Onkel Toms stuga. Bearbetning för Sveriges barn

Harriet Beecher Stowe

Full Text

Onkel Toms stuga. Bearbetning för Sveriges barn

BAliN BIBLIOTEKET SAGA

ONKEL TOMS STUGA

AF

HARRIET BEECHER STOWE

BEARBETNING FÖR SVERIGES BARN

AF

AMANDA KERFSTEDT

MED ORIGINALTECKNINGAR

AF

KARL ASPELIN

STOCKHOLM

SVENSK LÄRARETIDNINGS FÖRLAGSAKTIEBOLAG

STOCKHOLM 1900

I DUNS KUNGL. HOFBOKTRYCKERI

\FÖRSTA KAPITLET.

Slafhandlarens besök.

|et var en kall vinterdag. Tvenne herrar sutto

vid sitt vin i en väl möblerad matsal i en

villa i staten Kentucky. Den ene af dem var

prå-ligt klädd, talade simpelt och med ett visst

skrytsamt öfvermod. Han var slafhandlare och hette

Kentucky; uttal: Khäntöcki. — Haley; uttal: Heli.

— Shelby; uttal: Schällbi. — Gentleman = fin, belefvad

man; uttal: djänntlman.Haley. Den andre, herr Shelby, såg ut som en

verklig gentleman. Genom okloka affärer och ett för

kostsamt lefnadssätt hade herr Shelby råkat i skuld

till herr Haley, och det var om uppgörandet af

denna afTär de samtalade.

— Tom är värd den summa, jag begär för

honom, sade herr Shelby. Han är duglig, ärlig och

pålitlig. Jag kan anförtro honom allt, hvad jag

äger. Han är en kristen.

— Så pass mycket som en nigger kan vara

det, sade Haley. Jag sålde ett kräk för en tid

sedan, som också var en kristen. Han kunde bedja

som en präst. Jag köpte honom billigt och för- 1

tjänade två tusen kronor på honom.

— Tom är en äkta kristen, sade herr Shelby.

Förra hösten skickade jag honom till Gincinnati i

affärer. Tom, sade jag, jag litar på dig, därför att

du är en kristen. Jag tror inte, du kan bedraga

mig. Han kom hem med två tusen kronor på

fickan. En af hans kamrater frågade honom: —

Hvar-för rymde du inte till Kanada? — Hur skulle jag

kunna det; master litade på mig, svarade Tom.

Det gör mig ondt att skiljas från honom; ni borde

verkligen vara nöjd, när ni får en sådan gosse för

det priset och inte envisas att få mera.

— Det kan jag inte, sade Haley och smuttade

på sitt glas; lägg till en pojke eller en flicka, så får

det vara jämnt.

Dörren öppnades sakta, och en liten fyra års

Tom; uttal: Tåmm. — Kanada, engelsk koloni; där

var slafhandeln icke tillåten. — Master = husbonde, herre;

uttal: mast’r. Titeln »herr» skrifves på engelska Mr och

uttalas: misst’r.kvarteron-gosse kom in. Han var utmärkt vacker

med svarta lockar, lifliga och likväl milda ögon

och näpna gropar i kinderna. Han var smakfullt

klädd i lysande färger, som passade till hans

utseende.

— Hallå, pajas, ropade herr Shelby och

kastade en klase drufvor åt honom. Passa nu på!

Barnet lyckades fånga drufvorna, och herr

Shelby skrattade och tog honom vänligt under hakan.

— Låt nu den här herrn höra, hur du kan

sjunga! sade han.

Gossen sjöng genast med klar och fyllig röst

på en vemodig negermelodi denna sång:

I galopp komma stormens ilar,

i galopp komma sorgens pilar!

Niggerpojke sjunger ändå,

dansar på häl och på tå

i galopp, i galopp, i galopp!

Hallå!

— Bravo! ropade Haley och kastade en

apelsin till honom.

— Visa nu också, att du kan dansa! sade herr

Shelby.

Och gossen dansade muntert omkring på

golf-vet med drufklasen i handen.

— En sådan liten lustigkurre! ropade Haley

förtjust. Ge mig den med, så är jag nöjd. Då äro

vi kvitt med ens.

Dörren öppnades häftigt, och en ung

kvarteron-kvinna tittade in. På likheten såg man genast, att

Barn af hvita och negrer kallas mulatter.

Kvar-teroner åter äro barn af hvita och mulatter. De äro

icke mycket mörkare än italienare och spanjorer.hon var gossens moder. Hon anade herr Haleys

ärende och var i en dödlig ångest för sitt barn.

Hon såg frisk och blomstrande ut, och

slafhand-larens skarpa öga upptäckte genast, hvilken

förträfflig handelsvara hon skulle bli.

— Hvad vill du, Elisa?

— Ursäkta, master, jag sökte efter Harry.

Och den unga kvinnan gick skyndsamt ut igen

med gossen på armen.

— Den där skulle gå åt som smör. Hon skulle

gälla fyra tusen, minst, sade Haley.

— Hon är inte till salu, sade herr Shelby kallt.

Min hustru vill inte släppa henne.— Låt mig få pojken då!

— Jag tager ogärna pojken ifrån sin mor.

— Men jag är god emot mina niggrer, ser ni.

Det får man lof att vara. De måste födas väl,

annars mista de hullet och förlora i värde. Jag är

ansedd för att föra de bästa negerdrifter i

marknaden, skam till sågandes.

Och Haley smackade af belåtenhet vid detta skryt.

— Jag slår dem aldrig, för att de skrika och

jämra sig, tillade han. Jag ser ingenting ondt i att

de skrika, det är deras natur, den måste ge sig

luft, och jag tillåter det.Och vid denna människovänliga anmärkning

tömde Haley belåten sitt glas.

Herr Shelby satt tyst.

— Nå, hur skola vi nu ordna saken? sade Haley

slutligen. Tom och pojken? Ja eller nej!

— Jag skall tala med min hustru, sade herr

Shelby med en tung suck. Kom till mig i afton

mellan sex och sju.

— Men det vill jag bara säga er, herr Shelby,

sade slafherren och reste sig, att den här affären

måste uppgöras snart, om den skall uppgöras alls

— i godo.

Med denna halfva hotelse tog Haley på sig sin

öfverrock och gick.

— Hvad det skulle smaka att sparka honom

utför trapporna! mumlade herr Shelby med

sammanbitna tänder.

Han visste, att han var skuldsatt öfver öronen;

han visste, att om han också blefve fri från Haley,

så hade han andra fordringsägare på alla kanter.

Men Haley var den värsta — han kunde störta

honom hvilket ögonblick som helst, och någon

barmhärtighet eller något uppskof var icke att vänta af

honom.

— Min käre Tom, min trogne tjänare, att jag

skall vara tvungen att skiljas från dig! hviskade

herr Shelby sorgset. Och pojken, den muntra lilla

Harry! Hur skall Elisa kunna bära den sorgen?

Men hur han än funderade, såg han ingen

möjlighet att rädda dem.

— Och min hustru!

Vid tanken på henne började han gå fram och

tillbaka på golfvet.

— Det är bäst, hon slipper veta det, förr ändet är gjordt, tänkte han, i det han såg på klockan,

tog sin hatt och gick ut för att svalka sitt

brännande hufvud och lugna sina upprörda känslor.

Herr Shelby var godmodig och vänlig, men han

hade icke haft mod att öfvergifva sina slösaktiga

vanor. Han satte sig i skuld år efter år, och nu

var olyckan kommen öfver honom, och han var

icke i stånd att rädda andra från att drabbas af

följderna af hans lättsinne — andra, hvilka skulle

komma att lida mer än han själf.

ANDRA KAPITLET.

Modern.

Mär Elisa lämnade salen med sin lilla gosse,

uppsnappade hon så mycket af herrarnes

samtal, att hon förstod, att slafhandlaren gjorde

hennes husbonde något köpeanbud. Var det på

hennes barn? Hennes hjärta klappade våldsamt, och

hon tryckte gossen så hårdt intill sig, att han

betraktade henne helt förvånad.

— Men Elisa, min flicka, hvad går åt dig i

dag? sade fru Shelby, sedan hon en stund märkt,

hur bakvändt Elisa bar sig åt, när hon skulle

betjäna henne.

— O, missis, snyftade Elisa fram, det är en

slafhandlare i matsalen! Jag både såg och hörde

honom.- Nå,

ån se’n då,

din toka?

- O,

missis, tror

ni, att

master kunde

sålja min

Harry?

— Visst

inte, du

enfaldiga

barn. Din

herre

tänker aldrig

sälja

någon af sina

slafvar, så

länge de

uppföra

sig väl.

Dessutom lär väl ingen vilja ha en sådan liten

byting som din Harry. Var du lugn för det. Gif

mig nu bara min klädning!

— Men ni, missis, ni skulle väl aldrig tillåta,

att — att — stammade Elisa.

— Nej, det kan du lita på, att jag aldrig skulle.

Jag skulle lika gärna se ett af mina egna barn

säljas. Prata nu inga dumheter, Elisa! Bara en

främmande karl sticker näsan inom dörren — vips tror

du, att han kommer för att taga barnet ifrån dig.

Missis = frun, husmodern. Heter egentligen Mistress;

användt som titel förkortas det till Mrs.Fru Shelby hade ingen aning om mannens

intrasslade affärer. Hon var en högsint och

gudfruk-tig kvinna, som ansåg det för sin plikt att vara

som en moder för sina många tjänare. För Elisa

hade hon en särskild tillgifvenhet, ty herr Shelby

hade köpt henne som helt liten och skänkt henne

till sin hustru, emedan han trodde, att den vackra

lilla flickan skulle bli en välkommen gåfva. Hon

blef också väl behandlad, liksom alla herr Shelbys

slafvar, och tillvann sig genom sitt behagliga sätt

inom kort tid sin matmors särskilda ynnest. Som

barn fick hon springa fritt omkring i rummen,

nästan som om hon hört till familjen, och när hon

växte upp till en vacker och älskvärd flicka, blef

hon fru Shelbys kammarjungfru. Hon blef gift med

en ung, begåfvad kvarteron från en plantage i

grannskapet, Georg Harris, och ehuru det unga äkta

paret ej kunde träffas så ofta, voro de likväl mycket

lyckliga med hvarandra.

M Georg hade godt hufvud och skulle, ifall han

lefvat i fria förhållanden, blifvit en skicklig ingeniör;

som det nu var, fick han gå och grubbla på sina

uppfinningar i tysthet, ty hans ägare var en rå och

hatfull människa, som aldrig skulle brytt sig om

att lyssna till en slaf, om än hvad denne föreslagit

varit aldrig så klokt. Emellertid blef Georg uthyrd

till en säckväfnads-fabrik, och här lyckades han

verkligen att konstruera en hamprensnings-maskin,

som vann fabriksägarens bifall och inom kort kom

att användas vid fabriken.

Men denna uppfinning blef hans olycka. Det

hände nämligen en dag, att hans herre kom på

besök till fabriken. Georg visade honom omkring

och förde honom med glädje och stolthet fram tillmaskinen. Han förklarade frimodigt och

öppenhjärtigt, hvilken nytta den gjorde, och hur mycket

arbete den besparade. Georgs otvungna och

möjligen något öfverlägsna sätt retade hans herre, som

ansåg, att en slaf borde visa sig krypande och

ödmjuk, och han gaf Georg en kärf tillrättavisning.

Fabriksägaren tog honom i försvar; det uppstod

en ordväxling, och följden blef, att plantageägaren,

mer och mer förbittrad, tog sin slaf med sig till

sin egendom och satte honom bland de andra

jord-arbetarne till det tyngsta och hårdaste arbetet.

Det var svårt för Georg att smälta denna

behandling, han, som varit arbetsförman på fabriken,

och som genom sin begåfning stod högt öfver de

vanliga slafvarne. Han förstod att tiga, men hans

blixtrande ögon och hans sammanpressade läppar

talade ett språk, som var tydligt nog.

Fastän Georgs herre på alla sätt hånade och

misshandlade honom, fick han likväl en och annan

gång gå öfver till Shelbys oeh träffa sin hustru.

Just samma dag, slafhandlaren hade varit där, kom

han på aftonen för att tala med Elisa.

Hon stod på verandan och kände sig ganska

nedslagen, då en hand lades på hennes axel. Hon

vände sig om, och ett gladt leende upplyste hennes

vackra ansikte.

— O, Georg, är det du? Så du skrämde mig!

Så glad jag är, att du kom! Men hvarför ser inte

du glad ut? Se på Harry, se hur han växer, så

blir du genast vid godt humör!

— Jag kan icke- vara någon far för honom,

sade Georg bittert. Det hade varit bättre, att du

aldrig träffat mig. Då hade du varit lyckligare.

Elisa lutade sig emot honom och brast i gråt.»Elisa lutade sig emot honom.»— Georg, snyftade hon, vi ha ju varit så

lyckliga. Hvarför skall du tala sådana grymma ord?

Är det något särskildt, som har händt?

— Det är bara det, att jag inte uthärdar med

lifvet därborta, sade han bittert. Hvad tjänar det

till för oss, slafvar, att lära någonting, att göra

någonting, när vi bara förtryckas! Hvarför tog

han mig från fabriken, där alla voro vänliga emot

mig? Jag gaf honom ju hvartenda öre af min

arbetsförtjänst. Jag kan läsa bättre än han, jag

förstår arbetet bättre än han, jag kan skrifva

bättre än han — jag har lärt mig alltsammans

själf, och ändå sätter han mig till det tyngsta

och gröfsta arbetet. Och så orättvis han är sedan!

Senast i går, då jag höll på atl lassa sten i en

kärra, stod unge master Tom bredvid och

klatscha-de med en piska, så att hästen blef skrämd. Jag

bad honom fogligt att låta bli, men han fortsatte

ytter värre. Ån en gång bad jag honom. Då vände

han sig mot mig och började slå mig. Jag höll i

hans hand, medan han skrek och sparkades. När

jag släppte honom, sprang han till sin far och

sade, att jag ville slå honom. Fadern kom i fullt

raseri, lät binda mig vid ett träd, lämnade unge

master en knippa spön och sade till honom, att

han fick piska mig, så länge han orkade. Och det

gjorde han också — men vänta, det skall han allt

få betala.

En mörk rodnad steg upp i den unge mannens

panna, och ur hans ögon ljungade en blixt, som

förskräckte hans hustru.

— Ack, Georg, du måste ha tålamod, sade Elisa

ängsligt.

— Nå, hör mera då, sade han med tilltagandebitterhet, och säg sedan, om jag kan ha tålamod

Du minns lilla Karo, som du gaf mig. Han sof

hos mig, han var min enda tröst. När jag var

be-dröfvad, betraktade han mig, som om han förstått

mina känslor. Nå, hvad hände, tror du? Härom

dagen, då jag matade honom med litet afskräde,

som jag plockat upp utanför köksdörren, kom

master och sade, att han icke hade lust att föda

hundar åt sina niggrer. Han befallde mig att genast

binda en sten om Karos hals och kasta honom i

dammen.

— O, Georg, det gjorde du väl inte!

— Nej, inte jag; men han gjorde det, och jag

fick prygel, för att jag nekade. Och så talar du

om tålamod!

— Men hvad skola vi då göra? sade hon

för-tviflad.

— Det är ännu något mer, sade han. Master

tänker förbjuda mig att gå hit till dig. Han vill

tvinga mig att gifta mig med en annan.

— Men vi äro ju vigda af en präst, sade hon

förskräckt.

— Vet du inte, att vi slafvar icke hafva någon

rättighet att gifta oss? Han kan skilja oss när

som helst, likaväl som han kan sälja våra barn.

Elisa tänkte med en rysning på slafhandlaren.

Nej, denna fruktan ville hon icke tala om för Georg.

Han hade sorg nog ändå. Dessutom var det ju

ingen fara. Missis narrades aldrig. I detsamma

kom Harry fram till dem, muntert ridande på herr

Shelbys käpp.

Georg tog honom upp i famnen och tryckte

honom häftigt intill sig.

— Farväl, min pojke, sade han med kväfd röst.— Du säger farväl så underligt.

— Ja, jag får säga farväl också till dig, Elisa.

Bn vacker dag rymmer jag till Kanada. Det är

mitt enda hopp. Jag skall köpa dig och gossen

fria. Du har en god master, som icke skall neka

att sälja er till mig, när jag arbetat ihop

köpesumman.

— Men tänk, om du blir tagen!

— Jag blir icke tagen. Jag skall bli en fri

man eller dö.

— Jag förstår, att du måste resa, men begå

ingen våldsamhet! sade hon, under det tårarna

strömmade utför hennes kinder.

— Min älskade flicka, farväl, sade han ocli

tryckte henne i sin famn, bed Gud för mig, Elisa !

De stodo tysta en stund, tätt slutna till

hvarandra — de hade så ringa hopp att återse

hvarandra — och så skildes de åt, och hon hörde

ljudet af hans steg dö bort i kvällens tystnad.

TREDJE KAPITLET.

En afton i Onkel Toms stuga.

|nkel Toms stuga var den nättaste lilla

bostad, man kan tänka sig. Ytterväggarna vor»

éfverväxta af begonier och klängrosor, hvilkas

skar-lakansröda blommor lyste på långt håll. Den låghelt nära boningshuset men hade likväl sin egen

väl vårdade lilla täppa, där jordgubbar, hallon ach

grönsaker frodades.

Inne i huset är tant Kloe som bäst sysselsatt

med att laga kvällsvard åt sin gubbe. Hon har

stökat undan herrskapets måltid, hon är nämligen

herrskapet Shelbys första kokerska, och nu är hon

ledig att sköta om sitt eget hushåll. Hon står vid

spiseln, trind och rund, med ett gladt och

förnöjsamt uttryck i sitt svarta, skinande ansikte,

iklädd en styf, rutig hufvudbonad. Hon kan laga

mat som ingen annan, och hon är medveten om

sitt värde.

I rummet är fint och snyggt. Sängarna hafva

hvita bomullstäcken, och på väggarna pråla

förgyllda bibelspråk. På en bänk sitta ett par

ullhå-riga pojkar med tindrande svarta ögon. De åse

med stort intresse, hur lilla syster försöker att taga

sina första steg, och för hvar gång hon trillar

am-kull, skratta de, så att deras hvita tänder lysa.

Onkel Tom, vår berättelses hjälte, sitter vid ett

rankigt bord med en griffeltafla framför sig. Han

är storväxt och kraftfull, och hans svarta,

glänsande ansikte har ett uttryck af förstånd, godhet

och välvilja. Hela hans väsen präglas af en

manlig men tillika ödmjuk värdighet, som inger

aktning och förtroende.

Han är sysselsatt med att söka efterbilda

bok-stäfverna i en förskrift, som unge master Georg,

herr Shelbys treltonårige son, lagt framför honom

på bordet. Griffeln höll han i orått hand, men

det märkte icke hans lärare.

Kloe; uttal: Klå.t Onkel Tom svettas oeh pustar.— Inte uppåt, Torn, ropade denne, drag strecket

nedåt, annars blir det ju ett h i stället för ett p.

— Gör det?

Onkel Tom svettas och pustar, men man får

väl bjuda till, när unge massa vill göra sig besvär

och undervisa.

— Tant Kloe, säger slutligen den unge läraren,

jag blir riktigt hungrig, när jag känner lukten af

din goda mat.

— Då skall master Georg också bli trakterad

med den, sade tant Kloe, i det hon lyfte locket

af grytan.

— Undan med er, pojkar! ropade hon och

körde de två gossarne från bänken. Man kan jw

stupa på hufvudet öfver er, ni ostyriga små

mori-aner. Se så, sätt sig nu bredvid Tom, master

Georg, så kommer jag med pölsan.

— De ville, att jag skulle äta hemma i kväll,

sade Georg, men det lyckades inte. Jag visste

nog, hvad som skulle vankas här jag, tant Kloe.

— Säger ni det, min gullgosse, sade tant Kloe

och gaf honom en vänlig puff i ryggen. Jo, jo,

ni kan allt lita på, att tant Kloe vill göra sitt

allra bästa för er.

Och måltiden försiggick under den vänligaste

stämning. Tant Kloe pratade om sin färdighet

att göra tårtor, och hur de fina herrskaperna

berömde hennes mat. Pojkarne lågo under bordet

och åto sirapssmörgås, knuffade hvarandra och

drogo i lilla systers tår.

— Vill ni hålla er stilla, vildbasare! sade tant

Kloe och puffade till dem med foten. Kan ni

Massa = neger-engelskans form för master.inte hålla er i styr, når ni har en hvit herre vid

bordet!

— De äro så muntra, sade onkel Tom

urskuldande, sådana yrbasar kunna inte vara stilla.

Pojkarne kröpo nu fram och visade sig

tillsmorda om händer och ansikten med sirap.

— Ut och tvätta er genast! sade modern. Hvad

skall master Georg tänka om er, som se ut som

grisar!

Därmed torkade hon flickan om munnen och

satte henne i Toms knä.

— En söt unge, en riktig liten skatt, sade

Tom och höll henne framför sig för att kunna se

sig mätt på henne. Därefter satte han upp henne

på sin axel och började hoppa och skutta kring

golfvet med henne, under det master Georg slog

efter henne med sin näsduk.

Det började mörkna. En del af gårdens folk,

som brukade vara med om aftonbönen i Toms

stuga, kom gående på vägen, en brokig blandning

af negrer, unga och gamla, män och kvinnor.

— Master Georg, som läser lika bra som någon

präst, stannar väl och läser för oss? sade tant

Kloe.

Ja, Georg stannade, och sedan församlingen

sjungit sången:

Si, jag går till himlens ängder,

vill du icke följa mig?

Ser du ej, Guds änglar vinka

oss från mörkret upp till sig?

Ser du ej den gyllne staden,

dit vi längta innerlig?

läste Georg ett kapitel ur Uppenbarelseboken.

Och därefter började Tom bedja.»Onkel Tom bad rått upp i himlen.»Ingenting kunde öfvergå den rörande

innerligheten, det barnafromma allvaret i hans böner.

Bibelns anda tycktes så helt hafva genomträngt

hans själ, att hans ord fingo samma färgrika bilder,

samma poetiska uttryck som bibeln själf. Man

snyftade och grät omkring honom, och en gammal

man sade, att Onkel Tom »bad rätt upp i himlen».

Under det detta försiggick i Onkel Toms

stuga, hade herr Haley varit uppe i boningshuset;

herr Shelby och han hade haft ett långt samtal,

papper och kontrakt hade skrifvits under, och

slaf-handlaren hade ändtligen belåten aflägsnat sig.

err och fru Shelby hade dragit sig tillbaka

till sitt sofrum. Han låg utsträckt på en

divan och läste en tidning, hon stod framför

spegeln och ordnade sitt hår för natten. Hon var

nedstämd, ty hon hade märkt Elisas bleka ansikte

•och förgråtna ögon, och hon deltog som en moder

i sina tjänares bekymmer.

— Artur, sade hon plötsligt och vände sig

•emot sin man,-hvad var det för en simpel karl,

du hade bjudit till middagen?

— Han heter Haley, sade herr Shelby utan

att se upp.

— Men hvad hade han här att göra ? Han

FJÄRDE KAPITLET.

Flykten.var ytterst

obehaglig.

— Jag hade

affärer med

honom.

— Är det en

slafhandlare?

— H varför tror

du det?

— För att Elisa

har fått några

inbillningar i sitt

hufvud. Hon är

nu alltid så rädd

om sin söta lilla

Harry. Men jag

har tröstat henne

med, att det

aldrig kunde falla dig

in att taga gossen

ifrån henne — vi

sälja för öfrigticke

våra slafvar.

Herr Shelby

märkte icke, att

han höll

tidningen upp och ned.

Ögonblicket var

pinsamt.

— Det måste

sägas, tänkte han.

Det blir icke bättre,

om jag skjuter

upp.— Men nu är saken den, Emilie, att jag icke

kan reda mig utan att sälja, sade han med låg

röst. Jag måste ...

— Hvad säger du? Du har väl aldrig...

Hon kunde icke fortsätta, hon bara stirrade på

honom.

— Jag var i karlens våld, sade han. Han ville

tia sina pengar —- och jag hade inga att ge honom.

Jag måste sälja Tom.

Hon sjönk ned på en stol och blef blek af

sinnesrörelse.

— Vi ha många ganger lofvat att gifva Tom

friheten, stammade hon, vår gode och trogne Tom.

Det fattas bara, att du sålt Harry med, vår stackars

Elisas enda barn. Nu kan jag vänta hvad som

helst.

Tårarna började stiga upp i hennes ögon.

— Emilie, sade han, jag har sålt honom. Haley

ville icke nöja sig med mindre.

— Det är inte sant, säg, att det inte är sant!

Jag kan inte uthärda det.

— Jag måste rädda dig och mig och Georg,

sade han. Karlen var bestämd. Jag hade ingen

utväg.

— Och så valde du just de två, som voro oss

kärast...

— Han gjorde bara ett anbud till. Han bjöd

fyra tusen kronor för Elisa. Men jag tänkte på

"»lig, och jag afslog.

— Elisa!

— Lugna dig nu, Emilie, det är afgjordt, det

kan icke ändras, sade han. Tror du, att det varit

så lätt för mig? Jag, som hållit af Tom, sedan jag

var barn.— Och jag, som lärt dem deras plikter soi»

föräldrar, jag som tagit del i deras sorger, som

vakat vid deras sjuksängar, hur skall jag nu kunna

se dem i ansiktet, när vi med vett och vilja slita ett

litet barn från dess moder! O, Artur, kunna vi

inte åtminstone rädda Harry? Jag har inga smycken

af värde, men den här klockan — jag minns, att

den var dyr, när den köptes. Jag skulle vilja

ge allt, hvad jag äger, för att rädda gossen.

— Det går inte för sig, sade herr Shelby

dystert, köpebrefven äro undertecknade. Men

Haley har lofvat mig att skaffa dem en god

husbonde.

— Och du litar på den där lågsinnade karlen?

Han säljer dem till den mestbjudande, det kan du

vara säker på. O, det är förfärligt, förfärligt!

— Det är bäst att inte tänka på det mera.

Haley kommer i morgon och hämtar dem. Jag

rider bort, jag kan inte se Tom vidare; det vore

bäst, att du också fore bort och togc Elisa med dig,

så sluppe hon afskedet.

— Nej, nej, jag vill på inga villkor vara

medhjälpare i denna ohyggliga sak. Jag skall gå och

tala med stackars Tom. På Elisa kan jag icke

tänka.

* *

*

Föga anade de båda makarna, att en tredje

person hade lyssnat till deras samtal. Utanför

dårren, med örat till springan, stod en

förtvif-lad moder. Dödsblek och skälfvande hade hon

af sin herres egen mun hört bekräftelsen på sina

farhågor. Det fanns icke mera något hopp. HennesHarry var såid till

den dår mannen,

hvars blotta åsyn

kom henne att rysa.

Hon smög sig

tillbaka till sitt rum,

detta lilla vackra

rum, dår hon

till-bragt så många

lyckliga timmar. I

sangen låg hennes lilla

gosse och sof. Frisk

och röd med

half-öppen mun låg han

dår, en bild af hälsa

och glädje.

— Min gosse,

hviskade hon, de

hafva sålt dig, men

jag skall rådda dig.

De skola icke lyckas

att slita dig ifrån

mig.

Hennes sorg var

för stor för tårar;

dessutom måste hon

handia.

Hon tog ett

papper och en

blyertspenna och skref

brådskande:

O, missis, dyra

missis, jag är inte

otacksam, men jagmåste rädda mitt barn. Jag hörde, hvad Ni och

master talade i natt, och jag går min väg. Jag får

lof att gå, jag kan inte låta bli. Gud välsigne Er

för all Er godhet!

Sedan hon förseglat brefvet och skrifvit

utanskriften, lade hon ihop litet kläder och några

leksaker, hvilket allt hon band fast om lifvet på sig.

Hon väckte därpå gossen, svepte in honom i

öfver-rocken, tryckte mössan på hans hufvud, kastade

en schal öfver sina egna axlar, tog gossen på armen

och gick ljudlöst ut ur huset.— Hvart går mamma? frågade den lille, som

vaknat och gned sig i ögonen.

— Var ändtligen tyst, Harry. Det är en stygg

man, som vill taga Harry ifrån mamma, men vi

springa vår väg, vi, du och jag, så att han inte

får rätt på oss.

Det var en kall, stjärnklar natt. Harry, som

blifvit förskräckt, höll sig alldeles tyst, med armarna

om moderns hals. Framför Onkel Toms stuga

stannade Elisa och knackade på fönstret.

— Hvad är det? ropade tant Kloe och sprang

ur sängen och vek undan gardinen. Är det Elisa?

År någon sjuk däruppe? Skynda dig och kläd på

»lig, Tom!

Efter några ögonblick öppnades dörren, och

skenet från ett talgljus, som Tom i en hast hade

tändt, föll öfver flyktingens förstörda anletsdrag

och mörka, dystra ögon.

— Så du ser ut, barn, hur är det fatt? ropade

tant Kloe förskräckt.

— Jag skall fly, stönade Elisa. Master har

sålt Harry.

— Sålt honom — din gosse? frågade de båda

makarna alldeles förfärade.

— Ja, sade Elisa brådskande. Jag hörde själf

master säga det. Han har sålt dig också, Tom.

Han var tvungen, sade han, han har så stora

skulder, och i morgon kommer slafhandlaren för

att hämta Harry och dig.

Tom stirrade på henne, som om han icke

förstått ett ord. Småningom klarnade dock meningen

för honom, och han sjönk ned på bänken med

ett tröstlöst uttryck.— Det kan inte vara sant, flämtade tant Kloe,

det är inte möjligt!

— Jo, det är sant. Det är skriftligt på det.

— Gud forbarme sig öfver oss! klagade tant

Kloe. Tom, som inte har sin make! Hvad har

han då gjort, efter master sålt honom?

— Han har inte gjort någonting — det är inte

för det. Master ville inte sälja, men han var

tvungen, sade han. Missis tiggde och bad för oss,

men det fanns ingen hjälp, sade master. Hon har

sagt, att en enda själ är mer värd än hela världen,

och min lilla gosse har en själ. Jag måste rymma;

om det inte är rätt, så må Gud förlåta mig, jag.

kan inte lämna Harry att förgås till själ och

kropp. Där nere i sydstaterna säga de, att de

ta lifvet af negrerna med släp och svält och

prygel.

— Då måste Tom följa dig, sade tant

Kloe-hastigt. Skynda dig, Tom, och gör dig i ordning!

Hellre må du rymma än komma dit ned till södern.

Skynda dig bara! Jag skall packa åt dig.

Tom satt nedlutad och slapp och var gråblek

i ansiktet, men nu höjde han sitt hufvud.

— Nej, nej, sade han sorgset men lugnt, fresta

mig inte — jag följer inte med. Elisa må gå,

hon har rättighet att söka rädda sitt barn. Men

jag vet, att mitt goda herrskap inte vill sälja mig.

De äro tvungna till det, och då är det bättre, att jag.

går ensam, än att de skulle sälja flera. Jag kan

väl bära det, jag som andra. Master har alltid

funnit mig på min post, jag kan inte narra honom

nu — jag kan inte!

— Men när de komma i morgon och taga dig?

snyftade tant Kloe.»Han lulade sig öfver bädden.»— Gud är med mig, hustru. Jag finner mig

i min lott. Gud öfverger mig inte.

Men när Tom kom att vända hufvudet och såg

sängen med alla de små svartulliga hufvudena, svek

honom hans mod. Han lutade sig öfver bädden,,

hans starka kropp skakades af häftiga, högljudda

snyftningar, och stora tårar föllo mellan hans fingrar^

Elisa stod vid dörren, färdig att gå. Hon

berättade skyndsamt för tant Kloe, att hennes man:

också tänkte rymma, och bad henne sända honom>

bud och berätta, hvad som händt.

— Säg honom, att jag flytt med gossen, och

att jag skall försöka att få träffa honom i Kanadar

bad hon och brast i gråt. Och om jag inte skulle

få se honom mera, så mötas vi med Guds

hjälp-i en bättre Värld. Gud vare med er alla!

Farväl 1

FEMTE KAPITLET.

Upptäckten.

perr och fru Shelby, som hade svårt att

somna efter det smärtsamma samtalet på

kvällen, vaknade först sent på morgonen.

— Jag förstår inte, hvad det kommer åt Elisar

sade fru Shelby, jag har ringt tre gånger, och hon

kommer inte. Hon brukar annars vara så

på-passlig.Herr Shelby stod vid fönstret och strök sin

rakknif, då dörren öppnades och en negergosse

kom in med det varma rakvattnet på en bricka.

— Andy, sade fra Shelby, gå och knacka på

Elisas dörr, och säg henne, att jag har ringt

tre ganger! Stackars flicka! tillade hon med en

suck.

Efter ett ögonblick kom gossen tillbaka med

uppspärrade ögon.

— Missis, missis, ropade han, Elisas saker ligga

kringkastade öfverallt i rummet, men både hon och

Harry äro borta!

Sanningen stod i ett ögonblick klar för dem

båda.

— Hon har rymt, hon har misstänkt

någonting, sade herr Shelby vredgad. ,

— Gud vare lof, utropade hans fru. Jag önskar,

att hon vore långt härifrån!

Andy hörde denna önskan och behöll den i

minnet.

— Förstår du då inte, sade herr Shelby dystert,

hur obehagligt det här blir för mig? Haley såg,

hur ogärna jag ville sälja Harry. Han skall

misstänka, att jag har min hand i spelet.

Och herr Shelby lämnade hastigt rummet.

Det blef en förfärlig uppståndelse i huset, då

saken blef känd. Alla slafvarne sprungo om

hvarandra och pratade. Det var nyheter! Tom såld,

och Elisa försvunnen med sin gosse!

Bara en enda teg som muren, och det var

tant Kloe. Hon ensam visste besked om saken,

men hon stod där tyst vid spiseln och rostade fru-

Andy; uttal: Anndi.kostbrödet, och

hennes vanligen

så fryntliga

ansikte var dystert

och allvarligt.

För de små

negerbarnen var

det något ofantligt

intressant i denna

oväntade

tilldragelse. De sutto

uppflugna som

kråkor på

verandaräcket och snattrade

öfver hvarandra.

— Tänk, hva

han ska bli arg,

när han kommer!

sade Andy. Vi ska

allt göra det surt

för honom, det kan

han lita på.

— Hva det ska

bli lifvadt att se,

hur lång näsa

han får! sade lilla

Joppe.

— Jag undrar,

em han kommer

att svära mycket?

sade Toby.

Toby; uttal: Tåbi

(förkortning af

Tobias).— Jo, det kan du sätta dig på, sade Andy.

Sådana där odjur, di gör inte annat än svär, bara

•di talar.

Och det fingo de erfara, när Haley kom

ridande med stöilar och sporrar, och alla de små

•svarta bytingarne störtade fram och skreko med

full hals: »Elisa har rymt med Harry! Elisa har

rymt med Harry!» Han slog omkring sig med

ridpiskan midt ibland dem, och den ena eden efter

den andra hördes från hans läppar. När han

ändtligen kom till verandan, samlade sig barnen

på den frusna gräsplanen nedanför, dår de hoppade

och skrattade af hjärtans lust.

Haley steg in i matsalen.

— Hvad är det jag hör? frågade han

ursinnig.

— Jag beklagar mycket, hvad som händt, sade

herr Shelby, men jag rår icke för det.

— Och det tänker ni inbilla mig! Ni tänker få

•mig att tro, att den här slynan flytt på eget bevåg!

Jag hade väntat rent spel i den här affären.

— Om någon vågar sätta min heder i fråga,

sade herr Shelby och vände sig häftigt mot

slaf-handlaren, så har jag bara ett svar att gifva

honom.

Slafhandlaren yttrade några ord om att det

icke varit hans mening att förnärma herr Shelby,

men att det var svårt att bli dragen vid näsan,

när man själf handlat ärligt och redligt.

— Jag skall ge er all den hjälp jag kan med

hästar och folk för att få rätt på flyktingen, sade

herr Shelby, mer kan jag icke göra.

Och sedan herr Haley blifvit serverad en

frukost, som tog tämligen lång tid att afäta, eme-•dan han var en storätare och icke kunde förmå

sig att öfvervinna denna böjelse, hur brådskande

tillfället än var, gafs order åt stallpojkarne att föra

fram hästarna.

— Hallå, Sam, ropade Andy, master säger, att

du skall sadla Bill och Jerry.

Sam, som just afbröts i sina funderingar öfver

huruvida det icke skulle lyckas honom att få Toms

plats, svarade ett vresigt:

— Hvad nu då?

— Vi ska ut och fiska upp Elisa.

— Passa då på, om jag inte kniper henne.

Master ska allt få se, hvad Sam duger till.

— Ja, men si missis vill inte ha henne

>kni-pen>, hon. Akta dig du, att du inte råkar illa ut

genom allt för mycket nit i den här jakten!

— Tycker hon inte om Elisa då? sade Sam,

alldeles förvirrad.

— Begriper du inte, att hon inte vill, att vargen

därinne ska få Elisas pojke?

— O hej! ropade Sam halftjutande, hvilket

skulle betyda, att ett ljus nu gått upp för honom.

Sam skyndade till stallet och återkom snart

med hästarna i fullt galopp. När han kastade sig ur

sadeln, blef Haleys häst, som stod bunden vid

verandaräcket, skrämd och ville slita sig lös.

Sams svarta ansikte lystes upp af en plötslig

ingifvelse.

— Jaså, du är rädd, min gosse, sade han.

Sam närmade sig hästen och började smeka

honom. Han hade plockat några bokollon från

marken, och medan han låtsades lugna hästen,

Jerry; uttal: Djärri.sköt han ett par af de skarpkantade ollonen under

■sadeln.

— Så där ja, sade han belåten, nu ska allt

handelsmannen få göra.

I detsamma kom fru Shelby ut på verandan.

— Hvarför har du dröjt så länge? sade hon.

Jag skickade bud, att du skulle skynda dig.

— Gud välsigne er, missis, hästarna hade

sprungit bort, Herren vete hvart.

— Hur ofta skall jag behöfva påminna dig,

att det är syndigt att missbruka Guds namn? Du

får inte säga »Gud välsigne» och »Herren vete»

och sådant. Du gör mig bedröfvad.

— Å, Gud bevare mig, det vill jag visst inte.

Jag hade glömt det, missis.

— Och ändå sade du det Just nu igen, Sam.

— Gjorde jag? Gud hjälpe mig! —jag menar,

att jag inte tänkte .. .

— Du måste tänka, Sam. Där ser du, hur en

ond vana kan få en sådan makt med en människa,

att hon icke märker, när hon utöfvar den, sade fru

Shelby.

— Var lugn, missis, det ska nog gå, bara jag

får tid på mig att tänka riktigt ordentligt.

— Det är bra, Sam. Nu skall du följa herr

Haley och visa honom vägen. Var rädd om

hästarna! Du minns, att Jerry var litet halt i förra

veckan. Rid inte för fort, Sam!

— Jag ska allt styra om den saken, missis,

lita på det!

— Hör du Andy, sade Sam, ifall det skulle

hända, att »vargens» häst skulle krångla, så släppa

vi våra hästar lösa, för vi få väl lof att hjälpa

honom, eller hur?Och han gaf And}" en puff i sidan.

— O hej! svarade Andy och blinkade med

ögonen.

Och de båda negrerna slogo händerna på knäna

och hoppade jämfota och skrattade, så att tårarna

runno utför deras svarta kinder.

Sam hade på sitt hufvud en halmhatt, hvarpå

stråna spetade ut som taggarna på en igelkott,

men han bar den med stolt mod. Han visste nog,

hvad den dugde till.

Snart hördes Haleys röst från verandan.

— Kvicka i vändningarna nu, era latmaskar!

ropade han.

— Inte ska master behöfva vänta på oss,

sade Sam och lämnade Haley tyglarna, medan

Andy höll de andra båda hästarna.

Men när Haley satte sig upp i sadeln, gjorde

det ystra djuret, som kände trycket af de hvassa

ollonen, ett häftigt språng och kastade af sin ryttare,

och där låg han nu och sprattlade på marken

med benen i vädret.

Sam ropade vildt och tog tag i tj"geln, hvarvid

han lyckades att med hattens utstående halmstrån

kittla hästen i näsan, så att han, sparkande och

frustande, satte af utåt vägen, följd hack i häl af

de andra båda hästarna, som Andy icke underlåtit

att släppa lösa och gifva en klatsch för att

påskynda loppet.

Ett förfärligt oväsen följde på denna

häst-galoppad. Alla negerbarnen kommo i rörelse och

hojtade och stojade, allt hvad de kunde.

Alla sprungo om hvarandra för att fånga hästarna,

hvilket hade till följd, att dessa blefvo alltmer skräm-da och svåra att taga

fatt i. Sam var

förtjust och ropade

oupphörligt:

— Hugg tag i

honom, nu ha vi

honom !

Och därunder

jagade han omkring

utan uppehåll.

Haley sprang fram

och tillbaka och skrek

och ropade, herr

Shel-by sökte också ordna

jakten; endast fru

Shelby smålog för sig

själf.

Slutligen vid

tolf-tiden kom Sam

upp-ridande på Jerry och

höll Haleys häst vid

tygeln.

Att rida ut, innan

hästarna fått hvila,

var icke längre att

tänka på, men Sam

tröstade den

förbittrade Haley med, att

man nog skulle få fatt

på Elisa i alla fall;

hon hade aldrig varit

någon rask fotgängare.

Nu kom fru Shelby

ut och inbjöd Haley attdeltaga i deras middag, eftersom han icke kunde

rida genast. Och det var märkvärdigt att åse, hvad

alla tjänarne, som eljest brukade vara så kvicka

med uppassningen, i dag voro tröga och drumliga.

Rätterna kommo för sent, och middagen drog ut

på tiden, men fru Shelby samtalade så lifligt, att

gästen glömde, hvad tiden led.

ort från den vän, som varit henne som en

moder, från det enda hem hon ägt, från

allt, som varit henne kärt, ilade Elisa i nattens

tystnad. Den frusna marken knarrade under

hennes fotter.

— Herre, hjälp oss! Herre, skydda oss!

ropade hon oafbrutet i sitt hjärta.

Hvarje prasslande löf skrämde henne, hvarje

skugga förskräckte henne, där hon skyndade fram

me dgossen tätt tryckt intill sig.

— Mamma, vill du, att jag skall vara vaken?

— Nej, min älskling; sof du, om du kan!

— Men kanske den där mannen kommer och

tar mig.

— Gud skall beskydda dig.

— Är det säkert, mamma?

— Ja, alldeles säkert, Harry.

SJETTE KAPITLET.

En förtviflad moder.Och gossen

somnade lugnt i

hennes famn.

Hon sprang

förbi välkända

ställen. Hon gaf

sig ingen rast

eller ro, hon tyckte

hon ägde tio

kvinnors kraft.

Honhademed

sin matmor ofta

besökt några

bekanta i en liten

stad i närheten

afOhiofloden. Det

var hennes hopp

att hinna fram

till denna stad

och komma

öf-ver floden in i

staten

Ohio,hvar-est slafveriet icke

var tillåtet af

lagen.

På morgonen

kom hon ut på

stora landsvägen,

där resande

färdades fram och

Ohio, biflod titt

Mississippi; uttal:

Åhajjå,tillbaka. Hon märkte, att de förundrade

betraktade henne. Då blef hon ängslig, alt de skulle

misstänka henne för att vara en flykting; hon vågade

icke längre springa så häftigt. Ett ögonblick slog

hon sig med gossen ned i en skogsdunge invid en

bäck, hvars klara vatten uppfriskade dem. Här bjöd1

hon lilla Harry en mjuk kaka och ett äpple, som

hon gömt i hans ficka.

— Se här — ät, min älskling!

— Du skall också äta, mamma.

Han räckte upp ett stycke kaka till henne.

— Nej, min lilla gosse, jag kan inte äta —

inte än, sade hon.

Efter denna lilla rast gaf hon sig åter i väg.

Harry fick springa små stunder, men hon hade

icke ro att släppa honom länge ifrån sig. Hon

var nu så långt borta från sitt förra hem, att hon

kände sig mera viss om, att ingen skulle känna

igen henne, och vid middagstiden gick hon in i

en bondgård för att köpa litet mat, ty den

onaturliga spänning, hvari hon varit, började gifva vika,

och hon märkte, att hon var både hungrig och trött.

En vänlig bondhustru gaf henne, livad hon

begärde, och hon trugade sig att äta för att

uppehålla sina krafter.

Kort före solnedgången kom hon till en by

vid Ohio, denna flod, på hvars andra strand

friheten vinkade.

Det var tidigt på våren, just i islossningen, och

isen dref i stora flak och block fram mellan

klipporna, som kantade flodens stränder.

Hur skulle färjan kunna gå öfver under

sådana förhållanden? Elisa gick in i ett litet

värdshus vid stranden för att höra sig för.

Onkel Toms stuga, 2 aVärdinnan stod vid spiseln.

— Går det någon båt eller färja öfver i afton?

frågade Elisa med ängslig röst.

— Nej, båtarna ha inte börjat ännu.

— Hur skall jag då bära mig åt, sade Elisa,

jag måste nödvändigt öfver!

Hennes sorgsna röst och bedröfvade utseende

rörde kvinnan. Hon ropade till en karl, som stod

nere på gården:

— Salomon, kom hit! Tror du, att Kristian far

öfver med tunnorna i kväll?

— Han tänker allt försöka på det, sade karlen.

— Det är en man, som bor ett stycke härifrån,

sade kvinnan. Han kommer hit i afton, och om

det går för sig, så far han nog öfver. Ni kan ju

sätta er och vänta här, till dess han kommer.

Lilla Harry, som var alldeles utmattad, började

gråta.

— Stackars liten, sade Elisa, han är inte van

att gå så mycket.

— Ni kan få lägga honom i min säng, så får

han sofva litet, sade den vänliga värdinnan, i det

hon öppnade dörren till en kammare med en

bekväm bädd.

Elisa lade honom, och inom ett ögonblick var

han djupt insomnad.

Själf kunde hon icke hvila. Fruktan för att

blifva gripen lämnade henne ingen ro. Hon ställde

sig vid fönstret och stirrade ut på det isfyllda

vattnet, som skilde henne från frihetens strand.

* *

Medan middagen inne i matsalen hos

Shel-bys serverades med tillbörlig långsamhet, pågickett oförbehållsamt samtal ute i köket. Hatet mot

slafhandlaren gaf sig uttryck på flera sätt. Andy

önskade honom evigt fördärf, och lilla Joppe sade,

att han skulle vara nöjd, om han kunde få se på,

när massa Haley fick prygel.

— Ja, ropade ändtligen tant Kloe, det kunde

han förtjäna och mer till.

Hon afbröts af en mild och allvarlig röst. Det

var Tom, som kommit in och åhört samtalet.

— Barn, sade han, man skall inte önska ondt

öfver någon människa.

— Men när de äro så hiskeligt elaka!

— Bedjen för dem, som göra eder skada och

förfölja eder! står det i den goda boken, sade Tom.

Tant Kloe gömde hufvudet i förklädet och

började snyfta.

— Jag är glad, att inte master reste bort, det

skulle ha varit svårt för mig att inte« få taga

afsked af honom, sade Tom. Jag börjar finna

mig i Guds behag. Jag oroar mig bara för, hur

det skall gå här, när jag inte kan se till allting.

Gossarne vilja nog väl, men de äro så oordentliga.

Nu ringde det, och Tom kallades in.

— Tom, sade herr Shelby vänligt, jag har

lofvat den här herrn fyra tusen kronor i ersättning,

ifall du inte skulle finnas här, när han kommer och

hämtar dig. I dag får du vara ledig. Håll till

hvar du vill, min gosse!

— Tack, master, sade Tom.

— Det är just inte mycket att lita på sådana

där niggerskälmar, mumlade Haley.

Men nu rätade Tom ut sig i sin fulla längd.

— Master, sade han, där han stod hög och rak

framför sin förra herre, jag var bara åtta år, närgamla frun lade er i mina armar, och ni var sex

månader. »Ser du, Tom», sade hon, »han skall bli

din unga master; akta honom väll» Och nu

frågar jag er, master, har jag någonsin brutit något

löfte, som jag gifvit er eller varit olydig mot er?

Tårar trängde fram i herr Shelbys ögon.

- Nej, min redlige gosse, sade han, och om

icke mina svårigheter vore så stora...Men nu kom fru Shelby fram.

— Allt, allt vill jag försöka, Tom, för att

kun-aa köpa dig tillbaka. Lita på mig!

Klockan tre kommo Sam och Andy med

hästarna, och herr Haley satte sig upp.

Sam föreslog, att man skulle rida åt höger,

emedan det var troligast, att Elisa gått den vägen,

och i det han sade så, blinkade han förstulet åt

Andy. Han trodde verkligen, att Elisa gått åt

denna sida, och just därför föreslog han

slafhand-laren att taga den vägen, ty han väntade, att det

då skulle bli tvärt om.

Och mycket riktigt, herr Haley trodde, att Sam

ville narra honom. Men han ansåg sig själf vara

mäkta slug.

— A nej, min gunstig herre, tänkte han, så lätt

lurar du mig inte.

Och högt sade han med en knipslug blinkning:

— Det är nog bäst, att vi se oss om litet till

vänster först.

— Massa gör naturligtvis, som massa vill, sade

den svarta skälmen, men nog tror jag, att massa

kommer att ångra sig.

— Hon har nog inte gått på de mest besökta

vägarna, sade Haley, och därmed redo de in på

en gammal skogsväg, som i forna tider fört ned

till floden, men nu slutade vid en lada ungefär

en mil bort.

— Det är då alldeles galet, att vi rida den

här vägen! suckade Sam.

— Begriper du inte, din dumbom, att hon vill

ner till floden för att komma öfver till Kanada!

röt Haley.Sam suckade

än en gång och

himlade sig, så att

bara hvitögonen

syntes.

När de hade

ridit en timme,

kommo de till

ladan, som var

byggd tvärs öfver

vägen.

Slafhandlaren

började svära och

rasa.

— Ser massa!

sade Sam. Jag

sade ju, att det

var en orätt väg,

och att massa

skulle få ångra

sig!

— Din svarta

kanalje, det här

visste du om

förut!

— Ja, jag sade

det ju hela tiden,

men massa ville

inte lyda mig.

Herr Haley

gnisslade med

tänderna men

sade icke ett ordvidare. De vände hästarna och togo in på den

nya vägen.

Sent på aftonen kommo de fram till

värdshuset, där Elisa för en timme sedan lagt lilla

Harry att sofva; själf stod hon vid fönstret och

stirrade ut, försänkt i dystra tankar. Sam, som

red några steg före de andra, såg henne. Det

klack till i honom. Han ställde så till, att hans

halmhatt föll af, och detta gaf honom anledning

att upphäfva ett gällt tjut.

Elisa vände på hufvudet, lyfte upp armarna i

stum fasa och störtade in åt rummet.

Hon griper sitt barn och rusar ut genom en

bakdörr, lämnande sina ytterkläder kvar efter

sig. Springande genom trädgården hinner hon

ned till flodstranden.

I detsamma får Haley ögonen på henne. Han

kastar sig af hästen och rusar efter henne, lik en

ilsken hund.

Hon är vansinnig af förtviflan och skräck.

Utan att tänka på livad hon gör störtar hon med

ett vildt skri ut på den gungande isen. Det

brakar och dånar omkring henne, vattnet skvalpar

och forsar, isstyckena vippa upp och ned, de

knaka och raspa emot hvarandra. Men hon hvarken

hör eller ser. Framåt bara, framåt från flak till

flak, från stycke till stycke! Hon tappar sin ena

sko och skär foten till blods pä isens kanter, hon

faller omkull och reser sig igen, intet kan hejda

henne.

Och hennes kärleks vågstycke lyckas — — —

hon hinner stranden.

— Du är duktig, du, säger en man, som hjälper

henne i land.»Du år duktig, du.»— Rädda mig... göm mig! ber hon andlös.

— Hur är det fatt då?

— Rädda min gosse! Master här sålt honom . ..

jag har rymt med honom. Där ... står han, som

har köpt honom.

— Ja, hvad skall jag göra? Jag bor inte här.

Men därborta i det stora hvita huset bo snälla

människor. Spring, spring dit!

Haley står på motsatta stranden och stirrar

efter henne, till dess hon försvinner i dimman.

— Vi träffas allt, hväser han fram, lita på det T

Men bakom hans rygg stå Sam och Andy och

räcka lång näsa åt honom och hoppa upp och

ner i sin [-förtjusning.-]

{+förtjus-

ning.+}

— Jag

skall lära

er att dan-

sa, era

usla lymlar!

skriker

Haley

utom sig

och höjer

sin piska.

Men

fyra

rappa ben

föra dem

snart upp

till

hästarna, som

hastigt ga-loppera bort med dem, under det de båda

negrerna med full hals skrika:

— God natt, massa! God natt, massa

slafhand-lare! Sof godt!

rött och vredgad gick Haley tillbaka till värds-

huset. Han satte sig i ett hörn af salen

och funderade, hur han nu skulle ställa för sig.

Att komma öfver floden lät sig icke göra — hvad

skulle han taga sig till?

Då hörde han utanför en röst, som han tyckte

sig känna igen. Han gick till fönstret och

tittade ut.

— Jag tror minsann, att det är Tom Loker,

utropade han. Det kan man kalla tur!

— Har jag sett rätt, eller är det verkligen du,

gamla kurre? sade han muntert, i det han öppnade

dörren. Kom in, för all del!

Loker, som nu inträdde i salen, var en stor

och grof karl. Hans utseende var grymt och rått,

och han liknade en bulldogg i människogestalt.

Med honom följde en liten spenslig man, som såg

ut att vara smidig som en katt. Hans ögon voro svarta

och stickande med lurande blick, och hans långa,

SJUNDE KAPITLET.

M än n iskojägare.

Loker; uttal: Låk’r.spetsiga näsa tycktes just skapad att lägga sig i

allting.

De två vännerna voro slafjägare och lefde af

att uppspåra förrymda negrer.

— Kom in och drick ett glas! sade Haley och

förde dem fram till bordet.

— Hvad i all världen gör ni här? sade den

store med en röst, som liknade en tjurs bölande.

Hans lilla kamrat stack fram sitt katthufvud

för att lyssna till svaret.

— Jo, nu skall ni få höra en vacker historia.

Men sätt er ner. Ni också, var så god! Ni är

kanske en vän till Loker?

— En yrkeskamrat, ja. Mitt namn är Marks...

mycket trefligt att få göra er bekantskap, sadfr

den lille och räckte Haley en lång, smal hand,

som liknade en klo.

Inom kort sutto de tre männen kring bordet,

samspråkande och drickande.

— Jo, jag har råkat vackert i klistret för ett

kvinnfolks skull, sade Haley, hvarpå han

började-berätta hela historien om Elisas flykt.

— Ja, hvarför lät ni henne flyga? sade Loker.

— Hur skulle jag ha kunnat hindra det?

— Ser ni den här näfven? sade Loker med eö

hemsk blick, i det han knöt sin stora, kraftiga

hand. Den sätter jag för näsan på dem och säger

Om du vågar sticka dig undan, så skall jag varat

man för att fånga dig inom en timme, och då ...

Jag vill lofva er, att intet kvinnfolk springer sin

väg efter den betan.

Och därmed slog han sin knutna hand i

bordet, så att glasen hoppade.»Jo, nu skall ni få höra en vacker historia.— Hi, hi, hi, fnissade den lille. Det kan man

kalla att tala eftertryckligt.

— Nå, hvad är det för hjälp, ni vill ha, sade

Loker, för det är väl där, skon klämmer, kan jag

tro, efter ni tog emot mig så där med öppna armar?

Och han skrattade rått och bullrande.

— Jag vill ha flickan tillbaka och pojken med,

förstås, sade Haley.

— Men ni är för feg att sköta om saken själf.

Ni vill stå bakom muren i säkerhet och se på,

och när vi väl utsatt oss för faran, vill ni skörda

vinsten. Det där förstår man nog. Det är ert

vanliga sätt det, Haley. Och så vill ni spela mild

och gudfruktig till på köpet, ni gamle skrymtare.

— Så där ja, medlade Marks, låt oss hellre

tala om våra affärer än gnabbas.

Den lille mannen stack sin hvassa näsa upp

emot Haley och sade halfhögt:

— Det är således er mening, att vi skulle sätta

klorna i flickan?

— Ja, flickan är då egentligen inte min, henne

rår Shelby om. Jag bryr mig bara om ungen.

För resten var jag ett nöt, som köpte honom.

Det blir alltid väsen, när man skall taga barnen

från mödrarna.

— Blir det? sade Loker och hånskrattade. Det

har jag inte märkt. När modern börjar tjuta,

går jag rakt fram till henne och låter henne

lukta på min knytnäfve och säger: »Om du knyster

ett enda tag till, så knackar jag ut skallen på dig,

för den här ungen är min och inte din, och jag

tänker sälja honom. Om du ställer till spektakel,

så skall jag allt komma dig att önska, att du aldrig

varit född». Sedan tiger hon som muren, det kanni lita på. Men nog var du dum, Haley, som

köpte pojken, det medger jag gärna, men när var

du annat än dum?

— Se så, Loker, inga stickord! sade Marks.

Du hör ju, att herr Haley erbjuder oss en god

affär. Hur ser flickan ut?

— Hon är mycket ljus i hyn, kvarteron skulle

jag tro, stark och frisk. Är kunnig, har varit

kammarjungfru.

— Passa på här, sade Marks och slickade sig

om munnen, vi kunna göra en affär för egen

räkning med detsamma — två flugor i en smäll.

Pojken är herr Haleys, men flickan sälja vi för

egen räkning där borta i New-Orleans.

Loker började öfverväga förslaget.

— Def blir bra, utropade han efter en stund.

— Men jag skall väl också ha någon andel i

vinsten, sade Haley.

— Det är väl nog, om du får pojken tillbaka,

sade Loker.

— En tiondedel af vinsten skall jag ha, sade

Haley.

Tom Loker slog än en gång handen i bordet.

— Jaså, ska du det — nej pass, min gosse!

Vi jaga inte niggrer, för att sådana som du ska sitta

med händerna i kors och ha all fördelen. Pojken

får du, men ingenting mer heller. Flickan är

vår. Och går du inte in på det så.. .

— Låt det bli, som du vill då, sade Haley

förskräckt, bara du skaffar mig pojken.

New-Orleans, stad vid nedre Mississippi, bekant för

sina stora slafmarknader; uttal: Nju-årlins.— Och så skulle det vara jämt? Å nej, du.

Du betalar mig genast utan prut tvåhundra

kronor, annars får du aldrig se en skymt af honom.

Var viss på, Don Haley, att jag har lärt mig

hålla fast en ål med händerna, han må slingra

sig, hur han vill. I alla fall vet jag inte, om vi

ha tid. Vi ha så många järn i elden. Se efter,

Marks, hur det står till med våra anteckningar!

Marks tog fram en flottig plånbok, vecklade

upp ett papper och började halfhögt läsa:

»Barnes — gossen Jim, 1,200 kronor — död

eller lefvande.

Edwards — Dick och Lucy, man och hustru,

2,400 kronor.

Flickan Polly och två barn — 2,400 kronor för

henne eller hennes hufvud.»

— A ja, tillade han, de här kunde man då

skjuta eller också svära på, att de äro skjutna, och

de andra är det ej så brådtom med. Således kunna

vi tala litet om er affar, herr Haley. Såg ni flickan,

när hon steg i land?

— Ja, lika klart som jag ser er nu.

— Då måste vi öfver floden i kväll, det är

icke tu tal om det, sade Tom.

—- Tror du inte, det är farligt? sade Marks.

— Det vet jag inte. Jag vet bara, att vi ska

öfver. Kanske du är rädd, hvasa?

— Visst inte. Jag tänker bara på. ..

Don (uttal: dånn), spansk titel, ursprungligen endast

för höga herrar; här använd på gyckel. — Barnes;

uttal: Barns. — Jim; uttal: Djimm. — Edwards; uttal:

Adoårds. — Dick, förkortning af Richard. — Lucy;

uttal: Ljusi (med 1-ljud). — Polly; uttal: Pålli.— Hvad på?

— Att Vi inte ha någon båt.

— Kåringen här sade, att det kommer en karl

hit, som ska öfver. Vi ska med, lefvande eller

•döda.

— Jag antar, att ni ha goda hundar, sade

Haley.

— Förträffliga, men hvad göra de för nytta nu?

"Ni har ju ingenting, som har tillhört henne, att

låta dem nosa på. Då kunna de inte vädra upp

henne.

— Jo, det är just det jag har! utropade Haley

triumferande. Här är hennes schal, som hon

lämnade kvar i förskräckelsen.

— Det är bra, sade Loker, tag hit den!

— Bara inte hundarna slita sönder flickan,

sade Haley.

— Ja, ja, sade Marks, en gång sleto de en

nigger i stycken för oss, innan vi hunno fram.

— Det vore inte bra, om hon finge skråmor,

•sade Haley med ett kort skratt, med rifvet skinn

förlorar hon i värde.

Loker gick ut en stund och såg sig om.

— Karlen är här med båten, sade han. Nu

gäller det, Marks!

Den lille mannen reste sig motvilligt från sin

bekväma stol, och sedan Haley, likaledes motvilligt,

betalat de tvåhundra kronorna, gingo de båda

bundsförvanterna tillsammans ut i mörkret.

Ht *

*

Emellertid redo Sam och Andy hem i den mest

lifvade stämning. Sam visade sin förtjusning öfverderas lyckade puts på det besynnerligaste sätt.

Än satt han baklänges på hästen, och än stod han

på dess rygg, allt under det han upphäfde riktiga

indiantjut, som ekade i skogen. Klockan elfva pä

natten voro de hemma igen.

Fru Shelby skyndade ut på verandan, då hon

hörde hästtrampet.

— Är det du, Sam? Hur har det gått för er t

— Elisa har lyckligt kommit öfver Jordan och

är så att säga i Kanaans land.

— Hvad menar du, Sam? Är hon död?

— Nej, visst inte, missis. Herren har fört

henne öfver Ohio, liksom i en brinnande vagn med

brinnande hästar.

— Tala så, att man förstår dig, Sam, sade nu

herr Shelby, som kommit ut efter sin hustru. Kom

in, så få vi höra, hur jakten gått.

— Ska ske, master. Jo, det var så, att jag,

såg Elisa med mina egna lekamliga ögon springa

öfver Ohio på drifisen och komma upp på andr;»

stranden.

Och Sam berättade med mustiga ord och

lif-liga åtbörder hela färden.

Fru Shelby satt alldeles tyst och blek, medan

Sam talade.

— Gud vare tack, att hon blef räddad! Men

hvar kan hon vara? sade hon, när Sam slutat.

— Herren beskyddar henne nog! sade Sam

fromt. Det här var nog en försynens skickelse,

som missis brukar lära oss, för om inte jag hade

varit i dag, så hade hon varit tagen tio gånger så

visst som en. Skrämde jag kanske inte bort

hästarna i morse och höll på med att fånga dem

ända till middagen? Och narrade jag inte massaHaley att ta orätt väg? Och tappade jag inte min

hatt och skrek, så att Elisa hörde mig? Det dår

är allt förunderliga skickelser, det.

— Det är bäst, du aktar dig för sådana

skickelser en annan gång, master Sam, sade herr

Shelby med så sträng röst, han kunde

åstadkomma.

Men Sam hörde nog, att strängheten var låtsad.

— Det är mycket sant, mastér, en stackars

nigger är ofta frestad att bära sig dumt åt. Men

hvad den där Haley angår så . ..— Det är bra Sam, att du erkänner ditt fel,

inföll fru Shelby. Gå nu ut till tant Kloe, och

bed henne ge dig ett godt mål! Du och Andy

äro väl duktigt hungriga efter ridten.

— Jag ska hålla tal för niggrerna, sade Sam

för sig själf, under det han gick. Jag ska berätta

historien för dem, så att ögonen ska trilla ur

hufvudet på dem af förvåning.

Det var nämligen Sams högsta ärelystnad att

få hålla föredrag, och som köket blef fullt af

Sams kamrater, hvilka skyndade till från alla håll

för att höra dagens äfventyr, tycktes triumfens

timme för Sam vara inne. Hans saftiga

beskrif-ningar belönades också med väldiga skrattsalfvor.

Huru länge Sam hållit i med att förvåna sina

åhörare, såvida icke tant Kloe afbrutit hans

ordflöde, är omöjligt alt säga.

— Hör nu Sam, sade hon buttert, jag tycker,

du borde ha vett att gå i säng någon gång i natt

och inte hålla hvarenda själ vaken till

daggryningen. Och ni ungar, ut med er i rödaste rappet,

annars ska ni få göra bekantskap med kvasten!

På detta snöpliga sätt upplöstes församlingen

till Sams stora missbelåtenhet.

ÅTTONDE KAPITLET.

En senator är icke mer än en människa.

—,>,n munter brasa brann i kakelugnen, och på

bordet framför soffan stod te-servisen

framsatt, blank och glänsande. Senator Bird höll påatt draga af sig stöflarna för att ersätta dem med

ett par tofflor. Fru Bird stod och skar tekakan,

allt under det hon då och då måste tillrättavisa några

glada barn, hvilka som vanligt voro

uppfinningsrika i utöfvandet af all slags odygd.

— Mary, drag inte katten i svansen — stackars

lilla kisse! Tom, du får inte klifva upp på bordet

— gå genast ner! Stå inte och gnissla med låset

så där, Jim, det riktigt skär i öronen på mig!

Och i det hon vände sitt glada och milda

ansikte mot sin man, utbrast hon:

— Det var bra roligt, att du kom hem i kväll,

kära min John!

— Ja, vet du, jag är riktigt uttröttad af allt

tjänste-bråk. Jag började längta hem alldeles omåttligt.

Och han smålog vänligt mot sin hustru.

Sedan fru Bird serverat sin man te, frågade

hon :

— Nå, hvad ha ni egentligen gjort där borta

i senaten, nu då?

Det var mycket ovanligt, att den lilla husliga

fru Bird brydde sig om sin mans tjänste-åligganden,

men i dag var hon nyfiken. «

— Just ingenting viktigt, sade herr Bird, litet

öfverraskad af frågan.

— Nej, jag kan väl tro det. Jag hörde annars,

att en lag skulle vara föreslagen, som skulle

förbjuda folk att ge mat qch dryck åt stackars

förrymda negrer, men jag kunde aldrig tänka mig,

Bird; uttal: Börd. Hvar och en af Nordamerikas

förenta stater har en särskild riksförsamling, som består

af två kamrar: senaten och representant-huset. Senatens

medlemmar kallas senatorer. Ordet uttalas i ental:

senator, i flertal: senatorer. — Mary; uttal: Meri.att kristna människor skulle kunna vara så grymma

att antaga den.

— Jag tror, du börjar blanda dig i

regeringsbestyren, lilla Mary.

— Jag bryr mig visst inte om, hur ni regera,,

men det här föreföll mig så grymt och okristligt,,

att jag verkligen hoppas, att något sådant aldrig

må bli antaget. Det är synd och skam, att det

ens har kunnat bli föreslaget.

— Ja, min lilla vän, sade herr Bird, litet

förlägen, det är nu verkligen så, att en lag blifvit

utfärdad, hvilken förbjuder hvar och en att hjälpa

slafvar, som komma hit från Kentucky.

— Jaså. Vi skulle således inte få härbergera

de arma kräken öfver natten, ge dem litet mat

att stilla sin hunger och litet kläder att skyla sig

med? Säger den där utmärkta lagen så, John?*

— Men, kära du, det vore ju att uppmuntra,

rymmandet, förstår du väl.

— Då skall jag säga dig, John, att jag förstår

mig inte på lagar, men jag förstår mig på att

läsa min bibel, och där står skrifvet: »Bryt dera

hungriga ditt bröd!» och jag tänker lyda det

budet, trots alla lagar i världen.

Fru Bird var en blyg och tillbakadragen)

liten kvinna med milda blå ögon, fin rosig hy och

den mest blida och behagliga röst. Hon var så

lätt skrämd, att en medelmåttig kalkon-tupp

kunde-få henne att ta till fotterna, och hon kunde icke

förmå sig att gå förbi en skällande hund. Mera

en sak upprörde henne så, att hon fick en

lejoninnas mod, och det var åsynen af eller

medvetandet om all slags grymhet. Fastän hon i

vanliga fall var ytterst mild och öfverseende mot sinabarn, kunde hennes gossar aldrig glömma,

hvilken bastant rishastu hon gifvit dem, då hon en

gång sett, hur de och några odygdiga pojkar från

granngården hållit på att stena en värnlös liten

kattunge.

— Den gången blef jag rysligt rädd för mamma,

brukade Bill säga. Hon såg så förfärligt ond ut.

Och det var inte nog med, att jag tick mig ett

duktigt kok stryk, jag fick också gå och lägga mig

utan kvällsvard. Se’n så hörde jag mamma gråta

i rummet bredvid, och det var nära på det värsta

af alltihop. Men så mycket är då säkert, att

aldrig stenar jag någon kattunge mer.

Äfven nu började fru Birds ömma och känsliga

hjärta att klappa af harm öfver världens grymhet.

Hon reste sig blossande röd, gick fram till sin man

och sade i bestämd ton:

— Hör nu, John, jag vill veta, om du tycker,

att den där lagen är kristlig?

— Du mördar mig väl inte, om jag säger ja?

Dina ögon se riktigt farliga ut, Mary lilla.

— Jag vill ha ett svar, John. Kanske du till

och med röstade bifall?

— Ja, det gjorde jag, Mary.

— Då borde du blygas, John. Det är en

gudlös, afskyvärd lag, och jag tänker öfverträda den,

så fort jag kan. Skall man inte hjälpa stackars

förtryckta människor, som blifvit misshandlade

hela sitt lif?

—- Men, kära Mary, de tillhöra ju dem, som

hafva köpt dem. Det är ju stöld ifrån deras

herrar, när de rymma. Vi få väl inte uppmuntra stöld

heller?

—7- Ingen människa tillhör den andra på detsättet, sade fru Bird allt ifrigare, det är förvända

begrepp allt ifrån början. Vi äro alla bröder,

och Gud är vår fader, antingen vi äro svarta eller

hvita.

— Men jag kan bevisa dig.. .

— Det kan du inte, John. Du må hålla på

hela natten, så kan du inte bevisa, att slafveri är

rätt. Det är tvärt om onaturligt och grymt. Och

jag vill fråga dig själf, herr lagstiftande senator,

skulle du kunna visa från din dörr en stackare

darrande, skrämd och hungrig varelse, därför

att han hade flytt? Svara mig på det, du, om

du kan!

Fru Bird hade talat sig het och hade just nu

anslagit den sträng, som var mest öm i herr Birds

hjärta. Hon kände sin man; hon visste, att han

var godhjärtad och ömsint, och hon förstod, hur

svårt han skulle ha att reda sig vid denna närgångna

fråga. Han svarade också bara ett och annat

»hm» samt tog upp näsduken och började tork»

sina glasögon. Hon fortsatte djärft, så snart hon

märkte sitt öfvertag.

— Det skulle allt vara roligt att se dig göra

det, John. Köra ut en stackars kvinna i en

snöstorm eller, kanske ännu hellre, skicka efter

polisen för att gripa henne!

— Men hvarför rymma de då och ställa till

allt sådant här spektakel? sade herr Bird, drifven

till det yttersta. >.

— Ja, inte må du tro, att de rymma från ställen,

där de äro lyckliga. Om jag hade några slafvar —

hvilket jag hoppas jag aldrig skall få — så skulle

de minsann inte behöfva rymma från mig, och

inte från dig heller, John. Tror du inte, att jagkänner dig, John? Du tror inte, att det är rätt,

du mer än jag, och du skulle inte kunna vara

grym mot någon olycklig, du mer än jag.

I detta ögonblick stack gamle Josef sitt

huf-vud inom dörren och sade:

— Missis komma ut i köket.

Frun gick, metf det dröjde icke många

ögonblick, förrän hon kom tillbaka.

— John, var snäll och kom ut litet! sade hon

med ifrig, allvarlig röst.

Senatorn lade ifrån sig tidningen, som han

börjat läsa, och gick ut i köket. Han stannade

vid dörren, förskräckt öfver den syn, som mötte

honom. På ett par bredvid hvarandra ställda

stolar låg en ung, smärt kvinna utsträckt. Hon

var afsvimmad, och hennes ansikte var dödsblekt,

men man såg ändå, trots den stelhet, som var en

följd af svimningen, att hon var af en ovanlig och

rörande skönhet. Hennes kläder voro sönderslitna,

på ena foten var skon borta, och den trasiga

strumpan var blodig. Fru Bird och deras enda

färgade tjänarinna, gamla tant Dina, voro ifrigt

sysselsatta att återväcka henne till medvetande, medan

gamle Josef, som tagit en gosse i sitt knä, pysslade

med att draga af honom skor och strumpor och

värma hans små fötter i sina stora händer.

— Stackars flicka, sade fru Bird, hon

svimmade, så snart hon kom inom dörren, säger Dina.

Tyst, nu vaknar hon ändtligen.

Elisa, ty det var hon, öppnade långsamt

de stora mörka ögonen och såg sig förvirrad

omkring. Men plötsligt spred sig ett uttryck af ångest

öfver hennes ansikte, och hon ropade:

— Harry, min lilla Harry, ha de fått tag i honom ?»Hon var af svimmad.»Gossen hoppade genast ned från Josefs knä

och sprang fram till modern med utsträckta armar.

— Min älskling! ropade hon. 0, beskydda oss,

missis, var barmhärtig och rädda oss! Låt dem

inte ta honom ifrån mig!

— Här är ni alldeles säker, sade fru Bird med

tårar i ögonen, ingen skall ta er gosse ifrån er.

— Gud välsigne er, missis! utbrast Elisa, i det

hon brast i gråt.

Fru Bird lyckades emellertid genom ömma

•omsorger att lugna henne. En bädd ställdes iordning åt henne, och det dröjde icke länge, förr

än både hon och Ilarrv, uttröttade af så mycken

ansträngning och så starka sinnesrörelser, voro

djupt insomnade.

Herr och fru Bird återvände in. De voro

tysta båda två. Fru Bird stickade, och hennes man

låtsades läsa i sin tidning.

— Jag undrar, hvarifrån hon kommer, sade

han slutligen.

— Vi få väl höra, när hon vaknar.

Senatorn låtsade åter läsa.

—- Hör du, Mary lilla.

— Hvad är det, John?

— Hon tyckes nästan inte vara längre än du.

Hon kunde nog ha en af dina klädningar.

Ett ömt leende upplyste fru Birds ansikte, när

hon svarade:

— Det kan nog hända det, kära du.

Åter blef det en stunds tystnad, som på nytt

af bröts af senatorn:

— Hör du, min lilla gumma.

— Ja, livad vill du, John?

— Den där gamla klädeskappan, du, den där,

som du brukar breda öfver mig, då jag sofver

middag, den kunde hon kanske få. .. hennes kläder

voro så förstörda.

Fru Bird svarade icke, hon gick helt tyst fram

och kysste honom.

Gamla Dina stack nu in hufvudet genom dörren

och meddelade, att kvinnan var vaken och bad att

få tala med missis.

De båda makarna gingo ut i köket, åtföljda af

de äldsta gossarne.

Elisa satt framför spiseln. Hennes mörka,sorgsna ögon stirrade in i elden, men för öfrigt

syntes hon lugn.

— Jag hoppas, ni är bättre nu, stackars barn,

sade fru Bird vänligt.

Elisa vände på hufvudet och betraktade fru

Bird med ett så öfvergifvet och bönfallande uttryck,

att det lockade tårar i den lilla varmhjärtade fruns

ögon.

— Var inte rädd för oss, sade hon. Ni kan

vara alldeles lugn. Hvar kommer ni ifrån?

— Från Kentucky, svarade Elisa sakta.— Men hur kom ni hit? sade herr Bird.

— Jag gick öfver isen.

— Nu i afton? Hur var det möjligt?

— Jag vet inte. Gud hjälpte mig. De voro

bakom mig, och det fanns ingen annan väg.

— Men isen är ju i drift. Styckena gunga jre

upp och ned i vattnet!

— Ja, ropade Elisa utom sig, jag såg det, men

jag brydde mig inte om det. Jag ville hellre dö

än mista min Harry. Man vet inte, hur Gud kara

hjälpa, förr än man försökt.

— Var er herre hård emot er?

— Ack nej, de voro båda så goda, men de

kommo i svårigheter.

Och då hon märkte, att fru Bird var sorgklädd.,

fortsatte hon häftigt:

— Kanske ni, missis, har förlorat ett barn.

Fru Bird vände sig åt sidan, och herr Bird

gick bort till fönstret. Det var icke en månads

sedan, de följt en liten till grafven, och såret blödde

ännu.

— Då kan ni förstå mig, sade Elisa. Jag har

förlorat två, jag, och nu var Harry min enda.

Han har aldrig varit ifrån mig. Jag har haft

honom natt och dag. Och så fick jag veta, att hare

var såld, missis, tänk er det! En grym karl skulle

slita honom ifrån mig och sälja honom ned till

södern. Tänk er bara, ett litet barn, som aldrig

varit ifrån sin mor! Var det underligt, att jag

tog honom med mig och flydde i natten? Var

det underligt, att jag sprang ut på isen, då de

jagade mig? Och ser ni inte, att Gud har hjälpt

mig, efter jag är här!

De båda gossarne letade förtvifladt efter sinanäsdukar i fickorna, där *de naturligtvis icke

fun-nos; tårarna strömmade fritt nedför fru Birds

kinder, och senatorn torkade med vild kraft sina

glasögon borta vid fönstret.

Sedan han harklat sig åtskilliga gånger, sade

han slutligen:

— Har ni ingen man?

— Jo, men honom får jag väl aldrig mera se.

Hans husbonde var grym och hotade att sälja

honom också till södern.

— Hvart ämnar ni er nu då, min stackars

vän? sade fru Bird.

— Till Kanada — om jag bara visste, hvar det

ligger! sade Elisa med en djup suck. Är det

mycket långt dit?

— Ack, mycket längre än ni kan tro. Men

det få vi tala om i morgon. Nu får Dina göra i

ordning en bädd inne i sitt rum. Men först skall

ni äta och söka hämta krafter på allt sätt.

Herr och fru Bird gingo tillbaka in till sig.

Efter att en stund ha gått fram och åter på

golf-vet stannade senatorn framför sin fru.

— Mary lilla, sade han, hon måste härifrån

i natt. I morgon äro de redan på spår efter

henne. Om hon vore ensam, kunde vi dölja henne,

men gossen kunde förråda oss — och dessutom

— just i dag — den där lagen!

— Tala icke ett ord om lagen!

— Tag nu reson, Mary lilla, du förstår välr

att jag är i en svår klämma.

— Men i natt, hvar skall man göra af henne?

Efter åtskilliga hostningar sade senatorn:

— Min gamle vän Van Tromp har flyttat hit

från Kentucky, som du vet. Han har gjort sig afmed sina slafvar och köpt jord här. Han bor

uppåt ån inne i skogen, där han börjat röja.

Dit hittar ingen människa. Ilos Van Tromp kunde

hon vara i säkerhet. Men jag måste köra själf.

— Men, kära du, Josef är ju så duktig kusk.

— Men man måste öfver floden på två håll,

och ingen känner vadställena bättre än jag. Josef

får spänna för vid tolftiden. På så sätt kan jag

vara i min tjänst igen i morgon bittida.

— Du är den bästa man, som linns på jorden,

sade den lilla frun med tårar i ögonen.

Med moderlig omsorg lade fru Bird därefter

ihop några små klädesplagg efter barnen och ett

par af sina egna klädningar i en liten kappsäck,,

som hon omsorgsfullt låste. När klockan slog tolf,

hörde hon vagnen rulla fram till trappan. Hon

gick då ut för att väcka Elisa. Snart syntes denna

vid dörren med gossen på armen. Hon var klädd

i hatt, kappa och schal — allt persedlar, som hade

tillhört fru Bird. Herr Bird hjälpte henne upp i

vagnen. Elisa var för rörd för att kunna tala.

Pekande upp mot himmelen, betraktade hon sin.

välgörarinna med en blick, som denna aldrig kunde

glömma.

Hvilka vedervärdigheter vår senator under

denna natts resa fick uthärda, var något, som icke

heller han kunde glömma. Hur han kom fram

på de uppblötta, steniga vägarna, hur han kom

öfver den isfyllda floden, föreföll honom själf som

ett under, och det var långt lidet på natten, när

Van Tromp, nederländskt namn; uttal: fann Tråmp.

Det nederländska ordet »van» motsvarar det tyska »von»

och betyder: från.vagnen, våt och nedstänkt, ändtligen hade kommit

öfver det andra vadstället och stannade utanför

en stor bondgård.

Först efter långvarigt bultande öppnades dörren

af ägaren till huset. Det var den rödhårige, store,

groflemmade John Van Tromp, han som, så snart

han insett, hvilket elände slafveriet åstadkom, af

sitt hederliga och rättrådiga gamla hjärta drefs

att gifva alla sina slafvar fria, han, som lämnat

Kentucky för att köpa denna afsides belägna gård,

där de forna slafvarna nu tjänade honom såsom

fria män och kvinnor, och där han hoppades att

med sin familj i lugn och ro få tillbringa sina

återstående dagar.

— Jag har kommit till er, sade senatorn,

därför att jag trodde, att ni gärna skulle skydda en

stackars kvinna och hennes barn för slafjägare.

— Jo, det kan ni lita på, svarade den

hederlige John. Jag är lång, som ni ser, och jag har

sju söner, som äro lika långa. Skicka hit herrar

slafjägare när som helst, vi ska allt ta emot dem.

Och den duktige gamle mannen skrattade

hjärtligt.

Elisa hade stigit ur vagnen med den sofvandc

gossen på sina armar. John öppnade dörren till

ett litet sofrum innanför köket.

— Gå och lägg er, sade han. Ni ser ut att

behöfva det. Här kan ni sofva lika lugnt, som

om er mor sutte och vaggade er.

Därefter gick han ut och stängde dörren

efter sig.

Senatorn berättade i få ord på stående fot

Elisas historia. Van Tromp ville öfvertala honom

att stiga in och dricka ett glas vin, men herr Birdvar ifrig att komma tillbaka före dagningen. Då

han skildes från sin vänlige värd, stack han en

tiodollarssedel i dennes hand.

— För hennes räkning, sade han.

— Godt, svarade van Tromp.

Och därpå skildes dessa båda hederliga män

från hvarandra.

En dollar motsvarar ungefär 3 kr. 75 öre.NIONDE KAPITLET.

Afsked et.

ebruari-morgonen tittade grå och dimmig in

i Onkel Toms stuga. Därinne syntes endast

bedröfvade ansikten. Tant Kloe stod vid ett bord

och strök Toms skjortor. Hennes tårar föllo med

ett fräsande ljud ner på järnet. Tom satt bredvid

bordet med sin uppslagna bibel framför sig, menhans blickar vändes oupphörligt till sängen, där

hans barn sofvo.

— Det är sista gången, suckade han.

Tant Kloe förmådde icke stryka längre. Hon

satte järnet ifrån sig och grät öfverljudt.

— Du säger, att vi måste vara undergifna,

snyftade hon, men jag kan det icke. De ta ju

lifvet af dem där nere.

— Vi ha samma Gud där som här, Kloe, sade

Tom. Jag är i Guds hand. Ingenting kan hända

mig, som inte han tillstädjer. Och i alla fall, Kloe,

var det ju väl, att det var jag och inte du eller

barnen, som blefvo sålda. Här är du trygg, och

hvad jag än får lida, skall Gud hjälpa mig, det

vet jag.

Och detta starka, manliga hjärta dolde sin egen

sorg för att trösta sina älskade.

— Men det är orätt, Tom, det känner jag på

mig. Ingen har rätt att sälja andra människor för

att rädda sig ur sin egen knipa. Tänk på en

sådan trogen tjänare du varit åt master och hur ofta

han har lofvat dig friheten, och så lönar han dig

på det här sättet.

t)ch tant Kloe kunde knappt tala för

snyft-ningar.

— Om du håller af mig, Kloe, så tala inte så

där nu, när vi kanske äro tillsammans för sista

gången. Han har alltid behandlat mig väl, och

om han gör mig sorg nu, så förlåter jag honom

af allt mitt hjärta. Jag vet ju, att han var tvungen.

Tänk på, att inte en sparf faller till marken utan

Guds vilja!

— Vi ska inte tala om det mer, sade Kloe och

torkade bort sina tårar, som oupphörligt kommofram på nytt, jag kan inte känna någon tröst.

Men jag ska lägga upp majskakan nu, så att du

får en god frukost. Ingen vet, när du får någon

härnäst.

Barnen hade nu vaknat, och tant Kloe dukade

hordet med alla de läckerheter, hon kunde anskaffa.

— Ser du, Petrus, ropade Moses förtjust, en

sådan frukost vi få i dag!

Och i detsamma krafsade han till sig en bit

af kycklingen. Tant Kloe gaf honom

ögonblickligen en örfil.

— Men, kära Kloe, sade Tom, mildt

förebrående.

— Jag kan inte hjälpa det, sade tant Kloe och

gömde ansiktet i förklädet, jag kan inte vara snäll

i dag. Jag är förtviflad, Tom.

Och hon såg på honom med ett nästan

förvir-radt uttryck.

De satte sig tysta till frukostbordet.

— Nu måste jag lägga in dina kläder, sade

tant Kloe, sedan frukosten var förbi. Jag stickade

vid de här strumporna i natt. Garn att stoppa

dem med lägger jag bredvid, men hvem ska nu

stoppa dem"? Ingen frågar efter, om du är sjuk

•eller frisk. Jag står inte ut med det.

Och hon lutade snyftande sitt hufvud mot kistan.

Tom satt med den lilla flickan i sitt knä. Hon

var vid sitt muntraste lynne, krafsade honom i

håret, ryckte honom i skägget och skrek af

förtjusning.

— Var glad, så länge du kan, lilla kräk! Den

tid kommer nog, då du ska säljas och pojkarne

■med. Det tjänar ingenting till för en neger att

ha barn, sade tant Kloe.— Där kommer missis. Hon kommer hit!

ropade Moses.

— Ja, det är just detsamma, sade tant Kloe,

hon kan ingenting göra i alla fall.

Fru Shelby kom in, och tant Kloe bjöd henne

buttert en stol. Ilon sjönk ned på den och brast

i gråt.

— Käre Tom, jag har ingenting att ge dig,

sade hon slutligen, när hennes rörelse tillät henne

att tala. Om jag gåfve dig pengar, skulle de taga

dem ifrån dig. Men inför Gud lofvar jag dig, att

jag skall köpa dig tillbaka, så fort jag kan.

Pojkarne ropade, att massa Haley var

utanför, och i det samma flög dörren upp för en

väldig spark.

— Kom nu, du nigger!" skrek han. Är du inte

färdig än, hvasa? Mjuka tjänare, nådig fru!

till-lade han, när han såg fru Shelby.

Tom tog undergifvet kistan på axeln och gick

ut till vagnen. Tant Kloe följde med flickan på

armen, pojkarne gräto i kapp.

Alla slafvarna på egendomen hade samlats kring

vagnen för att säga Tom farväl. Han hade varit

deras andlige lärare och föresyn. Alla voro djupt

rörda.

— Jag tror, du tar det mindre hårdt än vi,

Kloe, sade en kvinna.

— Mina tårar äro slut, sade tant Kloe.

— Stig upp! röt Haley.

Tom steg tyst upp i vagnen, hvarpå Haley

tog fram ett par tunga fotbojor, som han fäste

kring Toms fotleder.

Ett sorl af förtrytelse hördes genom hopen,Tom log imdergifvet kistan pa axeln.men det var förgäfves fru Shelby sade, att Tom

icke skulle rymma.

— Hälsa master Georg hjärtligt från mig! sade

Tom.

Georg hade blifvit bortskickad på några dagars.

besök hos en kamrat.

Haley piskade på hästen, och Tom kastade en

sista lång blick på sitt gamla hem, på hustru,,

barn och vänner.

Herr Shelby hade med afsikt rest bort.

Förgäfves sade han sig, att lagen gaf honom full rätt

att handla som han gjort, hans samvete gaf

honom, trots lagen, ingen ro, och han saknade mod

att se Toms affärd.

Sedan Tom och Haley en god stund åkt vägen

fram, stannade Haley vid en smedja för att få de

handbojor, han hade med sig, något utslagna,

emedan de voro för trånga för Toms handleder.

Under tiden satt Tom, sorgsen till mods, kvar

i vagnen utanför. Huru stor blef icke hans

förvåning, då han hörde hofslagen af en häst bakom

sig och såg Georg Shelby komma ridande i starkt

traf. Den unge gossen kastade sig af hästen,

hoppade upp i vagnen och slog sina armar om

Toms-hals.

— Det är rysligt, det är nedrigt, skamligt,

gement! ropade han. Om jag vore karl, så

skulle-det här aldrig ha fått ske.

— O, master Georg, hvad det gör mitt hjärta

godt, att jag får ta afsked af er, sade Tom och"

försökte vända på sig.

Georg hörde ett skramlande ljud och fick

syn-på fotbojorna.

— Det är skamligt! sade han och knöt handen:Jag skall klämma den där uslingen, så det knakar

i honom.

— Det skall ni inte, sade Tom. Det gagnar

inte mig, om ni retar upp honom.

— Jag skall låta bli då, för din skuli. Se hår,

käre onkel Tom, sade Georg och vände ryggen åt

smedjan, jag har tagit med min dollar åt dig.

— Jag kan inte ta den, master Georg, sade

Tom djupt rörd.

— Det måste du. Tant Kloe rådde mig att

borra hål i den och träda ett snöre igenom den.

Du skall hänga den om halsen under skjortan,

annars tar den där skojaren den ifrån dig. Ack,

hvad det skulle smaka skönt att ge honom ett

kok stryk!

Och Georg bänd skyndsamt snöret kring Toms

hals.

— Vet du hvad, Tom, liviskade han. Jag

tänker pina pappa hvarenda dag, till dess jag får

dig tillbaka.

— Så där får ni inte tala, sade Tom, som ändå

inte kunde låta bli att dra på mun.

— Du förstår väl, att jag inte menar något

ondt.

— Får jag säga er några ord, innan vi skiljas,

sade Tom. Det skulle glädja mig så mycket, om

ni blefve en bra gosse. Håll er nära intill er mor!

Somliga gossar tycka, att de bli för stora för att

lyda sin mor, men var inte lik dem! Ser ni,

master Georg, Gud ger oss många goda saker många

gånger om, men en mor ger han oss bara en gång.

Väx därför upp och blif hennes glädje och tröst!

— Det vill jag visst, onkel Tom, sade Georg

rörd.— Mia gode master Georg, sade Tom vidare,

i det han med sin stora, grofva hånd mildt smekte

gossens vackra, lockiga hufvud, bli en god master

mot ert folk, liksom er far, och bli en kristen

liksom er mor! Tänk på er skapare i er ungdom,

käre master Georg!

— .lag skall bli god, Tom, sade Georg med

upprörd röst. Och jag skall hämta hem dig och

bygga ett rum till åt dig, och du skall ha ett

förmak med en ny, vacker matta. Du skall få det

bra igen, Tom.

Nu kom Haley ut ur smedjan med

handklof-varna i handen.

Jag tycker, ni borde blygas att köpa

människor och binda dem som djur, sade Georg

lor-trytsamt och modigt.

Ar det något bättre att sälja dem då, som

er fina herr pappa gör? sade Haley med ett rått

skratt.

Jag skall aldrig göra någondera delen, sade

Georg, i det han hoppade upp på hästen. Farväl,

käre onkel Tom! Håll modet uppe!

Farväl, master Georg — Gud beskydde er!

Tom såg med en lång, öm blick, hur den unge

ryttaren galopperade bort.

TIONDE KAPITLET.

En rymmare.

^n ruskig, gråkall dag stannade en resande

utanför ett värdshus i en by i Kentucky.

Had steg in i skänkrummet, som var fullt med

Onkel Toms stuga. 3 afolk. En mängd jaktredskap, som lågo kringströdda

här och där, visade, hvarmed de flesta gästerna

varit sysselsatta. För öfrigt sutto dessa med föt

terna upplagda på bordet och med hattarna på

huf-vudet, enligt den gamla äkta amerikanska seden.

Framme vid spiseln satt en man, som ogeneradt och

med stor vana spottade åt alla sidor. I spiseln

brann en stor brasa, men fönstren stodo vidöppna

och lämnade fritt spelrum för den kalla och

fuktiga luften.

Den inträdande var välklädd, kortväxt och hade

ett godmodigt ansikte. Han ställde sin kappsäck

under en stol, på hvilken han sedan satte sig. Hans

rörelser voro försiktiga och omständliga, ocli han

betraktade oroligt spottkonstnären framme vid spiseln.

— Hur står det till, främling? frågade denne,

i det han fyrade af en hederssalut af tobakssås i

riktning mot den nykomne.

Tack, bra, svarade den andre och makade

sig förskräckt undan.

— Något nytt?

Inte hvad jag vet.

— Tuggar?

— Nej tack.

Spottaren stoppade lugnt den erbjudna »bussen

i sin egen mun.

— Hvad är det där för plakat? frågade efter

en stund den gamle herrn, då han såg gästerna

skocka sig kring ett anslag på väggen.

— En nigger efterlyses.

Herr Wilson, så hette den nykomne, satte på

sig glasögonen och läste följande:

Wilson; uttal: oills n.»Eu nigger efterlyses. >Efterlysning. En mycket ljus mulatt har flytt frän

undertecknad. Hans namn är Georg; han är sex fot lang.

har brunt, lockigt har och kan läsa och skrifva. Han har

djupa ärr pä rygg och axlar, och i hans högra hand är

in-brändt ett H. 1,500 kronor till den. som kan föra honom

lefvande tillbaka. Samma summa till den, som kan gjfva

tillförlitliga underrättelser om att han blifvit dödad . . .

Den gamle herrn såg orolig ut men sade ieke

något.

Mannen framför spiseln steg långsamt upp, gick

fram till anslaget, siktade noga och affyrade

därefter en full laddning tobakssaft på det.

Där ser ni min tanke om saken, sade han.

i det lian satte sig på sin förra plats.

— Ilvad gör ni, herreV sade värden.

Om den drummeln, som skrifvit det där,

vore här, så skulle jag göra på samma sält med

honom, sade den långbenle lugnl. Den, som

behandlar sina slafvar så. att de rymma, han förtjänar

att bli af med dem. Sådana där plakat äro en

skam för Kentucky. Jag brukar säga till mina

slafvar: Rym pojkar, när ni ha lust! Men de

stanna kvar hvarenda en. De rymma inte, när

de ha det bra.

Den sist inkomne blef nu mera modig.

Den där slafven, sade han, var dessutom

en präktig karl. Jag kände honom. Han

arbetade i Ilera år på min fabrik och uppfann en

maskin, som nu är allmänt använd. Hans herre har

tagit patent på den och förtjänar mycket pengar.

Och så tackar han honom genom att

brännmärk? honom i handen! Jag skulle ha lust att

träffa den karlen, jag -- helst i enrum!

Pratet tystnade i en hast, ty alla gästerna sågo

ut genom fönstren på en vacker kabriolett, somrullade fram

till dörren. I

åkdonet satt

en välklädd

lierre; kusken

var en neger.

Då den

nykomne steg in

i

skänkrummet, blef han

föremål

förall-män uppmärksamhet. Han

såg ut som en

spanjor, med

mörkbrun hy,

svart,

glänsande hår och

mörka,

uttrycksfulla

ögon. Han

vinkade åt

betjänten att

ställa ifrån sig

reskofferten, gick

med ledig och

behaglig

hållning fram till

värden och sa-

Kabriolett, ett

slags tvåhjuligt,

enspändt,

mycket lätt åkdon

på fjädrar.de sitt namn: Henry Butler från Oaklands i

gref-skapet Shelby. Med likgiltig min styrde han

sedan sina steg till anslaget på väggen, hvilket han

högt uppläste.

— Jim, sade han till betjänten, sågo vi inte

vid Bernam en mulatt, som liknade den här

be-skrifningen?

— Jo, master, svarade Jim, men jag såg inte

bur det var med banden.

— Ja, inte jag heller, sade främlingen och

gäspade.

Och vänd till värden sade han:

Skulle ni kunna ge mig ett enskildt rum?

Jag har angelägna bref att skrifva.

Det blef en ifver bland de svarta tjänarna att

ställa i ordning åt den förnäma herrn. Själf slog

han sig obesväradt ned midt i rummet och började

ett samtal med den, som satt honom närmast.

Herr Wilson, den gamle fabrikören, betraktade

honom nyfiket. Allt ifrån det han steg in, hade

han förgäfves letat i sitt minne, hvar han kunde ha

sett honom förr. Vissa drag tycktes honom så

bekanta. Plötsligt tycktes ett ljus gå upp för

honom, och han stirrade på bonom med synbar oro.

Främlingen reste sig och gick fram till honom.

— Herr Wilson, tror jag? sade han i halft

frågande ton och sträckte fram handen. Ni kanske

inte minns mig — Butler, Henry Butler från

Oaklands!

En negerpojke kom in och sade, att rummet

var i ordning.

Henry; uttal: Hännri. — Butter: uttal: Böttfr. —

Oaklands; uttal: Åkländs.— Det kan man då säga var tur, att jag traf

fade er, herr Wilson. Jag önskade just tala med

er om en beställning. Ni skulle väl inte vilja vara

så vänlig och följa med mig upp på mitt rum.

— Mycket gärna, herr Butler, mycket gärna.

Herr Wilson följde främlingen som i en dröm.

När de kommo upp på rummet, stängde den unge

mannen omsorgsfullt dörren och stoppade nyckeln

i fickan. Därefter ställde han sig framför herr

Wilson och betraktade honom skarpt.

— Georg . . . sade fabrikören.

— Just han, ja.

- Jag kan förstå, att du är stadd på rymning,

sade herr Wilson. Du öfverger din herre och

sätter dig upp mot ditt lands lagar.

— Mitt land! Hvad har jag för land annat

än grafven? Och jag önskar innerligt, att jag

låge där.

- Tala inte så där, Georg, sade den välvillige

herr Wilson, ytterst orolig. Du vet, att jag alltid

varit din vän, men vi få inte vara upproriska. Vi

måste nöja oss med den ställning i lifvet, som Gud

beskärt oss.

— Jag undrar just, herr Wilson, om indianerna

skulle komma och taga er tillfånga och släpa jjort

er från hustru och barn för att låta er hela ert

lif sitta och mala på en handkvarn åt dem, jag

undrar just, om ni då skulle anse det för en plikt

att stanna kvar; om ni inte hellre skulle begagna

första tillfälle att fly?

Georg talade bittert och rätade stolt på sig.

Hans far hade varit en hvit man af förnäm familj,

och hans mor slafvinna på dennes gård. Georg

hade ärft faderns ljusa hy och behagliga sätt attföra sig tillika med sin fädernesläkts stolta,

okuf-liga sinnelag. Nu, då han, genom en liten

förändring af färgen på sitt hår och sin hy, fullkomligt

liknade en spanjor, föll det sig lätt för honom att

spela den djärfva roll, han antagit, och där han

nu satt tillbakalutad på stolen framför herr Wilson,

föreföll han som en fullkomlig gentleman.

Herr Wilson hade ingenting att svara på Georgs

vädjan till honom själf. Därför undvek han den

frågan.

- Men du utsätter dig för hiskliga faror, sade

han. Blir du gripen, så korp ma de att döda

dig . . .

- Allt det där har jag beräknat, men se här . . .

Han slog upp sin öfverrock och visade, att han

hade två goda pistoler och en bowie-knif i bältet.

De få akta sig, sade han.

Herr Wilson satte sig ned och strök vecken

släta på sin paraply, alldeles förvirrad af hvad

han hörde och såg.

- Ni säger, att jag öfverträder mitt lands

lagar, fortfor Georg. Ja, det gör jag, och det med

flit, ty hvem har skrifvit dem? Tyranner och

bödlar. De taga sig rättighet att förtrycka och pina

en hel klass af människor, och sedan stifta de la

gar för att värna om denna själftagna makt. Men vi,

som äro så olyckliga att ha haft en slafvinna till

moder, ha då vi inga rättigheter? När jag var liten,

såg jag min moder stå på auktionsbordet med sina

sju barn. Hon såg dem säljas till olika köpare,

Bowie-knif, en lång ocli bred knif, som nyttjas både

till jaktknil och vapen. Uppfunnen af öfverste Tim Bowie

(uttal: Båi).det ena efter

det andra. Hon

knäföl], hon

tiggde, att hon

åtminstone

skulle få

behålla ett kvar, mig,

som var den

yngste. Vet ni,

hvad svar

köparen gaf

henne"? Han

sparkade undan

henne med sin

stöfvel.

Jaghörde hennes

snyft-ningar och

jämmerrop, då jag

forslades af,

bunden vid min

nye herres

sadelknapp.

— Ja, det

är förfärligt,

suckade herr

Wilson, men .

— Jag har

hört min

systers skrik, när

hon blef piskad,

fortfor Georg

med blixtrande

ögon, och själf

blef jag behand-lad som en hund, med skällsord, prygel och svält.

Men när jag låg vaken om nätterna och grät, så

var det hvarken för svältens skull eller för att jag

fått prygel, utan det var af längtan efter min mor

och mina syskon. Så hade jag det, ända till dess

jag kom till er, herr Wilson. Då fick jag lära

känna, hvad godhet ville säga, då fick jag höra

vänliga ord. Det uppmjukade mitt hjärta, jag fick

lust till att uppföra mig väl. Det var ni, som

uppmuntrade min håg att lära läsa och skrifva.

Men hur gick det ändå till slut?

.— Jag vet — jag vet, sade herr Wilson rörd.

— Å ja, litet vet ni, men inte det sista. Se

här!

Han drog af sig handsken och visade ett stort

rödt H, som var inbrändt i handen.

— Det gjorde han för fjorton dagar sedan,

därför att han var rädd, att jag skulle rymma.

— Förfärligt, mumlade herr Wilson.

— Det är ett minne han gifvit mig för lifvet,

sade Georg bittert, i det han åter drog på sig

handsken. Nej, herr Wilson, tala icke till mig om

fädernesland och lagar! När jag kommer till

Kanada och får bli en människa, som andra, och vet,

att lagarna också skydda mig, då skall jag lyda

dem, och då skall jag känna, att jag har ett

fädernesland att älska, också jag.

Han hade talat sig varm, hans ögon lyste, och

han höjde stolt sitt hufvud. Den gamle hederfige

fabrikören kunde icke längre stå emot.

— Res, min gosse, utropade han, jag ser, att

det inte år värdt att söka hindra dig. Men skjut

bara inte någon människa, Georg! Hvar har du

din hustru?— Hon har gifvit sig af, hon också. De hade

sålt vår lilla Harry, och hon flydde med honom.

Fabrikören, som ur sin plånbok tagit fram en

bunt med sedlar, försökte att stoppa ner dem i

Georgs ficka.

— Nej, nej, ni har redan gjort mig så mycket

godt, sade Georg, jag kan icke taga emot mera.

— Tag dem, min gosse, man kan inte undvara

pengar.

— Jag skall betala dem, sade Georg djupt rörd,

om Gud ger mig framgång.

— Hvad är det för en svart karl, du har med

dig?

— Det är en trogen och pålitlig gosse. Han

rymde till Kanada för ett år sedan, men så fick

han höra, att hans gamla mor blef pryglad, för

att han rymt, och nu har han smugit sig hit

igen för att få henne med sig dit bort.

— Har han fått rätt på henne då?

— Nej, inte ännu. Han har förgäfves smugit

kring gården natt efter natt. Nu följer han mig

till några vänner i Ohio, och sedan far han tillbaka

för att försöka igen.

— Det är ett farligt vågstycke.

— Det skall nog lyckas, sade Georg modigt.

Jag känner en fri mans kraft i mig, och på samma

gång börjar jag hoppas. Jag reser i dagningen

härifrån, och i morgon hoppas jag få sofva i Ohio.

Herr Wilson, fortfor han, om ni skulle träffa min

hustru, vill ni då göra mig en tjänst?

— Gärna, min gosse!

— Vill ni ge henne den här bröstnålen, som

hon en gång gaf mig till julklapp, och säga henne,

att mitt sista ord, då ni talade vid mig, var, attli on skulle försöka att komma till Kanada, och

att jag älskar och välsignar henne till min sista

stund!

ELFTE KAPITLET.

En auktion.

W L

>l.,; -Herr Haley och Tom åkte i sakta mak vägen

fram, hvardera upptagen af sina egna

tankar. Haley satt och funderade på det högsta pris,

han kunde betinga för Tom i anseende till hans

längd, axelbredd och kroppskrafter. Tom däremot

tänkte på det ord, som säger, att vi här icke

hafva någon varaktig stad, men att Gud följer oss

på alla våra vägar.

Slutligen drog herr Haley upp några tidningar

ur fickan och började ifrigt studera annonserna.

Han var icke mycket skicklig i att läsa men

lyckades dock slutligen stafva sig igenom följande

tillkännagifvande:

Auktion. Negrer. Enligt rättens förordnande säljas

på offentlig auktion tisdagen den 20 februari kl. 11 f. m.

utanför Rådhuset i Washington, Kentucky, följande

negrer: Hagar, 60 år; John, 30 år; Ben, 21 år; Saul, 25 år,

samt Albert, 14 år. Säljas för den aflidne Jesse

Blutch-fords fordringsägares räkning.

— Det där är någonting för mig, sade Haley.

Där kunde jag kanske få tag i ett par

reskamrater åt dig på färden söderut.Toni tog emot underrättelsen med sitt vanliga

tålamod. Han visste, att han, som brukligt var, skulle

förvaras i stadens fängelse, och det kränkte hans

rättskänsla. Han var en ödmjuk själ, men han

kände en viss tillfredsställelse af att veta sig hafva

fört en hederlig vandel, och det kändes bittert att

blifva inspärrad bland förbrytare. Men han hade

vant sig vid själfbehärskning, och han sade därför

ingenting.

Fram på kvällen kommo de fram till

Washington, där Haley tog in på ett hotell, och Tom

insattes i fängelset.

Framemot elfvatiden följande dag trängdes

framför rådhuslrappan en stor folkhop, som väntade

på att auktionen skulle börja. Slafvarna, som

skulle säljas, sutto hopkrupna i en klunga och

hviskade ängsligt med hvarandra.

Haley gick fram till gruppen. Han bände upp

munnen på en gammal man för att undersöka

tänderna, lät honom resa på sig och böja ryggen

för att se. om han var fullt rörlig, och öfvergick

så till den nästa för att med honom utföra samma

manöver. Kvinnan, som i annonsen kallades

Hagar, var halfblind och såg sjuklig ut. Hon höll

armarna om en fjortonårig gosse och betraktade

med förskräckelse hvarje spekulant, som kom för

att se på honom.

När Haley kom fram och kände på gossens

muskler, ropade hon:

— Han skall inte säljas utan mig, master. Jag

Washington; uttal: oåschingt"n. I Förenta staterna

finnas flera städer med detta namn. Den här åsyftade är

icke densamma som förbundshufvudstaden Washington.kan laga mat och skura och diska. Var

barmhärtig och köp oss tillsammans, master!

Med händerna i byxfickorna, cigarren i ena

mungipan och hatten på sned vandrade Haley

omkring på auktionsplatsen.

— Man borde ändå förbarma sig öfver Hagar

och sälja henne och sonen i samma bud, sade envälvillig man, som en stund språkat med

auktions-förrättaren.

Hon är ju bara ben och skinn, sade Haley,

och så är hon ju sned och vind af värk. Pojken

kunde jag ha lust på, men kvinnan vill jag inte

ha, om jag också finge henne till skänks.

— Men hon blir förtviflad, om man skiljer

dem åt.

— Det är mycket möjligt, sade Haley och

spottade.

En hammare slog i bordet, och en röst skrek:

— Nu börja vi, godt folk.

Hagar drog sin son till sig.

Håll dig tätt till mig, Albert, sade hon,

riktigt tätt!

i— Men om de skilja oss åt i alla fall? sade

han. Jag är så rädd, mamma.

— Det gör di inte. Om di gör det, så dör jag.

— Ge oss litet rum där ! ropade

auktionsförrät-taren, då ett par slafvar fördes fram.

Det blef lifliga bud på dem. och klubban föll

slutligen för Haleys räkning.

— Kom nu fram, min gosse, skrek auktionisten

till Albert, håll upp hufvudet, så folk kan se, alt

det är lif i dig!

— Gode, gode massa, bad den stackars

modern och grep med sina skälfvande händer ännu

fastare om gossens arm, sälj oss tillsammans!

— Tig bara! sade auktionsförrättaren och slet

gossen ifrån henne. Din tid kommer nog. Upp

på pallen, pojke, och visa, att du är kvick i benen!

Det hördes ett stönande bakom Albert. Han

såg sig om med en hjälplös blick och hoppade

så upp på pallen.Del var en präktig gosse.Det var en präktig gosse, välväxt och stark,

och det ropades öfverljudt på honom. Ändtligen

föll klubban.

— Det var ju herr Haley?

Gossen drogs ner från pallen och fördes fram

till sin nye herre.

Hans mor stod och sträckte famlande ut

armarna för att få tag i honom.

— Massa, köp mig! ropade hon. Massa, hör

mig för Guds barmhärtighets skull! Jag dör, om

inte massa köper mig!

— Det gör du i alla fall, svarade Haley kort

och vände sig ifrån henne.

Hagars försäljning försiggick i stor hast. En

stillsam karl köpte henne för en spottstyfver ,

som han själf uttryckte sig. Hagar jämrade sig

på ett hjärtslitande sätt.

- Master lofvade mig, att jag skulle få behålla

en! klagade hon. Albert, mitt enda, mitt sista barn!

— Gråt inte så där, mamma; de säga, att du

har fått en god master, försökte gossen att trösta

henne, allt under det han själf grät bittert.

— För undan henne! sade Haley. Hvad tjänar

det till, att hon står här längre?

Ändtligen fick man henne att släppa gossen.

Några deltagande kvinnor bjödo till att trösta

henne, så godt de kunde.

Se så, det var allt en bra affär det här,

sade Haley förnöjd, när han granskade sina tre

nya slafvar, hvarefter han lade handbojor på dem

och kopplade dem tillsammans. Så dref han dem

till fängelset.Så drej" hun dem Ull fängelset.TOLFTE KAPITLET.

Tom far med ångbåt.

ilT—^ fter ett par dagar gick Haley ombord på en

Ohioångare med sina fyra slafvar. Han

väntade att få antalet ökadt under resan, emedan

hans uppköpare voro tillsagda att möta honom

vid landningsställena utefter floden.

Det var ett ståtligt skepp, Det fria Amerikas

stjärnströdda flagga svajade i dess topp. På öfre

däck samlades glada grupper af herrar och damer,

som njöto af det strålande vårvädret. Barn i

brokiga dräkter sprungo muntert omkring och lekte

som fladdrande fjärilar. Allt var lif och glädje.

Men nere på mellandäck såg det annorlunda

ut. Där sutto slafvarna i en grupp tätt intill

hvarandra och utbytte förtroenden med låga röster.

Haley, som tittade till dem emellanåt, sökte

uppmuntra dem på sitt egendomliga sätt.

Se så, inga buttra miner! Glada och pigga

ska ni vara. Det går ingen nöd på er, minsann.

Sämre kunde ni ha det. Jag är god mot mina

niggrer, jag, om de uppföra sig väl. Upp med

huf-vudena nu och se morska ut!

— Ja, massa, svarade i korus de sorgsna

rösterna.

Det var det vanliga: »ja, massa , som alltid

varit och var de förtrycktes enda svar.

»John, 30 år-, utgöt, medan tårar strömmade

utför hans kinder lika äkta tårar som om en hvit

man hade gjutit dem — sitt hjärta för Tom. Hanhade en hustru, som

var i ett värdshus litet

längre fram vid

floden. Hon visste

ingenting om det här!

Om jag bara

kunde få se henne en

gång till här i

världen! slutade han.

Och Tom lättade

sitt eget blödande

hjärta med en djup suck

och sökte trösta den

andre, så godt han

förmådde.

Uppe på däck kom

en gosse och hviskade

till sin mor:

" *— Del är en

slaf-handlare ombord,

mamma. Han har

flera slafvar därnere.

— Arma

människor! sade modern.

— Och de äro

bundna med kedjor,

sade gossen.

— A ja, sade en

annan dam, som var

lifligt intresserad af

att med spetsar

garnera en liten

barn-klädning, de ha det

nog ändå inte så svårt.Min tro är, att den afrikanska rasen är skapad

att tjäna de hvita.

Och med denna människovänliga anmärkning

skakade hon ut klädningen för att se, huru

spetsarna togo sig ut.

Landtmannen från värdshuset, han som

spottade på kungörelsen, var också ombord. Han slog

sig i språk med Haley och gaf honom en och

annan snärt för hans människohandel.

- Ni får allt en svår räkenskap att uppgöra

med vår Herre en gång, ni. Lita på det! sade han.

Hans långa, hederliga ansikte glödde af harm.

Han var hästhandlare och hette John. Han

tycktes vilja säga mer, men båten lade i detsamma till

vid en brygga, hvilket tog den allmänna

uppmärksamheten i anspråk.

En ung svart kvinna, som stått väntande på

stranden, rusade öfver landgången fram till

slaf-gruppen, och slog sina armar kring negern Johns

hals. Men hon slets genast ifrån honom och

fördes i land. Båten fortsatte sin färd.

En dag, då båten lade till vid en liten stad,

gick Haley i land. Tom, som icke var värre

fjättrad, än att han kunde gå med mycket små

steg, stod på däcket och stirrade modlös inåt land.

Efter en stund såg han sin herre återvända med

en ung svart kvinna, som bar ett barn på armen.

Hon var väl klädd och såg glad ut. Haley

hade köpt henne på det villkor, att hon skulle

föras ned till Louisville och där få tjänst som

kökspiga i samma gård, där hennes man arbetade.

Hon pratade muntert med negerpojken, som bar

hennes kappsäck.

Hon satte sig tillrätta på en bänk och börjadeleka med barnet, som skrattade och jollrade i

hennes knä.

Vårluften var mild och klar. Solskenet

glittrade på böljorna. Det var * en fridfull och stilla

kväll.

En äldre man gick fram och tillbaka på däcket.

När den lilla gossen gaf till ett af sina muntra

skrik, kom mannen att kasta ögonen på honom.

Han gick fram till Haley.

— Hvart skall den där unga negrinnan taga

vägen? frågade han.

— Hon är beställd till en gård där nere i

Louisville. Hon skall vara skicklig matlagerska,

och så kan hon ju också användas vid

boffhills-skörden.

— Men pojken kan då väl inte laga mat, sade

mannen skrattande.

— Nej, honom säljer jag, om jag kan få ett

bra bud på honom.

— Jag kunde ha lust att köpa honom, om ni

inte är för dyr. Jag kan nog föda upp honom

hemma. Vill ni taga hundrafemtio kronor?

Haley betänkte sig.

— Nå ja, tag honom då! Hvar skall ni i land?

Mannen nämde stället.

Det passar ju förträffligt, sade Haley. Där

äro vi först sedan mörkret fallit på, och då sofver

gossen. Modern går då säkert upp på däck och

ser sig om, och så kunna vi i tysthet taga honom,

utan att det blir något pip och gnäll.

Under tiden satt den unga modern förhopp-

Louisville; uttal: Luisvill. Förnämsta staden i staten

Kentucky, belägen vid Ohioflodens södra strand.ningsfull och

glad och såg

på, hur vattnet

porlade kring

skeppets för.

Gossen reste sig

upp på hennes

knä och smekte

hennes kinder

med sina små

händer,

guppade upp och ned

och sökte med

tusen små

upptåg väcka

hennes uppmärksamhet.

Sent på

aftonen lade

båten till vid en

liten ödslig

hamnplats. Den

unga modern

hade verkligen

lagt barnet att

sofva i kojen.

Själf gick hon

upp på däck

för att spana

bland folket på

stranden. De

nalkades

Louis-ville. Månne

hennes manhade rest för att möta henne"." Men hon såg ingen

och vände modstulen om dit ner.

Men hvad var det. . . kojen var tom . . . barnet

var borta .. . och fartyget gick med hastig fart.

Under hennes frånvaro hade de tagit gossen.

Haley kom nu fram.

— Ställ inte till något väsen! sade han. Du

kunde i alla fall inte få ha honom hos dig

därborta. Jag har sålt honom till en snäll och bra

karl, och han får det lika bra, som hos dig.

Det kändes, som om hon fått ett skott midt i

hjärtat. Blek som döden, sjönk hon ned på

golf-vet, utan skrik, ulan tårar.

Det är litet svårt i början, sade Haley, men

det går snart öfver, skall du få se, om du bara

är förståndig.

— Tig, massa, tig! stönade hon.

Haley gick fram och tillbaka på däcket.

— Det tog henne hårdt, mumlade han, det är

bäst att låta henne vara i fred en stund, medan

hon hämtar sig.

Mot midnatt vaknade Tom till hälften ur sin

slummer. Han såg som i en dröm en svart

gestalt störta mot reliDgen — han hörde ett svagt

plaskande och allt blef tyst.

Dä Haley vaknade och märkte, att Lucy var

borta, blef han icke så särdeles mycket förvånad.

Han var van vid sådana händelser. Han satte upp

henne på förlustkontot i sina slaf listor, svor öfver

henne, kallade henne ett eländigt stycke och

ansåg sig själf som en mycket förorättad människa.

Slafhandeln var ju ett lagligt näringsfång, och

kvinnan var enligt lagarna hans rättfångna egendom.Vlider hennes frånvaro hade de tagit gossen.

iGenom att

döda sig hade

hon alltså

bestulit honom:

sådan var hans

mening.

TRETTONDE

KAPITLET.

Mississippi-floden.

få kom man

ned till

Mis-sissippi-floden

och steg

ombord på en stor

ångare, lastad

med bomull.

Tom

tycktes hafva

försonat sig med

sitt öde. Han

bade blifvit

befriad från sina

kedjor och

kunde nu gå fritt

omkring på

fartyget. Till ochmed Haley hade fattat förtroende för honom, då han

såg Toms tålamod och fromhet samt hans

pålitliga och ordhålliga väsen. Det var en stilla afton.

Sockerrören och de höga, mörka cypresserna

utefter stränderna glödde röda i den nedgående

solen. Tom satt uppkrupen mellan bomullsbalarna

och såg ut öfver landskapet. Under hela sitt nedre

lopp ligger floden högre än det omgifvande landet

och hvälfver sin ofantliga vattenmassa mellan

väldiga fördämningar. Tom såg på afstånd slafvarna,

som i stora skaror voro upptagna af det tunga

arbetet på fälten, deras hyddor, sammanförda till små

byar, och längre bort plantageägarnes ståtliga

boningshus, omgifna af präktiga parker. Det var så

tycktes det honom — en tafla af det lif, han själf

gick till mötes, och med ens grep honom en

förtärande längtan efter den hydda, han så väl kände,

med rosor och klängväxter utefter väggarna. Han

såg sin flitiga hustru gå därinne och syssla, såg

sina båda gossar muntert lekande, ja, han tyckte

sig nästan se sig själf med den lilla flickan på

sitt knä. För en hvit man skulle skilsmässan

blif-vit mildrad genom bref, men Tom kunde ju ännu

icke skrifva, och som han först vid äldre år lärt

sig läsa, gick äfven detta ganska trögt för honom.

Under det han så lefvande ser framför sig det

kära hem, som han icke mer kan hoppas att få

återse, droppa stora tårar ned i bibeln, som

ligger uppslagen på en bomullssäck framför honom.

Lyckligtvis är bibeln en bok, som icke förlorar

på att läsas långsamt, och Tom har tid att

begrunda dess gjdlene ord, när han med sitt finger

följer hvart och ett och halfhögt läser:

— Edert.. . hjärta . . . vare . . . icke ... bedröfvadt. I... min ... Faders .. . hus . . . äro .. . många . . .

boningar. Jag . . . går . . . bort . . . för . . . att . . .

bereda .. . eder . . . rum.

Dessa ord voro för Tom just hvad han

be-höfde. De sjönko ned i hans bedröfvade hjärta

som en helande balsam. Han trodde fast på

deras sanning, de utgjorde för honom evighetens vissa

hopp.

För öfrigt såg Toms bibel ganska underlig ut.

Massa Georg brukade ofta läsa för honom, och

•då hade Tom vid hvarje ställe, som särskildt

slagit an på honom, gjort streck och krumelurer i

marginalen, hvilkas betydelse endast han själf

förstod. Emellertid kunde han, tack vare dessa

tecken, med lätthet finna de verser, som mest

till-italade honom.

Bland passagerarne på båten fanns en ung,förnäm man vid namn St. Clare. Han hade med

sig en liten sex-årig dotter, Evangelina, och en

äldre släkting, fröken Ofelia, som hade flickan i

sin vård.

Lilla Evangelina var glad och vänlig som en

solstråle. Hennes långa, ljusgula hår böljade som

en gyllene sky omkring henne, och hennes violblå

ögon voro själfulla och milda. Hvar hon gick

fram, såg man efter henne, och hon var ständigt

i rörelse. Småsjungande, och lätt som en fågel,

flög hon från skeppets ena sida till den andra.

Ilon sprang på de undre däcken, hon

undersökle-hvarje vrå af fartyget, och hvarhelst hennes

hvit-klädda, älflika gestalt syntes, möttes hon af

vänliga småleenden.

Ofta gick hon ned till Haleys slafvar. Hon

betraktade dem med stora, bedröfvade ögon, lyfte

på deras kedjor och suckade djupt. Stundom kom

hon dit med sina från middagen sparade nötter

och apelsiner, som hon delade ut ibland dem.

Tom kunde göra de nättaste leksaker, korgar,

hvisselpipor och annat smått, som han gaf henne,

och inom kort blefvo de båda goda vänner.

— Hvad heter lilla fröken? var en af hans

första frågor.

— Jag heter Evangelina, men far och mor och

alla andra kalla mig för Eva. Hvad heter du?

— Jag heter Tom, men där hemma brukade

alla barnen kalla mig onkel Tom.

— Då skall jag också kalla dig onkel Tom.

för jag tycker så mycket om dig. Hvart skall du

resa, onkel Tom?

St. Clare; uttal: Sennt Klär.— Det vet jag inte, lilla fröken.

— Vet du inte? sade hon förvånad;

— Nej, det vet jag inte. Jag skall säljas till

någon främmande; den som bjuder mest, kan jag tro.

— Jag skall be pappa, att han köper dig, sade

hon med ett leende, då skall du få se, hur bra

du får, för pappa är så snäll.

— Tack, lilla fröken Eva, sade Tom med en

suck.

Och hon sprang bort för att ställa sig framför

eldaren, som trött och varm fyllde mera kol i den

glödheta ugnen, och betrakta honom med sina mil-da, medlidsamma ögon, eller för att titta in genom

rorgängarens glasruta, eller för att nicka åt någon

fattig gumma, som åt af sin torftiga malsäck. Hvar

hon gick fram, hördes sträfva röster uttala en

välsignelse öfver henne, eller syntes grofva händer

utsträckas för att skydda henne för någon fara,

hvari hennes lifliga, rörliga väsen råkat föra henne.

Tom, hvars känsliga hjärta så lätt tog intryck,

började ömt älska detta lifliga, oskuldsfulla barn,

och när hennes vackra ansikte tittade fram bakom

någon bomullsbal, trodde han sig nästan se en af

de änglar, hvarom hans Nya testamente talade.

En afton lade skeppet till vid en hamn för att

taga in kol. Tom gick bort till fören och hjälpte

manskapet med arbetet.

Eva och hennes fader stodo tillsammans vid

relingen för att se fartyget lägga ut från bryggan.

Hjulet hade gjort några få slag, då Eva till följd

af fartygets skakning förlorade jämvikten och

huf-vudstupa föll i vattnet. Fadern ville

ögonblickligen kasta sig efter, men återhölls af någon, som

stod bakom honom, och som såg, att en annan

hjälpare var till hands.

Tom stod just under flickan på nedre däcket,,

då hon föll. Han såg henne falla och sjunka, och

han var efter henne inom en sekund. Han fick

fatt i hennes kjol och höll henne uppe, till dess

de ifriga händer, som räcktes ut till hjälp, kunde

få tag i henne.

På det sättet räddades lilla Eva.

St. Clare tog sin lilla sanslösa och genomvåta

flicka i famnen och bar henne in i hytten, där

hon snart återfick medvetandet och såg sig

omkring med förvånade blickar.

På det sättet räddades lilla Eva.Då ångaren följande dag närmade sig

New-Or-leans, blef det brådt ombord. De resande

samlade ihop sitt pick och pack, och betjäningen

putsade och fejade öfverallt, på det att båten skulle

vara riktigt fin, då den löpte in i hamnen.

På mellandäck satt Tom och såg, undrande

och orolig, bort till en liten grupp på andra sidan

af skeppet. Eva stod där, litet blekare än vanligt

men för öfrigt frisk och kry. En vacker, ung herre

med ett ädelt formadt hufvud och glada, blå ögon

stod och. talade helt ifrigt med Haley. På

likheten såg man genast, att det var Evas fader, ehuru

hans ögon icke hade samma djupa, själfulla

uttryck som dotterns.

Efter hvad ni säger om honom, måtte det

ju vara en samling af alla möjliga dygder, inbundna

i svart skinn, sade St. Clare med ett gäckande

leende. Hufvudsaken är nu emellertid, hvad ni

släpper honom till för pris.

— Om jag säger fem tusen kronor, så är det

just jämt upp, livad jag gifvit för honom.

— Arme. man, sade St. Clare med ett

föraktfullt löje, ni skulle således förlora på honom! Ar

det af kärlek till mig, som ni underkastar er att

göra en så dålig affär?

Haley hostade förlägen.

— Men se då på honom, sade han, bred öfver

bröstet och stark som en häst! En sådan kropp

får ni leta efter. Dessutom har han ett utmärkt

förstånd.

— Det var mycket illa, sade St. Clare med

samma gäckande smålöje, jag vill lika litet som

andra husbönder ha några begåfvade tjänare. Jagtror ni får slå af elt tusen kronor för hans

begåf-nings skuli.

— Men den här gossen har en utmärkt

karaktär, sade Haley. Han är trogen som guld . . .

— Köp honom, pappa; det gör detsamma, hvad

han kostar, hviskade Eva, som klättrat upp på en

lå ta och nu lade sin arm kring faderns hals. Du

har ju så mycket pengar, och jag vill så gärna ha

honom.

— livad skall du då med honom, min unge"."

Skall du ha honom till gunghäst, eller hvadV

Jag vill göra honom lycklig, pappa. Jäg vill,

att han skall få det trelligt.

Se här har ni hans betyg från herr Shelbv,

sade slafhandlaren och vecklade upp ett papper.

Det är vackert, skulle jag tro.

— lletyg äro icke mycket att lita på.

— Köp honom ändå, pappa, envisades Eva.

Jag längtar så mycket att få berätta honom det.

Nå, jag får väl ta honom då, för din skull,

Eva, sade St. Clare och räckte Haley den begärda

summan, hvilken denne emottog och räknade med

förnöjd min.

Efter några ögonblick var köpebrefvet skrifvet

och undertecknadt, och Tom hade öfvergått till en

annan herre.

— Kom nu, lilla Eva, sade St. Clare. Nu är

du väl nöjd och belåten, hoppas jag.

— O, ja! sade Eva med strålande ögon.

St. Clare tog henne i hand och gick öfver

däcket till skeppets andra sida.

— Får jag säga det först! sade Eva.

Och då fadern nickade, sprang hon förut till

Tom och hviskade i hans öra:— Pappa har köpt dig, onkel Tom.

Tom blef så öfverväldigad, att hans hufvud

sjönk ned i hans händer, och han saknade ord

för hvad han kände. Under tiden hade St. Clare

hunnit fram. Han ställde sig framför Tom, tog

honom med pekfingret under hakan och lyfte upp

hans hufvud.

*— Nå, Tom, sade han vänligt, hvad tycker du

om din nya herre?

Tom såg upp i det vackra och glada ansiktet

och förstod, att han fått en god master.

- Gud välsigne er, master! sade han.- Det tänker jag han gör. Nå, Tom, kan du

köra ett par hästar?

Jag har varit van att köra, från det jag var

liten, master.

— Godt. Då kan du bli kusk åt min hustru,

bara du kan låta bli att supa dig full mer än en

gång i veckan — utom undantagsvis, förstås.

Tom såg förvånad på sin husbonde och

svarade :

- Jag smakar aldrig brännvin, master.

St. Clare smålog.

Och det vill du inbilla mig! Men lika godt.

det är bäst för dig själf, om du låter bli att dricka

. . . Men se nu inte så modstulen ut, tillade han

godmodigt, vi komma nog att trifvas bra med

hvarandra, skall du få se.

Jag skall bjuda till att göra master till lags.

— Du kommer att få det bra, onkel Tom, sade

Eva. Pappa är så snäll emot alla därhemma, fast

han skämtar litet ibland. Han menar bara vänligt

ändå, onkel Tom.

— Mycken tack för ditt välvilliga omdöme!

sade St. Clare skrattande, i det han gick.

FJORTONDE KAPITLET.

Toms nya hem.

ugustin St Clare, Evas fader, var icke den

glada och sorglösa människa, han gaf

sig utseende af. Djupt i hans hjärta gnagde tvärtomen bitter sorg. I sin första ungdom hade han

älskat en mild och god flicka, men hennes

egennyttiga förmyndare hade genom ett nedrigt svek skilt

dem åt. Denna ungdomskärlek kunde St. Clare

aldrig glömma.

Han gifte sig sedermera med en rik och vacker

dam, dotter till en plantageägare i grannskapet. Men

han fann snart, att han fått till hustru en fåfäng

modedocka, som var utan hjärta och icke hade tanke

för någon annan än sig själf. Då deras enda barn,

lilla Eva, växte upp, ägnade St. Clare henne den

ömmaste kärlek, hvilket modern såg med en viss

afund. Som huset sköttes illa, emedan fru St.

(".lare icke hade den ringaste lust för arbete utan

vanligen låg på en soffa med en roman i hand

och ansåg sig sjuk, beslöt St. Clare att taga till

sitt hem en kusin, miss Ofelia, hvilken han hållit

af från sin barndom. Det var just från den resa,

han företagit för att hämta miss Ofelia, som han

kom, då Tom träffade honom på den stora

Missis-sippiångaren. Han hoppades, att hans lilla dotter,

därigenom att miss Ofelia kom i huset, skulle få

en bättre vård, än hans hustru kunde gifva henne.

Då vagnen, som hämtat Augustin St. (".lare och

hans sällskap vid ångbåten, körde in genom

porten till slottet St. Clare, kom en skara färgade

tjänare af båda könen utrusande för att se massa

komma hem.

Så vackert du bor, sade fröken Ofelia.

Ja, är det inte vackert här hemma, tant!

ropade Eva förtjust. Ingen har ett så vackert hem

som pappa och jag.

Miss = fröken.Tom såg sig

omkring, alldeles

förvånad. Ett så

ståtligt slott hade han

aldrig i sitt lif sett.

Och det var i

sanning en ståtlig

syn, detta palats med

sina pelargångar,

mellan hvilka

för-hängen af dyrbara

tyger sutto vackert

fästade för alt vid

behof kunna

släppas ned och

utestänga de alltför heta

solstrålarna. Huset

var byggdt i en

fyrkant och omslöt en

stor borggård, ihvars

midt en springbrunn

kastade sina

gnistrande strålar högt i

luften. I

marmorbassängen nedanför

lekte glittrande

guld-och silfverfiskar. En

spatsergång ledde

rundt omkring

bassängen, och

därutanför var en fin

gräsmatta, på

hvilken grupper af träd

växte och gåfvo enangenäm svalka. Där funnos apelsinträd med

doftande blommor, granatträd med glänsande blad,

rosenbuskar och jasminer.

Öfverallt på balkongerna och nere i dörrar och

gångar tittade svarta hufvuden nyfiket fram.

— Undan med er! skrek en beskäftig mulatt,

i det han jagade bort en allt för närgången flock,

tycker ni det här passar sig? Jag kan allt själf

taga emot massa!

St. Clare, som smålett öfver miss Ofelias

förvåning, vände sig nu till Tom, hvilkens svarta

ansikte riktigt strålade af beundran.

Nå, Tom, min gosse, det här faller dig i

smaken, eller hur?

— Ja, master, det är det vackraste, jag någon

sin sett.

Då St. Clare hade afskedat kusken, fanns ingen

kvar af tjänareskaran mer än den unge mulatten,

hvilken uppträdde i svart sammetsväst och hvita

byxor.

- Nej, se god dag, Adolf, hur står det till

med dig, min gosse? sade St. Clare och räckte

honom handen.

- Mycket bra, master, sade Adolf, bockande

och småleende, i det han viftade sig med sin

silkesnäsduk och började hålla ett högtrafvande

hälsningstal, som han llitigt läst öfver under* de senaste

fjorton dagarna.

Så där ja, min vän. sade St. Clare

skrattande. Det där har du inte fått ihop så illa. Men

Granat-träd, ett slags myrtenliknånde, låga träd med

granna röda blommor. Frukterna (»granat-äpplen ) hafva

en sötaktig och syrlig smak. *livad är det för en väst, du går oeli sprättar med?

■lag tycker, jag känner igen den.

O, massa, den passade så bra åt mig, och

jag trodde inte, att massa tänkte begagna den mer.

Nå ja, så behåll den då, din valp! Hör nu

på, Adolf, när jag visat frun hennes nya kusk, så

för du honom ner i köket, men du understår dig

inte att visa något öfversitteri mot honom. Han

är mer värd än tio sådana som du.

— Massa skall alltid gyckla, sade Adolf.

.lag talar allvarsamt nu, sade St. (".lare, och

jag råder dig att rätta dig efter hvad jag sagt.

St. Clare gick upp på verandan, där tjänarna,

glada och leende, stodo samlade för att få hälsa

på honom.

— (iod dag, Mammy och Polly, sade han och

skakade vänligt deras händer, hur står det till med

er? Och du Jimmi? Ohoj! utropade han, då han

snafvade mot en liten svartbrun unge, som låg och

kraflade på golfvet. Se efter edra små valpar,

man kan ju råka att trampa på dem.

Men han böjde sig ned och klappade barnet

på hufvudet.

Tom, som hela tiden slått med öppen mun,

alldeles öfverväldigad af förundran, följde på en

vink af sin herre med honom in i salongen. Aldrig

hade han trott, att ett rum kunde vara så fint

ut-styrdt med speglar, målningar, byster,

sammels-förhängen och mjuka mattor. Han vågade

knappast gå på golfvet.

Lilla Eva hade ilat förut in till sin mor, som

låg i ett kabinett, hvilket gränsade till salongen.

— Mamma, här är jag nu! ropade hon, i dethon kastade sig i moderns famn och öfverhöljde

henne med smekningar.

Så där ja, sade Marie St. Clare, var inte så

häftig! Jag får hufvudvärk igen.

Och hon gaf flickan en flyktig kyss.

— Här är min kusin Ofelia, min goda, gamla

barndomsvän, sade St. Clare. Och detta är min

hustru.

Fru Marie reste sig trött upp och räckte

kusinen handen.

O, se där är Dadda! utbrast Eva, då hon

fick syn på en medelålders mulattska med trefligt

utseende, hvilken, strålande af förtjusning, visade

sig i dörren.

Eva kastade sig i hennes armar och kysste

henne flera gånger.

Kom fram, Tom, sade St. Clare. Se här,

Marie, här skänker jag dig en ny kusk, som är

pålitlig, ärlig och nykter.

— Nykter? sade frun med en föraktfull

fnysning. Jo, det skall man se.

Han är nykter, sade St. Clare allvarsamt.

Han är ett mönster af heder och fromhet. Så där

ja, Tom, följ nu med Adolf ned i köket!

— Han är en riktig elefant, sade frun, när Tom

aflägsnade sig med klumpiga steg.

- Försök att icke genast finna fel med honom,

sade St. Clare och satte sig på en stol bredvid

hennes soffa, och ge mig nu ett par vänliga ord,

när jag kommer hem!

— Jag trodde aldrig, du skulle komma tillbaka,

sade fru Marie surmulet.

— Men jag skref ju, hvarför jag måste dröja,

och här ser du, att jag tänkt på dig.

Onkel Toms stuga.

4»Hur skänker jag dig en ng kusk. »Han räckte henne ett sammetsfodral, hvilket

han öppnade.

— Här har jag något åt dig från New-York!

Det var ett fotografiporträtt af honom själf

och lilla Eva, hållande hvarandra i hand.

Marie såg missnöjd ut.

— Ställningen är då tämligen stel, sade hon

kallt.

Nå ja, ställniagen kan ju vara en smaksak,

men hvad säger du om likheten?

När du inte bryr dig om hvad jag tycker

om ställningen, så är det inte värdt, du frågar mig

om likheten heller, sade Marie, i det hon hårdt

tryckte till knäppet på fodralet.

St. Clare rodnade, bet sig misslynt i läppen

och började sakta trampa med foten i golfvet.

Kära Augustin, var för all del tyst, mitt

hufvud tål inte något buller!

- Lider ni ofta af hufvudvärk? sade fröken

Ofelia.

- Nästan ständigt, suckade Marie. Men det

är ingen människa, som frågar efter mig.

— Då skola vi koka enbärs-te, det är ett

förträffligt medel, sade fröken Ofelia.

* ifc

- Nu Marie, sade St. Clare dagen därpå, skola

vi hoppas, att du blir riktigt rask och kry, när

du får öfverlämna hela hushållsbördan i min

praktiska och dugliga kusins händer. Då får du

riktigt hvila ut och hämta nya krafter.

- Jag kan aldrig bli frisk, så långe vi ha

dessa eländiga slafvar omkring oss, suckade Marie.— Men mamma, hvarför ha vi dem kvar då?

sade Eva.

— Det vet jag inte, men jag tror säkert, alt

de äro orsaken till min sjuklighet.

Du är vid dåligt lynne i dag, sade St. Clare.

Tänk på Dadda! Hur skulle du kunna reda dig

utan henne?

Nå ja, Mammy är en af de bättre, fast hon

är rysligt själfvisk. Hvarför skall hon t. ex. sofva

så godt om nätterna, när hon vet, att jag så ofta

behöfver henne? Och när hon är vaken, hör jag,

hur hon suckar efter sin man och sina barn. Är

inte det själfviskt kanske? 1 natt fick jag riktigt

anstränga mig för att väcka henne.

Men hon har ju suttit uppe flera nätter på

sista tiden, sade Eva.

— Jaså, hon beklagar sig också! Jo, det är

just vackert!

— Det gjorde hon inte, mamma, hon bara

berättade. hur svårt du hade haft det.

Hvarför låter du inte Jane eller Rosa vara

inne ett par nätter, så att Mammy kunde få

någon hvila? sade St. Clare.

Det hörs, hur mycken omsorg du har om

din hustru! Skulle jag ha en ovan människa inne

hos mig? Att du kan föreslå något sådant!

Fröken Ofelia lyssnade till detla samtal med

bister min och sammanpressade läppar.

— Är det kanske inte själfviskt af Dadda att

alltjämt tänka på den där karlen, som hon var

gift med och som min far inte kunde undvara?

Jag sade henne, när jag tog henne med mig hit,

Jane; uttal: Djen.att hon skulle glömma honom, men det envisas

hon att inte göra.

Och fru Marie fläktade sig otåligt med

solfjädern.

Eva smög sig intill henne och slog armarna

om hennes hals.

— Hvad är det, du vill? sade modern.

Låt mig vaka hos dig en natt! Jag ligger

ändå så ofta vaken . . . och . . . jag tror inte, att

Mammy är riktigt rask. Iion sade i går, att

hennes hufvud värker så mycket.

— Prat! Så där klaga de alla, men det betyder

ingenting. En smula hufvudvärk! Det går inte an

att lyssna på sådant, då skulle det bara bli

jämmer på dem allesammans. Själf klagar jag aldrig.

.lag har lärt mig att bära mina lidanden med

tålamod . . . andra få göra på samma sätt.

Ofelias ärliga ögon uttryckte vid dessa ord den

mest oförställda förvåning, och St. Clare brast

ut i skratt, tog sin käpp och gick ut. Eva följde

honom. Ofelia och Marie voro ensamma.

Ofelia började tala om hushållsgöromål men

afbröts snart af Marie.

— Ja, det där sätter du dig snart in i, sade

hon, men jag ville säga dig några ord om Eva.

Hon är så besynnerlig, hon är inte alls lik mig.

Ofelia hoppades i tysthet, att hon aldrig skulle

bli det heller.

— Hon förefaller mig som det snällaste barn,

jag någonsin sett, sade hon högt.

Nå ja, något ondt är det egentligen inte

med henne, men hon har en sådan fallenhet att

skämma bort tjänarna. Och däruti liknar hon då

alldeles sin far. Du hörde ju själf nyss, hur honerbjöd sig att vaka hos mig, så att Mammy skulle

t"å sofva. Det är ju orimligt. Och Augustin

sedan! Han har då högst underliga idéer. Kan du

tänka dig, att han har på det bestämdaste

förbjudit att ge våra slafvar stryk! Och när han säger

till någonting sådant där, kan han riktigt skrämma

mig, så förskräcklig är han. .Tag vågar icke

öf-verträda hans förbud, fast jag så väl vet, att det

bara finns ett enda medel att hålla slafvar i skick.

— Hvad är det för ett medel? sade Ofelia.

- Att skicka dem till fängelset och låta piska

dem där, sade Marie med likgiltig ton.— Jag tackar Gud, att jag inte vet någonting

om sådana saker, sade Ofelia kort.

Men man får aldrig medhåll af Augustin,

fortsatte Marie utan att märka afbrottet, och hvad

kan man då göra för att hålla ordning? Kan du

tro, Ofelia, han försökte en gång riktigt på allvar

öfrertala mig att skicka Mammy tillbaka, för att

hon skulle få vara hos sin man och sina barn!

Ar det inte förskräckligt? Henne, som jag

behöf-ver både natt och dag!

* *

*

Tom satt ofta på en liten stenbänk nere i

parken. Där sökte Eva upp honom, och där hade de

sina lekar och upptåg för sig. Hon smyckade

honom med blommor kring hals och hufvud och

skrattade åt honom efteråt. Kring Toms läppar

låg ett ömt småleende, och han höll sin arm

varsamt omkring henne, då hon kom och satte sig i

hans knä.

Om han icke beständigt känt en tärande

hemlängtan, skulle han aldrig kunnat önska sig bättre

än han nu hade det. Han hade blifvit lilla

frökens förnämste tjänare, han red med henne, körde

för henne och följde henne på hennes promenader.

Äfven åt frun fick han då och då göra små

tjänster, och på det han icke skulle lukta stall, fick

han hålla sig så mycket som möjligt från detta. Han

lick gå klädd i fin klädesrock, filthatt, hvita

manschetter och blanka kragstöflar.

Dessutom var det så vackert öfverallt. Tom

kunde fröjda sig som ett barn åt fågelsången, ål

springbrunnens klara vattenstrålar, åt trädens ly-Ilon smyckade honom med blommor.sande och doftande blomster. Det föreföll honom,

som om han kommit till ett sagoslott.

En söndagsmorgon, då Mammys hufvudvärk

varit värre än vanligt, kom Eva springande emot

henne i trappan och hade sin luklvattenflaska i

handen.

— Den här skall du få, Mammy, du skall ha

den riktigt till din egen.

— Men den är ju af guld, lilla Eva, med äkta

stenar på. Den kan jag aldrig ta emot.

— Jo visst, du behöfver den mycket bättre än

jag. Mamma brukar lukta på den, och då blir

värken bättre. Tag den bara!

I detsamma kom frun.

— Hvad är det, du ger henne, barn?

— Det är min luktvattenflaska.

— Tag den genast tillbaka!

Eva vände sig nedslagen om.

— Marie, sade St. Clare, som hade hört

samtalet, låt Eva göra som hon vill den här gången!

Frun suckade.

— Hur det skall gå med henne, när hon en

gång kommer ut i världen och får råda sig själf

helt och hållet, det må Gud veta, sade hon.

— Ja, det må Gud veta, sade St. Clare

allvarsamt, men så mycket är säkert, att hon kommer

att reda sig bättre där uppe, hos Gud, än både du

och jag.

Frun stod redan klädd för att gå i kyrkan, i

siden, smycken och spetsar.

— Kommer du nu, Eva? sade hon.

— Vill du inte hellre stanna hemma och leka

med pappa? sade St. Clare. Är det inte långt att

sitta i kyrkan för en så liten flicka?— Jo, det är nog litet långt, och ibland blir jag

litet sömnig . . . och det är mycket roligt att leka

med pappa . . . men . . .

:— Nå, men hvarför går du då?

— Jo . . . för tant Ofelia har sagt, att Gud vill

det. Han ger oss ju allting och är så god emot

oss, och då är det ju inte för mycket, att vi göra

honom till viljes.

— Du kära, lilla, goda själ, utbröt fadern och

tog henne upp i sina armar, gå då, och bed en

god bön för din pappa!

FEMTONDE KAPITLET.

Kväkare-nybygget.

^edan Elisa en tid varit hos Van Tromp, hade

hon med sin gosse funnit en fristad hos

ett par vänliga, gästfria och ömhjärtade människor,

Simeon och Rakel, hvilka bodde i en afsides och

stilla by i en af Indianas vackraste trakter.

Kväkarne, »vännernas, »ljusets bekännare», äro ett

kyrkosamfund, som bildades i England på 1600-talet och

har många anhängare i Amerika. Kväkarne bry sig icke

mycket om lärorna men lägga stor vikt vid ett kristligt

lif. De äro bekanta för sin flit, sin ärlighet och sitt enkla

lefnadssätt. De begagna en gammalmodig klädedräkt och

kalla alla människor »du». Till slafveriet och kriget hafva

de alltid varit ifriga motståndare. — Indiana, en af

Nordamerikas förenta stater.Hon var omgifven af kärleksfulla och

gudfruk-tiga personer, hvilka hyste stort medlidande med

henne, och som gjorde allt hvad de kunde för att

trösta och uppmuntra henne. Och hur skulle hon

kunna annat än iinna sig väl i detta trefliga

kväkarehem, där allt var så rent och putsadt, och där

husmodern i sin snöhvita mössa och med de milda

bruna ögonen alltid var färdig att lugna hennes

angest och oro med vänliga ord?

De två kvinnorna sutto en dag i köket och

arbetade, medan lilla Harry flög som en skottspole

fram och tillbaka i rummet. Rakel satt och

ordnade en hop torkade persikor i ett blankt tennfat,

som hon hade i knäet. Hon sjmtes vara närmare

<50 år; men hon hörde till det slags kvinnor, som

blifva vackrare med åren. På hennes klara panna

var det som om orden: »Frid på jorden, kärlek

bland människorna» stått att läsa.

Den stol, i hvilken hon satt, var en högst

märkvärdig tingest. Den var nämligen litet knarrig af

sig. För hvarje gång Rakel rörde sig, lät den

höra ett: krick krack, krick krack. Men i stället

för att tycka, att detta ljud var pinande, brukade

gamle Simeon Halliday säga, att det ljöd som musik

i hans öron, och barnen voro förtjusta i knarret

från mammas gungstol. Men från den stolen hade

heller aldrig hörts annat än kärleksfulla ord och

milda förmaningar; vid den stolen hade många

bekymmer blifvit hulpna, mången sorg tröstad.

— Du tänker alltjämt på Kanada? sade Rakel

slutligen.

----------T®----------------------

Halliday; uttal: Hålidä.— Ja, svarade Elisa, jag måste dit; jag vågar

icke dröja längre.

— Men hvad skall du taga dig till, når du

kommer dit? Har du tänkt på det, min dotter?

Hur moderligt ömt lät icke detta: »min dotter»!

— Du vet ju, att du kan stanna här, så länge

du vill.

Elisa såg upp med en tacksam blick. Hon hade

blifvit blek och mager, och hennes ögon hade ett

lidande uttryck, men hela hennes utseende hade

fått en prägel af fasthet och beslutsamhet, som

icke funnits där i forna, lyckligare dagar.

— Jag är så tacksam mot er, sade hon, jag

kan icke uttala, hvad jag känner. Men jag kan

icke sofva lugnt. I natt drömde jag, att jag såg

slafhandlaren komma ridande in på gården.

— Du skall icke vara så ängslig, barn. Gud har

fogat det så, att aldrig någon flykting blifvit tagen

i vår by. Jag tror så visst, att din lilla Harry

icke skall bli den första.

Nu öppnades dörren, och Simeon, en hög,

kraftig man med en bredskyggig kväkarehatt på

huf-vudet, steg in till dem. Han hälsade med en glad,

hemlighetsfull min.

— Har du något nytt att berätta ? sade Rakel.

Simeon nickade ännu mera hemlighetsfullt och

mumlade något om, att det skulle komma vänner

till dem på kvällen.

— Vänner? Hvilka vänner då?

Men Simeon vände sig till Elisa.

— Är det icke Harris, du heter . . . Elisa Harris?

— Jo.

.Han såg så besynnerlig ut, att Elisa stirrade»Har du tänkt på det, min dotter:*»

4 c

på honom, helt förskräckt öfver att han möjligen

fått höra, att hon var efterlyst.

Simeon vinkade åt sin hustru, att hon skulle

följa honom ut i förstugan.

— Hvad är det, Simeon? sade hon, då de

tillsammans stodo därute.

— Hennes man är här i grannskapet och

kommer hit i kväll.

— Är det möjligt? En sådan glädje!

— Peter var nere vid stationen i går afton,

och där träffade han på en gammal kvinna och

två män. Den ena af dem sade, att han hette

Georg Harris, och, efter hvad jag kan förstå, är det

Elisas man. Peter sade, att det var en lång,

vacker karl. Tycker du, att vi skola tala om det

genast?

— Ja visst, sade Rakel med strålande ögon, och

Herren vare lofvad därtill!

Hon öppnade köksdörren och ropade:

— Elisa! Elisa!

Den unga kvinnan reste sig och blef dödsblek

af fruktan.

— Blif inte ängslig, sade Rakel hastigt, det är

en stor, glad nyhet.

— Hvad är det då? . . . Hvad är det?

Men Rakel tog upp lilla Harry på armen.

— Du får se din pappa snart, min lille karl,

förstår du det? Din pappa kommer hit!

En flammande rodnad öfvergöt Elisas kinder

för att i nästa ögonblick lämna rum för en dödlig

blekhet. Utan ett ord sjönk hon ned på en stol.

— Var lugn, min dotter, han lefver, han mår

bra, han är hos goda människor och kommer hit

i afton.— I afton! sade Elisa, men hon förstod

ingenting. Den plötsliga glädjen hade gripit henne så,

att hon föll tillbaka och förlorade medvetandet.

* X

X

Elisas sanslöshet öfvergick i en lugn, djup

sömn, en sådan, som hon icke njutit efter den natt,

då hon tog sitt barn och flydde ut i mörker och

köld. Det var, som om blotta meddelandet om, att

hennes man var oskadd i hennes närhet, ehuru

hon knappt förstått det, likväl gifvit åt hennes

hjärta den stillhet och den frid, som så länge varit

henne förnekad. Vänliga händer omhuldade henne

äfven nu. Hon lades i en säng, en filt breddes

öfver henne, oeh hon lämnades åt en välbehöflig

hvila.

Under tiden ordnades därute i rummet för

aftonmåltiden. Dörren stod öppen ditin, och man

rörde sig stilla och varligt. Tekitteln puttrade på

elden, en snöhvit duk lades på bordet, koppar och

skedar sattes försiktigt fram, bröd och andra små

läckerheter skuros upp och ordnades nätt på sina

fat, det rustades som till fest.

Och Elisa drömde. Hon såg ett härligt land,

ett fridens hemvist, med skimrande vatten och

gröna stränder, hon såg en boning, utanför hvilken

hennes gosse lekte, ett fritt barn. Hon hörde sin"

mans steg, hon kände hans starka arm omsluta

sig, och hon öppnade ögonen . . .

Drömmen var verklighet, han var där. Medan

hon sofvit, hade kvällen kommit, och med den

äfven Georg, som nu satt snyftande vid hennes

hufvudgård.Hvilken glädje det var i kväkare-hemmet, då

morgonsolen strålade in genom fönstren, hvilken

brådska i köket, där söner och döttrar hjälpte

modern att tillreda frukosten! Alla voro sysselsatta,

en hämtade vatten från källan, en malde kaffet,

en rostade brödet, Simeon den yngre siktade

mjölet till majskakorna, och Mary skar kycklingen.

Om någon liten tvist uppstod i följd af allt förmycket nit, var moderns milda: »nå, nå!» eller:

»inte så häftigt!» genast i stånd att lugna sinnena.

Under alla dessa förberedelser stod Simeon den

äldre framför en liten hörnspegel och rakade sig.

Han var icke störd af något larm, ty, oaktadt de

voro många i rummet, gick allt så stilla och

välvilligt tillväga, som det gör, då en fullkomlig

endräkt råder. När slutligen Georg, Elisa och lilla

Harry kommo in, blefvo de emottagna med så

glada och vänliga hälsningar, att alltsamman

föreföll dem som en dröm.

Det var första gången, Georg satt som jämlike

vid en hvit mans bord. Här kände han, att han

var i ett verkligt hem, där kristlig kärlek förde

spiran, och under denna måltid smälte bitterheten

bort i hans hjärta. Han började tro på Guds och

människors godhet.

— Tänk, om du nu skulle bli ertappad igen,

far, sade Simeon den yngre, i det han tog sig en

smörgås.

— Då skulle jag erlägga böterna, sade Simeon

lugnt.

— Men om de satte dig i fängelse?

— Då kunde väl du och mor sköta gården,

sade Simeon småleende.

— Sådana lagar äro en skam, sade gossen, och

jag halar slafhandlare.

— Har mor lärt dig sådana tänkesätt, min

son?-Jag skulle göra alldeles detsamma för

slafhand-laren som för slafven, om Herren förde honom

nödställd till min dörr.

— Ni måtte väl inte utsätta er för några

svårigheter för min skull, sade Georg, det skulle jag,

ej kunna bära.—- Var icke orolig, vän Georg. Det är icke blott

för din, utan för Guds skull, som vi göra det. I dag

måste du vara stilla här. I afton klockan 10

kommer Pinehas för att taga dig och Elisa och

gossen till stationen. Förföljarne äro dig i spåren.

Georg störtade upp.

— Då vågar jag icke dröja ett ögonblick längre,

sade han.

— På dagen är du säker här, sade Simeon.

Hvar och en inom kolonien är en vän, och alla

äro på sin vakt. Vi ha hållit rådplägning, och vi

anse det bäst, att du reser på natten.

å det led mot kvällen, började Rakel plocka

fram ur skafferiet litet af hvarje till

matsäck åt främlingarna. Elisa och Georg sutto i sitt

lilla rum och talade förhoppningsfullt om

framtiden. Väl i Kanada skulle de nog slå sig fram.

Elisa var skicklig i sömnad samt i tvätt och

strykning, och Georg hade ju varit fabrikens förste

— Men vi äro icke där ännu, suckade Elisa.

— Nej, sade Georg, men jag är en fri man, jag

kan arbeta, och jag tror nu, att Gud är med mig.

Ja, Elisa, jag skall arbeta så, att jag kan friköpa

SEXTONDE KAPITLET.

Åter på flykt.

man.dig och gossen, och hvad min husbonde beträffar,

så har han förtjänat fem gånger så mycket på min

uppfinning, som hvad han gifvit för mig.

Det knackade på dörren, och Elisa öppnade.

Det var Simeon och en annan kväkare, Pinehas,

hvilken lofvat hjälpa flyktingarna på väg. Pinehas

var lång och rödhårig, med klipska ögon, modig,

tjänstvillig och snabb i tungan.

— Pinehas har något nytt att berätta er, sade

Simeon.

— Ja, inföll Pinehas, jag skall berätta dig, att

jag aldrig sofver mer än med ett öga.

Och därpå berättade han en historia om, huru

han natten förut varit ute och färdats. Han hade

tagit in i ett härberge och lagt sig på några

säckar i ett hörn af gästrummet. Då hade han hört

två karlar, som sutto framme vid bordet och drucko,

tala om, att de voro på jakt efter några

flyktingar, som de ändtligen fått korn på.

— Och jag kunde förstå, att det var om er, de

talade, slutade han.

— Hvad sade de? utropade Georg.

— Ja, hvad de sade — det vanliga — ni skulle

fångas, skickas tillbaka och straffas, så att andra

skulle mista lusten att fly. Din hustru skulle de

sälja på marknaden i New-Orleans, som de

hoppades för sex eller sju tusen kronor, och pojken

skulle de skicka till någon, som hette Haley.

Elisa hade slagit armarna om sin man.

— Så var det ett par andra, de talade om: Jim

och hans moder. De skulle också fångas och

skickas till Kentucky.

Georg knöt händerna.

— Jag kunde förstå, att de hade polis med sig,tillade Pinehas, och att vi få dem i hack och häl

efter oss i kväll, det är då säkert.

Georgs ögon började återfå sin gamla vilda

glans. Han tog sina pistoler och undersökte dem

tyst. Simeon suckade.

— Jag hoppas, att allt måtte gå fredligt, sade

han.

— Jag vill i alla händelser icke, att någon

annan skall råka i svårigheter för vår skull, sade

Georg. Om ni bara vill låna oss häst och vagn

och underrätta mig om vägen, så köra vi åstad

ensamma. Min följeslagare Jim är stark som en

björn, och själf är jag inte heller så utan krafter,

allra minst när det gäller att försvara hustru och

barn.

— Ja visst, det tviflar jag inte på, sade Pinehas,

men du får ändå lof att ha en kusk, annars kan du

ju inte slåss.

— Pinehas är en förståndig man, sade Simeon,

och du borde inte säga nej, när han vill följa dig,

vän Georg. Men, tillade han, och pekade på

pistolerna, var inte för snar med de där!

— Skulle inte ni handla på samma sätt, om

ni vore i mitt ställe? sade Georg.

— Jag beder att icke råka i frestelse; köttet är

svagt, sade Simeon.

— Jag tror, att mitt kött skulle bli ganska

starkt i ett sådant fall, sade Pinehas och sträckte

ut ett par armar, långa och kraftiga som

väderkvarnsvingar. Jag nästan anar, att jag med nöje

skulle hålla en af de där lymlarne åt dig, medan

du gjorde kål på honom.

— Mannens vrede är icke god för Gud, sade

den fromme Simeon. — Det syns på dig, Pinehas,att du inte är född kväkare, tillade han

småleende.

Pinehas hade nämligen varit en modig och

driftig nybyggare och en väldig jägare, då han en

vacker dag blef förälskad i en mild, liten kväkare-flicka

och därigenom kom att gå in i »vännernas

samfund», som kväkarne kalla sig. Som han var

nykter, hederlig och arbetsam, blef han snart omtyckt

af medlemmarna, fastän det kunde vara ett och

annat att anmärka på hans andliga ståndpunkt.

—■ År det icke bäst, vi fara genast? sade Georg.

— Vi få allt vänta, tills det blir mörkt, sade

Pinehas. Det finns här och där i byarna några

slynglar, som gärna skulle uppehålla oss, om de

finge nys om vår färd, och det duger inte. Jag skall

gå öfver till Mikael och be honom följa efter oss.

på sin lilla klippare. Då kan han hinna varna oss,,

om han märker oråd.

— O Gud, hjälp oss! bad Elisa, sedan

Pinehas gått.

— Ja, lita på Gud! sade den fromme kväkaren.

Han skall leda dig med sin högra hand och en

gång upptaga dig i sin härlighet.

Dessa ord, hvilka uttalades af en man, som

hvarje dag utsatte sig för böter och fängelsestraff

för att tjäna Gud och sina medmänniskor, gjorde

på Georg det djupaste intryck.

— Och nu skola vi gå till bords med våra

vänner, sade Simeon.

En liten stund efter kvällsvarden körde en stor,

täckt vagn fram till dörren, och Pinehas hoppade

raskt ned från kuskbocken.

Jim och hans moder sutto redan inuti vagnen.

Georg förde ut Elisa och Harry. De stodo alla-samlade utanför huset i den stilla, stjärnklara

natten. Matsäck och buffelhudar stufvades in, ocb

snart satt hela sällskapet på sina platser.

— Farväl, vänner, Herren vare med er! sade

Simeon, då vagnen satte sig i rörelse; och från

alla därinne hördes ett dämpadt:

— Gud välsigne er!

— Har du dina pistoler i ordning, Jim?

hvis-kade Georg.

— Fullkomligt!

— Och du vet, hvad du gör, om de hinna

upp oss?

— Jag vet, alt jag inte än en gång låter dem

slita min gamla mor ifrån mig.

De foro genom mörka skogar och öfver öde

slätter. Deras oro och förskräckelse lugnades

småningom. Harry föll snart i sömn, den gamla

gumman glömde sina farhågor, och till och med Elisa

kunde, när det led mot morgonen, knappt hålla

sina ögon öppna. Pinehas var den piggaste i hela

sällskapet; han sökte hålla modet uppe genom att

hvissla den ena muntra visan efter den andra.

Vid tre-tiden hörde Georg hästtraf på afstånd.

Han grep Pinehas i armen.

— Hur är det nu fatt? sade han.

Pinehas stannade hästarna, lutade sig ut och

såg sig omkring.

— Det kommer en ryttare där uppe på

backen, sade han. Jag tror, det är Mikael.

Georg och Jim hoppade ur utan att göra sig

reda för, hvarför de gjorde det. Alla stirrade mot

ryttaren. Allt närmare kom han, nu försvann han

i dalsänkningen, men de snabba hofslagen hördes

allt tydligare. Slutligen syntes han på en höjd,och nu var han

inom hörhåll.

— Ja, det är

Mikael — hallå,

Mikael!

— Pinehas,

är det du?

— Ja ...

komma de?

— Strax

bakom mig — åtta

eller tio —

rasande som vargar.

I detsamma

förde en

vindfläkt till dem det

svaga ljudet af

galopperande

hästar.

— Så ja, friskt

mod! ropade den

modige kväkaren.

In med er i

vagnen ! Ska ni slåss,

så få ni allt vänta,

till dess jag

skjutsat er litet längre.

Jim och Georg

satte sig upp,

Pinehas klatschade

med piskan, och

vagnen rasslade

och hoppade i

stark fart framåtden frusna vägen. Likväl hördes de förföljande

komma allt närmare. Vid nästa backe hade de

tydligen fått syn på vagnen, ty de höjde ett skrän

af glädje och triumf.

Alltjämt klatschade Pinehas åt hästarna.

Slutligen kommo de vid en krökning af vägen tätt

intill en brant klippa. Det var den, som Pinehas

hoppats ait hinna. Han kände väl till stället.

— Så där, ja! ropade han och höll plötsligt in

hästarna. Ut med er alla — fort — uppför den

här klippan! Mikael, bind du din häst vid

vagnen, och kör till Amaria’s och bed honom och

hans pojkar komma hit och smörja upp de där

lymlarne!

I en blink voro alla ur vagnen.

— Se så, sade Pinehas och tog Harry på

armen, spring nu, sätt till benen!

De sprungo för brinnande lifvet, satte öfver

inhägnaden och började på en smal stig klättra

uppför klippan, medan Mikael snabbt körde bort

med vagnen.

Främst sprang Pinehas som en stenbock från

klippa till klippa, efter kom Jim med modern på

ryggen, och sist Georg och Elisa.

Några minuters klättring förde dem upp på

toppen af berget; stigen dit gick genom ett trångt

pass, där endast en i sänder kunde komma fram

Här var ett slags platå, omgifven af lodräta

klippor. En djup klyfta i berget hoppade de hastigt

öfver och voro nu i skydd för första angreppet.

Pinehas lutade sig fram och kunde se

förföl-jarne, som skrikande och hojtande satte efter dem.

— Låt dem nu komma! sade han. Hvar och

en, som vill hit, måste genom det trånga passet.Pinehas lutade sig fram.*— Försöka de

på det, så skola

vi nog taga dem

på kornet, sade

Georg.

— Jag deltar

inte i striden,sade

Pinehas, men se

bara, hur de

stirra hit upp! Skulle

ni inte ge dem

en salfva för att

låta dem höra,

hvad de ha att

vänta?

Dår nere

sto-do Tom Loker,

Marks, två

poliskonstaplar och

några

dagdrifva-re, som hade

lockats med af nöjet

att se på en

nig-gerjakt.

— Se så, Tom

Loker, nu har

du dem i fällan!

ropade en i

sällskapet.

— Ja,

svarade Tom, nu äro

de allt i knipa.

Det är bäst attgå raskt på. De kunna i alla fall inte komma

undan.

— Men tänk om de skjuta på oss? sade Marks

tvekande.

— Dumt prat, sade Loker, en skock fega niggrer!

— Det hånder ibland, att de försvara sig som

vilda djur, sade Marks.

I detsamma hördes en röst uppifrån, som

ropade ned till dem:

— Hvilka åro ni, mina herrar, och hvad år

ert årende?

Det var Georg, som gått ut på den yttersta

klippafsatsen.

— Vi söka förrymda niggrer, sade Tom Loker.

Det är fråga om Georg Harris med hustru och

son och om Jim Selden och en kåring.

— Jag år Georg Harris, ropade Georg tillbaka.

Men jag är en fri människa och tänker icke låta

fånga mig. Den förste, som vågar sig genom

passet, skjuter jag.

Marks blef mer och mer förskräckt.

Jag har ingen lust att få en kula i

kroppen, mumlade han.

— Vänta nu litet med ert hot, sade en af

poliserna, vi åro lagens tjänare. Det vore klokast

af er, om ni öfverlämnade er i godo.

— Ja, det är sant, att ni åro lagens

handt-langare, men den lag, som bjuder er att jaga

människor som djur, den är åtminstone icke rättvis,

och vi förneka den. Vi stå hår under Guds fria

himmel, och vi dö alla tusen gånger hellre, än vi

öfverlämna oss i edra händer.

Georgs långa, smärta gestalt med den käcka

hållningen aftecknade sig tydligt mot den koppar-röda morgonhimlen. I hans ögon lyste den

rättmätiga harmens och det förtviflade modets eld.

Det ligger någonting i det äkta, ädla

mannamodet, som inverkar äfven på de råaste sinnen.

Det blef tyst några ögonblick därnere.

Marks var den ende, som icke kände något

stygn i sitt samvete. Han smög sig bakom ett

klippstycke, spände hanen på sin revolver, tog sikte

på den unge mannen och sköt.

Georg sprang baklänges några steg, Elisa

utstötte ett skri, men kulan hade icke träffat.

Det är bäst, du håller dig en smula i

skymundan, vän Georg, när du vill hålla tal häruppe,

sade Pinehas.

Georg var ursinnig.

— Kom hit, Jim! ropade han. Den förste, som

visar sig i passet, skjuter jag, den näsla tager du,

och på det sättet tura vi om. Vi ha inte råd att

skjuta två gånger på en, förstår du.

— Jag förstår — men om du inte träffar?

— Jag skall nog träffa, sade Georg lugnt.

— En duktig pojke, sade Pinehas för sig själf.

Där nere började man nu rådslå.

—• Jag tror, du brände en däruppe. Jag hörde

ett skrik, sade den ene polisbetjänten.

— För min del går jag nu raka vägen till dem,

sade Tom. Jag har aldrig varit rädd för niggrer

och tänker inte bli det heller. Hvem vill komina med?

Och utan att vänta på svar började Loker

klättra uppför klippan.

Georg hade hört, hvad han sagt. Han drog

upp sin pistol, undersökte den noga och riktade

den mot den punkt af passet, där den förste af

fienderna måste visa sig.Hela skaran stormade efter Tom, och det dröjde

icke länge, innan dennes väldiga gestalt fyllde det

smala passet. Han hade nästan hunnit till randen

af klyftan, då Georgs skott smällde. Kulan träffade

honom i sidan, så att han gaf till ett stönande, men

han ville icke gifva tappt; han hoppade öfver

klyftan som en ilsken tjur.

— Vän, sade Pinehas, som nu plötsligt steg

fram och gaf slafjägaren en kraftig box för

bröstet med sina långa armar, här finns inte plats för

dig. Vi bo något trångt häruppe. Var så god och

vänd om!

Slafjägaren störtade ned mellan träd och buskar,

så att småstenarna rasslade efter honom som ett

smattrande regn, till dess han slutligen försvann i

det mörka djupet.

— De slåss som riktiga vilddjur, sade Marks,

alldeles likblek af rädsla, i det han gaf sig utför

branten, så fort den oländiga vägen tillät.

De öfriga följde honom huller om buller.

— Hör på, gossar, sade Marks, så snart han

hunnit ned, laga nu, att ni få reda på Loker,

medan jag rider bort för att hämta hjälp.

Han kastade sig upp på hästen och gaf sig af

utan att akta på kamraternas glåpord.

— Jo, den var modig! sade en af dessa. Nå,

för min del frågar jag då inte heller efter, om

Loker är lefvande eller död.

Emellertid funno de snart den förlorade, hvars

högljudda jämmer vägledde dem. Trädgrenarna och

buskarna hade hejdat farten och räddat hans lif.

— Det var ett förfärligt väsen du håller, Tom!

sade en. Är du svårt sårad?

— Jag vet inte. Det var den där ohängda, Var så god och vånd om /»kväkaren, som gaf mig en puff. Ge mig en trasa

att stoppa i såret, jag är ju nära att förblöda!

Hur de stretade, så lyckades det dem slutligen

att släpa Loker fram till hästarna. Meta de

försökte fåfängt att få honom upp i sadeln. För

hvarje gång gled han ned igen, och slutligen föll

han till marken med en tung duns.

— Han måtte väl inte vara död? sade Elisa.

— Jag tror verkligen, att de bofvarne lämna

honom åt sitt öde, sade Pinehas.

Och han hade rätt. Efter en kort

öfverlägg-ning stego förföljarne till häst och redo samma

väg tillbaka, som de kommit.

— Det går då i alla fall inte an att låta

karlen ligga och dö på landsvägen, sade Pinehas.

De begåfvo sig allesammans utför stigen, och

just som de hunnit ned, fingo de se Mikael

komma med vagnen, åtföljd af några beväpnade män.

— Ja, nu kunna ni vara glada åt att vara

räddade för den här gången, sade Pinehas. Låt oss

nu se om vår vän därborta!

Han lade sig på knä och undersökte Lokers

sår. Han förstod sig väl på att sköta kroppsliga

skador.

Är det Marks ? frågade Loker med matt röst.

— Nej, det är inte Marks. Han är sin kos för

långese’n.

— Den hunden! stönade Loker. Ja, med mig

är det nog snart förbi.

— Var bara stilla, så skall jag nog ställa det

här till rätta! Men låt bli att nafsa och morra,

för det är aldrig nyttigt för hälsan.

Och Pinehas gjorde i ordning ett förband af

sin egen och de öfrigas näsdukar.— Det var du, som stötte mig utför branten,

sade Loker med matt röst.

— Alldeles riktigt, vän, och hade jag inte gjort

det, så hade du kastat ned oss allesammans. Men

nu är grollet oss emellan öfver. Vi skola sköta om

dig så ömt, som din egen mor skulle göra.

Loker suckade och slöt ögonen. All hans

kroppsstyrka var förbi, och själsstyrka hade han ingen.

Då vagnen kom fram, var han nästan afsvimmad,

och de fingo alla hjälpas åt att få kolossen upp i

åkdonet. Jims mor steg upp i vagnen och lade

helt rörd Lokers hufvud i sitt knä; de öfriga fingo

tränga ihop sig, så godt det lät sig göra.

— Tror du, att han dör? frågade Georg.

— Å nej, inte dör han, svarade Pinehas, men

han har slagit sig både gul och blå på sin hastiga

resa utför klippan.

— Det skulle smärta mig mycket, om han

skulle dö, sade Georg.

— Ja, jag medger, att det inte är vidare

tref-ligt att vara med och ta lifvet af folk, anmärkte

Pinehas.

— Hur skola vi bära oss åt med honom nu

då? frågade Georg.

— Vi få ta honom med fram till Amaria’s; där

finns en gammal kvinna, som heter Dorkas. Hon

är en utmärkt sjuksköterska och skall nog lappa

ihop honom.

Sedan de kört vid pass en timme, kommo de

till en treflig kväkaregård, där de blefvo vänligt

emottagna. Loker lades i en god säng, hans sår

blefvo af Dorkas rentvättade och förbundna, och

medan de andra åto en god frukost, låg han med

halföppna ögon och betraktade de hvita gardinernaSådana ord fä icl;e säga« i detta hus.»och de främmande människor, hvilka sysslade

omkring honom.

Slutligen reste Pinehas och flyktingarna vidare

och Loker blef kvar i den ömsinta Dorkas’ vård

Ehuru han i början var oregerlig som en bullel

oxe, behandlade hon honom med den största mildhet

Enligt sin gamla vana kunde han ibland ut

slunga en svordom, när hon skulle sköta hans sår

Hon sade då allvarligt:

— Sådana ord få icke sägas i detta hus.

Men sedan lade hon omslagen till rätta med

samma tålamod som förut. Slutligen blef han så

pass spak, att han tyst hörde på hennes förma

ningar att öfvergifva sina onda vägar och börja

ett nytt lif.

Hans sjukdom var icke värre, än att han om

några veckor kunde lämna det goda härberget, frisk

och färdig. Då var hans sinne, genom den goda

kvinnans saktmod och hennes ömma vård, så

för-ändradt, att han verkligen beslöt att upphöra med

slafjakten. Han flyttade till en aflägsen trakt, och

där blef han till stor nytta för nybyggarne,

därigenom att han utrotade en mängd björnar och

vargar, hvilka eljest skulle gjort dem förfång.

Hela sitt lif talade han med tacksamhet och

aktning om kväkarne.

— Präktiga människor, hedersknyfflar hvar enda

en, sade han.SJUTTONDE KAPITLET.

Tom börjar längta.

yfter någon tid började Tom tillvinna sig sin

herres förtroende i så hög grad, att han

fick öfvertaga bestyret att göra alla uppköp för

hushållets räkning, en sak som förut varit

anförtrodd åt Adolf. Denne, som var lika slösaktig

och tanklös som St. Clare själf, hade misshushållat

af hjärtans lust. Tom, som var både klok och

redlig, oroades i hög grad, då han kom underfund

med, i hvilken oordning hela huset befann sig,

emedan de många slafvarna gjorde alldeles hvad de

behagade, utan ringaste uppsikt eller kontroll.

St. Clare var visserligen en bra människa, men

han lät allt gå som det ville. När fröken Ofelia

gjorde honom föreställningar om, hur orätt det

var att icke taga sig af sina slafvar och försöka

uppfostra dem till flitiga och samvetsgranna

människor, hörde han visserligen på och medgaf, att

hon hade rätt, men han saknade i alla fall kraft

att åstadkomma någon förändring i förhållandet.

— Bara man är god emot dem, så är det ju

nog, tröstade han sig själf

Tom kände det som en stor sorg, att St. Clare

aldrig gick i kyrkan eller läste sin bibel, och

mången gång sände han från sin lilla kammare

böner till Gud, anropande honom att föra hans lierre

på bättre vägar. Han älskade sin glade, vackre,

unge husbonde med en blandning af vördnad och

faderlig ömhet, och han önskade ifrigt att få

tillfälle ajt tala med honom om hans världsliga lif.Ändtligen kom ett sådant. St. Clare hade

tillbringat en kväll i ett dryckessällskap och kom

hem midt i natten i ett alldeles redlöst tillstånd.

Adolf och Tom hjälptes åt att få honom i säng.

Adolf skrattade, men Tom låg vaken hela natten

under bön för sin unge husbonde.

Följande dag, då Tom af sin herre mottagit

en summa pengar för uppköpen, stod han kvar

framför honom och slätade betänksamt ut sedlarna.

*— Är det något som fattas? sade St. Clare.

— Ja, master, jag fruktar det, sade Tom

allvarsamt. Jag är bedröfvad, master, för jag hade

alltid trott, att master ville vara god emot alla

människor.

— Är jag inte del," då?

- Nej, det är en, som master inte är god emot.

Är det mot dig? Har du inte fått, hvad du

skall ha?

Ack nej, det är inte mot mig. Jag har det

så godt. Master är inte god mot sig sjålf.

St. Clare rodnade djupt. Men han var för stolt

att låtsa om, att orden gripit honom. Tom hade

talat med handen på låset och ryggen vänd emot

honom.

— Var det ingenting annat? sade St. Clare med

spelad munterhet.

— Ingenting annat! utbrast Tom. i det han hastigt

vände sig om och föll på knä. O, min käre unge

master! Det för till fördärf för både själ och

kropp. Käre, dyre master, stanna, innan det blir

för sent!

Toms röst kväfdes, och tårarna runno utför

hans kinder.

- Din lok. sade St. Clare med tårar i sinaIngen I i ni) annat! utbrast Tomögon. Stig upp, Tom; jag är icke värd, att någon

gråter för min skull.

Men Tom låg kvar och betraktade sin herre

med bedjande blickar.

— Nå ja, sade St. Clare, jag lofvar dig, Tom,

att jag hädanefter skall afhålla mig från sådana

där dryckesgillen. Jag är själf utledsen vid dem.

Torka dina ögon nu, min gosse, och var lugn!

Jag ger dig mitt hedersord på, att du aldrig skall

behöfva se mig sådan mer, som jag var i går.

Ocli St. Clare höll ord. Onkel Tom och fröken

Ofelia gladdes i kapp öfver St. Clares förändrade

Iefnadssätt.

För öfrigt hade fröken Ofelia mycket att tänka

på för att hålla huset i någorlunda skick, och

mången dust hade hon att utstå med de

bortskämda tjänarna. Ofverköksan, Dina, var i

synnerhet ursinnig öfver att hennes snutterier upptäcktes,

och att hennes oordning icke vidare tåldes.

Tom bodde på ett litet vindsrum öfver stallet.

Möbleringen bestpd af en säng, en stol och ett

simpelt bord, där bibeln hade sin plats.

Dessutom hade Tom där sin psalmbok och sin

griffel-tafla; ty han fortsatte med sina skriföfningar.

En dag satt han med taflan framför sig och

grilfeln i handen, ifrigt ansträngande sig att forma

bokstäfver, hvilket tycktes kosta honom mycken

möda.

Saken var, att hans längtan efter det kära,

af-lägsna hemmet hade blifvit så stark, att lian måste

sända några ord till Kloe för att få veta något

om, huru de hade det därhemma. Af lilla Eva

hade han fått ett stycke papper, och det är just

de rader, hvilka skola stå i brefvet, som hanhåller på att sammansätta på gritleltaflan. Det går

långsamt och trögt, ty lian har så svårt att komma

ihåg, hur vissa bokstäfver skola formas, och demr

han minnes, kan han icke sätta ihop, så att det

blir mening i det.

När han som bäst sitter där och pustar och

svettas, kommer lilla Eva hoppande som en fågel

upp på stolryggen och tittar öfver hans axel.

— O, onkel Tom, sådana roliga figurer du

ritar, sade hon. Skall det vara kattor?

— Nej, miss Eva lilla, jag försöker skrifva till

min stackars gumma och mina små barn, sade

Tom och förde afvigsidan af handen öfver ögonen.

Men jag tror inte, jag kan. De förstå nog inte,

hvad det skall betyda.

— Ack, om jag kunde hjälpa dig, onkel Tom r

I vintras kunde jag alla bokstäfvernå, men jag är

rädd, att jag glömt dem.

Eva lutade sitt lilla guldlockiga hufvud mot

hans, och så började de tillsammans söka få

ihopen skrifvelse, båda lika ifriga och lika okunniga.

Efter en timmes ihärdigt arbete tyckte de likväl,,

att det började se ut som ett bref.

—- Tänk, så bra det blifvit! ropade Eva

förtjust. Så glad tant Kloe skall bli!

Och lutande sig tätt till hans öra

hviskade-hon:

— Jag skall be pappa, att du får resa hem

till dem.

— Missis Shelby sade, att hon skulle köpa mig;

tillbaka, bara hon kunde skailä pengar, sade Tom.

Jag tror nog, hon gör det, för hon är så god, och

unge master Georg lofvade att hämta mig, och han.

gaf mig den här dollarn som ett minne af sitt löfte..Tom tog fram den för honom så kära gåfvan

och visade den för Eva.

— Då kommer han bestämdt, sade Eva. Så

glad jag år, att du får komma hem igen, onkel Tom.

— Jag ville nu bara så gärna skrifva hem oeh

tala om för Kloe, hvar jag är, och att jag har

det bra. Hon var så ängslig för min skull,

stackars Kloe.

— Hallå, Tom! hördes i detsamma St. Clares

röst från dörren.

Tom och Eva sprungo upp.

— Hvad är det här? sade St. Clare, i det han

gick fram till bordet.- Det är onkel Toms bref, pappa lilla. Jag

har just hjälpt honom att skrifva det. Är det

inte bra, säg?

St. Clare hade icke hjärta att säga dem, hvilka

rysliga kråkfötter brefvet innehöll.

— Det är nog bäst, att jag skrifver det, sade

han, så blir det litet längre. När jag kommer

hem från min ridtur, skall jag göra det.

— Men det är mycket angeläget, sade Eva. Fru

Shelby har lofvat att köpa igen Tom.

Samma afton lades Toms bref, skrifvet med

St. Clares prydliga stil, ordentligt på posten.

ADERTONDE KAPITLET.

Topsy.

— IM. usin Ofelia, kom ned, så skall du få se

någonting, ropade St. Clare uppåt trappan.

— Hvad är det? sade Ofelia, i det bon kom

ned med sin söm i handen.

— Jag tänker ge dig en present, sade han

skrattande, i detsamma han sköt fram till henne

en liten negerflicka på en åtta, nio år.

Det var den svartaste lilla varelse, man kunde

se. Hennes stora, runda ögon lyste som

glaspärlor; munnen stod vidöppen af förundran och

visade tvänne rader vackra, hvita tänder; hennes

svarta, ulliga hår var flätadt i en mängd små

Onkel Toms stuga. 5 a»Jag tänker ge dig en present.korta hårpiskor, hvilka stodo ut i alla väderstreck,

men hennes ansikte var icke lätt att begripa, ty

det var icke allvarsamt, och ibland hade det ett

uttryck af slughet och list, som förvånade hos ett

sådant barn. Hon såg ut som ett litet troll, och

det var icke underligt, att fröken blef förskräckt.

Hvad skall jag göra med henne? Hvarför

i all världen har du köpt den här ungen?

— För att du skall uppfostra henne. Se så,

Topsy, sjung nu en sång, och visa oss, hur du

kan dansal

Den lillas ögon började glittra med ett slags

elak lustighet, under det hon likväl bibehöll sin

min af allvarlig underdånighet. Hon började

genast att med skarp, gäll röst sjunga en vild

negersång, på samma gång hon utförde en sorts

dans, hvarvid hon böjde och vände kroppen i de

konstigaste vridningar, slog omkring sig med

armarna, hoppade och skuttade samt snodde rundt

som en snurra. Hon slutade med en långt utdragen

strupton, olik alla andra jordiska läten, gjorde ett

högt språng i luften och stannade därpå orörlig

på mattan, med hopknäppta händer samt skenbart

ödmjuk och from uppsyn, utan att hon dock kunde

hindra en och annan plirande, illparig blick att

förråda, hur liten mening det låg i fromheten och

allvaret.

Ofelia stod moltyst, en bild af stum förvåning.

St. Clare, alltid färdig att fröjda sig öfver ett

lyc-kadt puts, njöt synbart af kusinens häpnad.

— Topsy, sade han, här ser du din nya missis;

laga nu, att du uppför dig väl!

— Ja, massa, sade Topsy högtidligt, under det

ett ondskefullt uttryck syntes i hennes svarta ögon.— Du får lof att vara mycket snäll, Topsy.

förstår du det?

— ,1a, massa, sade Topsy och blinkade igen,

under det hon fortfarande höll händerna menlöst

hopknäppta.

— Men kära AugustiD, sade ändtligen fröken

Ofelia, tycker du inte, att vi ha nog med

negerungar här i huset, och tror du inte, att jag har

tillräckligt att reda ut här, utan att du behöfver

belasta mig med mera?

— Ja, där ser du själf! svarade han leende.

När det gäller att skicka ut biblar och kläder till

de svarta och ställa till basarer och bilda

missions-sällskap, dä äro ni ifriga och villiga. Men tar man

en hedning och ställer framför er och säger:

uppfostra den här till en ordentlig människa — ja,

då är bon alltför motbjudande, då ha ni så många

undflykter! Så går det till bland er, som predika

så bra mot slafveriet.

— Augustin, jag törs säga om mig själf, att jag

inte är af den sortens folk, sade Ofelia med någon

hetta. Men från det jag kommer upp om

morgonen ända till sena kvällen tumla negerbarnen

omkring mig som valpar. Ett svart hufvud ligger

bakom dörren och sofver, ett annat sticker fram

under bordet, en Ilock stojar och skriker och

tumlar utför trappan, en annan vältrar sig på

köksgolfvet. Är det icke nog? Dessutom behöfver

jag ju inte alls den här nya för min uppassning.

Den sköter jag helst själf.

— Men jag ber dig verkligen, Ofelia, sade St.

Clare allvarligare, att du tar dig an den här

stackarn. Jag tog henne, därför att det gjorde mig

ondt om henne.Han drog sin kusin litet afsides och sade med

låg röst:

— Hon tillhörde ett supigt och rått äkta par,

som har krogrörelse i utkanten af byn. Jag

måste dagligen rida där förbi, och jag såg, hur de

pryglade och misshandlade henne, jag hörde

hennes skrik och hennes jämmer. Jag tyckte, hon

såg kvick och förståndig ut, och jag tänkte, att du

kanske kunde få henne litet uppfostrad och hygglig.

— Jag skall göra ett försök, sade Ofelia och

närmade sig Topsy med samma slags fasa, som

man har för en jättespindel.

— Hon är ju halfnaken, och så förfärligt

smutsig sedan! sade hon och kastade en hjälplös blick

på St. Clare.

— Tag henne härifrån, och laga, att du får

henne tvättad! sade St. Clare med en skalk i ögat.

Ofelia tog henne med sig ned i köket och

ställde genast kosan till en vattenbalja.

— Fy, ropade ett par mulattflickor, en sådan

otäckt svart negerunge!

Den svarta öfverkokerskan ansåg dessa ord

förnärmande för hennes egen hudfärg och

begagnade förtjust tillfället att gräla på mulattflickorna.

— Hon är visst inte någon otäck negerunge.

Det kan ni vara själfva, ni half-ras-varelser, som

man inte vet, antingen ni äro svarta eller hvita!

Emellertid tvättade Ofelia själf Topsy, eftersom

ingen i köket t3Tcktes ha lust att röra vid henne.

När hon blef afklädd, visade det sig, att hennes

*"ygg" var full af blodiga strimmor efter slafpiskan.

Nej, se bara, ropade en af tjänsteflickorna,

den där måtte vara god att ta’s med, när hennes

herrskap har måst pn"gla henne på det där viset!lien lilla såg sig

omkring åt alla

kanter och tycktes

isynnerhet förvånad öfver

de stora pärlor, som

en af flickorna hade

i öronen.

När hon

ändtli-gen var tvättad, fått

håret afklippt och

blif-vit iklädd en snygg

dräkt, tyckte Ofelia,

att hon började se

skaplig ut, något så

när som en människa.

Hon satte sig på

en stol framför Topsy

och började förhöra

henne.

— Hur gammal

är du"."

— Vet infe, missis,

sade flickan och

visade sina hvita tänder

genom att grina med

munnen upp till

öronen.

— Vet du inte?

Har du aldrig hört,

hur gammal du är?

Hvem var din mor?

Har aldrig haft

någon mor, sade Topsy

och grinade på nytt.— Hvad pratar du för dumheter? Hvar är du

född? Det vet du väl åtminstone?

— År inte alls född, missis, sade Topsy och

grinade igen, så att hon såg ut som en fullständig

trollunge.

Miss Ofelia lät icke skrämma sig. Hon

fortsatte sin examen med något mer stränghet i tonen.

— Du får inte svara mig på det där sättet,

barn, sade hon, jag leker inte med dig. Säg mig

nu ordentligt, hvar du är född och hvilka dina

föräldrar voro?

— Har aldrig blifvit född, sade Topsy

be-stämdt. Har aldrig haft några föräldrar eller

någonting. Var hos slafhandlaren med en hel hop.

Gamla Susanna såg efter oss.

— Hur länge har du varit hos gästgifvarens då?

— Vet inte, missis.

— Var det ett år eller två år?

— Vet inte.

— Har du någonsin hört talas om Gud, Topsy?"

— Hvem? sade Topsy och stirrade förvånad

på Ofelia.

— Vet du, hvem som har skapat dig?

— Ar inte skapt, missis.

Ofelia suckade.

Kan du sy?

— Nej då.

— Hvad gjorde du för arbete hos

gästgifvarens då?

— Bära vatten, tvätta diskar, skura knifvar,.

passa på folk.

— Voro de goda mot dig?

Topsy betraktade miss Ofelia med en slug blick.

— Visst! sade hon och grinade.Miss Ofelia märkte snart, att det icke var

lämpligt att lämna Topsy i köket bland de andra

tjänarna, som endera skrattade åt henne eller

grälade på henne. Hon beslöt därför att hafva

flickan så mycket som möjligt uppe i sitt eget

rum och själf undervisa henne.

Redan första morgonen börjar hon försöka

lära henne konsten att bädda en säng. Topsy

ser nu helt annorlunda ut, än då hon kom. Alla

de små flätorna, hvilka utgjorde hennes stolthet,

äro försvunna, håret är kammadt, hon är ren och

snygg och har ett nystruket förkläde på sig. Hon

står ödmjukt framför miss Ofelia, med en så

allvarlig uppsyn, som om hon skulle på begrafning.

— Se nu på, Topsy, så skall jag lära dig att

bädda min säng. Du måste göra det ordentligt,

ty jag är noga i det fallet. Jag tycker om att

ligga väl, förstår du.

Ja, missis, sade Topsy och suckade djupt.

- Ser du fållen på lakanet. Det här är

rätsidan och detta är afvigsidan; kommer du ihåg

det nu?

— Ja, missis, svarade Topsy med en ny suck.

— Nå, underlakanet lägger du öfver bolstret

— så här — och stoppar väl ned det kring

kanterna — så här förstår du?

Ja, missis, sade Topsy entonigt som förut

och såg mycket uppmärksam ut.

Men öfverlakanet skall du lägga så här och

stoppa ned det stadigt vid fotterna — så här —

den smala fållen nedtill.

— Ja, missis.

Men när miss Ofelia vände ryggen till ett

ögonblick, var det slut med den allvarsamma minen.Kvick som en vessla passade Topsy på att snappa

till sig ett par handskar och ett band, hvilket allt

hon snabbt och behändigt stoppade in i sina

kläd-ningsärmar. När miss Ofelia vände sig om, stod

hon som vanligt med oskyldigt sammanknäppta

händer.

— Nå, Topsy, låt mig nu se, hur du bär dig

åt! sade Ofelia och satte sig på en stol.

Med mycken behändighet bäddade Topsy

sängen, men just som hon slutat, råkade bandet att

sticka fram ur klädningsärmen. Miss Ofelia såg

det ögonblickligen; hon drog fram det och utbrast:

— Du stygga, elaka barn, hvad vill det här

säga? Du har stulit det, du otacksamma flicka!

Fastän Topsy blifvit tagen så godt som på bar

gärning, såg hon på bandet med den oskyldigaste

min i världen.

— Nej se, det är ju miss Felias band! Hur

har det kunnat komma in i min ärm?

— Topsy, stygga flicka, försök inte att ljuga

för mig! Du har stulit bandet.

— Nej då, missis. Har aldrig sett bandet förr

än nu.

— Vet du inte, att det är syndigt att ljuga?

— Ljuger aldrig, missis. Talar alltid sanning.

— Skall jag taga fram riset, Topsy?

Om missis också piskar mig hela dagen,

så är det sanning ändå, sade Topsy, som nu

började gråta och tjuta. Har aldrig .. . b-u-u-u . . .

sett det förr. Kan inte veta . . . b-u-u-u . .. hur det

kommit i ärmen. Miss Felia tappat det i sängen

... b-u-u-u ... och så flög det in i ärmen . . . b-u-u-u

... inte mig rå för det . .. b-u-u-u.

Miss Ofelia blef så förbittrad öfver denna tyd-liga lögn, att hon tog i flickan och ruskade henne.

Vid denna skakning föllo handskarna ur den andra

ärmen och ned på golfvet.

— Kan du ännu påstå, att du inte stal

bandet! utbrast Ofelia utom sig.

Den lilla tillstod nu, att hon hade stulit

handskarna, men för bandet nekade hon hårdnackadt.

— Du skall slippa stryk den här gången, Topsy,

sade miss Ofelia, ifall du ärligt bekänner allt

samman.

Detta hjälpte. Topsy medgaf, att hon stulit

bandet, och lofvade att »aldrig göra så mer».

— Men du tog bestämdt något mera, när du

sprang omkring i huset i går. Bekänn nu, hvad du

tog, så slipper du stryk.

— Ja, missis. Mig tog miss Evas röda

halsband.

— Du elaka unge! Nå, än mer?

— Mig tog Rosas röda örhängen.

— Gå genast efter dem!

— Kan inte, missis. Bränt upp dem.

— Hvarför brände du upp dem?

— Mig är så elak — mycket elak — kan inte

hjälpa det.

I detsamma kom Eva in i rummet. Hon hade

som vanligt sitt korall-halsband på sig.

— Eva, hvar hittade du ditt halsband?

— Hittade? Jag har haft det på mig hela

dagen och i natt också, för jag glömde att knäppa

det af mig i går afton.

Miss Ofelia såg alldeles handfallen ut, och för

att öka hennes förvåning kom Rosa i detsamma

in med en korg nystruket linne på hufvudet och

de »uppbrända» korall-örhängena dinglande i öronen.— Nej, men Topsy, sade fröken Ofelia, hvarför

narrades du allt det där för mig?

— Mig skulle ju bekänna, snyftade Topsy, och

mig ingenting ha att säga.

Rosa föreslog, att flickan skulle ha prygel, men

Eva reste på sig med hotande uppsyn.

— Tyst genast, Rosa! sade hon strängt. Jag

tål inte höra sådana ord.

Rosa försvann, och Eva gick fram till Topsy.

— Stackars Topsy, sade hon med sin ljufva

röst, du har haft det svårt, men nu vill du nog

bli snäll.

Det var de första riktigt vänliga ord, den lilla

negerflickan någonsin hört. Tårarna trängde fram

i hennes ögon. Men hon torkade hastigt bort dem

och började fnittra och grimasera, som hon brukade.

— Jag kan inte begripa, hur jag skall bära

mig åt med flickan, jämrade sig Ofelia en stund

senare för sin kusin. Ingenting biter på henne.

— Du kan ju försöka med stryk, sade St. Clare.

Du vet, att du har full frihet att uppfostra henne,

som du själf finner bäst.

— Jag har talat vänligt vid henne, fortsatte

miss Ofelia bekymrad, jag har stängt in henne i ett

mörkt rum, jag har försökt allt möjligt, men hon

är lika omöjlig ändå. Jag har aldrig sett ett

sådant barn förr.

— Nej, jag kan tro det. De finnas icke

däruppe i norden, men här i södern ha vi tjogtals

af dem. Du har talat mycket med mig, kusin,

om vårt ansvar som uppfostrare. Försök nu

själf på!

— Det är slafveriet, som gör barnen sådana,

sade fröken Ofelia med en djup suck.— Jag vet det, sade St. Clare allvarsamt, men

när det nu en gång finnes ibland oss, hvad kunna

vi göra åt det?

- Ja, sade Ofelia bittert, ingenting tycks hjälpa

mer än att rycka upp det med roten, och det vilja

ni icke, hur gudlöst det än är. Jag är dig föga

tacksam för ditt uppdrag med Topsy, men jag

skall icke uppgifva försöket — jag skall göra mitt

bästa.

Och det gjorde miss Ofelia samvetsgrant. Hon

tog Topsy upp på sitt rum på bestämda tider för

att lära henne läsa och sy. Med läsningen gick

det ganska raskt, men med syningen var det värre.

Topsy hade nämligen aldrig ro att sitta stilla på ett

ställe. Hon ville springa omkring som en liten

markatta och snoka i alla vrår. För att slippa sy bröt

hon af nålarna och kastade ut dem genom fönstret,

trasslade till tråden, ja, då och då försvann hela

rullen på ett obegripligt sätt. Smidig som en

kattunge, utförde hon dessa konststycken så oförmärkt,

att miss Ofelia aldrig kom på henne med det.

Topsy betraktades snart som en märkvärdighet

af hela huset. Hennes förmåga att ställa till alla

möjliga lustiga upptåg tycktes vara outtömlig.

Dessutom kunde hon dansa, hoppa, sjunga, klättra,

hvissla och härma alla möjliga sorters ljud och

läten, hvilket gjorde, att alla barnen följde henne i

hälarna med förundran och förtjusning — Eva icke

undantagen. Hon tycktes vara tjusad af hennes

vilda, trolska väsen, nästan på samma sätt som en

dufva stundom kan vara tjusad af en glittrande

orm. Denna Evas tillgifvenhet för Topsy oroade

miss Ofelia i hög grad.

— Du borde förbjuda henne att umgås medTopsy, sade hon till

St. Clare. Den vilda

ungen kan alldeles

för-därfva Hickan.

— Jag fruktar icke

för Eva, sade St. Clare.

Hade hon kunnat

för-därfvas, så skulle det

ha skett för länge

sedan. Men Topsy kan

ha godt af att vara

med Eva.

De öfriga tjänarna

visade i början

oförtäckt sitt förakt och

sin ovilja för Topsy,

men detta uppförande

fick hastigt en ända.

De började snart

märka, att hvar och en,

som på något sätt

antastade henne, inom

kort råkade ut för

något missöde.

Antingen försvann ett

smycke, eller befanns

ett klädesplagg

sönderklippt, eller

strömmade en flod af kallt

vatten öfver

vederbörande just när hon

var iklädd sin bästa

stass, utan att den

vilda lilla S3rnderskankunde upptäckas, ty

hon klättrade lika

lätt upp på ett tak

som i det högsta träd.

Men i

förrättandet af husliga

sysslor gjorde Topsy

öf-verraskande framsteg." Ingen kunde

bädda, sopa, damma

och städa så väl

som hon — när hon

nämligen ville. Men

i det fallet var hon

oberäknelig. Sedan

hon en lång tid

varit ordentlig, kunde

det hända, att då

miss Ofelia var

frånvarande, hon kunde

hänge sig åt en hel

svärm af odygdiga

påhitt under en eller

ett par timmars tid.

I stället för att

bädda företog hon sig

att sprätta upp

bolstervaret och köra in

sitt ulliga hufvud i

hålet, till dess det

blef alldeles fullsatt

med fjädrar och dun.

Hon klättrade upp

på dörrarna ochhängde sig fast med hufvudet nedåt, hon klädde

bolstret i miss Ofelias nattkläder och uppförde med

sin sålunda förfärdigade docka små skådespel.

Hon kunde stå och grina mot sig själf i spegeln,.

skela och vinda med ögonen, med ett ord föra ett

väsen, som, enligt miss Ofelias påstående, öfvergick

all beskrifning.

En dag, då miss Ofelia glömt att taga nj7ckeln

ur sin byrålåda, hade Topsy lindat hennes dyrbara

ostindiska schal omkring hufvudet som en turban

och stod och vred och vände sig framför spegeln,,

då miss Ofelia kom in.— Men Topsy, utbrast hon, hur kan du bära

dig åt på det här sättet?

— Vet inte, missis. Det är väl, för att jag är

så syndig, kan jag tro.

— Jag vet inte, hvad jag skall taga mig till

med dig, sade miss Ofelia suckande.

— Det är nog bäst att slå mig, föreslog Topsy.

Inte van att arbeta utan stryk.

— Jag vill helst slippa slå dig. Du kan vara

snäll, om du vill. Ilvarför vill du inte?

— Vet inte, missis. Det är nog bäst för mig

att få stryk.

Miss Ofelia beslöt sig ändtligen för att följa

anvisningen. Men när afstraifningen skulle ske, förde

Topsy ett förfärligt väsen, tjöt och bad och

stönade och visade alla tecken till förskräckelse. Men

en half timme därefter satt hon uppllugen på

balustraden kring verandan och berättade för de

lyssnande negerbarnen, att hennes förra master han

kunde slå så det kändes, han, men miss"Felia kunde

inte döda en fluga en gång, det var hon för snäll till.

— Ser ni, era svarta niggrer, sade hon, jag

tror, att hvita äro snällare än svarta, för alla

niggrer äro syndare, och jag är allra värst. Jag är

den styggaste varelse i hela världen, jag!

Och så kunde hon, högst stolt öfver detta

vittnesbörd om sig själf, taga en sats och slå två

kullerbyttor i luften och ändå komma helt prydligt

ned på tåspetsarna.

Miss Ofelia arbetade samvetsgrant för att lära

Topsy katekesen, och som flickan hade ett

förträffligt minne, dröjde det icke länge, förr än hon,

stående på ett ben, kunde rabbla upp sida efter

sida. Men att få henne att följa de läror, hon»Kalas för niggerbarnen.»hade i sitt minne, tycktes icke vilja lyckas. Miss

Ofelia suckade, och St. Clare skrattade, medan

Topsy fortfarande följde alla sina vilda infall.

Så gick det i hela två års tid. Topsy var

nära att taga lifvet af sin matmor, medan hennes

master lekte med henne, såsom man roar sig med

en hundvalp eller en papegoja.

När hon hade haft något okynne för sig, och

hon fruktade att bli straffad af någon bland

kamraterna, tog hon alltid sin tillflykt bakom sin herres

stol, ty hon visste, att hon där var i säkerhet.

Då och då gaf han henne en silfverslant, som hon

anyände att köpa nötter och karameller för. Vid

dessa tillfällen blef det alltid kalas för

niggerbar-nen, ty Topsy var i hög grad gifmild och delade

villigt och gärna med sig till sista biten.

NITTONDE KAPITLET.

I Kentucky.

Bet var sent på eftermiddagen en vacker

sommardag. Alla fönster och dörrar i herr

Shelbys hus stodo öppna för att insläppa hvarje

liten vindfläkt utifrån. Själf låg han tillbakalutad

i gungstolen, med fotterna upplagda på en

taburett och njöt i långa drag af sin cigarr; fru

Shel-by satt längre in i rummet och sydde. Hon hade

Taburett, låg stol utan ryggstöd.flera gånger öppnat munnen liksom för att säga

något; det syntes tydligt, att hon hade något på

hjärtat.

— Yet du af, Artur, frågade hon slutligen, att

Kloe har fått bref från Tom?

— Har hon? Nå, hur mår den gamle gossen?

— Han tycks ha det bra; han blir väl

behandlad och har inte mycket att göra. Det är visst

en förnäm familj, som köpt honom.

— Nå, det gläder mig att höra. Då förmodar

jag, att han inte alls längtar hit tillbaka.

— Hur kan du tro det, när han har hustru

och barn här? Han frågar tvärtom mycket ifrigt,

när han kan hoppas att bli återköpt.

— Det är inte godt att veta, sade herr Shelby

med en suck. När affärerna en gång börjat gå

baklänges, så går det fort utför.

— Jag tycker, att det borde göras något för att

reda ut affärerna, sade fru Shelby allvarsamt. Du

kunde sälja hästarna och en af de mindre gårdarna

och betala våra skulder. Jag vill så gärna hjälpa

dig att hushålla, bara jag finge veta, hur

affärerna stå.

— Plåga mig inte med det där, Emilie lilla. Du

förstår dig ju inte på affärer.

Fru Shelby teg.

— Vi få i alla händelser hitta på något sätt

att skaffa pengar, sade hon slutligen. Tant Kloe

längtar så förfärligt.

Herr Shelby suckade.

— Ditt löfte till Tom var obetänksamt och

för-hastadt, sade han. Vi äro nog tvungna att säga

Kloe rent ut, hur det står till, att vi med bästa

vilja icke kunna skaffa pengar att friköpa Tom.— Nej, någol sådant kan jag icke säga henne, .lag

har gifvit mitt ord, och jag måste hålla det. Om

ingen annan råd blir, skall jag börja undervisa i

musik.

— Skulle fru Shelby förnedra sig så djupt, att

hon springer omkring och ger musiklektioner? sade

herr Shelby med ovilja.

— Är det icke större förnedring att bryla ett

löfte? sade hon med värdighet. För öfrigt har

jag aldrig ansett, att ett hederligt arbete är

förnedra nde.

— Jag förstår nog din välmening och att du

är en liten hjältinna, när det gäller att försvara

dina åsikter, tillade han mildare. Men betänk dig

väl, innan du tar ett sådant steg! Du blottar

därmed min affärsställning.

Samtalet afbröts af tant Kloe, som visade sig

på verandan.

— Vill missis komma ut och se på

kycklingarna, sade hon. Jag vet inte, om missis vill, att

jag ska steka dem eller göra en pastej.

— Gör som du själf tycker, snälla Kloe! Jag

är så bedröfvad, att jag inte kan tala om mat.

Goda missis, sade negerkvinnan, hvarför

ska missis gå och grubbla så mycket öfver de

där pengarna?

Fru Shelby förstod, att tant Kloe hade hört

något af hennes samtal med mannen.

— Tycker inte du, att det är något att oroa

sig för, sade hon, när. . .

Men hon afbröts af tant Kloe.

— Hvarför kan inte herrskapet göra som

andra, hyra ut sina negrer och förtjäna på dem?

sade hon med ett litet skratt. Herrskapet kundeförtjäna mycket på dem, i stället för att vi nu

alldeles äta ut massa och missis.

— Hvilka skulle vi hyra ut då, tycker du?

— Det är väl inte så svårt att hitta på. Jag

själf skulle gärna gå i denna dag, om det vore

någon hjälp. Det är jag inte en smul rädd för.

Vet missis, att Sam säger, att det är en konditor i

Louisville, som har mistat sin pastejbagare, och han

vill ge ända till femton kronor i veckan, om han

kunde få tag i en annan. Jag vet, att jag kan

baka pastejer. Om jag kunde få mig en sådan

plats, så kunde jag hjälpa till att köpa Tom fri.

— Men hur skall jag kunna undvara dig, Kloe?

— A, Sally börjar på att inte bli så dum i

matlagning. Hon skulle nära på kunna ersätta mig.

— Men kan du lämna dina barn, Kloe?

— De börja ju på att bli stora, missis. Pojkarne

kunna gå på arbete ganska bra, och den lilla kan

väl Sally se till, yet jag, när hon får min plats.

Den lilla rara ungen är inte mycket besvärlig.

Fru Shelby förstod, att Kloe trodde, att

Louisville låg nära det ställe, där Tom var, och det gjorde

henne ondt att nödgas betaga henne detta hopp.

— Louisville ligger många hundra mil från din

Toms hemvist, Kloe, sade hon.

— Gör det? sade tant Kloe nedslagen.

— Men i alla fall kommer du närmare din

man för hvarje dag, som går, sade fru Shelby,

som fattat ett modigt beslut. Du får resa, Kloe,

och hvartenda öre, som du förtjänar, skall läggas

af för din mans friköpande.

Kloes svarta ansikte strålade af glädje.

Konditor (uttal: kånditår), sockerbagare, konstbagare.— lag kan spara hvartenda öre, utbrast hon,

jag behöfver hvarken skor eller kläder. Hur

många veckor är det på ett år, missis?

— Det är femtiotvå.

— Kära hjärtandes, är det så många? Och

femton kronor för hvarenda en af dem! Hur

mycket blir det på året?

— Sju hundra åttio kronor.

— Nej, men tänk! utbrast tant Kloe, alldeles

hänryckt. Vill missis säga mig, hur lång tid det

tar för mig att lägga ihop det som behöfs?

— En f}"ra eller fem år. Men jag skall nog

försöka att lägga till litet, jag också.

— Men missis får inte tänka på musik och

sådant där, det får inte ske, så länge jag har mina

armar i behåll. Tycker någon, att det skulle passa

sig! sade tant Kloe föraktfullt. Nej, det duger inte

i vår familj.

Fru Shelby smålog.

— Jag skall väl öfverge den planen då, sade

bon. Nå, när tänker du resa, Kloe?

— Jag? Jag tänker inte en smul i den saken.

Det var bara det, att Sam ska fara till floden med

några unghästar, och han sade, att jag kunde följa

med honom i morgon bittida, i fall missis vill skaffa

mig pass och gc mig betyg.

— Jag skall göra det, Kloe, såvida inte min

man har något emot, att du reser.

Tant Kloe gick strålande glad hem till sitt och

började genast lägga i ordning barnens kläder.

— Tänk, massa Georg, utbröt hon, då den unge

herrn kom in till henne, jag ska bort och tjäna

mycket, mycket pengar. Femton kronor i veckan!

.Nu dröjer det inte länge, förr än gubben min blirfri, för alltsammans

ska gömmas till det.

Det har missis lofvat.

— Det var en

stor nyhet, Kloe. När

far du?

— I morgon.

Törs jag be er om

någonting, massa

Georg? Vill ni

skrif-va ett bref till

gubben och tala om det

här, så blir han

glad? Tänk er, bara

fem år,massa Georg!

TJUGONDE

KAPITLET.

Ett hotande moln.

Käre onkel Tom!

Jag skall hälsa

dig från tant Kloe och

berätta dig något

roligt. Hon har rest till

en konditor i

Louis-ville, där hon får

femton kronor i veckan.

Mamma gömmer alla

pengarna, och de skola

vara till att köpa digfri för. Moses och Petter äro stora nu och gå på arbete, och

flickan är också stor, och Sally ser efter henne, för din stuga

står tom, men jag skall nog bygga till den och reparera

den, så att den blir som ett slott, till dess du och tant

Kloe komma hem. Jag skrifver och läser som förut, fast det

är just inte så roligt, men man får ju lof att lära sig det,

om man skall duga till något här i världen. Jag kan

berätta, att vi ha fått fyra nya fölungar, sedan du reste.

Pappa ocli mamma må bra, och nu slutar jag med många

hjärtliga hälsningar från mig till dig.

Din tillgifne vän

Georg Shelbij.

Tom blef så glad öfver detta bref, att han

både skrattade och grät. Det var skrifvet med

stora barnbokstäfver och var, som Tom uttryckte

sig, så tydligt, att man kunde läsa det tvärs öfver

rummet. Tom rådgjorde med Eva om, huruvidaman inte skulle kunna sätta det inom glas och

ram, men denna plan strandade på svårigheten att

kunna se båda sidorna på en gång.

För hvar dag som gick blefvo Tom och Eva

allt bättre vänner. Hon läste 1"ör honom bibelns

sköna berättelser. I början gjorde hon det blott för

att glädja sin anspråkslöse vän, men småningom

intogs hennes eget sinne allt mer af den underbara

boken, och inom kort blefvo dessa stunder för

henne själf de bästa på dagen. Hon längtade

alltid till denna läsning. Tom å sin sida bar Eva i

sitt känsliga hjärta med den ömmaste kärlek. Han

nästan dyrkade henne med en sorts helig vördnad.

Det fanns intet tillgifvenhetsbevis, som han icke

var färdig att gifva henne. Då han om morgnarna

återkom från torget, där han gjort sina uppköp,

hade han alltid med något åt sin lilla miss Eva:

en blomma, en apelsin eller en persika. Hur

glad han blef, då han fick se henne stå i porten,

själf som den fagraste ros, och skynda emot

honom och ropa:

— Hvad har du i dag åt mig, onkel Tom?

Hela St. Clares hus flyttade om sommaren ut

till ett landtställe, som låg vid sjö, och där det

var friskare än i den kvalmiga staden. Villan var

på alla sidor omgifven af verandor, hvilka ledde

ut till storartade park- och trädgårds anläggningar

med slingrande gångar och praktfulla

blomstergrupper.

En söndagsafton sutto Tom och Eva i en

löf-sal nere vid sjön. Det låg en stilla frid öfver hela

naturen. Sjön lyste rosenröd i den nedgående

solens strålar, hvita segelbåtar gledo långsamt fram

öfver dess yta.Eva hade bibeln uppslagen i sitt knä. Hon

hade nyss läst i Uppenbarelsebokens femtonde

kapitel: »Och jag såg likasom ett glashaf, blandadt

med eld».

— Onkel Tom, ropade hon, ser du, där är det!

— Ja, det liknar det, som miss Eva nyss läste

om, men jag tror knappt, vi kunna tänka oss, hur

det är. Och Tom började sjunga:

O, hade jag morgonens vingar,

jag flöge till Kanaans land.

Nu endast min aning mig bringar

till nya Jerusalems strand.— Hyar tror du nya Jerusalem är, Tom? sade

Eva.

— Däruppe öfver skyarna, miss Eva.

— Jag tror nästan, jag ser den sköna stadenr

sade Eva tankfullt. Ser du, mellan de röda skyarna

därborta ser det ut som hvita portar af pärlor och

lysande stenar. Sjung något mer, Tom! Jag blir

så glad, när du sjunger.

Tom började genast:

Jag ser de strålande änglars här

i himlens lycksaliga land;

och klädd så skinande hvit den är,

och palmer de bära i hand.

— Jag har sett änglarna, sade Eva. De komma

till mig i drömmen, men . . .

Och hon började sakta sjunga, halft sorgsen.,

halft glad:

En väg så trång, en väg så smal

dock för till Sion fram,

till ljusa Sion.

Ocli där bland tusen änglars tal

jag sjunga skall Guds lamm

i ljusa Sion!

— Vet du af, sade Eva, i det hon reste sig och

med strålande ögon pekade mot den glödande

himlen, att jag går till änglarna? Jag går snart

dit, onkel Tom.

Det stack till i det gamla trofasta hjärtat, ty

Tom hade märkt, hur Evas små händer på senaste

tiden blifvit magrare, hennes hy genomskinligare

och hennes andedräkt kortare. Han såg, hur tröttJag går snart dit, onkel Tomhon blef vid den minsta ansträngning, hon som

förut kunnat springa och leka i timtal.

Samtalet mellan Tom och Eva afbröts af miss

Ofelia, som ropade:

— Eva, hiva! Kom in genast, lilla barn! Du

får inte sitta ute längre, daggen har börjat falla.

Eva och Tom skyndade in.

Miss Ofelia, som var en van sjuksköterska, hade

med oro märkt, hur Eva började hosta. Hon

hade talat med St. Clare om det, men han hade

häftigt afvisat henne och kallat henne en

olycks-profet, som säg faror öfverallt.

- När barn växa fort, se de alltid klena ut,

sade han.

Men från den dagen betraktade han sin lilla

Hicka med tilltagande oro. Hvad som ängslade

honom mest, var, att barnets själslif utvecklade sig

hastigt till en nästan öfverjordisk mognad. När

hon talade med honom om himmelen med en

rörande hänförelse och med en djup känsla af

lifvets vikt, brukade han taga henne i sina armar

och trycka henne intill sig med en ömhet och en

förtviflan, som om han aldrig kunde släppa henne

ifrån sig.

Hela Evas lif tycktes på senaste tiden vara

äg-nadt åt kärleksverk. God och vänlig hade hon

alltid varit, men nu liksom sökte hon efter tillfällen

att göra människor glada. Hennes lek blef mera

stillsam, och fast hon ännu kunde sitta långa

stunder och skratta åt Topsys upptåg, blef hon

ofta i en hast allvarsam, och hennes tankar tycktes

vara långt borta.

— Mamma, sade hon en dag till sin mor, livar-för lära vi inte våra tjänare att läsa, likasom tant

Ofelia lär Topsy?

— Det skulle inte tjäna något till, sade fru

Marie. De skulle bara bli högfärdiga af det.

— Men de borde kunna läsa bibeln, mamma,

för att få veta Guds vilja.

— Det kan man läsa för dem om söndagarna.

— Det är inte alltid någon till hands, som vill

göra det, mamma. Hur skall det gå för Mammy,

■då jag inte läDgre kan läsa för henne? Hon

tycker så mycket om bibeln.

— Du skall inte fundera på sådana där saker,

barn! Snart blir du stor och skall ut i sällskaper,då får du börja

tänka på dina

kläder och

smycken.

Hon tog i

detsamma ett

gnistrande

halsband ur

sitt juvelskrin

och höll det

framför Eva.

— Hvad

tycker du om

det här? sade

hon.

Eva såg på

det med stora,

tankfulla ögon.

— Är det

värdt mycket

pengar,

mamma?

— Ja, det

kan du lita på.

Pappa köpte

det i Paris till

min första bal,

det var säkert

det dyrbaraste

smycke, som

fanns på den

balen.

- Om jag

rådde om detoch finge göra med det, hvad jag ville! sade

— Hvad skulle du då göra?

— Jag skulle sälja det och köpa en stor

egendom i nordstaterna och skicka dit alla våra slafvar.

Då skulle de alla vara fria och få lära sig läsa

och skrifva, Mammy med ...

Modern skrattade.

— Du har underliga begrepp, du Eva! sade hon.

- Tänk om de kunde skrifva bref till sina

släktingar och vänner som vi andra! Hvad Tom

skulle bli glad, och Mammy sedan!

Om du pratar sådana där dumheter, får jag

hufvudvärk igen, sade fru St. Clare, i det hon

lade halsbandet tillbaka i skrinet.

Eva gick tyst sin väg. Men från den dagen

började hon undervisa Mammy, som så ofta hade

talat om, hur mycket hon önskade att kunna läsa.

uguslin St. Clares broder Alfred hade med

sin son Henrik, en tolfårig gosse, kommit

till villan på ett par dagars besök.

Henrik blef genast intagen af Evas älskvärda

väsen, och ehuru han själf var en modig och liflig

gosse, lekte han gärna med den lilla stillsamma

flickan.

Eva.

TJUGOFÖRSTA KAPITLET.

Henrik.En dag skulle de båda kusinerna ut

tillsammans på en ridtur. Tom ledde fram Evas hvita

häst, en liten from ponny, Henrik däremot hade

en eldig, svart arab, öfver hvilken han var mycket

stolt. Den leddes fram af en mulattgosse, som

vördnadsfullt lämnade tyglarna i Henriks händer.

Denne granskade hästen noga, innan han satte

sig upp.

— Hvad vill det här säga? ropade han. Du

har ju inte ryktat hästen i dag, din lathund!

— Jo, massa, han har dammat ner sig själf

efteråt.

— Vill du hålla mun, din lymmel! Hur vågar

du disputera med mig!

Gossen, som var lika stor som hans herre,

kände sig förnärmad af den orättvisa beskyllningen.

Han lyfte hufvudet, såg på Henrik med käcka,

klara ögon och började:

— Master tfenrik ...

Henrik slog honom i blinken med knytnäfven

i ansiktet, fattade honom därpå vid axlarna och

tvang honom ned på knä, hvarefter han slog

honom med sin piska.

— Din oförskämda valp, jag skall lära dig att

tiga, när jag talar. Tag genast hästen tillbaka, och

gör den ren! skrek lian.

— Unge master, sade Tom, jag såg, när Dodo

ryktade hästen, men när han ledde upp honom,

tumlade han om i sanden. Det var svårt nog att

få honom hit.

— Tig du, till dess man ber dig tala! sade

Henrik vresigt.

Han gick upp på verandan, där Eva stod i sin

riddräkt."Jag skall lära dig tiga, när jag talar.*

Wltin <— Förlåt, att du fått vänta, sade han. Men

hvarför ser du så ledsen ut?

— Hur kunde du vara så grym och elak mot

stackars Dodo! sade Kva med darrande läpp.

Grym? Elak? Hvad menar du, kära Eva?"

— Du får inte kalla mig kära Eva. när du är

så stygg.

— Hvarför är jag stygg?

— För att du slog Dodo.

Du vet inte, hur lat han är, och hur han

ljuger.

Tom sade, att han ryktat hästen, och Tom

ljuger aldrig. Du lär Dodo att ljuga, när dit

skrämmer honom- på det där sättet.

Nu återkom Dodo med hästen.

Den här gången har du gjort det bättre,

sade hans unge herre nådigt. Håll nu i miss Evas

häst, medan jag hjälper henne i sadeln!

Dodo höll hästen med bortvändt ansikte, för

att det icke skulle synas, att han gråtit.

Men Eva lutade sig ned och sade vänligt:

— Du är en snäll gosse, Dodo; tack skall du ha t

Dodo såg upp i det ljufva, af godhet strålande

ansiktet, blodet rusade till hans kinder, och de

mödosamt hejdade tårarna började åter rinna.

— Kom hit, Dodo! sade hans herre befallande.

Dodo sprang fram och höll hästen.

— Där har du en slant att köpa bröstsocker

för, Dodo, sade han och red därpå nedåt gången

efter Eva.

Dodo stod kvar och såg efter dem. Den ena

hade gifvit honom pengar, den andra vänliga ordr

han visste nog, hvad han tyckte mest om.

Då barnen återvände från ridten, sutto St. Clareoch hans broder ute på verandan och spelade

bräde.

— liva. min älskling, du har väl inte

öfver-ansträngt dig? frågade fadern ömt, i det han gick

ned och lyfte henne af hästen.

— Nej, pappa lilla, sade hon leende, men

hennes korta andning oroade honom.

- Hur kunde du rida så fort, barn? Du vet

ju, att det inte är bra för dig.

— Jag kände mig så kry, pappa, att jag

glömde mig.

St. Clare bar henne in i salen och lade henne

på soffan.

— Du skall vara rädd om Eva, Henrik, sade

han.

Ja, farbror, sade Henrik nedslagen.

När St. Clare gått ut, satte Henrik sig invid

soffan och smekte mildt Evas hand.

Jag är så ledsen, Eva, sade han, att pappa

vill resa i öfvermorgon. Se’n dröjer det länge,

innan jag får träflä dig! Om jag finge stanna här,

skulle jag försöka att bli snäll och inte vara stygg"

mer mot Dodo. Jag ger nog Dodo pengar, och

han får ju vackra kläder, men jag blir ibland så

häftig. Jag skall försöka att lägga bort det. Men

i alla fall har ju Dodo det mycket bra hos oss.

- Skulle du tycka, att du hade det mycket

bra, om ingen människa hölle af dig, Henrik?

- Jag? Nej, det skulle jag visst inte.

Men Dodo har ingen. Du har köpt honom

långt bort ifrån. Hos er har han ingen.

Men det kan ju inte jag hjälpa. Inte kan jag

taga hit hans mamma. Och inte kan Jag hålla

af honom, kan du väl förstå.— Nej, det kan jag inte förstå. Hvarför skulle

inte du kunna hålla af honom?

— Hålla af Dodo? Det kan du väl aldrig

begära! Inte kan man väl hålla af sina negrer.

— Jo, Henrik; det gör jag.

— Det var besynnerligt.

Gud vill, att vi skola älska alla människor.

Så står det i bibeln.

Bibeln, sade han, den säger en hel hop, som

ingen rättar sig efter.

Eva teg några ögonblick.

— Håll af stackars Dodo för min skull! sade

hon slutligen med matt röst. Var god emot

honom! Snälla Henrik, kom ihåg, att han inte har

någon annan!

TJUGOANDRA KAPITLET.

Förebud.

Ijäp^jitt par dagar efter detta samtal reste

farbro-dern och kusinen. Eva, som öfveransträngt

sig under leken med Henrik, blef några dagar

sängliggande, och St. Clare, som icke ville tillstå för

sig själf, att det var fara på färde, nödgades

ändt-ligen skicka efter en läkare.

Hvad modern beträffar, hade hon aldrig velat

lyssna till miss Ofelias ofta uttalade farhågor.

— Hon springer ju omkring och leker, sade hon.— Men hon hostar så förfärligt.

— Hostar! Det gjorde jag under hela min

ungdom. Jag mins, att Mammy fick vaka natt efter

natt hos mig. Men ingen frågar efter mina

krämpor!

Men när läkaren kom och sade, att Evas

sjukdom var af allvarligaste slag, då slog Marie St.

Clare om och började klaga och jämra sig

öfver-Ijudt.

— Jag är den olyckligaste mor på jorden,

pustade hon. Det är inte nog med, att jag själf har

alla möjliga sjukdomar, utan nu skall jag också

behöfva se mitt enda barn sjukt och eländigt!

Om nätterna väckte hon oupphörligt Mammy,

och om dagarna plågade hon stundeligen sin man

med sina oresonliga klagovisor.

Kära Marie, sade han en dag, det kan ju

ännu linnas hopp. Du bör inte ge allt förloradt.

— Du förslår inte en mors känslor, sade hon.

Men det har ju alltid varit på det sättet, att du

inte frågat efter, hvad jag lider. Men om du inte

bryr dig om Eva, så vill jag åtminstone göra det.

Evas största oro var, att hon gjorde sina

föräldrar så mycken sorg. Eljest bodde i hennes

eget hjärta en ljuf visshet, att himlen var nära.

Ehuru hon var mycket lycklig på jorden, hade hon

under sin läsning med onkel Tom funnit och i

sitt inre bevarat bilden af Honom, som sade:

»Låten barnen komma till mig», och till honom

längtade hon.

Men hennes ömma hjärta oroades för alla, som

hon måste lämna efter sig. Särskildt smärtade det

henne att lämna fadern, ty hon förstod, att hon var

dyrbarare för honom än allt annat. Äfven sin morälskade hon; ty fastän hon så ofta icke kunde förstå

henne, var det ju ändå hennes egen mamma.

Hon fann det också svårt att lämna alla

tjänarna, för hvilka hon varit som dagens ljus och

solens sken. Hon tyckte, att hon ville göra allt i

världen för deras glädje och lycka — och nu måste

hon bort.

— Onkel Tom, sade hon en dag, vet du, jag

förstår, hvarför Jesus ville dö för oss.

— Hur då, miss Eva?

— Jo, jag har själf känt det.

— Hvad menar miss Eva? Jag förstår inte.

— Mins du, när vi reste på ångbåten

tillsammans, onkel Tom? Jag såg där, hur mödrar grät»

efter sina små barn, och hur karlar gräto efter sina

hustrur; då tyckte jag, att jag ville dö för demT

om jag bara kunde.

Och Eva lade med tankfull uppsyn sin lilla

magra hand i Toms.

— Vi få inte behålla henne, sade Tom under

strida tårar till Mammy några ögonblick senare.

Herren har satt sitt märke på henne.

En afton smög hon sig intill sin far, som satt

ute på verandan. Solen lyste på hennes gula hår

och kom hennes kinder att se ännu mera

feberheta ut än vanligt. Han tog henne i sina armar

och tryckte henne intill sig.

— Du är väl kry i dag, min älskling?

sade-han med en kväfvande smärta i bröstet.

— Pappa, sade hon, jag har något att säga

dig, jag kan icke dröja längre. Vi måste skiljas.

Och hon lutade sig mot hans bröst och grät.

— Var lugn, mitt älskade barn, sade St. Clarersom själf darrade af rörelse. Ser du här, hvad

jag köpt åt dig.

Och han visade henne en liten vacker

marmorbyst. Men Eva sköt sakta bort hans hånd.

— Jag är lugn och glad, pappa, sade hon. Om

det inte vore för din skull och för de andras, som

hålla af mig, skulle jag vara riktigt lycklig. Men

fast jag längtar att få dö, skulle jag ändå vilja

vara kvar hos dig, älskade lilla pappa. Men det

är så mycket, som gör mig bedröfvad här nere.

— Hvad är det? sade St. Clare, som knappast

kunde tala.

— Ack, pappa, jag önskar, att de alla vore

fria. Pappa, du som kan tala så vackert, om du

ville resa omkring och be dem sluta upp med all

ha slafvar! Vill du inte göra det, pappa, när jag

är död?

— Eva, snyftade St. Clare, du är mitt allt på

jorden. Tala inte om att dö, så skall jag göra

allt, hvad du vill.

— Lofva mig, älskade pappa, att onkel Tom

får sin frihet, så snart. . .

Hon tvekade och tillade sedan:

— Så snart jag gått hem.

— Jag vill göra allt, hvad du ber mig om.

— Älskade pappa-----------om vi finge följas åt.

— Hvart, Eva?

— Till vår frälsares hem. Vill inte du också

komma dit, pappa?

St. Clare tryckte henne fastare intill sig, men

svarade ej.

— Du skall snart följa mig, sade Eva med

lugn visshet.— Ja, Eva lilla, jag skall följa dig — jag skall

aldrig glömma dig.

Sittande med henne i sin famn såg han sitt

förspillda lif framför sig med alla dess tvifvel och

all dess tomhet som i en syn.

Han reste sig upp och bar henne ömt och

varsamt in i hennes rum; dår vaggade han henne i

sina armar och sjöng henne till sömns.

TJUGUTREDJE KAPITLET.

Den lilla evangelisten.

St. Clare hade under hela förmiddagen varit

utsatt för sin frus långa sjukdomsbeskrifningar.

För närvarande inbillade hon sig, att hon hade

hjärtlidande, och funderade på att sända efter en

beryktad läkare, då hon icke kunde ha förtroende

för Evas läkare i ett så allvarsamt fall som hennes.

Alldeles uttröttad gick St. Clare in i salongen.

Miss Ofelia och Eva kommo just från kyrkan, och

Eva började berätta om gudstjänsten, då de fingo

höra några häftiga förebråelser från Ofelias rum.

— Nu är det naturligtvis Topsy, som varit

framme igen, sade St. Clare.

Inom ett ögonblick kom också Ofelia ut och

släpade brottslingen med sig.

— Hvad är det, du är så förbittrad öfver? sade

St. Clare, som hade svårt att dölja ett leende.

Onkel Toms stuga. 6 a— Jag* står

inte ut med

henne, utbrast

Ofelia. Hon skulle

sitta däruppe,

medan vi voro

borta, och lära

sig en psalm

utantill, och i

stället snokar

hon rätt på mina

nycklar, tar min

hatt ur asken

och klipper

banden i små bitar.

— Där ser

du, sade fru

Marie, man kan

icke uppfostra

dem utan piska.

— Jag har

sträfvat med den

här ungen, sade

Ofelia, jag har

föreställt henne

öch talat vid

henne, så jag

har blifvit hes

många gånger

om, jag har till

och med gifvit

henne ris, men

hvadhjälperdet?

Hon är omöjlig."— Kom hit, din lilla markatta! sade St. Clare.

Topsy gick fram till honom, till hälften rädd,

till hälften illmarig.

— Hvarför är du så där olydig, Topsy?

— Miss Felia säger, att det är för mitt syndiga

hjärtas skull, sade Topsy och neg.

— Och ändå arbetar miss Ofelia så mycket

med dig för att få dig snäll.

• — Men gästgifvarfrun arbetade mycket mera!

Hon ryckte mig i håret och slog mitt hufvud mot

dörren, och ändå blef jag inte bättre, sade Topsy.

Och vet miss Felia, jag tror inte, man kan få en

elak niggerflicka att bli bättre.

Eva reste sig.

— Kom med mig, Topsy! sade hon och

vinkade åt henne.

Hon gick förut till hörnet af verandan, där

det fanns ett litet rum, som St. Clare begagnade

till skrifrum, och som var afskildt från verandan

med ett förhänge. Därinom försvunno de båda

barnen.

— Jag undrar, hvad Eva nu tar sig för, sade

St. Clare efter en stund, jag har stor lust att se efter.

Ofelia och han närmade sig med sakta steg

och tittade in.

Barnen sutto på golfvet midt emot hvarandra.

Topsy hade sin vanliga, bekymmerslösa uppsyn,

men Evas stora, blå ögon stodo fulla af tårar.

— Hvarför är du så stygg, Topsy? Du gör

mig så bedröfvad. Håller du inte af någon, Topsy?

— Vet ingen att hålla af.

— Men din far och mor då?

— Har aldrig haft någon far eller mor, det vet

ju miss Eva.— Har du ingen syster eller bror ?

— Aldrig haft någonting.

— Men om du ville försöka att vara snäll

så ...

— Kunde aldrig bli hvit ändå. Om miss Eva

hjälper mig af med det här svarta skinnet, så ska

jag försöka.

— Men man kan hålla af dig, fast du är

svart. Om du vore snäll, så skulle miss Ofelia

hålla af dig.

Topsy skrattade till.

— Tror du inte det? frågade Eva.

— Nej, hon tål mig inte, för att jag är en

nigger. Hon tycker, det är otrelligt att röra vid

mig. Det ser jag nog. Men hvad bryr jag mig

om det!

Och Topsy började hvissla.

— O, Topsy, jag håller af dig, för att du ingen

annan har, utbrast Eva och lade sin genomskinliga

hand på Topsys axel. Jag är mycket sjuk, Topsy,

jag lefver inte så länge till, men jag sörjer öfver,

att du är olydig. Vill du inte försöka att bli snäll

för min skull? Jag kommer inte att vara länge

hos dig.

Topsys ögon fylldes med tårar, och hastigt

kastade hon sig framstupa på golfvet och snyftade

och grät öfverljudt.

Eva lutade sig ömt öfver henne.

— Vet du inte, att Jesus håller lika mycket af

alla? sade hon. Svart eller hvit, det är detsamma

för honom. Han älskar dig mer än jag gör, för

han är mycket, mycket bättre än jag. Tänk, Topsy,

att du kan bli en af de saliga änglar, som Tom

brukar sjunga om.— Kära miss Eva, kära miss Eva! snyftade

Topsy. Jag ska försöka, jag ska försöka; jag har

aldrig brytt mig om någonting förut.

St. Clare släppte gardinen.

— Detta påminner mig om min mor, sade han.

Sådan var hon.

— Jag har fått en läxa, sade Ofelia. Jag har

haft motvilja för negrer, men med Guds hjälp vill

jag försöka att öfvervinna den.

TJUGU FJÄRDE KAPITLET.

Hem.

I~—t),vas rum stod i förbindelse med såväl

föräld-rarnas som miss Ofelias och hade liksom alla

andra utgång till verandan. Hela detta rum var

ett bevis på St. Clares förfinade smak. Tapeternas

och gardinernas mönster voro öfversållade med

rosor, kring sängen hängde lätta, ljusröda

flors-gardiner för att afhålla de i dessa heta trakter så

besvärliga moskiterna. Midt på golfvet stod ett

bord af bamburör, hvarpå en vas i form af en

lilja hade sin plats. Denna vas fylldes hvarje

morgon af Tom med friska blommor. I ett af

hörnen stod en skön marmorgrupp, som föreställ-

Moskiter; uttal: måss-kiter (med k-ljud). Ett slags

stickmyggor, som i heta trakter äro en svår landsplåga.de, huru Jesus

välsignar barnen, i ett

annat en ängel med

sänkta vingar.

Väggarna voro fyllda med

vackra målningar.

Hvart man såg, möttes

ögat af bilder, som

talade om barnslig

o-skuld, skönhet och frid.

Här vistades Eva

nu för det mesta. Man

hörde alltmera sällan

hennes lätta fotsteg på

verandan. Hon hade

låtit flytta fram sin

soffa till fönstret,

därifrån hon kunde se

den solbeglänsta, lugna

sjön.

En afton, då hon

låg på denna plats,

hörde hon ljudet af

ett slag och några ord

uttalade med häftig

röst. Strax därpå

hördes Topsy i jämrande

ton utbrista:

— Jag har

plockat dem åt miss Eva,

missis.

— Tror du, hon bryr sig om dina usla

blommor! Gå genast din väg!

— Jo, mamma, jag vill så gärna ha dem, ro-pade Eva. Kom

in till mig,

Topsy! Jag tycker

så mycket om

dina blommor.

Topsy, som

vid fru Maries

ord återfått sitt

förra buttra

uttryck, närmade

sig nu Eva med

en blyghet och

en tvekan, helt

olika hennes

vanliga

framfusighet.

— En så

vacker bukett! sade

Eva.

Den var

också verkligen

mycket vackert

och smakfullt

bunden.

— Vet du,

Topsy, du

binder blommor så

bra, att jag skulle

vara glad, om

du ville fylla den

där vasen i

hörnet därborta

med blommor

hvarenda dag.Topsy såg strålande glad ut, men när hon kom

ut på verandan, torkade hon ändå bort ett par

tårar.

— Du är bra konstig, Eva, sade modern. Hur

kan du vilja ha något att skaffa med den där

stygga ungen?

— Därför att jag tror, att hon vill bli snäll,

mamma.

— Ja, det vore då inte för tidigt! sade fru

Marie och gäspade. Hu, så hett här är i dag!

— Ja, mamma, det är mycket hett. Jag ville

bra gärna ha mitt långa hår afklippt. Det blefve

svalare för mig — och så ville jag...

Hon tystnade.

När fröken Ofelia efter några ögonblick kom

in, sade Eva med ett leende:

— Tant, kom hit och klipp ditt lilla lamm!

Hon reste sig till hälften och skakade ut sina

långa, guldgula lockar.

— Det är nästan skada på ett sådant hår, men

om du vill, så ...

St. Clare kom i detsamma med några vackra

frukter från trädgården.

— Hvad tänker du göra? sade han, då han

såg saxen i miss Ofelias hand.

— Jag är så varm, pappa, svarade Eva, jag

ville bli af med mitt långa hår, och så tänkte jag

göra något särskildt med det.

St. Clare såg med en suck, huru de långa,

silkeslena lockarna föllo, den ena efter den andra,

för den skarpa saxen. Men han nekade henne

aldrig något numera.

Eva satt och snodde håret kring sina

genomskinliga fingrar och såg bedjande på sin far.— Kom hit, pappa, sade hon, och vinkade

honom till sig.

Och när han kommit, fortsatte hon:

— Pappa, jag ville så gärna ha alla tjänarna

hit upp. Jag har något att säga dem. Jag blir

svagare för hvar dag, och om jag dröjer längre, så

orkar jag kanske inte. Bli inte ledsen, pappa, det

gör mig så ondt. Men jag måste.

— Mitt älskade barn, sade St. Clare med

bruten röst.

Miss Ofelia skickade ett bud, och snart voro

alla tjänarna samlade i sjukrummet. Eva reste sig

upp i bädden. Hon betraktade tyst den ena efter

•den andra med sina stora, allvarliga ögon. De

kunde knappt uthärda att se henne, så hvit, så

tärd och så mild som hon var. Kvinnorna dolde

ansiktena i sina förkläden.

— Jag håller så mycket af er alla, sade Eva,

och jag har någonting att säga er, som jag vill,

att ni skola komma ihåg. Snart är jag icke längre

här . . . om några veckor få ni aldrig se mig

mera...

Hon afbröts af häftiga snyftningar.

— Ack kära, kära vänner, sade hon efter några

ögonblicks tystnad, jag är så rädd, att ni tänka

för mycket på den här världen och för litet på

den andra världen, där Jesus bor. Ni måste bli

riktiga kristna, ni måste en gång bli änglar i

himmelen. Jag är så rädd, att någon skall fattas. Ni

måste läsa Guds ord ... Ack, det är sant, ni kunna

ju inte läsa.

Hon begrof ansiktet i kuddarna och började

snyfta. De känsliga och lättrörda negrerna

knäböjde omkring henne under tårar och klagorop.Men hon reste sig igen, leende genom tårar.

— Det gör detsamma, sade hon, jag har bedt

för er, och jag vet, att Jesus skall hjälpa er ändå.

Men var flitiga att bedja, och försök att få någon

att läsa för er! Ni veta väl riktigt, hur mycket

jag håller af er? Jag vill inte sakna någon

däruppe, inte en enda.

Hon stannade några ögonblick utmattad.

— Och så ville jag tacka er för, att ni alla ha

varit så goda och vänliga emot mig.

— Hur skulle vi ha kunnat annat? ropade de.

O miss Eva, dyra, älskade miss Eva!

Evas röst ljöd åter, mild och klar.

— Jag vill nu ge er någonting till minne af

mig, sade hon. Jag tänker ge er, hvar och en, en

lock af mitt hår. När ni se på den, så skola ni

tänka på, att jag gått till himlen, och att jag

väntar på er där.

De flockade sig snyftande omkring henne.

Gråtande togo de emot hennes minnesgåfva. Många

af dem kastade sig ned och kysste hennes kläder.

Miss Ofelia, som fruktade, att det gripande

uppträdet skulle inverka skadligt på det försvagade

barnet, gaf dem nu en vink, att de måste gå, och

de lydde ödmjukt. Snart voro endast Tom och

Mammy kvar.

— Se här, onkel Tom, sade Eva, jag har gömt

den längsta och vackraste locken åt dig.

Och i det hon slog armarna om sin gamla

sköterskas hals, utbrast hon:

— Och dig, du kära, kära Mammy, skall jag

aldrig glömma.

Hon föll utmattad tillbaka, och de smögo sig

båda ut. Fröken Ofelia trodde sig nu vara fri»Jag vill nu ge er någonting.»från negrer, då hon hörde en snyftning. Det var

Topsy, som satt i ett hörn och grät.

— Hvar kommer du ifrån?

— Varit här hela tiden, sade barnet och

torkade sina ögon. Ville också gärna ha en lock, har

varit en så stygg flicka, men o miss Eva, vill ni

inte ändå ge mig en lock?

Eva räckte henne den sista, hon hade kvar.

— Kom ihåg, Topsy! sade hon matt.

Därpå sköt miss Ofelia Topsy ut genom

dörren. St. Clare hade setat orörlig och tyst under

hela detta uppträde. Han rörde sig icke heller nu.

Hans hufvud var lutadt i handen.

—, Pappa, sade Eva.

Han spratt till men svarade ej.

— Snälla pappa, sade hon på nytt.

— Jag kan inte uthärda det, sade han och

reste sig.

— Pappa, det gör mig så ondt, sade hon och

brast i gråt. Du får inte tala så där.

— Nej, nej, sade han, gråt bara inte! Jag har

varit stygg och själfvisk. Det skall bli bättre, Eva.

Gråt bara inte!

— Du år ju en kristen — eller hur, pappa?

sade hon.

— Hvarför frågar du det?

— Jo, du är så god och ädel, du måtte väl

vara en kristen?

— Hvad är det du menar med att vara en

kristen, min flicka lilla?

— Att älska Jesus öfver allting, förstås.

— Gör du det, du Eva?

— Ja, visst, sade hon med förvånad blick.

— Men du har ju aldrig selt honom.— Det gör ingenting. Jag älskar honom ändå,

och snart skall jag få se honom.

— Du gömde ingen lock åt mig, sade han.

Hon smålog.

— Du får taga dem allesammans — alla dem

som äro kvar — sedan.

Från denna dag aftynade Eva hastigt. St.

Clare och den trofasta tant Ofelia skötte henne

dag och natt. Äfven onkel Tom fick till sin glädje

hjälpa till med sjukvården. Eva led mycket af

feber-oro, och då var det en lindring för henne

att bli buren. Det var Toms största fröjd alt på

sina armar, bära den lilla bräckliga gestalten,

hvi-lande på en dyna. Än bar han henne af och an

i sjukrummet, än ute under orangeträden, under det

han sakta sjöng för henne deras älsklingssånger.

— Låt mig bära dig! sade St. Clare. Jag vill

så gärna göra något för dig.

— Du gör allting, du, natt och dag, men Tom

kan bara bära mig och sjunga, och det gör honom

så glad, pappa.

Mammy skulle intet högre önskat än att få

vara hos Eva, men fru Marie ville icke släppa

henne ifrån sig ett enda ögonblick. Alla tjänarna

brunno af begär att hjälpa den lilla sjuka, och det

var en allmän förstämning öfver dem alla, ända

intill de små barnen. Eva ensam var lugn. Full

af kärlek och förtröstan låg hon där, och ofta

sökte hon på sitt milda sätt intala sin far mod.

Den, som bäst förstod Evas sinnestillstånd, var

hennes trogne bärare, Tom. Åt honom kunde hon

anförtro sina drömmar och sina förhoppningar,

som hon fruktade skulle smärta hennes fader. Till

slut tog sig Tom för att sofva på verandan, ut-sträckt på dess golf, så att han genast skulle kunna

vara till hands.

— Hvarför gör du så? sade miss Ofelia.

— O, miss Felia, någon måste vaka, när

brudgummen kommer, svarade han.

— Men hvarför just nu? Hon är ju icke sämre.

— Herren har sändt sitt budskap till hennes

själ. Hon sade det i går. Jag måste vara nära,

miss Felia, ty när detta välsignade barn går in i

himmelriket, skola de öppna porten på så vid

gafvel, att vi alla kunna blicka in i härligheten,

miss Felia.

Detta samtal ägde rum mellan klockan tio och

elfva på kvällen. Då miss Ofelia skulle låsa

dörren till verandan, hade hon upptäckt Tom.

Eva hade just den dagen varit ovanligt kry.

Hon hade setat uppe i bädden, och hennes röst

hade låtit lifligare än förut under flera veckor.

St. Clare kände en svag förhoppning fylla sitt

hjärta. Men vid midnattstid märkte miss Ofelia

en förändring. Hon ropade sakta: Tom! och han

var där i en blink.

— Doktorn! sade hon, och Tom sprang.

Därpå knackade hon på St. Clare’s dörr.

— Vill du komma in, Augustin!

Han kom, och hans hjärta stod ett ögonblick

stilla. De väntade båda utan ett ord. Eva sof.

Ändt-ligen kom Tom med läkaren. Denne betraktade

barnet tyst, och de förstodo hans tystnad.

Modern hade blifvit väckt, och Mammy hade

skyndat ned för att underrätta tjänarna.

Fru Marie störtade fram till bädden, så snart

hon kom in.

— Hvad är det? Hvad är det? började hon häftigt.[-—-Tyst,hviska-de-]{+—-Tyst,hviska-

de+} St. Clare hest.

Det är döden.

Hela huset

kom snart i

rörelse; ljus

flämtade, fotsteg

hördes, ängsliga

ansikten blickade

från verandan

in genom

fönstren, kväfda

snyftningar

ljödo sakta, medan

Eva slumrade pä

sin bädd.

St. Clare stod

lutad öfver

henne, när hon slog

upp de stora, blå

ögonen.

— Eva, min

älskling — kan

du se mig?

— Älskade

pappa, hviskade

hon med en sista

ansträngning

och försökte slå

armarna om

hans hals.

Men de

föllo maktlösa ned

på täcket.St. Clare såg i hennes ansikte några drag af

dödskampens smärta. Han kastade sig i Toms

armar. All skillnad mellan herre och tjänare, hvit

och svart, var försvunnen.

— Bed, Tom, bed, att hon må slippa lida!

hviskade han.

— Det är öfver, sade Tom högtidligt. Herren

har varit här. Se på henne, master!

Inför detta barnansiktes segrande klarhet måste

sorgen vika. Hennes ögon stodo öppna, hennes

läppar hviskade ordet: »Glädje» — och med en sista

•suck gick hennes själ genom dödens port till lifvet.

Efter begrafningen flyttade familjen St. Clare

från villan in till staden.Sorgen efter Eva var stor hos alla, men

djupast sörjde hennes fader, fastän han icke talade

ett ord om sin förlust med någon annan än med

Tom.

Miss Ofelia fann en dag Topsy liggande på

golf-vet i hennes rum, utstötande högljudda jämmerrop.

Barnet hade länge försökt bära sina känslor inom

sig, men i dag, vid att se något som väckte

minnet och saknaden, hade de blifvit henne

öfver-mäktiga.

— Ack, miss Eva, ropade hon oupphörligt, ack,

lilla miss Eva!

— Lugna dig barn, sade Ofelia med vänlig röst,

försök att vara lugn!

— Jag kan inte, snyftade hon. Hon sade, att

hon höll af mig, och nu finns det ingen mer, som

håller af mig i hela världen.

— Mitt stackars barn, sade Ofelia med darrande

röst, jag vill hädanefter hålla af dig, hålla riktigt

af dig, som om du vore min egen lilla flicka. Och

det är du ju, Topsy?

Dessa ord verkade mera på den lilla

neger-flickan, än alla de slag, hon fått i hela sitt lif.

Från den dagen fick Ofelia en makt öfver barnet,

som hon aldrig förr lyckats få.

Ht *

*

Sorgens oro hade gripit St. Clare. Han gick

och gick beständigt, under det Toms ögon oroligt

vaktade honom.

Tom hade en dag sett honom gå in i

biblioteket, och då det dröjde länge, innan han kom ut

igen, beslöt Tom att göra sig ett ärende dit in.Han inträdde sakta. St. Clare låg framstupa

på soffan med Evas bibel uppslagen framför sig.

När han såg upp, möttes hans blick af Toms

ärliga ansikte, fullt af sorg och tillgifvenhet.

— Tom, min gosse, hela världen är som en

öken för mig, sade han. Jag iäser, jag vill tro,

Tom, men jag kan inte.

— Käre master, bed till Gud: »Herre, hjälp

min otro!»

Och Tom föll på knä.

— Hur bär du dig åt, Tom? sade St. Clare

suckande. Hur kan du tro?

— Jag har känt Kristus i min själ, master, jag

känner honom nu. Jag har också skilts från det

käraste, jag ägde, men Herren har hjälpt mig. Fast

jag är en sådan stackars eländig varelse, så är jag

så lycklig nu, för jag låter Herren göra med mig

hvad han vill. Ack, jag vet, att han också vill

hjälpa master.

Tom grät och talade, afbruten af snyftningar.

St. Clare lutade sitt hufvud mot hans skuldra och

tryckte hårdt hans valkiga hand.

— Jag vet, att du håller af mig, Tom, sade han.

— Jag ville ge mitt lif den välsignade dag, då

master blefve en kristen, snyftade Tom.

— Du enfaldiga gosse, sade SI. Clare. Jag är

icke värd ett sådant hederligt hjärtas tillgifvenhet,

som ditt är.

— Vill master läsa det här stycket? Det

brukade miss Eva göra.

Och Tom slog upp berättelsen om Lasari

uppväckelse. St. Clare läste det högt, och Tom låg

kvar på knä med sammanknäppta händer. När

han slutat, sade Tom:— Om master bara ville bedja!

— Hur vet du, att jag inte gör det? Men jag

gör det illa. Bed du, Tom, och lär mig, hur jag

skall bära mig åt!

Toms hjärta var öfverfullt. Han bad till

Herren, full af ifver för sin käre master. Orden

flödade från hans läppar i brinnande tro, och den

förnäme mr St. Clare kände sig af hans hängifna

andakt nästan upplyft till portarna af den

himmel, dit hans barn gått.

— Tack, min gosse, sade han, då Tom reste

sig, jag skall tala mera med dig en annan gång.

TJUGUFEMTE KAPITLET.

Återförening.

»t. Clare funderade allvarligt på att gifva Tom

friheten, hvarför han en dag kallade honom

in till sig.

— Gör dig i ordning att snart resa till

Kentucky! sade han. Jag tänker göra dig till en fri

man.

En glädjeblixt lyste i Toms ögon. St. Clare

såg det och kände sig liksom sårad däraf; han

hade icke heller förr tänkt på, hvilket tomrum det

skulle bli i huset, når Tom var borta.

— Du har väl inte haft det så svårt här, att du

behöfver bli så förtjust öfver att komma härifrån,

sade han torrt.— Det är inte för det, master. Men att bli

fri — master kan inte förstå, hur det skall kännas

för en slaf. Men i alla fall vill jag inte resa än.

— Hvarför det, Tom?

— Inte så länge master är bedröfvad, sade Tom.

sakta.

— Bedröfvad blir jag i hela mitt lif, Tom.

— Nej, sade Tom allvarligt. När master tar

upp det arbete, som Herren vill, att master skall

göra, då blir master glad.

En främmande kom på besök och afbröt

samtalet.

Topsy blef visst icke genast ett helgon, men

Evas död hade åstadkommit en stor förändring

hos henne. En dag, när hon blef efterskickad af

miss Ofelia, märkte Rosa, att hon hastigt stoppade

något i fickan. Rosa grep henne i armen.

— Har du nu stulit igen, din stygga unge?"

sade hon.

— Har inte stulit, skrek Topsy och försökte

slita sig lös.

Miss Ofelia och St. Clare hörde oväsendet och.

kommo in.

— Hon har stulit igen! ropade Rosa.

— Det är inte sant, det är inte sant, snyftade

Topsy.

— Kom hit och låt mig se, hvad du har, sade

Ofelia i bestämd ton.

Då tog Topsy fram ett litet paket, som visade

sig innehålla en af hennes egna gamla strumpor,

i hvilken hon hade stoppat ned en liten bönbok,

som hon fått af Eva. Boken var inlindad i enskrusflorsremsa,

och väl inlindad

i papper låg där

Evas hårlock.

Låt mig

få behålla detl

snyftade Topsy.

Det har varit

min älskade miss

Evas. Det satt

på hennes kista.

St. Clare var

rörd öfver att

se dessa saker

inlindade i den

gamla strumpan.

— Var lugn,

min lilla flicka,

sade han, ingen

får taga ifrån

dig dina skatter.

— Du skall

få se, att hon

blir en snäll

flicka till slut, sade

han till Ofelia,

då Topsy gått.

— Jag tror

detsamma —

men Augustin,

hvems är hon

egentligen? År

hon din eller

min?— Jag har ju skänkt henne åt dig.

— Då måste du också ge mig ett skriftligt

intyg om, att barnet är mitt.

— Således vill min nådiga kusin också bli

slaf-ägarel Det var då det sista, jag väntade mig! Du,,

som afskyr slafveriet! sade St. Clare småleende.

— Prat! svarade miss Ofelia. Jag vill bara ha

ett lagligt bevis på det, så att jag må kunna taga

henne med mig, när jag reser, och sedan ge henne

friheten.

Han satte sig genast ned och skref ett

gåfvo-bref, kallade in ett par personer, som bevittnade

det, räckte det så åt Ofelia och sade:

— Var så god! Nu är flickan din med hull

och hår.

— Tack, Augustin. Men har du tänkt på att

göra något för dina andra tjänare, ifall du skulle dö?

— Nej, det har jag icke.

— Men det borde du göra, Augustin.

— Ja, jag tänker verkligen styra om det med

det första, sade han.

— Skjut inte upp det, kära kusin! Man vet ju

aldrig, när ens timme slår.

— Tänker du på gula febern eller koleran?

Hvad har det kommit åt dig?

— Jag tänker, att nu alltid är den bästa tiden,,

när man vill göra något godt, sade hon, i det hon

gick.

Ordet hade gripit St. Clare. Dö...? Han gick

fram till fönstret och såg ut på

springbrunnens-vatten, som steg och föll, på blomstren, på

gräsvallarna och på bilderna.

— Dö? sade han sakta för sig själf. Lämna allt

detta? Och hvad är att vänta på den andra sidan?I detsamma hörde han Tom. Denne satt i

verandans hörn och läste högt för sig själf, i det

han med sitt stora finger följde hvart ord:

— Sannerligen säger jag eder: Hvad I hafven

gjort en af dessa minsta mina bröder, det hafven

I gjort mig.

— Jag skall gifva dem alla fria, sade St. Clare

för sig själf. De skola bli fria, min lilla Eva.

Han gick in i salongen och satte sig vid pianot.

— Se här, sade han till Ofelia," den här

sången brukade min mor sjunga. Det tyckes mig

nästan, som om jag hörde henne. Hon brukade

stå bredvid mig, och vi sjöngo tillsammans.

Han slog några ackorder och började med sin

underbart vackra röst:

Jesus, du, som måste blöda

för min synd och lida möda

ända intill korsets död,

hjälp mig att dig aldrig glömma,

låt mig i din famn mig gömma

undan lifvets sorg och nöd!

Tom hade smugit sig fram och lyssnade till

de sköna tonerna, mäktigt gripen.

— En underlig tanke, sade St. Clare, då han

slutat och suttit tyst några minuter, en underlig

tanke, denna räkenskapens stora dag, då allt ondt

skall komma i dagen, då alla vår själs frågor

skola blifva lösta.

Han reste sig.

— Min lilla Evangelina, sade han, hon fick nog

en lätt räkenskap. Mitt älskade, lilla barn,

fortsatte han, hon hade fått i sitt barnsliga, lilla

huf-vud, att jag skulle kunna uträtta mycket godt i

världen.— Det kan du, Augustin, sade miss Ofelia, om

du bara ville gripa dig an. Hvarför dröjer du?

— Jag skall icke dröja längre, sade St. Clare

beslutsamt. Jag har varit feg förut; jag skall icke

vara det längre. Jag har ingenting att förlora nu

mera, men jag har fått mod i utbyte mot hvad

jag mistat. Jag skall göra min plikt mot de

fattiga och ringa, och jag skall börja med mina

egna slafvar.

Han gick några slag fram och tillbaka på

golf-vet i djupa tankar.

— Jag förstår inte, hvad det är, som gör, att

jag i afton tänker så mycket på min mor. Jag

kommer ihåg så mycket, som hon brukade säga.

Det är alldeles som om hon vore här, invid mig.

— Hon skulle välsigna ditt beslut, Augustin,

ifall hon lefde, sade Ofelia.

— Jag skall gå ut ett slag och höra hvad

nytt som händt under dagen, sade St. Clare. Adjö

så länge, kära kusin!

Han gick fram till henne, tog hennes hand och

■sade med upprörd röst:

— Du har varit mig till så stor tröst och

hjälp under den svåra tiden, Ofelia. Jag har

aldrig kunnat tacka dig, därför att jag inte kunde

tala om henne.

Han vände sig hastigt om, tog sin hatt och

gick. Tom följde honom till yttre porten.

— Önskar master, att jag skall följa master ut?

■sade han.

— Nej, min gosse, jag är tillbaka om en timme.

Tom vände om och satte sig på verandan.

Det var en härlig afton, och aldrig förr under sitt

lif hade Tom haft så glada tankar. Han skullefå återvända till de sina samt återse Kloe och de

ålskade barnen som en fri man. Han kände på sina

svarta, starka armar. Det skulle icke dröja länge,

innan han köpt sin familj fri. Hans

arbetsförtjänst var numera hans egen. Men först och sist

uppsände hans ömma och tacksamma hjärta

förböner för hans ädle herre. Ur alla dessa tankar

väcktes han plötsligt genom ett häftigt bultande

på porten.

Han skyndade att öppna. Fem män stodo

därutanför med en bår. Där låg en gestalt utsträckt.

Månens sken föll på det bleka ansiktet. Tom

utstötte ett förtviflans skrik. Det var hans herre.

Karlarne buro sin börda fram emot verandan, där

miss Ofelia satt och stickade.

St. Clare hade varit inne i ett kafé för att läsa

aftontidningarna. Ett slagsmål uppstod mellan ett

par berusade män. Då St. Clare försökte skilja

den i hans sida.

Hela huset fylldes af jämmer; fru Marie skrek

och ropade på Mammy, slafvarna kastade sig

stor-tjutande på golfvet, endast Tom och miss Ofelia

hade någon besinning. De sände efter läkare och

redde till en bädd åt den blödande St. Clare,

som förlorat medvetandet. Miss Ofelia hällde

några droppar vin mellan hans läppar, och han

återfick sansen. Hans blick gled långsamt öfvcr

dem alla och fästes slutligen på hans moders

porträtt. Han hade svårt för att tala. Tom låg på

knä invid sängen. St. Clare sträckte ut sin hand

och lade den på Toms hufvud.

— Tom, min stackars gosse, hviskade han.

— O, master, hur är det?»Det nar hans herre.»— Jag dör, sade St. Clare, tryckande hans hand.

Bed! Bed!

— Ifall ni önskar en präst. . . sade läkaren.

Men St. Clare skakade på hufvudet och sade

åter ifrigt till Tom:

— Bed! Bed!

Tom bad, som han aldrig förr bedt i sitt lif.

Hans ord tycktes lyfta denna kämpande själ ur

jordens fängsel till de nejder, där äfven de goda

föresatserna ha sin lön.

— Tack, sade St. Clare med svag röst.

Han räckte åter ut sin hand och fattade Toms.

Dessa händer möttes till det stora farväl, som

skiljer lifvet och döden. St. Clare visste, att Tom

varit hans hästa jordiska vän.

Slutligen började hans läppar röra sig.

Låt mig i din famn mig gömma,

Jesus, undan lifvets nöd . . .

hviskade han.

— Han yrar, sade läkaren.

— Nej, sade St. Clare med tydlig röst, nu

■ändtligen ser jag klart... ändtligen!

Öfver hans ansikte spred sig ett uttryck af

frid, liksom då ett trött barn slumrar in. Ett

sakta framhviskadt: »moder», en blick af förvånad

glädje, en lätt suck, och Augustin St. Clares själ

hade flytt från jorden.TJUGUSJETTE KAPITLET.

Värnlösa.

i\ ed slafvarnas djupa sorg öfver den gode

dade sig bestörtning och fasa. Hur skulle det nu

gå med dem? Alla visste, att fru St. Clare endast

genom sin mans bestämda förbud hindrats att

begå grymheter mot dem. Alla fruktade för

framtiden; endast Tom var uppfylld af glädje öfver de

sista ord, hans herre talat. Han tänkte icke på

sin egen hopplösa belägenhet, på att hans slafveri

skulle fortfara; hans själ höjde sig öfver allt

jordiskt, medan han sysslade med sin herres liflösa

Hvad fru Marie beträffar, var hon fullt

upptagen med att välja tyger till sorgdräkten.

Knappt fjorton dagar efter begrafningen

började emellertid tjänarna få erfara, hvad de hade

att vänta af sin hårdhjärtade matmoder.

En dag hörde Ofelia en sakta knackning på

sin dörr. Då hon öppnade, stod den vackra Rosa

utanför med rödgråtna ögon,

— Hvad har händt? sade Ofelia.

Rosa föll på knä och fattade tag i hennes kjol.

— Miss Felia, sade hon gråtande, vill inte miss

Felia gå in till missis och be för mig? Se här!

Hon räckte Ofelia en papperslapp. Det var

några ord till föreståndaren för en prygelanstalt,

att han skulle gifva öfverbringerskan femton

pisk-rapp. Riljetten var skrifven med fru Maries

prydliga stil.

husbondens så oväntade bortgång blan-

kropp.— Men hvad har du då gjort, Rosa?

— Ack, miss Felia, jag vet, att jag har ett

häftigt lynne, jag vet, att jag bar mig illa åt,

men jag blef så ond, når hon slog mig midt i

ansiktet, så att jag svarade henne häftigt.

Ofelia stod alldeles rådlös.

— Jag skulle inte säga något om att få prygel,

fortsatte Rosa, för jag har ju kanske förtjänt det,

•om det bara vore missis eller miss Felia, som

sloge mig. Men att få stryk af en främmande,

gemen karl — det är det, som är så förfärligt,

jämrade sig Rosa.

Ofelia visste nog, att det var brukligt att

förnämt folk sände sina kvinnliga slafvar till ett fängelse,

där deras rygg blottades och de blefvo pryglade

af råa rättstjänare. Men hon hade aldrig närmare

tänkt på det vandrande i denna bestraffning, förr

än hon såg Rosa skälfvande vid sina fötter.

Blodet steg henne åt hufvudet af förtrytelse,

men hon var klok nog att dölja sin harm, då hon

gick in till fru Marie.

— Hur mår du, kära Marie? sade hon.

Marie låg i en bekväm hvilstol med tillslutna

•ögon. Hon suckade djupt.

— Hur kan man väl må i denna syndiga och

bedröfliga värld? sade hon och förde sin

spetsprydda näsduk fläktande öfver sitt ansikte.

— Jag tänkte tala med dig litet om den

stackars Rosa, sade Ofelia med en förlägen hostning.

Då spärrade Marie upp ögonen.

— Hvad är det med henne? sade hon kort

■med kall röst.

— Hon är så bedröfvad och ville gärna be

dig om förlåtelse för sin förseelse.— Jaså, vill hon det? Men jag vill icke

förlåta henne. Hon skall ha sitt straff, så att hon

håller styr på sin tunga en annan gång.

— Hon vill gärna taga sitt straff, bara det får

bli här hemma. Hennes blygsamhet...

— Blygsamhet! hånlog Marie. Hon anser sig

naturligtvis för förnäm att straffas som andra

slaf-var, men den högfärden skall allt piskas ur henne.

— Du är grym, Marie. Tänker du icke på, att

du också skall ansvara för dina handlingar?

Men fru Marie kunde icke finna, att det var

någon grymhet, att en näsvis negerflicka skulle få

femton piskrapp. Det kunde just vara lagom åt en

sådan, menade hon.

Ofelia var nära att spricka af harm, men som

hon insåg, att det ej var värdt att spilla ett ord

mera på denna hårdhjärtade kvinna, bet hon ihop

tänderna och lämnade rummet. Det var tungt att

återvända till Rosa med oförrättadt ärende. Samma

dag blef den stackars flickan med våld förd till

fängelset och fick, trots böner och tårar, sina

femton slag.

Adolf visste, att han alltid misshagat missis

St. Clare, och han gick nu som på glödande kol

af fruktan att uppväcka hennes vrede. En dag

kom han upp i Toms rum, alldeles utom sig.

— Vi skola säljas, Tom, sade han.

— Hur vet du det?

Adolf berättade, att han hade stått bakom en

dörrgardin och hört missis tala med sin advokat.

Hon skulle sälja gården och alla tjänarna samt

flytta hem till sin far. Endast ett par af flickorna

skulle hon taga med sig. Tom suckade djupt.— Ske Guds vilja! sade han sakta.

Han hade så länge gått och invaggat sig i de

ljusaste förhoppningar; han hade sett för sig

tornspetsen på hemmets gamla kyrka, taken på de

välkända husen och slutligen återseendets ögonblick,

då han skulle sluta hustru och barn i sina armar.

Allt detta drog nu bort från hans inre syn,

försvann som i en dimma. Ju oftare han sade:

»Ske Guds vilja!» ju mer började han förstå, att

denna vilja gick i motsatt riktning mot hans egen.

Han vred sina händer och brast i gråt.

Men ett försök ville han dock göra, det var

ju hans rättighet. Han gick till miss Ofelia och

berättade henne, att St. Clare lofvat honom friheten.

— Fäll ett godt ord för mig hos missis! bad

han. Jag vet, att det var masters tanke, han

talade om det, dagen innan han dog.

Ofelia kunde icke gifva honom något hopp,

men hon lofvade, att hon skulle försöka. Hon

tog sin stickning i handen och gick in till Marie.

Innan hon gick in, föresatte hon sig att vara lugn

och visa sig vänlig och hjärtlig, så mycket hon

kunde, på det att det icke skulle gå lika illa nu,

som då hon lade sig ut för Rosa.

Marie låg på en soffa och var som vanligt

sysselsatt med att välja mellan olika tyger, som

Jane höll upp framför henne.

— Jag tror, jag tar det där, sade hon och

pekade på ett af profven.

— Ja, det borde missis verkligen ta, instämde

Jane. Just den sorten hade generalskan Derby i

somras. Det såg vådligt stiligt ut.

Derby; uttal: Darbi.— Hvad tycker du, kusin?

— Jag förstår mig så litet på det, men nog

är det vackert.

— Jag har inte en enda snygg klädning, jämrade

sig Marie. Jag tanker upplösa hushållet och resa

i nästa vecka, men jag har rakt ingen passande

resklädning.

— Tänker du resa så snart?

— Ja, min far tycker det är bäst att sälja

bort hela negerflocken på första auktion ...

— Men Marie, något undantag får du väl göra,

inföll Ofelia. Augustin lofvade Tom friheten strax

innan han dog. Han hade redan börjat träffa

anstalter . ..

— Visst inte, afbröt Marie. Tom är värd

mycket pengar. Jag har icke råd att skänka bort honom.

— Han har så länge gått och gladt sig åt att

få resa hem och bli fri, invände miss Ofelia.

— Ja, naturligtvis, det gör hvarenda en. Skulle

vi därför släppa dem, så skulle vi bli utfattiga.

Nej tack du!

— Men Augustin lofvade vår lilla Eva på

hennes dödsbädd, att han skulle göra det. Jag kan

icke tro, att du icke vill uppfylla bådas önskningar.

Marie satte näsduken för ansiktet.

— Alla människor sätta sig upp emot mig,

snyftade hon. Ingen förstår, hur klen jag är. Jane,

kom hit med mina nervdroppar!TJUGUSJUNDE KAPITLET.

Slafbasaren.

i\an föreställer sig kanske, att en slafbasar

var ett mörkt hål, snuskigt och orenligt.

Nej, alldeles tvärt om; huset var präktigt, salarna

ljusa och rymliga, och »handelsvarorna» hade under

de dagar, som föregingo försäljningsdagen,

behandlats väl, så att de skulle taga sig riktigt bra ut.

Man inbjöds artigt af föreståndaren att stiga

in, och därinne såg man gifta män och gifta

kvinnor, bröder, systrar, fäder, mödrar och barn

färdiga att säljas »i parti eller i minut», allt efter

köparens önskningar.

Tom och hans sällskap hade blifvit införda i

en stor sal, där de tillsammans med en hop andra

»varor» skulle tillbringa natten. Rop, stoj och

till och med skratt mötte dem vid inträdet.

— Muntra, mina gossar! ropade

uppsynings-mannen. Det tycker jag om. — Det var rätt, Sambo,

håll humöret uppe på dem! sade han gillande till

en storväxt neger, som gjorde alla möjliga

gyckelkonster, och som därigenom lyckats framkalla

en och annan skrattsalfva.

Tom hade med sig en kista, full med kläder.

Denna ställde han så långt afsides som möjligt,

satte sig på den och lutade sig mot väggen.

Sambo gick genast fram till honom.

— Hvad är du för en? frågade han.

Jag heter Tom.— Hvad sitter du och hänger näsan för? Upp

med hufvudet, gosse! sade han och stötte Tom i

sidan.

— Jag skall säljas i morgon, sade Tom lugnt.

— Jaså, ska hela den här klungan däran?

frågade Sambo och lade sin hand på Adolfs axel.

— Låt mig vara i fred! sade Adolf förtretad

och skakade bort handen.

— Nej, hör på den! skrattade Sambo. En

sådan där halfhvit herre, som är för fin för oss

andra! Luktar pomada, he?

— Vill ni gå er väg! skrek Adolf ursinnig.

— Se, så snarsticken han är, den fina

kam-marduksnålen! Han måtte ha varit kammartjänare,,

det syns på utanskriften.

— Nog är jag åtminstone finare än du, sade

Adolf. Jag har tjänat hos en herre, som hade

kunnat köpa er allesammans för sina gamla aflagda

byxor, om han velat.

— Nej tänk, hvad ni ändå äro förnäma,

härmade Sambo, det är underligt, att ni värdigas gå

på denna simpla jorden!

Många skrattade, ty Sambo var en mästare att

härma folks tal och åtbörder.

Adolf, som blifvit alldeles ifrån sig af Sambos

hån, slog honom nu med knytnäfven midt i

ansiktet. Det blef ett förfärligt skrål och oväsen.

Upp-syningsmannen kom in med sin piska och lät deiu

klatsch a i luften.

— Ordning! Ordning! ropade han.

— Det är icke jag, upplyste Sambo, mig

känner nog massa och vet, att jag är fredlig af mig.

Nej, det är de där nykomna.

Utan att taga vidare reda på saken går upp-syningsmannen fram till Tom och Adolf oeh ger

dem hvar sin spark med sin grofva stöfvel.

Därefter befaller han dem alla att lägga sig, hvarefter

han går sin väg.

I en annan sal ligga ett femtiotal kvinnor af

alla åldrar. En liten vacker tioårsflicka, som

dagen förut sett på, huru man fört bort hennes

mor, har gråtit sig till sömns, utan att någon

frågat efter henne. Rundt omkring ligga yngre och

äldre kvinnor, insvepta i täcken och filtar.

Litet afsides sitta två kvinnor med finare ut

seende än de öfriga. Den äldsta, som heter

Susanna, är en välklädd mulattska med ett par milda

ögon och öppna, redbara anletsdrag. På hufvudet

har hon en turban af dyrbart rödt tyg, och

hennes klädning är vacker och välsittande. Vid

hennes sida sitter hennes dotter Emmelina, en ljus

kvarteronflicka om 15 år. Hon har moderns milda

ögon, och hennes rika, bruna hår faller i mjuka,

vågiga lockar kring hennes hufvud. Ilon är

liksom modern väl klädd, och hennes lina, hvita

händer utvisa, att hon icke varit van vid groft

arbete. De hafva båda tillhört en god och vänlig

fru, som dock rftåst göra konkurs, och nu låta

fordringsägarne sälja dem.

Månen lyser in genom fönstren på denna

förvirrade tafla, på de många sofvande och på de

gråtande kvinnorna.

— Blöt ditt hår i vatten i morgon, barn, så

att det blir rakt och slätt! säger modern.

— Hvarför det, mamma? Lockarna se ju så

bra ut.

— Du skall försöka att icke se bra ut, svarar

modern snyftande." Ju enklare du ser ut, ju störrei IJlel afsides sitta två kvinnor,»hopp är det, att snälla människor köpa dig. Och

om vi blifva skilda åt, Emmelina, så lämna aldrig

ifrån dig din bibel, och glöm aldrig, hvad vår

goda missis lärde oss!

— Det skall jag nog minnas, mamma; men

jag tror säkert, att vi få vara tillsammans.

Men moderns hjärta är tungt af sorg och

dystra aningar. Hon börjar sakta sjunga en

vemodig sång, bruklig som sorgekväde bland slafvarna.

O, hvar är gråtande Mary?

Gången till sällhetens land.

Hon är död och gången till himlen,

gången till sällhetens land.

Ändtligen dagas det. Den glädjelösa morgonen

kommer.

Uppsyningsmannen går med hatt på hufvudet

och cigarr i munnen och synar sina varor.

— Nu gäller det att se glada och trefliga ut,

förnöjda och muntra! säger han. Tvätta er nu

väll Men — (han stannar framför Emmelina) hvad

vill det här säga? Hvart ha lockarna tagit vägen?

Flickan ser ängsligt på sin mor.

— Jag har sagt henne, att hon skulle kamma

sig slätt och fint, så att hon skulle se nätt och

anständig ut.

— Dumheter! Gå genast och lägg upp lockarna

igen! Du får gå med och hjälpa henne!

Och modern måste lyda. Hon måste pynta

ut sitt enda lamm, som var till salu åt den

mest-bjudande.

* *

•i-

I den präktiga auktionsbyggnaden återfinna vi

nästan alla St. Clares tjänare tillika med Susannaoch Emmelina. De väntade med ängsliga blickar

på försäljningens begynnelse. På åtskilliga ställen

voro tribuner uppförda för auktionsförrättarne.

Det började snart samlas stora hopar af

uppköpare. Tom betraktade med oro alla dessa

ansikten, undrande hvilket af dem tillhörde

hans-blifvande herre. Han kunde bland dem alla icke

finna något motstycke till St. Clare.

— Hvad gör du här, Alf? sade en ung sprätt

till en herre, som stod och betraktade Adolf genom

sin lorgnett.

— Jag behöfver en betjänt, och jag har hört,

att St. Clares gossar skola säljas i dag. Den där

tror jag skulle passa.

— Jag skulle aldrig ta någon, som varit hos

St. Clare. De äro bortskämda hvarenda en.

— Det oroar mig icke det minsta. Den här

köper jag, han tilltalar mig. När han varit på

prygelhuset några gånger, är oförskämdheten allt

bortpiskad, det skall jag bli man för.

Strax innan auktionen började, kom en

grof-lemmad karl, klädd i rutig skjorta och smutsiga

byxor, och armbågade sig fram genom

folkhopen. Han började genast med kännareblick

undersöka slafvarna. Vid hans närmande kände Tom

en obeskriflig fasa och afsky. Karlen var

synbarligen mycket stark, hans tjocka läppar, hans

röda hår och hans illpariga ögon, allt gjorde hans

utseende motbjudande och vidrigt. Tom ryser, ty

mannen stannar framför honom. Med sina grofva,.

ludna, solbrända händer griper han Tom i hakan

och öppnar hans mun för att se på tänderna;:

Lorgnett (uttal: lårnjätt), ögonglas utan bågar.han låter honom draga upp rockärmen för att

visa sina muskler, och han befaller honom

slutligen att hoppa och springa för att se, hur pass

spänstiga hans ben äro.

— Hvar är du född? frågar han.

— I Kentucky, master, svarar Tom med en

blick, hvilken liksom bönfaller om räddning.

— Hvad har du gjort?

— Jag har skött en landtgård.

Mannen gick vidare, och sedan han i

förbifarten spottat ut en laddning tobakssaft öfver

Adolfs välblankade stöflar, stannade han framför

Susanna och Emmelina. Han drog fram flickan,

kände på hennes armar, undersökte hennes tänder

och skuffade henne därefter tillbaka till modern,

hvars tåliga ansikte uttryckte den största ångest.Emmelina började gråta.

— Håll mun, barn — intet gnäll här inne!

utbrast uppsyningsmannen.

Ögonblicket därefter började försäljningen.

Adolf slogs bort för en betydlig summa till

den unge sprätten, som beslutat sig för honom.

De andra fingo olika herrar, Tom kom sist.

— Upp med dig! ropade försäljaren och gaf

Tom en vink att stiga upp på estraden.

Tom såg blott en skara människor, han hörde

bud på flera språk, men han såg och hörde allt

som i en dimma, ett slags halfyrsel, tills slutligen

försäljarens skarpa röst skrek ordet dollars för

sista gången. Tom blef knuffad ner igen. Han

förstod, att han fått en ny husbonde.

Mannen med det vedervärdiga utseendet kom

fram och drog honom afsides.

— Stå stilla där, du! sade han med sträf röst.

Det nästa klubbslaget gällde Susanna. Hon

blef köpt af en medelålders herre med vänligt

utseende.

— Master, ropade hon ångestfullt, var

barmhärtig och köp min dotter också!

— Jag tror inte, jag har råd, sade han och

betraktade medlidsamt den unga flickan, som nu,

blek och skälfvande, steg upp på estraden.

— Jag skall göra hvad jag kan, säger den

vänlige herrn.

Men hans anbud öfverbjudes snart, och när

klubban faller, har Emmelina fått samma husbonde

som Tom. Han heter Simon Legree och äger en

bomullsplantage vid Röda floden. Emmelina föres

Legree; uttal: Legri.

Onkel Toms stuga. 7 agråta nde bort till Toms plats. Den vanlige herrn,

som velat rådda henne men ej kunnat göra det,

för b ort hennes mor till motsatta sidan.

TJUGUÅTTONDE KAPITLET.

Åter på resa.

djp^å en liten usel ångbåt, vid namn

»Sjöröf-varen», som långsamt gick uppför Röda

floden, satt Tom fängslad till händer och fötter.

På hans hjärta hvilade en större tyngd än bojornas.

Hoppets stjärna hade för honom gått ned. Han

satt och tänkte på hemmet i Kentucky, på hustru

och barn, som han så nyligen hoppats få träffa,

på sin döde herre och på lilla Eva; allt hvad

han erfarit af lycka var som bortblåst med ens.

Legree hade köpt åtta slafvar, hvilka voro

sammankedjade två och två. Tom var sedan

auktionen iklädd sina bästa kläder, hvilket genast

föll Legree i ögonen, då han kom fram till honom.

— Upp med dig! ropade han barskt till Tom.

Tom lydde.

— Ta af dig halsduken och stöflarna !

Då Tom på grund af sina kedjor hade ganska

svårt att lyfta upp armarna, tog hans herre fatt i

halsduken, slet den af honom och stoppade den

Röda floden (»Red river»), biflod till Mississippi, så

kallad efter sina af röd lera bestående stränder.i fickan Därefter begärde han nyckeln till Toms

reskoffert och började gräfva i den. Han tog fram

Toms sämsta arbetskläder, löste hans kedjor,,

pekade på en vrå af däcket och skrek:

— Gå dit bort och kläd på dig de här!

Äfven detta gjorde Tom utan att knota; hair

stack fotterna i ett par tjocksulade slafskor, som

Legree kastade åt honom.

När Tom återkom, satte Legree åter kedjorna

på honom, undersökte den rock, Tom lagt af sig,

och fann där en silkesnäsduk, som han stoppade

i sin egen ficka. Några småsaker, som Tom gömt

till minne af Eva, kastade han med ett hånlöje ut

i floden.

När Tom klädde om sig, hade han lyckats

sticka på sig sin kära bibel, men psalmboken

hade han glömt, och den fick nu Legree rätt på.

— Så-å, gudelig! hånade han. Du hör till de

heliga, du, kan jag tro?

— Jag är en kristen, master, sade Tom ödmjukt.

— Nå ja, det ska jag snart ta ur dig. På

min egendom tål jag inga bedjande och sjungande

skrålhalsar. Lägg det på minnet!

Inom den ödmjuke svarte mannen ropade en

röst ett högljudt nej, fastän hans läppar tego. För

hans inre ljödo de ord, som Eva så ofta hade läst

för honom: »Frukta dig icke, ty jag har återlöst

dig. Jag har kallat dig vid namn. Du är mim.

Sedan Legree en stund betraktat Tom med

bister uppsyn, gick han fram till skansen och

vältrade allt innehållet i Toms kista ut på däcket. Un-

Skansen: den del af ett fartyg, där

besättningskar-larne bo.der mycket skratt

och glam såldes

de olika

persedlarna till

besättningen. Slutligen

såldes också den

tomma kistan. Man

tyckte allmänt, att

det var ett lyckadt

infall af massa

Legree.

— Nu har jag

befriat dig från en

hel hop beskär,

sade Legree, då han

återkom till Tom.

Yar nu rädd om

de kläder du har,

för du får inga

nya i brådrasket.

— Ja, master,

sade Tom.

Legree gick

vidare fram till

kvinnorna. Emmelina

var fastkedjad vid

en äldre

mulatt-kvinna."

— Se glad ut,

min lilla vän !

sade han och tog

henne under

hakan.

Emmelina sågpå honom med en blick af fasa och förskräckelse,

som icke undföll grobianen.

— Inga sura miner, sade han, du ser bara

vänlig ut, när jag talar dig till; hör du det! Och

du, ditt gamla gula månsken, fortfor han, i det

han gaf mulattkvinnan en knuff; du är så god

och låter bli att tjura så där, om du vill stå väl

hos mig. Se nu på mig allesammans! ropade han

och ställde sig bredbent framför dem. Se på mig

— — rakt in i ögonen — — hör ni!

Legree stampade med foten vid hvarje mening,

och alla stirrade häpna på honom.

— Ser ni den här näfven, fortfor han och knöt

sin stora, grofva hand, som liknade en smedslägga,

känn på den! Tom, betrakta de här knogarna

noga! Den känns som järn, skulle jag tro. Med

den fäller jag hvilken nigger jag vill med ett enda

slag till marken. Alla måste lyda mig —

ögonblickligt — utan betänkande — för hos mig finnes

intet förbarmande. Dägg det väl på minnet!

Med dessa ord svängde han sig om på

klacken och gick ned för alt få sig en styrketår, som

han efter ett slikt mandorasprof tyckte sig ha

förtjänat.

TJUGUNIONDE KAPITLET.

Framkomsten.

ngbåten sträfvade uppåt den grumliga floden

med dess enformiga röda lerstränder, till

dess den lade till vid en liten by, där Legree

gick i land.Af hans lefvande egendom instufvades kvinnorna,

fortfarande hopkedjade, i bakre delen af en usel

vagn, livari han själf log plats på framsåtet.

Karlarne traskade bakefter vagnen. Vägen gick

genom dystra moras och öfver ödsliga hedar. Ur

den gyttjiga marken stucko de mossbehängda

cypressträden upp sina mörka grenar, i hvilka vinden

susade liksom med långdragna suckar. Allas

ansikten sågo trötta och missmodiga ut, förutom

Legrees eget. Han tyckte sig nämligen hafva gjort

en förträfflig affär på sin resa.

— Så där, gossar, ropade han och såg sig om,

låt oss nu få en munter visa, som lifvar marschen!

Slafvarna sågo på hvarandra med ett hopplöst

uttryck.

— Nå, hur går det? röt Simon och klatschade

med piskan.

Då började Tom sjunga:

Jerusalem, min längtans hem,

o, namn, så dyrt för mig!

När skall min sorg en ände få,

när skall din fröjd jag nå?

— Håll mun på dig, din åsna! röt Legree.

Någonting lustigt ska det vara! Se så, fort bara!

En annan slaf uppstämde då en af de vanliga

meningslösa niggervisorna:

Och massa han bad mig hoppa till mån’.

Hej hoppsan, hoppsan hej.

Men när jag försökte, jag kunde inte nå’n.

Hej hoppsan lirum lej.

Slafvarna föllo in och försökte framtvinga en

krystad munterhet, men ingen förtviflans klaganskulle kunnat uttrycka djupare kval än dessa vilda

toner.

— Och du, min lilla vän, sade Legree till

Em-melina och lade handen på hennes axel, nu äro

vi snart framme, ska du tro.

Emmelina kröp intill den gamla mulattkvinnan,

som om hon ville söka skydd hos henne.

— Du har aldrig haft några örringar, tror jag,

fortfor han, och tog med sin grofva hand i

hennes öra.

— Nej, massa, sade hon förskräckt.

— Du ska få ett par af mig, då vi komma

fram. Se inte så förskräckt ut, du ska slippa

strängt arbete och ha det bra på alla sätt, bara

du blir en snäll flicka.

Simon var till hälften drucken och i följd däraf

böjd för välvilja.

Man nalkades nu plantagen, hvilken förut

tillhört en rik man, som nedlagt stora summor på

egendomens förskönande. Nu var alltsammans

förfallet. Ogräs, majshalm och annat skräp

betäckte gräsplanerna, hela stället såg otrefligt och

ödsligt ut. På den ursprungligen vackra

byggnaden var rappningen bortfallen, flera fönster von»

öfvertäckta med fastspikade brädstumpar, i andra

voro rutorna sönderslagna. Allt gaf tillkänna, att

stället fallit i händerna på en rå och obildad

ägare.

Då vagnen körde fram på gården, rusade tre

eller fyra raggiga hundar ut med ett ilsket skall.

De hindrades med möda af ett par trasiga tjänare

att kasta sig öfver de ankommande.

— Där kan ni se, hvad som väntar er, ifall ni

försöker rymma, sade Simon förtjust. De härbestarna skulle inte ha något emot att spisa en

nigger till kvällsvard. Nå, Sambo, hur har det

gått här hemma, medan jag varit borta?

— Utmärkt, massa, svarade den tilltalade, en

trasig neger med hatt utan brätten.

— Och du Kvimbo, du har väl kommit ihåg,

hvad jag befallde dig?

— Till punkt och pricka, massa.

Båda dessa negrer, som inställsamt fjäskade

kring sin husbonde, voro plantagens arbetsförmän

och pådrifvare. De voro föga mindre vilda och

argsinta än de dresserade bulldoggarna. De

hatade hvarandra, och hela gårdens befolkning

hatade dem. På så sätt var det ett allmänt

anklagande på gården, den ena på den andra; ondskan,

afunden och osämjan frodades på denna plantage.

Också sågo slafvarna hemska ut i sina slitna

kläder och med sina djuriska, dystra, elaka ansikten.

Simon frågade Sambo och Kvimbo, hvad de

tyckte om de nykomna.

— Den store där, sade han och pekade på

Tom, ska vara en duktig karl. Han har ensam

skött en gård, så jag tänker, att jag kan göra

honom till uppsyningsman och pådrifvare.

De två svarta sneglade bort till Tom.

— Jag tror nästan, jag ska göra honom till

öfveruppsyningsman, sade Simon.

En elak blick syntes i de två negrernas ögon.

— Följ dem nu ned till barackerna! Den här

mulattkvinnan får du ta hand om, Sambo. Jag

köpte henne till hustru åt dig, sade Simon, i det

han löste henne.

Mulattkvinnan skalf af fasa, men hon vågade

ej säga någonting.— Kom hit, du lilla där! sade han till

Emme-lina. Du ska se om rummen däruppe.

Tom märkte i ett af fönstren ett mörkt,

hotfullt kvinnoansikte. Han blickade med

deltagande-efter Emmelina, då hon fördes in af Legree.

Strax därpå föstes han och de andra af

Sambo-ned till bostäderna. Dessa bestodo af en rad

eländiga baracker. Rummen voro usla kyffen med

nakna väggar och jordgolf, på hvilka litet halm.

var utströdd. Intet spår af möbler syntes till.

— Hvar skall jag bo? frågade Tom.

— Det vet jag inte. Här är fullt öfverallt. Du

kan ju krypa in i ett hål hvar som helst.

Det var sent på aftonen. Utarbetare kommo

drifvande hem i stora skaror, män och kvinnor,,

alla uttröttade och vresiga. Utan att det minsta

bekymra sig om de nykomna — ty äfven

nyfikenheten tycktes utslocknad hos dem —, började de

mala på handkvarnarna för att krossa sin torra

majs och däraf tillreda sin torftiga kvällsvard.

Det var under brådaste skördetiden, och de hade

varit hela dagen ute på fälten, alltjämt jäktade

under uppsyningsmännens piskor.

Tom sökte förgäfves få syn på ett vänligt

ansikte. Nej, han såg endast vresiga, surmulna,

förhärdade människor, hvilka genom rå och

obarmhärtig behandling sjunkit så nära djurens

ståndpunkt, som människor kunna komma. De starkaste

stötte utan betänkande bort de svagare från

kvarnarna för att få mala först. Ingen hjälpte den

andra, all människokärlek tycktes flyktad.

Ända till långt in på natten hördes kvarnarnas

rassel, ty det fanns mycket få kvarnar i

förhållande till arbetarnes antal, och de svaga, hvilkamåste vänta till sist, hade icke någon kraft att

göra arbetet fort.

— Se här, sade Sambo och kastade en påse

majs till mulattkvinnans fotter, här har du litet

till mat. Hvad heter du?

— Lucy.

— Nu år du min hustru, sade Sambo, och nu

mal du genast den hår majsen och lagar den till

kvållsvard åt mig.

— Jag vill inte vara din hustru, sade Lucy

med förtviflans mod. Gå bort ifrån mig !

— Om du inte lyder, så sparkar jag dig, sade

Sambo och lyfte hotande foten.

— Döda mig, om du vill — ju förr dess hellre,

sade Lucy.

— Om du skadar arbetsfolket, så talar jag om

det för master, sade Kvimbo och glodde argt på

Sambo från sin kvarn, där han stod och malde.

Tom var efter resan och den långa fastan så

hungrig, att han kände sig nära att falla i

vanmakt.

— Där har du, sade Kvimbo och kastade en

liten påse majs till honom, men var rädd om det,

för du får inte mer på en veckas tid!

Tom stod länge och väntade, innan någon kvarn

blef ledig. Framför honom stodo tvänne kvinnor,

hvilka knappast förmådde vrida kvarnen och

tycktes färdiga att digna af trötthet. Rörd af deras

elände, tog Tom och malde deras mjöl före sitt

eget. Detta obetydliga barmhärtighetsverk var något

så nytt på detta ställe, att de båda kvinnorna

förundrade stirrade på honom, och en glimt af

vekhet syntes i deras hårda drag. De gräddade af

tacksamhet Toms majskaka åt honom.Sedan han

ätit, satte han

sig på golfvet

och började

vid skenet från

elden att läsa

sin bibel.

— Hvad är

det du läser?

frågade den

ena af

kvinnorna.

— Det är

bibeln.

— Jag har

inte sett någon

bibel, sedan

jag var i

Kentucky, sade hon

suckande.

— Har ni

varit i

Kentucky? frågade

Tom ifrigt.

— Ja, och

där hade jag

det godt.

Aldrig trodde jag

då för tiden,

att jag skulle

komma i

sådant elände

som nu.

-r- Läs nå-gonting för oss! sade den andra kvinnan

nyfiket.

Tom läste:

— Kommen till mig I alla, som arbeten och åren

betungade, och jag skall vederkvicka eder!

— Det år vackra ord, sade kvinnan. Hvem

säger så?

— Herren Jesus.

— Den som kunde få rätt på honom ändå, så

skulle jag nog komma, för nog är jag betungad

så det förslår, och arbeta får jag, så min rygg och

alla mina lemmar värka. Men inte finns det någon

vederkvickelse för mig att få. Sent kommer man

till ro, och man hinner knappt blunda, förr än

man skall upp igen och ha piskan öfsrer sig.

Kunde jag få rätt på honom, nog skulle jag då

tala om, hur vi ha det, alltid.

— Nog kan du få rätt på honom, sade Tom,

för han är här; han är öfverallt.

— Sådant prat! sade kvinnan. Nu skall jag i

alla fall gå och sofva, medan jag kan få.

Kvinnorna gingo till sitt brädskjul; Tom satt

kvar vid elden, som då och då flammade upp och

kastade ett rödt sken öfver hans sorgsna ansikte.

Månen steg silfverklar och lysande upp på den

röda himmelen och såg ned på den ensamme

svarte mannen, som satt med korslagda armar

och sin bibel i knäet.

För första gången steg ett bittert, tärande tvifvel

upp i hans själ, ett tvifvel på Guds kärlek. Hur

kunde Gud se allt detta förtryck, allt detta lidande

utan att ingripa och hjälpa? Hvad tjänade det

till, att man hoppades på Herrens hjälp! Det fanns

ju ingen hjälp. Hade icke all hans gudsfruktanvarit förgäfves? Han hade ju endast ett lif i

jämmer och elände att vänta! Aldrig mer skulle

han få se sin hustru och sina barn.

Tom reste sig och gick långsamt bort till den

koja, där han skulle ligga. På golfvet var det

redan fullt af sofvande människor, och en

kväf-vande luft mötte honom vid inträdet. Gärna skulle

han legat ute, men natten var kall och blåsig.

Med en suck svepte han in sig i ett uselt täcke

och sjönk ned på halmen.

Han somnade och fick en dröm, full af

himmelsk tröst. Han tyckte, att han satt med Eva

på stenbänken nere vid sjön. Hon läste för honom

med sin milda, allvarliga stämma; han hörde

hvarje ord:

— När du färdas genom vattnet, skall jag vara

med dig, och floderna skola ej fördränka dig; när

•du vandrar genom elden, skall du ej varda bränd,

och lågan skall ej förtära dig, ty jag är Herren

■din Gud, Israels helige, din frälsare.

Småningom öfvergingo hennes ord till en

himmelsk musik, hon såg på honom med sina

kärleksfulla ögon; han kände en obeskriflig tröst i

sitt hjärta, och hans blickar följde henne, där hon,

liksom buren på musikens vågor, höjde sig och

försvann ofvan molnen.

Tom vaknade. Var det en dröm? Må vara,

men han tviflade icke, att den själ, som haft sin

högsta glädje af att hugsvala, trösta och glädja

alla lidande, af Gud fått tillåtelse att fullfölja sina

kärleksverk, äfven sedan den lämnat jorden. Voro

icke änglarna Guds tjänsteandar, hade de icke i

uppdrag att tjäna dem, som här nere i

lidandes-äandet sträckte sig efter evinnerligt lif?En skön, en tröstrik tro det är,

att på din lefnads stig

dig goda änglar äro när

och vaka öfver dig.

TRETTIONDE KAPITLET.

Kassy.

Wom såg snart, hvad han hade att vänta sig

af både godt och ondt i sitt nya hem. Det

■goda fick han sig ganska sparsamt tillmätt, men

han gick stilla och tålmodig i sitt arbete, var

vänlig mot alla och hoppades, att han genom flit

■och godt uppförande skulle kunna skaffa sig en

någorlunda dräglig tillvaro. Han såg nog ofta

misshandel och grymhet utöfvas mot medtjänarna,

och sådant saknades icke heller för hans egen del,

men han hade föresatt sig att vara tålig till det

yttersta och sätta sin förtröstan till den Herre,

som vakar öfver alla sina barn. Kanske kunde

det med tiden visa sig någon utväg till räddning.

Ett par veckor förflöto. Simon Legree gick

tigande och lade märke till Tom. Han kunde icke

undgå att se, att han var en förträfflig arbetare,

men han kände likväl en motvilja för sin

allvarlige slaf. Han såg nämligen ett ogillande i Toms

ögon, när han i sin råhet förgrep sig på de andra

slafvarna, och detta retade honom. Simons mening

hade varit att göra Tom till pådrifvare. Men somi hans tanke en sådan mans första egenskap måste

vara hårdhet, något som Tom var alldeles i saknad

af, beslöt Legree att bibringa honom detta

karaktärsdrag genom att »härda» honom.

En morgon, då slafvarna ställde upp sig för

att bege sig af till bomullsplanteriDgarna, märkte

Tom, att den kvinna, han sett en skymt af i

fönstret första aftonen han kom, stod med i ledet.

Skulle verkligen den fina damen deltaga i ut-arbetet?

Hon såg ut att vara mellan 35 och 40 år, lång

och smärt, med små händer och fötter. Hon var

väl klädd och bar ännu drag af skönhet i sitt

aftärda ansikte. Hennes mörka ögon glödde under

de svarta ögonbrynen, kring munnen låg ett

trotsigt drag, och, ehuru hennes insjunkna kinder

talade om utståndna lidanden, visade hennes stolta

hållning, att ännu var hon icke kufvad, ännu hade

hon kraft och mod kvar.

Hon gick tyst i den dimmiga morgonluften

vid Toms sida. De andra slafvarna, som kände

henne, knuffade hvarandra och tycktes elakt glädja

sig öfver, att hon nu blef likställd med dem.

— Ändtligen, skrattade en kvinna hånfullt, har

också hennes tid kommit!

— Ja, nu få vi se, hvad hon duger till ule på

marken, sade en.

— Och om hon i kväll har ryggen

sönderpiskad, som vi andra, sade en annan.

Hon låtsades icke höra, hvad som hviskades

omkring henne, utan fortfor att gå framåt med ett

öfverlägset leende.

Tom, som lefvat bland fint bildade människor,

märkte tydligt, att denna kvinna hört till en sådan

samhällsklass, och han kunde icke förstå, hur hon

" 7 okunnat sjunka så lågt. Ehuru hon icke sade ett

ord, fortfor hon att gå bredvid honom under hela

dagen.

Under sitt arbete kunde Tom icke låta bli att

då och då kasta en blick på den främmande, som

gick helt nära honom. Att hon var skicklig och

flink, hade han sett, genast hon började. Hon

samlade en förvånande mängd bomull och tog

likväl noggrant allt med. Under dagens lopp kom

Tom stundom att gå bredvid mulattskan Lucy. Hon,

var synbarligen sjuk, ty hon vacklade ofta, och

hennes händer skälfde. Då Tom kom helt nära

henne, lade han tyst flera näfvar bomull från sin

korg i hennes.

— Gör inte det, hviskade hon, du blir

olycklig, om de se det.

Sambo hade redan märkt det.

— Hvad är det där för konster! skrek han,,

i det han gaf kvinnan en spark och Tom ett slag

i ansiktet med piskan.

Tom återtog tyst sitt arbete, men Lucy

svimmade.

— Vänta litet, jag ska nog få lif i henne, jag,

sade Sambo skrattande och stack en knappnål in

i kroppen på henne.

Kvinnan vred på sig och började jämra sig.

— Upp med dig, ditt lata djur! skrek han,,

eljest ska jag nog laga, att du kommer på benen.

Kvinnan tycktes få öfvernaturliga krafter och

började arbeta med feberaktig ifver.

— Håll på så där, annars ska jag prygla lif—

vet ur dig i kväll, sade Sambo.

Tom hörde henne mumla:

— O, Gud, hvarför hjälper du oss icke?Utan att fråga efter hvad följden kunde bli för

honom själf, gick han fram oeh lade ännu några

näfvar bomull i hennes korg.

— Du får inte göra det, stönade hon. Du vet

inte, hvad du kan komma att lida för det.

— Jag står bättre ut med att lida än du, sade

han och skyndade tillbaka till sin plats.

Den främmande, som hade hört Toms ord,

fäste sina svarta ögon på honom, tog därefter

några näfvar bomull ur sin korg och lade i Toms.

— Du skulle inte göra som du gjort, ifall du

kände den man, som köpt dig, sade hon. När du

har varit här en tid, så förlorar du nog lusten att

hjälpa andra.

— Med Guds hjälp hoppas jag, att det aldrig

kommer att ske, sade Tom.

— Någon Guds hjälp finnes icke här, sade hon

dystert, i det hon började arbeta igen.

Emellertid hade Sambo märkt, att de talat med

hvarandra, ehuru han stod långt borta. Han

närmade sig nu med sin piska.

— Hvad nu, ropade han med en viss

tillfredsställelse i tonen, smusslar ni här också! Nu är

det jag, som har makten. Akta er bara, eljest

vankas det stryk.

En blixt ljungade emot honom från hennes

svarta ögon, hennes näsborrar vidgades, och

hennes läppar darrade.

— Slå mig, om du vågar, din hund! sade hon

med halfhög, af vrede skälfvande stämma. Ännu

har jag så mycken makt här, att jag kan få dig

sliten i stycken af hundarna eller lefvande bränd,

om jag bara säger ett ord.

Sambo syntes slagen.— Menade intet ondt, missis Kassy, sade han.

— Håll dig härifrån du, sade hon stolt.

— Den där Tom börjar bli besvärlig, sade

Sambo om aftonen till sin herre. Han ställer till

krångel bland niggrerna. I dag har han flera gånger

lagt bomull i Lucys korg.

— Han behöfver uppfostras, kan jag märka,

sade Legree, och han och de båda negrerna

skrattade hemskt.

— Och den där Lucy är då en lat slyna, sade

Sambo. Om inte Tom hjälpt henne, hade hon

ingenting haft i dag.

— Hjälpte han henne? Nå, då skall han få

det nöjet att prygla henne i dag.

— Men hennes korg har nog vikten inne, för

både Tom och missis Kassy fyllde på den.

— Men det är lyckligtvis jag, som väger,

svarade Legree, i det han gick in i magasinet.

* #

*

En och en kommo de uttröttade arbetarne in

i boden med sina korgar till vägning. Legree

antecknade vikten på en grifleltafla.

Toms korg godkändes; men han dröjde några

ögonblick för att se, hur det skulle gå för Lucy.

Hon kom vacklande in. Det var icke något att

aöiiiärka på hennes korg, men likaväl röt Legree

åt henne:

— Åter igen för knappt, ditt lata ök! Stanna

kvar här; du ska få litet extra traktering.

Kvinnan stönade af förtviflan och sjönk ned på

en bjälke.

Med en trotsig och likgiltig min kom Kassyfram med sin korg. Legree betraktade henne

hånfullt, men hon spände djärft sina svarta ögon i

honom och sade några ord på franska. Simon

blef ursinnig och lyfte armen liksom för att slå

henne, men hon gick ut med ett spotskt uttryck

och högburet hufvud.

— Kom hit, Tom! sade Simon. Det är min

mening att upphöja dig till pådrifvare, och det är

därför bäst, att du öfvar dig så godt först som

sist att bruka piskan. Du kan börja med Lucy där.

— Jag ber om förlåtelse, master, men det kan

jag icke, sade Tom sakta men tydligt. Jag är inte

van vid sådant.

— Då ska jag lära dig det, röt Simon, i det

han tog en snodd läderpiska och slog Tom, först

i ansiktet och sedan en hel skur af rapp, hvarhelst

de föllo.— Se så, pustade han utmattad, tror du nu, att

du kan? Hva?

— Nej, master, sade Tom, i det han torkade

af blodet, som strömmade ned öfver hans ansikte.

Jag skall arbeta, så länge det finns lif i mig, men

slå mina kamrater, det gör jag aldrig; nej aldrig,

massa, ty det är orätt och synd.

Toms milda röst, och det saktmod, han alltid

visade, hade ingifvit Legree den föreställningen, att

han var feg och lätt att kufva.

Vid Toms svar hade en bestörtning gripit alla

negrerna. De fasade för, hvad som nu skulle ske.

Ett ögonblick tvekade Simon, men sedan

utbröt han på nytt:

— Ditt usla, svarta djur, tror du dig om att

lära mig, hvad som är rätt?

— Lucy är sjuk, sade Tom, det vore en

skriande orättvisa att piska henne. Jag gör det icke;

och icke heller någon annan människa piskar jag,

om också master slår ihjäl mig.

Tom talade lugnt men bestämdt. Det hördes

tydligt, att hans beslut var oryggligt. Simons

gröngula ögon glödde af raseri; till och med hans röda

skägg knorrade sig af ilska. Men likasom vissa

rofdjur först leka med sitt byte, innan de rifva det

i stycken, behärskade han sitt raseri och började

spotta.

— Såå, vi ha fått ett fromt kräk hit ibland oss

andra syndare? Men är jag inte din herre kanske,

och står det inte, att tjänare skola vara sina

herrar underdåniga? Har jag inte ärligt betalt dig?

Är du kanske inte min, till både kropp och själ?

Svara, din usling!

Och Simon gaf Tom en våldsam spark.Men vid denna fråga föll en stråle af

himmelsk glädje in i Toms bedröfvade själ. Han

rätade upp sig, såg upp mot himmelen, och under

det tårar och blod sköljde öfver hans milda

ansikte, utropade han:

— Nej, nej! Min själ tillhör inte er, master

— ni kan aldrig köpa den. Den har redan

blif-vit köpt af honom, som kan bevara den till evigt

lif. Min kropp kan ni fördärfva, master, men min

själ kan ni inte göra någon skada.

— Vi få väl se, sade Simon, halfkväfd af ilska.

Han vinkade åt Sambo och Kvimbo.

— Ge den här hunden en sådan smörjelse,

att han känner det en hel månad! sade han.

De båda jättarne grepo glada sitt offer. Lucy

uppgaf ett rop af förfäran, och en djup fasa

målade sig äfven i de öfrigas anleten, då Tom fördes

bort utan att göra motstånd.

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.

Kassys berättelse.

Bet var sent på natten. Tom låg, blodig och

kvidande, i ett gammalt skjul bland en hop

skräp och bråte. Han plågades af moskiternas

skarpa sting i de öppna såren och af en olidlig,

brännande törst.

— O Gud, hjälp mig att uthärda mitt elände,»Han hörde fotsteg och säg skenet af en lykta.»bad han, medan han vred sig på sitt usla låger;

jag förgås af kval.

Han hörde fotsteg och såg skenet af en lykta.

— Hvem ni än är, stönade Tom, så gif mig

för Guds barmhärtighets skull en droppe vatten!

Det var Kassy. Hon hade med sig en flaska,

hvarur hon fyllde en kopp, som hon satte för

Toms mun.

— Drick så mycket du vill! sade hon, under

det hon stödde hans matta hufvud.

Tom drack kopp efter kopp.

— Jag visste nog. hvad som skulle smaka dig,

sade hon. Det är inte första gången. Jag har ofta

tillfälle att öka min erfarenhet.

— Gud skall belöna missis, sade Tom.

— Kalla mig icke missis! Jag är icke annat

än en stackars slaf som du, bara mycket

eländigare än du någonsin kan bli, sade hon bittert.

Hon gick tillbaka till dörren och hämtade en

halmmadrass, öfver hvilken hon bredde ett med

vatten fuktadt lakan.

Tom rullade sig med svårighet från golfvet upp

på bädden, men sedan han väl kommit dit, beredde

honom det kyliga, fuktiga lakanet mycken lindring

i hans plågor.

Kassy började nu med van hand att sköta om

hans sår. När hon lagt sina förband, ordnade hon

en mjuk hufvudgärd af skadad bomull. Sedan

■sade hon:

— Nu kan jag inte göra mer. Det är litet nog.

Men Toms hjärta öfverflödade af en

tacksamhet, som han måste få uttrycka. Kassy satt på

golfvet och stirrade framför sig med ett dystert

■uttryck. Hon tycktes knappast höra honom.— Du gjorde rätt, sade hon slutligen, soin om

hennes tankar voro långt borta, du är modig, och

du är god. Men det hjälper icke. Det är bäst att

ge efter med ens.

Tom hade själf i denna natt kämpat en hård

kamp mot tvifvel och missmod. Medan han var

ensam med sina plågor, hade frestaren passat på

och hviskat stygga ord i hans öra, och här satt

nu hon, med sina vilda ögon och sin förtviflade

röst. Hvad fordrade de af honom?

— Gud, öfvergif mig icke! suckade han.

— Hvarför ropar du på Gud? sade hon. Ser

du inte, att han glömt oss, olyckliga varelser?

Tom slöt ögonen och ryste vid dessa hemska

ord.

— Ser du, sade Kassy, du känner inte det här

stället än, men det gör jag. Gården ligger ensligt,

det är många mil genom kärr och moras till

någon människoboning. Här finns ingen hvit

människa, som kan vittna, ifall du blir lefvande bränd

eller söndersliten af hundarr.a eller piskad till

döds, och vi färgade få ju icke vittna, det gäller

icke. Det finns ingen lag här, som kan beskydda

dig mot denne man, och det finns ingenting, som

denne bödel icke är färdig alt göra, när hans

vrede kokar öfver. Ditt hår skulle resa sig af fasa,

om jag skulle berätta dig, hvad jag har sett och

hört här. Det hjälper inte att sätta sig på tvären.

Mitt lif har varit ett enda lidande, natt och dag,

under de fem år, jag varit i hans våld.

Hon kastade sig framstupa på golfvet och

började snyfta.

När hon lugnat sig något, började hon berätta

•om sina olyckor. Hennes fader var en rik man,men hennes moder var slafvinna. Han hade alltid

tänkt att frigifva henne, men under årens lopp

glömde han den saken. Kassy hade lefvat i fina

salar, lärt främmande språk och musik i stadens

förnämsta skola, och allt var lyckligt och godt. Men

helt hastigt förlorade fadern hela sin förmögenhet,

och kort därpå dog han plötsligt i kolera. Allt i

huset såldes, och efter som modern icke var

fri-gifven, gingo både hon och Kassy under klubban.

Kassy blef köpt af en ung, god man, som, redan

när hon gick i skolan, hade fattat tycke för henne.

Efter hon ej var frigifven, hade han ingen annan

råd än att köpa henne för att bli förenad med

henne. De hade sitt eget angenäma hem, och

ingenting fattades dem. Hon lefde i ett präktigt hus,

hade tjänare, vagnar och hästar och fina kläder.

— Jag älskade honom af hela mitt hjärta, och

jag skall älska honom, så länge jag lefver, sade

hon, medan tårarna runno utför hennes kinder.

Han var så god. Men snart kom olyckan, samma

sorts olycka som min moders. Vi hade en enda

dotter — o, en sådan älsklig liten flicka — men

han, hennes far, blef förledd att spela; han kom

i dåliga sällskaper och måste lämna egendomen.

Han flydde öfver till Europa och öfverlämnade

till en bekant alt reda upp affärerna. Denne

usling sålde mig åt ett håll och barnet åt ett annat.

Hvad jag har lidit, kan icke beskrifvas. Slutligen

har jag hamnat hos det odjur, som du känner litet

till. Men vänta bara! slutade hon med

sammanbitna tänder. Hans timme skall också slå.

— Ni sade mig nyss, att jag skulle ge vika

och öfvergifva den goda vägen, sade Tom. Det

kan jag icke. Jag har förlorat allt på jorden.Skulle jag nu mista himlen med, så vore jag der»

olyckligaste människa. Jag måste vara trogen mot

min Herre och Gud.

— Men hvad skall du taga dig till? De

äro-öfver dig i morgon igen. Du måste ge vika eller

bli dödad tum för tum.

— Jag väljer att dö, utbrast Tom. De må

draga ut på tiden genom sina grymheter, men de

kunna icke hindra, att jag dör till slut, och jag;

vet, att Herren skall hjälpa mig igenom det.

— Du är lycklig, du, Tom, sade Kassy.

— Vill missis vara så god och gifva mig mini

bibel; den ligger i min rock därborta.

Kassy gick och hämtade boken.

— Vill missis vara så god och läsa det här

stället, sade Tom och pekade på en sida.

Kassy läste. Det var om Jesu död på

korset-När hon kom till orden: Fader, förlåt dem, ty

de-veta icke, hvad de göra! brast hon i gråt.

— Vill icke missis försöka att förlåta master

Simon? sade Tom med ängslig röst. Ack, försök,

det, och säg icke, att hans timme skall slå! Vi få’

icke hämna oss själfva. Då synda vi ju på

samma sätt som våra förtryckare.

— Ack, sade Kassy, det hviskar ibland onda*

röster omkring mig; då blir jag vild.

Hon stod tyst och betraktade Tom.

— Kan jag hjälpa dig något mer, min

stackars-vän? sade hon. Kanske du vill ha mera vatten?

Hon räckte honom med mildt behag i sina

rörelser ännu en kopp.

— O, missis, om ni ville gå till Honom, som

kan ge er lefvande vatten! utbrast Tom.

Men Kassy sade blott:— Försök att sofva nu, min stackars gosse f

Det är inte bra att tala mera.

Och sedan hon ställt vattnet så, att han kunde

räcka det, nickade hon åt honom och gick.

egree satt kvällen före denna natt i sitt hvar-

dagsrum, en stor sal med väldig spis.

Medan han på ett glödfat värmde vattnet till sin

af-tontoddy, funderade han öfver dagens händelser.

Han var förargad på sig själf, som låtit af sin ilska

förmå sig att göra en af de bästa arbetarne

obrukbar under brådaste tiden, och han var förargad

på Sambo, som utfört hans befallningar med

kanske väl mycken skadeglädje. Dessutom pinade

honom tanken på Kassy. Han hade skickat ut henne

på arbetsfältet, därför att han på morgonen varit

vred på henne, emedan hon åtagit sig Emmelinas

sak och på allt sätt sökt skydda flickan, ända

sedan hon kom i huset. Detta kunde Simon icke

tåla. För öfrigt var han rädd för att ha henne i

sin närhet. Liksom alla människor med ondt

samvete var han vidskeplig. Han kunde, som man

säger, se spöken på ljusa dagen. Kassy hade på

senaste tiden då och då visat tecken till

sinnesförvirring, och under dessa anfall hade hon hotat

honom med de rysligaste saker. Denna morgon

TRETTIOANDRA KAPITLET.

En hemsk natt.hade en häftig

tvist ägt rum

mellan dem.

Simon hade

svurit på, att hon

hädanefter

skulle få slita

lika ondt som

de andra

slaf-varna, och hon

hade trotsigt

svarat honom,

att det var just,

hvad hon

önskade; arbete

var hon icke

rädd för.

Simon

hade väntat, att

hon efter

dagens släp

skulle komma och

bedja att få

slippa

utarbe-tet, men det var

Kassy för stolt

till. Hon

böjde sig icke, och

just genom

denna oböjlighet

och genom sin

understundom

återkommande

sinnesförvir-ring hade hon fått en makt öfver honom som

ingen annan.

Nu, där han satt i den stora salen, som blott

svagt upplystes af elden från spiseln, hörde han,

utan att han förut märkt det minsta ljud af fotsteg,

en röst tätt invid sitt öra, som hväste fram ett:

— Akta dig, du!

Simon ryckte häftigt till, och i det han stötte

henne ifrån sig, ropade han:

— Är du galen, Kassy?

— Ja, jag är galen. En ond ande har farit

in i mig.

— Det ser nästan så ut, sade han. Men det

är bäst för dig att uppföra dig ordentligt.

— Gör ni det då, Simon Legree? År ni inte ett

odjur, som inte en gång förstår sitt eget bästa,

när ni låter prygla er bästa arbetare fördärfvad?

— Det var kanske oklokt, sade Simon för att

blidka henne, men en sådan där uppstudsig slaf

måste lära sig att lyda.

— Ni kan inte kufva Tom i alla fall, hur ni

än bär er åt, sade hon.

— Kan jag inte? sade han, och ilskan började

på nytt att koka i honom. Det ska jag visa.

Jag ska knäcka hvartenda ben i hans kropp, om

han inte lyder mina befallningar.

I detsamma kom Sambo in och gaf sin herre

ett litet paket, omlindadt med papper.

— Hvad är det där?

— Det är något slags trolldomstyg, som

negrer bära på sig, så att hugg och slag inte ska

bita på dem, sade Sambo. Tom hade det bundet

om halsen på sig med en svart snodd.

Legree öppnade papperet med en viss rädsla.Först föll en silfverdollar ut, och därefter fick

han tag i en läng, glänsande gul hårlock, hvilken

snodde sig om hans fingrar, liksom om den haft lif.

— Ta bort den! Bränn den! ropade han

förfärad och kastade den i från sig midt i f3rrfatet.

Både Kassy och Sambo stodo helt förvånade

och stirrade på honom. Men Legree tog dollarn

och slungade den häftigt ut genom fönstret, så att

rutan sprang sönder.

— Kom aldrig mer till mig med sådant otyg!

skrek han.

Hvilken makt att förfära den råe och grymme

mannen hade väl denna hårlock?

Den påminde honom på ett ohyggligt sätt om

en död kvinna, hvilken också haft långa, ljusa

lockar, nämligen hans egen moder. Hans fader var

en grof och despotisk man liksom han själf, men

hans moder var en mild och from kvinna. I sin

barndom hade han vid klockors ljud följt henne

till Herrens tempel, och i hans utsväfvande

ungdom hade hennes böner för honom icke

förstummats. Han hade haft sina tider af ånger, men

hans onda natur afgick med seger, och han

förhärdade sig allt mer. Han for till sjös och förde

ett vildt lif. Efter några år kom han hem på ett

besök. Hela hans utseende, alla hans ord

upp.en-barade för modern, hvilken fördärfvad människa

han blifvit. Hon gjorde ett sista försök. Under

böner och tårar besvor hon honom, att han

skulle vända om från sina onda vägar; hon iill

och med knäföll inför honom. Då blef han

ursinnig och sparkade till henne, så att hon föll

omkull och i fallet slog hufvudet mot det skarpa

spiseljärnet. Han lämnade henne, utsträckt pårgolfvet, blödande och vanmäktig; han sprang från

huset, ja han flydde från trakten och for åter ut

fill sjös. Efter ett par år lämnades honom ett

gammalt bref. Det innehöll underrättelsen om, att

modern nu var död, och att hon af allt hjärta

förlåtit honom. Men det innehöll ännu något mer.

Det var en lång, gul hårlock, hvilken slingrade sig

■kring hans fingrar, liksom den, han nyss bränt upp.

Och sedan dess hade hans moders bild följt

honom under all hans vilda framfart, än som

sjö-röfvare i Västindien, än som slafhandlare i Afrika,

.än som slafpiskare i Amerikas sydstater.

Öfver-allt syntes detta milda, bleka anlete förebrående

betrakta honom, när han vaknade om nätterna.

■Ofta vaknade han badande i svett och rusade upp

ur sin säng i vild förskräckelse. Ty det är så:

de ogudaktiga hafva ingen frid.

Allt detta ohyggliga framkallade den ljusa

hårlocken, lilla Evas lock, nu lefvande för hans minne.

— Hvad var det för en hårlock? mumlade han.

■Kunde det vara den? Nej, nej — den brände jag

ju upp.

Han började gå fram och tillbaka i det stora,

kalla och fuktiga rummet, där de långa skuggorna

föllo djupa i vrårna, och där de kring väggarna

upphängda kläderna sågo ut som rörliga vålnader,

då elden flammade upp och skenet gled öfver

väggen. De stora, lurfviga hundarna lågo inkrupna

bland gammalt skräp och snarkade. Alltsammans

var hemskt och skräckinjagande.

*

Det var efter detta uppträde, som Kassy hade

smugit sig bort för att hjälpa Tom.— Jag ska kalla hit Emmelina, sade Legree,

jag står inte ut med att sitta här ensam.

Han gick ut i stora förstugan, från hvilken

en vindeltrappa ledde upp till öfre våningen. Han

stannade på nedre trappsteget och stirrade upp i

det ogenomträngliga mörkret. Ty han hörde

någonting. Det var toner, klagande, kvalfulla, på en

dyster melodi. Det lät hemskt och spöklikt midt

i natten i detta gamla ruckliga och förfallna hus

med dess många skrymslen. Legree lyssnade med

spända nerver.

O, det skall bli sorg, sorg, sorg,

sorg och tandagnisslan,

på den stora domens dag.

— Det är Emmelina, den slynan; jag ska

stoppa igen munnen på henne, jag. Emmy!

ropade han.

Men endast ett svagt eko svarade honom,

medan rösten fortfor att sjunga:

Föräldrar och barn skiljas där!

Mor och son skiljas där!

Far och dotter skiljas där!

Och aldrig de mera få mötas.

Och därpå ljöd omkvädet igen doft ned i den

ödsliga förstugan:

O, det skall bli sorg, sorg, sorg,

sorg och tandagnisslan

på den stora domens dag.

Simons hjärta dunkade i honom, ty midt i det

djupa mörkret såg han åter sin döda modersbleka ansikte. Han trefvade sig tillbaka till salen

och satte sig framför den nästan förkolnade elden.

— Är jag förhäxad, sade han, eller hur står

det till med mig? Är det döden, som klappar på?

Och i ångesten lofvade han sig själf, att Tom

skulle få vara i fred för honom; man kunde ju

icke veta, om han hade trolldoms-makter till sin

hjälp.

Simon frös och svettades på samma gång, och

tänderna skallrade i munnen på honom.

Ensamheten föreföll honom förfärande. Han hvisslade

åt hundarna.

— Upp och håll mig sällskap! ropade han.

Men hundarna voro sömniga och hade ingen

lust för sällskapslif.

— Jag ska kalla hit Sambo och Kvimbo och

låta dem dansa och sjunga för mig, så måtte det

väl en gång bli slut på den här natten, sade han,

i det han tog ett horn från väggen, gick ut i

förstugan och tutade ett par gånger efter dem. Det

var hans vanliga sätt att kalla på dem.

Och då Kassy mellan ett och tu på natten

återvände från Tom, hörde hon på långt håll det

vildaste larm från salen, tjut, skratt och skrän,

blandadt med hundarnas skall. Hon gick upp på

verandan och såg in genom fönstret. Där sutto

de tre berusade männen och skrålade, fäktade med

armarna och förvredo sina ansikten som galningar.

Hur bitter hon kände sig till mods!

— Vore det väl någon synd att befria världen

från sådana odjur? mumlade hon.TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Emmelina och Kassy.

Mär Kassy kom upp i Emmelinas rum, fann»

hon den unga flickan hopkrupen i ett hörnr

nästan halfdöd af förskräckelse.

— O, är det du, Kassy, ropade hon emot

henne. Jag trodde, du aldrig skulle komma

tillbaka. Du kan icke tänka dig ett sådant lefverne

de ha hållit där nere hela natten.

— Det är jag nog van vid att höra, sade

Kassy.

— Hur skola vi komma bort härifrån? sade

Emmelina och vred sina händer. Hvart som helst

— ut i träsken bland ormarna hellre än här!

— Det ha många sagt före dig, men jag vet,

hur det går med dem, som försöka fly, sade

Kassy.

— Jag är inte rädd för ormar, och jag kunde

i nödfall lefva af bark, sade Emmelina,

— Man blir snart uppspårad af hundarna.

— Hvad skulle sedan hända oss, ifall vi blefve

fasttagna? frågade den unga flickan.

— A jo, pinomedel finnas nog, sade Kassy

dystert. Där finns ett ställe bakom barackerna, där

du kan se ett svart, förkolnadt träd; marken

däromkring är betäckt af aska. Från det stället har

jag hört skrik, som jag aldrig glömmer.

Emmelina bleknade.

— Hvad skola vi då taga oss till? suckade

hon.Kassy gick fram och strök henne öfver håret.

— Jag har en dotter, sade hon sakta, hon

skulle nu vara vid din ålder. Jag vet icke, hvar hon

finns, men säkert är hon olycklig som du. Jag

önskar till Gud, att jag kunde hjälpa dig. Om jag

det kunde, så kanske någon också skulle

förbarma sig öfver henne.

* *

*

Ändtligen hade det blifvit tyst där nere i salen.

De två karlarne hade gått ned till sina kojor, och

Simon satt ensam kvar med efter ruset förvirrade

tankar. Han hade åter en syn; han tyckte, att han

såg ett blekt ansikte, omgifvet af långa, gula lockar.

Han tog en af dessa lockar och lade den omkring

sin hals. I början kändes den len och mjuk, men

småningom blef den hård som järn och drog sig

tätare och tätare omkring honom, till dess den

kväfde honom.

Simon skakade på sig. Solen hade gått upp

och sken genom fönstren. Det var en härlig

morgon, fåglarna vaknade, allt redde sig till den nya

dagens nya lif. Denna dag ropade, liksom alla

föregående, till den af samvetsångest plågade

mannen: »Ännu är det tid; vänd om! Guds nåd är

hvar morgon ny.» Men han ville icke höra denna

maning.

Dörren öppnades, och Kassy kom in.

— Jag har haft en otäck natt, sade Simon med

en rysning.

— Ni får väl fler.

— Hvad menar du med det, din markatta?

— Jag menar, att som man bäddar, får manligga. Jag

varnar er, tänk på

hvad ni gör! Låt

Tom vara i fred!

— Ja, sade

Legree, så vida

han vill be mig

om förlåtelse för

sitt uppförande.

— Det gör

Tom aldrig.

— Jag

lof-var dig, att han

ska ligga på

sina knän och

tigga mig om

förlåtelse.

— För hvad

då? frågade

Kas-sy hånfullt. Han

har handlat

alldeles rätt, han

har ingenting att

be om förlåtelse

för. Ni får

aldrig bukt på

honom.

— Såå

—menar du det?

— Ni

känner icke den

sortens

människor. Ni kan slita

dem i styckentum för tum, men ni får dem icke till att svika

sin tro.

Legree svarade icke. Han tog sin ridpiska

och gick ut till det gamla rucklet, där Tom låg.

Simon fruktade denna gång att hafva någon med

sig, ty i djupet af sin själ hade han en misstanke

om att Kassy hade rätt. För första gången

misstrodde han sin förmåga att öfvervinna en neger,

ehuru han icke ville erkänna det ens för sig själf.

Dagens högtidliga ljus inträngde genom gluggen

i det kyffe, där Tom låg. Tom var öfvertygad om,

att det var gryningen till hans dödsdag, som glänste

i öster, och hans hjärta slog af länglan och glädje.

All fruktan var förbi; han kände ingen oro, när

han hörde sin tyranns stämma.

— Nå, ropade Simon, hur smakade bastonaden?

Inte fullt så morsk, tror jag, som i går, inte fullt

så färdig att predika för fattiga syndare?

Tom teg.

— Stig upp, din hund! röt Legree och sparkade

honom.

Det var icke lätt för Tom att resa sig, men

det lyckades slutligen, och han stod lugn och rak

framför sin husbonde.

— Nå, det gick att komma upp, ser jag,

hånlog Legree, men nu ska du ned igen och det

djupt ändå. På knä med dig, och bed mig om

förlåtelse, för att du bar dig dumt åt i går!

Tom rörde sig ej.

— På knä! ropade Legree och slog honom

med piskan.

— Master Legree, jag kan inte göra det. Jag

gjorde bara, livad jag anser vara rätt, och ingen

skall kunna tvinga mig att vara grym.Legree betraktade honom.

— Hvad skulle du säga om att bli bunden

vid ett träd och få en långsamt brinnande eld

tänd omkring dig? Hur tror du, det skulle kännas

— hvasa?

— Jag vet, att master kan hitta på förfärliga

saker och har gjort det. Men jag kan inte mer

än dö — jag är icke rädd, ty efter döden kommer

evigheten.

Detta enda ord, hans längtans ord, återförde

till Toms själ ny styrka och nytt hopp, medan

det på Simon verkade som ett stygn af en

skorpion. Den ursinnige mannen gnisslade med

tänderna och kunde icke tala för vrede.

— Master, sade Tom stilla, eftersom ni har

köpt mig, så vill jag vara er en trogen tjänare;

jag vill arbeta flitigt åt er, så mycket jag förmår.

All min tid, all min kraft, allt mina händers

arbete vill jag ge er. Men min själ ger jag inte åt

någon dödlig. Jag har en Herre också i

himmelen, och mot honom vill jag vara trogen. Jag

vill först lyda honom, antingen jag nu skall lefva

eller dö. Jag är inte rädd för att dö, jag vill

hellre dö än lefva. Master kan piska mig, svälta

mig eller bränna mig, jag kommer desto förr till

det ställe, dit jag längtar.

— Jag ska allt försöka ändå, om jag icke

kan kväsa dig, hväste Simon.

— Jag är en svag människa, svarade Tom

ödmjukt, men Gud allsmäktig skall hjälpa mig.

— Där har du att börja med! röt Legree, i

det han gaf honom en spark med sin grofva

stöfvel, innan han gick.TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.

Ändtligen fria.

i måsle nu tills vidare lämna vår stackars

Tom i hans lidanden och återvända till

Georg och hans hustru och son.

Som deras vänner kväkarne fruktade, att

flyktingarna skulle bli efterspanade vid Erie-sjön,

ansåg man bäst, att de delade sig i två partier. Jim

och hans gamla mor reste först, och ett par

dagar senare foro Georg och Elisa med lille Harry.

De blefvo emottagna af förut underrättade

»vänner», hos hvilka de bodde, medan de ordnade sig

för resan öfver sjön.

Georg blef alltmera orolig, ju närmare frihetens

dag nalkades. Något kunde ju inträffa i sista

stund, som kunde förråda dem. För alt undgå

misstankar hade man beslutit, att Elisa skulle

förkläda sig till karl. Fru Smyth, en äldre kvinna

från Kanada, hvilken varit på besök hos de

»vänner», där Georg bodde, och nu skulle återvända

hem, åtog sig beredvilligt att spela lilla Harrys

tant.

Elisa stod framför spegeln och klippte af den

ena locken efter den andra af sitt långa hår.

-—- Det här tycker jag nästan är skada, sade

hon småleende.

Georg smålog också, men sorgset.

Erie (uttal: Iri), en af de stora Kanadiska sjöarna.

Det är från den, som Niagara-floden flyter. — Smyth;

uttal: Smäjs (det sista s-ljudet läspadt).— Nu är

det färdigt,

sade hon. Är jag

inte en ganska

vacker ung man

kanske? Se då

litet glad ut,

Georg! Var säker

på, att Gud, som

hjälpt oss så

långt,också skall

hjälpa oss nu!

— Skulle det

väl kunna vara

möjligt, att vi

skola lyckas och

bli fria? utbrast

han. Kan en så

stor nåd

vederfaras oss? Mitt

hjärta bäfvar så.

— Mod, min

älskade! sade

Elisa med tårar i

sina milda ögon.

Du, som varit

så stark, får icke

svikta i

afgöran-dets stund.

Dörren

öppnades, och fru

Smyth inträdde

med en liten

flicka vid handen.— Se, en sådan liten söt flicka det blifvit af

honom, sade Elisa. Vi kalla honom Harriet, det

blir utmärkt.

Men Harry drog sig förskräckt tillbaka, när

Elisa ville taga honom i sitt knä. Han kände

icke igen sin mamma i den främmande dräkten.

— Så mycket bättre, sade Georg. Ni få icke

vara tillsammans eller se ut, som om ni kände

hvarandra. Fru Smyth och Harry måste hålla sig

ifrån oss så mycket som möjligt.

— Men behöfva vi vara så rädda för att väcka

misstankar?

— Ja visst, sade Georg. Fru Smyth har hört,

att det varit folk nere och anmodat kaptenerna

på ångbåtarna att hålla utkik efter en man och

en kvinna med en liten gosse.

— Lär mig nu att begagna kappan, Georg?

sade Elisa. Är det på ena axeln, den skall sitta?

— För all del, inte på den högra! Så här —

på den vänstra. Endast detta kunde ha röjt oss.

Ändtligen kom droskan, som skulle föra dem

ned till hamnen. Vid landgången bjöd den

förklädda Elisa artigt armen åt fru Smyth, och Georg

kom efter med nattsäckar och askar. Sedan han

lagt sakerna på däcket, gick han fram till

kaptenens hytt för att lösa biljetter. Medan han

väntade, hörde han ett samtal strax bredvid.

— Jag kan försäkra er, att de inte äro här,

säde den ena. Jag har sett hvarenda en, som

kommit ombord.

Det var styrmannen som talade, och den som

svarade var vår gamle bekante, Marks.

— Karlen är en mycket ljus mulatt, och kvin-nan är nästan hvit. Han är brännmärkt i ena

handen, sade han.

Möjligen darrade den hand något, som nu tog

emot biljetterna, men Georg hade nog

sinnesnärvaro att kasta en likgiltig blick på den talande,

när han lugnt gick tillbaka till Elisa, som väntade

på honom. Fru Smyth begaf sig nu ner i

salongen, där »den lilla söta flickan» ådrog sig alla

passagerarnas välvilja.

Klockan ringde sista gången. Hur lätt blef icke

Georg om hjärtat, då han såg Marks gå i land

och visste, att hvarje ögonblick, som gick, förde

honom bort från hans förföljare!

Det var en härlig dag. En lätt vind krusade

Eriesjöns blåa vatten, som glittrade i solskenet.

Timmarna flögo hastigt bort. Ändtligen syntes i

fjärran Kanadas kust.

Georg och hans hustru stodo arm i arm, då

ångbåten lade till vid den lilla sjöstad, där de

skulle stiga af. Det var ett högtidligt ögonblick.

Georg kunde knappast draga andan af rörelse, men

hans ögon glänste, och han tryckte tyst den lilla

hand, som skälfvande låg på hans arm.

Klockan ringde. Som i en dröm samlade

Georg ihop sina saker, ropade på fru Smyth och

barnet och gick i land.

Då ångbåten åter gått ut, kastade sig Georg

och hans hustru på knä och lämnade fritt lopp

åt sina tårar. Högt tackade de den Gud, som fört

dem oskadda genom så många faror.

Fru Smyth förde dem till en missionär, som

bosatt sig här just för att bereda ett hem åt

flyktande slafvar.Det vore

omöjligt att

beskrifva den

glädje, dessa

unga makar

kände på sin

frihets första

dag. De

kunde tala, röra

sig, arbeta, gå

hvart de ville,

obevakade

och utan

fara. De ägde

icke ett tak,

som de kunde

kalla

sitt.ingen jordbit,

icke ett öre i

pengar —

intet. De voro

fattiga som

fåglarna

underhimmelen

och

blomstren på

marken, och

likväl kunde de

icke sofva för

bara fröjd.TRETTIOFEMTE KAPITLET.

Segern.

Jet finnes ögonblick af så dj up sorg i en

människas lif, att hon kan tycka, att det

är lättare att dö än att lefva. .

Då Legree stod framför Tom och hotade

honom med alla slags pinomedel, då vidgades

visserligen Toms hjärta af mod, och han kände inom

sig en kraft, som gaf honom förmåga att trotsa allt

för Herrens skull. Men när Legree gått, och Tom

utmattad sjönk ned på sin bädd, då hans sår svedo

och hans sönderbråkade lemmar värkte, då greps

han af en djup misströstan.

Långt förr än hans sår voro läkta, tvingades

han att deltaga i de andra slafvarnas göromål.

Han led mycket af att gå i arbetet från morgon

till kväll i den brännande solhettan, och när han

kom hem, var han så utmattad, att han handlöst

kastade sig på sin usla halmbädd. Att läsa var

honom omöjligt; hans försvagade hjärna kunde icke

fatta, hvad han läste, och bokstäfverna dansade

rundt för hans ögon.

I början hoppades han ännu på befrielse.

Han trodde, att miss Ofelias bref till hans vänner

i Kentucky skulle påskynda deras bemödanden

till hans bästa. Men vecka efter vecka förgick,

och småningom smög sig den tanken på honom,

att Gud öfvergifvit honom.

En och annan gång såg han en skymt af

Kassy eller Emmelina, men han kunde aldrig få

tillfälle att tala med dem.

8 a

Onkel Toms stuga.En afton satt han och rörde i glöden efter

den eld, där han gräddat sitt bröd. Elden

blossade upp till en liten låga. Fastän han var

ytter-Higt trött och utmattad, tog han likväl fram sin

lilla bibel ur fickan och försökte läsa. Men han

fann ingen tröst; ordet var liksom dödt för honom,

och med en förtviflad suck slog han igen boken.

Ett rått skratt kom honom att spritta till. Han

såg upp — Simon stod framför honom.

— Jo jo, min gubbe lilla, sade Simon hånande,

jag tror du ändtligen kommit underfund med atl

din gudlighet inte duger någonting till. Jag visste

väl det, att jag till sist skulle få det där ur

skal-Jen på dig.

Tom teg.

— Du har burit dig åt som en åsna, fortfor

Simon. Jag tänkte sätta dig öfver alla mina

slaf-var, och du kunde haft goda dagar här, och så

går du själf och förstör alltsammans bara förden

där usla luntans skull. Kasta du den på elden!

hLyd mitt råd och var förnuftig! Det ska du finna

dig båttre af.

— Jag kan inte släppa min bibel, master. Om

jag också inte förmår läsa den, så är det en tröst

för mig att hålla den i min hand.

— Så’nt struntprat! Om Gud hade velat hjälpa

dig, så hade han sannerligen aldrig låtit dig

komma till mig! Begriper du inte det? Ser du, här är

det jag, som är herre, och jag kunde hjälpa dig,

jag, om du bara rättade dig efter min vilja.

— Nej, master, sade Tom, antingen Herren Jesus

vill hjälpa mig eller icke, så vill jag tro och

förtrösta på honom till min sista stund.

— Så mycket värre för dig! röt Legree. Menvänta mig, du.

Din istadighet

räddar dig inte.

Jag skall kväsa

dig till sist, det

har jag satt mig

i sinnet.

Han gickifrån

honom,

skälf-vande af ilska.

Men hvad

hände?

Medan Tom

satt där

framför elden,

förkrossad och i

den djupaste

inre nöd, kom till

hans kämpande

själ en himmelsk

uppenbarelse.

Han såg i en syn

sin törnekrönte

frälsare,med det

milda ansiktet

fullt af

förbarmande, och han

hörde en röst,

som sade: Den

som öfvervinner,

honom skall jag

gifva alt sitla

med mig på min

tron, såsom ockjag har öfvervunnit och sitter med min fader på

hans tron.

Tom kastade sig på knä. Tviflets förfärliga

mörker var skingradt. Hans själ var fri. I denna

stund afsade han sig alla förhoppningar för detta

lifvet och gaf sin vilja utan alla villkor åt Gud.

När han åter kom till känsla af det jordiska,

var elden slocknad, och rummet kändes kallt och

fuktigt. Tom kröp ned i sin bädd. Men hans glädje

var för stor. Han satte sig åter upp, sträckte

händerna upp mot de blänkande stjärnor, som

glimmande syntes genom gluggarna uppe vid taket och

började sakta sjunga en lofsång, hvilken han ofta

sjungit i forna, lyckligare dagar, men aldrig med

en så jublande fröjd som nu:

När den är flydd, min jämmers tid

bland jordens nöd och kval,

jag smaka skall en evig frid

i himlens ljusa sal.

Och när i tio tusen år

jag sjungit fröjdesång,

det skall mig vara, som i går

jag sjöng den första gång.

När morgonljuset bredde sig öfver himlen och

de dåsiga, utfrusna slafvarna trögt drogo i väg ut

till fälten, var det en i skaran, som gick med lätta,

säkra steg. Borta voro alla tvifvel, försvunnen

var all fruktan; det eviga lifvets ovanskliga glädje

strålade ur hans ögon.

Alla märkte den förändring, som skett med

Tom. Han var munter och liflig och bar alla

förnärmelser med stilla tålamod.— Hvad är det åt honom? sade Simon. Han

har gått och hängt med hufvudet en lång tid, och

nu springer han som en gräshoppa.

Sambo förmodade, att han gick och funderade

på att rymma.

— Låt honom försöka på det! sade Simon och

grinade till. Hur långt tror du han skulle komma,

Sambo?

— Det skulle vara en munter syn, skrattade

Sambo, att se honom klifva i gyttjan med en hund

hängande i hvartdera benet. Molly har märken

efter den roligheten än, hon.

— Håll emellertid ett öga på honom, och

sätter han i väg, så lös genast blodhundarna, kom

ihåg det!

Detta samtal fördes, medan Legree steg till häst

för att rida till den lilla staden i grannskapet. När

han på kvällen återkom, gjorde han ett slag ned

till negerbostäderna för att se, om allt var lugnt.

Då han närmade sig huslängan, hörde han en sång

klinga i den stilla, månljusa natten.

När kallet jag hör och tecknet jag ser

där uppe från himmelens stad,

jag lämnar hvar börda, som här tryckt mig ner,

och torkar mitt öga glad.

Om världen än rasar med hugg och med slag

och vill släcka mitt ögas ljus,

jag vet, att för mig snart stundar en dag

sä säll i min faders hus.

.lag fruktar ej mer, om än sorg och nöd

vilja släcka allt jordiskt hopp.

Jag väntar min frihet just i min död

och skådar med glädje dit opp.Dit opp till tindrande stjärnornas här,

som vinka mig högt i det blå!

Ty ingen kan kufva min andes begär,

min längtan till Herren att gå.

— Jaså, tror du det, du, mumlade Simon, som

kände en plötslig vild ovilja mot dessa sanger.

Hvad sitter du här och bölar efter, din svarta

gaphals? Kom genast hit! röt han.

— Ja, master, sade Tom vänligt och reste

sig upp.

Simon blef utom sig af att se Toms vänliga

leende. Han red tätt intill honom och började

slå honom med piskan. Tom stod alldeles tyst;

och med ens begrep Legree, att hans makt öfver

denne tyste och tålige man var bruten. Gud stod

emellan honom och hans slaf.

Sedan Tom fått frid och glädje i sin själ,

kände han det innerligaste medlidande med sina

stackars kamrater, och han ville gärna dela med

sig af sin egen lycka. I början undrade de

förtryckta varelserna på hans kärleksfulla ord och

hans stora hjälpsamhet, men då han fortfor att

vara lika mild och vänlig vecka efter vecka och

månad efter månad, började slutligen deras

förtorkade och förslöade sinnen att vekna. De fingo

ånyo erfara känslor, hvilka i åratal varit dem

främmande. De sågo, huru Tom delade sitt knappa

bröd med de hungriga, hjälpte de trötta att samla

in bomull och ofta lånade sitt täcke åt de

febersjuka. Dessutom uthärdade han med

förundrans-värdt tålamod alla sin herres förnärmelser.

Småningom började han tala med de andra

slafvarna om Jesus, de lidandes vän, hans egentröstare. När hösten var till ända, och den

brådaste tiden var öfver, samlades en skara negrer

omkring honom om söndagsaftnarna för att höra

hans enkla utläggningar öfver Guds ord. Små

sammankomster höllos, ån här, än där. Men snart

förbjöd Simon dessa möten, och då blef det svårt

för Tom att verka bland kamraterna.

Hos åtskilliga hade dock tanken på deras

frälsare blifvit väckt, och tyst gick lifvets ord från

man till man, från hjärta till hjärta. Lucy, den

stackars mulattkvinnan, hvilkens enfaldiga

barnatro nästan blifvit utplånad genom de lidanden, hon

fått genomgå, styrktes och upprättades genom den

ödmjuke missionärens ord. Till och med den halft

sinnesförvirrade Kassy fann ett slags tröst af att

höra på honom.

En natt, då alla de slafvar, som delade Toms

kyffe, voro försänkta i djup sömn, hörde han sitt

namn hviskas. Han såg Kassys bleka ansikte genom

gluggen; hon vinkade tyst åt honom.

Tom gick ut. Han såg i månskenet, hur

hennes ögon lyste af en hemsk glöd.

— Kom med mig, hviskade hon, jag har

något att säga dig.

— Hvad är det? sade Tom orolig.

— Skulle du inte tycka om att bli fri? frågade

hon flämtande.

— Jo, när Herren vill gifva mig friheten, sade

Tom.

— Du kan bli fri i natt. Han sofver djupt.

Jag lade något i hans toddy. Om jag haft mer,

så hade jag inte behöft någon hjälp. Bakdörren

är öppen — där står en yxa bakom den. Dörrentill hans rum är

också öppen. Jag

hade helst gjort

det själf, men

min arm är för

svag. Kom!

Tom

stannade förfärad och

grep om hennes

arm.

— Inte för

hela världens

skatter följer jag

er på sådana

vägar, hviskade

han.

— Men tänk

på alla dessa

olyckliga

varelser, som vi

kunde skänka

friheten!

— Nej, sade

Tom, intet godt

kan någonsin

komma af en

ond gärning. Jag

högge hellre af

min egen hand

med er yxa.

— Nå, så gör

jag det själf,

sade hon och gick

skyndsamt bort.Men Tom sprang efter henne och höll henne

tillbaka.

— För vår dyre Herres skull, som gifvit sitt

lif för att rädda er själ, belasta den icke med ett

så stort brott! Tänk på Herrens ord: Min år

häraden, jag skall vedergålla det. Vi måste tåligt vänta

på hans tid.

— Har inte jag väntat? sade hon. Han har

pinat mig, till dess min hjärna blifvit omtöcknad,

och dig skall han icke släppa ur sina klor, förr än

han slitit dig i stycken; men nu är hans tid

kommen! Jag längtar att se hans hjärteblod.

— Vi måste följa vår Herre i spåren, sade Tom

mildt, och lära oss älska våra fiender.

Tom såg upp mot himmelen, och tårar glänste

i hans ögon. Denna blick af himmelsk kärlek och

innerlig hängifvenhet smälte isen i hennes hjärta.

Hennes uttryck blef mera blidt, och Tom kände,

att hennes vilda kraft slappades.

— Onda andar förfölja mig, sade hon, och de

ingifva mig onda tankar. O, fader Tom, om jag

kunde bedja, när det ondskefulla sinnet rinner på

mig!

Stora tårar runno utför Ivassys kinder.

— Missis Kassy, sade Tom tvekande, under det

han medlidsamt betraktade henne, om det vore

någon möjlighet för er att tyckas, skulle jag vilja

råda er och Emmelina att fly. Men endast om ni

vill afstå från edra mordiska planer, kan jag ge

er ett sådant råd.

— Vill du följa med oss då, fader Tom?

frågade hon hastigt.

— Nej, svarade Tom. I början tänkte jag nog

på det i min stora förtviflan och min gränslösalängtan efter hustru och barn. Men nu har

Herren gifvit mig ett värf att utföra bland dessa

för-smäktande själar. Jag vill stanna hos dem och

bära mitt kors tillsammans med dem intill änden.

Det är annorlunda med er. Ni kunna icke stå ut,

och därför är det bättre för er, om ni kunde lyckas

att fly.

— Vi hafva ingen annan tillflykt än grafven,

sade Kassy. Ute i morasen skulle hundarna

genast uppspåra oss.

— Herren, som hjälpte Daniel i lejonkulan,

lef-ver ännu. Han, som själf gick på vattnet, kan föra

er öfver morasen. Försök, och jag skall bedja

för er!

Kassy hade ofta förr tänkt ut planer till flykt

men förkastat dem som outförbara. Vid Toms

trosvissa ord genombäfvades dock hennes själ blixtlikt

af en tanke, alldeles ny men full af möjligheter.

— Tack, utbrast hon ifrigt. Jag skall försöka.

— Amen, sade Tom. Herren skall föra er bort

från frestelserna här.

TRETTIOS JETTE KAPITLET.

Kassys plan.

r inden i Legrees hus var stor och ödslig, full

af gamla kistor och annat skräp, söndrigt

husgeråd och förkastade redskap. Det utgjorde

negrernas fasa, då de i något ärende blefvo skic-kade dit upp, ty det ansågs allmänt, att det

spökade där. En gång hade en negrinna, som ådragit

sig Legrees vrede, blifvit instängd på vinden.

Hvilka grymheter, som begåtts däruppe, visste

ingen, men efter några veckor bars hon död ned.

Från den tiden påstods det, att man under vissa

ovädersnätter kunde höra ohyggliga ljud däruppe,

och att man äfven sett underliga syner i fönstren.

Då Simon Legree en gång hörde ett par negrer

hviska om dessa historier, blef han så ursinnig, att

han hotade att slå ihjäl den första, som talade ett

ord om saken. Men den kunde icke tystas ned,

skräcken för vinden spred sig, och man var till

och med rädd för trappan, som ledde dit upp.

Det var på Simons stora vidskepelse och på

detta hemska tal om vinden, som Kassy byggde

sin plan att rymma.

Kassys rum låg rakt under vinden. En dag

företog hon sig helt oväntadt att flytta alla sina

möbler in i ett annat rum, som låg långt ifrån

hennes förra. Under det hon och flera tjänare

höllo på med omflyttningen, kom Simon hem från

en ridtur.

— Hvad betyder det här? sade han.

— Jag står inte ut med att bo därinne hos

mig längre, sade Kassy. Jag kan behöfva sofva

om nätterna, jag också.

— Hvem hindrar dig ifrån att sofva? sade

Simon.

— Det kan vara detsamma, sade Kassy trumpet.

— Fram med det, din markatta! skrek Legree.

— Hvem som hindrar mig? Ja, det vet jag inte,

men kanske ni vet det? sade Kassy och spände

sina svarta hotande ögon i honom. Jag vet bara,att där uppe öfver mitt rum stönar det och

suckar om nätterna, och ibland skriker det och

jämrar sig så högt, att det är alldeles omöjligt att få

en blund i sina ögon. Ni kan ju själf lägga er där,

så får ni höra.

Simon skrattade till och mumlade något om

fruntimmerspjåsk, men han gick sin väg utan ett

ord vidare, och Kassy märkte, att hennes ord gjort

verkan.

Nu började Kassy sina förberedelser. I ett

kvisthål invid vindsfönstret inpassade hon en

butelj på så sätt, att när blåsten drog förbi

öppningen och svepte in i buteljhalsen, uppkommo långa,

klagande och jämrande ljud, som, när blåsten var

stark, blefvo nästan till små tjut. Tjänarna hörde

de långdragna jämmertonerna och ryste. Fastän

ingen vågade tala om det med Simon, kunde han

icke undgå att märka oron i huset. Alla

syntes ängsliga och skrämda. Särdeles Kassy såg

alldeles vild ut, och det föreföll honom slutligen, som

om själfva luften vore uppfylld af ängslan och bäfvan.

En blåsig natt satt han framför elden i sitt

rum. I alla knutar hven stormen, och hängen och

lås i det gamla förfallna huset gnisslade och gnällde.

Stormen kom då och då farande ned genom

skorstenen, så att askan rök på hällen.

För alt skingra sina oroliga tankar grep Simon

till en bok, som Kassy lagt fram på bordet. Det

var en bok, som handlade om mord och spöken.

Då han läst några sidor, kastade han boken ut åt

golfvet. I detsamma öppnades dörren, och Kassy

kom in. Hon såg alldeles förskräckt ut.

— Hvad är det, hviskade hon, som väsnas

däruppe på vinden? Jag står inte ut med det här!Och hon vaggade fram och tillbaka med

kroppen i tydlig fruktan.

— Det är väl råttorna, sade Simon. För du tror

väl inte på spöken? tillade han med ett försök att

skratta.

— Jag undrar just, om råttor kunna öppna

en låst dörr, som man till på köpet satt en stol

för? sade Kassy och vred händerna. Kunna råttor

komma smygande ... smygande ... smygande ... fram

till ens säng och sträcka ut handen ... så här?

Kassy lade hastigt sin iskalla hand på Simons.

Han svor till och sprang upp.

— Hvad är det du säger? Inte har någon gjort

så! röt han.

— Nej, nej, naturligtvis inte. Har jag påstått,

att någon gjort så? svarade Kassy.

— Men har du verkligen sett något sådant . . .

Kom det från vinden, Kassy?

— Det? Hvilket det?

— Det du nyss talade om, förstås.

— Inte talade jag om någonting, sade Kassy

vresigt. Vill ni veta något om de där sakerna, så

ligg själf däruppe!

Simon gick oroligt fram och tillbaka.

— Tror du, jag är rädd? sade han. Jag vill

ha reda på de dår dumheterna. Jag tar mina

pistoler ...

— Ty.st . . . sade Kassy. Hvad är det ...?

Han ryckte till. En gammal klocka, som stod

i ett hörn i rummet, började långsamt och doft

slå tolf.

Legree kände sig ohygglig till mods. Kassys

ögon lyste som eldkol i halfmörkret. Han hade

alltid haft svårt att fördraga hennes blick.— Tolf ... hviskade hon hest, nu få vi se.

Hon vände sig hastigt om, öppnade dörren till

förstugan och lyssnade.

— Tyst ... hör ...

Ett långt utdraget klagotjut ljöd ner till dem

ifrån vinden.

— Kom! sade hon. Tag pistolerna och gå

dit upp! Men strax, ty nu hålla de på som bästl

Men Simons knän darrade, och hans ansikte

var likblekt.

— Nej, sade han, jag har ingenting där uppe

att göra.

— Då går jag själf, sade hon och sprang

uppför vindstrappan, kom med!

— Nej, gå inte opp! Kom ned genast, Kassy!

ropade han.

Men hon skrattade vildt och försvann. Han

hörde henne öppna dörren till vinden; en vindstöt

for i detsamma tjutande nedför trappan och släckte

ljuset, som Legree höll i handen. Det ohyggliga

tjutet hördes ånyo. Som förföljd störtade han in

i sitt rum och slog igen dörren efter sig.

Kort därpå kom Kassy tillbaka. Hon var blek

men lugn och kall.

— Är ni nöjd nu? sade hon hånfullt. Jag har

stängt dörren. Men säg mig ändå, Simon, hur

hänger det ihop med vinden?

Hon stod framför honom hotande och stolt.

— Det angår dig inte! sade han.

Då Kassy på eftermiddagen märkt, att det

börjat blåsa, hade hon öppnat det lilla fönstret på

vinden. Detta hade gjort, att det häftiga motdraget

släckt Legrees ljus, så snart hon öppnade dörren

dit upp.Ilur hänger det ihop med vinden?*.På detta listiga sätt lyckades Kassy ingifva

Legree en sådan fruktan för att gå upp på

vinden, att han hellre velat sticka hufvudet i ett lejons

gap än företaga någon undersökning där.

Emellertid förde hon själf under nätterna dit

sina egna och Emmelinas tillhörigheter samt så

mycket lifsmedel, att de skulle kunna uppehålla

sig däruppe några dagar. Hon afvaktade nu med

oro den stund, då hon kunde sätta sin plan i verket.

Slutligen var tiden att handla kommen. Det

var mot aftonen. De båda kvinnorna stodo i

Kassys rum och lade ihop sina små knyten.

— Tag nu på dig hatten, så ge vi oss af! sade

Kassy.

— Men de kunna ju se oss, sade Emmelina.

— Det är just meningen, svarade Kassy lugnt.

Vi smyga oss ut genom bakdörren och springa

förbi barackerna. Sambo och Kvimbo se oss och

sätta efter oss. Då gäller det, att vi hinna ut till

moraset. Där måste de vända om för att springa

tillbaka och lösa hundarna. Under villervallan

ila vi ned i bäcken, som flyter här alldeles

bredvid byggningen, och i den vada vi, tills vi komma

tillbaka till bakdörren igen. Detta skall villa bort

hundarna, ty de mista sitt väderkorn i vatten. Alla

äro då ute för att söka oss, och vi kunna därför

osedda smyga oss upp och gömma oss på vinden.

Där måste vi vara ända till dess de upphört att

söka. Först när man uppgifvit allt hopp och börjar

glömma saken, kunna vi tänka på att fly på allvar.

Emmelina suckade ängsligt.

— Se så, sade Kassy och tog henne i handen,

kom nu!

De båda kvinnorna smögo sig ljudlöst ur husetoch skyndade nedåt barackerna till. Då de voro

nära kanten af moraset, hörde de en röst, som

befallde dem att stanna. Det var Legrees egen

röst, och Emmelina blef däraf så förskräckt, att hon

hviskade:

— Jag tror jag svimmar.

— Om du gör det, så dödar jag dig, sade

Kassy, i det hon drog fram en knif och höll för

hennes ögon.

Detta hjälpte. Emmelina återfick besinningen.

De skyndade in bland de mörka snåren i moraset,

dit Legree ej kunde följa dem utan hjälp.

— Hallå där, Sambo och Kvimbo! ropade han.

Två af kvinnorna ha gifvit sig af ut i moraset.

Femtio kronor åt den, som griper dem! Ut med

hundarna! Släpp lös Tiger och Lejon och alla

de andra!

Det blef en stor uppståndelse. Alla sprungo

om hvarandra. Somliga skaffade facklor, andra

löste hundarna.

— Ska vi skjuta dem, om vi inte kunna

komma åt dem på annat sätt? sade Sambo.

— Skjut Kassy, sade Legree, men låt den andra

vara!

Hela skaran begaf sig af. Alla de öfriga

tjänarna följde nyfiket efter och åsågo jakten på

af-stånd. Huset var därför alldeles öde, när Kassy

och Emmelina smögo sig in bakvägen.

— Se, hviskade Emmelina, då de väl voro

inkomna, se hur facklorna glimta mellan träden,

och hör hur hundarna skälla! Om vi vore där

borta, skulle de snart ha oss fast. Låt oss genast

gömma oss!

— Jag måste skaffa oss en liten reskassa först,Se hur facklorna glimta mellan träden /»sade Kassy, i det hon tog en nyckel ur fickan på

den rock, som Legree kastat af sig, och öppnade

hans pulpet. Hon tog därur en bunt sedlar, som

hon stoppade på sig.

— Men det är ju att stjäla, sade Emmelina.

— Låt oss inte tala om stöld i denna

röfvare-kula, där allt är stulet från arma människors svett

och möda! svarade Kassy. Nej, Emmelina, vi få

ställa så, att vi icke svälta ihjäl, innan vi nå en

ort, där vi kunna förtjäna vårt bröd. Men kom

nu! Jag har ljus däruppe.

De gingo upp på vinden. Emmelina förvånade

sig öfver, hur klokt Kassy ordnat deras bostad.

En ofantlig möbellår hade hon hvälft på sidan,

så att öppningen vette åt det sluttande taket.

Sedan de krupit in i låren, såg Emmelina ett par

madrasser och några kuddar, där de godt kunde

hvila bredvid hvarandra. Kassy fäste ljuset vid

en krok, som hon slagit in i brädväggen.

— Här är ju riktigt trefligt, sade Emmelina,

bara de inte komma och söka oSs här.

— Då skall jag spela spöke, så att de snart

vända om. Men var du lugn, hit vågar sig ingen!

— Men tänkte ni verkligen döda mig med

knif-ven? frågade Emmelina.

— A, jag ville bara hindra dig att svimma,

sade Kassy. Hade du gjort det, så vore du nu i

det där odjurets klor.

Emmelina ryste.

Fram på natten hörde de sällskapet återvända

under skrik och stoj.

— Jag kan se dem alla genom det lilla hålet

här, hviskade Kassy. Simons häst är alldeles

nedstänkt af lera. Till och med hundarna se snopnaut. Och bössor ha de också med sig. Ja, för egen

del skulle jag inte ha något emot att bli skjuten.

Det är bara för din skull, jag vill fly. Själf har

jag så litet att vinna. Friheten kan ju icke

åter-gifva mig mitt barn.

Och med tårar i sina mörka ögon strök Kassy

ömt Emmelinas långa, bruna lockar.

TRETTIOSJUNDE KAPITLET.

Martyren.

^imon hade lagt märke till att Tom ej

deltagit i förföljandet. Detta retade honom, men

så länge något hopp om framgång ännu fanns,

lade han band på sitt raseri. Då den följande

dagens jakt icke heller medförde någon fångst,

kände emellertid hans raseri inga gränser. Han

hade anmodat flera andra plantageägare att hjälpa

till med spårhundar och folk, men allt var

för-gäfves.

— Kvimbo, gå och hämta hit Tom! röt han,

då han väl slagit sig ned i sin stol. Nu ska

sanningen fram, kosta hvad det vill!

Tom mottog kallelsen med en aning om hvad

som förestod. Han kände till Kassys plan, men

intet skulle förmå honom att svika de olyckliga.

Han satte ned sin korg, lyfte sina armar mot

höjden och sade:

— Fader, ti dina händer befaller jag min ande.Därpå följde han Kvimbo utan motstånd.

— Nu är massa ilsken, så det förslår, sade

Kvimbo. Det ska just bli roligt att se, hur du

kommer att reda dig den här gången.

Tom hörde icke dessa hjärtlösa ord. Han

hörde blott en röst, som sade: »Räds icke för dem,

som dräpa kroppen och sedan icke hafva makt

att göra något mera!»

Det är sant, att Toms ben darrade och att det

svartnade för hans ögon, men oaktadt denna

kroppsliga svaghet var hans själ mera stark och modig

än någonsin förr.

— Vill du tillstå, att du hjälpt till med det här,

din hund? röt Legree.

Tom teg.

— Vet du, att jag har beslutit att döda dig?

— Jag är villig att dö, master.

— Men först ska du säga mig, hvad du vet

om de båda slynorna!

— Jag har ingenting att säga, master.

— Du vet således ingenting, din svarta

lögnare!

— Jo, master, jag vet, men jag kan inte säga

något. Jag kan bara dö, master.

Tom teg ett ögonblick. Simon var mållös af

ilska. Då rätade Tom plötsligt upp sig, och

liksom det första blodsvittnets strålade hans ansikte

som en ängels ansikte.

— Master, sade han med mild röst, om ni

vore sjuk eller i nöd eller döende, och jag kunde

hjälpa er, så skulle jag ge mitt lif för er

räddning. Gud vet, att jag talar sanning. Och om

jag kunde frälsa er dyrbara själ, så skulle jag

med glädje offra hvarenda droppe blod i mingamla kropp. Nu ber jag er, master, belasta icke

ert samvete med detta nya brott — jag ber er

icke för min skull utan för er egen, ty hvad ni

nu gör, skall vittna emot er på domens dag!

Det blef ett ögonblicks tystnad. Simon

stirrade på Tom i ett slags tvekan. Samvetet slog

honom, men han förhärdade sig på n3"tt.

— För bort honom! ropade han. Ni veta, hvad

jag befallt, ifall han skulle visa sig halsstarrig.

Ingen barmhärtighet!

Sambo och Kvimbo kastade sig öfver Tom och

släpade bort honom.

* *

*

Yi vilja icke beskrifva, hvad som nu följde.

Till och med de båda bödlarne kände slutligen ett

stygn i sina samveten, då de sågo sitt tåliga offer

ligga blödande vid deras fötter.

Simon kom dit och betraktade honom.

— Ja, nu ser det ut, som om jag inte skulle

behöfva ha mer förargelse af den där hunden,

sade han.

— Ja, jag tror, att han är död, massa, sade

Kvimbo med darrande röst.

Men Tom var icke död. Då Legree gått, slog

han upp ögonen och såg på de båda männen.

— Det var massa, som tvingade oss, sade

Sambo.

Kvimbo skakade i hela kroppen. Ändtligen

hade också han blifvit träffad i hjärtat.

— Kan du förlåta oss? sade han.

— Allt, allt, sade Tom med svag röst, för min

Herres och frälsares skull.»Kvimbo skakade i hela kroppen.— Säg oss något om den Jesus, som har hjälpt

•dig! sade Sambo.

Dessa ord, den första bönen ur ett förhärdadt

hjärta, väckte Toms domnande lifsandar. Skulle

han äfven i sina sista stunder få verka för Guds

rike? Milda och varma ord strömmade från hans

läppar till de båda vilda männen.

De togo honom på sina armar och lade honom

på en kylig bädd, de tvättade hans sår, och tårar

trängde oupphörligt fram i deras ögon, då de

lämnade honom.

Många böner uppstego den natten från Toms

hjärta, men först och sist bad han för sina bödlar.

— O, Herre, tag vård om deras själar och

:fräls dem! suckade han.

Och hans bön blef hörd.

vå dagar därefter körde en ung man fram till

Legrees port. Han hoppade ur vagnen och

rfrågade efter plantagens ägare. Det var Georg Shelby.

Miss Ofelias bref till fru Shelby hade ej

kommit fram förr än två månader sedan det afsändes.

Således befann sig Tom redan i Legrees våld, då

hon fick det. Vid den tiden var hon helt och

hållet upptagen vid sin mans dödsbädd. Först

sedan bestörtningen efter herr Shelbys död något lagt

sig, kunde hon anställa efterforskningar angående

Tom. Allt sökande var dock förgäfves. Från fru St.

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.

Master Georg.Clares advokat fick hon blott den underrättelsen,

att slafven blifvit såld på auktion. När Georg,

som nu öfvertagit sin fars egendom, gjorde en

af-färsresa nedåt floden, besökte han New Orleans

för att spana efter Tom. Sent omsider och efter

många svårigheter hade han nu kommit på rätt spår.

Medan han lämnade tömmarna åt en

negergosse, kom Legree ut på trappan och frågade buttert

om hans ärende.

— Jag kommer för att höra efter en slaf vid

namn Tom. Han har i flera år varit i min fars

tjänst, och jag ämnade underhandla med er om

att få köpa honom, sade Georg.

Legrees uppsyn mörknade.

— Den hunden har vållat mig mera förargelse

än alla mina öfriga slafvar tillsammans. Det är

den mest oförskämda och näsvisa lymmel, jag

någonsin sett. Han uppmanar mina slafvar att

rymma. Jag har nyss mistat två flickor, värda

fyra tusen kronor stycket . . .

— Hvar är han? afbröt Georg häftigt. Låt

mig få se honom!

— Han är där i skjulet, sade den lille gossen,

som hållit Georgs häst. Han håller på att dö.

Legree gaf pojken en spark och svor öfver

honom, men Georg skyndade genast ned till det

anvisade stället.

I två dagar hade Tom legat i en tung dvala.

Han kände nästan icke till sina plågor. En del

af gårdens folk hade nattetid smugit sig till

honom och vederkvickt honom med vatten och

kylande omslag. Många tårar götos vid hans läger

af de stackars negrerna, mången framhviskad

tacksägelse uttalades nu för alla de kärleksbevis, Tomgifvit dem. Till och med Kassy hade besökt honom.

Utan att fråga efter den fara, för hvilken hon

utsatte sig, hade hon en natt smugit sig ned till

honom och gråtande tackat honom för allt hvad

han hade lidit för hennes och Emmelinas skull.

Då Georg inträdde i skjulet och såg Toms

tillstånd, betog honom en känsla af svindel.

— Är det du! utbrast han. Är detta möjligt, o,

är det möjligt?

Han kastade sig på knä bredvid den döende.

— Onkel Tom, min stackars käre, gamle vän!

Tom rörde sakta på hufvudet och mumlade

småleende:

, Så mjukt, så godt, så himmelskt ljuft

kan Jesus dödens läger bädda.

— Käre onkel Tom, hviskade Georg, tala ännu

en gång till mig! Det är jag, din egen lilla

master Georg. Känner du inte igen mig?

— Master Georg, hviskade Tom svagt och slog

långsamt upp ögonen, master Georg!

Småningom klarnade hans förvirrade blick, och

ett gladt uttryck syntes i hans ansikte.

— Prisad vare Herren, sade han sakta, i det

tårar samlades i hans ögon, han har hört mina

böner. Nu kan jag dö nöjd.

— Du får icke dö, Tom. Jag har kommit hit

för att köpa dig och taga dig med mig hem och

ge dig friheten, sade Georg med djup rörelse.

— Det är för sent, master Georg. Men — de

hafva alltså icke glömt mig — det är nog — jag

är lycklig — jag går hem — jag får friheten.

— O, Tom, hvad du har lidit!

— Ja, massa Georg, jag har lidil, men det äröfver. Säg ingenting om det här åt Kloe — det

här svåra — det skulle smärta henne — säg bara,

att ni fann mig vid härlighetens port. Herren

Jesus har hjälpt mig igenom. Mina gossar — lillan

— Kloe — kära goda missis — hälsa dem alla —

jag älskar alla — alla här också.

Den tillfälliga styrka, som åsynen af Georg

gif-vit Tom, började nu försvinna. Han slöt ögonem

och andades tungt. Ansiktet blef högtidligt ochi

lugnt. Han öppnade ännu en gång läpparna och

hviskade:

— Hvem kan skilja oss från Kristi kärlek?"

En lätt suck, och en trogen själ hade gått att

möta sin Herre.

* *

*

Georg var som bedöfvad. Han tillslöt ömt sin,

gamle väns ögon. Det eländiga skjulet föreföll

honom som en helig plats, och i hans inre ropade ert

röst: »Hur härligt det är att dö som en kristen!»

Då Georg kom ut, stod Legree där med butter

uppsyn. Georg fäste sina mörka ögon skarpt på

honom, och i det han pekade på den döde, sade han:

— Där ser ni ert offer! Ni har beröfvat honom

allt, ända till lifvet. Hur mycket skall jag betala

för hans kropp? Jag vill begrafva honom

anständigt.

— Jag gör inte affärer i niggerlik, sade Simon

vresigt. För mig må ni begrafva honom, hvar ni>

behagar.

— Gossar, ropade Georg till några af negrerna,

hjälp mig att bära honom till vagnen, och

skaffa-mig en spade!

En af dem sprang efter en spade, de andraHan öppnade ännu en gåny läpparna.»hjälpte Georg att flytta Tom. Georg bredde ut sin

kappa i vagnen och lät varsamt lägga den döde

på densamma. Därefter vände han sig mot Legree,

som hvisslande och med låtsad likgiltighet åsett

tillredelserna.

— För det brott, ni här begått, sade Georg,

ämnar jag åtala er. Jag förklarar högt inför edra

tjänare, att ni har begått mord. Jag skall ange

er för närmaste myndighet.

— Var så god, sade Legree hånfullt, här

finnes ingen enda hvit på gården, och ni vet

förmodligen, att svarta icke få vittna. Hur vill ni bevisa

ert påstående? För öfrigt förstår jag inte,

hvar-för ni bråkar så där för en död niggers skull.

Detta skulle Legree icke ha sagt. Georg vände

sig ögonblickligt om och fällde honom med ett

våldsamt slag till marken. Därefter steg han upp

och for sin väg.

Ett stycke bortom Legrees område låg en liten

kulle med några vackra träd. Här beslöt Georg

att begrafva sin gamle vän.

— Ska vi ta af honom kappan? sade negrerna,

som springande följt honom och beredvilligt

kastat upp grafven.

— Nej, sade Georg, han skall behålla den.

Det är det enda, jag kan gifva honom.

De lade ned honom, insvept i kappan, och

kastade igen grafven öfver honom. Georg gaf

negrerna hvar sitt silfvermynt.

— Tack, gossar! sade han med rörd och sorgr

sen stämma.

Men de dröjde att aflägsna sig.

— Om massa ville köpa oss ändå, sade en af

dem. Vi skulle vara så trogna och arbeta så flitigt.— Det är

omöjligt, sade

Georg, jag kan

det icke.

Och han

vinkade vänligt

åt dem, när de

bedröfvade

gingo tillbaka

till sitt elände.

Då han var

ensam, föll han

på knä vid

grafven.

— O, evige

Gud, hör mitt

löfte! sade han.

Från denna

stund vill jag

ägna alla mina

krafter åt att

drifva

slafveri-ets förbannelse

ut ur mitt land.

Det finnes

ingen

minnesvård öfver den

gamle slafvens

graf, men det

gör ingenting.

Hans Herre vet,

hvar han hvilar.TRETTIONIONDE KAPITLET.

Räddning och återseende.

pfå plantagen hade man under senaste tiden

allmänt börjat tala om spökhistorier. Det

berättades, att man midt i natten hörde det tassa

i trapporna, och det fastän alla dörrar voro låsta.

Huru spöket såg ut, visste man visserligen ej så

noga, men att det var insvept i ett hvitt lakan,

därom voro alla öfverens.

Legree kunde icke undgå att höra dessa

hviskningar, och de inverkade på honom till den grad,

att han, sedan han druckit sin toddy, tyckte sig.

se de hemskaste syner. Om kvällen tog han sina

försiktighetsmått. Han ställde en stol framför

dörren, låste denna väl och ställde lampan brinnande

på bordet, där hans båda laddade pistoler lågo..

Men likafullt hade han de förskräckligaste

drömmar.

Kvällen efter Toms begrafning tog han sig ett

grundligt rus. Detta skänkte honom ändtligen sömn.

Men om ett par timmar väcktes han till hälften

af en hes hviskning, som hördes tätt invid hans

hufvudgärd. Han gjorde häftiga ansträngningar

att vakna, men det låg en tyngd öfver honom, som

han ej kunde skaka af sig. I detta tillstånd midt

emellan sömn och vaka, såg han framför sig en

gestalt, som småningom antog formen af hans mor

i liksvepning. Han hörde hennes suckar och

jämmerrop utan att kunna röra sig. Han visste, att

dörren var öppen, och att något fanns bredvid ho-nom — något som var långt och hvitt. Slutligen

lyckades han genom en våldsam ansträngning att

vända sig om. Spöket stod orörligt framför hans

säng, med utsträckt hand. En hemsk röst hväste

i hans öra:

— Kom! Kom! Kom! Jag är här för att

hämta dig.

I detsamma släcktes lampan, och medan Legree

kallsvettades af ångest, försvann uppenbarelsen,

utan att han kunde märka huru eller hvart. Han

kastade sig ur sängen och vacklade fram till

dörren. Den var låst . . . Han föll afsvimmad till

golfvet.

Kassy — ty det var naturligtvis hon — försvann

till sitt gömställe uppe på vinden, där Emmelina

väntade, färdig till flykt.

Från den stunden drack Legree ännu mer för

att döfva sina förvirrade tankar. Det hjälpte icke.

Minnena om alla hans ogärningar förföljde honom

natt och dag. Samvetskvalen hemsökte honom,

och i nattens tystnad kommo de honom att i

förskräckliga syner återse alla, som han under sitt

lif plågat och pinat. Alla dessa olyckligas

gestalter samlades omkring hans säng och ropade i

nattens tystnad sitt ve öfver honom.

Snart spred sig ett rykte, att han var svårt

sjuk. Han hade fått den hemska

fylleri-galenskapen. Ingen kunde vara i hans närhet; ensam fick

han kämpa sin kamp, utan vänner och öfvergifven

af sina negrer.

Kassy och Emmelina voro då försvunna. När

tjänarna under natten efter Toms begrafning väck-» Förskräckliga sgner.»tes af Legrees ångestrop och sågo ut genom

fönstret, märkte de i halfdunklet två hvita gestalter,

som ilade utför allén åt landsvägen till. Ingen

vågade sig ut, och ingen tänkte på Kassy och

Em-melina. Det troddes tvärtom allmänt, att de hvita

gestalterna voro spöken, som skrämt massa, så att

han svimmat.

I soluppgången satte sig Kassy och Emmelina

att hvila i en lund invid vägen. De vederkvickte

sig med mat och dryck samt togo på sig andra

kläder. Kassy klädde sig i en svart dräkt. På

hufvudet hade hon en liten hatt med en .tät slöja.

Hon skulle uppträda som en kreolsk dam, och

Emmelina skulle föreställa hennes kammarjungfru.

Då de tidigt på morgonen kommo fram till

staden, köpte Kassy genast en reskoffert, hvilken

hon anmodade en negergosse att draga till det

hotell, där hon ämnade taga in. Den första

person, hon där fick se, var Georg Shelby, som på

samma hotell inväntade den snart ankommande

ångbåten. Kassy hade från sitt titthål på vinden åsett

hans ankomst samt hela tilldragelsen, då han

tuktade Legree och förde bort Toms lik. Hon var

glad, att han fanns i hennes närhet.

Kassy spelade förträffligt den roll hon antagit,

och som hon var väl försedd med pengar, väckte

hon inga misstankar hos hotellbetjäningen. Mot

aftonen kom ångbåten, och Georg hjälpte henne

artigt ombord. Kassy gick genast ned i en hytt

och förblef där tillsammans med Emmelina, så

länge färden ned för Röda floden varade.

Sedan de bytt om ångbåt för att i stället fara

Kreol (uttal: kreål), amerikan af spansk härkomst.uppför Mississippi, satt emellertid Kassy ofta uppe

på däck. Georg betraktade henne uppmärksamt.

Han kunde ej förstå, hvar han sett henne förut;

hennes drag föreföllo honom så bekanta. Kassy, som

oroades af hans undrande blickar, och som genom

hvad hon sett på plantagen fattat fullt förtroende för

honom, berättade honom en dag hela sin historia.

Georg rördes af berättelsen om hennes lidanden

och lofvade att hjälpa henne så mycket han kunde

att uppnå frihetens land — Kanada.

En dag satt Georg och samtalade med en

dam, som kände till hans hemtrakt. Kassy satt

bredvid och lyssnade till hvad de sade.

— Hon var en så vacker och glad flicka, hörde

hon Georg säga, min mor höll af henne som en

dotter och hade gifvit henne en god uppfostran.

— Hvad hette hon? sade den främmande frun.

— Hon hette Elisa.

— Var hon född i edra föräldrars hus?

— Nej, min far hade köpt henne på en af

sina resor och skänkt henne åt min mor. Hon

betraktades som en medlem af familjen, äfven

sedan hon blifvit gift.

— Jaså, blef hon gift?

— Ja, hon blef gift med en utmärkt duktig

karl. Han var en ljus mulatt. Men det blef svårt

för honom — och äfven för Elisa — de måste fly;

nu äro de i Kanada och jag tror, att de ha det bra.

Kassy hade flyttat sig närmare och närmare.

Hon var blek, och hvarje anletsdrag förrådde den

högsta spänning. Slutligen lade hon sin hand på

Georgs arm.

— Vet ni, af hvem er far köpte den lilla Elisa?

sade hon.— Ja, det vet jag. Jag fann köpebrefvet bland

min fars papper. Det var af en man i New

Orleans, som hette Singer.

Med ett utrop föll Kassy tillbaka afsvimmad.

Det blef en uppståndelse på däcket. Vatten

hämtades, och alla ville hjälpa till att bringa henne

till medvetande. Men Georg lät föra ner henne i

"hennes hytt, där hon öfverlämnades åt Emmelinas

omsorger. När hon kom till sans, vände hon sig

mot väggen och snyftade som ett barn.

* • *

*

I en liten treflig bostad i Montreal i Kanada

sitter en afton en ung man vid sitt skrifbord,

ifrigt sysselsatt med några matematiska beräkningar.

Han har nyss återkommit från den

maskinverkstad, där han har sitt arbete. Hans hustru och

deras två barn sitta i motsatta ändan af rummet

och samtala halfhögt.

— Sluta med dina lärda funderingar nu, Georg,

säger Elisa, du kan behöfva hvila efter ditt

dags-arbete, och vi tre längta att rå om dig litet. Jag

skall genast göra i ordning teet.

Georg lägger bort pennan och går fram till

gruppen. Elisa är kanske icke fullt så vacker som

förr, men så är hon också fem år äldre. Men

■öfver hennes intagande ansikte ligger ett uttryck

af lugn och fridfull lycka.

I den stad, där de två flyktingarna landade

med sitt barn efter färden öfver Eriesjön, hade de

iblifvit bekanta med prästen på stället. Denne hade

Montreal (uttal: Måntriål), Kanadas största stad.genom sina vänner skaffat Georg den anställning,

han innehade. De hade fått en liten dotter, som

nu var två år. Harry hade vuxit upp till en lång

pojke. Lockarna hade han mistat, ty de passade

ju icke för en skolgosse. Han hade lätt för att

lära och var hurtig och rask. Allt hade varit bra,

om icke Georg känt en stark längtan efter någon

verksamhet, som kunde gagna hans olyckliga svarta

bröder.

— Nå, Harry, hur gick det med ditt

räkneexempel i dag? frågade Georg vänligt.

— Jag räknade ut det alldeles själf, pappa, och

det var rätt hvartenda smul, sade Harry

triumferande.

I detsamma knackade det på dörren. Elisa

gick och öppnade.

— Nej, se välkommen, herr pastor! ropade hon,

gladt öfverraskad.

Det var deras första vän i Kanada, den gode

gamle prästen, som kom.

Bakom honom står en beslöjad kvinna. De

hafva aftalat, Kassy och han, att han i ett litet tal

skulle förbereda familjen på den stora nyheten.

Då de väl kommit in, börjar därför pastorn:

— Mina vänner .. . hm .. . det händer . ..

emellanåt underliga . .. ting ...

Men i detsamma stultar lilla Elisa fram till

Kassy och rycker i hennes kjol. Kassy ser i

barnets drag en afbild af den lilla flicka, som för

länge sedan slitits ur hennes famn för att säljas.

Hon tvekar ej längre. Hon slår upp sin slöja och

kastar sig i Elisas armar under ett snyftande rop:

— Elisa, jag är din moder!

Efter de första utropen med åtföljande tårar,kyssar och omfamningar, drager Kassy barnen till sig.

Hon är förtjust i den lilla flickan, som så mycket påminner henne om hennes dotter, då denna var vid samma ålder.

Alla äro så uppfyllda af förundran och glädje, att de knappast kunna tala.

Men sedan man ändtligen slagit sig ned kring tebordet, började pastorn förklara, hur saken gått till.

Kassy hade genom Georg Shelby fått visshet om, att den Elisa, han

talade om på skeppet, verkligen var hennes dotter,

densamma lilla svartlockiga flicka, som för många

år sedan blef ryckt ifrån henne och såld till herr

Singer i New Orleans. Kassy for då genast till

Kanada och sökte upplysningar om sin dotter af alla

hon träffade på. Hon blef visad till prästen i den

lilla stad, där flyktingar brukade landstiga, och han

blef så rörd öfver hennes olyckor och öfver den

glädje, som väntade henne, att han följde henne

till Montreal och hjälpte henne att finna Elisa.

Efter denna glädje blef Kassy helt förändrad.

Hennes anfall af vild förtviflan försvunno alldeles,

och det milda väsen, hon ägt, i sin ungdom,

återkom allt mer. De båda barnen slöto sig ömt

till henne, och hon fick nu erfara lyckan att vara

omgifven af den kärlek och tillgifvenhet, hvarefter

hennes hjärta i så många sorgliga år oafbrutet

trängtat.

***

Georgs längtan efter kunskaper och hans

åstundan att verka för sina bröder i Afrika tilltog

allt mer, och då han helt oväntadt fick ett arf,

beslöt han att använda pengarna till sin andliga

utveckling. För att nå detta mål inskeppade han

sig med sin familj på en ångbåt, som förde dem

till Frankrike, där han tillbringade fyra år under

trägna studier. Efter denna tid återvände han

visserligen först till Amerika, men han beslöt snart

att därifrån fara öfver till neger-staten Liberia i

Afrika och bosätta sig där.

Liberia (uttal: Liberia; af latinska ordet »liber», som

betyder »fri»), en neger-republik på Väst-Afrikas kust,

ursprungligen stiftad för frigifna neger-slafvar från Amerika.

Full af ifver och nit begaf han sig af till sin

nya verksamhet. Sin familj hade han naturligtvis

med sig, och äfven Kassy följde honom. Och

Emmelina, som ej ville lämna Kassy, var också med.

Och lilla Topsy, som efter St. Clares död följde

miss Ofelia till hennes hem i nordstaterna, hur

gick det väl med henne? Jo, i början väckte hon

visserligen ganska mycken förvåning i det något

stela hemmet, men efter som åren gingo,

utvecklade hon sig både i kunskaper och godt

uppförande, hvartill den innerliga tillgifvenhet, hon

hyste för sin fostermor, mest bidrog. Hon blef

familjens älskling; hon var duglig och händig

samt af ett så friskt och hurtigt lynne, att hon,

trots sitt svarta skinn, var som en solstråle för

dem alla.

*

FYRTIONDE KAPITLET.

Befriaren.

Georg Shelby hade skrifvit och underrättat sin

mor om dagen för sin återkomst, men det

hade varit honom omöjligt att skrifva om Toms död.

Det var en kylig höstafton. Fru Shelby satt

framför brasan i salongen, Kloe höll på att duka

tebordet. Hennes svarta ansikte sken af belåtenhet,

och hennes dräkt var ny och prydlig.

— Jaså, missis har fått bref från massa Georg.

Skref han ingenting om min gubbe? sade hon,

medan hon satte fram tekakan.

— Nej, det gjorde han inte. Vi få väl höra

något, när han kommer.

— Jag tror knappt gubben min kommer att

känna igen pojkarne. Och Polly är ju också så

stor. Missis kan aldrig tro, så rask hon är, hon

kan redan baka en majskaka lika bra som jag

själf. Missis har ju sedlarna?

— Ja, Kloe, de ligga i skrinet därborta.

— Jag ska visa gubben dem. Han ville nog

ha mig kvar, sockerbagaren, men jag tackade och

sa, att nu har jag nog med pengar, för nu

kommer gubben hem, och missis kan inte undvara mig

längre.

Bullret af en vagn hördes på gården.

— Det är massa Georg, skrek Kloe och rusade

till fönstret.

Fru Shelby skyndade till dörren och

omfamnades snart af Georg. Tant Kloe stirrade ängsligt

ut i mörkret.

— Tant Kloe, sade Georg och lade mildt sin

hand på hennes axel, jag skulle ge allt hvad jag

äger, om jag kunnat föra honom hit tillbaka. Men

han har gått till ett bättre land.

Fru Shelby uppgaf ett rop af smärta, men

tant Kloe stod tyst.

— Ta pengarna, sade hon slutligen, jag vill

aldrig se dem mera!

Och hon vände sig om för att gå. Men fru

Shelby drog henne ned på en soffa och lade

armen om henne, och tant Kloe lutade sitt gamla

hufvud mot sin matmors bröst och snyftade:

— Mitt hjärta är brustet — det är hela saken

det, kära, dyra missis.

Och medan hon satt där, berättade Georg om

Torns död och framförde hans sista hälsningar.

***

Omkring en månad efter Georgs återkomst

voro alla tjänarna samlade i den stora salen för

att mottaga en tillsägelse af sin unga husbonde.

Han inträdde med en bundt papper i handen.

Han delade ut dessa papper, ett till hvar och en

af de närvarande, och de mottogos under

snyftningar, tårar och glädjerop. Det var deras fribref.

Från denna dag voro de icke längre slafvar.

— Kära master och missis, ropade några, låt

oss få vara kvar, vi vilja inte lämna master och

missis! Vi kunna inte få bättre, än vi ha haft det.

— Kära vänner, sade Georg, ni behöfva inte

alls lämna oss. Vi behöfva er allesammans, men

ni äro nu fria män och kvinnor, och jag skall

betala er lön för ert arbete.

En gammal neger utropade snyftande:

— Låtom oss tacka Herren!

Hela skaran föll på knä och uppstämde en

lofsång. Därefter berättade Georg om Toms död.

— Det var på hans graf, jag gaf Gud ett löfte

att frigifva alla mina slafvar, sade han. Tänk

därför på er frihet, hvar gång ni se onkel Toms

stuga, och låt den stugan vara er en maning att

bli lika redliga och fromma som han var!

INNEHÅLL.

Sid. Si

1. Slafhandlarens be- 20. Ett hotande moln 183

sök 3 21. Henrik 192

2. Modern 9 22. Förebud... 197

3. En afton i Onkel 23. Den lilla evange-

Toms stuga 16 listen 201

4. Flykten . - 22 24. Hem 206

5. Upptäckten 31 25. Återförening 220

6. En förtviflad moder 39 26. Värnlösa 229

7. Människojägare ... 50 27. Slafbasaren 234

3. En senator, är icke 28. Åter på resa— 242

mer än en människa 29. Framkomsten 245

59 30. Kassy — 254

9. Afskedet 74 31. Kassys berättelse... 262

10. En rvmmare 81 32. En hemsk natt ... 268

11. En auktion 92 33. Emmelina och Kassy 275

12. Tom far med ångbåt 99 34. Ändtligen fria 280

13. På Mississippifloden 106 35. Segern 285

14. Torns nya hem 116 36. Kassys plan 294

15. Kväkare-nybygget 130 37. Martyren 304

16. Åter på flykt 138 38. Master Georg 308

17. Tom börjar längta 155 39. Räddning och återseende

18. Topsy 161 315

19. I Kentucky 178 40. Befriaren 324