Ryska skaldeporträtt. Kultur- och litteraturhistoriska bilder från Ryssland

by Alfred Jensen

Full Text

Scroll below to start reading ↓

To learn Swedish by reading fascinating literature, check out our Interlinear translations on our website! →

Ryska skaldeporträtt. Kultur- och litteraturhistoriska bilder från Ryssland in Swedish

ALFRED JENSEN.

RYSKA SKALDEPORTRÄTT.

ALEX. PUSJKIN.

RYSKA SKALDEPORTRÄTT

KULTUR- OCH LITTERATURHISTORISKA BILDER

FRÅN RYSSLAND

AF

ALFRED JENSEN.

MED 9 PORTRÄTT.

STOCKHOLM.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

STOCKHOLM.

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1898.

FÖRORD.

Genom en mängd öfversättningar, dels direkt från

originalspråket, dels medelbart från andra språk, har

den ryska skönlitteraturen under de senaste årtiondena

blifvit mycket uppmärksammad och beundrad äfven

i vårt land. Men trots den kännedom, som den svenska

publiken därigenom vunnit om de store romanförfattarnes

litterära verksamhet, har litteraturvännen dock fått föga

föreställning om deras verkliga betydelse i den ryska

kulturhistorien och ännu mindre om det intressanta

utvecklingsskede, hvaraf Dostojevski, Turgenjev och

Tolstoj varit naturliga produkter, och som representeras af

namnen Pusjkin—Lermontov—Gogol—Bjelinski.

Denna bok — en frukt af längre tids studier af

rysk skönlitteratur — är afsedd att sprida något ljus

öfver detta händelse- och lärorika tidehvarf och visa

gången af den ryska vitterhetens utbildning. Den gör

ingalunda anspråk på att vara en fackmässig

litteraturhistoria, utan vänder sig till den stora allmänheten

med karakteristiska bilder, som kunna påräkna allmänt

intresse, på samma gång som den dock genom

tillgodogörande af den ryska litteraturforskningens resultat kan

tjäna såsom ledtråd och uppslagsbok för dem, som vilja

närmare fördjupa sig i ämnet.

Så mycket som möjligt har författaren låtit de

ryska personligheterna tala själfva genom sina egna

handlingar och ord. Det tvifvelaktiga värdet af rent

»ästetiska» undersökningar har förf. lämnat å sido för att

lägga hufvudvikten på karakteristiska smådrag, som

kunna belysa den ryska kulturen från olika sidor —

miniatyrbilder som stundom kanske säga mer än långa

afhandlingar. På grund af arbetets populära art hafva

hänvisningar till de ryska källorna inskränkts till ett

minimum; vare det här nog sagdt, att uppgifterna stödja

sig på författarnes egna skrifter samt på det ganska

rika material, som gömmes i den ryska

tidskriftslitteraturen.

Hvarje konkret, objektiv kunskap om vårt mäktiga

grannland i öster tjänar ett stort syfte: att skingra

okunnighetens mörker och fördomarnas töcken. I detta

afseende kan det ej skrifvas nog mycket om det moderna

Ryssland. Äfvenledes har förf. lagt sig vinn om att

framdraga de knappa fakta, hvarigenom den ryska

vitterheten kommit i beröring med den svenska eller tvärtom

— beröringspunkter, som dock äro försvinnande få i

jämförelse med de politisk-diplomatiska relationerna.

Men framför allt har det legat mig om hjärtat att i

de ryska skalderna teckna människor och medmänniskor,

som kämpat och sträfvat, älskat och svärmat, lidit och

felat, såsom vi själfva.

Begränsandet af denna boks omfång har gjort, att

de i Sverige mest bekanta författarne (Turgenjev m. fl.)

först i de sista kapitlen framträda på den litterära

skådebanan. Framdeles hoppas förf. att såsom en

fortsättning af detta arbete kunna lämna en liknande

skildring af de senaste årtiondenas litterära Ryssland.

Wien sept. 1898.

A-d J.

FÖRSTA KAPITLET.

Ryska poesien i förra århundradet.

Den ryska bildningens ofosterländska grund. — Peter den

stores brutala reformifver och utländska inflytelser på

den ryska skönlitteraturen. — Kantemir, den förste

konstpoeten. — Lomonosov, den moderna litteraturens

grundare. — Den franska smakriktningens höjdpunkt

under Katarina II och Derzjavin.

“All bildning står på utländsk grund till slutet;

blott barbarit var en gång fosterländskt.“

På intet europeiskt land torde denna tegnérska sats

kunna bättre tillämpas än på Ryssland, hvilket senare

än andra politiska stormakter framträdde såsom ett

modernt kulturelt statsväsen. Ett enhetligt historiskt

Ryssland existerade ju ännu icke under medeltiden,

och då det moskovska tsardömet började indragas i

det europeiska statssystemet, hade Sverige redan hunnit

spela ut sin roll såsom stormakt i vår världsdel.

Detta viktiga sakförhållande förklarar och ursäktar

till god del företeelserna i det moderna Ryssland. Det

är ju också själfklart, att en romanlitteratur, som

under de senare årtiondena ådragit sig hela den bildade

världens uppmärksamhet och beundran, måste hafva

haft en litterärt upparbetad jordmån, som kunde

möjliggöra den rika blomningen och skörden, och en

sådan period af sånad och grodd vardt detta

århundrades förra hälft. Turgenjev, Dostojevski och Tolstoj

kunna knappast tänkas, mycket mindre förstås utan

en Pusjkin och Gogol, och dessa åter äro andliga

produkter af ett tyst, sökande bildningsarbete, som

sträcker sina rötter dels i den ryska folkkarakteren

själf och dess naturpoesi, dels i en af utlandet lånad

kultur ända från 1500-talet, då Ivan Grozny (»den

gruflige») trädde i närmare förbindelse med västerlandet.

Svårigheten för Ryssland att tidigt skapa en

själfständig litteratur låg, oafsedt dess sena framträdande

i historien, i dess politiska och kyrkliga isolering från

västerlandet. Från de stora kulturhärdarna var det

skildt genom det ännu i sextonde århundradet mäktiga

Polen, hvars katolska kyrka och politiska antagonism

mot moskoviterna länge gjorde detta konungarike till

Europas bålverk mot de då ännu barbariska och af

mongolväldet förlamade storryssarne. Den

rysk-ortodoxa kyrkan, som trots all prålande, byzantinsk

helgondyrkan stod totalt främmande för konsten, var minst

af alla statskyrkor benägen att främja reformsträfvanden

och en verklig folkbildning. Och i den mån Ryssland

samlade sig till en nationell statsenhet, i samma mån

koncentrerade sig också den världsliga makten i den

»själfhärskande» tsarens hand, men folket utestängdes

från allt själfständigt odlingsarbete.

Peter den store med sin energiska genialitet

påtvang Ryssland ett slags civilisation, hvarför den

stora massan ännu ej på långt när var mogen, utgick

han uteslutande från politiska och praktiska

utilitetssynpunkter, och upptagen af krigs- och byggnadsplaner,

stod han personligen den sköna litteraturen alldeles

fjärran. På det kyrkliga området hade han till

medhjälpare en upplyst prelat, ärkebiskopen Feofan

Prokopovitj, men på det rent vetenskapliga var det

alltför klent beställdt med inhemska krafter, och för

att åtminstone till namnet skapa en rysk akademi

importerade han från Tyskland de framstående

filosoferna Leibnitz och Wolf. Men om det å ena sidan

är sant, att Peter den store genom sin rastlösa

företagsamhet och klara blick flyttade Ryssland ett

jättesteg fram på den yttre civilisationens bana och

godtgjorde mycket af föregående århundradens frivilliga

och ofrivilliga underlåtenhetssynder, kan man å andra

sidan ej annat än gifva den ryske historikern

Veselovski rätt, då denne i sitt arbete »Västerländska

inflytanden i den nyare ryska litteraturen» påpekar,

hurusom Peter I i mångt och mycket gick till

onaturlig öfverdrift i motsatt riktning, våldförde sig mot det

ryska språket och mot nedärfda slaviska sedvänjor af

harmlös art samt därigenom mot sig och sitt verk

uppkallade en reaktion, som hindrade utvecklingens

naturliga gång. Följden vardt en kulturkamp, en

ständig slitning mellan väster- och österländska

intressen, som fortgått från Peter den store och

Katarina II ända in i våra dagar — en för det moderna

Ryssland karakteristisk dualism, som förkroppsligade

sig redan i den moderna ryska litteraturens skapare,

skalden Lomonosov, »den ryska litteraturens Peter den

store», såsom han kallats af litteraturkritikern Bjelinski.

Men innan vi dröja vid Lomonosovs intressanta

personlighet, må en poet nämnas, som lade grunden

till den ryska psevdoklassiciteten och kan betecknas

som Rysslands förste konstnärlige skald, furst Antioch

Dmitrijevitj Kantemir (1708—1744).

Den litteratur, som på 1600-talet funnits i

Ryssland, hade varit medeltida, d. v. s. företrädesvis andlig

och krönikeartad, och det var först under Peter den

store som den profana litteraturen begynte gro. Men

under Peters oroliga jäsningsperiod hann denna gröda

ej ens gå i knopp, och det vardt till på köpet en

utländing förbehållet att plantera den västerländska

konstdikten i rysk jordmån.

Furst Kantemir var nämligen född i Konstantinopel

af en rik hospodarätt från Moldau (en del af det

nuvarande Rumänien), och i fråga om exotiskt ursprung

står han ingalunda ensam i den ryska kulturhistorien:

Derzjavin, Karamzin och Turgenjev voro af tartarisk

härkomst; Zjukovskis moder var turkinna; Pusjkin

härstammade på mödernet från — negrer och hade

äfven en smula svenskt-baltiskt blod i ådrorna;

Gribojedovs förfäder voro från Polen; Lermontovs

stamträd skjuter sina rötter i de skotska högländerna;

namnet Vonwizin pekar ju direkt på Tyskland; familjen

Tolstoj har till stamfader en tysk vid namn Dick

tolstoj» betyder just tjock), och Gogol, den moderna

romanens fulländare, var lillryss, d. v. s. tillhörde en

språkligt och kulturelt fullt själfständig folkstam, hvars

existensberättigande den storryska staten konsekvent

undertryckt.

Kantemirs fader hade efter kapitulationen vid

Prut (1711) ingått i rysk tjänst och följde i Peter den

stores svit till Persien (1722), då äfven den

fjortonårige Antioch fick vara med. Enligt faderns vilja

skulle tsaren få bestämma, hvilken af sönerna den

stora förmögenheten skulle tillfalla, och den äldste

sonen Konstantin insattes till universalarfvinge af furst

Golitsin, Peter II:s inflytelserika geheimeråd och fiende

till det reformvänliga Ostermannska partiet, till hvilket

Antioch slutit sig. Men efter Golitsins fall fick

Kantemir en del af den stora förmögenheten, vardt

legationssekreterare i London och sändebud i Paris, där

han dog vid blott 36 års ålder.

Denna diplomatiska vistelse i västern vardt den

tillfällighet, som införde den franska smakriktningen

i ryska litteraturen. Den bildade diplomaten

öfversatte nämligen Montesquieu’s »Lettres Persanes» och

diktade några satirer med Horatius, Juvenalis och

Boileau såsom förebilder. Dessa nio satirer voro mycket

tunga och grofva i formen, och som författaren vid

alexandrinernas svarfvande bara räknade de tretton

stafvelserna, utan att också väga dem, kunde det ej

bli tal om rytmiskt välljud. Emellertid hade dessa

konstdikter för Ryssland nyhetens friska behag, och

deras innehåll vittnar fördelaktigt om en frimodig

uppfattning, eljes allt för sällsynt i tidehvarfvets servila

ode-diktning. I den första satiren (1729), »Mot

bildningens smädare», framställas olika typer af det

gammalryska partiet, dem författaren ironiskt låter ur

både andlig och världslig synpunkt hålla

straffpredikningar öfver den onyttiga och skadliga lärdomen.

Dikten slutar med ett dräpande utfall mot hyckleri,

dumhet och okunnighet.

Ett enda prof kan vara nog:

Om du vill biskop bli, du sidenkläder tage!

Och skägget växa må ned mot din feta mage!

En sammetskappa kring din skuldra bindas må

och kostbart pärleband med gyllne kors därpå!

När så med biskopsstaf du i din praktvagn skrider

och med din vänstra hand välsignelse kringsprider,

skall en och hvar i dig den trogne herden se.

— — — — — — — — — — — — — —

Vill du bli domare, så köp ett krusigt hår,

och så i statsperuk för världen fram du går!

Se mörk och hotfull ut, om tomma händer räckas,

och låt af tårar ej till nåd ditt hjärta väckas!

Och får du protokoll, så sof med rolig min!

Dröm ljufva drömmar då och snarka som ett svin!

Huru konstlad den fransk-akademiska

smakriktningen än var, måste den dock gifvetvis hafva ett

oskattbart värde för det dåtida, råa Ryssland genom

att forma språket, förfina smaken och vidga den

andliga synkretsen. Men dess betydelse är dock mer

litteratur- än kulturhistorisk, enär den ju saknade

allt rotfäste i den ryska jordmånen, och — liksom

sjuttonhundratalets poesi i allmänhet — hade denna

konstlade diktning det stora fel att vara skrifven för

hofvet och icke för folket, så att den blef ganska

vindflöjelaktig, allt eftersom de politiska vindarna blåste

på allra högsta ort. Då vid det nittonde århundradets

inbrott först den tyska romantiken och sedan

byronismen alstrade en nationell slavisk romantik, dunstade

denna psevdoklassicitet spårlöst bort utan att hafva

gjort djupare insats i det ryska själslifvet.

Huru mycket ryssarne än i alla tider kännt sig

dragna till Frankrike, hvars språk, moder, vanor och

ovanor de så nitiskt imiterat, hafva de dock i grund

och botten vida större frändskap med de reflekterande

och drömmande tyskarne, mot hvilka de visat slavens

instinktiva antipati, och den ryska poesiens egentlige

fader var ej den franskt bildade Kantemir, utan den

på germansk grund utbildade Lomonosov, en drastisk

representant för detta brutala, brådmognande

kulturskede.

Michail Vasiljevitj Lomonosov föddes år 1711

på en ö vid Cholmogori i guvernementet Archangelsk.

Redan såsom barn fick han tillfälle att lära känna

sitt land och dess natur under faderns fiskerifärder,

som utsträcktes ända till Solovetski-klostret och halfön

Kola. Modern lärde honom läsa, och genom Polotskis

öfversättning af Psaltaren vaknade hans intresse för

poesi. Men en styfmoder gjorde hans vistelse i hemmet

olidlig, och den omedelbara beröringen med hafvet

torde väl ock hafva bidragit att nära den oroliga

vandringslust, som är ryssen egen. Hans lärare, en

bonde vid namn Sjubin, gaf honom tre rubel som

resekassa, och så begaf ynglingen sig 1731 med en

karavan fiskare till Moskva, där han genom en lycklig

slump i skepnad af en välvillig munk vardt upptagen

i ett teologiskt seminarium och fick en gynnare i den

ofvannämnde Feofan Prokopovitj. Den reslige

»babianen och bängeln» utskrattades i början af sina

yngre, men i vetande längre komna kamrater; han

förstod dock att snart sätta sig i respekt och

förkofrade sig i bokvett, ehuru han hade att kämpa mot

det bittraste armod: han hade under skoltiden blott

tre kopek om dagen — en kopek för föda(!), en för

skodon, papper m. m. samt en kopek för kvas (dryck),

men för resten »frestelser på alla håll och kanter»,

såsom en af Lomonosovs biografer uttrycker sig.

Just som han skulle vigas för det andliga kallet,

blef han jämte elfva kamrater, på uppfordran af

Vetenskapsakademiens president baron Korff, skickad

till det akademiska gymnasiet i Petersburg och sedan

med två andra stipendiater till Tyskland för att i

Marburg och Freiberg studera fysik och mineralogi —

exakta, praktiska vetenskaper, som århundradet

särskildt omhuldade och hvaraf Ryssland hade behof.

De tre ryska studenterna fattade lika stort behag i det

tyska studentlifvet som deras kolleger nu för tiden,

och Lomonosovs båda kamrater måtte nästan

uteslutande ha studerat dåtida kneiper, eftersom någon

rapport aldrig afhördes om deras vetenskapliga

forskningar.

Äfven Lomonosov, fiskaresonen från Ishafvet,

utbildade i Tyskland en naturlig böjelse för att dricka,

som beredt så många ryska skriftställares ofärd. Denna

olyckliga passion lämnade honom aldrig sedan, men

hans ovanligt starka kroppskonstitution och hans

kärlek till vetenskap och poesi räddade honom från

undergång. År 1739 insände han till ryska akademien —

icke en naturvetenskaplig uppsats, utan ett ode om

»Intagandet af Chotim» (en historisk tilldragelse af år

1665), som skulle förhärliga kejsarinnan Anna och till

förebild hade dels Boileau’s »Sur la prise de Namur»,

dels J. B. Rousseau’s »Sur la bataille de Peterwaradin»,

dels Chr. Günthers femtio jamber om freden i

Passarowitz.

I utlandet gifte Lomonosov sig 1740 med dottern

till sin husvärd, en skräddare vid namn Zilch —

kanske för att på detta sätt kvitta hyran, men hans

ekonomiska läge blef ändå så dåligt, att han med

skulder öfver öronen måste afvika från orten. Nära

Düsseldorf råkade han ut för preussiska värfvare, som

söpo honom full och förde honom såsom rekryt till

fästningen Wesel. Därifrån lyckades han dock rymma

till Holland och kom genom ryska beskickningens

bistånd tillbaka till Petersburg.

Här mötte honom naturligtvis stora svårigheter

— icke minst från akademiens sida. Denna lärda

institution, som efter Peter den stores och Leibnitz’ plan

öppnats den 29 december 1726 af Katarina I och

skulle vara både akademi, universitet och gymnasium,

räknade i början endast utländska medlemmar — af

brist på inhemska krafter — så när som på två

undantag: en viss Adadurov, hvars vetenskapliga

förtjänster än i dag äro okända, samt den tituläre

sekreteraren Tredjakovski, professor i »romersk och rysk

vältalighet».

Vasilij Kirillovitj Tredjakovski (1703—1769) är

en af dessa litteraturhistoriska företeelser, hvilka vunnit

herostratisk ryktbarhet såsom skalder, men inom

vetenskapen beredt sig en aktad plats. Utrustad med

ovanlig energi och flit, vardt han den ryska

psevdoklassicitetens förste teoretiker, skref en för sin tid god

prosodik och hade den stora förtjänsten att hafva

påvisat eller åtminstone anat folkspråkets och

folkvisans betydelse för diktkonsten. Men såsom poet

var han en »Hammarspik» och hörde till denna klass

af misslyckade versmakare, som ständigt fika efter ett

akademiskt pris, men knappt kunna förvärfva sig ens

ett »mention honorable». Och olyckan var just att

Tredjakovski i sin narraktiga fåfänga ville gälla icke

blott för skald, utan därtill för Rysslands ypperste. På

hexameter — ett versslag som ej lämpar sig för ryska

språket — roade han sig med att förfuska Fénélon’s

»Les aventures de Télémaque», och hans skrifverier

blefvo så förlöjligade af hans egen samtid, att Katarina

II vid tillställningarna i Eremitaget såsom straff vid

pantlekar eller för annan förseelse skämtsamt befallde

att den brottslige skulle dricka ett glas — vatten och

läsa en sida ur »Télémaque». Men var brottet svårare,

måste den skyldige till och med lära sig några verser

utantill!

Mot en sådan motståndare hade Lomonosov

tämligen lätt att reda sig; men vida värre voro hans

duster med Akademiens tyska ledamöter, särskildt

den öfvermodige presidenten Schumacher, en ganska

obildad bråkmakare som delvis undanhållit Lomonosov

hans resestipendium. Först sedan Lomonosov

författat ett ode öfver slaget vid Willmanstrand,

bekvämade han sig till att göra Akademiens president

sin uppvaktning, blef universitetsadjunkt och fick först

nu lägenhet att från Tyskland hämta hustru och barn,

som där kvarlämnats i största fattigdom.

Efter ett glänsande utlåtande af professor Euler i

Berlin kunde Akademien ej längre vägra honom

professuren i kemi, men tvedräkten mellan honom och

Akademiens utländingar upphörde därför ingalunda.

Lomonosov gick i sin nationella sträfvan till

hänsynslösa öfverdrifter och öfverflyttade sitt hat mot den

ryska främlingsmanien äfven på sådana män, som

voro honom fullt jämställda, kanske öfverlägsna i

bildning. Särskildt var det honom en nagel i ögat, att

de framstående forskarne Miller och Göttinger-snillet

Aug. Ludw. Schlözer (den förste kritiske

»Nestor»-tolkaren) vågade härleda de ryska varjagerna från

Sverige och »därigenom nedsätta den slaviska stammens

anseende». I denna okritiska chauvinism, som äfven

i andra slaviska litteraturer, särskildt den tjechiska,

burit så sällsamma frukter, öfverensstämde Lomonosov

med Tredjakovski och gjorde sig i sin komparativa

språkforskningsmetod skyldig till samma kolossalt naiva

misstag som t. ex. Rudbeck under den svenska

»storhetstiden» — hos båda förestafvade af en brinnande

fosterlandskärlek och fantasirika storhetsgriller. Så

t. ex. vore kelt kommet af det slaviska zjelt (gul);

dansk af den (dag), ryss af det slaviska Rügen, och

det betydelsefulla ordet varjag vore kantänka härledt

af ett ryskt verb varjatj, idka gårdfarihandel!

Då Schlözer fick några månaders permission för

att resa till Tyskland, grämde sig Lomonosov grufligt att

den hatade tysken ej fått respass för alltid och tvekade

i sin brutala hänsynslöshet ej att tillgripa sådana stygga

nödlögner som t. ex. den att Schlözers ryska

arkivforskningar endast vore en täckmantel för att snoka

reda på statshemligheter. En gång uppträdde

Lomonosov drucken inför Akademiska konsistoriet, räckte

lång näsa åt de lärda herrarne och öfveröste dem

med skymford, som ej kunde upptagas i protokollet.

Han sattes i arrest för återstoden af året, och det

var på allvar tal om, att den hetsige och ohyfsade

professorn borde straffas med knut. Med hänsyn till

de lärda förtjänsterna slapp han dock undan med att

göra offentlig afbön och gå förlustig halfva lönen.

Uttröttad af personliga fejder, ett oordentligt

lefnadssätt och ett ansträngande forskningsarbete, dog

år 1765 denna egendomliga, äktryska produkt af Peter

den stores brutala kulturperiod, en sällsam blandning

af germansk grundlighet i den vetenskapliga metoden

och känslosam slavisk förblindelse och

själföfverskattning — en dualism som sedan gått igen i det nittonde

århundradets slavofiler i Moskva med Katkov såsom

den sista typiska representanten, och från hvilken

hvarken Dostojevski eller Lev Tolstoj fritagits.

Men Lomonosovs karakterslyten, som voro det

ryska tidehvarfvets, träda i bakgrunden för hans

ovanliga förtjänster, särskildt på naturvetenskapens fält.

Lomonosov uppställde själfständiga teorier om

norrskenet och elektriciteten; han upptäckte stenkolens

och bernstenens vegetabiliska ursprung; vid en

Venus-passage 1761 konstaterade han planetens atmosfär

o. s. v. Icke mindre verksam var han på det

socialekonomiska området: han ville förbättra hygienen

(t. ex. genom successiv öfvergång från fasta till

köttdiet och tvärtom), och han föreslog, att alltför unga

män och kvinnor borde förbjudas att gå i kloster —

sunda, praktiska reformförslag, som än i dag stranda

mot kyrkans oförbätterliga motstånd och i alla tider

ansetts kätterska i det heliga Ryssland. Då

Lomonosovs vän och fysikaliske medhjälpare vid ett

experiment dödats af en elektrisk urladdning, voro prästerna

naturligtvis ej sena att däri se en välförtjänt straffdom

af den rättvisa försynen.

Arten af Lomonosovs »lyriska» reflexionspoesi

kännetecknas tillräckligt däraf att hans första poem

handlar om glaset, hvars gagneliga egenskaper prisas,

och att han börjar rimflätningen med det mer

originella än vackra: mineralov (gen. plur. af ordet

mineral) — Sjuvalov, den humane och fint bildade

förste kanslern vid Moskvas universitet. Mot

innehållet i Lomonosovs oden kan ej heller den

anmärkning undertryckas, att tonen var svulstig och

bombastisk; men så kunde det ju icke vara mycket

bevändt med känslans uppriktighet, då dessa

underdåniga panegyriker adresserades till icke mindre än

fyra ryska regenter, representerande olika politiska

regimer. Författaren drar ej ens i betänkande att låta

själfva Gud Fader säga om kejsarinnan Elisabet:

»Se på Peter den stores dotter! Henne har jag sändt

till världen såsom ett föredöme för alla. Hon är

tapperheten, mildheten, rättfärdigheten och tron. I

hennes person har jag framställt mig själf och gjort

henne till ett nytt tecken. Akter noga på hvad Peter,

Hon och jag befalla!» Med hänsyn till kejsarinnan

Elisabets privata personlighet såsom föredöme för

sedlig vandel verkar detta servila smicker dubbelt

äckligt.

Med rätta anmärker också professor C. W. SmithRussisk Literaturhistorie, udgivet af S. B. Thridge,

Köpenhamn 1882. — I detta inledande kapitel har författaren

flerstädes begagnat sig af detta grundliga verk.,

att han framför alla dessa högtrafvande fraser sätter

en liten dikt, som Lomonosov skref, då han en gång

i vetenskapligt intresse företagit en gagnlös och

förödmjukande resa till Peterhof. Anblicken af en

gräshoppa gaf honom nämligen anledning att besjunga

det lilla djuret, som i det friska gräset, närdt af dagg,

är lyckligare än människan: det springer fritt

omkring och sjunger sorglöst utan att behöfva bedja om

något.

Men Lomonosovs beståndande litterära betydelse

ligger i det formella: han var Rysslands förste prosaist,

skref en grammatik och skapade ett modernt

litteraturspråk. Då han i sin första föreläsning redogjorde för

den vetenskapliga metoden och experimentets

betydelse i naturvetenskapen, började han med följande

enkla, sublima loftal öfver naturen:

»Att betrakta naturens öfversvallande rikedom,

när hon i den inträdande sommarens sköna dagar

täcker fält, skogar och trädgårdar med den ljufliga

grönskan och pryder dem med otaliga slag af

blommor; när de klara böljorna med stilla sorl ila mot

hafvet, och när den med gröda fyllda jorden än värmes

af solens strålar, än svalkas af regnets och daggens

välgörande vätska; att höra bladens sakta sus och

lyssna till fåglarnes sång — det är en underbart

hänförande njutning för anden. Att bida skördar af åker

och trädgård, som man sått och planterat i sitt anletes

svett, att betrakta de böljande gula axen och de af

frukt nedtyngda grenarna — det är en glädje och ett

hopp som bringar allt utståndet arbete och besvär i

glömska. Att med fulla händer samla den välsignade

skörden och de mogna frukterna samt att fylla sina

lador och visthus — det är en vällust, är den trygga

känslan af ett uppfylldt hopp. Men det högsta goda

af allt är den hjärte- och själslyftande tanken på den

skapares obegripliga storhet och outgrundliga visdom,

som visat oss detta underbara skådespel af så olika

skapade ting, hvilka äro sammansatta till glädje och

gagn för oss. Dessä äro människosläktets sanna

lycksaligheter och förmåner, som redan de äldsta tider

berömma sig af, som hafva tillfredsställt de äldsta

invånare och som kanske äfven nu njutas af några,

de där föra ett oskyldigt och fläckfritt lefverne. Men

huru saliga, eftersträfvansvärda, välgörande och heliga

dessa tankar och känslor än äro, kunna de dock

förädlas i olika högre grad genom kännedomen om de

tings egenskaper och orsaker, hvaraf dessa

lycksaligheter och förmåner bestämmas. Den som tagit isär

ett urverk och sett delarnas vackra form, deras

passande sammansättning, deras inbördes förbindelse

och själfva rörelsens orsak — huru mycket mer skall

ej han glädja sig öfver deras skönhet, säkrare känna

deras regelbundna rörelse och med större trygghet

förlita sig på den tid, uret visar, än den som endast

ser på urverkets yttre skepnad utan att känna dess

inre byggnad! Så skall ock den, som känner

egenskaperna och samverkan hos de smådelar, hvaraf de

andliga tingen bestå, och som har utforskat organernas

ordning och rörelsens lagar, betrakta naturen som en

konstnärinna, hvilken verkar för hans öga utan att

dölja sin konst; han skall se, huru hon om våren

åter upplifvar de af vinterkölden domnade träden,

huru hon riktar sommaren med gröda och frukt och

bereder säden för kommande tid; hur hon minskar

och ökar dag och natt, hetta och köld, sätter vindarne

i rörelse och kufvar dem, tänder blixten, förfärar de

dödlige med åskan, styr vattnens lopp och leder öfriga

underbara verksamheter. Huru mycket större glädje

har icke denne betraktare än den, som blott ser på

tingens yttre sida och i stället för själfva föremålen

varseblifver endast deras skugga! Och den som

därvid föreställer sig naturens allsmäktige byggmästare

och herre och med upplyst och genomträngande blick

skådar in i de mångfaldiga skapade tingens dolda inre,

ser deras genom ömsesidigt förbund förenade och i

harmonisk fördelning ordnade delar, dessa mysterier

som äro dolda för andra och hvari skaparens

outgrundliga visdom ter sig så mycket härligare, ju friare

sammanfogningen är — han icke blott lyftes på

andaktens lätta vingar mot himlen, utan känner också

själf i viss mån gudomens väsen inom sig.»

Huru tarfliga och ömkliga förefalla icke gent emot

denna religiösa naturfilosofi många, kanske flertalet af de

servila akademiska krior, som från katedern

upprabblats vid ryska professorsinstallationer i detta

århundrade! Och den som i detta tidehvarf af ytlig

halfbildning, obskurantism och sedeslös råhet vågade tala

så fritt, tänka så högt och känna så djupt — honom

varda för visso många synder förlåtna!

***

Då Katarina II genom en lyckligt utförd

palatsrevolution 1762 satte kejsarkronan på sitt hufvud och

i den ryska kulturhistorien invigde den franska

smakens och den despotiska upplysningens tidehvarf, stod

på vaktpost vid Vinterpalatset en soldat, som under

den nya härskarinnan vardt sjuttonhundratalets mest

kända poet i Ryssland: Gavriil Romanovitj Derzjavin

(1743—1816). Men hans mer än lofligt långa

retoriska oden, som af hans samtid prisades så högt,

förefalla numera mycket onjutbara och hårdsmälta,

helst som de kräfva historiska kommentarier för att

nu för tiden kunna begripas.

Med den råe Lomonosov äger den smidige

Derzjavin den likhet, att han, trots sin undersåtligt lojala

och fjäskiga vördnad för det jordiska majestätet, dock

bibehöll en viss brutal själfständighet, som ofta bragte

honom i konflikt med omgifningen. Genom meriter

under Bibikovs och Michelsons fälttåg mot den

rebelliske kosacken Jemilian Pugatjev vid Volga fick han

snabb militärisk befordran och inkallades i senaten.

Men hans hetsiga lynne gjorde honom obekväm för

kamraterna: såsom guvernör i Olonets kom han i

delo med generalguvernören och måste naturligtvis

gifva vika, ehuru han hade rätten på sin sida, och

då han förflyttades till Tambov, måste han äfven där

rymma fältet. Men sedan blef han kabinettssekreterare

hos kejsarinnan och slöt sin politiska bana såsom

justitieminister under Alexander I, tills han snart föll

för den nya, liberala regimen.

DERZJAVIN.

Hade Lomonosov delvis dukat under för det ryska

dryckenskapsbegäret, bekajades Derzjavin af ett annat

fel, spelpassionen. Denna sociala krankhet har smittat

många ryska författare allt ifrån Pusjkin till

Dostojevski och Nekrasov, och på Derzjavin skulle de ord

kunna tillämpas, som Alexander I yttrat om fabeldiktaren

Krylov: »Jag bryr mig inte om att han spelar bort

sin förmögenhet; men det gör mig ondt att han

förstör sin talang vid spelbordet.»

Då Derzjavins moder gifvit honom pengar för att

köpa ett gods, spelade sonen bort dem. Summan

upplånades af en kamrat, och godset köptes verkligen;

men så pantsatte han det och tappade alla kontanterna

på hasardspel. Då han kallades från Moskva till

Petersburg för att tjänstgöra i Preobrazjenska gardet,

måste han låna reskassa, men spelade bort den på

vägen och hade till på köpet den oturen att få sina

papper uppbrända på grund af

karantänsbestämmelserna mot koleran (1770). Men i Petersburg vände

bladet sig: genom förbindelse med en förnäm dam

fick han goda relationer, vann på ett bräde 40,000

rubel vid gröna bordet, och efter den betan tycks

lyckan varit honom huld.

Då Derzjavin 1815 fungerade såsom censor vid en

examen i Tsarskoje Selos lyceum, fästes hans

uppmärksamhet vid en elev, som läste upp en patriotisk

originaldikt. Den åldrige hofpoeten blef så förtjust i

denna poetiska talang, att han lade sina händer på

ynglingens hufvud och i honom siade sin värdige

efterföljare på Parnassen. Och denna profetia

öfverträffades af verkligheten, ty gossen hette — Alexander

Pusjkin.

Pusjkin har själf beskrifvit Derzjavin sålunda:

»Han såg mycket gammal ut. Han var klädd i

uniform och hade sammetsskor. Vår examen tröttade

honom synbart, ty han satt och lutade hufvudet mot

handen; utseendet var själlöst, ögonen matta och

läppen slappt hängande. Han var mycket lik det

porträtt, där han är framställd i nattrock och tofflor.

Så satt han i dvala hela tiden, tills turen kom till

ämnet: rysk litteratur. Då kvicknade han till, ögonen

glänste, och hans ansiktsuttryck förändrades helt och

hållet. Naturligtvis var det endast hans egna verser

som upplästes.»

Denna föga smickrande bild af den gängse

smakriktningens yppersta representant leder tanken till ett

ställe i »Eugen Onegin» (VIII:38), där Pusjkin jämför

sin rimsmidande hjälte med

»— — den skald, som satt och skref

vid sin kamin, men därvid blef

besatt och eldfängd så helvetiskt,

att hans koncept — Gud nåde oss! —

plus tofflor stodo snart i bloss.»

Med denne franske efterklangspoet nedsteg i grafven

ett i yttre mening »gyllene» tidehvarf, hvars

tongifvande härskarinna Katarina II redan tjugu år förut

försvunnit från den politiska teatern. Hos denna

krönta samtida till Gustaf III saknades icke genialitet,

men ännu mindre ett ytligt, bländande effektsökeri,

som icke motsvarades af en kulturell kärna och som

var full af oförsonliga motsatser. Under det att denna

kejsarinna polemiserade i tidningar med sina

undersåtar och korresponderade med de franska

encyklopedisterna, var hon, trots allt litterärt intresse och

praktiskt reformsträfvande, den sista att svärma för

en folkbildning på bred, nationell grundval. »Om

folket — yttrade hon en gång åt en af sina hofmän

— vet lika mycket som jag och ni, maréchal, skall

det ej längre vilja lyda oss.» Och äfven därutinnan

torde den skarpsinniga kvinnan icke hafva bedragit sig.

På hennes sons, Pavel I:s korta, militärstrama

despoti följde en period af social lättnad och politisk

liberalism under förra delen af Alexander I:s regering.

Den intima litterära beröringen med Frankrike

öfverflyttade nya odlingsfrön till Ryssland, och det stora

befrielsekriget mot Napoleon, då den ryska nationen

kände sitt hjärta klappa inom det moskovska Kremls

murar, vardt en ny väckelse. Härpå kom ett

reaktionärt bakslag under påverkan af den s. k. Heliga

Alliansen, och resultatet vardt ett politiskt missnöje,

som icke blef utan positiva litterära yttringar. Men

detta missnöje saknade då, liksom än i dag, rotfäste

hos det egentliga folket, och den bildning, som på

Ryssland inympades af hemvändande officerare och

franska emigranter, var för ytlig för att icke hela

systemet skulle blifva ihåligt och maskstunget.

Den tyska romantiken gjorde genom Zjukovskis

tolkningar en stor insats i det nya århundradets ryska

poesi. Men det var icke från Herders, Goethes och

Kants land som förlossningen kom, utan från England

genom lord Byrons märkliga uppenbarelse och

suggestiva inflytande på de slaviska litteraturerna. Fylld

af det franska arfvets förnäma pessimism, tog sången

med byronsk hänförelse sin tillflykt till naturen,

hjärtat och fosterlandet. Den vardt nationell och äkta

lyrisk, men på samma gång aristokratisk och regellös.

Under sådana auspicier mognade det ryska

skaldesnillet Alexander Pusjkin.

ANDRA KAPITLET.

Alexander Pusjkins ungdom och den

tyska romantiken.

Pusjkins anor och föräldrahem. — »Peter den stores

neger.» — Den dåtida uppfostran i hemmet och

skolan. — Ett ryskt »fosforist»-förbund. — »Den

ryska vitterhetens Columbus.» — Bürgers »Lenore»

i den slaviska litteraturen. — En blind poet. — En

rysk romantiker i Sverige. — Den ryska operan

»Ruslan och Ljudmila».

Den Pusjkinska adelsätten är historiskt känd redan

från Ivan den grufliges tid. En af skaldens förfader,

bojaren Grigori Gavrilovitj Pusjkin, hade under tsar

Alexei varit sändebud i Paris och ståthållare i

Nizjny Novgorod († 1656). Äfven på det litterära

området var namnet Pusjkin ej obekant och särskildt

nämnes skaldens farbror Vasili Lvovitj såsom

vitterlekare. Han var epikureisk epigrammatiker och

författade en satir »Den farliga grannen», hvari det

sedermera beryktade slagordet slavofil först fick insteg i

litteraturen.

Dennes fader, d. v. s. Alexander Pusjkins farfar,

artillerimajoren Lvov Sergejevitj Pusjkin, hade häktats

vid 1762 års revolution och blef visserligen efter två

års förlopp satt på fri fot, men användes ej mer i

statstjänst. Han drog sig då tillbaka till sitt gods

Boldino, där han befallde öfver 3,000 »själar» och

två hustrur. Sin första fru pinade han bokstafligt

till döds på blotta misstanken att hon underhöll en

förbindelse med »monsieur», husets franske

informator. Äfven i det senare giftet var han lika brutal och

tvang sin maka att följa med på en bjudning i

grannskapet: under vägen föddes den äldre sonen Vasili

den 27 april 1770.

Vasili inträdde som officer i Jekaterinska gardet

och hade ärft sin faders lättsinniga egenskaper. Ehuru

nygift, öfvergaf han 1802 sin maka, for till utlandet —

naturligtvis till Paris! — och återkom med kännedom

om bouillon consommé, bouts-rimés och jeux d’ésprit.

Han påstod sig ock vara väl bevandrad i den klassiska

litteraturen, ty i ett poem säger han om sig själf:

»Virgilius och Homer, Sokrat och Evripid,

Horatius, Juvenal, Sallustius, Thukydid

jag blef förtrogen med».

Men delade han med den dåtida adeln en

narraktig benägenhet att förgylla sin s. k. bildning med

latinska glosor, delade han ock dess obenägenhet att

hushålla med pengar och förvalta egendomen förnuftigt.

På såväl denne som på den yngre brodern (Pusjkins far)

passar den beskrifning, som skalden i »Eugen Onegin»

(I:3, 7 och flerestädes) lämnar på hjältens föräldrahem:

man fick lefva på skuld och göra nya inteckningar i

det vanskötta godset! Af ett bref, som Alexander

Pusjkin 1825 skref till sin farbror, framgår att denne

var skyldig 200 rubel åt sin icke mindre slarfvige

brorson, då denne ännu gick i skolan. När

fransmännen anno 12 hotade Moskva, flydde Vasili hals öfver

hufvud ända till Nizjny — utan päls i vinterkylan —

och förlorade vid stadens plundring allt »utom hustru

och barn». Han återvände först 1815, lefde indraget

af nödvändighetens dygd, bekajades af podager och

dog med sin Béranger i handen.

Vasilis yngre broder Sergej Lvovitj Pusjkin

hade ock en rätt stor, om ock ytlig beläsenhet och

såg i sitt hus litterära emigranter, däribland grefve

Xavier de Maistre, författaren af »Voyage autour de

ma chambre». Sergej var för resten snarare snål

och stod under toffeln. En rätt god, men häftig

natur, var han känd för sin kvicka tunga. Då en polsk

dam frågade, om det var sant, att »ryssarne äro

människoätare och äta björnar», svarade han fyndigt:

»Non, madame, nous mangeons de la vache (= slita

ondt) comme vous». Och då han en annan gång

åtspordes om skillnaden mellan solen och honom själf,

svarade han: » C’est qu’on ne saurait fixer l’un et

l’autre sans faire un grimage». Äfven på hans

själfsvåldiga vanor anföras flere prof. En gång begagnade han

sin officersvärja som eldgaffel och uppträdde sedan med

den i tjänsten. Då kejsar Pavel vid en slottsbal

förundrade sig öfver att den glade kavaljeren ej

dansade och fick veta att orsaken låg i brist på handskar,

gaf han honom sina egna, tog honom under armen och

bjöd för hans räkning upp en dam.

År 1798 tog han afsked från Michailovska

regementet och slog sig ned på landet. Egendomen,

som smält ihop till blott 200 »själars» värde, d. v. s.

förfogade öfver en så stor arbetsstyrka lifegna torpare,

brydde han sig ej om och hade knappt en aning om

rationelt jordbruk. Ett ögonvittne har skildrat, huru

det såg ut på denna herregård: ett rum hade antik

möblering, ett annat rottingstolar och ett tredje tomma

väggar. Betjäningen — naturligtvis talrik — var

trasig och ovanligt osnygg; åkdonen voro defekta och

hästarna utslitna. Där fattades allt, som hör till ett

ordnadt hushåll, allt ifrån pengar till nödvändigaste

bordsservis. En inspektor efterskrefs och kom, men

han blef så förfärad öfver gårdens och böndernas

ruskiga utseende, att han genast vände om.

Med sin hustru Nadezjda Osipovna, en

njutningslysten, sträng dam († 1836), hade han många

barn, af hvilka flere dock dogo i späd ålder. De

öfriga voro: dottern Olga, född 1797 och gift 1828

med en Pavlistjev, samt sönerna Alexander, född den

26 maj 1799, och Lev, sedermera löjtnant.

Den ryska litteratur, som uppvuxit om denne äldre

son, hvilken föddes samma år som Mickiewicz (enligtnya

stilen) och Heine, fyller ett litet bibliotek för sig. Den

Pusjkin-katalog (»ukazatel»), som trycktes 1886,

omnämner ej mindre än fem tusen skrifter, däribland dock

många värdelösa tidningsartiklar. Den förnämsta ryska

källan är P. V. Annenkov, som 1854—57 redigerade den

första kritiska Pusjkin-upplagan och samlade mycket

biografiskt material, hvilket ytterligare bearbetats af

Bartenev, Stojunin, Tjernysjevski, Grigorjev, Pisarev m. fl.

Den första tolkningen på svenska, »Minne af Kaukasien»

utkom 1825 i Åbo (J. E. Frenckell & Son).

På fädernet ärfde Alexander Pusjkin lättsinne

och fransk ésprit; af modern fick han ett sydländskt

temperament och ett säreget utseende, som med tjocka

läppar, bred näsa, svart knollrigt hår och små lifliga

ögon tydde på ett mycket exotiskt, tropiskt ursprung.

Skalden säger också själf i »Onegin» (I:50):

»Till söderns solbelysta länder

med sång och jubel vill jag dra

att se min moders Afrika

Hans mor härstammade nämligen från en neger

Ibrahim Hannibal, som under Peter den store

hamnat i Ryssland. Pusjkin skröt gärna öfver sitt

»abbesiniska fursteblod» och har i en berättelse »Peter den

stores neger» beskrifvit, huru »stamfadern af tsaren

utnämnts till kammartjänare och sekreterare» samt

utmärkt sig synnerligt i utlandet. Bland annat skulle

han i Paris ha gjort lysande bekantskaper, aldrig haft

ondt om pengar och vid återkomsten till Petersburg

hafva mottagits af själfva tsaren, som rest honom till

möte 28 verst. Vidare skulle han ha glänst i Spanska

successionskriget, fick alltid smickrande

handskrifvelser från tsaren, och damerna vid den franske

regentens ökända hof hade varit alldeles galna i »le nègre

du tsar». Han skulle slutligen knutit en intim

förbindelse med en skön, gift dam — naturligtvis en

grefvinna — och med henne ha haft en svart son,

som dock i grefvens tid utbyttes mot en hvithyad pilt,

innan den greflige maken fick nys om rätta

sammanhanget.

Pusjkins novell om stamfadern är mycket rolig

att läsa (den är öfversatt i Reclams tyska bibliotek),

och det är skada att den aldrig blef fullt afslutad.

Men den stämmer föga med verkliga sakförhållandet,

och ehuru Pusjkin med tiden blef rikshistoriegraf, var

han därför icke historieskrifvare. Historien är i

verkligheten följande:

Ibrahim Hannibal, som lär ha haft 21 (!) syskon,

hette en negergosse, hvilken såsom slaf förts till

sultanens harem i Konstantinopel. Här blef han stulen

af ryska sändebudet grefve Petr Tolstoj — Lev

Tolstojs adlige stamfar — och skickades såsom

»monstrum och kuriositet» till tsar Peter. Pojken växte upp

vid ryska hofvet och utbildades sedan i en

ingeniörsskola i Paris. Af hans egna bref framgår det, att

han slet ondt i utlandet med ett årligt underhåll af

blott 240 francs, som för resten kommo mycket

oregelbundet. Han klagade gång på gång öfver sin nöd

och bad, att man ej skulle göra honom »förtviflad och

låta honom duka under i elände». Slutligen blef han

utvisad ur Paris »såsom en hund utan pengar» och

var så utblottad, att han måste gå till fots.

Lyckligtvis påträffades han af furst Dolgorukov på dennes

resa och kom så hem till Ryssland igen.

Här gjorde han emellertid carrière. Under Annas

regering ådrog sig den svarte löjtnanten visserligen

Birons onåd och skickades till Sibirien, men fick snart

återvända, kom i stor ynnest hos Münnich och dog

vid 92 års ålder såsom general-en-chef.

De äktenskapliga tvister, som ej varit sällsynta

inom släkten Pusjkin och såsom ett slags nemesis

fördystrade skaldens eget lif, voro ej heller främmande

för ätten Hannibal. General Ibrahim är den ryska

kulturhistoriens Othello, vida svartare till hudfärgen

än »mohren af Venedig» och fullt lika svartsjuk som

Shaksperes hjälte, ehuru vida mindre tragisk eller

sublim.

Själf grym och hård till karakteren, hade han

tvungits att gifta sig med dottern till en grekisk

örlogskapten Dioper, och då hon skänkt honom en hvit

son, pinade han henne med en grundlös svartsjuka

och lät inspärra henne i kloster. Därpå gifte han

sig med en kaptensdotter, hvars namn är oss en

angenäm öfverraskning — hon hette Kristina Sjöberg.

Pusjkin, som var mycket mån om sitt adelsskap,

kallade henne von Sjöberg. Att hon var af svensk-finsk

börd bekräftas däraf, att detta äktenskap, som ej

blef erkändt förr än 17 år senare, ingicks i Reval (1736).

Men härmed är den ryske Othellos meritlista ej

uttömd. Ibrahims äldste son fick ett aktadt namn

(han grundade staden Cherson), men den andre sonen,

artilleriofficeren Osip Hannibal, blef familjens

olycksfågel och gick i sin faders äktenskapliga fotspår. Han

gifte sig 1772 med Marja Aleksejevna Pusjkin, men

öfvergaf henne och vigde sig i en bondby i

guvernementet Pskov med en kaptensänka Tolstoj. Frukten

af detta tvegifte vardt en process, och trots all

flödande vältalighet kunde Osip ej öfvertyga domstolen

om att han handlat i den ärliga tron, att hans första

fru dött. Genom en resolution af 1784 förklarades

det senare äktenskapet ogiltigt. Osip skickades först

till Medelhafvet och förvisades sedan till sitt gods

Michailovskoje. Hans dotter i första giftet, Nadezjda

Osipovna, blef gift med gardesofficeren Sergej Lvovitj

Pusjkin — skaldens föräldrar.

Den uppfostran, som den blifvande skalden fick

i hemmet, var icke den bästa och grundligaste. Hans

lärare voro franska emigranter (grefve Montford,

Rousseau m. fl.), och redan vid tio års ålder hade

den vetgirige gossen genomläst sin fars franska

bibliotek, hvars frukter på godt och ondt gåfvo riklig näring

åt hans lifliga fantasi. Han hade då också studerat

Homer och Plutark i rysk öfversättning, men all denna

bildning var så ytlig och half, som skalden gisslar i

första sången af »Onegin» samt i den tredje (stroferna

26—27). Af fadern hade han ärft snarfyndigheten i

replikering och kallades redan såsom barn »le jeune

Arouet» (Voltaire). Då den koppärrige romantikern

Dmitrijev en gång utbrast vid hans åsyn: »kakoj

arabtjik!» (hvilken negerunge!), svarade pojken slagfärdigt:

»A ne rjabtjik» (men ej koppärrig)! För sin lilla

syster Olga hade han skrifvit en fransk pjes

L’escamoteur, och då publiken, d. v. s. systern klandrade den,

skref elfvaåringen:

»Dis-moi pourquoi l’Escamoteur

est-il sifflé par le parterre?

Hélas! c’est que le pauvre auteur

l’escamota de Molière.»

Han ämnade också skrifva en komisk epopé efter

förebild af Voltaires »Henriad», men afstod därifrån i

förtret öfver att hans lärare gjort narr åt hans

gallomani. Början af detta barndomsopus finnes dock kvar:

»Je chante ce combat que Toly remporta,

où maint guerrier périt, où Paul se signala,

Nicolas Maturin et la belle Nitouche,

dont la main fut le prix d’une horrible escarmouche.»

Till lycka för hans kroppsliga och andliga

utveckling klemade modern dock ej bort honom, och ännu

mer välgörande var inflytandet af hans amma Arina

Rodiovna, hans bästa sällskap under de få lyckliga

åren af hans lif. Denna enkla, goda bondkvinna, som

dog hos skaldens syster i Moskva vid 70 års ålder,

ingaf honom kärlek till det nationella, till folkvisan,

och skalden bevarade hennes minne i tacksam

hågkomst. I »Onegin» spelar amman en viktig roll, och

i poemets fjärde sång säger skalden själf:

»Frukten af min skaldeflamma

och varma, rika humor — den

jag blott får läsa för min amma,

min barn- och ungdoms bästa vän.»

Och i slutet af sista sången längtar Tatjana

tillbaka till

»kyrkogården med dess ekar,

där nu min stackars amma, trött

att tala sagor, slumrar sött.»

Pusjkin har ock ägnat henne poemet

»Vinterafton», hvari det heter:

»Hämta kannan, vårdarinna,

du som vid min vagga satt!

Tag en klunk och du skall finna,

hur det gör ditt hjärta gladt!

Sjung om trasten, hur han stilla

bortom hafvet lefva får!

Sjung om flickan, hur den lilla

arla efter vatten går!»Ur V. E. Ömans öfvers. af Pusjkins lyriska dikter

(Örebro 1871). — Där det ej särskildt anmärkes, äro

samtliga diktprof i detta arbete öfversatta af författaren.

Den 12 aug. 1811 begynte Pusjkin sin skolgång

i Tsarskoje Selos kejserliga lyceum, som stiftats

samma år af direktör Malinovski och som mottog

högst 30 elever mot årlig afgift af 1,000 rubler. Efter

Malinovskis död (1814) förföll denna läroanstalt

betänkligt, och de mellanår, innan direktör Engelhart sökte

återställa ordningen, kallades betecknande »anarki»

eller »interregnum». Läraren i klassiska språk

föreläste första året om antikens konstverk, men började

snart supa och försummade undervisningen totalt.

Kartsev, läraren i matematik, fann det från första

stund lönlöst att söka bibringa de själfrådiga

adelssönerna någon insikt i sitt ämne och fördref timmarna

med småprat. Pusjkin har själf förevigat denne lärare

med följande epigram:

»Min kära Slusk, jag vill besjunga

dig såsom lärarn numro ett:

en löjlig narr plus elak tunga,

och matematisk minus vett.»

En tredje, prof. Galitj i praktisk filosofi, upplät

till och med sitt klassrum åt hemliga dryckesgillen.

Sins emellan voro lärarne osams; regeringen ingrep

visserligen, och Araktjejev utnämnde till kansler en

narraktig, men disciplinstram major Frolov, men

ingenting hjälpte. Vid examina uppgjordes frågor och

svar på förhand, och eleverna jagade formligt bort

inspektören Piletski-Urbanovitj, som ådragit sig deras

misshag genom ortodox »kitslighet». Den ende lärare,

pojkarne tyckte om, var en fransman, hvilken under

annat namn var broder till den franske skräckmannen

Marat och som begagnade sin undervisning i franska

för att hålla loftal öfver Frankrike och revolutionen.

Längre fram, under Nikolais regering, blef det

visserligen strängare, men den pusjkinska tidens traditioner

fortlefde ännu. Den framstående satirikern

Saltykov-Stjedrin var en af detta college’s alumner.

Man kan ju lätt tänka sig, hurudan Pusjkins

uppfostran skulle blifva vid en sådan härd och med en

sådan förberedelse från hemmet. I Pusjkinmuseet i

Petersburg bevaras ännu hans klassiska skolböcker.

De bära visserligen spår af att vara flitigt begagnade,

fastän snarare såsom kast- och försvarsvapen, och

de anteckningar, som pryda marginal och pärmar, äro

af allt annat än lärd art. Öfver sin skoltid har

skalden själf sökt sprida en slöja af ideelt skimmer, ty

han talar i »Onegin» (VIII:1) om

»de dar, då i Lyceets lunder

jag växte upp i allsköns ro

med Apulejus långa stunder,

men ytterst sällan Cicero».

Det lider visserligen intet tvjfvel om att Pusjkin

kunde Horatius’ oden utantill och att han hade

sympati för den numidiska börden och det satiriska kynnet

hos författaren af »Den gyllene åsnan»; men lika

säkert är ock att Ciceros vältalighet lämnade

honom kall. Ur »Onegin» hafva två strofer

utelämnats, som gifva en trognare verklighetsbild af denna

ryska pedagogi: han talar däri om »den lättjefulla tid,

då han öfver plank hoppade in i trädgårdar, då han

under skoltimmen glömde både syn och hörsel,

försökte tala i bas och ansade läppfjunen».

Det stannade dock icke vid dessa harmlösa

snedsprång. Han skref under skoltiden en dikt »Till Lättjan»,

och lärarnes omdöme om honom lydde: »lättsinnig,

flyktig, oordentlig och lat, ehuru för öfrigt godhjärtad,

välvillig, läraktig och älskande poesi».

Omgifningen var ock full af frestelser, ty i

Tsarskoje Selo fanns en kadettskola, där de blifvande

gardesofficerarne öfvade sig i allehanda idrotter. Där

hade också grefve Varfolomej Tolstoj en privat teater,

hvars tiljor — enligt dåtida bruk inom aristokratien —

trampades af lifegna och tjänstehjon. Flere af

Pusjkins ungdomsdikter, som påverkats af Parny, Chenier

och Schiller, äro tillägnade dessa aktriser (»Delia»,

»Lila»,»Natasja» och en »namnlös skönhet som brukade

snusa»).

Men det fanns å andra sidan en intelligent

umgängeskrets, som verkade välgörande — framför allt

på hans poetiska begåfning. Bland skolkamraterna

hade han en Gortjakov, den blifvande rikskanslern,

och baron Delwig, en fint bildad salongspoet, hvars

tidiga död (1831) gick Pusjkin djupt till sinnes. Och

bland krigsskolans elever knöt han intim

vänskapsförbindelse med en ung, ovanligt intelligent officer, som

sedan skulle låta tala om sig — Tjaadajev.

Det är redan omnämdt, hurusom Pusjkin vid en

examen 1815 för ett patriotiskt poem ådragit sig

uppmärksamhet af den gamle Derzjavin. Redan under

skoltiden var han ock betänkt på att skrifva en roman

»Fatima eller Det mänskliga förnuftet» med Voltaire

till förebild och med den sens moral, att mot naturens

gång ett brott ej leda kan till något godt. Pusjkins

manuskript bevara ej denna ungdomssynd, och de

sparsamma upplysningar, som föreligga härom,

härröra från anteckningar af skaldens ungdomskamrater.

Ett gammalt äkta par ber himlen att få en son,

som redan från början skall vara utrustad med

tapperhet, ära och rikedom. Den goda fén upplyser dem

om att deras önskan skall gå i fullbordan, men

påpekar på samma gång att naturens lagar visserligen

kunna öfverskridas, men därför icke trampas under

fötterna. Sedan sonen genomgått sin ynglingaperiod,

skall han icke blott förlora äran m. m., utan ock

återgå till sitt egentliga ursprung, d. v. s. vid

framskriden ålder blifva såsom ett hjälplöst nyfödt barn.

Då Pusjkin den 13 juni 1817 tagit afgångsexamen

såsom den nittonde i ordningen, ville han såsom

flertalet af sina kamrater ingå vid gardet, men den snåle

fadern hade hvarken lust eller råd att i detta fall

tillmötesgå sin slösaktige son, som, om det föll

honom in, kunde kasta guldmynt i sjön för att

roa sig med att se på, huru de speglade sig

i vattnet. Med titel kollegiesekreterare inträdde

Pusjkin därför i utrikesministeriet och fick en

lön af 700 rubel enligt den tionde rangklassen

(tjin). Han försummade dock tjänstgöringen i

»verket» , tillbragte nätterna i salongen och vid spelbordet

och »skref vers om morgnarna». Dels spelade han

rollen af, dels var han verkligen den blaserade

världsmannen, som han ypperligt tecknat i sina

»Egyptiska nätter»: »Han undvek kollegers sällskap och

föredrog att umgås med hvardagsmänniskor. Hans

samtal var alltid trivialt och handlade aldrig om

litteratur. I sin klädsel följde han det sista modet, och

i hans arbetsrum, dekoreradt som ett kvinnogemak,

erinrade intet om skriftställaren. Böcker funnos

hvarken på eller under bordet; soffan var ej nedfläckad,

och ingen oreda förrådde sånggudinnornas närvaro

eller kvastens och borstens frånvaro. Han blef

förtviflad, om någon af hans fina vänner öfverraskade

honom med en bok i handen. Han låtsades vara

passionerad hästkännare, ursinnig spelare och en

alltigenom raffinerad gastronom, fast han icke kunde skilja

mellan det arabiska fullblodet och bergsrasen, aldrig

kunde lära sig trumf i kortspel och i smyg föredrog

stekt potatis framför det franska kökets läckerheter.

Han förde ett skenbart utsväfvande lif, gjorde sig

bemärkt på alla baler, höll sig framme vid diplomatiska

middagar och var vid en soaré lika oumbärlig som

glace. Men har var dock poet, och denna passion

kunde han icke öfvervinna.»

Och i första sången af »Onegin» skildras

omständligt, huru titelhjälten promenerar, äter middag, går

på teatern, tillbringar natten med dans eller spel och

»först fram på dagen, enligt regeln,

han morgnar sig, och framför spegeln

begynner samma lif på nytt,

på pricken likt det dygn, som flytt.»

Han vardt också två gånger sjuk af

»öfveransträngning», men kom genom detta dagdrifveri in i

hufvudstadens litterära kretsar och blef den siste

medlemmen af den ryska litteraturhistoriens

»fosforistiska» förbund, den romantiska klubben »Arzamas».

Arzamas är en stad i guvernementet Nizjny

Novgorod, till god del befolkadt af mordviner, en idog

finsk stam, och särskildt kändt för sina feta gäss.

Sällskapet antog namnet efter denna stad, enär det

vid sammankomsterna serverades en stekt gås, och

formuläret vid receptionen lydde: »Jag svär vid

Arzamas’ heliga gås». Som man redan häraf kan finna,

följde sällskapet den goda satsen, att alla sätt äro bra

utom de tråkiga. Bland annat hette det i stadgarna:

»Efter andra vittra samfunds föredöme skall hvarje

ny medlem hålla ett loftal öfver sin saligt hädangångne

företrädare. Men enär alla medlemmar af ’Arzamas’

äro odödliga, och det sålunda fattas egna offer, hafva

medlemmarne till bevis på sin ädla fördomsfrihet och

ännu mer för att styrka, att deras hat ej sträcker sig

öfver det jordiskas gränser, beslutit välja

föremålen för sina loftal bland de ännu lefvande, för att

sålunda vara i stånd att göra dem rättvisa utan att

behöfva invänta eftervärldens dom.»

Detta komiska program var med sina pompösa

ceremonier indirekt en parodi på frimureriet, och

det komiska ökades genom de från romantiska

skaldeverk lånade namn, som detta kotteri för inbördes

beundran antog. Dasjkov hette »Tju» (lyss!), en

påhittad slavisk Asmodeus-figur, som förekom i dåtida

spökballader; Wigel »Ibykos’ tranor» efter Schillers

dikt, Bludov »Kassandra», Vasili Pusjkin »Vot ja vas

opjat» (= »Quos ego! ...»), och Pusjkin fick

vedernamnet »Svertjok» (Syrsan) efter ett ställe i Zjukovskis

ballad »Svjetlana» (= »Lenore»), där

»Syrsan med sitt sorgsna läte

förkunnar midnattstid»,

ty »icke långt från Petersburg hade Pusjkin, dold

inom Lyceets murar, med vackra verser redan låtit

höra klangfulla ljud».

Då den akademiske lustspelförfattaren furst

Sjachovskoj i en komedi, som uppfördes den 15 sept.

1815, på ett dumt och löjligt sätt parodierat den

tyskromantiska diktningen, gjorde romantikerna öppen

front mot akademikerna och bildade »Arzamas»

samma år. Någon egentlig betydelse har detta sällskap

dock ej haft för ryska litteraturen; en påtänkt tidning

utgafs aldrig; de fint bildade bröderna Turgenjev

tröttnade snart på de barnsliga upptågen, och redan

efter tre år dog »Arzamas» utan att lämna efter sig

förmögenhet eller bröstarfvingar. Dess största intresse

låg i medlemmarnes personlighet, särskildt Zjukovski,

utan hvilken en Pusjkin knappt vore tänkbar.

Vasili Andrejevitj Zjukovski föddes den 29

jan. 1783 på godset Misjensk i guvernementet Tula —

denna centrala del af Ryssland som varit

födelsebygden för så många författare, däribland Lermontov,

Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev. Hans fader var en

bonde vid namn Bunin och modern — en turkisk

slafvinna Saljcha, som tagits till fånga i Bender 1771

och såsom byte hemförts till Bunin af en af dennes

i kriget deltagande drängar. Synnerligt betecknande

för den dåtida »patriarkaliska» moraliteten på

landsbygden är att Bunins legitima hustru alls icke gjorde

några invändningar mot denna tillökning i familjen,

ehuru Bunin redan var far till elfva barn. Tre döttrar

i den nya förbindelsen dogo vid späda år, men sonen

Vasili, som efter sin fadder antog namnet Zjukovski,

bevarades för ett långt och ärofullt lif.

Som det fanns endast kvinnlig ungdom i huset,

förvekligades den unge Zjukovski, och hans karakter

fick tidigt ett sentimentalt, omanligt drag, som

genomgår både hans lif och diktning. Såsom löjtnant deltog

han i slaget vid Borodino 1812 och väckte stort

uppseende genom ett romantiskt-patriotiskt poem »Barden

i ryske krigarnes läger». Han fick ett »Digtergage»

af 4,000 rubel om året — detta timade i Ryssland år

1815! — blef 1817 lärare i ryska åt den blifvande

kejsarinnan Alexandra Fjodorovna och var sedan dess

olösligt förknippad vid Vinterpalatset, där han ock

hade sin privata bostad. Såsom poeta laureatus hade

han bara att läsa upp sina vackra poetiska

öfversättningar för små prinsar och prinsessor och fann sig

tydligen väl i denna osjälfständiga tillvaro. Han

besökte stundom Ivan Turgenjevs moder på hennes

gods Spasskoje i guvernementet Orel, och Ivan

bevarade ett svagt barndomsminne af huru Rysslands

firade hofpoet biträdde vid sällskapsspektakel såsom

trollkarl med nattmössa på hufvudet och stjärnor af

guldpapper på bröstet.

ZJUKOVSKI.

Såsom tolkare af utländska skaldeverk intager

Zjukovski ett hedersrum i ryska litteraturen (Schiller»

»Jungfrun af Orléans» ocb romanser, Moores »Lalla

Rookh», Fouquets »Undine», Odyssén, Herders »Cid»,

»Nala och Damajanti» m. fl). Hans första försök (1802)

var en efterbildning af engelsmannen Th. Grays

naturelegi »Kyrkogården på landet», där »en ädel yngling

hvilar, ack! för tidigt ryckt ur världen». Inemot 40 år

senare besökte Zjukovski själfva orten, byn Stoke Pogi»

nära Windsor, och gjorde en ny tolkning af det

sentimentala poemet, hvilken dock nu utföll mindre bra.

Mindre lyckad än Zjukovskis mästerliga öfversättning

af Bürgers allbekanta spökballad »Lenore» var ock

hans slaviserade fria efterbildning af samma omtyckta

ämne, hvars handling han från Schlesien och sjuåriga

kriget förflyttade till Lithauen i medeltiden, likasom

Mickiewicz i sin »Lenore» ballad »Flykten».

Detta sagomotiv om den döde brodern eller den

döde brudgummen, som nattetid kommer för att hämta

sin syster eller fästmö, har gamla anor och pekar

ända tillbaka till den grekiska sagovärlden. Enligt

de undersökningar, som gjorts af professor Ivan

Sjisjmanov i Sofia, skulle det ursprungligt varit en

grekisk folksägen om en broder Konstantin, som dör

af pesten — ett stoff som i den sydslaviska folkepiken

tager sig ett bestämdt uttryck i den serbokroatiska

dikten om syskonparet Jovan och Jelitsa. Med tiden

klöfs ämnet sannolikt i två grupper: den ena om en

död broder (den nionde i ordningen), den andra omen i krig fallen brudgum, och måhända har det från

den slaviska världen öfvergått till den germanska.

Bürger byggde sin ballad, hvars

Zjukovski-öfversätt-ning direkt påverkade den polska romantiken, på en

allmänt känd folkvisa, hvari man återfinner det för

alla moderniserade versionerna gemensamma stället:

»De Mond de schynt so helle,

De Doden ryet so snelle.

Fyns Léfken, gruwelt dy ok?»

I intet slaviskt lands moderna konstpoesi har dock

det Bürgerska sagomotivet blifvit så lifligt omhuldadt

som af tjecherna, hvilka i sin romantiska diktning

varit starkt påverkade af den tyska litteraturen.

Puch-mayer, grundaren af den första nyböhmiska

diktarskolan, imiterade Bürger i sina »Almanachor». »Lenore»

öfversattes på tjechiska af litteraturforskaren Jungmann

och efterbildades af den berömde folkvisediktaren

Cela-kovsky, hvilken tagit Bürgers ballad för en originell

konstdikt utan att ha haft kännedom om folkvisan

och den engelska förebilden. Till och med den

slovakiske historikern Safarik hade i sina ungdomsdikter

både öfversatt och efterbildat Bürger — särskildt i

hans tavtologiska utrop. — Först på 1830-talet

af-löstes den tyska romantiken hos tjecherna af

byron-ismen genom Måcha under inflytande af den polska

diktningen.

Karakteristisk för Zjukovskis moraliserande

behandling af balladen är hans från den tyske roman-tikern Spiess lånade ocb af Pusjkin sedan fritt

behandlade sång om »Gromoboj eller De tolf sofvande

jungfrurna». Gromoboj klagar vid Dnjepers strand

öfver sitt armod ocb sin ensamhet och vill störta sig

i floden. Han hejdas dock af Asmodeus, åt hvilken

Gromoboj om tio år skall sälja sin själ mot villkor,

att han får ära och rikedom under tiden. Gromoboj

gifter sig med tolf hustrur och får tolf döttrar, men

bryr sig ej vidare om sin familj, så att både mödrar

och döttrar fly till ett kloster. Efter de tio årens

förlopp kommer Asmodeus för att hämta den

för-skrifna själen, men på Gromobojs böner skall han

lämna en galgenfrist af ytterligare ett år för hvarje

dotter, som Gromoboj vill förpanta åt honom. Denne

går in därpå, men gripes sedan af samvetskval och

bygger en kyrka för att få frid. På dödsbädden kallar

han till sig sina döttrar, hvilka bedja för hans

fräls-niDg. En seraf söfver dem och uppmanar fadern att

ståndaktigt bedja och bida. Klockan tolf på natten

kommer Asmodeus för att hämta sina offer, men får

dem ej — samma upplösning återfinnes i Lermontovs

»Demonen», då Tamara i sista stund räddas af den

himmelska ängeln. Gromoboj dör, men döttrarna skola

fjättras i sin sömn, ända tills en yngling, bevarad från

världens frestelser, fattar tycke för någon af dem: då

skola de lösas från förtrollningen och blifva fria.

Om Zjukovski själf kan det med allt skäl sägas,

att han var bevarad från världens frestelser, ty hans

sedliga karakter var barnsligt ren och naiv. Hanuppställde också den djärfva sats, att »endast den

dygdige kan vara skald»*) — ett påstående som till

stor ledsnad för moralisterna vederlägges af det

sakförhållande att både Pusjkin, Lermontov, Nekrasov,

Dostojevski och Turgenjev — att nu endast taga några

exempel ur högen — varit i hög grad odygdiga och

icke förty vida större skalder än Zjukovski.

»Verkligt god och lycklig — säger Zjukovski på

ett annat ställe — är blott den människa, som får

njuta af det husliga familjelifvet.» Denna lycka vardt

näppeligen Zjukovski beskärd, trots de yttre

framgångarna. Han älskade sin systerdotter Marja

Andre-jevna Protasova, men den ortodoxa kyrkan hindrade

denna förening på grund af blodsbandet. Hon flyttade

till Dorpat, där hon gifte sig med en framstående

läkare, professor Moier, dock icke utan att först ha

frågat Zjukovski till råds. Denne, för hvilken plikten

gick före allt annat, svarade i ett bref på sjuttio

sidor, att hon borde mottaga anbudet.

Den tyskvänlige romantikern vistades ofta och

länge i Tyskland. Bland annat omtalade han i sina

bref från utlandet, att han 1827 i värdshuset »Gyllene

Pilen» i Leipzig gjorde en flyktig bekantskap med

»öfverste Gustafson», som för tillfället var klädd i en

*) Jämför Mickiewicz’ poetiska trosbekännelse vid hans

sista improvisation (1840) såsom protest mot skaldebrodern

Slowackis förmenta irreligiositet:

»Veten, att för skalden finns endast ett bud:

hänförelse i hjärtat och sträfvan till Gud!»hvit, flottig schlafrock och nyss slutat läsa tidningar.

»Kanske Ni läser dem?» frågade Zjukovski höfligt på

franska, närmast för att inleda ett samtal med den

detroniserade Gustaf IV Adolf. »Om jag inte läst

dem, skulle jag ej gifvit er dem,» svarade den f. d.

konungen snäft och gick sin väg.

I Düsseldorf hade Zjukovski en god vän i öfverste

Reutern, hvilken i slaget vid Leipzig förlorat högra

armen, men höll på att lära sig måla med den vänstra.

Dennes dotter, som svärmade för Zjukovskis diktning,

vardt skaldens maka, ehuru han då var 58 år, hon

endast 19. Äktenskapet kunde ej blifva annat än ett

ljumt samlif, och den husliga harmonien inträdde först

då hustrun öfvergick till ryska kyrkan. Deras ende

son lefde ännu på 80-talet i Rom såsom målare.

Sin största betydelse för Ryssland torde Zjukovski

dock ha haft såsom lärare för storfursten-tronföljaren,

ty det lider knappt tvifvel att hans milda, försonliga

sinnelag haft ett välgörande inflytande på Alexander II:s

humana karaktersutveckling. Då Zjukovski dött i

Baden-Raden 1851, och kistan på nyåret 1852 fördes till

Petersburg, bars hon till Alexander-Nevski-kyrkogården af

tronföljaren. I sällskap med denne hade Zjukovski år 1888

ock besökt Stockholm. Till storfurstinnan Marja

Nikola-jevna skref han i skizzform fyra bref från Sverige, hvilka

dock äro ganska intresse- och innehållslösa. Längst

dröjer han vid en romantisk skildring af Gripsholm, där

hans af vin och romantik uppeldade fantasi till och med

såg ett spöke! »En blek gestalt med ögon som aftenn, matt framlysande bakom glasögonen och

hoptryckta vid en lång näsa, betraktade mig

genomträngande. Jag spratt ofrivilligt till. Skepnaden skred tyst

och långsamt fram, som om den sväfvat, och försvann

plötsligt. Det föll mig in att det måtte ha varit samma

uppenbarelse, som sedan väntade mig på natten.» —

Tyvärr får man dock ej veta närmare,.hvari spökeriet

bestod.

På Zjukovskis vänsälla karakter finnas många

prof. Då t. ex. bibliotekarien i Dorpat, Carl Peterson,

dött efter amputering af ett förfruset ben, insamlade

han 4,000 rubel åt de efterlefvande, och då hans

systerdotter Alexandrina gifte sig med hans personlige

vedersakare Vojejkov, sålde Zjukovski sin gård Muratovo

och gaf köpeskillingen, 11,000 rubel, såsom

bröllops-gåfva. Dessutom var han ett troget stöd för den sjuke

poeten Kozlov.

Ivan Kozlov var — för att använda kritikern

Bjelinskis ord — »skald icke af kallelse, utan af

olycka, och sådana poeter bli vanligen enformiga och

ledsamma». Född i Moskva 1779 af en

statssekreterare, tillhörande de tongifvande kretsarna, blef han

redan vid 15 års ålder fänrik i Izmailovska gardet,

men inträdde 1798 i civiltjänst. År 1818 drabbades

han af ett slaganfall, som gjorde honom lam, och tre

år senare blef han totalt blind — ända till sin död

1840. Han hade ett ofantligt minne, och det påstås, alt

han på den svåra sjukbädden lärde sig hela Byron

utantill.Han öfversatte engelska, franska och italienska

diktverk och försökte sig äfven själfständigt i Byrons

stil, ehuru han saknade verklig originalitet och glöd.

Särskildt två berättande dikter hafva dock bevarat

hans namn åt litteraturhistorien: »Munken» (1824),

märklig därför att detta ämne mer enkelt och

dock vida mer sublimt behandlades af Lermontov i

»Klostergossen», samt »Natalja Dolgorukaja» (1827).

Natalja var dotter af fältmarskalken Sjeremetev

och förlofvad med Peter ILs gunstling, furst Dolgoruki.

Just som bröllopet skulle firas, dog tsaren; genom

tronskiftet störtades det parti, Dolgoruki tillhörde, och

hela familjen skickades till Sibirien. Hon blef dock

sin fastman trogen, och omedelbart efter vigseln

anträddes den långa bröllopsresan till Berezovo i

guver-nementet Tobolsk. Efter åtta år fördes hennes man

till Novgorod, där han halshöggs; hon återfick friheten

först efter tolf år och gick i kloster i Kiev, där hon

dog 1770. På uppmaning af sin son skref hon i

klostercellen sina memoarer, som utmärka sig för ett

rent språk, ädel resignation och innerlig känsla.

Den ryska historien är rik på sådana tragiska

stoff, och ett liknande motiv upptogs sedermera af

skalden Nekrasov, skildrande två furstinnor,

Volkon-skaja och Trubetskaja, hvilka efter decemberupproret

1825 frivilligt följde sina män österut. Nekrasov, som

icke kände byronismen och dessutom var tung i

formen, lyckades dock vida bättre än Kozlov, som visser-ligen kunde Byron utantill, men därför icke begrep

byronismens väsen.

Kozlovs tragiska lefnadssaga leder tanken på en

annan romantisk samtida, hvilken utom Zjukovski varit

den ende ryske poet, som — författaren veterligt —

besökt Sverige: han hette Konstantin Nikolajevitj

Batjusjkov. Tillhörande en gammal adelsätt (en af

hans förfäder nämnes år 1543 såsom tillfälligt

sändebud i Moldau, Kantemirs fädernesland), hade han

såsom flertalet ryske skriftställare under denna tid

in-trädt i det militära ståndet, deltog i tyska kriget

1806 och i det finska 1808. Den kår, vid hvilken

han var anställd, var med i träffningen vid Idensalmi

kyrka och företog i mars 1809 öfver isen en expedition

från Wasa till Åland. Batjusjkov själf fick dock ej

tillfälle att taga verksam del i bataljerna och skref

skämtsamt därom i ett bref på vers:

»Medan I med bajonetten

drefven svensken bortom skogen,

jag med mina hjältehänder

lagade åt eder middag.»

Såsom epigrammatiker gjorde Batjusjkov sig ett

namn. Den ryske författaren karakteriserar han på

följande kvicka, träffande sätt: »Han skrifver för att

få supa, och han super för att kunna skrifva», och

i ett annat epigram heter det:»Hur sällsam är hos oss ej ödets gång:

Tsar Peters dåd få ros — men skalderna förblöda.

Vår Pindar slöt sitt lif, men afslöt ej sin sång;

de andra än i lif, men deras dikter döda.»

Såsom adjutant åt general N. N. Rajevski deltog

Batjusjkov i det stora kriget mot Napoleon, och sedan

han med de allierades trupper kommit till Paris, log

han hemvägen öfver London och Sverige. I Göteborg

måste han stanna ett par dagar för att vänta på

fartygslägenhet vidare österut och nedskref under tiden

sina dystra reseintryck i ett bref till sin vän D. P.

Severin i Petersburg, hvilken också tycks ha varit i

Sverige. Af detta bref, som förvaras i kejserliga

biblioteket i Petersburg, framgår, att han från London

begifvit sig med postskjuts öfver Colchester till

Hard-wich med ett dussin reskamrater, som föreföllo honom

»väl uppfostrade så när som på en svensk, hvilken ville

spela rollen af gentleman och rådbråkade engelska

obarmhärtigt». Vid ett skjutsombyte träffade ryssen

på en landsman; de skålade i sherry och portvin för

tsaren, och skalden tillstår att han »blef röd som en

majdag, men för resten iakttog aktningsfull tystnad.

Mitt resesällskap drack med en högtidlighet, hvarom

mina landsmän ej kunna göra sig en föreställning.

Engelsmännen skrattade åt svensken, ryckte på axlarna

och skålade med honom.»

Den ryske skaldens farhåga för Nordsjön — det

var dock i juli månad (1814) — var icke ogrundad,

ty först på fjärde dygnet, då vädret lugnat sig, kryade

4. — Jensen.han till sig ombord på paketbåten »Albion». »Tänk

dig — min ställning var icke afundsvärd: att vistas

flere dar med obekanta på hafvet ocb ha sjösjuka i

perspektiv!» Till råga på olyckan hade han fått till

hyttkamrater just den otreflige svensken samt en rik

jude från London, »en stor sprätt och kvickhetsmakare».

Den odräglige svensken befanns vara son till en

förmögen köpman i Stockholm och hade skickats till

London att lära sig handelsyrket, men »hade bara

gjort skulder och återvände nu hem till sitt land igen

pian-pianino». Svensken pratade om »Covent Gardens

skönheter, om skräddare, hästar och Norge, som af

parlamentet utlämnats åt en prins». »Hans dåliga

tyska och franska uttal bragte mig i förtviflan, och vid

hvarje rörelse af fartyget bleknade han: än menade

han, att kaptenen druckit för mycket, än att

kompassen missvisade, än att seglet ej stod rätt. Så började

han åter tala om Hyde Park, börsen, Wellington och

beskref sin faders rikedom. Än gaf han goda råd

åt kapten, hvilken svarade med "god dam’, än metade

han utan att få napp, än upptäckte han en hvalfisk

i hafvet, en råtta på däck eller en fågel i luften. Ja,

han tråkade ut oss alla, och den människovänlige

juden föreslog, att svensken skulle kastas i sjön såsom

filosofen Diagoras för att slukas af hafvets vidunder.»

Att döma af denna beskrifning, hade Batjusjkov

i den svenske köpmanssonen oturen att träffa på en

representant för ett släkte, som väl ännu icke är

alldeles utdödt hos oss. Ändtligen — den 18/80 juli —kom Marstrand i sikte, och vi lämna åter ordet åt

Batjusjkov:

»En frisk vind började fylla seglet, då vi

närmade oss de götiska klipporna. Du (Severin) minns

ju Göteborgs hamn och bar kanske också med samma

otålighet som jag passerat denna arkipelag af klippor

och skär, som visserligen taga sig pittoreskt ut på

afstånd, men äro tröttande för sjöfarande. Slutligen

kommo vi till ’Nya England’, såsom Arndt kallat

Göteborg. Vid daggryningen infunno sig

tulltjänstemän, som tilläto oss gå i land, och kapten May önskade

mig lycklig resa till Ryssland. Svensken hade så

brådt att skynda till staden, att han glömde sina

kappsäckar. Den hederlige juden bjöd mig armen, och

så begåfvo vi oss med pick och pack till Segerlings (?)

källare, där jag nu skrifver dessa rader med darrande

hand. Skrifbordet gungar, och golfvet dansar under

mina fotter — så lifligt intryck har jag ännu af

sjögången, fast jag landsteg i går.

»Sedan jag hvilat mig en stund, gick jag ut för

att taga reda* på direkt lägenhet till Petersburg för

att slippa(!) taga vägen öfver Stockholm. Olyckligtvis

var det söndag i går, och alla bankirer och mäklare

voro på sina landställen. Hvad var att göra? Bara

att ströfva omkring i stan, som föreföll mig liten och

tarflig, tvärt emot Arndt’s åsikt. Men inte underligt —

jag kom ju från England! Utanför staden ligger en

lindallé, stadens enda promenad, och jag gick där

några slag med dystra känslor. De svenska lindarnaäro så magra och små i jämförelse med Englands.

Med kalla blickar såg jag på Göteborgs omgifningar,

som dock äro ganska måleriska, samt på dessa

köpmän och kontorister, som spatsera så högtidligt som

möjligt med sina engelska frackar, fruar, döttrar och

tråkiga miner. Kvinnorna glänsa ej genom skönhet,

och deras egendomliga toaletter äro ej klädsamma.

På torget samlade sig officerare för parad. Folket

tittade med stort nöje på soldaterna i runda hattar

och klädespaltor, som kunnat hedra österrikiska armén.

Efteråt hölls kyrkoparad, en ceremoni som funnits i

Sverige så långt man kan minnas tillbaka. Hären

ställer upp sig på frontlinje, sjunger psalmer och heliga

hymner; officerarne läsa böner. Sådan är seden i

svenska hären allt sedan Gustaf Adolf, den

gudfruk-tige riddaren och maktlystne konungen.

»Ja alltså, käre vän, dväljes jag nu på Sveriges

kust

i dimmornas och regnets land,

där de gamla skandinaverna

älskade äran, enkla seder,

vin, krig och svärdens klang.

Från dessa grottor och höga klippor

logo de mot blåa hafvens böljor

och bragte på bräckliga jullar

åt fienden straff och fasa.

Här ha förfärliga offer förrättats åt Oden;

här ha altaren purpurfärgats med fångars blod.

Men i sederna fann jag stor ändring:

numera de nordiska tsarernaröka tobak och sluka hårdskorpor,

läsa götiska tidningar,

sitta vid fönstren med sina hustrur och gäspa.»

Härmed slutar denna kulturbild i brefform. Huru

föga 1814 års Göteborg än må ha varit ägnadt att

behaga vår ryske resenär, måtte det väl ändå varit

honom angenämare att göra svenskarnes bekantskap

i nittonde århundradet än på den frejdade tid, då de

hade den »enkla, ärofulla seden att stryka

människoblod på altaren och offra förfärligt åt Oden»!

Batjusjkov måste sjöledes resa till Stockholm,

hvarifrån han öfver Åbo begaf sig hem med sin vän

Bludov, hvilken då lämnade sin befattning vid ryska

legationen, när den öfvertogs af baron Strogonov.

Något vidare har han tyvärr ej skrifvit om Sverige,

men han sammanfattar sina ogynsamma intryck i

följande slutomdöme: »Detta land är ej fängslande

och har hvarken Paris’ eller Capuas ljufligbet. I

Sverige finns det intet angenämt utom pittoreska

berg och historiska minnen.»

Gripen af tidens ossianska barddiktning, författade

han dock några poetiska reminiscenser från

Skandinavien: »Pa en slottsruin i Sverige» (1814),

»Minnen» (1815) och »Sången om Harald den djärfve»

(1816). Det sista poemet, som till omkväde har: »Men

Harald föraktas af kvinnan i Ryssland», har en frisk,

käck ton, som förebådar den kraftfulla vikingaklang,

som längre fram ljöd i Alexei Tolstojs balladdiktning.

I »Minnen» ägnas ett dussin rader åt Sveriges vilda,storslagna natur med en pliktskyldig komplimang åt

Trollhättan. Helt visst har Batjusjkov aldrig i

verkligheten sett »det ödsliga Trollgettas spegelklara

vatten», ty han talar ej därom i sina bref, och

naturmålningen är lika (arglös och abstrakt som

sjuttonhundratalets deskriptiva poesi. »På en slottsrum i

Sverige» k väder han — det måste naturligtvis ske

vid månsken! — om Odens ättlingar, Valhall, Hel

och ärans runor och spörjer:

»Hvar är frihetens vilde son?

Hvar är gallernas gissel och skräck?»

Ovisst är, huruvida någon af Göteborgs gamla

skansar inspirerat honom till denna fråga, men säkert

är, att hela dikten om Sveriges bragdrika forntid är en

efterbildning af ett schillerskt efterklangspoem: »Elegie.

In den Ruinen eines alten Bergschlosses*

geschrieben von Fr. Matthisson (»Schwärmend in "der

Abenddämmrung Schleier»), med den gråa forntiden såsom

ideal i stället för den tyska diktens glödande lof öfver

den romantiska medeltiden.

Batjusjkov trädde sedan åter i statstjänst och

var en tid anställd vid ryska beskickningen i Neapel.

Men" redan år 1821 hade hans naturliga tungsinthet

och melankoli börjat taga en farlig vändning. En

kur i Sachsen kunde ej bringa hälsa, och då en af

hans vänner trodde sig kunna återtända hans

slocknande förnuft genom att från ett rum bredvid hans

på harpa spela en särskildt komponerad musik tillBatjusjkovs vackraste poem »Tassos död», hade detta

motsatt verkan: från denna stund var hans vansinne

obotligt.

Först 1833 tog han formligt afsked; men kejsar

Nikolai I, lika frikostig mot »goda» (d. v. s. lojalt trogna

och fogliga) författare, som han var despotiskt hård

mot de »dåliga», gaf honom en lifstidspension af

2,000 rubler. Mer än trettio år lefde Batjusjkov sitt

sorgliga skenlif, tills döden kom 1855.

* $

*

Under inflytande af Zjukovski och »Arzamas» gjorde

Pusjkin sin första stora debut med ett

romantiskt-nationellt sago-epos i sex sånger, »Ruslan och

Ljudmila» (1817—1820). Innehållet, som af Glinka

lades till grund för en praktfull opera, är följande:

Vladimirs dotter, den fagra prinsessan Ljudmila, älskas

af den sköne och tappre riddaren Ruslan, men

bort-röfvas af trollen på själfva bröllopsdagen. Fadern

lofvar, att den, som kan finna rätt på henne, skall

bli hennes make. Ruslan skiljer sig från sina vänner

och rivaler och råkar i en grotta en finsk herde, som

ger goda råd och medel, hvarigenom han efter

sagolika äfventyr och faror lyckas återfinna och återföra

den älskade.

Innan denna dikt kommit ut, hade A. I.

Turgen-jev skrifvit till Vasili Pusjkin om dennes brorson:

»Hittills är han blott känd genom obetydliga poem

och grofva upptåg». Men nu vände bladet sig: sago-dikten väckte ett ofantligt uppseende genom den rena

formen, där Walter Scottska epopéns smidiga

versslag gjorde sitt segrande intåg i den slaviska

vitterheten, genom en glödande fantasi med ett

verklighetstroget underlag samt genom den icke alldeles

misslyckade hopflätningen af nordslavisk mytologi, kijevska

sagomotiv och italiensk epik (Ariosto) i skalkaktig ton.

Zjukovski själf blef så förtjust, att han gaf den unge

skalden sitt porträtt med påskrift: »Till läijungen från

den besegrade läraren».

En tjuguårig yngling hade hunnit besegra den

åldrige" Derzjavin jämte dennes fransk-akademiska

smakriktning och täflade redan med Zjukovski om

det romantiska skaldepriset. Men det var icke längre

från Schiller och Uhland som den ryska poesiens

guldålder skulle komma — denna lifgifvande och

sporrande kraft vardt Byron.

Den ryska byronismen.

Byron hos de slaviska nationerna. — Kavkaziens betydelse

för de ryska skalderna. — »Fången i Kavkazien» och

»Tårekällan». — Pusjkin och Mickiewicz, slavernas

största skalder, i södern. — En erotisk idyll. —

»Eugen Onegin.»

Redan innan »Ruslan och Ljudmila» publicerats i

Petersburg, hade dock dess extravagante författare,

hvars sista påhitt bestod i att kläda sig i röd blus och

slokhatt, aflägsnats från den ryska hufvudstaden —

mindre för sin politiska farlighet än för sin skarpa

tunga, som ej ens skonade samhällets högst uppsatte.

Han hade redan hunnit göra sig känd såsom »liberal»

satiriker; yngre officerare, som svärmade för

västerländskt stats* och samhällsskick, voro så förtjusta i

Pusjkins epigram, att dessa lära hafva afskrifvits till

och med på väggarna i kaserner, och det fanns ej

mången fänrik som icke kände till hans »förbjudna»

skrifter, d. v. s. afskrifter af manuskript, som

ovillkorligt skulle förbjudits af censuren, om de inlämnats till

tryckning.Regeringen kunde naturligtvis ej med blida ögon

se denna revolutionära popularitet, och särskildt ett

ode »77// friheten» väckte så stort misshag, att

generalguvernören Miloradovitj kallade Pusjkin till sig

och befallde, att alla papper i hans bostad skulle

förseglas. »Det är onödigt — lär Pusjkin ba svarat —

ty där finner Ni inte, hvad Ni söker. Ge mig en penna,

skall jag anteckna alla farliga dikter.» — »Ah, c’est

ohevaleresque!» utbrast Miloradovitj, förtjust öfver

denna frimodighet, och lät honom gå.

Äfven om denna anekdot är sann, kan det dock

sättas i fråga, huruvida Pusjkin verkligen infriade sitt

löfte samvetsgrant; sannolikt medgaf han själf

författarskapet till åtskilliga smädedikter blott för att

slippa bli misstänkt — med eller utan skäl — för

ännu värre flygskrifter, som buro hans namn.

Kort efter mordet på hertigen af Berry hade

Pusjkin varit nog oförsiktig att i kejserliga teatern

visa ett porträtt af banemannen, Louvel. Klagomål

öfver detta och andra pojkaktiga tilltag nådde

kejsarens öron, och Alexander 1 yttrade åt Engelhart, den

nye rektorn vid lyceet i Tsarskoje Selo, att Pusjkin

borde skickas till Sibirien. Men Capodistria,

utrikesministern (sedermera president i Grekland), lade sig ut

för honom, likasom ock historikern och romantikern

Karamzin, hvilken aftvungit Pusjkin ett löfte att

»icke på två år skrifva något misshagligt mot

regeringen». Kanhända skulle det ha stannat vid en

allvarsam varning, om kejsaren ej råkat få läsa ett parpaskiller mot den mäktige hofgunstiingen Araktjejev.

Den första lydde:

Full af ondska, hämnd och hat,

är du utan känsla, själ och ära,

en gemen infanterisoldat,

trots devisen, som din sköld får bära:

»Trohet utan smicker».

Och den andra:

Var ej missnöjd med din lott, ty du

har förtjänt en herostratisk lager

och att döden dö som Kotzebue*).

Alexander lät då kalla till sig Pusjkin och sade:

»Du vill ge mig råd, hur jag bör styra Ryssland!

Men du är ännu ung och känner inte ditt

fädernesland. Jag vill därför ge dig tillfälle att lära känna

det.» — Det säges ock, att Pusjkin före förvisningen

skulle fått kroppslig aga i H. M. Kejsarens högst egna

kansli.

För människan blef denna förvisning ett straff,

för skalden var det en välsignelse, ty Pusjkin, likaväl

som hans polska samtida och blifvande vän i Moskva

och Petersburg, Adam Mickiewicz, fick genom den

ofrivilliga färden till södra Ryssland ögonen öppna för

en ny, hittills ej anad skönhetsvärld med sublim natur,

antik konst och romantiska sagotraditioner.

*) Den bekante författaren, hvilken för sin reaktionära

hållning och politiskt spioneri mördades af den svärmiske

studenten Sand i Königsberg.Pusjkin ställdes under personlig uppsikt af

generalguvernören för de södra kolonierna, Inzov, en fint

bildad och human man, som hade blick för Pusjkins

skaldenatur och därför öfversäg med hans snedsprång.

Emellertid insjuknade Pusjkin i Jekaterinoslav och

blef därunder bekant med general N. N. Rajevski, en

deltagare i 1809 och 1812 års krig. Denne företog

med sin son och sina båda döttrar en badresa till

Krim och Kavkazien. Pusjkin fick följa med såsom

konvalescent och lärde genom detta fina umgänge

känna Byron på originalspråket.

För inga utländska litteraturer har byronismen

varit mer betydelsefull än för de slaviska, särskildt den

polska, hvarifrån denna poetiska tidsströmning

omedelbart fortplantade sig till ryssarne i öster och till

tjecherna (skalden Måcha) i väster, och den ukrajnske

romantikern Anton Malczewski hade i Venedig

personligt gjort bekantskap med »Mazepas» ryktbare skald.

Att Byrons sång just hos slaverna skulle finna så stor

genklang, torde hafva sin förklaringsgrund både i

politiska och poetiska orsaker. För slaverna voro

Byrons individuella, obändiga frihetsbegär och

lidelsefulla temperament sympatiska; den lekande, flytande

formen i hans än sentimentala, än sarkastiska

berättelser på vers, alltid präglade af subjektiv genialitet,

smekte slavernas fina öra och känsliga sinne, likasom

de i den politiska oppositionen mot det härskande

samhället hos Byron funno en förebild för sina egna

själfständighetssträfvanden — vare sig det gällde atti Ryssland resa sig mot det inre förtrycket eller att i

i de väst- och sydslaviska länderna höja upprorsfanan

mot utländska inkräktare. Byron, som stod ganska

kall inför den antika skönhetsvärlden, kände sig ju

dragen till orienten och de halforientaliska folken, som

då började röra på sig, och när han dött i kampen

för Greklands befrielse från turkarne, vardt han för

de hittills föga beaktade nationerna i östra Europa

det poetiska idealet. Med denna beundran för den

brittiske äfventyraren förknippades ock den slaviska

kulten för hjälten Napoleon, i hvilken ryssarne sågo

den fruktade världsbetvingaren, polackerna sin

kommande frälsare och sydslaverna sin faktiske befriare från

barbari och träldom, Och Byrons personliga lefverne

var ägnadt att locka till efterföljd de lättsinniga, ytligt

bildade karakterer, som upplysningstidehvarfvets och

revolutionens importerade kultur alstrade. Den polske

skalden Krasinski, som ej heller kunnat gå alldeles

fri från Byrons öfverväldigande inflytande, måste också

själf medgifva: »Byron är far till tusende dårar, och

det är ännu ovisst, huru många han skall skaffa till

världen».

Under det friska intrycket af Byron greps Pusjkin

af Kavkasiens vilda, storslagna natur. Här fick den

vid de enformiga stepperna. och de tröga floderna

vane ryssen från det inre af det kalla landet göra

bekantskap med stora haf, brusande forsar, en

sydländsk vegetation och en alpnatur med snöfjäll; här

■ kunde en skald få lära känna, hvad det praktfullaPetersburg aldrig haft och aldrig kan hafva — äkta

romantik hos ett ståtligt, tappert, frihetsälskande

naturfolk.

För ryska poesien har Kavkazien också blifvit ett

förlofvadt land, en outtömlig guldgrufva, och icke ens

den omständighet att förvisning eller förföljelse varit

den egentliga orsaken till ryske författares kavkaziska

färder har kunnat verka menligt, äfven om de

äste-tiska resultaten yttrat sig olika. Alla grepos de af

den kavkaziska naturen, ehuru den betraktades från

helt olika sidor af Pusjkin, Lermontov, Gribojedov,

Alexei Tolstoj och Lev Tolstoj.

Pusjkin och Lermontov, hvilka båda voro

roman-tiskt-byronistiskt anlagda och mer eller mindre

blaserade af det lättsinniga hufvudstadslifvet, faste

hufvud-vikten vid naturen såsom det fria, det okonventionella

och ofördärfvade idealet, men begagnade

landskaps-scenerier och tilldragelser endast såsom ram för

sina egna, skeptiska eller revolutionära reflexioner och

känslor. Men under det att Pusjkin med nästan

barnslig nyfikenhet betraktade allt detta nya och ställde sig

själf utom denna underbara sfär, vardt Lermontov ett

med denna kyliga, lidelsefria, sublima natur, som

hvilar öfver Kazbek, dit mänskliga stormar och

jordiska begärelser ej nå. Pusjkin var den finkänslige,

ångerfulle observatören af naiva naturbarns enkla seder,

där han vill glömma sitt forna jag; Lermontov

förvandlas här själf till den jäktande, orolige demonen,

som trots sitt världsförakt och människohat törstarefter kärlek och fåfängt söker frid i klosterruiner och

på bergsfästen.

Gribojedov, hvilken flere gånger besökte

kavka-ziska nejder på genomresa, fördjupade sig odeladt i

den kavkaziska sagoromantiken och använde den

såsom ästetiskt stoff utan att ställa den i något

psykologiskt samband med sin egen känslovärld eller sitt

lifs tilldragelser. Alexei Tolstoj åter, den fint bildado

konstkännaren, hvars ande jämt längtade tillbaka till

Italien, fann vid Svarta hafvets kuster en ersättning

för denna försvunna skönhetsvärld, och han är i sina.

»Krimska skizzer» den fine iakttagaren och

konstnärlige målaren af natur och folk, med världsmannens,

eleganta form och förnäma reservation i

känslout-gjutelserna.

Lev Tolstoj, hvilken under sin lättsinniga

ungdomsperiod gjort spelskulder i Moskva, tog år 1851

frivilligt sin tillflykt till Kavkaz, där hans äldste bror

Nikolai tjänade såsom officer. Den store realistiske

epikern och praktiske religionsfilosofen, hvilken alltid

hatat den poetiska formen, enär den enligt hans

förmenande »lägger tvångströja på tanken», tog icke

Kavkazien ur konstnärlig-ästetisk synpunkt, utan lefde

där själf sin poesi. Han hyrde sig en koja för fem

rubel i månaden, lefde som en eremit, jagade med en

kosack och bjöd hand och bjärta åt kosackflickan

Marjanka, som dock afvisade honom, äfven sedan

hennes fastman Lukasjka stupat i krig. Tolstoj kände

sig dragen till det sunda lifvet, arbetet och till naturliga,.ofördärfvade medmänniskor, och här började han få

klart för sig hemligheten, att lyckan består i att lefva

för andra. Och under det att Pusjkin-Lermontov

hänförts af Kavkaziens krigiska romantik, greps

freds-vännen Tolstoj där af afsky för militärlifvet och tyckte,

att just en så härlig natur som den kavkaziska borde

förjaga all fiendskap och alla vilda lidelser. Till samma

önskemål sträfvade nog ock den nervöst orolige

Ler-montov, men huru olika voro ej deras vägar och

bevekelsegrunder 1

Efter tillfrisknandet vid de kavkaziska

mineralkällor, som numera fått så stort uppsving, måste

Pusjkin återtaga sin skenbara tjänstgöring och vända

om till Kisjenev, enär general Inzov utnämnts till

ståthållare i Bessarabien. Återvägen tog han öfver

Krim, hvars skönhet slog lika mycket an på honom

som på Mickiewicz och A. Tolstoj, ehuru på helt

olika sätt.

Den litterära frukten af dessa utflykter voro de

fyra byronistiska berättelserna: »Fången i

Kaukasien» (1821),»Springbrunnen i Bachtjisaraj» (1822),

»Röfvarbröclerna» (1822) och »Tsigenarne» (1824).

Deras betydelse ligger hufvudsakligen i den smidiga

formen, de starka känsloutbrotten och de färgrika,

om ock något abstrakta naturmålningarna. Pusjkin

ställer sig här lika föraktlig mot det konventionella

samhället och skeptiskt blaserad som sin engelska

förebild; han är också lika bizarr och fragmentarisk i

skildringen och låter bandlingen gång på gång af-brytas af sarkastiska utfall eller subjektiv pessimism,

Men äktheten i Byrons starka känslouttryck återfinnes

ej alltid här, och totalintrycket mattas genom en

melodramatiskt-sentimental ton.

»Fången i Kavkazien», som inbragte författaren

det första honoraret (500 rubel — för andra upplagan

af »Ruslan och Ljudmila» fick han 7,000 rubel), är

kanske det bästa af dessa fyra alster, trots svagheten

i den skematiska karaktersteckningen och den

affekterade tonen. Den enkla fabeln utvecklas i två sånger

om huru en ryss tillfångatagits af tjerkesser och

van-trifves i fångenskapen:

Långt bort till Ryssland vägen gick —

den nejd där ungdomsglöden tände

sig i hans stolta, fria blick,

där lif han första gången kände;

där mången kärleksfröjd han njöt;

där han begynte vilda striden,

där han i sus och dus försköt

båd’ hoppet, kärkken och friden;

där minnet af den flydda tiden

han i förvissnad t hjärta slöt.

En tjerkessisk flicka fattar medlidande med den

ensamme, sjuke fången, som i sitt öfvergifna, isolerade

tillstånd känner dubbel lifsleda. Hon släcker hans

törst, stillar hans hunger, och hennes medlidande

börjar stegras till ömmare böjelse. I den mån hans

kroppsliga sår läkas, återvänder ock hans lefnadslust,

och han finner ett visst behag i det tappra bergsfolket,

5. — Jensen.hvars enkla seder skizzeras i sympatiska drag. Men

den uppoffrande flickans varma kärlek kan hans

slocknade bjärta ej besvara, och han beklagar att han ej

lärt känna henne förr, då han var verkligt ung och

ännu trodde på kärleken. Hon smyger sig dock

nattetid till honom med en fil, som löser honom från

bojorna, och efter ett skenbart ömt farväl flyr han

hem till sitt land, hvaremot hon kastar sig i floden

och förgås.

Dialogen verkar deklamatorisk och sökt, men många

enkla detaljer äro vackra, t. ex. en i dikten inlagd

Tjerkessisk visa.

. I floden brusar vågors dans,

på bergen tystnaden sig breder.

Kosacken, lutad mot sin lans,

sitt trötta hufvud böjer neder.

-Sof ej, kosacki Bland skumma strån

tjerkessen smyger bortom ån.

Kosacken stiger ned i båt

att fånga fiskar ur det djupa.

Kosack! besinna åns försåt,

där småbarn dragas hufvudstupa

vid badning ned af lömska rån:

tjerkessen smyger bortom ån.

Vid flodens stränder vidt omkring

sig många täcka byar höja.

Där trådes glädtig dans i ring.

Kvar, sångerskor, I ej mån dröja l

Flyn, flickor, hemåt därifrån:

tjerkessen smyger bortom ån.Buren af stor kraft och äkta patriotism är den

ståtliga Epilogen, som förhärligar de ryska faltherrarnes

segrar öfver det tappra bergsfolket:

Så sångmön i sin ystra dans

mig hän till Asiens gränser lockat;

hon Gruziens vilda blommor plockat

och bundit hop dem till en krans.

Hon tjusats af det enkla, vilda

hos detta folk, födt blott för krig,

och i ny dräkt den fordom milda

förföriskt tedde sig för mig.

Med mig hon irrat bland de dystra

och öde bergen mången gång

och lyssnat — hon den förr så ystra 1 —

till öfvergifven tärnas sång

Hon trifdes gärna under tälten

i dristiga kosackers fejd,

på de med grafvar höljda fälten,

på frodig äng i fager nejd.

Gudinnan delar ut åt mången

hänförelse med gifmild hand,

och då i sagorna och sången

förhärligas Kavkaziens land.

Hon täljer dessa nejders öden,

hon sjunger Mstislavs vapenlek,

och hur för gruziskornas svek

och hämndlust ryssar ljutit döden.

Hon sjunga skall den tid också,

då på Kavkaz, det mäktigt höga,

vår kejsarörn med hufvu*n två

slår pilsnabbt ned med lystet öga,

och huru invid Tereks strand

allt färgas rödt af kampens brand;hur trummans dofva hvirfvel brusar

och hur med blodadt svärd i hand

till striden Tsitsianov rusar.

Dig, Kotljarevski, sjunger jag,

du som Kavkazien ödeläde,

se’n genom månget blodigt slag

dess söner du besegrat hade.

På dina lagrar hvilar du:

din sabel död ej mera sprider,

och stilla frid du njuter nu

i hemmet, öfvermätt på strider.

Men hör, hvad dån vid Tereks strand 1

Böj, o Kavkaz, ditt hufvud neder

i ödmjukhet, ty till ditt land,

det snöiga, Jermolov träder!

Nu krigets larm förstummats har,

ej motstånd ryska vapnet röner.

Er död så ärofull dock var

som edert lif, I tappre söner!

Ej räddar er allt gjutet blod,

ej höga, branta klippors gärden,

ej snabba hästarne, ej svärden,

ej frihetslust, ej hjältemod.

Nu allt i fredlig stillhet hvilar,

och ert Kavkaz har er förrådt;

dess glans och styrka har förgått,

och slöa äro edra pilar.

I pass, där förr man kämpat har,

man färdas nu förutan fruktan,

och af ert hjältelif, er tuktan

numera minnet blott är kvar.

»Tårekällan i Bachtjisaraj» är ett poetiskt

reseminne från Krim under påverkan af Byrons »Giaur»med interiörer ur haremlifvet. Den poetiska

berättelsen (på svenska i Svensk kalender 1889) antyder endast

katastrofen, hurusom khanen Ghirejs favorit Zarema

af svartsjuka dödar en fången kristen kvinna Maria,

för hvilken khanen fattat en obesvarad böjelse, och

huru Zarema själf till straff bindes i säck och sänkes

på hafsbotten.

Men khanen, som med eld och brand

förhärjade Kavkaziens land

och Rysslands fält med hämndfullt sinne,

till Krim dock snart drog åter hän.

Där lät han till Marias minne

af marmor bygga en fontän

i enslig, stilla vrå därinne,

som sorgsne khanen prydde med

halfmånen enligt turkisk sed,

med inskrift: »Fram ur denna källa

beständigt böljor skola välla,

som spegla hennes rena bild.

Och vid kaskaders sorl jag drömma

mig skall Marias röst så mild.

Den källans tårar skola strömma

så bittra och likväl så ömma

som moderns för sin ende son,

som dött sitt hemland långt ifrån.»

Från denna stund för den skull alla

fontänen Tårekällan kalla.

Den stämning, som hvilar öfver Krims Alhambra,

där »fontäner spela, rosor röda och rankans drufvor

härligt glöda bland dödens kalla vårdar, som turbaners

marmortoppar kröna», är — till men för diktverket —icke nog färgrik och målande, och kontrasten mellan

det forna och det nuvarande Krim är ej heller

tillräckligt kraftigt framhållen. I detta afseende har

Mickiewicz lyckats vida bättre med sina koncisa,

tankedjupa och plastiskt klara sonetter från Krim,

däribland just den, som har till öfverskrift

»Bachtji-saraj»:

I khaners stora salar vinden ödsligt h vi ner,

och paschornas balkonger förvittrat omsider.

Gräshoppan springer fram, medan ormen sig vrider

kring kärlekens divan, kring troner med rubiner.

På tomma hvalf och väggar ljuset dämpadt skiner

in genom färgad ruta, där murgrön sig sprider.

Med mänskoverk natur om makt och seger strider,

och med Baltasars tecken hon skrifver: Ruiner.

Men midt uti salen bland marmorminnens skara

står harem-fontänen, af tid ej öfvervunnen,

och hviskar tyst med tårar, som pärlor så klara:

Hvar äro makt och ros ? Hvart är kärleken svunnen ?

När källan måst sina, I dock evigt bort vara.

O ve 1 I ären borta. Men än porlar brunnen.

Fabeln i iTårekällan» är byggd på en tradition

om en polsk grefvinna Maria Potocka, som skulle

hafva tagits till fånga af kban Ghirej och dödats af

en svartsjuk rival i barem — ett ämne som ju passar

förträffligt i stycket med den byronistiska smakrikt-ningen. Äfven Mickiewicz vardt gripen af detta

poetiska motiv, om hvars historiska overklighet han

lätt skulle kunnat öfvertyga sig, men hos honom

segrade patrioten öfver byronisten: i stället för att dikta

en sensationell roman, uppgick han i den enda tanken

att det var en landsmaninna, till hvilken han kände

sig sympatiskt dragen, därför att hon varit fången

och biltog såsom han själf var, och så föddes sonetten

» Vid Potockas graf*:

I vårlig ängd bland parker och yppiga snåren

du vissnat, späda blomma! Den lycka, du kände,

liksom en gyllene fjäril sig snabbt från dig vände,

kvarlämnande i hjärtat blott minnet af våren.

Se, huru stjärnor tindra i norden, där spåren

af v^g till Polen leda. Hvad sken utan ände!

Kanske så klart de lysa, enär du dem sände

ännu en afskedsblick, förrn den släcktes på båren.

O polska mö! Jag ensam här sorgsen ock träder.

Kanske en handfull jord också mig här skall gömma,

och af min grafhögs frid sig en fårdeman gläder:

då skall jag kanske ock om mitt modersmål drömma,

och när en skald på nytt om dig en grafsång kväder,

ock veka toner skola på min tufva strömma.

Emellertid uppgifves i rysk Historisk tidskrift

(1890), att en verklig händelse skulle ha legat till

grund för detta hämndedrama. Khan Ghirej, son afDavlet-Ghirej och företrädare till den siste

mongoliske härskaren på Krim, Sjagin Ghirej, hade af en

viss Seid Mahmed fått en grekisk slafvinna Dinora

Chionis från Salonichi, hvars moder var från Krim,

där hennes första man dött i Kaffa. Då Dinora 1764

skulle resa till Krim, led fartyget skeppsbrott, och

hon fördes såsom slafvinna från Otjakov till

Bachtji-saraj. En gruziska vid namn Zarema vardt afundsjuk

på nykomlingen för att denna väckt khanens välbehag.

Hon lekte en gång vid marmorbassängen och tappade

med flit några pärlor i vattnet. Då Dinora böjde sig

ned för att ta upp dem, knuffades hon i vattnet och

drunknade. Några pärlor hittades emellertid och

igenkändes såsom Zaremas, hvilken dagen därpå vardt

förgiftad med kaffe. Khanen lär ha blifvit vansinnig

af sorg öfver Dinoras förlust (?) och dog kort därpå.

På hennes graf står ristadt: »Vare Herren Guds mild

het öfver Dinora. År 1178. En bön för hennes

själaro.»

»Röfvarbröderna», det svagaste utbrottet af

den ryska byronismen med »Fången från Chillon»

till närmaste förebild, är grundad på en episod från

Jekaterinoslav: två fångar rymma från fängelset och

simma öfver floden med boja om foten, hvarpå den

ene af dem dör.

»Tsigenarne» är en poetisk episod från skaldens

eget lif i Kisjenev: han hade af äfventyrlig reslust

och kanske äfven af flyktigt tycke för en tsigenerska följt

med en tsigenartrupp ända till Izmail — en dam ytt-rade också till Pusjkin själf, att »björnen var den

enda hederliga varelsen i hela sällskapet». Det är

på denna utflykt skalden syftar i »Onegin» (VIII: 5),

då sånggudinnan

»------allt det falska glitter glömmer,

som omger kvalmig hufvudstad,

och under tältadt tak han tömmer

pokaln med Moldaus nomad.»

Detta stoff är i poemet omklädt sålunda: Aljeko

är en leinadstrött, byronsk skeptiker, som tröttnat på

de »konventionella samhällslögnerna» och tar sin

tillflykt till ett tsigenarläger, där han äktar den unga

tsigenerskan Zemflra. Hon tröttnar dock snart på den

lefnadströtte och knyter intim bekantskap med en

stamfrände. Aljeko öfverraskar dem en gång och

dödar båda två. Enligt tsigenarnes uppfattning af rätt

och heder kan Aljeko ej straffas för detta dubbelmord,

men Zemfiras fader förbjuder honom att längre tillhöra

bandet, och Aljeko måste sålunda återvända till

civilisationen — lika arm, om ej armare än hankommit.

Men från Pusjkins vistelse i Kisjenev 1822

föreligger en verklighetsepisod, som skulle kunnat lämna

ett ypperligt stoff för poetisk behandling. »Den ryske

Byron», såsom den i fez klädde afrikanen faktiskt

kallades, hade gjort bekantskap med en adertonårig

grekisk skönhet, som kallades Kalypso och som

Pusjkin besjungit i en dikt. Kort därpå skildes deras

vägar för alltid, och ban torde snart ba glömt dennabonne fortune. Om Kalypsos senare öde meddelas i

rysk Hist. Tidskrift (1884) följande:

I nov. 1824 under en stormig, regnig natt

klappade en person på porten till klostret Njalstja i Moldau

och bad att bli upptagen i munksamfundet.

Främlingens begäran villfors, och han fick bostad hos en

eremit i en cell på berget utanför själfva klostret.

Efter tre års förlopp fanns han död där och hade

efterlämnat följande rader: »Jag har syndat, Herre!

Jag har förbrutit mig mot Dig, o Herre! Jag är ej

värdig att återvända till Din härlighets höjd. Herre!

Förlåt och förbarma dig öfver den syndiga Kalypso.»

Andra omständigheter styrkte, att den aflidna var

identisk med Pusjkins älskarinna i Kisjenev, hvilken

tagit karlkläder och dragit sig undan till klostercellen —

var det månne blott af sorg öfver att Pusjkin lämnade

henne? — »Kalypsos» hufvudskål lär ännu förvaras i

klostrets katakomber.

Så länge Inzov var ståthållare i Kisjenev, gick

det ingen nöd på Pusjkin, som bland andra äfventyr

hade två dueller med ofarlig utgång. Han har i ett

mycket beskt poem besjungit Kisjenev, som jämföres

med Sodom, ehuru han frånkänner det vissa behag

och företräden, som det syndiga Sodom skulle ha ägt.

Men Inzov återkallades 1823, och nu förflyttades

Pusjkin till grefve S. M. Vorontsov, en korrekt »mylord»,

som med sin uppfostran i engelska högaristokratiens

stela anda kunde tåla hvarken den brittiske eller den

ryske Byron. Pusjkin fortfor emellertid med sitt

lustiga lif och tyckte, att han ej behöfde arbeta och

knoga för de 700 rubel, som han uppbar såsom

ledamot af tionde rangklassen, helst som höga

vederbörande ju beröfvat honom friheten. Vorontsov åter

fordrade, att Pusjkin skulle göra nytta för sig i hans

kansli. Den ene var sträng och kitslig, den andre

lättsinnig och retlig, så att ett godt samarbete var

omöjligt, och förhållandet blef ännu mera spändt, då

Pusjkins sarkasm riktade hvassa pilar till och med mot

hans förman, t. ex. i ett epigram, där Vorontsov kallas

»en half mylord, en half skurk, en half krämare och

en half odåga, men med utsikt att bli detta heli en gång.»

För att förödmjuka sin underordnade sände

Vorontsov honom till det inre af guvernementet på en

expedition mot — gräshoppor, hvilka härjade som

en landsplåga. Trots det samhällsnyttiga i detta värf

kunde det gifvetvis ej vara lockande för en ärelysten

skald; Pusjkin måste lyda order, men svarade med

samma mynt genom att lämna okynniga rapporter

om detta fälttåg. Så t. ex. skref han en gång

följande, i fri öfversättning återgifna rese-iakttagelsö:

»Gräshoppan — hon hoppar och hoppar

bland blad och knoppar;

allt ätbart hon i sig stoppar

och åter hoppar.»*)

*) I det ryska originalet:

»Sarantja letjela, letjela

i sjela;

sidjela, sidjela, vse sjela

i vnov uletjela».Vorontsov klagade öfver Pusjkin hos general

Nesselrode i Petersburg: »Pusjkin är omgifven af

smickrare och tror sig vara en framstående författare,

ehuru han i själfva verket blott är en svag

efter-härmare af den där engelske skribenten (Byron), till

hvars fördel ej mycket kan sägas. Jag önskar för

Pusjkins egen skull, att han måtte förflyttas till ett

annat län, ty bojarerna i Kisjenev och grekerna i

Odessa äro ett dåligt sällskap —»

Pusjkin, som allt fortfarande var politiskt

misstänkt, stod under hemlig bevakning, och bref, som

sändes till eller från honom, brötos af postverket. Af

dessa papper hade generalmajor Skobelev fått i sina

händer ett, som i afskrifter redan cirkulerade i Moskva

och hade följande innehåll:

»Du vill veta, hvad jag gör? Jag läser bibeln,

och den helige ande utgjuter sig stundom i mitt hjärta;

men jag föredrar ändå Goethe och Shakespeare. Jag

skrifver åtskilliga strofer romantiska poem och tar

lektioner i den rena ateismen. Det finns en

engelsman (Shelley), en djup filosof och en intelligent äkta

filosof, som jag gjort bekantskap med. Han har

skrifvit otaliga sidor för att bevisa qu’il ne peut exister

d’être intelligent créateur et régulateur, och han

kullslår de svaga bevisen på själens odödlighet. Systemet

är just inte så trösterikt som man vanligen tror, men

olyckligtvis är det så mycket sannolikare.»

Med anledning af denna händelse och med

vitsordet »dåligt uppförande» (durnoje poveclenie) fickPusjkin ministeriell befallning att den 30 juli begifva

sig till internering på godset Michailovskoje i

guverne-mentet Pskov — en egendom som Ibrahim Hannibal

fått af kejsarinnan Elisabet, då han utnämndes till

général-en-chef. För att ej komma i beröring med

polska emigranter och ryska revolutionärer skulle

Pusjkin för säkerhets skull ej få rasta på vägen.

I Odessa, där Pusjkin tillbragt sina bästa stunder

i sällskap med en treflig negerskeppare Ali från Tunis,

tog han afsked af Svarta hafvet och på samma gång

ett officielt, om också ej ännu så allvarligt menadt

farväl af byronismen och den därmed sammanhängande

Napoleon-kulten. Ur denna dikt, benämnd »Till

haf-vet», må några strofer anföras:

Farväl! farväl! du fria bölja 1

Din prakt jag skådar aldrig mer.

Och vågorna, som stranden skölja

med skum — jag er ej återser.

Du som en vän mig ofta bjudit

till hvila vid din svala barm.

Än hoppfullt har din stämma ljudit,

än vemodsfull, än mild och varm.

Se ärans graf: en sten i hafvenl

Den talar högt med stormens dån

om stora minnen, ty begrafven

han hvilar där — Napoleon.

Det härskarsnille mer ej lider,

som skakat jorden med sitt svärd.En annan för min syn ock skrider —

ett snille i det skönas värld.

Han var din afbild, bölja klaral

Hans stora själ med din var släkt.

Som du, han ej skytt stormens fara,

som du — hur djup och oförskräckt 1

Farväl 1 farväl I Jag skall ej glömma

din fägring, underbar och ljus.

Jag länge vill i hjärtat gömma

en genklang af din böljas brus.

På Michailovskoje stod Pusjkin i början under

särskild uppsikt af guvernören, adelsmarskalken och

arkimandriten i Svjatogorska klostret. Den snåle

fadern ville ej kännas vid sin son, »ce monstre et

fils clénaturé», som bragte familjens namn i

misskredit på allerhögsta ort. Skalden, som i början

van-trifdes förfärligt, bad guvernören rent ut att få komma

på fästning och umgicks med planer att rymma: än

funderade han på att förkläda sig såsom betjänt åt

sin vän Wulf, än spelade han sjuk för att få en

förevändning att resa till Dorpat och därifrån fly

öfver gränsen. Föräldrarne blefvo verkligen oroliga

vid underrättelsen om att sonen lede af »anevrism»,

men läto i stället från Dorpat hämta professor Moier,

gift med Zjukovskis systerdotter, hvilket gjorde att

Pusjkin genast blef kry igen och måste hålla tillgodo

med ett mycket ovettigt bref från sin vän furst

Vja-zemski, »salongspoesiens väktare».Pusjkins lif på Michailovskoje var for resten

mycket likt Onegins på landet (i fjärde sången): han

steg upp klockan 8, badade, spelade biljard, men var

kanske icke fullt så sysslolös som Onegin eller Childe

Harold: ban skref här det mesta och det bästa af sitt

lifs storverk »Eugen Onegin», hvars första sång

författats i Kisjenev och Odessa 1823 och hvars sista

afslöts först 1831 — året innan Mickiewicz grep sig

an med sitt litterära stordåd »Herr Tadeusz». För

sin gamla amma Arina läste han upp utdrag ur sina

manuskript, där olika sånger ett par gånger påbörjats

på samma pappersark med och utan teckningar af

»Olga» och »Tatjana». I själfva verket vardt denna

landtliga isolering den lyckligaste perioden i skaldens

lif, och härtill bidrog ej minst det angenäma umgänget

med grannarne på Trigorskoje.

Godset Trigorskoje, beläget endast 2 verst

(kilometer) därifrån, ägdes af en släkting Praskovja

Alekse-jecna Osipovna, som i första giftet hade en son,

Dorpat-studenten Aleksej Wulf och döttrarna Anna

(= »Tatjana») och Jevpraksia (= »Olga») samt i

senare giftet tre döttrar. Kvinnlig ungdom fattades

sålunda icke i huset, och härtill kommo två kusiner,

Anna Ivanovna Truveler och Anna Petrovna Kem,

i hvilken Pusjkin förälskade sig.

Anna Petrovna, född Poltoratskaja, som för sin

skönhet ådragit sig själfva kejsarens uppmärksamhet,

hade Pusjkin gjort bekantskap med redan i Petersburg

1819 hos en mecenat Olenin, i hvars gästfria husman roade sig med lefvande cbarader och tableaux

vivants. »Jag var lycklig i fem minuter», sade ban

själf om denna flyktiga bekantskap; men deras vägar

skildes, och när de åter möttes på bondlandet, hette

hon Kern och hade hunnit avancera till generalska

— alldeles som Tatjana i åttonde sången af »Onegin».

Hennes man, en äldre krigare från anno 12 (hans

porträtt finns i Vinterpalatsets krigsgalleri), var

kommendant i Riga, och den unga frun tillbragte nu

sommaren 1825 hos släktingarna på Trigorskoje.

Pusjkins böjelse för den vackra »gräsänkan» blef af

så betänklig art, att tant Osipovna fann rådligast att

själf resa med henne tillbaka till Riga; men Pusjkin

upphörde därför icke med sina kärleksförklaringar,

utan öfverhopade henne med galna bref på franska,

dem Anna Petrovna — hon blef sedan omgift med en

Vinogradski — låtit offentliggöra i tidskriften

»Russkaja Starina» (1878—79).

I ett af dessa bref lofvar Pusjkin att vara

»älskvärd till ytterlighet: måndagen gai, tisdagen exhalté,

onsdagen tendre, torsdagen leste et alerte; fredag,

lördag och söndag skall han göra allt, hvad hon vill,

och hela veckan ligga för hennes fötter.» Han rent

af uppmanar henne att rymma och säger i en epistel :

»Vous me dites que je ne connais pas votre caractère

— que m’importe votre caractère! L’essentiel, ce sont

les yeux, les dents, les mains et les pieds. Je me suis

conduit avec vous comme un enfant de 14 ans. Si

monsieur votre époux vous ennuie trop, quittez-le! Maissavez-vous comment? Vous laissez là toute la famille,

vous prenez la poste et vous arrivez — où? à Trigorskv?

Pas du tout: à Michailovsky! Voilà le beau projet

que me tracasse l’imagination depuis un quart d’heure.

Vous me direz: et l’éclat et le scandale! Que diable!

en quittant un mari le scandale est complet. Le reste

n’est rien ou peu de chose!»...

Vid det personliga afskedet fick hon af honom

andra sången af »Onegin», och i den låg inlagdt ett

poem, som med musik både af Glinka och F. M.

Tolstoj blifvit en af Rysslands mer populära romanser :

»Ja pomnju tjudnoje mgnovenie». Ur denna dikt,

som publicerades i baron Delwigs poetiska kalender

»Nordens blommor», må följande strofer meddelas ur

V. E. ömans vackra tolkning:

»Jag rnimis den underbara timma,

den första gäng du stod mig när,

liksom en drömbilds lätta dimma,

liksom en ängel ren och skär.

I skymning, i ett dunkelt häkte

trögt mina dagar tänjdes ut.

Hänryckningen sin fackla släckte:

Gud, kärlek, tårar — allt var slut.

Men åter slog en gryningstimma

och si! du stod mig åter när,

liksom en drömbilds lätta dimma,

liksom en ängel ren och skär.

I hjärtat hopp sig åter tände

och väckte tron på lifvet än;

6. — Jensen.jag både Gud och kärlek kände,

och ögat fuktades igen.

För att afsluta skildringen af det idyllisk-erotiska

lifvet i Michailovskoje, må tilläggas att Pusjkin här

hade till granne en svensk vid namn Paul Egelström,

om hvilken intet annat är bekant än att det var en

gammal hederlig landtbrukare som roade sig med

klent versmakeri, hvilket föranledde Pusjkin att i en

ironisk panegyrik uppmana »skaldernas tsar» att trycka

sina alster »äfven med risk att alla skulle dö af

förtjusning vid läsningen däraf». — Så mycket mer begåfvad

var däremot en annan granne, Nikolai Michailovitj

Jazykov (1803—46), som Pusjkin omnämner i »Onegin*

(IV: 31). Under sin studietid i Dorpat gick denna vildt

elegiska talang förlorad genom dryckenskap och dog

under svåra plågor efter att fåfängt ha sökt bot dels

i utlandet, dels hos en homöopat Peterson i Penza*

Jazykovs diktning karakteriseras bäst af hans »Elegi»:

0 pengarI pengar! säg hvarför

1 ej i fickan viljen dröja?

Nu julens fest sitt intåg gör,

och alla kristna sig förnöja.

Men jag är ensam. Allt förgått,

som jag af hopp och tro begärde.

Min dröm — den är nu sorgens blott;

min status — noll och intet värde!

Sin största betydelse hade denna period i

Pusj-kins lif därigenom att den gaf honom ro att samla

sina krafter, komma naturen närmare, poetiskt klar-göra sina intryck af Ryssland och dess hufvudstad

samt att utveckla sin individuella själfständighet utan

att därför alldeles uppsäga den både genom natur och

konst påverkade bekantskapen med byronismen.

Resultatet af denna bildningsprocess vardt hans berömda

sederoman på vers, »Eugen Onegin», »det ryska lifvets

encyklopedi», såsom kritikern Bjelinski i sin

förklarliga entusiasm kallat denna subjektivt romantiska och

satiriska hjältedikt i Byrons stil.

Handlingen i detta epos, som för flere år sedan

införlifvats med den svenska litteraturen *), är mycket

enkel och tjänar endast till omklädnad för skaldens

egna känslor och reflexioner. Två unga män, Eugen

(Jevgeni) Onegin och Vladimir Lenski, den förre en

lefnadstrött, blaserad skeptiker, i hvilken författaren —

ofta mot sin vilja — identifierat sig själf, den senare

en ofördärfvad, naiv och svärmisk skald, blifva

grannar på landet och umgås som goda vänner, trots

den inre olikheten. Vladimir förälskar sig i den ystra,

täcka Olga, hvars mer sentimentala och djupt anlagda

syster Tatjana förgäfves söker närma sig Onegin. Ett

bagatellartadt missförstånd bringar de båda vännerna

till en duell, hvari Vladimir stupar. Gripen af

samvetskval, fortsätter Onegin sitt andefattiga

äfventyrar-lif, men återfinner i Moskva den landtliga Tatjana,

hvilken blifvit en förnäm mans maka. Nu upptändes

han af lidelse till henne, men nu är det Tatjanas tur

att afvisa anbudet, och härmed slutar poemet abrupt.

*) Stockholm 1889, Alb. Bonniers förlag.Såsom helgjutet konstverk måste »Eugen Onegin»

bli utsatt för många berättigade anmärkningar: det är

icke en roman i episk mening, och den skizzartade

beskrifningen afbrytes oupphörligt af lyrikerns och

satirikerns subjektiva inlägg. Men där finnas

ypperliga detaljer i berättelsen, att särskildt nämna Tatjanas

innerligt rörande kärleksbref till Onegin (III: 31), hennes

dröm (V: 11—20), Vladimirs afskedsdikt (VI: 21—22),

duellen (VI: 28—35) och Tatjanas ädla svar till den

ömkligt förkrossade Onegin (VIII: 42—47).

Karakteristiska och delvis glänsande äro

målningarna af rysk natur och ryskt folklif samt de

humoristiska skildringarna af mänskliga och särskildt ryska

samhällslyten och förvändheter — sedebilder som

ännu i denna dag hafva sin tillämpning i Ryssland,

t. ex. beskrifningen på ett äktryskt gästabud (i femte

sången) eller på en flyttningsresa (VII: 31—35). Den

karrikerande teckningen af det fadda salongslifvet

(allt ifrån första sången till den sista) verkar något

tröttande, men oafsedt att förf. ansåg sig ej kunna nog

gissla den halfva, ytliga kultur, som Ryssland

importerat från västerlandet, hade han en inre

bevekelse-grund att gifva uttryck åt sin leda öfver denna tömma,

njutningslystna ilärd: han kände, att han själf — trots

alla goda ansatser — var ett förloradt barn af sin

fördärf-vade tid och att han med oifret af karakter och

öfvertygelse köpte sig den yttre sorglösheten, under det

att hans ungdoms och bjärtas verkliga vänner med lif och

egendom måste plikta för sin ärliga frimodighet.Vid sidan af diktens fyra bufvudpersoner träder

här emot oss — for första gången i ryska vitterheten

— ett helt porträttgalleri af typiska figurer: den

ekonomiska, hederliga fru Praskovja Larin, hvars franska

fernissa snart nötes bort under de husliga bestyren;

den pratsamma, tjänstvilliga amman, som tvungits till

giftermål vid tretton års ålder; den skräflande odågan

Zaretski; den döfva furstinnan i Moskva 0. s. v. —

en värld af narrar, skojare och stackare, mot hvars

mörka bakgrund Tatjanas ljusa gestalt framträder så

mycket skärare och renare såsom föregångerska till

de vackra kvinnoväsen, som Turgenjev sedan skapade

med sin penna. Konflikten — duellen mellan de

båda männen — är visserligen en tillfällighet, men

den är historiskt betecknande för det dåtida Rysslands

societet, och mot anmärkningen att Vladimirs död ej

är »tragiskt motiverad», anmärker den tyske

»Onegin»-öfversättaren Bodenstedt (»Mirza-Schaffy») med

träffande finhet, att blotta tillvaron af en så ren, ideell

natur i det dåtida Ryssland är en själfmotsägelse, som

innebär fröet till egen undergång.

Om litteraturgranskare i »Eugen Onegin» vilja se

ett från byronismen frigjordt verk, tala de mot bättre

vetande, och äfven om Pusjkin flerstädes i dikten gör

sig smått lustig öfver »Childe Harold» och »Don Juan»,

medgifver han dock själf (I: 49) sin andliga frändskap

med den brittiske mästaren. Utan Byron hade

»Onegin» icke blifvit skrifvet i det skick, som det nu

faktiskt fått, och Don Juan-Onegin-Pusjkin hafva iromanen blifvit så hopblandade, att man har möda

att särskilja de olika personerna i denna treenighet.

Men från »Tårekällan» och »Fången i Kavkaz» till

»Eugen Onegin» är det ett jättesteg i utvecklingen,

både den formella och den andliga, ty i den senare

är Pusjkin visserligen fortfarande byronist, men en

åkta sådan. Han är — liksom sin hjälte och liksom

Byron — för tidigt utbrunnen, ty han har tömt den

sinnliga njutningen till dräggen och har kvar en bismak

af äckel med sig själf och med allt; han är en

olycklig, »öfverflödig» människa, hvars ursprungligt ädla

natur ej kommer till sin fulla rätt i ett maskstunget

samhälle, och som i slapp förtviflan drifves till

aristokratisk pessimism.

Och Eugen Onegin är något mer än Don Juan;

han har något af Faust och Hamlet i sig och han är

stamfadern för en hel kategori af män, som under

olika namn framträda i århundradets ryska litteratur

och för hvilka en lättsinnig tröghet, en vankelmodig

handlingsbrist är gemensam. Detta ästetiskt och

psykologiskt intressanta drag i den ryska karakteren tar

mandom i Lermontovs »Petjorin»; det röjer sig ofta

i Gogols verk och framträder starkt i Herzens

»Bel-tov» och Gontjarovs »Oblomov»; det firar en lysande

litterär triumf i Dostojevskis »Raskolnikov» samt i

Turgenjevs och Tolstojs beundrade typer och dyker

på nytt upp i den nyaste novellistiken (Garsjin, Tjechov

m. fl.).

Åfven i »Onegins» olika sånger kan man tydligtskönja en märkbar utveckling till själfständighet; tonen

blir efterhand mer djup, mer varm, men på samma

•gång mer elegisk. Och Pusjkin bade skäl att blifyå

förstämd i sitt innersta väsen, då han blickade till

djupet af sin egen själ:: han kände, att han i och med

skilsmässan från Byron svék sin ursprungliga

fränd-skap med ett fritt tänkande och kännande snille, utan

att finna någon annan ersättning än en skrytsam

beundran för sitt lands yttre storhet. Han blef såsom

patriotisk skald själfständig, men det skedde méd det

dyra offret af karakterens själfständighet.

Pusjkin erbjuder såsom skald någon likbet med

sin polska samtida Adam. Mickiewicz. Båda begynte

såsom Byrons varmaste lärjungar, men deras inre

natur och de yttre förhållandena förde dem snart på

olika vägar: polacken, härdad genom sitt lands och

sina egna lidanden, vardt sina landsmäns hämnande

och manande profet; ryssen, bländad af den yttre

glansen och svag genom karakter och uppfostran,

böjde sig för öfvermakten och öfvergaf sin ungdoms

ideal. Och under det Pusjkins fragmentariska lif

poetiskt utmynnar i den fragmentariska, byronistiskt

subjektiva hjältedikten »Eugen Onegin», samlar Mickiewicz

midt under landsflyktens elände hela sin gigantiska

skaldekraft på ett objektivt, äkta klassiskt epos, »Herr

Tadeusz», hvari endast den förklädde munkens

romantiska bikt på dödsbädden i tionde sången förråder

den byronistiska glöd, som ännu ej slocknat under

den skenbart afkylda ytan.

Det är blott en skald i Ryssland (och i hela

slaviska världen så när som på Slowacki) som fyllts af

byronismens anda utan att därför hämma sin

ursprunglighet och själfständighet — konsekvent äfven

i de lättsinniga ytterligheterna: denna sällsamma

skaldeföreteelse var Pusjkins yngre samtida Lermontov.

Innan vi öfvergå till denna personlighet, vilja vi i

nästa kapitel kasta en blick på de historiska

förhållanden, som betingade Pusjkins vidare utveckling och

vållade hans ömkliga slut.

Poesien och tsardömet.

Revolutionen år 1825 och dess yttringar i vitter heten.

— Pusjkins förhållande till dekabristerna och till kejsar

Nikolai. — Pusjkins upphöjelse och förnedring. —

»Poltava» och »Bronsryttaren». — En lömsk kula.

Två årtal i detta århundrade beteckna

vändpunkter i Rysslands historia, då det moderna och

frisinnade bildningsarbetet hämmades af en skuggrädd,

brutal reaktion och återverkade på litteraturen : det

förra är 1812, då den liberale statssekreteraren

Spe-ranski föll och lämnade rum för det hårda regemente, •

som efter sin upphofsman fått namnet Araktjejevtjina;

det senare 1848, då februarirevolutionen vardt en

förevändning för den nikolaiska statskonsten att taga

det halsstarrigt reaktionära steget fullt ut, innan den

vid Sevastopol störtade i grus. Men ju

hänsynslösare tsardömet vardt i sin avtokratiska regime, dess

mer främjades just genom oppositionen den sköna

litteraturen : det förra skedet alstrade sådana skalder såsom

Pusjkin, Lermontov och Gogol; det senare födde

Nekrasov, Turgenjev och Dostojevski.I samma mån som den ursprungligt

romantiskliberale Alexander I:s sinne omtöcknades af madame

Krudeners mysticism och Metternichs »heliga»

suveräni-tetsvisdom, i samma mån begynte ock den ryska

intelligensen, det aristokratiska samhället, visa sig

vara en faktor, som man måste räkna med. De ryske

officerare, som med de allierades härar intågat i

Paris, återvände därifrån med västerländska idéer,

som fingo ytterligare näring i det nyvaknande

Tyskland, och dessa frön från upplysningens, revolutionens,

reformationens och filosofiens hemland tycktes finna

ny lämplig jordmån i det ryska rikets svarta, bördiga

mylla. Efter personliga iakttagelser måste dessa

hemvändande män till sin skam medgifva, att det ryska

folket, som berömde sig af Att vara Europas räddare

mot Napoleon, ännu stode långt efter sin tid.

Lifegen-skapen vittnade ju ännu om detta ryska barbari, och

den totala frånvaron af konstitution och

parlamentarism röjde det ryska folkets omogenhet. I sin ädla

ifver uppställde de ryska frihetsvännerna ett för dåtida

förhållanden outförbart program om konstitution och

frihet och voro därvid så okloka och kortsynta, att

de för principens skull till och med svärmade för det

polska konungarikets återupprättande — samma ur

rysk synpunkt svåra missgrepp, som upprepades af

Herzen i början af 60-talet och hade samma

fruktansvärda bakslag till följd.

Trots polisens: vaksamhet började äfven

frimu-reriet florera, och efter förebilden af tyska Tugenbundbildades i Moskva 1818 ett s. k. Dygdesällskap, som

inom sig räknade Rysslands mest bildade män.

Samfundet upplöstes 1822, men efterträddes af två nya,

mer revolutionär-praktiska grupper : Nor&sällskapet

i Petersburg, som hyllade konstitutionella grundsatser,

och Syd-sållskapet, som under ledning af öfverste

Pestel rufvade på republik. Dessutom fanns ett tredje

radikalt parti, som hyste grumliga panslavistiska planer.

År 1824 inträffade i Petersburg en duell, som fick

stor betydelse. En rik, förnäm gardeslöjtnant

Novo-siltsev (samma namn bar spelat en ödesdiger roll i

de förföljelser, som samtidigt företogos mot de polska

studenterna i Lithauen) hade fattat tycke för en fattig

flicka, hvars bror Tjernov var officer vid Seminovska

regementet. Då Novosiltsevs stolta moder ej ville veta

af denna förbindelse, drog sonen sig tillbaka vid en

för fästmön kritisk tidpunkt, och följden vardt en duell,

hvari båda officerarne stupade. De liberale togo

allmänt parti för Tjernov, och hans storartade

begraf-ning vardt det hemliga sällskapets första offentliga,

om ock tysta demonstration.

Alexander I:s plötsliga död i Taganrog 1825

klargjorde emellertid den spända situationen på ett

ovän-tadt sätt och påskyndade händelsernas oundvikliga

gång. Under den villervalla, som uppstod vid

tronskiftet, då den aflidne kejsarens båda bröder Konstantin

och Nikolai voro tveksamma om tronföljden, ville

gardesofficerarne den 14 dec. göra en statskupp i

konstitutionell anda. Under tumultet blefvo general-guvernören Miloradovitj och metropoliten skjutna,

och då lösen utfärdades: »lefve konstitutsia!*,

förväxlade soldaterna det obekanta ordet med namnet

Konstantin. Tack vare sin ovanligt kraftiga

härskarnatur och sitt personliga mod, lyckades dock Nikolai

redan samma natt kväfva den militära revolutionen.

Pusjkins yngre broder Lev, hvilken ock torde varit

inblandad i affären, slapp genom en slump undan

med blotta förskräckelsen: hästen skenade, så att han

kom ut till Smolenski-fältet och ej hann återvända,

förrän allt var slut. Kanhända var detta missöde ej

alldeles ofrivilligt; den ängslige fadern, som fått höra,

att något farligt var å bane på Isakstorget, bad

emellertid brinnande och var fullt öfvertygad om att himlen

räddat hans son genom ett underverk 1

Bland dessa »december-män», dekabristerna, om

hvilka Lev Tolstoj hade ämnat skrifva ett epos på

prosa, hvaraf dock endast en fragmentarisk början

finnes kvar, hafva särskildt två gjort sig kända i ryska

vitterhetens häfder och skulle kanske blifvit prydnader

för den ryska litteraturen, om det förunnats dem ett

längre lif. Helt visst har Pusjkin också haft dem för

ögonen, då han skildrade den unge, ädle Vladimir

Lenski och hans förtidiga sorgliga slut (i »Onegin»

VI: 37):

»Kanhända snillet tryckt sin stämpel

på honom, och hans namn en gång

på tinnarne af ärans tempel

left kvar i saga och i sång?Kanhända skulle än hans toner

i sekler ljudit för millioner

och vittnat om en stor poet

för alla tiders mänsklighet?»

Den ene hette Kondrati Fjodorovitj Rylejev,

född 1795. Såsom barn behandlades han illa af den

brutale fadern, en f. d. major (hans moder var född

von Essen), sattes tidigt i kadettskola och bestämdes

för krigaryrket. I början af 1820-talet tog han dock

afsked, sedan han fått en skrapa för att värj tofsen ej

var bunden vid sabeln, och blef direktör för

Nordamerikanska handelskompaniet i Petersburg. Vintern

1823—24 kom öfverste Pestel till hufvudstaden för

att förena Nord- och Sydsällskapet och gjorde Rylejev

till ledamot af den verkställande revolutionskommittén

efter furst Trubetskoj, som utnämnts till stabsofficer

i Kijev.

Såsom människa var Rylejev ovanligt ädel och

sympatisk. Det är betecknande nog, att kejsaren år

1851 vid underrättelsen om Politkovskis stölder från

kronan utbrustit: »Så skulle ändå Rylejev och hans

vänner aldrig ha handlat mot mig!»

Hans förnämsta verk äro de poetiska berättelserna,

»Vojnarovski», som med handlingen förlagd till

Sibirien behandlar ett Poltava-motiv, öfversatt af

Chamisso, samt »Nalicajkos bikt* (1825). Nalivajko

var en lillryss, som befriade Ukrajna från polackerna.

Innan han drar ut i det heliga kriget, gör han en bikt,

som väl kunde tillämpas på författaren själf:»Till fullo vet jag, att fördärf

skall förestå en hvar, som djärf

på fanan folkets frihet skrifver.

Af ödet redan dömd jag är;

men säg mig, fader, hvar och när

man utan offer frigjord blifver?.

Jag dör för älskad fosterjord,

och under bördan glad jag dignar,

ty, fader, tro mitt sista ord:

mitt olycksöde jag välsignar!»

Rylejev har äfven skrifvit dumy, d. v. s.

patriotisk-historiska ballader — en diktart som sedan med

framgång upptogs af A. Tolstoj. En af dessa dikter

skildrar, hurusom furst Jakob Fjodorovitj Dolgoruki

efter nederlaget vid Narva föres till Stockholm, där

han tillbringar tio år under sträng bevakning. På

grund af hungersnöd blir han jämte 43 fångna

landsmän förflyttad till Umeå på ett »enmastadt fartyg».

Den sjuttioårige krigaren anstiftar resning, afväpnar

den svenska besättningen och styr kurs på Reval, där

de räddas. Egendomligt är emellertid att fartyget på

väg från Stockholm till Umeå passerar — Gothenburg,

hvars »höga torn äro synliga på den höga strandens

klippor».

I den korta biografi, som inleder den ryska

upplagan af Rylejevs dikter, heter det lakoniskt: »R.

dog den 13 juli 1826.» Mycket sant! Man kan till

och med angifva klockslaget: klockan 5 på morgonen

utandades han sin sista suck — i galgen.Han hade efter revoltens undertryckande jämte

120 olyckskamrater ställts inför en särskild domstol*

När domen blef bekant, sade han: »Min brinnande

kärlek till mitt fosterland har kanske förvillat mig,

men som inga personliga intressen, ingen ärelystnad

ledt mina steg, skall jag dö utan fruktan.» Och till

sin hustru Natalja Tevjasjkova skref han i sitt rörande

afskedsbref från fängelset bland annat följande: »Jag

beder dig framför allt se om vår lilla Nastenkas

uppfostran! Sök i hennes hjärta ingjuta sant kristliga

känslor, och hon skall blifva lycklig trots alla

motigheter i lifvet. Och om hon en gång gifter sig (hon

blef till och med omgift, f 1853), må hon lyckliggöra

sin man så, som du, min kära goda vän, gjort mig

lycklig under dessa åtta år. Hur kan jag, min vän,

tacka dig med ord? De kunna icke uttrycka mina

känslor. Gud löne dig för allt! Farväl!»

Äfven Rylejevs kamrater på schavotten äro ej

okända i litteraturhistorien: öfverste Pestel arbetade

på ett stort lagverk i modern anda, och Kachovski

(Miloradovitj’ baneman), Bestuyev-Rjumin och

Mu-ravjev-Apóstol hade deltagit i det litterära

salongs-lifvet. Den sistnämndes moder var dotter af serbiske

generalen Semen Crnojevic, och hans fader, hvilken

dog 1851 vid 86 års ålder såsom senator och f. d.

ministerresident i Hamburg, var bekant såsom

arkeologisk reseskildrare och öfversättare af Aristófanes och

Sheridan. Tidskriften »Russkaja Starina» (1873)

berättar, att sonen dekabristen, vid en dispyt om franskpoesi och franska språkets lämplighet i bunden form,

aflägsnat sig ett ögonblick och återvändt med följande

improvisation:

»Je passerai sur çette terre

toujours rêveur et solitaire,

sans que personne m’aie connu.

Ce n’est qu’à la fin de ma carrière

que par un grand trait de lumière

on verra ce qu’on a perdu.»

Fadern fick besöka honom i fängelset en gång

och ville ge honom en ren skjorta. »Nej — svarade

sonen — jag skall dö med fläckarne af detta blod,

som jag gjutit för fosterlandet.»

Af de öfriga dekabristerna skickades 88 till östra

Sibirien, där åtta blefvo vansinniga. Några kvinnor

följde dem frivilligt i landsflyktens elände, medlemmar

af den fina aristokratien: furstinnorna Narysjkin,

Vol-konski, Trubetskoj, v. Wizin, Muravjev, Jentaltsev och

baronessan Rosen.

Bland de deporterade var en ung furst Alexander

Ivanovitj Odojevski, en äkta tillfållighetsskald i

Goethes mening. Han brydde sig själf aldrig om att

skrifva sina stämningsbilder, utan hans vänner

upptecknade dem efter minnet, och först år 1890 utkom

en tämligen fullständig samling af hans dikter i

bokform.

Född 1803, fick han en utmärkt uppfostran i

hemmet, blef 1823 kornett vid lifgardets husarer och

gjorde året därpå den ödesdigra bekantskapen medRylejev. Hans bevisliga delaktighet i 14

december-försöket bestod dock blott däri att han i kasernen

kvarhöll kavallerigardet, som af Miloradovitj fått order

att rycka ut mot de upproriske. Han inspärrades i

Peter-Paul-fastningen, hvarifrån hans första kända

dikter förskrifva sig, och dömdes till Sibirien. Då

han fördes från fängelset, råkade han vid en gata

kasta en blick på furst Kotjubejs rikt upplysta våning,

där det dansades. Kontrasten mellan denna bullrande

glädtighet och hans tysta gång till döden gaf honom

uppslag till en improvisation »Balen», som har

omiss-känlig likhet med den fantastiska teckningen

»Dödskallarna» i Turgenjevs »Senilia». Odojevskis bizarra

poem lyder:

De unga redan öppnat balen

och sväfva kring i yster dans,

och yppigt skimrar det i salen

af ögons och af dräkters glans.

Af hettan mina kinder glödde;

med tung beklämning i min håg

mot fönsterkarmen jag mig stödde

och såg på Nevas breda våg.

Hon sina böljor långsamt hvälfde

emellan stränder af granit,

och öfver yta silfverhvit

den bleka månens glitter skälfde. —

Men plötsligt var det, som om gällt

och vildt orkesterns toner skrällt.

Jag till besinning plötsligt väcktes,

såg skyggt omkring mig och förskräcktes

7. — Jensen.och kände, hur mitt blod vardt kallt

som is af fasa: Öfverallt

i salen af skelett en skara

sig vred och vande af och an,

doft skramlande med knotor bara.

De trådde dansen med hvarann

och fl ögo öfver golfvets bräder.

All fägring från dem svunnen var,

och kotor skyldes ej af kläder.

Blott ett de ännu hade kvar:

sitt forna leende de röjde,

och nakna tänder lyste sött

ur hålor utan hud och kött.

Min blick vid hopen ängsligt dröjde,

men ingen kände jag igen,

då alla — fiende som vän —

med dans sig lusteligt förnöjde.

Från Sibirien stamma Odojevskis flesta och bästa

dikter, som i ännu högre grad än Rylejevs andas djup

religiositet och ädel resignation. Under rasterna vid

grufarbetet var det fångarnes största njutning att

promenera på fängelsets gård och genom planket

uppfånga en skymt af den yttre naturen. Följande dikt

målar en vacker månskensstämning vid ett sådant

tillfälle:

Det börjar blåsa. Gråa skyar smyga

sig fram och täcka himlens ocean.

Igenom töcknet månen trår sin ban

och tyckes öfver lätta vågor flyga

liksom en båt af guld på böljors skum.

Än lyser han, än blir hans skifva skum,än åter klart på obekanta fjärden

han styr bland stjärneöar fria färden.

Ett annat poem från samma tid ger en djupare

inblick i skaldens tunga känslolif:

Jag ser ännu din bild framför mig,

jag känner än din andedräkt.

Hur lycklig denna drömbild gör migl

Hur många rörelser den väckt 1

Hur mycken smärta minnet väckte,

då du som gammal trofast vän

mig sista gången handen räckte

och sade blott: vi ses igenl

Ett ögonblick tillsammans vara

och sedan alltid skilda bli!

Allt är en dröm, en villa bara,

en frukt af sjuklig fantasi.

Men om jag också endast gäckas

af en förgänglig syn, en dröm,

låt mig få dö och aldrig väckas

ur min förföriskt ljufva dröm!

En tillfällighet gaf honom emellertid lättnad i

eländet: med anledning af storfurst Michail

Nikola-jevitj’ — födelse lindrades furst Odojevskis straff från

grufarbete till vanliga jordbrukssyslor först i Irkutsk,

sedan i Tobolsk, där han dock var alldeles isolerad.

Först 1837 förflyttades han till Kavkazien, där han

gjorde bekantskap med Lermontov. Här tjänade hansåsom simpel soldat, men hade det för öfrigt bättre.

På ditvägen fick han i Kazan än en gång träffa sin

gamle far, som blef vanmäktig af rörelse vid afskedet

från den älskade sonen. Nära Stavropol improviserade

han vid anblicken af en svärm tranor, som flögo

söderut, följande dikt:

Hvart styren I er färd, I stolta tranor?

Till sydlig nejd, till lagerträdets blad,

där fria örnar kretsa sina banor

och simma kring i eterns blåa badl

Vi gå ock dit, där hyacinten stänker

på himmel och på jord sin purpurbrand;

vi måste dit, till detta fjärran land.

Men ej åt oss sin värme solen skänker,

och ej vår panna smeks af vänlig hand.

Oss förestår att dö, att glömmas.

Men när vi i cypressers skugga gömmas,

vår död i stormen icke blir så skön

som under nordens fura, evigt grön.

Ej frusen torfvas mull, ej snö i fredlig dal

beskydda skall vår sista hviloboning.

Med mänskoblod bestänkt, skall klyftornas schakal

på våra knotor gnaga utan skoning.

Hans profetia gick verkligen i fullbordan. Djupt

gripen af faderns död, deltog han i en expedition till

Svarta hafvets kust och vägrade att vända om, fast

hans hälsotillstånd förvärrades: »Je reste ici comme

victime expiatoire». Ett par dagar efteråt dog han af

gula febern den 15 augusti 1839 och begrofs af kam-raterna vid hafsstranden — ett lättfånget byte för

schakaler och gamar.

Pusjkins bekantskap med dekabristerna daterade

sig redan från hans vistelse i Petersburg, men var af

mer personlig-privat beskaffenhet, enär han ansågs

vara för pojkaktig och opålitlig att blifva invigd i

själfva sammansvärjningen. År 1821 hade han på

general Rajevskis gods Kamenko i guvernementet

Kijev gjort bekantskap med dekabristen Jakusjkin, en

medlem af Moskvas kort förut upplösta Dygdesällskap.

Aftonen före dennes afresa hade samtalet rört sig om

nyttan af hemliga sällskap, och Pusjkin, som äfven

under de skämtsamma infallen varit mycket allvarsam,

sade efteråt åt Jakusjkin: »Jag har aldrig känt mig

så olycklig som nu. Jag såg redan mitt lif förädladt

med ett högt mål i framtiden. Men allt har varit

blott ett dåligt skämt.»

Vid budskapet om Alexander I:s död skref Pusjkin

till Katenin, den psevdoklassiska smaklärans siste

mohikan i Ryssland: »Storfurst Konstantins stormiga

ungdom erinrar om Henrik V; af den nya regeringen

väntar jag mycket godt.» Och i ett samtidigt bref

till Zjukovski, hvilken författat ett sorgekväde öfver

den aflidne tsaren, framhöll han, att Zjukovski under

de tio sista åren ej strängat sin lyra till Alexander I:s

pris — »den bästa förebråelse jag kan göra er».

I förkänsla af att något viktigt var i görningen

kunde Pusjkin ej längre sitta stilla på det idylliska

Michailovskoje, utan ämnade smyga sig in till hufvud-staden. Han vände dock om redan vid första

skjutshållet af feghet och vidskeplig fruktan: han mötte

nämligen på vägen en pop och tre harar —

fruktansvärda omina! Han var i själfva verket lika

narraktigt vidskeplig som Tatjana i »Onegin» (V: 5—10);

hans moder lär ha haft visioner, och Pusjkin hade år

1818 låtit spå sig af en bekant spåkvinna i

Petersburg vid namn Kirchhof, hvilken talat om scener ur

hans förflutna lif och till sist yttrat (»Russkaja

Sta-rina» år 1878): »Du skall bli förbannad två gånger,

men ock bli ditt folks afgud. Kanske skall du få ett

långt lif, men i ditt trettiosjunde år bör du akta dig

för en hvit man, en hvit häst eller ett hvitt hufvud.»

Han återvände alltså till Michailovskoje, men hans

själslugn återvände aldrig mer. Ett rof för

samvetskval, oviss fruktan och ömklig feghet vid tanken på

dekabrist-rättegången, frågade han sin vän baron

Delwig till råds. Denne svarade, att Pusjkin borde

hålla sig stilla, tills kröningen ägt rum: »då kan du vända

dig till monarken och hoppas något af den nya

regimen. Gifve himlen dock, att ditt nya lif må blifva

gagneligt för din poesi!»

Till sist stegrades Pusjkins sjukliga ängslan ända

därhän, att han den 11 maj 1826 till guvernören i

Pskov inlämnade följande ömkliga och icke fullt

sanningsenliga förklaring: »Undertecknad förbinder sig

hädanefter att icke tillhöra något hemligt sällskap,

hvilket namn det än må hafva. Dessutom försäkrar

jag, att jag icke tillhört eller tillhör något hemligtsällskap och att jag aldrig haft någon kännedom

därom.»

Denna fega bekännelse följdes af en särskild

böneskrift till kejsaren med bedyrande om »uppriktig ånger»,

»fast uppsåt» m. m., och resultatet vardt, att Pusjkin

den 3 sept. 1826 kallades till den nykrönte kejsar

Nikolai I i Moskva. Det samtal, som fördes mellan

monarken och skalden-undersåten, skall — enligt

Chomutov — ha lydt sålunda:

Nikolai: »God dag, Pusjkin! År du glad att få

komma tillbaka till Petersburg?»

Pusjkin: »Ja, gosudar!»

Nikolai: »Skulle du tagit del i den 14 december,

om du då varit i Petersburg?»

Pusjkin: »Ovillkorligt, gosudar! Alla mina vänner

voro med, och jag hade ej kunnat hålla mig därifrån.

Endast min frånvaro räddade mig, och därför tackar

jag Er.»

Nikolai: »Nu har du dummat dig nog. Jag

hoppas, du hädanefter blir förståndigare, så behöfva

vi ej bli osams. Du skall skicka mig allt hvad du

skrifver. Hädanefter blir jag din censor.»

Under samtalet hade Pusjkin känt sig allt mera

lättad och ogenerad och lutade sig baklänges mot ett

bord, så att han nästan satt därpå. Nikolai skulle då

ha afbrutit audiensen och sagt efteråt : »Mot poeter

duger det inte att vara nedlåtande.» Men han skulle

dock ha tillagt: »jag har i dag talat med Rysslands

intelligentaste man.» Härvid undantog han väl ändå— sig själf, ty Nikolai skulle kunnat säga, hvad hans

far Pavel I lär ha yttrat åt en fransk emigrant:

»Monsieur, il n’y-a ici de grands seigneurs que Thomme å

qui je parle et pendant le temps que je lui parle.»

Pusjkin hade räddat sitt lif, men offret var dyrt:

borta var friden på Michailovskoje, borta friden i hans

inre, borta hans allra flesta ungdomsvänner, borta

hans byronistiska frihetsideal! Men skalden gick ej

under: fastmer fick hans lyra en fullare och djupare

klang, som ljuder oss till möte i de senare sångerna

af »Onegin». Och ofta måste han med bitter saknad

och hemlig afund tänka på de trots bojorna fria andar,

hvilkas fångenskap i Sibirien han genom en lycklig

slump och personlig feghet sluppit dela. Det är ock

med tanken på Rylejev och Odojevski som han skrifvit

den vackra dikten »77// Sibirien», som i ömans

tolkning börjar så:

»I djupet af Sibiriens schakt

ert stolta tålamod ej brister,

sin lön er dystra id ej mister,

obruten står er tankes makt.

Liksom en syster öm och frid

i underjordens dunkla städer

går hoppet kring och lifvar, gläder:

du kommer nog, du bättre tid.»

Men ett ännu vackrare eftermäle öfver

dekabrist-erna har i den slaviska vitterheten ristats af Pusjkins

och Rylejevs personlige vän polacken Adam Mickie-wicz, hvilken begynner sin epilog till den stora

»Dziady»-dikten med en erinran af sina ryska frihetsvänner:

0 minnens 1 mig än?. .. Jag ofta drömt

om vännerna i fängelset och grafven.

På er jag tänker, eder bild jag gömt;

1 mina drömmar hemortsrätt I hafven.

Hvar ären I? Rylejevs ädla hals,

som jag fått famna, under galgens börda

har dignat, som af tsaren det befalls.

Ve, skam det folk, som sina snillen mörda!

Den hand, Bestuzjev *) räckt mig fordomdags,

ej mindre van vid pennan än vid vapen,

af tsaren länkats fast med en polacks

och måste bryta malm ur grufvogapen.

Har himlens straffdom andra nått? Kanske

med rang och ordnar de sin smälek öka?

Åt tsarens ynnest själfmant de sig ge

och vid hans tröskel ryggen ödmjukt kröka.

Hans lof förkunna de med tunga fal,

och mina landsmäns blod de låta flyta;

de kanske hånle blott åt vänners kval

och med förbannelser för tsaren skryta.

Ifall min klagosång från fjärran folk

når eder nord, där köld och isar råda,

må den som tranan vara vårens tolk

och friheten åt eder förebåda!

*) Bestuzjev-Rjumin dog ock på schavotten. För så vidt

det ej fanns två häktade med detta namn, föreligger alltså ett

misstag af Mickiewicz.Minns ni min röst?... I bojan jag mig vred

tyst lik en orm, som härskarns blickar kufva.

För eder blott jag yppat, hvad jag led;

för eder var jag öppen som en dufva.

En kalk, af gifter och af galla våt,

jag gjuter ut att hela världen väta.

De sugits af mitt hemlands blod och gråt;

ej er, men edra bojor må de fräta!

Om 1 mig klandren, är det som ett tjut

af hunden, som med järnet smidd vid kojan,

så vant sig vid sitt band, att han till slut

vill bita denna hand, som lossar bojan.

* *

*

Då man fördömer Pusjkins »affall» och

karakters-löshet, må man dock ej förbise, att kejsar Nikolai I var en

ovanligt imponerande personlighet, och den byronistiske

skald, som svärmat för Napoleons krigargeni, kunde

ock lätt smittas af beundran för den tsar, som vid

upproret 1825 och vid koleratumultet i början af

30-talet ställt sitt lif på spel och med orubbligt döds

förakt dundrat sitt: »på knäl» åt de uppskrämda,

förvillade folkmassorna. Härtill kommer, att Nikolai I —

i likhet med Alexander I och många andra furstar —

i början af sin regering icke var samma

reaktions-lystne despot som han blef mot slutet af sin lefnad:

han kunde ju i ett anfall af godt lynne gifva sitt nådiga

bifall åt Gogols blodiga satir »Revisorn»; han hade

gjort ett halft offentligt erkännande åt professor Arse-njev, som i en föreläsning vågat kritisera Iifegenskapen,

och han hade tagit i försvar metropoliten Filarets

uppseendeväckande uttalanden om kyrklig frihet och

oafhängighet.

Det dröjde emellertid ej länge förr än det blef

klart för Pusjkin, i hvilken förödmjukande ställning

han kommit, och om han eljes byggt förhoppningar

på kejsarens omedelbara censur, hade han dock ej

tagit med i beräkningen den mur, som hofkamarillan

genom traditioner och etikett rest mellan monarken

och hans undersåtar. Det värsta hindret vardt

inrikesministern Alexander Kristoforovitj Benkendorf \

en totalt obildad man, hvilken börjat som underofficer

och gjort lycka i turkiska kriget. Denne polischef,

som hyste gammalt groll till Pusjkin för att denne ej

uppvaktat honom i Moskva, skulle nu blifva skaldens

Iitteräre granskare I

Redan i Michailovskoje hade Pusjkin under

påverkan af Shakspere- och Goethe-studier börjat skrifva

på ett nationellt historiskt drama »Boris Godunov*,

hvari han alldeles frigjorde sig från byronismen. Han

fick nu af Benkendorf en varning för att han »utan

lof» läst upp spridda stycken ur detta drama för

några vänner, och om Pusjkins »Tsigenare» skref

inrikesministern en kritik »ur ästetisk och politisk

synpunkt», som lär ha varit något utomordentligt i sitt

slag. Trots kejsarens löfte att skalden skulle slippa

den vanliga censuren, gingo alla hans bref och

manuskript till kejsaren genom Benkendorfs händer, ochhan dömdes 1828 af senaten att ställas under särskild

polisuppsikt för ett gammalt poem, som råkat i

myndigheternas hand. Detta utslag förföljde Pusjkin från

stad till stad, under det han i slutet af 20-talet företog

en studieresa till södern, och upphann honom först

år 1831. Det befanns dock då, att det blott var fråga

om en öfversättning af en revolutionär elegi af A.

Chenier, som censorerna i sin okunnighet tagit för

ett dekabristiskt original. Tre personer, som spridt

denna handskrift, blefvo emellertid häktade och straffade

med fängelse.

Det är betecknande nog för Pusjkins vacklande

position och stämning, att han i ett bref till den

hatade Benkendorf sade sig vara viss om att han

skulle bli fängslad samma dag, som Benkendorf

upphörde att vara minister. Då skalden 1827 bad om

tillstånd att få resa till Petersburg, beviljades detta

visserligen, men Benkendorf underlät ej att visa sitt

öfvertag genom att uttryckligt betona »helgden af en

adelsmans löfte att alltid uppföra sig böfviskt och

värdigt»; och då Pusjkin 1831 gifte sig med Natal ja

Gontjarova i Moskva, hvarifrån ryktet om hennes

skönhet nått honom i Petersburg, måste han i ett

ödmjukt bref till Benkendorf fråga, om kejsaren hade

något emot hans hjärtas vall Benkendorf gaf därpå

den lugnande förklaring, att Pusjkin »icke stod under

monarkens vrede, utan under hans faderliga uppsikt».

Denna kejserliga kontroll var verkligen faderlig,

ehuru monarkens välvilja var allt annat än hänsyns-full och oegennyttig. Nikolai var nog intelligent att

uppfatta Pusjkins snille, men han var också nog klok

att inse nyttan af att vinna skalden för det ryska

Isardömet. Hans intresse for »Boris Godunov»

erinrar ej så litet om den nuvarande tyske kejsarens

litterära nit för das Hohenzollernthum. Kejsaren ville

af »Boris Godunov» göra en roman å la Walter Scott,

klandrade somliga ställen såsom »bondska» och »triviala»

och förbjöd den ursprungliga benämningen »komedi».

Författaren kunde ej bekväma sig till dessa ändringar;

tryckningen förbjöds både 1826 och 1829, och i ett

fragmentariskt skick publicerades det censurerade

manuskriptet 1831. På grundvalen af Karamzins

historiska framställning och med indirekt inflytande af

»Richard III» och »Götz», besitter det fragmentariska

utkastet stor dramatisk kraft och god

karaktersteck-ning. Men det förblef en torso; det var först grefve

Alexei Tolstoj förbehållet att med sin historiska trilogi,

»Ivan den förskräckliges död», »Tsar Fjodor Ivanovitj»

och »Tsar Boris», i dialogform enhetligt åskådliggöra

detta interregnum, ur hvars anarkistiska natt huset

Romanovs stjärna glänste fram likasom Tudors efter

Rosornas krig i England, som sedan fick sin

oöfver-träfflige Shakspere.

I ett servilt poem af 1828 (»Till vännerna») hade

Pusjkin yttrat: »Min tanke tsaren har befriat», och

dels behärskad af feghet, dels bländad af den yttre

glansen, förnedrade han sig till krypande ödmjukhet:

»Om Gosudar Imperator täckes vilja använda minpenna for politiska artiklar, skall jag med punktlighet

och nit söka uppfylla hans höghets vilja.» Kejsaren

tog fasta på detta anbud och gaf honom i uppdrag

att skrifva en afhandling om folkbildning — en

uppgift som Pusjkin var så mycket mindre vuxen som

hans egen bildning var hvarken »folklig» eller grundlig,

och han hade själf i ett bref till sin f. d. skolkamrat

Tjaadajev beklagat sig öfver att det »fattas mycket,

innan min bildning kommer i nivå med

århundradets».

Den första uppmaningen att skrifva uppsatsen

låtsades Pusjkin ej förstå, och det behöfdes en ny

påstötning från Benkendorfs sida för att sätta pennan

i hans hand. Hans debut såsom pedagogisk

skriftställare vardt, såsom man kan förstå, föga lyckad. Han

klagade i sin skrift öfver att »undervisningen forceras,

så att man är öfverste eller kollegieassessor vid trettio

år utan grundliga kunskaper och utan karakterens

mognad. Äfven examen blir snart ett geschäft för

professorerna, ty den liknar en dålig tullbom, genom

hvilken gamla invalider för pengar låta dem slippa

in, som ej lyckats komma fram på sidan». För öfrigt

röjer krian konflikten mellan Pusjkins bättre,

förnuftiga uppfattning och hans fruktan att väcka majestätets

misshag. Benkendorf skref också, att kejsaren anmärkt:

»Pusjkins grundsats, att upplysning och snille äro

uteslutande grundvalar för fullkomning, är farlig för

det allmänna lugnet, leder till afgrundens rand och

fördärfvar så många unga män. Sedlighet, lydaktig-het och nit äro att föredraga framför en omoralisk

och onyttig upplysning.»

Pusjkins lojala dilettantism blef emellertid ej

obelönad: år 1831 blef han »rikshistoriegraf» med årlig

lön af 5,000 rubel och fick titel »kammarjunkare» för

att kunna introduceras vid hofvet. Året därpå invaldes

han i Vetenskapsakademien, där han åtminstone hade

fördelen att få 8 rubel för hvarje sammanträde, som

han bevistade. Han lär ba gjort en mycket

tragikomisk figur, då han såsom kejserlig kammarjunkare

måste kröka rygg bland fjunlösa adelspojkar vid

hof-festligheter. Då en storfurste gratulerade honom till

utnämningen, svarade han: »Tackar ödmjukast, ers

höghetl Hittills ha alla skrattat åt mig; Ni är den

förste som lyckönskar mig.» Då han en annan gång

åtspordes, huruvida han var nöjd med utnämningen,

gaf han till svar: »Ja, därför att kejsaren behagat

utmärka mig. Men nog hade jag hellre sett, att jag

blifvit kammarpage.» Han sökte också alla

förevändningar att få komma bort från Petersburg, då någon

hofcéremoni förestod, och i ett bref till sin hustru

yttrade ban sig oförbehållsamt i dessa drastiska ordalag:

»Med våra tsarer har jag haft envis otur: Den förste

(Pavel I) lät en gång, då jag var blott två år gammal,

rycka mössan från mitt hufvud i Jusupovska trädgården,

enär hennes form skulle varit statsfarlig(?). Den andre

(Alexander I) förvisade mig två gånger, och den tredje

(Nikolai I) gjorde mig rent af till kammarjunkare.

Efter en fjärde känner jag sannerligen ingen längtan.»Under denna senare period af Pusjkins oroliga

lif skapades dock ett par poetiska verk, som kunna

räknas till det bästa af hans pennas alster vid sidan

af »Onegin» och »Boris Godunov». Det ena är den

poetiska berättelsen »Poltava», som skrefs på två

veckor 1828 i tre sånger och i byronsk versform.

Uppslaget till detta poetiska stoff, som dåligt

behandlats af Katenin i dennes omarbetning af Biirgers

»Lenore» (där kallad Olga) och som redan hade

upptagits af Rylejev i »Vojnarovski», lär Pusjkin ha fått

af Mickiewicz, som i sin tur hämtat idén från Byron

och Malczewski.

Titeln är dock vilseledande, ty handlingen rör sig

hufvudsakligen om den listige och groft sinnlige Mazepa,

den gamle kosackhetmanen, som älskar furst Kotjubejs

dotter Maria, men öfverger henne, sedan han låtit

halshugga hennes fader, hvilken förblifvit tsar Peter

trogen. Först i sista sången lämnas en kort, men

glänsande skildring af det ödesdigra slaget, som af

patriotiskt skäl lånat sitt namn åt hela dikten.

Peter den store framställes naturligtvis i hög relief.

Därpå afslutas" dikten med Karl XII:s och Mazepas

flykt efter nederlaget. Medan de om natten rasta vid

Dnjeprs strand, sofver den svenske konungen lugnt,

men Mazepa vrider sig oroligt på sitt läger. Han

spritter till och ser vid månens bleka skimmer en

kvinnoskepnad, som smyger sig fram till honom —

det är Maria, hans forna brud, som blifvit tokig af

sorg öfver hans grymma svek: hon hviskar vansin-nets ömsevis smekande och förbannande ord, men är

försvunnen, innan Mazepa hunnit fullt vakna till

besinning. Morgonen gryr, kung Karl rusar upp, och

Mazepa sadlar tyst sin häst för att vid den svenske

konungens sida hasta ut i vida världen, bort från

fädernehärden, ovissa öden till möte — i själfva verket till

en nästan omedelbart förestående död.

Detta sista utbrott af Pusjkins byronism, hvilket

genom vansinnighetsmotivet och de älskandes möte på

valplatsen för tanken till Tegnérs »Axel» — den på

samma gång starkaste och svagaste emanationen af

byronismen i svenska vitterheten — ger en historiskt

vida bättre teckning af den lillryske rebellen än Byron

i sin svaga »Mazepa». Byron har däri med sin

fantasi utsmyckat en historia, som Voltaire på god tro

okritiskt upptagit i sin »Histoire de Charles XII»;

sägen om att Mazepa skulle ha bundits på hästryggen

o. s. v. uppstod därigenom att de misstänksamma

kosackerna hotat att vid hästsvans binda sin

landsman, som uppväxt såsom kurtiserande page vid Johan

Kasimirs polska hof.

Den andra dikten, som ännu mer förhärligar

Peter den store, heter »Bronsryttaren» och har

tillkommit under påverkan af Mickiewicz’ båda

»Dziady»-dikter »Tsar Peters staty» och »Oleszkiewicz»; den

senare var en polsk mystiker som förutsäger en

Neva-öfversvämning och uttalar varningens och hotets

spådom öfver Alexander I för hans »affall». Men under

det att den polske skalden från sin ståndpunkt i Peter

8. — Jensen.den store ser endast knutens barbariske despot, bvars

bronsbild skall störta i grus med hela systemets fall,

är den ryske skaldebrödern full af äkta beundran för

den store Peter. Motivet om Nevaöfversvämningen

inflätar Pusjkin i denna nationella panegyrik så, att

han låter en ung tjänsteman Eugen vid katastrofen

taga sin tillflykt till ett af de bronslejon, som vakta

det ståtliga kejsarmonumentet i Alexander-parken

framför Amiralitetet vid Neva. Sedan flodens raseri

lagt sig, far Eugen i båt öfver floden för att besöka

sin fastmö, men upptäcker till sin fasa, att det lilla

hus, hvari hon bott, blifvit bortspoladt af vattnet.

Halft vansinnig af sorg, irrar han kring på gatorna

och kommer händelsevis fram till Nevakajen.

»Framför hans blick stod starkt och tryggt

ett stolt palats. På trappan höga,

med lyftad ram, i marmorprakt

två lejon sågos stå på vakt

Och där, med ryggen vänd mot land,

högt öfver vilda vågors toppar

på klippan invid Ne vas strand

satt lugn med utsträckt mäktig hand

giganten på sin häst af koppar.»*)

Då vaknar hos den sinnessvage ett minne af den

förfärliga dagen, och han knyter ursinnigt näfven mot

statyn och gnisslar: »Aha, du byggmästare och

undergörare! Akta dig!» Men plötsligt hejdar han sig, ty

han tycker sig se, huru tsarens ansikte mörknar af

*) Utdragen ur dikten »Bronsryttaren» äro hämtade från

G. Aminoffs »Ryska Skalder», tryckt i Helsingfors 1887.vrede, och då han förfärad flyr bort, hör han

oupphörligt bofslagen af bronsryttarens häst. Från denna

stund var den stackars Eugens vansinne obotligt, och

en morgon låg han död på en af Nevaöarna.

Till grund för denna sägen om den galopperande

bronsryttaren ligger åter en anekdot, som »Russkaja

Starina» meddelat (årg. 1874). Då fransmännen 1812

hotade Ryssland, ville furst Golitsyn bortföra i

säkerhet alla dyrbarheter från Petersburg, däribland det

Falconefska monumentet. Generalpostdirektören talade

då om att han i drömmen sett, huru Peter den store

ridit utåt Kammeni-Ostrov och sagt åt Alexander I,

som han mötte på vägen: »En stor olycka botar dig.

Men var inte ängslig för Petersburg, ty jag skyddar

det, och så länge jag är kvar, sväfvar min stad ej i

fara.» Ovisst är det ju, huruvida postmästarn haft en

sådan dröm och om vederbörande tillmätt den någon

ominös betydelse (hela anekdoten har dementerats i

»Ryskt Arkiv»); men visst är att furst Golitsyn afstod

från sin plan, och än i dag står tsar Peter i brons

kvar i sin genialiskt djärfva ställning. Det är denna

plastiska språngridt som gaf Mickiewicz anledning till

sin reflexion:

Tsar Peter gifver springarn fria tyglar

och reser sig just upp i strama byglar.

Med ens ett väldigt språng från blocket tas,

och sporrad häst i luften redan sväfvar;

han biter grimman, fnyser vildt och bäfvar,

ty störta måste han en gång i kras.Väl står han än i sekler och ej faller,

liksom från klippan forsande kristaller

af frosten lödas fast vid afgrundskant;

men när för våren våldets isar tina

och frihetssolen ändtligt börjar skina,

då störtar tyranniet från sin brant.

Många hafva i Pusjkins »Poltava» och

»Bronsryttaren» velat se endast yttringar af en »brutal

patriotism» och »blind tsarisk» beundran. Bortser man från

Pusjkins karakter i det hela och bedömer dessa poem

i och för sig, torde detta klander dock vara högst

obefogadt. Lika litet som någon svensk kan

misstycka öfverdriften i Tegnérs dityramb om »Kung

Karl den unge hjälte», lika litet kan man frånkänna

en rysk skald rättighet att förhärliga en af sitt lands

dugligaste regenter, helst om denna beundran klädes

i en så poetisk form som Pusjkins. Och betraktar

man tingen ur nykter, prosaisk utilitetssynpunkt, torde

väl tsar Peter få försteget framför Karl XII.

Näppeligen behöfver man vara ryss för att kunna njuta af

en sådan patriotisk välklang, som i inledningen till

»Bronsryttaren»:

»Ett sekel svunnit hän. I landen

med midnattssol en mäktig stad

ur skogens djup på låga stranden

sig höjt så strålande och glad.

Där ensam förr på dyster strand

den finske fiskarn, tung och sluten,

naturens styfbarn, oförtruten

drog upp sin not med valkig hand —nu längs palatsbeprydda stränder

man mer ej skådar furors stam,

och skepp från alla jordens länder

till rika broar simma fram.

I stolt granit sig Neva klädt;

kring staden växa villor sköna,

och parkerna och lunder gröna

sin skugga öfver holmar bredt.

Och inför hufvudstaden ung

Moskva sin hjässa måste sänka,

liksom inför en nykrönt kung

en hermelinbesmyckad änka.

Lef stolt, du Peters stad, och stå

som Rysslands vakt på kontinenten!

De fredligt tämda elementen

sig med din makt förlikas mål

Må Finska vikens vågor glömma

sin gamla fejd, sitt hat, sin strid

och icke störa Peters frid

vid Nevas strand i kylig gömma!»

* *

Allt mera febrilt och fragmentariskt vardt dock

Pusjkins skriftställen genom den skefva ställning, hvari

han med ocb mot sin vilja råkat. Med en penna,

som han fått af Goethe, hade han velat omarbeta

» Faust’», men det stannade vid några lösryckta scener

— man blir för resten ingen Goethe hara genom att

stoppa en gåspenna i bläckl För att betala en

spelskuld å 3,500 rubel skref han på en natt den lustiga

poetiska berättelsen »Grefve Nulin», och på grund afbiblioteksforskningar utarbetade han ett rätt digert

verk om Pugatjevs uppror (1834), hvarför han fick

20,000 rubel. Detta historiska material tillgodogjorde

han sig belletristiskt i sin bästa novell »Kaptenens

dotter»Finnes på svenska i en från tyskan gjord

öfversättning af Pusjkins valda noveller.). År 1835 fick han för att ordna sina

affärer ett räntefritt lån, som skulle betalas genom

afdrag på lönen, något som dock ej skedde. Trots

stora inkomster var hans ekonomi alltid dålig —

närmast beroende på hans olyckliga spelpassion.

De 100,000 rubel skuld, som han lämnade efter sig,

gäldades frikostigt af kejsaren, hvilken dessutom gaf

5,000 rubel åt änkan och 6,000 rubel åt barnens

uppfostran.

Om hans nästan förtviflade stämning vittnar ett

ställe i hans senare bref: »Våra båda hufvudstäders

dumhet och falhet äro lika stora, om ock af olika

beskaffenhet, och måste jag välja mellan dem båda,

skulle jag föredraga — Trigorskoje, liksom harlekinen

på tillfrågan, om han hellre ville bli rådbråkad eller

hängd, svarar: »Jag tycker mest om välling!» —

Han ville deltaga i turkiska kriget 1828, men

Benkendorf nekade, och samma resultat hade hans ansökan

att få följa med en diplomatisk mission till Kina.

Slutligen fick han — under förevändning af historiska

studier — göra en resa till Volga, Kavkazien och

Mindre Asien, där han faktiskt sökte döden i

kulregnet vid Erzerum. Den blodiga död, som förestod

Rysslands störste skald, var af annat slag; den skald,

som skrifvit »Fången i Kavkazien», var redan död.

Till råga på olyckan bemöttes han med misstro af

de högaristokratiska ätterna, som i kammarjunkar

Pusjkin alltid sågo den afrikanske parvenyn, och

denna misstro var icke alldeles obefogad. Pusjkins

sarkastiska naturell förnekade sig aldrig, och han

strödde kring sig pepprade epigram, som ännu i dag

delvis äro förbjudna i Ryssland — kanske mindre af

politiska än moraliska betänkligheter. Öfver sin

biktfar t. ex. hade han skrifvit följande minnesruna:

En grafskrift vill jag rista:

I marken är en pöl;

i pölen är en kista;

i kistan är en pop;

i popen vin och öl.

Pusjkins elaka tunga hade ju ej ens skonat

majestätet, huru ödmjukt han än krökte rygg vid tronens

trappsteg. Så t. ex. lyder ett politiskt epigram:

I Ryssland inga lagar finnas få:

där finns en stång med kejsarkrona på.

Vid Alexander I:s död skref han följande

lefnadsteckning:

På resor ständigt drog han;

i Taganrog — där dog han.

Och Nikolais tronbestigning hälsades med följande

lofkväde:

Han knappt på tronen hann,

då spiran djärft han svängde:

han till Sibirien dref ett hundra tjugu man,

och uti galgen fem han hängde.

Pusjkins personliga paskiller hafva indirekt bidragit

till hans förtidiga, tragiska slut. Då

undervisningsministern grefve Uvarov af sjukdom var förhindrad

att deltaga i ett sammanträde i Vetenskapsakademien,

intogs presidentstolen af furst A. A. Dondukov-Korsakov.

Under märket »Krjukov» skref Pusjkin en smädedikt,

som väckte allmän munterhet och förargelse. Som

den redan passerat ryska censurens fina sikt, torde

den väl ock opåtaldt kunna gå genom svenska

tryckfrihetens grofva s&ll. Det mustiga epigrammet lydde:

I Vetenskapsakademien

furst Dunduk sitter med viktig min.

Som vetenskaplig eller vitter

han ännu aldrig ansedd var.

Men saken är: furst Dunduk sitter,

blott därför att han — säte har.

Med anledning häraf blef Pusjkin på en bjudning

hos Karamzin öppet och barskt klandrad af Uvarov

för att han »förstörde sin talang genom att med

smädedikter förlöjliga aktningsvärda och förtjänta

personer». — »Hvad har Ni för rätt att ge mig

förmaningar, om Ni inte kan bevisa, att det är mina

verser?» svarade Pusjkin häftigt. — »Alla säga så.»

— »Det bryr mig föga hvad folk pratar, men om er

skall jag vid tillfälle skrifva verser och publicera demmed min namnunderskrift.» Denna hotelse utförde

Pusjkin genom att skrifva en blodig satir »Lukulli

tillfrisknande». Uvarov hade nämligen hoppats att få

ärfva sin frände furst Jusupov, som insjuknat, och

hade till och med varit nog omtänksam att försegla

dennes egendom, men blef lurad genom onkelns

tillfrisknande.

Spänningen mellan Pusjkin och hans såväl

politiska som personliga vedersakare inom högaristokratien

nådde sin höjdpunkt, då de hemliga fienderna

begagnade sig af Pusjkins svåger för att förbittra äfven

hans familjelif. Den tvetydige hjälten i denna husliga

skandal var en viss Georges Dantés, som år 1834 kommit

till Petersburg från Frankrike och utgaf sig för att

vara en napoleonsk baron, blef officer i

kavallerigardet med extra lön ur kejsarens privata kassa och

adopterades af det holländska sändebudet baron

Hek-keren. Dantés-Hekkeren gifte sig med Jekaterina

Gontjarova, en syster till Pusjkins vackra, något

koketta fru, för hvilken han äfven efter sitt giftermål

syntes mycket intresserad.

Slutet på hela denna chronique scandaleuse med

husliga uppträden och anonyma smädebref blef att

Pusjkin utmanade Dantés på duell — ett i all

besinningslöshet beslutsamt och manligt steg, som man

knappt kunnat vänta sig af Pusjkins fega vankelmod,

men som väl öfverensstämde med de Hannibalska

familjetraditionerna. Benkendorf lär ha haft nys om

duellen, som ägde rum vid Tjerna Rjetjka den 27 jan.1837, men »af misstag» skickat gendarmerna till ett

annat ställe. Pusjkin sårades dödligt af ett pistolskott

och dog två dagar därefter — ett motstycke i

verkligheten till Onegins duell (i femte sången). Dantès

måste hals öfver hufvud fly till Frankrike, där han

började spela en viss roll under det andra

kejsardömet. Bland annat användes han i en hemlig

mission till Nikolai, men denne vägrade att mottaga

Pusjkins mördare, och Victor Hugo har i ett af sina

»Châtiments» (»En descendant de la tribune»)

brännmärkt hans namn. Först i början af 1890-talet dog

Dantès i Paris såsom en ruinerad, totalt afsigkommen

gubbe.

Pusjkin begrofs på kyrkogården vid Svjatogorska

klostret nära sitt idylliska Michailovskoje, där hans

mor året förut blifvit jordad. Vid hans dödsbädd

vakade bland andra Zjukovski, som om Pusjkins sista

stunder gifvit en rörande skildring och bland annat

lagt följande ord i den döendes mun: »Säg kejsaren,

alt det gör mig ondt att dö, ty jag skulle eljes blifvit

hans helt och hållet. Jag önskar att han måtte få

en lång, lång regering och stor glädje af sin son och

sitt Ryssland.»

Rysslands officiella häfdatecknare hafva

naturligtvis ej varit sena alt taga fasta på dessa ord, som äro

betecknande nog för Pusjkins svaga karakter. Men

oafsedt att man ej gärna kan tillmäta någon större

betydelse åt yttranden, som framstammas i dödsyrseln,

torde den ädle Zjukovski i detta fall vara en mycketokritisk sagesman: han var för naiv och enkel för att

kunna fatta ett så motsägelsefullt skaldetemperament

som Pusjkin, och själf bortskämd af Vinterpalatsets

storfurstar och storfurstinnor, såg han endast de ljusa

sidorna af tingen och kunde knappt tänka sig annat

än att man måste fyllas af tacksamhet och beundran

för kejsaren. Vida sannare har Pusjkin tecknat sig

själf i ett bref till sin hustru om sin lille son: »Gifve

Gud att han ej må gå i mina fotspår: skrifva vers

och komma i delo med tsarer! I verskonst skall han

ej öfverträffa. sin far, och stryk biter ej på järn.»

Ivan Turgenjev såg Pusjkin omedelbart före duellen

och beskrifver honom i sina »Memoarer» sålunda:

»Han stod lutad mot dörrposten och stirrade på

sällskapet med korslagda armar. Jag minns hans

solbrända lilla ansikte, hans afrikanska läppar, hans

hvita, stora tänder, hans hängande polisonger, hans

svarta, elaka ögon under ilen höga pannan, nästan

utan ögonbryn, samt hans knollriga hår. Han kastade

också en flyktig blick på mig; den nonchalanta

uppmärksamhet, som jag ägnade honom, måtte ha gjort

ett obehagligt intryck på honom, ty han ryckte på

axlarna, såg alls icke glad ut och gick sin väg.»

Om Pusjkins hustru Natalja Gontjarova skref

österrikiska sändebudets maka, grefvinnan Fiquelmont

(sondotter till marskalk Kutuzov) till furst Vjazemski

1831: »Hon är en vacker företeelse, men hennes

melankoliska och tysta väsen inger förkänsla af en

olycka. Hvarken hans eller hennes utseende uttryckerlugn och glädje. Hos honom synas alla utbrott äf

lidelser; han bär helt och hållet prägel af melankoli

och resignation.» — Själf skref Pusjkin om sin fastmö:

> Gud är mitt vittne, att jag är färdig att dö för henne.

Men att dö endast för att lämna henne såsom

strålande änka, som kanske redan i morgon väljer sig en

ny make — den tanken är ett gift.» Och Pusjkin

fick rätt äfven i denna dystra aning: år 1846 gifte

hon om sig med senatorn, sedermera inrikesministern

grefve Lanskoj och dog 1863.

Uttalanden af flere andra sagesmän från denna

tid vittna bäst om, huru denna förlust uppfattades.

Kritikern Bjelinski utbrast vid dödsbudet: »Stackars

Pusjkin! Att hans lefnadsbana skulle sluta sål

Vladimir Lenskis död var ett omen. En verklig skald

fanns i Ryssland, och icke ens han fick fullfölja sin

kallelse. Dåligt förstodo vi honom i lifvet — skall

han nu blifva bättre uppfattad?»

Och Gogol, hvilken då vistades i Paris, sade åt

sin vän Danilevski: »Du vet, hur jag älskar min

moder. Men äfven om jag förlorat henne, kunde jag

ej blifvit mer bedröfvad än nu.» I ett bref till Pletnev

fortfar han: »Allt mitt lifs behag har försvunnit med

Pusjkin. Ingenting företog jag utan hans råd, och

jag skref ej en rad utan att tänka på honom och

hans anmärkningar.» Hvad detta vitsord betyder,

fattas bäst, då vi längre fram få se, att det var just

Gogol som genom Pusjkins banbrytande föredöme

uttalade det lösande ordet för den unga författargene-rationen och grundade den belletristiska prosa, som

sedan genom Dostojevski, Turgenjev och Tolstoj fått

europeisk berömmelse. På snart sagdt alla

vitterhetens falt kan man spåra det medelbara inflytandet

af Pusjkins geniala initiativ.

I ett epigram har han skrifvit om sig själf:

Jag älskar Rysslands ära,

och stor jag önskar bli.

Jag många löften gifver,

som dock knappt fyllda bli.

Detta är i viss grad sant, ty med frånseende af

»Onegin» och några mindre diktverk, kan han ej

anses hafva infriat de förhoppningar, som fastes vid

honom. Hans lif bröts i förtid liksom den ädle

Vladimir Lenskis, och hans lifsverk fick ett lika tvärt,

otillfredsställande slut som hans »Eugen Onegin»

(VIII: 51).

»Säll den som ej behöft att dricka

till dräggen ut sitt lifs pokal;

som lyckligt sluppit från det kval

att slutet af mitt epos blicka;

som gick ifrån det tidigt re’n,

som jag ifrån min Eugen U

Men genom sin mästerliga form, sin lyriska glöd

och sin konstnärliga blick var han Rysslands förste

och störste skald i modern mening, en skald för

skaldskapets skull. Och på hans staty i Moskva, som

invigdes 1880 med gripande tal af Turgenjev ochDostojevski, har det ryska folket ristat ett par strofer

af hans egen fria omskrifning af Horatius’ bekanta

ode: »Erexi monumentum ære perennius:

»Kring Rysslands vida fält mitt rykte sig skall sprida,

och hvarje tungomål däri mig nämna skall.

— — — — — — — — — — — — — — —

Och länge skall jag än af folket älskad vara,

för att min lyras klang har ädla känslor väckt.»

Rysslands äkte Byron.

En ättling af Walter Scotts och Byrons landsmän i

Ryssland. — En följd af Pusjkins duell. — Lermontovs

kavkaziska äfventyr. — Kavkaziens poetiska tjuskraft.

— »Demonen» och »Klostergossen».

Alexander Pusjkin hade höjt byronismens fana i

Ryssland, men den hade sjunkit ur hans mattade

händer: ju mer han gaf efter för påtryckningen

uppifrån, dess mer aflägsnade han sig från dess väsen,

och då han eljes skulle kunnat samla sin poetiska

jättekraft för ett nationelt, själfständigt storverk, slöt

en neslig kula hans oroliga lif.

Med vida större skäl kan man kalla Lermontov

för »Rysslands Byron», ty huru motsägande och

regellösa Lermontovs känslor och handlingar än kunna

synas vara, förblef han dock liksom Byron sitt innersta

väsen trogen, sviktade aldrig i sin opposition mot det

konventionella samhället och kunde hvarken med

lockelser eller maktspråk tvingas till underdånighet.

Liksom Byron gick i ett slags landsflykt till södern

och i det grekiska frihetskriget omsatte sin frihets-trängtan och medkänsla för de förtryckta,

landsför-visades Lermontov till Kavkazien, hvars vilda

naturskönhet och orientaliska krigarfolk väckte hans

beundran och inspiration.

De likhetsdrag, som i både inre och yttre

afse-enden förefinnas mellan den ryske och den brittiske

skalden, kunna påvisas i en mängd detaljer. Båda

voro aristokrater af börd och i lifsåskådning; båda

föllo nästan ögonblickligt på främmande jord under

alstringsrik period och i full mannakraft; båda hade

genom njutningar blifvit blaserade och skeptiska, men

bibehöllo på samma gång en ungdomlig friskhet och

ursprunglighet i sin glödande, upproriska lyrik; båda

voro såsom barn svaga och bortklemade och sändes

vid unga år till högländer; bådas fäder voro råa och

slösaktiga män; med dem båda utslocknade namnet

på den rakt nedstigande svärdslinien, och båda voro

bekajade med kroppsliga lyten: Byrons för öfrigt

sköna gestalt misspryddes ju af klumpfoten —

Lermontov hade ett oansenligt, fult yttre med röda ögon

och höga axlar, som puckelartadt sköto snedt upp på

den smala, korta ryggen — för honom själf en

ständig källa till förtret och disharmoni.

Men den intressantaste likheten i yttre måtto är

dock den, att båda voro af ursprungligt skotsk börd:

Byron härstammade ju på mödernet från Skottlands

konungaätt, och Lermontovs anor peka tillbaka till

samma romantiska nejder, där man genealogiskt kan

följa släkten Lermont tillbaka till elfte århundradet(1061), då en Lermont, anhängare af konung Maleolms

parti, dödades af Macbeth. På 1200-talet, under

konung Alexander III:s regering, lefde en Thomas

Leir-mont Erceldoune, som kallades »the Rhymer» och

anses ha författat romanen »Sir Tristan» (utgifven

1804 af Walter Scott såsom tillägg till dennes

»Min-strelsy of the scottish barder»). W. Scott har ock

besjungit honom i en ballad »Thomas poet» och

vistades såsom barn vid ruinerna af hans slott,

Ler-month Tower vid Twide.

I början af 1600-talet utvandrade en Juri (Georg)

Lermont till Polen, hvarifrån han 1621 af tsar Michail

Fjodorovitj kallades till Ryssland för att organisera

härväsendet. Han blef stamfader för den ryska ätten

Lermontov (Larmontov), som haft flere framstående

krigare och som på den äldre grenen utdog med den

barnlöse skalden. I ryska armén tjänstgör f. n. på

hög post en general Lermontov.

En så stolt natur och liflig fantasi som

Lermon-tovs måste gifvetvis sälta värde på dessa

aristokratiska och poetiska anor. I sitt älskade Kavkazien

återknöt han ock bekantskapen med sitt ursprungliga

hemland i byn Karras, som kallades Sjotlanclka,

därför att den 1802 grundats af skotska missionärer,

och hans bäste vän var en afrikaresande af skotsk

börd Alexei Arkadjevitj Stolypin, som blef Lermontovs

sekundant i hans första duell och följde honom båda

gångerna till Kavkazien. Lermontov har beskrifvit

sin vän i ett mycket uppsluppet poem, som den ryska

9. — Jensen.censuren än i dag funnit lämpligt att förbjuda. Den

komiska epopén, hvari Lermontovs vän går under

namnet Mongo, hvaremot skalden själf figurerar

såsom Majosjki (den puckelryggige — efter en fransk

roman Mayeux) kväder om de båda ungherrarnes

äfventyrliga fard till Kazan för att hälsa på den rike

köpmannen Moisejevs dansös Pimenova.

I Lermontovs diktning spåras flerestädes den

andliga frändskapen med Byrons landsmän. I poemet

»Ossians graf» talar han om "»mitt Skottlands berg»,

och starkt bryter hans skaldiska längtan till det

af-lägsna landet fram i dikten »önskan»:

O vore jag fågeln som ställer sin flykt

mot skyarna sorglöst och tryggt!

O finge jag sväfva som han i det blå

och svärma i frihet också 1

Till väster, till väster jag ilade sällt,

till förfådrens grönskande fält,

till slottet, som skymtar bland klippor och sten

och gömmer förmultnade ben.

Där hänger den åldriga skölden på vägg

och svärdet med rostfärgad egg.

Då ville jag skaka från svärd och från sköld

allt damm, hvaraf väggen är höljd.

Den skottländska harpan, som förr mången gång

vardt strängad vid bardernas sång,

ett dallrande genljud ännu äger kvar

från frejdade, bragdrika dar.Men fåfängt jag beder. Min kraft är för svag

mot ödets orubbliga lag.

Jag. skiljes ifrån mina förfäders graf

af böljande, skummande. haf.

Den siste af lysande ätt skall jag dö,

förstelnad i främmande snö.

Jag här blifvit född, fast min ande är där.

Men dit ingen vinge mig bär.

Michail Jurjevitj Lermontov föddes den 2

okt. 1814 i Moskva. Fadern, en ganska rå och brutal

goddagspilt, som tagit afsked från militäryrket med

kaptens rang, hade — närmast för att upphjälpa sin

dåliga affärsställning — gift sig med dottern till en

mycket rik och förnäm änka i byn Tarchany

(guverne-mentet Tula), Jelizaveta Arsenjeva, hvars man dött

knall och fall af slag, då han vid en soaré spelade

dödgräfvarens roll i »Hamlet». Hennes dotter,

skaldens moder, var sjuklig och klen, och äktenskapet

med den lefnadslustige officeren vardt allt annat än

lyckligt; makarne skildes snart, och hon flyttade

tillbaka till Tarchany. Dåtida sagesmän berätta, huru

hon, själf ytterst svag, med rörande tålamod släpade

sig fram till de lifegnes gårdar for att utdela lifsmedel

och läkemedel. Än satt hon långa stunder och grät

öfver den lilles vagga, än tog hon honom på knät,

medan hon spelade piano. Den lille lär då tyst och

orörligt lutat sig mot henne med en ofrivillig, omed-veten tår i ögat. Hon dog af lungsot, då ende sonen

var blott tre år gammal.

Den underliga, motsägelsefulla karakter,

Lermon-tov hade, påverkades allt ifrån den späda barndomen

genom tre olika inflytanden: af modern ärfde han ett

vekt, känsligt sinne samt lust för poesi och musik; i

den aristokratiska förnämheten bråddes han på

mormodern, och från fadern öfverflyttades det hetsiga

lynnet och den sinnliga njutningslystnaden.

Mormodern klemade bort honom till ytterlighet

och lät honom få allt, hvad han ville. Vid helger

skulle godsets underhafvande samlas på herrgården

enkom för att roa lille »Misja», och om Misja var

illamående, slapp tjänstfolket arbeta bara för att bedja

till helgonbilderna för hans tillfrisknande. Denna

obegränsade frihet gjorde pojken högst själfsvåldig och

despotisk, men de kroppsliga öfningar, som stodo i

samband med hans ostyrighet, hade dock ett

välgörande inflytande på hans hälsa. I en tysk »bonne»,

Krifetina Femer, hade han en utmärkt lärarinna, som

hos sin elev sökte inplanta människokärlek och afsky

för människo- och djurplågeri, och då han fick kopporna,

gjorde sjukdomen honom mer eftertänksam och

inåtvänd. Under den långa, svåra sjuktiden spelade Misjas

fantasi, och han drömde redan om fribytarlif på Volga

med drabbningar och segrar.

För att återställa hans hälsa tog mormodern

honom 1825 med sig till Kavkazien, som redan på

elfvaåringen gjorde ett outplånligt intryck och somLERMONTOV.

skulle blifva så betydelsefullt för hela hans lif och

skaldskap. Om sina första intryck därifrån skrefhan

längre fram i sin oskiljaktiga dagbok:

»Kavkaziens blåa berg! jag hälsar er. I hafven

uppfostrat mig i barndomen och lyft mig upp på

edra vilda ryggar. I omgifven mig med skyar, I höjen

mig till himlen, och från första stund drömde jag blott

om er och om himlen. Det är en tron, hvarifrån

åskmolnen välta sig såsom rök. Den som en enda

gång på edra toppar tillbedt Herran, han föraktar

lifvet, äfven om han i samma ögonblick känner sig

stolt öfver att lefva. Huru ofta har jag ej vid

morgon-rodnaden betraktat snön och de ishöljda fjällen I Huru

glänste de ej i den uppgående solens strålar! Huru

kläddes de ej i rosenfärgadt skimmer! Luften är här

så ren som ett barns bön.»

Ju mer Lermontov kände sig dragen till den

sublima naturen, dess mer främmande blef han för

det hvardagliga lifvet och dess konventionella kraf.

Han nådde visserligen en ålder af endast tjugusju år

— samma tidiga ålder som Pusjkin elegiskt sjunger

om i »Onegin» (VI: 44), men hann dock få en rik,

dyrköpt erfarenhet af lifvet. Han var själf såsom den

af honom besjungne »Klostergossem, som af

frihetsbegär rymmer från cellen och efter sin misslyckade

flykt säger åt munken:

»Du önskar veta, hvad jag gjort

därute? Jag har l!f försport» . . .och äfven om lefnadssagan blef kort och fruktlös,

kunde dock äfven han bikta:

»så mycket mera har jag känt.»

Det låg ock något af demonens trots i hans

väsen; det var oppositionslust i alla hans handlingar,

en obetvinglig åtrå att simma mot strömmen, att vara

olik alla andra — både i godt och ondt. Hela hans

lif vardt en kedja af nöjen, äfventyr, faror och strider,

för hvilka han föll, men aldrig lät böja sig.

Enligt en familjeöfverenskommelse skulle han efter

modems död stanna i mormoderns vård till sitt

sextonde år för att sedan lämnas åt fadern, som han

verkligen höll af. Men mormodern, som afgudade sin

Misja, fick slutligen rättighet att behålla honom ännu

längre, därför att hon var mycket förmögen, under

det att fadern var fattig. Dessa husliga slitningar,

som gifvetvis ej kunde ha ett godt inflytande på gossens

harmoniska utbildning, föra åter tanken till Byron och

hans olyckliga barndom.

Efter en utmärkt undervisning af skickliga

språklärare, hvilka förmedlade hans bekantskap med Byron

— dels hemma i Tarchany, dels i Moskva, blef han

student 1830. Det berättas, att han vid de sedvanliga

förhören efter föreläsningarnas slut redogjorde till och

med för hvad läraren icke sagt, d. v. s. för detaljer,

som läraren bort anföra, om han varit mer

hemmastadd i ämnet. Professorn i litteraturhistoria

Pobje-donostscv (fader till den nuvarande allbekante pro-kuratorn för den heliga Synoden) uttryckte en gång

sin förundran öfver denna beläsenhet, men Lermontov

svarade då ogeneradt, att han hade eget bibliotek och

att det ifrågavarande innehållet var »för nytt» för att

professorn skulle kunna ha kännedom därom.

Året 1830, julirevolutionens och polska resningens

år, hvars efterdyningar nådde ända till Moskvas

universitet, var just ägnadt att egga Lermontovs

revolutionära anlag. Han deltog i de demonstrationer, som

arrangerades af de entusiastiska studenterna Bjelinski

och Alexander Herzen, och slutet blef att han

relegerades från universitetet »af politiska hänsyn».

Så kom han till Petersburg, där han först

studerade vid universitetet och sedan (1834) blef kornett

vid lifhusarerna. För sin utkomst behöfde han ej

vara orolig, ty den snälla mormodern gaf honom en

»handkassa» af 10,000 rubel om året samt ekipage

och fyra betjänter, oafsedt att hon utan knot betalade

alla hans efterräkningar.

Det pistolskott, som den 27 jan. 1837 ändade

Pusjkins lif, väckte en skärande genklang i

Lermontovs bröst. Han hade blifvit personligt bekant med

Pusjkin kort före dennes död, var färdig att duellera

med Dantés och gaf utbrott åt sitt hat mot det

rådande systemet i en glödande dikt, som tolkade

landets sorg och förlust. Dikten spreds som en löpeld

och lär ha vunnit erkännande äfven på allerhögsta

ort. Men då skalden för denna dikt blifvit retad af

Pusjkins och sina egna fiender inom den högre aristo-kratien, gjorde han ett tillägg af sexton rader, som

ordagrant lyda så:

»Men I, inbillske ättlingar af fäder, beryktade ge*

nom skurkaktighet! I som stån i sniken klunga vid

tronen såsom frihetens, snillets och ärans paladiner!

I skylen er i lagens skugga; I hafven lag och rätt på

er sida, och allt måste tiga. Men det finnes en

domstol där uppe för eder, sedeslöshetens yngel; det finns

en fruktansvärd domare som bidar. Han är

otillgänglig för guldets klang, han genomskådar alla tan

kar och handlingar. Då skolen I förgäfves söka krypa

bakom förtalets rygg; det skall ej båta er mer, ocb

med allt ert svarta blod skolen I ej kunna utplåna

det, som skalden (Pusjkin) oskyldigt gjutit!»

Man kan ungefär föreställa sig, hvad verkan

denna smädedikt måste göra i Petersburgs salonger.

På en bjudning hos grefvinnan Fersen gjordes

Ben-kendorf uppmärksam på denna ärekränkning mot »la

créme de la noblesse», och till kejsaren skickades

från anonymt håll de sexton versraderna med

öfver-skrift: »uppvigling till revolution» — inom 48 timmar

var Lermontov degraderad och förvisad till Kavkazien.

Nu återsåg han sitt barndomsparadis såsom

mognad skald, full af världsförakt och hat in tyrannos.

Med Pusjkins blaserade skepticism kastade han sig in

i äfventyr och nöjen, liksom Petjorin, Eugen Onegins

själsfrände — ett själfporträtt som Lermontov målat

i sin spännande kavkaziska verklighetsroman "»En

hjälte af vår ticl». I dessa romantiska nejder svälldehans poetiska ådra, ocb han strödde kring sig dikter

och utkast till poetiska berättelser, som med

utomordentlig fargkraft återgifva de sköna naturscenerierna,

inom hvilka hans känslolif inramades.

I Kavkasien gjorde han både nya intressanta

bekantskaper och återknöt gamla: han träffade sin

vän och skaldebroder furst Odojevski, återsåg här

Pusjkins broder, löjtnant Lev Sergejevitj, och hade

ett tillfälligt möte med den tyske skald, som varit det

Pusjkinska tidehvarfvets bäste poetiske kännare och

öfversättare — den unge Bodenstedt, (»Mirza-Schaffy»),

hvilken kommit till Moskva och Tiflis såsom

informator. Af Lermontovs sekundant i den sista duellen

(Gljebov) fick Bodenstedt några af Lermontovs slarfviga

manuskript, som han öfversatte på tysk vers.

Originalen gingo sedan förlorade, och sålunda har det

egendomliga inträffat, att de ursprungligt ryska

dikterna från den tyska öfversättningen genom tolkning

åter införlifvats med den ryska litteraturen.

Den rara mormodern, hvilken naturligtvis var

högst orolig för sin gullgosse, lyckades slutligen hos

Benkendorf utverka, att Lermontovs förvisning

upphäf-des. Men knappt hade han återfått sina

officersepå-letter och återkommit till Tsarskoje Selo (1840), då

han åter kom i ny klämma — denna gång för ett

kärleksäfventyr. Hans sista erotiska eröfring var en

furstinna Stjerbatova, som föredrog den till figuren

allt annat än ståtlige Lermontov framfor en annan

tillbedjare, en son till franska sändebudet de Barante.Det kom till ett uppträde mellan de båda rivalerna

på en bal hos grefvinnan Laval; stridshandsken

kastades, och just i den by, där Pusjkin stupat tre år

förut, utkämpades tvekampen. Först skiftades

sabelhugg, hvarvid Lermontov sårades i bröstet, ehuru ej

farligt, och därpå, växlades pistolskott. Baran tes kula

felar, medan Lermontov afsiktligt lossar sitt skott i

luften. Enär Lermontovs förklaringar ansågos

otillfredsställande för »hederslagarna», sattes han i

militär-arrest. Genom mormoderns otröttliga omsorger

tycktes saken få en god utgång, men under ett samtal

med Barante i häktet flammad^ Lermontovs trots upp

igen, och för andra gången vardt han förvisad till

Kavkazien.

Under den långa resan till södern diktade han

vid anblicken af himlens skyar ett poem, som med

musik blifvit ett af Rysslands mer populära och som

är betecknande för den trängtan efter harmoni och

lugn, som glödde och tärde på djupet af denna

nervöst oroliga, lidelsefulla natur. Dikten lyder:

Himmelska skyar! nomader, I flygandel

skummande vågor på hafvet det blånande!

Ären I biltoga, söderut smygande,

liksom jag är det, förhånade, hånande?

Är det en ödets naturlag som svingar er?

Ären I tyngda af hemlig förbrytelse?

Är det en tärande ångest som tvingar er?

Harm öfver lömska förtal och förtrytelse?Nej, alla jordlifvets lumpna, eländiga

sorger oeh farhågor äro er främmande.

Kyliga, lidelsefria, beständiga —

för edra färder finns ej något hämmande.

Det är samma jämförelse mellan naturens

sublima, absoluta kyla och de mänskliga lidelsernas lumpna

intighet som utgör den panteistiska grundtanken i

den frestelse, hvarmed Demonen (i Lermontovs dikt

af samma namn) söker förmå Tamara att glömma

sin dödade brudgum och söka tröst hos honom:

»Utan segel, utan åror

på oändlig, luftig stråt

röra sig i töckenfåror

millioner klot framåt.

Öfver slätter utan gränser

dansa skyar spårlöst fram,

och som silfverströmmar glänser

solbelysta molnens kam.

Så i danser oafbrutna

kretsa de sitt jämna lopp;

minnas icke det förflutna,

hysa intet framtidshopp.

Se på molnen, när ditt hjärta

brista vill af kval och ve!

blicka kallt på jordisk smärta,

var bcky mm erlös som de!På denna nedresa inträffade en episod, som då

för tiden ansågs såsom något hvardagligt, men är

mycket karakteristisk för lifegenskapens

patriarkali-ska förhållanden. Lermontov hade gästat hos en be*

kant i byn Misjkovo (ej långt från Turgenjevs Spas*

skoje), och då värden låtit godsets flickor sjunga visor

för gästen, hade Lermontov särskildt fast sig vid en

ung, vacker bondkvinna. Då värden märkte detta*

gaf han henne till skänks åt Lermontov, ehuru hon

var gift. Lermontov sade sig verkligen vilja taga

henne med till Kavkazien, ehuru det ej blef något af.

Den tidstrogna sedebilden erinrar för resten om hurn

Ivan Turgenjev i sin ungdom af en kvinnlig kusin köpte

en tjänsteflicka för 700 rubel, ehuru det ej kunde

vara något tvifvel om, i hvilket syfte det skedde.

I Kavkazien fortsatte Lermontov samma vilda lif

som förut med utmärkelse både i krigiska och ero*

tiska expeditioner. Med en fransk dam gjorde han

olofligt en afstickare till Krim på ett par veckor, och

hon offentliggjorde sedan i »Odessa-tidningen» följande

dikt till sin »bulbul» (näktergal):

»Oh, merci mon poete! A toi tout ce que Tame

dans ses secrets replis peut renfermer de flamme.

A toi 1’attrait si doux des lointaines souvenirs

et les réves de gloire ou tendent mes désirs.»

På hösten samma år fick han — åter genom

mormoderns bemedling — lof att återvända till Peters*

burg. På en bjudning hos grefvinnan Vorontsov*Dasjkova uttryckte kejsarens broder, storfurst Michail

Pavlovitj sin förundran öfver att en officer, som fallit

i onåd, vågade visa sig i så fint sällskap och — åter

blef Lermontov aflägsnad från hufvudstaden ned till

Kavkaz.

Där sattes slutligen en gräns för hans snedsprång

och galenskaper. På en jour fixe hos generallöjtnant

Verzilin gjorde Lermontov sig lustig öfver en kamrat,

kapten Martynov, som kråmade sig i tjerkessisk

nationaluniform. Denne Martynov hyste gammalt groll

till skalden, därför att denne förlöjligat honom i

romanen »En hjälte af vår tid», och dessutom — ehuru

utan bevis — misstänkte att Lermontov brutit ett till

honom adresseradt bref. Åter vädjades till vapen,

och den 27:årige stupade den 15 juli 1841 med kula

i hjärtat och sitt sarkastiska löje på läppen.

Bjelinski, som gjorde Lermontovs bekantskap i

arresten efter duellen med Barante, återger sina

intryck i ett bref till Botkin: »Hvilken djup och mäktig

ande! Huru sant uppfattade han ej konsten!

Hvilket djupt och rent omedelbart sinne för det sköna

fanns ej i denna sällsamma natur! Jag blef utom

mig, då han sade mig, att han satte större

konstnärligt värde på Coopers romaner än på Walter Scott,

och att det fanns mer poesi i ryska folkvisan än i

hela franska litteraturen. Jag hade länge tyckt

detsamma, och nu hade jag ändtligen funnit en, som

hade samma mening. Pusjkin beundrade han och

tyckte allra mest om ’Onegin’. Männen föraktadehan, och kvinnorna klandrade han; endast vid kvinnor

kunde han fästa sig och hade blott öga för dem.

Hans blick på lifvet var Onegins, och Petjorin —

det var han själf. Det var glädjande att i hans

kritiskt kalla och elaka blick på lifvet och [-människorna-] {+männi-

skorna+} dock se spår af en djup tro på det enas

och det andras värde. Då jag sade honom detta,

smålog han och sade blott: ’Gifve Gud!’ — Alla

hans ord voro han själf, hela bans väsen i dess

djupa fullhet.»

loan Turgenjeo, som såg Lermontov på två

bjudningar, beskrifver honom sålunda i sina memoarer:

»I Lermontovs yttre låg något olycksbådande och

tragiskt. En mörk, elak kraft, ett reflekterande förakt

och lidelse tycktes utströmma från hans bruna

ansikte och de stora, mörka, orörliga ögonen. Deras

tunga blick disharmonierade sällsamt med uttrycket

i de nästan barnsligt veka och framstående läpparna.

Hela hans undersätsiga, hjulbenta figur med det stora

hufvudet med de kutiga, breda axlarna gjorde ett

obehagligt intryck; men man fattade genast den kraft,

som låg däri. Som bekant, har han till en viss grad

tecknat sig själf i Petjorin.»

Denne unge skalds lif och karakter fylldes af

motsägelser och ytterligheter. Under det att han

redan i sitt förstlingsdrama (»Den sällsamme», 1831)

ropade till vapen mot lifegenskapen, kunde han i sina

personliga tycken och vanor vara både grym och

hjärtlös; samtidigt med att han i sin varma lyrikröjde en innerlig finkänslighet och religiös

sorgbundenhet, var han ofta lättsinnig och själfsvåldig i sina

handlingar. En gång t. ex. föll det honom in att

under tjänstgöring uppträda med en leksaksvärja af

mässing, och då han därför straffades med arrest,

-företog han sig nästa dag att omgjorda sig med en

iång sabel, som släpade efter hans korta ben —

naturligtvis med resultat af ny arrest.

Den kvicka sarkasm, som Pusjkin ägde, var ej

heller Lermontov främmande. Om sin rödhårige,

enfaldige kusin Ivan Jakovlevitj improviserade han i ett

sällskap följande epigram:

Vous étes Jean, vous étes Jacques,

vous étes roux, vous étes sot,

et cependant vous n’étes point Jean Jacques Rousseau.

Och då en dam bad honom skrifva en

minnes-vers i »album», flöt det genast ur Lermontovs penna:

Min dyral

Tre gratier det funnits i

antikens värld, och så kom Ni.

Men det blef därför inte fyra.

Lermontovs erotiska griller äro en

värklighets-roman i många kapitel, och han förtrodde åt sin

dagbok på fullt allvar, att han redan vid tio års ålder

visste, hvad kärlek är. Men djupt i sitt hjärta

bevarade han en allvarlig, obesvarad böjelse för sin ettpar år äldre kusin, Varvara Lopuchina. Det ömtåliga

i en sådan förbindelse, som den rysk-ortodoxa

kyrkolagen förbjuder, ökades därigenom att hon blef gift

med en af Lermontovs bäste vänner, Bachmetev.

Detta förhållande erbjuder för öfrigt ett motstycke

till det falska rykte, som författarinnan af »Onkel

Toms stuga» i sitt öfverdrifna sedlighetsnit antydde

om lord Byron och hans syster.

Det är for denna kvinna Lermontov beder i den

vackra dikten:

Guds helga moder! Jag med ödmjuk hälsning

inför din ljusomflutna bild mig böjer.

Jag beder ej om seger, ej om frälsning,

och hvarken ånger eller tack jag röjer.

Jag ber ej för min själ den ökentomma,

som irrar hemlös kring i vida världen.

Nej! blott för henne, för den oskuldsfromma,

att hon må hållas fri från synd och flärden.

Och efter läsningen af Thomas Moores

lefnads-teckning öfver Byron kvad han till henne en dikt,

hvari han påvisar sin andliga frändskap med den

engelske skalden:

Tro ej, att jag om tröst och ömkan tigger,

fastän min sorg sig klär i sorgens skrud!

Det kval, som på mitt hjärtas botten ligger,

är blott än värre plågas förebud.

Det dallrar toner i mitt unga hjärta,

som trår att nå, hvad Byron redan nått.Vi hafva samma ande, samma smärta —

o att vi finge dela samma lott I

Som han, af samma längtan tärd beständigt,

jag fåfängt söker mål och fåfängt frid.

Jag ser bakom mig — minnet är eländigt;

jag ser framför mig — blott en fruktlös strid 1

Ramen för Lermontovs flesta och bästa dikter

är Kavkazien, hvars vilda skönhet ingen skald målat

med färgrikare glöd än han. Redan Pusjkin hade ju

fått ögonen öppna för detta poetiska guldland, men

under det att Pusjkin mer fäste sig vid den yttre

naturskönheten och i denna isolering hängaf sig åt

en byronsk Weltschmerz, trängde Lermontovs djupare

ande fullt in i denna trolska värld, med hvilken han

kände sig som ett.

De båda poetiska berättelserna »Hadzji Abrek»

och »Izmail Bey» bära bäst vittnesbörd om

Lermontovs fina natursinne och blick för det sköna.

Han är här visserligen byronist i formen och i den

subjektiva tonen, men innehållet är själfständigt och

vida mer naturtroget än Pusjkins ytligare syn på

tingen och mer abstrakta skildringskonst. Båda

berättelserna hafva blodshämnd såsom hufvudmotiv och

lämna intressanta bidrag till det tjerkessiska folkets

psykologiska etnografi och orientaliska fatalism.

Icke mindre karakteristiska äro de ypperliga

smådikter, som behandla kavkaziska motiv. Här några

prof, som från olika sidor tillräckligt torde

åskådliggöra denna friska folkliga lyrik:

10. — Jensen.Ur »Izmail Bey».

Godt om flickor finns hos oss,

ögon strålande som bloss I

Lefva med dem — ljufva gåfval

Frihet jag dock mer vill lofva.

Gift dig icke, unge mani

Ogift — det är bäst.

Du för dina pengar kan

köpa dig en häst.

Den, som går i giftaskval,

gör bestämdt ett dåligt val.

Inte får han slåss med ryssar

för sin hustrus gråt och kyssar ...

Utan falskhet springarn god

bär dig genom eld och flod.

Som en vind på steppen susar,

pilsnabbt han mot målet rusar.

Gift dig icke, unge mani

Ogift — det är bäst.

Du för dina pengar kan

köpa dig en häst.

Gmzisk visa.

Gråt ej, gråt ej, mitt kära barn!

Ej är han värd din sorg och möda.

Han snärjde dig i falska garn

med snack, blott för att tiden döda.

Tro mig: i Gruzien hos oss

du mången fager sven skall finnamed svarta läppfjun, och som bloss

i kolsvart natt hans ögon brinna.

Långt bort ifrån en okänd nejd

han blifvit slungad hit af ödet;

han söker ära blott och fejd,

men ej det svaga kvin nostödet.

Han svor dig trohet utan svek,

och gyllne gåfvor han dig skänkte;

han visste skatta högt ditt smek,

men ej den sorgsna tår som blänkte.

Och till sist den Kosackiska vaggvisan, som

med sin ypperliga behandling af »vyss-vyss »-motivet

(»bajusjki baja») blifvit så populär i Ryssland, att

man till och med på grafstenar finner den citerad:

Sof, min gosse, käck och fager,

somna lugnt och söttl

Månens glans sin milda dager

på din vagga strött.

Jag en visa dig vill sjunga;

sagor nog du fått.

Tillslut ögonlocken tunga;

somna lugnt och godtl

Öfver klippor Terek flyger

fram med hvirflars dån.

Med sin dolk vid stranden smyger

Gruziens vilde son.

Fader din sitt lif måst spilla

för fientligt skott.Sof, min älskling, sött och stilla 1

Somna lugnt och godtl

En gång ock din tur det blifver

att i krig dra ut.

Djärft i bygeln upp du klifver

med karbin och spjut.

Jag åt dig en sadel sömmar,

silke rödt och blått.

Sof, mitt barn, med ljufva drömmar I

Somna lugnt och godtl

Som en hjälte stolt och vacker

hän på kampens stig

skall du tåga med kosacker,

vinkande åt mig.

Då mitt öga skall af strida

tårar blifva vått.

Sof, min ängel, vid min sidal

Somna lugnt och godtl

Jag skall bida dig i fjärran,

jag skall ängslas då,

hela dagen bedja Herran

och om natten spå.

Jag skall ständigt tänka bara

på din framtidslott.

Sofi ännu är ingen fara.

Somna lugnt och godtl

Jag skall gifva dig på färden

såsom skydd och tröst

bilden af Guds moder. Bär den

alltid vid ditt bröst 1Så till farlig fejd du drager.

Minns din moder blott!

Sof, min gosse käck och fager!

Somna lugnt och godt!

Men äfven här följdes och förföljdes Lermontov

af den älskades bild. Hon är identisk med Vera i

romanen »En hjälte af vår tid» och med furstinnan

Ligovska i romanen af samma namn, och till henne

har han riktat det poetiska bref, hvari han under

titeln »Valerik» (»Dödens flod») ger en gripande

skildring af ett slag mellan ryssar och tjerkesser, i

hvilket en ung löjtnant stupar:

»Af krutrök insvept, kall och grå

som i ett moln sågs skogen stå,

och där, i fjärran emot söder

sken som en rad af jättebröder

de snöbetäckta bergens ked,

lugnt skådande på dalen ned;

och Kazbek, fjällens stolte kung,

sin hjässa höjde, evigt ung.

Med hemlig trånad, sorg och smärta

jag tänkte på den fallnes hjärta.

Hvad vill det? Himlen är så skön,

naturen blomstrande och grön;

på jorden finns nog rum för alla,

och hvarför då i split och kif

förslösa bort sitt hela lif?!»

Sedan skalden i brefvets början klagat öfver sin

hopplösa lidelse, afslutar han det med följande ironiska

ursäkt för den krigiska skildringen :»Men jag är rädd att trötta Eder.

I nöjens vimmel Ni ej kan

förstå det vilda krigets seder.

I glädjens dagar plägar man

bekymra sig med tankar föga

om lifvets sista, dystra dag,

och i ert ungdomsglada öga

finns det af vemod ej ett drag.

Ni aldrig skådat — vill jag minnas —

hur det ser ut, när någon dör;

bevare Gud Er ock därför,

ty sorger nog i lifvet finnas I

Det bättre är vid vägens slut,

då sista valsen dansats ut

och hjärtat redan styrka saknar,

att slumra inom en minut

i sömn, från hvilken ingen vaknar.»*)

Kavkaziens högsta berg Kazbck, som nämnes i

»Valerik», är medelpunkten för Lermontovs kavkaziska

diktning. På dess topp finnas lämningar af ett gammalt

kloster, och detta inspirerade Pusjkin till sitt af V. E.

öman öfversatta poem:

»Högt öfver fjällarna de sju

Kazbek, en rikstron, ståndar du,

och evigt ljus omkring dig brinner.

*) Ur Aminoffs förut citerade »Ryska skalder». —

Lermontovs poetiska berättelse »Bojaren Orsja» finnes öfvers.

i Finsk Tidskrift (1890), hvilken äfven har några smådikter,

tolkade af Georg Procopé och Rafael Lindquist. — Förutom

förfrs öfversättning af »Demonen», finnes i Finsk Tidskrift 1877

en tolkning däraf.Ditt kloster ibland moln försvinner

likt arken i det rena blå

så högt, att dit knappt blicken hinner.

Du fjärran strand, hur ljuf att nål

Dit upp från dälder och från dimma

jag ville ställa glad min flykt

* och undangömd, där skyar glimma,

i Herrans närhet lefva tryggt!»

Denna grundidé om naturens majestät i motsats

till människolifvets intighet har Lermontov upptagit i

sin dikt »Demonen» (såsom opera behandlad af

Rubinstein), hvari byronism, orientalisk mysticism och

fatalism hopsmält till ett underbart helt. I denna

symbolik inflätade skalden en kavkazisk folksägen om

huru en kvinna vardt åtrådd af bergsanden Azrail,

egentligen dödsängeln, som hämtar de dödas själar

till Muhameds paradis. Då gruzierna tidigt antogo

kristendomen, förvandlades denna ängel till mörkrets

ande, den hämndfulle demonen, som af svartsjuka välte

tunga block på den fagra kvinnan och hennes lycklige

brudgum samt med blixten krossade ett nunnekloster.

Denna sägen har Lermontov omändrat så, att den

fallne anden, Satan-demonen, förgör furstedottern

Tamaras brudgum under resan till bröllopet och

slutligen lyckas förföra henne i klostret, dit hon tagit sin

tillflykt för att trösta sig. Men himmelrikets nåd

räddar henne dock från det eviga fördärfvet, ty

»med dyrköpt offer har hon glidit

ur tviflets natt, där hon gick vill.Hon mycket älskat, mycket lidit,

och kärleken hör himlen till.»

Namnet Tamara förekommer ofta i kavkaziska

sägner och betecknade i de flesta fall en hjärtlös, grym

borgfru, som lockar män i försåt. Slutligen gripes

hon af verklig kärlek till en fången furste från Volga,

och då denne ej ville svika sin trolofvade, fattar hon

honom plötsligt om lifvet och förgås med honom i

den skummande Terekfloden. Denna Tamara har

Lermontov återgifvit i ett mindre lyriskt poem, och

ett misslyckadt försök att göra ett epos om »Tamaras

slott» gjordes af en livländsk officer Richard v. Bleski,

som 1844 stupade i Kavkazien.

Kritikern Bjelinski anmärker om Lermontovs

»Demon», att den är barnsligt omogen, men ändå

värdefullare än många fullt utarbetade konstverk, och

däri har han rätt. Hvilken lidelsefull glöd är det icke

i de vältaliga lockelser, hvarmed Demonen snärjer den

arma Tamara i sina nät och ingjuter tviflet i hennes

rena själ 1 Hur skön är icke scenen, då Tamara ligger

på bår, »en peri lik» och

»hennes öga stod på glänt,

liksom ett gammalt pergament

förborgar i de dunkla strecken

en sägen från förflutna år

och kanske i symbolens tecken

bär djupa tankars glömda spår.»

Och Demonen, denne byronske Kain, som trängtar

efter det goda, men vållar ondt; som sviker löften,ångrar sig och syndar på nytt; som irrar kring utan

rast och ro med skeptiskt världsförakt — det är

Lermontov själf, sådan han var i verkligheten, i sin

kavkaziska landsflykt. Det är denne unge skald, som

i det lilla poemet »Tacksamhet» sammanfattar sitt

oroliga lif med följande skärande rader:

Jag tackar dig, o Gud! för alla skänker:

för mina lidelsers fördolda sår,

för fiendernas hat och vänners ränker,

för kyssars gift och för bekymrens tår,

för all den känsloglöd, som jag förspillde,

för alla ideal, som gäckat migl

Men laga blott, du store Gud, du mildel

att snart för mer jag slipper tacka dig!

Och huru glänsande är ej den sublima målningen

af Kazbeks klosterruin i »Demonens» epilog med

kontrasten mellan snöbergets eviga frid och människolifvets

fåfanglighet:

Från fjärran österland en kedja

af skyar bildats, hvilka sport

om denna underbara ort

och därför skyndat hit att bedja.

På kyrkogårdens stilla rum

vardt sorgen länge sedan stum.

Kazbek med hotfull omsorg fängslar

sitt byte för evärdlig tid,

och mänskans lumpna klagan ängslar

ej evighetens djupa frid.

Men i all naiv enkelhet kanske ännu mer

tilltalande äro de kavkaziska naturmålningarna i denpå svenska äfven tolkade dikten »Klostergossen»

(Mtsiry), hvartill ett mycket enkelt stoff ligger såsom

grund. Då Lermontov besåg det gruzinska klostret

Michety nära Tiflis, talade den förevisande munken

om att han var af tjerkessisk börd, och att han hittats

af general Jermolov på ruinerna af en förstörd aul

(by) och att han ett par gånger gjort fåfänga rym*

ningsförsök. På detta hvardagliga motiv byggde

Lermontov sin innerligt rörande berättelse om huru en

klostersven rymmer från fängelset, men efter några

dagars hejdlös frihet och njutning åter kommer till

klostret, där han dör af sina lidanden. Äfven här

skymtar Kazbek i bakgrunden såsom landskapets

sublima prydnad:

»Längst bort i töcknig rymd jag såg

i skimmer som af slipadt glas

det gråa, mäktiga Kavkaz.

Då kändes det så ljuft, så lätt

inom mitt bröst — jag vet ej rätt

hvarför. En hviskning jag förnam,

att bakom bergets höga kam

jag left, och svunnen barndomstid

stod upp i minnets glans därvid.»

Lermontov är både den fridlöse Demonen och

den förtvinande Klostergossen. Men om han i den

förra dikten hufvudsakligen framhållit sin lidelsefulla,

byronskt disharmoniska natur, har han i den senares

rörande bikt och frihetsbön frampressat en förtviflans

suck, en anklagelse öfver hela det Nikolaiska systemetstvång, öfver den ortodoxa kyrkans tyranni och den

konventionella onaturen. Och efter samma gäckade

forhoppningar, som den stackars, tidigt till kropp och

själ brutne novisen haft, fick dock äfven

Lermon-tov sin sista önskan uppfylld — nämligen att hvila i

kavkazisk jord, där »väldoft fyller luften blå» och där

ögat till det allra sista skönjer det konungsliga Kavkaz,

som sänder den döende en kär hälsning med den

svalkande fläkten.

Endast en originell efterföljare har den

Lermon-tovska byronismen haft och det är den i Böhmen

lefvande skalden Svatopluk Cech, som bland sin

första ungdomslektyr haft just en öfversättning på

tjechiska af »Klostergossen», och i hvars poetiska

berättelser några likheter finnas såväl med Byrons

»Kain» som Lermontovs »Demonen». Så t. ex.

erinrar den rörande episoden om Jitkas död i Svatopluk

Cechs till Hussitkrigen förlagda religionsdrama

»Ada-miterna» om Tamara på båren, och »Klostergossen»

har sin motsvarighet i Cechs storslagna hjältedikt om

Vaclav af Michalovic, den frihetsträngtande

kättaresonen, hvilken stulits af jesuiterna till ett kloster för

att uppfostras i deras anda. — Svatopluk Cech har

själf besökt Kavkazien (år 1874), där han nära

Novo-rossisk vid Svarta hafvet fann tjechiska kolonier i ett

par byar. Förutom några kavkaziska reseminnen på

prosa har han från Kavkaz hämtat motivet till sin

äkt-byronistiska dikt »Tjerkessen», hvilken dödas afen ung kosack, därför att han mördat den tjechiska

flickan Ludmila, som båda älskat.

Men i Svatopluk Cechs böhmiska byronism finnas

två moderna drag, som äro främmande för Lermontov

och hans tid: dels den utpräglade sympatien för

pan-slavismen, dels den sociala tendensen. För den

moderna världsåskådning, som alstrat den

demokratiske Cechs »Trälens sånger», var den

aristokratiskpessimistiska romantiken i Ryssland ännu icke mogen.

På ett ställe i Lermontovs roman »En hjälte af

vår tid» heter det: »Jag betraktar vår generation

med smärta; dess framtid är tom och dyster. Den

skall åldras i overksamhet och förlamas under bördan

af tvifvel och gagnlösa kunskaper. Lifvet tröttar oss

såsom en lång resa utan mål. Vi äro såsom dessa

förtidiga frukter, hvilka såsom faderlösa hittebarn

förirra sig under blommorna och falla af, just då de

skulle mogna. Vi skynda mot grafven utan lycka och

ro, och före vårt slut kasta vi ännu en blick af bittert

förakt på vårt föregående lif. Vi sopas obemärkt

bort från jorden såsom en dyster, tyst och snart

förgäten massa. Vi skola ej lämna efter oss något åt

våra efterkommande — hvarken fruktbärande idéer

eller ett andligt verk, och eftervärlden skall skymfa

vår aska med den föraktliga smälek, hvarmed en

ruinerad son läxar upp sin slösaktige far.»

I hvad mån denna stränga själfkritik passar in på

det Pusjkinska tidehvarfvet och den ryska poesien, skall

i de följande kapitlen närmare undersökas. På

Lermontov själf kunna de hårda orden nog tillämpas i

visst afseende, men icke minst härigenom — genom

sitt aristokratiskt regellösa lif och skaldskap — har

han i världslitteraturen tillförsäkrat sig ett

allenastående, högt rum.

Den ryska lyriken.

Rusalkan. — En rysk krogskald. — Koltsov, »Rysslands

Burns». — Steppens poesi. — Den ryska folkvisan.

Ur den andlig-didaktiska och krönikeartade

ämnessfären hade, såsom det inledningsvis påpekades, den

ryska skönlitteraturen på 1700-talet utvecklat sig till

en världslig konstdiktning, som dock före Pusjkin var

mer besjungande, retorisk än verkligt sjungande, äkta

lyrisk, och enär förebilderna för dessa oden och

ballader hämtades från utlandets vitterhet, blef den

ryska efterklangen ännu mindre njutbar för själfva

folket. Det var först med Pusjkin (»Ruslan och

Ljud-mila») som den nationella epiken och lyriken fingo

ny, lifskraftig fart, och de folkliga sagostoff, som han

behandlade från den ryska, polska och serbiska

sago-epiken, gåfvo nya uppslag åt poesien. Särskildt

fängslade de kvarlefvor af tron på öfvernaturliga väsen,

som är gemensam för alla folk och som äfven hos

slaverna tagit sig uttryck i mystiska föreställningar

om skogsandar, vattennymfer o. s. v. Den i

sydsla-viska sagokretsen förekommande vilan hade hos rys-sarne sin motsvarighet i rusalkan, den hemlighetsfulla

och sköna, stundom ondskefulla fén, som vistas i

floder och sjöar och tänktes ingripa i människornas

öden.

På detta motiv har Pusjkin byggt sitt fantastiska

sagospel »Rusalka» (Sjöjungfrun), hvaraf sedan en

af Rysslands mer populära operor komponerats. En

ung furste förälskar sig i en mjölnardotter, hvars

girige far — i likhet med många ryska bondfaderl

— ser genom fingrarna med sin dotters uppförande

på grund af älskarens rikedom och frikostighet. Men

fursten sviker flickan och gifter sig med en kvinna af

jämnbördigt stånd. På bröllopsdagen, som firas med

nationella danser och sånger, störes glädjen plötsligt

af en hemlighetsfull röst, som varnar brudgummen

och erinrar honom om hans trolöshet mot den stackars

mjölnardottern. Gripen af samvetskval, drifves han

ofrivilligt af en inre kraft tillbaka till den gamla

mötesplatsen, men finner nu allt förändradt: kvarnen står

förfallen, och mjölnaren har blifvit vansinnig af sorg

öfver att hans dotter dränkt sig i förtviflan och skam.

Men hon har efter döden förvandlats till rusalka, som

dväljes med dansande systrar vid månglittrande

flodstrand och som lockat fursten från bruden till kvarnen,

där hon låter sin äfvenledes till älfva förvandlade lilla

dotter stiga upp till flodens yta och hälsa honom

från modern att hon »minns allt, älskar honom ännu

och väntar honom trofast». Fursten lockas till

stranden af den förföriska skepnaden och vid ljudet afhennes smekande röst dragés han ned till flodens

botten.

Lermontov har vidare utvecklat samma ämne i

en ballad, som med poetisk finhet återger sagans

mystiska stämning i modern form:

I floden rusalkan sig svingar i dans

under månens förtrollande glans,

och pärlor af vattnets försilfrade bryn

hon försöker att slunga mot skyn.

1 brusande lopp ilar floden så fri;

himlens stjärnor sig spegla däri.

Och rusalkan hon sjunger, men klangen om kort

vid den klippiga stranden där bort.

Och rusalkan hon sjunger: »På botten djupt ner

evig dager där strålar och ler.

Där leka guldfiskar i böljande svall,

och där har jag en stad af kristall.

»Och i den på ett läger af snäckor pch skal

uti skuggan af vassen så sval,

där sofver en furste, som stupat vid strand,

sofver fursten från främmande land.

»Jag har kammat hans lockiga hår hvarje dag,

jag har skådat hans ljufliga drag,

och ofta den älskades panna och mund

har jag kysst i den nattliga stund.

»Men eldiga kyssarna väcka ej opp

furstens kalla och stelnade kropp.

Han sofver och stödd mot mitt klappande bröst

ej en suck han mig bringar till tröst.»Så sjunger rusalkan på böljorna blå,

tärd af längtan, hon ej kan förstå.

I brusande lopp ilar floden så fri;

himlens stjärnor sig spegla däri.

Pusjkin hade äfven försökt imitera den lyriska

folkepiken i sina poetiska sagor om »den döda

drottningen» m. fl. samt genom sina eflerbildningar af

serben Vuk Stefanovitj* klassiska samlingar, men dels

var han ej nog kritisk och djup att intränga i

folkepikens väsen, dels gaf han sig ej tid att utarbeta

dessa ämnen med konstnärligt allvar.

Ett vida bättre grepp för konstdiktens förädlande

af nationella stoff gjorde Lermontov genom sitt

ypperliga äktryska epos »Om tsaren Ivan Vasiljevitj,

den unge opritjniken (lifdrabanten) Kiribejitj och

den Jlinke köpmannen Kalasjnikov», som nästan

illusoriskt återger de gamla bylinornas

(bjältekvä-denas) form och ton, »sjunget vid guslens klang samt

lönadt med skummande mjöd och en guld- och

silfver-broderad duk på silfverfat». Handlingen är förlagd

till det »gyllenhöfdade» Moskva på Ivan den grufliges

tid. Den unge ädlingen Kiribejitj upptändes af kärlek

till den unge köpmannen Kalasjnikovs fagra hustru

Jelena Dimetrevna. Då köpmannen en afton vänder

hem från basaren, finner han ej sin maka, och efter

kvalfull väntan ser han henne komma

»blek som stormbruten lilja med fladdrande hår,

snö och rimfrost i upplösta flätorna strödd,

sköna ögonen blicka med vansinnets glans,

bleka läpparna hviska förfärliga ord.»

11. — Jensen.Då han får veta, att hon på gatan blifvit smekt

och kysst af den unge Kiribejitj Maljuta, besluter

han att hämnas denna skymf. Dagen därpå är en

knytnäfvestäflan nedanför Kreml; köpmannen utmanar

Kiribejitj och dödar honom med ett väldigt slag i

tinningen. Tsaren vredgas öfver denna blodiga utgång

på leken, men då han får veta orsaken, lofvar han

att Kalasjnikovs hustru och små barn skola erhålla

rika skänker ur skattkammaren och att hans bröder

skola få handla tullfritt. Men Kalasjnikov själf måste

straffas för att han burit band på en ädling: bans

hufvud faller under bilan och

»— — vindarne vandra och vindarne susa

på unge Kalasjnikovs namnlösa graf». *)

Pusjkins och Lermontovs korta, oroliga lif gjorde

emellertid, att deras nationella lyrik aldrig hann den

fulla mognaden. Då Pusjkin ur byronismen arbetat

sig fram till nationell själfständighet, var det förbi

med hans harmoniska arbetslust, och hans sångmö

klagar gång på gång öfver förlusten af de gamla

idealen, öfver skaldens politiska och moraliska syndafall.

»O sjung ej, flicka, ljuf och öm,

o sjung ej Gruziens dystra sånger!

De mana fram som i en dröm

en fjärran strand, ett lif af ånger.

Då skymta för mig steppens rand,

dess sommarnatt och bleka stjärna,

*) Öfvers. i Aminoffs »Ryska skalder».och hon, som dröjer vid dess strand,

min ungdoms brud, min ljusa tärna»,

kväder Pusjkin i en af sina hälft erotiska, halft

allegoriska elegier, och i en annan, af V. E. öman

äfven-ledes tolkad dikt heter det:

»O är det sant att nattetid,

när allt är tyst och lifvet hvilar,

när ifrån fästet månen blid

sitt ljus på kors och grafvar silar —

o är det sant att småningom

de döda på sin grafdörr glänta?

Hur länge skall jag fåfängt vänta?

Hör mig, o Leila, kom! o kom!»

Pusjkin fick i sin stundom krystade byronism

och sin sentimentala ton en massa dilettantiska

efterföljare, hvilkas släkte ännu ej dött ut — de kunna

spåras i hvarje årgång af de ryska revyerna. Men

Lermontov står ensam, ty hans oppositionella, äkta

romantik kunde och vågade ingen imitera. Det är

endast en poet, Polezjajev, som närmelsevis kan

jämställas med Lermontov — alls icke i fråga om genialisk

skaldeoriginalitet, men väl genom den personliga

hänsynslösheten, det vilda trotset och det obändiga lynnet.

Alexander Ivanovitj Polezjajev föddes 1805 i

guvernementet Penza. Hans fader var en rik

godsägare Leonti Struinski, som utom äktenskapet hade

sonen Alexander och dottern Olympia, men bortgifte

barnens moder, en piga i huset, med en viss Polezjajev.

Rå och liderlig, misshandlade han bönderna undersina orgier, och då han en gång med tortyr tagit

lifvet af en af sina underhafvande, deporterades han

af guvernören Speranski till Tobolsk i Sibirien.

Den unge Polezjajevs uppfostran bekostades af

Struinskis broder: han fick gå i skolan och inskrefs

sedan vid universitetet i Moskva. Redan före kursens

slut hade han gjort sig känd såsom poet, särskildt

genom en lyrisk själfbiografi på vers, »Sas/a», hvari

han med cynisk öppenhet skildrar sin tygellösa

ungdom och det dåtida studentlifvets skuggsidor.

Handskrifter af dikten spriddes snart, och ryktet om den

fräcka författardebuten nådde till och med kejsaren,

då denne befann sig i Moskva vid kröningen 1826.

Klockan 3 på natten väcktes Polezjajev af

universitets-rektorn i egen hög person och fördes till

universitetskanslern, från denne till undervisningsministern och

slutligen till kejsaren själf. Polezjajev har för

Alexander Herzen skildrat detta möte sålunda:

»Har du skrifvit dessa verser?» var kejsarens

första fråga, i det han pekade på det olycksaliga

manuskriptet. — »Ja,» var Polezjajevs korta svar. —

»Då skall jag statuera ett exempel på akademisk

uppfostran. Läs upp hela bunten!» — »Jag kan inte,»

stammade Polezjajev. — »Du måste.» Polezjajev

måste lyda, men återfick efter hand besinning och en

smula af sin galghumor. Vid de mest vågade ställena

gjorde Nikolai I tecken åt den närvarande

undervisningsministern, hvars uppsyn vittnade om den djupaste

indignation. Då kejsaren efter uppläsningen fick höra,POLEZJAJEV.

att den brottsliges uppförande »dittills varit

oklanderligt», lindrades straffet till relegering från universitetet

och tvångsarbete såsom underofficer, ehuru han som

adelsman eljes var själfskrifven till högre rang.

Betecknande för Nikola is faderliga sätt att handskas med

varnartiga skaldeynglingar är att han efter denna stränga

skrapa kysste Polezjajev på pannan, till tecken att

denne kunde hoppas på nåd i framtiden, om han

artade sig väl.

Den mustiga hjältedikten var länge förbjuden, och

det är ej att undra på, då censuren hyste

betänkligheter mot Lermontovs lojala och äktryska epos om

Kalasjnikov bara därför att dess författare fallit i onåd,

så att dikten först publicerades utan hela

författarnamnets utsättande. Nu mera står »Sasja» att läsa i

Polezjajevs samlade dikter, men de många luckorna

röja ännu, huru nitiskt den ryska censuren allt

fortfarande vakar öfver den officiella sedligheten.

Pusjkin föll till fota för den imponerande kejsaren,

men Polezjajev — liksom Lermontov — motstod

trotsigt både lockelsen och förödmjukelsen. »Jag är för

stolt att be kejsaren om nåd,» yttrade han, »ty jag

har ej förbrutit mig mot honom.»

Men sig själf kunde han icke motstå, lika litet

som Lermontov kunnat behärska sin demoniska natur.

Det strama, regelrätta militärlifvet i Moskva passade

ej för Polezjajevs obändiga, njutningslystna lynne.

Utan permission sökte han en gång begifva sig till

Petersburg och degraderades för detta disciplinärbrotttill simpel soldat med forlust af sitt adelsskap.

För-tviflad hemföll han nu åt dryckenskap, och då han

vid ett tillfälle kommit i delo med sin fåltväbel,

straffades han med ett års häkte i bojor. Efter den

betan skickades han till Kavkazien — den militära

uppfostringsanstalten för Nikolais oförbätterliga

apollo-söner. År 1831 blef Polezjajev åter underofficer och

sju år senare fick han igen sitt adelsskap med officers

rang, heder och värdighet. Men då var det redan

för sent: förstörd af lungsot, utsväfningar, fattigdom

och brutala förföljelser, dog han på militärhospitalet

i Moskva år 1888 och fick först på likbåren bära sin

nya uniform.

Såsom skald var han Lermontov i alla afseenden

mycket underlägsen. Han saknade totalt dennes

innerliga religiositet, som låg dold under det kätterska

trotset, samt dennes förnäma världsåskådning.

Pole-zjajevs små stämningsbilder och episoder från

Kavkazien kunna på långt när ej mäta sig med den

»Kav-kaziske Byrons» i formskönhet, kolorit och kraft, och

ingen strimma af ljus lyser upp det mörker, hvari

Polezjajevs lättsinniga sångmö famlade. Lungsot och

tobakskvalm, död och elände, fängelse och själfmord

— se där den stygga värld, hvari hans verklighet och

fantasi ständigt dvaldes. Utkastad i världen med

hemska minnen från en glädjelös barndom och ett

föräldralöst hem, utstött ur det »fina» samhället och

alldeles saknande den karakterens hållning och viljans

fasthet, som göra Lermontov så sympatisk äfven ihans förvillelser och snedsprång, var Polezjajev

obarmhärtigt dömd att gå förlorad i den ojämna kamp, som

han delat med Jazykov, Dostojevski, Gljeb Uspenski

och otaliga andra ryska författare. Ingen räddande

hand sträcktes honom i denna förtviflade kamp, där

han måste duka under såsom den döende simmaren,

som han beskrifvit i ett poem af samma namn:

Kolmörk blifver

oceanen;

seglen rifver

bort orkanen.

Åskan går,

blixten slår.

Hafvet skälfver —

lång min stråt.

Stormen hvälfver

bräcklig båt.

Himlens skyar

väcka fasa;

stormens byar

hejdlöst rasa.

Afgrundsdjup

hota slup.

Utan måtta

skum yr opp

efter åtta

böljors lopp.4 *

*

*Den Pusjkin-Lermontovska poesien hade ett

grunddrag, som å ena sidan var dess styrka och största

förtjänst, men å andra sidan också innebar dess

svaghet: den var förnäm, aristokratisk och kunde därför

ej gärna få den rätta, fylliga resonnansen hos sjäifva

folket, som utan nödiga bildningsförutsättningar ej

hade lätt att i dessa välljud igenkänna sina egna

nationella toner, såsom uttryck för det rysk-slaviska

lynnet. Lermontov hade, trots sin oppositionella

romantik, mer af naivitet och den slaviska andens veka

sensibilitet än den rysk-chauvinistiske Pusjkin, men

äfven Lermontov var i sin formfulländade

konstriktning för individuell och subtil för att blifva en

verklig folkskald. Denna ära var förbehållen åt deras

samtida Koltsov, som Bjelinski träffande

kallat»Rysslands Burns*.

Om Lermontov var den ryske Byron, förtjänar

Koltsov med ej mindre rätt att jämföras med de

skotska högländernas folkdiktare, och denna tillfälliga

likhet framstår så mycket starkare i belysning af det

sakförhållande att Koltsov icke ens till namnet hört

talas om sin brittiske skaldebroder, ehuru denne var

äldre i tiden.

Både den skotske och den ryske folklyrikern

voro af ringa börd: Burns’ fader William var

gårds-brukare i Ayr — Koltsovs var kreaturshandlare i en

mindre stad; båda skalderna fingo i barndomen en

bristfällig undervisning, men hos båda väcktes tidigt

intresset för folkpoesi; båda älskade den enkla hem-landsnaturen: Buras de vilda, mossiga bergen, de

björkklädda åstränderna och de ödsliga kärren —

Koltsov de tunga, melankoliska stepperna; hos båda

tog sig denna naturdyrkan uttryck i ett smekande,

musikaliskt språk, som är oefterhärmligt i dess naiva

enkelhet.

Båda hade ock gjort samma hjärtesvidande

lifs-erfarenhet, som satte den vemodiga prägeln på deras

diktning och som kan sammanfattas i de fyra raderna:

»Hade vi ej mötts i lifvet,

ej så blindt och öfvergifvet

blifvit till hvarandra knutna —

vi ej skilts åt hjärtebrutna.»

Buras älskade sin Jean Armour, dottern af en

murmästare, som ej ville ha den fattige och slarfvige

bondsonen till måg — Koltsovs giftermål med en

kosackflicka förbjöds af hans egen fader; men för

båda var denna pröfning poetiskt betydelsefull. Såväl

»plogmannen från Ayresbire» som »slaktaren från

Voronesj» blefvo beundrade och uppburna i respektive

hufvudstäder, men kunde ej bära den yttre

framgången och kommo i skef ställning genom brist på

djupare bildning, tills båda förföllo genom dryckenskap

och dogo tidigt vid ungefar samma ålder.

Såsom bevis på Koltsovs popularitet i Ryssland

må blott nämnas, att musik komponerats till mer än

ett hundra af hans dikter samt att flere af hans poem

gälla för verkliga folkvisor, liksom tvärtom många ano-nyma folkvisor i okritiska godtköpsantologier försetts

med Koltsovs författarenamn. En lustig illustration

härtill kan författaren ur sin egen erfarenhet anföra.

Jag hade för många år sedan i Finsk Tidskrift fått

införd en öfversättning af ett litet poem

»Aftonringning» O Ve tj er ny zoon! vetjerny zoon!»), som i en

rysk visbok stod upptaget utan författarenamn. En

insändare i »F. T.» upplyste då, att det ej var en

äkta folkvisa, utan ett alster af Koltsov. Efteråt kom

jag emellertid underfund med att den lilla dikten är

skrifven af den förut omnämnde Kozlov, och att den

blott är en tämligen ordagrann tolkning af Thomas

Moores’ »Those evening Bells». Ingenting nytt under

solen 1

Den uppsluppna friskhet och saftiga galghumor,

som Bums besitter, saknar man dock hos Koltsov,

och hos honom finnes ej motstycken till de dråpliga

scenerna i »Nansies krog», där »en lustig tiggarflock

satt vid brasan och drack upp sin hoptiggda skatt af

lump till sista trasan», eller skildringen af Willie, som

säljer sin kära fiol och super upp slantarna. Denna

galghumor är nästan okänd för det genom

mongolvälde, lifegenskap och kyrkotvång förtryckta och

för-slöade bondfolket i Ryssland, och där den förekommer,

är den ej af samma ästetiska »bohéme»-artade natur

som i västerlandet. Den ryska bondekarakterens

grunddrag är resignationen, det passiva motståndet

och tungsinta tålamodet, och den kommer hos

Koltsov till sin fulla rätt. Han är enformigt vaggande isin diktning som den trögt simmande floden i hans

hembygd och entonigt drömmande som den vida stepp,

som utbreder sig för hans öga. Till och med i de få

stunder, då han njuter en ogrumlad glädje, dallrar

däri en mollartad ton liksom i den slaviska (och

germanska) folkvisan. Sällan lämnar han sin subjektiva

stämningsvärld, och då han skildrar en yttre

tilldragelse, sker det med en lyrisk knapphet, som ger den

folkliga balladen en mystisk, mörk färg och låter det

tragiska momentet verka så mycket kraftigare på

läsarens sinne. Betecknande är i detta hänseende hans

berättande dikt »Krogen».:

På ett berg bortom ån

susar grönskande skog;

under berget vid ån

står förfallen en krog.

Näktergalen han sjunger

på grönskande gren;

men i krogrummet sitter

ung änka allen.

1 midnattens timma,

när tystnaden rår,

till den ensamma änkan

en ungersven går.

En fiskare hämtat

i noten sin skatt

och ror för att också

nå krogen i natt.»Du fiskare käre,

sof icke hos mig!

Här sitter min svåger —

" han trifs ej med dig.»

En köpman, som icke

har hunnit sitt tjäll,

styr äfven sin kosa

till änkan i kväll.

»O köpman, ej kan jag

dig värdigt förströ

i oeldad stuga —

ej hafre, ej hö!»

Fiskaren och köpmannen bry sig dock icke om

änkans invändningar, utan besluta att tillbringa natten

i krogen, där änkan måste tillaga kvällsvard åt dem.

Den frikostige köpmannen bjuder på viq, och fiskaren

börjar sjunga och dansa. Men den försmådde

ungersvennen ser genom fönsterrutan, huru rivalerna roa

sig och kyssa änkan: han rusar in — och så slutar

balladen med fyra rader, som kort, men kraftigt ge

upplösningen på detta svartsjuksdrama i balladform:

Sedan dess uti krogen

är dödstyst och still,

och dystert i skogen

hörs näktergalsdrill.

Alexei Vasiljevitj Koltsov föddes den 2 okt.

1808 i den del af Ryssland vid Don, där tungomåletär det storryska, men steppen tillhör den lillryska

Ukrajnan. Fadern var en tämligen välbärgad

kreaturshandlare i Voronesj, en stad som börjat blomstra

upp under Peter den stores tid. Modern, Praskovja

Ivanovna, var en enkel, ordentlig och gudfruktig

kvinna. I folkskolan fick sonen en mycket knapp

undervisning och togs redan efter ett år därifrån för

att hjälpa fadern i yrket. Hans bokliga underbyggnad

vardt sålunda högst otillfredsställande, och han lärde

sig aldrig skrifva modersmålet felfritt. Men äfven

hans amma ingaf honom lust för folkpoesi, och redan

vid 16 års ålder hade han skrifvit ett häfte dikter.

De voro gifvetvis mycket omogna och lockade

naturligtvis ingen förläggare. Men han fick låna böcker

af stadens bokhandlare Kasjkin, hvars son sedermera

blef professor i Moskva, och de teoretiska insikterna i

verslära och ästetik fick han af en seminarist

Sere-brjanski, hvars tidiga bortgång gick honom djupt till

sinnes.

Men den unge Koltsov hade en rikare och bättre

källa att ösa ur, och det var naturen själf. Såsom

boskapsvaktare och slaktare fick han tidigt och ofta

tillfälle att göra utflykter på landsbygden, hvars

oöfver-skådliga stepper och då ännu jungfruliga grönska

ingen målat så friskt och naturtroget som han utom

den nästan samtida Gogol och längre fram den

lill-ryske folkdiktaren Sjevtjenko — äkta miniatyrbilder,

lika realistiska och dock stämningsfulla som de

landskap, den ryske målaren Kuindzji fästat på duken:Oförgätliga,

fria steppl

Du omätliga,

gröna steppl

Brokigt spinner du

färgers band;

mäktigt hinner du

hafvets strand.

Detta friluftslif på den älskade steppen med dess

landtliga nöjen, dess härdande strapatser och äfventyr

var den lyckligaste perioden i Koltsovs lif; utan aning

om en högre kultur och dess kraf njöt han af dagen

med naturbarnets naiva sorglöshet, och han sjöng

omedvetet, »wie der Vogel singt». Och hans lycka

nådde sin höjdpunkt, då han älskade och vardt älskad

tillbaka af Dunjasja — en lifegen piga som tjänade i

huset. Koltsovs fader var visserligen endast

»mje-stjanin», d. v. s. en oprivilegierad borgare, som ej

hade rätt att hålla sig med lifegna; men det var ej

ovanligt att burgna köpmän och äfven andlige

till-handlade sig lifegna i en adelsmans namn eller tog

dem i pant på viss tid. Det var väl med tanken på

sin Dunjasja, »flickan med det tjocka, ljusa håret och

de kastanjebruna ögonen», Koltsov skref sina bästa

kärleksdikter, hvaraf två såsom prof må anföras:

I.

Sjung ej, näktergal,

under fönstret mitt,utan flyg till skogs,

till min hembygds skogi

Smyg till fönstret där,

till min hjärtevän 1

Hviska henne ömt,

hur jag längtar jämt!

Hur jag ensam här

tvinar trånsjuk bort,

liksom steppens gräs

under kylig höstl

Utan henne, mörk

nattens måne är;

solen går sin gång

utan dagens eld.

Utan henne — hvem

fröjdar mig med smek?

Utan henne — hvem

lutar jag mig till?

Hvilken annans tal

lockar löje fram?

Hvilken annans sång

hälsar mig så varmt?

Sjung ej, näktergal,

under fönstret mitt,

utan flyg, flyg hän,

till min hjärtevän 1II.

An en kyss! ännu enl

Jag vill trycka din barm

än en gång. Fort en kyss,

en berusande, varm 1

Hvi så sorgsen din blick?

Hvi så ängsligt ditt bröst?

Gjut ej tårarne mer!

Haf förhoppning och tröst!

Ingen tår, ingen sorg,

du min älskade vän!

Ty då halfåret gått,

få vi råkas igen.

Invid Volga min far

liten stuga bebor

på den tvärbranta strand,

och där har jag min mor,

hvilken saknar sin son.

Jag skall hälsa min far,

jag skall knäböja mig

för att bedja om lof

att få vigas med dig.

Men din klädnad i svart

kan jag icke förstå.

Hvarför har du just nu

tagit denna uppå?

Lägg den af och tag på dig

din ljusgröna dräkt 1

Svep om skuldran din duk,

med sirater betäckt!

KOLTSOV.

Må ditt ansikte le

som en vårmorgons stund,

och må kärlekens ros

spira upp på din mund!

Huru ljufligt att lyssna

till kärlekens bud,

du min präktiga flicka,

min vårliga brud!

Denna erotik ger också en föreställning om

Kol-tsovs egen längtan, då han för faderns räkning måste

företaga en affärsresa på landsbygden. Vid

återkomsten fann han dock allt förändradt: fadern, som

ej ville hafva en lifegen till svärdotter, hade under

sonens frånvaro sålt henne jämte hennes moder till

en godsägare vid Don. Alexeis sorg öfver henne var

gränslös; han föll i svår feber, och efter

tillfrisknandet gjorde han fruktlösa försök att få reda på henne.

Bjelinski, hans förste biograf, uppgifver, att hon blef

gift med en kosack, som misshandlade henne så svårt,

att hon snart dog. Detta öfverensstämmer dock ej

med verkliga förhållandet: Dunjasja lefde länge och

relativt ganska lyckligt med sin man och besökte en

gång den gamle Koltsov efter sonens död.

Denna förlust hade emellertid en djup verkan på

Koltsovs diktning, hvars grundton blir allt mer

elegiskt resignerad, men på samma gång renare. Gång

på gång frambryter hans saknad i vemodiga dikter,

hvilkas anda troget återgifver en sida i den ryska

folkvisans karakter. Tre prof äro tillräckligt belysande:

12. — Jensen.I.

Hvar är du, klara,

strålande stjärna?

Är du skymd utaf

mörka moln?

Hvar är du, sköna,

älskade flicka?

Har du svikit din

trogne vän?

Full utaf längtan,

sorgsen i hågen,

går jag fram öfver

gröna fält.

Ej kan jag skåda

strålande stjärnan;

icke möter jag

fagra mön.

Töckniga molnen

dölja min stjärna.

Kyliga grafven

famnat mön.

II.

Prassla icke, råg,

med ditt mogna ax!

Sjung ej, skördeman,

på din vida steppl

Ej jag lefver mer

för att samla gods;ej ja& vandrar här

för att varda rik.

Uti ungdomsår

sparade jag guld —

ej för egen del,

men för älskad mö.

Huru ljuft att i

hennes ögon se,

ögon fyllda af

kära tankars glöd!

Dessa ögons glans

har försvunnit nu,

ty min väna mö

sofver dödens sömn.

Svårare än berg,

mörkare än natt

tynger på mitt bröst

svarta tankars last.

III.

Mitt hjärtblod stelnat

i sorger blott;

hvad en gång jag älskat,

försvann så brådt.

För litet älskat,

för mycket lidit;

för tidigt min purpur

till marken glidit.Utan kärlek och lycka

jag går min stråt;

blott sorg och elände

följa mig åt.

Högt uppe på berget

en ek sköt fram —

nu hon ligger i dalen

med murken stam.

Denna egendomliga, om ock enformiga folklyrik

skulle måhända förblifvit okänd i litteraturen, om ej

en lycklig slump bragt den till allmänhetens

kännedom. Under sina affärsresor besökte Koltsov ett

brännvinsbränneri i guvernementet, tillhörigt en rik

adelsman vid namn Stankjevitj, och vid en middag

med drängarne sjöng han några af sina visor.

Härigenom ådrog han sig uppmärksamhet af Stankjevitj’

son, en fint bildad student, hvilken sedermera genom

sina västerländska kulturintressen blef medelpunkten

för en grupp af tysksinnade filosofer, som bland sig

räknade såsom medlemmar Bjelinski, Botkin, Katkov,

Bakunin m. fl. Genom bemedling af denne gynnare

fick Koltsov några dikter publicerade i

Moskva-tid-ningar (1831), och fyra år senare utkom den första

diktsamlingen.

Då affärsresorna utsträcktes till Moskva och

Petersburg, kom Koltsov efterhand i personlig

beröring med litterära personligheter och blef föremål för

salongernas uppmärksamhet. Ivan Turgenjev har isina memoarer gjort följande teckning af Koltsov:

»Det var soaré hos Pletnev, och äfven Pusjkin var

där. I en vrå satt en man, klädd i lång rock med

dubbla knapprader, kort väst, halsduk och klockkedja

med blåa glaspärlor. Han hostade ibland och förde

handen till läpparne. I hans ögon framlyste en

ovanlig intelligens, ehuru ansiktet för öfrigt var ett

ordinärt ryskt. Förgäfves bad man honom läsa upp

några af sina dikter, och först på hemvägen

förklarade han orsaken till sin tystnad: han hade ej vågat

föredraga något i en krets, där den store Pusjkin

var med.»

!

Men med Koltsovs bondska blygsamhet var det

snart förbi: den yttre framgången kunde han icke

bära, och sedan han 1837 af Voronesj’ guvernör

blif-vit presenterad for storfursten-tronföljaren och

Zju-kovski, ville han flytta till hufvudstaden för att bli

litteratör. Men fadern, som blott hade sinne för sitt

råa yrke och for materiell vinst, gaf sonen ej ett öre

för hans litterära planer. Det spända förhållandet

mellan far och son urartade snart till öppen

brytning, sedan den förre måst inlösa växlar, som den

lättsinnige sonen för egen del diskonterat i firmans

namn, och då skalden i narraktig fåfänga trodde sig

kunna imponera på »brackorna» i Voronesj genom

filosofiska termer, som han uppsnappat af sina litterära

vänner, vände sig det landtliga samhället från poeten,

hvars »snobbiga» vanor föga harmonierade med hans

tafatta, blygsamma väsen.Han led också själf i medvetandet af att hans

totala brist på boklig bildning gjorde honom omöjlig

för salongslifvet, där han ej kunde följa med

diskussioner om Schelling och Hegel, Schiller och Goethe.

»Subjekt och objekt — skref han själf halft

skämtsamt i ett bref till en vän — begriper jag en smula,

men det absoluta förstår jag platt icke.»

Men ännu värre var att denna skefva position

inverkade menligt på hans naturfriska diktning: han

fann ej längre poetiskt behag i steppens enkla

skönhet, och den bildning, som han kunnat tillägna sig i

hufvudstaden, gaf en dålig ersättning, helst som hans

brist på energi och sedlig karaktersfasthet gjorde

honom till ett lätt offer för det bullrande stadslifvets

sämre nöjen. Allt mer isolerad både på landet och i

staden, förföll han i dryckenskap och samvetsdöfvande

utsväfningar. Fadern, hvilken själf dog tio år efter

sonen af alkoholiskt slaganfall, behandlade honom

omänskligt illa. Under sin sista svåra sjukdom bodde

skalden i en skrubb, som var oeldad i den stränga

vintern, så att han nattetid måste stjäla sig till något

bränsle, och hade ej den ömsinta modern i smyg

gif-vit honom mat, hade han löpt fara att svälta ihjäl.

Då han låg döende, firades kalas i rummet bredvid, och

en af hans systrar lär ha hittat på den stygga »lek», att

en af drängarne, insvept i lakan, lades på ett bord såsom

lik, under det att de andra sjöngo mässa för den syndige

broderns hädanfärd . . . Den 19 oktober 1842 dog

skalden efter svåra, delvis själfförvållade plågor.Till det sista flödade hans diktning, men dess

ton var nu djupt förstämd och religiös. Den

barnsliga täckheten i hans visor var förbi, och i dess ställe

trädde en kristlig undergifvenhets ödmjuka suckar:

Stormar rundt omkring mig rasa,

åskor skaka himlahvalf.

Ödet fyllde mig med fasa,

och af köld mitt inre skalf. —

Dock för lidandet ej föll jag,

modigt jag fördrog min nöd.

I mitt hjärta mod behöll jag,

kraft i arm, i sinnet glöd.

Hvad är död och hvad är fara?

Komme hvad än komma må,

ty försynens underbara

nåd jag lärt att bygga på.

Jag i denna tro ej sviktar;

lifvet fylls af denna tro.

Den till sträfvan mig förpliktar

och förlänar frid och ro.

Öde, med din skräck ej hotal

Ej till brottning reta mig,

ty jag faller ej till fota,

är beredd att slåss med digl

1 min ande finnes styrka,

i mitt hjärta kraft till strid:

uppå korset — är min kyrka,

under korset — grafvens frid.Slavernas veka, känsliga temperament med ett i

grund och botten fredligt lynne är företrädesvis

läm-padt för lyriken, som i deras natur- och

konstdiktning intager ett bredt rum. Karamziny den

romantiske krönikören på Pusjkins tid, säger i sitt

historiska arbete om Ryssland (1826), att grekerna under

ett krig med araberna på 500-talet tillfångatogo tre

slaver, som i stället för vapen hade stränginstrument,

gusle, i händerna. De slaviska folkens brist på

ålderdomlig historia och på en af folkfantasien

konstnärligt utbildad mytologi gaf så mycket mer spelrum åt

den mänskliga känslovärlden och de individuella

stämningarna, och den låga bildningsnivån gjorde, att den

ryska folkpoesien bevarat sig in i våra dagar med

ursprunglig friskhet, äfven om en mer förfinad form

med bestämda stafrim och regelbunden rytm bär

tydligt vittnesbörd om moderna konstinflytelser.

Men lika enformigt som det ryska landet är med

sina vida stepper och tröga floder, lika monoton är

den ryska folkvisan såväl i fråga om musik som ord,

och frånvaron af lokala eller politisk-religiösa hinder

gjorde att hon i samband med den storryska

dialektens utbredning öfver den ofantliga arealen fritt kunde

sprida sig bland folket öfver det ryska tungomålets

nejder.

Oafsedt visans innerliga samhörighet med

musiken, hvars släpande rytm målande återger det enkla,

oupphörligt upprepade innehållet i texten, skulle det

vara nästan lönlöst att i bunden stil på ett annatspråk gifva en trogen tolkning af den ryska folkvisan.

Den är till formen vida mer regellös och rå än den

icke mindre naiva sydslaviska folklyriken, som i

regeln har den femfotade trochén med genomgående

fallande rytm, och de ansatser till rimflätning, som

förekomma hos de äkta folkdikterna, äro mindre

märkbara än i t. ex. den germanska folkdikten.

Karakteristiska äro de negativa uppslag, som ofta inleda

den ryska folkvisan, t. ex.

»Det är ej en falk som flyger genom skogen;

det är ej en falk som breder blåa vingar —

det är tapper ungersven som rider längs med vägen» etc.

eller i ett bröllopskväde:

»Ej två räfvar hafva smugit sig genom mörka skogen,

ej två krigare hafva ridit på öppna fältet,

men två bönemän äro komna till brudens gård» o. s. v.

Karakteristisk är ock, likasom i den

serbo-kroa-tiska folkdikten, den oupphörliga användningen af

vissa epitet, som sammanställas med vissa föremål,

t. ex. »hvite tsaren», »duktige (gode) ungersvennen»,

»röda solen», »blåa hafvet», »rena faltet», »snabba

hästen», »fuktiga jorden» m. fl., och rikedomen på

smekord jämte förskönande diminutivformer ökar den

oöfversättliga innerligheten i denna veka lyrik. Och

ryssen nöjer sig ej med sådana poetiska smeknamn

som t. ex. »sol», »ljus», »ros», »blåklint», »dufva»-m. m., utan tillgriper äfven sådana djärfva bilder som

»gås», »fisk», »bär», »gräs», »äpple» eller »päron»

för att gifva värdigt uttryck åt sina lycksaliga känslor

af glädje, kärlek, längtan och hopp.

Lika naiva som de okonstlade versraderna äro

ock de däri uttryckta känslorna och tankarne. Såsom

all äkta naturpoesi, är den ryska folkvisan sedligt ren,

d. v. s. hon är naturen själf, för hvilken begreppen

»sedlighet» och »osedlighet» icke existera. Hon berör

känslofullt alla strängar från den barnsligaste

uppsluppenhet till den djupaste sorg, vanligen med ett

bestämdt motiv, en viss sida af själslifvet för hvarje

särskild visa.

Här några få prof på denna naturens och hjärtats

ofördärfvade poesi, hvartill Koltsovs ypperliga

imita-tionstalang gifvit anledning.

En ung bondson återvänder från tjänsten till sitt

hem och promenerar i trädgården. Vid anblicken af

de fruktbärande hallonbuskarne sjunger han en visa

med refrängen: »O du min hallonbuske! o I vackra

hallonbär!» Han lägger sig sedan under en gran och

sjunger: »O du granträd! susa ej så starkt och låt

mig sofva! Ack, vackra flicka, om du kunde älska

mig! Jag har tjänat hos en god husbonde, men

dessvärre ej förtjänat något. O du granträd! susa ej så

starkt! låt mig hvila ut och drömma om min älskade!»

Mycket ålderdomlig är den ryska visan om flickans

klagan vid pilträdet (*Ivusjka, zelennaja moja»):

»Mitt sköna, unga träd! hvi låter du dina långa grenarsjunka mot mullen? Unga flicka 1 hvi är du så

sorgsen och blek? Hvi döljer du dina vackra, svarta

ögon under ögonhåren? Är det solen som gör dig

ondt? Eller böjer vinden dina grenar till jorden? Är

det en sorg som tär den unga flickans hjärta, eller

är det kärlek som bleker hennes kinder?» Bojarer

komma och hugga ned pilträdet, hvaraf de göra sig

en båt, och taga flickan med sig. Då de spörja henne,

hvarför hon är så sorgsen och oupphörligt gjuter

tårar, klagar hon: »O mina goda herrar! hvi skulle

jag ej sörja och gråta öfver min olycka? Min fader

och min moder hafva varit orättvisa mot mig, ty de

hafva först gift bort min yngre syster! Är jag då

fulare än min syster? Äro jnånne mina ögon ej så

ljufva och sköna som hennes? Och i att spinna och

väfva är jag ändå den skickligaste, i allt arbete är

jag lika duglig som hon, och dock bar man varit

orättvis mot mig.»

I visan om vedspånet (»Lutjinusjka») klagar en

flicka öfver att hon måste gifta sig mot sin vilja:

»O du mitt spån, mitt kära björkspån! hvarför lyser

du icke klart? hvarför brinner du icke klart? Kanske,

spån lilla, har man ej torkat dig i värmen, eller den

obarmhärtiga svärmodern har hällt vatten på dig?

Jag, stackars barn, måste bädda sängen åt min icke

älskade man, visa en vänlig uppsyn för denne

vedervärdige man, då han kommer hem sent på natten,

under det att i mörka lunden den väntar, efter hvilken

mitt olyckliga bjärta trår och som alla mina tankartillhöra. 0 nu vet jag, mitt lilla spån, mitt kära

björk-spån, mitt lefnadsspån, hvarför du ej lyser så klart,

hvarför du ej brinner så klart.»

Folkvisan »Tjelovjek zjenu biet» (Mannen slår

sin hustru) lämnar en intressant inblick i det

förtroliga samlifvet mellan äkta makar och i den ryska

bondkvinnans sociala ställning: »Mannen slår, mannen

pinar sin hustru, och ingen står henne bi. ’O min

käre svärfar! förbarma dig öfver mig! förbarma dig

öfver din olyckliga svärdotter!’ Svärfadern skyndar

till, räcker piskan åt sin son och säger hårdt: ’Slå

henne, duktigt, din dumma kvinna! Prygla henne

riktigt, käre son, så att hon lyder din vilja!’ —Detta

upprepas af svärmodern, men då den misshandlade

hustrun anropar mannens ogifta syster, rycker

svägerskan piskan ur sin brors hand och ber med tårar

i ögonen: ’O broderi förbarma dig öfver din arma

hustru! Glöm icke, att jag, din syster, en gång ock

skall bli gift och skickas bort från mina föräldrar,

och att jag skall nödgas lida och utstå mycket i

främmande hus, i min mans familj’.»

Af den oräkneliga mängden ryska folkvisor, bland

hvilka särskildt de från Volga och Dnjepr ej kunna

fattas i deras vaggande, melodiska skönhet utan musik,

har en visa genom tonernas mellanfolkliga språk blifvit

känd i hela den bildade världen — det är den vackra

växelsången mellan dotter och moder i»Röda sarajan».

Ordagrant tar den konstlösa dikten sig ut så här i

öfversättning:»Sy mig icke, lilla moder, röda sarafan!

Gif icke ut, mor kära, i onödan så mycket!

För tidigt är att fläta mitt hår i två flätor.

Låt mig fortfarande pryda mina lockar med det röda bandet!

Ännu ej gömda under sidenslöjan,

måtte mina ungdomliga ögon få roa sig!

Hvarför skulle jag behöfva ändra mitt jungfruliga lif?

Hvarför skynda sig att sucka och våndas såsom gift?

Gyllne friheten är mig kärare än allt,

och utom friheten vill jag intet i världen.» —

»Mitt barn, kära barn, du dotter min,

du eländiga, oförståndiga hufvud lilla!

Ej alltid skall du som en fågelunge kvittra högt,

ej som lättvingad fjäril fladdra bland blommor;

förvissna skola vallmoblommorna på kinderna,

förflyga skola nöjena, och då skall du ängslas.

Vi kunna ock på ålderdomen förnöja oss

och minnas vår ungdom, då vi se på våra barn.

Äfven jag har såsom ung varit sådan,

och samma ord sjöngos för mig såsom ogift flicka.»

Med allt erkännande af folkpoesiens betydelse för

konstdiktningen lär det dock ej kunna bestridas, att

ett ensidigt begagnande af denna källa kan leda till

ensidiga öfverdrifter. Den i folkvisans tonart hållna

konstdikten förblir äkta och naiv, så länge skalden

står på den naiva kulturnivån och lefver folkets enkla

lif; men på ett högre kulturstadium blir denna

konstart lätt manierad och falskt sentimental. Koltsov stod

redan på gränsen till denna ödesdigra öfvergång och

hade redan börjat tvifla på sin skaldiska mission, då

döden befriade honom från alla kval. Han gaf emeller-emellertid uppslag till en ny idyllisk-lyrisk »naturskola», som

hotade att gifva en falsk ensidigt idealistisk och

pjunkigt sentimental riktning åt den ryska

folklifsskildringen. Det var först genom bynovellisten

Grigorovitj och hans samtida Ivan Turgenjev bynovellen

på prosa fick en sund realism, och i bunden form

återupptogs den äkta folkdikten i moderniserad realism

af en senare folkdiktare från Voronesj, Ivan Nikitin

(† 1861), under det att dennes samtida Nikolai

Nekrasov († 1876) vardt hufvudmannen för den

tendensiösa proletariatdiktning, som stegrades till pessimistisk

samhällsskildring i skizzform hos den ännu lefvande

Gljeb Uspenski.

Det ryska dramat.

Ett dramatiskt frö i folkdiktningen. — Den ryska teaterns

grundare. — Dygdens seger på ryska tiljan. — En

rysk Hamlet. — En rysk Gustaf Wasa. — Katarina

ll:s parodiska opera om Gustaf III. — Rysslands

Molière och Holberg. — Gribojedov och »Snillets

förbannelse».

I jämförelse med den ryska epikens och lyrikens

stora uppsving under detta århundrade har den ryska

dramatiken hittills varit mycket torftig, och om man

undantar ett par enstaka skådespel, är det endast en

nationell dramatiker som blifvit verkligt populär i

Ryssland — Alexander Nikolajevitj Ostrovski

(1824—1886), »den ryska köpmannabourgeoisiens

Shak-spere», såsom denne kälkborgerlige, episkt anlagde

karakterstecknare kallats. Hans synnerligt talrika

alster — i främsta rummet det sedeskildrande

sorgespelet » Stormen* — draga allt fortfarande fulla hus

i Moskva, men för denna framgång hafva de närmast

att tacka den ypperliga lokalfärgen och de dråpliga

typerna af patriarkaliska köpmän samt det förträffliga

spelet, och det var ett ganska tvetydigt loford, dåkejsar Nikolai I om ett af dessa dramer, som den

skuggrädda censuren hyste betänkligheter för, yttrade:

»Ça n’est pas une pièce, c’est une leçon!»

Denna ästetiska brist, som ryssarne dela med

syd-slaverna, står utan tvifvel i psykologiskt samband med

deras handlingströghet och lyriska vekhet. De

lättrörliga polackarne med sin gamla kultur och de

företagsamma tjecherna hafva på det dramatiska fältet

uträttat relativt vida mer än den stora ryska nationen.

Kysslands sena framträdande såsom en kulturstat

försvårade ock dramatikens tidsenliga utveckling i

modern anda.

Härtill kom att Ryssland genom sin religion och

sin antagonism mot det romersk-katolska Polen hölls

främmande för de mysterier och moraliteter, som

i Polen redan tidigt banade väg för det världsliga

dramat. Först på 1500-talet hunno de kyrkliga spelen

till Moskva öfver Kiev, och år 1631 införde Peter

Mogila efter mönster af polska szopka eller jdselka

krubbspel (oertep), d. v. s. marionetteater, som

framställde Kristi födelse medels pappfigurer. Scener ur

Gamla testamentet och Jesu lif, särskildt födelsen och

passionshistorien, öfversattes från latin eller polska

och spelades på lämpliga tider af djäknar eller

semi-narister. Intresset för dessa naiva dialoger stegrades

emellertid så, att biskop Abraham af Suzdal skickades

till Florens enkom för att taga kännedom om

italienska spel; allegoriska personer (Järnåldern, Kriget,

Afunden, Dygderna m. fl.) upptogos på programmet,och folkvisor med realistiskt innehåll inlades mellan

de bibliska och moraliserande replikerna. Ytterligare

ett steg tog Peter den stores reformvänlige prelat

Feofan Prokopovitj genom patriotiska skoldramer, som

imiterats efter västerlandets, men ej kunde få någon

större betydelse i det dåtida Ryssland.

Men om det ryska dramat — såsom dramat

öfver-hufvud — pekar tillbaka till den katolska kyrkans

ceremoniösa ritual, har det dock äfven haft ett rent

världsligt frö, som är att söka i den ryska folkvisans

dialoger och bröllopskväden samt i de s. k. obrjadnija

pjesniy d. v. s. ceremoniella visor vid årsfester, hvilka

visserligen också hafva en religiös anstrykning, men

icke stå i direkt samband med kristna traditioner.

Den ryske litteraturhistorikern Snegirev har kallat de

ryska bondbröllopen »operavådeviller», och det ännu

gängse uttrycket ngrat svadbu» (leka, spela bröllop)

ger en antydan om dessa ceremoniers dramatiska

anläggning med bestämda scener och agerande personer.

För den ryske bonden gäller brudgummen som

»furste» (knjaz) och bruden som »furstinna»

(knja-zjina), den förre med marskalkar (drusjki), den senare

med tärnor och gråterskor (voplenitsy). Första

akten i detta äktenskapsdrama, som ursprungligen var

ett brudköp eller brudrof, upptages af affärssamtal

mellan den tilltänkte svärfadern och brudgummens svati,

friande ställföreträdare. Dramats hjältinna måste

förhålla sig passivt under detta schackrande och prutande

om hennes hemgift m. m., och först när aftalet gjorts,

13. — Jensen.194

får hon veta namnet på sin tillkommande. I andra

akten träffas de båda; hon tar bort floret från ansiktet

(fata), och förlofningen (porusjenie) firas med sång

och danslek. I den tredje akten klagar bruden öfver

att hon måste lösa upp sin jungfruliga hårfläta

(kosa):

»Ej för guld jag sörjer,

liksom ej för silfver;

blott för ett jag sörjer:

för min rosenflätas

jungfruliga fägring.»

Tärnorna söka trösta henne, och då brudens broder

inträder, sjunga de:

»Håll ut, broder!

Broder, håll ut!

Sälj ej din syster

för rubler, för guld!»

Men denne svarar kallt:

»Kär för bror är syster,

kärare är mig dock guld.»

Slutligen utdelar bruden sin »krasota»,

jungfrukransen af band och blommor, under elegiska sånger.

— Sista akten spelas i de nygiftas hem efter den

kyrkliga »kröningen». De få salt och bröd, moderliga

välsignelser och goda önskningar, och efter ett lustigt

kalas slutar det hela med att ynglingar sjunga

hyme-neiska kväden utanför sofgemakets dörr.I sådana dialogiserade folkdiktningar låg utan

tvifvel en scenisk möjlighet, som under andra

förhållanden kunnat bära nationella frukter, och det

utomordentliga intresse, hvarmed alla teatraliska

representationer uppmärksammas i Ryssland, tyder på en

viss mottaglighet hos själfva folket. Men det mongoliska

förtrycket och den tröga massans okunnighet hindrade

äfven här den nationella originalitetens utveckling och

gjorde Ryssland beroende af västerlandet. Den tyske

pastorn i Moskvas sloboda (förstad), Johann Gottfried

Gregory, hade inöfvat sina skolbarn att spela komedien

»Ester», och tsar Alexei blef så förtjust däri, att de

minderåriga dilettanterna fingo uppträda inför hofvet

och att en liten trupp tyska musikanter och

kome-dianter inkallades till Moskva år 1672 — just Peter

den store födelseår.

Efter tsar Alexeis död afsvalnade lusten för

teaterföreställningar, men redan 1702 lät Peter den store

från Danzig inkalla tyska skådespelare, hvilkas direktör

bar det lämpliga namnet Kunst Två gånger i veckan

spelades — mot en afgift af 3 å 10 kopek! — andliga

och allegoriska stycken samt tillfallighetsdivertissement

på Moskvas »Röda torg», som förut varit skådeplatsen

för så många skräckdramer, och då Johann Kunst

lärde ryska gossar att spela hans stycken på ryska,

hugnades han med titeln »direktör för hans majestäts

komedianter». Efter hans död flyttades scenen till

byn Preobrazjenskoje, där hofvet lät gifva offentliga

gratisföreställningar.Något senare grundades på en mer själfständig

väg den första ryska nationalteatern af Fjodor Volkov.

Född 1729 af en köpman j Kostroma, fick den

vetgirige gossen sina första dramatiska intryck af Birons

pastor, hvilken förvisats till det aflägsna Jaroslavl,

dit Volkovs moder flyttat efter sitt omgifte med en

annan köpman. Under två års handelsstudier i

Petersburg gjorde han bekantskap dels med den

italienska operan, som uppträdde i bufvudstaden efter 1735,

dels med ryska talpjeser, som spelades af kadetter

och tyska komedianter. Volkov blef så förtjust däri,

att han efter hemkomsten förvandlade ett

garfveri-magasin till en rymlig teater, som fanns kvar ännu

1831. Det stycke, hvarmed den första ryska tiljan

invigdes 1751, var Metastasios opera »Clemenzadi Tito»,

öfversatt af Volkov själf. Klostergossar sjöngo körer,

och orkestern, d. v. s. dragspel och guitarr, sköttes

af lifegna.

Den ryska teaterns bildande står i samband med

— brännvinsbränningen! Med anledning af

»oegent-ligheter» vid bränn vinsarrendena skickade senaten

nämligen till Jaroslavl såsom kontrollör general

Igna-tiev, som blef så förtjust i Volkovs företag, att denne

med tolf aktörer kallades att spela för hofvet i

Tsar-skoje Selo 1752. Volkovs lycka var nu gjord; han

anställdes såsom lärare vid kadettskolan och fick en

framstående befattning vid den första stående teatern

i Ryssland 1756. Enligt A. M. Turgenjevs memoarer

ville Katarina II till och med göra honom till mini-ster och utmärka honom med Andreas-orden; men

han betackade sig för båda delarne och bad blott att

för sitt återstående lif »slippa ha bekymmer för kläder,

föda och åkdon». Kejsarinnan skänkte honom

frikostigt ett hus samt mat och vin från hofvets källare,

hvarjämte han hade förmånen att utan särskild

anmälan eller väntan få audiens hos henne. Enligt

furst Golitsyn (»Russk. Archiv» 1873) räddade Volkov

genom sin fyndiga talang situationen vid

tronbestig-ningen i Izmailovska kyrkan: formuläret för edens

afläggande hade glömts genom oförlåtligt slarf, men

Volkov framträdde och läste upp de öfliga ordalagen

från ett blankt papper. Och vid kröningen i Moskva

1763 arrangerade Volkov ett glänsande festtåg »Den

triumferande Minerva», som räknade 4,000 deltagare.

Han dog några dagar efteråt af förkylning — ogift,

ty han hade »aldrig haft tid och lust att förälska sig

i någon annan kvinna än Thalia».

Bland hans medhjälpare fanns en viss Narykov,

som spelade kvinnliga roller. Kejsarinnan prydde

honom egenhändigt med briljanter såsom Osnelda i

»Horeb» och fann honom så lik det polska

sändebudet, att han efter denne skulle antaga namnet

Dmi-trevski. Han blef medlem af Vetenskapsakademien,

gjorde under utländska resor personlig bekantskap

med Svedenborg och Garrick, och fast han lämnade

scenen 1787, uppträdde han ännu en gång efter

Na-poleons fall under oerhördt jubel.

På tal om den ryska skådespelarkonsten i ader-tonde århundradet må en episod nämnas, som på sin

tid väckte ofantligt uppseende och står tämligen

enstaka i den sceniska konstens historia genom sin

lyckliga utgång. I början af 90-talet fanns vid

Petersburgs elevskola en flicka Lizanka, som genom talang

och behagligt yttre ådrog sig kejsarinnans

uppmärksamhet och fick namnet Uranova — den nya

stjärnan på konstens himmel. Men hon ådrog sig också

uppmärksamhet af en grefve Bezborodko, som tycktes

ha studerat spelet bakom kulisserna och sökte slå

hennes fästman, den talangfulle skådespelaren

Sandu-nov, ur brädet. Men hon var så ståndaktig, att hon

till och med brände upp de banksedlar, hvarmed

grefvens buketter voro omlindade, och efter en aria

räckte hon åt kejsarinnan i sidologen en

besvärs-skrift, enär Bezborodko förtalat henne hos

teatercheferna Sojmonov och Chrapovicki. Dessa blefvo

af-skedade samma afton; Lizanka fick en recett och

vigdes med Sandunov i Vinterpalatsets kapell, där

kejsarinnan gaf henne en bröllopsdikt med

egenhändig underskrift. För att sätta kronan på verket af

sin triumferande hämnd, begagnade Lizanka sig af en

roll att med en börs i handen gå fram mot

Bezborodkos loge och sjunga följande tillägg till sin

kuplett:

»Låt lögn och smicker faral

Tro ej att kärlek bara

som vanlig handelsvara

kan vinnas genom mynt.Ert guld är öfverflödigt.

För oss är mera nödigt

att finna verklig ungdom,

hvars styrka ligger i

en hjärtesympati.»

Publiken jublade på den lurade grefvens

bekostnad, men den öfvermodigt dygdiga Lizanka måste efter

den betan lämna Petersburg och fortsätta sin

framgångsrika bana i Moskva.

* *

*

Pusjkin har i »Eugen Onegin» (I: 18) ägnat en

strof åt det försvinnande tidehvarfvets dramatik med

följande loford:

O ljufva tid! Vonwizin svingar

satirens gissel oförskräckt.

Ny glans åt ryska dramat bringar

ock Knjazjnin, af Racine en fläkt.

Här lockar Ozerov till tårar;

här af Katenins konst Corneille

till lif på nytt ur grafven väckes.

Här furst Sjachovskojs lustspel gå

för fulla hus, och åt Didelot

en lagerkrans på scenen räckes.

Eftervärlden har svårt att instämma i detta

beröm öfver den franska smakriktningens ryska

efter-härmare. En förtjänst hafva de dock haft —

formens, och hvad Lomonosov var för den ryskaprosan, blef Sumarokov för tragedien, ehuru hans

styrka egentligen låg i att fullfölja den franska

tragediens svagheter oeh smaklösheter. Karaktererna voro

för honom likasom änglarne i katekesen: tveggehanda

— goda och onda, fördelade på ett lyckligt älskande

par, en olycklig älskare och två »napersniki»,

confidents. Denna andefattiga gallomani drefs ännu värre

i Polen, där den litteräre skådespelaren Zolkowski

ironiskt formulerade receptet sålunda: »Man tar en

hjälte och en bof; hos den förre förenar man alla

dygder, hos den senare alla laster, och så låter man

dem ömsevis uppträda. Härtill lägger man några

dussin ack! och ve/, några portioner svimning, en

dosis kärlek samt mord ad libitum. Allt detta skall

koka och jäsa till femte akten; då tillsättes något

moral, det hela afkyles och är färdigt att begagnas.»

Men under det Corneille och Racine blott

undantagsvis valde franska ämnen, höll Sumarokov sig med

förkärlek till fosterländska motiv och trodde sig väl

därmed ha uppfyllt all rättfärdighet i fråga om

originalitet. Han torde ock ha känt Holberg, ty i hans

komedi »Monstret» förekommer den från »Jean de

France» tydligen härstammande ordleken med

»maîtresse», och i rysk dräkt uppfördes »Don Ranudo»

(1757), »Henrik og Pernille» (1760), »Jean de France»

(1764) och »Jeppe paa Bjerget» (1765). Dessutom

kände han en smula till Shakspere genom Laplace’s

»Théâtre Anglais» (1748) och har troligen på denna

dåliga grundval skapat en rysk »Hamlet», som för-vandlat den brittiska idé- och karakterstragedien till

ett plumpt Schicksals-drama.

Hamlet har af sin vän Armans fått veta, att hans

fader i drottningens närvaro dödats af Polonius, som

af Claudius förts bakom ljuset genom lömskt förta),

och Armans har i sin ordning fått höra detta af

drottningens gamla arama Ratuda, som ej längre kan

bära på denna hemlighet. Hamlet vaknar en natt

efter en dröm, hvari faderns skugga tett sig, och han

gripes af hämndlust, men blir förtviflad vid tanken på

att nödgas afstå från Ofelia. Drottning Gertruda blir

skamsen öfver att hemligheten är röjd och ämnar

tillbringa sitt återstående lif i en skog såsom nunna;

konung Claudius får också samvetskval för

drottningens skull, men uppmuntras till nytt mod af den

skurkaktige Polonius och besluter att röja ur vägen

den nu mera farliga drottningen för att i stället gifta

sig med — Ofelia. Polonius blir förtjust öfver den

ära, som vederfares hans hus, och söker med lock

och pock förmå Ofelia till detta parti; men då rusar

Hamlet in och befaller, att den skändlige fadern skall

försvinna ur hans åsyn. Den bråkiga akten slutar

med att den ryske Hamlet läser upp en god del af

sitt »To be or not to be», som dock här verkar

ganska komiskt och omotiveradt, enär denne Hamlet

eljes är en mycket bestämd och dådlysten natur. I

fjärde akten göra kungen och Polonius ett sista

försök att med godo öfvertala Ofelia, som därpå kastas

i fängelse, och i den sista akten har Polonius värfvatfemtio vilda karlar, som skola lönmörda Hamlet, under

det att han själf heligt lofvar att utgjuta sin egen

dotters blod. Men Hamlet rusar in på scenen med

väpnad styrka; Polonius förbannar honom, men kastas

i fängelse, och när slutet är godt, är ju allt godt:

Polonius dödar sig själf i fängelset, och Claudius dödas

af Hamlet; Ofelia visar sin faders lik den sista

hedersbetygelsen, och Hamlet visar sig för folket såsom

lycklig konung och brudgum.

Som man finner, blef det just inte mycket öfrigt

af Shaksperes tankedigra sorgespel, då det på 1700-talet

öfver Paris sökte sig väg från London till Petersburg.

I allmänhet voro århundradets dramaturger icke

lyckliga i behandling af främmande ämnen och

generade sig ej för de värsta försvndelser mot historien

och geografien. Kjazjnin, den mest firade tragöden

i fransk anda, har i »Roslav» omarbetat ett

skandinaviskt stoff på ett högst godtyckligt sätt.

Handlingen försiggår i Stockholm 1521. Roslav är en rysk

krigare, som råkat i fångenskap hos Kristian Tyrann

och behandlas mycket bårdt, enär han lär ha vetskap

om, hvar Gustaf Wasa uppehåller sig någonstädes i

Ryssland. Kristians öfverste Kedar blir slagen af

»sarmaterna», som angripit Sverige; men Roslav

samlar svenska krigare nattetid och besegrar fienderna,

ehuru han är nog blygsam att låta Kedar få äran af

denna bragd. Den sista ättlingen af den svenska

konungafamiljen heter Zafira, i hvilken både Kristian

Tyrann, Kedar och Roslav äro förälskade. Roslavskryter af att han såsom ryss är van att behärska

sin lidelse, men då Zafira närmar sig honom, blir han

osäker på sin dygdiga ståndaktighet och vill smyga

sig undan. Zafira nödgar honom dock att stanna

kvar och yppar, att hon gynnar honom; men Roslav

förklarar, att hvarje ryss sätter plikten högre än allt

annat. Af svartsjuka vill Kedar döda Roslav, störta

Kristian och göra Zafira till sin gemål och Sveriges

drottning. Kung Kristian vill dock i det längsta skona

Roslavs lif för att få veta, hvar Gustaf Wasa håller

sig dold. Zafira besöker honom i fängelset och söker

förmå honom att fly, något som hans ryska ära dock

förbjuder.

Först i sista akten landstiger den mystiske,

hittills osynlige Gustaf Wasa med en flotta. Kedar

utsändes för att lönmörda honom, hvaremot Roslav

och Zafira skola afrättas offentligt. Men nu uppträder

Gustaf Wasa som en deus ex machina; Kedar dödas

af folket, och Kristian Tyrann dödar sig själf, sedan

Roslav i sitt ryska ädelmod vägrat att bära hand på

honom. Allt ordnas lyckligt under Gustaf Wasas

mäktiga skydd, och inga hinder stå nu i vägen för

Roslavs och Zafiras äktenskapliga förening.

På tal om svenska historiska förebilder i ryska

dramatiken föres tanken äfven till den kejsarinna som

under svåra regeringsbestyr dock hade så mycken tid

öfrig för vittra lekar. Katarina II:s harm öfver att

Gustaf III, »ce fou, ce confrère de Pougatchev et

émule du héros de la Manche», genom sitt sändebudbaron v. Nolcken öfverlämnat ett »oförskämdt»

ultimatum, tog sig äfven uttryck i den sköna litteraturen,

i det att hon gjorde Gustaf III till »hjälte» i en

parodisk opera »Gore Bogatyr Kosometovitj», som efter

hennes utkast renskrefs i utarbetadt skick af

kabinettssekreteraren Chrapovitski i slutet af 1788. Musiken

komponerades af spanioren Martini, förf. af »Cosa

rara», och för dekorationer och ballet utgåfvos 20,000

rubel. Stycket gafs första gången den 29 jan. 1789

i Eremitaget och sista gången den 12 sept. till ära

för prinsen af Nassau efter slaget vid Svensksund.

Man var en tid tveksam om, huruvida den svenske

konungen verkligen var afsedd med denne ryske Don

Quijote, och några dåtida memoarförfattare höllo före,

att satiren gällde Potemkin eller rent af kejsarinnans

egen son, tronföljar Pavel, som hon knappt vågat

skicka ut i kriget. Det dåvarande franska sändebudet

grefve Ségur försäkrar dock, att Gustaf III var

pamflettens föremål, och däri instämma obetingadt prof.

Brückner, den utmärkte kännaren af Katarina ILs

historia, och prof. Grot

»Hjälte-stackaren» (Gore-Bogatyr), som fått

namnet Kosometovitj, därför att hans far bar öknamnet

»Kosomet» (»bomkastaren», snedvriden), ärtrots femton

års ålder ett idiotiskt barn och roar sig vid ridåns

uppgång med att på en gräsmatta kasta vedträn och

att från sin mammas skafferi hämta russin medels en

på en käpp fastsatt nål. Plötsligt gripes han af lust

att utföra hjältedater i främmande land; modern gergråtande efter, och den unge riddaren lofvar att

inbjuda samtliga damer till en härlig fest med bakelse

och sylt vid oceanens strand — en hänsyftning på en

uppgift att Gustaf III på förhand skulle ha inbjudit

hofdamer till fest i Peterhof med tacksägelsegudstjänst

i fästningskatedralen på Nevaön.

I andra akten söker Gore-Bogatyr i stallet efter

en »Rosalinda», men som alla ridhästar äro honom

för vilda, väljer han en eländig krake, och emedan

vapnen i rustkammaren äro allt för tunga, får han af

sina vapensvenner, »Skefhjärnan» och »Vindpusten»

(= Anjalaförbundet?), ett pansar af papp och en

bomulls-mössa med tranefjädrar. Skattmästaren uppfordras

att lämna respengar, men svarar att det inte behöfs,

enär de tre riddarne ju skulle få rikt byte af de

er-öfrade länderna — en satirisk antydan om svenska

arméns dåliga utrustning. I tredje akten färdas de

*öfver en slätt, men då en vindpust blåser

bomulls-mössan af hjältens hufvud, sjunker den krigiska

stämningen, och de förskräckas både af det minsta moln

och af sina egna hästars hofslag. Då de bli hungriga,

besluta de att storma en bondstuga, som ligger i deras

farliga väg; de draga svärden med dödsförakt, men

köras bort af den gamle bonden, som, väpnad med

en eldtång, sjunger, att odödlighet ej fås för så lätt

pris och att slika landsvägsriddare förtjänade ett kok

stryk (man hade påstått i Ryssland, att svenska

soldater i ryska uniformer plundrat några gårdar i

svenska Finland).I sista akten upphinnas de af Gromkobaj

(»Skränaren*), som skickats af den bekymrade modern att

hämta dem tillbaka. Bogatyr, som klättrat upp i ett

träd af fruktan för björnar, är glad att komma hem

igen, men på hans förslag att vapnen skola upphängas

såsom troféer, invänder Gromkobaj, att råttorna kunna

äta upp dem. Vid återkomsten förtäljde de om

öfver-ståndna faror och besegrade folk. Bogatyrs förlofning

firas, men en slutkör gör några ironiska antydningar

om mycket väsen för ingenting. Slutstrofen lyder

enligt ett tolkningsprof ur ett referat i Carl

Silfver-stolpes »Historiska Bibliotek» (1880):

»En sagans fågel sina vingar lyfte

med brak och dön och flög omkring i syfte

till slut att tända eld på hafvet blå.

Förstås, att ej han kunde målet vinna,

ty icke fick han hafvet till att brinna.

Men väsen af sig gjorde han ändå.» ,

För de i det dåtida politiska ränkspelet invigde

måste dessa sceniska befängdheter hafva haft en

skrattretande verkan, och såväl Gustaf III som Katarina II

hade under stridens hetta nog anledning att sarkastiskt

smäda hvarandra för en viss teatralisk fåfänga och

själfberöm öfver egna framgångar i kriget. Men i ett

misstog Katarina II sig: för brist på handlingskraft

och personligt mod kunde Gustaf III ej gärna beskyllas.

Emellertid lämnar denna politiska satir ett nytt

vittnesbörd om Katarina II:s belletristiska talang och ställerhenne i dramatiskt afseende vid sidan af sitt tidehvarfs

och lands Molière, den kvicke Vonwizin.

Denis Ivanovitj Vonwizin (1744—1792) ledde

sina anor från en tysk riddarätt, hvaraf en ättling

baron Peter v. Wiesen under Ivan den grufliges krig

med Livland förts i fångenskap till Ryssland och

öfver-gått till den ortodoxa kyrkan. Skaidéns fader, en

ämbetsman i Moskva, hade vid blott aderton års ålder

gift sig med en sjuttioårig änka — icke för att rangera

sina egna affärer, utan för att rädda sin bror från

ruin. Detta onaturliga samlif räckte ett helt dussin

år, hvarunder han »bemödade sig att göra sin makas

ålderdom sorgfri, såsom det en kristen höfves». I ett

nytt äktenskap föddes sonen Denis, som fick sin

uppfostran i det gymnasium, som bildats samtidigt och i

samband med Rysslands första universitet i Moskva 1755.

I en skrift »Öppenhjärtig bekännelse af mina,

handlingar och tankar» har Vonwizin lämnat en

dråplig skildring af det dåtida undervisningsväsendet.

Det fanns godt om lärjungar, men ondt om lärare,

öfverflöd på läroämnen, men brist på system och

metod, och den allmänna bildningen måste blifva

lidande af att klasserna voro delade i två sociala

grupper: en för adelssöner och en för ofrälse. Såsom

bevis på lärarnes sätt att undervisa meddelar Denis,

att magistern i latin dagen före examen uppträdde

med en dräkt, hvars knappar föllo märkbart i ögonen :

de fyra knapparna i västen motsvarade — de fyra

konjugationerna och de fem på kaftanen — de olikadeklinationerna, och genom att i smyg peka på en

viss knapp, kunde läraren lägga de rätta svaren i

elevernas mun! Vid förhöret i geografi svarade en

gosse på frågan om hvar Volga utfaller: »i Svarta

hafvet», och en annan gissade till och med på —

Hvita hafvet. Vonwizin svarade blott: »jag vet inte»,

och denna öppenhjärtighet behagade examinatorerna

så, att de beslöto ge honom medaljen för framsteg i

studier.

Såsom dramatiker saknade Vonwizin originalitet

i djupare mening, men var en utmärkt räsonnör och

spirituell efterbildare. Hans förebilder voro dels Molière

och Dryden, dels Holberg, hvars moraliska fabler han

öfversatte (1761). Han behöfde dock skrifva endast

två stycken, för att få ett varaktigt namn i ryska

litteraturen, och mellan dessa båda dramer låg en

tidrymd af sexton år. Det första, »Brigadiren» (1763)

gisslar den ytliga bildningen och den sedliga

ruttenheten med starka reminiscenser från Holbergs »Jean

de France». Det senare, »Nedorozl», »ÖJvermagem,

hvars tunna handling motväges af en typisk

karakters-teckning med docerande dialog, är af särskildt

kulturintresse, enär det illustrerar ett för Ryssland säreget

oskick i det dåtida samhället och uppfostringsväsendet.

Neclorozl, som betyder »minderårig», »öfvermage»,

hade då en särskild social-rättslig betydelse såsom

beteckning för minderåriga adelssöner, hvilka enligt

Peter den stores stränga bestämmelser redan vid

födelsen skulle inskrifvas i nominell statstjänst ochvederbörligt anmälas för detta syfte. De söner af

den halfbildade land tl i ga skrapadeln, hvilka ej hade

intyg om elementär skolunderbyggnad, fingo ej gifta

sig; vid 7 och 12 års ålder skalle de själfva

infinna sig i hufvudstaden för att pröfvas i skola, och

de, som skolkade, degraderades till soldater och

matroser. Men föräldrarne ville ej gärna skilja sig från

sina barn — redan för kostnadens skull — och hittade

på alla möjliga förevändningar att befria dem från

denna pedagogiska »värneplikt» genom falska

läkareintyg, förfalskning af dopattester och skolbetyg m. m.,

naturligtvis med den påföljd att undervisningen blef

svårt försummad. Det hände sålunda, att adliga

godsägare på den aflägsna landsbygden togo till huslärare

de mest tvetydiga och obildade individer för att kunna

å sonens vägnar framvisa ett godkändt skolbetyg —

t. ex. då en finsk »guvernör» lärde sonen i huset sitt

modersmål och utgaf det för att vara franska!

På sådana sociala förvecklingar, som ännu mer

intrasslades genom det lagliga förbudet mot äktenskap

för sådana »öfvermagar», byggde Vonwizin sin

satiriska karakterskomedi, som än i dag spelas i

Ryssland och vid sitt första uppförande (1782) väckte så

stort uppseende, att Potemkin sade åt författaren:

»Dö nu, Denis, eller upphör att skrifva!» Hos

utrikesministern grefve Panin (sedermera sändebud i

Stockholm) fick han anställning såsom sekreterare, erhöll

af denne en gåfva af 1,180 lifegna (»själar») och

hugnades 1782 med ett årligt »diktargage» af 1,250

14. — Jensen.rubel, som togos ur — postverkets kassa. Bland

andra förtroendeuppdrag hade han att från tyskan

öfversätta det festtal, slovo, som professorn och

bibliotekarien Reichel den 3 okt. 1762 höll i

universitetet med anledning af kejsarinnans kröning. Det är

i detta akademiska vältalighetsprof som den sköna

satsen förekom: »Vetenskap och konst blomstra

genom de suveräna personernas omhuldande och

förbud!»

Men Vonwizins största betydelse ligger i hans

underliga karaktersutveckling, som i den ryska

historien fått så många motstycken. Han var en stor

talang med liflig receptibilitet och en viss originalitet,

men saknade djup och konsekvens; han hade en skarp

blick för samtidens sociala lyten, dem han mästerligt

gisslade, men han såg endast ytan af tingen och

forskade ej efter roten till det onda. Ehuru han

hämtade sin bildning och sin stil från utlandet,

återvände han från flere resor i Tyskland och Frankrike

med allt djupare misstro och förakt mot västerlandet,

för hvars förtjänster han var alldeles blind i sina för

öfrigt synnerligt underhållande och lärorika

reseskildringar (bland annat träffande episoder från

bekantskapen med Rousseau och Voltaire).

Dessa antydningar om den ypperste

komediförfattaren under Katarinska tidehvarfvet äro så mycket

mer beaktansvärda som de hafva sin motsvarighet

hos den Pusjkinska epokens främste lustspelförfattare

Gogol, hvilken psykologiskt företer samma sjukligaid

id ;

i [-siar-]

{+si-

ar+} .

Da

Ta i

IDS

[-tutor-]

{+tu-

tor+} |

:et,

irp

ligt

>cb ;

0

,er*

ike |

let/

for

kil"

,nt"

or"

ket;

bet!

are

ig*

utvecklingsprocess. Liksom Gogol, slutade den

skon-löse samhällssatirikern Vonwizin med att förneka sig

själf genom reaktionär klerikalism och sjuklig ruelse

öfver sitt lifs moraliska förvillelser. Äfven Vonwizin

hemföll åt den religiösa fanatismen och intoleransen,

kom vansinnets gräns nära och dog vid 48 års ålder

efter ett slaganfall.

Samma hemska öde vardt Gogols. " Innan vi

öfvergå till hans intressanta historia, vilja vi i detta

kapitel dröja vid Gogols medtäflare såsom

karakters-komediförfattare — Gribojedov.

* *

*

Med teckningen af denne komediförfattare,

Pusj-kins samtida och vän, äro vi åter förflyttade till

Kav-kazien, där nära Tiflis nunneklostret St. David med

en praktfull utsikt reser sig på det för gruzierna heliga

berget Mtatsminda. Öster om templet står under

klosterterrassen en af Campioni modellerad bild af den

korsfäste Kristus under ett båghvalf; mot korset lutar

sig en sorgklädd kvinna, och vid dess fot ligger en

bok med inskriften:« »Gore ot urna». Själfva

piedestalen är prydd med ett medaljongporträtt, och

därunder läses: ».4. S. Gribojedov 1795—1829*; på dess

ena sida är ristadt: »Till den oförgätlige från

hans A7m», och på den andra: »Ditt snille och

dina verk äro odödliga v rysk hågkomst. Men

hvarför skulle min kärlek öfverlefva dig?»I denna natursköna nejd hvilar stoftet af den

berömde komediförfattaren, och den poetiska

minnesvården, som bevarar titeln på hans odödliga verk,

restes af den sörjande änkan.

Alexander Sergejevitj Gribojedov föddes den 4

jan. 1795 i Moskva, där fadern, tillhörande en

ursprungligt polsk ätt, som inflyttat till Ryssland under

tsar Alexei, tjänade som major. Sonen, som tidigt

röjde en ovanlig begåfning, fick en god

universitets-bildning, trädde sedan i militärtjänst och deltog i

1812 års fälttåg, ehuru det irkutska regementet, i

hvilket han ingått, ej kom med i elden. Efter

fredsslutet tröttnade han på det overksamma yrket och

inträdde i utrikesministeriet; han blef attacherad vid

beskickningen i Persien och förflyttades 1822 till

Gruzien såsom diplomatiskt biträde åt

generalguvernören Jermolov (omnämnd i epilogen till Pusjkins

»Fången i Kavkazien»).

Redan i hufvudstaden, där den unge diplomaten

uppmärksammades i salongerna för sin spirituella

intelligens, hade han känt sig dragen till de frisinnade

dekabristernas klubbar och gick ej heller fri från

följderna af deras misslyckade revolt vid tronskiftet.

Genom en kurir fick general Jermolov befallning att

häkta honom, men gaf honom förtroligt en vink

om att något farligt vore i görningen, så att

Gribojedov hann bränna upp komprometterande papper,

omedelbart innan den officiella häktningsordern ut-GRIBOJEDOV.

färdades. Fyra månader satt han dock häktad i

Moskva, tills han blef frikänd af brist på bevis.

De socialpolitiska förhållandena gjorde honom

ytterst förstämd: somliga af hans vänner såsom

Ry-lejev och furst Odojevski måste med lif eller frihet

plikta för sin ärliga öfvertygelse, andra — såsom den

oberäknelige Pusjkin — dagtingade och böjde sig för

öfvermakten, andra åter hängåfvo sig endast åt

sinnliga njutningar och förföllo i dryckenskap. Mätt på

hufvudstädernas tomma nöjen, återvände han till

Persien, där han utnämnts till minister, men där döden

snart skulle korsa hans litterära planer och nyvunna

äktenskapslycka. Vid hofvet i Téhéran fanns ett mot

ryssarne fientligt nationalparti, som intrigerade mot

Gribojedov och slutligen bragte det därhän, att den

persiska pöbeln den 30 jan. 1829 stormade det ryska

ministerhotellet. Gribojedov jämte legationspersonalen

dödades, och af 37 man undslapp endast sekreteraren

med lifvet.

I det ofvannämnda kloster, där skalden, gripen af

tunga dödsaningar, önskat få sitt sista hvilorum,

be-grofs ock år 1857 hans änka Nina, dotter af en

kav-kazisk generallöjtnant furst Tjavtjavadze. Skalden

hade på sin sista resa till Persien i Tiflis återknutit

bekantskapen med den endast sextonåriga flickan, som

han förut sett flyktigt såsom litet barn. Under

middagen — täljer en biograf — steg Gribojedov plötsligt

upp och sade: »Venez avec moil j’ai quelque chose à vous

dire» — samma kväll voro de förlofvade. — Trots skön-het, ungdom och rikedom afvisade den unga änkan

alla nya anbud och Iefde de återstående 28 åren

ode-ladt för sin mans minne — en trohet hvarom den

vackra minnesvården bär vittne.

Gribojedov hör till den ryska litteraturens minst

produktiva författare. I förening med furst

Sjachov-skoj och Chmjelnitski omarbetade han för ryska scenen

ett par franska dramer, längesedan försvunna från

repertoaren, och gjorde utkast till ett romantiskt

sorgespel »En natt i Grusien», som i fullbordadt

skick kanske skulle blifvit en prydnad för den ryska

scenen. Innehållet i denna dramatisering af

kavka-ziska sagostoff är följande:

En kavkazisk furste har bytt ut sin lifegne tjänare

mot en häst, som han gärna vill ha, men den sålde

trälens moder, som ammat furstens dotter, besvär

honom att antingen låta sonen komma tillbaka eller

ock låta henne tjäna under samma nya husbonde.

Fursten, som i början blir ond öfver hennes djärfhet,

lofvar till slut att återköpa hennes son, men glömmer

sitt löfte. Modern går då till skogen, anropar »ali»,‘

Gruziens onda andar, om hämnd och ingår förbund

med dessa. Hämnden utkräfves på så sätt att andarne

ingifva en rysk officer en brottslig lusta till furstens

dotter, hvilken enlèveras. Fursten spanar efter de

flyende och upptäcker dem på toppen af den helige

Davids berg. Han siktar på officeren, men genom

andarnes tillskyndan dödar skottet hans egen dotter;

modern griper nu furstens karbin för att döda honom,men råkar döda sin egen son. Båda blifva sålunda

straffade : fursten genom dotterns vanära och död

därför- att han kränkt moderskärleken och brutit ett

löfte; modern åter måste sota för att hon låtit

hämndkänslan besegra hennes ädlare natur.

För Vonwizin hade två komedier varit nog att

trygga hans litterära ryktbarhet, Gribojedov behöfde

för samma verkan blott skrifva sin enda

originalkomedi "»Gore ot urna», »Snillets förbannelse»

(»Ve den intelligente!»). Den första tyska tolkningen

(af K. Knorring, Reval 1831) hade titeln » Leiden

durch Bildung», och den senare (af Bertram,

Leipzig 1853): »Verstand schatft Leiden». Legrelles

franska öfversättning (1884) kallar sig »Le malheur

d"avoir de l’esprit» (de två sista akterna äro

öfver-satta på prosa af S:t Maur i »Dimanche» 1858), och

en engelsk (af N. Benardaky, London 1857) har

bibehållit det ryska namnet. Dessutom finnas

öfversätt-ningar på polska, turkiska och armeniska.

Om tillkomsten af denna sensationella

karakters-komedi förtäljer den ryske skriftställaren Bulgarin

följande. »År 1821, då Gribojedov vistades i Tavris,

hade han en natt drömt sig tillbaka till sin hembygd,

där han i kretsen af vänner tyckte sig läsa upp en

komedi, som gisslade det ryska samhällets fel och

lyten. Vid uppvaknandet hade han ett så lifligt

intryck af denna dröm, att han genast fattade pennan

och började skrifva sin satir.»Denna uppgift förefaller redan vid första

granskningen apokryfisk, och Bulgarin, en servil, trivial

författare af lithauisk börd, var äfven i det hänseendet

en ovederhäftig sagesman. Gribojedov hade redan

1811, vid 17 års ålder fått den första idén till ett

sådant arbete, och ju mer han lefde sig in i det ytliga

och sedefördärfvade hufvudstadslifvet, växte komedien

scen för scen. Då han tjänstgjorde hos general

Jer-molov i Gruzien, utarbetade han dramat helt och

hållet 1822—23 och läste sedan upp det för sina

vänner i Petersburg, hvilka ej nog kunde beundra

den blixtrande dialogen och hvassa satiren.

Men att skrifva ett teaterstycke är i Ryssland

ingalunda liktydigt med att få det uppfördt.

Gribojedov hade inlämnat sitt alster direkt till

inrikesministern, som i förfäran öfver den djärfva tonen förbjöd

dess publicerande. Men censurens vaksamhet kunde

dock ej hindra, att komedien blef känd: genom

af-skrifter spreds den öfver hela riket — det uppgifves

ända till 40,000 exemplar, och Polevoj anmärker

träffande, att boktryckerikonsten ej behöft vara

uppfunnen för Gribojedovs skull.

»Gore ot uma» repeterades emellertid i Moskva

redan 1825 på en skolscen, men förbjöds af

guvernören. Därpå spelades det privat af officerare i

Eri-van 1827 i kasinot, det forna persiska serdarpalatset,

där Gribojedov själf var bland åskådarne, men

förbjöds kort därpå af general Paskievitj. Någr,a spridda

scener uppfördes dock för kejsaren i Lilla teatern1830, och det gick nu på samma sätt som med Gogols

»Revisorn» eller Ostrovskis första drama (1847): en

nådig nyck af tsaren skaffade pjesen rum på den

ryska repertoaren, där den skall bibehålla sig lika segt

som Molière i Théâtre français. Den första offentliga

representationen gick af stapeln den 26 jan. 1831

såsom recett åt den framstående skådespelaren Brjanski

och ett par veckor senare i Moskva under stormande

jubel. För teatermanuskriptet betalades 1,000 rubel,

och år 1833 vardt det tryckt. Sedan dess har det

utgått i 46 upplagor.

»Gore ot urna» har sin hufvudsakliga betydelse i

den satiriska kulturskildringen. Gribojedov ville och

lyckades i den liberala generationens namn ästetiskt

uttala snillets förbannelse öfver det konventionella

samhällets ytlighet och lögnaktighet, öfver byråkratiens

dumhet och dryghet, öfver narraktig gallomani, absurd

kvinnouppfostran och krypande servilism. I

konstnärligt afseende äro de dramatiska konflikterna och

motiveringen ganska svaga, och det har med rätta

anmärkts, att styckets ordrike hjälte är — Gribojedov

själf. Men dessa svagheter motvägas till fullo af en

ypperlig dialog, en fin, ovanligt ledig versbyggnad

med fyndiga rim och smakfulla rimflätningar samt en

epigrammatisk skärpa i repliken, så lakonisk och

originell, att många satser, knappt möjliga att

ordagrant återgifva på ett annat språk, blifvit bevingade

ord, som ofta citeras i Ryssland.Den tunna handlingen är förlagd till Moskva år

1822 i en högre ämbetsmans Famusovs hus. Denne

skenhelige, uppblåste, strängt konservative och

inskränkte tjinovnik är änkling sedan många år tillbaka

och har anförtrott sin enda dotter Sofias uppfostran

åt legohjon och ytligt bildade språklärare. Hon hade

varit föst vid Tjatski, en intelligent, entusiastisk

ung man, som tröttnat på Moskvas fadda salongslif

och under tre års vistelse i utlandet blifvit ytterligare

stärkt i sin frisinnade åskådning. Af någon oförklarlig

anledning har han ej låtit höra af sig under hela

tiden, och den flyktiga Sofia har till tidsfördrif skaffat

sig en dålig ersättning i den fege, krypande och

andefattige Moltjalin (af moltjat, tiga), hvilken upptagits i

huset såsom sekreterare och hycklar kärlek till sin

vördade chefs dotter endast af ekonomiska

bevekelse-grunder.

% Vid ridåns uppgång vaknar kammarjungfrun Lisa

vid morgongryningen upp från en stol, där hon somnat

in under nattvakt för sin fröken, hvilken tillbragt

nattens timmar med att musicera med Moltjalin. För

att gifva det såta paret en varningssignal sätter hon

i rörelse ett spelur, vid hvars skrammel gubben

Famu-sov rusar in i nattrock, med skäl mycket misstrogen

och ej så litet ogenerad mot kammarsnärtan. Hans

förtret minskas visserligen icke, då Moltjalin och Sofia

träda ut ur sidorummet; i faderlig indignation

beskärmar han sig öfver nutidens unga damer och kastar

skulden på fransmännen, som fördärfva dem med sindåliga litteratur, sina befängda moder och sötsaker.

Moltjalin förklarar med sin sliskiga ödmjukhet, att

han stigit upp så tidigt för att få underskrift på några

viktiga handlingar, och Famusov tar honom därför in

i sitt ämbetsrum. Af de båda kvinnornas samtal får

man sedan veta, att Famusov vill gifta bort sin dotter

med en äldre öfverste Skalozub, hvars militära

lako-nism och fånigt tillkrånglade fraser röja total brist på

högre vyer och djupare fattningsgåfva.

Nu dyker plötsligt Tjatski (jämför det ryska ordet

tjad, dunst) upp efter sin långa frånvaro. Han är

lidelsefull och varm, och redan i denna scen

framträder hans karakter så klart, att den försvagar den

dramatiska utvecklingen och spänningen. Sofia

mottager honom så kallt och fåordigt, att Tjatski börjar

få klart för sig, att hennes kärlek svalnat, ehuru han

ännu är tveksam, huruvida hon fäst sig vid någon

annan. Hans lifserfarenhet, bildning och finkänslighet

hafva gjort honom ännu mer främmande för Moskvas

triviala skvallersalonger, och Sofia kan ej låta bli att

ryckas med af hans sarkastiska erinringar af beryktade

personer inom Moskvas »high life». Olyckligtvis råkar

Tjatskis förakt drabba äfven den ömklige Moltjalin,

och nu förvandlas Sofias ljumma känslor för Tjatski

till bittert hat, Famusov, som afbryter den pinsamma

scenen, öfverflyttar sina misstankar från Moltjalin

till Tjatski och slutar akten med en kort monolog

om fäders ansvarsfulla bekymmer för giftasvuxna

döttrar.I andra akten — samma dags förmiddag — tar

Famusov i en dråplig monolog en öfverblick af veckans

ansträngande bjudningar. Tjatski återkommer på

officiell visit, och samtalet mellan de båda herrarne vidgar

svalget mellan den gamla byråkratiska konservatismen

och den unga liberala idealismen. Därpå gör öfverste

Skalozub (»Tandagnisslaren») sin entré; Famusov ger

honom små antydningar om Sofias hand — icke minst

för att reta Tjatski — och börjar rosa Moskva med

ett loftal, som genom naiva öfverdrifter verkar som

den bittraste persiflage. Tjatski kan ej längre tiga

still och upprullar å sin sida taflor ur Moskvas

förtroliga lif, hvilka äro allt annat än smickrande.

Den ömtåliga situationen räddas genom att Sofia

rusar in med andan i halsen, ty hon har genom

fönstret sett, hur Moltjalin fallit af hästen. Tjatski

har dock så låg tanke om skrifvaren, att han i Sofias

ängslan ser blott en hysterisk nyck eller ett utbrott

af vanlig kvinnoömhet. Moltjalin, som ter sig med

armen i band, begagnar sig af ett obevakadt

ögonblick att göra Lisa sin kärleksförklaring, men den

skälmska Lisa afslöjar i en kort slutmonolog alla

kärleksintrigerna: Tjatski tycker om Sofia, Sofia —

Moltjalin, Moltjalin — Lisa, men Lisa håller allra mest

af betjänten Petrusja.

I tredje akten, aftonen samma dag — rummets

och tidens enhet är strängt bevarad — är stor

bjudning hos Famusov. Här är Tjatskis forne vän

Gori-tjev, en af naturen hygglig karl, som blifvit ett vilje-löst redskap för sin energiska fru; här synes

falskspelaren och storljugaren Zagoretski, ett motstycke

till den narraktige Zaretski i »Eugen Onegin» (VI:

4—7), hvilken har tillträde till alla salonger, därför

att man ej kan undvara hans diskreta tjänster och

viga tunga; där ståtar en gammal döf grefvinna, som

aldrig försummat en bal, samt hennes ogifta nièce,

som med högförnämt förakt ser ner på alla andra.

Under konversationen faller talet på bildningen och

dess gagnelighet. Den tafatte Skalozub menar, att

exercisen och uniformen äro bildningens blomma, och

att böcker böra reserveras blott för högtidliga

tillfällen. Famusov såge helst, att alla böcker brändes,

hvaremot Zagoretski vill göra ett undantag för fabler

om »lejon och dylika kungliga djur». Den gamla

furstinnan yppar med fasa, att hon har en kusin, en

furste i Petersburg, som studerar^kemi — en

anspelning på furst Jakovlev, kusin till Alexander Herzen.

Tjatski har en hvass replik åt hvar och en och ådrar

sig därigenom allmän ovilja. Sofia låter dels af

elakhet, dels af dumhet antyda, att Tjatski skulle fått en

skruf lös. Detta rykte sprides, tros, öfverdrifves, och

snart står Tjatski alldeles isolerad i detta samhälle,

som han så djupt föraktar. Ve den intelligente! De

äldre slå sig ner vid spelborden, och Skalozub öppnar

balen med värdens dotter.

Sista akten spelas i trappuppgången. Balen är

slutad, och gästerna börja troppa af. Med ett par

fyndiga repliker utpräglas de olika karaktererna ytter-ligare. Efter att ha råkat ut för den beryktade

rumiaren Repetilov, som ämnar fortsätta »nachspielet» i

en klubb, gömmer Tjatski sig i port vaktarlogen,

hvar-ifrån han får höra diverse reflexioner och beklaganden

öfver sin förmenta tokighet. Sist kommer Sofia ut

och ropar Moltjalins namn, men drar sig hastigt

tillbaka, då hon märker en annan person där nere.

Tjatski får nu hela sammanhanget klart för sig och

smyger bakom en pelare för att afbida händelsernas

gång. Då Lisa kommer med ljus till Moltjalins dörr

för att framföra en särskild hälsning från fröken,

upprepar denne sin glödande kärleksförklaring för Lisa,

men öfverraskas af Sofia, som behandlar honom med

djupaste förakt. Tjatski träder nu fram, skrämmer

den förkrossade Moltjalin på flykten och öfveröser

Sofia med bittra förebråelser.

Den gamle «narren Famusov, som anat oråd,

kommer ut i nattrock och hvit halsduk med ett

brinnande ljus i handen, och i tron att det är ett hemligt

möte mellan Tjatski och Sofia, hotar han i komiskt

raseri att klaga både hos kejsare och senat. Tjatski

upplyser honom om rätta förhållandet och går sin väg

med hånfullt löje på läppen och krossade illusioner i

hjärtat. Detta lumpna samhälle har brutit stafven

öfver hans intelligens, men han har på samma gång

den tillfredsställelsen att själf kunna sätta sig till doms

öfver detta lögnaktiga samfund. Famusov är ensam

kvar på valplatsen och inbillar sig vara segrare, men

kan i slutorden ej undertrycka en känsla af oro, attfurstinnan den och den skall få höra talas om nattens

skandal.

Denna satiriska sedemålning, som än i dag ej

förlorat sin udd, måste för författarens samtid verka

så mycket kraftigare* som det ej var någon hemlighet

att Gribojedov hämtat förebilderna från sin personliga

umgängeskrets i den fina världen och ej ens skonat

sina närmaste anhöriga. Famusov är i själfva verket

författarens egen onkel, Alexei Fjodorovitj Gribojedov,

en högre ämbetsmau, gift med en släkting till

deka-bristen furst Odojevski, och Sofia är dennes dotter,

skaldens kusin. Med den narraktige öfversten Skalozub

afsågs närmast brigadgeneralen Frolov, en

militärpedant, som fåfängt sökt införa ordning vid det lyceum

i Tsarskoje Selo, där Pusjkin studerat, och en i

komedin figurerande salongsdam hette i verkligheten

Agra-fina Dmitrijevna Ofrosimova, en konservativ,

skarp-tungad och ytligt bildad dam, som dessutom afritats

dels i en komedi af kommendanten i Moskva, grefve

Rostoptjin, dels i Lev Tolstojs »Krig och Fred».

En egendomlig tillfällighet gjorde ock, att i det hus,

som Famusov-Gribojedov bebodde i Moskva vid

Ga-zetny Pereulok, Rysslands första stående privatscen,

teater Korsch, öppnades år 1882.

Men »Gore ot uma», hvars äktmoskovitiska

lokalfärg man än i dag känner igen från »Kuznetskrmost»

(en bekant gata i Moskva), har dessutom stort

kulturhistoriskt värde genom dialogens anspelningar på

dåtida förhållanden och personligheter. I tämligen genom-skinliga ordalag gisslas kanslern vid Kazans

universitet, Magnitski, hvars skuggrädsla för modern

forskning gick ända därhän, att han ur

universitetsbiblioteket utgallrade sådana verk som Grotius, Newton

och BufTon. Där utpekades ock »amerikanaren»

Tol-stoj, en vidtbekant bråkmakare, som för sina galna

upptåg förvisats till Sibirien, men lyckats rymma och

sedan fick nåd. En gång hade han i Moskva lockat

till sig en hederlig borgare, bundit honom och ryckt

ut en tand. Borgaren klagade, men — blef af polisen

häktad för ärekränkning! Pavlov, ledamot af

fångvårdsstyrelsen, åtog sig visserligen hans sak, men

generaldirektören furst Tjerbatov fick af

polispresidenten furst Orlov en vink att afskeda Pavlov, ty — hette

det i furst Orlovs konfidentiella motivering — »det är

alltid betänkligt, om en individ af lägre rang och stånd

får rätt gent emot en medlem af de högre klasserna»!

En annan tvetydig person, som »prickades» i

»Snillets förbannelse», var den adlige godsägaren

Ismailov i guvernementet Tula. En flygel af

herregården var inredd till fängelse för motspänstiga

under-hafvande af båda könen och rymde 40 personer. En

gång sålde han fyra lifegna för två koppel vindthundar,

och för hans privata teater i Moskva togos kvinnor och

barn från landet med våld. Detta skräckregemente

räckte ett fjärdedels sekel, tills de stackars bönderna

vände sig direkt till kejsaren med klagomål. Men

Ismailov mutade falska vittnen, och supplikanterna

behandlades som rebeller (»buntovniki»). År 1828kom dock en kapten Sjamsjin dit och gjorde rent

hus, fast de lokala myndigheterna sökte föra honom

bakom ljuset. Ismailov internerades i en liten

landsortstad, och hans egendom gick under klubban.

Det största intresset knyter sig dock till modellen

för hjälten Tjatski, enär denna förebild är en af det

Pusjkinska tidehvarfvets märkligare skriftställare —

det var Pusjkins skolkamrat och vän, officeren Petr

Jakovleoitj Tjaadajev (född 1793), om hvilken

Pusj-kin skref följande epigram:

På grund af himlens höga vilja

han lefver smidd i tsarens sold.

I Rom en Brutus, i Atén Perikles,

hos oss han är blott en husar så båld.

Det Semenovska regemente, i hvilket Tjaadajev

tjänade, gjorde myteri 1820 och förflyttades till

Finland, men Tjaadajev skickades för att lämna rapport

därom till Alexander I, som då deltog i

Troppau-kon-gressen. Metternich hade dock redan två dagar före

kurirens ankomst genom egna spanare fått nys om

denna revolt och fick därigenom trumf på hand, så

att tsaren mottog Tjaadajev ganska onådigt.

Missbelåten tog Tjaadajev afsked och tillbragte

de närmast följande åren i utlandet, där han under

stegradt missnöje med de ryska förhållandena fick

smak för mysticism och romersk katolicism.

Återkommen till Ryssland 1826, offentliggjorde han i den

frisinnade Nadezjdins »Teleskop» 1836 ett»Filosofiskt

15. — Jensen.bref», som väckte ofantligt uppseende genom sin

stränga kritik öfver Rysslands halfhet och

karakters-löshet. Några utdrag ur den märkliga uppsatsen äro

väl värda att anföras:

»Det är en af de småaktiga egenheterna i vår

sociala bildning att sanningar, som redan länge sedan

äro bekanta i andra länder, till och med hos på lägre

kultur stående folk, hos oss först nu upptäckas. Det

kommer sig däraf att vi aldrig gått hand i hand med

de andra nationerna; vi tillhöra ingen af

mänsklighetens stora familjer — hvarken västerns eller österns

— och sakna bådaderas traditioner. Vi tyckas nästan

lefva utanför tiden, och människosläktets allmänna

världshistoriska bildning har ej berört oss. Hvad som

hos andra folk redan länge sedan öfvergått i kött och

blod, är hos oss ännu blott ett teoretiserande. Vi

lefva, som om vi vore nomader. Ingen har en

bestämd existenssfar, ingenting kan fängsla våra

sympatier och böjelser. Allt flyr undan utan att lämna

inre eller yttre spår.

»I första tiden fanns det hos oss vildt barbari,

så en rå vidskepelse, därefter ett grymt,

förödmjukande herravälde af eröfrare, som ännu lämnat spår

efter sig. Den tid af vårt sociala lif, som motsvarar

folkens ungdom i historien, fylles hos oss af en dunkel

tillvaro utan färg, kraft eller energi. I vårt minne

finnas inga hänförande erinringar, inga stora

förebilder, som kunde verka sporrande i de nationella

traditionerna. Vi lefva i en viss likgiltighet gent

emot allt, omgifna af en trång horisont, utan forntid

och utan framtid.

»Folken existera blott genom mäktiga intryck af

det förflutna och genom beröring med andra nationer.

Äfven denna förutsättning är oss förmenad. Vi äro

komna till världen såsom oäkta barn, utan förbindelse

med våra grannar. Med hammare måste vi slå in i

våra hufvuden, hvad hos andra inplantas af vana och

instinkt. Vi växa, men mogna icke; vi gå framåt,

men på en sidoväg, som aldrig skall leda till målet

»Alla västerländska folk hafva en gemensam

fysionomi, produkten af deras allmänna historia och

af deras särskilda individuella karakter. De idéer

som förbinda dem, äro plikt, lag, sanning och ord

ning. Oss däremot fattas den grundlighet, metod

logik och syllogism, som tillhöra västerlandet. I

enlighet med vårt läge mellan orienten och occidenten

hade vi bort hos oss förena deras stora grundbe

grepp: fantasi och förnuft. Men i verkligheten ser

det ut som om mänsklighetens stora lagar ej vore

skrifna för oss. Pilgrimer i världen, hafva vi ej gifvit

lifvet något, icke vunnit något däraf och ej dragit ett

enda strå till den stora stacken af mänskliga idéer.

Vi hafva med intet bidragit till det mänskliga

vetandets fullkomning, men väl vanställt, hvad denna

full-komning skänkt oss. Vi hafva left, vi lefva såsom

en stor lärdom för aflägsna släkten, som helt visst

skola hafva gagn däraf; men för närvarande utgöra

vi en lucka i den allmänna utvecklingsprocessen.»Censorns dumhet gjorde, att denna förkrossande

kritik af det dåtida Ryssland slapp helskinnad genom

tryckpressen; men efter det stora uppseende, som den

med rätta väckte, riktades regeringens

uppmärksamhet på det »statsfarliga» i en sådan

upplysningslitteratur, och nu begagnade man första bästa tillfälle att

godtgöra det försummade: »Teleskops» redaktör för-

visades till Vologda, och tidningen förbjöds;

Tjaada-jev häktades och förklarades — tokig, alldeles som

Tjatski Efter två månader sattes han visserligen

på fri fot, men då det i tidskriften »Russki Archiv»

heter, att han till sin död (1856) aldrig lämnade sin

lilla våning i Moskva, ligger måhända däri en antydan

om att han stod under bevakning eller särskild kontroll

för sin »tokighet». Ve den, som i Ryssland är allt

för intelligent!

Alexander Pusjkin hade gjort Gribojedovs

personliga bekantskap 1817 och återsåg honom sista gången

omedelbart efter hans död. I sin »Resa till Erzerum»

har Pusjkin målande skildrat detta möte och bifogat

en träffande karakteristik:

»---------Min tjänare blef efter med packhästarne,

och jag färdades fram genom en grönskande vildmark,

på alla sidor omgifven af berg. I min tankspriddhet

passerade jag den station, där jag bort byta om hästar,

och ytterligare sex timmar förflöto. Jag blef

förvånad öfver dagsmarschens längd, då jag fick se några

stenhögar, där kvinnor i brokiga paltor sutto på det

platta taket af en jordkula. Sedan jag hvilat ut ochfått ost och mjölk, mötte jag pä vägen två oxar, som

stretade uppför backen med en höghjulad lastvagn.

Några gruziner gingo bredvid. »Hvarifrån kommer

ni?» frågade jag. — »Från Tagaran (Teheran).» —

»Hvad har ni med er?» — »Gribojed.» — Ja, det

var verkligen liket af den mördade Gribojedov, som

fördes till Tiflis.»

»Jag hade ej trott, att jag någonsin mer skulle

träffa vår oförgätlige Gribojedov. I fjol hade jag skilts

från honom i Petersburg, innan han reste till Persien.

Han var nedslagen och hade dystra aningar. Då jag

sökte lugna honom, svarade han: »Ni känner inte

detta folk; Ni skall få se, att man måste göra sig

beredd på dolk.» Han trodde, att shahens snara död

och familjetvister mellan hans 70 (!) barn och

barnbarn skulle gifva utbrott åt våldsamheter, men fastän

den ålderstigne shahen ännu är vid lif, har

Gribo-jedovs profetia dock slagit in. Han omkom under

persernas dolkar, ett offer för råhet och svek. Det

vanställda liket, som i tre hela dagar var en lekboll

och ögonfägnad för pöbeln i Teheran, igenkändes

endast genom ett ärr på handen efter en pistolkula.»

(Den hade Gribojedov fått i en duell för dansösen

Istomina, omnämnd i »Eugen Onegin» I: 20.)

»Gribojedovs melankoliska karakter, häftiga lynne

och hjärtegodhet, till och med hans karaktersfel och

svagheter, mänsklighetens vanliga följeslagare — allt

hos honom hade något tilldragande. Utrustad med

en äregirighet, som motsvarade hans talanger, var hanlänge snärjd i ett nät af lumpna begärelser och

för-blef okänd. Statsmannens förmåga fick ingen

användning, poetens talang vann intet erkännande; till och

med hans glänsande tapperhet och kallblodighet

misskändes en lång tid. Men några vänner uppskattade

hans värde och genomskådade det misstrogna leende,

det dumma, olidliga hånlöje, som denne ovanlige mans

namn väckte hos hvardagsmänniskor. Människorna

tro blott på den yttre äran och framgången och

begripa icke, att det bland dem kan finnas någon

Napoleon, därför att denne ännu ej fått tillfälle

kommendera en enda halftropp, eller en ny Descartes, därför

att vederbörande ej fått en rad tryckt i »Moskovski

Telegraf». För resten beror vår aktning för andras

berömdhet kanske blott på vår egen egenkärlek.»

»Gribojedovs lif förmörkades af några moln —

följder af häftiga lidelser och öfvermäktiga

förhållanden. Han kände nödvändigheten af att en gång för

alla göra sluträkning med sin ungdom och att bryta

med sitt forna lif. Han tog afsked af hufvudstaden

och tillbragte i Gruzien åtta år under ensam, rastlös

verksamhet.----------Jag vet intet afundsvärdare än

de sista åren af hans stormiga lif, då han genom

’Snillets förbannelse’ blifvit erkänd som en af våra

största författare. Själfva döden, som öfverraskade

honom midt under hans djärfva, ojämna kamp, hade

för Gribojedov intet förfärande, intet långsamt

kvalfullt. Hans död var ögonblicklig och därför

härlig.»

I den meningen var ock Pusjkins eget slut

afundsvärdt; men öfver dem båda, likasom öfver de

ryska författarne i allmänhet under denna epok, hvilade

— snillets förbannelse.

ÅTTONDE KAPITLET.

Satir och realism.

Ett pedagogiskt fiasko. — Gogols ukrajnska noveller. —

»Kappan.» — »Revisorn» och »Döda Själar». — Den

ryska romanens sjuklighet. — Mysticism och vansinne.

Liksom man i Pusjkin kan se utgångspunkten för

Rysslands moderna konstpoesi i bunden form, har

han ock genom sina noveller gifvit uppslag till den

ryska romanen, som snart skulle vinna europeisk

berömmelse genom femtio- och sextiotalets bekanta

prosaister. Pusjkins berättelser, som skrefvos under

senare delen af hans lif, äro något sentimentala —

ett arf af det förra århundradets svulstiga och krystade

romanförsök, men ställa sig på verklighetens mark

och hafva på samma gång en anstrykning af fantastisk

mystik — en sällsam förening af motsatser som

man ofta finner just hos ryska författare och som hos

Turgenjev och Dostojevski gör sig mest märkbar i

konstnärlig fulländning. Pusjkins bizarra spökhistoria

»Spader Dam»Minst två särskilda gånger har denna värdelösa

berättelse haft äran att införlifvas med vår öfversättningslitteratur!, ett af hans svagaste alster, har

GOGOL.

med hans mästerverk »Eugen Onegin» delat äran att

tjäna till libretto för operor af Tjajkovski, en af

Rysslands bästa kompositörer.

Den sentimentala realism, som Pusjkin

företrädt, utbildades i sitt slag vidare af Lermontov, hvars

skeptiska byronism och halft orientaliska fatalism äfven

på prosa togo sig uttryck i hans än i dag mycket

lästa, äfven på svenska återgifna kavkaziska roman

»En hjälte af vår tid», som Bjelinski liknade vid

gammalt ädelt vin och hvaraf redan under de fyra

första åren tre upplagor utkommo i Ryssland.

Liksom Eugen Onegin, är bokens hjälte Petjorin en

blaserad aristokrat, hvari den alexandrinska perioden

speglade sig. Äfven i dessa löst sammanfogade bilder

framställes naturen, djärft kolorerad, i motsats till det

ömkliga människolifvet.

Men med Pusjkins något yngre samtida Gogol

framträder den egentlige grundaren af den moderna

ryska romanen, en företeelse frambrytande med en

naturelementär obändighet, som icke är okänd i

Ryssland, där intet »tredje stånd» förmedlar öfvergången

mellan oförsonliga samhällsmotsatser och där

brytningen mellan olika årstider sker plötsligt. Nu först

— lyrikern Koltsov naturligtvis undantagen — vardt

den ryska vitterheten demokratisk, folkligt nationell.

Denna stora insats kom från det kosackiska Ryssland.

Nikolai Vasiljevitj Gogol-Janovski föddes den

19 mars 1809 i det lillryska guvernementet Poltava,

där fadern var obemedlad jordbrukare i byn

Vasiljevko-Kaptjinski. Af fadern, som dog tidigt, fick sonen

den medfödda humorn och dramatisk begåfning; från

modern, enligt hvilkens löfte han uppkallats efter

husets skyddspatron, den helige Nikolai, härrörde

hans djupa religiositet, som framdeles alldeles

förkväfde hans humor och till sist urartade till vansinnig

mystik.

Vid tolf års ålder begynte gossen sin skolgång i

furst Bezborodkos lyceum i Njezjin. Den ytliga, dåliga

undervisningen, som erinrade om Pusjkins i Tsarskoje

Selo, kunde ej annat än lämna ett bristfälligt resultat,

då lärjungarne under loppet af sju år skulle

»fullkomna» sig i två dussin ämnen; modersmål,

matematik, fysik, historia, geografi, etik, logik, romersk

rätt, rysk civil- och kriminalrätt, nationalekonomi,

kemi, naturlära, teknologi, krigsvetenskap, latin,

grekiska, franska, tyska, teckning, musik, sång, dans och

fäktning. Läraren i rysk litteratur Nikolski var så

okunnig i sitt fack, att han ej kände till skalder efter

Derzjavin och hade så föga reda på Pusjkin, att en

af eleverna kunde utgifva såsom eget alster en strof

ur »Onegin». Gogols skolgång vardt sålunda ganska

lik Pusjkins: han försummade böckerna, men sysslade

dess mer med sällskapsteater och försökte sig tidigt

såsom författare.

Drifven af en hejdlös äregirighet, begaf han sig

1828 till hufvudstaden för att där söka sin lycka och

ryktbarhet i sällskap med sin bäste vän Danilevski.

De båda ynglingarne voro så otåliga att nå det drömda

målet, att de gång på gång sprungo ur släden, som

om de kunnat komma fortare därigenom, och Gogol

aktade så föga på den stränga kölden, att han var

nära att förfrysa sig. Då ändtligen den efterlängtade

Nevastaden skönjdes vid synranden, hade deras

hänförelse inga gränser.

Men allt för snart skulle de ungdomliga illusionerna

blifva krossade. Redan deras första intryck af det

trånga, mörka kyffe, där de först blefvo inkvarterade,

var just icke ägnadt att göra stämningen glad, och

vid uppvaknandet kände de sig föga bättre till mods

än Tatjana, då hon i »Onegin» (VII) gjorde sin första

bekantskap med Moskvas bakgårdar och kök.

Petersburgs osunda klimat verkade ogynnsamt på

Gogols af naturen svaga hälsa; hans kamp för den

materiella tillvaron blef hård, och hans litterära debut

vardt ett förkrossande nederlag. Likasom Ivan

Turgenjev, den mästerlige epikern på prosa, begynte sin

bana såsom underhaltig lyriker (1841), började ock

Gogol såsom misslyckad versmakare: han författade

ett idylliskt epos »Hans Küchelgarten» och då

kritiken rent ut förklarade, att detta opus bort förblifva

otryckt, gick det Gogol så djupt till sinnes, att han

återfordrade alla exemplar från förläggaren och brände

upp dem.

Efter lika fruktlösa försök såsom skådespelare

blef han så nedstämd, att han på vinst och förlust

begaf sig till utlandet. Likasom Ivan Turgenjev vid

sin första utrikes resa, for han sjöledes till Lübeck;

redan i Hamburg kom han dock på andra tankar och

vände redan efter två månader hem till sitt land igen,

om möjligt ännu fattigare än då han rest ut.

Han hade nu ej annat val än att söka sig en

obetydlig plats i ett ämbetsverk, men afskedades snart

på grund af »oduglighet och försumlighet» — samma

vitsord fick ock Turgenjev tio år senare, då han en

kort tid försökte sin lycka i inrikesministeriet. I sin

inbilska själföfverskattning var han emellertid nog

förmäten att söka professuren i historia vid det i Kiev

nybildade universitetet 1834. Denna plats fick han

visserligen icke, då han ju saknade all vetenskaplig

kompetens, men fick icke dess mindre en liknande

befattning vid Petersburgs universitet tack vare förord

af Pusjkin — just densamme som i sin pedagogiska

kria klagat öfver den dåliga slentrianen vid

universitetet och det bristfälliga undervisningsväsendet.

Gogols historiska professur bildar en mycket löjlig

episod i den ryska pedagogiens historia och sprider

ett betecknande skimmer öfver den dåtida

bildningsnivån. Hans första föreläsning »Om medeltidens

historiska karakter» var hållen i mycket sväfvande ordalag,

men gjorde ett godt intryck på studenterna genom en

viss poetisk stämning och ett originelt

framställningssätt. »Nästa gång — slöt han — skola vi taga itu

med själfva fakta och måste för den skull väpna oss

med den anatomiska knifven.»

Men detta vapen framtogs aldrig på katedern.

Efter nästa föreläsnings inledande ord: »Asien har

alltid varit ett slags folksprutande vulkan» gick den

ovetenskaplige professorn torrt och sömnigt genom

några elementära drag ur folkvandringarnas historia och

slöt efter tjugu minuter. Så fortgick det hela läseåret.

Ivan Turgenjev åhörde en af dessa besynnerliga

föreläsningar och beskrifver, hvilken ömklig figur Gogol

gjorde, medan han förevisade några bilder från

Palestina. En gång kommo äfven Pusjkin och Zjukovski

för att höra på den unge historikern, men Gogol måtte

ha fått nys om deras ankomst, ty han föredrog nu

sin läxa tämligen bra. Vid examen band han en duk

om ansiktet, under förevändning att han hade

tandvärk, och lät en annan lärare examinera utan att själf

låta upp sin mun. Redan efter halftannat år måste

han för alltid lämna katedern, men huru oduglig han

än visat sig, var dock hans inbilskhet så gränslös, att

han harmset utbrast: »Utan erkännande besteg jag

katedern och utan erkännande måste jag stiga ned därifrån.»

År 1831 hade Gogol blifvit personligt bekant med

Pusjkin, och denna bekantskap hade ett afgörande

inflytande på hans författarskap. Pusjkin gaf honom

uppslag till litterära verk, och vid underrättelsen om

dennes död skref Gogol från Paris: »Ingenting

företog jag utan hans råd, och jag skref ej en rad utan

att tänka mig honom och erinra mig hans omdömen

eller anmärkningar.»

Samma år (1831) utgaf han en samling noveller

med lillryska motiv, som med ens gjorde honom till

Rysslands förnämsta novellist. I dessa »Aftnar på

gården vid Dikanka» framträda icke blott Pusjkins

sentimentala realism, utan ock en varm humor, en

naturtrogen finhet i detaljer och karaktersteckning och

en lefvande framställning, som den ryska novellistiken

hittills ej haft maken till och som kort därpå nådde

sitt konstnärliga kulmen genom

Dostojevski—Turgenjev—Tolstoj.

Pärlan bland Gogols ukrajnska skisser är den på

svenska tolkade »Taras Bulba», en historisk

berättelse som med klassisk kraft och enkelhet målar det

råa, vilda kosacklifvet i det södra Ryssland, sådant

detta för en äkta skalds ögon tedde sig, innan ännu

Potemkin under Katarina II gjorde slut på den

Zaporogiska kosackrepublik, som af äfventyrare och

landsflyktingar bildat sig på ön Sjetj vid Dnjeprs

katarakter. Hjälten Taras Bulba är en ukrajnsk spartan,

som lefver blott för krig och i sitt fria, vilda yrke

tidigt inviger sina båda söner, den tappre, hårde

Ostap och den veke, känslofulle Andrej. Andrej, som

af kärlek till en polsk kvinna öfvergått till fienden,

blir i en drabbning dödad af sin egen fader, hvilken

vid åsynen af sonens lik blott tvekar, huruvida han

skall ge det en anständig begrafning eller låta det bli

ett byte för steppens roffåglar och vargar. »Hvilken

kosack skulle det ej kunnat blifva!» mumlade han

endast, under det han på sina axlar bar sonens

stelnade lekamen till skogen.

Ostap tillfångatages sedan och afrättas i Warschau,

och äfven den gamle höfdingen Taras dukar slutligen

under för öfverraakten. Han inneslutes af polska

trupper i en fästning vid Dnjestr; då han vid ett

utfall böjer sig ned för att ta upp sin kära tobakspipa,

som han tappat, blir han upphunnen af fienderna och

öfvermannas. Han spikas fast vid en trädstam, som

upprests mot en klippvägg, men just genom denna

upphöjda ställning får han ännu i döden tillfälle att

skada fienden genom att visa kamraterna, åt hvilket

håll de böra gå för att komma öfver floden.

»Återvänden hit nästa sommar och kämpen tappert!» äro

hans sista ord, då ett klubbslag gör ända på hans lif.

Det icke minsta värdet i Gogols på romantiska

historie- och sagomotiv byggda lillryska skisser ligger

i hans utomordentliga naturmålningar och

stämningsbilder. »Känner du — heter det i en af dem —

natten i Ukrajna? Midt på himlen glänser månen,

och det omätliga hvalfvet öppnar sig för en oändlig

utsikt. Det lyser klart och andas sakta. Hela jorden

är klädd i silfverskrud, och den underbara luften är

så frisk och sval — ett haf af njutning och vällust.

Orörlig och andaktsfull står skogen, höljd i dunkel

och spridande en dyster skugga. Jungfruliga lundar

af hägg och körsbärsträd dölja skyggt sina rötter i

källans kyliga sköte, och deras blad dallra, likasom

blyga och skrämda, när den svala, härliga nattvinden

då och då pilsnabbt smyger sig fram och kysser dem.

Och i själen känns det så ljuft och underbart, och

lätta, silfverskära bilder uppstiga i dess djup. — — —

Men plötsligt lifvas allt — både skog och kärr och

stepp. Den ukrajnska näktergalens jublande toner

börja klinga så underbart, att månen tycks stanna på

himlahvalfvet för att lyssna»...

Eller följande skildring af steppen: »Aldrig ännu

hade en plog gått fram öfver detta omätliga haf af

vilda örter, som blott nedtrampades af hästar, hvilka

doldes däri som i en skog. Hela jorden utbredde

sig såsom en guldgrön ocean, bestänkt med millioner

olika blommor. Genom de tunna, höga grässtråna

framglänste de mörk- eller ljusblåa och skära

blommorna. Den gula ginsten höjde stolt sin

pyramidformiga krona; den ljusa röllekan med sina

skärmlika blommor färgade marken brokig. Vid de späda

rötterna af buskar, beströdda med hvetekorn, kröpo

rapphönsen med utsträckta halsar. I skogen sväfvade

en flock dufhökar, och vildgässens kackel genljöd

från en sjö i fjärran. Ur gräset höjde sig måsen

i afmätta kretsar och badade sig behagfullt i luftens

blåa vågor. O stepp! hvad du ändå är skön!» — —

— — — — — — — — — — — — — — — —

Gogols misslyckade försök på ämbetsmannabanan

hade emellertid en stor betydelse för den ryska

vitterheten, ty under denna tid fick han lära känna gatu-

och proletariatlifvet i hufvudstaden — denna värld

af förkomna, förkrympta tjinovniker, som sedan fick

så ingående skildrare i Dostojevski, Nekrasov och

Gljeb Uspenski. Bland dessa hufvudstadsbilder märkes

särskildt en vid namn »Kappan», om hvilken en

rysk litteraturhistoriker sagt, att hela den moderna

novellistiken i Ryssland utvecklat sig därur.

Innehållet i denna på en enkel verklighetsepisod byggda

skizz är följande:

Titulärrådet Akaki Akakjevitj är en tjinovnik som

med 400 rubel i årlig lön för en ytterst knapp tillvaro.

Hans enda ärelystnad består i att få en ny kappa,

emedan hans gamla är utsliten och ej längre tål vid

den minsta lagning, för att ej alldeles falla i trasor.

Efter långvarigt sparande ser han sig slutligen i stånd

att beställa det efterlängtade plagget. Det hälsas med

jubel af kollegerna i kansliet, men som dess lycklige

ägare ej har råd att bjuda öfver lag med anledning

af denna högtidliga tilldragelse, är en af hans förmän

nog vänlig att inbjuda honom till te och champagne.

På hemvägen från den sällsynta festen blir han

i den mörka natten på en aflägsen gata öfverfallen af

två vagabonder, som plundra honom på hans nya

kappa och öfriga tillhörigheter, och den stackars

tjinovniken kommer förkrossad och utblottad hem till

sitt torftiga kyffe. Dagen därpå anmäler han

visserligen rånet för polisen, men afstår från all vidare talan,

då han försmädligt tillfrågas, hvarför han varit ute så

sent på en så tvetydig gata. Och då han försöker

att få bemedling af en inflytelserik general, blir han

skymfad och körd på dörren, därför att han vågat

»yttra sig förklenande» om polismyndigheten och den

allmänna ordningen. Hans kamrater skulle visserligen

vilja hjälpa honom att ersätta förlusten genom en

insamling, men det stannar vid de vackra orden, enär

de för tillfället ej hafva råd till extra utgifter — de

hafva nämligen just nu tecknat sig för inköp af

byråchefens porträtt samt för ett stort arbete, som en vän

till chefen nyligen publicerat. Akaki, som förkylt sig

den ödesdigra natten, faller i svår feber och repar

sig aldrig mer. Doktorn, som besöker den sjuke en

enda gång, ordinerar kort och godt om — en likkista

af furu, eftersom ek är för dyrbart träslag, och vid

bouppteckningen befinnes den aflidnes kvarlåtenskap

bestå af en bunt gåspennor, ett häfte skrifpapper,

tre par strumpor, några byxknappar och en omgång

slitna kläder.

»Och så försvann ett mänskligt väsen, som haft

hvarken vänner eller beskyddare; som ej ingifvit någon

ett verkligt hjärtligt deltagande eller ens väckt

naturforskarnes vetgirighet, de där eljes äro så nitiska att

spetsa en sällsynt insekt på en nål för mikroskopisk

undersökning. Det stora Petersburg lefde på sitt gamla

sätt, och då man några dagar senare frågade efter

honom i poliskammaren, fick man veta, att han blifvit

nedmyllad på en kyrkogård. I hans ställe satt vid

pulpeten en robustare natur, som ej gjorde sig så

stor möda att utarbeta vackra afskrifter.»

Men den enkla, gripande berättelsen är ej slut

med denna bittra reflexion, som för första gången

blottade det intiga, själsdödande skrifvardömets

ömkliga proletariat i Petersburg. Gogols åt det

öfvernaturliga och mystiska benägna fantasi tog redan i

denna realism ut sin rätt, och i berättelsens

hemlighetsfulla och sagolika upplösning röjde författaren sin

andliga frändskap med Pusjkin, Dostojevski, Nekrasov,

Turgenjev och till och med Lev Tolstoj, hvilka med

all sin verklighetstrohet och realistiska skarpblick mer

eller mindre lutat åt mystiken.

I slutet af »Kappan» skildrar Gogol nämligen —

och detta med en illusorisk styrka, som kommer

läsaren att glömma osannolikheten och omöjligheten, huru

en vålnad nattetid smyger omkring i närheten af

Katinkabron och rycker kapporna af alla förbigående,

så att »många titulär- och verkliga statsråd ådrogo

sig en allvarsam förkylning». Ändtligen lyckas en

nattväktare fånga den hemlighetsfulla tjufven och tillkalla

två poliskonstaplar; men då fången bjuder dem på snus,

börja de nysa så förtvifladt, att han sliter sig lös

och kommer undan. Efter den betan fingo

nattväktarne så stor respekt för alla mystiska nattvandrare,

att de icke ens vågade antasta dem, som uppenbart

dock voro riktigt lefvande. En afton vill den general,

hos hvilken salig Akaki klagat, efter vanligheten

besöka sin väninna Karolina Bengel. Omsorgsfullt

insvept i sin präktiga kappa, känner han plötsligt en

hand på sin strupe och hör, huru Akaki hotfullt fordrar

hans kappa. Generalen blir så förfärad, att han genast

lyder och befaller kusken att vända om hem, där

hans trogna maka och tre fullvuxna barn med kyssar

på handen hälsa honom välkommen. Från den

dagen var spöket försvunnet och lämnade alla kappor

i fred.

Här framträder redan i många roliga smådrag

Gogols satiriska och skarpa blick för det mänskliga

lifvets löjligheter ocb absurditeter, och det dåtida

Petersburg erbjöd i detta afseende ett rikt fält. En

gång hade Pusjkin i kretsen af litterära vänner, där

Gogol äfven var med, berättat en lustig anekdot om

en äfventyrare i guvernementet Pskov, hvilken hittade

på det knep att ge sig ut för att vara en ämbetsman

från Petersburg för att genom denna svindel narra åt

sig pengar och lefva gratis på andras bekostnad.

Denna anekdot gaf det yttre uppslaget till Gogols

allbekanta komedi »Revisorn» (1836), som i två olika

tolkningar äfven funnit väg till k. dramatiska teatern

i Stockholm.

I en aflägsen landsortstad hamnar en tämligen

enfaldig, men i grund och botten beskedlig dagdrifvare

från Petersburg vid namn Chlestakov, som ej längre

får bo på kredit i stadens hotell. Postmästaren, hvilken

tagit som regel att bryta alla bref, som gå genom

hans händer, har emellertid fått nys om att regeringen

beordrat en revisor, en inspektör från ministeriet till

denna landsända, som dittills dvalts i lyckligt

oberoende af centralmyndigheterna, och man börjar nu

misstänka att den hemlighetsfulle petersburgaren i

hotellet är denne fruktade buse, som inkognito vill

undersöka samhället i dess hvardagliga förhållanden.

Det blir stor rådplägning hos polismästaren, och

samtliga öfverhetspersoner — lasarettsläkaren och

skolrektorn icke undantagna — få stränga order att för

en gångs skull sopa rent för egen dörr, så att

regeringen måtte kunna öfvertyga sig om den

administrativa förträffligheten. Själf beger polismästaren sig till

främlingen, hvilken vid åsynen af kronans uniform

befarar en häktningsorder för svindleri och lösdrifveri.

Hans naiva förklaringar och ursäkter uppfattas af

polismästaren såsom listiga försök att bevara ett

inkognito, men då han får sammanhanget klart för sig,

har han naturligtvis ingenting emot att blifva

polismästarens gäst, får sin hotellräkning kvitterad,

pungslår litet hvar på större och mindre ficklån och drifver

sitt djärfva spel ända därhän, att han förlofvar sig

med den brutale, men fjäskige polismästarns dumma

dotter. Då han till sist börjar finna situationen

ohållbar, skuddar han stoftet af sina fötter och försvinner

utan att taga adjö af sina frikostiga gynnare. Detta

var ej heller för tidigt, ty postmästaren har genom ett

nytt bref, som han »händelsevis» råkat läsa, fått veta,

att man blifvit dragen vid näsan af en simpel

äfventyrare, och bäst som hela denna sköna samling af

narrar och skurkar råkar i lufven på hvarandra för

att de låtit dupera sig af en ännu större skurk och

narr, inträder i den dråpliga slutscenen en gendarm

och säger åt polismästarn: »Ni anmodas att

ögonblickligt begifva er till revisorn, som just nu anländt

från Petersburg i en utomordentlig mission.» — Tablå.

I jämförelse med Gribojedovs »Gore ot uma» har

Gogols »Revisorn» afgjordt större företräde i en

kraftigare scenisk verkan af de komiska situationerna;

men å andra sidan är Gribojedov öfverlägsen i den

konstnärliga formen med ypperlig versdialog samt en

djupare liggande och finare träffande samhällssatir.

»Revisorn» riktar sin sarkastiska udd mot ett helt

samhällssystem, »Gore ot uma» blottar lyten hos en

viss samhällsklass och den ytliga öfverklassbildningen;

Gogol är mer populär och lättfattlig, Gribojedovs

komedi har kanske större litterär betydelse och kräfver

en högre bildningsgrad för att blifva njutbar än

»Revisorns» enkla roligheter. Men båda hafva lika god

karaktersteckning af typiska figurer och förblifva den

ryska komediens yppersta prydnader.

»Skyll inte på spegeln, ty markattan kommer från

dig själf!» lyder ett ryskt ordspråk, och det tog Gogol

till motto för sin dramatiska satir. »Jag ville —

yttrade han själf — samla i en klump allt dåligt i

Ryssland, sådant jag då kände det, alla orättvisor,

som begåtts eller begås på de orter och i de fall, där

det framför allt fordras rättvisa, och jag ville göra

mig lustig öfver alltsammans. Jag uppfyller

därmed en plikt, hvarmed jag är bunden vid min

fosterjord, och tjänar på samma gång mitt land.» —

»Chlestakov — skrifver han på ett annat ställe — måste

vara en typ af mycket, som är fördeladt på olika

ryska karakterer, men här förenas i en person. En

och hvar har något af Chlestakov hos sig, fast han ej

vill erkänna det.»

Sedan kejsar Nikolai af nyfikenhet att få se den

komedi, som hans stundom allt för kejserliga censur

förbjudit, frigjort stycket för tiljan, var Gogol själf

närvarande vid repetitionen och instruerade

skådespelarne med sina intelligenta anvisningar, för att

pjesen ej skulle nedsjunka till parodisk fars.

Kejsaren lär vid premièren själf ha skrattat så

mycket vid anblicken af sina servila och fala

ämbetsmäns beläten, att tårarne kommo honom i ögonen.

Men den första representationen vardt ingalunda en

afgjord framgång; endast få applåder förekommo, men

dess mer yttringar af ovilja och misshag mot den

ovanliga, realistiska komediens förmenta liberalism

och »revolutionära tendenser». Gogol hade i själfva

verket med sin på ytan af företeelserna lekande satir

dock träffat vida djupare och bittrare än han själf

afsett eller ens kunde ana. Han hade, om ock

omedvetet, ställt icke blott en rysk polismästare vid

offentlighetens skampåle, utan han hade råkat blotta

ruttenheten i hela det Nikolaiska systemet, han hade sårat

hela den ryska statskroppen och omedvetet brutit det

bann, som så tungt hvilat öfver det ryska

samhällslifvet: den slafviska subordinationen och den blinda

auktoriteten. Han hade frambesvurit andar, som han

sedan fåfängt sökte binda och för hvilka han snart

skulle blifva så förfärad, att han förnekade sig själf

och flydde öfver till en mystisk reaktion af sorgligaste

slag. Emellertid vardt år 1836, då »Revisorn»

offentliggjordes, betydelsefullt i Rysslands historia, och just

samtidigt publicerade Tjaadajev sitt »Filosofiska bref»,

som från en annan väg och ur en annan synpunkt

underminerade det Nikolaiska regementets stolta, men

sköra byggnad.

Gogols missnöje öfver det klander, som mötte

»Revisorn», afspeglar sig i ett bref till Pogodin, hvilket

innehåller många tänkvärda satser, men på samma

gång visar, huru föga grundligt Gogol själf betraktade

förhållandena och huru lätt han förväxlade det

väsentliga och tillfälliga. Han skref däri:

»Jag är icke ond på kritikerna, såsom du skrifver;

jag är ej heller ond för att de bli onda och vända

sig bort, som i mina original leta efter sina egna

drag och klandra mig därför; jag är inte heller ond

för att de litterära vännerna och de fala talangerna

skymfa mig. Men jag sörjer öfver den allmänna

okunnighet och råhet, som finnes i hufvudstaden. Jag

sörjer, då jag ser, att den dummaste uppfattning om

den af dem bespottade och skymfade skriftställaren

inverkar på dem själfva och för dem bakom ljuset.

Jag sörjer, då jag ser, i hvilket eländigt tillstånd

en skriftställare befinner sig hos oss. Alla äro mot

honom, och blott ett inte på långt när jämnstarkt

parti står bakom honom. ’Han är mordbrännare,

upprorsmakare!’ heter det. Och hvilka ropa så? Jo,

just statens män, personer med kunskaper och meriter,

folk som borde ha åtminstone så pass mycket förstånd,

att de kunna se en sak i dess rätta ljus — personer

som äro eller åtminstone kallas bildade. Några skurkar

föras fram på scenen, och hela världen blir utom sig

för den skull. Må skurkarne gärna bli onda, men

icke behöfde väl de taga illa vid sig, som jag hittills

alls icke hållit för skurkar. Jag blyges öfver denna

råa, okunniga ömtålighet. Hufvudstaden indigneras

lättretligt därför att sex ämbetsmän från bondlandet

framställts i deras rätta natur — hvad skulle

hufvudstaden då säga, om dess egna drag blottades, om ock

i lindrig form?! Landsbygden tecknar sig endast

svagt i mitt minne, och dess drag ha förbleknat; men

lifvet i Petersburg står klart för mitt öga, och dess

färger äro friska i min hågkomst. Huru skulle icke

det minsta drag då förbittra mina landsmän här?

Hvad som upplysta människor skulle upptaga med

skratt och deltagande, det skulle hos dem väcka en

storm af förtrytelse. Att man säger om en skurk att

han verkligen är skurk — detta anse de liktydigt med

att statsmaskineriet rubbas eller förstöres. Att

framställa ett lefvande, sant drag — det är att uppreta

mot sig en hel samhällsklass, vederbörandes närmaste

och underordnade. Betrakta en stackars skriftställares

läge, den där dock högt älskar sitt fosterland och

sina landsmän, och säg honom, att han har en liten

krets, som ändå förstår honom — det är i alla fall

en bra klen tröst.»

Sedan Gogol för »Revisorn» fått ett honorar af

2,500 rubel samt — genom Zjukovskis och

inrikesministerns förord — en kejserlig handgåfva af 5,000

rubel, lämnade han åter Ryssland i sin sårade fåfänga.

Drifven af religiositet och konstintresse, slog han sig

ner i Rom, där han knöt varaktig förbindelse med

sin originelle, sege landsman målaren Ivanov, hvilken

ägnade hela sitt lif åt ämnet: »Kristus uppenbarar

sig för folket». År 1839 återvände han dock till

Moskva, och tre år senare utgaf han första delen af

romanen »Döda Själar», ett verk som i ryska

litteraturen har epokgörande betydelse och varaktig plats.

Uttrycket själar, dusji har i ryska språket den

speciella socialrättsliga betydelsen: lifegna underhafvande,

efter hvilkas antal de jordägandes förmögenhet

taxerades under lifegenskapens tider. Enär denna

förmögenhet ju var af ganska rörlig, föränderlig natur,

företogo de lokala myndigheterna periodiska revisioner

af antalet manliga, arbetsföra underhafvande, och

naturligtvis strökos från dessa listor alla de, som

aflidit efter den förra revisionen. Nu låter Gogol sin

hjälte Tjitjikov komma på den ljusa idé att köpa »döda

själar», d. v. s. sådana lifegna, som dött efter den

sista revisionen, men nominelt ännu stodo upptagna

på de officiella taxeringslängderna. Dessa »döda själar»

förpantade den knipsluge spekulanten i en bank,

stoppade pengarna i sin egen ficka och öfverlät åt

banken att realisera hypoteket bäst den kunde. För

detta syfte reser Tjitjikov omkring till godsägarne på

landet och ger därigenom författaren tillfälle att lämna

karakter- och kulturbilder från det dåtida lifvet på

landet.

Som man ser, kunde ett ämne näppeligen vara

tacksammare för en satirisk sedeskildrare, och Gogol

skref själf om denna litterära plan till Zjukovski:

»Om jag lyckas fullborda denna skapelse så, som den

bör fullbordas — hvilket väldigt, originellt verk skall

det ej blifva! Hvilken mångfaldig byggnad! Hela

Ryssland skall framträda däri. Det skall blifva mitt

första egentliga arbete och göra mitt namn kändt.»

— Och då Pusjkin läst en del af manuskriptet, utbrast

han: »Huru sorgligt är ej vårt Ryssland!» Icke hade

han väl anat, att denna bild af Peter den stores,

Katarina II:s och Nikolai I:s Ryssland skulle blifva så

mörk, då han på skämt talat om för Gogol, att ett

kvickhufvud hittat på att handla med lifegna, som

existerade blott på papperet, för att därigenom hjälpa

upp sina dåliga affärer. Äfven här var det sålunda

Pusjkins fyndighet som gaf den yttre impulsen till ett

litterärt storverk.

»Hjälten» Tjitjikov är en samvetslös och förslagen

äfventyrare af vida värre slag än den jämförelsevis

oförarglige Chlestakov; under sin mångfrestande bana

har han till och med varit kejserlig tulldirektör, hvilket

dock ej hindrade att han samtidigt var chef för ett

smugglareband, sålunda icke låtande den vänstra

handen veta, hvad den högra gjorde. Han flackar nu

kring på landsbygden för att göra geschäft i »döda

själar», och som dödligheten på somliga ställen varit

ganska stor, fattas det ingalunda tillfälle till köpslut.

För att motivera denna egendomliga affär, uppgaf han

mestadels att han behöfde skaffa sig nominella lifegna,

d. v. s. en fingerad, men genom laga kontrakt styrkt

besittning af »själar» för att, såsom det än hette,

kunna inträda i statstjänst, än ingå ett fördelaktigt

äktenskap. De godsägare, som han under sina irrfärder kommer

i beröring med, äro mycket olika, men lika tvetydiga

— allt ifrån den lättsinnigaste slösare till den

smutsigaste girigbuk. En t. ex. är färdig att tappa läppen

af förvåning, då han får höra det obegripliga förslaget,

och skänker bort sina »döda själar» för ingenting.

En änka, som haft svårt att bli af med lefvande »själar»

och som på sista året sålt endast tre »själar» åt en

präst, är tacksam att få afyttra 80 »döda själar» för

inalles 15 rubel. En tredje åter, lika listig som

Tjitjikov själf, misstänker genast ugglor i mossen och

begär oförskämdt 100 rubel för hvarje »död själ»;

Tjitjikov bjuder endast 80 kopek, och slutligen enas

de båda skälmarne om ett pris af 3 rubel pr styck.

Värst har Tjitjikov dock att reda sig med

ärkeskojaren Nozdrev, som alls icke tycks blifva förvånad

öfver det besynnerliga förslaget. De båda herrarne

sätta sig att spela dam, och Tjitjikov håller 100 rubel

mot motspelarens alla »döda själar». Men då Nozdrev,

sina vana trogen, spelar falskt och fuskar med

brickorna, vägrar Tjitjikov att fortsätta spelet; Nozdrev

kallar då in sina båda handfasta drängar, och

Tjitjikov skulle kanske ej sluppit undan med lifvet, om

ej kretsdomaren i detsamma trädt in och förklarat,

att Nozdrev skulle stå under polisuppsikt för en

tvetydig process, hvari han inblandats. Tjitjikov

lyckas göra sig osynlig, och därmed slutar romanens

första del.

Bland dessa mästerliga karaktersteckningar, som

erinra om den engelska romanens bästa alster, äro

inströdda subjektiva reflexioner, som ofta få en poetisk

flykt. Särskildt gäller detta, då författaren — han

vistades då i Italien — tänker tillbaka på sitt kära

Ryssland, öfverväldigas af dess yttre storhet och gripes

af denna tungsinta hemlängtan, som ej är främmande

för den reslystne ryssen och som i svärmiska elegier

tagit sig uttryck hos flere ryska skalder, t. ex.

Batjusjkov, Ivan Turgenjev och den veke lyrikern Nadson.Om denne sjuklige lyriker finnes en uppsats i »Ord

och Bild» 1894.

»Lika otalig mängden är af kloster och kyrkor

med sina kupoler och kors i det heliga, gudfruktiga

ryska landet, lika tallös är massan af folkstammar

och nationer, som i brokigt vimmel utbreda sig på

jordens yta. Och hvarje folk, inom sig bärande

underpanten på egen kraft och utrustadt med vissa

egenskaper och egendomligheter, utmärker sig genom sitt

särskildt gestaltade språk. Hvilket föremål än

betecknas, speglar sig en del af hvarje särskild

folkkarakter i uttrycket. Brittens ord uttrycka vis

världserfarenhet och utforskande af människohjärtat(!); såsom

en lättsinnig sprätt glänser och fladdrar fransmannens

flyktiga tal; med mycket grubbel har tysken

utfunderat sitt snusförnuftiga, ej allom fattbara tungomål.

Men intet språk är så djärft, så flinkt, intet ord så

starkt framsprunget ur hjärtat, så lifligt väckande och

sjudande som det ryska, uttaladt på rätt ställe.»

»O Ryssland! Ryssland! Jag ser dig från mitt

underbara fjärran i detta aflägsna, sköna land. Arm

och torftig är naturen; inga djärfva naturskönheter,

krönta af än djärfvare konstunder, glädja eller förfära

dina blickar. Du har inga städer med höga palats,

huggna i klippan, inga pittoreska träd omslingrade

med murgrön. Flackt och jämnt är allt hos dig;

såsom enstaka punkter, såsom utropstecken höja sig

omärkligt dina städer på slätterna; ingenting fängslar

eller tjusar ögat. Men hvilken obegriplig, hemlig kraft

drager oss till dig? Hvarför ljuder oupphörligt i våra

öron din sorgsna, enformiga sång, som vidgar sig

från dal till dal, från haf till haf? Hvad ligger i dessa

melodier som ropar och snyftar och griper hjärtat?

Hvilka äro de toner som tränga vemodigt in i själen

och draga mitt hjärta i sin trollkrets? Ryssland!

Hvilket obegripligt band knyter mig vid dig? Hvarför

ser du på mig? Hvarför blickar allt hos dig med

stirrande, längtande ögon på mig? Hvad siar din

oomfattliga utsträckning? Fruktansvärdt griper mig din

mäktiga vidd, och med en mystisk kraft fyller du

min själ» — — —

Till sublim, divinatorisk skaldeflykt höjer sig

Gogols fantasi, då han, med tanken på de ryska

steppernas oöfverskådlighet och det ryska rikets

kolossala maktutvidgning, i romanens slut skildrar, huru

Tjitjikovs trespann jagar fram på steppen: »Trojkan

flyger och flyger utan återvändo. Det är som om en

okänd kraft lyft dig upp på sin vinge; själf flyger du,

och allt flyger: milstolparne flyga, till möte flyga

köpmännen i sina kibitkor, och på ömse sidor flyger

skogen med sina mörka rader af granar och tallar,

med sina yxhugg och sitt korpskri. Hela landsvägen

flyger — Gud vete hvart i elt försvinnande fjärran,

och det ligger något förfärande i detta snabba

skymtande, där de försvinnande föremålen ej hinna

uppfattas och där blott himlen däruppe och de lätta

molnen och den därur framträdande månen synas

orörliga. Ack trojka, fågel-trojka, hvem har uppfunnit

dig? Blott hos ett flinkt folk har du kunnat födas,

på en jord, som ej låter skämta med sig och som

lika jämnt breder ut sig öfver halfva världen.»

»Och jagar icke också du, Ryssland, fram såsom

en snabb, oupphinnelig trojka? Vägen dammar och

ryker under dig; broarna knaka, och allt lämnar du

långt, långt bakom dig. Åskådaren stannar, slagen af

häpnad öfver detta Herrans under. Har blixten slagit

ned från himlen? Hvad betyder denna förfärande

rörelse? Hvad är det för en okänd kraft i dessa i

världen okända hästar? Hafven I hvirfvelvindarne i

edra manar? Hafven I ett känsligt öra i hvarje eder

ådra? Hafven I från ofvan förnummit en bekant sång,

spännen I därför edra kopparbröst och flygen genom

luften i rak linie utan att beröra jorden med edra

hofvar hänförda af Gud? Ryssland! Hvart jagar du

hän? gif svar! Men det gifves intet svar. Klockornas

underbara klang utgjuter sig; det stönar i luften och

växer till storm. Det flyger förbi allt, som finnes på

jorden, och andra folk och riken vika åt sidan och

lämna rum åt dig»...

Med denna underbara lofsång öfver Rysslands

storhet fullbordade Gogol hvad Pusjkin börjat, och

panslavismen gör omedvetet sitt intåg i den ryska

vitterheten. Det var icke utan skäl som det samtidigt

groende slavofila partiet i Moskva gjorde Gogol till

sin skönlitterära banérförare. Men i och med denna

mystiska chauvinism hade Gogols ästetiska

författarskap också kulminerat, och han drefs in i samma

reaktionära återvändsgränd som Dostojevski, tills han

slutligen förvillade sig och gick under i vansinnets natt.

Den andliga förruttnelseprocess, som Gogol

genomgick i sitt lifs sista skede, är — kan man säga —

nästan karakteristisk för den ryske skalden i detta

århundrade och bildar ett synnerligt intressant kapitel

i den psykologiska kulturhistorien. I Gogols

personlighet och författarskap koncentrerade sig

karaktersdrag, som enstaka eller sporadiskt kunna spåras hos

de flesta ryska skalder i detta århundrade och som

uppgå i en sällsam enhet af verkliga eller skenbara

motsatser: realistisk klarhet vid sidan af mystiskt

dunkel, modern satir i samband med reaktionär

romantik, andligt högmod hand i hand med kristlig

ödmjukhet och genialisk siarblick i förening med

politisk eller nationell trångsynthet.

Gogol var, i likhet med Pusjkin och många andra

samtida, framför allt skald och äfven skald såsom

tänkare; han var en ypperlig konstnär och skarp

iakttagare, men dålig i logiken och metafysiken. Han

kunde på samma gång konstnärligt och naturalistiskt

återgifva lifvets företeelser från olika sidor, men till

deras innersta väsen mäktade han, lika litet som

Pusjkin, ej tränga in och ställa dessa företeelser i

samband med utvecklingen i det hela. Det var

skaldegeniets naiva instinkt och receptiva produktivitet, men

icke psykologens kritiska skärpa och djup.

Då Gogol skrifvit sin ypperliga »Revisor», var

han i själfva verket lika inskränkt och kortsynt som

kejsaren själf, hvilken skrattade åt de lustiga scenerna

utan att närmare söka klargöra dessa tragikomiska

förhållandens inre orsaker och följder. För Gogol var

det ändamål nog att lämna en markattsbild af

samhället och att göra sig lustig öfver alltsammans utan

att själf höja sig öfver denna lumpna värld eller söka

konstnärligt antyda något bättre. Han utforskar på

intet vis, hvarför det just i Ryssland finnes så många

odågor och skälmar som Chlestakov eller så många

brutala och servila ämbetsmän som den narraktige

polismästaren i »Revisorn», och det faller honom

aldrig in att fråga sig, hvarför just Ryssland skulle

behöfva en särskild institution för att öfverraskande

kontrollera regeringens ämbetsmän i landsorten. Han

endast konstaterar ett faktum och markerar dess

komiska sidor, men undviker att draga de sociala

konsekvenserna af dessa missförhållanden.

Samma halfhet eller korttänkthet röjes ock i

»Döda Själar». Då han med sin dråpliga satir

gisslade de samvetslösa spekulanterna i lefvande vara,

anade han knappt själf, att dess udd i själfva verket

riktades mot ett af Rysslands mest barbariska

missförhållanden: lifegenskapen. Hade Gogol rent ut

tillsports om lifegenskapens sociala och etiska väsen,

skulle han utan tvifvel hafva svarat, att den var en

för den ryska samhällsandan nödvändig och

partriarkalisk institution, som ingen finge röra vid (utom

möjligen tsaren själf), och så fort ordet

bondeemancipation bragtes på tal af de västerländskt sinnade

framstegsmännen i Petersburg, vardt Gogol så

förfärad öfver det onda, som han råkat blotta, att han

genast föll till fota och gjorde offentlig afbön — icke

af feghet, utan af verklig öfvertygelse, rotad i en

inskränkt världsåskådning.

Den ryska satiren uppvisar en senare författare,

hvilken såsom konstnär näppeligen kan mäta sig med

Gogol, men är honom öfverlägsen såsom sedlig karakter

— det är Saltykov-Stjedrin (1826—1889), af hvilken

en samling skizzer från det ryska småstadslifvet

tolkats på svenska. Denne författare, en synnerligt

redbar och plikttrogen man, hvilken avancerade ända till

vice guvernör och verkligt statsråd, fullföljde i sina

ofta burleska satirer en bestämd, ändamålsmedveten

tendens, som indirekt anklagade samhället, och mellan

raderna läses hans ädla indignation mot de sociala

förtryckarne, hans medkänsla med de små och svaga.

Då han i sin roman »Herrarne Golovlov» gisslar

lifegenskapen, uppvisar han indirekt, huru dess

förbannelse drabbar icke så mycket de lifegna

underhafvandena som fastmer de lifegande godsherrarne

själfva, hvilka släkte efter släkte demoraliseras,

förfäas och ruineras. — Ett annat exempel på det vittra

författarskapet i idéns tjänst är Ivan Turgenjev, som

med sin »Jägares anteckningar» gick lifegenskapens

elände skonlöst in på lifvet.»I Ryssland finns en fiende, med hvilken jag ej kan

andas samma luft och som jag ej med lugnt sinne kan

fördraga: lifegenskapen. I detta begrepp sammanfattar jag allt,

mot hvilket jag till döddar beslutit kämpa och som jag lofvat

att aldrig försona mig med — det är min Hannibalsed.»

En yttre orsak till Gogols intellektuella

trångsynthet, som successivt öfvergick till disharmoni, tvifvel

och sinnesrubbning, var hans brist på bildning och

grundlig uppfostran. Den alexandrinska perioden hade

i arf efter Katarina II:s »guldålder» fått en

aristokratisk halfbildning utan kärna och utan organiskt

samband med den ryska folkkarakteren. Man hämtade

från utlandet moder och fraser utan att kunna eller

vilja intränga i den västerländska kulturens väsen

eller grundligt göra Rysslands obrutna mark

mottaglig för dessa idéer — en skefhet och ytlighet som

konstaterats både af Gribojedov och Tjaadajev. Med

undantag af Gribojedov och Lermontov stod ingen af

tidehvarfvets skönlitterära författare i bildningsnivå

med de verkliga kulturländerna, och den ryska

tidsandan före 1840 var lika karakters- och regellös som

Pusjkins och Lermontovs personligheter. De voro

allesamman ästetiska nihilister, ocb, likasom hos

Pusjkin, saknas hos Gogol ett positivt underlag, en

ideell världsåskådning, som höjde skalden öfver den

tarfliga milieun och på samma gång slog en brygga

mellan idealitet och realitet.

Ett hinder för Gogols andliga utveckling låg i

hans gränslösa fåfänga, hvarpå redan flere prof anförts.

Den beundran, den genidyrkan, som det slavofila

kotteriet i Moskva ägnade den berömde författaren af

»Döda själar», gjorde honom så bortskämd och

själfbelåten, att han såsom snille ansåg sig vara den

fullkomlige mästaren, den där kunde tillåta sig hvad som

helst. På en bjudning hos sin vän Aksakov, den

äktryske moskoviten, hvars historiska svärmerier gjort

fruktbärande skola i Ryssland, generade Gogol sig ej

att somna från hela sällskapet på en soffa, och vid

ett annat tillfälle lade han ej band på sitt dåliga lynne

därför att en person i sällskapet hade — en

sammetsväst vackrare än hans egen. Dessa exempel, tagna

ur högen, lämna ett litet bidrag till det lärorika kapitlet

om stora mäns småaktigbeter.

Men värst af allt var att Gogols medfödda

religiositet var rotad i en halft fatalistisk kyrkolära, som

stelnat i absurda former och i sitt högmod ej lämnar

rum i sitt system åt den mänskliga viljans frihet.

Gogols fromhet var fullt äkta likasom den ryske

bondens, då han vallfärdar till Kievs grottekyrka, och

det var ingen fras, då han oupphörligt i sina bref

anropade Gud om hjälp i ett företag eller tackade

honom för någon framgång. Men icke kunde detta

vara ägnadt att vidga hans andliga horisont, utan

hotade fastmer att i förening med hans litterära

fåfänga urarta till andligt högmod med dess intoleranta

konsekvenser. Några utdrag ur Gogols bref visa

tydligt den pietistiska förstelningen i hans själslif.

»Oroa dig icke, dyra mamenka! — skref han

såsom sextonårig gosse till modern med anledning af

faderns död — jag har burit detta slag med en sann

kristens styrka, ehuru jag i början blef förfärligt gripen

af dödsbudet. Men Gud afhöll mig från alla

förtviflade handlingar, och redan samma afton kände jag

blott en stilla sorg, som efterhand öfvergick i ett

knappt märkbart svårmod, blandadt med känslan af

tacksamhet mot den högste. Jag välsignar dig, du

heliga tro! Blott i dig finner jag källan till tröst och

fröjd. Därför, kära mamenka, är jag lugn, äfven om

jag ej kan vara lycklig, sedan jag beröfvats den bäste

fader, den trognaste vän, allt som var mitt hjärta

kärt.»

Då han höll på att författa »Döda Själar», skref

han till modern följande, som tyder på att han ansåg

sig predestinerad att skrifva just på detta sätt: »En

underbar skapelse håller på att alstras och fullbordas

inom mig och fyller mina ögon med tårar. Här ser

jag klart Guds heliga vilja: en dylik ingifvelse är ej

en människas verk, ty aldrig skulle bon kunna uttänka

ett sådant ämne.» Och då modern blef orolig för

sonens betänkliga sinnesriktning, skref han (1847) i

fullt utbildad högfärdsgalenskap: »Jag hade aldrig

förr trott, att I (modern och hans fem systrar) voren

så föga kristna, utan att I ändå en smula kunden

förstå kristendomens väsen. Därför har jag skrifvit

till er två långa bref å rad för att inte hafva ansvar

inför Gud. Men hädanefter skolen I under hela året

ej få bref från mig, utan blott någon gång en

obetydlig rad med upplysning om att jag, Gud ske lof,

lefver och arbetar på något, som är viktigare än vår

korrespondens.»

Denna okunnighet, inbilskhet och ortodoxa

religiositet i förening med en rik fantasi pekade hän

mot mysticismen, och i denna utveckling står Gogol

ingalunda ensam i ryska litteraturhistorien. Vonwizin

hade på liknande sätt förirrat sig i den reaktionära

obskurantismens och mysticismens labyrint, tills hans

hjärna obotligt förvirrades; Alexander I:s

medeltidssvärmeri föll ett lätt offer för Krüdeners reaktionära

mystik; Tjaadajev drunknade i den romersk-katolska

kyrkans känslohaf; Nekrasov, Turgenjev och

Dostojevski, alla tre visionära grubblare, skattade åt de

hemlighetsfulla »makterna», och själfva Lev Tolstoj,

som med en gammaltroendes konservatism fasthåller

vid bibeln och de gammaltestamentliga lärorna, skulle

kanske hemfallit åt religiös ockultism, om han ej

bevarats åt det sunda lifvet genom en ovanligt god

fysisk hälsa och sitt ekonomiska oberoende, som satt

honom i stånd till praktisk filantropi.

Under denna brytningsperiod, då den pusjkinska

byronismen drog förbi utan att synas göra någon

större insats i den ryska kulturen, behöfdes ej mycket

för att den psykiska abnormitet, som lurade bakom

Gogols högfärdsgalenskap och religiösa griller, skulle

utbryta i öppet vansinne, och denna fara ökades genom

hans svaga hälsa och hans stegrade ängslan för

döden — slutet på den mänskliga tillvaron som för

Nekrasov, Turgenjev, Dostojevski, Tolstoj och Garsjin

m. fl. tedde sig såsom en hemsk gåta och som så

lifligt sysselsatte deras fantasi. Gogols dystra aningar

stegrades till fix idé om hans eget snara slut genom

de dödsbud, som följde tätt på hvarandra och gjorde

de litterära lederna glesa: Gribojedov, Pusjkin,

Polezjajev, Stankjevitj, Lermontov, Koltsov m. fl. —

alla bortryckta i blomman af sin ålder.

Gogols vistelse i påfvedömets hufvudstad ökade

hans sjukliga religiositet, och ju mer de frisinnade i

Petersburg drogo konsekvenserna af hans sociala

satirer i liberal riktning, dess mer höll han sig tillbaka

i hägnet af en klerikal romantik eller sökte (såsom

Dostojevski) trösten i en panslavistisk tro på Rysslands

»världshistoriska mission». Och då Zapadnikerna

(de västerländska reformvännerna i Petersburg)

begagnade »Döda Själar» såsom ett vapen för sin agitation

mot lifegenskapen, kände Gogol sig såsom förrädare

mot sitt land och folk. Tärd af ånger och ångest,

utgaf han 1846 »Valda bref», som med rätta väckte

en storm af förbittring och harm bland intelligensen,

ty Gogol gjorde nu precis detsamma som Vonwizin

i sina »Utländska resebref från Tyskland och

Frankrike»: han skymfade den »europeiska» (= icke-ryska)

civilisationen, trampade frihet och humanitet under

fötterna och skref ett formligt försvar för

lifegenskapen.

År 1848, då den Nikolaiska reaktionen

kulminerade (det var det skede i det moderna Rysslands

historia, då af censuren de »vådligt» klingande titlarna

»Wilhelm Tell» och »Hugenotterna» utbyttes på

affischerna mot — »Karl den djärfve» och »Raoul och

Valentine»!) öfvergick Gogols reaktionära mysticism

till obotligt vansinne. Koleran, Bjelinskis död,

Februari-revolutionen i Paris och Petrasjevski-processen i

Petersburg — allt skrämde honom, och för att befria

sig från de slitande kvalen såg han endast en utväg:

han skulle fara till det heliga landet och bedja vid

Kristi graf! Under tiden, önskade han, skulle hans

vänner bedja för honom, och hans moder skulle i

Vasiljevko, som hon ej finge lämna, läsa förböner för

hans räddning enligt ett särskildt formulär.

Ensam bland främlingar och förfärligt sjösjuk,

kom han fram till Jaffa. Men med hvarje steg på den

efterlängtade marken bleknade hans illusioner. »Aldrig

— skrifver han — har jag känt mig så föga nöjd

med mitt hjärtas tillstånd som i och efter Jerusalem.

Jag stod vid Frälsarens graf liksom endast för att där

på ort och ställe känna, huru mycket andlig köld

fanns inom mig. Min resa till Palestina företogs för

att jag skulle riktigt se och känna, huru förhärdadt

mitt hjärta var. Jag hade nåden att tillbringa en natt

vid Kristi graf, att blifva delaktig af den heliga

nattvarden där, och ändå blef jag ej bättre.»

Undret fullbordades sålunda icke. »Men — skrifver

han i ett följande bref — i fjärran framglänste som

en stråle af frälsning kärlekens heliga ord. Det tycktes

mig som om bilden af människorna blefve mig kärare

och som om jag blifvit mer i stånd att älska än

någonsin förut.»

Efter hemkomsten blef hans lynne en smula bättre,

och han skref andra delen af »Döda Själar». Han

brände själf upp den i ett nytt anfall af sjukliga

samvetskval, men kom så åter på sundare tankar och

yttrade (1850): »Jag är sjuk till kroppen, men ej till

själen. När rätta tiden är inne, fulländar jag på få

veckor, hvad jag förut behöft fem år att arbeta på.»

Den nya delen af »Döda själar» skrefs verkligen om,

men är i dess nuvarande skick fragmentarisk,

inkonsekvent och matt. Tjitjikov, som blifvit rik på sina

spekulationer i »Döda Själar», blir slutligen fast

därför att han förfalskat ett testamente för att komma i

besittning af en förmögenhet. Emellertid hittas det

äkta dokumentet, som anslagit pengarna åt kyrkan

och den aflidnes fosterdöttrar. Den häktade

svindlarens advokat lofvar, att han skall vinna processen

åt honom mot ett arvode af 30,000 rubel; men just

som rättegången trasslas in mer och mer, blir

Tjitjikov satt på fri fot genom bemedling af en rik, hederlig

gammaltroende gubbe Murasov, som vid afskedet säger

åt Tjitjikov: »Hör upp att tänka på döda själar, men

tänk på din egen lefvande själ!» Storskojaren

försvinner med lätt hjärta och lämnar åt läsaren det

otillfredsställande slutintrycket, att han kanske skall

fortsätta sina skurkstreck på annan marknad.

Sedan Gogols väninna fru Chomjakov, en syster

till skalden Jazykov (Pusjkins ungdomsvän på

Trigorskoje), dött i januari 1852, fick Gogols sjukdom en

farlig vändning. Han tillbragte dagar utan sömn och

föda, brände upp manuskript, och den 21 febr. 1852

låg Rysslands roligaste komediförfattare död framför

en helgonbild i Moskva.

Pusjkins död hade vållat Lermontovs förvisning;

Gogols slut hade en liknande verkan för en ryktbar

författare: Ivan Turgenjev. Denne hade i en

minnesteckning öfver Gogol i »Moskovskija Vjedomosti» den

13 mars 1852 kallat Gogol för den store Gogol. Häri

vädrade censuren en majestätsförbrytelse, enär det i

Ryssland då ej kunde finnas mer än en stor man,

nämligen kejsaren, och Turgenjev blef af grefve

Mussin-Pusjkin straffad med en månads fängelse, hvarpå han

internerades på sitt mödernegods Spasskoje, hvarifrån

han först efter halftannat års husarrest fick lof att

resa utomlands. I sjelfva verket hade Turgenjev redan

genom »En Jägares anteckningar» ådragit sig höga

vederbörandes misshag, och då censorn furst Ljvov

(han blef kort därpå entledigad) råkat godkänna denna

novellsamling, tog man nu skadan igen genom att

såsom brottsligt beteckna hans litterära omdöme om

den store Gogol. Snillets förbannelse!

I senare delen af »Döda Själar» finnes en punkt

som särskildt vittnar om Gogols och hans samtidas

pessimism vid slutet af 1840 talet: »Generationer gå

i grafven; en neslig tröghet, en andefattig overksambet

griper det omogna unga Ryssland, och de eviga gudarne

låta ingen man uppstå, som mäktar uttala det

allsmäktiga ordet.» Och i slutorden heter det om den

lumpne Tjitjikov: »Man kunde jämföra honom i hans

nuvarande skick med en byggnad, som med flit rifvits

ned för att byggas om. Men byggandet kunde ej

begynna, ty af arkitekten hade ingen plan uppgjorts,

och medarbetarne voro ännu i svårt tvifvelsmål.»

Åt samma tröstlösa förtviflan vid tanken på den

närmaste framtiden hade Lermontov gifvit uttryck i sin

kavkaziska roman. Men både Lermontov och Gogol

misstogo sig lyckligtvis. Samtidigt med dem uppväxte

en rysk Lessing, som efter bästa förmåga sökte

rädda den ryska vitterheten från den nihilistiska apati,

dit kosan pekade, och som satte till uppgift att frigöra

poesien från såväl Pusjkins aristokratiska

karakterslöshet som Gogols reaktionära mysticism. Denne

arkitekt hette Bjelinski, och till medarbetare fick

han sådana krafter som Dostojevski, Turgenjev och

Tolstoj. Han byggde visserligen månget luftslott, som

1848 års reaktion obarmhärtigt skingrade, men han

lade ock åt de små i samhället en säker grund till

borgerliga boningshus, som ej störtade i grus bland

Sevastopols spillror, och själf föll han ej ner från

tornspiran, därför att han ej sträfvade högre upp än

att han alltid kände verkligheten under fötterna.

NIONDE KAPITLET.

Snillets förbannelse.

Bjelinski, Rysslands Lessing. — Från Moskvas universitet.

— Mötet med Turgenjev. — Den stora kulturkampen.

— Bjelinskis omvändelse. — Fälttåget mot

lifegenskapen. — En storartad debut. — Den demokratiska

idéns seger och dess litterära följder. — Snillets

förbannelse.

Vissarion Grigorjevitj Bjelinski, skaparen af

den ryska vitterhetens moderna kritik, var så till

sägandes en son af Finland, ty han föddes år 1810

på Sveaborg, där fadern för tillfället var stationerad

såsom fältläkare. Släktnamnet Bjelinski hade tagits

efter byn Bjelina i guvernementet Penza, där farfadern

Nikofor var präst. Dennes son Grigori blef anställd

såsom läkare vid flottan, gifte sig i Kronstadt 1809,

och i februari följande år föddes den äldste sonen

Vissarion på Ehrensvärds fäste.

År 1816 flyttade fadern till den lilla staden

Tjembar i guvernementet Penza såsom distriktläkare; han

hade visserligen ett eget litet hus, men som

tjänstfolket bestod af »bara» sju lifegna, voro de

ekonomiska förhållandena ej glänsande, och den fördomsfrie,

upplyste läkaren vardt för sin »voltairianism» utsatt

för mycket obehag i det kälkborgerliga samhället, som

kunde ha tjänat till förebild för Saltykov-Stjedrins

»Krutogor». Han vågade ej deltaga i umgängeslifvet

af fruktan att bli förolämpad eller rent af misshandlad

för sitt fria språk; allt mer isolerad och misskänd,

förföll han i dryckenskap — den vanliga ryska trösten

— och försummade såväl sin tjänst som sina faderliga

plikter. Hans hustru skildras såsom en god och

ordentlig kvinna, men kunde knappt mer än läsa

innantill och »tänkte mest på mat och kläder».

Det var sålunda under rätt ogynnsamma

förhållanden som Vissarion uppväxte i föräldrahemmet. Faderns

olyckliga böjelse för glaset gick i arf till de båda andra

sönerna, som blefvo afsigkomna odågor, och Bjelinski

skref själf till sin vän Botkin om sina dystra

familjeminnen: »Att hafva haft far och mor endast för att

i deras död se en befrielse, följaktligen icke en

förlust, utan snarare vinst, och att äga en bror och en

syster utan att förstå, hvarför och i hvad afseende

de äro syskon, samt ännu en bror, med hvilken man

är förenad blott genom en känsla af medlidande —

allt detta är i sanning föga hugnesamt.»

Bjelinskis skolgång lämnar ett nytt bidrag till den

ryska pedagogikens underliga historia. I folkskolan

hade han med tillhjälp af den privata uppfostran i

hemmet lyckats draga största möjliga gagn af den

torftiga undervisningen; men sämre var det beställdt

i Penzas gymnasium. Det första, han där fick se,

var, huru »råttorna begrafva katten» — en lek som

bestod däri att skolpojkar buro ut ur klassrummet

sin dödfulle lärare i rysk litteratur. Guvernementets

skolinspektör, professor Lazjetjnikov (denne har

författat ett drama »Kristian II och Gustaf Wasa»),

vågade verkligen göra anmärkningar om den

egendomliga undervisningen, men rektor Ivanov tog då

mycket illa vid sig och försäkrade, att Penzas

gymnasium inte alls var sämre än något annat i riket —

en förklaring, som kanske är urskuldande för Penza,

men så mycket mindre smickrande för hela det dåtida

Ryssland.

Bjelinski började snart tröttna på det

meningslösa minnesplugget och blef efter tre och ett halft år

utesluten ur gymnasiet utan afgångsbetyg; men han

hade dock användt tiden ganska väl för egen del och

särskildt haft stort gagn af läraren i naturlära Popov,

hvilken från dagens läxa om Linné, Newton eller

Humboldt slutade lektionen med att språka om —

Shakspere, Schiller och Pusjkin. År 1829 blef

Bjelinski dock efter en lindrig inträdesexamen

immatrikulerad vid Moskvas universitet och antagen som

statsstipendiat (»kazenny»), hvarigenom han befriades

från materiella bekymmer. I sina första bref till

hemmet har han ej nog loford öfver det fria, präktiga

studentlifvet: »Våra rum äro utmärkt bra och

ovanligt snygga, med måladt golf och stora fönster;

matborden äro alltid betäckta med en duk, och hvarje

student har eget kuvert. Och hvad friheten beträffar,

ha vi det mycket bra.»

Men länge dröjde det ej, förrän den sangviniske

Bjelinski måste göra sin första stora missräkning i

lifvet. Universitetslifvets frihet krympte betänkligt ihop

vid närmare undersökning, och redan om ett år var

tonen i hans bref helt annorlunda: »Jag befinner

mig nu i sådana omständigheter, att jag hellre ville

tjena såsom vaktmästare hos magistraten i Tjembar

än lefva i detta fängelse på denna fördömda kost.

Hade jag förut vetat, huru det är här, skulle jag ej

tvekat att söka mig en plats såsom lakej eller

skoborstare hellre än att stanna här. — — — Man

riskerar att bli relegerad eller disciplinärt straffad för

minsta oförsiktiga ord eller handling. För att

undvika risk måste man smickra alla, ända ned till

underofficeren, krypa och fjäska för alla.»

Så kom kolerans, julirevolutionens och polska

resningens stormiga år. Lektionerna afstannade till

god del, och kronans studenter förbjödos strängt

att aflägsna sig utom universitetets och

studentkasernens murar. Inspektörn gjorde ofta rund i salarna

om natten för att öfvertyga sig om att allt var i

ordning, och om någon student glömt sig borta (hvilket

väl äfven var fallet i Moskva!), brukade kamraterna

stoppa upp en figur af kläder i den frånvarandes bädd,

eller ock skyndade sig någon obemärkt från det ena

rummet till det andra, för att den numerära bristen

ej skulle märkas. Under dessa oroliga veckor gjorde

BJELINSKI.

sig studenten Alexander Herzen mycket bemärkt

genom sina stormiga demonstrationer mot den brutale

och bråkige Malov, professor i romersk rätt; Herzen

måste slita carcer, men hade dock den

tillfredsställelsen, att den hatade läraren kort därpå blef entledigad.

Med själfva den vetenskapliga undervisningen var

det då för tiden föga bevändt, ty universitetsstudierna

voro blott en fortsättning af gymnasiets

slentrianmässiga kurser och pojkaktiga upptåg. En gång då

den redan förut omnämnde prof. Pobjedonostsev kom

in i klassen för aftonlektion, hade studenterna,

insvepta i kappor, gömt sig i vrårna (själfva

upplysningen från lamporna tyckes ha varit klen den tiden)

och hälsade honom med en sång: »Si brudgummen

kommer vid midnattstid». En annan gång hade de

fångat sparfvar, som släpptes lösa vid lektionens

början, och så åtgick hela timmen med att under

bråk och stoj fånga flygfäna. Då samme prof. P. vid

ett tillfälle fann Bjelinski ouppmärksam, afbröt han

sin docering i litteratur och sade åt honom: »Du

sitter så oroligt som på nålar. Upprepa för mig de

ord, som jag stannat vid!» — »Ni stannade med orden:

sitter oroligt som på nålar!» svarade Bjelinski med

orubbligt lugn. Det var samme professor som

dämpade loftalet öfver en ung lärare, nyss återkommen

från utlandet, med följande ord: »Vänta! Beröm inte

i förtid! Får han bara lefva här en tid, hinner han

nog slöa till.»

Äfven den unge Bjelinski slöt sig till de

missnöjda demonstranterna, särskildt vid ett tillfälle då

studenterna tvingade universitetsinspektören att sätta

på fri fot en student, som arresterats därför att han

i en viktig angelägenhet lämnat staden, sedan hans

permissionsansökan förvägrats. Rektorn hade redan

från första stund fäst sig vid Bjelinskis frimodiga

själfständighet och en gång yttrat: »Man måste ha ögonen

på den där pojken och relegera honom vid första

tillfälle.» Ett sådant tillfälle erbjöd sig genom

Bjelinskis litterära debut.

Under intryck af Schillers och Lermontovs

oppositionella romantik skref han nämligen ett drama, af

hvars fragmentariska kvarlefvor innehållet något så

när kunnat rekonstrueras: Den unge, fattige Vladimir

älskar den förnäma Sofia, hvars mor söker att få en

rik furste till måg. Vladimir dödar Sofias broder i

duell och kastas i fängelse; fursten blir allt enträgnare,

och Sofia är nära att gifva efter. Vladimir lyckas

emellertid muta fångvaktaren för ett hemligt möte med

den älskade; han dödar henne med sin dolk och

ämnar just beröfva sig själf lifvet, då han får veta att

han är — Sofias oäkta broder.

Kulturhistoriskt är detta omogna alster högst

märkligt, enär dess beslöjade tendens riktar sig mot

lifegenskapen. Så t. ex. klagar en gammal trotjänare

öfver böndernas förtrycka ställning: »Så fort barin

(husbonden) var död, började barinja (frun)

tyrannisera oss så, att vi inte skulle önska ett sådant lif ens

åt den lede tartaren här på jorden eller i en annan

värld. Hon slog oss som hundar, gjorde oss till

soldater, tog ifrån oss bröd, boskap, kläder och

penningar, förstörde bikuporna, och om någon gjorde det

minsta, förvisades han långt bort. Ja, det kan icke

beskrifvas, och det vore bättre att lefva i fånggrufvor

än tjäna under en sådan fru.»

Och på ett annat ställe låter den ryske Lessing

sin hjälte utbrista: »Äro dessa människor endast till

för att lyda nycker af dem, hvilkas likar de dock

äro? Hvem har gifvit denna fördärfliga rättighet åt

somliga att med sin makt förtrycka andras vilja, hvilka

dock äro dem lika, och beröfva dem frihetens heliga

skatt? Hvem har tillåtit dem att förhåna naturens

och mänsklighetens rättigheter? En herreman kan

för sitt nöje och tidsfördrif hudflå en träl, sälja honom

såsom fänad, byta bort honom mot en hund, häst

eller ko och för hela lifvet slita honom från fader,

moder, syster och broder samt från allt, som är honom

kärt och dyrbart. Barmhärtige Gud, människornas

fader, svara mig! Är det Din hand som hvilar öfver

denna värld af ormar, dessa krokodiler och tigrar,

som nära sig af medmänniskors kött och ben och

såsom vatten dricka deras blod och tårar?»

Med ungdomlig entusiasm och naivitet hade

författaren inbillat sig, huru denna tragedi skulle inbringa

både berömmelse och mynt; han kände sig alldeles

säker på ett honorar af 6,000 rubel (!), och därigenom

skulle han först och främst friköpa sig från

studentkasernen. »Mitt verk — sade han åt de tviflande

kamraterna — kan ju ej såra den renaste sedlighets

känslor, och dess syfte är högst lofvärdt.» Men

censuren var af helt annan mening: stycket vardt icke

blott förbjudet, utan gaf äfven förevändning till hans

relegerande från universitetet år 1832 — ungefär

samtidigt med Lermontovs — »za nesposobnost», »för

oduglighet».

Detta var Bjelinskis andra stora missräkning i

lifvet. Men utan att låta modet falla skref han till

sina föräldrar följande manliga själfbekännelse: »Aldrig

och ingenstädes skall jag gå förlorad, trots alla

motigheter. Ett rent samvete, öfvertygelsen om oförtjänt

motgång, en viss intelligens, en tillräcklig fond af

erfarenhet och framför allt en viss karaktersfasthet —

allt detta gör att jag ej kan gå under. Långt ifrån

att klaga öfver mitt missöde, gläder jag mig däråt,

ty jag har nu af egen erfarenhet lärt, att motgångens

skola är den allra bästa. För framtiden bäfvar jag

ej. Jag ändrar nu mitt lif, och ehuru jag med en

viss känsla af sorg ser att jag ej uträttat något godt,

något framstående, kan jag å andra sidan ej heller

förebrå mig något lågt eller uselt, någon dålig

handling som kunnat vålla min nästas oförd.»

Utan pappersmeriter, utan penningemedel och utan

större bokliga kunskaper utkastad i världen vid 22

års ålder och därtill svag till hälsan, måste han först

lifnära sig såsom informator. En af hans elever har

sedan berättat, huru bestört han blef, då läraren

förtrodde honom, att Katarina II alls icke var så stor

och fläckfri, som historieskrifvarne utmålat henne.

Ungefär samtidigt började hans journalistiska

verksamhet, och genom sina »Litterära fantasier, Elegier

i prosa» (1834) väckte han genast stort uppseende i

Moskvas litterära kretsar.

Moskva var då medelpunkten för märkliga

kulturströmningar. På ena sidan stodo Alexander

Herzen och de s. k. »frondörerna» eller »fransmännen»,

hvilka i poesien hyllade V. Hugo, G. Sand och Schiller

och i politiken svärmade för de franska socialisterna

(Saint Simon och Fourier). Den andra gruppen, de

s. k. »tyskarne» eller »sentimentalisterna» slöto sig

kring den unge Stankjevitj, som på rysk jordmån

öfverflyttade Schelling-Hegels filosofi utan att närmare

klargöra de historiska betingelserna för en sådan

omplanterings möjlighet och framgång. Kring

programmets kärnpunkt om »den förnuftiga världsidén»

samlade sig element, som i själfva verket hade föga

samhörighet och som måste skingras, så snart de abstrakta

teorierna skulle pröfvas i den politiska realiteten. Här

stodo ursprungligen Konstantin Aksakov och

Chomjakov, hvilka snart såsom slavofilismens banérförare

kommo i afgjord opposition mot Bjelinski; här syntes

vidare en ung magister vid namn Michael Katkov,

som ur sin brittiska statslära arbetade sig fram till den

halsstarrigaste ortodoxa moskovitism, och här

uppenbarade sig en ung f. d. artilleriofficer från ett otvunget,

älskvärdt hem i guvernementet Tver — det var den

sedan europeiskt beryktade revolutionären och

anarkisten Bakunin, »nihilismens nihilist».

Bjelinskis spekulativa naturel omfattade

entusiastiskt den vackra idén om det »absoluta» och om

konstens själfändamål. »Den förnuftiga världsidén —

resonnerade han — genomtränger allt; ljus vore ej

tänkbart utan mörker, ty båda äro yttringar af samma

eviga idé. Alla företeelser i lifvet — såväl den ryska

lifegenskapen som Pusjkins poesi — vore blott olika

konkreta uttryck för den absoluta idén, och som denna

idé är förnuftet själft, måste ju ock alla dess

emanationer vara förnuftiga.» Korteligen: hur Bjelinski

deducerade och spekulerade, kom han till det glädjande

resultatet, att allt i Ryssland (sålunda äfven det ryska

samhällsskicket) var förnuftigt och förträffligt, och att

det bestående därför ej finge rubbas. Utan att själf

veta det, blef Bjelinski just under sin första kamp för

humanitet och frihet omärkligt snärjd i ett nät af

filosofiska spetsfundigheter, som hade måst fängsla

honom i de katkovska doktrinernas hårda band, om

han ej i tid slingrat sig därur. Huru ärlig och

välmenande hans sträfvan dock äfven nu var, framgår

af följande, delvis träffande utdrag af hans bref från

denna period:

»Framför allt, lämna politiken och undvik hvarje

politiskt inflytande på din andliga verksamhet!

Politiken hos oss i Ryssland är ett nonsens, och därmed

kunna endast tomma hjärnor befatta sig. Älska det

goda, och du skall blifva till gagn för ditt fosterland,

utan att du särskildt sträfvar därefter eller har för

afsikt att gagna. Om alla individer, som tillsammans

bilda Ryssland, fullkomnade sig på kärlekens väg,

skulle Ryssland utan all politik bli det lyckligaste land

i världen. Upplysningen — se där vägen till lycka!

»Ryssland utvecklar icke af sig själf sin

civilisation och frihet, utan får både det ena och det andra

af sina tsarer(!). Det är sant att vi ännu icke

hafva några rättigheter, och att vi blott äro slafvar;

men detta kommer sig däraf att vi ännu måste vara

slafvar(!). Ryssland är ett barn som behöfver en

amma, i hvars bröst ett hjärta klappar af kärlek till

dibarnet, men som i sin hand har ett ris för att aga

det för okynne. Att gifva ett barn full frihet vore att

fördärfva det; att gifva Ryssland under nuvarande

förhållanden en konstitution vore att fördärfva det. Enligt

folkets begrepp är friheten själfsvåld och själfsvåldet

fräckhet. Ett frigjordt ryskt folk skulle icke

skynda till parlamentet, utan rusa till krogen

för att dricka brännvin, slå sönder glas och hänga alla

adelsmän, som raka sitt skägg eller begagna

öfverrock i stället för bondkaftan, äfven om flertalet af

dessa adelsmän för resten knappt kunde läsa och

skrifva eller hade en kopek i fickan. Rysslands hela

hopp står till upplysningen, men icke till

omhvälfningar, vare sig revolution eller konstitution.

Frankrike har haft två revolutioner, och hvad är resultatet

af dess konstitution? I det fria konstitutionella

Frankrike finns det vida mindre tankefrihet än i det

själfhärskande Preussen, och detta därför att den

konstitutionella friheten är blott villkorlig, hvaremot den

verkliga, absoluta friheten finns i ett rike med

upplysningens framgångar, grundade på spekulativ, icke

empirisk filosofi, det rena förnuftet. Den

medborgerliga friheten måste vara frukten af en inre frihet hos

hvarje individ i Ryssland, och den inre friheten ernås

genom medvetandet. Blott på denna härliga väg skall

vårt Ryssland få sin frihet; vi skola heligt och

orubbligt tro, att allt sker till det bästa, att det finnes ett

godt, och att det onda är ett negativt begrepp, som

existerar blott för det godas skull»...

Men Bjelinski var i sin entusiasm icke fanatisk

doktrinär, och han ägde det stora mod, som består i

att afsvärja en mening, som man ej längre finner

hållbar eller hvars konsekvenser leda till ett falskt

mål. Hans klarsynta, ärliga ande kunde ej i längden

nöja sig med ett spekulativt system, som ej hade rum

för folkliga och personliga rättigheter, och han började

inse, att det »absoluta» i den katkovska filosofien

betänkligt närmade sig det »absoluta» i den tsariska

statskonst, som positivt arbetade på att utestänga

folket från själfbestämning och själfstyrelse.

Gogols epokgörande ukrajnska och petersburgska

skisser kunde ej undgå att rikta Bjelinskis

uppmärksamhet på realismens betydelse i konsten och på en

mängd skenbart obetydliga företeelser i lifvet, dem

hans förnäma filosofi hittills förbisett. Utan Gogol

hade ryska vitterheten näppeligen fått sin Bjelinski,

men utan Bjelinski skulle den lifskraftiga skola, som

trädde fram i Gogols fotspår, knappt varit möjlig.

Slutligen vardt Bjelinskis flyttning till Petersburg (1839)

ej utan välgörande inflytande: han kom ut ur den

trånga Moskva-kretsen och fick vidgade vyer.

Med en årslön af 1,000 rubel hade han att sköta

den kritiska afdelningen i Krajevskis »Otetjestvennija

Zapiski» (Fosterländska annaler). Opraktisk och

bortkommen i salongslifvet, hade han i början svårt att

förlika sig med det moderniserade »Piter» (Petersburg),

och hans själfständighet såsom kritiker gjorde hans

sociala ställning ganska vansklig. Emot sig fick han

icke blott de ultrareaktionäre (Bulgarin m. fl.), utan

ock några universitetsskriftställare (Pogodin m. fl.) samt

medlemmar af den pusjkinska kretsen, hvilka i sina

rent ästetiska Arzamas-traditioner själfbelåtet afhöllo

sig från polemisk kamp och ogillade Bjelinskis stränga

dom öfver den gamla auktoritetstron. I sina första

bref från hufvudstaden visar han sig också, trots sina

västerländska, moderna bildningssympatier, såsom den

tungsinte, ensidige moskoviten, full af missmod och

tvifvel:

»Den förfärliga overksamheten i Ryssland — skrifver

han — pressar mig. Mina landsmän äro israeliter,

som irra kring i öken utan att få skåda det förlofvade

landet... Min kärlek till min hembygd, till

Ryssland har börjat blifva af sorgsen art. Det är ej längre

sublim entusiasm, utan en känsla af lidande. Allt

väsentligt hos vårt folk är stort, ofantligt, men dess

yttringar äro afskyvärda, smutsiga, usla... Det finnes

intet otäckare, orenare än Piter, och våra lärda

professorer äro pedanter, samhällets rötägg. Låt mig

verka fritt för samhället i tio år, och jag skall kanske

återvinna min förlorade ungdom, åter älska arbetet

och finna min viljekraft igen.»

Hans missmod stegrades dels genom

bekymmersam ekonomi, dels genom förlusten af Pusjkin, den

27-årige Stankjevitj (f i Novi, Italien 1840), Lermontov

och Koltsov; men den hårda verkligheten skingrade

de metafysiska drömbilderna om »det absolutas» ocb

absolutismens förträfflighet, och han mottog väckande

impulser i afgjordt liberal riktning. Genom Gogols

»Döda Själar» fick hans ungdomliga entusiasm nytt

lif, och ungefar samtidigt med sitt giftermål (1843)

knöt han bekantskap med en ung litteratör, hvilken

längre fram ägnade Bjelinskis minne sin yppersta

roman »Fäder och Söner» — Ivan Turgenjev. Denne

hade då nyss återvändt från universitetsstudier i

Berlin och förde med sig en frisk kulturfläkt. Bjelinski

ger i ett bref till sin vän Botkin (en litterärt

intresserad köpmansson, f 1869) luft åt sin förtjusning öfver

denna bekantskap: »Turgenjev är en bra karl, och

jag hade lätt att närma mig honom. Han har en

både hvass och elak tunga, känner Moskva grundligt

och piggade upp mig så, att jag blef nästan tokig af

glädje. Han är något tysk, men hvilken personligheti

Vi äro alla strunt gentemot honom.»Turgenjev åter skildrar sitt första intryck af

Bje-linski sålunda: »Jag såg framför mig en man, ej stor

till växten, något framåtlutad, med oregelbundet, men

originelt och intressant ansikte, med ljusa hårtestar i

pannan och detta något dystra och oroliga uttryck,

som man ofta finner hos enstöringar. Medan han

talade, hostade han och kramade en snusdosa i

handen. Han var klädd i en gammal, men snygg

frisrock. Ju mer han talade, dess lifligare glänste ögonen,

och ett löje spelade på läpparna ... Bjelinski hade

utan tvifvel de väsentliga egenskaperna för en kritiker.

Om han i vetande och insikter någon gång måste

låna af kamrater och taga deras ord på god tro,

frågade han dock ej andra till råds, när det gällde

kritik. Tvärtom — andra lyssnade till honom. Hans

ästetiska väderkorn var nästan osvikligt; hans blick

trängde djupt ocb stannade aldrig i töcken. Han lät

ej förvilla sig af ytan, skalet och böjde sig ej för yttre

inflytanden och vindstötar. Han särskilde genast det

sköna från det fula, det sanna från det falska och

sade sitt omdöme häftigt och kraftigt med

öfvertygel-sens djärfva säkerhet. Ingen har bättre än han

förstått att uttala det riktiga omdömet, det afgörande

ordet, då nya förmågor och alster framträdt. Han

var såsom litterär kritiker rätte mannen på rätta

platsen.»

I Petersburg trängde de västerländskes

(zapad-nikernas) idéer modigt fram på 1840-talet. Den unge

Granovskis föreläsningar om den västerländska medel-tiden sådde många tankefrön, och när han vid slutet

af en föreläsning framhöll, i hvilken omätlig

tacksamhetsskuld Ryssland står »till Europa, af hvilket det

till skänks fått civilisationens förmåner, vunna genom

blodiga mödor och bittra erfarenheter», hälsades han

med döfvande applåder af studenterna, som buro

honom hem. Då de national-konservative moskoviterna

1841 grundat ett organ »Moskvitjanin», upptog

Bje-linski i sitt blad den kamp, som påbörjats af Peter

den store och som ännu är långt ifrån afslutad: kampen

mellan västern och östern, Petersburg och Moskva,

zapadniker och slavofiler, europeisk progress och

ryskbysantinska traditioner.

Under denna kulturkamp måste äfven den

litterära kritiken få en socialpolitisk tendens, som

Bje-linski allt starkare betonade. »Jag tackar er — skrifver

han på tal om Hegel — och bugar mig för er

filosofiska nattmössa. Men med all den aktning, som

tillkommer ert filosofiska filisteri, har jag äran meddela

er, att jag, om jag också klättrade upp på

utvecklingens högsta trappsteg, äfven där skulle affordra

räkenskap för alla historiens och lifvets offer, för alla

vidskepelsens, inkvisitionens och Filip II:s offer, eller i

annat fall kasta mig ner hufvudstupa. Jag vill ej ha

lyckan till skänks, så länge jag ej känner mig lugn

för hvar och en af mina mänskliga bröder.» Schiller,

i hvars »Orleanska jungfru» han förut sett endast ett

»tutande med trumpeter», togs åter till nåder; genom

G. Sand öppnades hans ögon för kvinnans socialaställning, som han fann »lika förtryckt som i Turkiet

och Persien», och då motpartiet uppställde som lösen

»slaviska bröders befrielse», tvekade han ej att

beteckna denna panslavism såsom absurd och löjlig, så

länge ännu det ryska folket själft tyngdes af

lifegen-skapens ok.

»Slavofilismen — skrifver. han på ett annat ställe

— förtjänar såsom teori full aktning, äfven i de fall

då man ej kan gå in därpå. Mycket kan sägas till

försvar för slavofilismen med hänsyn till dess orsaker;

men vid närmare undersökning skall man dock finna,

att denna litterära kategoris väsen och värde äro blott

negativa, och att den framkallats och existerar icke

för sin egen skull, utan för att motivera och stärka

just den idé, till kamp mot hvilken den vigt sig.

Slavofilerna förstå ej västern, ty de mäta den efter

österländsk måttstock.»

Bjelinskis inflytande såsom kritiker vardt

oer-hördt, och hans artiklar, som fylla ett dussin band,

innehålla i själfva verket den ryska vitterhetens

historia till 1848. Utan egentliga föregångare att bygga

på, utgick han från den radikala synpunkt, att en rysk

litteratur ej existerat före Pusjkin, men att man just

i hans epok hade en borgen för den nationella

vitterhetens vackra framtid. Han konstaterade Pusjkins

betydelse såsom den förste konstnärlige skalden,

som öste både ur naturens och lifvets poetiska källa,

men rensade på samma gång bort det öfverdrifna

beröm, som från specielt patriotiskt håll slösades påskaldefursten, och kritiserade skarpt Pusjkins

aristokratiska förnämhet mot massan, profanum vulgus,

likasom ock Pusjkins och Lermontovs ensidiga

öfver-skattning af det konstnärliga kallet. »Pusjkins poesi

låg helt och hållet i hans poetiska världsåskådning,

och då den erkände de dåtida förhållandena såsom

obetingadt nödvändiga och förnuftiga, om också icke

alltid hugnesamma, fick hans diktning en mer

kon-templativ än reflekterande karakter. Alltigenom

mänsklig, led hans sångmö djupt af lifvets motsägelser och

disharmoni, men hon såg ändå på lifvet med en viss

resignation, som om hon erkänt dess fatala

oundviklighet och ej haft något annat ideal af en bättre

verklighet än tron på blotta möjligheten af detta

förverkligande ... Skalden bör långt ifrån vara

moralpredikant; men man har rätt att af poesien fordra, att

hon antingen gifver svar på tidens frågor eller

åtminstone själf är fylld af dessa svåra eller olösliga

problem. Den, som bara sjunger om sig själf och för

sig själf, löper till sist fara att bli den ende läsaren

af sina dikter.»

För Bjelinski vardt det sålunda ej nog att

redogöra för hvad en Pusjkin skrifvit i och for sig, utan

i hvilket samband detta stode till samtiden och hela

den kulturella utvecklingen. Vitterheten, likasom den

vittra kritiken, finge ej längre stå på sin ästetiska,

isolerade höjd, utan måste ställas i förbindelse med

de sociala företeelserna; poesien och all bildning

öfver-hufvud måste blifva populär, demokratisk, och nuförst kom delvis till heders en faktor, som man

dittills ignorerat, men som regering och stat nu mera

måste taga någon hänsyn till, nämligen det borgerliga

samhället, den allmänna meningen.

Ty just samhället själf hade speglat sig i Gogols

satiriska bilder, och Bjelinski töfvade icke att

framhålla Gogols litterära betydelse dels såsom skapare

af den vittra prosan, dels därför att han »dödat den

satiriska didaktiken med dess abstrakta figurer och

den på styltor stoltserande idealism, som svingar ett

papperssvärd såsom en sminkad aktör.» Skonlöst

af-slöjande de många versmakare, som utan innehåll

tillägnade sig Pusjkins manér, bröt han väg för en ny,

realistisk författarskola, som med vördnad och fruktan

blickade upp till den bleke, allvarsamme kritikern i

»Otetj. Zapiski»: Skönlitteraturens uppgift skulle vara

att studera själfva folket, att utrota det onaturliga,

det falskt ideella och att genom nationell originalitet

blifva en spegel för det ryska samhället. »Den

konstnärliga friheten — heter det i Bjelinskis sista årsrevy

— enar sig lätt med tjänande för samtiden. Härför

behöfver man ej skrifva skematiskt eller kufva

fantasien; härtill kräfves blott att vara sann medborgare,

en son af sitt land och sitt tidehvarf, tillägna sig dess

intressen och låta sina egna tendenser sammanfalla

med tidens; härför kräfvas sympati, kärlek och sund

praktisk känsla för sanningen, som ej skiljer

öfver-tygelsen från handlingen, diktningen från lifvet.»Med undantag af de senare kritikerna

Dobrolju-bov (f 1861) och Tjernysjecski (f 1889), hvilka

representera en mer filosofisk och sociologisk riktning,

hafva Bjelinskis essays ej förr eller senare

öfver-träffats i ryska litteraturhistorien. Hans kunskapsmått

var ej synnerligt stort, och denna brist på

vetenskapligt underlag gjorde honom stundom ensidig, t. ex. i

hans ringaktande af folkpoesien. Men ehuru han i de

flesta fall kunde bedöma den europeiska vitterheten

blott efter ryska öfversättningar, följde han dock med

de utländska företeelserna efter bästa förmåga. Så

t. ex. gaf han ett varmt erkännande åt »Frithiofs

Saga», som på 1830-talet införlifvats med ryska

litteraturen genom den framstående forskaren Grots

präktiga öfversättuing, och i en anmälan granskar han

Fredrika Bremers 1842 öfversatta »Hemmet eller

Familjesorger och fröjder»: »Man läser denna roman

ej utan nöje, ty förf. saknar ej begåfning (I). Men

likasom alla alster, skrifna skematiskt under inflytande

af en ensidig idé, kan man ej läsa den länge i ett

sträck, ty den är förfärligt tråkig på sina ställen.

Förf. saknar ej kvinnans talang att berätta ledigt och

bra och med en viss styrka i karaktersteckningen.

Grundtanken — att lyckan består blott i familjelifvet

— är ej utan sanning, men tämligen ensidig och

därtill ej ny, redan framställd af A. Lafontaine, salig i

åminnelse.»

Trots ett tilltagande bröstlidande — redan 1843

måste han använda respirator i fria luften — arbetadehan febrilt och var outtröttlig i lidelsefulla dispyter

inom den trängre vänskapskretsen. En gång då

Tur-genjev var hos honom och samtalet aldrig ville taga

slut, skyndade T. att med glädje antaga värdinnans

invit till den enkla måltiden. »Huru, Ivan Sergeitj!»

utbrast värden, glömsk af sina yttre plikter, »kan Ni

verkligen ha lust att sätta er till bords, innan vi

ut-redt frågan om Guds existens?!»... Hans hustru —

hon var lärarinna från Moskva — plägade också

af-lägsna gästerna så tidigt som möjligt för att skona

mannens svaga hälsa.

Den försämrades emellertid allt mer, och sedan

han 1846 företagit en gagnlös rekreationsresa till södra

Ryssland, satte hans vänner honom i stånd att resa

utrikes. Men det onda hade då gjort för stora

framsteg, och Bjelinski lärde personligen känna det

beundrade västerlandet såsom en slapp, lefnadstrött

sjukling. På hemvägen besökte han Paris, där han

återknöt vänskapen med sin forne motståndare Herzen

och där Ivan Turgenjev 4 var en Jika förträfflig som

älskvärd ciceron. Men icke ens Seine-staden med dess

världshistoriska minnen mäktade rycka upp honom,

och han längtade bara tillbaka till sitt Ryssland. När

han vid anblicken af Place de la Concorde fick

bekräftelse på att det var »världens vackraste torg»,

svarade han likgiltigt och började tala om — Gogol.

Och när Turgenjev erinrade om att Ludvig XVI:s hufvud

på samma plats föll under guillotinen, drog Bjelinski

19. — Jensen.sig till minnes scenen i Gogols »Taras Bulba», då

sonen Ostap afrättas.

Bjelinskis ständiga tanke på Gogol hade en djupt

liggande grund, som torde ha bidragit att göra den

utländska resan så gagnlös till kropp och själ.

Bjelinskis ställning till Gogol hade alltid varit vansklig,

ty ehuru han varit den förste att erkänna Gogols

oskattbara betydelse, måste han å andra sidan åter

föra loforden om »Rysslands Homer», »Dickens äldre

broder» inom måttans och rättvisans gränser, då

slavofilerna sökte göra Gogol till ett slags reklam för

sina politiska sträfvanden. Och då Gogol genom sina

»Utvalda bref» ställt sig i den obskuranta reaktionens

tjänst, skyndade Bjelinski i harm och sorg genast på

sin post och drog med skärpa de absurda

konsekvenserna af Gogols klerikala medeltidsromantik. Gogol,

sjuklig och redan halft sinnessvag, beklagade sig i ett

enskildt bref till Bjelinski öfver »otacksamhet och

orättvisa» och insvepte sig under skenbart ödmjuka

ordalag i sitt andliga högmod.

Gogols bref, som nådde Bjelinski i del schlesiska

Salzbrunn, försatte honom i den mest upprörda

stämning. Tre hela dagar arbetade Bjelinski på konceptet

till sitt svar, och då Annenkov sökte dämpa dess

häftiga ton med hänsyn till de båda parternas

hälsotillstånd, svarade Bjelinski tvärt nej: »Man måste med

alla till buds stående medel rädda mänskligheten från

en galning, och det är Gogol nu.» Bjelinskis svar,

som för tanken till det rörande bref, hvari Ivan Tur-genjev på dödsbädden uppmanar sin vän Lev Tolstoj

att slå de socialpedagogiska grillerna ur hågen och

återvända till sin genialiska diktning *), vardt ett

litterärt mästerverk, hvarur några utdrag väl förtjäna att

återgifvas:

»Ni har blott delvis rätt, då Ni i min artikel ser

en uppretad mans ord; detta epitet är alldeles för

svagt och mildt för att uttrycka det tillstånd, hvari

läsningen af er sista bok försatte mig. Och Ni har

alls icke rätt, då Ni tillskrifver detta edra i sanning

alls icke smickrande omdömen om beundrarne af er

talang. Här är orsaken mycket viktigare. Den sårade

egenkärleken skulle kunna sätta sig öfver och tiga

ihjäl denna sak, om det blott rört sig härom. Men

det är omöjligt att tiga, när lögn och osedlighet

predikas såsom sant och godt. Jag har älskat er med

lidelse, så högt som en man, med lif och blod förenad

med sitt land, kan älska dess hopp, ära och stolthet,

såsom en af dess stora ledare på medvetandets,

utvecklingens och framåtskridandets väg. Och Ni har

i sanning grundlig orsak att genast bringas ur ert

själslugn, då Ni förverkat rättigheten till denna kärlek.»

»Jag tror, att Ni känner Ryssland djupt endast

såsom konstnär, icke såsom tänkare, hvilken roll Ni så

*> »-----— Jag skrifver till er för att säga er, hur

mycket jag gläder mig åt att vara samtida med er, och jag

har en sista, uppriktig bön lill er: Min vän! återvänd till er

litterära verksamhet! Ack! huru lycklig vore jag ej, om jag

kunde tro, att min bön blefve hörd af er — — —»

Skrifvet Bougival den 28 juni 1883.olyckligt åtagit er i er fantastiska bok; detta sagdt

icke som om Ni ej vore en tänkande människa, utan

därför att Ni så många år betraktat Ryssland från ert

vackra fjärran (Rom). Därför har Ni ej märkt, att

Ryssland ser sin räddning — icke i mysticism eller

pietism, utan i civilisationens, upplysningens och

humanitetens framsteg, i väckelsen hos folket af känslan af

mänsklig värdighet, som så många århundraden varit

förtrampad i smuts och dy. Ryssland behöfver rätt

och lagar i öfverensstämmelse med det sunda

förståndet och rättvisan samt ett så noggrant tillämpande af

dessa lagar som möjligt.»

»De mest brännande frågorna för dagen äro:

lifegenskapens upphäfvande, afskaffande af kroppsstraffet

samt sträng tillämpning af de lagar, som redan finnas.

Se där frågor som Ryssland måste ägna sig åt för

att ryckas upp ur sin apatiska dvala. Men då

framträder i dessa dagar en stor skriftställare, som genom

sina härliga och djuptänkta konst skapelser så mäktigt

medverkat till Rysslands själfmedvetenhet och som

gifvit det möjlighet att se sig själf som i en spegel —

han framträder nu med en bok, som lär den

barbariske jordägaren att rikta sig ännu mer på böndernas

bekostnad och hånar dem för deras ’otvättade trynen*!

Ja, om Ni försökt ett anslag mot mitt eget lif, skulle

jag ej kunna hata er mer än för dessa skymfande

rader. Nej, om Ni verkligen inträngt i kärlekens ande,

kunde Ni icke skrifva så till er adept bland jordägarne.

Ni skulle då ha skrifvit till honom att eftersom bön-derna äro hans bröder i Kristo, och enär hans broder

ej kan vara sin broders slaf, så måste han gifva

honom friheten eller åtminstone söka lätta hans

bördor så mycket som möjligt samt inom sig erkänna

medvetandet om det falska i hans ställning.»

»En sådan bok skulle vara frukten af en

mödosam inre process, af en hög utveckling?! Nej, det

är omöjligt. Knutens predikare, okunnighetens apostel,

obskurantismens och mörkrets försvarare, tatariska

rättens panegyrist — hvad gör Ni? Se då framför

edra fötter! Ni står ju vid afgrundens rand. Hör

mitt sista, ovillkorliga ord: om Ni haft olyckan att

med stolt ödmjukhet afstå från edra sant höga alster,

måste Ni nu också med uppriktig ödmjukhet afsäga

eder denna sista bok och sona synden af dess

utgif-vande med nya skapelser, som erinra om edra

föregående!» ...

För tillfallet något stärkt till hälsan, återvände

Bjelinski till sin kära verksamhet i Petersburg och

hälsade med glädje den falang af unga män, som

upptagit Gogols mantel. Men lifvets sista och värsta

missräkning stod honom åter: lungsoten fjättrade honom

vid sjukbädden, och den politiska motvinden öfvergick

till full orkan. Under 1848 års reaktionära störtflod

lyckades ändtligen det moskovitiska partiet stämpla

Bjelinski såsom samhällsvådlig, och kanske skulle han

hafva delat Dostojevskis öde att från schavotten föras

till Sibirien, om ej döden räddat honom. Vissarion

Bjelinski, Sveaborgs son, dog den 26 maj 1848.Hans begrafning egde rum i största obemärkthet

på Volkov-kyrkogården i Petersburg, där stoftet af

flere framstående författare med tiden samlades i

närheten af hans graf: den framstående essayisten Do

broljubov (1861), den ungryska realismens

hänsynslöse kritiske ledare Pisarev (drunknade 1868) samt

den veke, fine lyrikern Nadson (1887). Endast ett

par tidningar vågade meddela en blygsam notis om

det märkliga dödsfallet, och det dröjde hela åtta år

innan hans namn fick nämnas offentligt. Granovski,

hvilken ej hann upplefva den nya tiden (t 1855), yttrade:

»Hvilken lycka för Bjelinski att få dö i rätt tid! Starka

män äro hemfallna åt förtviflan och betrakta med

stum likgiltighet, hvad som försiggår omkring dem.

När skall denna värld störta in? Ett doft knot

för-nimmes från alla håll, men hvar är kraften? Huru

tung är ej lifvets börda!»

Men det gamla systemets värld störtade in förr

än Granovski vågat hoppas: det föll med Sevastopol

sönderskjutna bastioner, och med Nikolai själf

försvann hans ödesdigra regime. Då friska vindar åter

började blåsa i Ryssland, var det Tjernysjevski som i

Bjelinskis egen tidskrift gaf hans minne en lysande

upprättelse, och när Ryska litteraturfonden stiftades

1868, var Bjelinskis änka (f 1890 i Moskva) den första

som hedrades med pension.

Varaktigare är dock det minne, som Bjelinski

kvarlämnat i ryska vitterheten själf. I tidskriften

Sovremennik» (»Samtiden»), som ursprungligt grun-dats af Pusjkin och 1847 öfvertogs af Panajev och

Nekrasov, debuterade den unga skola, som Bjelinski

uppdragit. År 1846 offentliggjordes Grigorovitj’

realistiska novell »Byn» (en föregångare till Turgenjev)

samt Dostojevskis »Bjednie ljudi» (öfversatt på svenska

under titeln »Fattiga stackare»), och det följande året

vardt det bördigaste i ryska vitterhetens bäfder: då

trycktes under Bjelinskis auspicier Druzjinins

psykologiska äkteDskapsnovell »Poljinka Sachs»,

Gontja-rovs realistiska familjeinteriör »En vanlig historia»,

Ivan Turgenjevs »Chor och Kalinitj» (uppslaget till

»En jägares anteckningar»), Saltykov-Stjedrins

satiriska »Motsägelser» samt dikter af psevdonymen V.

Krestowski (fru N. Chovstjinskaja). Återstår bara

den unge Lev Tolstoj, hvilken vid det laget studerade

vid Kazans universitet, och man har framför sig den

europeiskt namnkunniga ryska »plejaden», hvaraf nu

endast den gamle Lev Tolstoj är kvar i lifvet.

Här må nämnas, huru Dostojevski »upptäcktes».

Den då 25-årige Dostojevski hade lämnat manuskriptet

till »Fattigt folk» åt Grigorovitj, hvilken i sin ordning

gaf det åt Nekrasov. Denne blef så förtjust däri, att

han midt i natten väckte Bjelinski med budskapet: »Vi ha

fått en ny Gogol.1» — »Sådana skjuta upp som svampar

nu för tiden», svarade Bjelinski något misstroget, men

ändrade genast mening vid läsningen af de första

arken. Han gaf Dostojevski ett varmt erkännande vid

det första sammanträffandet, men blef ganska

reserverad, då han fick höra, att Dostojevski redan höllsig själf för ett snille: »H vilken olycka! Otvifvel-

aktigt har Dostojevski talang, men om han redan

inbillar sig vara ett geni i stället för att arbeta på sin

utveckling, skall han ej gå framåt. Först och främst

måste han bli frisk, ty allt kommer sig af hans

förstörda nerver. Lifvet måtte ha slagit honom svårt,

den arme! Vi lefva i en tid, då man måste hafva

nerver som en oxe för att uthärda det nuvarande

tillståndet. Kommer ej ljus snart, måste alla blifva

psykiskt sjuka.»

Det var som om Bjelinski med den oroliga tanken

på Dostojevskis utveckling siat de ryska skaldernas

framtida lott. Dostojevskis öde — han föddes på ett

sjukhus i Moskva, där fadern var läkare; dömdes till

Sibiriens »Döda hus» och dog 1881 såsom

hypokon-drisk grubblare — vardt typiskt för de ryska

författ-tarne, och Gogols sjuklighet gick i arf på den nya

skolan ända ned till den pessimistiske novellisten

Vsevolod Garsjin, som 1888 ljöt en våldsam död i

ett anfall af sinnesrubbning, eller proletären Gljeb

Uspenski, som numera lefver alkoholistens skenlif

på ett fattighospital i Novgorod Veliki.

Bjelinski hade lyckats draga de riktiga

konsekvenserna af den Pusjkinska diktkonsten och genom

Gogols präktiga uppslag i novellistiken anvisat riktningen

för den moderna epiken; men denna vinst för den

ryska poesien köptes dyrt på de ryska poeternas

bekostnad, ty i ock med detsamma som hon blef

natio-nelt demokratisk, förlorade hon det stöd, som honhittills haft från de styrandes sida, och måste med

själfva folket dela den bittra lotten att utsättas för

regeringens och kyrkans misstankar, hat, förföljelse

och förtryck.

Från de första kapitlen erinra vi oss, hvilken

gynnad plats i samhället de panegyriska hofpoeterna

haft: Lomonosov blef professor och Derzjavin mini-

ster; Karamzin fick 60,000 rubel af kejsaren för sin

romantiskt kolorerade historia om Rysslands tsarer

(utom att änkan fick en pension af 20,000 rubel);

Pusjkin kreerades ju till »rikshistoriegraf» och

kam-marjunkare och hade i kejsarens privata penningeskrin

sitt bästa stöd i den kroniska finansnöden; Gogol fick

— liksom sin dramatiske föregångare Vonwizin —

årligt diktargage, och den åldrige Zjukovski, som både

föregått och öfverlefde den pusjkinska seran,

öfver-hopades med ynnestbevis i Vinterpalatset.

Huru annorlunda blef ej förhållandet med de

demokratiska realisterna efter 1848! Turgenjev och

Tolstoj hade, oberoende af sitt synnerligt

framgångsrika författarskap, en ekonomisk ställning, som satte

dem i stånd att bekymmerlöst ägna sig åt vitterheten;

men för alla andra vardt arbetet med pennan en

bitter kamp för den materiella tillvaron, hvarunder

det stora flertalet, såsom t. ex. kusinerna Nikolai och

Gljeb Uspenski, dukade under genom nöd, umbäranden

och dryckenskap, under det att åtskilliga andra,

såsom den eminent begåfvade Tjernysjevski eller den

icke mindre talangfulle Herzen, lefvande begrofvos iSibiriens grufvor eller måste i utlandets exil söka sig

utkomst i pressen. Och de ytterst få författare,

hvilka genom ovanlig energi och produktivitet lyckades

arbeta sig fram till en erkänd position, såsom t. ex.

Nekrasov och Dostojevski, togo på ena eller andra

sättet obotlig skada till kropp och själ af denna svåra

pröfningstid. För Bjelinski själf hade hela lifvet ju

varit en enda kedja af missräkningar och umbäranden.

Att den väckelse, som Bjelinski faktiskt

åstadkommit, icke blef af djupare och mer fruktbärande

art (frånsedt Turgenjevs, Dostojevskis och Tolstojs

märkliga alstring), berodde ytterst på den ringa

mottaglighet, som det ryska folket i dess helhet ännu

hade för de verkligt moderna idéerna. Krimkriget

bragte visserligen det konstlade systemet på fall, och

en af dess indirekta hälsosamma följder var

lifegenskapens upphäfvande. Men de välsignelserika

verkningar, som man väntat sig af denna nödvändiga

reform, uteblefvo eller stannade vid ytan. I grund

och botten var allt sig likt i det heliga Ryssland; det

förblef en obruten mark i censurens, kyrkotvångets,

okunnighetens, avtokratiens och skrifvardömets

andliga lifegenskap, och på den sangviniska optimismen

följde allt för snart åter en period af litterär

stagnation, apati och resignation.

En beaktansvärd omständighet är också det sista

polska resningsförsöket på 60-talet, som för det

konservativa nationalpartiet i Moskva vardt en ypperlig

förevändning att såsom opatriotisk och landsförrädisk

stämpla hvarje västerländsk kulturströmning och

misskänna eller misstyda så ädla patrioter som

dekabristerna, Bjelinski, Herzen, Tjernysjevski, Turgenjev m. fl.

Och de män, som af ärlig öfvertygelse eller fridsam

eftergifvenhet uppgått i en tsarisk patriotism, hafva

antingen såsom Pusjkin måst umgälla med tärande

disharmoni eller såsom Gogol och Dostojevski funnit

den klena trösten i mystiska grubblerier om ryssarnes

och slavernas lycksaliga framtid i tsarens och kyrkans

nådiga hägn.

Det yttre tvång, som hvilat och allt fortfarande

hvilar öfver den ryska publiciteten, har i förening

med de ryska skaldernas brist på fysisk eller moralisk

motståndskraft vållat, att den ryska kulturhistorien

har att uppvisa ett större antal förskyllda och

oförskyllda offer för lidande än något annat land, och en

enda öfverblick af den ryska litteraturhistorien är nog

att öfvertyga om de härjningar, som anställts bland

de ryska författarnes leder.

Maxim Grek, hvilken på 1500-talet sökte reformera

munklifvet, anklagades för kätteri och dömdes till

fängelse; Krizjanitj deporterades 1661 till Sibirien för

sina då ännu obegripliga och opopulära panslavistiska

fredssträfvanden. Bonden Ivan Pososjkov, som i sina

»Faderliga råd» till Peter den store yrkat på

lifegenskapens upphäfvande, dog i Peter-Pavel-fästningen

1726, och Radistjev, en tjänsteman, som under

Katarina II gjorde en socialsatirisk skildring af en resa

mellan Petersburg och Moskva efter Sterne’s förebild,

skickades till Sibirien och förgiftade sig sedan med

alkohol.

Om »snillets förbannelse» i detta århundrades

ryska litteraturhistoria bär hvarje kapitel i denna

bok vittne. Rylejev dog på schavotten vid 31 års

ålder, och hans skaldebroder furst Odojevski i

landsförvisning vid 37 års ålder. (Vonwizin) Batjusjkov,

Kozlov och Gogol blefvo vansinniga — Tjaadajev

förklarades tokig. Pusjkin och Lermontov stupade i

duell vid unga år efter ett stormigt lif; Gribojedov

mördades vid 35 års ålder, och Jazykov, Polezjajev,

Koltsov m. fl. gingo tidigt under genom utsväfningar.

Allt detta innan det reaktionära skräckregementet efter

1848 på fullt allvar tog vid!

Men mot alla dessa nedslående skuggsidor har

betraktaren ock att glädja sig åt allt det ljusa och

förhoppningsfulla, som dessa skalder och deras likar

gåfvo uttryck åt i sina dikter och som i det tysta

ännu verkar i kulturens tjänst. Rysslands moderna

historia pekar allt fortfarande framåt på reformernas

och upplysningens väg; det rör sig ändå, och förr

eller senare skall den ryske skalden kunna besjunga

förverkligandet af den önskan, som Alexander Pusjkin

uttalar i dikten till sina sibiriska ungdomsvänner:

»Då krossas eder träldoms värld;

då brista bojor, murar falla;

ut ropar friheten er alla,

och bröderna er lämna svärd.»

Innehållsförteckning.

Förord.

I. Ryska poesien i förra århundradet 1

Den ryska bildningens ofosterländska grund.

— Peter den stores brutala reformifver och

utländska inflytelser på den ryska skönlitteraturen.

— Kantemir, den förste konstpoeten. —

Lomonosov, den moderna litteraturens grundare. —

Den franska smakriktningens höjdpunkt under

Katarina II och Derzjavin.

II. Pusjkins ungdom och den tyska romantiken 23

Pusjkins anor och föräldrahem. — »Peter

den stores neger.» — Den dåtida uppfostran i

hemmet och skolan. — Ett ryskt

»fosforist»-förbund. — »Den ryska vitterhetens Columbus.»

— Bürgers »Lenore» i den slaviska litteraturen.

— En blind poet. — En rysk romantiker i

Sverige. — Operan »Ruslan och Ljudmila».

III. Den ryska byronismen 57

Byron hos de slaviska nationerna. —

Kavkaziens betydelse för de ryska skalderna. — »Fången

i Kavkazien» och »Tårekällan». — Pusjkin och

Mickiewicz, slavernas största skalder, i södern.

— En erotisk idyll. — »Eugen Onegin.»

IV. Poesien och tsardömet 89

Revolutionen 1825 och dess yttringar i

vitterheten. — Pusjkins förhållande till dekabristerna

och till kejsar Nikolai I. — Pusjkins upphöjelse

och förnedring. — »Poltava» och

»Bronsryttaren». — En lömsk kula.

V. Rysslands äkte Byron 127

En ättling af Walter Scotts och Byrons

landsmän i Ryssland. — En följd af Pusjkins duell.

— Lermontovs kavkaziska äfventyr. —

Kavkaziens poetiska tjuskraft. — »Demonen» och

»Klostergossen».

VI. Den ryska lyriken 158

Rusalkan. — En rysk krogskald. — Koltsov,

»Rysslands Burns». — Steppens poesi. — Den

ryska folkvisan.

VII. Det ryska dramat 191

Ett dramatiskt frö i folkdiktningen. — Ryska

teaterns grundare. — Dygdens seger på ryska

tiljan. — En rysk Hamlet. — En rysk Gustaf

Wasa. — Katarina II:s parodiska opera om Gustaf

III. — Rysslands Molière och Holberg. —

Gribojedov och »Snillets förbannelse».

VIII. Satir och realism 232

Ett pedagogiskt fiasko. — Gogols ukrajnska

noveller. — »Kappan.» — »Revisorn» och »Döda

Själar». — Den ryska romanens sjuklighet. —

Mysticism och vansinne.

IX. Snillets förbannelse 269

Bjelinski, »Rysslands Lessing». — Från

Moskvas universitet. — Mötet med Turgenjev.

— Den stora kulturkampen. — Bjelinskis

omvändelse. — Fälttåget mot lifegenskapen. — En

storartad debut. — Den demokratiska idéns seger

och dess litterära följder. — Snillets förbannelse.

Porträtt.

Alex. Pusjkin (mot titeln)

Derzjavin sid. 18

Zjukovski » 40

Lermontov » 132

Polezjajev » 164

Koltsov » 176

Gribojedov » 212

Gogol » 232

Bjelinski » 272