Moskoviter
SKRIFTER | AV | ALBERT ENGSTRÖM | MOSKOVITER | STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG |
MOSKOVITER | AV | ALBERT ENGSTRÖM | | STOCKHOLM | ALBERT BONNIERS FÖRLAG |
| Stockholm Alb. Bonniers boktryckeri 1946 |
ÖSTER UT.
När ångfartyget Torneå efter en fridfull resa från
Stockholm med tremetersgränsförordning i stället för
tremilsdito, tillämpad ombord den första september
förra året, lade till vid kajen i Helsingfors, skakade
jag som en terrier av intresse att se om mina vänner
och staden och landet överhuvud skulle te sig mycket
förändrade. Ty sedan 1905 hade jag icke varit gäst
där, och mycket hade hänt under tiden. Då kommo
Zorn och jag seglande med hans
stodo Edelfelt, Gallén, Stigell och många andra, och
man tog oss om hand som endast finländare kunna
göra. Vi seglade till Haiko, Edelfelts hem, och gjorde
oförgätliga utflykter till Kiala och Borgå.
Och nu! »Nu var landet fritt och fienderna slagna.»
HELSINGFORS.
Men av de gamla vännerna voro många döda. Dock
— bakom tullspärren blixtrade professor Akseli
Gallén-Kallelas monokel, och bredvid förtonade i skymningen
Wentzel Hagelstams förnämt grånade Daudetattiralj,
håret och skägget, som jag ännu för två år sedan på
finska legationen i Paris sett så skönvågigt brunt.
Med dessa kamrater steg jag upp i den väntande
bilen och drar nu en lätt slöja över kvällens händelser.
Så mycket kan jag dock berätta, att man förvånade
sig över mitt beslut att resa till Ryssland, att jag
hemma hos Arne Cederholm beundrade Eugen
Schaumans ädla ynglingadrag i brons och att jag länsade
ett jättefat kräftor på stadens förnämsta klubb, där
Galléns monokel utbyttes mot Europas största och
originellaste guldbågade glasögon, som liknade månar
i tredje kvarteret och med vilka han sökte mildra
ögonens glödande svärta, så snart talet föll på min
förestående resa. Han åtföljdes av sin sekreterare, en
mycket lärd magister, som antecknade allt som sades.
Den natten tog jag mitt första steg på diplomatiens
knaggliga stråt. Efteråt gjorde jag hans porträtt, lätt
chargerat. Det finns väl få nu levande konstnärer,
som inverkat på ett land så mycket som han. Och det
finns för övrigt få så borna konstnärer i världen!
Men varför skulle jag resa till Ryssland? Nå — det
hade man frågat mig hemma också. Gamla vänner hade
yttrat farhågor att jag skulle bli skjuten, försvinna,
svälta ihjäl. Och gamla och nya fiender skreko högljutt
i sina spalter att jag sålt mig åt judendomen och
bolsjevismen, att jag var en landsförrädare, att det var
min plikt att gå ur de akademier, jag har äran
tillhöra. Jag hade emellertid beslutat trotsa alla faror,
och man hade försett mig med just den ekipering,
som Väst-Europa anser lämplig och nödvändig för
en Rysslandsresa — sidenunderkläder av högsta
kvalitet för att lätt kunna befria mig från eventuella
parasiter, som lära halka och vricka fotterna på dylikt tyg,
ett reseapotek med olika droppar mot och för den
kolera, som ständigt hemsöker landet, sömnpulver,
insektspulver! Jag kände mig dels som en äldre
AKSELI GALLÉNKALLELA, Obs!: Icke karrikatyr utan LIKT, ty alla finländare äro sig lika.
demimond och dels som en klok gubbe, en högst
ovanlig hybrid.
— Jo — mina herrar, jag reser därför att det roar
mig och därför att jag fått tillstånd att komma in i
Ryssland. Detta är icke allom givet i dessa tider. Man
vet om mig, att jag icke är politiker och kan ganska
fördomsfritt betrakta livets företeelser. Jag får se vad
jag vill och skriva vad jag vill. Högst få människor i
Europa få sådana tillfällen som jag att se och lära
just nu — det lockar. Och bland det mest underbara
i livet måste vara, att på nära håll få iaktta, hur man
reparerar efter ett världskrig och en revolution. Och
en sådan revolution! Mot dess rysligheter påstås
franska revolutionen ha varit som en blyg smekning.
Oersättliga människor, oersättliga kulturella värden sägas
ha gått förlorade under de mest barbariska
omständigheter. Världskriget är redan glömt för det som
försiggått och försiggår i Ryssland nu. Så glömska äro
människorna! Men jag tror inte att det är riktigt så,
som Europa skriker om -- -- --
*
Tidigt följande morgon var jag uppe och i arbete.
Jag måste träna mig, därför att jag var på väg till
ett revolutionsland, och lät visa mig senatshuset och
den plats, där Eugen Schaumans gärning utfördes den
16 juni 1904, en gärning, upphöjd över all kritik. Jag
har svårt att gilla attentatorer som komma undan. Men
när man betalar med sitt eget liv, torde kritiken ha
föga att tillägga — särskilt i detta fall.
En vaktmästare visade mig platsen och jag gjorde
en hastig teckning av den, trots de perspektiviska
vanskligheterna. Han hade själv varit närvarande, och
beskrev skrattande Bobrikoffs löjliga gester, innan
revolvern gjort tillräcklig effekt. Men jag kunde inte
finna ett uns humor i situationen.
Jag åt engång i London middag med tre attentatorer,
som överlevat sina uppdrag. Jag skall aldrig glömma
deras nervositet, prägeln, som handlingen satt på
personligheterna. De hade naturligtvis alla saknat den
höga moral, som
varit verktyg i andras händer och svaga, dumma. Och
framför allt — de hade icke kvitterat med egna liv.
Men nu längtar jag att se hur de män se ut, som
gjort revolutionen i Ryssland — — — De äro inte
bara attentatorer!
PÅ VÄG.
Jag hann besöka vårt legationshus i Helsingfors och
konstatera att det, tack vare den förnäma arkitekturen
och minister Elmquists intresse och möda blir — och
nu
för staden och en heder för Sverige, Vi böra ha ett
vackert ministerhotell i Finland och representera vår
kultur där även till det yttre. Den inre finns där —
och liksom fikusar i de stockholmska borgarhemmen
finnas reproduktioner av Edelfelts teckning till
»Landshövdingen» ur Fänrik Stål spridda vitt i Finlands
bondehem, vittnande om den gamla svenskheten även
bland de finsktalande. Det är svårt att ändra sådant
där. Men det måste medgivas, att det icke heller är lätt
att göra en ny stat och få den modern genast och fri
från allt gammalt påhäng. Emellertid är min personliga
åsikt, att Finlands kontakt med västerländsk kultur bör
gå över Sverige. Jag tror mig även veta, att detta är
de verkligt bildade finländarnas mening.
Farväl, Helsingfors, och faren väl, mina vänner där!
Tåg till Petrograd. Uppehåll i Viborg, med tillfälle
till frukost i ett hotell, bekant för sin utmärkta mat.
Jag och mitt sällskap gingo dit, och dess goda rykte
besannades. En dam i sällskapet begärde mjölk — det
fanns inte. Men brännvin fanns. Jag hade redan i
Helsingfors upptäckt, att förbudslagen är en verklig
fara för Finland. Sprit serveras överallt och utan
allvarligare maskering. Det påstås, och med skäl, att
finländarna aldrig i historisk tid supit så fruktansvärt
som nu. Inga restriktioner. Folk blir vansinnigt av den
estniska spriten. Man behöver bara slå upp en tidning
för att se hur hemskt detta förbud verkar i form av
de råaste lagbrott.
Jag frågade den serverande, hur man bär sig åt,
om en resande familj har ett barn med sig som
behöver mjölk. Jag fick en absolut oförstående blick till
svar, men så småningom övergick den till ett leende.
Jag var igenkänd, och man uppfattade min fråga som
ett utslag av skämtlynne. Arma land! Hur kunna
förbudsfanatici tillåtas att experimentera med en folksjäl
på detta vansinniga sätt?
Vi fortsatte resan. De kända stationsnamnen Terijoki
och Kuokkala påminde mig om gamla tider, då jag
seglade med Zorn på finska kusten. Vi hade fått en
invit att besöka Maxim Gorki, som då bodde i
närheten, men Zorn ville det icke. Jag tyckte dock att
det borde kunna bli något att minnas, och bad honom
offra någon dag på det företaget.
Men han svarade:
— Nej, vi äro ute för att segla och inte för att umgås
med journalister!
ÖVER GRÄNSEN.
Vi passerade gränsen utan svårigheter — om jag
undantar att vi måste ta extratåg för att hinna tåget
som skulle föra oss från Bieloostrov till Petrograd, ty
de finska och ryska kommunikationerna passade inte
riktigt ihop den dagen. På Petrogradtåget voro vi
de enda utlänningarna.
De ryska vagnarna äro förstklassiga, åtminstone
förstaklassvagnarna. Och restaurationsvagnen lämnade
intet övrigt att önska. Maten var storartad.
Var detta Ryssland? Var detta en Potemkinkuliss,
särskilt byggd åt mig av sovjet? I så fall var den
storartat arrangerad. Mattor på golvet, glänsande
duktyg, ett öl, som vi ännu inte ha maken till i Sverige.
Väldiga portioner — ty ryssarna äta mer än något
annat folk jag studerat. Efterrätter som skulle ha klätt
Café de Paris.
Petrograd! Men där hade vi endast några få
timmar på oss, ty vi måste fortsätta samma dag till
Moskva. Vi funno den lilla svenska kolonien samlad
hos ingenjör Tuneld, som med aldrig svikande känsla
för landsmanskap visar en älskvärdhet och
hjälpsamhet utan like.
Järnvägen Petrograd--Moskva. Sovvagnarna äro
förstklassiga, rymligare och luftigare på grund av
spårvidden än våra egna. Lakan, kuddar och filtar äro
fräscha, och passande för äldre bättre herrar. Jag har
ingen användning för mitt insektspulver — men jag
glömmer ju att berätta om mitt flyktiga intryck av
Petrograd, där jag varit en gång för femton år sedan.
Det var nu helt annorlunda än då. Grått och dystert.
Människorna voro gråa, och man trängdes icke längre
på Nevski Prospekt med glada, eleganta
promenerande. Där var dött och grått — verkade tredje klassens
väntsal. Gatans träbeläggning var full av hål, husen
voro pepprade med kulor, många fönster voro
igenbommade, igenspikade med brädor. Annat var det sista
gången, då dagarna voro fester och nätterna sagor,
och jag måste stjäla mig bort ibland för att få en
ensam stund på Eremitaget, där Rembrandt väntade
god, svalkande, befriande, majestätisk. Det var
tsarismens Petersburg, med träldom och överdåd, elände
och orgier, kultur och okultur om vartannat! Hur är
det nu? Det är detta jag skall undersöka.
Jag somnar i min bekväma säng på tåget och har
icke haft en tanke på att knyta till pyjamasbanden
om handleder och fotleder för att hindra invasion.
Ånej, här är rent och oklanderligt! Nu är jag alltså
på väg till Rysslands hjärta — godnatt!
FRÅGOR OCH SVAR.
Jag vaknar tidigt på morgonen, gör toalett
bekvämare än i någon annan sovkupé i Europa och sen
sätter jag mig att studera det förbiflygande landskapet.
Ingenting för mig, det är för flackt och ointressant.
Vi stanna vid en större station, och jag går in där för
att dricka te. Där är grått och smutsigt — jag söker
efter första eller andra klassens matsal, men kommer
plötsligt ihåg, att klasserna äro avskaffade — utom
på tåget. Vi äro ju i ett proletärland, där bara tanken
på klasskillnad är en styggelse. Ett dåligt porträtt av
Lenin, en fruktansvärd oljemålning, hänger på en vägg,
omgivet av en dekoration av röda trasor. Plötsligt slår
en man mig på axeln — det är en ung ryss, som jag
pratat med i går i korridoren utanför min kupé. Han
talar franska med smattrande tatariska r-ljud.
— Vad söker ni här? Ni vill ha te? Men akta er
för den soppan! Mycket bättre i restaurangvagnen!
Ska vi göra sällskap? Jag försäkrar er, att ni inte kan
äta de där bakelserna, som alla bönderna ha
tummat på!
Och i detsamma gör han korstecknet. Jag ser mig
om efter föremålet för hans dyrkan och har antagligen
en förvånad uppsyn, varför han småskrattande
förklarar:
— Kommunisterna ha tagit bort den stora ikonen,
som satt därborta i hörnet. Ni kan se märkena efter
den. Men än ha vi god tid innan tåget går. Låt oss
promenera en stund!
En mängd folk i smutsiga linnekläder och bastskor
passera oss, lutande under stora knyten på bröst och
rygg. Vi gå vidare och komma fram till ett
lokomotivstall, där ett dussin kvinnor arbeta med hackor och
spadar. Det är rallare, och första gången jag ser
kvinnliga sådana. De knoga under uppsikt av en lång,
grov karl, som röker cigarrett och ger befallningar. Jag
gör en anmärkning och min följeslagare förklarar:
— Ja — men de äro inte så lata som männen, och
för resten ha karlarna annat att göra just nu på hösten.
Vidare finns det flera kvinnor än män — men ni skulle
inte fråga, om det inte vore första gången ni vore här.
Hur länge tänker ni stanna i Ryssland?
— Vet inte! Tills jag fått se nog.
— Då stannar ni inte länge. Men nu är det tid att
gå ombord igen. Och att dricka te.
I restaurangvagnen är den unge mannen mycket
nyfiken på ändamålet med min resa, men får inga
upplysningar, om icke den, att jag skall studera
utställningen i Moskva. Om jag har bekanta i Moskva? Om
mitt pass är riktigt i ordning? Han erbjuder sina
tjänster, ty han har förbindelser, och det kan vara svårt att
resa i Ryssland nu utan sådana. Slutligen blir han
påträngande. Jag rekommenderar mig och uppsöker mitt
sällskap i sovkupén. Medan jag väntar på att detta
skall bli moget för en ordentlig frukost, kommer
karlen genom korridoren och ställer sig för att betrakta
landskapet eller lyssna med ryggen mot våra öppna
Kvinnliga järnvägsarbetare.
Minister Ossinskij.
kupédörrar. Vad kan han vara för en figur? Jag har
hört talas om det ryska spioneriet — men jag har ju
gott samvete och de förnämligaste papper inom min
överrock.
Ja, jag skall verkligen studera den Allryska
utställningen i Moskva, den som idé störst anlagda jag
någonsin hört talas om. I Petrograd har jag fått höra,
att den, som givit uppslaget till densamma, är just
mannen av vilken jag fått mina fina papper, nämligen
herr Ossinskij, chefen för Ryska handelsdelegationen i
Stockholm, och, som väl är att förmoda, blivande
minister där, om diplomatisk förbindelse med sovjet kan
åstadkommas. Ossinskij är hans
om detta uttryck får användas. Hans verkliga namn är
V. Obolensky, ett namn som icke torde vara obekant
bland dem, som något känna till Ryssland, men som
vad denna gren av släkten beträffar har uteslutande
intellektuell klang. Hr Ossinskij är född 1887, inträdde
1907 i bolsjevikpartiet, har varit docent vid
handelshögskolan i Charkov och har författat flera böcker i
ekonomi.
Moskvautställningen skall pågå under fem år, och
dess ändamål är att visa ryssarna själva, vilka enorma
resurser deras land rymmer, höja kunskapen om dessa
och sättet att på bästa sätt tillgodogöra sig dem. Varje
vuxen man i guvernementet Moskva skall
bese den — men icke nog därmed — i varje by i det
väldiga landet skola utväljas två intelligenta bönder,
som få samma förmån, för att sedan sprida kunskaper
och förbättra lanthushållningsmetoderna i sina
hemtrakter. Tanken är storartad, även om den icke kan
genomföras ekonomiskt i den utsträckning
förslagsställaren tänkt sig. Den är ett utslag av den ryska
patriotismen, som helt säkert är oberoende av allt
vad kommunism heter.
Med herr Ossinskijs hjälp kommer jag in i Ryssland
och får se och berätta vad jag vill. Och i Moskva
skall jag alls icke bli sovjets gäst, vilket man insinuerat,
utan är inbjuden att vistas hos en barndomsvän, en
smålänning, ingenjör Adolf Laurin, chef för Svenska
handelsdelegationen där (före nuvarande ministern
von Heidenstam). Herr Laurin är en av de mest
framstående rysslandssvenskarna. Hans namn har god
klang i hela landet och hans ingående kunskaper
om detsamma ha utnyttjats på många sätt, bland annat
i det ståtliga arbete han nedlagt i Röda korsets tjänst
under den svåraste tiden i hungerdistrikten. Han är en
boren organisatör, en klok och god man, som
genomlevat Rysslands sista hårda år intensivare än de flesta
ryssar.
MOSKVA.
Mitt sällskap och jag ha slutat vår måltid, och jag
försöker med hjälp av en parlör sätta mig in i ryska
språkets hemligheter. Det är icke lätt, och det är
trettiofyra år sedan jag studerade ryska under en
månad och tröttnade. Nu gäller det bara räkneorden
och »hur mycket kostar det?» För övrigt kommer man
långt med teckenspråket, ty ryssarna begripa sådant
och anstränga sig verkligen att förstå. De finna intet
löjligt i en utlännings ansträngningar att dramatisera
eller göra antediluvianskt primitiva gester. De äro
Ingenjör Adolf Laurin.
fulla av välvilja och överseende med den främmande
och hjälplöse idioten, och mena väl från början. Min
parlör kostar en krona och påstår sig på omslaget
innehålla alla behövliga talesätt i alla möjliga situationer.
Den är naturligtvis tryckt i Tyskland. Där står t. ex.
under rubriken
ni icke?»
Tydligen ett vänligt tilltal till någon vaktmästare.
Under ansträngningen att lära mig det exakta ryska
uttalet av denna älskliga sats somnar jag, och väcks
med en vänlig ruskning:
— Albert, vi ä snart i Moskva!
Jag spritter upp och rusar till fönstret. Gråa hus,
trädgårdar, en silhuett med ovanlig kontur, och över
den blixtrar i solskenet en gyllene kupol — nej, inte
en, många, och inte bara gyllene, utan gröna och
röda — jag blir fullt vaken. Men ser jag inte
Eiffeltornet därborta? Är jag riktigt vaken? Ånej — det är
bara en radiohistoria eller något annat. Jag är
visserligen i Asien, men i ett högst modernt sådant. Vad är
det för fåglar därborta — herregud, det är ju bara
flygmaskiner — nitschevo, karaschó!
Inom en halvtimme trängas vi mot utgången från
Nikolaistationen i ett högst exotiskt sällskap, tatarer,
kineser, kirgiser verka de, och jag tänker på mitt
insektspulver igen. Plånboken ligger i västens innerficka
och mitt grepp om mina kappsäckar kan endast en
fingeratlet lossa — det gäller bara att hålla ögat på den
hederlige tjänande broder, som bär mitt övriga bagage,
för att inte helt förlora kontakten — jag vet att dessa
människor äro goda som guld, men ändå — nu höra
vi glada rop. Där står Adolf Laurin och några andra
av kolonien. Inom kort äro vi ute på
Kalantschevsktorget och placerade i en automobil — äntligen är
man i Moskva. Tiggare knuffas och erbjuda sina
tjänster, gendarmer med revolvrar vid bältet trängas med
skäggiga musjiker, barfotalassar i fårskinnsmössor och
trasiga pälsar springa efter oss, förgäves utsträckande
sina smutsiga händer — och över alltsammans en sol
som bränner och damm som flyger. Grågul är färgen,
khaki, öken och orient.
GATAN.
Det allra första jag såg av Moskva utanför stationen
var en vansinnigt trasig, barfota pojke i en
jättemössa. Han stod och skrattade åt en kvinna som nyss
Tiggare och gendarm.
hjälpt sin unge med toaletten och i brist på -- -- --
nå, inga detaljer. Men det första intrycket dröjer längst
och är kvar i min hjärna än. Och denna grågula
ökenfärg! Och vidare en kamel, som försvann i en gränd,
majestätiskt vaggande och överseende med det hela.
Detta sista är dock inte dagligt bröd i Moskva.
Kamelen hörde till utställningen. Men den har etsat sig
kvar.
Det är tydligen lögn, allt vad man berättat om
Ryssland, det hungrande. Vi passerade torg med mat
i oändlighet, vattenmeloner, kålhuvuden, ostar, kött,
druvor, päron, äpplen! Kaviarförsäljare, fiskhandlare,
cigarrettmånglare, butiker fulla av varor, trängsel på
gatorna, ölkrogar, restauranger.
Khaki, öken och orient.
Men kanske det hela är ihåligt! Kanske det är
kulisser. Jag måste vara skeptisk och avvakta, studera!
Jag hann se en skymt av Kreml innan vi kommo
fram till Svenska handelsdelegationens hus, som ligger
vid Brjussovskijgatan, i hjärtat av staden, mellan två
av dess förnämsta pulsådror, Tverskaja och Bolschaja
Nikitskaja. Kreml, som jag läst om och drömt om!
Dess murar verka historia, barbari, poesi — men jag
skall återkomma.
Nu är jag emellertid installerad i vårt moskovitiska
kamraterna Ivan och Vera, ha packat upp mina kläder och
givit mig ett bad. Men jag har undrat, varför de logo
Det första jag såg av Moskva.
skeptiskt, då jag kallade dem kamrater (tavaritj). Här
äro ju alla kamrater och jag inte minst. Här äro vi
alla kommunister och ämna uppträda som sådana. För
mig är denna filosofi icke ny. Jag har så länge jag
minns aldrig tyckt om klasskillnad, men om någon
trampat mig på näsan, har jag reagerat, och strax
har kamratskapet fått något av kyla över sig.
Jag är egentligen den ende som äger något i
Svenska handelsdelegationens hus, ty min
förmögenhet, som är mycket liten (inom parentes) och mina
gångkläder, sidenkalsonger och kragknappar ha ännu
ej nationaliserats. Jag är glad att vara här, gäst i
ett fritt land, där alla äro lika goda. Och nu skall
jag gå ut och lära mig hitta väg i stan.
Men först äta vi middag i den gamla vackra
trädgården innanför delegationshuset. Kocken är utmärkt,
kvällssolen lyser på de av revolutionen något pepprade
husfasaderna omkring. Allt är ju så nytt, och man har
ej ännu hunnit laga skadorna —
för resten uttrycket i Ryssland. Det har djupare
innebörd än
visa mig något av det mondäna Moskva. Vi hamnade
på ett ställe för att supera. Där var alldeles som i
Paris, Nizza, Berlin förr i världen, Budapest! Bara
den skillnaden att kvinnorna voro mera målade här,
mera spacklade och kokainistiska. Och med samma
oblyghet, som börjar vinna hävd även i Stockholm,
plockade de då och då fram sina murbruksgrejor ur de
gyllene väskorna och bättrade på Guds beläte.
Champagnen pärlade i deras glas, jazzen gick alldeles som
här. Enda skillnaden var att de voro bildskönare än
här och mera ärliga i sitt förfall. Medan
zigenarmusiken spelade och märkvärdigt äkta hamburgska och
berlinska donnor sjöngo och uppträdde, som om de varit
zigenerskor, fast något mera teatraliskt och valhänt.
En eller annan verklig
ensemblen blev dålig.
Under tre och en halv månaders tid gick jag
sedermera aldrig på dylika ställen, utan ägnade mig åt
mitt allvarliga studium av det riktiga och genuina
Moskva.
Men varför hade man spritt ut i Väst-Europa, att
den allmänna misären i Ryssland var så hårresande,
att man åt upp varandra i brist på bröd? I varje liten
krog satt folk och sörplade i sig kålsoppa med feta
fläskbitar i. Alla rökte cigarretter på gatorna. Man
skrattade och sjöng. Nå — det fanns folk som inte
hade det så bra, och det var den så kallade
intelligensen. Men dit återkommer jag. Min första kväll i
Moskva påminde om kvällar i Paris, i München i min
ungdoms vår. Den allmänna nöden — om den fanns —
var i så fall utmärkt maskerad. Den verkade icke heller
dans på vulkan, utan obefintlig.
Men det finns avgrunder! Genomsyrad av skepsis
gick jag hem och lade mig att fundera över det
kommunistiska problemet. Jag behövde inte fundera länge
innan jag somnade.
*
Och jag fortsatte att fundera, då jag väcktes av
Ivan, som hämtade mina kläder till borstning. De voro
så eleganta, att jag skämdes för dem. Vad skall Ivan
tänka om mig? Jag är naturligtvis en bourgeois, en
kommuniststat. Han arbetar mera än jag, han är proletär
och jag är
han borstar,
hämnas på bourgeoisien genom att inte borsta så noga!
Jag ligger emellertid och funderar över vad jag skall
skriva, ty att skriva och tänka är mitt yrke. Men om
det vet Ivan ingenting.
STRÖVTÅG.
Jag har gått ut efter frukosten, sedan jag på kartan
tagit reda på var jag bor. Jag har gått runt Kreml och
njutit av röda murar och kupoler. Jag vet absolut
säkert, hur jag skall komma hem igen, men jag gör
en taktiskt lättsinnig rörelse, stannar vid ett gathörn
och söker sätta mig in i det topografiska. Ty jag
längtar in i en liten gata, där jag ser några gamla
hus, värda att studera och trasiga av revolutionskulor.
Plötsligt upptäcker jag att jag glömt min karta på mitt
bord hemma på delegationen — med ens är hela min
raffinerat intelligenta strategi reducerad, och jag vet inte
åt vilket håll jag skall gå. Ty himlen är överdragen
och solen är borta. Jag börjar gå och förirra mig, ty
jag har ännu inte fattat systemet av gatornas radiella
mening utifrån Kreml och cirkelsystemet. Förstår man
inte det, kan man få irra som en vansinnig runt stan,
särskilt om man inte kan ett ord ryska. Och Moskva
är en gammal, mycket gammal stad, med smågator
och underliga prång.
Plötsligt möter jag en ung man klädd i skinn —
den kommunistiska kostymen. Men hans hår är långt
och hans ögon brinna bakom ett par brillor. Han bär
en packe böcker under vänstra armen, och jag tänker:
Den mannen är student, han kan språk — och jag
frågar efter vägen till Brjussovskij — jag talar franska.
Jo — han svarar, men ber att få tala tyska. Vi börja
resonera, och han är nog älskvärd att vilja följa mig
en bit på vägen. Jag protesterar, men han är
obeveklig. Han är läkare, docent någonstans, men har blivit
diskvalificerad emedan han icke var kommunistiskt
rätttrogen. Detta listar jag ur honom, sedan jag
presenterat mig. Alltnog — jag bjöd honom på frukost i ett
litet kafé, en
Det är av honom jag fått min erfarenhet om Ryssland
och systemet — om jag kan tala om erfarenhet efter
tre och en halv månaders vistelse i landet. Vi
träffades ofta, men absolut i hemlighet. Engång skall den
mannen med sin begåvning springa ut som ett
stjärnskott — om han inte svälter ihjäl.
I Ryssland får man lära sig att tiga. De människor,
jag dagligen träffade, berättade ingenting. Jag frågade
ingenting heller. Men av denne unge läkare fick jag
upplysningar, som ha satt djupa spår i min själ.
Jag kom så småningom hem till Brjussovskij, där
man trodde att något farligt hade hänt mig. Men man
är väl inte smålänning förgäves. Intet kan hända en
sådan, om han söker bibehålla sina skogars lugn. Men
ännu har jag mycket att berätta, innan jag kommer till
det jag vill åt.
FRÅN DET RÖDA RYSSLANDS HJÄRTA. -- I AUDIENS HOS TROTSKIJ.
Emellan de två ingångarna, som från
Vosskressenskajatorget leda till Röda torget, hemskt i åminnelse,
ligger ett litet till det yttre obetydligt, men till det inre
betydelsefullt kapell, den Iberiska madonnans, kanske
den heligaste plats i Ryssland. Där måste tsaren stanna
och förrätta sin andakt, innan han begav sig innanför
Kremls murar. Nu prydes en närliggande vägg av en
tavla med följande inskrift under sovjetstjärnan:
Aldrig skall jag glömma mitt första besök där och
det av Rysslands folksjäl jag fick så starkt intryck av.
På de tre trappstegen och på den lilla plattformen
framför ingången lågo och sutto och stodo tiggare.
Jag trängde mig förbi deras utsträckta händer och
gick in i kapellet. Kort förut hade jag observerat att
en elegant bil höll utanför och en man i dyrbar päls,
som gav order åt chauffören. Alltnog, jag kom in i en
atmosfär av brinnande vaxljus och rökelse, ett
halvdunkel med helgonbilder som blixtrade i den gula
belysningen och en trängsel av människor av alla slag,
bönder, arbetare, kvinnor, tiggare. Två präster läste
och sjöngo framför ikonostasen, räckte kors och
heliga böcker mot de troende, som kysste kors
och böcker med ljudliga, våta kyssar för att
sedermera kyssa prästernas händer. Jag såg en man med
hemska utslag över hela ansiktet som sög sig fast vid
en prästhand och sedan viskade något i örat på popen.
En kusk.
Och denne viskade något igen, gjorde korstecknet
framför den rättrogne och kysste honom på hans
stackars vidriga kind.
Och plötsligt kommer den elegante herrn från bilen
in, viskar med popen, får viskningar igen, faller på
knä, slår pannan i golvet med fara att sparka omkull
mig, då han tydligen ville sträcka ut sig i hela sin
längd, reser sig upp, kysser det framsträckta korset
och börjar sedan systematiskt kyssa så många ikoner
han kan nå. Ikonernas glasbetäckning är grå av
kyssar, men han kysser, kysser — — —
I den Iberiska madonnans kapell.
Jag betraktar hans ansikte noga. Han verkar
absolut kultiverad, hans frisyr är oklanderlig, hans
halsduk är tiptop, hans ulster är underbar, hans
pantalonger äro kniveggar och hans parfym är visserligen
mig osympatisk, men den finns och är fullkomligt
salongsmässig. Och när han vid utgåendet stannar
framför det stora ljuset, bredvid vilket en silverskål
med olja i väntar på användning — och den är
använd, ty den glänser av olja — doppar han fingrarna
i skålen och bestryker tinningar och panna med den
smutsiga soppan. Ty hundra fingrar ha doppats i den
förut. Och till yttermera visso tar han den lilla
silversleven som för tjuvarnas skull är fästad vid skålen med
en kedja, fyller den med olja, tömmer den, korsar sig
ödmjukt bugande och går ut till sin väntande bil.
Jag undrade, vilka bovstreck han velat försona
genom dessa rigoröst rituella handlingar — eller bad
han kanske för Ryssland, det heliga och dess framtid?
Ty ryssar av gamla stammen anse ställningen
förtvivlad. Nå — jag tänkte ju mest på det ohygieniska
i detta ikon- och handkyssande, överhuvudtaget allt
kyssande i Ryssland. Ty jag ägnade knappast ett
ögonblick åt det bolsjevikiska försöket att avskaffa
religionen. Sådant är omöjligt. Religionen är där som
överallt i världen underkastad förändringar och skulle icke
ha existensberättigande om den icke vore stadd i
utveckling. Men denna utveckling, denna förändring
följer lagar om vilka vi veta bra litet. De ledande ha för
övrigt mer och mer insett att det är farligt att röra vid
folkpsyken och ha börjat bekämpa religionen med
upplysning, undervisning. Men de ha satt vetenskapens
standard för lågt och ett folk bör man bjuda endast
det bästa. Ofta och mest och låt oss säga alltid
misslyckas folkledare då de söka göra språng i detta fall.
Trots massmord och förföljelse och utpinande leva
ännu religion och vetenskap sida vid sida. Den sista
är den allvarligast hotade, och de initierade försäkra att
Ryssland blivit en hel generation efter i de lärda
disciplinerna först och främst på grund av kriget och
revolutionen och sedermera genom proletariseringen av
undervisningen.
Så till exempel går den historiska undervisningen
mest ut på att anskaffa marxistiska lärare i historia.
Alla vetenskapens områden måste studeras på
grundvalen av den »historiska materialismen». Teknik och
naturvetenskap bli härvid minst lidande, men
rättsvetenskap, filosofi och historia få sitta emellan. Endast
rättrogna marxister tålas, och röda professorer
påtvingas universiteten både för att undervisa i den
kommunistiska teologien och för att bland de akademiska
lärarna införa agitatoriska element. Det är en vanlig
företeelse att verkligt framstående vetenskapsmän få
träda tillbaka för dåliga, men rättrogna.
Belysande för metoden att trumfa i ungdomen det
kommunistiska programmet är följande: En pojke eller
flicka på sexton år, som vill bli lärare i språk, måste
ta sin examen på tre år. Det viktigaste är att han
slår i sig:
Statsförfattningen i sovjetrepubliken.
Den historiska materialismen.
Samhällsformernas uppkomst och utveckling.
Socialismens historia.
Politisk ekonomi.
Och fordringarna äro icke små. Endast för
socialismens historia kräves, att lärjungen bevistar närmare
ett trettiotal föreläsningar. När han tar sin examen
är han en utlärd Chronschough!
Olav Broch, vilkens utmärkta bok »Proletariatets
diktatur» jag vill rekommendera, berättar ett par
anekdoter om undervisningssättet. En student tillfrågades,
var Lenin bor. Svaret blev: »I Kreml.» Det var orätt.
Det rätta var: »I ryska folkets hjärtan.»
Personer som sedan länge tillhört lärarkåren måste
genomgå kurser i kommunism och examineras inför
särskilda kommissioner. Examinanden fick frågan:
»Vad skulle ni göra om det bleve revolt emot den
nuvarande regeringen?» Han svarade: »Något sådant
kan jag icke engång föreställa mig.»
Svaret ansågs fullt tillfredsställande.
*
Men
saken eller misströsta om bättre tider. Ty trots
landsförvisningar och avskedanden lever den vetenskapliga
andan kvar och den verkliga bildningen kan ingen
kommunism förstöra. Men det är synd om de utmärkta
ännu studerande vetenskapsmännen som leva på
svältgränsen och tvingas att
kommunismen och sig själva.
Förlåt, men jag skriver som tankarna löpa. Här i
detta väldiga land, som om det sköttes skulle bli
världens lyckligaste, mäktigaste, som skulle kunna ge mat
åt hela världen på grund av sina oändliga resurser,
framför allt jorden, myllan, här kommer man att tänka
på saker och ting. Efter alla revolutioner ha likartade
teorier kommit fram och ett fåtal har alltid försökt
genomföra dem med hjälp av terror. Detta tycks vara
en naturlag och så långt kan man, om icke vara med,
så dock förstå. Men högsta ledningen bör icke med
grova händer röra vid själar och icke fortsätta med att
låta sig representeras av »matroser». Ryssland har
lidit nog.
Och nog nu en stund om vad jag sagt härovan.
Jag går omkring på Röda torget och beundrar
Kremls vackra krenelerade mur. Jag längtar innanför
den och vet att jag snart skall komma dit, men vissa
formaliteter måste iakttagas, ty regeringen har sitt
säte där och man kan icke så noga veta vilken figur
jag är. Visserligen ser jag farlig ut men jag har
förbindelser med herr
de Departement au Commissariat du Peuple pour les
Affaires Etrangères, icke obekant i Stockholm. Jag vill
framför allt träffa herr Trotskij, Rysslands mäktigaste
man, sedan Lenin efter alla rykten att döma är
urståndsatt att leda sitt lands öde. En vänlig ryss har varit så
översvallande älskvärd, att han givit mig en kanal till
fru Lenin och givit mig förhoppningar att åtminstone
motbjudande att bara stå och gapa på en sjuk man
och eventuellt störa honom. Jag säger alltså absolut
nej- Jag vill bara träffa de levande, de friska.
Jag slår mig ned på en bänk vid Kremls mur.
Utefter hela väggen vila de röda revolutionshjältarna
under blomsterprydda gravkullar. Jag undrar om Ivan
den förskräcklige på sin tid skulle ha tillåtit något
sådant eller överhuvudtaget någon revolution. Längst
till höger har jag den fantastiska kyrkan Vassili
Blashenny, vars byggmästare Ivan lät sticka ut ögonen på
Direktör Dimitri Florinsky.
för att han icke skulle kunna bygga ett liknande
mästerverk. Framför mig har jag avrättsplatsen som
antagligen bevaras som en varning. Här dräller torget
av historia och fasor. Här restes galgar, här byggdes
bål, här göt man över människor omväxlande iskallt
och kokhett vatten, remmar skuros ur ryggar, blod
strömmade, kval ledos, här var helvetet självt.
Och just nu, i samma ögonblick då jag skriver detta,
kommer jag att tänka på den bästa och mest
koncentrerade karakteristik som inom litteraturen någonsin
är gjord, såvitt jag vet. Det är J. L. Runebergs rad om
Kulneff. Och med den karakteriserar han hela ryska
folket, dess orientaliska kynne, dess asiatiska vildhet:
| med samma varma själ.» |
Detta är konst och förståelse. Högt begåvade
ryssar äro av samma åsikt.
På gångarna utefter och mellan gravarna går ryska
folket förbi mig. Jag ser gamla utmagrade herrar som
ta sig en lur på sofforna. Präster gå förbi, de flesta
osympatiska och feta, en del osympatiska och magra
och med trasiga kaftaner. Sällan har jag sett en
behaglig och vördnadsbjudande präst i Ryssland. Men
man skall kanske icke döma efter utseendet. Dock —
kanske! Ty deras förfärliga okunnighet avspeglar sig
i anletena. Och just nu behöver Ryssland kunniga
präster. Ännu mycket länge, oöverskådligt länge!
En gammal gumma står och tittar på en grav. En
fet präst passerar och hon går fram emot honom och
säger något. Han stannar icke, men gör i förbifarten
ett nonchalant korstecken framför hennes ansikte. Och
hon står där bugande inför denne fete parasit — fast
han kanske inte har så trevligt, just nu, ty han har
inga inkomster från staten. Men han skaffar sig nog
mat ändå, alldeles som våra frimicklar, ty han är fet
och däst.
Här och där på väggarna i staden affischeras
kommunisternas antireligiösa tidskrift, vars namn i
översättning heter
och avser med sina bilder och sin naiva text att genom
förlöjligande avskaffa gudsbegreppet. Teckningarna
äro ganska bra och gjorda av moderna konstnärer,
men texten är under all kritik. Den är utan humor och
den är ett valhänt försök att med avsiktligt naiva
uttrycksmedel inverka på folket. En av deras
reklamaffischer låter så här i översättning, hastigt gjord av
en rysk vän:
| KAMRAT! |
Du säger: Jag är en medveten människa, jag tror
icke på prästernas sagor, jag erkänner ej Gud. Det är
utmärkt att du säger så. Men har du rannsakat dig
själv? Hänga icke helgonbilder i ditt rum? Låter du
icke präster läsa böner hos dig? Tänker du icke låta
välsigna påskbrödet?
Har du inverkat på din hustru för att hjälpa henne
bort från prästernas tokerier? Växa dina barn upp i
frihet och oförskräckthet? Låter du icke din svärmor
och dina andra gamla kvinnliga släktingar, dessa
levande lik, alltjämt förgifta den enkla barnatron med
råa prästerliga fantasier?
Kamrat! Du kan icke försvara dig med ord! Det
En fattigpräst.
är nödvändigt att göra sin åsikt levande. Framför allt
i din egen familj! Hjälp sedermera andra härmed!
| »Gudsförnekaren vid maskinen.» | M. K. R. K. P. | (Moskvaavdelningen av kommunistiska partiet.) |
Denna affisch är svart. En annan är i färg och söker
förlöjliga de tre gudar, som åkallas inom Ryssland: den
romerskt-katolska, den mohammedanska och den
judiska. Då jag i en tidningsaffär i Moskva bad att
få köpa några exemplar av allt som hade att göra
med tidskriften »Den Gudlöse», frågade man mig vad
jag hade för anledning att taga med mig sådant ur
Ryssland. Jag svarade att exemplaren skulle lämnas
till svenska bibliotek. En ung dam i butiken gjorde
korstecken.
Samma kväll var jag på middag i en rysk familj och
betjänten som jag anförtrodde tidningsrullen åt
vägrade att ta i den. Men jag måste medge att jag också
umgicks i hem, där man tog det hela mera
humoristiskt, fast tjänarna i allmänhet reagerade, då jag
anförtrodde dem dylika dokument. Ånej! Man ändrar
inte på några år om ett så konservativt folk som det
ryska. Inte ens efter generationer, århundraden, kanske
årtusenden, om det nu beror på klimatiska förhållanden
eller om andra faktorer spela in. Och bönderna går
det ej att röra vid. De leva sitt liv för sig själva och
insuga just så mycket av den s. k. kulturen, som
passar dem. Bönderna ha alltid mat och ge oss alltid mat
mot lämpliga värden. Under alla krigs- och
revolutioners eftersläckningar ha bönderna haft det lugnt.
Deras egoism är berättigad därför att den är en
Hon står där bugande.
biologiskt sund reaktion emot all skövling. Man kan
skjuta ned städer och universitet men myllan har man
svårt att förstöra, om man också stundom kan vända
upp och ned på den som nyss i Nordfrankrike under
några års arbete med granater — men bonden gräver
upp den igen och skaffar sig och herrarna mat.
Herrarna kunna icke göra detta och icke det s. k.
proletariatet, som nu vill härska utan kunskaper men med
våld och undertryckande av intelligens och hyfsning.
Det sista begreppet är icke det sämsta.
Låt mig berätta: Jag satt engång i väntrummet
utanför ett kommissariat i Moskva i en hop människor,
av vilka de flesta verkade pauvres honteux med nötta,
delvis trasiga kläder och dåliga skodon. Alla rökte
cigarretter. Golvet såg ut som en cigarrkopp.
Orakade, förgrämda ansikten, magra, håliga kinder.
En ung kvinna sitter vid en skrivmaskin och arbetar.
Hon är målad i ansiktet och röker cigarrett på
cigarrett. Jag har löfte av kommissarien att få träffa
honom på ett bestämt klockslag och när detta har
slagit vänder jag mig till en tavaritj, en kamrat,
som har med saken att göra, säger att min tid är
begränsad och att jag litar på kommissariens ord. Han
skrattar och ber mig vända mig till flickan vid
skrivmaskinen. Hon vrider cigarretten från ena mungipan
till den andra, medan hon talar med mig — utmärkt
franska för resten. Jo, hon skall ögonblickligen
arrangera så att jag kommer in till vederbörande och
reser sig, fortfarande rökande. I samma ögonblick
inträder en fantastisk figur, en ung dam med
skinnkavaj, skinnbyxor och stövlar, kortklippt hår, målad
röd och vit, cigarrett i käften — och säger något åt
Antireligiös affisch.
skrivmaskinsdamen. Jag får vänta en hel timme innan
jag visas in till den höge funktionären. Jag har sällan
sett en så oförskämt modern figur som denna donna.
Är det den vägen våra unga kvinnor gå, då beklagar
jag dem och oss. När jag äntligen fick möjlighet att
träffa den jag ville och blev visad in i det allra
heligaste, mötte hon mig i dörren och blåste
cigarrettrök mitt i ansiktet på mig, mig en gammal hövlig
herre! Jag sade ett av de få uttryck jag kunde på
ryska: jag ber om ursäkt!
Hon skrattade och visade några guldplomber. Hon
fixerade mig och mätte mig från huvud till fot. Jag
var för elegant, för välklädd! Hade jag haft
skinnkläder och några kilo av Moskvas gyttja på stövlarna,
hade jag antagligen varit en verklig tavaritj, en god
kamrat.
Nej — det är icke den vägen ryssarna skola gå på!
Än finns det i världen hövlighet, hänsyn, god ton,
behagligt sätt att umgås. Man vinner i längden intet
genom att kasta allt dylikt överbord. Och denna hövj
lighet, vänlighet, älskvärdhet, som kommunisternas
sämsta representanter anse överflödiga, dessa
egenskaper äga ryssarna av den gamla stammen. Just
denna behaglighet i umgänget ligger i den ryska
folkkaraktären och är utan motstycke i något annat land.
Man vill fråga sig själv: Var ha kommunisterna
lärt sig detta ohyvlade sätt att umgås? Icke av de
ledande, ty dessa äro i umgänget gentlemän. Jag vill
icke heller säga att alla kommunister äro så beskaffade
som ovan nämnda kvinnomonstrum, ty jag har träffat
raka motsatserna bland dem. Men det är inte dumt med
uppfostran heller och sådan borde läras ut till de
En tatarisk betjänt.
okunniga av de kunniga. Det skulle bli mycket lättare
för det nya Ryssland att komma i kontakt med den
övriga världen på det sättet.
De ledande männen gjorde på mig endast behagligt
intryck. Jag måste berätta hur jag träffade Trotskij.
Jag hade genom en rysk dam fått en aning om
möjligheten att få göra hans porträtt, ty jag kom ju till
Ryssland icke som politiker utan bara som konstnär
och författare — alltså som människa blott och bart.
Jag fick genom någon person underrättelse att han
ämnade ta emot mig, men det dröjde. Jag visste ju
att han arbetade kolossalt och att hans tid var ytterligt
begränsad, men samtidigt visste jag också att han hade
förbindelser i Sverige sedan sin vistelse där och att
han kunde vara intresserad. Jag trodde redan att han
glömt mig, men en vacker dag fick jag telefon att han
kunde ta emot mig ett visst datum. Jag skulle hålla mig
hemma en viss tid. Jag gjorde det och en sovjetbil
med ett par herrar från utrikesdepartementet
avhämtade mig i min bostad. Jag avlämnades vid hans
kommissariatbyggnad och fick gå igenom åtskilliga
spärrar innan jag plötsligt av en ung officer visades in i
ett rum, där han enligt uppgift skulle befinna sig.
Han verkade väl bevakad och utanför en del dörrar
stodo unga soldater beväpnade till tänderna.
Egendomligt nog behövde jag icke visa några papper. Jag
gick igenom spärrarna på grund av mitt oskyldiga
utseende — eller kanske emedan man kände till mig.
Det blev ett halvt löjligt intermezzo i det rum som
man sagt vara Trotskijs arbetsrum. Jag hade ju sett
många porträtt av honom, men den man, som från ett
arbetsbord reste sig och välkomnade mig, kunde
Vid ingången till Trotskijs kommissariat.
omöjligt vara den jag sökte. Han var för ung och jag sade
det. Visserligen trodde jag bra litet på de europeiska
karikatyrerna av Trotskij, men någon likhet borde väl
finnas. Ynglingen log och upplyste att han var
Trotskijs adjutant eller sekreterare eller någon dylik
funktionär. Han var en ung officer som representerade
den sista och farligaste spärren. Jag fick vänta några
minuter tills en signal kom och dörren öppnades till
det innersta och sista rummet. Jag stod inför
Rysslands då och kanske även nu mäktigaste man.
Han gjorde omedelbart ett mycket behagligt intryck
på mig då han kom emot mig och tryckte min hand.
Han bad mig förstå att han var mycket upptagen och
hoppades att hans modellsittning icke skulle bli alltför
långvarig. Jag hade knappast hunnit lova honom detta
förrän adjutanten kom in med en depesch, som
Trotskij måste läsa igenom.
— Nå, hur vill ni att jag skall sitta?
— Hur som helst! Där till exempel! och jag visade
på ett bord i närheten av ett fönster. De ryska rummen
äro i allmänhet mörka och föga lämpliga för sådant
arbete som mitt. Just då han placerat sig, kom en ny
depesch som krävde undersökning — och en ny —
och en till.
— Det här går inte, sade Trotskij. Tillåter ni att jag
läser medan ni arbetar?
— Naturligtvis!
Ett ansikte som hans är lätt att teckna — inte på
grund av dess orientaliska karaktär utan på grund av
den vitalitet och energi som lever i varje linje.
Mannen verkade helt och hållet vital och maskulin.
Den sista egenskapen håller jag särskilt på. Intelligens
Leo Trotskij.
lyser ur hans ögon och — om också hela Europa
skulle reagera mot mina ord just nu, kunde jag
avläsa godhet i dem.
Jag kunde inte låta bli att säga — vi talade tyska —
att jag just förvånade mig över att han i alla
utomryska publikationer, där hans porträtt funnits,
framställts som en djävul, en demon.
— Ja, sade han och såg mig rakt in i ögonen med
ett leende som kunde vara självironiskt, egentligen har
jag ingenting emot att man gör mig till demon. »Weil
wir haben ja alle unsere Schwächen» — vi ha ju alla
våra svagheter!
Det blev litet uppehåll mellan depescherna och vi
fingo tillfälle att resonera. Han ville veta vad jag sett
av konst och museer i Ryssland. Jag berättade och han
sade artigt, att jag i så fall sett mera än han av
Rysslands konst. Han hade varit utomlands så länge — av
lätt förklarliga orsaker — och kände bättre till svensk
och fransk konst än rysk. Och nu hade han så litet
tid — — —
Nå — det begrep jag.
Vi talade om gemensamma bekanta och om
litteratur som vi båda kände till — men nu började folk
springa med papper och jag reste mig upp för att ta
avsked.
— Låt mig se teckningen! Nå, kanhända — men
låt mig, innan ni går, visa mina kamrater porträttet!
Han tog skissboken och dök ut i krigsministeriet.
När han om några minuter kom tillbaka, försäkrade
han att hans medarbetare därute förklarat att det
var det enda lika porträtt de sett av honom.
— Och nu — hur länge stannar ni i Ryssland?
— Tills jag hunnit se så mycket jag kan smälta!
Han skrev sitt namn under teckningen.
— Om ni skulle komma i några besvärligheter och
behöva någon hjälp, så vänd er direkt till mig!
Hans handslag var en mans handslag och jag skall
alltid bevara ett ovanligt angenämt minne av vårt
sammanträffande. Jag behövde aldrig vända mig till honom
med begäran om hjälp, men det tycktes, som om hela
Ryssland öppnat sig för mig efteråt. Jag fick se vad
jag ville och fick hjälp och upplysningar vart jag kom.
*
Men jag gick fortfarande länge utanför och
omkring Kreml innan jag fick komma in där. »Bara några
formaliteter», sade man mig på utrikeskommissariatet.
Under tiden studerade jag staden och vandrade,
vandrade. Aldrig har jag gått så mycket i någon stad och
ingenstädes har jag lärt så mycket. Bland annat fick
jag lära mig att aldrig bli förvånad över något och
därmed är mycket vunnet.
Bland de intressantaste och angenämaste
bekantskaper jag gjorde bland utlänningarna i Moskva var
tyske ministern, greve Brockdorff-Rantzau, doyen bland
diplomaterna, Tysklands f. d. utrikesminister, en herre
från l’ancien régime, patriot, kultiverad, intresserad
av alla livsföreteelser. Med minnet av hans högst
instruktiva bekantskap slutar jag för den här gången.
Men Kreml! Men Kreml!
TREHUNDRA MIL GENOM RYSKT LAND.
»Kommunismen är död, men det finns ingen som
kan begrava den!» var ett slagord, som jag ofta hörde
bland ryssar i Moskva, och det ligger mycket av
sanning häri. Ty den dyker upp efter varje stor
omvälvning som en till synes naturnödvändig reaktion
mot alltför stora förmögenheters hopande hos ett fåtal.
Men med samma naturnödvändighet glider allt så
småningom tillbaka i gamla hjulspår och den enskilda
företagsamheten kommer åter till sin rätt. Man förebrår
dem som genomfört den ryska revolutionen att de
tagit med alltför grova händer på det gamla systemet
och att alltför mycket blod flutit, att de framför allt
fortsätta med förföljandet av den intelligens, som
anser sig stå på ett plan med vidare utsikt och ej vill
foga sig efter halvbildningen som norm.
Men en revolution kan ej genomföras med
sammetstassar — och det är icke lätt att reparera efter en
revolution. Man tyckes glömma att Ryssland är ett
asiatiskt land, där ett liv spelar mindre roll än här.
Och man tyckes redan ha glömt världskrigets fasor,
dess miljoner och åter miljoner döda människor och
kanske irreparabla värden, för den ryska revolutionen
och de händelser som nu försiggå i det väldiga landet.
Jag är övertygad om att man överdriver, då man
tvivlar på högsta ledningens vilja att ställa tillrätta efter
den fruktansvärda skakningen, och man måste ha sett
dess arbete på nära håll för att förstå vilken börda
som vilar på dess axlar. Ty dessa män
oerhörd intensitet och söka sig fram mellan
svårigheterna, som möta dem på alla håll. Man må
besinna, att deras arbete är av ett helt nytt slag i
mänsklighetens historia, om vi andra också äro övertygade
att de snart måste inse, att människorna icke kunna
föras in på nya vägar enligt deras principer. Om allt
detta resonerades ideligen och nästan uteslutande bland
ryssarna och frågorna vridas och vändas med den
ordrikedom som är ett av detta folks särskilda
kännemärken.
Allt skulle gå fortare om icke den orientaliska
omständligheten vore ett grunddrag i folkkaraktären och
om ryssarna satte mera värde på
stundom icke alls räknas med och i så fall ungefär
som en fjärde dimension, om vilken vi ännu ha bra
litet verklig kunskap — åtminstone inte så mycket att
den ännu i nämnvärd grad stör våra hittillsvarande
filosofiska begrepp som fjärde dimension betraktad.
En ryss passar ytterst sällan på tiden. En
överenskommelse om sammanträffande har litet eller intet värde
för honom. Han kommer — hur högt kultiverad och
europeisk han för övrigt kan förefalla — mycket
ogenerat och oemotståndligt älskvärt en eller två timmar för
sent till en middag. Det är i Ryssland omöjligt för
en strängt upptagen europé att indela sin dag på ett
praktiskt sätt. Att träffa två människor på olika, ja, vitt
skilda tider samma dag är en sällsynthet, hur noga
mötestiden än är bestämd. Att träffa tre är en
Greve Brockdorff-Rantzau.
Kergentzeff.
Soldater utanför Kreml.
omöjlighet. Att träffa en
på minuten och den s. k. akademiska kvarten tänjer
ut sig till timmar.
På sista tiden ha de ledande dock insett att detta
blir ohållbart i längden, hindrande för all utveckling
och störande i förbindelsen med andra nationer. Man
har därför bildat en förening i syfte att ta vara på
tiden, en
Jag tror att jag icke misstager mig, om jag anger
herr P. Kergentzeff som denna i hög grad förståndiga
idés upphovsman. Jag hade äran bli mottagen av
honom för att av honom själv få erfara, i vad mån
föreningen vinner terräng. Den hade — om jag ej
missminner mig — vid tiden för mitt besök över
åttiotusen medlemmar över hela Ryssland och bland dem
fyratusen i Moskva. Jag ansvarar dock ej riktigt för
siffrorna. Något i den stilen var det emellertid.
Föreningen ger ut en tidning för att verka på den yngre
generationen. Den äldre torde ej vara
tillgänglig för inverkan i den riktningen. Jag erinrar mig ett
sammanträde, där bland andra åtskilliga ministrar voro
närvarande och vi väntade åtminstone två timmar på
ett par högre ämbetsmän, av vilka slutligen den ene
kom. Under avvaktan på hans ankomst vågade jag,
medan nervositeten steg i sällskapet, högt undra om
icke de högsta ämbetsmännen voro hedersledamöter av
ett yttrande som ansågs tämligen hädiskt, men från
min sida var det nästan uteslutande skämt och
dessutom hade jag för tillfället gott om tid, varför jag
kunde ta dröjsmålet lugnt.
I detta fall voro de dröjande ursäktade — man talade
om oroligheter vid polska gränsen, det arbetades för
högtryck i Kreml och vederbörande telefonerade
verkligen ett par gånger under vår väntan att de voro
sysselsatta. Men fallet är typiskt. En svensk värdinna
skulle ha blivit förtvivlad vid tanken på soppan och
steken. Men den ryska värdinnan var absolut lugn.
I allmänhet behövde jag icke vänta länge på
företräde hos de regeringsmedlemmar som beviljat mig
sådant — och för övrigt:
bestämma tider, då man håller på att
reparera efter en revolution! Jag bemöttes
alltid så välvilligt och hade så många tillfällen att
studera människor i väntrummen, att min väntan vart
mer än tillräckligt belönad.
*
Äntligen voro formaliteterna färdiga, hindren voro
undanröjda och jag fick komma in i
gick lätt, ty herr Ossinskij var nog älskvärd att
personligen möta mig vid en av portarna. Sedan vi
samtalat en stund i hans med böcker och papper
belamrade ämbetsrum och han visat mig en del av den
regeringsbyggnad, där han utövade sin dagliga
gärning, följde han mig på en stunds promenad mellan
katedraler och palats. Det var en underbar
septembermiddag, träden började gulna och höstsolen lyste över
den saga av kupoler som är Moskva. Men
stämningsfullast fann jag nästan den gamla parken
innanför södra muren och muren själv som skymtade mellan
trädstammar och lövverk. Där skulle jag ha velat sitta
och måla och tänka på historia mellan penseldragen.
Kreml kan icke beskrivas. Det måste ses. Jag kom
dit flera gånger på grund av utrikesdepartementets
villiga tillmötesgående. Men någon målning blev ej
av: Det var omöjligt att på så kort tid koncentrera
sig på något särskilt. Därför stannar Kreml i mitt
minne som en dröm av guld och grönt, marmor och
sol. Men jag återkommer väl någon gång till mina
besök där.
*
Ett av mina behagligaste minnen var
sammanträffandet med den gamle
revolutions viktigaste män. Över tjugu års tukthus i
Sibirien har icke kunnat undgå att sätta sin prägel på
hans anletsdrag. Han har tillhört exekutivkommittéerna
i Polen och Ukrajna och är nu sekreterare i
exekutivkommittén i Moskva. Han tog emot mig i sitt
ämbetsrum i Kreml och tillät mig göra sitt porträtt.
Jag ville icke besvära den gamle mannen med för lång
sittning utan gjorde en hastig skiss, ehuru han erbjöd
mig längre tid. Hans konversation var utomordentligt
intressant och hans entusiasm för och tro på en
ljusning i folkens öden var antagligen densamma nu som
för fyrtio år sedan. Oberoende av åsikters divergens
är sådant imposant, välgörande och lärorikt att
konstatera.
*
Jag hade även företräde hos
ministerpresidenten, en äkta rysk typ, säker, med icke så litet
av bonde i sig. Men herr Kalinin talar endast ryska
och utbytet blev därför minimalt, fast min tolk gjorde
allt för att få liv i samtalet. Presidenten har besökt
Feliks Kon.
M. Kalinin.
Stockholm, men fann staden tråkig. Antagligen hade
han icke träffat de riktiga stockholmarna.
*
Jag hade icke varit så länge i Moskva, då jag en
vacker dag fick ett erbjudande, som jag icke gärna
kunde refusera. Jag blev nämligen inviterad att
deltaga i den internationella automobiltävling som var
höstens stora händelse och ordnad mellan Moskva —
Smolensk — Vitebsk— Pskov —
Petrograd—Tver—Moskva. Jag skulle få se en stor del av Västryssland och
uppehållen i städer och byar skulle bli många och
ganska långa. Några av mina bekanta hade sina till
tävlingen anmälda biler i Petrograd. Det gällde nu att
snabbt få dem transporterade till Moskva. Alltså satte
vi oss på tåget en kväll och reste till Petrograd för
att ordna allt för tävlingen och försöka föra vehiklen
oskadda till huvudstaden. Nu skulle jag alltså få se
litet närmare på Petrograd. Sista uppehållet hade
tagit endast några timmar. Visserligen hade jag varit
där en vecka år 1909, men den resan var en lustresa
och jag hade icke fått se stort mera än Nevski
Prospekt, Hôtel d’Europe och Aquarium. Nu skulle jag
åtminstone få se Eremitaget och löga min själ i
Rembrandt.
Mina reskamrater voro utom förutvarande chefen
för svenska handelsdelegationen i Moskva, herr Adolf
Laurin, en amerikan, köpman någonstädes i
Mandschuriet, mr H. och en rysk läkare, som efter att ha
farit Europa runt under tre års tid nu återbördats åt
fosterjorden. Vi kunna ju kalla honom Sergei
Sergeivitsch. Hans farfar var kosackhetman. Farmodern var
fanatiskt religiös och hade kolossala rikedomar i
briljanter. Hon byggde ett kloster för fyra miljoner rubler
och placerade sina dyrbarheter där. Då hon dog,
upptäcktes, att briljanterna voro ersatta med falska. De
ursprungliga hade kostat åtta miljoner rubler. Det var
munkarna i klostret som arrangerat det lilla utbytet.
Detta framfördes till Den Heliga Synoden, som lär ha
blivit mycket generad. Allt detta hände för fyrtio—
femtio år sedan.
Sergeis far rymde från föräldrarna till Sibirien, satte
upp handel med pälsverk och smör, blev oerhört rik
och hade nu förlorat allt. Sergei själv, som läkare
mycket begåvad, slog sig efter återkomsten från sin
Europaresa på affärer.
Mr H. bor i Charbin och gör affärer med allt som
befolkningen i Kina och Sibirien kan behöva av diverse
husgerådssaker och vad som helst för resten.
Man blir lätt bekant på resor och jag åtminstone
hade mycket angenämt i dessa herrars sällskap. I mitt
reseapotek — något som är ganska nödvändigt i
Ryssland — ägde jag en liten flaska dubbla
malörtsdroppar för magen. Med hjälp av dessa lyckades jag
tillblanda en underbar drink åt mr H., en cocktail som han
förklarade vara ett konstverk av en tränad bartender
med erfarenhet från de mest infernaliska barer i
U. S. A. Han var nöjd.
*
Vi kommo till Petrograd — numera Leningrad —
och jag tog in på Hôtel d’Europe. Hur förändrat var
icke allt sedan 1909! Den gamla elegansen var borta.
Visserligen åt man på dukar med kejserligt
namnchiffer och vidrörde lätt sina läppar med servetter av
den dyrbaraste kvalitet och N II eller A II i invävda
monogram med örnar och kronor, men ändå! Jag
frågade en hovmästare, hur duktygen kommit hit. Han
svarade med en oefterhärmlig gest och ett mångtydigt
tatariskt leende. I sovrummen saknades gardiner och
det behövdes en hel timmes påskruvning att få fram
det varma badvattnet ur kranen. Det var omöjligt att
få upp värmen i rummet till mer än + fem grader.
Jag frös ohyggligt, i synnerhet som sängen endast
hade en filt, men sedan jag beväpnat mig med
underkläder och ulster, blev det drägligare. För övrigt var
allt utmärkt, maten riklig, uppassningen oklanderlig.
Dagen därpå kom den förste intervjuaren, en herre
från
Aftontidningen). Han ville ha reda på det litterära
tillståndet i Sverige och jag höll en lång föreläsning om
detsamma.
Leningrad har endast två nyhetstidningar,
naturligtvis av samma färg, ovannämnda Krasnaja och
(Sanningen). En tredje tidning fanns,
Petrosovieta, men den innehöll endast förordningar
och dekret. Kanske fanns eller finnes en fjärde,
av namnet.
Jag ville bjuda intervjuaren på te och han hade
intet emot förslaget. Jag ringde och vaktmästaren
svarade naturligtvis: Kommer strax! Det är typiskt, att
strax, genast, på ryska heter
ordagrant översatt betyder:
med denna inskränkning är uppassningen oklanderlig.
I likhet med förra gången togs jag på det
älskvärdaste sätt om hand av ingenjör John Tuneld, d:r
Rosell och chefen för svenska handelsdelegationen i
Leningrad, herr Harry Malmström. Jag hann besöka både
Eremitaget och Alexandermuseet, det första efter
stängningstid genom det utomordentligaste
tillmötesgående av herr Makarow, sekreterare i
Vetenskapsakademien. Det hade sagts i Europa att alla dyrbara
tavlor skurits ur sina ramar och förskingrats av
revolutionärerna. Men ingen tavla saknades. Det dyrbaraste
hade under kriget, då man fruktade en tysk framstöt,
skickats till Moskva. Nu var allt åter på sin plats och
i storartat skick, bättre hängt och uppställt än förut.
Och naturligtvis rikare på grund av nationaliseringen
av en del privatgallerier. I Alexandermuseet återsåg jag
Makovsky, Repin, Seroff, Schischkin, Maljavin. Jag
talar icke om Rembrandt i Eremitaget. Han är
Vi göra en hastig och orienterande automobiltur.
Gatorna äro förfärliga. Träbeläggningen är borta eller
skadad på många ställen, men det arbetas nervöst på
återställandet av de förstörda trafiklederna. Husen äro
pepprade med kulor, många äro ruiner och
fallfärdiga, då trävirket under kristiden använts som bränsle.
Men av det blåsiga Marsfältet, där dammet fordom
yrde, har man gjort en plantering — en förståndig
åtgärd. — På kvällen hamna vi på Restaurang Donon för
att äta middag. Där ser ödsligt ut och en
zigenarorkester till hälften bestående av flickor från Hamburg
eller Berlin, söker fåfängt sätta liv i dysterheten.
Madame Loupochowa, Leningrads mest firade ballerina,
kommer in med ett sällskap och ådrager sig en sekunds
uppmärksamhet genom sin eleganta toalett. Maten är
Servitörtyper i Leningrad.
det enda verkligt gedigna. En sådan rökt sik, rökt ål,
en sådan sterlett och sådan frukt finns inte någon
annanstans. För att inte tala om kaviarn, som jag
redan tröttnat på.
*
Dagen därpå skola vi starta med sex automobiler,
sedan efter oändligt trassel några något så när
pålitliga chaufförer anskaffats och stulna skruvar och
rör och diverse grejor ersatts.
Medan jag väntar på mitt sällskap betraktar jag
genom ett grått fönster och ett tröstlöst strilregn gatan
från mitt kalla rum på Europe. Snettemot hotellet står
ett litet kapell och människorna göra bugningar och
korstecken framför det som för femton år sedan. Små
trasiga barfotalassar springa undan fullpackade
spårvagnar. En jätteaffisch om ett föredrag över
Einsteins teori står lutad mot ett hus mittemot och jag
ser en lång kö av arbetare, som äro på väg till
föredraget — får jag sedan reda på.
En ny intervjuare kommer upp och vill höra litet
om den blivande automobiltävlingen, men jag vet intet
om den, är icke expert, endast gäst. Jag bjuder honom
på te i kylan. Han frågar om de ekonomiska
förhållandena i Sverige. Jag är icke ekonom och kan icke ge
några upplysningar. I stället berättar han sista historien
och frågar om jag kan använda den:
Ett bankbolag har bildats av herrar Finkelstein,
Edelstein, Beinleben, Rosenzweig, Lilienduft och Ivanoff.
Saken diskuteras.
— Ivanoff? utbrister en annan bankman. Wer ist
Ivanoff?
En bonde.
— Ein Russe.
— Ein Russe! Ja, die Russen werden immer frecher!
Snart är jag åter ensam. Timmarna gå men äntligen
kommer reskamraten och räkningen för vår
tredagarsvistelse på hotellet skall göras upp. Bilerna vänta
färdiga att starta. »Sei tjass!» säger kyparen och
kommer tillbaka om en halvtimme.
Dyrt kan man inte säga att det är på Europe.
Räkningen gick till åtta miljarder, fyrahundranitton
miljoner rubler.
*
Start. Vi passera Fantanka, Leningrads största kanal.
Det påstås att Peter I lät bygga den med hjälp av
svenska krigsfångar och att namnet kommer av Fan
ta er! eller något dylikt, som svenskarna upprepade
nog så ofta. Hallå, språkmän! — Vi lämna Leningrad
genom Moskvaporten och befinna oss snart på de
hemskaste, gropigaste och smutsigaste vägar jag
någonsin befarit. Men detta är regnets och förstädernas
fel. Det blir snart bättre utom vid passerandet av
byarna, där smutsen är obeskrivlig. Men husen äro
snygga och skörden ser lovande ut. Bönderna stå
barfota med barn och blommor i smörjan och betrakta vår
kavalkad. Det blir kväll och vi hoppas hinna till
Novgorod före midnatt, fast vi startade sent.
Vi nå stationssamhället
i första bilen stanna för att invänta de andra. Vi
befinna oss i ett stort tändsticksfabriksdistrikt, vilkets
medelpunkt är nästa by
Tjudovo är folket gemytligt och snart samlas hundratals
bönder omkring vår bil undrande och spörjande och
skämtande. I kola mörkret passera vi Spasskaja Polist,
sedan vi återförenat oss med de andra fem bilema.
Men där bli de andra åter efter i den fotsdjupa
smutsen. Min kamrat anser dock att vi böra fortsätta så
hastigt som möjligt, då vägen börjar bli bättre, för att
ordna för de andra i Novgorod. Han sitter vid ratten,
jag till höger om honom. Bakom oss inne i bilen
sitter chauffören.
Plötsligt slungas ett knytnävsstort stycke makadam
ur skogen och träffar chauffören på kind och haka.
Som han satt i mörkret bakom oss måste kastet ha
varit ämnat åt oss båda, som sutto i reflexbelysningen
från lyktorna. Men den ädle kastaren kunde väl icke
så noga beräkna vår fart. Nå, nidingar finnas
beklagligt nog i alla länder.
Hade kastet råkat chaufförens tinning, hade han
nu varit en död man, men ingenjör Laurin, som tänker
på allt, har förbandslåda. Vi stanna och herr Laurin
förbinder det otäcka, starkt blödande såret. Och vi
undra hur det kunde gått om herr Laurin, som satt vid
ratten, hade träffats.
Klockan tolv midnatt äro vi i Novgorod och ta in
på något som kallas Grand Hôtel. Så småningom
komma väl alla kamraterna. Bilen näst efter vår hade
fått framringarna förstörda av stockar, som lagts ut
för dem på vägen av folk i tändsticksdistriktet.
Sent skall jag glömma den ruskiga nattliga
stämningen i krogrummet i Novgorods Grand Hôtel. Vi
skulle enligt uppgift ha bensin att få i staden, men all
sådan förklarades vara slut. Efter några
utpressningsförsök från diverse bensinjobbares sida och
användande av deras avundsjuka sinsemellan fingo vi
emellertid det vi behövde. Nu var det tid att äta och vi
bullade upp vår matsäck på ett bord i krogsalen,
inbjödo en av jobbarna, en f. d. officer med obehagligt
utseende, av tacksamhet för en hjälpsamhet, som var
minst sagt tvivelaktig, att deltaga i vår måltid och
dricka något av landets vin med oss, men funno snart
att mannen, som vid närmare påseende var berusad,
ämnade ställa till svårigheter för oss igen, varför vi
hastigt avslutade supén och klättrade två rankiga
trappor upp in på en vind, där sängar utan annat än en
filt i varje som sängkläder väntade på oss. Då vi
frågade efter toaletten, hänvisades vi till fönstret. Så snart
vi lagt oss i våra ulstrar, naturligtvis utan att kläda
av oss, kom kyparen med räkningen för nattlogiet,
full av misstro, att vi skulle vara insolventa eller
försöka avlägsna oss under natten utan att betala. En
tvåtums ljusstump i en butelj var belysningen, medan
vi placerade oss på de fruktansvärda filtarna för att
få ett par timmars vila, ty vi måste resa klockan fyra
på morgonen för att hinna till Moskva på kvällen
eller natten.
Inte kommo vi i väg klockan fyra, inte! Åtskilliga av
bilerna hade fått ringar förstörda, bensinen räckte inte
till, en massa saker hade hänt. Jag och en kamrat
fingo god tid att bese den gamla vikingastaden, fast
nattens obehag så när förtagit vår känsla för historia,
även då det gällde Rurik, den svenske grundläggaren
av ryska riket. Den vackra muren på dess Kreml, dess
Sofiakatedral från 1000-talet, kupoler, klocktorn —
för att inte tala om de tusentals kajorna som i
morgonljuset grälade på koppartaken.
Men äntligen kunde vi starta igen. Nu bar det av
Två kuskar i Novgorod.
mot Waldais högland där Wolga har sina källor. Här
påminner landskapet om Ångermanland med höjder
i blått bakom varandra och terrängen vackert kuperad.
Folket ser ut som svenskar. Man kunde tro sig vara i
Uppland, Småland eller Norrland, samma blonda typer,
samma trygga, absolut oasiatiska gestalter, kraftiga,
lugna. Och ståtliga, välformade kvinnor. Vi hälsa på i
stugorna. Stockväggar, ikoner med heliga lampor
framför, grammofoner och välmåga. I nästa rum svin,
höns och ankor.
Vädret har blivit vackrare, solen skiner ibland och
vi duka upp vår middag vid landsvägskanten, prisande
livet. Vid varje halt bjuder mr H. på en imaginär
cocktail. Han ropar inåt skogen på en imaginär
bartender och skriker
kullarna. Han kan inte glömma min malörtscocktail
på tåget.
Herdar driva sina hjordar ur vägen för de farliga
maskinerna. Bönder rycka och slå sina hästar alldeles
som härhemma, då de i stället borde vara lugna. En
och annan tjurig och ovänlig körsven låtsar icke höra
oss fast vi tuta bakom honom. Vi leda hans häst åt
sidan och han ser på våra ögon att vi icke äro att leka
med om han skulle sätta sig på tvären ytterligare.
Vi passera Wyschnij—Wolotschek och komma nu in
på den snörräta chaussén, som förbinder Leningrad
med Moskva. Här är vägen utmärkt utom då den
passerar byarna. I rasande fart hasta vi genom Twer.
Det mörknar och vid midnatt äro vi hemma i Moskva
med alla sex bilerna i behåll och i god tid några
dagar före tävlingens början.
Min första och sista automobiltävling! Något så
En herde.
hänsynslöst skulle ögonblickligen åstadkomma
diskvalificering och uteslutning vid en tävling i Sverige. Jag
vågar påstå att den ende verklige
gentlemannachauffören i detta kraftprov var ingenjör Adolf Laurin, som
tänkte såväl på sina passagerare som sina medtävlare,
sin maskin och vägarna. Det var vidrigt att se detta
läderklädda smutsiga människoslag med tänger och
skruvnycklar i stället för händer och med bensin och
rör och muttrar i huvudet i stället för hjärnor bara
tänka på att
hänsyn till varandra. En av deltagarna ägde tre biler och
satt själv vid ratten i den sista av dem. De gingo i
rad i samma klass. Plötsligt välter bilen före
gentlemannachaufförens och hamnar i diket med hjulen i
vädret. Han stannar icke och tar reda på hur det gått
med de kapsejsade, bryr sig ej om, huruvida de leva
eller ej. Han rusar bara förbi olycksstället.
Själv bytte jag om bil tre gånger för att studera de
olika sätten att sköta maskinerna. Slutligen hamnade
jag i tävlingens största, en etthundra hästars täckt
Pierce Arrow. Chauffören var en liten ryss, en f. d.
krigsflygare. Han brydde sig ej om att observera
förhöjningen vid en brotrumma, utan jag kastades upp i
taket och slog huvudet mot järnkonstruktionen och
fick ett otäckt krossår i pannan. Det svartnade för
ögonen och jag trodde mig ha brutit nacken. Det dröjde
länge innan jag återfick fullt medvetande.
Hänsynslösast voro kanske de tyska chaufförerna
De flesta av dem hade erfarenhet och seder från kriget.
Typiskt ryskt var att med de tävlande följde en
teatertrupp, som i städerna, där vi stannade någon
dag, uppförde pjäser till vår glädje och för att höja vår
moral. Ryssarna äro utmärkta skådespelare och vi
njöto obeskrivligt, d. v. s. knappast jag, men jag är
ju icke vidare förtjust i teater.
När jag efteråt tänker på hela resan verkar den som
ett fantastiskt upptåg av galningar. Vid varje by och
stad mottogos vi av musikkårer som exekverade
Internationalen och andra mer eller mindre moderna
tonskapelser. Jag hörde både den och Marseljäsen spelas
på minst ett par dussin olika sätt. Skådespelerskorna
begåvades med blombuketter och firades på alla
upptänkligt maskulina sätt. Champagne och annat vin
strömmade ned genom strupar och ut över bord. Ja,
det hela var en fest! Tyskarna hade i en liten stad helt
enkelt ockuperat ett av de av oss beställda rummen i
ett hotell. Det höll på att bli krig mellan Sverige och
Tyskland den gången. Men vi segrade lyckligtvis utan
att behöva bära händer på inkräktarna.
Det trevligaste på resan var uppehållen i byarna
och städerna. Vår första längre halt gjordes i staden
Juchnow, där jag och mitt sällskap hyrde rum hos
på sin gård bland svin, kor, kalkoner och höns begöt
våra nakna överkroppar med vatten för att avlägsna det
värsta dammet och därpå lät iordningställa snygga
bäddar och ett bord, där vi kunde duka upp vår
matsäck. Vi voro mitt i judedistriktet, närmare nittio
procent israeliter. Det var som man föreställer sig
Palestina innan kulturen gjort sitt intåg där med allsköns
moderniteter. När vi åto, kommo fru Epstein och
hennes döttrar in, iklädda sidenklänningar, örhängen
och ringar och satte sig att studera vårt sätt att äta.
Teaterföreställning på kvällen. Förfärlig trängsel och
noggrann undersökning av kläderna efteråt.
Nästa längre uppehåll gjordes i
vi stannade två dar och ganska ingående studerade
denna »Rysslands Port och Nyckel», Dnjepr med sitt
grunda vatten och sina hjulbåtar, den gamla
fästningsmuren, bron med sin trasiga träbeläggning, Marie
Himmelsfärdskatedralen, den enda plats i Ryssland där
jag konstaterade att jag fått ohyra på mig, korna som
om kvällarna gingo hem på trottoarerna, hästarna
som jagades genom gatorna, fångtransporterna, torget,
där alla bönder sågo ut som smålänningar från Eksjö
marknad och där vi köpte ägg och kände oss hemma.
Teaterföreställning en av kvällarna.
Men hotellet! Jag drar en slöja — åtminstone över
dess toalettrum.
Nästa stad var
Hôtel, där vi åto en trevlig middag med mycket kräftor
och slutade på en biograf med åskådandet av en film,
som var så gammal och använd att den verkade
störtregn. Förmodligen något drama, om den inte var
naturfilm. Witebsk är en stad på etthundratusen
invånare, av vilka en mycket stor procent är judar.
Men den är för snygg för att väcka egentligt intresse
hos studerande resande. Vi brydde oss icke om att se
på teaterföreställningen.
intressant, oaktat den med sina fyrtiotusen invånare har
fyrtiosex kyrkor.
Teaterföreställning, av mig ej uppmärksammad. En
hovmästare på den restaurang, där jag åt, berättade
att man på bondbegravningarna i trakten äter
köttbullar, rullade i rött socker — alltså en slags
kandering.
Norr över genom
underbara park man av artighet lät oss passera, till
Leningrad, där vi mottogos av väldiga musikkårer och ännu
ståtligare tal. Uppehåll i två dagar, vilka jag använde
på Rembrandt och åtnjutande av ingenjör Tunelds
gästfrihet, ty i hela staden stod ej ett snyggt rum att
uppbringa på hotellen. En kväll på Donon. Men vilken
förändring! Både där och på Europé hade man under
de dagar vi varit på resa hunnit göra allt snyggt och
elegant till oigenkännlighet. Förnäma mattor på
golven, ordentliga möbler, hel servis. Det går verkligen
fort med restaureringsarbetet i Ryssland. Jag besökte
också Svenska kyrkan och studerade dess gamla
mantalsböcker, något för en svensk högst intressant.
Sydost hem till Moskva igen, den oändliga, till
ledsnad raka chaussén, vilkens del söder om Wyschnij—
Wolotschek jag ju kände till förut. Hela resan hade
slukat över tretusen kilometer och jag hade fått
träffa tusentals ryssar, bland dem icke minst bönder.
Men jag gör aldrig om resan på det sättet, hur
lärorik den än var.
Nu längtade jag tillbaka till Medvjed, den lilla
kaukasiska restaurangen, där man bjöd på en så utmärkt
fårfett i små bitar och vitlök i små skivor. Träd upp
alltsammans i behaglig och riklig omväxling på ett
silverspett, gnid in det hela med salt och paprika
och halstra det. Du kommer att njuta därav. Det är
den sanna orientaliska födan.
Och nu längtade jag också att begagna mig av
mitt nyförvärvade jaktpass och eventuellt få jaga varg.
Men framför allt att studera Moskvas marknader, de
egendomligaste och största i världen. Jag återkommer.
FRÅN RÄNNSTENENS DJUP OCH
SALONGENS HÖJD I
SOVJETRYSSLANDS RÖDA REPUBLIK.
Jag befann mig en förmiddag i väntrummet
utanför ett kommissariat. Tiden för mitt sammanträffande
med kommissarien var noga bestämd och jag hade
bråttom — vilket väl han också hade, kanske i högre
grad än jag. Nå, jag kände redan ryssarnas
ringaktning för tiden och började försöka resignera, ty den
akademiska kvarten var tilländalupen. Jag intalade
mig lugn och föresatte mig att studera mina
medväntande. Skada bara, att jag icke kunde ta fram min
skissbok och teckna!
Plötsligt kom en tjänsteman fram till min plats med
hälsning från chefen, att förhållandena gjort att jag
måste vänta ännu en timme. Hans älskvärda ursäkter
voro så övertygande, att han vann mitt hjärta. För
resten var jag ju bara ett okynnesfä, en man, som
besvärade med min nyfikenhet, fast jag aldrig
intervjuade. Jag fick några utmärkta cigarretter och
började röka ifatt det övriga sällskapet. Luften var tjock
av tobaksmoln, från den sämsta
utsöktaste och mest opiumbetonade orientaliska
nikotin. Men så var sällskapet också blandat — en naturlig
sak i ett kommunistiskt land. Bönder i bastskor och
med trasor lindade om benen frotterade sig med
målade kvinnor i utmanande korta kjolar, silkesstrumpor
och dyrbart pälsverk, kommunister i skinnkläder, orå-,
kade och spottande solrosfröskal omkring sig
trängdes med soldater och herrar, som sågo ut att ha sett
bättre dagar och av intellektuell typ, professorer eller
gymnasielärare i nötta rockar och kragar, som tvättats
till flortunnhet. — — —
En herre, som satt vid samma bord som jag, såg
nervöst på sin klocka — och i samma ögonblick
började min franska
min västficka. Jag hade glömt att dra ner
spärrhaken. Ljudet lät som om det kommit från min
mages djup och lät högst förunderligt och overkligt.
Jag tog fram klockan och stannade oljudet. Vi sågo
på varandra och logo, min granne och jag. Han tycktes
i likhet med mig ha resignerat i fråga om företrädet
hos den mäktige och drog ur sin ficka ett kuvert, vars
innehåll han bredde ut på bordet. Jag kunde icke
undgå att kasta en blick på hans skatter. De bestodo
av en mängd klichéavdrag föreställande en mängd djur.
Bland dem såg jag porträttet av något som på
avstånd liknade en
Nu väcktes min nyfikenhet på allvar. Jag hade ju
intensivt följt Alarik Behms arbete med Skansens
visentbestånd. Jag kunde icke låta bli att tilltala
mannen. Han befanns vara ingen mer och ingen mindre
än Zavadovskij, professor i zoologi vid universitetet i
Moskva, bekant bland annat för sina
Steinachexperiment. Han kunde ledigt göra en höna av en tupp och
andra minst lika underbara ting.
Vårt samtal fördes på alla tre kulturspråken och
gick nog så hackigt, men inom kort voro vi
fördjupade i resonemang om hybridfabricering, naturskydd
och nationalparker. Händelsevis hade det ämbetsverk,
som fått nationalparkidén i sin vård, sina lokaler i
samma hus, där vi befunno oss, och inom några
minuter stod jag framför en väldig karta över
Ryssland, på vilken naturskyddsanordningarna ivrigt
demonstrerades av en tysktalande, entusiastisk och sakkunnig
ämbetsman. Regeringen tycktes ägna allvarligt intresse
åt denna viktiga och verkligt kulturella angelägenhet.
Ryssland äger just nu — enligt de uppgifter som
lämnades mig — 92 nationalparker. Men Ryssland är
stort och har plats för dylikt. Ytterligare skola omkring
hundra parker, som tillhört de stora, nu nationaliserade
egendomarna, inrättas för samma ändamål. Den
viktigaste är den norr om Krim belägna nationalparken
Askania-nova, som hyser sådana rariteter som
Przewalskii, strutsar, zebror, bison, antiloper och
åtskilliga hybrider mellan olika hjortarter.
I guvernementet Pensa är en del av stäppen inrättad
till nationalpark. I Voronesj har man ett bäverbestånd.
Bävern är i Ryssland fridlyst ännu fem år framåt. Vid
Baikalsjön är ett väldigt område reserverat och
skyddat, likaså i Astrakan. Men i fråga om uppgiften att
ännu femtio visenter skulle finnas kvar i Ryssland
måste jag ställa mig något skeptisk. Liksom jag måste
vända mig till experter då det gäller befintligheten av
en hybrid mellan bison och visent, åt vilken givits
namnet
märker, att jag överskrider min befogenhet och slutar.
Emellertid kunde jag icke bättre ha använt min väntan
på företräde hos Den Mäktige. Det var nästan
motvilligt jag följde den unge officer, som äntligen förde
mig in i det allra heligaste.
*
Jag fick introduktion till
sammanträffande blev utbytet icke så stort, ty han var
överhopad med arbete och trots detta hade han
älskvärdheten att ge mig några minuter. Sedermera såg
jag honom vid ett par diplomatmiddagar och vi växlade
några ord — icke tankar, jag ber! Han är typen för
en gammalryss, som verkligen tänker på sitt
fosterland och alltigenom kultiverad. Varje politiker i Europa
torde för övrigt känna honom och ytterligare
presentation är obehövlig.
Jag träffade
där han vistats någon tid. Om det porträtt jag gjorde
av honom anmärkte han, att jag gjort honom judisk
till utseendet. Jag hann icke ändra hans drag till hans
belåtenhet, men lovade
nu är det gjort! Men själv tycker jag, att porträttet är
likt. För den ryss som introducerade mig refererade jag
vårt samtal och han smålog, då jag framhöll som min
åsikt, att Ryssland just nu behöver den semitiska rasens
energi för att icke störta samman helt och hållet.
Krassin är icke jude — en av de få i regeringen,
som icke är det — och han framhöll detta.
Min introduktör berättade en av dessa antisemitiska
skämthistorier, som gå man och man emellan, fast
de helst viskas fram.
En regeringsledamot på den kulturella avdelningen
inspekterade en folkskola. I alla skolor hänga porträtt
av de viktigaste folkkommissarierna. Han frågade en
Tjitjerin.
Krassin.
yngling, vad som menades med begreppet regering.
Pojken bara gapade.
— Nå, vem är det där? han pekade på Lenins
bild.
— Lenin.
— Och det där?
— Ni själv, kamrat (tavaritj)!
— Den där?
— Lunatjarskij.
— Den där? etc. etc.
— Nun, was sind wir denn zusammen? (Jag måste
anmärka, att vårt samtal fördes på tyska.)
— Eine verfluchte Judenbande!
Nå — det där är ju inte vidare kvickt och ger ingen
sann bild av situationen. Det finns ju också dåliga
element bland Rysslands många judar, och jag inbillar
mig, att det är dem antisemitismen gäller. Ett utslag
av detta är den ganska nyligen företagna deportationen
av några tusen affärsmän, som skickats så långt bort
från centrum, att de icke i första taget kunna tänka på
att återvända, särskilt som de förbjudits att göra
affärer. Vad som helst annat, men icke affärer. Hugga
ved, odla jord, arbeta i gruvor, men intet geschäft!
Bland så många deporterade ha naturligtvis en del
oskyldiga fått släpa med och lida för de andras
synder. Fallet är egendomligt, men jag anser det icke alls
oförklarligt, kanske icke ens oriktigt. Jag vill i det
längsta hoppas, att det är en hygienist åtgärd av
regeringen, om den också nog så brutalt gått ut över
rasfränder.
Jag hade även nöjet sammanträffa med Khinchuk,
kommissarie för något som har med konst och
vetenskap att göra. Han verkade ras och kultur. För övrigt
började jag finna min egenskap av regeringsporträttör
tämligen underlig. På några minuter lär man icke känna
en människa. Man kan möjligen fånga det
karakteristiska i ett ansikte. Visserligen kallas ögonen själens
spegel, men ögon och blick kunna också tränas till
diplomatisk takt, förbindlighet, ogenomtränglighet. Vid
ett allvarligt »Hands up!» kan man möjligen få en
glimt av en psyke.
*
Jag fick inbjudning att åse militärparaden med
anledning av sjätte årsdagen efter revolutionsutbrottet.
Genom tillmötesgående av utrikesdepartementet —
särskilt från herr Florinskys sida — fick jag en biljett,
som gav mig tillträde till diplomatläktaren, framför
vilken regeringen emottog truppernas hyllning. Det
hela var verkligt imposant.
På Röda torget, under Kremls murar, försiggick
paraden. Jag inbillar mig, att allt vad Moskva hade
av polis och detektiver, av spioner och provokatörer,
den dagen var i rörelse. Icke mindre än åtta spärrar
måste jag passera efter noggrann undersökning
såväl av mina papper som min uppsyn, innan jag nådde
läktaren. Två feta kinesiska diplomater ådrogo sig
min särskilda uppmärksamhet genom sitt lugn och den
gamla kultur, som präglade deras drag. Mot dem sågo
vissa andra staters representanter ut som ligapojkar.
Men den förnämste av alla var greve
Brockdorff-Rantzau, tyske ministern. Det var underbart att se
honom i giv akt med hopslagna klackar och blottat
huvud för varje gång Internationalen sjöngs. Undrar
just, vilka tankar, som rörde sig i hans aristokratiska
hjärna. Undrade han måhända icke, om han icke
kommit på »fejl Klode»?
Omkring femtiotusen man fotfolk garnerade Röda
torgets sidor och alla rökte cigarretter eller tuggade
solrosfrön. Gud, vad torget såg ut efteråt!
Det hela började med ett, som jag antar högstämt
tal av folkkommissarien
ställföreträdare. Trotskij skulle ha talat, men han var
för tillfället opasslig.
Khinchuk.
Internationalen! Av med huvudbonaderna trots kylan.
Min flintskalle led kval.
Nya tal! Den gamla tränade revolutionskvinnan,
tyskan
grånad forntids dar framförde med mycket patos en
hälsning från Tysklands kommunister. Hon såg för
övrigt rätt trevlig ut, gumman. Henne förstod jag,
ty hon talade tyska och någon översatte sedan hennes
anförande på ryska. På talarestraden syntes en hel
del av de ledande männen. Där fanns bland andra
general Moraloff, en av de mest bekanta och betydande
figurerna inom armén, en absolut krigisk typ, som det
inte vore roligt att möta en mörk natt. Där fanns
också Feliks Kon, vilkens ögon strålade av godhet
och tillfredsställelse med situationen. Här måste den
grånade revolutionsveteranen ha varit riktigt i sitt ässe.
Jag frågade en av de ryska diplomaterna om jag
fick ta fram min skissbok och han log ett välvilligt
löje, som jag diplomatiskt uppfattade som ett
medgivande. Men jag hann icke mycket och det blev trängsel
omkring mig, varför jag efter att ha klarat Clara
Zettkin, Kamenjeff och Moraloff stoppade ned boken och
ägnade mig åt iakttagandets konst i stället.
Internationalen! Ideligen! Flintskallar! Förkylning!
Nu började paraden av olika vapenslag. Utvalt folk
tydligen! Förstklassig utrustning, preussisk,
preussisk Parademarsch! Och under tiden spelade en
jättemusikkår — naturligtvis sedan den först kastat
bort cigarrettstumparna — åtminstone gäller detta
flöjtister och hornister. Infanteri, kavalleri, artilleri,
allt — till och med en avdelning
rullande som Jagannathvagnar.
Clara Zettkin och General Moraloff.
Och under hela föreställningen kretsade en massa
flygmaskiner i vackert växlande ordning över valplatsen.
Men vackrast var kavalleriet, ty ryssarna kunna rida.
Det är skönt att se en kosackofficer tumla och tygla
sin glänsande hingst. Applåder! Internationalen! Av
med hattarna! Marseljäsen! Av med hattarna igen!
Allra sist började en oändlig procession av landets
verkliga herrar, arbetarna med fanor och
kommunistiska tecken och under.
Men var voro bönderna! Säg mig, när få de gå
med i procession och njuta av musikens rytm och
känna sig såsom de där skaffa mat åt alla som skräna
Internationalen?
Jag gick, ty jag frös om huvudet efter allt
iakttagande av den yttre anständigheten. Jag gick in på min
speciella kaukasiska restaurang och lät servera mig en
estnisk sup och en kålsoppa, ty jag ville icke dö av
förkylning. Visserligen hade skådespelet värmt mig flera
gånger under dess fortlopp, ty hur det är älska vi
människor innerst något av
längden är det
och effektivast.
Och det är bönderna, som skaffa oss brödet. Var
voro bönderna — — —? Kan någon förklara? Men
akten er, mina herrar, om bönderna ställa till
revolution! Mot en sådan revolution blir den sista som en
vacker dröm.
*
Det var flera grader kallt. Det var den 7 november
och vintern hade kommit tidigt till Moskva. Jag tänkte
gå hem och gick Nikitskaja framåt men där var för
mycket folk i rörelse med anledning av dagens
betydelse. Där var trångt på trottoarerna och följande en
plötslig impuls vek jag av in på Leontjevskij, där det
var folktomt. Mittpå gatan stod en väldig
asfaltkokare, vilkens fyrlucka var öppen, och ur eldstadens
inre hördes skrik och skratt. Några trasungar hade
funnit att askan ännu var varm, ty en sådan pjäs
håller värmen länge. De hade krupit in och lågo där
och rullade sig i askan sedan de befriat sig från
onödiga klädesplagg. Något som liknade kläder låg
utanför. Jag gick fram till dem och skänkte dem några
miljoner rubel.
och kröpo ut för att kläda på sig och köpa cigarretter
eller kanske bröd eller karameller.
De värmde sig i askan.
Jag fortsatte åt nordost, ty nu hittåde jag bra i
stan. Jag ville som vanligt inspektera mitt favoritställe
Suchareva, den väldiga marknaden, där dagligen året
om mellan fyrtio- och femtiotusen människor trängas
under stoj och köpenskap. Jag kom fram och trängde
mig genom folkmassan öster om Sucharevtornet och
skulle just gå och hälsa på min vän ikonhandlaren,
då något fångade min blick. Några trasbylten till
pojkar hade tänt upp en eld på trottoaren och sutto
omkring den och värmde sig. Och två andra, som icke
fingo plats vid elden, hade satt fyr på träkolstycken
och blåste på dem för att hålla glöden vid liv och värma
sina stelfrusna fingrar. Jag gav dem några miljoner
mot löfte att få rita av dem och de gillade min idé
med en hänförelse, som var äkta.
Pojkar hade tänt upp en eld.
Om man frågar en ryss, var sådana där ungar
egentligen bo, svarar han med en mångtydig gest och säger,
att det finns barnhem, asyler, korrektionsanstalter — — —
»vad vet jag?»
Men polisen gör stundom razzior i avlägsna och
förfallna byggnader, källare, hålor. För icke många
dagar sedan hade åttahundrafemtio barn i åldern mellan
åtta—femton år häktats och införpassats i några s. k.
barnhem. Där höllos de kvar några dagar för att sedan
släppas lösa igen — för att börja med samma liv
som förut. Flickorna äro icke obekanta med
prostitution och kokain och pojkarna äro erfarna som gamla
ruéer. Där har regeringen något att göra. Men jag
har sett dylika ungar få gå i takt med äldre
kommunister och sjunga revolutionssånger emot bourgeoisien,
som dock tog hand om sina barn — åtminstone bättre.
*
Men klockan började ticka mot middagen och jag
tog en istvóschtschik, som för fyra miljarder körde mig
till det trevna hemmet, där sakuschkan redan stod på
bordet och där den ypperlige Vasili väntade på att
få servera.
De blåste på glöden för att värma sina stelfrusna fingrar.
Vad vore för övrigt livet utan kontraster? Grått
och intet att skriva om!
*
Fyra underverk finnas i Moskva, påstås det. Det
första är Tsarklockan i Kreml, världens största
kyrkklocka, gjuten på föranstaltande av kejsarinnan Anna
år 1735. Den förstördes vid en eldsvåda, då ett stycke
av den lossnade. Den andra är Tsarkanonen, gjuten
under Feodor I Ivanovitschs regerering år 1586. Den
väger trettioniotusen kilogram och står i Kreml
framför kasernen.
Man omtalade för främlingen de fyra underverken
så här:
Klockan, som inte ljuder.
Kanonen, som man inte kan skjuta med.
Regeringschefen, som inte kan tala (Lenin).
Myntet, som inte kan klinga (papper).
Men hela Moskva är ett underverk.
*
Min största konstnjutning fick jag i Moskvas
historiska museum. Arkitekten Colly, skaparen av den då
pågående lantbruksutställningens stil, egendomlig och
kanske barbarisk, men nationell, hade hört sägas, att
jag särskilt intresserade mig för ikoner. Han hade
älskvärdheten föra mig till museet och skaffa mig den
bäste vägvisare, som kunde tänkas, professorn,
arkitekten och målaren Baklanoff, som är en högst
framstående ikonolog. Inom parentes är han för
närvarande sysselsatt med ett arbete om Daghestan, ett
område, som hittills undgått verkligt kunniga och
målmedvetna forskares uppmärksamhet. Jag tillåter mig
påpeka, att Daghestan ligger på norra sluttningen av
Kaukasus och är ett bergland av ovanligt vild karaktär.
Dess befolkning, ungefär en halv miljon, är en
blandning av ungefär trettio olika stammar och denna
heterogenitet har på ett underbart sätt tagit sig uttryck
i konst, i slöjd, i arkitektur. Baklanoff har vistats i
En kusk.
Daghestan långa perioder och har utom målningar och
teckningar av egen hand hemfört en enastående
samling etnografika från förhistorisk till nuvarande tid. Hans
arbete kommer att väcka enormt uppseende, då — eller
sorgligt nog —
Tiderna i Ryssland äro icke gynnsamma för dylik
produktion. Sällan har jag haft en så intressant ciceron genom
en så intressant samling.
Men till ikonerna! Det skulle bli för vidlyftigt att tala
om olika skolor eller att ventilera frågan, huruvida
quattrocentisterna haft inflytande på ikonkonsten eller
tvärtom. Men jag kan lugnt försäkra, att jag aldrig
sett så vacker
kan man studera alla olika stadier av ikontillverkning
och olika färgskalor, från Novgorodskolans bjärta till
de i färgen dunklare, som målats längre häråt och
mera söder ut. Jag tror, att detta är det vackraste jag
sett i mitt liv — i fråga om konst. Hit ha dessutom
samlats flera berömda ikoner, såsom t. ex. en
undergörande madonna, enligt traditionen målad av S:t
Lucas. Museet är ännu icke ordnat, ty man har så
mycket annat att göra i Ryssland just nu. Men nog
kunde kommunismen få maka åt sig litet till förmån
för dessa härligheter, som nu ligga i travar, i tusen och
åter tusental. Varje bild har sin säregna skönhet och
variationerna äro oräkneliga. En sådan harmoni mellan
färger har varken förr eller senare blivit uppnådd.
Skicka dit våra unga och gamla målare och lär dem
känna vördnad och gudomlig jämvikt! Detta är
mystik, om något! Bland dessa ikoner firade jag en
högtid av verkligt sublim art.
Men nog om detta. Det är för vackert för att
Det måste
*
Jag övergår till rena prosan.
En dag träffade jag en kommunist, som för många
år sedan arbetat i Ural. Han berättade följande högst
egendomliga historia. Under tsarismen gav staten
koncession på bearbetande av guldfälten därborta. Man
fick på några ställen arbeta tre och en halv meter på
djupet, men där sade staten stopp, ty där visste den
på grund av undersökningar, att det guldförande lagret
började. Alltså övertog staten jobbet sedan guldsökarna
gjort undan grovarbetet. Sådant brottsligt förfarande
är lyckligtvis nu omöjliggjort sedan arbetarstaten
övertagit förvaltningen.
— Nå, men vem får guldet? frågade jag.
Han skrattade. — Låt oss inte gräla igen!
Ty vi hade talat några gånger förut om begreppet
kommunism och dess konsekvenser.
— Vi ha haft svenska arbetare här under det nya
systemet, fortsatte han. Ha de klagat? Ha de inte
haft det bra på alla sätt?
Jag visste intet om detta. Jag hade visserligen hört,
att en del svenskar sökt arbete i Ryssland, men om
deras synpunkter på bolsjevismen, när de kommit den
in på livet, hade jag ingen aning.
Emellertid skulle det icke dröja länge förrän man
berättade mig följande:
Tolv svenska rallare av mycket radikal läggning
hade av kommunister hemma lockats över till
Ryssland för att kämpa för det stora gemensamma målet.
Efter någon tids dankslående i Petrograd sändes de
till Moskva för att sedan skickas ut på ett
järnvägsbygge någonstans. De fingo bo i en järnvägsvagn och
arbeta på ackord tillsammans med några ryssar.
Svenskarna hade sitt arbete färdigt redan klockan ett på
dagen, medan ryssarna slutade först klockan fem.
Ryssarna sköto sina sleepers på en tralla, men
svenskarna togo sina på axeln. De voro ordentliga karlar,
stora som hus, sade min berättare, smålänningar,
dalkarlar, skåningar.
För att göra sig förstådda hade ryssarna
engagerat en tolk, en glad stockholmsgrabb, före detta
cirkusartist, trevlig och bussig vildhjärna. Men han
vågade icke översätta allt som svenskarna sade, ty redan
första dagen skar det sig. Den ryske basen hade sagt
något åt tolken och svenskarna frågade vad han
hostade om, särskilt som han samtidigt tagit en hacka
i handen och gjort några rörelser med den.
— Jo, han vill lära er hur man hanterar en hacka.
Rallarna stirrade fulla av förvåning på varandra
och basen. Slutligen rann sinnet på en smålänning.
— Va i helvete, ska du lära oss hantera ett verktyg!
Och han grep basen i hampan och slängde honom
utför banvallen. Cirkusartisten ville icke leka med
längre, ty han fann, att det började se farligt ut. Han
smet ut och fiskade i en å, som flöt förbi arbetsplatsen,
men infångades hastigt nog, ty svenskarna ville ha
ändring i alla förhållanden. De gillade icke, att maten
serverades i en hink, ur vilken alla slafsade i sig
godsakerna med skedar och vilka urholkade föremål som
helst. Och inte ville de ligga på bara hö i
järnvägsvagnen. Basen anskaffade en bunke, ur vilken
svenskarna skulle äta gemensamt.
— Bunke!! Dä ska vara tallrikar — vi ä väl inga
smågrisar heller — å dä ska vara lakan!
De tolv rallarna funno, att de hoppat i galen tunna
och att de haft det mycket bättre i Sverige. Visserligen
befunno de sig många mil från Moskva, men gåvo sig
i väg på Guds försyn. De ville hem.
Hur de först togo sig fram till Moskva genom
skogar och över fält är och förblir en gåta.
Men de kommo fram. En vacker morgon befann sig
en Moskvasvensk på väg till sitt arbete och blev vittne
till ett underligt uppträde i ett gathörn. Några
karlar »stora som hus» och med vemod i blicken
resonerade på ett språk, som han tyckte sig känna igen, med
ett par ryssar och hötte med en rock, som en av dem
tagit av sig. Moskvasvensken gick fram och
konstaterade, att det var svenskar, som ville sälja en rock.
De voro alldeles utsvultna. Det blev förklaringar och
förståelse. Landsmannen räddade dem från
hungersdöden och ordnade så att de snart befunno sig på
hemväg, försedda med både pengar och språkkunnigt
sällskap.
— Men har du hört, fortsatte berättaren, om de
fjorton småländska rallarna i Urga? I Urga, förstår
du, långt borta i Mongoliet, bortåt öknen Gobi —
det är inga småsaker det. De hade också kommit så
långt bort på grund av förespeglingar från
kommunistiskt håll, men funno med detsamma, att de råkat
fel. Mongoliet är gubevars också bolsjevikiskt nu och
fint ordnat på alla sätt. Och där finns en garnison i
Urga, riktiga bolsjeviksoldater, så att där är modernt
och bra förspänt.
Men när smålänningarna begrepo, att de inte skulle
trivas, började de genast slåss. De klådde hela stan.
Garnisonen förbjöds av befälet att gå ut efter klockan
åtta om kvällarna. Bara kvinnor tordes visa sig på
gatorna, fruntimmer ha smålänningar alltid tyckt om.
Hur de smålänningarna kommo hem vet jag inte —
det blev väl över Japan, kan jag förstå, men hem
kommo de. Men det skall förstås vara smålänningar
till sådant!
SOVJETDIGNITÄRER OCH RYSKA TIGGARE.
En Moskvaadvokat berättade följande historia,
vilken han bad mig lägga på minnet därför att den skulle
vara särskilt betecknande för den ryska folksjälen.
Ett järnvägståg spårade ur, det blev en
fruktansvärd katastrof och hundratals personer dödades eller
sårades. Linjen undersöktes och det befanns att
skenskarvmuttrarna bortskruvats på en lång sträcka. Det
blev undersökning och traktens folk förhördes. En
bonde erkände mycket villigt att det var han som gjort
det. Det blev naturligtvis rättegång och domaren
frågade honom, varför han begått denna handling.
— Jag måste ju ha sänken på mina fiskedon!
Min sagesman försäkrade att historien var sann och
att bonden var en hederlig och naiv själ, som icke
ville göra en mask för när. Han behövde bara sänken
och tog dem. Visserligen hände detta i de ryska
järnvägarnas barndom, men det ligger något i historien.
Han fortsatte: En ryss som är lite i gungan är bland
de bästa och oskyldigaste glada människor man kan
träffa. Han vill kyssa och omfamna hela världen, men
kan också begå de dåraktigaste, de grymmaste
handlingar, allt med samma goda humör. Och för att
komma i glad sinnesstämning kan han göra vad som
helst. Kan ni gissa vad arbetare och bönder i Omsk
gjorde för några år sedan under den värsta kristiden,
då det ej fanns sprit? De åto pressjäst och drucko
sockerdricka ovanpå. Resultatet blev ju något
enastående. Ni kan möjligen själv föreställa er?
— Nej! svarade jag.
— Nå, fråga då vilken läkare som helst! Och detta
folk skall nu civiliseras. De människor, som åtagit sig
detta, ha åtagit sig ett jättearbete. Det är som
kinesiska muren. Den härskare som påbörjade detta
världens största byggnadsföretag, det enda som möjligen
skulle kunna observeras från månen, var en man, mot
vilken Alexander och Napoleon voro pygméer. Läs
W. E. Geils bok »The great wall of China»! Något
sådant menade Lenin, men han var för hänsynsfull. Ni
skrattar. Men det jag säger är riktigt ändå!
Vad skulle jag svara på detta? Lenin fick jag
sorgligt nog icke träffa, men nästan alla de andra ledande
männen. Jag träffade dem uteslutande som konstnär
och författare, något som jag kanske framhållit i
föregående artiklar — alltså bara som människa och icke
som intervjuare eller fuskare i politik. Jag har aldrig
intervjuat någon därför att jag anser en sådan
åtgärd vara en ohövlighet. Men jag har under ytterst
hövliga former och anständighet velat titta en del
herrar in i vitögat. Detta har lyckats mig — och
särskilt i Ryssland, där jag möttes av en enastående
älskvärdhet och fick löfte att säga fritt ur hjärtat
vad jag ville, utan hänsyn. Ty jag menar ju bara väl
med allting, även om jag icke gillar det jag
observerar.
Jag gjorde till exempel bekantskap med herr
Scheinmann, chefen för Rysslands statsbank, en man full av
Scheinmann.
livaktighet, urbanitet, skepsis och med ett högst
originellt och tatariskt utseende. Jag tror att han är jude.
Jag frågade honom, om de hemska tecknen på hans
panna voro märken efter kriget eller revolutionen, men
han försäkrade att de voro födelsemärken. En tysk
grosshandlare från Osnabrück skulle ha sagt att de
voro märken från skyttegravarna vid Marne — men nu
satt jag minst en halvtimme med herr Scheinmann och
talade om ekonomiens poesi och valutans upphöjda
filosofi, om problem, som varken Ford eller Morgan
eller Vanderbilt någonsin kunna lösa. Men är icke
idealet självt ett problem, därför att det aldrig kan
lösas, emedan vi människor ännu äro för okunniga då
det gäller flera än fyra obekanta värden. Det finns ett
oändligt antal obekanta, så nog få våra barn
tillräckligt att syssla med. Jag skulle råda dem att
allasammans hålla sig till latinlinjen, där det icke kräves
så mycket matematik.
Jag träffade Lunatjarskij, kultusministern, åtskilliga
gånger. Första gången på hans arbetsrum innanför
en mångdubbel spärr av revolver- och gevärförsedda
soldater. Han talar alla kulturspråk och känner till den
europeiska litteraturen, även den svenska. Jag har icke
samma åsikter som han om folkbildningsproblemet eller
överhuvudtaget kulturens evolution. Men det är alltid
behagligt att tala med en verkligt begåvad man även
om ens begrepp om vetenskapligt hög standard
divergera.
Jag hade äran och nöjet att en gång bli föreställd
för fru Trotskij, en högst intelligent dam, som icke
var iklädd de kommunistiska skinnkläderna. Hon är
president i en kommission som har till ändamål att
bevara det gamla Rysslands minnesmärken av konst
och hindra att de förstöras och föras utom landets
gränser — en verkligt vacker och patriotisk uppgift.
På grund av hennes välvilja plus Lunatjarskijs
älskvärdhet fick jag ta med mig hem några få av de
miljoner
bränts upp — nu, då ingen religion finns officiellt i
landet. Jag hade köpt dem på en marknad och ansåg
dem som min egendom. Det blev resonemang om
saken, ty ingen god konst får exporteras ur
Ryssland. Jag fick som konstnär ta dem med mig som ett
minne av mitt besök. För detta tackar jag fru Trotskij
och herr Lunatjarskij.
Jag gjorde ett porträtt av herr Litvinoff, han som nu
enligt europeiska tidningar reser omkring i Londons
City för att skaffa pengar. Men vi förstodo icke
varandra. Han var sysselsatt med en massa ekonomiska
problem och då jag för det första icke begrep dem och
för det andra skulle ansett det ohövligt att ge ett råd,
blev det intet andligt utbyte oss emellan. Depescher
kommo, besvarades och gingo — det arbetades under
högtryck i alla departement och jag kände mig
överflödig. Jag undrar om icke herr Litvinoff också snart
är överflödig. Men han är tillsvidare en stor
finanskapacitet, som förstår att avlyssna klangen av guldet
och prasslandet av sedlar, checker och obligationer
runt jordklotet.
Jag träffade många andra av sovjets ledande män
— privatim, på diplomatmiddagar, på mottagningar i
legationerna och vi åto kaviar, rökt sik, underbart
kött och drucko champagne tillsammans. Men
stundom längtade jag ut till mina tiggare.
Ty tiggeriet, som är förbjudet i Sverige, är en
institution i Ryssland. Det är ett yrke, lika gott och lika
tolererat som något annat. Jag vet icke om tiggarna
ha bildat någon fackförening med strejker och dylika
agremanger. Men i varje fall äro de aktade och ärade
i landet. De ha med all säkerhet icke åtta timmars
arbetsdag, ty de stå över organisation, klasskamp,
solidaritet.
representera friheten i Sovjetryssland.
Ty de få göra allt som faller dem in.
Klädda i lumpor, som blotta det som eljest plägar
döljas, feta av vällevnad eller utmagrade av löss och
sår stryka de omkring i sina distrikt. Ty liksom rävar
och örnar ha de sina jaktmarker och tillåta intet
främmande intrång. Somliga äro visserligen krigsinvalider
och sticka fram en arm utan hand under näsan på de
passerande, men de flesta äro yrkestiggare, nästan
vördade av kvarterets arbetande befolkning, stora
starka män som det skulle vara en glädje att först
ge ett ordentligt kok stryk och sedan sätta i en
trampkvarn eller något dylikt. Jag ägde en speciell tiggare
som höll till på Tverskaja och bigatorna mellan den
och Bolschaja Nikitskaja. Jag försökte först ge
honom en sedel på tio miljoner rubler, men den
överlägsna blick han gav mig kom mig nästan att sjunka
ner genom asfalten. Det minsta han tog emot var
hundra miljoner rubler. Han fick sedeln och uttalade
någon mystisk formel som antingen var en välsignelse
eller förbannelse åt den välklädde främlingen som icke
förstod hans verkligt nödställda belägenhet.
Emellertid intresserade han mig och en dag beslöt jag följa
honom på avstånd för att se, hur hans affärer gingo.
Klädda i lumpor.
Min tiggare.
Jag följde honom åtta timmar och försummade min
egen middag för hans skull. Ryssarna äro ytterst
välvilliga och hjälpsamma och han inhöstade
kolossalt med pengar. Många bäckar små göra en stor
å. Vid sextiden på eftermiddagen gick han in på en
pivnaja, en ölkrog, där han tänkte dinera. Jag satte
mig vid ett bord och beställde ett glas te. Innan
tiggaren slog sig ned, gick han runt i lokalen, som
befolkades av kuskar, arbetare och bönder, och tiggde
till en bit mat. Han fick pengar vid alla bord. Och
slutligen satte han sig ned, gjorde flera korstecken
framför sin kålsoppa, åt ett jättestort schok svartbröd,
fick en mugg kvass, tände en cigarrett och beställde
en gurka, fick den, åt den och försjönk i slummer. Ty
han var däst av mat, fet och svettig av vällevnad.
Under tiden kom nytt folk i lokalen och när han gick
gjorde han sin rond igen, tiggde vid varje bord och
fick vid de flesta.
Jag intresserade mig mycket för honom, ty han var
verkligt pittoresk och hans dräkt var ett konstverk av
lump. Jag bad en gång en vän föreställa mig för
honom. Jag ville nämligen ha honom som modell en
timme hemma i min bostad. Frågan framställdes under
de hövligaste former och det gällde priset. Han
begärde en summa som i svenskt mynt översteg femtio
kronor. Nåväl — jag betalar det! Vi kommo överens
om en tid litet senare på kvällen.
inte. Vi träffade honom dagen därpå.
— Varför kom ni inte?
—
dyrbar. Men vill ni betala fem tjervonsi
(ungefär etthundra kronor då) skall jag stå
Han var en jättegestalt.
jag har ont om tid!
Fräckare tiggare än de moskovitiska finnas nog inte
i denna världen.
Jag studerade en annan tiggare, vilkens
jaktområde var Arbatskajatorget. Han satt på fönsterblecket
till en charkuteributik. Han tiggde egentligen icke,
han verkade genom sin hjälplöshet, ty han var lam i
båda benen och släpade sig fram på två kryckor, då
han någon gång behövde flytta sig ur skuggan in i
solskenet, där han trivdes. Han var en jättegestalt med
en fruktansvärd bål och brutalt grova ben och armar.
Hans ansikte bestod av ett dött småleende och
saknade absolut,
mahorkacigarrett med tidningspappersomslag hängde
stadigt i ena mungipan, medan han oupphörligt
tuggade solrosfrön och spottade ut skalen på de
passerande. Varje kväll vid åttatiden kom en käring med
en dragkärra och hämtade honom. Jag betalade honom
ett par gånger dagligen min tribut, ty jag hade en
tid min väg förbi hans revir. Jag brukade observera
honom då han flyttade sig för att komma ur skuggan,
alltefter Helios’ gång på den höstblå himlen. Samma
scen upprepades jämt. Han försökte resa sig från
fönsterblecket många gånger, men förgäves och var
gång log han ett mot makterna riktat ironiskt leende,
satte sig igen, skakade på sitt mäktiga huvud och
tycktes säga: — Så dum du är, Gud, som inte gör
slut på mig med en gång! Det är ju löjligt att jag
försöker flytta mig. Jag blir sämre i benen för var
dag som går!
Och så försökte han igen. De väldiga benen
skakade, han log bittert, och så småningom lyckades han
flytta sig en halv meter.
Men en kväll, då käringen kom för att hämta
honom och med välvilliga människors hjälp fått
honom upp på dragkärran, roade det mig att följa efter
dem för att se, var de bodde och hur de bodde. Det
var ganska sent och det började mörkna. De veko in
på Bolschaja Moltschanovka, togo av till vänster vid
Trubnikovskij och där steg tiggaren ur dragkärran,
lämnade den åt käringen och dök in på en liten krog
strax bredvid Novinskijbulevarden. Mannen var atlet,
en brottartyp. Jag är övertygad om att få professorer
förtjänade så mycket om dagen som denne fullflätade
skurk. Men hans spel var mästerligt — nå! Alla ryssar
äro ju skådespelare, men denne var en Talma, en
Coquelin, en Irving, en
Jag studerade även en tiggare som behärskade en
del av den livliga Arbatgatan. Han låg vanligen på
knä och gjorde ideligt korstecken under det han
försäkrade att han var gammalryss och troende, en
verkligt religiös figur. Honom bjöd jag en gång en flaska
rönnbärsbrännvin. Han satte den ögonblickligen för
munnen med vänstra handen, men med högra tiggde
han hela tiden och läste böner mellan klunkarna. Aldrig
ur rollen! Många tiggare lärde jag känna, men det
skulle kanske inte intressera läsaren att bli närmare
bekant med dem. De lytta, som ligga på trottoaren och
visa sina hemska sår, de som hyckla ren apati och
icke ägna den ädle givaren en blick, de tiggande
prästerna med prästrocken i trasor och ansiktena
Han låg vanligen på knä.
Ännu en tiggare.
förstörda av alkohol, de musicerande som lutade mot
en vägg spela vemodiga stäppmelodier, de levande
skeletten, som skulle svälta ihjäl om de bleve feta, de
gamla officerarna som viskande tigga en miljard till
en varm kålsoppa — — — å, det finns mycket sådant
i Ryssland, men kanske mest i Moskva.
*
Under ett par veckor av min vistelse i Moskva
opererade ett band rånare i hjärtat av staden, vilket gjorde
den ofta sentima hemvandringen full av spänning.
Under något mer än en vecka rånades sextio
nattvandrare, vanligtvis mellan klockan tre och fem, då i
allmänhet lugn härskar där. Det kom två tre män
på en mörk gata med revolvrar och kommenderade
»Hands up!» Det var bara att lyda och hålla sig
lugn. Belysningen var dålig av sparsamhetsskäl.
Offren avkläddes ofta helt och hållet och fingo ta
sig hem splitternakna. I bästa fall berövades de endast
sina pälsar, pälsmössor, skor och plånböcker. Polisen
gjorde verkliga och berömvärda ansträngningar att
få rätsida på dessa missförhållanden, som skulle ha
undanröjts med så enkelt medel som ljus; men ljus
kostar pengar. Flera av mina bekanta kommo ut för
dessa gynnare. Två erinrar jag mig särskilt, danske
ministern, herr Schou, och en av Rysslands största
finansmän, herr Tarnowsky. Vi hade varit på samma middagar
på samma legationer. Mig rörde ingen, fast jag bodde
i en jämförelsevis öde trakt. Danske ministern hade
lyckligtvis vid tillfället på sig en vanlig överrock i
i stället för sin dyrbara päls och slapp undan med
Tiggare utanför ett kapell.
förlusten av rock och plånbok. Men herr Tarnowsky
blev av med en verkligt förnämlig päls plus en späckad
plånbok. Jag frågade herr Tarnowsky, varför han icke
som gammal officer — han hade tillhört något
gardesregemente under tsartiden — försvarade sig och slogs
som en djävul. Men det är kanske icke så lätt, när
det kommer några bovar och petar en i näsan med
sina browningar. Jag sade att en svensk slår till
ögonblickligen och fullkomligt automatiskt. — Ja, sådant
går an att säga, men realiteten ställer sig helt
annorlunda! Akta er själv mycket noga!
Nå — jag skulle också få uppleva ett överfall. Jag
hade varit borta på middag och det blev sent. Klockan
var väl något över tre och jag bad min värd skaffa
mig en av de droskor som bruka hålla i hörnet av
Tverskaja och Brjussovski. Jag kan ju inte ryska.
Jag bodde vid Bolschaja Nikitskaja och brukade i
vanliga fall åka Tverskaja fram till Tverskojbulevarden, där
det är mindre folktomt än på smågatorna, som jag
använde på dagen. Plötsligt viker kusken in på
Leontjevskigatan, en förr i världen förnäm och stilla gata.
Jag försökte klargöra för honom att jag ville fram
till bulevarden, men jag talade för döva öron.
Leontjevski var nästan kolmörk, men jag kände mig lugn
i droskan, vägen var riktig och rånarna brukade i
vanliga fall sköta om endast fotgängare. När vi hunnit
ungefär mittpå Leontjevski, närmade sig några
springande personer bakifrån. Jag tänkte: Det är väl några
kurrar som ha bråttom — och satt lugn med händerna
i ulsterfickorna. Men i nästa ögonblick sprungo två
män fram och hejdade hästen, medan en hoppade
upp i droskan till mig. Jag klämde till ögonblickligen
och lyckades träffa hakan på mannen, som ramlade
baklänges och kom med huvudet först ned i gatan.
Nå — där låg han. De två framme vid hästhuvudet
sprungo ögonblickligen och försvunno nedåt
Nikitskaja. Kusken började göra korstecken och sade något,
som jag naturligtvis inte begrep.
Jag skall aldrig glömma det otäckt dova ljudet då
lymmeln slog bakhuvudet i gatan. Jag tänkte: Nu har
jag slagit ihjäl en människa! och min första tanke var
att skaffa hjälp.
Kusken gjorde korstecken hela tiden. Jag steg ur
droskan och lutade mig över den fallne, men det var
så mörkt att jag icke kunde urskilja några drag. Jag
såg bara att han var en ung man. Han låg alldeles
stilla med armar uppåt sträck. Jag hade inga
tändstickor utan bad kusken — som fortfarande gjorde
korstecken — att låna mig en ask, men plötsligt slog
han till hästen med tömsladden och ekipaget gav sig
i väg i karriär. Där stod jag ensam med en man, till
vilkens död jag kanske var orsak. Jag sprang nedåt
Nikitskaja för att skaffa hjälp — sprang utan annan
tanke. Men efter några sekunder erinrade jag mig
att litet längre ned på gatan bodde en rysk familj,
vilkens gäst jag varit, och ansåg det klokare att fråga
dem till råds, innan jag vände mig till polisen. I ren
nervositet sprang jag då tillbaka till karlen och såg
till min glädje att han rörde litet på armarna. Jag
försökte lyfta honom, men han låg där som en
köttklump — intet att få riktigt tag i! Jag sprang till
mina bekantas bostad och fann dem ännu uppe och i
full fart med jazz och madera och andra underbara
drycker, ty ryssarna vilja egentligen aldrig lägga sig.
När jag framfört mitt ärende, sade familjefadern helt
lugnt: — Nitschevo! är karlen död, så har ni gjort
landet en tjänst! Vet ni, vi ryssar äro så många att
en mer eller mindre spelar ingen roll. Slå er ner, ät
och drick och var glad och gör er inga
samvetsförebråelser!
Och — sådan är min natur — jag slog mig ned,
åt, drack och vart så småningom glad.
Vi hörde aldrig talas om någon ond, bråd död på
den gatan. Antagligen hade karlen kvicknat till så
småningom.
Men min värd berättade om ett rån som hänt ett
par dagar förut. En folkskollärare hade blivit hejdad
på hemvägen av tre skurkar, vilka klädde av honom
honom hans pincené. Men som han var mycket närsynt,
bad han som en nåd att få tillbaka pincenéen, ty
utan den var han absolut hjälplös. Efter någon
överläggning fick han den som bevis på deras goda
hjärtelag och traskade hem till sin bostad helt och hållet
naken — så när som på pincenéen. Han bodde ett
par kilometer utanför stan och detta hände i början av
november. Jag skakar av köld och medlidande, då jag
söker sätta mig in i hans situation.
Jag vill icke med denna historia påstå att
osäkerheten är större i Moskva än i någon annan storstad.
Vi minnas, hur apacheband under veckor ha
terroriserat delar av Paris — för att nämna ett exempel.
Då voro de ständiga fångtransporterna farligare.
Dagligen såg man på gatorna hopar av häktade, ledsagade
av soldater eller gendarmer med revolvrar. Det hände
stundom att någon av de anhållna sökte smita i något
lämpligt gathörn. Pang, pang, pang! Revolvrarna
började fungera. En gång fick en stackars gammal
oskyldig kusk en kula i ryggen, där han satt lugn och
fridfull i sin droska. Jag gick dit och konstaterade en
blodpöl, där ekipaget stått. Men ingen ryss ägnade
ett ögonblicks tanke åt händelsen. Ty det finns ju
så många ryssar — — —
*
Jag flög över Moskva en härlig höstdag. På grund
av en särskild artighet från Junkersbolagets sida fick
jag uppleva denna sensation. Jag vill minnas att
Valdemar Langlet, som på genomresa befann sig i Moskva
och hade förbindelser, inspirerat någon av bolagets
tjänstemän att ta mig med. Tusen meters höjd! Under
oss lågo staden och omnejden i en obeskrivlig
färgblandning av grönt och rödviolett och de gyllene
kupolerna brunno som heliga eldar, slogo upp som
flammor mot oss. För resten kan sådant icke beskrivas
— det måste upplevas.
Jag flög en annan gång med ett hydroplan som
tillhörde utställningen. Vi flögo lågt den gången,
knappa trehundra meter. Luften var disig och grå,
trist och olycksbådande. Men just då vi flögo över
Kreml kom en solstråle och svepte som en kåre av
guld över landskapet, bara ett par sekunder, men
det var nog. De vita klostren glödde, den ringlande
Moskvafloden skalv av bris och de höstgyllene
parkerna blevo skogseldar för att i nästa ögonblick
slockna. Mannen vid ratten vände sig om och log
och pekade nedåt med den lediga handen. Var lugn,
min gosse, jag observerar med alla sinnen! ville jag
säga, men vi menade väl samma sak och den blev
osagd.
*
Flygfältet utanför Moskva är idealiskt
övas av alla krafter. Ryssarna äro kanske icke ännu
så goda flygare, men de skola bli det, då de övervunnit
sitt orientaliska laisser-aller och den oförsiktiga
djärvheten. Detta skola de lära i luften. Ännu gå tyskarna
i täten med erfarna krigsflygare. Det är en verklig
glädje att flyga med en tysk som kan sitt yrke.
Men det är också intressant att se det underbara
livet på Chodynskojeplatsen med hundratals maskiner
och flygare av nästan alla raser. Små kolsvarta
kaukasiska officerare som rulla fram sina barbariska r, vilka
verka krig och örlig. Eller sköna grusiner med
sammetsögon och koketta later. Eller pojkar från Krim
med badortselegans och oklanderlig engelsk dress. Men
där fanns också verkliga »lederne Menschen»,
kommunisttyper som ha föga aning om den s. k. yttre
anständigheten — för att nu inte tala om den inre.
Där leves ett intensivt liv; man ryckes med. Man
vill upp över molnen. Och man börjar misstänka att
man möjligen är för gammal att förstå den moderna
tiden och spå vad dagen bär i sitt sköte.
Jag fick en historia på flygfältet av en
kosackofficer.
Det var kommunistmobilisering och fullt av
härligt soldatmaterial. Men sorgligt nog fanns en mängd
simulanter — alldeles som hos oss.
Förste simulanten: — Ja ä så sjuk så.
Läkaren: — Var är du sjuk?
— Ja har dålit hjärta.
— Ja, det har Rykoff också, men han arbetar ändå.
Gå och ställ dig i ledet.
Andre simulanten: — Ja ä så sjuk så.
— Vad är det för fel med dig?
— Ja har magkräfta.
— Det har Trotskij också, men han arbetar ändå.
Du är antagen.
Tredje simulanten: — Ja ä så sjuk så.
— Vad är det med dig?
— Ja ä toki!
— Det är Lenin också, och han arbetar ändå.
Antagen!
BLAND GATANS ELÄNDA, HELIGA FÄDER, DIPLOMATER OCH FINANSFOLK I MOSKVA.
På Tolstovskijgatan, en av utlöparna från
Smolenskij Rinok, den stora marknadsplatsen, står den lilla
furstinnan Irina Vasiljevna och småfryser i duggregnet.
Hon står alldeles i rännstenen, ty bakom henne måste
vara plats för fotgängare. Framför henne, på den av
smuts klibbiga, ojämna stenläggningen, ligger en
mattstump och på den några koppar av gammalt Sèvres,
ett halvt dussin förgyllda silverskedar med vapen och
furstlig krona, ett parasollhandtag av drivet silver
och ett ställ med teglas i vacker kristall. Bredvid henne
står en korg, och i den har hon ett stycke guldbrokad
och några gamla spetsar, som engång prytt hennes
mor, den tiden hon gjorde les honneurs i hennes fars
palats, vilket nu är bebott av några hundra
halvsvältande människor, sedan det nödtorftigt reparerats efter
revolutionen. Själv bor hon där icke. Hon bor långt
borta i Dorogomilovskajaförstaden, i närheten av
Brjanskijstationen, med sin gamla mormor och sin
lille bror, den stackars Igor, som har lungsot, i en
stor sal i sällskap med fyra andra familjer. Hennes far
arkebuserades redan i början av revolutionen och
hennes mor — — — det sista hon minns av henne var ett
En torgtyp.
skrik — och nu är hon borta. Om hon icke blivit
dödad, har hon säkert tagit sitt eget liv.
Den lilla furstinnan är bara tjugu år och försörjer
sin gamla bábuschka (mormor) och sin bror. Hennes
händer äro röda av hårt arbete, bröstet börjar sjunka
in och hon hostar litet. Hennes kappa är mycket nött,
och den lilla boan, som skyler hennes magra hals, är
maläten. Men hennes ögon äro som slocknande
stjärnor, milda och ljuva, och hennes hår är som natten
själv.
Till höger om henne står en rödnäst karl med lurvigt
skägg och smutsigt, långt hår under en väldig
fårskinnsmössa. På gatan framför honom ligger en hög
ikoner och en mängd små kors av silver och
mässing i en gammal vacker kopparskål med figurer i röd
och grön emalj. På Irina Vasiljevnas vänstra sida står
en fet gammal kvinna med blårött ansikte och skriker
ut sina skatter, en handsymaskin, ett handklaver och
två fruktansvärda oljetryck i breda, flugfläckade
förgyllda ramar.
Så långt man ser åt höger och vänster om Irina
Vasiljevna stå människor som bjuda ut de vanligaste
och de märkvärdigaste saker, gamla kläder, stolar,
bord, kinesiska bronser, gamla skor, guldbroscher,
nattkärl och handkannor, armband, pärlor, kubistiska
och futuristiska tavlor, gamla mynt, bolstrar och
kuddar, positiv, strumpor och vantar, pendyler,
skinnvästar, Knut Hamsuns böcker, kaukasiska dolkar,
klysopomper, filtar, kameror, fotografiska plåtar och
mycket annat som icke tål dagsljuset. Och motsatta sidan
av gatan är lika fullsatt av folk och ting. Mellan de
båda raderna av försäljare rör sig en ström av
spekulanter och nyfikna. Man ser få välklädda men många
»lederne Menschen», skinnklädda kommunister eller
psevdokommunister, ty skinnkostym är nyttig och
praktisk som skyddande likhet i detta ofria frihetsland, som
styres med järnhänder.
Och här göras verkligen affärer. Smutsiga sedlar
byta ofta ägare och man tvingas nästan lika ofta att
undra, vilken användning den lycklige köparen kan
ha för de konstiga ting han förvärvat.
Ty här är en av Moskvas många
puces, loppmarknader, fast denna står åtskilligt högre
i valör än den parisiska, där det mesta är skrot. Och
här stå många, många, som sett bättre dagar och nu
söka avyttra det lilla de möjligen lyckats rädda undan
revolutionens rövarband. Gatan är kantad av många
förtvivlade hjärtan och av hjärtan som stelnat till slö
likgiltighet, men även av listiga och förslagna
bovsjälar, av tjuvar och underjordiska figurer som för en
slant äro färdiga till vilket brott som helst.
I detta sällskap står den lilla furstinnan Irina
Vasiljevna för att skaffa mat åt bábuschka och den stackars
Igor. Hon har intet brott på sitt samvete, hon har ett
barns oskuld, hon rår icke för att hon står här med
frysande själ och kropp. Men vem bär skulden?
bär skulden? Tron icke, herrar kommunister, att
jag beklagar henne därför att hon är furstinna —
förlåt!
hjärta som lider!
hennes mor?
Ju närmare man kommer Smolenskij Rinok tätnar
folkmassan för att bli nästan kompakt inne på själva
marknadsplatsen. Här måste man följa med strömmen,
En full ryss är lycklig.
som stundom kondenseras så att man lämnar gatan
med fotterna och bäres bort. Här trängas det väldiga
Rysslands alla folkraser mellan de långa raderna av
salustånd, där landets alla produkter utbjudas. Men
det hela går lugnt till och ordningen är oklanderlig.
Här kommer det ryska gemytet till sin rätt. Det är
som om en enda stor glad familj skulle vara på utflykt
för att roa sig, en familj av glada barn — om också
somliga äro åtskilligt vanartade. Här får man stundom,
fast mycket sällan, se en berusad person. Men en full
ryss är så lycklig, så vänlig, så oskyldigt glad, att
man nästan avundas honom. Han vill hela världen väl,
han vill begrava ditt ansikte i sitt stora skägg och
kyssa dig som om du vore hans älskarinna. Men en
svensk kommer lätt i bärsärkaraseri, när han fått några
glas. Jag kan icke hjälpa att jag gör jämförelser.
Jag vet ej hur många gånger jag besökt detta
Smolenskij Rinok och den ännu större marknaden
Sucharevskij Rinok i sällskap med min vän, den store
moskvakännaren Olof Ohlsson, förre direktören för
N. K:s moskvaavdelning, vilken med aldrig tröttnande
välvilja ställde sin tid och sin erfarenhet till mitt
förfogande, hjälpte mig ur babyloniska förbistringar och
andra små malörer, vägledde och förklarade. Ty dessa
marknader äro det för Moskva mest karakteristiska,
med deras vimmel av olika typer och deras folkliv
som är oemotståndligt lockande för en konstnär av
mitt kynne. De äro för övrigt de största permanenta
marknader i världen. Folkmängden på Suchareva
beräknas dagligen till mellan fyrtio och sextio tusen
personer. Smolenskij Rinok är åtskilligt mindre, men
med samma liv.
Suchareva är överväldigande. Där finnes
köpa, från diamanter och pälsverk till gamla kläder
och järnskrot, och där göras affärer av folk från alla
delar av Ryssland, från Vladivostok till Leningrad, för
att icke tala om handelsmän från grannländerna. Man
har beräknat, att Ryssland består av ungefär
etthundratolv olika folkstammar. De som frappera mest på de
stora marknaderna äro tatarer, judar, grusiner, kineser,
perser, greker, armenier, baschkirer. Från morgon till
kväll pågår kommersen. Man äter och dricker under
bar himmel eller i särskilda matstånd. Man har börs
och gör valutaaffärer, skriker, gestikulerar, kysser eller
utbyter vänliga glåpord. Det hela är icke färgrikt
som i en orientalisk basar, ty smutsen gör allt grått,
men det är orient, det är
jag immun mot all slags ohyra, så är det ett
obeskrivligt nöje att blanda sig in i folkmassan, ströva omkring
i timtal, observera, studera och lyssna till sorlet av
de olika språken och betrakta de olika typerna, köpa
och framför allt pruta. Ledsamt nog är det omöjligt
att använda skissboken. Man får lita på sitt minne.
Och slutligen lämnar man skissboken hemma och dyker
utan tekniska hjälpmedel ned mitt i detta vågsvall av
underligt primitiva och ändå förslagna, för oss nästan
overkligt främmande människobarn och koncentrerat
liv. Har man nött ut skosulorna kan man få dem lagade
på en liten stund av någon av de hundra skomakare,
som sitta bakom Sucharevatornet och ha sina
verkstäder med sig i fickorna. Men det är kanske trevligare att
se på hur en rysk bonde får sina stövlar reparerade
och under tiden studera hans fötter, mönstra av något
som ej kan uttalas. Och blir man hungrig, kan man,
om man inte vågar sig på fårkött och lök serverat
med fingrarna av en kolsvart kaukasiska från en
portativ järnspis, över vilken ett av hundra nationaliteter
upprört damm ryker, köpa sig ett vidunderligt
härligt päron från Krim eller en klase druvor av den
gudomliga, något avlånga sort från Turkestan, som
kallas
»Damenfingertrauben», översatte en ryss för mig. Och jag frågade,
varför de kallas så.
— Weil sie so süss sind! svarade han. En gammal
ryss, fruntimmerskarl ut i fingerspetsarna, en stor filur,
för resten.
Och när man sent omsider tröttnat på Suchareva,
går man med hjärnan full av främmande och virvlande
intryck söder ut, nedför de breda och präktiga, fast
kanske något gråmelerade gatorna Spelenka och
Lubjanka och hamnar så småningom på sin liv- och
husrestaurang, det kaukasiska Medvjed, där man får
tomatsallad och spädgris, såvida man icke är bjuden
i familj, vilket oftast var fallet med mig. Och den ryska
maten är underbar om den njutes i en gammal god
rysk familj med anor från bättre tider. Där är
gästfriheten utan gränser, och den utnyttjas också. Inom
kort kan bordet vara tätt inramat av objudna och dock
välkomna gäster, och en
allsköns läckerheter trollas fram. Ceremonien börjar med
korstecken. En äkta ryss tar alltid tre glas vodka
innan han börjar tugga på något, och sen är han färdig
att äta så att en europé kan blekna.
Och efter den myckna och mäktiga maten komma
kaffet och likörerna fram. Kanske har man lyckats
rädda undan den stora förstörelsen ett lager av de
gamla dryckerna, som före revolutionen förgyllde upp
tillvaron. I så fall dignar bordet snart under en mängd
flaskor av olika och fantastiska former. Där finnas
doftar
(rödpepparbrännvin), där lenar
(anisbrännvin), där glöder mörkt det goda
(svarta körsbär), där lysa
Och gitarr och balalajka tagas ned från väggen,
sånger klinga, tungsinta eller vilda rosor från stäppen
eller bergen eller rörande kärleksmelodier, heta av
längtan eller dystra av förtvivlan eller triumferande i
segervisshet.
Ty ryssarna leva i musik.
*
Den 3 december, dagen före en av ryska kyrkans
största helgdagar, var vespergudstjänst i
Muschskoj monastir (Guds moders av Don
kloster) och jag skulle få tillfälle bevista densamma.
Det skulle bli särskilt högtidligt, ty ryska kyrkans
överhuvud, patriarken Tichon själv, skulle hålla
mässan. Här hade han suttit häktad ett år för
antibolsjevistisk propaganda. Man påstår att det var de ledandes
avsikt att arkebusera honom, men klokheten fick råda
och han fick leva. I stället fingo några biskopar och
en del andra präster böta med livet för sina åsikter.
Klostret är ett av Rysslands förnämsta och
grundlagt år 1592 av tsar Feodor I. Den ståtliga katedralen
är grundlagd år 1684 av Peter I:s syster Jekaterina.
För övrigt finnas inom de imposanta röda murar, som
omgiva klosterkomplexet, ytterligare sex kyrkor, en
kyrkogård och en del dormitorier. På kyrkogården
ligger gräddan av Moskvas gamla aristokrati begraven
utom en stor del av dess lärda och diktare.
Mässhakeklädd präst.
Det hade blivit kallt, hela femton grader C., och väl
ombonade satte jag och mitt sällskap oss i
automobilen, som skulle föra oss ut till klostret, som ligger
i södra utkanten av staden, ganska ensligt i en trakt
som anses osäker, och en god halvtimmes väg från
min bostad. Snön låg sedan nästan en månad tillbaka
och det blev en vacker färd i den mystiska belysningen
från våra lyktor, ty det var sent på kvällen. Staden
blev allt ödsligare, ju längre vi kommo från centrum,
och den långa Donskajagatan tycktes utdöd. Här skulle
jag icke vilja gå ensam en kväll eller en natt. För
övrigt hade vi de sista dagarna hört rykten om flera
överfall och rån just i denna trakt.
Äntligen voro vi framme. Vi voro tydligen sent ute,
ty katedralen var proppfull av vesperfirande. Framför
den väldiga, gyllene, i vaxljusskenet glimmande
ikonostasen rörde sig präster, korgossar och nunnor —
eller kanske det var barmhärtighetssystrar. De höllo
på att ordna sig till en sångkör och snart ljöd sången,
högtidlig och vacker.
En dam av mina följeslagare viskade plötsligt:
— Ni måste träffa och tala med patriarken! Han
talar säkert engelska, ty han har varit en tid i Amerika.
— Men jag vill inte alls träffa patriarken. Jag vill
inte störa honom i hans ämbetsutövning.
— Å, det dröjer länge, innan han skall uppträda!
Vänta här bara!
Och hon försvann i ett mörkt hörn. Om några
minuter kom hon tillbaka och sade:
— Nej, ni kan inte få träffa honom. Han vågar inte
tala med några utländska skriftställare. Han trodde
tydligen att det var fråga om intervju, fast jag
försäkrade att så inte var fallet. Och man kan ju inte
undra på att han är försiktig efter allt han genomgått.
Men ni kan få
till mässan.
— Men jag vill inte alls se honom, förrän han
tjänstgör.
— Se så, kom nu bara! Och hon drog mig helt
sonika runt några pelare och igenom folkmassan, där
den ej var så packad. Halvt motvilligt fogade jag
mig i den vänliga och energiska damens önskningar.
Vi kommo till en gallergrind, utanför vilken en
gammal präst med hyggligt utseende — fast något
smutsig — väntade. Damen hade tydligen försänkningar
även på klerikalt håll. Att hon hade politiska
förbindelser visste jag förut.
Den gamle prästen grinade vänligt mot mig, tog
mig i armen och i nästa ögonblick befann jag mig i
ett rum bakom ikonostasen med utsikt över högaltaret
och i ett sällskap av åtminstone ett tjugutal präster,
som emellertid icke visade någon som helst förvåning
över min närvaro. De pratade med varandra helt
gemytligt och ganska högljutt. På ett bord lågo några
högar nattvardsbröd, som de räknade och tycktes dela
mellan sig. Några mumsade ogenerat på de heliga
bröden och talade med maten i munnen.
Jag frågade min ledsagare, som fortfarande höll mig
under armen, om han talade något annat språk än
ryska, men han skakade på huvudet, drog mig genom
en flock andliga i lysande mässhakar, ställde mig mot
väggen, pekade med ett smutsigt finger på en gammal
man med trött utseende och vitt skägg och sade
något, av vilket jag endast uppfattade orden
öppnade den och gjorde med sitt sorgkantade pekfinger
några rörelser som om han ritat i boken, grinade
vänligt och sade:
försvann han. Han menade således att jag helt ogenerat
kunde börja teckna. Men jag hade ingen skissbok. Mitt
enda tillhygge i den vägen var en liten annotationsbok
och en usel blyertsstump. För övrigt tyckte jag att
det var opassande att utöva mitt yrke på denna plats
och i denna situation. Några steg från mig stod
högaltaret, strålande av ljus, monstranser och andra
heliga ting, vilkas användning jag icke förstod, och
runtomkring detsamma bugade och nego högre och lägre
prelater i skrudar av guld och silver.
Lägre prelater i guld och silver.
På en stol satt patriarken och såg fortfarande trött
Patriarken Tichon.
ut. Plötsligt nalkades honom en mässhakeklädd präst,
tydligen en biskop, med en päronformad huvudbonad,
prydd med lysande stenar. Hans dräkt sken av guld.
Patriarken satt iklädd en enkel kjortelliknande vit
dräkt och hade obetäckt huvud. Han sträckte ut
handen åt biskopen, som bugade djupt, kysste sin förman
på kinder, mun och hand, bugade och neg och viskade
något i den gamles öra mellan kyssarna. Så vinkade
biskopen, och några andra lika lysande präster kommo
till och började kläda om patriarken till den heliga
akten, vilket skedde med många tecken och under.
Och nu kom jag ihåg, vad min kunniga
följeslagerska några dagar förut berättat, att patriarken i dag
skulle bära den vita tiaran med ett diamantkors överst
på hjässan, värderat till så och så många miljoner!
Och nu nalkades det stora ögonblicket. Några
präster — de hade blivit flera under tiden — öppnade
ett skåp och togo fram en massa päronformade och
juvelbesatta mitror och provade dem på sig själva
och på varandra. De trängdes omkring mig, och jag
kände mig som en stackars bortkommen
smålandspojke, direkt från skogen tagen. Jag kände mig
överflödig, i vägen, på galen plats i livet. Och nu först
märkte jag att jag frös alldeles ohyggligt. Det var
femton grader kallt ute och åtminstone fem grader kallt
inne i kyrkan. Prästerna hade väldiga filtstövlar under
sina kjolar, och de redde sig nog, men jag hade tunna
skor och inga galoscher. Icke ansåg jag det heller
passande att hoppa och slå klackarna emot varandra eller
ta åkarbrasa. Jag började tröttna på det hela och
tänka på lunginflammation. Stengolvet var säkert minst
femton grader kallt. Bragt nära förtvivlan frågade jag
närmaste höge prelat om han kunde tala något
kulturspråk, men han log bara vänligt och skakade sitt
långhåriga och långskäggiga huvud under det han ordnade
sina lockar, vilket de gjorde alla för resten. Det såg
ut som om håret skulle ligga på ett särskilt rituellt sätt.
Jag frågade alla som stodo i närheten om de kunde
tala franska, tyska, engelska eller latin, men de bara
skakade på lockarna och logo.
Ute ifrån kyrkan hördes sången avlägset och
vackert. Jag trängde mig fram till gallret, genom vilket
jag kommit in, men det var stängt. När jag vände
mig om, fick jag till min förvåning se en ytterligt
elegant, frackklädd herre mittibland mässhakarna. Han
höll just på att kyssa en biskop på kinder och händer.
Jag närmade mig honom med skallrande tänder och
frågade, om han kunde tala franska.
— Certainement, monsieur!
Jag bad att bli utsläppt.
— Men skall ni inte först teckna patriarken, eller
har ni kanske redan gjort det? Jaså inte. Skynda då
på — ni har bara ett par minuter på er. Genera er
inte! Gör en hastig skiss. Ställ er här!
Och han sköt undan ett par präster.
— Mitt namn är baron P. Ni behöver inte presentera
er. Jag vet vem ni är. Vi sågo varandra på
militärparaden häromdagen.
Jag tog fram min usla annotationsbok och gjorde
patriarken med några streck. Baronen betraktade mitt
arbete över min axel.
— Utmärkt, monsieur Engström, men ni fryser ju!
Ni skakar ju! Pardon, jag måste bort, adjö! Au revoir!
En biskop.
Han sprang bakom högaltaret i det han gjorde några
hastiga korstecken.
I nästa ögonblick greps jag i handen av den förste
gamle prästen, han med sorgkanterna, och leddes ut
genom den nu öppnade gallergrinden. Utanför stod
mitt kvinnliga sällskap och log:
— Var det inte intressant?
— Jo, men jag håller på att frysa ihjäl!
— Ja, men först måste vi se på själva
högtidligheten!
Assisterad av sju biskopar skred Tichon
majestätiskt genom kyrkan och välsignade oss alla, kläddes av
ståten i allas åsyn och försvann medan jag ursinnigt
försökte sparka värme i mina stelfrusna fötter bakom
en väldig pelare. Jag hade fått nog och sett nog. Men
jag hade i alla fall fått se det dyrbara diamantkorset
och fått ett minne av ett gammalt trött ansikte med
ganska mycken kultur bakom de för övrigt borgerliga
dragen.
Jag reste hem under det att hela skelettet skallrade
i kroppen, lade mig till sängs efter att ha darrat ned
ett stort glas te och några gram kinin och vaknade med
den förnämligaste ryska snuva i hela Moskva.
Det förvånade ingen, då jag berättade att jag icke
kunnat göra mig förstådd av någon av de många
poper och biskopar jag sammanträffat med. Då man
vet att ryssarna äro kända som verkliga språkgenier,
förefaller tillståndet tröstlöst och man kan förstå en del
av bolsjevikernas animositet mot andligheten.
*
Direktör Olof Aschberg.
En framstående publicist.
Ryska Kommersbanken, vilkens president
bankdirektör Olof Aschberg var under min vistelse i Moskva,
var den enda bank i Ryssland som icke såg ut som en
drängstuga, klibbig av smuts och översållad med
cigarrettstumpar och solrosfrön. Belägen i hörnet av
Petrovka och Kusnetskij Most, två av
huvudpulsådrorna i staden, var den ett mönster av elegans,
komfort, liv och rörelse. Redan därför att huset sköttes
om bättre än något annat hus i Moskva, liksom lyste
det upp allt det gråa och trasiga i trakten och gjorde
det mindre sorgligt att skåda. I dess eleganta
direktionsvåning och framför allt i dess lunchrum, inredda
med smak och enkel solid komfort, hade jag nöjet
sammanträffa med många av Rysslands mest framstående
personligheter på många områden, ej endast det
ekonomiska. Och där visste man att man också träffade
svenskar. Flera rum voro inredda med tanke på att
mottaga gäster som av någon anledning stodo i
relation till banken och man kunde tillbringa sin dag där
utan att ha någon känning av att man befann sig i
en delvis sönderskjuten stad, där tiggare och andra
olyckliga eller lata individer kantade gatorna. Över
femhundra personer sysselsattes i etablissemanget. Jag
undrar just, hur där ser ut nu. — — —
Där sammanträffade jag nästan dagligen med herr
Tarnovsky, en av Rysslands mest framstående
ekonomiska kapaciteter, f. d. gardesofficer och välkänd från
Urga till Novgorod. Där hade jag tillfredsställelsen
att göra bekantskap med presidenten för republiken
Karelen, Edvard Gylling, en man med högst
ovanlig karriär bakom sig. Vi talade icke politik. Hur
många svenskar veta att det finns en republik vid
namn Karelen och att dess huvudstad heter
Petrosavodsk och ligger vid Onegasjön?
Där träffade jag en gång en man som i sitt förvar
ägde den vackraste Murillo jag någonsin sett — och
det vill icke säga litet. Han ville bara ha tiotusen pund
för den och det var den värd, men jag hade för
tillfället icke så mycket pengar i plånboken. Dit kom
den unge furst G. och visade mig miniatyrer,
beundransvärda konstverk, porträtt av förfäder, som väl
skulle vänt sig i sina gravar, om de vetat om
ynglingens företag. Men han hade det svårt och trodde
Tarnovsky.
Gylling.
Madame Kollontay.
att jag var en rik man därför att jag vistades så mycket
i banken. Jag sörjer över den desillusion jag mot min
vilja beredde honom.
Men framför allt: Där hade jag äran och nöjet
att sammanträffa med madame Kollontay, världens
första kvinnliga minister, för närvarande
sovjetrepublikens diplomatiska ombud i Norge. En högst
förtjusande minister!
Hon hade en dag antagit inbjudning till lunch i
banken tillsammans med andra diplomater, en del
av bankdirektionen och min obetydlighet. Jag skulle
göra hennes porträtt och hennes bekantskap och
naturligtvis försummade jag ej att i god tid bereda mig
på sammanträffandet med en så världshistorisk
personlighet. Det blev verkligt minnesrika stunder. Porträttet
var snart undanstökat, ty så karakteristiska drag kunna
ju ej annat än inspirera. Lunchen började och vi
lyssnade alla hänförda till hennes blixtrande konversation.
Ty madame Kollontay är en dam med ovanligt stor
erfarenhet på alla områden, alldeles som det höves en
diplomat. Hon torde vara en av samtidens mest
frigjorda kvinnor och hennes teorier om kärleken äro för
välkända för att behöva upprepas här. Hon
representerar den sanna kommunismen i dess uttrycksfullaste
form och man torde kunna säga att hon genomfört den
även i praktiken.
Helt nyligen blev hon av sin regering utnämnd
till hederseldare i sovjetmarinen, en
utmärkelse som kommit få kvinnor till del. Jag tror icke ens
att hennes man på sin tid hade denna distinktion, om
han även kunnat vara kvalificerad därtill som sjöman.
Man berättar från Norge en oskyldigt pikant
historiett från hennes officiella tillträdande av sin
ansvarsfulla post.
När hovmarskalken underrättade madame att hans
majestät konungen ämnade emottaga henne i
högtidlig audiens en viss dag, svarade hon att den dagen
icke passade henne riktigt, ty hennes klänning kunde
icke bli färdig till dess. Varpå hovmarskalken något
chockerad genmälde, att utländska ministrar alltid
brukade ha sina uniformer i ordning för att vara beredda
på vilken dag som helst majestätet önskade mottaga
dem.
Är det icke förtjusande, detta drag av äkta
kvinnlighet? Hennes majestät kvinnan kontra suveränen!
Madame Kollontay måste till sin ledsnad använda
en äldre klänning än hon önskat och infann sig på
bestämd tid iklädd den gamla, men säkerligen högst
eleganta dressen prydd med sovjetstjärnan och det band
som åtföljer den höga värdigheten av
Ty bolsjevikerna ha så småningom insett
nödvändigheten av ordnar och yttre utmärkelser och den norske
sagesmannen tillägger kanske något mera spetsigt än
kavaljersmässigt att madame Kollontay måhända icke
var alldeles frigjord från vildens naiva smak för
lysande och färgrika prydnadsföremål. Så elaka kunna
män vara. Men även en minister måste kunna tåla ett
skämt och hålla god min. Det stärker hans ställning.
*
På eftersommaren i år, medan det ännu var riktigt
varmt, förekommo i Moskva en mängd fall av
exhibitionism, enligt vad jag låtit mig berättas av fullt
trovärdiga personer. På Moskvas förnämsta gator
uppträdde män och kvinnor absolut nakna, om man
undantar ett rött band tvärsöver bröstet. På bandet stod:
Sådana yttringar av verklig frigjordhet förbjödos
emellertid, sedan de pågått en tid, en åtgärd som
förefaller mig klok, om också ej riktigt konsekvent.
Man har liknande erfarenheter efter den stora
franska revolutionen och måhända efter alla stora
omvälvningar av världsskakande art. Men så småningom
tar man på sig kläderna igen. Så småningom glider allt
tillbaka i de gamla hjulspåren eller åtminstone i spår
som icke divergera alltför mycket från de gamla.
*
Men sådant där är kanske icke så farligt. Det kan
vara okynne, sjukdom eller dumhet. Det kan till och
med vara löjeväckande och i och med detsamma är det
dömt till undergång.
Men jag såg en dag i Moskva en sak som kom
mig att bli het av olust och något som liknade hat.
Inne på en gård till ett privathus, vilket engång ägts
av en aktad och framstående vetenskapsman, som gjort
sitt land heder, låg ägarens porträttbyst i marmor av
Rodin, ett av konstnärens bästa arbeten. Den låg halvt
övervuxen av ogräs, smutsig, illa åtgången. De
skurkar, som plundrat denna vetenskapens stilla boning,
terroriserat dess kvinnor och barn, förstört och rivit
ned, skjutit och krossat, hade icke orkat draga
konstverket längre eller blivit överraskade under
ogärningen. Det hade legat där ett, kanske två år.
Jag gick nästan dagligen förbi gården. En vacker
morgon var bysten borta, som jag hoppas räddad.
Nu vet jag mycket väl att den dag som i dag är
sådant är uteslutet på grund av högsta ledningens
vaksamhet och aktning för konst. Men det har dock
engång fått ske och krafter som icke kunnat behärskas
ha medvetet släppts lösa.
I MOSKVAS UNDERJORDISKA NÄSTEN BLAND KROGSLÖDDER OCH NATTLOKALERNAS FIGURER.
Ett fick jag grundligt lära mig i Moskva: att icke
bli förvånad över något. Möjligen har jag därmed
förlorat en mänsklig egenskap, men jag riskerar defekten,
ty det lugn som blev resultatet uppväger helt säkert
förlusten. Tiggarnas mest fantastiska brist på kläder,
vilken i början kom mig att helt diskret studera deras
yrke, upphörde snart att frappera. Häktningarna på
gatan och dragna revolvrar förlorade inom kort sina
behag som sensation, ohyran som jag såg kräla i hår
och på kläder ingav mig redan efter kort tid ingen
fruktan och till och med smutsen fick ett försonande
skimmer över sig, ett slags
är lika gammal som orienten. Kontrasten mellan de
tusen kupolernas guld och de gråa människotrasor som
i oavbruten ström trängdes i djupet under dem var i
början litet svår att smälta, men så länge de gråa
trasorna kyssa kyrkornas av smuts gråa trappor och
befinna sig väl därav, blir man eftertänksam och
dömer ej brått.
Ej långt från hjärtat av staden finnes ett torg, vars
namn är Chítrio Rínok.
kunna översättas. Det är omgivet av ruskiga hus, nu
delvis förstörda eller vanskötta och till stor del
innehållande krogar, som varit och äro tillhåll för
underjordiska och förkomna individer av båda könen.
Regeringen har visserligen genom razzior lyckats
oskadliggöra en avsevärd procent av det fruktansvärda byke,
som har sitt tillhåll där och i omnejden, men det
rekryteras, och den ungdom som leker i rännstenarnas
gyttja är erfaren i allt som har med lagbrott att göra,
överhuvud allt mänskligt, då detta närmar sig det
djuriska. Man berättade, att bovarna vid torget hade
staden begingos ett par sådana av folk därifrån, men
mördarna upptäcktes, tack vare polisens energi.
Kvinnotyper i en asyl.
Vid torget fanns ruinen av ett stort hus. Jag
tittade in i det genom de tomma fönstergluggarna och
blev vittne till scener!
Allt trä i huset var borta, och på jordgolvet, i
källartrapporna, i vinklar och vrår trängdes män och
kvinnor. Och golvet, jorden! Ruinen var tydligen hela
traktens bekvämlighetsinrättning i förening med glädjehus.
Jag höll på att slå volt baklänges av stanken. En
liten pojke räckte ut tungan åt mig och ett par
halvnakna kvinnor skrattade och vinkade.
Från en krog.
Men jag var redan stålsatt mot överraskningar och
gick med äckel i min själ, undrande när sovjet skall få
råd att riva ned dessa kvarter och bygga palats i
stället, som man på sin tid gjorde med liknande
trakter i London. Jag gick in på en
fast mitt sällskap påstod det vara riskabelt vid det
torget. Jag fick dåligt öl, som jag måste dricka ur
flaskan direkt, ty glaset inbjöd icke till användning.
Man gapade på mig några sekunder, ty jag var för
välklädd, men besvärade mig ej vidare. Och jag hade
snart sett nog av trasor och apati. Gick ut och fick
en istvóschtschik som för några miljarder körde oss
hem till goda vänner och kultur.
I vinklar och vrår trängdes kvinnor och män.
Men innan jag lämnade Chítrio Rínok hade jag
fått se en man som skred tvärsöver torget iklädd endast
ett plagg som en gång varit en överrock, ett par
trasiga kalsonger och resterna efter en sko och en galosch.
När han kliade sig i armhålorna, där han tydligen
ägde sina viktigaste djurgårdar, slog han undan
rockuppslagen, så att hela den nakna överkroppen blev
Den glada fattigdomen (kokain) vid Chítrio Rínok.
synlig, hårig, ärrig och sönderklöst. Under hans svarta,
rufsiga pannlugg brunno ett par intelligenta men
slocknande ögon och han såg på mig med en min så
överlägsen, att jag icke kunde uthärda hans blick — vilket
icke heller var meningen, ty jag ville icke störa. Men
blicken tycktes säga: Vad har du här att göra? Vill
du veta något om livet, så fråga inte mig! Jag tänker
inte berätta fast jag kan.
— Här finns många studenter, sade min följeslagare,
den ryske läkaren. Och här finns folk ur alla
samhällsklasser. Den där såg ut som om han varit professor
i filosofi före revolutionen. Säkert var han
intellektuell, som omsatt stoicismen i praktik. Sådant
ligger nära till hands i dessa tider.
*
Han kliade sig i armhålan.
Ryssarna äro underbara skådespelare. Teater, plastik
och allt som har att göra med scenkonst, ha de i blodet.
Jag skall aldrig glömma den gamle Starostin, f. d.
livjägare hos storfurst Nikolai Nikolajevitsch, en
gammaldags ryss av bondeklass, då han i mitt sällskap
för en kamrat beskrev en björnjakts förlopp. Jag
förstår ju icke ryska, men efter några sekunder var jag
med. Hans röst, hans gester formade sig efter de
olika situationerna i jakten, så noga kalkerade på
realiteterna, att jag faktiskt upplevde jakten psykiskt utan
att förstå ett ord. Hans sätt att röra händerna, hans
uttrycksfulla, svarta ögon, hans ögonbryns liv och det
vilda i hans mun, allt gjorde hans berättelse till en
dramatisk upplevelse för mig. Och när jag sedermera
fick tillfälle att jaga med honom några mil utanför
Moskva, fick jag ytterligare bekräftelse på denna
säregna yttring av folksjälen. Vi jagade hare, och jag
befann mig plötsligt ensam i en krånglig och sumpig
terräng, fjärran från mitt sällskap. Det var dålig sikt,
nästan dimma, och i diset förlorade jag min kurs. Min
kompass hjälpte mig bra litet. Jag hade för någon
timme sedan tappat kontakt med jaktkamraterna, kom
ned i ett videbevuxet kärr med gungfly och andra
trevligheter och ansåg det slutligen mest praktiskt
att stanna för att icke komma i verkliga farligheter.
Jag hörde icke hundarna. Jag poade och skrek, men
Rysslands stora tystnad svarade mig. Jag beslöt efter
någon timmes väntan att försöka gå runt det träsk
jag kommit i.
— Möter du någon främmande jägare, så håll bössan
i ordning, hade man sagt mig. Här finns mycket
konstigt folk, människor som rymt ur fängelser,
skogsströvare som icke hålla så mycket på några liter blod!
Siktar någon åt ditt håll, så skjut! Skjut lugnt.
Så småningom kom jag upp ur träsket och in i en
granskog. Jag började hojta — och i nästa ögonblick
hörde jag steg som närmade sig. Två karlar med gevär,
icke hagelbössor utan kulgevär, spärrade vägen för
mig. De sågo obehagliga ut och sade något, som jag
naturligtvis icke begrep. Jag släppte dem emellertid
icke närmare inpå mig utan spände upp hanarna på
min bössa — för resten en skänk av storfursten till
Starostin, ett praktgevär — och beredde mig att sälja
mitt liv så dyrt som möjligt.
Den ene var klädd i trasig röd blus, vidbyxor och
bastskor. Den andre hade den tatariska
sovjetmilitärmössan med röd stjärna framtill, fårskinnsrock och
svarta skinnbyxor, men var barfota — och medan vi
stodo där och fixerade varandra, uppenbarade sig
Sta-rostin, smygande som en räv, tyst som en ande, och
skrek plötsligt:
Och nu började det!
Jag tror att jag skulle kunna konstruera fram
samtalet mellan de tre. Alla voro lika dramatiskt begåvade
och det hela vart högst intressant. Det blev en
föreställning med stora gester, glödande ögon,
axelryckningar, allt, och det befanns att de båda vildmännen
icke ägde jaktpass, vilket Starostin och jag däremot
innehade. De måste lämna ifrån sig sina patroner. Vi
kunde ha tagit deras bössor, men ville icke släpa med
oss mer än nödvändigt.
De blevo sedermera infångade. Den ene var en soldat
som rymt från någon garnison, den andre en fånge
som tagit sig ut ur rannsakningshäktet. Hade icke
Starostin kommit i rätt tid, kunde vårt mellanhavande
ha blivit nog så intressant. Men jag hade skjutit —
absolut säkert — om de visat tecken till närmande.
Ryssarna resonera själva om dylika eventualiteter:
Nitschevo, det finns så många ryssar ändå!
Men jag uttrycker mig kanske illa. Kanske äro
ryssarna icke så mycket skådespelare som
känslomänniskor, vilka uttrycka sitt själstillstånd på ett intensivare
och mera plastiskt sätt än vi — orient, naivitet, älskvärd
grymhet, primitiv känslofullhet, godhet, som är så
översvallande att den kan slå över i motsatsen.
På teatrar gick jag mycket litet, ty jag älskar mera
livet självt. 1 fråga om modern överdrift ha ryssarna
gått längre än det övriga Europa. Jag såg »Prinsessan
Dimitrij Starostin.
Turandot» spelad futuristiskt med futuristiska
dekorationer, ett tokstolleri, ovärdigt människor. Det är
konstens förfall. Och jag såg en pjäs med ett namn
som jag glömt, och vars innehåll jag ej förstod, spelad
av folk, som ansträngde sig att abstrahera från allt
mänskligt. De vindade med ögonen, trippade med
fotterna inåt, sökte förvrida ansikten och lemmar till
det yttersta; rullade sig, släpade, ville verka lytta och
lama, hade lösmanschetter kring benen, kragar kring
armarna, ansträngde sig att vara dårhushjon, vrålade och
väste. Jag kunde ej vara kvar, icke på grund av
sjösjuka, men jag gick, ty det var
och dumt.
Men jag hörde också »Aida» på Operan.
Förstklassigt! Ty en stor del av Rysslands själ är musik.
Emellertid — något så modernt i fråga om teater
och konst överhuvudtaget — om teater skall räknas
till konstarterna — som i Ryssland, finns inte i Europa.
Ryssland är överdrifternas land. Något så vansinnigt
futuristiskt, dadaistiskt, ja, gagaistiskt — ni vet väl,
gode läsare, att dadaism är den barnsliga konsten,
medan gagaism är den som övas av gubbar så gamla,
att de blivit barn på nytt och bara kunna säga:
»Ga-ga, ga-ga» — som jag sett målat och tecknat i
Ryssland, är absolut enastående och måste betraktas
som krigspsykos, som ett rent patologiskt fenomen.
Och denna psykos underblåses naturligtvis av den
fraktion bland de styrande, som ge plats åt
halvbildningen. Icke avsiktligt, men det blir en följd av det
system, som diskvalificerar en vetenskapsman, som icke
är kommunist. När man diskuterar denna fråga även
med mycket högt bildade ryssar, beklaga de Lenins
bortgång. Ty han var en praktisk man och förstod, när
kommunismens konsekvenser blevo för påtagliga. Han
ensam vågade med sin starka personlighet säga stopp
och nej i det psykologiska ögonblicket.
Det finns dock så mycket god och sund konst och
litteratur i det unga Ryssland, att den har möjlighet
att segra. Och så mycket förnäm vetenskap, att den
en gång, trots förföljelse och svält, skall komma till
sin rätt. Det finns många, många entusiaster på
svältgränsen som samla, ordna, systematisera det material
som revolutionen icke hann förstöra, och som göra
nya landvinningar. Det finns eldsjälar med tro på
vetenskapens seger, som arbeta med brinnande håg
och vänta,
förstöra världen, riskera, spela om ett folks framtid,
medan de under tiden märka att det hela glider tillbaka
mot något som närmar sig det gamla. Är det envishet?
Är det högfärdsgalenskap eller är det brist på
bildning? I varje fall är det bristande kunskap i historia
och folkpsykologi.
*
Finns något konservativare folk än det ryska i
Europa? Jag tror att till och med engelsmännen bli
efter härvidlag. De radikala äro ett fåtal, så litet att
deras procent blir en löjlighet.
En detalj, som kanhända synes obetydlig, men som
jag håller på. Få ryssar kunna räkna utan räknebräde
med kulor. Även om det gäller att addera ett par
tvåsiffriga tal, smälla de med sina kulor, alldeles som
om huvudräkning eller räkning med siffror på ett
papper skulle vara utesluten. Ännu finnas många
gamla f. d. affärsmän som äro analfabeter och
om de mot den kommunistiska idén skulle försöka
göra affärer på egen hand — vilket icke är tillåtet, eller
åtminstone ogärna sett, fast även detta håller på att
ändras och glida tillbaka — sköta de sin bokföring
med krita på väggen efter helt personliga system.
En analfabetisk handlande, som hört att man måste
följa med sin tid, sände sin son till ett handelsinstitut.
Sedan sonen med heder genomgått denna inrättning
fick han anställning hos fadern som bokförare. Vid
bokslutet visade affären tretusen rublers förlust. Då
sade den gamle: — Min son! Du ser nu att
bokföring är skadlig, något som jag visste förut. Den, som
har något att fordra av mig, får komma ihåg mig.
Den, som är skyldig mig något, glömmer jag inte!
Han ansåg att handelsinstituten voro ett led i en
börjande korruption, och han hade kanske icke så
orätt. Det blev krig och revolution. Gubben blev
skjuten, ty han kunde icke foga sig i de nya förhållandena.
Men sonen var smartare och lyckades bevara skenet.
Han hade till och med räddat en del av sin faders
kortvarulager, i vilket befann sig ett parti
damsilkesstrumpor. Som de flesta ryssar hade han en stor
faiblesse för kvinnor. Och när hans kvinnliga umgänge,
utarmat, berövat fäder och bröder och hänvisat till
enskild företagsamhet, en och en gjorde besök hos
honom, gav han dem varje gång endast en
silkesstrumpa var. Ty han var övertygad om att de skulle
komma igen åtminstone en gång till på grund av
denna kloka åtgärd. Och han misstog sig icke.
Jag kände den mannen och han gav mig inblick i
situationen i Rysslands borgerliga kretsar år 1921,
kanske det mest kritiska året för s. k. vanligt hyggligt
folk. Med en strut socker, en påse kaffe, några
chokladpraliner, gjorde smarta affärsmän de vidlyftigaste
bytesaffärer. All moral upphörde, man dansade i vansinnig
förtvivlan och slutade så småningom att förtvivla,
fogade sig efter förhållandena och blev hypermodern,
världsmedborgarinna, kvinnan som gör det som faller
henne in utan ansvar och hänsyn. Hungrande och
törstande döko de rakt ned i livets mysterier och funno
dem snart vara realiteter, dem de utnyttjade som
métier nästan. — — —
Så såg jag en mycket hög procent av de ryska
bildade kvinnorna.
Men vilken charm ändå! Man ger sig, man faller till
föga, man måste beundra den ryska kultiverade
kvinnan, även då hon är beredd att ta språnget ut mot
dunkla öden. Ty för henne är livet just nu ett helvete,
om hon är tillräckligt begåvad att reflektera, och
männen på samma kulturnivå ha detta helvete ännu
mera vitglödgat, fast de ha större motståndskraft.
*
Jag hade varit på en högst intressant middag, där
människor av alla slag hade mött varandra, folk av
olika nationer, särskilt från randstaterna, dessa
säkerligen efemära konstruktioner. Där fanns representanter
för legationerna, sovjetämbetsmän, bankmän,
författare, affärsmän och ett par kommunister, som helt
säkert icke våga sig utom Rysslands gränser. En av
dem var mycket framstående medlem i
exekutivkommittén och man påstod att han undertecknat många
dödsdomar. Han var en trevlig karl och för
ovanlighetens skull i besittning av ganska stor humanistisk
bildning — om bildning kan kallas humanistisk hos
en kommunist. Vi talade länge med varandra och
tvistade vänskapligt om kommunismens idé och
idealistiska innebörd. Så småningom insågo vi att vi icke
kunde mötas i några punkter utom i den, där man
säger »skål!» Och han berättade ganska humoristiskt
om en viss beskicknings entré i Sovjetryssland. Staten
X. hade blivit självständig och skulle naturligtvis som
grannstat ha legation och palais i Moskva. Men
staten X. hade inga pengar, minister och legationsråd
och andra höga och låga ämbetsmän och betjänte ville
ha pengar och mat och husrum, ty själva fan kan inte
tjäna sitt land utan ersättning, särskilt då man måste
representera.
Nu få som bekant beskickningsmedlemmar ta in
saker för sitt personliga behov tullfritt. Och staten X.
plomberade två järnvägsvagnar som voro fyllda med
estnisk nittiosexprocentig sprit, och skickade dem med
beskickningen. Det var meningen att denna genom
spritförsäljning i Ryssland skulle förskaffa sig de
pengar, dess land icke hade råd att ge den i avlöning.
I Ryssland fick den gången icke förtäras sprit som var
starkare än tjugu procent. Alltså betraktades staten
X:s tilltag som ett oblygt smugglingsförsök.
Visserligen söpo staten X:s diplomater och betjänte
ohyggligt, men två järnvägsvagnar sprit kunde dock anses
överstiga deras personliga behov, varför
sovjetregeringen reagerade och lät staten X. skaffa pengar på
annat håll genom vigg — om de icke gjorde en växel.
På något sätt måste saken ha ordnats, ty beskickningen
fungerar ännu med samma trygghet som sin
arbetsgivare, hur länge det nu kan vara.
Denna skvallerhistoria är egentligen en parentes.
För resten är den fullkomligt sanningsenlig. Men jag
fortsätter min tankegång visavi den ryska kvinnan av
börd och bildning.
Sent på morgonen avslutade vi den trevliga festen
och jag och några av mina nya bekanta begåvo oss
på hemvägen. Vi bodde alla åt ungefär samma håll.
Då vi gått några steg inåt Bolschaja Nikitskaja, vek
ledaren målmedvetet in på Leontjevskij. Gott, den
vägen kunde jag också ta. Den gick åt mina trakter.
Men just då jag trodde att vi skulle fram till Tverskaja
stannade han framför en dörr som såg ut som om
den stängde ingången till en sämre potatiskällare.
Han bultade och efter någon minut öppnades den
mystiska dörren. Vi döko ned i underjorden utför en
smutsig och hal trappa. Ett helvetiskt larm dånade mot
våra trumhinnor. Vi befunno oss i ett av Moskvas
förnämsta nattkaféer. Detta kallades något eufemistiskt
Jag har varit på många cabareter av mer eller mindre
tvivelaktig valör, men denna överträffade mina blygaste
drömmar. Jag har sett olika sorters
London, Newyork, Paris, Hamburg, Berlin och Antwerpen,
men alla dessa voro rena barnleksaker mot denna
kulturknutpunkt. En lukt av smorläder, dålig tobak, unket
öl, sprit och lök slog emot mig. En zigenarorkester
spelade dansmusik och halvnakna kvinnor dansade
med skinnklädda bolsjeviker. Folk skrek och sjöng,
skrattade och visslade. Mitt sällskap måste ha haft
djupa försänkningar i lokalen, ty inom ett par sekunder
avlägsnade sig en högst suspekt samling från ett bord —
hedersplatsen mittemot ett slags estrad eller stort bord
— och vi fingo slå oss ned. En orakad karl i
skinnkavaj, skinnbyxor och långstövlar kom fram och
hälsade. Han presenterades som cabaretens conférencier
— jag skulle icke ha velat möta honom på en mörk
bakgata, ty han såg ut som en boxare eller utkastare,
vilket
tydligen som hovmästare också, ty han skötte om
beställningen, och inom kort hade vi några flaskor
ma-dera på vårt solkiga bord. Tobaksröken stod som en
vägg framför våra ögon och först efter en lång stund
kunde jag börja studera omgivningen. Där fanns folk
av alla slag, icke bara »lederne Menschen». Där fanns
eleganta damer och herrar — tydligen var cabareten
en omtyckt nachspielslokal. Vin på alla bord, ofta
champagne! Varifrån får det hungrande Ryssland
pengar till dylikt?
Men intressant och högst instruktivt var det att
studera jazzen. Uteslutande moderna danser! Den
hängivenhet, med vilken damerna smögo sig efter
kavaljerernas statur var lika förtjusande som den omsorg
med vilken dessa sökte motsvara förtroendet.
Paus!
Två unga damer tränga sig fram till vårt bord och
hälsa. Vad ser mitt öga? Jag tror att jag drömmer.
Den ena är den unga professorskan Z., gift med en av
Moskvas mest framstående vetenskapsmän. Den andra
är fru Y., hustru till en docent i biologi. Jag har
träffat dem i societeten. Båda äro bararmade och
djupt dekolleterade, pudrade och endast helt lätt
målade. Och fru Y. säger:
— Jag tror att min man kommer litet senare
(klockan är bortåt fyra), och han skall bli förtjust att
träffa er! Ni går väl inte än, säg?
— Madame! Jag går
sitta ned och dricka ett glas?
— Det är därför jag kommer till ert bord! Madame
Z. är också ensam.
De känna ett par av oss utom mig. Presentation.
Champagne. Cigarretter av högsta märke.
När musiken börjar igen, blir madame Y. orolig.
Men hon lugnar sig, då en mörkhyad man med små
svarta mustascher och ögon som smekande
helvetesbrunnar bjuder upp henne till dans. Jag säger till
professorskan Z.:
— Jag skulle önska att jag kunde dansa bättre än
alla andra för er skull! Men jag dansar inte alls.
Madame Z. svarar inte. Men ur sin väska tar hon
fram en minimal spegel och en stång läppsmink och
gör sin toalett alldeles som vilken liten målarinna
eller kokott som helst utanför Rotonde i Montparnasse.
Och under släpande långa ögonhår ger hon mig
slutligen en blick ur ögon som svarta körsbär och säger:
— C’est bien comme ca — n’est ce pas?
Jag stackars gamle man är överväldigad och höjer
full av vördnad mitt glas för ungdomen och skönheten,
förkroppsligade i madame Z:s ljuva företeelse.
Man läste förr i världen i romantiska böcker om
undersköna cirkassiskor. Men därborta i en hörndivan
sitter verkligen en tscherkessisk dam, ett under av
skönhet. Hennes samhällsställning, hennes stånd och
värdighet kan jag i denna lysande församling icke
fastställa, ty mina begrepp äro förvirrade. En lika skön
grusin — ty de äro bekanta för sin skönhet — klädd
som en chaufför med leggings och en något solkig
mjuk krage, gör henne sin uppvaktning, avundsamt
assisterad av några andra lindrigt berusade herrar.
Möjligen äro alla dessa giljare furstar från Kaukasus’
sluttningar, tatarer med passioner och anor, inför vilka
vårt riddarhus skulle falla i spillror av olust och
trötthet. Men med lika stor möjlighet äro de mycket
lågättade figurer.
Madame Y. kommer lätt echaufferad tillbaka till
vårt bord och undrar fortfarande, varför inte hennes
man infinner sig.
Plötsligt blir det bråk därborta omkring
tscherkessiskan. Hotfulla armar höjas, massan blir kompakt,
man skriker, jag hör ordet »revolver», massan vidgar
sig, sluter sig igen och vältrar sig i farlig närhet av
vårt bord. Den stöter till bordet och våra flaskor ramla
omkull utgjutande sitt innehåll på damernas ljusa
toaletter och våra smokingkostymer. Situationen tillspetsar
sig. Tscherkessiskan, gripen om armarna, skriker
melodiskt. Mitt sällskap reser upp flaskorna och ropar
något allvarligt åt vandalerna. Massan vältrar tillbaka
och tyckes lugna sig. Men i nästa ögonblick är den
åter i rörelse och det är frågan om allvarligt bråk. En
man kastas mot vårt bord och våra flaskor rulla åter
om varandra. I våra och damernas knän.
En ädel, småländsk vrede stiger som en röd
protuberans ur mitt hjärta och jag reser mig upp. Slående
ut med armarna bereder jag mig väg genom den
larmande hopen, går fram till den undersköna
tscherkessiskan och kysser henne på handen.
Det blir absolut tyst i lokalen. Ingen höjer en hand,
ingen reagerar. För att behålla värdigheten sitta vi
kvar några minuter, betala och gå. Men mesdames Y.
och Z. stanna kvar och röra sig med ädla, harmoniska
och hängivna rörelser i dansens virvlar, medan de
vänta på sina försumliga män. Innan vi hunnit ut,
kommer den orakade conférencieren fram till oss och
försöker förklara. Men vi behöva inga förklaringar. Vi
ha fått en inblick i den ryska folksjälen, sådan den
är beskaffad just nu. Mina kamrater kände den nog
förut, men för mig blev den en uppenbarelse. Och jag
tänker på våra gamla mellanhavanden med Ryssland.
Så enkelt var det nu — bara en gest, en målmedveten
rörelse och det vart lugn och frid. Men kanske det inte
var fullt så enkelt då.
Inom en halvtimme befann jag mig utanför min
bostad och ringde. Betjänten, den förstklassige Vasili
öppnade på halvspänn och såg forskande ut i mörkret
över säkerhetskedjan. Nå, det var bara Gospodin
Engström och ingen husundersökning!
*
Det påstås, att en massa obehärskade handlingar
gjordes under den första och vilda nervositeten efter
revolutionen. Allt skulle göras om, allt skulle bli nytt,
Gud skulle avsättas, ryska folket skulle bli nyktert. Det
hände faktiskt, att folk som gjorde korstecknet på
gatan och män som luktade sprit skötos. De européer,
som bevittnat dessa vansinnigheter ha fått minnen, som
aldrig värka bort. Exekutorerna voro naturligtvis
förfärliga underklassare, som läto ordet varda kött
och handlade utan överläggning. Det berättas, att en soldat,
som stod på trottoaren just där Snamenkagatan löper
ut i Arbatskajatorget, stod full som ett svin och
spottade solrosfrön omkring sig och sköt till måls med sin
revolver på präster. Visserligen träffade han ingen
präst, men ett par kvinnor fingo kulor i sig och
fönsterrutorna i Hôtel Praga blevo illa tilltygade. Han
stod där och skrattade och spottade och sköt ända tills
han fick ett slag under hakan av en ung student, som
icke var främmande för boxning. Men den studenten
blev häktad och skjuten efter en rättegång, vars
förlopp icke alls var hedrande för hans advokat. Det som
hände i Moskva under denna vilda tid skall stå som en
evig skamfläck inför det civiliserade Europa, även om
man måste medge att de styrande hade för mycket att
göra för att kunna övervaka liknande bagateller. Då
hade skurkarna sin gyllene tid, personlig hämnd togs,
knivhugg gjordes bakifrån, obeskrivliga ting hände,
på gatan, i familjer, i hem, vilkas ägare voro de mest
oklanderliga medborgare. Ned med bourgeoisien!
Ned med bourgeoisien! Hur ofta har jag icke i
Moskva hört och sett skinnklädda ligapojkar sitta på
krogarna och dricka öl och madera eller
rönnbärslikör hopblandade och liva upp sitt hat och titta lömskt
på mig, därför att jag händelsevis hade en elegant
rock och skor som blänkte! Men jag medger att jag
lika ofta och oftare kunnat slå mig i språk med dylika
och med min ryske vän läkarens hjälp och
översättning sökt utrannsaka vad de menat. De voro älskvärda
idioter, som icke ville arbeta. De ville ha tillbaka de
miljarder som vi, jag och alla andra verkligt förmögna
miljonärer, stulit från dem under tusentals år. Och det
kan man ju inte säga något om. Men den förfärliga
cynism de utvecklade under resonemanget — om den
vore möjligen något att säga! Få dessa makten engång,
blir det massakrer på all kultur, all kunskap, alla
snygga kläder och blanka skor. Men vi skola icke
smida eller gjuta vapen åt dem. Låt oss hemlighålla
våra kunskaper till förmån för oss själva, vi som vilja
och önska gott åt alla människor!
Från dessa barbarer till de ryssar, som fortfarande
trots allt, trots fattigdom, förföljelse från
kommunistiskt håll och andra evinnerliga trakasserier hålla
vetenskapens fana högt och arbeta för vetenskapens
och arbetets egen skull, är steget långt. Och dessa
män skola engång segra, dessa magra, sega, fattiga
män med glödande viljor och brinnande hjärtan, som
i sina studerkammare mana gott för sitt heliga, väldiga
fosterland! Jag har träffat många av det slaget.
AVGRUNDER.
Varför Alexej Gregórjevitsch plötsligt blev häktad,
vet han inte och skall aldrig få veta det. Alltnog —
en poliskonstapel med dragen revolver och pekfingret
på trycket steg en vacker förmiddag in i hans rum
och anmodade honom följa med. Han frågade, vad han
gjort. Karlen höjde på axlama och sade att det var
bråttom. Alexej visste att inga protester hjälpte,
stoppade på sig ett par askar papyrosser och dito
tändstickor, såg sig i spegeln, knäppte bort ett dammkorn
från sin eleganta halsduk, iklädde sig sin engelska
ulster, satte den oklanderliga hatten på sitt lätt grånade
huvud och gick nedför trapporna med konstapeln
obehagligt tätt i hälarna. Nere på Kusneskij Most — ty
vid denna fordom eleganta gata hade vår vän sin
torftiga bostad i en f. d. lyxvåning med sönderrivna
sidentapeter, trasigt parkettgolv och hål efter kulor i
takets dyrbara stuckornamentering — väntade ett litet
men utvalt sällskap på hans anslutning. Det var tre
andra konstaplar, som med dragna revolvrar
uppvaktade en kines i trasig päls, en f. d. munk med långt
hår och tovigt skägg och en kvinna med lösaktigt
utseende, kalvskinnsrock och karlstövlar. Alexej
Gregorjevitsch tände en papyross och kavalkaden satte sig i
rörelse mot rannsakningshäktet.
Ett litet men utvalt sällskap.
Få av de promenerande fäste sig vid den lilla
truppens frammarsch, ty dylika scener äro alltför
vanliga i våra dagars Moskva. Men i hörnet av Bolschája
Lubjánka kom Natalia Ivánovna svävande på
onaturligt små, mockaskinnklädda fötter, yppig, pösande av
pälsverk, strålande, nymålad och sagolik! Hon
stannade, undertryckte ett skrik och tog sig med båda
händerna ungefär mittför hjärtat — Alexej
Gregórjevitsch?!! Han som skulle hämtat henne två timmar
senare i dag i sin — eller någon annans — på
underjordisk spekulation anskaffade, eleganta 80 hästars
Buick för en långtur före middagen på Empire och
prinsessan Turandot på den futuristiska Konstnärsteatern!
Alexej såg henne också och gjorde början till en
gest som skulle ha innehållit ett slags fånigt impulsiv
förklaring, men i rätt tid kom han att tänka på att
denna gest skulle ha blivit för stor och kunde ha
missförståtts av männen med revolvrarna. Han inskränkte
sig alltså till en blick, som borde ha innehållit ett helt
bokskåp, tände en ny cigarrett och var i nästa sekund
försvunnen ur hennes synkrets i hopen av skrikande
istvóschtschikar och brådskande fotgängare.
Jag hade lärt känna Alexej Gregórjevitsch i en krets
av diplomater, vetenskapsidkare och finansmän av den
art som revolutionen frambragt men ännu ej hunnit
demokratisera. Han är advokat och har en gång spelat
en stor roll inom — nå, det kan göra detsamma! Han
har den högt kultiverade ryssens utomordentliga
världsvana med ett lätt och för mig behagligt inslag av ironi.
Han är en typisk relikt från den tid, då den ryske
aristokraten »talade ryska endast med sin Gud, franska
med sina likar och tyska med sin betjänt». Och han
har humor! En humor, som hjälpt honom att genomgå
revolutionens fasor, överleva de kommunistiska
ingreppen i hans privatekonomi och bära fattigdomen
utan klagan.
Vi hade träffats nästan dagligen under några veckors
tid i en klubb, där en mängd människospillror samlas
kring samovaren för att dryfta tidens problem.
Hovmästare där är en furst P., f. d. kavalleriofficer,
vilken bär sin slitna rock och sin nya värdighet med
samma lugn med vilket han en gång på gatan sköt
ned en soldat som förolämpade en dam. Till honom
kom Natalia Ivánovna och berättade med många tårar
— under det hon pudrade sina kinder och satte litet
mera rött på sina stackars läppar — att Alexej
Gregórjevitsch var häktad. Hon hade sett det själv!!
Och i ett sådant sällskap! Kunde ingenting göras för
att få honom fri? Ty han hade ingenting gjort. Hon
kunde svära på det vid alla helgon! Och hon såg
hjälplös på den fyrkantiga ljusa fläcken på väggen,
där ikonen en gång suttit, innan en full kommunist
rivit ned den och stampat på den. Hon visste att Jakov
Gavrilovitsch var intim vän med en tjänsteman vid
X-kommissariatet och denne var i sin ordning släkt med
sekreteraren hos den allsmäktige Y., som i sin
ordning — — — etc.
Natalia Ivánovna kunde vara lugn, förklarade
hovmästaren. Det fanns ingen i klubben som icke varit
häktad och numer betydde en häktning inte så mycket.
Man ville kanske undersöka om Alexej Gregórjevitschs
bostad var lämplig för hans hälsa — — — men hans
vänner skulle underrättas och allt som stod i
mänsklig makt göras för honom. Natalia Ivánovna gick lugn
i medvetandet att ha tagit första steget till hans
räddning.
På kvällen underrättades vi om Alexejs öde. Till
min förvåning reagerade hans vänner knappast och
betraktade mig halvt medlidsamt, då jag uttryckte
min ängslan. Jakov Gavrilovitsch åtog sig att gå till
fängelset följande dag för att få någon reda i saken.
Han kom tillbaka utan att ha fått träffa den inburade
och ingen av tjänstemännen visste något om orsaken
till interneringen. Man bara höjde på axlarna, slog ut
med händerna och sade: — tja, sådant händer ju!
och man finge se vad undersökningen medförde för
resultat. Till dess var det ingen fara med honom.
Jag talade med några gentlemän i den exklusiva
krets där jag först träffat honom och möttes med
samma fatalistiska synpunkter som i klubben. Vilken
av diplomaterna, av professorerna, av bankirerna hade
icke någon gång suttit häktad — ni minns ju att till
och med alla utländska legationer häktades en gång i
Petersburg? Varför skulle inte också Alexej
Gregórjevitsch få smaka på hur det känns?! Fäst er inte
vid bagateller, Albert Lavréntjevitsch! Och skulle ni
inte själv tycka om en liten häktning, ni som studerar
Ryssland? Det vore något för er! Ni skulle bara få
beundran för systemet! Vet ni inte att människorna i
Ryssland indelas i tre klasser: de som varit häktade,
de som äro häktade och de som skola häktas? Drick
te — det lugnar!
Jag drack te och det lugnade, men Alexej
Gregórjevitsch var i alla fall borta och saknades av oss
alla. Så småningom blev han mer och mer overklig
för mitt minne — ty vi äro alla egoister. Men jag
måste anföra till mitt försvar att mina dagar
upptogos av allvarliga studier av de mest skilda slag. Jag
gjorde bland annat porträtt av de viktigaste av de män
som nu leda Rysslands öden och alla ställde de med
den största älskvärdhet sina utseenden och några
minuter av sin dyrbara tid till mitt förfogande. Men det
tog tid att skaffa sig kanaler till dem och jag har
alltid hatat att antichambrera — — — nåväl, jag
hade nästan glömt Alexej Gregórjevitsch, då han på
dagen en månad efter sin häktning plötsligt inträdde i
det rum hos en gemensam vän, där jag befann mig i
sällskap med några andra.
Han kom in lugn som om han lämnat oss dagen
förut, kanske en nyans blekare och kanske med litet
mera ironi i sitt leende än förr.
— Aloscha! Nej, är det verkligen du?! Välkommen,
käre Aloscha! Nå, hur har du haft det? ropades i
korus.
— Utmärkt! Jag fick till och med gå ut och bada
på hedersord. Och jag har haft det lugnt och angenämt,
jag har studerat människor. Jag har blivit vän med
en tjuv, en ovanligt nobel karaktär, en gentleman.
Och Alexej Gregórjevitsch berättade. Han hade haft
det lugnare än på mången god dag, så lugnt att han
med verkligt olympiskt jämnmod vid sin hemkomst
konstaterade att alla hans tillhörigheter under hans
frånvaro blivit stulna. Mest sörjde han förlusten av
en kollektion halsdukar av en valör, som inte kunde
ersättas under nuvarande regering. Men detta var ju i
alla fall en sorg av denna världen. Nitschevo!
Fångvaktarens tillgivenhet hade han vunnit genom att bjuda
honom på de bästa cigarretter som finnas i Ryssland
och det vill inte säga litet. Han hade till och med
fått — men det har jag inte rättighet att berätta. I
samma rum som han befann sig en folkskollärare som
blivit arresterad emedan han deltagit i en kyrkokör —
ett fruktansvärt brott, ty Gud är ju officiellt avskaffad
av kommunisterna och i stället för bibel och katekes
läser man marxism i skolorna. Marx får tillsvidare
ersätta Gud, fast meningarna äro delade, om detta
var den gamle idealistens avsikt i livstiden med sina
teorier, eller ej.
Folkskolläraren fick emellertid en dag i en
korridor se en av sina lärjungar, en helt ung pojke, som
gick barfota. Som han kom ihåg att pojken haft skor
i skolan, frågade han vart dessa tagit vägen. Pojken
ville först ej fram med sanningen, men ansatt på
skarpen erkände han att hans rumskamrater, som
uteslutande bestodo av tjuvar och mördare, tagit dem ifrån
honom. Han hade ej vågat bekänna kort genast av
fruktan för dessas hämnd. Då ingrep Alexej
Gregórjevitsch och lyckades övertyga fångvaktaren att
sällskapet inte var vidare lämpligt för en så ung fånge.
Pojken flyttades omedelbart in till Alexej, skolläraren
och de andra rumskamraterna, som voro mindre
förhärdade brottslingar. Det blev undersökning angående
skorna och det utröntes, att tjuvarna spelat kort om
dem — naturligtvis utan att pojken tillfrågades om sin
mening. Han hade inte ens fått deltaga i spelet för
att få en chans. Den lycklige vinnaren hade sålt skorna
i en tredje kammare.
Saken var komplicerad. Fångvaktaren funderade och
resultatet blev att han hotade med skärpt straff om
icke skorna omedelbart återställdes till ägaren. Tjuven
lovade på sitt hedersord, som tjuv, vilket han
förklarade vara mera värt än s. k. hederliga människors,
att pojken skulle ha skorna i sin ägo följande
morgon klockan tio. Varpå tjuven gick in i det rum där
köparen befann sig och spelade kort med honom om
skorna, vann och återlämnade dem på fastställd tid.
Denne tjuv intresserade Alexej Gregórjevitsch på
det högsta och de blevo snart intima vänner. Han var
en ovanligt intelligent man och gav Alexej inblick
i fängelselivets både ljus- och skuggsidor. Det var
mycket vanligt att två spelade om en tredjes
egendom. En bonde satt i väntan på rannsakning i samma
rum som Petja Petróvitsch — så hette tjuven. Denne
bonde var iklädd en utmärkt läderkavaj och några
bovar spelade om den utan bondens vetskap. Petja
vann och gick fram till bonden, som satt och sov
i ett hörn, väckte honom och sade:
— Ta av dej rocken, bondtjuv!
— Varför ska jag ta av mej rocken?
— Därför att jag har vunnit den i ärligt kortspel,
din dumbom! Ta av den, annars...
Och bonden måste lämna ifrån sig sin läderkavaj.
— Så går det till, sade Petja triumferande och
visade på sin nya läderkavaj. Den här är det.
Petja blev snart frikänd av brist på bevis. Innan
han lämnade fängelset gav han Alexej Gregórjevitsch
sin adress och den av hopklistrat tidningspapper
förfärdigade kortlek, med vars hjälp han vunnit inte endast
pojkens skor och bondens läderkavaj utan en mängd
andra ting, bland dem icke så litet, pengar.
Detta och mycket annat berättade Alexej
Gregórjevitsch från sin fängelsetid. När fångvaktaren en dag
sade att han var fri, begärde han samtal med de
tjänstemän som haft att göra med hans internering.
Han ville veta orsaken. Men ingen visste något.
»Sådant händer!» Och han gick undrande och spörjande
ut i friheten och den vackra höstsolen.
*
Jag berättade en dag för Alexej Gregórjevitsch att
jag sedan länge intresserat mig för den s. k.
världen. Han fick veta att jag redan som ung i
sällskap med den bekante Londondetektiven mr Moser,
Whitechapels fattigkvarter och bandithålor, att jag genom
dennes förmedling fått introduktion till den ryktbare mr
Goron, Paris’ dåvarande mäktige detektivchef, och satts
i tillfälle att studera den franska huvudstadens
avgrunder och sedermera på äldre dagar under sakkunnig
ledning besökt
Några dagar efteråt kom han och gav mig ett litet
paket. Det innehöll en kortlek av tidningspapper.
En av våra kuskar.
— Er tjuvs?
— Ja, och vill ni behålla den som ett minne, så
var så god! Jo, jag har träffat min tjuv och han var
mycket angenäm, samme gentleman som i fängelset.
Han intresserade sig för er, då jag berättade om edra
besök i diverse
färdig nästa fredag, skall han laga att ni får se saker,
mot vilka allt ni hittills sett är en barnlek. Jag har
ordnat det så, att vi få en polisofficer med oss, ifall
något skulle hända. Kläder? Gå som ni är, men tag
med en massa papyrosser, alldeles som i Paris. Vi
bli fem personer, vår gemensamme vän, Olég
Andrejévitsch, ni, jag, polisofficeren och tjuven. Passar det?
Ni skall få se, att när allt Europas och Asiens elände
träffas och blandas ihop i hjärtat av Ryssland blir
korsningen värre än Europas och Asiens var för sig.
Och ni skall se noga på min tjuv. Här i Moskva skilja
vi på
som stjäla utan att mörda och våta de som mörda för
att stjäla. Petja är torr, en verkligt förnäm tjuv!
*
Klockan tio fredag förmiddag träffades Olég
Andrejévitsch, Alexej Gregórjevitsch och jag, togo ett par
istvóschtschikar och reste nordostvart. Vi stannade
någonstans på Domnikovskaja; Alexej Gregórjevitsch
försvann och kom efter en halvtimme tillbaka med
polisofficeren, en trevlig man med högst
förtroendeväckande utseende. Han var civilklädd, men under
blusen stack revolverremmen fram allvarligt och
respektingivande. Vi reste vidare och jag tappade
bort vägen, som förde från gränd till gränd, gata
upp och gata ned. Husen blevo allt fattigare och
smutsigare och likaså myllret av människor. Bönder,
alla slags arbetare, tiggare i oändlighet trängdes med
varandra. Framför ett halvförfallet hus stannade vi
och avskedade istvóschtschikarna. Vi gingo in i en
mörk port, öppnade dörren till en krog som var
fullpackad med larmande, ätande och drickande
människor. Nästan fullständig skymning rådde därinne och
det dröjde många sekunder innan man kunde urskilja
detaljerna. En man kom fram och tryckte Alexej
Gregórjevitschs hand.
Det var hans tjuv, Petja Petróvitsch. Efter
presentationen drucko vi ett par glas te. Av samtalet förstod
jag inte ett ord men fick slutligen klart att Petja
skulle föra oss till ett fält i närheten, en ofantlig
bakgård, där vi skulle träffa några av hans bekanta. Sedan
ville han inte vara med längre, men hans vänner skulle
ge oss vidare besked. Det viktigaste var att vi fingo
se
zur warmen Quelle», översatte Alexej Gregorjevitsch,
Hotell Varma Källan, till vilket namn galghumom döpt
ett ställe, där en av stadens kloaker utmynnar.
Omkring denna kloak bo människor under bar himmel, ty
kloakvattnet är ju litet varmare än luften — — —
Detta hotell kände Vasili Vasiljevitsch, polisofficeren,
till, sade han och vi skulle kunna reda oss utan Petja,
som hade viktiga affärer på annat håll.
Petja ståtade fortfarande i bondens skinnkavaj.
Vi bröto upp. Genom en lång, mörk gång kommo vi
ut på en gård, där gyttjan steg oss över vristerna, ty
det hade regnat dagen förut och luften var fuktig
under gråa moln. Förfallna hus med trasiga eller inga
fönsterrutor stödde sig mot varandra. De voro i samma
stil som de sämsta bondstugorna någon mil utanför
Moskva. Mystiska individer höljda i ruiner av
fårskinnspälsar, med traslindade ben och bastskor smögo
omkring knutarna. Vi veko om ett hörn och stodo på det
fält Petja talat om. Vi voro vid ett av våra mål och
Petja skyndade sig att taga avsked.
Mellan stinkande pölar lågo grupper av människor.
På den med tvinande gräs bevuxna marken, mellan
En Don Juan i trasor.
stinkande pölar, lågo grupper av människor, de flesta
spelande kort, män, kvinnor och barn om varandra.
Jag trodde förut att jag ägde en del fantasi. Men
nu insåg jag att jag lidit av betänklig
självöverskattning. Jag undrar om ens ett pappersbruk skulle ha
användning för sådana lumpor som betäckte dessa
kroppar. Åtminstone flertalets.
Men deras uppsyn var icke olyckliga människors. De
sågo tvärtom glatt fräcka ut och läto sig icke störas
av vårt närmande.
— Tag fram er skissbok och teckna, sade Vasili
Vasiljevitsch.
Jag erinrade mig plötsligt att jag verkligen hade en
sådan i fickan — men det bar emot att använda den.
Och ändå — varför hade jag kommit hit om icke för
att teckna, att studera? Jag tog alltså fram boken och
gjorde några hastiga skisser, blixtsnabba och skamsna,
på ett par minuter. Sen kunde jag inte mera. För
övrigt började modellerna bli alltför intresserade. Inom
kort trängdes de omkring mig, nyfikna och skrattande.
Jag stoppade boken i fickan och började i stället
utdela cigarretter.
Den här dagen skall jag aldrig glömma, kan jag
icke glömma. Jag har aldrig känt en sådan blygsel över
att ha en varm ulster, att vara mätt, att tillhöra
samhället, åtnjuta dess skydd.
Dessa människor tiggde icke. Icke en hand sträcktes
fram.
Och kvinnorna! De sågo oss rakt i ögonen, icke
närgånget, icke oblygt, men något sade mig att
glansen i deras ögon — ty de glänste verkligen — icke
var naturlig. Som om Alexej Gregórjevitsch gissat
min tysta fråga, sade han:
— Kokain, kokain, bara kokain!
Och nu såg jag samma slags blickar även hos
männen och en del av barnen.
Dessa människor tiggde icke.
Litet avsides, på några murknade stockar, sutto ett
halvt dussin kvinnor och män liksom sovande,
framåtlutade med huvudena sänkta mot korslagda armar.
— De där ha icke kokain, eller deras doser ha
upphört att verka, sade Vasili Vasiljevitsch. Men om ni
ger dem en slant, springa de genast och skaffa sig
sitt kvantum. Allt det de stjäla och tigga ihop går
till kokain. Kokain och kortspel äro deras passioner.
Var de få kokain ifrån? Ja stundom, men icke ofta
kunna vi lägga beslag på någon av deras depåer, när
vi göra en razzia, men om kort tid glider allt tillbaka i
de gamla hjulspåren.
— Var bo de, var ligga de om nätterna?
— Bo? De krypa in var de kunna, i de gamla
kåkarna ni ser, i källare eller också ligga de ute där
de ligga och spela nu. Köld tåla de i högst
märkvärdig grad.
Ju mer jag betraktade dem ju hemskare verkade
de. Deras paltor räckte icke till på långa håll. Här
och där syntes ett bart bröst, här en mage, där en
bak, allt visat med sublim likgiltighet.
Liksom sovande sutto de.
En ung man skred plötsligt makligt över fältet.
Hans kostym var den underligaste jag sett och han
bar den med en så galghumoristisk grandezza att det
ryckte i mina fingrar, ty jag började så småningom bli
immun.
Polisofficern anade mina tankar och ropade till
honom:
— Stå stilla en stund, så får du en miljard!
Hans kostym var den underligaste jag sett.
Men han skrattade bara så smått till svar och
fortsatte sin vandring tills han försvann bakom närmaste
kåk.
Vi hade stått stilla en lång stund och började frysa.
Det kunde väl vara ungefär fem å sex grader C. varmt
— eller troligen kallare. Hur kunde dessa nästan nakna
figurer stå ut!
Hotell ”Varma Källan”.
— Nu måste vi gå, om vi ska hinna med dagens
program, sade Alexej Gregórjevitsch. Vi ha en bra
bit till Hotell Varma Källan.
Vi gingo och en stor del av trashankarna vinkade
avsked.
*
Före kriget påbörjades en järnvägsbro som skall
förena Nikolaistationen med Kurskstationen. Arbetet
har nu återupptagits. Genomfarten till Nikolai- och
Jeroslavstationerna har alltid varit osäker. Där
stoppades ofta under revolutionen och före densamma
istvoschtschikar och kappsäckarna plundrades. En under
byggnad varande bro med alla dess gömställen måste
helt naturligt vara lämplig uppehållsort för folk av
ovan beskrivna art. Under och vid denna bro ligger
det område som kallas Hotell Varma Källan. Då vi
beträdde bron, där en mängd kvinnor tjänstgjorde som
järnvägsarbetare under uppsikt av manligt befäl,
hejdades vi av soldater med påskruvade bajonetter, men
då Vasili Vasiljevitsch förklarat orsaken, varför han
var civilklädd fingo vi passera. Bland de mäktiga
granitblock som ligga strödda på banvallen och vänta
på att flyttas till sina platser, bodde folk, till och med
hantverkare, skräddare och skomakare klädda i trasor.
De lagade kläder och skodon som skulle ha vanprytt
den uslaste och odugligaste fågelskrämma på en svensk
åker och medan det lappades och pliggades stodo
kunderna halvnakna och barfota och väntade. Vi gingo
banan framåt hoppande på syllama mellan vilka
avgrunden gapade under oss med ett virrvarr av sten
och sandhögar. På vänstra sidan om banan, djupt
nere, stack ett mäktigt kloakrör fram ur vallen, det
rör som givit platsen sitt namn.
måste stanna. Tänk er en sju års parvel endast iklädd
något som för länge sedan varit en rock och för resten
absolut naken. Han hade för ett år sedan kommit med
på ett järnvägståg med flyktingar från ett av
hungerdistrikten. Han visste intet om sin far eller mor och
bodde nu under bron, där han om nätterna grävde
ned sig i sanden. Han levde där med hundratals andra,
äldre och yngre och levde — av vad? Men han var
inte mager och inte ledsen heller. Hans kropp skakade
litet, ty rocken var alldeles genomvåt. Han hade ägt
en gammal fårskinnspäls, men den hade man stulit.
För resten mådde han bra. Han fick etthundra miljoner
rubler och jag gjorde hans porträtt. Något annat var
inte att göra åt honom. Mischas oväntade lycka
förmådde en annan med samma namn, en hel karl, ty han
var tretton år gammal, att erbjuda sin tjänst som
modell. Han var glad och rödhårig och hade inga
sorger i världen, fast han bara ägde en gammal säck till
rock och ett par byxor som mest bestodo av hål.
Han fick också etthundra miljoner rubler och kallade
givaren, Olég Andrejévitsch,
tackade. Han ville se sitt porträtt och skrattade glatt
och barnsligt som ett barn skall skratta. Han reder sig
nog.
— Men vad skall bli av lille Mischa, sjuåringen?
tänkte jag högt.
—
Alexej Gregórjevitsch med djupt allvar i rösten.
*
Vi klättrade ned till kloakröret och jag började
teckna av
Alldeles nedanför mina fötter satt en hel familj av
trasor och spelade kort. Men här blev ett avbrott i
deras eljest enahanda liv — de stoppade in
kortlapparna och kommo fram för att se, vad jag hade
att beställa. En massa halvvuxna och vuxna slynglar
började trängas omkring mig, ställde sig i vägen,
skuffade och petade på mig. Jag körde undan dem, ty
Misha 7-åringen
jag tecknade ju bara deras hotell. De kommo fram
igen, kliande sina huvuden i farlig närhet. De ryckte
oförskämt åt sig cigarretterna jag bjöd dem. De växte
i antal. Till slut måste jag ropa på Vasili Vasiljevitsch,
som kom och jagade bort dem med revolvern. Då
hade jag emellertid lyckats avsluta min hastiga skiss
av ett hotell som troligen ej har någon stjärna i
Baedeker. Vasili Vasiljevitsch ansåg det klokast att
vi avlägsnade oss, ty det började arta sig till
demonstration, och långsamt drogo vi oss undan med
bibehållande av vår värdighet.
Åter döko vi in i gränderna, fast jag började bli
trött på det hela. Livet syntes mig så meningslöst,
så onödigt, så litet värt att leva.
Vid en halvt sönderfallen tegelmur stötte vi på en
hel koloni av män och kvinnor som lågo orörliga under
trasor, pappbitar, takplåtar och de mest vidunderliga
betäckningar. De tycktes sova, men nar vi gingo fram
till dem, visade det sig att de voro vakna och
somliga fullkomligt nakna under paltoma.
Vasili Vasiljevitsch tilltalade dem. De kunde inte gå
upp ty de hade inga kläder. Ett par av kvinnorna
blottade överkroppen och visade att det var sant. Olég
Andrejévitsch gav med vanlig generositet ett par
miljarder åt dem. En livlig diskussion började och
övergick så småningom till gräl. Jag fick veta att de trätte
om, vem som skulle gå och köpa något för pengarna,
som plötsligt fallit ned över dem som från himlen.
Karlarna lågo lugna och stirrade slött på oss. Ett
trasbylte höjde sig plötsligt som en bubbla ur dyn.
Det var en ung kvinna som åtagit sig att omsätta
miljardsedlarna. Då såg jag hur de lågo —
Misha 13 år
omslingrande varandra, på varandra, sökande värme med ben
och armar, huvuden och bålar. Kvinnan hade svårt
att komma upp ur trasslet av lemmar. Människorna
voro minst dubbelt så många som jag trott från början.
De lågo som en hög inälvor — — — Och deras sår!
Deras bölder! Deras smuts!
En hel koloni av män och kvinnor, som lågo orörliga under trasor.
kunde det vara nog. Nu var det tid att gå hem och
äta vår varma, goda middag med ett glas rött vin
och kanske en aning madera till efterrätten. Och sen
kaffet och cigarren.
Ha! Ha, ha!
Och efteråt gå vi och se på den nya baletten,
världens bästa, Moskvas, Rysslands stolthet!
Vi gingo långsamt åt hemhållet. Vid ett gathörn
sade Vasili Vasiljevitsch: — Följ med bara några steg
och ni skall få titta in på en gård, där vi lagt beslag
på mycket kokain. Där finns säkert många intressanta
typer också.
Vi kommo till platsen, öppnade en gammal
gnisslande port och befunno oss på en stor karakteristisk
Moskvagård med märken efter en trädgård. Själva
huset var en ruin, ett gammalt privathus med trasig
balkong och en trappa som tycktes farlig att bestiga.
Några ruskiga figurer hängde över balkongräcket och
betraktade oss misstroget.
— Gå upp och se, teckna, gör vad ni vill, sade Vasili
Vasiljevitsch. Det är inte farligt. Jag är igenkänd.
Somliga fullkomligt nakna under paltorna.
Men vem möter jag i trappan om icke flickan som
fått miljarderna! Hennes ögon lyste, kinderna glödde
och hon vinkade åt mig glatt igenkännande. Den
trasiga schalen gled från hennes skuldror och hon stod
där nästan naken till midjan och skrattade. Hon sade
något. Så hoppade hon förbi mig och försvann med
schalen släpande efter sig.
Jag gick ned igen, ställde mig under balkongen och
tecknade av den gamla trappan. Kamraterna kommo
fram till mig. De hade stannat vid porten.
— Mötte ni flickan? frågade Alexej Gregórjevitsch.
Vet ni vad hon hade gjort? Hon hade köpt kokain
åt hela sällskapet — och så gott var det! Men först
tog hon en ordentlig dosis själv.
*
Ett kokainnäste.
Jag tog farväl av mina följeslagare och gick hemåt.
På Tverskaja vek jag, av som det tyckes mig redan
gammal vana in på Brjussoskij, där Svenska
handelsdelegationen är belägen och där jag bott en månad.
Inga brev. Nå — inga brev äro goda brev! På
Bolschája Nikítskaja, min nuvarande gata, hann jag ifatt
mina värdar, Adolf Adolfovitsch och Gösta Ivanovitsch,
goda och trogna smålänningar båda två. Snart hade
vi nått vår hemtrevliga bostad. Betjänten, den
oförliknelige Vasili, som uppfostrats hos furst Gagarin, hjälpte
oss av med rockarna, kocken, den ovärderlige Alexej,
även han av samme furstes hushållsstab, hade
middagen färdig och om en timme är det jag upplevat
nästan en dröm. Men en dröm som skall förfölja mig
så länge jag lever.
INNEHÅLL | Öster ut. | 5 | | 5 | 9 | 11 | 12 | 18 | 22 | 28 | Från det röda Rysslands hjärta. — I audiens hos Trotskij | 30 | Trehundra mil genom rvskt land | 55 | Från rännstenens djup och salongens höjd i Sovjetryssiands röda republik | 87 | Sovjetdignitärer och ryska tiggare | 113 | Bland gatans elända, heliga fäder, diplomater och finansfolk i Moskva | 142 | I Moskvas underjordiska nästen bland krogslödder och nattlokalernas figurer | 175 | Avgrunder | 199 | |
*