i luften. Nu

för han den nedåt, och musiken börjar.

Det är en liflig offenbachiad, som serveras söndagspubliken. Knappt

har man slutat, för än en storm af applåder utbryter och ropet »bis»

ljuder först af några enstaka röster, sedan af hundratals.

Medan man ännu ackorderar med orkestern om styckets tagande da

capo, inträder det eleganta Pavlovsk, gästerna i villorna rundt omkring.

Dessa äro klädda i galatoalett och samtala, under det att musiken

ljuder. Och exemplet följes öfverallt. Man har kommit dit för att höra

och sätta i gång litet skvaller.

Pausen kommer. Alla störta upp för att nå byffén i parken. Det

ligger en restaurang på den terrass, som omger musikplatsen.

De elektriska lamporna äro tända och sända ut ljuskaskader. Sporrar

klinga, uniformer i brokiga färger skymta fram mellan löfverket, eleganta

toaletter dyka upp bakom blad och buskar, fnitter och skratt höras, allt

är ett kaos af ljud och ljus i förening.

Ungdomen flirtar vildt. Man söker icke lägga en hämsko på känslorna.

Pavlovsk är en rendez-vousplats, flitigt anlitad af det unga

Petersburg, som i kolonier drager ut för att söka förströelse.

Par om par försvinna i parkens härliga alléer, hvilkas gamla, knotiga

stammar talar om tillvaro under sekler. Det är ekar, lönnar, tallar, granar,

popplar i rik blandning, och mellan dessa växa buskar och grönska

liksom för att höja effekten.

Genom staden flyter Sslawjanka och bildar här och där sjöar ellerrättare dammar, på hvilkas yta båtar långsamt flyta. Från dem ljuda

folkvisor eller zigenaresånger.

På de små öarna och kullarna ligga villorna.

Om dagen leka barnen dussintals på gräsmattorna, öfvervakade af

barnjungfrun, guvernanten eller amman. När musiken spelar är det

högtidsstunder för de små. På söndagarna utpyntas de af ömma mödrar för att

förevisas och gå illa åt sina ljusa, spetsprydda klädningar och stora

hattar, ty de välja inte alltid sina lekar med urskillning. Mödrarna äro

långt mindre utsmyckade än barnen.

De små stackare, som ej få tumla om fritt, se med afund på sina mer

lyckligt lottade kamrater.

Pausen är emellertid slut, och orkestern spelar åter upp, och man intar

sina platser.

När midnattstimman slår, vända främlingarna åter till Petersburg.

Pavlovskborna åter äro föga sömniga af sig utan fortfara att promenera

till fots eller i vagnar i parken, där månget drama utspelat sig.

Tvenne gånger i veckan hållas symfoniaftnar i Pavlovsk, en afton är

reserverad för rysk musik. Man utför klassiska symfonier. Publiken är

då fåtalig, men den pratar icke, utan lyssnar allvarligt. Skulle någon

oförsiktig yttra ett ord, nedtystas han genast af dessa musikkännare,

hvilka icke tillhöra söndagspubliken.

Knappast har musiken tystnat, för än kritiken tar vid. Man kritiserar

själfva stycket, men också uppfattning och utförande. Mången gång

uppträda berömda dirigenter eller solister med världsrykte.

Musiken är ej den enda dragningskraften. Parken är en kokett, som

vet att kläda sig i en skrud, som passar för olika årstider, och inbäddade

i löfverket ligga alla dessa paviljonger och palatser, med hvilka deras

tsariska majestäter brukade smycka sina ägor.

Pavlovsk var en by, som Katarina II skänkte sin son Paul och dennes

gemål Maria Feodorowna 1777.

Slottet, som äges af storfurst Konstantin Konstantinowitsch,

grundlädes i början af 1782 och erhöll sitt nuvarande utseende, sedan det

restaurerats efter en brand 1803.

I parken finnas en obelisk och ett minnesmärke af storfurstinnan HelenaPawlowna. Bland tempel må nämnas Apollo- och Vänskapstemplen, båda i

gammalgrekisk stil.

I Pavlovsk finnes en liten fästning, uppförd på den plats, där

fordom en svensk skans varit belägen. Denna raserades af Peter I.

Pavlovsk. Fästningen.

På ett annat ställe af parken ligger det magnetisk-meteorologiska

Konstantin-observatoriet.

Rosenpaviljongen fyllde samma uppgift som Oranienbaums

nöjespark. Där uppfördes nämligen gungor, karuseller och rutschbanor till

hofvets förströelse.

Något aflägsnad från parken ligger en »farm», i hvilken allt tjänstefolk

uppträder i ryska nationaldräkter. Den besökes ej blott af »hela

Petersburg» utan ock af de käjserliga.

Tennisplaner och gymnastikplatser kunna få disponeras af de

besökande.

Tsarskoje-Sselo.

Ett par kilometer norr om Pavlovsk påträffar man Tsarskoje-Sselo,

detta käjserliga slott, som låtit så mycket tala om sig, sedan käjsar

Nikolai II där tagit sin bostad.

Tsarskoje Sselo betyder käjsarens by, men gör kanske inte alldeles skäl

för namnet. Det är nämligen en stad med i det närmaste 23,000

invånare, hvartill komma alla de regementen, som blifvit kasärnerade

därstädes.

Marmorbryggan i Tsarskoje Sselo.

Det militära gör sig här framför allt gällande, åtminstone till det yttre.

Mäktiga inre krafter arbeta samtidigt, ehuru i tysthet, för att skaffa

tsaren det skydd gent emot revolutionära element, hvaraf han är i behof.

I Tsarskoje-Sselo lika litet som i Peterhof märker man emellertid något

af detektivernas närhet.

Man skulle tro, att bevakningen vore ytterst sträng. I själfva verket

kan turisten mot några kopek förskaffa sig tillstånd att bese »det stora

slottet», och man gör inga formaliteter af en sådan historia.

Till staden föra tvenne järnvägslinjer, den ena följande Pulkowovägen;

den andra går rak som en linjal från bangård till bangård.

Det är käjsarens egen linje, som slutar vid Pavlovsk.

Staden Tsarskoje-Sselo har ett inbjudande utseende. Dess gator äro

breda. Man räknar ända till åtta kyrkor, af hvilka sex äro ortodoxa.

En luthersk och en katolsk kyrka utfylla antalet.

Kasärnerna äro låga baracker, hvilka ligga i rader rundt slottet. De

äro uppförda med matematisk noggrannhet.

Moskwatriumfbågen.

Öfverallt möta uniformer af alla slag, En kosack håller på att leka

med några barn. Han är klädd i sin långa syrtutliknande lifrock med

patronfickor, på hufvudet bär han en hög mössa med röd kulle.

Där-bredvid står en infanterist och kurtiserar en landtlig skönhet, som tycks

visa sig långt ifrån gensträfvig.

På trappan framför en af barackerna sitta några kavallerister och röka

sina papyross, under det att de prata. Vi vika in på en sidogång och

upptäcka en skvadron, som håller på att exercera ute på fältet.

Där går en gendarm! Han har brådtom, men hinner icke desto mindre

att i förbifarten kasta ett par ord till en bekant.

Det stora slottet räknar sina anor från Elisabets och Katarina II:s tid.

Rastrelli har här liksom på så många andra ställen uppgjort ritningarna.

Färgen på slottet är svagt grön med stuckarbeten i brons. Stilen är

roccoco.

Parken är uppförd i engelsk stil och företer de vanliga paviljongerna,

fontänerna, statyerna och grottorna. Bland sevärdheterna uppsöka vi

den kinesiska byn och de konstgjorda ruinerna, hvarifrån man kan

erhålla god utsikt öfver exercisfältet.

En antik brunn.

Strax norr om husarkasärnerna ligger en konstgjord sjö, bildad af bäcken

Kusminska. Öster om densamma befinner sig storfurst Wladimir

Alexandrowitschs villa och ännu längre bort den lilla schwabiska kolonien Friedenthal,

som tillkom under Alexander I:s regering.

Nya palatset, eller som det också heter Alexanderpalatset, uppkalladt

efter kejsar Alexander I, uppfördes 1796.

Strax bredvid Tsarskoje-Sselo ligger Polkowo, en by, som räknar ett par

tusen invånare. Den är mest bekant för sitt observatorium, som star

under uppsikt af den svenska astronomen O. Backlund.

Kostnaden för observatoriets anläggande 1838 uppgick till 4,000,000 kr.

Observatoriets inre rymmer intressanta fotografier från stjärnvärlden

och en samling porträtt af astronomer.

Har inan tillfälle att från Polkowo företaga åteiresan med skjuts på

stora landsvägen till Petersburg, bör man icke försumma detta tillfälle.

Denna väg, som allmänt påstås varit ett mönster för landsvägarna i

Ryssland, anlades 1626.

Innan järnvägslinjerna tillkommo, företogo de käjserliga och deras

uppvaktning sina resor till Tsarskoje-Sselo på denna landsväg. Man hade

då uppsatt ej mindre än 1,100 lyktor för dess belysning. I och med

detsamma som järnvägen uppläts till trafik lät man landsvägen förfalla.

Den grenar sig understundom i tvenne parallellt med hvarandra löpande

vägar, hvilka knappast skiljas åt genom smärre diken.

En unik milstolpe.

Längs vägen stå unika brunnar, skulpterade i olika mönster och

antagligen ej blott af kuriositetsvärde. Milstenarna äro också af egendomlig

form. Den första verstpålen är uppsatt strax sedan man passerat Fontanka.

Alldeles vid staden står Moskwatriumfbågen.

Tolf doriska pelare af ir/a meters diameter och 23 meters höjd uppbära

gesimsen, som i sin ordning är prydd af ett dussin änglar och fyra trofé-

grupper. Den skall påminna om fälttågen 1826—31 i Persien, Turkiet

och Polen.

Tschesma heter en invalidinrättning, som har segern öfver turkarne vid

Tschesme 1770 att tacka för sin tillkomst. Ursprungligen ett slott har

stället förvandlats till en tillflyktsort för invalider af alla grader, och det

ger ett vemodigt intryck att se dessa uniformsklädda gubbar röra sig på

landsvägen eller i trädens skugga i den lilla park, som omger

byggnaderna. Dessa förete tack vare tillbyggnader en prof karta på olika

byggnadsstilar.

Kurort.

Det är en vacker vårmorgon, just i den första löfsprickningsperioden.

då vi besluta att göra en utfärd i riktning mot finska gränsen. Denna

är belägen något öfver en nymil norr om Petersburg och således betydligt

närmare än man vanligen är benägen att tro.

Vi välja emellertid icke den finska linjen för vår resa utan taga den nya

spårvägen, tvärs igenom Peterburgskaja och öarna och hamna vid

Nowaja-Derewnja, där vi stiga ur för att i språngmarsch bege oss till den lilla

bangården. Tåget skall strax afgå.

Banan går alldeles efter sjöstranden. Vi komma att passera Lachta,

beläget midt emot Kronstadt och besluta att göra en visit där för att se

på utsikten öfver Finska viken.

Knappt ha vi hunnit utanför förstaden förr än tåget saktar farten och

kör med snigelfart. Banan är privat och ej af bästa beskaffenhet. Då vi

fråga konduktören om orsaken, upplyser han, att vi passera en gammal

träbro, om hvars soliditet man icke är fullt säker.

En skön känsla!

Vi komma dock öfver utan olyckshändelse, och lokomotivet drar

stånkande sin börda vidare.

Trakten är enformig, innan vi hinna så långt, att hafvet blir synligt. Att

Petersburg är byggdt i en sumpterräng, varseblir man nu tydligt. Marken

är kärrartad, icke en kulle är synlig, allt förefaller försumpadt, surt.

Vid Laclita stiga vi ur. Byn ser föga inbjudande ut. De flesta husen

äro hermetiskt tillslutna, ty sommargästerna ha ännu ej flyttat ut. Någon

trefnad synas de icke bjuda på, där de ligga så tätt invid hvarandra, att

man godt kunde höra grannarnas hviskningar utan att anstränga hörseln.

Husen äro alldeles inte eller smaklöst målade, riktiga lådor.

Smutsen stiger oss öfver fotknölarna, men vi vada oförskräckt på.

Skogsparken skall, efter hvad man upplyser oss om, ge oss riklig belöning

för vår möda.

Och man har inte så orätt i detta påstående.

Träden se friska ut. Mellan tufvorna titta vårblommor fram, och

det sumpartade har flytt sin kos. Mellan trädstammarna glänser hafvet,

och vi påskynda stegen.

Där framskymtar Kronstadt, ett Fata Morgana!

Stadens kyrktorn afspegla sina konturer mot himmeln. Otaliga master

från fartygen sticka upp likt nålspetsar, och röken slingrar sig ned mot

Petersburgshållet.

En ångare är stadd i ingående och följer troget Morskoikanalen, under

det att ett par torpedbåtar röra sig fritt och oberoende af densamma.

Seglen från fiskarbåtarna afteckna sig pittoreskt mot dyningen, måsarna

sätta lif i sceneriet, där de kretsa omkring på jakt.

Några kullar tyckas liksom uppväxa ur vattnet. Det är de sjöfort,

hvilka utgöra Kronstadts yttre försvarsgördel. Att döma af formen bestå

de endast af jordvallar.

En rad af pråmar bogseras in till Petersburg. I täten arbetar en liten

bogserbåt energiskt, och pråmarna följa villigt mot målet för färden, den

stora hufvudstaden, hvilken bekransar den södra horisonten med ett

virr-varr af linjer och ytor.

Några skott ljuda. Man är ute och jagar, ehuru det är förbjuden tid.

På en landtunga står ett kapell, och det går en soldat på vakt vid

detsamma. När vi betrakta det lilla minnesmärket, se vi, att det är uppfördt

som ännu ett ärominne för ryssarnes störste härskare, grundaren af det

nuvarande Ryssland.

Peter har nämligen, efter hvad sägen vill göra troligt, med egen lifsfara

i en liten öppen båt, under stark storm räddat besättningen på en jakt,

som lidit haveri därute i viken.Kurort är den vanliga benämningen på badorten Ssestroretzk.

Förstnämnda namn har tydligen svensk härstamning.

Närmast liknar badorten Saltsjöbaden vid Stockholm, men är långt ifrån

så elegant. Dessutom har det genom sina badvagnar och »les plages», de

låugsluttande sandstränderna, något af Trouville eller andra franska

badorter med sig.

Kurort ligger på en smal landremsa, som i väster begränsas af Finska

viken, i öster af en trekantig sjö, Ssestroretzkbukten, med ungefär 6 kms

sida, och som har sitt tillflöde genom ån Tschornaja.

Vid norra delen af badorten vidtar den finska gränsen med sin

militärbevakning.

Längs med stranden följer en envåningspaviljong, flera hundra meter

lång. Den liknar en enda, stor korridor. Mellan denna och stranden

ligger promenaden, kantad med talrika bänkar.

Hundratals åskådare samlas här för att i oafbruten ström gå fram och

tillbaka eller ock från bänkarna taga en öfverblick af hafvet, som i långa,

matta dyningar vältrar sig in mot stranden. Vattnet lägger sig i mjuka

veck. Vid den gamla, uppruttnade träbryggan, som sträcker sig ett par

hundra meter ut i vattnet, en riktig molo, lägga några fiskare till. Deras

svartfärgade, groft byggda båtar i slupform, med raka stäfvar och

Y-for-made aktrar glänsa i solskenet. Karlarne äro klädda i usla paltor och

tala finska.

Innan man landar, vill man göra ännu ett försök att få litet fisk och

kastar ut en vad. Denna föres omkring, så att den bildar en ring, hvars

periferi minskas i samma mån som man halar in noten. Nu bildar denna

en kasse, i hvilkens midt ett tjog abborrar sprattla för att komma ut i

sitt våta element, men omilda händer gripa de blifvande offren för grytor

eller stekpannor.

Bakom paviljongen spelar en regementsorkester. Musikanternas

prestationer äro under den ryska medelmåttan, men därmed är ej sagdt,

att utförandet är dåligt. Griegs »Landkänning» utgör en ypperlig

illustration till solnedgången.

Långt ute till hafs glänser solskifvan röd och uppsvälld bland

mörkvioletta moln. Det glittrar i vattnet, tusentals reflexer från de prismatiska

färgerna på himmelen, rödt, gult, blått, violett. Böljorna äro färgmättade,strandens vanliga bleka färg har blifvit skarpt röd, fönstren i paviljongen

se ut som om de gömde ett eldhaf bakom sig.

Vi stå ute på den rankiga träbron, dit vi lyckats balansera oss efter

många vedermödor. I hamnen bredvid, en i fyvkant uppförd palisad af

pålar som nedslagits i den mjuka hafsbotten, ligger fiskflottiljen. Man

räknar dagens skbörd och upplägger fiskarna i backar. Piporna hänga

svarta och tobaksmättade, på de väderbitna karlarnes mungipor. Långt

ute, vid horisonten, lysa blodröda segel på hemvändande fiskarbåtar.

Kurort. Strandpromenaden.

Det bådar storm, detta röda töcken.

På stranden afteckna sig damernas ljusa vårtoaletter likt snöfläckar.

De ha spänt ut parasoll till skydd mot solstrålarna, och de glänsa likt

små hallinger bland buskar, sanddyner och träd.

Restaurangen vid Ssestpuretnik är god, en bland de bättre. Ehuru

badvattnet gör anspråk på att vara fashinonabel, påträffar man likväl ingen af

betjäningen, som är mäktig annan än sitt eget modersmål.

Man kan där erhålla inackordering från 35—40 rubel per månad, och

man äter godt. Vinerna äro också af den bättre sorten.

Badorten anlades 1900.

Schlüsselburg.

BLOTTA namnet kommer många att rysa. Detta fängelse, som varit

och fortfarande är en skräck för så många, förvaringsorten för

politiska förbrytelser!

Öfver den port, där fångarne lämna friheten bakom sig, borde samma

inskrift, hvarmed Dante lät smycka helvetets ingång, stå präntad:

»I, som här inträden, låten hoppet fara!»

Peter-Pauls och Schliisselburgs fästningar ha båda historiska namn. De

äro båda nycklar till Newa; den förra i dess utlopp, den senare i dess

mynning. Utan dessa befästningar hade Petersburg aldrig funnits till. De

kunna anses som tillhörande den stora metropolen.

Schliisselburg är uppfördt på ruinerna af den svenska fästningen

Nöte-borg. Den n. december 1702 kapitulerade den lilla garnisonen, 450 man,

och Peter gaf sin nya besittning det betecknande namnet »hafvets nyckel».

Strax därpå, i april 1703, föll Nyenskans, och därpå följde uppförandet

af Peter-Paulsfästningen.

Den 16. maj upptimrades det första trähuset, som ledde till Petersburgs

skapande.

I Schliisselburg insattes Peters första gemål, Eudoxia, och hon fick till

bostad ett fängelsehål, fullt af råttor med en dvärginna som uppasserska.

Där satt hon i två år.

»Möter det några svårigheter att komma dit?»

»Nej», svarar man, »resan dit går på 4 timmar. Staden kan ni bese.

På fästningen sätter ingen däremot sin fot, som ej föres dit med våld

eller tillhör bevakningen.»

»Lönar resan sig?»

»Ja, Newa måste ni se och Ladoga också. Själfva fästningen är äfven

intresseväckande.»

Vi stiga följaktligen ombord på en af de långa, smala ångbåtar, som

befara Newa. Det är icke mycket folk, som följa med, ty man reser ej

gärna frivilligt till den skräckinjagande orten, men vi konstatera, att vi ha

sällskap med tre unga, engelska turister, hvilka äro försedda med kameror.

Ångbåten lägger ut och backar. Newa hjälper till att svänga den rätt. Den

kilar kvickt under Alexanderbron, och vi närma oss Ochta. Där framskymtar

varfvet, platsen där Nyenskans fordom låg, och en ofantlig färja »krossar»

floden. Den är fylld med vagnar och hästar. Här har man inga broar.

En stark solrök insveper fabrikskvarteren i en slöja, vid kronans varf

ligger ett par kryssare, som aldrig hunnit bli så färdiga, att de kunnat

deltaga i kriget mot Japan. De äro delvis rostiga, hafva skarpa former

och ovanligt höga fördäck. På varfvet är det tomt. Det verkar spöklikt

att se alla dessa järnskrotsarmar, som peka mot himlen, spanten till

fartyg, hvilka kanske aldrig skola bli färdiga. Bredvid har man hopat

plankupplag, hvilka hålla på att ruttna. En rad sönderbrutna propellrar kransa

stranden, några spillror af pråmar tränga upp ur vattenytan och blottas

ytterligare, sedan svallvågorna af vår båt nått dem.

Floden vimlar af alla slags farkoster, ångslupar, bogserbåtar, pråmar,

roddbåtar, segelbåtar. På ett ställe ha fiskare kastat ut sina not och varpa

in dem. Det fordras navigeringsförmåga för att taga sig fram, och

roddbåtarna väja ej för vår båt utan fortsätta ogeneradt som om floden vore

till blott och bart för dem.

Fabrikerna äro afgjordt fula. De verka smuts, med höga, sotiga

skorstenar och nedsvärtade brandmurar.

När vi passera äfven trängre passager, gå vi med full fart oaktadt

»sugen», hvilken hotar att rycka loss allt, som är förtöjdt vid bryggorna. Då

vi åter möta en kanonbåt, minskas farten, och flaggan sänkes till ett

underdånighetens tecken.

Röken ligger tjock och intensiv öfver floden trots den friska vinden.

Vi ha svårt att andas.

Landet är till en början flackt och enformigt. Till höger om oss se

vi spårvagnar. Dessa komma från Newskij och verka som ett tecken till

civilisation i dessa civilisationens utkanter.

En timmes väg från staden möta vi timmerflottar. Dessa komma från

det inre af Ryssland och ha behöft veckor, kanske månader för sin färd.

Stranden blir nu brantare.

Newa utgjorde fordom den enda, handelsvägen inåt norra delen af

Ryssland. Vikingaskeppen trängde fram här, och det lider intet tvifvel om,

att Rurik vid sitt segertåg begagnat sig af floden. Denna står genom

kanalnät i förbindelse med Wolga, och transporter kunna således i samma

pråmar försiggå från Östersjön ända ned mot Svarta, Kaspiska och Hvita

hafven.

Man tycker sig färdas på Ångermanälfven.

Tossna, en biflod, stöter till. Öfver denna leder en 7—8 meter hög

träbrygga, hvilken genom sin höjd ser ut som en byggnadsställning.

Newa gör här en skarp krök, nästan i rät vinkel, och strömhastigheten

är ansenlig. Till höger varseblifva vi kasärner, till vänster är trakten tätt

bebyggd och liknar en samling byar.

När vi passera kröken, befinna vi oss i en veritabel malström. Det

kokar och fräser omkring oss, och ångbåten drifver hastigt åt sidan, men

lyder till slut rodret. Midt i strömfåran ligga hvita båtar förankrade. De

äro räddningsbåtar, hvilkas hjälp anlitas vid olyckshändelser.

Sceneriet blir allt mera landtligt. Vi skrida fram mellan de präktigaste

barrskogar. Här och där har man uppfört sågverk, och man tycker sig

färdas uppför Ångermanälfven; det ser så svenskt ut, och det har ju också

för ett par sekel tillbaka varit en svensk besittning.

Nu skymta vi långt borta i fjärran något hvitt.

Det är fästningen Schliisselburg.

Engelsmännen rycka fram med sina kameror och taga plåt på plåt.

Hvem vet, om man får fotografera, sedan man kommit fram, och en

fotografi af den beryktade fästningen har ju stort värde. Vi äro tvehågsna,

om vi skola följa exemplet. Plåtarnas antal är ej stort, och vi vilja ha

fästningen affotograferad på närmare håll, kosta hvad det vill.

På kajen svärmar det af poliser, gendarmer och sjåare, under det att

på molon till vänster en grupp fiskare står" och stirrar på oss, underliga

gestalter med långt, raggigt hår, trasiga tröjor och med i trasor lindade

ben. De se halfvilda ut, och man tycker sig förflyttad tillbaka till de

gamla germanernas tid. Nutid kan väl inte detta vara? Något dylikt

ha vi ej sett förr. Intet antyder deras ryska nationalitet. I själfva verket

äro de också finnar och klädda på samma sätt som deras förfäder för tusen

år tillbaka.

Vi återkallas till verkligheten genom det buller, som uppstår då

landgången slungas ut från kajen. Gendarmerna taga plats vid densamma för

att mönstra dem, som gå i land, och vi känna oss skuldmedvetna med vår

kamera. Som en sista resurs ha vi emellertid polismästarens i Petersburgs

tillståndsbevis att få fotografera, men vi äro ej fullt säkra på, att man

skall tillämpa dess bestämmelser, när det gäller att »knäppa» fästningar.

Ladoga, den ofantliga sjön, ligger rakt framför oss. Långt, långt ute

synes ett fyrtorn och bakom detta endast vatten. Vi tycka oss se hafvet.

Newa bildar här pipen i en tratt, hvars öfre del består af sjön. Midt i

Newas mynning ligger en liten ö och på denna fästningen, omgifven af

sina bastanta och hotande stenmurar.

Där sitta alltså hundratals olyckliga fångar, och där ha tusentals lidit

och komma väl ock att få lida!

Den lilla, idoga staden borttar en del af det hemska intrycket. Det är

eu äkta småstad med kälkborgerliga element och hundra år efter sin tid.

Den är liten och ful. Öfverallt möter man polis och gendarmer, men vi

antastas icke en enda gång, ehuru man tittar på oss, efter hvad vi tycka,

på ett misstroget vis.

Längs stranden har man uppfört höga vallar. Vi tro oss nästan vara

i Holland, där man på så sätt skyddar sig mot öfversvämningar, men häräro dessa konstbyggnader i det stället uppförda till skydd mot isen,

hvilken ofta gör våldsamma angrepp mot den lågt liggande staden.

Genom densamma går en kanal med slussar, hvilken förmedlar

vattentrafiken mellan Newa och Eadoga.

Hamnen är öfverfylld af bogserbåtar och pråmar, hvilka utgöra ett kraftigt

bevis på den lifliga frekvens, som råder på floden. Farkosterna kunna räknas

i hundratal, och alla vänta på att få passera i den ena eller andra riktningen.

Fattigdom och fästning!

Se där huru Schlüsselburg verkar.

Schlüsselburgs fästningsmurar.

Som ett försonande element framträder kyrkan med sitt höga, smäckra,

grönmålade torn. Öfver vallarnas krön uppsticka hustaken.

Afståndet mellan staden och fästningsön är ungefär 200 meter, men

strömmen rusar förbi i våldsam fart och synes omöjliggöra alla

kommunikationer. Närmare måste vi dock komma, ty vi nöja oss ej med de

fotografier, vi redan tagit.

Månne urmänniskorna nere vid molon skulle våga föra oss öfver?

Vi uppsöka dem, och de svara genast jakande. Deras ryska är sämre

än vår, och det vill inte säga litet.

Vi föras ned i en rank båt, förfärdigad af ohyflade bräder. Aldrig har

en farkost gjort större skäl för benämningen nötskal än denna. Och åt

den skola vi anförtro våra dyrbara lif! En blick på den ilskna Newa

verkar långt ifrån uppmuntrande, men vi besluta att stå risken.

Aminofj‘ Petersburg.

Två man följa med; en ror och en annan stakar, ty vi följa tätt efter

den långgrunda stranden. Vattnet forsar om fören. Botten är stenig, ty

all sand har för länge sedan spolats ned till Newas utlopp vid Kronstadt.

Tum för tum vinna vi terräng. Det verkar som en mardröm, som om

vi rörde oss i tjära, men framåt komma vi dock.

Plötsligen vänder båten stäfven i skarp vinkel mot floden. Vi ha hunnit

ett godt stycke upp; och i ilande, ursinnig fart skär den lilla farkosten

vattnet. Roddaren tar i, så att han blir röd i ansiktet, och svetten

dryper af honom, men vi nalkas dock ön, om vi än slungas söderut

med en svindlande hastighet. Det kokar och sjuder omkring oss, och

båten vaggar, så att relingarna doppa sig i vattnet.

»I, som här inträden, låten hoppet fara!» Schlüsselburgs fästningsport.

Vi ha ordnat kameran, ty vi befinna oss på knappa hundra meters

af-stånd från fästningen.

Ett knäpp, och första plåten tages. Kort därpå följer den andra.

På vallarna synes ej en lefvande varelse. Allt är dödsstilla utom det

brusande vattnet. Vi drifva ned mot öns sydspets och komma i

bakvattnet, hvilket för oss mot fästningens sydsida. Det är här man landar,

ty här råder lugnvattnet.

Under ett skjul ligger en stor, hvit slup. På den föras fångarna till

ön, men nu får båten hvila för ett ögonblick. En rankig träbro sticker

en bit ut i vattnet, och där står en soldat och synar oss, så att vårt onda

samvete börjar slå oss. Vi äro ej ens 20 meter från land och tro oss

skåda den port, hvarigenom fångarne föras in, åtminstone se vi den punkt,

hvarifrån de för sista gången få skåda friheten.

Vår kamera gör åter sin tjänst, men det gör också posten. Han höjer

geväret och lägger det hotande till kinden. Skall skottet gå eller ej? Vi

ha hört, att de ryska soldaternas förnämsta egenskap åtminstone ej består

i välskjutning, och vi riskera att taga ännu en plåt, hvarefter vi vända

stäfven på båten och uppsöka staden, hvars brygga nu är upptagen af ett

tiotal fiskare med långa bambuspön och ifrig trängtan efter att få napp.

Till vår öfverraskning se vi, att bryggorna äro flytande. Att så är fallet

beror på det olika vattenståndet.

Vår kupp har lyckats: vi ha sett fästningen.

***

Det går en saga om, att varjägerna hade sin utfart från sitt haf, Ladoga,

genom Newa, och att de hemsökte till och med Rom under sina

röfvar-tåg. »Novgorodkrönikan» förmäler vidare, att svenskarne år 1290 anlade

en stad, Landskrona, sedermera kallad Nyen, vid Ochtas mynning, och

att 1325 nowgoroder under sin furste, Juri, byggde en stad på Orjechow

(Nötön).* Dit kommo sändebud från svenskarne för att sluta evig fred

med sina grannar. Det oaktadt försökte sveakonungen bemäktiga sig

Orjeschik (Lilla Nötön), och detta lär ha lyckats 1346, men två år senare

fingo ryssarne fästningen tillbaka.

1353 lades höga murar rundt om Orjechow, som några år därefter

förstördes genom en eldsvåda.

1617 återeröfrade svenskarne Orjeschik, som erhöll namnet Nöteborg,

tills den eröfrades af Peter I den 11. oktober 1702.

»Oaktadt nöten var mycket hård», skrifver han till en af sina vänner, »ha vi

likväl krossat den, men icke utan svårighet, ty många tänder gingo förlorade.»

»Nöten var hård», skrifver senare Juvatscheff, som en gång skulle

inspärras i samma fästning som politisk fånge och som lämnat en redo-

Där Schlusselburg nu ligger.

görelse öfver Schlusselburg först i en historik och sedermera i form af

populär beskrifning, »men ännu hårdare blef den för dem, som i ordets

fulla bemärkelse skadat sina tänder, sedan de inspärrats och ådragit sig

svåra sjukdomar, därför att de ej velat kompromissa med sitt samvete och

ej låtit böja sig, martyrer för sina idéer.»

Schlusselburg blef nyckeln till Östersjön. Peter lät fästa

fästningsportens uyckel, som han erhållit af kommendanten, Schlippenbach, på taket

af det torn, hvilket var beläget vid Newas mynning. Den har för länge

sedan borttagits och blifvit ersatt med en väderflöjel i form af en nyckel,

under det att originalet förvaras hos fästningskommendanten.

Strax före middagen höres dagligen en klockringning. Denna skall

påminna ryssarne om den stund, då de åter kommo i besittning af fästningen.

Mycket af dennas utseende har ej ändrats.

Man kan se detta vid en jämförelse med gamla gravyrer, exempelvis

»Intagandet af Nöteborg» i Mausboken.

Murarna voro fordom något högre och försedda med embrasyrer för

kanonerna, och 7 torn höjde sig öfver vallarna. Det ryska

belägrings-artilleriet demolerade en del af tornen, särskildt på sydvästsidan. Vid

reparationen lät Peter omge murarna med jordvallar och uppförde ett par bastioner.

Under kriget mot Sverige 1808 ombyggdes fästningen något. Tornen

gjordes lägre och flera embrasyrer och kasematter uppfördes; efter kriget

förlorade Schlusselburg sin betydelse som fästning, och man förde

artilleriet därifrån.

Den blef nu Rysslands Bastilj.

Schlusselburgs fästning har formen af en triangel med basen riktad mot

Ladoga och spetsen mot Newa. Anblicken är pittoresk, om man än ej

kan fria sig från en rysning, när man ser den.

Murarna äro bländande hvita, och öfver dessa sträcka sig de röda

plåttaken och det gröna kyrktornet.

Vid sydsidan ligger »Käjsarens torn» med inskrift, som visar namnet

och dessutom är försedd med Alexander II:s initialer.

Tvenne gendarmer stå vid porten, den enda, genom hvilken man kan

komma in. I närheten hänger en madonnabild, och man läser:

Anno 1649 den 18 May

Less.En svart och hvit dörr! Ryktet går, att den leder till hemliga,

underjordiska hvalf och gångar. Folket tror, att här finnas cellar och gångar,

hvilka ligga under vattnet.

1880 erhöll Prygravin tillstånd att bese fästningen. Han steg in genom

ett hål i väggen och fick klifva ned för en smal trappa, bildad af hvita

stenplattor, tills han nådde botten af hålan. Dess sidor bestodo af

murade tegelstenar.

»Det är massivt», upplyste officern, som följde med, men då man

knackade, gaf väggen ett ihåligt ljud ifrån sig.

I fästningens inre ligger ett stort antal byggnader. Midt på den

steniga gården står kyrkan, till höger befinna sig officersbostäderna och i

västra hörnet manegen, en träbyggnad. Till vänster, längs vägen till

citadellet är en kasärn uppförd i två våningar. Dylika kasärner påträffas

äfven bakom officerarnes bostäder.

På flera ställen växa träd, och det finnes till och med en större

trädgård framför kommendantens hus och flera smärre vid officersbostäderna.

Vid den först nämnda kasärnen reser sig Philippskyrkan med sin »broder

-graf», kyrkogården, där de ryska soldater, som stupat vid Nöteborgs

intagande, ligga begrafna.

På ömse sidor om vakten sträcker sig en lång tegelmur, som sedan

1884 uppdelar området i tvenne hälfter, hvaraf den ena inrymmer det nya

fängelset. En järnport afstänger detta från den yttre världen.

Citadellet återfinnes på nordsidan, där äfven det gamla slottet och de

äldre fängelserna äro belägna. Det bildar en värld för sig, inneslutet som

det är af kolossala murar. Fordom gick en vallgraf rundt om med

vindbryggor, men dessa ha försvunnit, och man känner ej ens till platsen där

de legat.

Fordom lär den svenska kyrkan ha befunnit sig i citadellets närhet.

Här återfinnas de historiska ställena, och de som injaga den största

fasan hos fästningens ofrivilliga gäster.

På platsen ligga många ryktbara, politiska förbrytare begrafna. Här

försiggingo äfven afrättningarna, sedan man funnit, att folk vallfärdade

till Preobraschenskikyrkogården, där liken förr jordades.

Inom området inrymmas vidare de beryktade »stensäckarna», gamla,

underjordiska fängelser, där hundratals människor blifvit lefvande begrafnaoch dömda till lifstids mörker. Det är dessa hålor, hvilka gömma på de

största och de mest fasansfulla hemligheterna.

Huru många, unga, förhoppningsfulla människor ha ej här framsläpat

sin tillvaro, tills håret hvitnat och de med möda släpade sig fram! Huru

många skarpt tänkande hjärnor ha ej här förvandlats till idioter, och huru

många högtflygande planer ha ej krossats, innan de någonsin realiserats.

I Schwettitschnajatornet finnas ännu gamla trappor och celler kvar i

form af ruiner, hvilka ingen vågar undersöka. Det ligger något mystiskt

i dem, och man talar om dolda skatter där nere i djupet.

Tornet inrymde bland annat Birons rum, Anna Iwanownas ryktbare,

hatade och fruktade gunstling, som till slut måste följa sina offer. Här

satt Iwan VI Antonowitsch i en cell och framsläpade sina sista år.

Då han var 2 månader gammal, 1740, kom han med sina föräldrar till

Ryssland för att utropas till käjsare på Anna Iwanownas önskan. Hon

ville, att tronen skulle stanna inom hennes släkt, ty den blifvande fången

härstammade i tredje led från Iwan V, Peter I:s bror.

Modern, Anna af Braunschweig-Luneburg utsågs också till regentinna,

och som sådan fortsatte hon den tyska politik, som utmärkt Anna

Iwanownas regering, och som var allmänt hatad.

Hennes regering varade ej länge. 1741 uppsteg Elisabeth, Peter I:s

dotter, på den tron, hvarifrån Anna af Braunschweig förjagats med

gardesregementenas hjälp, och såväl moder som barn fängslades.

Afsikten var att skicka dem tillbaka till Tyskland, men man ångrade

sig och inneslöt dem först i Riga, sedan i Diinaborg och slutligen i Rjasan.

Därifrån flyttades de ånyo. Under en af dessa flyttningar dog modern,

och barnet hölls i fångenskap. 16 år gammal fördes han till

Schliissel-burg och till den cell, där han slutade sitt lif.

Ett enda fönster med järngaller insläppte ett svagt ljus; man hade ett

vedupplag framför detsamma. Ingen fick se eller tala med honom. Då väktaren

städade hans rum, befalldes han gömma sig bakom en skärm, som var

uppförd i ett af hörnen. De järnhakar, i hvilka denna fästades, finnas ännu kvar.

Den yttre världen hade ej helt och hållet upphört att tala om honom.

Ryktet gjorde honom än till idiot, än begåfvade det honom med

tilldragande utseende, klokhet, godhet och moralisk styrka, hvilket gjorde att

han bar sitt öde med den största själsstorhet.

1762 erhöll den olycklige besök af Peter III, hans lycklige rival till

tronen. När tsaren frågade honom, om han önskade något nådebevis, bad

han om mera luft och ljus.

Ingen vet hvad de vidare talade om. Deras samtal är en för alltid

fördold hemlighet.

Peter III besöker den fångne Iwan VI.

Att Peter III ville förmildra hans öde är allmänt bekant, men han fick

aldrig utföra sin föresats, ty äfven hans lycka vände sig. Han var ej

normal, lekte som fullvuxen med marionetter och hundar och hade intet

intresse för något, som rörde hans käjserliga kall. Han störtades till sist

af Katarina II, arresterades och skickades till Oranienbaum »tandis qu’on

préparait des chambres honnétes et convenables å Schlysselbourg», som

hon skref till Pohjatowsky.

Peter kom aldrig till Schliisselburg, ty han afled innan befallningen

hunnit verkställas.

Iwan VI är en af historiens mest tragiska personer.

Man hade gifvit order att han skulle förgiftas, och försök gjordes att

befria honom. En ung officer, Mirowitsch, hade uppgjort en plan att få

honom fri, men denna upptäcktes, och Iwans »trogne» väktare slogo ihjäl

honom.

I ett hörn bredvid gamla fängelset finnes en lång, hvit byggnad. Många

fördes dit för att afrättas. Det säges, att fordom båtarna, hvilka

öfver-förde de dödsdömda till Schliisselburg, buro en röd flagg om dagen, en

lykta med rödt sken om natten.

Arkivet, som inrymts här sedan 1879, gömmer på många historiska

hemligheter, hvilka skulle bringa ljus i mycket, som nu är dunkelt.

Samma år förlorade fästningen sin egenskap af politiskt fängelse. Den

öfvergick till att inrymma disciplinbataljonerna dvs. de soldater, hvilka

blifvit utstraffade vid sina regementen.

Förändringen varade emellertid ej länge. Schliisselburg kom snart att

få återtaga sin förra bestämmelse som förbrytarefängelse, men denna gång

skulle citadellet ej återfå sin forna roll. Nya byggnader, uppförda efter

humana fordringar uppfördes.

Dessa ligga midt i fästningen, men äro omgifna af höga stenmurar med

järnportar. Cellerna äro stora och ljusa och ligga längs långa korridorer.

Dörrarna ha tittgluggar. Den öfre våningen är afdelad från den nedre

med ett nät för att hindra fångarna att kasta sig ned.

Cellens möblemang består af en säng, ett bord och en stol, alla

fast-satta vid golfvet. På väggen läses ett anslag med ordningsregler, och

under desamma uppräknas de straff, som följa vid brott mot desamma.

Det påstås, att många fångar med flit brutit mot föreskrifterna, ja, begått

excesser för att erhålla dödsdom och på så sätt undgå ett långvarigt

fängelsestraff.

I Schliisselburg afrättas fortfarande en del politiska förbrytare, och

domen verkställes mer eller mindre officielt, oftast efter föregången ståndrätt.

Det är dock ej alltid lifstidsfångar, som inspärras i Schliisselburg.

Understundom händer det, att fångar dittransporteras, hvilka erhållit några års

fängelse eller som sedermera benådas, och följaktligen är lifvet inom

fästningens murar ej alldeles obekant.Natten är mörk. Vinden blåser friskt från Ladoga ned mot Newa, och

skyarna jaga hvarandra, ofantliga, svarta fantomer, hvilka rastlöst ila efter

hvarandra, men då och då lämna en öppen glänta, genom hvilken månen

kan titta fram.

I staden Schlusselburg är allt tyst. Invånarne ha för länge sedan lagt

sig till hvila, och de små envåningshusen kasta melankoliska skuggor på

de knaggliga gatstenarna.

Då höres plötsligt ett slammer och trampet af fotter.

Vid kajen kommer en lång procession tågande utför landgången från

flodbåten. Bland soldater och gendarmer synas några civila, hvilka med

förtviflade, förvånade eller apatiska blickar skåda omkring sig. De ha

nattetid förts uppför Newa från Peter-Paulsfästningen, och strax efter

midnatt har man nått målet för färden — Schlusselburg.

Midt ute i den månbelysta, glittrande floden, som brusar och kokar,

lyser en lång, hvit strimma. Det är fästningens murar, och inom dessa

skola fångarne härbergeras.

Om armarna bära fångarne handklofvar eller kedjor. En ljusmålad slup

nalkas stranden. Den drifver ett långt stycke nedåt strömmen, men

stakas sedan upp med årorna, ty botten är stenig och djupet obetydligt. Nu

lägger den till vid bryggan.

Fångarne ha stått orörliga och stumma. Ett par gendarmofficerare

öfvervaka transporten och utdela med lågmäld stämma sina befallningar.

Så snart slupen förtöjt, ger man tecken åt fångarne att en i sänder stiga

ned, men då kedjorna hindra dem i deras rörelser, få de hjälp af

gendarmerna. De olyckliga, som skola straffas, skåda medlidsamt och nyfiket

på hvarandra. Det är idel obekanta ansikten, som mötas. En rysning

far genom deras lemmar, och blickarna suga sig fast vid hvarje föremål.

Ännu så länge skåda de friheten: sedan komma endast kala murar eller

en och annan skymt af fästningens inre att visa sig för deras syn.

Båten kastas loss. Roddarne hugga i af alla krafter och ro längs

fastlandet uppåt mot Ladoga, ty här är bakström, och man vill draga fördel

af densamma. Sedan styr man utåt floden. Den lilla farkosten drifver

likt ett spån utför floden. Tum för tum arbetar man sig tvärs öfver, man

drifver en meter för hvarje decimeter, man vinner. Till slut är man i lä

om fästningens södra udde och glider in mot bryggan.

Här möter en stark patrull. Redan på afstånd synes glittret från

bajonetterna. Fånge efter fånge föres upp, och så aflämnas de till

fästningens personal.

En smed lossar kedjorna eller handklofvarna, hvarvid en af fångarne

uppger ett rop af smärta.*

Därpå ställes kosan till vaktlokalen.

»Kläd af er!» befaller en barsk stämma, och samtliga fångar tvingas att

aftaga hvarenda plagg. Dessa liksom de nakna fångarne undersökas noga,

och först därefter tillåtas de att åter sätta på sig kläderna.

Man ser efter i en förteckning och fördelar dem till de olika cellerna.

En efter annan föres undan och inknuffas i en cell, hvars dörr sluter sig

efter honom.

Han är nu ej längre en individ, utan ett nummer, öfverlämnad åt sig

själf och sin förtviflan.

Dag efter dag förflyter. Enformigheten är först dödande, sedan väcker

den farhågor för vansinne.

***

Mellan fångarne användes knackning som telegraf, oaktadt detta är

strängt förbjudet. För förseelser föres man först till »carcer», en äldre

cell, i hvilken den försumlige måste undvara alla bekvämligheter till och

med madrass.

Fången kan ej ett ögonblick förbli undandragen vaktbetjäningens

kontroll. Genom cellgluggen kan man städse öfvervaka deras görande och

låtande. En gång i månaden klippes deras hår af gendarmerna, och såväl

kläderna som cellen undersökes minutiöst noga.

En dag utträngde en afskyvärd lukt genom en af celldörrarna. Man

skyndade att öppna densamma och fann den där inhysta fången ligga

medvetslös på golfvet. Han hade tömt fotogen på sänghalmen och

an-tändt densamma för att på så sätt kväfva sig till döds.

Händelsen väckte stor uppståndelse, och en revision kom till stånd på

order från Petersburg.

Från denna tid ha drägligare förhållanden inträdt i Schlüsselburg.

INNEHÅLL.

Sid.

Ankomsten .......................................................... i

Newa, den gudaborna .................................................. 7

Hvad morgonsolen blottar ............................................ 23

Petersburgs hufvudpulsåder ......................................... 31

Istvoschiken ....................................................... 52

Passlöshet och brottets noviser ..................................... 63

Fattigdom och korruption ............................................ 75

Det älskvärda och det icke älskvärda Petersburg...................... 87

Stadsdelar och gator ............................................... 103

Det lätta gardet.

De som öfvervakas af polisen .................................. 1x6

De galanta..................................................... 131

Perversitet.................................................... 143

De legala förbindelserna ...................................... 144

I butiker, bazarer och hallar ...................................... 147

De, som man lägger märke till ...................................... 168

Rättvisans handtlangare ............................................ 181

Statyer, torg och parker ........................................... 195

Stadens grundläggare ............................................... 212

Ordets förkunnare .................................................. 225

Ortodoxa tempel och andra kyrkor ................................... 232

De heliga, de aflidna och de dödas stad............................. 254

Där man nödgas bo .................................................. 269

Huru man färdas i Petersburg ....................................... 275

»När den röda hanen gal ............................................ 293

De, som äro klädda i kronans kläder ................................ 299

Klubbar och spelhus................................................. 312

Bettlare ........................................................... 316Sid.

Orättfånget gods........................................................ 326

Kloster, klosterfolk och den heliga synoden ............................ 336

Johannes af Kronstadt — undergöraren ................................... 349

Kunskapsbegär, religiositet, vidskepelse och huru de döda frammanas ... 355

En aristokratiens klosterpension........................................ 364

Huru upplysningsarbetet bedrifves....................................... 380

Restauranger och guldkrogar ............................................ 393

Varietéer, sommarteatrar och nöjeslokaler .............................. 407

Folkets hus och folkträdgårdar ........................................ 416

Skådespelarkonst och teatrar .......................................... 422

Koleraspöket........................................................... 443

Renhållningen........................................................... 451

Petersburg under påskhögtid ........................................... 455

En fransysk visit vid duman ........................................... 467

Traktir ............................................................... 473

Vinterpalatset ........................................................ 478

Muséer ................................................................ 4S7

Mottagningar, visiter och bjudningar ................................... 502

Småfolk................................................................ 307

Petersburgskan.......................................................... 512

Badstu, karbad och familjebad .......................................... 517

Judar ................................................................. 523

Studenter, revolutionärer och sekterister.............................. 529

Petersburgs omgifningar

Peterhof........................................................... 536

Oranienbaum........................................................ 543

Gatschina ......................................................... 544

Pavlovsk ........................................................... 545

Tsarskoje-Sselo.................................................... 549

Kurort ............................_............................... 553

Schlüsselburg ........................................................ 557

==============

PRIS KR 12:—

==============