Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt
GLOSSARIUM
ÖFVER
FÖRÅLDRADE ELLER OVANLIGA
ORD OCH TALESÄTT
I SVENSKA SPRÅKET
FRÅN OCH MED 1500-TALETS ANDRA ÅRTIONDE
AF
F. A. DAHLGREN
C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG
Utgivet med anslag av Staten, Svenska Akademien,
K. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets-Akademien
samt Svenska Fornskriftsällskapet.
LUND 1914—16
HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI
utarbetad av framlidne kanslirådet Fredrik August
Dahlgren, som jämte sin välkända framstående verksamhet
på många andra områden så att säga i det tysta med
oförtruten flit egnade sig åt arbete på den svenska
lexikografiens fält. Den välbekanta “Ordlista öfver svenska språket“ som 1874
första gången utgavs av Svenska Akademien var väsentligen ett verk av
Dahlgrens hand, ehuru detta ingenstädes i boken fanns angivet. Och
att Dahlgren utarbetat ett vidlyftigt “Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga
ord“ var ännu åtskilliga år efter hans död ett även för flertalet svenska
filologer okänt faktum. Förarbetena till detta glossar gå i själva verket
så långt tillbaka i tiden som till år 1854. Detta år erhöll nämligen
Dahlgren av Svenska Akademien uppdraget att för dess ordbok insamla språkprov
ur Gustav I:s bibel (jfr G. Ljunggren, Svenska Akademiens historia
2: 441). Efter några år hade han fullgjort detta uppdrag, redigerat det
insamlade materialet i ordboksform och renskrivit den sålunda
åstadkomna ordboken i 2 exemplar, ett fullständigt, som nu synes vara
förkommet, och ett ofullständigt, omfattande bokstäverna A—M, som nu
förvaras i Svenska Akademiens ordbokslokal i Lund. Detta arbete torde
kunna sägas utgöra första uppränningen till den nu utgivna ordboken.
Sedan Dahlgren blivit färdig med bibelglossaret, fortsatte han excerperandet
och vände sig därvid till andra äldre svenska skrifter och efter hand även
till nyare. Särskilt sedan han 1882 avgått ur statstjänsten, torde han
egnat större delen av sin tid häråt, till dess han ansåg materialet vara
rikligt nog för att kunna utgöra grundvalen för en ordbok. Mot slutet
av 1880-talet torde denna ha redigerats, och 1890 förelåg “Glossariet“
färdigt, renskrivet med Dahlgrens prydliga och nitida handstil, inbundet i
12 kvartvolymer om tillsammans över 5,600 sidor med ett supplementband
innehållande källförteckningen. Detta manuskript förvärvades, troligen
omedelbart efter fullbordandet, av Svenska Akademien och deponerades
hos ordboksredaktionen i Lund.
Dahlgrens Glossarium är utarbetat med stor omsorg och noggrannhet,
det bär vittne ej mindre om sin författares trägna flit än om hans
omfattande insikter, kloka försiktighet och sunda omdöme i filologiska
ting. Det är byggt på ett ansenligt excerptmaterial, hämtat från bortåt
800 skrifter, bland vilka särskilt litteraturen från femton- och
sextonhundratalen är rikt företrädd. Enligt Dahlgrens egen uträkning inrymmas
under bokstäverna A—E 3,341 artiklar, belysta med 8,519 språkprov.
Med ledning härav kan hela antalet artiklar anslås till över 18,000 och
språkproven till över 46,000. Ordboken lämnar åsido allt som överensstämmer
med det nutida gängse språkbruket, och om denna koncentration
på det avvikande — föråldrade eller ovanliga — i ordmaterialet för
det rent vetenskapliga studiet av den äldre tidens ordförråd är en brist,
så är det för det praktiska ordboksbegagnandet en förtjänst och har medfört
bland annat den fördelen att verkets omfång kunnat bli jämförelsevis
blygsamt.
Redan när specialglossaret till Gustav I:s bibel blivit färdigt, ifrågasattes
inom Svenska Akademien (jfr G. Ljunggren anf. arb. 2: 444) dess
utgivande. Vid förvärvandet av den nu utgivna större ordboken torde
däremot icke något separat utgivande från Akademiens sida varit påtänkt,
utan denna betraktades endast som ett förarbete till och ett hjälpmedel
vid redigeringen av Akademiens då förberedda stora ordbok. Inom
ordboksredaktionen, där man snart insåg det betydande värdet av Dahlgrens
Glossarium, framstod emellertid redan tidigt dess utgivande som ett önskemål,
ehuru utsikterna för att få detta realiserat av flera skäl då voro
ytterligt små. Behovet av en lexikalisk hjälpreda vid det under de senare
åren allt ivrigare bedrivna studiet av vår äldre nysvenska litteratur har
allt starkare gjort sig gällande, och bristen på en sådan har blivit blott
så mycket mera i ögonen fallande, sedan numera det fornsvenska ordförrådet
föreligger i så mönstergill lexikalisk bearbetning genom fullbordandet
av Söderwalls monumentala medeltidsordbok. Svenska Akademiens stora
ordbok behandlar ju visserligen också det äldre nysvenska ordförrådet
och det naturligtvis både på ett sätt, som i vetenskapligt hänseende vida
bättre motsvarar nutida krav, och på basis av ett ofantligt mycket mer
omfattande material än Dahlgrens, men dels har den ännu endast
medhunnit en ringa del av alfabetet dels kommer den som avslutad på grund
av sin mäktiga bandrikedom inte att för det praktiska bruket göra samma
tjänst som en enbandig handordbok. Då nu möjligheten att inom den
närmaste tiden få en ny fullt tidsenlig ordbok över den äldre nysvenskan
utarbetad måste anses utesluten, dels på grund av de stora kostnader och
den dryga tid en sådan måste kräva, dels på grund av bristen på lämpliga
tillgängliga arbetskrafter, föreföll det undertecknad, som om starka skäl
talade för att utan dröjsmål göra Dahlgrens glossar, som genom sin
läggning och sitt omfång syntes väl egnat att avhjälpa det mest trängande
behovet, allmänt tillgängligt. Svenska Akademien upptog ytterst välvilligt
en framställning i ärendet, lämnade tillstånd till publicerandet och utfäste
sig därjämte att ekonomiskt stödja företaget. Sedan även från Statsverkets
sida samt från Vitterhets-, Historie- och Antikvitets-akademien och Svenska
Fornskriftsällskapet anslagits bidrag till täckande av trycknings- och
utgivningskostnaderna, kunde företaget anses ekonomiskt tryggat och
tryckningen börja.
För utgivningssättet har å ena sidan nödvändigheten att vad
kostnaderna beträffar hålla sig inom ramen av tillgängliga medel, å andra sidan
önskvärdheten av att glossaret måtte fortast möjligt föreligga färdigtryckt
verkat bestämmande. Bearbetning och komplettering ha icke kunnat
komma i fråga, regelbunden kontrollering av språkproven i källskrifterna
icke heller. Utgivaren har naturligtvis rättat de uppenbara skrivfel och
inadvertenser han iakttagit — även en så ytterligt aktgivande och ordentlig
man som Dahlgren kunde inte undgå att begå ett och annat sådant —
och i vissa formella detaljer sökt åstadkomma större konsekvens. När
Dahlgren med ett ? antytt att han var oviss om ett ords betydelse, vare
sig han riskerat en gissning eller inte, har utgivaren merendels gjort
sådana undersökningar som tiden och materialet medgivit för att vinna
klarhet i saken, men endast i de fall då han funnit en någorlunda säker
eller plausibel tolkning har denna insatts. Ytterst sällan har en av
Dahlgren utan reservation given översättning utbytts mot en annan.
Dahlgrens stickordsformer ha av praktiska skäl nästan genomgående
bibehållits. När ändring skett, har det berott på att den givna formen
synts både vara teoretiskt ohållbar och försvåra ordets uppsökande för
en icke filologiskt skolad läsare.
Inom [ ] har Dahlgren ofta i tillämpliga fall vid respektive artiklar
meddelat motsvarande eller till betydelsen analoga ord från isländskan,
fornsvenskan, danskan, norskan, medellågtyskan och tyskan. Som han
emellertid redan 1890 hade sin ordbok färdig, har han inte kunnat
begagna mer än ungefär partiet A—K av Söderwalls medeltidsordbok och
något mindre av Kalkars Ordbog over det ældre danske Sprog. En
komplettering framställde sig här som påkallad, och utgivaren har härvid ansett
sig oförhindrad att i större utsträckning än Dahlgren skulle ha gjort anföra
fornsvenskan. Anförandet av ett fornsvenskt ord innebär härvid alltid,
såvida inte Schlyters ordbok uttryckligen åberopas, en hänvisning till
Söderwalls ordbok. Står Kalkars namn efter ett danskt ord, utmärker detta att
ordet tillhör den äldre danskan och återfinnes i Kalkars Ordbog. Då
utgivaren tillsatt översättningsord (nästan alltid hämtade från Söderwalls
ordbok) efter fornsvenskt ord, har detta vanligen skett antingen därför
att det fornsvenska ordet icke anträffats med fullt samma betydelse som
den för Dahlgrens språkprov angivna eller också därför att det av Söderwall
framdragna materialet syntes göra en annan tolkning än den av
Dahlgren givna sannolikare.
Dahlgren hade vid ett stort antal artiklar hänvisat till Rietz’
dialektlexikon, som visat sig vara ett av de förnämsta hjälpmedeln vid tolkningen
av de gammalsvenska orden av icke litterär karaktär. Utgivaren har,
särskilt i senare hälften av arbetet, ökat på dessa hänvisningar — hit höra
bl. a. de hänvisningar till Rietz som ange spalten, ej blott sidan — och
även lagt till några sådana till andra dialektordböcker, till vissa tidskrifter
— Arkiv betyder härvid Arkiv för nordisk filologi — samt några
språkvetenskapliga specialarbeten. Från utgivaren härröra givetvis alla
hänvisningar till litteratur som utkommit efter 1890. Dessa hänvisningar,
som äro rätt sporadiska, gälla ställen som ha intresse med hänsyn till de
ifrågavarande ordens betydelse, icke sådana där blott deras fonetiska eller
morfologiska förhållanden belysas.
Utgivarens övriga tillsatser kunna stundom igenkännas genom den
däri använda nystavningen, stundom därigenom att de satts inom parentes
eller klammer; i en del fall äro de på intet sätt markerade. De äro
emellertid på det hela försvinnande få; det vida övervägande antalet
artiklar presentera sig oförändrade i den form Dahlgren givit dem.
Rörande ordbokens inrättning för övrigt torde följande upplysningar
kunna tjäna som ledning.
Stickordsformen är givetvis ofta normaliserad, och normaliseringen
går i regel i riktning mot stavningen i de äldsta upplagorna av Svenska
Akademiens ordlista. Vid fastställande av stickordsform har Dahlgren i
varje särskilt fall valt den form som synts honom lämpligast utan att
binda sig vid en fix princip.
Avvikande form av ett ord har stundom behandlats i artikel med
denna form som uppslagsord (se t. ex.
artikel med den nutida formen som uppslagsord (se t. ex.
Grunden varför det ena eller andra förfaringssättet valts kan ofta, men
inte alltid skönjas; ibland ha nog rena tillfälligheter inverkat.
Formvarianter av ett ord ha ofta uppförts vid sidan av det den
alfabetiska platsen bestämmande stickordet och tryckts med samma stilsort
som detta (jfr
ord bör således gå igenom hela artikeln, ej blott ögna på stickordsraden.
Stickordshänvisningar för dylika variantformer finnas i ganska stort antal,
men hade nog helst bort vara betydligt flera. För orden på F har i
“Tillägg och rättelser“ en efterskörd gjorts, som ger exempel på de
vanligaste varianttyperna och sålunda kan tjena som en allmän vägledning för
ordbokens begagnare.
Sammansatta ord vid vilka intresset så gott som uteslutande knyter
sig till den senare sammansättningsleden ha ofta upptagits under denna,
så t. ex.
verb äro stundom att söka under resp. enkla verb, t. ex.
under
Förklaringen av orden göres genom översättningsord, sällan genom
omskrivningar. Detta är givetvis det mest ändamålsenliga för en ordbok
av detta slag, men det får å andra sidan medgivas att tolkningen härvid
lätt kan bli väl grov, och om Dahlgrens översättningar än i allmänhet
äro goda och träffande, så händer det stundom att översättningsordet
snarare står som en antydan om åt vad håll betydelsen går än ger själva
betydelsen. Finare nyanser går Dahlgren i allmänhet inte in på.
Citaten äro, förefaller det, genomgående pålitliga och, vad citaten ur
Gustav I:s bibel och i allmänhet reformationsskrifterna angår, noggranna
nästan i varje detalj ända till skiljetecknen och tryckfelen. I Gustav I:s
registratur har bruket av stora bokstäver inte alltid strängt respekterats. I
1600-tals skrifter har Dahlgren förenklat bruket av stora bokstäver och reglerat
bruket av u och v, ff. o. d. till sin tids. I citat från tiden efter mitten
av 1700 har stavningen mer eller mindre normaliserats i riktning mot
Ordlistans, mer ju närmare de komma vår egen tid. Då och då har
en lätt omkastning av ordföljden ägt rum. Undantagsvis har ett språkprov
i korthetens eller tydlighetens intresse blivit mera fritt omturnerat,
dock åtminstone i de fall jag påträffat utan att därigenom vållats någon
oriktig föreställning om det ord som varit ifråga
hundratal uppgående citatkontrolleringar utg. av en eller annan anledning verkställt. Vid
dessa kontrolleringar ha sådana grafiska egendomligheter som Dahlgren principiellt ändrat
icke restituerats, men i andra fall ha naturligtvis förefintliga avvikelser från originalet
rättats.. Icke så sällan har
Dahlgren kontrollerat citat ur urkundspublikationer genom jämförelse med
de handskrivna originalen och därigenom kunnat uppvisa ett par ord
såsom “spökord“.
Källhänvisningarna få i huvudsak sin förklaring i den sid. XI–XXIII
meddelade förteckningen på anförda skrifter. Endast följande torde ytterligare
behöva påpekas.
Följa två eller flera citat från olika skrifter av samma författare
omedelbart på varandra, utsättes författarens namn blott vid det första;
se t. ex. de tre citaten från Olavus Petri under
på varandra följande citat från samma skrift ersattes titeln på det senare
med
Hänvisningarna till 1541 års bibel markeras blott med en förkortning
av namnet på den citerade bibliska boken, jämte siffror utmärkande
kapitel och vers. Dessa förkortningar äro helt korta, t. ex. Es., Ps., Syr.,
under det att exempelvis Laurentius Petris särskilt utgivna översättningar
av samma böcker citeras
Sir. bok, se t. ex. under
annan skrift av Laurentius Petri och därför utan översättarnamnet.
Följa två citat från samma bibliska bok omedelbart på varandra,
inskränkes källhänvisningen för det senare till kapitel- och verssiffror;
se t. ex. de två citaten från (Jesu) Syr(achs Book) under
Vad ordvalet beträffar, synes Dahlgren i allmänhet ha uteslutit
främmande ord samt sådana dialektala ord som av respektive författare
tydligen avsetts såsom dialektala. Även godtyckliga ordkonstruktioner har
han ansett ligga utanför ramen för sitt verk; härav förklaras förmodligen
det faktum att O. Rudbeck d. ä. blivit så sparsamt citerad. Vid excerperingen
av äldre källor, bibeln undantagen, tycks han ha gått förbi militära
termer, namn på vapenslag o. d, i det han föredragit att belägga sådana
med förklarande citat från Rödings, Adlersparres och Hamiltons
krigshistoriska avhandlingar. Hans excerpering har f. ö. naturligtvis varit
grundligast i fråga om de för hans syfte viktigaste källorna: de äldsta
och bland dessa de mer eller mindre litterära. Bland de anförda skrifterna
som förteckningen upptar finns det utan tvivel också åtskilliga, som icke
varit föremål för egentlig excerpering, utan som mera tillfälligtvis givit
anledning till en eller annan anteckning. Vid bedömandet av luckorna
bör det även ihågkommas att Dahlgrens språkkänsla representerar ett äldre
stadium: åtskilligt av det som för oss är föråldrat var för honom ännu
levande. Glossaret företer givetvis även en hel del luckor som icke
förklaras av dessa restriktioner, de saknade orden må nu ha uteslutits av
principiella skäl eller icke ha kommit med därför att de undgått
Dahlgrens uppmärksamhet. I stort sett kan man dock säga att det viktigaste
upptagits.
Lund den 20 April 1916.
*
Förteckning på anförda skrifter.
En och annan citerad skrift är här ej upptagen, emedan den till fyllest angifves i citatet.)
— Moralia eller några korta regler. Åbo
(1692?). — Vitterhetsarbeten, utg. af P.
Hanselli (del
Svenska krigsmagtens och krigskonstens
tillstånd ifrån kon. Gustaf 1:s död till kon.
Gustaf Adolfs anträde till regeringen. (I
Vitt. Hist. och Ant. Akad. Handl.
3:131—418). — Historiska samlingar, 1—5. Sthm
1793—1822.
Alle Bedlegrannas Spegel (från 1640-talet).
Sthm 1866.
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del
L. Petri Dial. om messan. 1587. —
Förspråk till L. Petri Kyrkostadgar. 1587. —
Förspråk till Utlegning på proph. Daniel.
1592.
troona och godha gerningar. Sthm 1528.
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del
1867.
Swenske Poeterij, Versz- eller Rijmkonsten.
Strengn. 1651.
Den Asiatiska Banise eller Blodiga dock
modiga Pegu, 1, 2. Sthm 1741, 1747. Öfv.
fr. Tyskan (den 1:a delen af Alex.
Rosvall, den 2:a af L. Salvius m. fl. onämnda
personer).
uppl. 1, 2. Örebro 1854.
utg. af P. Hanselli (del
öfvers. Sthm 1596. — Om then Christeliga
Riddaren, af C. Huberinus, öfvers. Rostock
1599. — Hundrade Esopi fabler, öfvers.
(fr. Tyskan). Sthm 1603.
Barbro Banérs Visbok (från medlet af
1600-talet) bland 1500- och 1600-talens Visböcker,
utg. af A. Noreen och H. Schück. Ups.
1889.
Svenske Siöman. Sthm 1734.
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del
1869.
utg. af P. A. Sondén, 1—6. Sthm 1835, 36.
eller Pestilentzien, af Luther, öfvers. Sthm
1588.
ecclesicæ Sueogothicæ. Ups. 1709.
qvinno- och manskläder (i Gjörwells
Samlaren, del 3, 4).
wnderwijsningh om Pestilentz. Sthm 1588. —
(2 Pest.) Om Pestilentzien och hennes
orsaker. Sthm 1589.
Sthm 1701.
handlingar rörande Nordiska historien.
Sthm 1753.
utg. af P. A. Sondén. Sthm 1837.
B. G. Visbok, se
Frischlin, öfvers. Link. 1674.
Biblia, Thet är, All then Helgha Scrifft, på
Swensko. Ups. 1541.
Bidrag till Svenska kyrkans och
riksdagarnes historia ur presteståndets archiv, 1—3.
Sthm 1835.
Sthm 1737.
öfvers. Sthm 1741.
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del
Bonde-Practica eller Vädher-book. Sthm
1662.
Bordrim = Några Bordrim höfligit och
lustigt, så väl andeligen som värdsligen,
Lefren, som brukeligit är, at berimma.
Sthm 1620.
Sånger af en Svensk fånge i Simbirsk, utg.
af M. Weibull. Lund 1868.
Botin, A. (Hem.) Beskrifning om Svenska
Hemman och Jordagods, 1, 2. Sthm 1755,
56. — Svenska Folkets Historia, 1, 2.
Sthm 1789, 92.
Botvidi, J. Tree Brudpredikningar. Sthm
1622. — Om pestilentz, tre predikningar.
Ib. 1622. — Likpredikning öfver kon.
Gustaf Adolf. Ib. 1634.
Brahe, P. (1520—1590). Konung Gustaf l:s
krönika, handskrift i riksarkivet. (Inom
parentes angivet sidtal hänvisar till motsv.
ställe i O. Ahnfelts efter annan handskrift
utg. upplaga.) — (Economia eller
Huusz-holdz-Book. Skrifven 1585, tryckt
Visingsborg 1677.
Brahe, P. (1602—1680). Tänkebok, tr. Sthm
1806.
Brander (Skjöldebrand), E. Cleopatra,
sorgespel. Sthm 1749. — Gustaviade,
hjeltedikt. Ib. 1768.
Brasck, S. (Förl. sonen). Een Comoedia
om then förlorade Sonen. Link. 1645. —
(Ap. gern.) Een Tragico- Comoedia om
Apostlarnars Gärningar. lb. 1648. — (T.
krig.) Comoedia om thet wälendade
Tydske kriget. Ib. 1650.
Brask, Hans. Bref, införda i Gustaf l:s
registratur och i Handlingar rör.
Skandinaviens historia, del 13—18.
Brask, P. (1649?—1690?). (Puf.) Samuelis
Pufendorf Inledning til historien, öfvers.
Sthm 1680. — Vitterhetsarbeten, utg. af
P. Hanselli (del VII), Ups. 1867.
Brenner, Sofia Elis. Poetiske Dikter, 1, 2.
Sthm 1713, 32. — Jesu Christi pinos
historia. Ib. (1727).
Bring (Lagerbring), S. Samling af
handlingar i Svenska historien, 1—3. Lund
1754, 58.
Brobergen, H. G. von (1669—1708).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del XII),
Ups. 1869.
Broder Ruus, Thet är, Brodher Ruuses
historia eller chronica. (Öfvers, fr. Tyskan.)
Sthm 1645.
Broms (Bröms), O. (1672—1722).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del XIV),
Ups. 1870.
Brovallius, J. Holbergs Metamorphosis
eller Förvandlingar, öfvers. Sthm 1744.
Brummer, M. H. Försök till ett Svenskt
Skogs- och Jagtlexicon. Gborg 1789.
Bröms Gyllenmärs visbok (från början af
1600-talet) bland 1500- och 1600-talens
Visböcker, utg. af A. Noreen och H. Schück.
Sthm 1885.
Bureus, J. (Påv. stämpl.) Någhre Påweske
stemplinger huru thesse try Rijken,
Sverike, Danmark och Norrike, skola kunna
komma under Påwedömet igen. Öfvers,
från latin. Sthm 1604. — (Varn.) Een warning, som en Påwens Secreterere... hafwer stält til alle Evangeliske Konunger, Förster och Potentater. Öfvers, från latin.
Sthm 1604. — (Nym.) Nymäre Wijsor.
Ups. 1637.
Busch, G. Om then nyia Stierno och
Cometa, som syntes 1572. Öfvers, fr. Tyskan.
Sthm 1573.
Börk, I. A. Darius (drama från 1680-talet),
utg. af K. F. Karlson. Sthm 1874. — Se
Lykkopris.
Carl IX. (Bevis) Någre synnerlighe Bevijs,
uthdragne af the gamble kyrkiones lärare
... om then personlige förening, som är
uthi the tvenne naturer i vår Herre Jesu
Christo. Sthm 1604. — (Svar) Swar opä
then Bewijsbook, som M. Olof Erkiebiskop
... låtit vthgå emoot (förenämnda skrift).
Sthm 1606. — Rimchrönika, utg. af B.
Bergius. Sthm 1759.
Carleson, C. Hushåls-Lexicon. Sthm 1756.
Cederhielm, C. G. Kærleksbalck, af
Voltaire, öfvers. Paris 1740.
Cederhielm, C. W. Brutus, sorgespel af
Voltaire, öfvers. Sthm 1739.
Cederhielm, G. (1661 — 1741).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del XI), Ups.
1869.
Celsius, O. (Ing.) Ingeborg. Tragoedia. Ups.
1737. — Monumenta politico-ecclesiastica.
Ups. 1750—53. — Æneis, öfvers. Sthm
1762. — Tal om smak uti den Svenska
så bundna som obundna vältaligheten.
lb. 1768. — Gustaf Vasa, hjeltedikt. lb.
1774. — (1 Kyrk.) Svea Rikes kyrkohistoria
828—1000. Lund 1785. — (2 Kyrk.) Den
Svenska Kyrkohistorien 1000—1022. lb.
1792. — Gustaf l:s historia, 3 uppl. lb.
1792. — Erik 14:s historia, 2 uppl. Ib.
1795.
Chærberus, J. Itt gudeligit samtaal eller
Andelig Prosopopeiœ dickt, af Bernhardus,
öfvers. Vesterås 1642.
Chronander, J. P. Surge eller Flijt och
Oflitighetz skode spegel, författat vthi
een lustigh Comoedia. Åbo 1647. —
Bele-Snack. lb. 1649.
Civ. instr. — Samling af Instructioner rörande
den civila förvaltningen i Sverige och
Finnland, utg. af C. G. Styffe. Sthm 1856.
Colerus, M. J. Oeconomia, Thet är,
Hushåldz Vnderwijsning, 1, 2. Öfvers, (omkr.
1640) af Isaac Erici. Sthm 1683, 86.
Columbus, S. Bibliske Werld sampt andre
hans Poetiske Skriffter, 2 uppl. Sthm 1687.
— Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli,
Ups. 1856. — (Ordesk.) En Svensk
Ordeskötsel ang. bokstäfver, ord och ordesätt.
(Författad 1678.) Utg. af G. Stjernström
och A. Noreen, Ups. 1881.
Comenius, J. A. (Tung.) Upläste Gyllene
Tungomåls Dör: Eller alle språks och
vettskapers Örtegårdh. öfvers, från Latin
och Tyska af E. Schroderus (d. yngre, †
1639). 4 uppl. Sthm 1647, jemförd med 1
uppl. 1640. — Orbis sensualium pictus
(med svensk öfvers.). Åbo 1684.
Comædie-Act, En lustig. Tr. 1700.
Compliment-Bok, öfvers. fr. Tyskan af J.
E(hrenström). Sthm 1741.
Creutz, G. Ph. Vitterhetsarbeten, 2 uppl.
Sthm 1812.
Cupidinis och Veneris Kiärleeks-Krijgh och
Frijheeter. (Tros vara utg., ej förf., af E.
Wennæsius). Villa Franca (Upsala) 1669.
Dalin, O. von (1708—63). Then Svänska
Argus, 1, 2. Sthm 1732—34. 2 uppl. 1754.
— Svea Rikes Historia, 1 del. 2 uppl.
Sthm 1763; 2 del. 2 uppl. ib. 1765; 3 del.
1 band. ib. 1760, 61; 3 del. 2 band. ib.
1761, 62. — Vitterhetsarbeten, 1—6. Sthm
1767.
Dalius, S. Bryngelson. Hecastus (öfvers, fr.
Tyskan). Gborg l681. — Vitterhetsarbeten,
utg. af P. Hanselli (del. IX), Ups. 1869.
Dawidhz (Konungh) Historia, kom. (af
Thomas Gevaliensis?). Sthm 1604.
Dauidz Psaltare. Sthm 1536.
Dijkman, P. Antiquitates ecclesiasticœ.
Sthm 1703.
Diplomatarium Dalekarlicum, utg. af C. G.
Kröningssvärd och J. Lidén. 1—3 med
Supplement. Sthm 1842—53.
Doctor Simon, En lustigh Comedia om (från
början af 1600-talet), utg. af G. E.
Klemming. Sthm 1865.
Domareregler (tillskrifvas Ol. Petri), anförda
efter aftrycket i 1734 års lag 4:o, 1736.
Draconites, se Utlegning.
Düben, J. von. Boileaus Skalde-konst,
öfvers. Sthm. 1721. — Boileaus Satyrer
eller Tadle-qväden, öfvers. Ib. 1722. —
Boileaus Poetiske Bref, öfvers. Ib. 1722.
— Pulpeten eller Bokstolen, skämtacktig
kämpadickt af Boileau, öfvers. Ib. 1722.
Duræus, E. S. Dagbok öfver riksdagen 1682. Norrk. 1788.
Ehrenström, J. Det straffade Öfverdådet,
kom. af Molière, öfvers. Sthm 1739.
Eldh, C. Myrthen och Cypresser. Sthm
1725. — Sonetter (bifogade D. Ehrenadlers
öfvers, af Telemach, Sthm 1723).
Elofsson, Sven. Paralipomena till konung
Göstafs, k. Eriks och k. Johans
regementes handlingar. Förf. 1599, införda i
HSH, 12 delen.
Emporagrius, E. Then Svenske
Kyrkio-ordningen öfversedd och förbättrad (omkr.
1670). Tr. i Handlingar rör. Sveriges
historia, 2 Ser. III, Sthm 1887.
Een liten Crönike och skemtigh för the
Danske, doch ganska alffuarligh,
ynkeligh och gruffweligh för the Swenske.
(Förf. af kon. Gustaf 1, till största delen,
och hans hofpredikant P. Svart.) Sthm
1558. (Jfr Källförteckningen i SAOB under
Svart, P. A.)
Erici, Ericus (Helsingius). Een christeligh
underwijsning för leijofolcket (af P.
Glaserus), öfvers. Sthm 1610.
Erici, Jacobus. Ett christeligit A. B. C.
(1588). Tr. i Samlaren 4:175. Sthm 1884.
— Davidz Psaltare (L. Petri öfvers.) med
Luthers Summarier, försvenskade. Sthm
1604.
Erici, Johannes (Salemontanus). Christeligh
och nödhtorfftigh wnderwisningh. Lübeck
1594.
Erici, Petrus. Postilla, eller vtlegningen
öffuer alla Euangelia m. m., af S.
Musæus, öfvers. (1582) från Tyskan. 1—6.
Sthm 1606—1608.
Ernhoffer, Sigismund. Enchiridion, Thett
är Then lille och reene Catechismus sampt
mädh en nödtorfftigh Försvarelse skrifft
för menige kyrkepräster och predikanter
föröökat och förbätrat. (Öfvers, fr. Tyskan.)
Wittenberg 1591.
Eurelius (Dahlstjerna), G. Den trogna
Heerden, af Guarini, öfvers. Stettin (1696?).
— Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli
(del VI), Ups. 1863.
Fabricius, J. (1703—1741). Amaranter, utg.
af P. Hanselli (del XXII), Ups. 1878.
Falck, E. Een kort vnderwijsning om
några aff the förnemligaste Articlar j then
Christeligha Läron. Öfvers, fr. Tyskan.
Sthm 1558.
Fant, E. M. Observationes selectæ
historiam Svecanam illustrantes. Ups. 1785
—90. — Handlingar til uplysning af
Svenska historien, 1—4. Ups. 1789—1802.
Fernow, E. Beskrifning öfver Värmeland.
Gborg 1773, 79.
Fin. Handl. = Handlingar till upplysning af
Finlands Häfder, utg. af A. I. Arwidsson.
1 — 10. Sthm 1846—58.
Finl. = Nya källor till Finlands
medeltidshistoria, utg. af E. Grönblad. 1. Köpenh.
1857.
Fin. urk. = Urkunder upplysande Finlands
öden och tillstånd i 16:e och 17:e årh.,
utg. af E. Grönblad. 1:1—3; 2:1.
Helsingfors 1843—56.
Forsius, Sigfrid Aron. (Esdr.) Then tridie
och fierde boken Esdræ, öfvers. från "Lat.
bibeln". Sthm 1613. — Speculum vitæ
humanæ . Om menniskionnes Leffuerne
etc. Öfvers. Sthm 1620.
Fortunatus medh sin pung och önskehatt.
Sthm? (Kongl, bibliotekets exemplar —
defekt — synes vara äldre än 1650-talet.)
Franckenius, J. Ett lustigt och liuflighit
samtaal... om then edle och dyrbare
klenodien Lapide Philosophorum. Ups. 1651.
Frese, J. (1691 — 1729). Samlade skrifter,
utg. af P. Hanselli (del XX), Ups. 1876.
Förslag till kyrko-ordning från kon. Gustaf
II Adolfs regeringstid. Tr. i Handl. rör.
Sv. hist. 2 Ser. II. Sthm 1872.
Geisler, J. T. (1683—1729).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del IV), Ups.
1866.
Gerson, J. Sielennes tröst och läkedom
well altijdh nyttig, doch aldramest vthi
dödzens nödh, öfvers. Sthm 1548.
Girs, Ægidius. Om san Edelheet. Sthm
1627. — Kon. Gustaffs den I och kon.
Erichs den XIV Chrönikor. (Förf. 1630.)
Sthm 1670. — Kon. Johan den III:s
Chrönika (förf. 1627), utg. af A. A. von
Stjernman. Sthm 1745.
Gjörwell, C. C. Det Svenska Biblioteket,
1—5. Sthm 1756-61. — Nya Svenska
Biblioteket, 1, 2. Ib. 1762,3. — Samlaren,
1—9. Ib. 1773—77.
Gothus, Andreas Jonæ. Thesaurus
epi-stolicus, thet är, En book, som lärer
rätt skriffva allahanda slags breff. Sthm
1619. — Thesaurus arithmeticus. Thet är
Räknekånst. Ib. 1621. — Theoria vitæ
æternæ, thet är. Om verldennes ända m. m.
Ib. 1647.
Gothus, Laur. Paulinus. Cometspegel. Sthm
1613. — Monarchia pacata, eller Politisch
Öfwerhetz fridz regemente. Strengn. 1628.
— Monarchia turbata, Thet är Politisch
Öffwerhetz stridz regemente. Strengn. 1629.
— Företal till Gyllenhjelms Fängelseskola
(förf. 1632), 1649.
Gothus, Laur. Petri. En lithen Tröstbock,
öfvers, från Tyskan. Rostock 1564.
Gothus, Pet. Johannis. (Bön.) Gudheliga
bööner och tacksägelser etc. Öfvers.
Rostock 1572.
(Conf.) Confessio Augustana, öfvers. Ib.
1581.
(Kors) Om korss och anfechtning etc.
Sthm 1588.
(Sal.) Vägen till Salighetena, af Salmuth
m. fi. Öfvers. Rostock 1592.
(Ridd.) Om then Christeliga Riddaren, af
C. Spangenberg. öfvers. Rostock 1592.
(Helg.) Om Gudz Helgons krafft. Ib. 1593.
Sät til at bidia, af Luther, öfvers. Ib. 1593.
(Synd. sp.) Syndarens spegel, af Savonarola,
öfvers. Ib. 1593.
Catechismus m. m. öfvers. Sthm 1595.
Enchiridion, öfvers. Ib. 1596.
Postilla, öfvers. Rostock 1597.
(Skrift, sent.) Skööna och merkeliga
Scrifftennes Sententier, af Luther, öfvers.
Ib. 1597.
(Leiser) Likpredikan af P. Leiser, öfvers.
Ib. 1599.
Psaltaren. Ib. 1599.
Likpredikan öfver D. Chytræus, af L.
Bacmeister, öfvers. Ib. 1600.
(Tål.) Om Christeligit Tålamod under
korset. Ib. 1601.
Gothus, Pet. Johannis, (forts.)
(Edsvärj.) Christelig undervijsning om
Eed-sväriande, af C. Melisander, öfvers. Ib.
1601.
(Fabr.) Historia certaminis sacramentarii,
af Th. Fabricius, öfvers. Rostock 1601.
(1 Pred.) Predican om Christi lekamens
och blods närvarelse i nattvarden,
öfvers. Ib. 1601.
(2 Pred.) Predican om Luther, öfvers. Ib.
1601.
(Döp.) Dööpabooken, af Luther, öfvers. Ib.
1602.
(Poll.) Om Gudz barns eviga lijff, L.
Pollionis siw merkeliga predicor, öfvers.
Ib. 1602.
(Calv.) Berättelse om Calvinisternes Gudh
och religion, öfvers. Ib. 1602.
(Rel. art.) Grundelig berättelse uthaff Gudz
Ord och heliga Scrifft om alla våra
Christeliga Religions Artiklar, af L.
Osiander, öfvers. Ib. 1603.
(Myst.) Mysterium magnum, af M. Mollerus,
öfvers. Ib. 1604.
(Sol.) Soliloquia, af M. Mollerus, öfvers.
Ib. 1605.
(Hub.) Lutherska och Calviniska läran,
af S. Huber, öfvers. Ib. 1605.
(Hust.) Christelig Hustaffla, af E. Hunnius,
öfvers. Rostock 1606.
(Sax) Kors och Tröst Spegel, af M. Sax,
öfvers. Ib. 1607.
Apostlarnes Gerningar, af J. Spangenberg,
öfvers. Ib. 1607.
(Heid.) Tiyo Predicor öffuer Davids 51
psalm, af E. Heidenreich, öfv. Ib. 1607.
Tröstscriffter, af J. Avenarius, öfvers. Ib.
1612.
(Rot.) Er. Roterodami Trogna förmaning
til alla Christna att läsa Guds ord,
öfvers. Ib. 1612.
Om Antichristo, af A. Cheffireus, öfvers.
Ib. 1613.
(Fast.) Tiyo Fasta-Predicor, af L. Pollio,
öfvers. Ib. 1614.
Om verldzliga Öffuerheet. Ib. 1615.
Gothus, Pet. Laurentii (Tingstadhensis).
(Tröstpred.) Två eenfalligha Tröst Predican
om the Gudhfruchtighas kors och
bedröffuelse j thenna werldenne. Sthm 1609. —
(1 Utl.) Christelig Uthlägning öffuer the
Epistlar och Euangelia, som ... predicas
på fierde dagh Juul, Påscha och
Pings-dagh. Ib. 1609. — (2 Uti.) Eenfalligh
Vthlegning öfwer Euangelium på annan dagh
Pingesdagh. Ib. 1610. — Underwisning,
om werldennes ända, öfvers, efter Luther
m. fl. Ib. 1626.
Gothus, Pet. Pauli. Een rett Christeligh
Vnderwijsningh om heela Menniskiones
leffnat etc. Sthm 1590.
Granatenflycht, D. Penningens Beröm
och Last. Sthm 1698.
Gripenhjelm, C. (död 1694).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del IV), Ups.
1866.
Grubb, C. L. Penu proverbiale, thet är:
Ett ymnigt Förråd af... Swenske
Ordseder och Lärespråk. Sthm 1678.
Gustaf l:s Registratur, 1—13 (omfattande
åren 1521 — 1541), utg. af V. G. Granlund.
Sthm 1861—89.
Gustaf II Adolf, Skrifter, utg. af C. G.
Styffe. Sthm 1861.
Gyllenborg, C. (Andr.) Andromache, af
Racine, öfvers, (företal af Joh. Rosenadler.)
Sthm 1723. — (Villhj.) En bättrad
Vill-Hierna och en Trogen Vänskap. Ib. 1723.
— (Sprätth.) Svenska Sprätthöken. Ib.
1740. — Vitterhetsarbeten, utg. af P.
Hanselli (del. V), Ups. 1863.
Gyllenborg, G. F. Vitterhetsarbeten, 1—4.
Sthm 1795, 97,1800. — Försök om
skaldekonsten. Ib. 1798.
Gyllenborg, J. (Wollimhaus.) 1648—1701.
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del.
v), Ups. 1863.
Gyllenborg, O. (1676—1737).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. v), Ups.
1863.
Gyllenhjelm, C. Carlsson. Nosce te ipsum.
Sthm 1645. — Schola Captivitatis[Fängelse-Schola) 2 uppl. Ib. 1649.
Gyllenius, P. Magni. Dagbok 1622—1667,
utg. af R. Hausen. Helsingfors 1882.
H. Hans. dröm., se Hans ...
Hallenberg, J. Handlingar till kon. Gustaf
II Adolfs historia. 1 saml. Sthm 1784. —
(Hist.) Svea Rikes Historia under kon.
Gustaf Adolf den stores regering. 1 —5.
Ib. 1790-96. — (Mynt) Historisk
afhandling om mynt och varors värde i Sverige
under kon. Gustaf l:s regering. Ib. 1798.
Hallman, C. I. Skrifter. Sthm 1820.
Hallman, J. G. (c. 1701 — 1757).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XIX), Ups. 1875.
Hambræus, J. En gyldenne Book om vnga
personers sedhers höffweligheet, af Er.
Roterodamus, öfvers. Sthm 1620.
Hamilton, H. Afhandling om krigsmagtens
och krigskonstens tillstånd i Sverige
under Gustaf II Adolfs regering. (I Vitt.
Hist. och Ant. Akad. Handl. 17:de delen.)
Hammarberg, H. Den beständiga
herdinnan. Sthm 1741.
Hammerus, H. Sveopentaprotopolis, Thet
är, The fäm förnämste och älste Sweriges
och Göthes hufwudstäder, af J. Messenius,
öfvers, af Hammerus. Sthm 1613.
Seigneur Hans Hanssons drömmar. 1679.
Harald Oluff sons Visbok (från 1500-talet),
bland 1500- och 1600-talens Visböcker, utg.
af A. Noreen och H. Schück. Sthm 1884.
Hedborn, S. J. Samlade skrifter 1, 2.
Örebro 1853.
Helsingius, Elaus Petri. Synonymorum
Libellus. Sthm 1587.
Hermelin, O. Sylvestri du Four Sede-Bok,
öfvers. Sthm 1683.
Hertig Carls Slaktarebenck. 1617.
Hesselius, A. (Americanus). (Erik) Erich
den nionde eller helige, tragedi. Sthm
1740? — (Zal.) Vänskap och trohet i döden,
eller den Indianske Printzessan Zaletta.
Ib. 1740? — (Sag. om Hild.) Sagan om
Hildurs och Frodes Gyllende-Tid och sälla
Frihets Åhr. Framgifven af Angantyr
Hejdricksson Vinlands farare. Ib. 1755.
Historiska Handlingar, utg. af Skand.
Samfundet, 1—13:1. Sthm 1861—84.
Historiska och politiska visor, utg. af G. O.
Hyltén-Cavallius och Geo. Stephens.
Örebro 1853.
Historiskt Bibliotek, utg. af C. Silfverstolpe.
1, 2. Sthm 1875, 76.
Hjortzberg, J. (1703—66).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XIII), Ups. 1870.
Hjärne, Carl Urban (1703—86).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli, Ups. 1856.
Hjärne, Thomas. Vitterhetsarbeten, utg. af
P. Hanselli, Ups. 1856.
Hjärne, Urban (1641 — 1724). (Surbr.) Een
uthförlig berättelse om the nyys opfundne
Suurbrunnar vidh Medevij. Sthm 1680.
(Vatt.) Den lilla Vattuprofvaren. Ib. 1683.
(Ved.) En lijten Oeconomisk skrifft om
Vedhsparande. Ib. 1696.
(Anl.) Den korta Anledningen til
åthskillige malm och bergarters, mineraliers
och jordeslags etc. efterspörjande och
angifvande, besvarad och förklarad.
Ib. 1702, 6.
(Under.) Grundelig underrättelse huru
mineralvatnet vid Medevij bäst skal
brukas. Ib. 1702.
(Förb.) Förberedelse til de vndersökningar,
som vthi Kongl. Laboratorio äro
genomgångne. Ib. 1706.
(Par.) Defensionis Paracelsicæ Prodromus.
Ib. 1709.
(Orth.) Orthographia Svecana, eller den
retta Svenska bookstafveringen. Ib. 1717.
(Vitt.) Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli,
Ups. 1856.
H. O. Visbok, se Harald.
Holgeri, Nicolaus. Troijenborgh. Kalmar
1632.
Holmström, I. (c. 1660—1708).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. VI), Ups. 1863.
Hoorn, J. von. De tivenne jordegummor
Siphra och Pua. Sthm 1719.
HSH = Handlingar rörande Skandinaviens
historia, 1—40. Sthm 1816-60.
Hund, D. Hansson. Konung Erik XIV:s
krönika, utg. af F. A. Dahlgren. Skrifven
1605, tryckt i Sv. Fornskr. Sällsk.
Samlingar 1847.
Een Huus-Spegel, nyttigh så och lustig för
Gambla och Unga etc., af P. B. Tr. 1697.
Höpken, A. J. von. Äreminne öfver C. G.
Tessin. Sthm 1771. — Skrifter, utg. af
C. Silfverstolpe. 1, 2. Ib. 1890—93.
Jernkontorets annaler, se Sefström.
Jesus lärer i templet, comedia (från
1500-talets senare hälft), utg. af G. E. Klemming.
Sthm 1873.
Johannis, Torstenius. (Fästn.) En
fästningarings heemligheter, öfvers, från Tyskan.
Sthm 1604. — (Husr.) Huus Regla, tryckt
i E. Erici Underv. för leijofolcket.
Josephi Historia (af Thomas Gevaliensis).
Rostock 1601.
Judas Redivivus, se Rondeletius.
Keder, N. (1659—1735). Vitterhetsarbeten,
utg. af P. Hanselli (del. X), Ups. 1869.
Kellgren, J. H. Samlade skrifter, 1—3.
Sthm 1796.
Kemner, H. M. Trummoslagh uppå Dunæ
Müntz Skantz. Riga 1629.
Kexél, O. (1748-96). Skrifter, samlade af
P. A. Sondén. 1, 2. Sthm 1837.
Knöppel, C. De förtretelige, lustsp. af
Molière, öfvers. Sthm 1741. —
Manns-Scholan, lustsp. af Moliére, öfvers. Ib.
1741. — Alla menniskiors vän, lustsp. af
Legrand. Ib. 1743. — Gudarnas rådslag,
om fruentimret må fria sielft, skåd. Ib.
1744. — Mötesplatsen i mörkret, lustsp.
Ib. 1750.
Kokbok = Een lijten Kockebook. Sthm 1650.
Kolmodin, o. Biblisk Qyinno-Spegel. 1,2.
Sthm 1732, 50.
Kolmodinus, E. Genesis Ætherea eller
Jesu Christi födelse, com. Åbo 1659.
Lælius, Laur. Johannis. Een sköön och
härligh Jungfrw Speghel. Sthm 1591. —
(Res.) Itinerarium sacræ scripturæ, Thet
är: Een Reesebook öffuer then helighe
Schrifft, af Bünting, öfvers. 1,2. Ib. 1588.
Lagerbring, S. Sammandrag af Svea Rikes
historia. Sthm 1775.
Lagerlöf, P. (1648-99). Vitterhetsarbeten,
utg. af P. Hanselli (del. IV), Ups. 1866.
Lagerström, M. Den politiske
Kannstöparen, af Holberg, öfvers. Sthm 1729. —
Le Tartuffe eller den Skenhelige, af
Molière, öfvers. Ib. 1731. — Den Giruge, af
Molière, öfvers. Ib. 1731. — Madame
April-Väder, af Holberg, öfvers. Ib. 1736.
— Mäster Gerdt Westphaler, af Holberg,
öfvers. Ib. 1737. — Jean de France eller
Hans Frantzson, af Holberg, Ib. 1744.
Lalin, L. S. Arachne, op. com. Sthm 1750.
Landt. instr. = Samling af Instructioner
för högre och lägre tjenstemän vid
Landt-regeringen i Sverige och Finnland. Utg.
af C. G. Styffe, Sthm 1852.
Laurbecchius, P. Simon Magus. Link.
1652.
Laurelius, O. Then Svenska kyrckio-ordningen (skrifven omkr. 1650). Tr. i Handl.
rör. Sv. hist. 2 Ser. II. Sthm 1881. —
Religions-Spegel. Vesterås 1655. — F.
Albani Påfveske Anatomia, öfvers. Ib. 1663.
— Opuscula religiosa. Ib. 1665. (Citerade
äro: 3) Bevis, att de Lutherske hafva den
rätta tron; 4) Betraktelse om Antichristus;
6) Andelig regimentsform; 8) Guds
klagan öfver det syndfulla lefvernet.)
Laurentii, A. Huustafla, af Chr. Fischer,
öfvers. Sthm 1618. — Verldennes Spegel,
af G. Cieglerus, öfvers. Ib. 1620.
Laurentii, Laur. (Pred.) Predican öffuer
the tre yterste werser vthi Dauidz 91.
Psalm. Ups. 1618. — Een eenfaldigh
Nyåhrs Predikan. Ib. 1618.
Laurentii, Sveno. Twå Predikningar om
then Christelighe Riddaren. Ups. 1622.
Lemnius, W. Emoot Pestilentzie huru hwar
och een menniskia sigh hålla skal. Sthm
1572.
Lenngren, A. M. Skaldeförsök. 2 uppl.
Sthm 1825.
Leopold, C. G. af. Samlade skrifter. 1—6.
Sthm 1814—33.
Leuchowius, B. Petri. Brudhgummens
ährekrantz, af J. Zader, öfvers. Ups. 1620.
Leyoncrona, C. (c. 1660—1710).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. VI), Ups. 1863.
Leyonstedt, A. (Wollimhaus) 1649—1725.
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del.
V), Ups. 1863.
Lidner, B. Samlade arbeten. 1, 2. Sthm
1812, 14.
Liljenstedt, J. (Paulinus). Den nyfödde,
korsfäste och upståndne Christus. Sthm
1694. - Vitterhetsarbeten, utg. af P.
Hanselli (del. VI), Ups. 1863.
Liljestråle, J. W. Fidei-commiss till min
son Ingemund. 2 uppl. Sthm 1797.
Lind, O. Orda-Bok på Tyska och Svänska
så ock på Svänska och Tyska. 1, 2. Sthm
1749.
Lindahl, P. Den Tanckefulla, kom. af
Regnard, öfvers. Sthm 1743. — Syrinx.
Ib. 1747. — Menlöshetens tempel. Ib. 1749.
Lindestolpe (Linder), J. (Pest.) Tanckar
och Anmärckningar öfver desse tijders
Pestilentia. Sthm 1711. — (Frans.)
Tanckar om siukdomen Fransoser. Ib. 1713.
— (Fross.) Tanckar om Frossan och
Kin-kina barken. Ib. 1717. — (Surbr.)
Tanckar om Suurbrunnars krafft och verckan.
2 uppl. Ib. 1718. — (Surbr. fråg.)
Suurbrunns frågor. Ib. 1718. — (Matk.)
Tanckar om matkar och skrijdfää i menniskians
kropp. 2 uppl. Ib. 1718. — (Färg.) Svensk
Färgekonst. Ib. 1720. — (Skörb.) Tanckar
om Skörbugg och Rogfubben. Ib. 1721.
Lindner, M. Facetiæ, Thet är:
Tijdh-För-drijff, eller een lustigh Roo-Book och
Sällskaps Book. Öfvers, fr. Tyskan. Tr. 1641.
Lindschöld, E. (Gen.) Den stoora Genius.
Sthm 1669. — Vitterhetsarbeten, utg. af
P. Hanselli (del. IV), Ups. 1868.
Lindsten, O. (i början af 1700-talet).
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XIV),
Ups. 1870.
Ling, P. H. Asarne. 2 uppl. Sthm 1833.
— Samlade arbeten, 1—3. Ib. 1859—66.
Linköpings Capitels Dombok, från 1596.
(Hos Troil, Skrifter och Handl. til
uplysning i Svenska kyrko- och reformations
historien, 5 delen.)
Linné, C. von. Öländska och Gothländska
resa. Sthm 1745. — Västgöta-resa. Ib.
1747. — Skånska resa. Ib. 1751. — Tal
om märkvärdigheter uti Insecterna. 3 uppl.
Sthm 1752.
Livin, Z. Kyrkostötoschopia Sæbyensis.
Eller Eric Jonsson, kyrkoväktares, brofogdes samt orgeltrampares lefvernesbeskrifning. Norrk. 1781.
Lohman, c. J. (1694—1759).Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XIX), Ups. 1875.
Lucidor, L. Helicons blomster (utg. af J. Andersin). Sthm 1688.
Ludvigsson, R. Erik 14:s krönika (i HSH
12 delen).
Lustspelet Amman (af J. Stagnell?). Vesterås 1756.
Lykko-Pris. Sthm 1689. (I. Börk har förf.
sid. A-B 2 b, J. Widman sid. B 3 a—D 4a,
G. J. Törnqvist sid. D4b—F2a.)
Lönbom, S. Handlingar till K. Carl XI:s historia, 1 — 15. Sthm 1763—74. —
Svenska Archivum, 1—3. Ib. 1766—72. —
Historiska Märkvärdigheter, till uplysning af Svenska häfder, 1—4. Ib. 1767, 68. —
Anecdoter om namnkunniga och märkvärdiga Svenska män, 1—3. Ib. 1770—75.
— (Uppl.) Uplysningar i Svenska historien,
1—4. Ib. 1768—71.— Historiskt Archivum,
1—6. Ib. 1774—76.
Malmborg, j. Barclaji Argenis, öfvers. Sthm 1740.
Marcolphus, Thet är: Een vnderligh och sälsam Historia om Konung Salomon och en benembd Marcolphus. Öfvers, fr.
Tyskan? Tr. 1630.
Medeen, E. Jacobs stege etc. Strengn. 1687.
Messenius, J. (Ret.) Retorsion oc gensvars skrifft. 1610. — Disa, com. Sthm 1611.
— Signill. Ib. 1612. — Swanhuita. Ib. 1613. — Blanckamäreta. Ib. 1614. (Cit. efter uppl. a i Klemmings Dram. Litt.) —
Christmannus, com. (Messenii samlade dramer, utg. af H. Schück, 4 häft. Ups. 1888). — Chrönika om Stocholm (förf. 1629), utg. af C. Silfverstolpe i Hist.
Bibliotek 1 del.
Missförståndet, kom. i 5 a. (öfv. fr. Franskan).
Sthm 1741.
Modée, R. G. Håkan Smulgråt, kom. Sthm
1739. — Fru Rangsjuk, kom. Ib. 1741.
— Dårhuset, kom. Ib. 1741.
Moræus, C. (konrektor i Nyköping 1681 — 89). Vitulus, thet är een lustigh fabula om en bonde, benämdh Coræbus, som
bleff bort såld för en kalf. Öfvers. (Lat. orig. af C. Schonæus.) Utg. af P. Hanselli (del. XXI), Ups. 1876.
Murberg, J. (Kläd.) Anmärkningar om kläden och ylletyg, som mest nyttjades i Sverige i kon. Gustaf 1 :s tid. (I Vitt. Hist. och Ant. Akad.-s Handl. 3:75—124.) — (Mynt) Historiska anmärkningar om Svenska myntet och myntningen under Gustaf l:s regering. (I nämnda Handl. 5:107—134.)
— Berättelser om de tre äldsta Gustavianska princessornas utstyr och hemgift. (I nämnda Handl. 5:185—160.)
Myst. = Två hittills outgifna Svenska Mystèrer. (Efter en handskrift från 1500-talet
utg. af G. E. Klemming.) Sthm. 1864.
Månsson, A. Een mykit nyttigh Örta-Book.
2 uppl. Sthm 1642. — Practica om åderlåtande. Link. 1642.
Månsson, J. Een Siö-Book. Sthm 1644.
Ny uppl. utg. af J. Hahn, Ib. 1748.
Mörk, J. H. Adalriks och Giöthildas äfventyr. 1, 2. Sthm 1742, 44. — Thecla. 1—2 (2 uppl.), 3. Ib. 1758—59.
Nach-Speel, Ett lustigt. Tr. 1691.
Nicander, A. Det tvungna gifftermålet,
kom. af Molière, öfvers. Sthm 1733. —
Anmärkningar öfver Svenska skaldekonsten. Ib. 1737. — Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XVIII), Ups. 1874.
Nordenflycht, H. C. Utvalda arbeten. Sthm 1774.
Nordin, C. G. Handlingar till upplysning af Svenska krigshistorien. 1, 2. Sthm 1787, 88.
Nova ordinantia ecclesiastica 1575. (I Handl.
rör. Sv. hist. 2 Ser. II. Sthm 1872.
Thet Nyia Testamentit på Swensko. Sthm
1526.
Nyman, Mårten. Then underskiöne Psyche, af Apulejus, öfvers. Ups. 1666.
Odel, A. Sagan om Lagen och Friheten,
Hjalmar och Folket. Sthm 1766.
Olai, Arvid. Fr. Petrarcæ Speculum morale,
Thet är: En kort Skådespegel. öfvers.
Link. 1641.
Olai, Samuel. Tractaat om ogudhachtigha och ketterska menniskiors begraffning, af J. Epinus, öfvers. Vesterås 1624.
Olavi, Benedictus. Een nyttigh Läkere Book. Sthm 1578.
Olfson, Hans. Een lijten andeligh Tragoedia om the tree wijsa män aff Österlanden. Link. 1635. — (Christiern) Historisk relation af Kon. Christierns II... grymme
tyrannij ... rijmvijs författat aff Hans Olffson ... men nu på nytt reviderat och
effter poetisk aart förbättrat aff Erico Schrodero. Tr. 1644.
Olsson, Johan. En ny Wijsa om foglars art. Vesterås 1623.
Olthoff, C. E. C. von. Divertissement på konung Fredrik l:s födelsedag 1738. Sthm 1738. — Plutus eller Mammon, kom. af Legrand, öfvers. Ib. 1740.
Om Påfvarne. Handskrift i Kongl. Biblioteket (antagligen från 1570-talet).
Oxe, H. (1670— 1723). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XI), Ups. 1869.
Oxenstjerna, Axel. Bref till Johan Oxenstjerna, utg. af Gjörwell. Band I, II. Afd. 1—4. Sthm 1810, 19. — Dessutom bref, införda i HSH.
Oxenstjerna, J. G. Arbeten. 1—5. Sthm 1805—26.
Palmberg, J. Serta florea Svecana eller Swenske Örtekrantz. Strengn. 1684.
Palmfelt, G. Qvinno-Skolan, eller den enfaldige Agnes, kom. af Molière, öfvers. Sthm 1739. — Virgilii Ecloger eller Herde-qväden, öfvers. Ib. 1740. — Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XIX), Ups. 1875.
Paulinus, L., se Gothus.
Peringskiöld, J. Heimskringla, öfvers. 1,2.
Sthm 1697. — Vilkina Saga samt Niflunga Sagan, Öfvers. Ib. 1715.
Peringskiöld, J. F. Mester Adams canikens i Bremen beskrifning om Sverige, Danmark och Norige, öfvers. Sthm 1718. — (Jord.) Jordans beskrifning om Göthernas
uhrsprung och bedrifter, öfvers. Ib. 1719.
Petrejus, P. (Ber.) Een wiss och sanfärdigh Berättelse om några förändringar, som j thesse framledne åhr wthi
Stor-furstendömet Muskow skedde äre. Sthm 1608. — Chrönica om alla Swerikis och Göthis konungar etc. Ib. 1611. — (Beskr.) Een wiss och egenteligh Beskriffning om Rydzland. 1—9. Ib. 1614—15.
Petri, L. (Vigv.) Een forclarning om Wijgda-watn. Sthm 1538.
(Dial. om mess.) Dialogus om then förwandling som medh Messonne skedde, tå Ewangelium j wår tijdh först vthi
liwset vpkom. Förf. 1542, utg. af A. A. Angermannus, Wittenberg 1587.
(1 Post.) Postilla öffuer Winterdelen, thet är, öffuer all Euangelia, som läsas om Söndagarna jfrå Aduentet alt in til Påscha. (Öfv. fr. Tyskan.) Sthm 1555.
(2 Post.) Postilla öffuer Sommardelen, thet är, öffuer all Euangelia, som läsas om Söndagarna jfrå Påscha alt in til Aduentet. Ib. 1555.
(3 Post.) Postilla på the förnemligasta Högtidher och Helgedaghar som falla emellan Aduentet och Påscha. Ib. 1555.
(4 Post.) Någhor almenneligh Euangelia postilerat. Ib. 1555.
Petri, L. (forts.)
(Dryck.) Emoot Dryckenskap. Öfvers, fr. Tyskan. Ib. 1557.
(Bot.) Förmaning til Clerkerijt samt medh menige man om Boot och bättring och almenneligha böner. Ups. 1558.
(Om nattv.) Een liten vnderwijsning, huru Christet folk må warda förmanat til Sacramentet eller wårs Herras Jesu
Christi Nattward. Öfvers, fr. Luther. Sthm 1558.
(Kr.) Svensk Krönika. (Fullbordad 1559.)
Tr. i Scriptores rer. Suec. med. ævi,
Tom. II, Sect. 2.
Dauidz Psaltare på nyt öffuerseedd.
Sthm 1560.
Salomons Ordspråks Book. Salomons Predicare. På nytt öffuerseedt. Ib. 1561.
Salomons Wijsheet, på nytt öffuer seedt. Ib. 1561.
Jesu Sirach sons book, på nytt öffuerseedt. Ib. 1561.
Jobs book. På nytt öffuerseedt. Ib. 1563.
Jesaia Prophete på nyt öffuerseedd. Ib. 1568.
(Krön. pred.) Een Christeligh Predican om werldzligh Öffuerheet etc. Hållen i Ups. vid Erik 14:s kröning. Ib. 1561.
(Mandr.) Een Predican emoot mandråp. Ib. 1562.
(Exorc.) At thet är rett och Christelighit, bruka Exorcismum widh Döpelsen ... Justi Menij förklaring, öfvers. Ib. 1562.
(Dial. om nattv.) Om någor stycker wårs Herras Jesu Christi Nattward anförandes. Dialogus. Ib. 1562.
(1 Sänd.) Sändebref (till Ups. stifts presterskap om bristen på nattvardsvin). Ups. 1564.
(2 Sänd.) Sändebref (i samma ämne). Tr. hos Troil, Skrifter och Handl. till upplysning i Svenska kyrko- och
reformations historien, del. 3, s. 195 — 224.
(3 Sänd.) Sändebref till Ups. stifts presterskap. Sthm 1566.
(Kyrkost.) Om Kyrkio Stadgar och Ceremonier etc. Förf. 1566, utg. af A. A. Angermannus, Wittenberg 1587.
(Kyrkord.) Then Swenska Kyrkeordningen. Sthm 1571.
(Skyld.) Om förbudhen skylskap och swågerskap etc.. Ib. 1572.
(Chr. pina) Öffuer Historien om wårs Herras Jesu Christi werdigha Pino och Dödh någhra eenfalligha Sermoner eller
Predicaner. Ib. 1573.
Petri, O. (Tänk.) Tenkiebock (såsom sekreterare i Stockholms rådstuga 1524—29). Handskrift i Kongl. Bibi.
(Men. fall) Een nyttwgh wnderwijsning wthwr Schrifftenne om menniskiones fall etc. Sthm 1526.
Petri, O. (forts.)
(Underv.) Een skön nyttugh vnderwisningh allom Christnom menniskiom . ..stelt på spörsmåll och swar. Öfvers, fr. Tyskan. Tr. 1526.
(Svar till P. Eliæ) Swar vppå jtt ochristelighit sendebreff som en lögnactigh Munck hetandes Paulus Helie haffuer vthgåå latit emoot thet helga Euangelium. Sthm 1527.
(Svar till P. Galle) Swar påå tolf spörsmål om noghor stycke ther then euangeliske lärdom och the papisters lärdom jcke dragha offuer eens, och drifves til baka the swar som doctor Pedher Galle om samma spörsmål giffuit hafwer. Ib. 1527.
(Sänd.) Itt fögho sendebreff til Paulum Helie aff Carmeliters orden j danmarck, ther honom geffues swar til thet breff och spörsmål han för jt åår sidhen förscriffuit hadhe til högmechtig första her Götzstaff... om then föruandling her j riket skeedt är. Ib. 1528.
(1 Förman.) Een Christelighen formaning til
clerekrijt som j nestkommandes prestamoot forsampnas j Vpsala, Strengnes och Westerårs etc., ther forclar at
warder huadh clerekrijt leekmen plichtoghe äre, och hwadh leekmen äre clerekrijt plichtoghe jgen. Ib. 1528.
(2 Förman.) En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare vthropat j Vpsala offuer högmectig förstes konung
Götzstaffz cröning tolffte dagh januarij.
1528.
(3 Förman.) Förmaning til alla Euangeliska predicare öffuer heela Swerige, ther hwar och een Christrogen
Menniskia må haffua rettelse vtaff, huru hon sigh skicka skal, tå förfölielse påkommer för Gudz Ord skul. Förf. 1535. Tr. Rostock 1612.
(Sakr.) Een liten boock om Sacramenten
_ etc. Sthm 1528.
(Äkt.) Een liten vnderuisning om Echteskapet etc. Ib. 1528.
(Klöst.) Een liten boock j huilko closter-leffwerne forclarat warder etc. Ib. 1528.
(1 Post.) En nyttog postilla ofuer någhor fåå Euangelia aff sommardelen etc. (Efter Luther.) Ib. 1528.
(2 Post.) En lijten Postilla offuer all Euangelia som om söndaghanar läsen warda offuer heela året etc. Ib. 1530.
(Guds ord) Om gudz ordh och menniskios bodh och stadhgar j thet andeligha etc. Ib. 1528.
(Handbok) Een handbock påå Swensko, Ther doopet och annat mera vthi ståår. Ib. 1529.
(1 Mess.) Then Swenska Messan epter som hon nw holles j Stocholm etc. Ib. 1531.
Petri, O. (forts.)
(2 Mess.) Orsack hwar före Messan böör wara på thet tungomål som then menighe man forstondelighit är. Ib. 1531.
(Sal.) Een lijten boock ther vthi forclarat warder hwar igenom menniskian får then ewiga salighetena etc. Ib. 1535.
(Ingång) En liten ingong j then helliga scrifft etc. Ib. 1538.
(Ed.) Een predican emoot the gruffueliga eedher och gudz försmädilse, som nw almenneliga brukas. Ib. 1539.
(Kr.) Svensk Krönika. Förf. omkr. 1540, utg. af G. E. Klemming, Sthm 1860.
(Jesu pina) Wårs Herras Jesu Christi pina och vpståndelse m. m. Stelt på rijm. Sthm 1556.
(Verld.) Om Werldennes största Förwandlingar och Ålder. Ib. 1558.
Phrygius, Sylvester Johan. Brudepredican. Sthm 1604.
(1 Likpred.) Likpredikning öfver U. Snäckenborg. Ib. 1610.
(2 Likpred.) Likpredikning öfver A. Ekeblad. Ib. 1613.
(3 Likpred.) Likpredikan öfver hertig Johan af Östergötland. Ib. 1618.
(4 Likpred.) Likpredikning öfver N. Liljehöök. Ib. 1619.
(5 Likpred.) Likpredikning öfver furstinnan Elisabeth. Ib. 1620.
Valetpredikning. Ib. 1613.
(Äkt. pred.) Echtenskaps Predikning. Ib. 1615.
(Him. lif.) Thet Himmelska lifzens ... affrijtelse (sex predikningar). Ib. 1615.
Agon regius; Kongl. Maj:ts... H.Johans III frimodelige Dödzkamp. (Bearbetning efter J Petri Nericius.) Ib. 1620.
Berättelse om Johan 3:s död (införd i föreg. bok).
Tillegnan och företal till P. Svarts Ähra-predikning, Se Svart.
Prytz, A. J. Olof Skottkonung, kom. Ups. 1620. — En lustigh comoedia om Konung Gustaf then första. Ib. 1622.
Psalmboken, Svenska, af 1536 (sannolikt förf. af O. Petri), utg. af G. E. Klemming, Sthm 1862.
Psalmeboken, Then Svenska, förbätrat och medh flere Songer formerat. Sthm 1572.
Raimundius, L. Historia Liturgica, förf. 1638, utg. af A. A. von Stjernman, Sthm 1745.
Reenhjelm,J. Thorsten Wiikingssons saga, öfvers. Ups. 1680.
Regium horologium, Thet är Gudfruchtiga och Rettvisa Konungars urverk. Infördt bland Spegels skrifter, Norrk. 1745, men tillhör ej honom.
Renner, M. (1690). Vitterhetsarbeten, utg.
af P. Hanselli (del. XIII), Ups. 1870.
Reyncke Foss. (Öfv. fr. Tyskan.) Sthm 1621.
Rhodin, J. Samling af Svenska Ordspråk. Sthm 1807.
Rhyzelius, A. O. Klosterbeskrifning. Link. 1740.
Risell, J. (1697—1724). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XVI), Ups. 1873.
Risingh, J. Een Land-Book, eller några vpsatter til wårt käre fädernes-landz nytta och förkofring wälmeente om Land-Bruuk och Land-Lefwerne. Vesterås 1671.
Rolander, N. J. Sacer nauclerus, Thet är: Skipzbook vthaff then Helga Skrifft. Sthm 1627.
Roman, C. G. Nicolai Klimii resa (af Holberg), öfvers, fr. Latin. Sthm 1746.
Rondeletius, J. Judas Redivivus, Thet är: En christeligh Tragicocomædia etc. Förf. 1614, utg. Sthm 1871.
Rosenfeldt, Werner von. Navigationen eller Styrmanskonsten. Sthm 1693. —
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del.
XVI), Ups. 1873.
Rosenhane, G. Wenerid. Sthm 1680. —
Fyratijo små wijsor. Ib. 1682. — Thet
Svenska språketz klagemål. Ib. 1658.
(Tillsammans åter utgifna af G. E. Klemming, ib. 1853.)
Rosenstein, N. von (1752 — 1824). Samlade skrifter, 1—3. Sthm 1838.
Rothovius, Isaak. (1 Pred.) Predican om the Christnas Collatz och Gestebodh. Strengn. 1623. — (2 Pred.) Predikan om huru Christus mättade 5000 män. Ib.
1623. — (3 Pred.) Tacksäijelse-Predikan 15 juli 1640. Ups. s. å. — (4 Pred.) Then christeliga läran om ... bättring ... Vthaff Hieremiae Klago-Wijsor i tiugo
predikningar författat. Åbo 1645.
RR = Riksregistraturen.
Rudbeck, O. (1630—1702). Atland eller Manheim, del. 1, 2. Ups. 1679, 89. —
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del.
XII), Ups. 1869.
Rudbeck, O. den yngre (1660-1740). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XII),
Ups. 1869.
Rudbeck, O. (1750—77). Boråsiade. Sthm 1776. — Neri. Ib. 1784.
Rudbeckius, J. (Kon. reg.) Välsignat Konunga regemente eller lyckeligh Folksstyrelse, i 32 predikningar (1614—20). Ups. s. a. — (1 Pred.) Predikan på then
l:a sönd. i Adventet 1618. Vesterås 1625.
— (2 Pred.) Warningzpredikan på then andre sönd. i Adventet 1622. Ib. 1637.
— (3 Pred.) Jordeferdz-predikan öfver enkedrottning Catharina. Ib. 1622. —
(4 Pred.) Jordeferdz eller vthförelse predikan öfver kon. Gustaf Adolf 1634. Ib. 1634.
Rudbeckius, P. J. En ny Wijsa om Starcke en rättskaffens Swensk vng Swen etc. Sthm 1624.
Rudeen, Thorsten (1661 — 1729). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. VIII), Ups. 1867.
Rudenschöld, C. (1698—1783) och U. (1704—65). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. VIII), Ups. 1867.
Runeberg, J. L. Samlade skrifter. 1—5. Örebro 1851-64.
Runius, J. Dudaim. 1—3. Sthm 1733.
Rydelius, A. Sede-bok. Sthm 1731. —
Nödiga Förnufts-öfningar, 2 uppl. Link. 1737. — Vitterhetsarbeten, utg. af F. Braune. Lund 1868.
Rådsprot. = Svenska riksrådets protokoll, 1, 2 (åren 1621—32), utg. af N. A. Kullberg. Sthm 1878, 80.
Rålamb, Åke. Adelig öfning, del. 10, 13, 14. Sthm 1690, 95.
Rääf, L. F. Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland. 1—4. Örebro 1856-65.
Röding, J. Historisk undersökning om krigskonstens tilstånd i Sverige i kon. Gustaf l:s tid. (I Vitt. Akad:s Handl. 1 delen. Sthm 1755.
SAH = Svenska Akademiens Handlingar.
Sahlstedt, A. M. Melicerta, herdaspel. Sthm 1750. — Sagan om Tuppen. Ib. 1758. — Tuppen om Sagan. Ib. 1758. — Critik öfver Tuppen om Sagan. Ib. 1759.
— Vittert snille, i en kårt afhandling betracktadt. Ib. 1775.
Salomons ordspråk. Sthm 1536.
Salomos Wijsheet. Sthm 1536.
Sanfärdigt swar och berettelse på ... Sigismundi wegna... emott... Herttigh Carl.
1617.
Schmedeman, J. (1652—1713). (Just.) Kongl. Stadgar m. m. angående Justitiæ och Executions-ährender. Sthm 1706. —
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XV), Ups. 1871.
Schroderus, E. (Nycopiensis) (Kon. förär.)
Regium donum, eller Konungzlig förähring ... Konungs Jacobi I. Öfvers. Sthm 1606.
(Gadd) En sanfärdigh oration ... uthaf Hemming Gadd, öfv. fr. Latin. (Sthm 1612?)
(Ratich.) Berättelse om Wolfgangi Ratichii Didactica eller Lärekonst, öfvers, fr. Tyskan. Sthm 1614.
(Casm.) Ottonis Casmanni Andeligh Rust-kammar til dödhen. Öfvers. Ib. 1615.
(Pac.) Fulvius Pacianus, Huru en furste sitt land och folk styra skall, öfvers. Ib. 1616.
(Hoff. väck.) Ant. Guevara, Hof-folcks väckiare. öfvers. Ib. 1616.
(Cogn.) Hwssdräng. Om tiänarnars plicht emot sine herrar och hwssbonder. Af Gilbertus Cognatus. Öfvers, fr. Latin. Ib. 1617.
Schroderus, E. (forts.)
(Waldt) Rättegångs Oordning, af G. am Waldt. Öfvers. Ib. 1619.
(Kegel.) Ph. Kegelius, Tolf andeliga betraktelser. Öfvers. Ib. 1620.
(J. M. kr.) Johannis Magni Svea och Götha Crönika. Öfvers. Ib. 1620.
(Kysk. speg.) Kyskheets Spegel alle Christelige ungersvenners och jungfrugers. Öfvers. Ib. 1622.
(Men. speg.) M. Neandri Menniskie Spegel. Öfvers. Ib. 1622.
(Liv.) Then nampnkunnige Skribentens Titi Livij aff Padua Historia, öfvers, (från Tyskan). Ib. 1626.
(Uss.) Wilhelm Usselinx, Utförlig förklaring öfver Handels-Contractet angåendes thet södre Compagniet uthi
Konungarijket i Sverighe. Öfv. Ib. 1626.
(Hoflef.) Om Hoflefvernetz Förtreet och Mödesamheet, dess lijkes Landzbyg-dens eller Bonde väsendetz lustigheet och beröm. Af A. Guevara. Öfvers. Ib. 1629.
(Hels. beg. skattk.) Helsosamma Begärelsers Skattkammar, öfvers. Ib. 1638.
(Heracl.) Heraclitus, eller Thet mennisklige lefvernets fåfengeligheets och älendes betrachtelse. Ib. 1638.
(Albert.) Ægidius Albertinus, Thet qvinlighe könetz lustgård. 1—4. Öfvers. Ib. 1638.
(Kors.) Kors-Schola. (Af V. Wudrian.) Öfvers. Ib. 1641.
(Mod. sk.) Informatorium maternum eller Moder-Schola. Öfvers. Ib. 1642.
(Hunn.) Nicolai Hunnii Epitome creden-dorum, eller Then Christlige lärones korta Extract. Öfvers. Nyköping 1647.
Schroderus, E. (Upsaliensis). Lexicon Latino-Scondicum. Sthm 1637. — Se Comenius Tung.
Sefström, N. G. Bidrag till historien om våra jernbergverk. I Jernkontorets Annaler 1845, häft. 1. — Räkensättet i äldre tider. I samma Annaler.
Serenius, J. Dictionarium Suethico-Anglo-Latinum. Sthm 1741.
Sigfridi, Johannes. Gåås Kong, een lustigh och kortwiligh poetisk dickt om Mårtens Gåås. (Af W. Spangenberg.) Öfvers, fr. Tyskan. Sthm 1619.
Silverstolpe, A. G. Skaldestycken. 2 uppl.
Sthm 1814.
Simonis, Andr. Siälenes Örtegårdh, öfvers.
Sthm 1587.
Siölag, Sweriges rijkes. Sthm 1667, 4:o.
Skrå-ordningar, utg. i Sv. Fornskr. Sällsk. samlingar. 10.
Skytte, J. (Und.) Een kort Vnderwijsning, vthi hwad konster och dygder en fursteligft person skal sigh öfwa. (Skrifven 1604.) Sthm 1678. — (Or.) Een Oration om the Suenskes och Göthers första vrsprung.
Ib. 1604.
Sparman (Palmchron), A. (Ber.) Berättelse, huru man sigh i Pestilentztijder förhålla skal. Sthm 1638. — (Sund. sp.) Sundhetzens Speghel. Ib. 1642. — (Cons.)
Consilium antidysentericum. Ib. 1652.
Sparre, Erik. Rijksens Rådz, Ridderskaps och menighe Adels Oration ... til konung Sigismundum. Sthm 1594.
Spegel, H. Gudz Verk och Hvila. Sthm 1685 (med Ordlista). Åtskilliga tillägg äro cit. efter Spegels Poetiska Skriffter, Norrköping 1745. — Thet öpna Paradis. Efter nämnda uppl. 1745, jemförd med en uppl.
af 1705. — Thet tilslutna Paradis. Efter
samma upplagor. — Thet återvunna Paradis. Efter uppl. 1745. — Konung Salomons Vishet och Herlighet. Efter uppl. 1745. — Then Svenska KyrkioHistorien. 1, 2. Link. 1707, 8. — Glossarium Sueo-Gothicum eller Svensk Ordabook. Lund 1712. — Passions-Andackt. Sthm 1723. — Förklaring öfver kon. Salomons Prädikare. Norrk. 1746.
Stagnelius, E. J. Samlade skrifter. 1, 2. Sthm 1868.
Stagnell, J. Den lyckelige Banqueroutieren, kom. Sthm 1753. — Baron Sjelfklok och Fröken Granlaga, kom. Ib. 1753. — Ris-Bastugan, kom. Ib. 1755.
Stenbock, Magnus. Glädie Spel och Ähre-Sång etc. den 28 jan. 1701. Sthm s. å.
Stjernhjelm, G. Gambia Svea- och Götha-Måles Fatebur. Sthm 1643. — Archimedes Reformatus. Ib. 1644. — Företal till Wäst-Götha Laghbook. Ib. 1663. — Musce Suethizantes, Thet är Sång-Gudinnor nu först lärande dichta och spela på Swenska. Ib- 1668. — (Bröl.) Bröllops besvärs ihugkommelse (i P. Hansellis uppl., Ups. 1871; sannol. ej förf. av Stjernhjelm; jfr Samlaren 1914, s. 71 ff.) — Företal till afhandlingen kallad Baculus Carolinus
eller Carls-stafven (i Hansellis uppl.).
Stjernman, A. A. von. (Riksd.) Alla Riksdagars och Mötens Besluth m. m. 1—3. Sthm 1728—33. Bihang. Ib. 1743. — (Com.) Samling utaf Kongl. Bref m. m. ang. Sveriges rikes Commerce, Politie och. Oeconomie. 1—6. Ib. 1747—75. — Svenska Landtmarskalkars historia (i
Gjörwells Sv. Bibl.). — Företal till P. Svarts hist. om Vesterås Biskopar.
Sundel, O. Ordsamling. Handskrift i Sv. Akad:s bibl.
Stockholms Magazin, utg. af M. Swederus, 1-3. Ups. 1780, 81.
Svart, Peder. Ährapredikningöfver Konung Gustaf 1, i Upsala d. 21 Dec. 1560. Utg. af S. J. Phrygius, Sthm 1620. — Gustaf l:s Krönika. Förf. 1561, utg. af G. E.
Klemming. Sthm 1870.
Svedberg, J. Ungdoms regel och ålderdoms spegel. Skara 1709.
(Ho tror) Herre, Ho tror vår predikan?
Ib. 1709.
(Catech.) Catechismi gudliga öfning. Ib. 1709.
(Sver. ol.) Betenckiande om Sveriges olycko, eller denna tidsens himmelskriande synder etc. Sthm o. Ups. 1710.
(Sabb. ro) Gudz barnas heliga Sabbatsro. 1, 2. Skara 1710, 12.
(Dödst.) Gudelige dödstanckar. Ib. 1711.
(Pest.) Säkra och beverda helsomedel samt oförliknelig läkedom emot Pestilentien. Ib. 1711.
(Ödn.) Gudz heliga ödnalag vid menniskans timeliga och eviga velferd eller oferd. Ib. 1713.
(Dav.) David och Nathan. Huru en Herrans tienare skal predika. Ib. 1713.
Schibboleth. Svenska språketz rycht och richtighet. Ib. 1716.
(Försvar) Rettmätigt Heders Försvar emot U. Hiernes obetenckta skrifft emot Schibboleth. Ib. 1719.
(Gram.) En kortt Svensk Grammatica. Sthm 1722.
Casa pauperum, Gaza divitum. Thet är: Fattig koija, Rik mans skatt. Skara 1723.
America illuminata. Ib. 1732.
Sabbatens helgande. Norrk. 1734.
Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XV), Ups. 1871.
Svenonis, Ericus. Predican om Christi födelse. Sthm 1618.
Svenska Biblioteket, se Gjörwell.
Svenska Folkvisor, utg. af Geijer och Afzelius; ny uppl. af R. Bergström, 1—3. Sthm 1880.
Svenska Fornsånger, utg. af A. I. Arwidsson. 1—3. Sthm 1834—42.
Svenska Ordspråk (1636). Handskrift i Kongl. Bibl.
Thet Svenske Nitet (veckoblad, utg. af O. Celsius och A. Hesselius). Sthm 1738.
Sylvius, J. Sleidani Historie-Book, öfvers. Sthm 1675. — (Er. Ol.) The Swenskes och Göthers Historia af Ericus Olai, öfvers. Ib. 1678. — Curtius Rufus, öfv. (mest efter Tyskan). Ib. 1682.
Syrachs Book. Sthm 1536.
Tegel, E. Jörensson. Then stoormechtighe ... Her Gustaffs fordom Sweriges ... Konungs Historia. 1, 2. Sthm 1622. — Konung Erics den 14:s Historia, utg. af
Stjernman. Ib. 1751.
Tegnér, E. Samlade skrifter. 1—7. Sthm 1847-51.
Tempeus, K. L. Specula, Thet är: Sveriges Rijkes Skådhetorn, af Joh. Messenius. Öfvers, fr. Latin. Sthm 1612.
Tessin, C. G. Tal på rikssalen d. 23 sept. 1751. — (Bref) En gammal mans bref til en ung prints. 1, 2. Sthm 1756. — Skrifter, utg. af G. Frunck. 1, 2. Ups.
1882, 83.
Tessin och Tessiniana. Sthm 1819.
Thorild, T. Samlade skrifter. 1—4. Sthm 1819-35.
Thyselius, P. E. Handlingar till Sverges reformations- och kyrkohistoria under konung Gustaf 1. 1, 2. Sthm 1841 —45. — Bidrag till Svenska kyrkans och läroverkens historia. Ib. 1848.
Tideboken, Den Svenska. (Sannolikt fr. 1525.)
Ny uppl. utg. af G. E. Klemming, Sthm 1854.
Tidfördrijf, Ett mycket lustigt och kortwilligt.
Tr. omkr. 1690.
Tilas, D. Dagbok vid 1769—70 års riksdag. I HSH del. 16.
Tisbe, com. af Magnus Olai Asteropherus.
(Förf. 1609.) Utg. af C. Eichhorn, Sthm 1863.
Tiällmann, N. (1652—1718). Grammatica Suecana. Sthm 1696. — Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XV), Ups. 1871.
Tobie Comedia. (Af Ol. Petri?) Sthm 1550.
Å nyo tr. 1849.
Triewald, M. Konsten at lefva under vatn.
Sthm 1734. — Plägning til Konsten at lefva under vatn. Ib. 1741.
Triewald, S. Lärespån uti Svenska Skaldekonsten. Sthm 1756.
Troil, U. von. Skrifter och Handlingar til uplysning i Svenska kyrko och reformations historien. 1—5. Ups. 1790, 91.
Törneros, A. Bref och Dagboksanteckningar (skrifna 1823-38). 1, 2. Ups. 1840,42.
Törnewall, P. Dvgdz och Odygdz Spegel etc. Sthm 1694.
Törning, L. Danielsson. Swea och Giötha Ordsprååkz Tilökning. Sthm 1677.
Törnqvist, G. J., se Lykkopris.
Ulfsparre, Christer Ifverson. En kort Regementz Bok. Sthm 1620.
Ulspegel. Öfvers, fr. Tyskan. Sthm. 1661.
Undervisning för en ung princessa. Öfvers, fr. Franskan. Sthm 1699.
Ung, O. Philaretes medh fyre Wijsz-Möers lärdom. Streng. 1663.
Utlegning på Propheten Daniel (af D:r Joh. Draconites i Marburg), öfvers, utg. af A. A. Angermannus, Wittenberg 1592.
VAH = Vitterhetsakademiens Handlingar.
Valerius, J. D. Samlade Vitterhetsarbeten. 1, 2. Sthm 1855.
Wallenberg, J. (1746—78). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli, Sthm 1855.
Wallenius, D. Sång- och Fägne-gudinnornas nyligen upslagne tjäll. Ups. 1688.
Wallenius, Gabr. A. F. Project af Svensk Grammatica. Åbo 1682.
Wallin, J. O. Samlade vitterhetsarbeten, 5 uppl. 1—3. Sthm 1863, 4.
Variarum rerum vocabula cum Sueca interpretatione. Sthm 1538.
Warnmark, P. (död 1709). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XIII), Ups. 1870.
Weise, Christian. The tre ypperste Ertz-Narrar uti hela werden. öfv. fr. Tyskan. Sthm 1697.
Wennæsius, E. (1641—84). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XII), Ups. 1869.
Verelius, O. Götriks och Rolfs saga, öfvers. Ups. 1664. — Herrauds och Bosa Saga, öfvers. Ib. 1666. — Hervarar Saga, öfvers. Ib. 1672. — (Run.) En kort underwijsning om then gambla Swea-Götha Runa-ristning. Ib. 1675.
Verldzlig Fåfänglighets Spegel, af JC. O. Sthm 168.
Werwing, J. (c. 1640—97). Konung Sigismunds och Konung Carl IX:s historier, utg. af A. A. v. Stiernman. 1, 2. Sthm 1746, 47.
Werwing, J. G. (död 1715). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. IV), Ups. 1866.
Westhius, S. Adelskaps härkompst. Sthm 1678. — Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. XVI), Ups. 1873.
Wexionius, O. Sinne-afwel. Gborg 1684.
— Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. VI), Ups. 1863.
Widekindi, J. (1618?—78). Gustaff Adolphs
den andres historia. Sthm 1691.
widman, J. se Lykkopris.
Wistrand, A. H. Författningar ang. Medicinalväsendet i Sverige. Sthm 1860.
Wivallius, L. (1605—69). Vitterhetsarbeten, utg. af P. Hanselli (del. IX), Ups. 1869.
Wrangel, E. Torilla eller Regner och
Svanhvita, tråg. Sthm 1739. — Fröken
Snöhvits Tragædia. Ib. 1739.
Vultejus, J.(1639—1700). Vitterhetsarbeten,
utg. af P. Hanselli (del. XIII), Ups. 1870.
Zibet, C. B. (1740—1809) Vitterhetsarbeten. Ups. 1853.
Ödmann, S. Åminnelsetal (i Vet. Akad.) öfver
P. Högström, 1785.
Österling, C. G. Terentii komedier, öfvers. från Franskan. 1—3. Sthm 1699, 1700, 1708.
A.
Abc. Dessa bokstäfver brukades, såsom senare N. N., att beteckna icke utsatta namn. (se S-wall.) Vij Abc etc. Helsze edber alla oss elskelige dandemen. Gust. 1 reg. 1:275.
Abc-bok, f. Alfabetisk anteckningsbok. Skall Landzskrifvaren åhrligen halfva ett Inventarium eller ABC book, dijt han dageligen deras nampn, som några saker haffua att andraga, in noterer. Landt, instr. 213 (1635).
Abskons, n. Skärm; ljusskärm. [Isl. skons, n.] (Se S-wall.) Umbraculum, skiwl eller abskons. Var. rer. voc. G 5 b. War tu mitt Abscons emoot hetan, min skugga om middaghen. P.J. Gothus Bön. S 1 a. Stakan (candelabrum) skal vara hängiande, ab skontzet (der Liechtschirm) grönt.
Adamant, m. Diamant. [L. adamas; Fht. adamant.] han haffuer lika som med en Adamant skildt liwset ifrå mörkret. L.
adamant.
Adamantisk, adj. O vee sådanom stålhuffuud och adamantiskom hierta. P. J.
Ade, interj. Adjö. [T. =]. Adde adde haff mongh tusendh godh natth. H. O. visbok 26. Ade Ade förgätt ey mig. B. G. Visbok 129. Ade, du sköna verld, far nu vel! Tisbe 55. Ade, farer vell, mina vener kiär! Ders. 70. Så fahren nu väl, ach vänner, ade.
Adelhus, n. (Se S-wall adhalhus.) Uti eller bredvid fasta städer lades ett kastell eller citadell; det kallades adelhuset eller adelslottet til skilnad från den andra fästningen.
Adelruna, f. Alruna (T. namn på växten
Atropa Mandragora, L. Se
I Bib. 1541 förekommer vid 1 Mos. 30: "Ruben gick vth om hwete andena, och fan lilior på markenne", en så lydande randglossa: "Somlighe läsa her (i st. f. lilior) adhelrunor". Det Hebr. ordet är dudaim, "poma amatoria", hvilka i österlandet ansågos kunna uppväcka kärlek. Jfr Sal. H. Visa 7:13. (Se
Adelslott, n. Se
Adermening, T. förvridning af växtnamnet Agrimonia. (Se
Sanicula, Wintergrön och Adermening aff hwario en näffua. B.
Af, prep. 1. Från. Göstaff Arvitsson ... mik longlige aff en dreng (L. a puero,från
barndomen) tient haffuer. H.
15: 5). Jag var ... af den uslaste på jorden blefven den sällaste i hela verlden.
aff penningar. 2 Macc. 3: 6. — 4. Mellan två subst, med samma bet. som till i det nyare språket, hans tölper af en dräng. C.
Afalster, n. Afkomling. Götharnas af-alster, thet ther boor i Cimbrica Chersoneso. Spegel Ord. föret. d 1 a.
Afbedja, tr. 1. Begära af, utverka af
(någon). Äro the Propheter... så lät them thet Herranom Zebaoth affbidhia, at the quarrbleffna kärillen j Herrans Hws ... icke ock så til Babel förd warda. Jer. 27:18. — 2. Genom bön förmå att afstå från något;
genom bön afvända, undanbedja. (Se S-wall.) en part äre så hårdhiertade, at the ingalunda låta sig beveka eller affbidia.
Afbedraga, tr. På bedrägligt sätt afhända. [T. abbetriegen.] Wesslare ... theres
ocker driffuit och them fremmandom ... sine penningar medh theres skadha affbedraghit.
Afbelägen, p. adj. Aflägsen. vidt afbelägne orter.
Afbetala, tr. Aflöna. i kistoner war fast tundt vtaff taga ther han kunde them (krigsfolket) medh affbetala.
Afbetalning, f. Aflöning. Se Sv. Ak. ord.
Afbettla, tr. Aftigga. [T. abbetteln.]
våre qvinnor ... holla thet för en höfveskheet, om the the unga sällar myckit affbetla måge.
Afblifva, intr. 1. Blifva af. ther
nogor tractat skall afblifva. A.
affbliffua. 3 Post. 49 b.
Afblotta, tr. Afvända, afvärja? skölden, ther medh man dieffuulens brinnande skott icke allena affblottar, vthan ock vthslecker, at the hiertat hwarken skiuta eller brenna kunna. P.
Afblåsa, intr. Upphöra att blåsa. [T. abblasen.] thetta jlinge wädher är affbläst. O.
Afboende, p. adj. Aflägset boende, en vidt afboende allmänhet.
Afbragd, n.? Storverk. [Isl. afbragð, n.] Ah kunde nu så väl min grofva pintzel måla Som Herrans afbragd nu på alla orter pråla!
af-bragds prof ännu at lägga af.
Afbringa, tr. Afvända. [T. abbringen.] om the sigh ifrån sådane inventioner och the ordninger, som för thette giorde ähre, skulle låtha affbringa. HSH 24:319 (1633).
Afbrock, afbruk, n. [T. abbruch.] 1. Afskiljande, undantag. Brwkar Christi Testament effter hans stichtelse, vthan alla tilsättielse och affbrock. O.
Afbryta, tr. 1. Bryta ned, rifva ned. han hadhe affbrutit altaren och Lundanar. 2 Krön 34:7. Tu ... läter hans feste affbrytas. Ps. 89: 41. the skola förderffua mwranar j Tyro och affbryta hans torn. Hes. 26: 4. tina mwrar skola the affbryta. 26:12. theres ... skantzer wore thå aff brotne. O.
andre dem pålagde sysslor så öfverhopade, att de sällan till de nödige sammankomster ... någon tijd kunnat afbryta.
en nat eller 2. A.
362. Bediande här med hvar och en ... ther honom skulle teckias afbryta några få stunder, han kommer (till den utsatta disputationsakten).
huilche vdi monge mötte affbrotne ære. HSH 20: 259 (1508).
Afbrytning, f. Brytning (malms), skall
gruffuedrengien haffua en ortug för til makninghen, och ett öre för aftbrytninghen huar dagh. Gust. 1 reg. 7:139.
Afbräcka, tr. 1. Borttaga, undantaga.
kan ingen menniskia sigh understå något uthi thetta Gudz Sons testamente (nattvarden) at förandra, tilsättja eller affbräckia.
redo medh alle macht, achtandes affbreckia Her Götstaffz lägre.
och nedherleggia honum. 7:442. Varder Gud tigh i thetta lijfvet afbräckiandes (låter dig lida brist, nöd) såsom Lazaro, så skal han vedergella tigh thet på titt yttersta.
Afbyggd, p. adj. Afskild, särskildt byggd, särskildt inrättad. Capitlet skal hållas, antingen i något afbygdt rum i Domkyrkian, eller thes närliggande huus.
Afbyta, tr. Afskilja, hvardera hade fått
sin afbytta deel. L.
Afbära, intr. Afvika, vara skiljaktig. sende wij eder eth stycke vtaff thet falska myntedt ... thet i wäll kunne see hurw thet aff bär ifrå wan (vår) stempell. Gust. 1 reg. 6:883.
Afcirkla, tr. I en cirkel omgifva. himmelen är ett allmenneligit rum, som affsirklar och uthi sigh begrijper alle ting.
Afdanka, tr. och intr. 1. Afskaffa, de
den påfviska messan aldeles afdanckade.
endeligha affdancka och sin koos vijka. R. Foss 283.
Afdela, tr. Skilja, söndra. Icke skole wij heller affdelis j frå ider i nogon motthe, vtan vele göra eth medt E. K (ärlighet). Gust. 1 reg. 10:4.
Afdjup, n. Afgrund, ett afdiup, diit ingen
någonsin haar kunnat komma. U.
Afdraga, tr. och intr. 1. Draga bort. Gudh sin hand för otaksamhetena skul affdrager. A.
Afdricka, tr. 1. Dricka af ett kärl. wämia eller gruffua sich dricka aff calken, ther en annar for honom affdruckit hadhe. O.
Afdrift, f. Fördrifvande. Hvij gören j
icke til edre förderfvares tijdeliga affdrifft samptligh tilhielp?
Afdrifva, tr. 1. Fördrifva, bortdrifva.
wij skole honom (fienden) möta och affdriffua. L.
och affdrijffua sigh ifrå Gudi och hans heligo Orde. P. J.
arbete kunde ... afdrifwit warda. L.
Afdroppe, m. En äng kan intet sitt gräs bära under ek, vallnöteträä, tall, gran och eneträ, ty deras skugga, bär och affdroppar förtaga gräsväxten.
Afdrägt, f. [T. abtrag; Mnt. afdracht.]
1. skada, förlust. Solde han naagher men skoogh ok vatn, som ligge wthi almenningh, norges krone til affdrekth. HSH 18:348 (1536). ther i beclage eder, ath the vpstedis borgere bruge frijt seglatzet ther ifrå
Lödisse ... Så kan thett ware eder föge tiil affdreckt, ath the segla ther wth Gust. 1 reg. 11:262. Hvilkit och så rijket ingen ringe skadhe och affdracht tillfågher.
konungen, at om någon handel eller afdrägt kan ske med de Lybske, han då ville ihugkomma det våld och orätt, som min salige käre herre af dem vederfors.
Afdrägtig, adj. Som medför skada, nackdel, förlust. [Mnt. afdrechtich.] Och än thå ath i (biskop Brask) och någro andre med eder icke willie gilla honom (Vesterås recess), szå skeer thet dog ecke forthenskull, att han szå oskäligha giord är, vtan therföre ath han är ider någhott affdrectiigh. Gust. 1
reg. 5:177.
Afdummad, p. adj. Afdomnad. hon dertill (till äktenskap) såsom en död och afdummat lem platt otjenlig och oduglig var. Link. domb. 376.
Afdö, intr. 1. Aflida. huar bonden
åf-döör, skall enckian ecke för then skull strax gifua nye gårdeleyo. Gust. 1 reg. 5:121. när the (presterna) affdödde moste man tagha andra jgen. O.
pelegrimar thenna timliga älendheet affdö måghe. 2:17 a.
Afdöda, tr. Döda. then gambla menniskan och syndakroppen affdödhadher ... warder. O.
Afdöma, tr. och intr. 1. Genom dom
af kräfva, döma att ersätta, honom (klaganden) bliffuer affdömdt alt thet hans tretto-broder haffuer kostat på sakena. O.
ther-före frij. L.
landman kan afdöma att åkerns beskaffenhet betarfvar.
Affall, n. Frånfälle, hans (P. Dela Gardies) oförmodelighe affald. HSH 36:383 (1585). Hert. Carl Philips ... afal så och begrafningh.
Affalla, intr. 1. Falla ifrån, aflida. en hoop aff wårt krigzfolk ... ähre osz döde och affalne. Fin. handl. 9:131 (1556). mykit ... folck är affallit och dödt af samme siukdom.
Familia och stämma aldeles skulle affalla.
Affinna sig, refl. Öfverenskomma, träffa uppgörelse, ingå förlikning. [T. sich abfinden.] genom en vänligh förlijkning afffinna sigh medh hvar andra.
Brandeburg medh dess margfallige begångne fiendtligheeter ... gifvit Kongl. M:tt orsaak at... gå in i hans land och der nyttia subsistencen för dess armee, til dess medh Kongl. M:t han sigh affinner och ... gifver säker
teckn af een oprichtig vänskap.
(1660). iagh vil affinna migh hos eder medh gull och dyrbara håfvor, efter iagh hafver illa giordt.
Afflykt, f. Flykt, afvikande, effter konungens affflycht.
Afflyktig, adj. Flyktig, afviken, skulle
legaterne seije the Carthaginenser, thet the afflychtighe och affellighe vore them Romarom icke alle igen giffne.
Afflå, tr. Skinnen ... äro nyligen afflagne.
AfFordra, tr. 1. Utrusta till afresa,
affärda, fortskaffa. Zenam then Laghkloka och Apollon afffoordra medh flijt, at them intet fattas. Tit. 3:13. tu haffuer wel giordt, at tu haffuer them afffoordrat werdeligha för Gudni. 3 Joh. 6. — 2. Återkalla, ifrån Gottlandh skulle thet Svenska krijgzfolcket ... affordras.
ifrå stadsens plundring.
Gudh i desse dagar hafver affordrat. A.
genom Gud til sitt ä-varand" rijke.
Affråga, tr. Fråga, genom frågande få veta, utleta något af någon. [T. abfragen.] swarar han them till itt spörsmål som the honom medh Timotheo afffråghat hadhe om the dödhas vpståndilse. NT 1526, försp. till 1 Thess. attu medh lempe kunne them
affråge, hwarest han sitt gull och sölf vnder-stungett hafwer. Fin. handl. 8:166 (1554). affrågha honom hans ärende.
Affång, n. Yrsel. The långhöffde äre benägne (inclinerade) til hufvudhyra (affång).
Affånga, tr. Fånga ifrån, fråntaga, beröfva. Thetta nätet, som man vppå Herrans Christi ord vthkastar, skal altijdh affånga dieffuulen folk. L.
Affått, Åfått, adj. neutr. Der något fattas; understigande, mindre. [Se S-wall afat.] vart tå Konungh Gram betalat medh samma mått, ja, öfver och icke affåt. L.
meer eller mindre än måttan kräffuer. Krön. pred. C 6 b. — Jfr
AfFärda, tr. Hädankalla. Gudh Högste hafver ... genom döden afferdat fordom min Hoffmestare Anders Bergenfellt. A.
Affärdig, adj. 1. Resfärdig. wore skiip
wåre aldeles afferdige och skulle löpa tiil siös. Gust. 1 reg. 9:189. Jagh stodh affärdigh in til Rome. R. Foss. 883. — 2. Göra a., affärda. giorde konung Antiochus honom afferdigh medh ett sådant svar, at
...
Affärdiga, tr. Affärda. [T. abfertigen.] wij afferdigede ij (2) åff wåre skip till Hollandt. Gust. 1 reg. 8: 286. huru må ock tå
dråparen wilia stå för Gudh, som hans belete ... hädhan aff werldenne affferdighat. L.
skechtor och dalepijlar.
Affödas, pass. Födas, alstras, åstad-
kommas. wort aff enom (Abraham) then ther och för ålder skull halffdöder war åfffödd all slechten. NT 1526, Ebr. 11:12. förhoppendis at ther skal mykit got affödis. Gust. 1 reg 1:58. j riichit fördis mongha
handa tall och rycthe, aff hwilke twedrecth och obestondt motthe affödhas. 2:99.
Afföding, m. Afkomling. Nit för fäderneslandet beredt (dem)... deras tacksamme affödingars ärestoder. C.G.
Affölja, tr. effter wij för syndenne skul ... icke förmåge göra laghen fyllest, kan ther intet annat afffölia, än itt ondt samwet. L.
Afföring, f. Utförsel. Seuerin Norby ... legat haffuer... in paa Gullandh oc hindrat oss tiilföring oc afföring. Gust. 1 reg. 1:194.
Afförkunna, tr. Förkunna. [T. abverkünden.] affförkunna konung Philippo en uppenbar feigd.
sidstone vardt krijghet them afförkunnat. Ders. 668. tedde sigh en herold effter sedvanan fram uppå platzen, ther speelet medh vanlighe rijm och ordasät pläghadhe
afförkunnas. Ders. 464. the medh månge rijm och lustighe sånger sin höffdinges låff och beröm afförkunnadhe. Ders. 914.
Afgift, f. Eftergift. om dalekarlena finge
noghen affgifft i then skatthen. H.
medt försl, och begärede förthenskuld någen affgiffi. RR 2/4 1543.
Afgjorda, tr. Afspänna (från gjorden: bältet). [T. abgürten.] Ty Pallas är af Gudarne beskärd Til at afgiorda Mars sitt vrede sverd.
Afgrund, n. Affgrundet sägher, Hon (visheten) är icke j migh. Job 28:14. När affgrunden än nw icke woro til. L.
Afgrundad, p. adj. Ogrundad. the framhärda alt uthi sin vrånga affgrundade mening.
Afgränsa, tr. Begränsa. [T. abgrenzen.]til öster-söder afgränsar (Scythien) floden Tausis.
Afgränsande, n. Begränsande, afskiljande inom vissa gränser. Jordenes grundfästande och Hafsens afgränsande.
Afgud, n. For (i st. för) gud och hans helga Christ, tu (Rom) tich itt affgud vpreste, som är then sanne Antichrist. Psalmb. 1536, 82. affgudheet skal förra taghas wtåff hiertat, än vtåff altaret. O.
Afgudaherde, m. Afgudiskprest, lärare. O affgudhaheerdar som hiorden offuergiffua. Sach. 11:17.
Afgudakyrka, f. Afgudatempel. han skal ... vpbrenna the affgudhakyrkior vthi Egypten. Jer. 43:13.
Afgudaland, n. Land, der af gudadyrkan är rådande. thet är itt affgudha land, och the trotza vppå sina stygga affgudhar. Jer. 50:38.
Afgudamakare, m. En som förfärdigar afgudabilder. The affgudhamakare äro allesammans fåfengelighe. Es. 44:9. the affgudhamakare moste allesammans medh skam och håån bestå. 45:16.
Afgudasäte, n. Ställe, der ett lands förnämsta afgudatempel finnes. i Vpsala, ther som konungs sätit här i Swerige warit haffuer, ther haffuer och retta affgudha sätet warit. O.
[Afgudhet, f. se under Afgud.]
Afgudinna, f. Diana är een affgudhinna. Ap. gern. 19:24 (glossa). the göra ena affgudhinne aff henne (jungfru Maria). O.
Afgunst, f. Ogunst, afund. [T. abgunst.] then som aff afvund och affgunst effter eens annars olycko trachtar. R. Foss 436. man fattadhe til honom affgunst.
Afgunstig, adj. Ogunstig, fiendtligt sinnad, afundsam. [T. abgünstig.] våre affgunstige fienders företagende.
Afguppa, tr. Afsvansa, stubbsvansa. (Af
gump.) han så väl fram som baak en affguppat apina mächta lijk var. Ulspegel A 2 b.
Afgynnare, m. Afundsman. [T. Abgönner.] wåre afgynneres och motstånderis ...
hinderlist och Prachtiker. Gust. 1 reg. 13:145.
Afgå, intr. 1. Gå bort, begifva sig bort. Lät icke the ringa affgå medh skam. Ps. 74:21. the affgudhamakare moste ... medh blygd affgå. Es. 45:16. Vria är icke affgången j sitt hws. 2 Sam. 11:10. j ären affgångne jfrå wäghenom. Mal. 2: 8. Han skal bliffua leffuande, och gå aff medh sitt lijff såsom medh itt byte. Jer. 38: 2. — 2. Gå af, falla af, lossna, thet wedherbrenda wedherlodher, och wil intet affgå. Hes. 24:6. allahanda skinwerck som twaghit är, och sårnadhen affgången är. 3 Mos. 13: 58. — 3. Gå ifrån, afvika ifrån, öfvergifva. de aldrig skole afgå den lärdom (Lutherska läran) som nu upkommen är.
— 4. Försvinna, upphöra. Ah at tu ... fördolde migh så lenge (till dess) tijn wredhe affgåår. Job 14:18. — 5. Blifva afskaffad. wåra fädhers stichtningar, the wij aff vngdom
hållet haffua, moste affgå medh skam. Jer. 3: 24. — 6. Aflöpa, tillgå, försiggå. Ehwadh tu tagher tigh före, thet skal han läta tigh wel affgå. Job. 22: 28. Är thet Simrj wel affgångit som drap sin herra? 2 Kon. 9:31. thet j heemligha talen medh hwar annan j örat, skal icke så fåfengt affgå. Vish. 1:11. Hwem
haffuer thet doch gått wel aff, som sigh haffuer satt emoot honom? Job 9:4. Mon thet ock skola gå idher wel aff, när han warder idher ransakandes. L.
frucht. P.J.
honom medh hela hans krigzhäär j thet Rödha haffuet uthi ett öghnablek, så at icke en kom ther ifrå som viste berätta huru thet affgick. P. L.
Romarom aff icke uthan blodh.
om något. hwar æn saa våre (vore), ath han våre then samme som han lather ordh åffgå. Gust. 1 reg. 4: 85. kong Christiern är än icke så mykit stark som oord affgår. 8:45. munke eller nwnnor så förlöpa theris clöster eller gå på gifftermål... ther mygit roop åffgår öffuer
alt rijkit. 5: 8. — 8. Hafva afgång, afsättning. en begärlig och mycket afgående vahra.
Afgång, m. 1. Bortgång, hädanfärd, död. Egil wardt stongat i hääl aff en galin tiwr, och
thet war en önkeligh affgong for en konung. O.
Lazarus fick. L.
Afgöra, tr. 1. Göra af med, nedgöra.
(de hade) nederlagt och afgjort en hop Danska hästar. R. Ludvigsson 289. — 2. Göra sig af med, afbörda. afgöra sin skuld.
Afhala, tr. Afhända? [T. abholen, Nnl.
af hälen?] Gud förbiude ath te rydzer
an-tinge med makt eller decktingen kunne
aff-hale riikena the rågånger. H. Brask {Gust.
1 reg. 4:412).
Afhandel, m Underhandling, aftal. komma til en affhandel och göra stilleståndh.
Afhemta, tr. 1. Upphemta, skörda, berga. När tu vpskär aff titt land, skalt tu icke skära
in til endan alt omkring, och icke nogha alt affhemta. 3 Mos. 19:9. the wijndruffuor som vthan titt arbete wexta äre, skalt tu icke affhemta. 25: 5. Han (den ogudaktige) warder affhemtat såsom een omoghen druffua aff wijnträdh. Job 15:83. — 2. Inhemta,
förmärka. När klädet det flämtar, Man lättlig afhämtar, At vädret det blås.
Afhindra, tr. Förhindra, afvärja. huadh till hinder och skade i theres näringh ware kann, (vilje vi) hielpe till att afhindra och bortschaffe. Skråord. 179 (1596). han afhindrar och förtager alt ondt.
afhindras.
upmurad skantz them afhindra kunde. Ders. 94. De skydde intet at med sitt blod vilja afhindra de lågor, med hvilka deras skepp hotades.
Afhugg, n. Afskräde, afskum. såsom werldennes affskrap äre wij wordne, hwars manz affhugg (Gr. περιφημα). 1 Cor. 4:13.
Afhugga, tr. 1. Nedhugga, borthugga. the trää som tu weest at man icke äter ther aff, them skalt tu förderffua och affhugga. 5 Mos. 20:20. han haffuer om kull slaghit Baals altare, och affhugget Lunden ther när. Dom. 6:30. — 2. Halshugga. loth ... kwng Christiærn aaf hugga twå wigde bispar. Gust. 1 reg. 1:48. bleeff her Tyrgils affhuggen på
södhra malm. O.
Afhuggning, f. Halshuggning. Johannis Baptiste affhugning. P.
Afhyda, tr. Draga huden af, afflå. [Mnt. afhuden; T. abhäuten.] thet fångna vildvärcket... afhyda. R. Foss 447. Mickel, hans
söner och hans vijff afthydde Lampen (haren). Ders. 248. itt stycke aff Brwnens (björnens)
hwdh bleff affhydd. Ders. 229.
Afhåll, n. Aktande, uppskattande, prisande; anseende; det att vara afhållen, omtyckt, andeligh högferd, roos och affhåld
aff egna gåffuor. P.
affhåld. 4:20 a. Thet behöffuer ingen fruchta, at honom genom ödmiukt til hans ähro, wyrdning och affhåld någhot minskas. 5:230 a. Hwar är nu titt prål oc werlzligit affhåld?
Afhålla, tr. 1. Hålla i anseende, akta,
skatta. The affgudhamakare äro allesammans fåfengelighe, och ther the mykit afthålla (neml.
afgudarne) är intet nyttigt. Es. 44: 9. en
klook man warder affhållen när Förstar. Syr. 20:29. Ingen Prophete är affhållen j sitt fädhernesland. Luc. 4:24. en Lagkloker, then jbland alt folcket mykit affhållen war. Ap. gern. 5:34. icke bleffüo the
(ridderskapet) så achtadhe och affholdne, som the hade förmoodhat. O.
worde ärat och prijsat, fructat och affhallen. Ed. A 2a. må then sådant (de påfviska ceremonierna) gilla och mykit afthålla, som ther til haffuer lust och icke better weet, Men en rett Christen kan platt intet hålla ther aff. L.
många Gudar, doch var Balldur mäst afhållen och dyrkad.
Afhållare, m. Berömmare. rosare och affhållare. P.
Afhäfva, tr. Aflyfta, undanrödja. [T. abheben.] Kongl. May:tt ville gerna afhäfva thet besväret som Ridderskapet och Adelen hafva.
Afhändes, adv. Eg. ur, undan händerna; bort, undan. [Isl. afhendis.] the (till krigstjenst utskrifne lösdrifvarne) sigh afhendes begifva, så at höfvitzmannen icke kan hafva acht på them.
Afhändig, adj. [Mnt afhendich; T. abhändig.]
... affhänndigh giöre. HSH 36:163 (1578). —
... at slotthet mötte ko: ma:t tiill Swerge affhendwcht vardha j her Söuerins norbis hender. Gust. 1 reg. 3:204. wij och giorde wor ytterste flijtt... på thet same Landzender icke skulle bliffue E: K: affhendige. 11:23.
Afhändiga, tr. Afhända. [T. abhändigen.] Bör ingen ... sigh sielff sitt lijff
affhändiga.
Afhänga, intr. Bero på, åligga. [T. abhängen.] kyrkesaker och dem som eder (presteståndet) afhänge.
Afjaga, tr. 1. Bortjaga. han ville
oförtöfvat komma til at affjaga the Svenska.
förföljande afhända. [T. abjagen.] Krigsöfversten ... fölgt de andra på flyckten ... afjagat
dem deras fältstycker samt al deras tråss.
Afjemna, tr. Jemna, göra slätt. Uppå Valmars öön skal... en lustgård förfärdigas, låtandes afjämna, förhöija och mura emot jorden der som afsatzer komma.
besättia. Ders.
Afkallna, intr. Kallna, blifva afkyld. vårt blod i våre leder Afkåldnad" som en ijs.
Afkasta, tr. Kasta omkull. alle konung Philippi pelare och bälätten ... skulle affkastas och aldeeles förstöras.
Afkippa, tr. (se
frånrycka, fråntaga. wij haffua ... flyith them ighen huad them aaff fienderne affkipt war och ytthermera formodendis war ath affkippas schulle. Gust. 1 reg. 2:95.
Afklappa, tr. och intr. 1. Klappa upp,
piska upp. [T. abklopfen.] om the thet (att
göra utfall ur staden) någhen gång vågade, så blefvo the väldigt affklappade.
och aftklappar sin dreng medh en godh knippel, hafver han intet gagn af honom. Ders. 5:ll. — 2. Aftrumma? klämta? skall och ingen ... låta sig finna på våre huus (fästningar) sedan afklappat är och nattvachten satt.
Afklistra, tr. Rappa, kalkslå. Spisarne i husen voro af en ställsten,... desse spisar, sedermera afklistrade och hvitlimmade, voro väl så jämna som någon tegelmur.
Afknicka, tr. Knäcka, bräcka. [T. abknicken.] när störste deelen af seenorna genom the longvarige krigen affknickade ähre, medh hvad krafft skall tå kroppen stort röra sigh? HSH 37:90 (1635).
Afknäppa, tr. Lösknäppa, göra ledig, undantaga (från något annat). iagh ... gärna hafver velat affknäppa någre stunder, ther iagh hafver kunnat, til at använda opå vårt käre fäderneslandz, thet Svenske tungomålet.
föret. 3 b. hafver jag för godt... befunnit, att jag ock en stund eller flere skulle afknäppa, med tig att tala.
Afkolna, intr. Kallna. en smältande materia flyter så länge eld och värma den underhåller; men stelnar så snart hetan afkolnat.
Afkomma, intr. 1. Komma af, härleda
sig från. Gudh som all nådh affkommer. NT 1526 1 Pet. 5:10. then oonde wilien som j hjertat war til förenne är rooten then alla menniskionas oonda gärningar affkomma.
O.
skada på fruchtena, med hagel och owäder, ther hunger och dyyr tijd affkommer. L.
itt ringare stånd, än hon var affkommen.
yngling väl at, huru stor adel han är afkommen, altid hafva försyn för folck af större ålder, förtienst och heder.
åkerbruk och andra sysslor intet altid får afkomma att föra sin boskap till torgs.
3:110. han oss sitt goda förslagh meddeelar, på hvadh sätt wij bäst medh them (sändebuden) skole kunna affkomma. HSH 26:221 (1633). — 5. Afkastas, framalstras. åkrar, ther häffoffer affkommer. 2 Sam. 1:21. — 6. Afgå. huar så hände, att någon aff Landtmäterne igenom dödzfall eller andre impedimenter råkar affkomma. Civ. instr. 256 (1635). — 7. Afläggas, upphöra, komma ur bruk,
råka i förfall. slighe wsidher motthe aff komma. Gust. 1 reg. 2:244. dyr tiidt, then tiil thenne dag icke haffuer kwnneth endels aff komma. 2:99. Closterleffuerne fast åffkommer. 7:252. När thenna ordningen
affkommer. Jer. 31:36. Diane Tempel warder för intet hållet, och måtte tå skee, at hennes herligheet afkommer (kommer att lida afbräck). Ap. gern. 19:27. tungomålen skola affkomma. 1 Cor. 13:8- Gudz retta och sanna fruchtan var ganska mykit affkommin och förfallin. P. J.
Afkomming, Afkomning, m. Afkomling.
Afkomst, f. 1. Härkomst. personernes
meriter och capacitet ansedde varda, at ingen för ringare afkompst förskiutes.
Afkomma. Hon (Kristina), then store Gustafs
blod och afkomst.
Afkonterfej, n(?). Bildstod. ofvan uppå
poorten stodh K. Göstafz . . . afconterfey.
Afkonterfeja, tr. Afbilda, afmåla, porträttera. vthkasta och affconfrafegda ... Christi ansichte. P.
Jerusalem. P. J.
Afkonterfejelse, -fejning, f. Bild, porträtt. Gudz beläter eller affcontrafeyelser (såsom man säger). P. J.
Afkoppa, tr. Halshugga. [T. abköpfen.]
Keysaren ... befalte at affkoppa Hortensium.
Afkort, n. Skada, olycka. Förvist skeer oss något aftkort.
Afkorta, tr. 1. Ajknappa, förkorta,
inskränka. Gudh offta affkortar näringen, ther hans barn skola leffua widh. L.
U 8 a. tu affkortar migh mitt lijff. P.
Afkortelse, f. iagh haffuer hördt een förderffuelse och afrkortelse, then aff Herranom
Zebaoth skee skal j allo werldenne. Es. 28:22. Ordet, säger
Afkulla, tr. Afklippa håret öfver hjessan. (Se
Afkunning, f. Kungörelse. afkunning skier af predikstohlen.
Afla, tr. Förvärfva. Vijsdomen aflas i lärdom.
skal tiena dän högre, Torftiger afla bröd af rijkom, med tienster och slögder. Ders. 460.
Aflada, tr. Afbörda, befria ifrån, lindra. [T. abladen.] hafva tijdh och tilfälle at afladha fädernes landedh sin skuldh och last. A.
Aflaga, tr. Bringa i olag, oordning. Darius bleff uthi trängzlet aff orthen, ther han fächta skulle, medh sin ansehnlige myckenheet aff folck... aflagat.
Aflandsvind, m. Vind från land. sättia (ankra) för aflandz vind. J.
Aflat, n. Aflösning, eftergift,
syndaförlåtelse. Christus ... vthskiffte oss afflat och
qwittering på alla wåra skuld. P.
Aflate, n. Rå (ett slags bakverk). Afflate, crustulum.
Aflefva, tr. 1. Lefva, genomlefva. Heela sin öffrige tijdh igenom affleffde han uthi clöstret.
Aflefva, f. Qyarlåtenskap; qvarlefvor. The ... lata sinom barnom sina affleffuor. L.
P.
thet Amazoniske folcket.
Aflefvad, p. adj. Utlefvad. En afflefvat man.
Aflegse, -n, adj. Förlegad, försvagad, slö.[Jfr T. ablegen.] Blifuer nogon Provest antingen af longligh siukdom eller ålderdoms svagheet så aflegse och kraftlöös, at han intet förmår sitt embete vel förestå.
Aflig, adj. Afvelsam, fruktsam. titt heliga
ord ... fester sig och bor uti mitt hierta, såsom en aflig säd.
Afligga, intr. [T. abliegen.] 1. Vara aflägsen. vpå en aftliggiende platz. RR 5/8 1542. en högh, som icke väl en Velsk mijl ifrå lägret afflågh.
Aflisa, tr. Lisa, befria ifrån. på det vij
.. dee store besvär oss tryckia, blifva aflijsade. HSH 38:354 (1636).
Afljuga, tr. Genom lögn afhända, aflocka. [T. ablügen.] then sin nästa ... bedragher, eller honom någhot afliugher. R. Foss 335.
Aflopp, n. Aflöpande, utgång. Drottningen var af hjärtat missnögd med sina förrädeliga stämplingar olyckeliga aflopp. J. G.
Aflåt, m. Upphörande. uthan åtherwände och aflåth Kongl. M:tz och thette Rijkis hansfäderneslands openbare ... fiende och förrädare.
Aflåta, tr. och intr. 1. Afstå ifrån, upphöra med, underlåta. [Isl. afláta.] afflata
saadana hinder oc kual som the then helge kyrke her til giort haffue. H.
hörandes, om j icke afflåten medh fastande och bidhiande. Judith 4:12. Ther moste iw the ogudhachtighe låta aff sitt offuerwold. Job 3:17. Låten aff at beröma idher. 1 Sam. 2:3. Lät icke aff at tuchta pilten. Ord. 23:13. — 2. Afskeda, affärda. en lensman, som ... är öffuerdadigh, latt then wtaff och sett ther en annen tiil. Gust. 1 reg. 6:72. Legaterne
... vordo uthan svar aflåtne.
Aflåtelse, Aflätelse, Aflättelse (?), f. Lättnad, lindring. thet ær giorth ... eder til afflatilsse åff mykin obeskedelig tunga. Gust. 1 reg. 4: 393. lather icke all omsorgh oc twnga hengia på oss alena, vthan hwar j
kwnnen oss til åfflætilse lather eder ther til finnes veluilioge. 4:115. ther äre någre clenodier j wpsale domkirke, som oss tiil slike förberörde wtlegningers aff lettilsse well hielpe kunne. 6:115. the prebender och gårder ther lösze (lediga) äre ... förordinere emellan the personer som eder til afflettilsze wara kunne
och tiene til att prediche gudz ordh. 7:100.
Aflägen, adj. Aflägsen. vidt afflägne och
främmande orther. U.
aflägnaste land.
Aflägenhet, f. Aflägsenhet. den vide afflägenheett, som Suerigess Rijke haffuer ifrå andre venner, med them att communicera.
Afläges, adv. Ur lag. låta all ting, som
genom dieffuulens ondsko och menniskios synd äro kommen affläges, komma j sitt retta lagh igen. L.
Aflägga, tr. 1. Förlägga, afflytta, förflytta. haffwe wij nw befaledt ther ifrå afflegge thet borgeläger som ther warit haffwer. Hist. bibl. 1:200 (1572). — 2. Nedlägga, öfvergifva. gambla lödesö är afflagdt och borgarene hijdt flyte til nylödesö. Gust. 1 reg. 5:149. — 3. Erlägga. afläggia til staden ... 5 daler silfvermynt.
at the hade frijt fohr och fordenskap så länge the voro på resan.
deras storfurste icke deröfver blefve vred och förtörnad (i afs. på det ångrade löftet att gifva storfursten hertig Johans gemål till äkta). Dens. 157. — 7. Inlägga, inqvartera (eg. aflägga vapen, packning o. d. för att taga nattqvarter). wåre Landzknechter haffue nu i thenne forlidne winter ... warit afflagde hoss the gode män aff adelen och presterne
ther i Småland. Gust. 1 reg. 13:260. Then som sig sielf locerer och aflägger til herberge annorstädes än han af sin förrier (furir) beskedd är.
hvilka vilfarelser vij redho två resor omrördt och aflagdt haffue. P. L.
Afläggning, f. Ersättning. Wij behålle altt thet som Wij nu innehafwe, till een aflegningh för all pågången omkåst. HSH 36: 319 (1585).
Afläna, tr. Afböja, afvända. [T. ablehnen.] man skal affläänä eller förminska korsset genom ordentelig medel. P. J.
Aflära, tr. Lära af någon. [T. ablernen.] någre af våre undersåtare hafva ... ingådt en societet eller compagnie sins emellan, bemälte
Italiener samma konst att aflära.
Afläsa, tr. Läsa, uppläsa. [T. ablesen.] haffuer Josias lätit affläsa Lagsens book för sigh. P. J.
affläsa sitt placat. A.
38: 268).
Aflöpa, intr. och tr. [T. ablaufen.] 1.
Afrinna. åkren kullrades mera till rågsädet, att vattnet om vintertiden mer måtte aflöpa.
en stundelig krops och sinnes orolighet.
Aflösa, tr. Lösa, frikalla. Undersåterna
haffua the afflööst och frijat ifrå then eedh, medh hvilkom the voro öffuerheetenne förbundne. P. J.
Afmana, tr. Afstyrka, afråda. [T. abmahnen.] Them ogudachtigom skal man kungöra theras synder och på Gudz vegna affmaana them ther ifrå. P. J.
Afmåla, tr. Afmäta, afskilja, bestämma. Werldzliga Konungar haffua theras affmålta grentzor, land och folk. P.
Afmägtas, dep. Blifva vanmägtig. Nu most" all dödzens mackt afmäcktas och försvinna, Ty genom Jesu död vij honom öfvervinna.
Afmägtig, se
Afmäla, tr. Jfr
Afmärka, tr. 1. Märka, förse med märke. kyrkoordningen ... här ibland Acterna med Littera G. afmärkt är. S.
karll hijt, som sådanne legenheter (att fälla bråtar) aff merckie kunne. Fin. handl. 9:145
(1556). Han lät thär och afmärka tompter til andra gårdar.
til skodande, i then mening som väl åffmerkias kann. 5:159. Hannibal uthsende ... speijare, som skulle begifva sigh uthi
Scipionis lägher... och granneligen affmärkia och gifva acht uppå, hvadh ordning ther hölts.
Afmäta, tr. 1. Utstaka. Caucasen ... med sin bergzrygg afmäter gränsorna för thet Scythiska folket.
ganska nytteliga och vijsliga thet är förordnat, att ... Hustafflan är satt vid ändan i vår kära heliga Catechismo. P.J.
Afnäma, tr. Köpa. [T.abnehmen.] de som
tobaket aff Compagniet afnehma.
Afnämeri, n. olägenheter för bergslagen och den däraf flytande handelen torde vara att befara, där man ej skulle hafva fremmandes förskått och afnämerier att tillgå.
Afockra, tr. Genom ocker afhända. [T.
abwuchern.] man honom hans godz och näring stiel eller afockrar. P.
Afpersa, tr. Afpressa, urpressa. wijn-bära skaal som wijnet är affpersat. Var. rer. voc. I 3 a.
Afplundra, tr. Plundra. detta temples herligheet ... är afplundrat.
1:262.
Afprygla, tr. Genom pryglande aftvinga.[T. abprügeln.] han hade sin stothållare ... som them affpryglade åhrligen at uthgiffua en stoor summa penningar.
Afqväm, n. Afkomma. [Isl. afkvæmi.]
hans barn och älskelige afqväm. U.
Aframa, tr. Afstyra, afvärja. (Jfr
Afrapi, m. Afskrap. [Isl. afhrapi.] Allom en öfverlast, och jorden een afrapi-börda.
Afraska, tr. Genom öfverraskning,
öfverrumpling afhända. ackta vppå, att Finland icke bliffuer oss affrasket. Gust. 1 reg. 10:4. Then rågh som Ryssarne plägade affraska the svenska undersåter.
Afreda, tr. Utreda, utrusta. Thär efter begaf Hialte sig på resan, sedan han således afredad var.
Afrensa, tr. Bortrensa. Samma förtröstning (på Christus) är then rette brinnande eelden, som all synd och smitto förtärer och affrensar. L.
Afreta, tr. Aflocka, bortlocka. [T. abreizen.] Althenstund englarna äro uthan synd, så kunna the aff en frij vilje tiäna, såsom the ther aff ingen ond bevekelse eller ond lusta ther ifrån affretas eller affträngias.
Afriden, p. adj. Utriden, utmattad genom ridt. [T. abgeritten.] Så beswärede sigh och
rytterne ... att theres häster äre mäste parten afredne. HSH 36: 256 (1580). Hvadh rytterijet vedkommer... moste Fältherren för all ting tillse, att thet icke blifver... emot våren afridit.
Afrifva, tr. 1. Rifva bort, rycka bort.
aff tins sons hand wil iagh rijffua thet (riket), Doch wil iagh icke alt Rijket affrijffua. 1 Kon. 11:13. — 2. Nedrifva. schole the höge natstuffwer och annen huus opå Gråmunckeholm affriffwes.
Afrosa, tr. Skryta af, öfver. Före:de Cardinal hafver ... uthi Käisarens nampn
(som han siälf afroste) föregifvit ...
Afrycka, intr. Begifva sig af, aftåga. sedan afryckte han till Dannemarck att practicere och stämple alt ondt emoth H. F. N. och rijkett HSH 19: 226 (1600). Tå the intet lägher sågho för stadhen, meente the fienden
... aldeles vara affrycht.
Afrymma, intr. Rymma bort, undan. förmälte fiender äro ... öffuerwundne, och medh theras wagnborg affrymde affwäghen. P.
Afräcka, tr. Nå till, uppnå (räcka, sträcka
sig till något, att afmäta, uppmäta det). [T.
abreichen.] the kunde icke affräckia medh theras tanckom, eller ulhsäya medh ordom, then stoora Gudz vijsdomen, som lyste uthi menniskiones krop. P.J.
Geometria ... afräcker thet längste.
Afrädda, tr. Afskräcka, skrämma bort. Man moste ... med the Hollendere, Rysser och andre fremmende skickeligen vmbgå, att the icke mötte bliffue affreddede och icke komme igenn (med sina varor).
Afräkna, tr. och intr. 1. Räkna och
afskilja, bestämma till något visst ändamål. Salomo ... affreknadhe siwtiyo tusend män til byrdor, och ottatiyo tusend timbermän vppå berghet, och try tusend och sex hundrat befalningsmän offuer them. 2 Krön. 2:2. —
2. Uppgöra räkning. hwar dagh affrekna medh Gudh. P.
Afräkning, f. Sluträkning. han tilreeder
sigh dagliga dagz at göra medh Gwdi en klaar affräkning på sin sottesängh.
Afränna, tr. Genom rännande (hastigt
framtågande) fråntaga, afskära. [T. abrennen.] igenom hastigt och oförmodeligit
nedryckiande aff berget affränna them passet emellan them och theras stadh.
Såledhes affrende höffvidzmannen medh sitt resetygh skantzen ifrån the Romare. Ders. 214. — Refl. eg. Löpa sig förderfvad; tillintetgöra sig, krossa sig. [T. sich abrennen.] dödhen haffuer på honom (Kristus) sigh affrent, lika som een kruka moot helleberget. P.
renna sigh afr och förtäras. 4:29 b.
Afrätta, tr. [T. abrichten.] 1. Inrätta i behörigt skick, ställa i rigtig ordning,
reglera. tollen widh Bahuus (skulle) förhandlas och affrettas. O.
Inlära, inöfva, dressera. Menigheten var såledhes affrättat uthaff tribunerna, och Rådet merkte theras vedervillie.
begynnelsen effter sitt egit sinne. Albert. 2: 239.
til at visa theras sorg, så legde the ... qvinnor, som afrettade voro til at gråta öfver then döda.
S.
Afrödja, tr. Undanrödja. borttaga och afrödja de besynnerligste hinder.
ansenlig legation ... at afrödja alla skilgaktigheter.
Afröfva, tr. Beröfva, frånröfva. j hans kyrkio så månge fattige Lazarus äro ... för Euangelij skul fördreffne och affröffuade. P.
Afsakna, tr. Sakna. Men ännu dubbelt mehr affsaknas i vårt sinne Then barnasiäl, som före åldern gått.
Afsaknelig, adj. Som medför afsaknad. en altförtidigh och affsaknelig dödh.
Afsats, m. Bild, afbildning. Carl den ellofftes ... affsatz i medaille.
Sinn. 2 b.
Afse, tr. och intr. 1. Åse. han ... på sin kungastool Sitter i högsta ähra och affseer med behag Svea rijkes ährenfäst.
som ... slijcke legenhether (att fälla bråtar)
affsee kunde. 9:145 (1556). — 3. Inse, taga
1 betraktande, afsee vij nogsampt, at rijkzens
förnemblige styrckia ibland annat icke ringa
beror ... på een duglig och starck
skiepz-flåtta. Stjernman Riksd. 2: 1235 (1655).
Sidenmanufcturiet.. . intet hafver någon
synnerlig afgång, hvartill man intet annat kan
afsij vara vållande, än det att... de förbudnè
sidentygen blifva inpracticerade. Com. 5: 339
(1692). — 4. Afvakta. Så hafuer jag fuller
seedt huad komma skulle, men velet afsij
om icke någon bettring vore att förmoda
A. Oxenstjerna (HSH 35:183).
Felldtmar-schallckhen ... förmeente att fästa sigh vedh
Bodheströmen till att afsij huad fienden
vij-dere ville attentere. Dens. (38: 332). — 5.
Af-mäta. Geometria tienar till krijgzsaaker, till
at affsee dalar och högder, ther man will
bestalla, belägra och beskiuta slott och städer.
Brahe Oecon. il.
Afsinnad, adj. Vansinnig, affsinnadhe
menniskior måste vara bundna at the ingen
man skadha. A Laurent» Hust. 103.
Afsinnig, adj. Dåraktig, oförståndig.
[Mnt. afsinnich; T. absinnig.] hoo är så
fåvitsk och afsinnigh, som icke veet, huru
Påverna altijdh hafva varit och ännu äre
til-sinnes emoot Imperium eller Käisare väldet.
Bureus Varn. C 4 b.
Afskaffa, tr. Af skeda, afvisa. [T. [-ab-schaffen.]-] {+ab-
schaffen.]+} hon affskaffade berörde qvinna
medh blygd och neesa ifrån hofva.
Schroderus Albert. 1:197.
Afskala, tr. Afmeja. uthi fiendens lägher
skulle innan några daghar tryta korn och
proviant, sedhan åkrarna nest om kring
lägh-ret voro afrskaläde. Schroderus Liv. 416.
Afskapa, tr. Vanskapa, vanställa,
högfärd i klädher bådhe Gudh och menniskior
misshagar, och menniskian affskapar och
van-skapar sigh fast meer ther medh, än som
pryder. A. Laurentii Verld. speg. 334.
Af skatta, tr. Af pressa, aftvinga. [Mnt.
afschatten; T. abschatzen.]• honom bleff
aff-skattedt och trugedt sex daler, som han doch
icke någen tijdh hade honom skylligh varit.
Tegel Gust. 1 hist. 2:298.
Afskattning, f. Afkortning, minskning i
skatt, föririedlinger och afskatninger (å
hemman). HSH 31:418 (1662).
Afsked, n. och m. 1. Få a., blifva
af-färdad. När the nu hadhe fått sijn affskeedh,
komo the til Antiochiam. Ap. gern. 15:80.
Göra a., taga. afsked, iagh ... giorde ther
mijn affskeedh, och foor til Macedonien.
2 Cor. 2:13. — 2. Aftal, öfverenskommelse.
blifva vidh förbund och affskeedh. Girs
Gust. 1 kr. 130. Det sista afsked emillan
fadren och sonen var, at han ingalunda skulle
sätta sin fot på den Polenska lands sidan, med
mindre de Påler afstodo med den anfordring
på Lifland. Joh. 3 kr. 114. — 3. Besked,
afgörande svar. giffuandis them suar och
a|fsked på theris ærende. Gust. 1 reg. 4:152.
the äre uthi alle saker snare til at giffua
aff-sked. Schroderus Hoff. väck. ni. —- 4.
Förordning, stadga. Ther någre komma som
vele sigh fordenskap uthan penninger pucke
och truge til, . . . skole the efter afskeden
blifve straffede. Stjernman Com. 1:480
(1604).
Afskeda, tr. och intr. 1. Afskilja,
afsöndra. [Mnt. afscheden; T. abscheiden.]
thet fijna ... drager sigh af och afskeder sigh
ifrån thet ofijna. Stjernhjelm Arch. E 3a.
— 2. Aftala, öfverenskomma- hafve vij medh
städerne theröfver (om soldatinqvarteringen)
affskeda låtit. Stjernman Com. 2:114 (1638).
handla och affskeda sålunda, at konung
Birger måtte blifva ledig uthur fängelsset.
Sylvi us Er. Ol. 260. — 3. För ordna, bestämma.
Gudh ... affskedher them (tyrannerna) en viss
termin til at rasa. L. Paul. Gothus Mon.
pac. 4*9. — 4. Afgöra, af döma. de ringaste
saker och the, som mäst falla under enahanda
sätt till at affskieda. Emporagrius
Kyrk-ord. 267.
Afskedes, adv. Från rätta vägen, vilse.
[Isl. afskeiöis.] det nu går ju lengre ju meer
afskedes. U. Hjärne Orth. 13. hvad hielper
at man förer den på rätta vägen, som altijd
vil fara afskedes? Ders. 124.
Afskilja, tr. 1. Skilja ifrån sig, förskjuta.
Salighe warden j tå menniskionar hata idher,
och affskilia idher. Luc. 6: 22. — 2. Afdöma.
När the sig emillan haffue nogon trätte om
jordegodz eller annet sådant, schall dhå
förhöres och afskillies för Kongl. M:tz nämpd.
HSH 27: 30 (1563).
Afskilsår, n. Dödsår. 1546, hans
(Luthers) vsle affskilz åår. Ernhoffer 65 b.
Afskjuta, tr. Nedskjuta, wåre beste
Bisse-schitter är oss affskötne. HSH 36:155 (1577).
Afsko, tr. Affskoo, exuere calceos.
Aff-skoodd, barfött. Helsingius.
Afskoren, p. adj. Affällig, katter sk (från
Guds rike eller från kristenheten afskuren,
afstängd. Se Schiller-Lübben afsniden.)
the affskorne Rydzers argheth. Fin. handl.
7:92 (1511). the omilde affskorne Rytzer,
then helge cristne throes oppenbarlige hetzske
fiendher. HSH 24:38 (1516). affskorna
åhörare, the som äre sina sielaherdars vppenbara
fiender. A. Laurentii Hust. 79.
Afskorlig, ad j. Katter sk. (Se A f s k o r e n.)
höllom några sedher, som hade vthi sig
ket-terij smitto, och med sådana wåro olideligha
och affskorligha sedher giorde wij oss tungan
allo rikens folke. Carl Knutssons bref till
kapitlet i Upsala, hos O. Petri Kr. 241.
Afskrida, intr. Afvika, aflägsna sig. [T.
Afskroda
— 14 —
Afslagta
abschreiten.] thenne tijdz biskopars stånd
och handel aff the förste gamble frome
biskopars effterdöme och godha lefverne til itt
grundlöst, falskt och förargelighit stånd . . .
aldeles är affskrijdhit och förvandlat vordet.
R. Foss 239. äre the nästan ifrå the gamle
adelige bedriffter uppå en annar oährligh
eghennyttigh handel affskredne och affvekne.
Ders. 544. man någorlunda ifrån denne
strängheten afskridit. Underv. för en princ. 73.
Afskroda, tr. (= S k r o d a.) Vid myntning
afskära från en penning hvad som
öfverskrider hans bestämda vigt. [T. abschroten].
thet som affskrodes effter mark stycker,
thet gör man sedhen anthen halff mark
stycker vtaff, eller twå öre stycker.
Stjern-man Com. 1:145 (1556).
Afskräck, m. = Afskräckelse. Sådant
förorsakar hos en yngling mer vämjelse och
afskreck, än lust och uplysning. Rydelius
Förn. öfn. 2.
Afskräcka, tr. Genom skräck afhända.
Den störste hopen kom ... til at afskräcka
de Svenske Hapsal. Girs Joh. 3 kr. 39.
Afskräckelig, adj. Afskräckande, androm
til ett affskräckeligit exempel. P. J. Gothus
Hust. 273.
Afskräckelse, f. Skygghet, afsmak,
afsky, wij fattige syndare ärom, och
haff-uom therföre försyn och affskräckelse til
at bidia något aff Gudi. P. J. Gothus
Helg. C 8 b. skole föräldrarne . . . försöria
theras barn medh ährligit gifftermål, och
icke tvinga theras barn til några person,
vid hvilka the haffua ena affskräckelse.
Rel. art. 290.
Afskräda, f. Afskräde. [Fsv. afskræda.]
brödsmolor och affskrädor, som plägar kastas
för hwndarna. P. Erici 2:144 b.
Afskränka, tr. Eg. afskranka; afspärra,
afstänga. [T. abschränken.] Imellan thessa
floder är et vidt land med stora skogar
betäckt, här och där med träsk afskränckt.
Peringskiöld Jord. 17.
Afskräppa, tr. Skräppa, skryta af.
komme nw hans gudh, ther han nw så
mykit affskräpt haffwer, och hielpe honom.
O. Petri 1 Post. 142 b.
Afskummad, p. adj. som är ett af skum,
förkastlig, usel. en ähre och ordlös
aff-Skumett böswichtt — en afskumatt
ertzför-rädere — then ährelöseste, afskumeste
skielm som i heele verlden finnes kan.
RR 5/t 1604. affskumade Atheister.
Laure-lius Rel. speg. 301. de afskummade Jesuiter.
J. Werwing 2:171 (1607). I afskumade
horor. Petrejus Beskr. 2:180. en hoop
affskumade landzförrädare. 2:214.
affskumade och otuchtigha vijsor. 5:12.
Afsky, n. et oöfvervinnerligt afsky. Tessin
Bref 1:24.
Afskygga, tr. Bortskymma. När vi
kommo bårt om Odens kulle, syntes solen
långt uppå himmelen, sedan Mössebärg i
väster ej mera afskygde henne. Linné
V est g. resa 91.
Atskyggelig, adj. Afskyvärd, faslig,
gruflig. (Jfr Af sky lig.) hade en af förfädrens
sammetzpeltzar uppå, med afskyggelige store
knappar. Weise 58.
Afskyld, f. Afgäld, afkastning, ränta.
vj haffue vntt oc vplatit ... tesse effter:ne
godz oc gårda med alla theris affskyller oc
tilägor. Gust. 1 reg. 6:304.
Afskylda, tr. Afkasta, gifva i ränta.
for:ne skatte jord... årlige affskyller, i alle
rettigheter, sex öre. Fin. handl. 5:328 (1536).
yttermere räntte, än for:ne skattegårdh årligen
affskylle plägadhe. RR 1548.
Afsky lig, adj. Afskyvärd. [T. [-abscheu-lich.]-] {+abscheu-
lich.]+} Jagh vii förtiga huru afskyliget thet
ähr med them omgås. Gust. Adolf Skr. 41.
Afskynda, tr. Skyndsamt affärda. the
affskyndade then skalcken ... åth Rostock.
Girs Gust. 1 kr. 98.
Afskära, tr. Beröfva, affstiäla och
aff-skära androm ähran. Schroderus Albert.
2:104.
Afskärelse, f. wachter idher för the
onda arbetare, wachter idher för affskärelsen.
Philipp. 3:2. (Glossa: Han kallar the falska
Predicare affskärelse, therföre at the lärde
omskärelsen wara aff nödhen til saligheten,
med huilko menniskionars hierta affskäras
frå troonne.)
Afskölje, n. Förekommer hos Thorild
liktydigt med diskvatten, sköljvatten. Vinet,
kaffeet, teet etc. äro, mot äkta godheten i
sitt slag, ett blott afskölje. 4:185. Det
ny-modiga ideliga drickandet under måltiden
och efteråt ... utspäder magsaften och gör
allt till ett liflöst afskölje. 4:196.
Afskörd, f. Afskuret stycke. [Isl. [-afskuren]-] {+af-
skuren]+} Affskörd, Affskööl, segmen,
seg-mentum, præsegmen, præsegmentum,
reseca-mentum. Helsingius. Afskölor, segmenta.
Columbus Ordesk. 11. Afbrytelse eller
afskörd i ett tal. Lind Ord.
Afslag, n. 1. Afdrag, minskning,
nedsättning. Tollen ær bortho, kåperbergit och
sölfrbergit inthet wijd magt, hwilkit inthet
lithet åffslag ær j Cronones rentho. Gust.
1 reg- 4:218. oss oc rikith til ... stor
omsorgs oc thunges åffslagh. 4:114. at på thenna
gruffueliga lastenne ... måtte bliffua jw
någhot affslagh och förminskan. L. Petri
Mandr. A 2 b. — 2. Fall, fallande värde.
sölfvermyntets stegrande och kopparmyntets
afslag. Stjernman Riksd., bih. 423 (1668).
Varurna komma mycket på afslag och kunna
icke blifva föryttrade. Schroderus Uss.
E 3 a. genom varurnas afslag lida stor
skada. Ders. F 8 a.
Afslagta, tr. Slagta. [T. abschlachten.]
hon (den kristna kyrkan) är dagheliga
kring-hvärffd aff så många grymma dieffuuls dra-Af slapp
— 15 —
Afsom n a
wanter, kättare och tyranner... hvadh
kättare medh sin heluetes lögn icke förföra,
thet affslachta tyranner medh sitt blodigha
sverd. P. L. Gothus 1 Uti. H 3 a. man
rettar och affslachtar fattiga syndare. P. J.
Gothus Fastapred. 478.
Afslapp, n. Återstod. [I landsmål: åslapp;
slippa åf, återstå, bli öfver.] Wåre thet än
så ath talet på Israels barn wore som
sandkorn j haffuet, skall doch affslappet warda
salught. NT 1526 Rom. 9:27. (Bib. 1541:
the igenleeffde.) Affslappet aff juderna warder
saligt. L. Petri Jes. proph. 65 (glossa). Slump,
åslapp, öfverlefva. Lind Ord. 2:801.
Af sluten, p. adj. Sluttande, stupande,
brant, äro ther så höghe och affslutne (T.
ab-geschnittene) bergzklippor ... thet man
näp-ligh ulhan hufvudhyra ther uthföre see kan.
Schroderus Liv. 848.
Af slå, tr. och intr. 1. Nedslå, nedgöra.
han hade affslaghit fienden til nije tusende
man: the andre vordo uppå flychten slagne.
Schroderus Liv. 531. — 2. Slå på flykten,
drifva tillbaka, han . . . hadhe affslaghet
KedorLaomor och the Konungar medh
honom. 1 Mos. 14:17. När nw Egil hade i otta
strijdher aff slaghen warit, fick han
öffuer-handena i then niyonde. O. Petri Kr. 28.
mykit folck församladhe sigh... til at affslå
then mannen. Forsius Esdr. 168. — 3.
Förvägra. effter menniskio hielp är oss all
aff-slaghen, så kommer oss wisseligha Gudh til
hielp. Försp. till Vish. (Bib. 1541.) — 4.
Upphöra med. Råde wii eder alle atj sadandt
foretaget obestånd affslån. Gust. 1 reg. 6: 355.
skulle bekomma gunst och nåde hwar han
wille thenne vpresning affslå. Svart Kr. 20.
— 5. Afdraga, minska, nedsätta, aff idhart
arbete skal intit affslåsz. 2 Mos. 5:11. alle
embetzmän (handtverkare)... skole her effter
förkortte och affslå theris gerningzlön och
annen betalning vdi alle partzeler the
förarbete. Stjernman Com. 1:230 (1573). —
6. Nedsätta (i värde), effter som thet theras
fordel kan båta, så upsättia the och affslå
myntet. R. Foss 469. — 7. Falla i värde,
pris. persedlarne icke äro årligen uti lika
pris och värde, utan undertiden afslå,
undertiden upstiga igen. Tegel Er. 14 hist. 64.
wij icke see kunne thett kopparen här effter
mera stortt afslå kan. A. Oxenstjerna
(HSH 32:130). Kopparen ähr under 50 rdr
afslagen. Ders. — 8. Slå fel. Drotningennes
hopp affslår 7?. Foss 208.
Af slägt ig, adj. Af slående, nekande. [T.
abschläglich.] afslägeligt svar. A.
Oxenstjerna (HSH 26:121).
Afslätta, tr. Bilägga, bemedla, debatera,
afsletta, afgiöra. Svedberg Schibb. 262. —
Jfr SI ätt a.
Afsmälta, intr. Smälta ihop, förminskas.
Den Svenske armeen ... hade af sjelfrådighet
och mongvälde, som värre än päst förderfvar
regementer, begynt afsmälta. Celsius Er. 14
hist. 219.
Afsmörja, tr. Smörja, piska upp, prygla.
[T. abschmieren.] Ehvarest han ibland
krijgz-män råkade på lekare, spefoglar, svälgare och
buukbröder, så lät han affsmöria them.
Schroderus J. M. kr. 145. hon tappert affsmorde
thenne fremmande och förmeente gästen
medh knytlar. Albert. 2:319.
Af snappa, tr. Bortsnappa, frånsnappa.
I hoff kan man tappert affsnappa Sin
stallbroders hatt och kappa. R. Foss 13. hans
endesta hopp, skatten, var honom affsnappat.
Ders. 202. afsnappa honom penningar.
Österling 2:125.
Af snida, tr. Afskära, bortskära. När ond
begärelse instigha j menniskionnes hierta,
skulle hon strax mota, affsnijda them, och
nedherleggia L. Petri 1 Post. S 7 b. En
gammol inbiten krankheet affsnijdes aff
lä-kiaren. Sir. bok 10 (saknas i Bib. 1541).
Afsnika, tr. Med snikenhet afhända,
snåla sig till något från någon, intet är
wrongwijsare än en girugher, then ock lijffuet
affsnijker folcke. L. Petri Sir. bok 10
(saknas i Bib. 1541).
Afsnikning, f. förmana brödhrena, ath
the ... tillreedde then vnsetning som
tillför-enna vthloffuat war, ath hon ligger redho,
såsom en godwiliogh vndsetning, och icke
som någhon affsnikning. NT 1526 2 Cor.
9:5. (Bib. 1541: karigheet; öfvers. 1882:
njugghet.)
Afsnyta, tr. Taga af, snyta (såsom det
säges om att putsa ett ljus). I Stocholm
monde the hans hoffuud affsnyte. En liten
Crön. F 3 b.
Afsod, n. Afkok, dekokt. Safftet aff denna
ört, eller des affsodh. Palmberg 141.
Afsofva, intr. och tr. 1. Afsomna, dö.
äro och monge kranke och osunde ibland
idher, och monge affsoffua. NT 1526 1 Cor.
11:30. (Bib. 1541: soffua; öfvers. 1882: äro
afsomnade.) Wij skole icke alle affsoffua,
men alle moste wij förwandladhe warda.
1 Cor. 15:51 (Bib. 1541). — 2. Bortsofva,
försofva, försumma. Sådant rop (om hjelp)
... wil Christus gerna, och wil thet icke
affsoffua, eller wara lomhörd, vthan j rättan tijdh
waka vp. P. Erici 1:155 a. Så skole wij then
gyllene tidhen icke affsoffua. 4:3 a. Wij.finge
j tesse dagher the breff... som kong
Christiern och hans partij ther (i Dalsland)
inskickat hade, Och twifflar oss intit at the icke
soffua thet åff, vtan ju senda jemliga breff offuer
breff ther in. Gust. 1 reg. 8: 29. ther oss och
rijkit .. . någen anfechtning medh krijg eller
örlig opå komme kunde (såsom ock månge
dieffvelens ledemot ännu finnes, som icke
soffvedt utaff. Stjernman Com. 1:157 (1558).
Afsomna, intr. Insomna The äro icke
dödhe, vthan the äro affsompnade. L. Petri
2 Post. 314 a.Afsonderlig
— 16 —
Afstuffa
Afsonderlig, se Afsynderlig.
Afsopa, tr. Bortsopa. Gudh ... genom
wådheeld affsopat mest alla städher j Riket.
A. Andreæ Förspr. till L. Petri Kyrkost.
B 6 a.
Afspisa, tr. Bespisa. [T. abspeisen.]
thenna måltijdhen, ther Christus så slett och
kortt affspijsade sina gester. L. Petri 2 Post.
187 b.
Afsprång, n. Afvikelse från ämnet,
episod. Ett kårt afsprång (i Boileau"s l Art
poétique) innefattar Franske poèsiens historia
ifrån Villon allt in til Malherbe. Düben
Boil. skald, företal.
Afspänna, tr. Afhända, borttaga. [T.
abspannen] Szå warder och gud wthan tuill
(tvifvel) aff spennendis och forminskandis
i edre läder then dell i skolie haffue edert
vppehelle och liffsbärning wtaff. Fin. handl.
4: 240 (1556). the ägodelar, ther på eens
förtröstning och håpp ståår, varda honom
aff-spänt. R. Foss. 202.
Afspänna, tr. Göra affällig, locka bort
ifrån. [T. abspannnen.] ingen skall afspenne
eller locka ifrå then annen hans stadde svän.
Stjernman Riksd. 1:160 (1540). Thet är ock
någorlunda ett barnarooff, när en affspenner
och bortstiäl fadrenom sina dåtter (gifter sig
med henne mot hans vilja). P. J. Gothus
Rel. art. 290.
Afspännare, m. En som lockar till affall.
en rätt stormare och affspennare, som mitt
Konungligha Hoff regera och reformera wil.
P. Erici 3:183 b.
Afspännig, adj. 1. Affällig. [T. [-abspen-nig.]-] {+abspen-
nig.]+} När han nu hörde att Peder Vggla
reeste och hyllade almogen Her Götstaff til—
honde ... (sökte han) göra almogen honom
affspennig. Svart Kr. 25. tå hade Konungen
i medier tijd fattat then meningen, at
öfver-starna måtte til äfventyrs göra honom
krijgz-folcket affspännigt. Girs Er. 14 kr. 101. Ingen
mestare skal giöra thens andras mästersven
afspennigh (locka ur hans tjenst).
Stjernman Com. 1:800 (1622). Ingen tubbe eller
giöre afspennig annars mans gesäll eller
läro-dreng. 3:747 (1669). bönder giöra adelens
legofolck igenom låckande och tubbande ifrån
frelsemannen afspennige. Riksd. 2:1388(1660).
skall ingen fougte fördriste sigh att göre
Konungens fålck affspennigt antingen ifrå slått
eller gårdar. Landt. instr. 22 (1583). — 2.
Motspänstig, tredskande, var icke mootvillig
(styff, hårdnackot, affspennig). Comenius
Tung. 899.
Af spänstig, adj. [T. abspenstig.] 1.
Affällig. (Jfr Afspännig.) Icke skal någon
af (barberare) ämbetet gjöra den sargade ...
afspenstig ifrån sin medbröder, under
hvilkens cur han sig ärnat begifva. Stjernman
Com. 6:378 (1717). Ho som för sin
ämbetsbroder gör någon gesäll eller läropoike
af-spänstig. Ders. 383. — 2. Motspänstig, obe-
nägen. Jungfruerna blefvo honom så
af-spentztige, att Stiernhielm heela dheras gunst
eensam innehade. Columbus Vitt. 252.
Afstad, adv. Åstad, när hären affstadh
skal. 4 Mos. 10:2. tå skola the läghren
dragha affstadh. 10: 5. thetta är nu fruchten
som gudz ordh kommer affstadh. o. Petri
2 Post. 48
Afstamling, m. Afkomling. [T. [-abstämm-ling.]-] {+abstämm-
ling.]+} Desse begge voro rätte afstamlingar
på svärdssidan af Svenska Ynglingaätten.
Botin Hist. 1: so.
Afsticka, tr. Aftappa. [T: abstechen.]
afsticka vijnet (ur faten). Stjernman Com.
2:633 (1650).
Afstiga, intr. Nedstiga, sjunka, aftaga,
[T. absteigen.] uthi thetta krijget så mången
dyrbar man hafver satt lijfvet til . . . och
lijk-väl hafver then Romerske machten icke
aff-stijghit. Schroderus Liv. 346.
Afstilla, tr. Stilla, styra, afhjelpa, komma
något att upphöra, ath blodgiwtilsæ, skade
och förderff matthe affstillis. HSH 19:26
(1504). j skulle åffstilla myken oredeligheth,
som ... plägher brukes bland eder. Gust. 1
reg. 4:122. vele wij ... afstilla huad bristh
eller forswmmelse finnes eller oss tilrechnas
kan. 4:182. then mistanke mötte ther med
åffstilles. 4: 250. affstilla sådant rykte. 4: 253.
rådhet moste läta kalla menigheetena på
Sancte Gertrude gillestugu, til at affstilla alt
obestond. O. Petri Kr. 150.
Afstjäla, tr. månge .. j wetterliga och
vpsåtliga- synder liggia och likuäl vnder
bättrings sken affstiela kyrkiotienaromen många
afflösningar och sacrament. P. Erici 2: 307 b.
Afstorma, tr. Storma, genom storm
af-vinna. [T. abstürmen.] Thet äre nu theras
listiga näät och spetzer, som then mordiske
dieffuulen then godha Paulo ... förestelt
haffuer, på thet han hans lögnrike icke affstorma
skulle med Euangelij saliggörande sanning.
P. Erici 4: 88 a. tine fiender affstorma tigh
slottet. Balck Krist, ridd I 7 b.
Afstryfvare, m. apostrof, den iag vil
kalla af-stryfvare. Columbus Ordesk. 52.
(Månne bildadt af T. abstreifen?)
Afstryka, tr. Afhjelpa, undanrödja, the
olägenheter och makler, som krijget efter sig
lembnat hafver, måge afstrykas och botas.
Gust. Adolf Skr. 205. affstryka och
uth-plåna alla menniskiors synder. P. L. Gothus
1 Uti. Ff 4 b. the som tilförenne flydt hadhe,
önskadhe gerna at the then spåtten måtte
aff-strijka. Schroderus Liv. 267. thet
(brunnsvattnet) affstryker och fördelar the slemmige
och Tartariske materier. U. Hjärne Surbr. 20.
Afstuffa, tr. Stubba af, afstympa. [Mnt.
afstuven.] En bygning, som lijk en gåås
var, Then förre deelen han var högt, Och
som en gåse halss sigh bögt,. .. Then
efftre-deelen var så giordt, som en gåås affstuffat
(abgestutzt) kort. J. Sigfridi I la.Afstumpa
Afsäga
Afstumpa, tr. Afstympa. [D. afstumpe.]
the affstumpade döde kroppar. Girs Gust. 1
kr. 3. O i Hoffpersoner och furstlige
favoriter, iagh ... förmanar eder, at i icke fördröien
til at affstumpa och stäckia edre vingar och
flädrar. Schroderus Hoflef. 109. läto
affstumpa hoorkonorna theras näsor. Albert.
2: 260. Otte- och aftonsång skall hållas
fullkomlige och icke afstumpas. Bidrag 1:15
<1583).
Afstygga, tr. Afskräcka, af hålla, hindra.
■(Jfr Stygga.) the skulle ... affstyggias ifrå
theras naturliga mat. Sal. vish. 1536 16:3.
man affstygger folket ifrå godha gerningar.
Falck 37 a. affstyggias ifrå syndena och then
stora säkerheten. P. L. Gothus
Under-visn. 6.
Afstyggelig, adj. Vederstygglig, intet
älendare och affstyggeligare folck är på
ior-denne. P. Erici 6: 81 a.
Afstymplig, adj. Som förtjenar af
stympas. afstympeliga hufvuden. Dalin Vitt. 3:244.
Afstå, intr. han skulle affstå medh (ifrån)
then hårde beplichtelse ... till then
tyransk-lige Danska Konungen. Svart Kr. 22.
Afståndig, adj. Afstående (från), the
giorde honom ifrå sitt förehafvande genom
theras anseende affståndigh. Schroderus
Liv. 623
Afstäcka, tr. Stäcka. Herren Zebaoth
skal affhugga quistanar medh macht, och
aff-steckia thet högt ståår. Es. 10:83. han...
affstecker mina dagar. L. Petri Dav. ps.
102:24. man afstäcker foglarna theras flädrar.
Schroderus Kors. 507. min krafft (är)
aff-stäkt. Hoflef. 266. var thèras store modh
myckit affstäckt och försvaghat. Liv. 81. all
theras macht bleff ther medh affstäckt, och
kunde icke vijdare göra motstånd. Ders. 239.
han affstäkte Tribunernars välde. Ders. 937.
j affstäcken honom, som tänker til eder at
bespotta, hans lusta antingen medh
stillatigande eller låtandes honom blifva uthi sin
meening. Hels. beg. skattk. 133.
Afställa, tr. 1. Afskaffa, han ... saadana
olagligha thwngar (pålagor) aldelis schal
aff-stella. Gust. 1 reg. 3: 47. skal thå ...
borga-læge affstellas. 4:170. — 2. Aflägga,
upphöra med. rådandis them att the sådana
theras skalkehett affstella. Gust. 1 reg. 7: 2.
— 3. Afstyra, afvärja, försöka igenom
öd-miukhet at afställa vreden. Girs Joh. 3 kr.
67. Itt förbund skal therföre göras, at
tve-drächt och krijgh må affställas. R. Foss 29.
Medh then bönen, Inledh oss icke vthi
frestelse, kunne wij så många dieflar medh
theras anfechtingar och förgifftiga pilar
affstella och öffuerwinna. P. Erici 2:78 a. Stella
aff thet blodz vthgiutàndet som tå
tilstun-dadhe. O. Petri Kr. 311.
Afstängsle, n. Afstängdt rum. så
länge-kalfven går lös, måste han stå för sig sjelf,
uti et något trångt afstängsle. Carleson 288.
Afstöt, m. Afsättning (från embete),
störtande, thetta war orsaken till hans ytersta
fall och affstööt. Svart Kr. 162.
Afstöta, tr. Afsätta. Peder Synnanweder
och M. Cnutt... hwilka Kong. G. hade
aff-stött iffrå theres embete. Svart Kr. 86.
Afsvassa, tr. Af snacka, med fagert tal
afnarra. [T. abschwatzen.] Lamia kunde
så smickra medh konung Demetrio, at sedan
hon hade honom heelt förblottat, affsvassade
hon honom tuhundrade thalenter, som the
Athenienser hade beviljat honom til
krijgs-sakerne. Schroderus Albert. 4: 261.
Afsvetta, tr. Utsvettas. j lidhandet
aff-swetta ährogirugheten. P. Erici 6: 93 b.
Afsvida, tr. Afsveda. [Isl. svida] theras
hoffuudhåår icke eens affswidhit war. Dan.
3: 27.
Afsyn, f. Exempel. I ceder och metall
bör man ehrt minne grafva, Och eder lager
bör, tå verlden står, stå grön, Och all vår
efterverld ther af en afsyyn hafva, At
tapperhet och dygd och troo här haft sin löön.
Rudeen 173.
Afsyna, tr. Vid synförrättning afhända,
frånkänna. när någre syner holdne bleffue
emellan frälset och skatten, tå bleff mest
al-tijdh Cronan thet eena stycke jordh effter thet
andra affsynt, och under frälset lagt. Tegel
Gust. 1 hist. 2:114.
Afsyn deri ig, Afsönderlig, adj. Särskild.
[T. absönderlich.] een affsynnerligh sessions
ordning. HSH 30:102 (1634). de villia vår
käre broders stora arbethe och flijt medh
någon affsönderligh recompense betänckia.
30: 98. skole samma instructioner och
missiver förseglas och dem företryckes ett vist
affsonderligitt secret. 33:228 (1636). — Adv.
Vij hafve Regeringen igenom våre deputerede
affsynderligh uptäckt, huru vidt vij meena
vidh thenne tijdh ther uthi (i
fredsunderhandlingen) vara at gåå. Stjernman Riksd.
2:882 (1634).
Afsäga, tr. 1. Uppsäga; aflysa. skulle
han (kon. Sigismund), aldeles ifrå Sveriges
Crono och regemente affsagd vare.
Stjernman Riksd. 1:496 (1600). de afsade den edh
the hade svurit kong Erich. Carl 9 Rimkr.
125 (1569). Freden the thå affsade. Hund
Er. 14 kr. v. 61. hafve ingen macht landbon,
thes hustru eller barn afsäga (till afflyttning),
så länge giftostemna varar. Lag 1734, J. B.
16:3. haffue wij åff sagt och med thetta vart
opna breff affsegiie samma nyliga på lagdan
twnga. Gust. 1 reg. 4:297. — 2. Tillsäga,
förkunna, förklara, säja hvad de hade i
sinnet, antingen de ville hålla fred med
Konung Erie eller afsäja honom en uppenbar
feigd. Tegel Er. 14 hist. 57. han affsagt
them Romarom fiendskap. Schroderus
Liv. 864. Med prep. med: hade the i
be-falning at affsäija them Romarom medh krijgh.
Liv. 19. Hos the hedniske solenniteter och
2Afsägas
— 18 —
Aftaga
högtijdzdaghar pläghade the kostelighe
qvinnor affsäya hvar andra medh en kamp, för
theras degligheet skul. Albert 1:56. — 8.
Utsäga, omtala, thet är fast annorledes fatt
medh dödhen, än Werlden weet tenckia eller
affsäya. L. Petri 2 Post. 313 b. Huadh
hem-ligha aff them skeer är och skam affseya.
Dial. om mess. 64 b. mong stycke . .. brukas
nw, som man j fortijdhen intit wiste affseya.
O. Petri Guds ord D 3 b. Tå bleff Wisby
Stadh så vpfylt medh kramgodz... att thet
war gruffweligit affseia. Svart Kr. 78. giorde
the rijket... en sådan stoor skada, som icke
lätteligen står til at affsäya. Sylvius Er. 01.
163. Thorder giorde thär öfver sådane
berättelser, som han viste at afsäya.
Pering-skiöld Heimskr. 1:493. — 4. Afdöma,
afgöra, bedöma, sattes 48 gamble och
förståndige tyske landzknechter till att affseije
thena sack. HSH 2:46 (153 •). i första
anblick afsäya huem rätt, huem orätt hafuer.
Stjernhjelm Arch. C 3 b. — 5. Ådöma.
then sacköre som honum oc hans medhållare
affsagt bleff för then trætthe skuld. Gust. 1
reg. 4:124. — 6. Döma. Lasse i Wimala för
mandråp ... bleff affsagt från liffwet.
Gjörwell Nya Sv. bibi 2:339 (1583).
Afsägas, dep. Afsäga sig, förneka. Om
nu någhor wil platt affsäyas och förneka
Christum. L. Petri Om nattv. B 5 a.
menniskan som döpas skal, först moste affsäyas
dieffuulen. Kyrkord. försp. 4 b. Then han
(Petrus) således affsadhes och nekade, war
hans Mestare, hans Herre. Chr. pina T 6 a.
hon (tron) kommer thet til wägha, at wij icke
affsäyes (motsäga, skylla ifrån oss, förneka
vår brotttslighet) eller förtwifle, ändoch wårt
samwett dömer oss ... Therföre then här skal
kunna bestå, han moste ... så tenckia medh
sigh, Ah Herre, thet är sant, Jagh är intet
annat än en arm syndare,... skal man tå icke
heller gripa til gensegn, icke heller förtwifla.
4 Post. 26 b.
Afsätta, tr. 1. Taga ifrån, utesluta, wij
intit skole settia til gudz oord, jntit heller
affsettia. O. Petri Sakr. 16 a. — 2. Afstyra,
upphöra med, afstå ifrån, blodz wtgiwtelse,
som nw longlega tes wer warith hafwer, af
setias ok stillas motthe. Gust. 1 reg. 1:93.
the affsettie skulle thet obestånd the
ofor-nwmsteliga ... haffua företagit. 4:178. råde
wij eder allom athj slickt obestånd sætthie
vthåff. 4:161. åffsæthe och åffstille the
sub-ordinaciones och lönlige stemplinger. 4: 271.
åffsettia then segladz the plæga brwcha til
tyske stæderne. 4: 273. wij haffde ... affsett
all then mistycke wij haffde til honum. 4:327.
onyttogt snak och tal... måtte åffsetias. 5:
140. kan iach i samme reise beslaa en
hol-lendare (ett Holl. fartyg) ... thet acter iach
icke affsetthe (underlåta). HSH 20:165 (1507).
Vi... haffdom tenkt oss til wora landboor i
Leena, mottom doch affsethe thenne resa.
H. Brask (HSH 14:70). — 3. Afleda; afdika.
vatnet med diken afsättia. Risingh 10. en
morasig grund, våt och nedrig (lågländ), är
väl till att afsättia. Ders. 15. — 4. Uppsätta,,
författa. De gudelige och sköne psalmer,,
som Doct. Martinus Lutherus hade afsatt på
rim. J. Werwing 1:134. — 5. Öfversätta.
Biblien skulle ... affsättias på Svenska
tungomålet. Girs Gust. 1 kr. 64. affsättia Latijn
uppå Tysko. Schroderus Ratich. A 5 a.
— 6. Afrita, afteckna, tog han een
blijertz-penna och afsatte een adelsfru, som sof under
predijkan. U. Hjärne Vitt. 33.
Landtbe-skrifningar ... afsättia städernes och orternes
belägenhet. Peringskiöld Jord. 2.
Afsättare, m. supen eller afsättaren.
Dalin Arg. l:n. 5. en eller annan afsättare
pomerans. Bellman 5:208. en afsättare
sötkummel. Kexél 1:451.
Af sätte, n. Klack. [T. absatz.] Skor
förutan högdt afsätte. HSH 31: 79(1661).
Af-sätt, -e, pl. afsätter. Lind Ordb.
Afsättning, f. Afläggande, upphörande
med. haffue vj... giort eder alwarlige
för-maningh om samme tals affsætning. Gust. 1
reg. 4: 42. thetta obeståndz åffseining. 5: 44.
Afsöndrig, adj. Som öfvergifver någons
tjenst. Ingen mestare giöre änders (annans)
mestersvenner afsöndrige. Stjernman Com.
1:799 (1622). Jfr Afspännig.
Af tacka, tr. Betacka, hans Ma:t för szin
godwillie skuldh ... med all vlempe skulle
belönett och afftackett bliffua. Gust. 1 reg.
12: 271.
Aftackelse, f. Afskedsansökning. lathe
wij ... gerne effther, att j med samme
embe-the förschonede bliffwe, anammendis edhers
vrsechtt och afftackelse vdi all gunst och nåder.
Thyselius Handl. 2:280 (1545).
Aftaga, tr. 1. Fråntaga, wunno wij alla
hans städher, och war ingen stadh then wij
honom icke afftoghom. 5 Mos. 3: 4. The
städher som min fadher tinom fadher
aff-taghet haffuer, wil iagh få tigh igen. 1 Kon.
20:34. Titt Rike skal tigh afftaghet warda.
Dan. 4:2S — 2. Inhemta, inse, förmärka,,
sluta, bedöma, kunna ther aff döma och
afftaga, hvad fahrligt upsåt han ... hafver.
Gust. Adolf Skr. 131. hvar och en som
verldennes beskrifning sedt hafver lätteligen,
kan aftaga hans (Ryssens) lands stoorleek.
Ders. 179. Hvadh tå ther aff folier, kan man
lätteliga förstå och afftaga. R. Foss 46. hvar
af Konungen nogsamt kunde aftaga, huru
med honom och hans sak tilstod.
Peringskiöld Heimskr. 1:634. — 3. Vara
afnämare till, uppköpa, man i Nederland
mötte tractera ett Compagnie som afftoge all
kopparen, som i Sverige görs. A.
Oxenstjerna (HSH 35:123). — 4. Refl. Taga sigr
"af, befatta sig med. Om then lärdom, som
eder nåde skriffuer ther oppa predikis,
haffuer iak mik inthet hertill afftagit, ty att iakAftagas
— 19 —
Aftränga
inthet aff hanom hört haffwer. H. Brask
(HSH 16:78). Justitiens förvaltningh hafver
iagh migh intet aftaget. HSH 31:115 (1662).
Aftagas, dep. Minskas, aftaga. Han
(månen) är itt liws som afftags, och wexer
åter til igen. Syr. 43:7. menniskiones hierta
aff hogsens svagheet så småningom afftags
och förvissnar. P. J. Gothus Rel. art. 881.
Aftagelse, f. Ther thet oordhet ståår på
latina Primicie, ther emoot fandz icke wäl
itt oord på swensko som fyllest giorde, vtan
wort satt Thet Första, och sommestadz Första
afftaghilsen, och war Primicie thet först
åff-togs fordomdags vthaff sädhen, bakning, och
annat sådant, och offradhes gudhi. NT 1526
förspr. (Bib. 1541 har Förstling.)
Af tala, tr. 1. Frånsäga, med sina ord
betaga, beröfva; fråndöma. Sådana tröst...
wil tigh then ledha Pusillanimitas gerna
aff-tala. Balck Krist. ridd. Kla. dieffuulen
beklagar (anklagar) the Christna dagh och
natt j theras samwett in för Gudh, och wil
aff-tala them thet ewiga liffuet. P. Erici 2: 98 b.
Papisterna ... afftala oss thet härligha
kyr-kionnes och Gudz folks namn, och leggiat
sigh sielffua til. 3: 39 b. — 2. Afgöra, afsluta.
att den tvist... Sveriges crono på den eene
och Konung Sigismund af Poland på den
andra sidan är emillan, mötte kunna blifva
aftalat och bijlagt. Stjernman Riksd. 1:715.
(1617). altt som skett är skal wara en platt
död oc affthaladt sak, like som thet aldrig
skett wåre. Gust. 1 reg. 6:81. all owilie,
som bådhe i konung Hanses tijdh och sedhan
vpkommen war, skulle til euigh tijdh wara
en afftalat saak. O. Petri Kr. 319. — 3.
Afhandla, hwad brister riken emellan ära...
the skola afftaladhe warda wtj någet möthe.
Gust. 1 reg. 6: 246. der (på riksdagen) att
aftala... rijksens vårdande ehrender.
Stjernman Riksd. 1:724 (1617).
Aftig, se Ak t ig.
Aftinga, tr. Betinga af någon. Läto the
för the Romare stadzportarna up, afftingandes
at them intet fiendtlighit måtte vederfaras.
Schroderus Liv. 610.
Aftjeldra, tr. Genom råmärke afskilja.
[F.Sv. tiældra, råmärke.] Herren bygde sielf,
af urfiel giorde mark, Och satte värn
omkring en nys aftieldrad park. Spegel Öpp.
par. 4.
•Aftnas, dep. impers. [Isl. aptnask.] thet
afftnas eller bliffuer affton. Var. rer. voc.
A 5 b.
Aftondags, adv. På aftonen. Karle med
sina föllieslagare kom aftondags fram til en ö.
Peringskiöld Heimskr. 1:624.
Aftonkost, m. Aftonmåltid. Herodes på
sin födhelse dagh gaff the Öffuersta och
Höffuitzmän, och the yppersta j Galilea en
afftonkost. Marc. 6: 21. (Öfv. 1882: gästabud.)
Aftonsnack, n. Hans harda dödh och
pijna skal wara wårt spel och afftonsnack.
O. Petri Ed. B 6 b. wore ganska nyttight
at presten förmanade them wel som
echte-skap byggia til hopa, at the på bådha sidhor
wel besinna och öffwerwegha hwad the göra
för en contract sich j millen, at the icke så
löpa tilhopa aff itt löst afftonsnack och
obe-rådt moodh. Handbok B 2 b. man vthi
öls-mål och afftonsnack binder Echtenskap och
festes. L. Petri Kyrkord. 52 b.
Aftorkas, dep. Borttorka, förtorkas,
wat-net afftorkades aff iordenne. 1 Mos. 8:7.
effter solennes vpgång, när daggen är
aff-torkat. B. Olavi 109 a.
Aftrud, f. Affall (från tron), kätteri.
[Isl. aftrü.) Vår vilie är en affgudh, Then
störste i verlden är, Ty han gör mästa aftrud
Ifrån Gudz lära skär. Bureus Nym. IX: 9.
Afträck, m. och n. Afgång, afsättning.
[Jfr T. abzug.] manufacturerne haffue nu
j verlden lijten affträk. A. Oxenstjerna
(HSH 27:188.). Uppå thet godzet må hafva
deste större affträck, vele Wij at visse
köpmän til thess förleggiare och affnämare
förordnas. Stjernman Com. 2:177 (1638).
con-sumption och afträcket för Compagniet . . .
blifver studzat och hindrat. 2:643 (1650).
tilvärkningen af tiäru nu åhrligen åhrs mehr
tiltager, än afträcken och consumptionen är.
3:47 (1661).
Afträd, n. [T. abtritt.] 1. Afträde,
trädande åt sidan, afsides, ur vägen. Tå en
Borgmästare eller Dictator mötte them
(Ve-stalerna) på gatun, moste han göra affträdh,
in til thess the voro fram om gångne.
Schroderus Albert. 2:201. — 2. Bildl. Afsteg.
göra itt affträdh ifrån all rättferdigheet.
Schroderus Pac. 38. — 3. Rum, dit man afträder,
aflägsnar sig. (I kansliet) skall vara 2
cam-brar, den eena lijten, hvarest Cantzelären kan
haffua sitt affträdh, när något skall conciperas.
Civ. instr. 310 (1626). Anm. Hör detta till
bet. 1?
Afträda, intr. 1. Afvika, j affträdhen
jfrå then wäghen som iagh biudher idher.
5 Mos. 11:28. — 2. Affalla, j affträdhen,
och tienen andra Gudhar. 5 Mos. 11:16.
om han jfrå sina fädhers Lagh affträdha wille.
2 Macc. 7:24.
Afträdelse, f. Affall, han lärde
afträdelse jfrå Herranom. 5 Mos 13: 5. Så skal
iagh åter hela theras affträdhelse. Hos. 14: 5.
Afträdning, f. Affall, är thetta
affträd-ning eller synd emoot Herran. Jos. 22:22.
Aftränga, tr. [T. abdringen.] 1. Aftvinga,
med våld afhända, hwar the kunne oss
med theris beteckte stæmplingh oc
forræ-derijs vpueckilse afftrænge mere vilkor och
frijhether Gust. 1 reg. 4:139. Befructedhe
... atth förbe:nde stenhws ... schulle honum
åfftränghias och komma vnnder closthrett.
4:376. igenkalla alle dhe godz ... honom nu
i någon åhr afträngde warit hafwe aff
rijk-zens fiender. 1:175. — 2. Fördrifva, undan-Aftrötta
— 20 —
Afvetra
tränga, vj ... haffuom afftrenkt then skadelig
oc förderffuelig k. Cristiern aff Suerigis riike.
Gust. 1 reg. 3: 28. Hemming Gadde ... hade
warit Electus till Linköpingx Biscops sticht,
ifrå hwilket honom then förrädelige Biscop
Hans Braske swickelige affträngt hade. Svart
Kr. 3. the Påueska ... medh slijka
öffuerflö-digheet (kyrkoceremonierna) förmörkia,
för-tryckia och afftrengia Gudz egen bodh. L.
Petri Kyrkost. 44 a. the (Adam och Eva)
vthi oskyldighetennes stånd läte sigh
afftrengia ifrå Gudz vthtryckelighe ord och
betalning. A. Simonis E 2 b.
Aftrötta, tr. Uttrötta, man låter honom
(gossen) sielf giöra små slutsatzer, allenast
at de intet aftrötta hans gladlynte förnufft.
Dalin Arg. 2: n. 5.
Aftunne. Icke kan sääffuet wexa, medh
mindre thet står i afftunne? L. Petri Jobs
doft 8:11 (uppl. 1611). (Bib. 1541: wätsko;
Öfv. 1778: sumpig mark.) Är otvifvelaktigt
tryckfel för äjfionne, såsom det står i
orig.-upplagan af år 1563.
Aftystna, intr. Tystna, förnembda
prac-tijkos (papisteriets) tilhielpare, för
offuer-hetennes redzlo och theras medsellars
för-skiutelse och deposition, någon warning toge
och syntes afftysna. A. Andreæ Förspr. till
L. Petri Kyrkost. B 2 b. the welet
neder-stoppa them til ewigt mörker, at iw
munnen och bekennelsen måtte afftysna. Ders.
C la.
Aftåg, n. Afsättning (på varor). [T. [-ab-zug.]-] {+ab-
zug.]+} Ther (i Ryssland) kan them (de
Svenska städerna) ock icke feelas något aftog,
som man det kallar, på deras gods och wahror.
Gust;> Adolf Skr. 184.
Aftägt, f. Aftagande, fråntagande,
förminskning. Hans (månens) liws haffuer sijn
affteckt, til thes thet intet meer synes. L.
Petri Sir. bok 43: 7. Gudz ord ... reent och
heelt hållet warder, vthan affteckt och
tilset-ning. P. Erici 1:193 a. krafternes
merke-lige afftecht. A. Oxenstjerna Bref I. 4:18.
Aftöfva, tr. Af bida. (jag) reser igen åt
prytzen ... thär till att aftöfva then tijdh mig
förelagdh ähr. HSH 9: l»5 (1641).
Afundare, m. Afundsmän. H. K. M-.t
... sin konungzlige högheet och dignitet...
mot mångom afvundarom alt in till thenna
dagh försvarat. Gust. Adolf Skr. 297.
Afundsbalg, -bälg, m. [T. balg, bälg,
buk.] Vij achtom ey the affuundz balgars
röst. Messenius Blank. 70. the
afvunds-bälgar. Schroderus Kon. förär, föret. A 8 b.
den förtretliga, torra affvundhbelgen Ægeria.
U. Hjärne Vitt. 50. — Jfr Afundsbuk.
Afundsbuk, m. medh the tråå
affuundz-bukar wil iagh intet haffua skaffa. L. Petri
Sal. vish. 6:25. E. K. M. thetta mitt
väl-meenta arbete nådeligen uptagha och emoot
alla affuundzbukar försvara ville. Forsius
Esdr. föret. A 7 b.
Afundsbärare, m. han sporde uthaff
affvundzbärare stoort förtreet och förtaal.
Schroderus Liv. 906.
Afundsot, f. Afundsjuka. I något
Sagobrott är skrifvit, At Venus en gång mjältsjuk
blifvit Af caffé eller afund-sot. Dalin Vitt.
11.4:197.
Afundssägn, f. affuundz segn. L. Petri
Sir. bok 26. wij offta dome annat folk effter
itt owist rychte och affwundz sägn. P. Erici
2: 230 b.
Afvane, m. Afvänjande, afskaffande.
Tribunerna ... försvaradhe thenne Oppij lagh
och stadgha (om qvinnornas drägt) och sadhe
sigh thet intet varda lidande, thet hon til
aff-vane förskiutas skulle (T. solte abgethan
werden). Schroderus Liv. 476.
Afvarna, tr. Afråda. [T. abwarnen.]
drager mannen uthi huset fremmande gäster
och falske vänner, til intet annat än fråssa,
svelga och spela, skal hon (hustrun).. .
be-skedeligen honom ther ifrån affvarna.
Schroderus Albert. 2:131.
Afveckla sig, re fi. Reda sig, göra sig
lös, befria sig. [T. abwickeln.] confusion
och oskickelighet, ther ifrån man icke veet
sigh utredha och affvikla. L. Paul. Gothus
M ön. pac. 116.
Afvel, m. 1. Kroppsstyrka, han säijes
hafva varit så öfvermåttan både stoor och
stark, at han på then tijden alsingen bådhe
medh afvel och växt skall hafva hafft sin
lijke. L. Petri Kr. 30. een man afganska
stoor afvel. Ders. 60. Jagh kan icke förtiya
hans lemmar, hans starcka affuel. Jobs bok
41:3. — 2. Alstringsförmåga, berg, som en
starck metallisk afl i sigh hafva. U. Hjärne
A ni. 228. — 3. Afkomling. Stoore Gustafs
säd och afl. Stjernhjelm Fredsafl, 12 intr.
— 4. Afvelsgård. wij eder haffue tilförende
tilskreffuit om affuels gårder som wij wele
haffue wprettede ... szå är ennu wor willie
... att med the affueler, som såledis bliffue
wprettede, måtte forhandles effter denn
Ordi-nantzie som wij eder haffue tilskicket. Fin.
handl. 4:175 (1556).
Afvendesvittne, n. Afundsvittne, den
som vittnar af ovänskap, fiendskap, [af D.
avend, nu avind.] om thet befynnes kan
ath the waare affwendis witthne, som sagdhe
hennes barn tagha en annen stwt en (än)
henne tiilhörde, taa schal hon ware qwith
för thet tiwffuerij. Gust. 1 reg. 3:75.
Af veta, adj. Afvita, galen, affweta och
rasande hundar. L. Petri Mandr. H 5 a.
Afvetenhet, f. Själsslapphet,
sinnesslö-het. The gamle ... gåå i affvetenheetenne.
P. J. Gothus Hust. 339.
Afvetig, adj. Afvita, vanvettig.
Affve-tigh, insanus, demens, amens, vesanus,
pha-naticus. Comenius Tung. index.
Afveting, m. Vanvetting. Serenius Diet.
Afvetra, se Afvittra.Afvexla
— 21 —
Agd
Afvexla, tr. Utvexla, aflösa. Jag denne
charge inthet drister mig länger att uthföra,
uthan fördenskuld underdånigst beder att
blifva afvexlat och här ifrån förlossat. A.
Oxenstjerna (HSH 37:258).
Afvifva, tr.? [Jfr vi va Rietz 816.] min
(dödens) blanckslipade, snelligh afvifvande
lija. J. Gyllenborg 3. (Döden) Rätt så
snart vifvar af den frodiga, qvicka och fagra,
Söm den som ähr medh tusende rynckior och
skrynckior å änne. Dens. 4.
Afvig, Afvog, Afvug, adj. 1. Vänd,
rig-tad bakfram, baklänges, thenna Cometens
åwoge gång, at hon går tilbaka. Busch C l a.
slog honom så hårt öfver näsan, att... han
föll afuger. Verelius Herr. 61. sutto the
... affwuge på magre hestar. Girs Gust. 1 kr.
56. — 2. Bakvänd, förvänd, olämplig, han
sielff igenom en afvigh och orättmätigh
ordning hade låtit inträngia sigh uthi sitt
fäder-nes rijke. Schroderus J. M. kr. 158. Thet
är itt tvifvelachtigt och affvigt väsende at
in-tagha andra fremmande land, om tu icke äst
säker om titt eghit. Liv 850. Somblighe synda
och genom stora flaatheet och affwågha
barm-hertigheet. P. Erici 3:123 a. att föräldrarne
haffua theras barn altförkära, och ...
efterlåta och tilstädia them altförmykit... thet är
ingen lagliger, uthan en förvender, åvoger
kärleek. P. J. Gothus Hust. 216. --- Adv.
Förvridet, snedt. Then vindögde seer afvogt.
Com en i us Tung. 283.
Afvika, intr. 1. Försvinna, daghen swaal
warder, och skugganar affwijka. H. Vis. 2:17.
— 2. Gå afsides, aflägsna sig. han begärde,
at honom måtte blifva effterlåtit medh then
Romerske höffdingen allena at tala, och at the
andre ville affvijka. Schroderus Liv. 450.
Afvita, tr. Tillvita, förebrå. [Isl. ävita.]
när hwar och en alf oss wil grannerligha leta
heem til sijn, så skal han j sanningenne
befinna, at han ther intet haffuer som han kan
affwijta Petro (derföre att han förnekade
Jesus). L. Petri Chr. pina T 5 a.
Afvitesord, n. höres här alf Christo intet
affwijtes ord för något aff all the onda stycker,
som han (röfvaren) giordt hade. L. Petri
Chr. pina 1 o b.
Afvittra, tr. X. Afskilja, så kan then
naturlighe värman obehindrat bättre förvända
spijsen uthi gott blodh ... och sedan afvetra
thet som obeqvemt är kroppen til at födha.
Sparman Sund. sp. 323. Ty himmel, jord
och lufft, eld, vatn var tå blandat Tilsamman
i en klimp, som ei ännu varhandadt; Men
si! nu ser jag grant, hur ett och annat glittrar,
Hur Gud thet ena från thet andra väl
af-vittrar. Spegel Guds verk (1745) 32. — 2.
Skilja ifrån sig, afvisa. Simei den arga Sig
hade dristat så sin Konungs hierta sarga Med
mång oqvädins ord och bannor mycket bittra,
At Salomon har bordt- med straff then skam
afvittra. Spegel Sal. vish. 10.
Afväg, m. Bortväg, affärd, bortfärd.
fienden ... slapp sina färde, dock icke
alldeles skada lös, ty Henric von Mindens
knektar gjorde honom afbräck i afvägen. S.
Elofsson 156.
Afväges, adv. Från vägen, afsides, vilse.
[Isl. afvegis.] wij haffue gått affwäghes och
faret wille. L. Petri 2 Post. 152 a. någhor
aff them är kommen affwäghes vthi
wilfarel-sen. Ders. 112 a. Lät icke ... föra tigh
aff-wäges in på hennes (skökans) stijgar. Sal.
ord. 7:25. Finner hon (öfverheten) någhot
ibland laghen, som bär affwäghes, och icke
haffuer skäl medh sigh, thet skal hon .. .
aff-syndra. Krön. pred. B 4 a. reddhoge, han
plägar fast kenna på domarens stadigheet,
och draga mongan affwäges ifrå retten. Ders.
Dia.
Afvända, intr. 1. Upphöra. Wåre bäther,
att thu affwände igen medt then swåre drick
... rettandes thine szaker vt när thu fastande
wåre. RR 13/2 1544. — 2. Refl. Affalla, han
affwende sigh ... och vpsatte Baals Altare.
2 Kon. 21:3. j affwenden idher, och
offuer-giffuen mina retter och bodh. 2 Krön. 7:19.
Afvänta, intr. och tr. Vänta; afbida,
afvakta. o menniskia, vakna rätt up, och
afvänta icke först til des plågan kommer tig
på halsen. Svedberg Sver. ol. 42. Gud
har sin tid ... den samma afväntar han med
största tålamod. Ders. 43. affwenta then dom
som fälles. S. Brasck Ap. gern. G 4 b.
Säden och åhrsväxten måste affvänta sin
vissa tijdh at blifva mogen. Sylvius Curt.
433.
Afvärja, f. Värn. [t. abwehr.] tu äst...
min sköldh och wissa affwäria emoot all
dieffuulsens glödhande skott. P. J. Gothus
Bön. L 5 b. thenna christeligha böön ware
... en fast muur och wiss affwäria emellan
migh och alla mina fiender. Ders. R 6 a.
Af växa, intr. Uppväxa, uppkomma, nye
tidender, lygn och swermerij, ther tuist,
tui-dragt ock uenighett affwexa kan. Gust. 1 reg.
12: 256. the hölle stor krögerij och ölselningh
på kirkebackerne ... vtaff huilkin ölselniingh
föge gott affwexer. Fin. handl. 6:203 (1541).
att thu ... toge thet meste thu kunde fåå för
spännen, doch så, att ther ingenn ouillighet
aff almogenn affwäxe mötte. Dipl. Dal. 2; 280
(1544).
Agalösa, f. Brist på aga. venia sina
barn vidh kräseligheet, sjelfsvåld och
aga-löso. Rothovius 4 Pred. R 5 b.
Agd, Agdsten, m. Bernsten; äfven Agat,
Gagat, Magnet, hvilka fordom ofta
förvex-lades med bernstenen. [t. agt, agtstein.]
Raaff, Agd. Comenius Tung. index.
Agd-steen, raffsteen, electrum. Ders. Agdstenen
(succinum) hoopsamblas vidh hafvet,
besyn-nerligen uthi Pryssen. Orb. piet. 27.
Agd-steen, gagates. Helsingius. the draga åt
sig mongens hierta, lijka såsom Agd ellerAge
— 22 —
Akters
Segerstenen stål och jern. Schroderus
Kysk. speg. E 12 b.
Age, m. Tukt, ordning, skick. [Isl. agi]
Thenna Laghen äro aff Gudhi giffuin,
allra-mest för the onda skul, til at hålla them widh
agha, at the icke göra werre. Förspr. till
G. Test. 3 b. bådhe hoffmän och alle andre
skulle gesta för theras peningar, och hölt
han ther med så starkan agha i landet at
ingen mötte göra bönderne noghot öffuerwold
eller tagha them noghot i frå vtan peningar.
O. Petri Kr. 94.
Agendebok, f. Kyrkohandbok. [Lat.
agenda; agenda ecclesiastica eller
handboken. Kyrkordn. före 1686, 11.1:20.] the
ochristeliga wiyelse, eller beswärielser, som
vthi theras (de päviskes) Agende böker effter
almenneligit bruk äro författat. L. Petri
Kyrkord. förspr. 2 b. wåra Agende böker,
them wij kalle Handböker. Ders. 4 a.
Agestark, adj. Sträng i aga. Han
(gårdsfogden) skal icke heller wara obeskedeligh,
eller för agestarck emoot gårdzens folck.
Brahe Oecon. 83.
Agg, f(?). hade han altijd en ond agg till
Lybeck. O. Petri Kr. 203. Konung
Christiern hade länge tilförenne hafft en agg til
honom. Ders. 226. hafva de altijd en agg i
samvetet. J. Rudbeckius Kon. reg. 388.
Agga, f. Bakvatten, motström. (Se Rietz
agg.) Agga, alluvies. Schroderus Lex. 3.
Aglaster, f(?). [I den gamla T. agalaster,
aglaster, agelster, i den nyare samdr. elster,
skata.] klädd uti stackotte, brokotte,
uthackade och förbremmade kläder, såsom en
På-fogel eller Aglaster. Schroderus Kysk.
speg. G 5 a.
Agnot, adj. Försedd med agnar.
Åker-frucht som ... bär ax (antingen agnota eller
agnlöse). Comenius Tung. 127. Agnott,
aceratus. Schroderus Lex. 76.
Agätur, adj Berömlig. [Isl. agcetr.]
Agätur man. Spegel Guds verk 219.
Ah, interj. Ack! Ah käre brödher görer
icke så illa. 1 Mos. 19:7. Ah Gudh, ...
om en man syndat haffuer, wilt tu tå
hemp-nas öffuer hela menighetena? 4 Mos. 16:22.
Om morghonen skalt tu säya, Ah thet iagh
måtte leffua til afftonen. 5 Mos. 28:67. Ah
min jemmer och hiertans sorgh. Jer. 10:19.
Ah wee at wij så syndat haffue. Jer. klag.
5:16. en öfverblifven qvist Utaf Hin Stores,
ah, then Svea hafver mist! Hin store Gustafs
stam. Stjernhjelm Fägnesäng. Men ah
dig, usle verld, du måste bo i strid.
Lagerlöf 45.
Aj, interj. Ve! ack! Ay min dotter, tu
gör migh een hiertans sorgh. Dom. 11:35.
Ay mich ath iach såå lenge skal boo här
påå jordena. O. Petri Men. fall? b a. När
tich betagher noghor motegong, eller
be-dröffwilse, ... styrck titt hierta och sägh, ay,
skulle iach och ecke lidha noghon lithen
bedröffwilse, effther min herre j yrtagårdhen
swittadhe bloodh för änxla och bedröffwilse
skull. Ders. L 3 a.
Ajajajs-tröja, f. Skämtvis: stryk. Med
tjärtampen skulle jag tjärat er och gett er en
blå aiaiais tröja i påökning. Lustsp. Amman 73.
Akergul, se Äckergul.
Akta, tr. och intr. 1. Gifva akt på, vara
uppmärksam på, sköta, achta lögnachtigt
taal. 2 Mos. 5:9. man achtar sijn sytzlo.
Syr. 10:30. han tilbörliga actar sin tiænst.
Gust. 1 reg. 3:337. — 2. Tillämna någon
något, latha them siælffua vidherfaress thet
the eder ... acktad haffua. Gust. 1 reg. 4:136.
all olöcko, som the then Christeliga
Församb-lingenne achtat haffua. L. Petri 3 Post.
90 b. — 3. Ämna, bestämma något till något
ändamål, then gerdh, som achted ær til
rikisens geldz betalningh. Gust. 1 reg. 4:183.
— 4. Anse. The Påler achta sig för stridbart
folk. Gust. Adolf Skr. 175. — 5. Hafva
för afsigt, ämna. iagh så warder görandes
idher, som iagh emoot them göra achtadhe.
4 Mos. 33:56. The ... achta tagha migh liffuet
bortt. Ps. 31:14. then som segla wil, och
achtar fara genom grymma wåghar. Vish.
14:1. — Refl. Ämna sig. itt skep som
achtadhe sigh til Phenicen. Ap. gern. 21:2.—
6. Akta på: a) Gifva akt på, betrakta.
allas theras öghon ... achtadhe på honom.
Luc. 4: 20. b) Bevaka, vakta. Hans K. M.
vardt ock effterlåtedt at gå under tijdhen uthi
mareken medh them som på H. K. M.
ach-tade. Tegel Gust. 1 hist. 1:6.
Aktbar, Aktelig, adj. achteligh, som
achtas skal, achtbàr, observabilis, spectabilis,
observandus, notandus, notabilis, notatu &
observatione dignus. Comenius Tung. index.
Akteliga, adv. Uppmärksamt, noggrant,
med omsorg, vj... achtiligan offwersaagom
och besynnade for:de breff. Gust. 1 reg. 4:9.
then (landsänden Viken) wij icke haffue moth
then malmös beslwtningh, hwar hon
achte-lighe besynnadh vardher. 4: 46. haffue
ach-teliga tilsyn om vårt och rikisens bestha.
4:183. puncther och article, med moget
beråd vel betænkte och aghteliga vthgiffne.
4: 261.
Akterladdning, f. Bakladdning. Gilius
Byssegiuther ... först mötte giuthe the twå
halffue kartoger, och twå feldslanger medh
achterladningh, som man kunne brwke opå
skepen. Fin. handl. 8:266(1555). then Gilius
bereder sine stycker fast longsampt, och
wethe, (vi) doch än nw icke hwadh Iagh thett
will tage medh then achterladningh. Ders. 228.
Akters, adv. Till a. [Mnt. to achter.]
1. Efter, bakefter, efteråt, thet Gudh giffuer
menniskiomen thet giffuer han alt tilförenne,
ther the äro nödhstelte, Men alt thet
men-niskian giffuer Gudh igen, thet är hon honom
plictigh,... hon så altijdh är til achters j alla
sina gåffuor, och Gudh är altijdh tilförenne.Aktig
— 23 —
Alldenstund
L. Petri Dial. om mess. 180 b. — 2. På
rest. schal han göre redhe och rekenscap
för ith hundrett mark örtuger szom han med
tiil acters war. Gust. 1 reg. 2: 224. Äre någre
wåre suener, them noghet tiil acthers står
{återstår att betala), skal thet wel giffuas
wthaff wår Cammar. 6:121. någen deel...
som han til akters bleff på rekenskapen.
6:255. wij iw alle äre ganska mykit til
ach-ters j wår rekenskap för Gudh. L. Petri
2 Post. 298 a. De hade på ett år så när
kommit på 4 tunnor guld till akters.
Schroderus Uss. I 4 b. — B. På förfall, förlust,
obestånd. Krönen är mykith till ackthers
kommen och är försuagad. Gust. 1 reg.
6:156. ingen parten, huarten Cronen heller
han, är til affters i thet byte. 6:308. någon
af Participanterne (/ kompaniet)... komme
til achters, och uthi oförmögenheet och icke
varandes solvendo afdödde. Stjernman
Com. 1:765 (1620).
Aktig, Af tig, adj. 1. Aktad, ansedd.
Magnas, actig, then som mykit reknat oc
actat warder. Var. rer. voc. C 8 a. nogre
afftige böndher aff hwarijæ lagsagw. HSH
20:195 (1507). tyckte ... inghen oskæl wara
ath nær noghon achtig man vndwiiker wtaff
thy ene riikit wthi thet annedh och begærar
leygde, ath then icke weyres honom. Gust. 1
reg. 7:493. — 2. Betydande, vigtig. wij
wette jngen vti thet ganske rijke ther större
nåd, lempo och diupare förnufft haffuer
sådane actige saker beiegge ok betracta. Gust. 1
reg. 7:513.
Aktning, f. Akt. gifvom ther granna
achtning uppå. Svedberg Schibb. 7. bringar
oss at altid ge aktning på vårt upförande.
Dalin Vitt. 6:333. Att Gustaf Adolf kom
till världen bittida om morgonen, ansågs af
dem, som gifva aktning på slikt, hafva varit
af god betydelse. Hallenberg Hist. 1:8.
Aktsam, adj. Uppmärksam, en achtsam
läsare. Gust. Adolf Skr. 3. Ehvar du går
och står, kast" om dig acktsamt öga.
Columbus Poet. skr. K 2 a.
Aktsamhet, f. Uppmärksamhet.
Histo-rierne ... willa wara med flijt och
achtsam-heet lässne. Brahe Oecon. 41.
Alamodisk, adj. Modern, ny modig. [F.
à la mode; T. alamodisch.] alla-modisk
plagg. Stjernhjelm Sv. o. G. Måles fat.,
föret. 4 a. yfs i alamodiska kläder.
Svedberg ödn. 330. Alamodisk kavaljerer. Sv.
Forns. 3: 64. Sielf har sig mången valdt en
alamodisk docka. Kolmodin Qv. sp. 1:80.
— Äfven alamodig. then allamodige herr
Omnis. Svedberg Sabb. ro 1:653.
Albrekt? (albrok, strandskata). Albrecht,
larus littoralis, Ufervogel. Schroderus Lex.
59. Albricht. Hist. handl. 12. 1:28 (1573).
Ålder, f. Al. vidh samma källo stodh
... en stor ålder. Hist. tidskr. 7:193 (1593).
Alegast? (skrikhals?). Hör du, skepper
alegast (Charon), hui skryar och ropar du så
fast? Tisbe 65.
Alf, m. Murmästare kalla alf och klapur
den gråsten de kasta uppå pörtes- och
bastugu-ugnen, så och böndren alla berg och
bergz-skrefvor kalla alf. Rudbeck Att. 1: 745.
All, adj. 1. Hel, hel och hållen, äller
bonadhen til gården war aff twinnat hwitt
silke. 2 Mos. 38:15. Tu äst äller födder j
synd. Joh. ev. 9:84. the Amorreers ondzska
är icke än nu all fulkompnat. 1 Mos. 15:16.
och wardt tijdhen på allan hans ålder
niyo-hundrat och tretiyo åår. 5:5. een dimba ...
watnadhe alla markena. 2:6. Brenneoffret
skal brinna ... alla nattena. 3 Mos. 6: 9.
församla alla menighetena. 8:3. hon ... sadhe
honom alla sanningena. Marc. 5:33. the hade
allan sommaren warit bestalladhe. O. Petri
Kr. 234. hadhe steldt theres kerrebössor alla
Gråmunka broo öffuer emoot stadhen. Ders.
304. — 2. Hvarje. All seng ther han på
ligger. 3 Mos. 15:4. (träden) skola alla
månadher bära nyy frucht. Hes. 47:12. —
Med a 11 o n e, i allo, helt och hållet. Tu äst
medh allonne degheligh, mijn kära. H. vis.
4:7. Tå wardt folcket j stadhenom förfärat,
och förtwiffladhe medh allonne. 1 Macc.
13: 44. haffuer han aldrigh medh allonne tagit
sina barmhertigheet bortt jfrå oss. 2 Macc.
6:16.
Allalunda, Allalundom, adv. På allt
sätt. thet står allalunda så til med theras
hierta, som med Gudz hierta, at the icke
haffua lust til syndarens dödh. L. Petri
1 Post. F 8 b. the läto sigh allalundom så
wårda om thenna nyfödda Konungen, lika
som the ock hadhe lydt vnder hans rike.
Ders. L 2 a. Nåden är icke nådh någorlunda,
vthan hon är nådh allalunda. P.J. Gothus
Enchir. G 2 b. alle och allelunda skippade
kroppar. Stjernhjelm Arch. A 4 b.
Allbofveri, n. Ett slags brädspel.
Brädspel är ock een lust, i Tick-tack och
All-boverie. Stjernhjelm Here. 156. Kortespel
och alboffverij Plägar och så fördrifva tijd.
Beronius E 4 a.
Alldaga, adj. Daglig. Hon skal blifva
tin all-daga gäst. Stjernhjelm Here. 95.
Alldeles, adv. Till alla delar, helt och
hållet, fullkomligt. the finge saadan
dagtingen som them aldeles wel aath nögher.
Gust. 1 reg. 1:98. her j landit sthaar aldelis
gandtzska wel tiil.. 2: 247. vilie wij aldelis
vara fortenkthe ath forbetthre eders frihether
och priuileghiær. 4: 56. Gudh är aldeles
godh och mild. L. Petri 2 Post. 144 a.
Alldenstund, adv. Så länge, all then
stwnd Sueriges rike ær endrektogt, ær them
(främmande furstar) icke vel mögieligit
sa-dant til biudha (att bemägtiga sig riket).
Gust. 1 reg. 4:214. han må behålla Berga
qwärn all then stund han gör ther lijka och
reeth vtåff. 5:39. vppeholle siit krigxfolkAlldentid
— 24 —
Allsingenhet
... mett sold, kost, spisning, prophant oc all
annen omkost all then stund fegden warar.
9: 21.
Alldentid, konj. Alldenstund, emedan.
Och war thet icke mögeligitt at konung
Birgers vpsått kunde haffua lyckosam framgång,
all then tijd han så föractadhe the swåra
eedher han giort hade. O. Petri Kr. 114.
junkar Hans ... sadhe sigh wara arffuinga
til Norige, dogh medh huadh rett, thet kan
man icke weta, all then tijdh han icke war
aff then gambla konunga slechten. Ders. 274.
Allens, adv. På enahanda sätt. [Mnt.
allens.] Och bleffuo bådhe the som bortto
woro och the som när woro alleens plåghadhe.
Vish. 11:12. the woro alleens med enahanda
mörkrens kädhio bundne. 17:18.
Allerfnask, n. Skämtvis: Skägg,
pipskägg. Nu har han stor peruk och
allerfnask på hakan. Sv. Nitet n. 3.
Allesides, adv. På alla sidor. [T. [-aller-seits.]-] {+aller-
seits.]+} Koppar myntet icke haffuer velat
haffua dhen gång, som man allesijdes
önskade. A. Oxenstjerna (HSH 26:274).
Allgemen, adj. 1. Allmän. [T. [-allge-mein.]-] {+allge-
mein.]+} ährender, som angå allgemene
rijk-sens . .. lägenheet, vällstånd och vällfärdt.
Gust. Adolf Skr. 125. allgemeen
publi-cation. Stjernman Riksd. 2: 1578 (1668).
nu så algement är, at hvar och en, som något
är, vil helsas för herre. Svedberg Schibb.
43. thet algemena bätsta. Ders. 79. the ord
och ordalag, som vi dageligen bruke uti
al-gement tal. Ders. 160. — 2. Samtlig.
allgemena rijksens ständer. Gust. Adolf
Skr. 188.
Allikväl, adv. Likväl. [D. alligevel.]
ändoch the Påler mott våre fredzmedell föga
hade att seija ... allickvell tychtes the Påler
vara omöijeligit sådant hoos sin konungh att
erholla. Gust. Adolf Skr. 299.
Allin (y_), n. Ållon. [Isl. aldin.] Han
giffuer fridh, sundheet och näring etc. icke
therföre, at wij oss såsom swijn skole gödha
aff allijn och icke en gång see vp j högden
huadan thet faller, eller hoo thet giffuer. P.
Erici 1:45 b. gödeswijn äta alljn på
maJ-kenne. 5: 282 b.
All makliga, adv. Småningom. [T. [-all-mählich.]-] {+all-
mählich.]+} han allmakeliga kom närmare.
Stjernhjelm Arch. A 4 b.
Allman, m. Hvar man, hvar och en,
allmänheten, vdtskicka ... alman vtåff twna
soken att besökia samma landzting. Gust. 1
reg. 5:44. allman leer ther åt. Stjernhjelm
Hängde Astr. 48. — Genit. sing. A11 m a n s
och plur. Allmanna, Allmäns brukas
som adj. Allmän, allmans betzta. L. Petri
1 Post. Ila. war almans rykte om thenna
quinnona,... at hon war een groff synderska.
4 Post. 10 b. på förståndeligit och allmans
tungomåll. Kyrkost. 68 a. ther medh
kommer tu j allmanz röckte. Sir. bok 42:11.
Then som bygger widh almanna wägen han
får monga skodare. Kyrkord. förspr. 2 a.
i allmanna vyrdning. Stjernhjelm Virt.
rep. spöria them til rådz vthi almenz
handlingar. L. Petri Sir. bok 38:37. högmäles
saker, som icke retteligha kunna slijtas eller
dömas aff hwar och en enfalligh och almentz
domare. Mandr. B l a. vår heliga Svenska
bibel förer vårt brukliga och vackra
almens-mål. Svedberg Schibb. fia. — Hos
Stjernhjelm förekommer A11 m e n a:
Sådan är almena lag. Here. 257. Träler och
almena pack. 429.
Allmandmor, f. Ett slags dans. [F.
allemande; i Tyskland: der deutsche dreher
eller blott der deutsche, "walzer, deutscher
tanz, wobei man sich drehend einen kreis
beschreibt." Grimm Wört. dreher.] all månd
mor är lustigh dantz, Den vele vij, iagh förr,,
du baak. Prytz O. Skottk. C 2 b. [Hvad
vill ordet mor här säga?)
Allmansrådighet, f. Democratia,
Al-mansrådighet. L. Paul. Gothus Mon. pac.
110.
Allmoge, m. Folk, menighet. Se Sv.
Ak. ord.
Allmännig, adj. Allmän, eth almennigth
tall och ryckte ær vthsprwnget bland then
menige man. Gust. 1 reg. 4: 74.
Allo, interj. Hallå, välan! [Månne
bildadt efter F. allons?] Allo! Vi sku en skåhl
af hionelaget dricka. Wexionius Vitt. 408.
Alls, adv. 1. a. och a., alltsammans.
alt thetta onda, lögn, skrymterij, falskheet,
Gudz ordnings förachtelse . .. alz och alz
flyter thet vthaff otronne. L. Petri Om
nattv. B 4 b. Och warder så ther med hwad
som helst på menniskionne är als och als
ijdhel tungor, fulla medh Gudz loff. Ders.
C 2 a. — 2. Inalles, åhr 1433, tå Kon. Erich
als regerat hadhe vidh pass 37 åhr. L. Petri
Kr. 109. Gulsmedz Embeted . .. måge hafve
eet wist thael på sine medbröder, nemligen
als til sexton mestere. Skråord. 175 (1594).
en hoop soldater . . . altz siw tusen man.
Messenius Svan. 50. vordo ther slagna och
fångna alss til tutusend man. Girs Erik 14
kr. 85. och vordo als öfver et tusend
Musko-vitiske hästar i staden införde. Joh. 3 kr. 72.
Allsamman, Allsammans, adj. Hel och
hållen, hel. Ther stoodh en Liwsastake äller
samman aff gull. Sach. 4:2. Tina hender
haffua ... allansamman bereedt migh. Job
10: 8. förer migh tiendena allasammans vthi
mina tiendeladho. Mal. 3:10. Tu skalt ock
göra ... en silkes kiortel alsamman aff golt
silke. 2 Mos. 28:31. Han må taghan (åkern)
allsamman. 2 Sam. 19:30. hans stool war
altsammans eeldzloghe. Dan. 7: 9. allsammans
thenna predicanen tijt lender, at Christus är
sanner Gudz son. L. Petri 2 Post. 118 a.
Allsingenhet, f. kenna och bekenna in
för Gudh wåra alzingenheet. P. Erici 5:188 b.Allsky
— 25 —
Almosobarn
Allsky, m. ? leedsagade them (Israels
barn) genom willene allskyyn. L. Petri
Sal. vish. 11:2. (Bib. 1541: ena willa ökn.)
Allsom, Alltsom, en mycket begagnad
förstärkning framför superlativer, gudt giffue
oss semya och kærligh her inbyrdhes, ther
magha wij alsz szom mesth paa litha. Gust. 1
reg. 2:244. giorde han beletet medh all konst
alsomdeghelighast. Vish. 14:19.
Predico-embetet är... alsomnödhtorfftigast. L. Petri
Kyrkord. la. mijn siäl bijdhar alsomenast
effter Gudh. Dav. ps. 62:6. Han ... prydde
altsomherligast åårstijderna. Sir. bok 47:12.
alsomstörsta vahnähra. Stjernhjelm Here.
475.
Allstings, Allstinges, adv. Helt och
hållet, alldeles, fullkomligt. [Isl. alpingis;
Mnt. allesdinges.] wijsheten ... faar och gåår
genom all ting, så alztings klaar är hon.
Vish. 7:24. han war så alztings förskreckt,
at han darradhe. 2 Macc. 3:18. moste han
(Babel) obygd och allztinges ödhe liggia.
Jer. 50:13. thet är Herranom alztinges lätt,
göra en fattigh rijkan. Syr. 11:23.
Allstädes, Alltstädes, adv. Alltid, allt
jemt, städse. (Skildt från Allestädes,
öfverallt.) [Mnt. alstedes.] War mich en fast
klippa tijt iach alstedhes fly må. Dav. ps.
1536, 71:3. Så skeedde thet alstedhes, at
molnskyyn offuerteckte thet (tabernaklet) om
daghen. 4 Mos. 9:16. Mijn öghon see
al-städhes til Herran. Ps. 25:15. Sterck migh,
at iagh må bliffua saligh, så wil iagh
all-städhes lust haffua til tina retter. 119:117.
Propheternar ... the iagh allstädz (tidt och
ofta) til idher sendt haffuer. Jer. 26:5. I
haffuen jfrå idhra fädhers tijdh altstädhes
affwikit jfrå mijn bodh. Mal. 3:7. Nw är
likwel hoos ganska monga then skendeliga
owanen, at the alstädhes swäria. L. Petri
2 Post. 219 a.
Allt, adv. 1. Allt jemt. Konungen
wista-des alt i Danmark. O. Petri Kr. 167. Jagh
håller alt min foot j sporet effter honom.
L. Petri Jobs bok 23:11. — 2. Brukadt som
fyllnadsord. Alt på enom dagh wordo the
alle omskorne. 1 Mos. 17:26. Alt tå skal
titt liws vthbrista. Es. 58: 8. Haffuer icke
alt en Gudh skapat oss? Mal. 2:10.
Allvar, adj. Allvarlig, eens retferdigs
manz böön förmå mykit, ther hon alffuar är.
Jac. 5:16. (NT 1526: alwara.) vthi henne
(visheten) är en -ande som förståndigh är ...
wenligh, alffuar, frij. Vish. 7: 22. en ren och
alvar ifver. Dalin Vitt. I. 2: 48. allvar bragd.
Leopold 2:426. han skrider til alfvara
il-hälingen. Svedberg Sabb. ro 2:1409.
Allvarhet, f. Allvar, kraft, mod,
tapperhet. alla saker bestelle . . . medh högsta
åhogsamheet och allwarheet. A. Andreæ
Förspr. till Uti. på Dan. a 3 a. the (Romarne)
mong land ... medh stoor förnufft och
alffuar-heet wunnet hadhe. 1 Macc. 8:3. Sådana
alffuarheet bewijste the emoot alla sina
fien-dar, så at the alla them betwingadhe, som
sigh emoot them satte. 8:11.
Allvarlig, adj. 1. Bestämd, afgörande.
vm thet Finske skiip som i begere till kiöpz,
kwnne wij ... icke giffue eder ther någen
alffuerlig swar opå. Fin. handl. 5: 340 (1537).
— 2. Modig, tapper, en alwarligh och
dri-stigh krigsman. O. Petri Kr. 272.
Allvarliga, adv. På fullt allvar,
upp-rigtigt, verkligen. Mose badh alffwarligha
in för Herran. 2 Mos. 32:11. Then ... mijn
bodh håller så at han alwarligha gör ther
effter. Hes. 18:9.
Allvarlighet, f. 1. Allvar, the aff honom
anammat hadhe Euangelium medh sådana
alffuarligheet, at the ther vthi ståndandes
bleffuo j lidhande och förfölielse. Förspr.
till 1 Thess. — 2. Frimodighet. När the
sågho sådana alwarligheet (na^Yjotav) j Petro
och Johanne,... förundradhe the sigh. Ap.
gern. 4:13.
Allvarsam, adj. Med allvar och kraft
verksam, war alffuarsam och flijtigh j tijn
kallelse. L. Petri 2 Post. läter oss
wara alffwarsamma, och tienom Christo vthi
hwadh som helst måtto wij kunne och skole.
4 Post. 24 a.
Allvarsamlig, adj. Allvarsam. Hel-
singius.
Allvart, adv. Allvarsamt, allvarligt.
hengia hoffuudhet och see alffuart vth. Syr.
19:23. så wil doch sådana Predican -icke
alffwart gå oss til sinnes, wij taghet lijka
som en sade oss itt äwentyr. L. Petri
2 Post. 94 b. Salig är then alfvart sträfver
Efter sann rättferdighet. Svedberg Vitt. 76.
AH väg, -väges, adv. Alltjemt, allestädes.
[T. allweg, allwegen.] Seger stårna allväg
vederreda. Stjernhjelm Fredsafl. 11 intr.
thenne vnderlige legenheter . .. som sig så
vförmodeligen alweges begiffue. Gust. 1 reg.
9:250.
Almboge, se Armbåge.
Almosa, f. "Guds almosa" kallades i
synnerhet de gåfvor, som af munkar
sam-mantiggdes. the fatighe krancke menniskior
som liggia j helgonhusit wthij Sudherköpingh
maagha ... haffua theres biddare in paa
ö-landt, som ther tiil theres behoff tiggia och
samansancka schal gudz almosze. Gust. 1 reg.
2:193. ith hospitall... (ther) the fatige
spe-thelske oc andra kranke oc siuka menniskä
måtte ... wtaff gudz almosa wppehollas. 6:108.
ath fatiga siuka menniskior bliffua ther (i
klostren) och wppeholne, och att för theris
skull tigges gudz almose kring om landitt,
så well som för munkanes skuld. 6:148. the
gudz almoszar som påfwes sendebodh her i
landit hade fongit Christenhetenne till tröst
mott torkerne. HSH 5:10.
Almosobarn, n. Tiggarebarn. [Isl. [-öl-musubarn.]-] {+öl-
musubarn.]+} han tå (Kristus vid sin födelse)Almosogift
— 26 —
Anamma
syntes som itt almosobarn. L. Petri 1 Post.
G 6 b.
Almosogift, f. Handlingen att gifva
almosa; äfven hvad som gifves såsom
al-mosa. [Isl. ölmusagipt.] Armodh och
siwk-dom driffuer tigh til säng. Tijn almosogifft
är tigh nu fåfeng. Tob. com. C 2 a. Medh
almosogift i honom (Gud) försöner.
Ron-deletius 82. Hvar blifver nyttan nu af tina
almos gifter? Kolmodin Qy. sp. 1:637.
Almosokropp, m. Almosehjon. tu ena
reesa i vekone lätt uthdeela både ibland alle
Almosokroppar och them hwsfattigom många
runda almosor. Phrygius Agon 32.
Almosoman, m. Almosehjon, tiggare.
[Isl. ölmusumaàr.] en fattigh almosoman.
L. Petri 1 Post. A 2 b.
Alruna, se Adel runa. — Alruna,
spåqvinna. Lind Ordb.
Alrunsask, m. [Se SAOB.] Den piga
... som skäms för folck och blifver rädd,
Om hon eij altijd högtijdz klädd Och brölåps
prydd kan föra brask, Som kumm" hon ur
en Alruns-ask. Lucidor Qq 2 a.
Alsterko, f. Afvelsko. Cato j Rom länte
Hortensio sina hustru ... at han aff henne
mötte bekomma slächte, ... Lika som then
ene länte then andra ena alster koo. P.
Erici 4:110 a.
Alstrila, f. Alstrila, i. e. Stäkört.
(Dia-lect. Neric. Joh. Bure.) Stjernhjelm Sv. o.
G. Måles fat. C 4 a.
Alun f. och n. Se Sv. Ak. Ord. A.
Aluna, tr. Beta i alun. [T. alaunen.]
thet alunade garnet. Lindestolpe Färg. 45.
Amasie, f. Älskarinna, käresta. [L.
amasia.] få tillfelle insinuera sig hoos sin
amasie. U. Hjärne Vitt. 37. The nakne
Gratier, Amors amasier. Stjernhjelm Parn.
tr. 3:4.
Ambasate, Ambasiat, Amesat, Amisat,
m. Ambassadör. [Med. lat. ambasiator;
Mnt. ambasiate, ambesait.] wår... myndige
ambasate. Gust. 1 reg. 13:170. danmarkis
riichis raadtz amesaather. 2:175. Ambasater
och sendebud. 8:73. Ambasiat, Amisat.
Ders. 83. Ambasiatorer. Ders. 90.
Ambat, f. Tjenstepiga. [Isl. ambdtt.]
Stjernhjelm (se under Fostra, f.)
Ambult, se An bult.
Amelera, tr. Emaljera. [Isl. amallera.]
Konungen sielf skeen i sitt fulla Coritz, thet
ganska vel ammelerat var. Bergius Nytt
förråd 263 (1561). amuleret harnisk. Ders.
271 (1588). ammulerade smijde. P. J.
Gothus Synd. sp. D 8 b. vdi ermerne sitia
20 par amelerade gullstiffter. Hist. handl.
2:6 (1548). guldopper mett hwitt amelering.
Ders. Ameleradt arbete. Lind Ordb. Thedh
stodh på äplet skriffuit... Medh bookstäffuer
amelerat. Messenius Disa 33.
Amia, f. Frilla. [L. arnica; Isl. amia;
Mnt. amie.] Hwilken broder (i skinnare-
embetet) någor samia tager sigh till laghgifta
hustru, tå sittie både hon och han wtaf
em-bettet. Skråord. 265 (1589). så taga the aff
sijne amier til låns ett plagg. Stjernhjelm
Sv. och G. Måles fat. föret. 4 a. .
Amiral, m. Amiralskepp, till tess wij
kunde komma wår stora kraffuell for en
Amerall wtt i flotta med the andre (skeppen).
Gust. 1 reg. 9:172.
Ampla, f. Flaska. [Lat. ampulla.] Tuå
små huitta amplor. Gust. 1 reg. 13:283.
Amsel, m.? Trast. [T. =] Comenius
Orb. piet. 45.
Amst, m. Trast, amstar. Stjernhjelm
Bröl. 19.
Amägtig, adj. [Mnt. amechtich.] 1.
Van-mägtig, svag. The trägudhar, försilffwradhe
och förgylte gudhar, kunna ... intet hielpa
sigh sielffuom, Therföre är ... een trästodh
vthi en Konungsligh saal mykit bätre, än en
sådana amechtigh affgud. Bar. 6: 58. thet är
itt vsält arbete, tå han (krukmakaren) aff
samma leer en amechtigh gudh gör. Vish.
15:8. Och han bespottadhe Judanar, och
sadhe ... Hwadh göra the amechtighe Judar?
Neh. 4:2. Myror itt amectigt folk. Sal. ord.
1536 30:25. skal ock een menniskia, thet
är, en amectig, syndaful och stinkande
mul-seck, kunna göra ... slijk stoor och dråpelig
ting. L. Petri Vigv. A 3 b. Hafver jag
allaredo evinnerlig» lif, ingen afmechtig död,
then Tu nederlagt hafver, skal mig thet
förtaga. Svedberg Dödst. 269. svaga och
af-mechtuga menniskior. Sabb. ro 1:145. —
2. Usel, eländig. Herman Israell szom en
amecktig tiuff och böszuicktt haffuer
vndan-doltt 8100 marcer Lubska. Gust. 1 reg.
8:268. then ammectige Biscop Brasken ...
bruggit oss ... stemplan opå. 11:102. han
ännu handier medt szine landboor szom en
amecktig skalk. RR 22l
Nielssonn haffuer handlett . . . såsom en
amechtig forrädere. Fin. handl. 8: 223 (1555).
råkar iagh någhot litet försee migh, så
haffuer iagh strax the amechtiga presterna på
halsen. P. Erici 5:150 a. Äfven om sak:
wij befalte tich skicke hijt Staffen Larsons
rekenskap j längden och icke sådant
amech-tigt Extracht, som hwarken beskeedt eller
skääl medt folier. RR 20/e 1544.
Ana, intr. Straffa. [T. ahnden.] De
(brefven) angå rikets ögnasten; ty är rikets
högsak at strängeligen ana, i fall dess
välfärd, under så vigtig upfostran, blifvit af mig
vedervågad. Tessin Bref (företal).
Anamma, Annamma, tr. [Mnt.
annamen; T. annehmen.] 1. Emottaga, undfå.
tå iagh gången war på berghet, til at anamma
the steentafflor. 5 Mos. 9: 9. Tå Hiskia
hadhe anammat breffuet aff bodhen och läset
thet. 2 Kon. 19:14. biudh honom helfftena
aff alla the håffuor som wij medh oss fördt
haffue, at han them annamma wille Tob.Anammelig
— 27 —
Andelighet
12:4. the skola til Hofrätten komma, then
vädjande at gifva sin inlaga in, och
svaranden at then anamma. Lag 1734 R.B. 25: 7.
— 2. Taga fatt, till fånga. Konungen aff
Babel annammadhe honom (kon. Jojachin)
j sins Rikes ottonde åre. 2 Kon. 24:12. —
3. Emottaga (en ankommande); upptaga.
konung Swen flydde först til Norige, men
ther wardt han icke annamat. O. Petri Kr. 40.
the ... komo emoot honom, och anatnmadhe
honom medh krantzar. Judith 3:10. Och
vthi hwadh stadh j kommen och the anamma
idher, äter hwadh idher föresets. Luc. 10:8.
Och tå barnet war stoort wordit, antwardadhe
hon thet Pharaos dotter, och hon anammadhe
honom för sin son. 2 Mos. 2:10. — 4.
Emottaga med bifall, antaga, godkänna. Lät
titt hierta anamma mijn ord, ... Anamma
wijsheet, anamma förstånd. Ord. 4: 4,5. The
som tå gerna anammadhe hans taal, the läto
sigh döpa. Ap. gern. 2: 41. — 5. Hålla till
godo. Haffue wij fått gott aff Gudhi, skole
wij ock icke anamma thet onda? Job 2:10.
— 6. Fatta, begripa. At vel och klarliga
skrifva kommer mig före, såsom then ther
redigt, klarliga, tydeliga och förståndeliga
talar. Hvilket är ett beröm för honom som
talar, och letthet och froma för honom som
hörer och strax anammar och förstår.
Svedberg Schibb. 35.
Anammelig, adj. 1. Antaglig,
välbehaglig, önsklig. Hedhninganar skola warda itt
offer, Gudhi anammelighit. Rom. 15: 16.
mijn tienst... må anammeligh warda them
helighom. 15:31. Friden war Her Steen och
heela Rijket på den tijden anameligh. Brahe
Gust. 1 kr. — 2. Fattlig, begriplig, theras
lärdom (lära) må wara förståndeligh och
anammelig. L. Petri Kyrkord. l b.
An bedja, tr. Tillbedja. [T. anbeten.]
the ... uthi ett offer gudharna icke anbodho.
Schroderus Liv. 771. Den är hans konung,
den som honom giör behag, Och den
an-beder han, som een afgudedyrkar". Beijer
394. din ögons skien, som jagh kan uthan
våda, Med min förnöjelse, anbidia. G..
Cederhielm 89.
Anbjuda, tr. 1. Bjuda till att göra, att
tillfoga, ther han vorde Sveriges rijke på
någon orth något fiendtligit anbjudandes.
Girs Gust. 1 kr. 70. ehvad fienden anböd
eller försökte, läto likväl de Revelske sig
hvarken af fiendtlig ansätning förskräcka,
eller andra stämplingar förföra. Joh. 3 kr. 21.
— 2. Tillbjuda, erbjuda, anbiudha sigh til
stridz. Schroderus Liv. 847. vij edher
an-bödho hvad til krijghet nödigt vara kunde.
Ders. 895. Tyske ryttare som anbiuda deres
tienst. HSH 30:190. (1658). jag dem aldrig
budit (bedt) om någon slik assistence, för än
de sig sjelfva härtil hade anbudit. M.
Stenbock (Lönbom Anek, 2: 217. — 3. Anmoda,
begära något af någon, the Romare honom
(kon. Filip) anbödo at aldeles affhenda sigh
Grecien. Schroderus Liv. 449. honom
svåre och obillige ting vore anbudne. Ders.
450.
Anblåsa, tr. och intr. [T. anblasen.]
1. Blåsa i, på. ludren (luren) vart högt
an-blåster. Björner Kämp. Karl o. Grym. 15.
— 2. Utblåsa. Ther effter lät uthropa fredh
Och i trummeter, som är sedh, Anblåsa.
Olfson Christiern 94. krijgh, som medh
presterlige trummeter annbläsne och
anstif-tede äre. Bureus Påv. stämpl. A 3 a.
fienden ... igenom een trompetare lät anblåsa
accord. Nordin Krigshist. 2:85 (1688).
Anblåsande, n. Påblåsande,
underblåsande. the (begären) öffua sigh genom
fiendans (djefvulens) anblåsande meer och
meer. L. Petri Skyld. G 3 a.
Anbläst, m. Påblåsning. vore eld aff
himmelen fallen, ther aff månges klädher, lijka
såsom genom en lindrigh anbläst, vordo
för-brende. Schroderus Liv. 695.
Anbringa, tr. Förebringa. [T. [-anbrin-gen.]-] {+anbrin-
gen.]+} Kongl. May:tt hafver sig föredraga låtet
dhe besvärspuncter, som . . . Borgerskapet
hafva vidh denna rijkzdagen i underdånighet
an bracht. Stjernman Riksd. 3:2024 (1686).
Anbringare, m. Angifvare. [T. [-anbrin-ger.]-] {+anbrin-
ger.]+} lögnachtige anbringare. R. Foss 172.
Anbryta, intr. Inbryta. [T. anbrechen.]
Han väntade med bekymmer på dagen; men
när den anbröt, blef hans fruktan större.
Mörk Adal. 1:174.
Anbult, Ambult, n. och m. Städ. [Mnt.
anebolt, ambolt.] Etth anbultt och en
fill-kloffua. Hist. handl. 1:28. (1543). stå fast
såsom en ambult, som vaan är vidh slaagh.
Schroderus Kors. 272. fyrekantigt ambult.
J. M. kr. 335.
Anbunden, p. adj. Bunden, fäst. [T.
angebunden.] vi prester i Christenheten,
som äre anbundne vid vissa församlingàr,
at them lära och förestå. Svedberg Dödst.
b l b. I ett hushåld äro monge anbundne
personer, såsom man och hustru, föräldrar
och barn, och lagstad tienstahion. Ders. 579.
Anda, tr. Skörda, [af and, skörd, [-skördetid.]-] {+skörde-
tid.]+} anda och inbärga. Risingh 26.
Andas, dep. Gifva upp andan, dö. [Isl.
andast.] Kongsbarnen voro då unga, när
deras moder andades. Björner Kämp. Frith.2.
Andedrag, n. Andedrägt, trång
anda-dragh. B. Olavi 83 b.
Andedrägt, n. Förekommer liktydigt med
stund, ögonblick. Vi åtniute hvart andadrächt
Gudz barmhertighet. Svedberg Casa 415.
Andefång, f. Andfåddhet, andtäppa.
the en lång tijdh hafva varit bekayade medh
svår andefång. U. Hjärne Surbr. 23.
Andelighet, f. Andeligt stånd, att
förekomma uenigheet i then Christeliga lära
ibland wår andeligheet. Thyselius Handl.
2:132 (1540).Anderstång
— 28 —
Anfödd
Anderstång, f. Träskoning under
släd-med. Anderstång, assamenta trahæ.
Schroderus Lex. 96.
Andetåg, n. 1. Andedrägt. [T. [-athem-zug.]-] {+athem-
zug.]+} kort andetåg. U. Hjärne Vatt. 58. —
2. Själtåg. in til sitt andetog och skilsmässa
ifrån thenne verlden. Sylvius Er. 01. 391.
Andra, tr. Sätta träskoning under medar.
I November andras slädar, drögar och
käl-ckar. Brahe Oecon. 113.
Andra, tr. Ändra, dette inthet står till
att andra, A. Oxenstjerna (HSH 29:314).
ähr icke gott att något annars för denne gång
ähn provisionaliter resolveras, som altijd kan
andras. Dens. (35: 127). denna öö (jorden)
... sig ständigt andrar. Eurelius Vitt. 11.
Andrabba, tr. 1. Drabba. I timligh nödh,
som andrabbar krop, godz och ähro. P. Erici
1:3 b. — 2. Anträffa. Så hafve vij... the
odödelige Gudars foster (vid namn Religio,
Prudentia, Justitia, Temperantia, Fortitudo)
under högstbe:te Herskerinnas mechtige hägn
och beskydd i önskligit flor ... igenfunnit och
andrabbat. Stjernhjelm Virt. rep. om iag
icke andrabbade någhon lärd och välförfarin
Philosophum ... så vore thet migh aldeles
omögeligen til at komma til thenna konstens
rätta kännedom. Franckenius A 6 b.
Andraga, tr. Erbjuda. [T. antragen.]
en högh och myndigh person någen skänk
eller præsent at andragha. Schroderus
Liv. tillegnan.
Andrift, f. Pådrifning, drift, ingifvelse.
[T. antrieb.] Hijt blijr ock unge Carl af
himlens andrift förder. Columbus Vitt. 97.
Anfang, Anfång, n. Anfall, angrepp.
[Mnt. anvank.] alle sloth och herregaardhe
ære beblotthade om folket,... ther fore ær
tess bæther vore venner göre anfangh jn
oppaa thöm. HSH 19:159 (1506). War ok
rädendis at forscriffne högboren furste (kon.
Hans) noget anfong innen tæss giort haffde
pa noghre ... ther vethe ville rigsins ok then
mene mans bæste. Finl. 133. (1502).
Anfart, f. Anlöpning, anfall. [T. [-an-fahrt.]-] {+an-
fahrt.]+} Skipsflåtan ... uthi första anfarten
in-togh stadhen Genua. Schroderus Liv. 354.
Anfejda, tr. Draga i fejd emot, angripa.
Fiender anfeigda Eders Kongl. Maij:tz rijke.
Hist. handl. 3:152(1704). hvar en eller annan
af them skulle der öfver (för sin
embetsför-valtning) blifva anfegdat. Stjernman Riksd.
bih. 323 (1644).
Anflicka, tr. Tillflicka. [T. anflicken.]
sådana ... vidh en Seelandisk laghbook
an-flickade rader. Stjernhjelm Föret, till
Vestg. lagen.
Anflugen, p. adj. Anlupen. [T. [-ange-flogen.]-] {+ange-
flogen.]+} här och där i berget en rostfärga
eller odugelig witterung är anflugen. U.
Hjärne Vatt. 27. Engden med mycken rost
och rödmylla sampt sielffrätsteen är färgat
och anflugen. Ders. 68.
Anfoga, tr. Tillfoga. [T. anfügen.]
honom (Gud) förvthan kan ingen skadeligh eller
dödeligh tingh menniskiona anfogadhe warda.
P. P. Gothus B 3 b. Dieffuulen wil tigh
någhon plågha anfoga. Dens. K 4 a.
Anfylla, tr. Fylla. [T. anfüllen.] de sigh
medh dryck anfylt och öfverlastat hafva.
Stjernman Com. 3:598 (1667).
Anfyra, intr. Fatta eld. [T. anfeuern,
tr.] Skämtvis om kärlekseld: de med samma
lätthet kunna kallna som anfyra. J.
Wallenberg 227.
Anfå, tr. Börja. [T. anfahen.] thet
gam-bla, nu framfarna åhret ända och besluta,
och thet nyia anfå och begynna. L.
Lau-rentii Nyårspred. C 2 a. När thetta emoot
hans vilia gick, Ett annat handgrep han tå
anflck. Messenius Ret. C 4 a.
Anfånga, tr. [T. anfangen] 1. Få,
emottaga. wij haffue anfongit eders scriffteligh
vrsekt om the pæninge. Gust. 1 reg. 4:370.
om han anfånger någit breff åff danmark, skal
han thå thet ofortöffuat skynda til min herre.
4: 386. lather oss än nw andfånga eder
scriffte-liga swar på thenne och flere article. 5: 91.
— 2. Börja, företaga, min reesa ... Den
vil iagh anfånga uthi Jesu nampn. Dalius
Vitt. 56.
Anfägna, tr. 1. Emottaga, välkomna.
(Jfr Fägna.) The som honom (Kristus vid
inridandet i Jerusalem) fölia eller möta och
anfegna, äro icke heller aff the störste hönsen
j korghen. J. Rudbeckius 1 Pred. C lb.
Drottning Christina anfägnades med ett
oup-hörligt skjutande. J. Terserus (Lönbom
Hist. märk. 2:7). Brudgummen ... brudhen
anfägnar. Leuchovius 8. Adam ... henne
(Eva) anfägnadhe på thet venligaste. Dens. 21.
— 2. Omfamna. [F.Sv. fagn, famn.] sedan
han sin käreste på thet liufligeste anfägnat
hadhe, är han i een diup sömpn infallen.
Nyman 36.
Anfägnare, m. så skole vij honom (Jesus)
undfåå och hiärtelig kyssa, ... sådane
anfägnare och kyssare vil han j längdene uthi
then evighe saligheten undfägna och kyssa.
E. Svenonis A 4 a.
Anfäktan, Anfäktning, f. Fiendtligt
anfall. wij... haffue thet (riket) igen
increck-tadt oc forlossatt wtaff hans anfectan. Gust. 1
reg. 3:142. then klyppen Olssborgh ... ey
saa belegelighen ær, at hon stodhe tiil
for-suara hwar ther noghen andtfegtingh paa
komme. 3:107.
Anfängare, m. Begynnare, påbörjare,
uppfinnare. [T. anfänger.] en rett anfengere
till samme bergz werck, och then thet först
vptagit och funnit haffuer. Fin. handl. 6: 235
(1542). _
Anfödd, p. adj. Anboren, medfödd. Vårt
folcks anfödde aart och eghenskap.
Schroderus Liv. 82. Den sijne seder och ord,
sijne lyster och anfödde sinne Inte vet håll"Anföra
— 29 —
Angälla
uti töm. Stjernhjelm Here. 441. anfödd
konungzlig mildhet. Arch. B 8 a. styra sina
affecter och anfödda lustar. Svedberg Ödn.
269.
Anföra, tr. [T. anfiihren.] 1. Föra fram
(emot), begynte han at anföra på murarna
och tornen stormstocken. Schroderus Liv.
609. — 2. Vägleda, handleda, undervisa.
Som the unge och späde varda i sin ungdom
handterade och anförde, så visa the sig i
lengden. Svedberg Sabb. ro 1:412. jag
vardt anförd at flitigt läsa min Svenska bibel.
Ungd. reg. 208.
Anförare, m. Upphofsman, thet rychret,
som uthspriddes om the Romares nidherlagh
uthi Asien, var falskt, och uthan någhon viss
anförare. Schroderus Liv. 623.
Anförsel, f. Ledning, handledning, den
fölliande åldren beroor til en stoor deel på
dennes (ungdomens) anförssl. Columbus
Poet. skr. 0 2 b. alle ynglingar af adel skulle
följa med deras anhörige til vapnesynen, at
visa sig för konungens ögon. Detta var ganska
godt för framtiden,... särdeles under
upmun-tran och anförsel af en Gustaf Adolf. Dalin
Hist. III. 2: 44. Denne prins fick i ungdomen
en träffelig anförsel uti studier. Tvänne de
skickeligaste män, som den tiden funnos,
voro hans handledare. Celsius Er. 14 hist. 7.
Anförskaffa, tr. Anskaffa, skole
direc-torerne tilse, at sådane materialier och
redskap ... här inne i landet må kunna excoleras
och anförskaffas. Stjernman Com. 3:706
(1668). __
Angift, f. 1. Uppgift, tillkännagifvande.
the effter legaternes angifft... hadhe alle ting
...til skick och ordning kommit.
Schroderus Liv. 889. — 2. Angifvelse. Uppå
thenne legaternes angifft lät borgmästaren
genom breff kalla til sigh alla the angiffne
voro. Ders. 902.
Angill, adj. Laggill, laglig? H. K. M:tt
såsom vår Sveriges rijkes crönt och angille
Konung. Stjernman Riksd. 1:431 (1594).
Angnaga, tr. Gnaga på, klandra. [T.
annagen.] Mädhan nu du och Salvius i hans
manifest oförskylt angnagas, ty vore väl intet
orådeligt at j på de calumnierna korteligen
och sanferdeligen svarade. A. Oxenstjerna
Bref II. 421.
Angrip, n. Angrepp. [T. angriff.] wele
wij icke att någhett angrip skall ske wppaa
någhrom thet them tiilhörer. Gust.. 1 reg.
6: 94. haffua affwärdt fremmande folks angrip.
NT 1526, Ebr. 11:34. göra angrip på riket.
O. Petri Kr. 291. .
Angripa, tr. [T. angreifen.] 1. Gripa,
fatta tag i. (hon) räckte sina små hender
åth Cobalo, som henne på andra sijdan
an-greep och öffver becken halp. U. Hjärne
Vitt. 30. — 2. Tillgripa. Bonden således ey
voro tvungen sin sädh eller annat i otidh
at försälja, eller sädeskornet at angripa. U.
Hjärne Anl. 323. de skulle anklagas ... för
det att de angripit kronans medel.
Lagerbring Samdr. IV. 2: 69. — 3. Gripa sig an
med, begynna, företaga, all the ärende, ther
angrepne äre. Gust. 1 reg. 6: 28. huruledes
vårt förehafvande anslagh bäst till att
angripa och i verket ställa ähr. Gust. Adolf
Skr. 384. (de) deras saak angripa Medh
obe-tänksamheet. U. Hjärne Vitt. 158. Då
angrep Inge verket med allvar. Dalin Hist.
2: 46. angrepo de världenes underkufvande
på ett helt nytt och föråt obekant sätt. Botin
Hem. 2:41.
Angå, tr. och intr. [T. angehen.] 1.
Anträda. Kongl. Maij:tt stodh så gådt som in
procinctu at angå dess reesa. HSH 31:328
(1662). — 2. Börja. Judarnas jemmer tå
skulle angå, när som öffuerträdhelsen wore
stoor worden. Uti. på Dan. 358. för än then
ofärden angår, som the fara skola, warda the
säkre. L. Petri Chr. pina o 7 a. när samme
handeli (med ryska varor) väl anginge
(började att gå, komme i gång). Stjernman
Com. 1:112 (1550). Och skal thenna
Ordning angå (börja att gälla)... then Januarii
nu nästkommande. 1:892 (1623). thesse
stycken kunde nu blifva utharbetade til Hans
Kongl. May:ts myndige åhr och angående
regeringh. Riksd. 2:1631 (1668). Höstens
begynnelse angår then 14 Septembris.
Cole-rus 1:312. — 3. Vara i gång, pågå, föregå.
medhan slaghet angick. Schroderus Liv.
568. så framt samma anslagh hadhe angått
een månad tilförende. Pac. 293. skole alle
små tullar angå (vara gällande) ifrån nyåhret
1629 och til nyåhret anno 1630. Stjernman
Com. 1:983 (1629). underlagmennen
promiscue gifva bref och confirmationer uppå
häradz-dommarne ... der intet vadh eller appellation
angången (förutgången) är. Riksd. 2:1388
(1660). — 4. Gå för sig, lyckas, fienden för
dessein hafver hafft till att anfalla her Baneer
på ryggen ... ded honom doch för denna
gången inthet är angånget. A. Oxenstjerna
(HSH 38:396). ehuru the thet ansloge, så
kunde thet icke gå them an. Schroderus
Liv. 254. Här går dijn konst och list dig
intet an. Stjernhjelm Fångne Cup. 5 intr.
Thet gick satan ann i paradiset, när han
försökte Adam och Eva igenom ätande.
Svedberg Sabb. ro 2:926. — 5. Taga eld, tändas.
hans fyrwerck är inte angåt mere än et hus
... bran vtaff. HSH 36:152 (1577). the strax
sleckie (fyrbollarné), så at eldenn får inte
gå ahn. Ders. 153.
Angälla, tr. Gälla, angå. [Mnt. [-angeiden.]-] {+angei-
den.]+} I inge sacher eller någre wichtige
handlinger företage eller bestelie schole,...
som osz och richet angelle, oss oåtsport.
Fin. handl. 9:392 (1560). någre lägenheter
flere, som edher eghen nytte och velfärd
angeller. Stjernman Com. 1:189 (1563).
thett een wichtigh saak war, som angaltt rijk-Anhang
— 30 —
Anhängslig
senns anliggienndhe. Hist. handl. 13. 1:195
(1565). thet angalt theris ähre. Ders. 234
(1566). spotzsktt taell och ordh ... the ther
ahngulle Kong:e M:ttz embethe och dignitett.
Ders. 295 (1567). Then som annan någen
saak tillägger, den heder och ähra angäller.
Schmedeman Just. 44 (1569). een sak sorn
angäller noghot högdt och vichtigt.
Schroderus Pac. 269.
Anhang, n. 1. Följe, haffuer en löss
skalkehop iw nylige giffuit siigh j anhangh
med honum (Daljunkern). Gust. 1 reg. 4:166.
peder gröm ... gaff sig i anhang och forbundt
medt for:ne her peder och mester knwth.
4:381. Tå vardt them mykit besvärligare, som
leffde i ächtenskap, att varda fördreffne medh
hustru och barn, än them som icke hade ett
sådant anhang. P. J. Gothus Hust. 182. —
2. Bihang, anhang til then Disputation, som
... under mitt præsidio här i Stockholm holtz
Runius 2: 80.
An hetsa, tr. Upphetsa. [T. anhetzen.]
han skall kunna ... anhissa emot oss någre
våre grannar och ilvilliande. A. Oxenstjerna
(HSH 33:125).
Anhålla, tr. och intr. [T. anhalten.] 1.
Tillhålla, uppmana. I wele förthenschuld
förmane och anhalde hele. frelsitt, att the hwar
i sin stadh äre rust och wederrede. RR 32/s
1545. — 2. Hålla i, fortfara, den förnemste
handelen och handtvercket blef hos Tyskarna,
hvilket ännu til en godh deel anhåller och
durar. U. Hjärne Orth. 131. Skulle ängslan
öfver synderna ännu anhålla, så tenck at Gud
vil höra tin ängsliga suck öfver tina synder.
Svedberg Sabb. ro 2:1182.
Anhäfta, tr. Vidhäfta. [T. anheften.]
Vidh panterne af guld, sölfver och klenodier
skal en lähnebancks-zedel anhäfftas.
Stjernman Com. 3:682 (1668).
Anhäfva, tr. och intr. [Mnt. anheven;
T. anheben.] 1. Begynna, anställa, anstifta.
bönderne ... anhäffuet itt perlament och slagit
några aff wora tiänare i hiell. Gust. 1 reg.
7:80. the ... någit vproor her jnd på Rikett
anheffua welia. 7: 81. thenn feijde the mett
the Hollendere anheffuit haffua. 8:251. the
Rysser wele anhäfwe någon feyde opå
Swe-rige. RR 10/io 1545. Och är nw sådant
perle-menthe ... ther begynt och anhaffuit. Fin.
handl. 8:222 (1555). Han fruchtede för then
afftensång, The wille anhäffue (höja,
uppstämma). En liten Crön. I 2 a. — 2. Börja,
uppkomma, när the nu j try åhr för stadhen
legat hadhe, anhoff Herren sielff til at krijgha.
P. P. Gothus G 8 b. när pestilentian
begynner anhäffua. Dens. Hh 2 a.
Anhäkta, tr. Vidhäkta, fasthaka.
Du-illius medh kädior och hakar ... hechtadhe
sina och fiendens skep tätt tilsamman ...
Sedhan flydde the andre skeppen så månge
som icke vore anhächtadhe. Schroderus
Liv. 230.
Anhällig, adj. Som håller sig till någon,
är någons anhängare, hvar konung hafver
sitt egit partij, som honom anhälligt är.
Co-lerus 2: 76.
Anhänga, tr. [T. anhängen.] 1. Hänga
på, hänga vid, belasta, med anhängde
radband gifva lärjungarne i Emaus et andäktigare
utseende. Tessin Bref 1:84. twnghen ...
anhenger the godemen. Gust. 1 reg. 2: 53.
wij ære then samme som rycktith anhængier.
4:80. detta vår Paracelso anhengde onda
rychte. U. Hjärne Par. 3. de olägenheter
och besvär, hvilka oss här hemma anhängia.
Stjernman Riksd. bih. 339 (1657). månge
hinder migh anhängde. HSH 28:186 (1660).
bevarande medel, at icke gifftet skal sig
anhängia och fästa. Lindestolpe Frans. 116.
— 2. Hänga på, bero på. anhenger påfvens
och hela hans anhangs lefverne och velstånd
utaff then updichtade skärsselden.
Laure-lius Påf. anat. 494. — 3. Angå, vidkomma.
the stycker... som alla rikitzens inbyggiare
anhängia. Gust. 1 reg. 4:149. — i. Bifoga,
tillägga, månde vij uthi brefvet anhängia
thenne kärlige förmaningen. Stjernman
Riksd. 2:1427 (1664). — 5. Göra anhängig.
läggia then vädiande parten viss tijd före,
innan hvilken han sitt vaad vid högre rätten
anhängia skal. Sjölag 1667, Skipm. b. XIV.
— 6. Refl. Göra sig förbunden, tillgifven.
han månge förähringar och skenker ibland
gemeene mann hadhe uthdeelt, och ther medh
sigh anhengt een stoor deel aff folcket.
Schroderus Liv. 630.
Anhängig, adj. Sammanhängande,
förbunden med, tillhörig, underlydande,
under-gifven, tillgifven, medh en träbroo, som ...
bygdes öfver elfven, göra thet (berget
Jani-culum) medh stadhen anhängigt.
Schroderus Liv. 30. Hannibal drogh ... til stadhen
Metapontum, som var honom anhängigh.
Ders. 332. Ösel är een anhängig insul vidh
Lijfland. Widekindi 32. något aff the
mine-raliske kraffter (i helsovattnet) sigh altijdh
vidh blodet eller inelfverne anhängigt giör.
U. Hjärne Surbr. 95. det sätt och manér,
som hos honom (påfven) och hans
villfarelsers anhängige vore brukeligit. J. Werwing
1:128.
Anhängslig, adj. 1. Sammanhängande,
förenad med. Öön medh en broo ... hadhe
varit anhengzligh vidh landet Attica.
Schroderus Liv. 899. — 2. Vidkommande, som kan
tilläggas, tillskrifvas, hvadh orsaken angår
til thetta beramadhe mötet, är hon icke them
Romarom anhengsligh, uthan edher
(Grekerna) allena. Schroderus Liv. 490. —
3. Tillgifven, undergifven. han hafver hafft
then konsten til at göra sigh andre
menniskor anhengzlighe och benägne.
Schroderus Liv. 527. the som thet Romerske
partijt anhengzlighe voro. Ders. 543. Konung
Antiochus (honom) genom store skänckerAnhöra
— 31 —
Anledning
sigh anhängzligh giordt hadhe. Ders. 562.
Ingen stadh skulle the göra sigh anhängzligh.
Ders. 640. thet medh våld icke kunde
in-taghas giorde han genom gunst sigh
anhängz-ligt. Ders. 789.
Anhöra, tr. Åhöra. [T. anhören.] nådigt
anhöra de förslag, som Oss ... andragne äro.
Stjernman Com. 4:183 (1678). Vij... de oss
förestälte högstangelägne ährender i
underdånighet anhört. Riksd. 3: 2123 (1697). Gudz
ord ... vi med största vyrdnat anhöra och
vedertaga börom. Svedberg Sabb. ro 1:743.
Anhörig, adj. Tillhörande. [T. anhörig,
angehörig.] vårt rijke och des anhörige
länder. Stjernman Com. 3:514 (1667). the til
diæten anhörige ting. U. Hjärne Surbr. 84.
Niflunga Sagan ... är ett anhörigt
sammanhang til förbemälta verck. Peringskiöld
Vilk. tillegnan.
Anhörighet, f. Slägt, det tänkesättet
bibehöll sig ofta inom hela anhörigheter lägg
efter lägg. Celsius 1 Kyrk. 420. Konungen
med dess anhörighet (anhöriga). 2 Kyrk. 65.
Aning, f. Straff. [T. ahndung.] Om en
eder undersåte hade den olyckan at eder
misshaga, så stånde i edert skön at utöfva
emot honom en lagförares skarpaste ahning.
Tessin Bref 1:339. den ena medtjenaren ej,
utan allmän strängaste ahning och efterräfst,
kan vara den andras rof. 2: 95.
Anis, m. Skrifves vanligen anijs
(uttaladt w _).
Ank, n.? Klagan, jemmer. Thola medh
okränckt mod, uthan anck och omanliga
suckan. Stjernhjelm Lycks. är. i intr. Uthi
Venus-Berg och Cupidos lustgårdar vancka
bijstyng för honig sötma, anck för löye. Ders.
3 intr. han fick höra ... een röst, uppfylt
med ank och vee. Leyoncrona 184.
Anka, intr. Klaga. [Mnt. T. anken.] Här
stanckas, anckas, skrijas ach och ai! o vee!
Stjernhjelm Helsepris. Men si! fast jorden
är så skön och högt begåfvad, Så blifver hon
likvist ej utaf allom lofvad, Ty månge anka
på, at hon utaf sig gifver Thet siäle-svåra
guld. Spegel Guds verk 140. man med
skiäl på andras ofog ankar. Tillsl. par. 148.
Anklagelig,adj. Anklagande, hans skarpe
anklaghelighe taal. Schroderus Liv. 885.
Anklageligen, adv. På anklagande sätt,
med beskyllningar. Och nu huru
anklaghe-lighen gåår han medh migh om, medhan han
uthi thenne beskyldning hele mitt lefverne
rörer och angrijper? Schroderus Liv. 729.
Anklappa, intr. Klappa på. [T.
anklop-fen ] tå lijfvet är oss som aldrasötast, så
anklappar döden på vår dörr. Schroderus
Hoflef. 70. tu hafver stått för min hjertans
dörr och anklappat. Kegel. 449. effter tu sielff
således förmanar mig, så vil iagh ock bedia,
sökia och anklappa. Ders. 220. Herren Gudh
anklappar hoos menniskiorna medh laghsens
predikan. Casm. 440.
An klefva, intr. Klibba vid. [T. [-ankle-ben.]-] {+ankle-
ben.]+} Hvete ... hafver någhon viscositet eller
een anklefvande fetta medh sigh. Sparman
Sund. sp. 34. man finner på somblige tijdher
i åhret, ... at hånningh på trään anklefvar.
Ders. 101.
Ankomma, tr. [T. ankommen.] 1.
Påkomma. kunne wij föge sware tig till opå
thenne tijdh, för myket annet bekymber
skuld, som oss dagligen ankommer. Dipl.
Dal. 2:296 (1545). — 2. Komma på, komma
åt. de sina intriguer eller illistiga grep så
hemligen drifva,... at hvarken öfverhet eller
lärare på något sätt dem kunna ankomma.
Svedberg Sver. ol. 10. — 3. Inverka på.
Lufften oss alla ankommer, doch mycket
olijka, effter hvars och ens egenteliga
beskaffenhet och natur. Lindestolpe Fross. 17.
Ankost, m. 1. Virke till
landtbruksredskap. Majus. Hugges allehanda ankostar.
Brahe Oecon. 107. Hugg ankoster eller
byggevärke uthi kråkonedanet. Colerus
1:135. — 2. Redskap. Se under
Slögde-liga.
Anlaga, f. Pålaga, skatt. [T. antage.]
en almen anlaga på spannemåhl. A.
Oxenstjerna (HSH 37:273).
Anlanga, intr. [T. anlangen.] 1.
Anhålla, anmoda. Rådet och menighethen åff
Lubcka haffua ... mett theris förskickade oss
besögt och anlangat vm någhen fienttlig
an-tastning emoth the Hollendere. Gust. 1 reg.
8: 215. han ... vnderdånligenn anlanget och
begäret thet wij wille göre honom någen
hielp. Thyselius Handl. 2:221 (1544). hwar
wårt ridderskap och menige adell aff wår
stadhollere ... vm någen hielp kräfde eller
anlangede blifva. Stjernman Riksd. 1:169
(1540). — 2. Angå. hvad hvart och ett
embete uthi synnerheet anlangar. Stjernman
Com. 1:782 (1621). när nogre sacher kunne
förefalle, som them ahnlange eller emot them
ähre, huilche hoff och krigzartichlarne ähre
vndergifne. HSH 27:27 (1563).
Anlangan, f. Anhållan. Såå haffwe wij
gunsteligenn ... anseet hans anlangenn.
Thyselius Handl. 2:221 (1544).
Anleda, tr. 1. Leda, föranleda, förleda.
så måste ... Gen. Gouverneuren effter
handen genom tiänlige remonstrationer och
mo-tiver invåhnernès humeur därtill lämpa och
anleeda. Landt. instr 292 (1680). Soldaten
(kan genom att på en gång utfå hela
lego-summan) blifva anledd till slämmerij och
drickenskap. HSH 31:211 (1666). vi varde
retade och anledde til synd. Svedberg
Catech. 484. — 2. Handleda, vägleda,
an-leda ungdommen i christeliga lärdommar och
goda seder. Botin Hem. 2:114.
Anledning, f. Anvisning, ledning,
handledning. [T. anleitung.] iag hafver nyttiat
och effterfölgt mångas anledning. Spegel
Guds verk 6. en ... Svensk Ordabok ... thenAn ligga
— 32 —
Anlägga
Mag. Petrus Hesselius... effter min anledning
utarbetat hafver. Svedberg Schibb. 440.
effter Gudz ords och then dageliga
förfaren-hetens anledning. Sabb. ro 2:1249. the, som
ärnas til hederligare embeten, och skola ...
blifva then stora menigheten til anledning
och eftersyn. Rydelius Förn. öfn. föret. 18.
Anligga, tr. [T. anliegen.] 1. Ligga åt,
ligga öfver, den salige herren så i|frigt...
mig derom anlåg, understundom med böner
och stundom åter med förmaningar. U.
Hjärne Vatt. 6. — 2. Ligga på, vara
tryckande, trängande, tvingande, hafve Wij ...
ahnsedt theres ahnliggende nöd. Stjernman
Com. 1:94 (1546). för laglige förfall skull
eller andre sine anliggiande nödtorfter. Riksd.
bih. 247 (1597). sedhan han lät them tilfrågha,
hvadh sårgerlighit them anlågh (tyngde),
be-klaghade the sigh, thet 550 the förnämbste
uthi landet ... voro dräpne. Schroderus
Liv. 900. Aff sådane anliggiande orsaker och
skähl befan (han) . sigh på thet högsta
förorsakad at använda all möijeligh omsorg.
Widekindi 160. — 3. Hvila på, åligga.
Öffuerheeten, på hwilka så mykit är
anlig-giandes och så mongs manz welfärd henger.
L. Petri Krön. pred. D 7 a. — 4. Vara
magtpåliggande, angelägen, huru högt och
merckeligen oss och thetta rijge anligger vm
en förfarin och skickelig Canceller. Gust. 1
reg. 12: 262. ibland andre anliggende rijkzens
värf och ärender hafver varit oss här
förestält ... om medel och hielp til
krigzomkost-naden. Stjernman Riksd. bih. 256 (1602).
framställandes ... huru höghnödigt och
anliggiande thet är för hela riksens och thes
invånares frijheter och bästa skul, at komma
öffuereens om en konung. Hammerus 46.
Anliggande, n. Börda, betryck,
bekymmer. tu haffuer itt stoort anliggiande, inwertis
och vthwertis, krop och siäl äro tigh förtung.
Balck Krist. ridd. H 2 b.
Anlitan, f. iagh hvar och een ... på deras
hoos mig anlijtan gierna vthj billige saaker
hulpit. HSH 31:183 (1663).
Anlockning, f. Lockande. [T. [-anlock-ung.]-] {+anlock-
ung.]+} Til förlagsmännernes thesto större
an-låckning, villie Wij i nåder ... skäncka til
vercken the ohrter, som the inrättas uppå.
Stjernman Com. 3:703 (1668).
Anloda, tr. Loda sig intill, med lödning
anlöpa. itt slempt grundt, hvilket man intet
väl anlodha kan, effter thet är brandt på alla
sijdhor. J. Månsson 37. (Haniball, som är
itt sandreff, ... är brant, så at man honom
intet väl kan anlöpa medh lodh. Ders. 89.)
Anlåta sig, refl. Arta sig, bete sig,
gestalta sig, likna sig till. [T. sich anlassen.]
giffue oss bestondeligen tilkenne huruledes
i förmode att fienderne sig anlata wele. RR
18/e 1542. förfara huru thet speel sig ahnlater.
RR 18h 1546. ingen ting nu nödigere ähr, til
des man sijr, huru sigh den ene grannen och
andre vill anlåtha, ähn att stå j en starck
författning och gott postur till landz och vattns
A. Oxenstjerna (HSH 24:242). dhen
vinter-sädh, som medh ny rogh haffuer varit
uth-sådd, sig inthet väl velat anlåtha. HSH
25:278 (1633). Är konungen kränker, då
bruke ... discretion, att icke förhastes medh
någre efftertänkelige budh eller förbudh ...
till dess man sijr huru krankheten sigh
an-låter. Stjernman Riksd. 2: 918 (1634). min
svagheet fuller till någon bettring sig anlather.
A. Oxenstjerna Bref II: 536. Sveriges rijkes
rådh sådant ville, efter som sielfve sakerne
och tijderne sjgh anlåta, öfverläggie.
Stjernman Riksd. 2:1370 (1660). det sigh effter
allés meening vähl annlåther till ett vackert
streek och een ny grufva. HSH 40: 54 (1662).
hon anlåter sig (låter påskina), som ville
hon ingen prætension giöra på Hans May:tt
Sveriges nu regerande Konung. Stjernman
Riksd. 2:1372 (1660).
Anlåtas, dep. = Anlåta sig. alle
så-danne verck måste skicka sigh efter som
tijden och saakerne i sigh sielfve anlåtas.
Stjernman Riksd. 2:1307 (1660).
Anlägen, adj. Angelägen, låta oss medh
all flitj vara anläget... att fäderneslandet må
tillbörligen för alt fientligit våld skyddat och
försvarat varda. Stjernman Riksd. 1:757
(1622). H. K. M:tt... låter sigh allés vår
väl-ferd så högeligen anlägen vara. 1: 819 (1630).
rijkzens anlägne ärender. 1:823 (1631).
Anlägenhet, f. Angelägenhet, hennes
egne anlägenheter fordra hennes åtherkompst.
A. Oxenstjerna Bref II: 512.
Anlägga, tr. och intr. [T. anlegen.] 1.
Lägga, ställa intill, emot, på. sedhan
konung Aminander anlade uppå murarna
storm-steghorna, upgåfvo the aff rädzlo stadhen.
Schroderus Liv. 435. — 2. Använda, så
måge i ... täncke till att samme hielp (till
kyrkans uppbyggande) så anlagd blifver som
thet sig bör. Fin. handl. 7:182 (1546). samma
contribution må rätt blifve anlagd och icke
vändas till andre uthgiffter. Stjernman
Riksd. 1:688 (1613). dem (kompaniets
penningar) alle participanter til nytto och fördeel
anläggia. Com. 1: 990. (1630). Svea och Götha
konungar... flijt och arbete hafva anlagt til
at styrcka sine land och rijken medh godh
och tarfvelig lagh. Ders. 3:514 (1667). een
part fremmande understå sigh at före af rijket
... Svenske penningar och icke vele här
läggia them an (lägga ned dem) uthi vahrur.
Ders. 1: 553 (1610). Salomon ... ymnog
inkomst hade, Men ansåg intet, om han nyttigt
then anlade. Spegel Sal. vish. 36. the
an-leggia theras ungdom och flijt på bokelighe
konsters studerande. L. Paul. Gothus
Mon. pac. 411. Herren förläner hvarjom och
enom af oss sin pund... och samma pund
bore vi vel anleggia och them förkofra.
Svedberg Dödst. 527. — 3. Lägga till, lägga iAnlända
— 33 —
Annämlig
land. the anladhe (med skeppen) til öön
Bachium. Schroderus Liv. 601. Fartyget,
för små klippor skull vid landet, ei kunde
anlägga. Malmborg 589.
Anlända, intr. Lägga i land. [T.
an-landen, anländen.] achtade han sig thet
mästa han kunde, at han landet undvika
måtte och icke någorstädes anlända.
Peringskiöld Heimskr. 1: 499. en troup ... (skulle)
berijda stranden och hindra, att fienden ...
måtte kunna anlända. HSH 35: 303 (1656).
Anlöpa, intr. [T. anlaufen.] 1. Göra
anlopp, anfall. Lät... uppå muren medh
stormstocken anlöpa. Schroderus Liv. 599.
— 2. Aflöpa. the ogudachtigas högmodh illa
anlöpa skal (råka illa ut, T. schlecht
anlaufen). Schroderus Kors. 469.
Anmoda, tr. 1. Uppmana att antaga
något, begära något af någon. [Mnt.
an-moden; T. anmuthen.] Wij vele . . . ingen
af ständerna ... någon annan religion anten
medh låckande eller trugande anmoda eller
påbiudha. Stjernman Riksd. 1:653 (1611).
de icke annadt, än det som skäligt och
höfligit är, biuda eller anmoda. Civ. instr. 32
(1618). man tracterer saken så, och anmodar
hennes Kongl. Maij:tt sådhan flättia, ded vij
skemmas att hörat, sedan vedertagat och
be-villiadt. A. Oxenstjerna (HSH 35: 206).
denne gesandter något hafver på Kongens j
Pålandh vägner att anmodha. Dens. (HSH
26:124). — 2. Tillämna, tillbjuda, erbjuda.
hvar och intet fiendteligit kunne detta
konungariket anmodas. Stjernman Riksd. bih.
274 (1610). (Förut på samma ställe begagnas
tillbjuda liktydigt med anmoda: "der
emedlertid någon ytterligare fiendskap ville detta
vårt konungarike tilbiudas".) Sverige
an-modes en tractat. A. Oxenstjerna (HSH
27:173).
Anmodan, f. Begäran. Konungh Gustaff
bevilliade them Lübeskom theras anmodan.
Girs Gust. 1 kr. 48.
Anmodig, adj. Behaglig, intagande. [T.
anmuthig.] Qvinfolckens skapnat är utaff
naturen uthi theras klagelighe affecter fast
anmodigare än som eliest, och kunne tå
snarare än i annan måtto beveka och vinna
männernas hierta. Schroderus Liv. 371.
Alt är anmodigt, alt i skönsta fägring står.
U. rudensköld 364.
Anmodigt, adv. Angenämt. Fast ljuflig
andas nu de friska roosers mund, Dock så
an-modigt ey som heela Edens lund.
Columbus Poet. skr. A 2 a.
Anmodning, f. Anmaning, uppmaning.
de väl märkte deras värf vara intet annat, än
anmodning til affall. Girs Joh. 3 kr. 12.
Anmäla, tr. Måla. een prest medh een
öpin boock, dher uthi stod anmålat it hierta.
HSH 22: 245 (1650).
Anmäting, f. Handlingen att tillmäta
sig rätt till något, anspråk. [T. anmaszung.]
Begärandes ther hoos, at ther han (kon.
Kristian) någon landzort inne hade ... ifrån
de Danska, the Svenska tå ville tilhielpa at
slå honom ther ifrån igen föruthan någon
anmäting til samma landzort. Girs Gust. 1
kr. 129.
Annagla, tr. Fastnagla. [T. annageln.]
Ach hoo haar annaglat (pä korset) then
mäch-tiga hand, Som himmelens gåfvor uthdeelar
Och löste up diefvule.ns band. Amnelius133.
Annan, räkneord. Hwar nu någhor talar
medh tungomål, thet göre han sielff annar,
eller på thet mesta sielff tridie. 1 Cor. 14: 27.
satte them j hechtelse til annan daghen.
Ap. gern. 4: 3. Tå året war omlidhet komo
the til honom på annat året. 1 Mos. 47:18.
Annanhvar, pron. adj. I androhvarjo,
adverbialt: här och hvar, då och då. [Isl.
at öfiruhverju.] Scrifften giffuer oss offta jn
om godha gerningar... I androhuario giffuer
scrifften oss åter troona jn. L. Andreæ A 4 a.
Annars, adv. Annorlunda, thet kan för
(före) afftonen wel annars warda, än thet om
morghonen war. Syr. 18: 26. tu .. . giorde
gerna annars, om icke Laghen wore. Förspr.
till Rom. Ragwald Knaphöffde, hwilken fast
annars til sinnes war, än the konungar som
nest för honom warit hade. O. Petri Kr. 58.
wij äre alle syndare, och är oss omögelighit,
at wij aff oss sielffuom annars wara kunne.
L. Petri 3 Post. 115 b. Thet går väl annars
än man troor. R. Foss 316. Mitt tal" kan icke
annars än blifva högst ofullkomligt.
Bergklint 189. Annars — annars: på ett
sätt — på annat sätt. Anners haffwe j
vthlaaffwath gönwm edher breff och insigle,
Anners bewise j edher. Gust. 1 reg. 4: 23.
Annat hvart, konj. Antingen. [Isl. annat
hvart, annaÖhvart.] hon är icke then retta
Christi predican ... vthan är annat hwart een
Mosesk predican ... eller ock een vppenbara
dieffuuls predican. L. Petri 2 Post. 38 a.
han annat hvart skulle hafva heela Sverige
in, eller theröfver låta sin hals. Kr. 75.
Annäm, adj. Angenäm. [T. annehm.]
The liufve Charites ey velat här förmena
Vår ädle Konungin sijn" gåfvor och præsent,
Ther med hon gör annämt och liuft sitt
regement. Stjernhjelm Fägnesång.
Annämlig, adj. [T. annehmlich.] 1.
Antaglig, mottaglig, lämplig, någon annemblig
condicion. A. Oxenstjerna Bref II: 56u.
en rätt purgation, som är naturen annehmlig
och ens constitution tiänligh. U. Hjärne
Surbr. 37. — 2. Angenäm, begärlig.
Annämlig är hans ankomst. Stjernhjelm
Fångne Cup. 5 intr. om thet än ingen nytta
hade, ... så voro doch blotta beskodningen
(speculatio) i sigh sielf ädel och annämlig.
Arch. B 2 a. Tobaket... af en ovahne är
vordet uthi vårt rijke så gement och
an-nemligt, som thet nu hålles. Stjernman
Com. 3:106 (1662).An näs
— 34 —
Anröra
Annäs, n. Näs, udde. [Isl. andnes, [-an-nes.]-] {+an-
nes.]+} uthi hafvet äro många grunder, banckar,
sandreflar, uddar och annäs. u. Hjärne
Anl. 392. Förhoppnings annäset
(Godahoppsudden). Ders. 313.
Anoffra, tr. Egna. den tienst och
vördnad, som man personer af edert stånd och
vilkor är plickt- och skyldig at anofra. Underv.
för en princ. 81.
Anpacka, tr. Anfalla, angripa. [T. [-an-packen.]-] {+an-
packen.]+} de Holländska krytzat i sjön och
hvad för skepp de anträffade anpackat.
Lön-bom Sv. arch. 3:15 (1660). (fartygen skola)
anpacka någhon Turk eller Möre. HSH 32:
333 (1663).
Anpeka, tr. Påpeka. Dässa två plichter
(att känna och älska Gud), uti hvilka du
födder är, anpeka de tvänne förmögenheter
uti tin förnufftige siäl. At kiänna Gud,
til-hörer Förståndet; at honom dyrka, til Viljan.
Hermelin B i a.
Anprekla, tr. Egga, sporra. [Mnt.
pre-kelen, sticka.] Han kund", af uhrgammalt
modh anpreklat, ey förglömma Sin adell.
Lucidor x3b.
Anqvicka, tr. Uppmuntra, lifva.
Krijgz-Guden Mars, anquickande manskapen til
krijgz-öffningår. Stjernhjelm Lycks. är. l.
intr. det skulle inrättas ett Oeconomie
Collegium, ... hvilket skulle anqvicka dem ...
til at idka sådana studier. U. Hjärne Anl.
813. han äggiade och anqvickade (mig) på alt
sätt. Vatt. 4. de Romare endest ok allenast af
Gloria anqvickades. Columbus Ordesk. 85.
Anresa, tr. Uppresa emot något.
Storm-steghorna uppå månge ortar voro anreeste
(mot muren). Schroderus Liv. 589.
Anretande, n. Uppretande, uppeggelse.
[T. anreizung.] skall intet krijgzfolck
begynna något anreetande eller oenigheet in på
Kongen i Sverige landh. HSH 38: 58 (1590).
Anretelse, f. Retelse. finner ther tilfelle
och stor anretelse at synda. Rydelius Förn.
öfn. föret. § 18.
Anridande, n. Angrepp (eg. till häst).
[Mnt. anriden.] i haffue låtit rwdth nyan
veg vtåff dalerna och in vdi norige ... for:ne
skalk och androm flerom, som vela på then
sijdhen göre någit anridende in opå rijkit,
til genstig. Gust. 1 reg. 5: 233.
Anrigta, tr. [T. anrichten.] 1. Inrätta.
the saltpethersiudere ... må förschickes på
läglige orther, ther the kune anrichte flere
werkstädher. HSH 27:113(1565). — 2 Ställa
till, åstadkomma, hafwe ther opå ett nöge
och skarpt inseende, att Oss af samme
Ly-beske i then landzenden icke någon
fahrlig-heet anrichtett blifwe mötte. Fin. handl.
7:311 (1550). hwad ythermere schada . . .
hann än nu wille anrichte på thesse trenne
riiger. Thyselius Handl. 2:77 (1535). att
han icke anrickter någet myttherij. RR 7/2
1544. the rådha offta til tvedrägt, mord och
krijgh, ther aff sedan stoort fördärff och
0-lycko folier. Och när the sådant anrichtat
hafva, så skrufva the sigh ther uth. R. Foss
417. — Jfr Anrätta.
Anrop, n. Smälek, skymf, skymford.
[Mnt. anropen, smäda, skymfa.] vort oc
riikisins rad ... haffue hört, huilkit skrij oc
anroop vi liidit haffue ... aff the lypsche
herrer för æn the gæll bliffue bettalid. Gust.l
reg. 1:110. — Jfr Anskri.
Anråka, tr. Räka på, anträffa, han ett
fast och gott compagnie i Amstelredam
haffuer anråkatt, och en contract slutet. A.
Oxenstjerna (HSH 37: 150).
Anränna, tr. Storma, anfalla. [T. [-an-rennen.]-] {+an-
rennen.]+} Murarna medh stormstocken
an-rendes. Schroderus Liv. 570.
Anränning, f. Stormning, (de belägrade)
kwnne eij anneth brukæ vthan handsten saa
lenge then anrenningh skeddæ. HSH 20:124
(1507).
Anrätta, tr. [T. anrichten.] 1. Inrätta.
Vpsättie och anrette en Afwelsgård. Fin.
handl. 7:290 (1549). en benck (bank) vore
til at anretta i hvar stadh. Stjernman Com.
1:715 (1619). — 2. Anställa. The Latiners
fäst bleff effter öfverste prästernas besluut
anrättat. Schroderus Liv. 427. han
an-rättadhe allehandha skådhespeel. Ders. 946.
— B. Föranstalta, ställa till. för än han
affdrog lådde han all skott på muren ...
hwilke sedan när elden vppå gick ginge löös,.
hwilket han hade anrechtat att förbrilla the
Swenske medh. Svart Kr. 34. sådan Vår
välmening (att förbjuda friskjuts), anrättad
til Våre trogne undersåters välfärd.
Stjernman Com. 1:636 (1615). han ju någon ny
oroligheet anrätta måste. Gust. Adolf Skr.
162. han allestädes skreckelige krigh stiftat
och anrättat hafver. Ders. thenn stämpling
och fara som nu seijes af konungen i Pålen
anrättas. Ders. 163. rätta ahn allahanda bofve
stycker. Ders. 40.
Anröming? Och lath för skicke slotthet
(i Vesterås), som tw scriffuer oc begäreth„
ij eller iij anrötningher. Gust. 1 reg. 6: 66.
Anröra, tr. [Mnt. anroren; T. anriihren.],
1. Vidröra. I samma stund, när man honom
(stenen) anrörde, All plåga han lindrade och
bortköhrde. R. Foss 422. du hafver nu den
lyckan at öpna dig denna porten, då du
honom med det minsta finger anrörer.
Österling 1: 261. han blef utaf bärarne, som med
sin tunga börda gingo ända fram, oförseendes
något anrörd. J. Werwing 1:187. — 2.
An-löpa? begaff han sigh til siös ... på thet
han tillijka anröra och försökia skulle alle
the städher. Schroderus Liv. 457. — 3.
Röra, angå. the ärande som hans befalning
anröra kunna. Gust. 1 reg. 7:28. thet
æren-dhe som anrörer på rikitzens velfærdh. 4:115.
öffua sick j the stycke som gudhi anrörandes
äre. O. Petri Klöst. C 2 b. en kennedom,Ansa
— 35 —
Ansenlig
hwilken the personer synnerliga anrörer,
som brukas til kyrkionnes embete. L. Petri
3 Post. 107 a.
Ansa, tr. Akta, bry sig om, sköta,
befatta sig med. [Isl. anza; D. cendse.] Then
icke ansar förmaningar, han måste få hugg.
Comenius Tung. 729. de Ryske ... anszade
intet mera de Svenska. Girs Joh. 3 kr. 63.
the haffva med krigzfollckedt... så mycket
att göra, at the inthet mehr förmå at ahnsa.
HSH 38:83S (1636). hvilken på sielfva saken
alstinges är hugad, gifver sigh hvarken tijdh
eller rådrum at ansa något ordaprång. U.
Hjärne Surbr. föret. 4 a.
Ansaga, f. Gensaga. [Mnt. ansage.]
sedhan alle sit rådh och meening föregifvit
hadhe, begynte konungen ... til at gifva
an-sagur ther emoot. Schroderus Liv. 863.
Anse, tr. och intr. 1. Se på, åse. then
offuerste Presten hadhe sigh så ömkeliga, at
honom ingen vthan stoort medhlijdande
an-see kunde. 2 Macc. 3:16. Och diwren woro
anseende (att se, till utseendet) lijka som
glödhande kohl. Hes. 1:13. alle anseende
woro såsom weldighe män. 23:15. Lejonets
och hajens grufveliga glupska käftar anse vi
med fasa. Linné Tal 14. Af myror från en
stack i nejden Med undran anses denna
fejden. G. F. Gyllenborg 2: 99. — 2. Se
till, göra afseende på, fästa
uppmärksamhet vid. Gudh haffuer anseedt mijn
för-tryckelse och arbete. 1 Mos. 31:42. Jagh
frögdar migh, och är gladh offuer tina
god-heet, at tu anseer mitt elende. Ps. 31: 8.
om en rettferdigh wender sigh jfrå sinne
rettferdigheet, och gör thet ondt är,... hans
rettferdighet, som han giordt haffuer, skal
icke anseedd warda. Hes. 3:20. I skolen
ingen person ansee j domen, vthan skolen
höra then litzla såsom then stora. 5 Mos.
1:17. läter min tienare Hiob bidhia för idher,
För ty honom wil iagh ansee. Job 42: 8.
Jagh wille icke ansee tigh eller achta tigh.
2 Kon. 3:14. Hvadh skääl och bevijs the"
Svenska om Gottlandh framförde ansågz intet.
Girs Gust. 1 kr. 50. at E. K. M:tt
aller-nådigst ville ansij vår trooheet och ährlige
intention ... och fördenskuld icke ansij och
högt värdera någre småå fauter. HSH 21:
216 (1644). — 3. Hafva i sigte, hafva för
afsigt. Hwadh haffuer tu anseedt, at tu så
giorde? 1 Mos. 20:10. — 4. Se ut, synas,
tyckas, sakerne så ansee som the till en
ruptur komma vele. A. Oxenstjerna (HSH
32: 267). Refl. och lät sigh ansij här i vårt
fädernelandh, att Gud icke allena ville straffa
synden i timmelig måtto. Gust. Adolf Skr.
168. Thet låter sigh nu ansee såsom Gudh
hade åter förbarmat sig öfver oss. Ders. 172.
— 5. Låta anstå, uppskjuta, lemna anstånd.
Wij hafve funnet nödigt icke länger
ther-medh (med stadens anläggning) at ansee,
uthan at fortfahra med then i så måtto til-
förenne fattade dessein. Stjernman Com.
2:174 (1638). måste vij ännu medh eder
heemkompst något litet ansee. HSH 36: 366
(1635). så moste med creditorerne handlas,
att de ähnnu något lijtet vele ansij. A.
Oxenstjerna (HSH 35:124).
Anseende, n. 1. Utseende, skapnad,
utvertes skick, tu sägher och lärer thet rätt är,
och seer icke till anseendit. NT 1526 Luc.
20:21. Herrans herligheetz anseende war
såsom en förtärande eeld. 2 Mos. 24:17. hon
degheligh war til anseende. Judith 10:4.
hans skapnat är ledhare än andra
menni-skiors, och hans anseende än menniskiors
barnas. Es. 52:14. Anseendet är ärbart.
Dalin Årg. l:n. 34. han behöll sitt
majestätiska anseende. Mörk Adal. 1:103. ett
fruntimmer ... som med ett par de vackraste
ögon förenade det ädlaste anseende.
Leopold 3: 490. — 2. Sken, i motsats till
verklighet. Stor sak, huru det är i sjelfva värket,
blott at anseendet är vackert och hederligit.
Dalin Vitt. I. l:il. — 3. Sätt att se, att
anse, bedöma. Och än thå at Christi födhelse
war j sådana armood och älendheet epter
werldennes anseende,. Så war hon doch en
reen födhelse mykit achtat och dyrbar för
gudhi. O. Petri 2 Post. 14 a. — 4.
Afseende (på), han schal gaa tiil bytis med tiigh
j hela bohagit och han j samma byte
anseende schal haffua ther tiil ath tw thet saa
qwit och friidt hafft haffuer j saa mongh aar.
Gust. 1 reg. 2:108. itt synnerlighit anseende
moste wij haffua til thet Euangelisten här
sägher. L. Petri 3 Post. 141 a. — 5. Veld,
mannamån. Pallas är befunnen Uthan
an-seend", opartijsk. Stjernhjelm Fredsafl 13
intr.
Ansegla, intr. Insegla. [T. ansegeln.]
vidh Blåckhuus udden ... alle jachter, båthar
och små fartyg, som aff- och ansegla, skole
vara förplichtade sigh at angifva. Stjernman
Com. 4:290 (1680).
Anselig, adj. 1. Ansenlig. Abassa Bassa
allerede j förledne sommers var medh en
anselig macht in j Pålandh gången. A.
Oxenstjerna (HSH 29:328). Guslaff Horn hafver
åter hafft en ansehlig victorie. Dens. (330).
en mycket anselig vinning. Österling 3:47.
— 2. Aktningsvärd, vördig. the äre uthi
sielfva värket lättsinnige och posserlige, och
vilja lijkväl achtas för anseelige och
stoor-modige. Schroderus Hels. beg. skattk. 54.
— 3. Hederlig. E. M:tt en reputerlig fredh,
eller jw ett anseligt stilleståndh skall sig
kunna till accordera. A. Oxenstjerna (HSH
29: 330).
Ansenlig, adj. Ansedd, betydande, vigtig.
Eusebius den anseenlige mannen. U. Hjärne
Orth. 2. de fleste, och i synnerhet de
ansenligaste i landet, följde ännu sina förfäders
tro. Botin Hist. 1:277. Sune Jarl, en den
ansenligaste af denna slägt (Folkungarne).Ansigte
— 36 —
Anspinna
G. F. Gyllenborg 3:83. Han hade
kommit i nåd vid hofvet och fått ett ansenligt
embete. Leopold 5:450.
Ansigte, n. 1. Utseende, det yttre, tu
äst een degheligh quinna vnder ansichtet.
(till utseendet). 1 Mos. 12:11. Dömer icke
effter ansichtet, vthano dömer en rett doom.
Joh. ev. 7: 24. — 2. Åsyn. Adam vndstack
sigh medh sinne hustru, för Herrans Gudz
ansichte. 1 Mos. 3:8. iagh moste göma
migh vndan titt ansichte. 4:14. Och så gick
Kain jfrå Herrans ansichte. 4:16.
moln-stodhen gaff sigh ock vthu theras ansichte
(upphörde att gå framför dem.), och gick
baak om them. 2 Mos. 14:19.
Ansigtig, adj. Varse. [T. ansichtig.] Tå
han nu var så när kommen, at the blefvo
hvar annan ansichtige, tå rustade sigh hvar
man til strijdz. Schroderus Liv. 182.
Ansinnig, adj. Fiendtligt sinnad, hätsk.
hwar the Prutzer eller Holster fornimme, att
thesse Suenske äre them ansinnoge mett
spoztske ord. Gust. 1 reg. 10:310. Och j
alla Synagogor pinadhe iagh them offta, ...
och war them så mykit ansinnigh, at iagh
förfolgde them ock vthi the fremmande
stä-dher. Ap. gern. 26: 11. erchebispen och
flere medh honom, som her Steen woro
an-sinnighe. O. Petri Kr. 295. the Lybeske
vore then tijd mycket ansinnighe på
Dan-marcks rijke. Tegel Gust. 1 hist. 2:27.
Anskapad, p. adj. Medskapad, medfödd.
[T. angeschaffen.] Menniskian ... miste then
anskapade rättferdigheeten och heligheeten.
Schroderus Hunn. 24.
Anskicka sig, refl. 1. Skicka sig,
uppföra sig. sigh så anskicka och förhålla, som
de det in för Gud ... kunna ansvara.
Stjernman Com. 4:91 (1675). — 2. Skicka sig (till),
taga en vändning, rigtning (till). [T. sich
anschicken.] det bullersamma uthseende,
hvar til sakerne på alle orter sigh en tijd
bortåth hafve anskickat. Stjernman Riksd.
3:1910 (1683).
Anskri, n. 1. Skrik, yttring af klander,
missnöje. Saa bediom vj eder atj.. .
lempe-lige fare med thetta ærende at vj ecke skulle
faa therfore nogit nytt aaroop eller anskrij aff
then menige man. Gust. 1 reg. 2:80. kom
thå itt stoort anskrij öffuer erchebispen, at
han skulle halla riket konung Christiern til
handa, men han giorde sin vrsegt. O. Petri
Kr. 252. — 2. Förkunnande,
tillkännagifvande. Euangelium är itt Grekeskt ord, och
lydher så mykit som gott bodhskap, godh
nymäre, godh nyy tidhende, gott anskrij,...
såsom tå Dauid offuerwan then stora Goliath,
kom itt gott anskrij och trösteligh nyy
tidhende jbland then Judeska almoghan, at theras
gruffuelighe fiende war slaghen. NT 1526,
förspr. 2 a. the (apostlarne) skulle gåå wt j
menigha werldena och predica och göra itt
anskrij för all creatwr, huilken stoor nådh
och barmhertugheet gudh hadhe giordt medh
menniskione, och såådana predican och
anskrij är thett scrifften kallar euangelium. O.
Petri Men. fall Dia. thet vthroop och
anskrij är nw kommet j werldena, ath wij
haffue fått fridh och syndernes forlatilse.
2 Post. 87 b. — 3. Rykte, föregifvande. Man
må heller göre sådana anskrij, at wij wele lathe
hölle en almennelig wapnsyn. RR 28/i 1543.
Anskrifva, tr. Skrifva, skrifva upp,
anteckna. [T. anschreiben.] Men hwre ther
om war kan man icke för någen sanning
moett eller medh anscriffue. Svart Kr. 68.
här warder alt för långt, alla thessa (exempel)
här anschriffua. P. P. Gothus V 8 a. Hvart
fierdings åhr skole krögare eller gästgifvare
lefrere opsynesmannen accijsen, ...
räknandes ifrån then tiden som the dryckarne
an-skrifve låte. Stjernman Com. 1:872 (1622).
medel Oss och chronan tilhörige ... skole
på Vårt Cammar-Collegii räkning anskrifvas.
Ders. 3: 655 (1668). hvilken under sex och
fyratijo åhr vore, then samme skulle ... sigh
uppå mönsterplatzen vijsa och anskrifva låta.
Schroderus Liv. 836.
Anskyndare, m. Tillskyndare, anstiftare.
meente the uthi theras sinnen at Zeusippus
vore til thet dråpet en anskyndare.
Schroderus Liv. 461.
An skåda, tr. Taga i betraktande. [T.
anschauen.] Thetta ... haffuer Högbemelte
K. M. anskodat och lagdt på hiertat. L. Petri
Kyrkord. förspr. 10 a. the som utan till
an-skåda riket. Gust. Adolf Skr. 209. om
vij qvinnornas natur, nödtorfft och bedrifft
anskodha ville, befinne vij them vara fast
ringare än männernas. Schroderus Albert.
2: 98. de anskådade saken med andra ögon.
Dalin Hist. III. 1:206. Tingen synas sanna
eller falska, som man anskådar them på then
ena eller andra sidon. Rydelius Förn. öfn.
186.
Anslagisk, adj. Förslagen. [T. [-anschlä-gisch.]-] {+anschlä-
gisch.]+} Hother var fast dristigh och
anslagisk. L. Petri Kr. 24. — Jfr Anslägig.
Anslå, tr. 1. Förkunna, tillkännagifva.
Ty brukas än nu i dag här i Upsala att med
trumma anslå julfreden-. Rudbeck Atl. 1:606.
— 2. Uppslå, öppna, börja, de landskapen,
der vi akta anslå vår handel. Schroderus
Uss. B 3 a. — 3. Företaga. The ginge fast
till rådhe, Huru the ville sin saak ahnslå.
Hund Er. 14 kr. v. 293.
Anslägig, adj. Förslagen. [T. [-anschlä-gig.]-] {+anschlä-
gig.]+} få en godh rytmestare jn j landhet,
thenn ther wäl förfarin och anslegig wåre j
krigz handell. Gust. 1 reg. 8:264. — Jfr
Anslagisk.
Ansmida, tr. Fastsmida, han var på
galeierne vidh åhran ansmidder. Laurelius
Påf. anat. 363.
Anspinna, tr. Bringa å bane. [T. [-an-spinnen.]-] {+an-
spinnen.]+} dhe Danske .. . sökia någor oredaAnsporra
— 37 —
Anställning
j landet att anspinna till H. M:ttz Frökens och
fädernesslandzens skada. A. Oxenstjerna
(HSH 26:128). åthskillige fredz tractater uthe
i Tysklandh anspinnas. Stjernman Riksd.
2:850(1634). han hafver anspunnit... thet
ena krijget effter thet andra. Sylvius Curt. 62.
— Refl. Yppa sig, komma å bane. den
oredhen som sig j licenterne anspinner.
A. Oxenstjerna (HSH 33:96). förmedelst
Compagniedt mången i rijkedt kan sine
pe-ningar säkert och medh profijt anläggia, och
skulle däraff månge handlingar sig anspinna.
Dens. (37:181).
Ansporra, tr. Sporra, uppelda. [T. [-an-spornen.]-] {+an-
spornen.]+} påminte jag mig fordne fältherrars
manér att anspårra sina kämpar med något
muntrande tal. J. Wallenberg 186.
Anspråka, tr. Tilltala. [T. ansprechen.]
Gud bevärder oss anspråka genom sit heliga
ord. Hermelin B 2 a.
Anspänna, tr. 1. Försätta, indraga,
inveckla. fäderneslandet. . . uthi örligh och
vapneskifte är anspänt, fast medh alle thess
grannar. Stjernman Riksd. 2:1312 (1660).
— 2. Anstränga. [T. anspannen.] en konung
vil upmuntra sina undersåtare at anspänna
all deras hog och alla deras krafter ... til
dess och rikets nytta. Tessin Bref 1:246.
Anspänsel, f. Anspann. Venus uthi en
triumf-vagn, som uthan all annor anspänsl
föres af Lyckan. Stjernhjelm Lycks. är. 2
intr.
Ansticka, tr. Slå upp (vin o. d.). [T. [-an-stechen.]-] {+an-
stechen.]+} Ingen krögare eller gästgifvare skal
någon främmande dryck, vijn eller öhl i sin
källare inläggia eller ansticka låta.
Stjernman Com. 1:870 (1622).
Ansticka, tr. [T. anstechen, anstecken.]
1. Sticka, så snart någon ting uthvärtes
eller invärtes kroppen ansticker och aggar,
skakas hela kroppen ther vid. Lindestolpe
Fross. 22. — 2. Antända. Liungelden kan
... torra skogar, byggningar och annat slijkt
ansticka. U. Hjärne Arü. 235. — 3. Väcka,
sprida (om smitta o. d.). orådeligit är, det
alla fångarne i fästningen skola blifva qvare,
... kunnandes af de samma jämväl lätteligen
smittosam sjukdom anstickas. Stjernman
Com. 5: 844 (1700). ond luft, hvaraf sjukdom
lätteligen kan anstickas. 6:31(1710).
Anstift, f. Anstiftan. Så förordnades och
tvenne legater ... effter Pantauci rådh och
anstifft. Schroderus Liv. 860. Evander
hadhe genom hans (kon. Persei) anstifft
Konung Eumenem dödhelighen sårat. Ders.
882.
Anstifta, f. Stifta, inrätta, ett barnhus
må anstjfftas. Stjernman Com. 3: 707 (1668).
Anstiga, intr. Framtåga. [T. ansteigen.]
han kom medh slachtordningen anstijgande.
Schroderus Liv. 654.
Anstorma, tr. Storma. [T. anstürmen.]
Keysar Karl... haffuer wellelighen angrippit
Påwens pallatz, thet anstormat och ...
öffuer-wunnet. P. P. Gothus C l a.
Anstryka, tr. konstiga målningar ... på
alla väggar anstrukne voro. Mörk Adal.
2:266.
Anstygg, adj. Vederstygglig, afskyvärd,
gräslig, hemsk. [Isl. andstyggr.]
menni-skionnes ansichte icke är sådant, som annors
oskäligh diwrs, nemligha meste deels grymt,
anstygt och faseligit. L. Petri Mandr. D1 b.
Men dieffuulen haffuer ock wel itt annat sett,
til at besittia menniskiona, som icke är så
anstygt eller förskreckeligit. 1 Post. Y 4 b.
itt ganska faseligit och anstygt beläte. 3 Post.
13 a. ey heller förmåtte stiernonar ... vplysa
them then anstygga nattena. Sal. vish. 17:5.
Thet anstygdt är at höra vppå. Ronde-
letius 11.
Anstånd, n. Stillestånd. [Mnt. T. [-an-stand.]-] {+an-
stand.]+} anstand göre med fienderne eller
aname. Gust. 1 reg. 10: 52. wij på nogon tidh
till nogon enighett och anstandh till wege met
them (Ryssarne) koma kundhe. Fin. handl.
4:155 (1556). Klijf up, o Phoebe, högt i
himmels saal ... Gör anstand och förbind then
raske Æolus, At han instänger norden-gnall
och östan-brus. Stjernhjelm Fägnesång.
Anställa, tr. 1. Ställa, rigta, ordna,
inrätta. [T. anstellen.] han ähr nu begrijpen
uthi marche, endoch man icke väll veet
hvart uth han den enkannerligen anställer.
A. Oxenstjerna (HSH 35:177). Gif at jag
städz min vandring så anställer, At ungdoms
fehl och odygd mig ei fäller. Svedberg
Vitt. 40. När jag så anställer mitt upförande,
... är jag säker om din nåd. Dalin Vitt.
I. 1:16. uprätta och anställa ... ett General
Handels Compagnij. Stjernman Com. 1:918
(1625). Tucht- och spinnhus ... skole
an-stellas. 3:707 (1668). E. K. M:tts flotta skulle
åth minste anstelles på 48 eller 50 st. (skepp).
A. Oxenstjerna (HSH 24:222). — 2. Refl.
Ställa sig, uppföra sig, skicka sig.
Instruc-tion huru hann sich vdi thenn Lijfflendske
handell schulle förhålle och ahnnställe. HSH
9:57 (1562). Mot höga och låga, fattiga och
rika hafver Hans F. N. sigh sålunda anstelt,
at ingen med skäl hafver öfver honom at
klaga. Gust. Adolf Skr. 96. the sigh
vänligen anställa och sigh liufligen bevijsa.
Pe-trejus Beskr. 2:77. Befallningsmännerne
... sig vid strandvrak och bergat gods myckit
egenvilligen anställa. Stjernman Com. 4:241
(1680). Han ... Anställer sig väl dum, men
mykken list uptänker. Spegel Guds verk
191.
Anställning, f. Anstalt, anordning, vidh
alle tullcontoirer här i Sverige giöra den
an-stellningh, at all rågh, korn, miöl och malt
må förbiudas at uthföras. Stjernman Com.
3:104 (1662). den anställningh jagh hafver
giordt till Ölandz defension. HSH 35:306
(1656). giordt anställningh, at vidh förstaAnständig
— 38 —
Ansök
våhrdagh arbetet schall må kunna ställas i
värket. Ders. 320.
Anständig, adj. Som anstår någon eller
något, passande, lämplig. Achta tig at
van-frägda någon ... ty intet är så illa anständigt,
särdeles en person af värde. Hermelin E 5 b.
Åt Odén offrades hästar, som krigsguden
anständiga kreatur. Dalin Hist. 1:172.
förändringar och stegringar i myntetz valör ...
förmedelst een godh och anständigh Ordning
och reglement med forderligaste må rättas och
afböijas. Stjernman Riksd. 2:1865 (1680).
Kongl. May:tt må en sådan förordning
deröfver affatta låta, som anständig pröfvas.
3:2025 (1686). Städerne hafva föreenat sig
sin emellan, på hvad tijdh the finna
markna-derne i hvar och en stadh anständigast. Ders.
Anstöt, m. 1. Anfall, thenne war
Judarnas sidzta anstöt, medh hwilkom the drabbade
in på Landzhöffdingan Pilatum (att han ej
vore kejsarens vän, om han släppte Jesus
lös).. . med hwilkom the ock wunno honom
öffuer. L. Petri Chr. pina e 5 b. — 2. Stöt,
skada, afbräck, så hände ock rijket en
för-rädelig anstööt aff Herr Berendt von Meelen.
Girs Gust. 1 kr. 57. samma manufactur en
märckelig anstöt lidit. Stjernman Com. 4:
579 (1683). — 3. Stötande i blåsinstrument.
Allt återskallade af krigsbasuner, Vid hvilkas
anstöt himlens legioner. Som stridde för dess
sak, sig sammandrogo. J. G. Oxenstjerna
4:197.
Anstöta, tr. och intr. Gifva stöt, stöta
emot, stöta på; tillstöta, påkomma; angripa.
man .. . wndherstundom en willoghan och
smock hest medh sporaner anstöther, ath
han testhe bethre löper. L. Pet. Gothus
62 b. Så mången migh anstötte Och på migh
händer bar. Rosenhane Sv. spr. klag. 24.
the som Gudheligha leffua vilia i Christo
Jesu, the bliffua nu medh bedröffuelsens
stormvågher på alle sidhor anstötte och
öffuerfalne. L. Laurentii Pred. 13.
vattenbergen, hvilka liksom murbräckor anstötte
sidorna {af fartyget). J. Wallenberg 139.
Jag sielf inthet veet huru iag mig
compor-terar, att iag seglandes emillan desse
klip-porne icke anstöter. A. Oxenstjerna (HSH
37:147). thet som uthi een punct rörer och
anstöter rijkzens fundamental- och publique
Iagh, kan ... heela rijkzens compagem medh
sig bringa til afgång. Stjernman Riksd.
2:1434 (1664). månghe farligheeter oss nu
anstöte. 2:872 (1634). the olägenheter, som
oss . . . anstöta kunde. 2: 1813 (1680). om
honom något menskeligit anstötte (om han
doge). Ehrensten (Lönbom Anek. 1.5:13).
ther hon (pestsjukan) anstöta och befengia
begynner, wender hon icke lätteligen igen.
P. P. Gothus B la.
Anstötelse, f. Anstöt. The Christne skole
... see sigh före, att the icke geffua någrom
anstötelse. P. J. Gothus Rel. art. 264.
Ansvar, n. Svar. [Isl. andsvar, annsvar.]
Thetta loffua och tiilsegia wij edher medh
thetta worth opna breff, begærendis ther paa
eders answar. Gust. 1 reg. 2:237. wj hade
förmodat eders redeligaren answar æn wj nw
haffwa fornwmmit wtåff för:ne edhers breff.
3:325.
Ansvarlig, adj. Ansvarsfull,
prestaem-betet är ett mechta svårt och ganska
ansvar-ligit embete. Svedberg Schibb. 459.
Ansyles, Ansyls, Ansöls, adv. 1. Mot
solen, i rigtning mot solens skenbara gång,
från vester åt öster. [Isl. andsælis; F.Sv.
andsyls.] Solen ... haffuer aldrigh stadnat
eller gått hvarken baaklänges eller ansyles.
Phrygius Åkt. pred. C 3 a. Hör du, som
illa dömer, Du mäst, som minst förstår, Som
tycker, när du drömmer, At solen ansyls
går. Lindschöld Vitt. 156. När man ror
ut från landet at fiska, må man ej vända
båten ansöls. Fernow Verml. 257. Ansoles,
ansols, ansuls. Lind Ordb. — 2. Bakvändt,
förvändt, man wender thetta twert om, och
går här medh alt ansyles och affwogt. L.
Petri Om nattv. D4a.
Ansäga, tr. [T. ansagen.] 1. Anmäla,
uppgifva, skal och alt thet godz, som
inkommer, ingelunde opskepes förr än thet är
på Tolbodhen ansagdt och förtollet.
Stjernman Com. 1:488 (1604). någon sitt godz ...
falskeligen ansäger. 1:813 (1622). opå grentze
tollhusen sine ... vahrur richtigt anseija. 2:
172 (1638). — 2. Tillsäga, befalla, the
till-biude sigh att vele vara vederrede till
op-ryckningh, när them blefue ansagdtt. A.
Oxenstjerna (HSH 24:170). Betienterne
alfvarsamligen måtte ansäjas, intet... att
af-föra {ur räkenskapen) utan Våre eller Stats
Contoirets expresse ordres. Stjernman
Com. 5:404 (1693). — 3. Säga,
tillkännagifva, förklara. K. Antiochi legater ansadhe,
thet Konungen achtadhe then fridh, som the
Romare hafva ville, höghre, än all segher och
triumph. Schroderus Liv. 887. Straffet är
ansagdt, om man intet helgar sabbaten, at eld
skal förtära palatzen. Svedberg Dödst. 38.
uti dopet hafve vi... förkunnat och ansagdt
satan och hans vesende fiendskap och
offen-teligit krig. Sabb. ro 2:922.
Ansägelse, f. Utsaga, uppgift,
tillkännagifvande. Then gemene mans uppenbara
an-säijelser. Gust. Adolf Skr. 211.
Ansätta, tr. [T. ansetzen.] 1. Sätta
intill, emot. Stormbocken til muren ansattes.
Schroderus Liv. 443. — 2. Utsätta,
bestämma. berama och ansättia riksdagen til
den tiugunde dagen Januarii. Stjernman
Riksd. 3:2164 (1718). Ey må någon Skipare
förändra sin ansatte reesa. Sjölag 1667 Förs.
B 9. — 3. Åsätta. af dem egenvilligt ansatte
böter. Stjernman Com. 6:88 (1712).
Ansök, n. Ansökning. Titt ansök ... thet
är af honom hördt. Kolmodin Qy. sp. 1:270.Ansöking
— 39 —
Anväxa
Ansöking, f. Hemsökning, fiendtligt
anfall, huar med (penningar) vj oss oc vort
folk hölle skole, om ... nogen ansöking pa
komme. Gust. 1 reg. 3:181.
Ansöls, se Ansyles.
Antaga, tr. Taga, fasttaga. [T. [-an-nehmen.]-] {+an-
nehmen.]+} wij eder än nw höglige formane
wele, ath huar som någen ... eder med någen
lygn förföre wille, ati the samme hardeligen
effterstelle och antage wele. Gust. 1 reg.
13: 201. for huilchenn sack han bleff
fenck-liga antagenn. HSH 29:142 (1542). löös
person ... skal fongelig antagen blifwe. Landt.
instr. 2 (1555).
Antastande, n. Vidrörande. [T. [-an-tasten.]-] {+an-
tasten.]+} han medh sitt blotta antastande
kunde settia then lemmen widh igen, som
affhuggen war. L. Petri Chr. pina r 3 b.
Antasteri, n. Angrepp [på sjöfarande),
sjöröfveri, han haffuer tagit tiil sig en
skalka-hoop och giffuith sigh szedhan j sion paa
antasterij. Gust. 1 reg. 3: 218.
Ante sig, re fl. Te sig. Stundom jagh
strängare är, migh något grymmare anteer.
Arrhenius 157.
Anteckna, tr. 1. Beteckna, man pläghar
the märkelighaste Sententier j skrifftenne
medh rött blek antekna och uthmerkia. P. L.
Gothus 1 Uti. K 4 a. — 2. Uppteckna,
teckna, beskrifva. Chronikeskriffvare måste
antekna alla saker, huru the afflupne äre.
Phrygius Agon 43.
Anteckning, f. Tecken. Sacramentet är
een synligh antekning eller merke, huilket
man medh öghonen fatta kan. Falck 95 a.
Anten, konj. Antingen, hoon ville
förlusta sig anten i trägården eller skogen. U.
Hjärne Vitt. 47. Ej må någor kära eller
svara för annan, innan han anten munteliga
in för Rätten af Sakägaren ther til förordnad
är, eller viser hans öpna bref ther om. Lag
1734 RB. 15:4. (de) anten skola tigga, bli
tiufvar eller usla ligga. Dalin Arg. 2: n. 51.
Antere, konj. Antingen. [Mnt. anter.]
RR 20/o 1544.
Anterfva, se Anträffa.
Antikristlig, adj. sådana (påfvens)
herradöme är emoot Christum, ja antichristelighit
är thet. O. Petri Svar till P. Gallé F 2 b.
the haffua giordt ther jtt antichristelighit
for-bodh vdinnan (att förbjuda lekmän kalken
i nattvarden). Ders. H 4 a.
Antikristliga, adv. the haffua handlat
antichristeligha och oppenbarligha j then
sack emoot gudz oordh. O. Petri Äkt. C 2 a.
Anträd, n. [T. antritt.] 1. Framträdande,
närmande, effter een bukt, reverentz och
vyrdigit anträdh, Stiger han til, taar
herdinnan i hand. Leyonstedt 34. — 2. Ingång,
början, anledning, tå man vil thet
orättmätigt är hoos någhon sökia ... pläghar man
tagha ther til anträdh och begynnelse aff
någhon rättigheetz häffd. Schroderus Liv. 529.
Anträda, tr. och intr. [T. antreten.] 1.
Beträda, bestiga, han skulle anträdha berget.
Schroderus Liv. 347. — 2. Framträda,
framtåga, vij uthi ett ömkelighit och
klagh-lighit anseende för edher här anträde. Ders.
896. the Macedonier begynte medh fahnerne
uthi full rustning frijmodelighen til vallarna
at anträdha. Ders. 419. — 3. Anhålla (hos
någon), skulle vij... underdåhnigst anträda
E. K. M:tt att E. K. M:tt... ville befalla der
boot å skaffas. HSH 23:100 (1650).
Anträffa, tr. 1. Träffa, drabba, dhe
landzorter, som missväxten mäst anträffat
hafver. Stjernman Riksd. 3:2139 (1697). —
2. Angå. thenn fördeli, gagn och nytto ther
aff fölger, att Wijborgz stad bliffuer befästedt,
...icke anterffuer(!) eller wårder (allenast)
the borgare ... som liffwe, bygge och boo j
Wijborgh ... vthenn och iämväll och vdi lijke
måtto alle the i heele Finlandh och
Östre-bothnen boendhe och byggendhe äre. Fin.
handl. 10:33 (1562) [jfr. an trä ffa 14 i
SAOB].
Antvard, n. Svar. [Mnt. antwarde; T.
antwort.] begerendis atj wele scriffua them
ther om tiil, oc giffua oss ther antward opa.
Gust. 1 reg. 9:49.
Antvarda, intr. Svara (för), ansvara.
[Mnt. antwarden; T. antworten.] Thet oss
dogh storlegha förundra, ath tu tettha paa
thin egen hals göre wil, epther tw ingin
Konungh eller herre hafwer som ther före
anthwarde kan. Gust. 1 reg. 1:7».
Antvardan, Antvardning, f. Vård,
förvar. han haffwer insath j vadzstena closther
vtj hennes (en klostersysters) anthwårdan
och göme några peninger. Gust. 1 reg. 4: 21.
peningher och alth annath ... som han vtåff
oss i sin väryo och fwlla mackt och
anth-worningh haffth haffuer. 3:349.
Antända, tr. Angripa, åtskillige hus i
staden af farsoten äro antände. Stjernman
Com. 6:74 (1711).
An vänja, tr. Vänja, the icke skulle
an-vänias til lättia och odygd. L. Paul. Gothus
Mon. pac. 169. han anvaande sigh til
dryckenskap. Ders. 252. (the) utaff ungdomen varde
anvande til alla christelighe dygder. Ders. 400.
Använta, tr. Vänta, förvänta. Äre vij
arme exulanter och pelegrimmer? Så må
vij icke bättre vilkor och legenheet, än een
väghfarandhe här förbijdha och använta.
Kem-ner 15.
Anvärfva, tr. Andraga, göra ansökning
om. [T. anwerben.] dhe, som något i
Cant-zliet hafve att anverfva, schole effter
middagen blifva dijt stembde och effter
perso-nernes och sakernes beschaffenheet förhöras.
Civ. instr. 353 (1661).
Anvärfning, f. Andragande, värf, ärende.
fremmende legater... och theris
anuerffnin-ger. HSH 27:3 (1561).
Anväxa, intr. Uppväxa, uppstå. [T.Ap
— 40 —
Arf
amvachsen.] våre armeers nederlag ved
Nördlingen, och mig deraff ahnvuxne och
ähnnu öfuerhängiande difficulteter. A.
Oxenstjerna (HSH 32:197). dömma, huadh
fäderneslandet kan anväxa för skadha eller gagn.
Dens. (38:444).
Ap, n. Narrspel, gyckel, gäckeri. Vijk
aff, fru Lusta! Du och jagh förlijkz ey
samman, Jagh gitter ey ditt aap och myckna
flättia sij. Wexionius Sinn. G l b. hon giör
aap och spee Uthaf hans gilie-taal. Lucidor
A3a.
Apa, tr. 1. Gäcka, bedåra. fåfengia och
geckerij, ther medh the bådhe sigh sielffua
och meniga man apa och bedraga. L. Petri
Kyrkost. 77 b. huru listeliga dieffuulen
haffuer apat tigh, och hållet tigh ifrå Sacramentet.
Om nattv. E 4 b. — 2. Drifva gyckel med.
Män i, förmätne folk, som högt och vidt
up-gaapen Ock hälsosamma råd så hierteståll-.
tiskt aapen. Columbus Poet. skr. G1 b.
Ehvad kröps vanskapnat någon kan hava,
achta tig at honom därföre apa och
miss-fyrma. Hermelin E7b. — 3. Hyckla för
någon. När han behöffuer tigh, kan han wel
apa tigh, och leer til tigh, loffuar tigh mykit,
och giffuer tigh the betsta ord. Syr. 13:7.
— Apas, dep. somlige Christne vilja apas
efter (efterapa) the gäckeliga hedningar.
Spegel Pass. and. 92.
Ape, m. Apa (eg. aphane). [Isl. api.]
honom skeer även som enom Ape, som
menniskian vil allting efftergöra. R. Foss
441. så äre ij icke pfaffen (säger Tysken)
vthan affen: thett är, icke Prester, vthan
Apar. Ernhoffer 100 a. Apar, som giöra
mycken lust, när folcket står och gapar.
Spegel Sal. vish. 29.
Apelgård, m. Trädgård, fruktträdgård.
[Isl. apaldrsgardr.] Mitt uti min Apellgård
Där ståer så vähl bygd en stufva. Sv. forns.
l:li.
Aperi, n. Förevisning af dresserade apor,
apspel; narrspel, gyckel. Apeförare, som fara
ifrå thet ena rumet til thet andra, genom
o-nyttigt aperij och kucklerij sökia penningar.
P. Erici 5: 70 a. then skrymteska
kyrkion-nes åthäffuor och heligheet är icke annat än
aperij, vthwertes sken och skrymtan. Falck
121 a. intet achtandes hwad Påwen och hans
Biscopar bruka för aperij vthi theras Presta
wixl. L. Petri 3 Post. 8 a. the Poler och
Casacker drijffua ett sådhant aperij medh the
plumpa och oförståndighe Muskoviter, at så
snart en Demetrius omkommer, få the strax
en annan i stadhen igen. Petrejus Beskr.
2: 206.
Apina, Apinna, Apinia, f. Apa (eg.
aphona). [Isl. apinja.] De olika formerna
förekomma omvexlande i R. Foss. — Musik
och apinor, Spektakel och linor Ge föda åt
hälften det stora Paris. J. Wallenberg 84.
dieffuulen är Gudz Apinia, som honom j allo
effter folier. P. Erici 2:198 b. Han hade
åthskilliga Apinior, som honom efterhermade.
U. Hjärne Orth. 11. Apinior förs kring til
stora hoff och herrar, Och brukas när ther
fins ei eljest andre narrar. Spegel Guds
verk (1745) 231.
Apotek, n. Förekommer liktydigt med
fältskärsstuga.] när wij kenne Laghen haffua
oss drabbat och sargat samwetet, skole wij
löpa til Predicoembetet, lijka som til itt
himmelskt Apoteek, och läta oss hela och
förbinda. P. Erici 6: 52 a.
Apotekerska, f. Idhra döttrar skal han
tagha sigh til Apotekerskor, kokerskor och
bakerskor. 1 Sam. 8:13. (Öfv. 1878:
Salf-berederskor.)
Appeldrank, m. Äppelvin, cider. [Mnt.
appeldrank.] Miödh och Appeldranck. Fin.
handl. 6.321 (1556).
Applug, adj. Apelkastad. Hästar... må
mycket väl af (asp) löfvet, och blifva appluge,
ehvad färg de hafva. Carleson 78.
Arbetsman, m. Arbetare. Och
arbetes-männenar arbetadhe så at förbätringen på
wercket gick fram genom theras hand. 2 Krön.
24:13. En trogen arbetsman i sin tijd tu
bekröner. vultejus 118.
Ardra sig, refl. Arta sig, lämpa sig.
[Mnt. arden.] Såsom then Epistlen till the
Galater ardrar och skickar sigh effter then
epistlen till the Romerska, och fattar på
samma meeningen medh få oordh, thet then
andra widhare vthstrecker, Så ardrar sigh
thenna till the Colosser effter then till the
Epheser, och fattar medh få oordh samma
innehållet. NT 1526, förspr. till Col.
Ards, m. Huilket är thet skuldoffret thet
wij honom giffua skole? The swaradhe, Fem
gyllene ardzar och fem gyllene möss ... Så
må j nu göra liknelse effter idhrä ardzar.
1 Sam. 6:4,5. (Öfv. 1878: bölder.) skrijnet
medh the gyllene möss och medh theras
Ardzars liknelse. 6:11. (Öfv. 1878: skrinet
med de gyllene jordråttorna och med
afbildningarna af deras taggar.) — Luther har erse
(plur. af ars). Grimm Wört. anför
exemplen ur bibeln under ordet arsch, culus,
anus, podex.
Arest, m. Båge, armborst? gott
skyttetyg oc arest. Gust. 1 reg. 3: 225. (Rudbeck
säger Att. 1:406, att, "än i dag" förekommer
Aristboga, "arcus ex quo sagitta emittitur".
Wallenius Gram. C3b har: "Pijl, telum:
handskott, som man med handen åstadskiuter
uthaf en arestboga". I Spegels Ord. säges
Upländska folkspråket hafva harist med bet.
armborst.)
Arf, n. 1. Andel, lott. Wij haffue ingen
deel j Dauid, eller någhot arff j Isaj son.
2 Sam. 20: l. Thetta är een ogudhachtigh
menniskios löön när Gudhi, och the
Tyranners arff som the aff them Alzmechtigha få
skola. Job 27:13. — 2. = "Arffolk" (Juda-Arf fall
— 41 —
Arm
folket). Gudh ... haffuer ... tenckt vppå sitt
folck, och sino arffue seghren giffuit. St. af
Esther 6:12.
Arffall, n. Syndafall, arfsynd, hans
(Kristi) embete och kall war, at han skulle
vprätta arffallet. P. Erici 1:196 a.
Arf fallen, p. adj. Genom arf kommen
till något, vårt kongl, embete, till hvilket
vij äre födde och arffalne. Stjernman Riksd.
2:1655 (1672).
Arf lig, Arfvelig, adj. Ärftlig. Stadenn
är lagd och bygd på wåre Cronones rätte
och arfflige äger. Fin. handl. 7:122 (1544).
Landet, thet han oss til arffligh besittning ...
beskeedt haffuer. P. Erici 2:82 a;
Storförsten beviljade honom förstendömet
Smo-lendsko til et arfligit säte. Girs Joh. 3 kr. 20.
En arflig egendom. S. E. Brenner 1:97.
ther frälseman förverkar... arfvelig rättighet.
Lag 1734, R. B. 8: 2.
Arfligen, Arfveligen, adv. Ärftligen.
the jordegodz, som them medh rätte arffligen
tilfaldne äre. Stjernman Riksd. 1:508(1600).
arfveligen. Ders. 1:608.
Arfsgift, f. Hvad som gifves i arf. barn
äro Herrans arffz gifft. L. Petri Dav. ps.
127:3. mijn arffsgifft är bättre än hanogs
kaka. Sir. bok 24: 27.
Arfsjuka, f. Sjuka (sjukdom), som man
fått i arf. någhon breck som är hoos
för-äldrerne, then faller på barnen och bliffuer
sedhan een arffsiwka. B. Olavi 164 b.
Arfstake, m. Jfr Stake 2. alla
menniskor (äro) fremmande och vandrande gäster,
som icke haffua insatt j thenna verldenne
någon arffstake. Phrygius 1 Likpred. C 3 a.
är verlden vårt Legohws och härbärge, hvar
uthi vij icke haffue någon evigh arffstaka
eller blifvande stadh. Him. lif. 35.
Arfvelös, adj. Utan arfvinge, barnlös.
[af F.Sv. arvi, arfvinge.] Tu haffuer monga
menniskior vpätit, och haffuer giordt titt folck
arffualööst. Hes. 36:13. om the än vpfödde
sijn barn, så wil iagh doch göra them
arffua-lösa. Hos. 9:12.
Arg, adj. 1. Dålig, som lider af ett ondt,
ett fel. Kropsens liws är öghat,... är titt
ögha argt, så warder tin hele krop mörk.
Matth. 6: 23. — 2. Svår (att lida, uthärda).
theras saak (belägenhet) skulle blifva ju
längre ju argare. Schroderus Liv. 173. —
3. Neutr. argt och argesta brukas
substantivt: skada, förfång, förderf, bruke och
haffwe teris köpenskap och retthe verff sigh
till nytthe och gagn vthen alth hijndher æller
argth. HSH 19:57 (1504). något anfall eller
argt ske skulle in pa then landzendhæ. 20:
154 (1507). thet hadhe aldrigh varit hans ...
mening at tilfogha staden Syracus något argt
Schroderus Liv. 304. iach skal vara mijn
herre konung hull och troo, åffueria hans
argesta och veta hans -betsta. Gust. 1 reg.
5:10. Dauid söker effter titt argesta. 1 Sam.
24:10. Herodias gick effter hans arghesta,
och hadhe gerna dräpit honom. Marc. 6:19.
försvara rijket emoot alle dhem, som effter
dess argeste trachtade. Gust. Adolf Skr.
214.
Arga, intr. och tr. 1. Göra skada,
angrepp. wtlænst folk, som paa richet altiid
argha oc fegdhe wilia. Gust. 1 reg. 1:156.
argha in paa thenne thry riikitzins inbyggiere.
2:256. konung Cristern ... mett sitt
krigz-folk ackter att arga jn påå tesse twenne rike
Suerige och Dammark. 5: 111. förbiudendis
våra fogoter ... att the för:na her vincentz
eller hans medtfyliandis tijänere i någre
måtte hindre, platza eller arga til götz eller
personer. 5:142. — 2. Förargas, må ingen
blifva otolig eller arga på mig, at jag hafver
af Skrifften framdragit och bevisat, hvad för
stora synder hafva förorsakat Gud til at
hem-sökia vårt land och folck med krig, hunger
och pestilentia. Svedberg Dödst. 524.
Argas, dep. Vara arg, förargas. Alle
vilja hata andra, träta på andra, argas på
andra. Svedberg Dödst. 44.
Argelig, adj. 1. Förarglig, anstötlig.
skall Landzhöffdingen sigh i någon andeligh
administration icke inmängia, wijdare än der
han något argeligit förnimmer, särdeles ibland
de Evangeliske prästerne ... Landt. instr.
219 (1642). — 2. Arglistig, argelige räncker.
Törnewall c4a.
Arghet, f. 1. Arglistighet, thenne
för-screffne articler... holla utan alla falskhet,
arghet oc motseyninger. Gust. 1 reg. 1:4.
— 2. Förfång, göra oss någhen arghet eller
skadha. Ders. 8:242.
Argvillig, adj. Illvillig. [T. argwillig.]
Mång" argvillig" andars grep Äre störd" och
störte, som oss giorde fägd. Stjernhjelm
Fredsafl, anman.
Arild. Af arilds tid, från uråldrig tid.
(Se Schlyter G loss. till Skånel.; Molbech
Gloss.) aff araldis tiidt. Gust. 1 reg. 1:285.
vtåff areldz tijdt. 5:102. aff arilde tijdh. O.
Petri Svar till P. Eliæ f3a.
Ark, m. Skrin, kista, kassakista, wnder
thin (jungfru Marias) qwydz ark tha licktes
han (innelycktes Jesus). Tideb. 3.
siwtiye-tusend lödighe marek, Them Swenske
vth-ladhe vthaff sin Arck. En liten Crön. E 5 a.
utur sin arck togh Måns thet sylf.
Messenius Kr. om Stockh. 98. Fålket på altaret,
ladhe Till offers sijlf siutijo mark, Them
gömde han wti gudz ark. Christm. 241.
Arlast, adv. arlast om morgonen. U.
Hjärne Par. 3. han vecker them arlast up
til arbets. Svedberg Ungd. reg. 222.
Arm, m. Flygel. [T. arm.] (han) bröt
theras slachtordning, aldenstund the hadhe
alt för vijdt uthgrenat och uthsträckt sina
armar och voro fördenskull uthi bröstet
nästan försuagadhe. Schroderus Liv. 77.
the ville streckie sigh uth omkring beggeArm
— 42 —
Arne
armarna och uthi en ring kringhverfva
fiendens krijgzhäär. Ders. 404. Dinocrates stälte
uppå then högre armen fämhundrade
Macedonier, uppå then vänstre the Agrianer. Ders.
455.
Arm, adj. Snål. arm, nisk, parcus,
te-nax. Comenius Tung. index, hielp annat
folk ock medh, och war icke nijtzk och arm.
P. Erici 5:249 a. var han så nidsker och
arm, att han aldrig gaf nogot bort. Verelius
Götr. 28.
Armbåge, m. 1. Liktydigt med Framarm.
niyo alna long, och fyra alna breedh effter ens
manz almbogha (alnen beräknad efter en
mans framarm.) 5 Mos. 3:11. — 2. Aln.
Geometriske Alner, hwilke man Cubitos
kaller, thet är Armebogar. Lælius Res.
1:45. Man finner thär Casiam (Kaneel),
hwilkes blomster wäxer icke höghre än een
Armboga. Ders. 141. Hartbeen var
grufve-ligen växter i längden, nämligen nije
armbogar lång. Schroderus J. M. kr. 164. om
vinteren stiger hon (solen) intet öfver 9
armbogar högt på himmelen. Rudbeck Att.
1: 62.
Arm bössa, f. Fattigbössa. [T. [-armen-biichse.]-] {+armen-
biichse.]+} Then som ... svär och mijsbrukar
Gudz nampn skal böta til the fattiga uthi
armbyssan i kyrckian. Laurelius Kyrkord.
199. fattige krijgsbetiänte, som ... af
Ammi-ralitetets inrättade armbössa understödjas.
Stjernman Riksd. 3:2121 (1693). hvar och
en .. . effter rådh och lägenheet något til
armbyssan, som til theras (de fattiges)
al-moser vidh brunnen opsatt är, medhdelar.
U. Hjärne Surbr. 92.
Armdom, m. Fattigdom, komma uthi
stoor armdom. Phrygius Agon 8. hennes
armdom ... förbyta i rijkedom. Him. lif. 79.
Armelia, f. Armband. Ättebackar ... uti
hvilka stora armelior, kedar och gambla stora
penningar af guld äro än i dag fundna.
Rudbeck Att. 1:239. Lingua nostra Armelior
usurpat pro armillis Latinorum. Ders. 1: 823.
Armflik, m. Se Fläc k ra.
Armfläder, n. Armkrus? Bjefs på
kläd-ningärm? Jag låter hemta mig the bästa
mina kläder, Min nya öronspann, mitt
halsband, armefläder. Kolmodin Qy.sp. 1:118.
Armhus, n. Fattighus. [T. armenhaus.]
Hospitaler och armhuus. händt, instr. 227
(1648).
Armkläde, Armkläde, n. Näsduk.
Armeklädhe, strophium, sudarium,
sudario-lum, reticulum, panniculus, linteolum. —
Näsedwk. Helsingius. Man snyter näsan
medh armklädet eller näseduken. Comenius
Tung. 250. han tårckar af sig svetten i
an-sicktet med ärmeklädet. Modée Fru
Rangsjuk. 5. confect fick hvar och en (vid den
kungl, festmåltiden) sitt armkläde öfverfullt.
Lönbom Hist. märk. 1:21 (1654). —
Sahlstedt (i Critik öfver Tuppen om Sagan,
tr. 1759, s. 7) säger, att benämningen näsduk
utträngt ärmkläde.
Armkrus, Ärmkrus, n. manchete,
handkrus, armkrus. Svedberg Schibb. 283. Hon
lagar, at alt artigt står, Band, kraga, knytning,
ärmekruiis. Lucidor Pp3b.
Armliga, adv. Snålt, njuggt, knussligt.
the intet eller ganska armliga hielpa then
fattiga. L. Petri 2 Post. 194 b. Skrep icke
mykit med orden, ther tu doch armligha tigh
bewijsar medh gerningenne. Sir. bok 4:34.
han haller thet (barnet) så armliga, thet
haffuer icke ena waggo, linda eller örnegåt etc.
P. Erici 1:67 b. han leffde armeligen alle
sine daghàr. A. Laurentii Verld. speg. 202.
Arm lin, n. Handduk. Tvätta dig först
med klaran vin, Och efter tork med hvitt
arme-lin. Sv. Forns. 1:345.
Armling, m. 1. Fattig usling, stackare,
tu äst en armling och iemmerligh menniskia,
och fattigh och blind och nakot. NT 1526
Upp. 3:17. En armling som the fattigha
oför-rettar, är såsom wäta then fruchtena
för-derffuar. Ord. 28:3. Tin Armlingh och
Wäs-ling. Dokt. Simon 6. — 2. Gnidare,
girig-buk. Enom armling ståår icke wel, at han
är rijk. Syr. 14:3. Then man warder
prij-sat som gerna giffuer,... Men om en
armling talar hele stadhen illa. L. Petri Sir.
bok 31:29. (Bib. 1541: karigh vsling.) Then
ock sina ägodelar formerar, och brukar them
icke til sin nödhtorfft och til ähre, han är
en armling. R. Foss 135.
Armod, n. Vedermöda. Hwad armood
och vselheet theet är at wara vnder
diefuul-sens wold. O. Petri 2 Post. Ila.
Armoderi, n. Elände, uselhet. [T. [-ar-mutei.]-] {+ar-
mutei.]+} Til oss senda the (främmande
nationer) sijden grofgrönt... och annat tunt tygh.
Ja rätt armoderij, klatterij, slarfverij. A.
Laurent» Verld. speg. 365.
Arm ryckas, dep. Taga armtag, så kunde
han vähl armryckias med sin stallbroder. J.
Rudbeckius Kon. reg. 415.
Armsmide, n. Armband. Armilla,
arm-smijde. Var. rer. voc. E 8 b. Och iagh toogh
... armsmidhet aff hans arm. 2 Sam. 1:10.
Armspann, n. Armspänne, armband.
armspan. L. Petri Jes. proph. 3:19.
Armriddare, m. Ett slags bakverk. [T.
armeritter.] Arm-Riddar fins ey här, ey heller
någon Munk, Dy bruden vii ey ha på sit bord
sådan prunk. Lucidor E 4 b.
Arm sal ig, adj. Eländig, usel, dålig. [T.
armselig.] O at slijke armsalige qvinnor
be-trachtade, hvad för jemmer och qvaal them
effter thetta lijfvet tilredt är. Schroderus
Albert. 4:326.
Armtyg, n. Till en vapenrustning
hörande skenor, som betäckte armen. Et par
Armtyg med sine Pocklor (bucklor).
Adlersparre Afh. 215.
Arne, m. Spis, eldstad. [Isl. arinn;Arnesk
— 43 —
A sträck
D. arne.] kiök och arnar. Spegel Guds
verk 105.
Arnesk, adj. Från Arnheim. Brukas som
subst. Arnheimskt (Nederländskt) tyg. [Mnt.
arnsch.] ett par Messerede af Arnesk. Fant
Observ. 32 (1516). ij (2) stycken dubbelt
Arnesk högt gråth. Gust. 1 reg. 8:100. Til
menighe hofuedh schall bestyres blått och
huit klädhe, Item blått Sayenn och Arnesch.
Tegel Er. 14 hist. 324 (1561).
Arr, n. Ärr. [F.Sv. ar, arr.] bekommar
man sällan en så behändigh läkiare, som
således henne (skråman) helår, at man jo itt
arr ther effter varse bliffuer. T. Johannis
Fästn. Pga. Franske meslings arr. Spegel
Guds verk 114.
Arrest, n. ett arest. P. J. Gothus
Hub. 88.
Arrestera, tr. Taga i beslag. [Mnt.
arresteren.] han haffuer aristheret en hop
götz. Gust. 1 reg. 3:31. Jfr Rostera.
Arst, Arts, m. Läkare. [Mnt. arste; T.
arzt.] Kan thw komme vdoffuer en god arst,
som haffuer förstand oppa allehande
krank-hett, tho fly mig honum hiit. Finl. 347 (1507).
lijka som man läkieren icke klaga eller
skyl-dhe kan, ath han then skadhelighe wedzskan
j menniskiones lijff giort haffwer,... lijkaså
kunne wij then Himmelske arstenom icke
skuldh giffwa, när han oss Corss oc
bedröff-welse tillskicker. L. Pet. Gothus il b.
Skal ingen Lappere fördriste sigh at gifue
sigh ut för någon Artz eller Läkere.
Skråord. 247 (1571). — Ett ej sällan
förekommande ord.
Art, f. 1. Slägte, theras fäder, een
aff-felligh och ohörsam artt. Ps. 78: 8. Tu onda
art giff acht vppå Herrans ord. Jer. 2:31. —
2. Dugtighet, besked, eftertryck. Them (de
tornerande) hölt inga staakar, ther brast och
small thet art war (att det var besked med).
Svart Kr. 137. — 3. Behag, täckhet.
Näktergalarna små, steglizor, hämplingar, amstar
siunga och qvittra med art uthi mångtusende
stämmor. Stjernhjelm Bröl. 19.
Arta, f. Ärta. Ärtor (anates). Rudbeck
Atl. 1:82.
Arta, tr. 1. Bilda, tillskapa, han een
oreen klimp af stoft och myllan svarta Så
underligit haar och herligt kunnat arta (om
menniskans skapelse). Spegel Guds verk
246. — 2. Inöfva, dressera. Rapphöns fångas
med en lustig jagt, der på man ahrtade
hundar hafver. Risingh 79.
Arteliga, Artliga, adv. Artigt, skickligt,
fintligt then tridie wår christelige troos
artikel ... warder här arteliga föremåladher
j Christi skipsfärd medh sina läriungar. P.
Erici 1:149 b. Astrild veet thera (tärnornas)
spör, och kan them artliga vängia.
Stjernhjelm Here. 174.
As, n. Lik. Altså wardt Isebels aasz
såsom en treck på markenne. 2 Kon. 9:37.
iagh skal kasta titt (konungens) aasz vppå
berghen. Hes. 32: 5. stridsstaden vart täckter
med bleka as. Björner Kämp., Karl o.
Grym. 13.
Asa, intr. 1. Lägga lockbete, med
huilc-kit anslag (att tåga med krigsfolket i små
spridda hopar) the fast asza för the
skogz-tiuffuer (locka dem till anfall). RR ™h 1542.
Haldan heela sin skipsflotta stält hadhe på
försåth för fienderne och allenast medh tu
blott skip lät sigh see i sion, och således
asadhe för them. L. Petri Kr. 32. — 2.
Försåtligt lura (efter något). Alltid var han
i förväg för Hialte och asade efter tillfälle
att få stöta sin spets i hjertegropen på
honom. Mörk Adal. 1:175.
Askeblåsare, m. Satirisk benämning på
kemist. Askeblåsare, som Paracelsum läsa
och intet förstå,... förfölja och förtala honom
alldramäst. U. Hjärne Par. 5.
Askedyss, m. Askhög. [Isl. dys, dös;
D. dysse.] at uprekna alt hvad Plinius han
gissar, Thet är at vältra sig i stoora
aske-dyssar. Spegel Guds verk 109.
Askedämmare, m. Askunge, askfis.
[Månne af T. dämmern, slå dank?] berömde
Ismael sigh, tiensteqwinnones son, aff sijn
första byrd, och förachtade Isaac, såsom en
ringa askedembare. P. Erici 4:121 a.
Askegraf, f. Askgrop framför ugnen.
Med sin hustru åtte han en son ... hvilken
strax i ungdomen satte sig i askegraven.
Verelius Götr. 31.
Askodag, m. Askonsdag (onsdagen efter
fastlagssöndagen). [Isl. öskudagr.] the
På-ueske somblige tingest wiya vthan
beswär-ielse, såsom askon om Askodagen. L. Petri
Kyrkost. 84 b.
Askot, adj. Askott, cineraceus.
Schroderus Lex. 76.
Askula, f. Likhåla. nu liggia the vthi
Dieffuulens aaskula, och förtäras aff matkom,
paddom och ormom. P. J. Gothus Synd.
sp. I 2 a.
Aspa, f. Hasp. Aspa, klincka, märla,
repages. Schroderus Lex. 86.
Assoya, f. Ett slags vin, må hända från
det forna grefskapet Auxois i Burgund.
[Mnt. assoya.] Een pipa Assoya (värderad
till) 200 mark. Stjernman Com. 1:193
(1566).
Asteld, m. Kärlekseld. [Isl. äst, kärlek.]
Han kokade förgifft, som skull" hans ast-eld
stilla. Lucidor B 4 a. Runius Dud. 2:6.
Astrack, n. Golf, inlagdt i rutor med
stenskifvor, mosaikgolf; äfven stenskifva
eller tegel o. d., hvaraf golfläggningen
utgöres. [Mnt. astrak; T. estrich.] Rudus,
astrack. Var. rer. voc. G 4 b. Pauimentum
tessellatum, golff lagt. med fyrakant astrack.
Ders. G 4 a. Astractz salen (på Gripsholms
slott). HSH 3:87. thett Awstranch (!) ifrå
Finlandh, som till golff vdi Dröttninge MaketAstrild
— 44 —
Badqvast
och andre rum på Stocholms Slott brukes
schall. ^ Hist. bibi. 1:193 (1572).
Astrild, m. Kärleksguden. Ett namn
bildadt af Stjernhjelm utaf Isl. äst, kärlek,
och D. ild, eld. Se ordlista till Here.
Att. Strax at tu kommer j hwset, så bedh
och ropa til Herran. Tob. 11: 7. thet är nu
tu åår, at dyyr tijdh haffuer warit j landena.
1 Mos. 45:6. Hwadh är thenne för en,
at wädhret och haffuet äro honom lydigh?
Matth. 8:27. Tå nu en dagh kom at ElKana
offradhe. / Sam. 1:4. Thetta war nu tridie
reson, at Jesus vppenbaradhes sinom
Lär-iungom. Joh. ev. 21:14.
Avisa, f. Tidning. Hvad haar tu nu för
nytt? Fåår man Adviser köpa? Spegel
Guds verk 63.
Aväxt, m. Hvad som växer på något,
frukt. [Isl. ävöxtr.] Roten hafuer sit
tarf-liga fäste, lagh och vätzka, then hon
ände-längst stammen, alle sijne greenar, löf, biomor
och aväxt til födo och förkofring, utspijsar.
Stjernhjelm Arch. A 3 a.
Axbränna, f. Brandax, sotax. Axebränna
(uredo seu rubigö). Comenius Tung. 52.
Axel haft, f. Axelband, -gehäng. [jfr T.
haft, band.] huggsvärd ganska store, Dem
de i axelhaft på korta kyllrar bore. J. G.
Hallman 82.
Axeljern, n. Dörrjern. dören wendes
på axlaiernen. L. Petri Sal. ord. 26:14.
Axel nyck, m. Axelknyck, axelryckning.
[Isl. hnykkr.] the alt besköna och vrsäkta
medh en wälskan axlenyk. A. Andreæ
Försp. till L. Petri Kyrkost. B la.
Axelspänne, n. Spinter, axlaspenne.
Var. rer. voc. E 8 b.
Axeltaft, n. Axelgehäng. ("Et stykke
taft eller kostbarere tøj af en bred, så lang
at det, når det tages om halsen, når forved
til knæerne." Kalkar Ord.) echarpe,
axle-tafft. Svedberg Schibb. 267.
Axla, tr. Kasta eller draga öfver axlarna.
Ebbe kläder sin kläder på, Och axlar kappan
sin. Sv. forns. 1:220. Och mit paa garden
Ther axlar han skarlach och skin. 2:19. Hon
axlade kappan blåå. Hist. visor 33.
Phari-seen ... badh icke om nådh medh
nedher-slagen öghon, slogh " sigh intet för bröstet,
vthan axlar sijn kläder, och medh raakt
hoff-uudh berömer sijn stora heligheet. P. Erici"
2: 229 a.
Axling, m. Till en ryttarerustning
hörande plåt eller bleck af jern, som
nyttjades bak på axeln och gick ner till
armbågen. Kallades äfven Spangerel.
Adlersparre Afh. 215.
B.
Babbe, m. "Liten pilt, barn, gåsse."
Spegel Ord.
Backebränna, f. 1. Brandrost,
sotbrand. hetnar thet förmycket, så blifver ther
aff backebränna och axebränna (uredo seu
rubigö). Comenius Tung. 52. — 2.
Undertiden, tå torra somrar äro, få svinen ondt i
halsen och slås op blädror, hvarigenom de
få svår andedrägt, deras tunga blir brun och
svart, och är denna sjukdom mycket bekant
under namn af backebränna. Dahlman 102.
Backestrek, n. Kindpust. [T. [-backen-streich.]-] {+backen-
streich.]+} Backestrek gaf iag them så feete.
Stjernhjelm Fångne Cup. 9 intr.
Bad, n. Bildl. 1. Strid, blodig strid,
blodbad. Ther hölts itt badh så hett och fast
Föruthan badstufvatn och qvast, Och Dansk"
undfingo dödligh såår. Olfson Christiern
62. — 2. Anfall. En så stark och välbefästad
stad Lär intet tagas in uti det första bad.
Bränder Cleop. 22.
Bada, intr. Utstå hård medfart, slita
ondt. diefflanar ... åstadh komma i Persen
och Grekeland mykit obestånd och förfölielse,
så at huadh som i the land fromt och
gudfruktigt war, moste jw som offtast lijdha och
bada före. Uti. på Dan. 461. För it giffter-
mål moste iagh badha, Ty föres iagh bort...
i boyor. Wivallius 315. Vist är, at tiga
giör fast sällan någon skada, Ther doch mång
stackars rygg för tungan sin får bada.
Runius 2: 81.
Badel, m. Båle, rede i fogelbo. [F.Sv.
badhul.] när the (svanerna) begynna til at
värpa, göra the sigh badlar uthaff rör och
annor stök. Colerus 1:115. När the
(hönorna) villia liggia, skal man bereda them en
badel. 2:198.
Badlakan, n. Amictorium, särck,
badelakan. Var. rer. voc. E 6 a.
Badm(e), m. ? [Jfr Isl. badmr, träd,
skog (av Verelius oriktigt översatt med
"äng" och trol. med denna bet. upptaget av
Spegel, se^SAOB). Rietz bamm, stjelk,
stam.] Ther syntes åkrar noog samt badmar,
teppor, hagar. Spegel Guds verk 116.
Badqvast, m. Qvast af björkris,
hvarmed i badstugor kroppen piskades. [T. [-bade-quast.]-] {+bade-
quast.]+} Til desse badares skilt och
känne-teckn kunne uthängas, brede vid den
vanlige badare taflan, ett bäcken med en upsatt
badeqvast uppå. Stjernman Com. 4:88
(1675). badeqvastar . . . uthi hastigt nödfall
(vid eldsvåda) på en stång bundne och vätte,Badstuga
— 45 —
Bakhär
mycket tienlige äre vatnet att kringstäncka.
4:119.
Badstuga, f. Bildl. Stryk (såsom ännu
bastu), blodbad. Han eldede the Suenske
een badstuge heet. En liten Crön. G 4 a.
Stälte sigh så i försått för Erchebispen och
hans hoop ..., beredde them ther en
bad-stugu, vti hwilke the wisseliga så hade
betalat bastulaget, att aldrig hade ett barn af
Erchebispens hoop kommit till Stocholm
igen. Svart Kr. 37. han wille wåga på
them (kättarne) en gammul badstoffuo. L.
Petri Kyrkost. 2 a. För oss skall heela
verlden bäfva, Een blodigh badstugu jagh
uthlofvar. S. Brasck T. krig. B 2 a.
Badstugugång, m. 1. Begagnandet af
bad i badstuga. Han haffuer reest en vägh
så långh, Ty behöffuer han bastugångh.
Messenius Blank. 53. skole alla gästebudh
eller solenne badstufvugånger för
bröllopz-dagen . . . vara uphäfne och affskaffade.
Stjernman Com. 3:259 (1664). — 2. Bildh
Blodbad. Hvilken blodigh bastugugång
ade-len och them förnämste j Sverige var
til-pyntat. Phrygius Föret, till Svarts
Äre-pred. 17.
Badstugukarl, m. Badmästare.
Bal-neator, badhstugukarl. Var. rer. voc. I 4 a.
Badstugukläde, n. Badstughklädhe,
Peri-zonium, subligaculum. Helsingius.
Badstugu piga, f. Badhstughpijgha,
Am-bubaia. Helsingius.
Badstuguqväll, m. Ved sielfva bröllopen
skole först alle badstufveqvällar, som med
process och panqueter anställas, aldeles vara
förbudne. Stjernman Com. 2:389 (1644).
Badstugångsöl, Badstuöl, n.
Gästabud efter badning i badstuga,
bastugångz-öhl samt med begrafningzöhl vele vij aldeles
skole vare och blifve aflyste. Stjernman
Riksd. bih. 239 (1589). stoor öfverflödighet
skeer med bröllopper, barnsöhl, kyrkegångz
och bastuöhl. Ders.
Badstu karl, m. Badare. Doopet är ett
Hundzbadh, och the döpare äre falske
skalck-achtige Bastukarlar. Ernhoffer 47 a.
Badstuman, m. Badare, fältskär. [Isl.
baÖstofumadr.] Tå seer man mykket folk
på engiar slå och skiära, Som ingen annan
drägt än Badstumannen bära, Ty varman
tvingar them at kasta hvar sin tröya Och
låta sig med thet som lättast är benöya.
Spegel Guds verk 169. Badstumannen först
the snottra kroppar (trol. tryckfel för koppor
som 1 uppl. har) varmar Och drager
sedan blod af skulror, ben och armar. Ders.
(1745) 44.
Badstusvale, m. Förrum till badstuga.
kläda af sigh i badstusvalan ock gå så nakot
in i badstugan. Columbus Vitt. 243.
Bftgge> ni. Norrbagge, Norrman, kom
en bagge aff norgie. Gust 1 reg. 2:194.
Han hafver varit Baggom öfvermåttan hädsk.
L. Petri Kr. 39. Kongen i Danmark ...
skulle haffue i sinnedt at belägra Götheborg
med sine Baggar. A. Oxenstjerna Bref
4:
Baggefisk, m. = Baggetorsk? i
Löd-ösa kööp baggafisk om Laurencii (10 augustii).
H. Brasks Calend. (Link. bibi. handl. 1:269).
Baggetorsk, m. Norsk torsk? Gust. 1.
reg. 2: 266.
Baggra, intr. Muddra. [Nid. baggeren;
T. baggern.] inloppet fördiupadt, iämväl och
vidh macht hållet gönom baggrandhe. HSH
35:371 (1659).
Bagn, m. Stam. Truncus, boll (bål),
bagn. Var. rer. voc. R 2 b. (Jfr Bagnved,
ved bestående af oklufna trästumpar,
stubbar, grenar o. d., samt Rietz bagne.)
Baj, n, Boj (tyg). Schroderus Uss.
C 3 a.
Bak, m. Rygg. Vända baken till,
förlita sig på. Hans Nådes Högmächtighet
måtte ... tryggeligen til oss sin bak at wända.
Dipl. Dal. 2:259 (1543).
Bak, prep. Bakom. Tå hooff Abraham
sijn öghon vp, och sågh en wädhur baak sigh.
1 Mos. 22:13. han ståår baak wår wegg.
H. Vis. 2:9. iagh hörde baak migh en dön.
Hes. 3:12. när Timothei häär sågh, at Judas
war baak them, flyydde the. 1 Macc. 5:34.
Bakare, m. Bagare. [Isl. bakari.]
höff-uitzmannen offuer bakarena. 1 Mos. 40: l.
en bakovgn then bakaren heet gör, när han
vthknodhat haffuer. Hos. 7:4.
Bakarebod, f. Bagarbod, lät giffua
honom om daghen itt brödh aff bakarebodhenne
Jer. 37:21.
Bakbord, n. Babord. [Isl. bakbord,
-bordi; Holl. baakboord; T. Backbord.] I
bakbord lemnar jag Nord Cap. Spegel
Guds verk 94.
Bakdant, n. Warnmark 356.
Bakdantan, f. Inghen vill lijdha
bak-dantan och oondt rychte. O. Petri Men.
fall C 3 a. onda tungor och falsk baakdantan.
L. Petri 2 Post. 222 b. förtaal och
baakdantan. P. Erici 2:171 a.
Bakför, prep. Bakom. Boas kom och
ladhe sigh baak för en korn skyyl. Ruth
3: 7. baak för thet berghet Möre. Dom. 7: l.
församladhe sigh Ben Jamins barn baak för
Abner. 2 Sam. 2: 25.
Bakhals, m. Nacke. Cervix, nacke,
baak-hals. Var. rer. voc. A 6 b.
Bakhåll, n. 1. Reserv, reservtrupp.
Christi wår feltöffuerstes bijstånd och
oöffuer-winneliga baakhåld. P. Erici 5: 261 b. —
2. Ryggvärn. de uproriska skulle derigenom
beröfvas alt bakholl och alt det bistånd, som
de hit intil lofvat sig. Ban. 2:460.
Bakhär, m. Bakhåll. Jerobeam giorde
en baakhäär, at han måtte komma baak vppå
them, så at thesse woro framman för Juda,
och baakhären effter them. 2 Krön. 13:13.Bakkläder
— 46 —
Bandeler
Bakkläder, pl. Tapeter. [Isl. bakklætii.]
Then stora sahlen var med sådane dyrbara
tyg, som pell och bak-kläder kallas, innan
beklädder. Peringskiöld Heimskr. 2: 429.
Bakning, f. wij äre alle vthaff en
bakning, och then ene åsnen törff icke kalla
then andra säkdraghare, ty wij äre alle födde
aff itt kött och blodh. O. Petri 1 Post. 122 a.
Folk af en bakning. Lind Ord.
Baksas, Baxas, dep. 1. Gå tillbaka,
aftaga, försämras. Thet är een almennelig
claghan ... at all ting så gott baksas, och
tappa j theres naturliga fruct och dregt,
Jorden bär litit, Watnet giffuer ock litit, wedhret
är iemliga fult med pestilentie och förgifft.
L. Petri Vigv. C 3 a. — 2. Baxna [rygga,
svikta, svika; rädas), titt samwet förtwiflar
och wi) baksas widh nödhena. O. Petri
1 Post. 135 a. nu backsas tu j thet som är så
ringa, nemligha waka medh migh een liten
stund. L. Petri Chr. pina O 2 b. Fiendens
ordspråk var och så Moot Svenske bönder
vilja slå, Fast the som dropar regnad nedh
Ey ville än tå baxas vidh. Olfson
Christiern 74. så rädes (baxas) hon, thet måtte
slå henne feelt. Comenius Tung. 363. —
3. Boxas. Till att vidare baxas emot
elementerna, ansågs för orådligt. J.
Wallenberg 148.
Baksegel, n. Aktersegel, som det
(fartyget) hade bättre fart, rende det på de
andras skep och reef hela baakseglet i kras.
U. Hjärne Vitt. 37.
Baktalan, f. Baktalan plär vid hof
oskulden sjelfver svärta. S. Triewald 8.
Bakvis, adj. "Efterklok, bakslug."
Spegel Ord. "Efterklok." Svedberg Schibb.
312.
Bala, intr. ? (bräka ? jfr SAOB.) Jag
var tå lik ett får, som fiker vildt och balar.
Kolmodin Qy. sp. 1:64.
Balber, -er, se Barberare.
Baldran, f. Larm, buller. [Se Rietz
Ballra.] en stygger, groffuer, leedh och
swarter Dieffuul, som wil til slagh medh
trugh, pockan och baldran. Balck Krist,
ridd. B 7 a.
B al g, m(?). Balja, skida. [T. b alg, m.]
Balg, svärdsbalg. Spegel Ord.
Balja, intr. Slåss, duellera. [T. balgen.]
Tilstäder och någhon Capitein, Leutnampt,
Fendrich eller Corporal sine underhafvande
at ballia eller fächta. Schmedeman Just.
206 (1621).
Baljande, n. Inthet balliande tilstädes i
lägret eller befästningen. Faller någon träta,
then skal skilias åth aff regementzrätten.
Schmedeman Just. 206. Hoo then andre
uthmanar til balliande. Ders.
Baljare, m. [T. balger.] Balliare och
ächtare, the ther aff hogmodh een annan
uthmana medh sigh at fechtas och slåås.
Kemner 70.
Balk, m. 1. Bjelke. Hwrw seer tu itt
grand j thins brodhers ögha, och wardher
icke warse en balk j tit eghit ögha? Eller
hwrw sägher tu thinom brodher, hålt, iach
will tagha vth grandet aff titt ögha, och sy,
en balker är j titt ögha? NT 1526 Matth.
7:3. The taghe först balcken aff theris öghe.
En liten C rön. E 3 b. — 2. Stängsel,
hägnad, plank, muren eller balcken kringom
kyrckiogården. Laurelius Kyrkord. 402.
Kyrckiobalcken skole socknemännerna medh
sin egen bekostnat byggia, huar sitt stycke
förferdiga. Ders. 353. Han hade allenast
kringom sit läger en balck, den ock då var
allareda mästadels förbränd af Heyduckarne,
til deras natteld. Girs Joh. 3 kr. 122.
Balk, m. Valk. balk i händerna aff stort
arbete, callus. Comenius Tung. index.
Balkot, adj. Valkig, balkot, callosus,
occallatus. Comenius Tung. index.
Ball, m. 1. Boll. lupo j Spelhwset, och
sågho huru man ther ball sloogh. 2 Macc.
4:14. — 2. Testikel. Testes, ballar. Var. rer.
voc. A 8 a.
Baiter, m(r>). dieffulen ... echteskapet vill
komma till vådha, Huadh han ey sielf kan
thet fullendha, tå plägar han onda människior
uthsändha. Medh lögnachtigh tall och mykit
squalder gör han ett echteskap ofta stor baller.
Dokt. Simon 11. (Jfr Baldran. Kalkar
Balder, hugg och slag.)
Baliskinn, n. Scrotum, balskin. Var. rer.
voc. A 8 a.
Ballskräppa, f. Balskräppa, testiculorum
capsula, bursa, scrotum. Helsingius.
Ballsten, m. Balsteenar, testes, testiculi.
Helsingius.
Balta, tr. Boka? Se Bok are.
Ban, m. Bana. huar och en letteliga må
befinna på huadh baan han wandrar. A.
Andreæ Tillegnan af L. Petri Dial. om
nattv. A 5 a. Then olydige hopen ... icke wil
ifrå sin wrånga baan affträda. Ders. B 2 a.
Ny lärdom förer han på baanen. S. Brasck
Ap. gern. G l a. gott ööl, som Ruus skal
bringa på banen. Stjernhjelm Here. 216.
Banbräckare, m. Vågbrytare. [T. [-bahn-brecher.]-] {+bahn-
brecher.]+} fölia wår banbräkare Jesu Christo
in j thet ewigha liffuet. P. Erici 2: 8 a.
Band, n. Förbund, sammangaddning,
sammansvärjning, drotzeten och Niels
Stenson med hans brodher bundo band til hopa
emoot marsken. O. Petri Kr. 196.
Bandare, m. Tunnbindare. Spegel Ord.
Bandeler, -hake, m. Karbin. Ryttere
... med dess långe bandelere skute och höll
fienden någorleds af. Lönbom Uppl. 1:61
(1611). Så väl till karbinen som till
musket-ten hörde ett bandeler, hvilket bars från
venstra axelen till högra sidan. Ryttaren
förde sin carbin fästad härvid, hvaraf den
senare fick jemväl namn af bandelerhake.
Adlersparre Afh. 225. Jfr Hamilton 118.Bandur
— 47 —
Bar
Bandur, se Pand ur.
Bane, m. Baneman. the ... sins faders
banar dräpit hadhe. L. Petri Kr. 31. om han
intet dör straxt af skottet, så blir han min
bahne. Missförståndet 70.
Baneman, m. Upphofsman,
gernings-man, en som är skyldig till något. Metius
är banemannen til thetta krijget.
Schroderus Liv. 25. han til thenna våldzgärning var
baneman. Ders. 49. the til thetta mordet
hadhe varit authores och banemän. Pac. 123.
Baner, n. Flagga, vimpel, all
koste-lighen skeps baneer. Es. 2:16. itt skep jfrå
Alexandria . . . vthi hwilkes baneer stoodh
Castor och Pollux. Ap. gern. 28:11.
Banermästare, m. Banerförare.
Signi-fer, banermester, feniko dragare. Var. rer.
voc. C 7 a. Kom och så en hoop folk
vt-dragandes ifrå Stocholm, ther Knut Posse
war baneermestare före. O. Petri Kr. 271.
Banerstake, m. Banerstång, fanstång.
Men her Matteses häst som baneret förde
fööll om kwll, och banere staken gick sönder.
O. Petri Kr. 113.
Banesot, f. Sjukdom, som medför döden.
[Isl. banasött.] Men jag vil alla språken
tala, Som fins på hela jordens klot; När jag
ej orkar, vil jag gala, Ty tysthet är min
banesot. Dalin Vitt. 6:64.
Banevapen, n. Mordsvapen, jngen skal
bära bane wapenn tiil gruffuone. Gust. 1
reg. 10:199.
Banghet, f. Räddhåga, ängslan, theras
hierta i them är svidande och uti stor ångest
och banghet. Svedberg Sabb. ro 2:1478.
Jfr Bånghet.
Banket, Banketera, se Panke t,
Panke t era.
Banketerning, f. Kalasande. Daglige
ruus, uti suus, banketerning och kräslige
gästbod. Stjernhjelm Here. 362.
Banna, tr. 1. Häda, smäda. Huilkin
som bannar sin Gudh, han skal bära sina
synd. 3 Mos 24:15. banna sinom Konung
och sinom Gudh. Es. 8:21. Tu skalt icke
banna tins folcks Öffuersta. Ap. gern. 23: 5.
— 2. Förbanna. Welsigner them som idher
banna. Matth. 5:44. Sij, thet Fikonaträdh,
som tu bannadhe, är förtorkat. Marc. 11:21.
Banna, f. 1. Förebråelse, bannor, een
oförtjent banna. Ord. 26: 2. Bannan biter
ej hål på pannan. Ordspråk. — 2.
Förbannelse. fadhrens welsignelse bygger
barnomen hws, Men modhrennes banna riffuer
them nedher. Syr. 3:11. iagh lät min munn
icke synda, så at han vnskadhe hans (min
fiendes) siäl ena banno. Job 31:30. j skolen
warda til bannor, til vnder, til swäriande och
til skam. Jer. 42:18.
Bann-, Bannsbref, n.
Bannlysnings-bref, bannlysningsbulla, förskräckia folket
medh hefftige mandater och bannbreeff. R.
Foss 220. Sedhan begynte erchebispen läta |
vthgåå bans breff på her Boo Tyra och the
med honom warit hade. o. Petri Kr. 246.
kom påwans bansbreff på honom hijt i
landet. Ders. 281.
Bannsgerning, f. Gerning, som medför,
förtjenar bannlysning, æn thaa at thet ær
bandzgerninga, som allom wetherligit ær
epther kyrkionna Iagh, gonger han wthen
rætt afflösn j closter oc kyrkia. Gust. 1 reg.
1:29. man haller fögho annars än for
banss-gerning, om leekfolks hender tagha ther uppå
(på smörjeisen). O. Petri Sakr. 2a., Så
hadhe han och gripit biscop Hemming i Åbo,
... huilkit... wart rechnat en bans gerning.
Kr. 130. mandråpare medh theras
banzger-ningar. L. Petri Mandr. F 3 b.
Bannskap, m. Förbannande, svordom.
gruffueligh banskap och sweriande. L. Petri
Krön. pred. C 3 b. eedher och banskap.
Kyrkord. 28 a.
Bannsman, m. Bannlyst person. Han
war en bansman, lyst i påwans ban. O. Petri
Kr. 129. Ther bleeff tå han och alle the med
honom höllo vthropadhe för bansmän, och
riket sattes i interdict. Ders. 315. man them
lika som ochristna och bansmän vthskiuter
jfrå församblingen. L. Petri 2 Post. 85 b.
Man haffuer ... pläghat säya om Banzmän,
at iorden vnder them och alt thet the
om-gåås medh, bliffuer medh them ock så j ban.
Mandr. F3b.
Bannsmenniska, f. = Banns man. man
hölt thet så före, at thessa qwinnor
(barnaföderskor) skulle wara orena, och lika som
Bans menniskior. L. Petri Kyrkord. 23 b.
Bannsstraff, n. at hans ande må genom
sådana peen och bansstraff behållen warda.
L. Petri Kyrkord. 33 a.
Bannsätta, tr. Sätta i bann, bannlysa.
bansättia obotferdiga syndare. L. Petri
Kyrkost. 16 b. Laghen ... oss alla bansetter.
1 Post. I 8 a. Församblingen . . . plägadhe
bansettia alla the som medh någhon ogerning
vetterliga beslagna wordo. Falck 103 a.
Bar, adj. 1. Obetäckt, öppen, sion var
baar (isfri) Hund Er. 14 kr. v. 241. — 2.
Ren, idel, lutter, han gör tigh syndena så
söta, at tigh icke annars tycker än thet är
baare hannoghen. L. Petri 2 Post. 167 a.
thet är iw bara sanningen, som Christus sade,
Then migh älskar han håller mijn ord. Ders.
24ib. bahr vinst. Stjernman Com. 1:915
(1625). the haffua warit baraste hungroge,
trötte och anfechtade siälar. P. Erici 2:
178 a. j Påwadomen ingen dagh är, vthan
baart mörker. 2:350 a. baart affguderij. 3:
84 b. göra oss aff thetta liffuet itt bart
hel-uete. 4:24 c. the lata sigh tyckia något wara
... och äro doch bara intet. 5:215 a. Gudh
är bara godheeten. Laurelius Rel. speg.
198. Een baara hutlare rätt ästu. S. Brasck
Ap. gern. I 4 b. Hade I intet kommit
emellan, så tror jag min san, at det blifvit baraBar
— 48 —
Barksläde
alfvare utaf. C. Gyllenborg Sprätth. 81. —
3. Hel och hållen; adv. helt, fullt upp. icke
hafwe giffwit bönderne någen friiheet på
the-ris skatt, vthan alleneste the som bar fattige
äre. RR 1/a 1544. sin son, then hon baar ung
leffde effter sigh. Schroderus J. M. kr. 60.
theras besoldning och proviant blifver them
richtigt och bart lefvererat. Liv. 268. —
4. Kontant, hvar och en ... contributionen
anten baar erläggia, eller och med quittantzie
aff General räntemästaren tee och clarera
skal. Stjernman Riksd. 2:1070 (1644).
con-tante och bahre penningar. Com. 2:800 (1656).
bare medel och contante penningar. 2: 809.
Bar, n. Barr. granar till tusende tusend
ha bar. Frese 309.
Barbakad, adj. Osadlad, stack han sigh
i hastigheet undan, och kom i blotta kiortelen
uthan hatt på baarbakad häst. Widekindi 56.
Barbast, adv. Eg. barbariskt; grufligt,
ofantligt. Kors! jag är full barbast.
Bellman 2: 27.
Barbe, m(?). En fisk. [T. Barbe, f.]
barbe, mullus, mullinus. Comenius Tung.
index.
Barben, adj. Barbent. [Isl. berbeinn.]
dragh aff skonar, gack baarbeen, wadh öffuer
flodhena. L. Petri Jes. proph. 47:2.
Barberare, m. Fältskär, för nöden är
enom Barberere til at kenna rett the simplicia
eller materialia för än han begynnar til sina
Practica eller til at läkia allehanda såår. B.
Olavi 128 a. The som för lijten tijd än
Barberare varit hafva, äre nu stoore Doctorer.
R. Foss 460. Mester Petter Balberer. Hert.
Carls Slakt. Kk 1 a. Balber. Lind Ord.
en bardberer. Colerus 1:19. Bardberare.
Olfson Christiern 115.
Bard, f(?). Brätte på stormhatt. [Isl.
bard, n.] Jfr Adlersparre Afh. 215.
Bard (a), f. Bila. [Isl. barfa; Mnt. barde.]
sönderhugga altså hans panelewerk med yxer
och barder. Dav. ps. 1536 74: 6.
Bardag, m. Kamp, strid. [Isl. bardagi.]
Eders Kongl. May:t... bivistat bardaga, eller
slag och stridsbuller. Björner Kämp.
(tillegnar^. Krigsman, läcker i mat, är sällan
käcker i bardag. A. Nicander Vitt. 148.
bland bardaga-brak, bland Martis pilar och
uddar. Ders. 261. the aff tappre konungar
uthi godh krigzdisciplin blefvo öfvade och
uthi mången bardaga leek brukade. P. Brask
Puf. 17. Giör hielten segersäll i bardags lek
och striden. C. U. Hjärne 255.
bardags-lekar öfva. Kolmodin Qy. sp. 1:238.
Al-mogen var... begifven på bardags-lek. VAH
1:143.
Bardas, dep. Strida. Sij nu bardas een
emoot åtta! Eurelius Vitt. 92.
Bardeman, m. Krigsman, käcka
bardemän. Dalin Arg. 2, n. 19.
Bard-, Bårdskärare, m. Fältskär,
barberare. [T. bartscherer.] bruke (bardskärer)
ämbetzbrödernes welkor, som är medh
ader-låtende, färske såår at förbinde, eller hår
af-skäre. Skråord. 247 (1571). Skal ingen
Bardskäre vnderstå sigh at förbinde öfuer then
andres band. Ders. 242. then hårde (bölden
i näsan) kan intet fördriffuin warda, vthan
han måtte af Bardskärare vthskäras. B. Olavi
26 b. Huru käär skulle tu haffua en sådana
bardskärare, som tigh en affhuggnan foot eller
hand widersatte oc åter helade? P. Erici
2:10 b. en hielprikan läkiare och bardskärare
wij j honom (Christus) finna skole emoot all
kroppens och siälenes sår och siukdom. 2:
293 a. Bårdskärare, Chirurgus. Helsingius.
Blöta bårdskärare göra rutna såår. Grubb 51.
en godh och flitiger Bårdskärare han haffuer
sina tanckar, sijn sinne och öghon fulnooga
på håårkniffuen och vppå hååren. P. J.
Gothus Sätt att bedja G 6 a.
Bardus, adv. Burdus. [T. bardauz.]
Corpralen ... fordrar här bardus Den fången
få igen, som döljes i ert hus. C. I.
Hall-man 280.
Barfattig, adj. Utfattig, han var en
bar-fattig karl och slätt intet hade at bötha med.
Rääf Ydre 3:159 (1615). Jfr Blottfattig.
Barfjell, n. Bart fjell, naken klippa.
[Isl. berfjall.] the ondas root står på högha
baarfiellet. L. Petri Sir. bok 40:15.
Barfot, m. Barfotamunk. Gråmunkar
... äre syndrade j monga secter, som äre
Barfötter... O. Petri Klöst. A3b.
Barfot, -fött, adj Barfota. [Isl. [-ber-fcettr.]-] {+ber-
fcettr.]+} gå barfoot. O. Petri 2 Post. 52 a.
han gick barfött. 2 Sam. 15:30. Thens
bar-föttes hws. 5 Mos. 25:10. förderffua ... både
vnga och gamla, nakotta och baarfötta. Es.
20: 4.
Barfred, m. Öfverbyggd förstuga,
betäckt gång, svale. Barfre, Förstughu, atrium,
vestibulum, porticus. Helsingius. skall
Bengt Jönsson hafwa en frij ingång mädh
trappo op i barfredz löftet. Dipl. Dal. 3:173
(1555).
Barfött, se Barfot, adj.
Barhjertad, p. adj. Öppenhjertig,
upp-rigtig, oförstäld. Enfaldige, bahrhiertade och
affsöndrade ifrå arga list och illfundigheet.
P. Brask Puf. 295.
Barkarehus, n. Garfveri. Christus Gudz
Son haffuer giordt... graffuena til itt dieffuuls
barkarehws, ther vthi wår orena oc skabbotta
hwdh skal barkas och rensas. P. Erici
2:14 b.
Barkenmejer, m. Dryckeskärl af
obar-kadt björkträ. [Mnt. barkemeier, birkenmeier.
Jfr Grimm Wört.] Gå här i svang stoore
Barkenmeyere, Bullar och Bolkar.
Stjernhjelm Here. 206.
Barkholt, ? slo woghen och syöen
sönder meste delyn hwer there naglæ i
barck-holternæ. Finl. 3ë3 (1508).
Barksläde, m. ? (jfr SAOB), finge affBarkspink
— 49 —
Barnsäng
hem (Ryssarne) een hoop hästar och
barcke-släder, ther medh the theras rooff och
tiuff-uerij aff Finlandh och in i Rysslandh föra
ville. Tegel Gust. 1 hist. 2:311. .
Barkspink, m. En fogel. Barkespinck.
J. Sigfridi A 4 a.
Barlastare,m. Barlastadtfartyg.
Stjernman Com. 2:59 (1636).
Barma sig, refl. Förbarma sig. Gud
barme sigh offuer hans siäll. Finl. 151 (1504).
Barmefisk, m. Barbfisk (Cyprinus
Barbus). Comenius Tung. index.
Barmhund, m. Knähund. Statt tå med
fräcker min och med tin barmhund spela.
Kolmodin Qy. sp. 1:570.
Barm racka, f. Knäracka. Barm-rackor,
the ther löpa På bordet, och i skiöt på
silkes-hynde sofva. Spegel Guds verk 235.
Barn, n. B. och b 1 omma (allitt.). Thet
är intet ringa ting som gudh giffwer
föräld-rana när han giffuer them barn och bloma.
O. Petri 2 Post. 32 a; wor barn och blome
kommer oss til glädhi. Ders. 32 b. Lät henne
wara fruchtsamma j barn och bloma.
Handbok C 2 b. man ther i (äktenskapet) må afla
godli barn och bloma. Tob. com. D 3 a. Du
skulle ... födha tin man barn och blomma.
Prytz O. Skottk. Dl b.
Bar na, tr. och intr. 1. Göra hafvande.
[Isl. =] Halfdan hafver barnat eder dotter.
Björner Kämp. H. Bran. 25. — 2. Fä barn
(äfven om djur), koon ... hadhe barnat. Rääf
Ydre 3:222 (1679).
Barnadiger, adj. Si, tu äst hafvande och
barnadiger vorden. Kolmodin Qy. sp. 1:59.
Barnaglup, m. Som glupar, slukar barn.
Saturnus Barna-gluup! Spegel Guds verk 62.
Barnakor, n. Barnval, upptagande till
eget barn. Ther thet oordhet står adoptio är
satt barna kor, och är när man tagher eller
korar någhon till sitt barn och erffuinga.
NT 1526, försp. 6 b.
Barna-, Barnlekan, n. -leka, f.
Leksak, lekverk. Gudh icke haffuer fått them
(öfverhetspersönerna) j handena någhrahanda
barnelekan, uthan itt skarpt och sargande
swerd. L. Petri 2 Post. 294 b. en part aff
the fremmande icke före hijt in i rijket ...
sådane pertzeler, som then menige man till
någon nytto eller gagn vara kunne, uthen
en hoop lättfärdigt kram och barnalekan.
Stjernman Com. 1:273(1577). emoot Christi
triumph j hans himmelfärd war thet (kejsar
Augusti triumftåg in i Rom) itt barnelekan.
P. Erici 2: 81 b. Somlighe hedherlighe män
... skänckte han barnslighe ting, såsom
barnlekan och lickermaat. Schroderus Liv. 774.
dockor och barnalekor. Casm. 172. en dart,
hvilken hennes man i fordna dagar hade
gifvit hennes son, ... tillika med andre
barnlekan. Malmborg 541.
Barnalära, f. Katekes. Understundom
håller han (presten) Barneläran före (cate-
chizat). Comenius Tung. 633. flitigt läsa och
lära sin barnaläro. Svedberg Sabb. helg. 250.
Barnamassel, m. Flussartadt utslag hos
små barn. barnamassl, vari, varioli, papulæ.
Comenius Tung. index.
Barnamoder, f. 1. Moder. Then ther
läter the ofruchtsamma boo j hwset, at hon
een gladh barnamodher warder. Ps. 113:9.
— 2. Lifmoder. Uterus, barnamoder. Var.
rer. voc. B 3 b. — 3. Barnmorska.
Jordegummor eller (som andra them nämna)
barnamödrar. Laurelius Kyrkord. 153. Thet
ligger stoor macht uppå, att födande qvinnor
i rättan tijdh försees medh goda barnamödrar,
som them sköta och födseln befordra. Em-
poragrius 38.
Barnamoderska, f. Barnmorska, the
qwinnor som pläga mykit och alment lata
bruka sigh för Jordgummor, eller (såsom
andre them nempna) Barnamoderskor. L.
Petri Kyrkord. 22 b. hon skulle gå efter
barnmoderskan. Österling 2: 337.
Barn-moderska. Lind Ord.
Barnaqvinna, f. Barnföderska.
Barna-qwinnors kyrkiogång. L. Petri Kyrkord. 23b.
Barnaspel, n. Barnlek, werldennes
her-ligheet, macht och wijsheet äro för Gudz
öghon intet annat än itt barnaspeel. P. Erici
1:7 a. Döpelsen ... är intet barnaspel, uthan
itt ärende, som ganska stoor magt uppå
ligger både för ungom och gamblom.
Empora-grius Kyrkord. 29.
Barnasytan, f. Barnvård. försumelse
medh barnasytan. T. Johannis Bbiob.
Barn-, Barnsfänge, n. Barnsbörd. the
äro förmalediade j theres barnfenge. O. Petri
Men. fall I 2 a. hon j barnsfenge lät liffuet
til. Åkt. A 3 b. then ångest som een quinna
hadhe j barnsfenge. 1 Post. 68 b. swedha
och werck . . . j barns fänge. Jer. 31: 19
(glossa). hon skulle tå föda och var af
barn-fänget mycket hårdt angripen. Peringskiöld
Heimskr. 1:639.
Barnfängerska, f. Barnföderska.
Puer-pera, barnfängerska. Var. rer. voc. C 3 a.
Barnlekan, se Barnalekan.
Barnsben, n. Af, från barnsbenen, från
barndomen, han säijes uthi trulldomskonst
af blotta barnsbeenen hafva varit upfödd.
L. Petri Kr. 16. Thenne son aff förste barns
been Qvicker, deyeligh, uthan meen. S.
Brasck Förl. sonen A 3 b. Dygd,.frägd och
snille har jag sökt intrycka dig från
barnsbenen. Dalin Vitt. II 5:118.
Barnskräm, m(?). Barnskrämsel, monge
offtast inbilla sig se och höra spöke, som är
blott inbilning, myken käringafabel och
barnskräm. Svedberg Sabb. ro 2:1285.
Barnsvärk, m. Födslosmärta, hon
begynnar få ondt, och barnswercken läter kenna
sigh. L. Petri 2 Post. 58 b.
Barnsäng, f. Säng, hvari barnföderska
ligger- sedhan Jungfru Maria hade hållet sexBarnung
— 50 —
Baya
wekor widh sijn barnseng. L. Petri 3 Post.
49 a. hans modher ropadhe vthaff barnsengen.
Ders. 77 b.
Barnung, adj. Stadd i barnåldern. [Isl.
barnungr.] en uthgammal man tagher sigh
til hustru een barn ung piga eller jungfru.
T. Johannis B 8 a. fyre uthaff sönnerna äre
til manna komne, och två äre ännu
barnunge. Schroderus Liv. 802.
Barog, adj. Barrig. baaroga . . . tallar.
U. Hjärne Vitt. 165.
Barras, dep. Få barr. När löfgas tallen?
När björken barras. Sv. forns. 2:87.
Bars, Barsa, f. En till ett körits och
drabbtyg hörande betäckning för hästen, af
stål eller ock af läder. Flera slag
omför-mälas, såsom hals-, bröst-, ryggbarsar och
uthuggna barsar. Adlersparre Afh. 218,
232. — Synes ock betyda någon annan till
ett harnesk eller pansar hörande
beståndsdel. (Jfr Schiller-Lübben 6:31 barsie,
Grimm Wört. barsch.) Ett swartt koritz mett
en barsze forgyltt. Hist. handl. 2:26(1548).
Pantzerbarssor. HSH 27:49 (1563).
Bars, Barsa, f. 1. Bark, mindre
transport- eller krigsfartyg. [Mnt. barse; Isl.
barzsa.] i hade formodet wor bartze i flothen
met til Calmaren, Riket til tiensth. Fin. handl.
7:66 (1505). at göre bartze til redhe aat theres
(ide Ryska sändebudens) behoff kwnne wi
icke ... Ey helder giordis thenom behoff
so-dana fordhenskap medhen the ære icke flere.
Ders. myn holk, her electe (biskopens) barse
och flere vore venners skep. HSH 19:158
(1506). — 2. Liten kanon af koppar eller
jern (sådan som företrädesvis nyttjades på
förenämnda fartyg? Se Schiller-Lübben
och Kalkar barse) 1 Bartz; Falkenete
Bartzer; Falckone Bartzer; Mickhaka
Bart-zer; Stenbartzer. Adlersparre Afh. 266.
Barsa, intr. Jaga. [Mnt. barsen, bersen;
F.Sv. bcersa.] the Blekingzboor ... barsa och
jaga heela skogarne uthöffuer. Tegel Gust. 1
hist. 2:297.
Barskap, -skaft, -skatt, m. och n. Reda
penningar, kontanta medel. [T. barschaft.]
Rijksens dretzel och barskap. Stjernman
Riksd. bih. 64 (1546). Wij äre genom konung
Christiern thetta riikes och allés våres högste
förmögenheter, ägedeler och barskaffter
be-röffuede. Ders. 122 (1547). han hadhe
uth-lagdt all sin baarskap och förblottat sin
skat-kammar. Uti. på Dan. 518. Förstarne blefve
så uppå barskap förblåttade, at de sådane
krigsfolck längre icke kunde underhålla.
Tegel Er. 14 hist. 17. uj (vi) forskringret
haffue meste delen aff wårt barskatt. Gust. 1
reg. 11:92.
Baruhäst, m. "Skipp eller bååt o. then
hest som bär oss öfver böljorna." Spegel
Ordl. till Guds verk. [Isl. bära, våg, bölja.]
Men iag skal hängla med och hålla tig
(oceanen) i öra Så länge Typhis (en styrman)
nu kan baru-hesten köra. Spegel Guds
verk 92.
Bas, n. Stryk, aga. Vij goffuo them så
välligt .baas. Prytz Gust. 1 C 4 b. Cupido
för sitt ras Af någon Iris får et bas. Dalin
Vitt. 5:119.
Basa, tr. Badda, lägga varmt omslag
på en sjuk kroppsdel. Siud them (kryddorna)
j wijn eller gott ööl och badha eller basa
maghan ther medh. B. Olavi 55 b. Baasa
platzen (der det onda sitter) medh en swamp,
ther warm ätickia medh watn beblandat är
gutin vthi. Dens. 174 a. krydder skola siwdas
j watn och lätas j en säck, thet warmerste
en kan lijdha, basa ryggen ther medh. Dens.
76 b.
Basse, m. Manslem. fingerloss(-/ös) leker
på gigone, Basseloss naskar på pigone. H. O.
Visbok 73.
Bast, n. Brukas såsom förstärkning af
negation: icke ett bast, ej ett grand, ej
det ringaste. (Se Rydqvist SSL l:xxvn.)
en ganska ringa och förachteligh hoop, ...
hvilken ... icke skal tygha itt bast, som man
säya pläghar. L. Petri 3 Post. 89 a.
Bast, n(?). Ett slags groft tyg?
Drottningen gaf honom kläderne ny Af bast och
blaggarne grofva. — Bast och blaggarn vill
iag ej ha, Det kan du gie tjenare dina. Sv.
forns. 1:114.
Basta, tr. Binda. Bleff... för lögn bastat
(fängslad). Jos. hist. 42. Ryssen .. Tänckte
nya bänder köpa, Till at basta Ley"nets fot.
Rydelius Vitt. 19.
Bastard, -art, -ert, m. Ett slags sött
spanskt vin. (Förmodas hafva erhållit sitt
namn — bastardvin, oäkta vin — deraf, att
det skulle fått en tillsats af socker o. d. för att
blifva sötare. Se Grimm Wört.,
Schiller-Lübben.) Bastart, vinum passum,
olvo?. Helsingius. en pipe bastertt.
Stjernman Com. 1:150 (1557). Claret skall tu och
köpa in Sampt bastart och godt renisk vyn.
Tisbe 17. Blanck (hvit) bastard. Stjernhjelm
Here. 213.
Basunare, m. Basunblåsare. basunarers
röst skal icke meer hörd warda. Upp. 18: 22.
Bau, interj. Bah! pyttl [T. bau.] Bau,
thet (slaget, hugget) gör migh ingen qvijdha.
Prytz O. Skottk. C 2 b. Bau, du skalt see>
iagh haar fördel, När vij spännas hoop medh
gördel. Ders. D 4 a.
Baxas, se Baks as.
Baya, f. Baysalt, n. Hafssalt. [E.
bay-salt.; T. baisalz. Namnet anses komma af
Baye, en liten hamnplats söder om Nantes,
der Hanseaterna och andra handelsfolk
plägade landa för att göra sina inköp, i
synnerhet af hafssalt. Se Schiller-Lübben Bai,
Baye.] xj tynner baysalt. Gust. 1 reg. 4: 36.
köpet ær giort med the hållendere, som ære
kompne til Stocholm, för xxxiijj mark örtuger
huar lest löst beygesalth. 4: 215. skep i fråBayesk
— 51 —
Bebråda
Holland lådde med Baye salt. 8:316. löss
(lös) Baija. RR ™h 1543.
Bayesk, adj. Se Bay a. nogra dager för
palmarum lopp then bayeske flöte
(saltfartygen) gemen swndet LXXX swor skep. H.
Brask (HSH 14:47).
Bean, m. Eg. gulnäbb. [F. béjaune, d. ä.
bec jaune. Se Ducange Beanus.] Se G u
1-näbb.
Beanda, tr. Besjäla, en deilig kropp,
Som blijr aff dygd beandat. Lucidor Kk4a.
Bebinda, tr. [Mnt. T. bebinden.] 1. Binda,
ombinda. Titt slechte haffuer icke skoret
tigh nafflan bortt tå tu född wardt, ... ey
heller bebundet medh linda. Hes. 16:4. iagh
kan icke sielff komma åth att bebindat (det
sjuka benet) och lindat. P. J. Gothus Tål.
A 5 a. — 2. Sammanbinda, hopfoga, förena.
een bygning ... med bielkar bebunden. L.
Petri Sir. bok 22:19. han sine saker, lycke
och välfärd medh the Romares hafver
för-mengt och bebundit. Schroderus Liv. 888.
mitt hierta är til titt Så hårdt bebundet, at
jag håller them för ett. Spegel Tillsl. par.
149. — 3. Binda, fånga, snärja, tu äst full
medh bitter galla, och bebunden j
wrong-heet. Ap.gern. 8: 23. man här medh hechtar
och bebinder samweten. L. Petri Exorc.
C 6 b. — 4. Knyta, ingå, afsluta,
echte-skapet . . . wardt bebundet emellen junkar
Birger och jungfru Marete. O. Petri Kr. 93.
thenne frid är nu bebunden i millom riken.
H. Brask (HSH 13:ioi). — 5. Förbinda,
förpligta. tha haffwer han bebundit rikedh
till effuigan trældom. Gust. 1 reg. 1:29.
closterlyffte bebinder til en fåfeng tiänist.
O. Petri Klöst. B 2 a. vij til the Judeske
ceremonier icke obligeradhe och bebundne
äre. L. Laurentii Nyårspred. C 3 a. iagh
plichtigh ähr och bebunden E. F. N. till
all behagheligh tienst. HSH 27:262 (1647).
någon som i Sveriges rijke ... bor och vistas,
eller ock med hörsamhet och lydno thy
bebunden är. Stjernman Riksd. 3:2107 (1693).
— 6. Refl. a) Förbinda sig, förena sig. En
menniskia öfvergifver sin fadher ... och
bebinder sigh medh en qvinna. Forsius Esdr.
21. igenom gifftermål bebinda sigh medh sine
grannar. Schroderus Liv. 9. — b) Binda
sig, förbinda sig, förpligta sig. När man
nw gör löffte ther vppå, ath man wil j dödhen
halla sådana leffuerne (klosterlefverne), thå
bebinder man sich til menniskies stadgar.
O. Petri Klöst. B l b. alle ... bebundo och
besworo sigh så tilsamman, at om någhot
effter taal kome,... tå skulle thet gella them
alla lika til at förswara. Kr. 312.
Bebindelse, f. Förbund. (Regenten) then
uthländes freden medh bebindelser ... sökte
at hålla vedh macht. P. Brask Puf. 235.
Bebindning, f. Förbund, förbindelse,
uppgörelse. [Mnt. bebindinge.] alle
bebind-ninger som riikit haffuer giort med annar
land oc riike. H. Brask (Gust. 1 reg. 1: 293).
Oc skulle sætis i swadane bebindninger at
om thet ginge till nogit örlig oss e mellom
... the oss giorde en ærlig förwaring. Dens.
(3: 422).
Beblanda,-blända, tr. 1. Blanda, iach
beblandar min dryck med grååt. Dav. ps.
1536 102:10. osyrat semlomiöl beblandat
medh olio. 3 Mos. 2:5. han förmänger och
beblander thet ene tilsamman medh thet
andre. Schroderus Liv. 730. Altså uthi
Theologia Beblanda vij Philosophiam. S.
Brasck Förl. sonen H 3 b. Jag såg tå alt i
it, och it i alt beblandas. Spegel Guds verk
86. — 2. Tillblanda, tillaga, stempla och
beblenda något onth in på riket. Gust. 1 reg.
3:343.
Beblandning, f. 1. Blandning, beröring.
ingen gemenskap eller beblandning hade det
med vatnet. U. Hjärne Anl. 35. — 2.
Be-blandelse. Mina stadhgar skolen j hålla, at
tu icke läter tin booscap haffua beblandning
medh annor diwr. 3 Mos. 19:19.
Beblodga, tr. Bloda, nedbloda. (Jfr
B lod ga.) een med förgifft upsvullen och
beblodgat hallz . . . uppå marken krypande
hugorm. Nyman 31.
Beblomma, tr. Blommera. [T. [-beblii-men.]-] {+beblii-
men.]+} beblomde kiortlar. P. P. Gothus
F 4 b. Bildl. han beblomar henne (synden)
medh herligha rosor. Dens. 0 5 b.
Beboja, tr. Belägga med bojor, fängsla.
När elephanten seer sig så beboyad vara,
Seer sig af fienden förknippad i en snara.
Spegel Guds verk 223. Mars ... är med
fridzens band nu så bebojad blifven, Att han
är sielff till roo och frid allhögst begifven.
Verld. fåf. speg. 38.
Bebrefva, tr. Gifva bref på, skriftligen
tillförsäkra, bekräfta. [Mnt. bebreven.] thet
rike honom war befalad (anförtrodt) j troo
med et friidt koor (val) oc ey aff arffua rætt
eller noghen annen rætt, thet haffwer han
med offwerwoll latid segh bebreffua för siit
fædherne oc möderne. Gust. 1 reg. 1; 29.
danmarks raadth haffue samma Contracth
beleffuadh, bebreffuadt och besegleth. 3:126.
Likwel skal man än nu köpa åkrar för
penningar, och bebreffua, försigla och betygha
vthi Ben Jamins land. Jer. 32: 44. han
be.-brefvade them Gottland. Girs Gust. 1 kr.
149. Hans sahl. Kongl. May:tt. . .
bebref-vat Hennes M:tt medh ett vist lijfgedingh.
Stjernman Riksd. 2:1366 (1660). "
Bebruka, tr. Bruka, uppodla, verlden
. . . ännu intet var bebrukat och bebygd.
Rudbeck Att. 1: 55.
Bebryta, tr. Bryta. Pedersbergsgrufvan
... är för många åhr sedan uptagen och
bebruten uthi 10 åhr continuerligen. U. Hjärne
Anl. 355.
Bebråda, tr. Förebrå, uthofvo the bådhe
emot borgmästaren sielff så väl som emotBebräma
— 52 —
Bedla
hele krijgzhären åtskillige skiäldzord och
bebrådde them. Schroderus Liv. 89. the
bebrådde honom at han tilstadde the Romare
försmädhas. Ders. 164. the Numantiner vordo
bebrådde oc förachtade therföre at the uthi
en slachting hadhe taghit flychten. Pac. 283.
the bebrådde och förvijtade honom, at han
stälte sig ... så otacksam. Hoff. väck. 53.
Bebräma, tr. Förse med bräm; bilda,
utgöra bräm på. [Mnt. bebremen.] skrud
som kostbart är bebrämat. Spegel Guds
verk 179. perlor och guld bebräma kläderna.
Ders. 20.
Bebuda, tr. Bebåda. Ängelen bebudade
jomfru Marie at hon skulle födha gudz son.
0. Petri 2 Post. 25 a.
Bebund, n. Förbund, the hollendere ære
begærendhe ith effuigth bebundt och friidt
medh oss och riichit. Gust. 1 reg. 3:309.
Bebygga sig, re fi. Reparera, är
Amiralen så ock hans skepp straxt i begynnelsen
(så) tracterader, at han är nödgader vorden
at draga sig utur vägen och bebyggia sig.
Ehrensten (Lönbom Sv. arch. 3:14.)
Bebyggnad, m. Byggnad, bebyggande.
alle materialier och nödhigheeter, som samme
värkz (fästningens) bebygnadh requirerer.
HSH 35: 319 (1656). kyrkiornes ...
reparationer och bebyggnader. Stjernman Riksd.
bih. 436 (1675). vårt fädernesslands
bebyg-nadt. Rudbeck Att. 1:1.
Bebyggning, f. Bebyggande. Deras
(runornas) ålder är så gammal som Scandiens
bebyggning. Dalin Vitt. II. 6:175.
Bebången, adj. Modfäld. När iagh till
tigh kommer och iagh skall talla vedh tigh,
mitt hiartha är bebånghet. B. G. Visbok 28.
Beböjelig, adj. Böjd för, som har böjelse
för något, benegne och beböielige til ath
opwekie obestaandhighet emoth edher herre.
Gust. 1 reg. 4:22.
Bebörda, tr. Betunga, belasta. [T. [-be-biirden.]-] {+be-
biirden.]+} Stormächtigste monarch,... (som)
går bebördat medh dhen svåra rijksens staat.
Wexionius Vitt. 378. När det politiska oket
icke trycker mina skuldror, hvi skulle jag då
bebörda min hjärne meddetgrammaticaliska?
J. Wallenberg 164.
Beck, Becka, se B ek, B eka.
Beckbracka, f. Beckbyxa, sjöman. Hon
tager en beckbracka til man. Lind Ord.
Bedaga, intr. och tr. [Mnt. bedagen.]
1. Gifva dag, frist, anstånd. Oss szynes
och fögo rådh vara ati skulle bedaga med
sliige szellar (upproriske knektar) ath
forskickas bort. Gust. 1 reg. 10: 25. vele wij
... bedaga och fordragat (om skattens
utgörande) mett the fatige betre fram på året.
10:168. — 2. Frigifva mot borgen, han
(Jakob Brockenhusen) hade sich tilbudett att
kunne så förschaffett, hwar Kong:e M:tt wille
honom bedage till att dragé heem till
Dan-marck, att Jacob Bagge schulle för honom
komme hijtt tilbake vdi sijtt frije behöll
igenn. Hist. handl. 13. 1:277 (1566). någre
andre aff adelenn tilförennde haffue waredt
ther hädenn (till Danmark) bedagedhe till att
handle vm sijns sampt flere aff fongernes
förlosningh och rannsunningh. Ders.
Bedaga, tr. Ställa i dagen, belysa, de
bedaga ofta deras (ämnenas) minst behöriga
sidor. Leopold (SAH fr. 1786, 1:169).
Bedagad, p. adj. Gammal, ifråga om
annat än person, det går icke fort at
up-rycka bedagade fördomar, som slagit rötter
hos hela nationer. Ödmann Tal öfver
Högström 7.
Bedas, dep. 1. Bedja om, begära,
be-dhas en åker aff sinom fadher. Jos. 15:18.
Tw ting bedhes iagh aff tigh. Ord. 30:7.
hans son bedhes brödh aff honom. Matth.
7: 9. Alt thet j welen, må j bedhas. Joh. ev.
15:7. Miölk gaff hon, tå han watn beeddes.
Dom. 5: 25. tå the lusta fingo, och beeddes
kräseligh maat. Vish. 19: il. Gack bortt och
beedz aff alla tina granhustrur toom kärill.
2 Kon. 4:3. När haffuer iagh beedz en son
aff min herra? 4:28. j haffue beedz idher
Konung. 1 Sam. 12:17. Israels barn hadhe
beedz aff the Egyptier silffuer. 2 Mos. 12:35.
— 2. Fria. Antiochus tijt kom ... til then
gudhinnan Diana, lijka som han wille bedhas
til henne, och alla penningar vthu Templet
til en brudhskatt tagha. 2 Macc. 1:14.
Beddare, se Biddare.
Bedel, m. Friare. [Isl. biöill.] frijyare,
bedhel. Var. rer. voc. C 5 a.
Bedel-, Bedle-, Belegrann, adj.
Granntyckt på friare. Thenn jomfrwnn war sigh
så bedeli grann. Sv. forns. 2:188.
Bedel-grannom jungfrum och pijgom, som gifva
korgen åth ährlige och redelige män. Alle
bedl. speg. 2. Then pijga, som är
bedele-gran, Får alment en elaak man. Ders. 10.
thenne bedlegrannes skodespegel. Ders. 2.
när man altför mycket är belegran och kan
aldrig finna en som är i alla stycker så
fullkomlig, som man vill. Rudbeck Att. 2: 469.
Bederfva, tr. Förderfva. [T. bederven.]
(Min fader) haft mig i tid ut ifrån sig och
alt smickeri, hvarigenom barn i dess tucktan
bederfvas. Ehrensten (Lönbom Anek. I.
5.14).
Bedfart, f. Vallfart, pilgrimsfärd. [Mnt.
bedevart; T. betfahrt.] Bedhfarter til Rom
och andre orter. R. Foss 221. Jfr
Bönefart.
Bedika, tr. Dika. de bedikade länder i
Holland. Risingh 15. åkern skall vedh
ned-ringen väl bedikas. Dens. 18.
Bedla, intr. Fria, begära till äkta. [Isl.
biöla, B. Hald. D. bette.] Arngrim ...
bed-lade til K. Frodes dotter. Schroderus J. M.
kr. 132. Tå jag then första gång gick hit, om
tig at bedla, Föräldrar gingo med, som skulle
för mig medla. Kolmodin Qy. sp. 1:289.Bedlare
— 53 —
Bedugga
Bedlare, Belare, m. Friare, älskare.
(Jfr Be del.) Bedlare, procus. Schroderus
Lex. 82. Alle bedlare äro rike, alla pigor
trifna och alla fångar fattiga. Sv. Ordsp.
(1636). Jfr Grubb 15. den belare fick
korgen. Eurelius Vitt. 36. bedlaren ej gienast
modet tappar Vid första afslags vink. Frese
74. Ho kan försäkra mig, om alle mödrar
trogne Och inge varit änn mot belarn
rede-bogne? Düben Boil. sat. 29. en kyss, som
stahls eir togs med tvång På Iris söta läpp,
hon neka lådz att pröfvan, I miugg dock
fägnar sig när belarn gitter röfvan. Boil.
skald. 14.
Bedrag, -dräg, n. Bedrägeri. [Mnt. [-be-drech.]-] {+be-
drech.]+} wij althiidh saadanæ bedragh oc
for-halningh fornymmæ aff the Danske. HSH
19:149 (1506). fåå forwetha ... om ther icke
någet bedrag finnes. Gust. 1 reg. 8: 267. thet
förfång och bedrag som mongom skeer
förmedelst vahnmått medh miöhl och höö.
Stjernman Riksd. 2:1035 (1634). uthan alt sveek
och bedräg låta bruka sig emot ... Sveriges
rijkes fiender. 1:628 (1606). så snart the
bedräget och villfarelsen märckia. P. Brask
Puf. 398.
Bedraga, tr. och intr. [T. betragen.] 1.
Öfverdraga, belägga, täcka, betäcka, tu
skalt bedragha honom [arken) medh gott gull,
innan och vthan. 2 Mos. 25:11. han ...
be-drogh Huset medh Ceder, bådhe offuan och
på weggianar. 1 Kon. 6: 9. och bedrogh han
golffuet aff Huset medh gyllene skiffuor. 6:30.
bedrogh hwset medh ädhla stenar til
pry-dhelse. 2 Kron. 3: 6. somlige rum bliffue
bedragne medh lärefft eller kläde. HSH 27: 3
(1561). låtha bedraga och förstärkia skantzen
medh ett murvärk. 35:317 (1656). Kistan
[likkistan) var bedragen utan til med svart
sammet. Lönbom Hist. märk. 3:167 (1660).
— 2. Belöpa sig till. lille tullen ... ringa
bedrager. Stjernman Riksd. 2:1400 (1660).
Refl. skulle panten vidh thes försäljande
mehra vara värd än then ther på uplänte
summa medh thes interesse sigh bedrager.
2:1623 (1668). hvilket [anslag af tullmedlen)
sig kunde bedraga vidh pass 30000 daler.
HSH 31:10 (1663). Kongl. Maij:t hafft en
märckelig förminskning uti dess anständiga
ingäld, som nu åter igen sig till ett fast
an-seenligit bedrager. 33: 307 (1685).
Bedraga, -dräga, tr. Lura, narra. [Mnt.
bedregen.] någre hafve våre pass, som länge
sedhen uthgifne äre ... ther medh mången
således liuger och bedrager sigh genom
landet. Stjernman Com. 1:431(1575). bedrägha
folcket. Hos. 5:2; 7: 6. Köpmannen haffuer
een falsk wågh j sinne hand, och bedrägher
gerna. 12:7.
Bedragelig, adj. Bedräglig. Helsingius.
Bedragelse, f. Bedrägeri, bedräglighet.
thee haffwe forfarith theris bedragilse och
forhalningh frå thet ena år och til thet andra.
Gust. 1 reg. 4: 28. förmaner idher sielffua ...
at ingen jbland idher bliffuer förherd-
[förhärdad) genom syndennes bedraghelse. Ebr.
3:13.
Bedrageri, n. Bedrägeri, diäffwulen som
är en fadher til alt bedragerij. O. Petri
Sakr. förord, l. the ogudhachtighas anslagh
äro bedragherij. Ord. 12:5. theras belete
äro bedragherij, och haffua intet lijff. Jer.
10: 14.
Bedref, -drif, n. Bedrift, bedrifvande,
verksamhet. [Mnt. bedrif; T. betrieb.] män
... the ther manligha gerningar och
merke-ligit bedreff hade. O. Petri Kr. 5. thet war
erchebispens bedreff, at... [the) wordo gripne
och illa tracteradhe. Ders. 227. Thetta är
jtt trösteligit euangelium, huilkit oss herran
Christum herligha bescriffuar och forclarar,
huad han är for en persona, huad hans
bedreff är. 1 Post. 41 b. Konungens stora och
manligha bedreeff och gerningar. Uti. på
Dan. 336. thens högsta Gudz werck, domar
och bedreff. Försp. till G. Test. han ...
giorde fiendomen stoor skadha, Men
allra-mest bedreff han thet om nattena, så at man
om hans bedreff wijdha taladhe. 2 Macc.
8: 7. the orettwisas bedreff Skal plat om intet
warda. Psalmb. 1572 15 a. Johannes
Baptista och hans bedreff. P. Erici 1: 25 b. hans
embete och bedriff. HSH 16:28 (1526). Man
kenner en dreng vppå hans bedriff
(sysselsättningar), om hans werk äre reen och
redeligh. Sal. ord. 1536 20:11.
Bedremma, tr. ? (Jfr Rietz dremma,
slå.) icke lata skee någhon skermyssel med
fiendernes weldige hoop, ther man icke
haffuer makt til at leffuerera them en weldige
slacting, vtan ther man kan bedremma [tränga
el. avstänga?] någhra j fra hopen och bruka
sin fordel. Gust. 1 reg. 8:43.
Bedrif, se Bedref.
Bedrifning, f. Bedrifvande, mord,
for-såth, manslagh och anner straffeligh
bedriff-ningh mott gudz Iagh. Gust. 1 reg. 4:122.
Bedriftlig, adj. Ey kunde någhot
högh-bedrifftlighare vara, än thet at the på then
tijdhen sigh icke befruchtadhe för ett sådant
mechtigt tilstundande krijgh. Schroderus
Liv. 457.
Bedrifvande, p. adj. Drifvande, driftig:
j ären bedrifvande j idhre ärende. Gust. 1
reg. 7: 207.
Bedrypa, tr. [t. beträufen.] Then stek,
som tidt bedryps med smör, måst ju bli feter.
Reg. horolog. 26.
Bedräg, Bedräga, se Bedrag,
Bedraga.
Bedslan, f. Bön, begäran. [Isl. beßsla.]
Då hielper ey böner, ey bedzlan. U. Hjärne
Vitt. 91. oachtandes böner och bedzlan. J
Gyllenborg 4.
Bedugga, tr. Begjuta med dugg, vattna.
Bedugga mäd thin tåår hans graafs sorgsvarteBedunkta
— 54 —
Befejda
sand. Lucidor Z2a. Ach du nåde-sky,
bedugga Detta träd med tusend godt! D.
Wallenius B 4 a. Tu beduggar mig med
regnetz slaggedropp. Kolmodin Qy. sp. 1:25.
— Ordet brukas af Stagnelius 2:146.
Bedunkla, tr. Fördunkla. [T. [-bedun-keln.]-] {+bedun-
keln.]+} regnmoln Frögdzens stiärnor och sool
och glädions måne bedunckla. U. Hjärne
Vitt. 82.
Bedårning, f. all förblindelse och all
bedårning faller. N. v. Rosenstein 3:269.
Beeda, tr. Bekräfta med ed. [T. [-be-eiden.]-] {+be-
eiden.]+} Du mången gång förut beedadt löfte
brutit. J. G. Hallman 120.
Beedigad, p. adj. Genom ed förpligtad.
Undersåtarne i Förstendömet skulle allenast
vara konungen beedigede. Girs Er. 14 kr. 5.
Beeviga, tr. Föreviga. [T. beewigen.]
dhet be-evigade ... hieltenampnet Carolus.
Wexionius Sinn. 32 a.
Befalla, tr. 1. Anbefalla, anförtro,
öfverlemna i någons vård. thet wälle (välde)
then meenige mann i Rijkit mich befälet och
tiltrott haffuer.. Gust. 1 reg. 1:2. han befalte
alla fånganar j fengilsena vnder hans hand.
1 Mos. 39:22. Jagh befaler idher wåra syster
Phebe,... at j henne vndfången j Herranom.
Rom. 16:1. Dauid ... befalte fåren
heerda-nom. 1 Sam. 17: 20. Hwar är nu hiorden
som tigh befälen war. Jer. 13: 20. så skal
han igen giffua, ... thet honom befälet war.
3 Mos. 6:4. Rehabeam lät göra kopparsköldar
och befalte them the öffuersta för
drawan-ternar. 2 Krön. 12:10. them wilie wij
be-fala thetta ärendet. Ap. gern. 6: 3. iagh
haffuer befalt tigh mijn saak. Jer. 20:12.
Be-fala Herranom tin wägh och hoppas vppå
honom. Ps. 37:5. Befala Herranom tijn
werk, så gå tijn anslagh fram. Ord. 16:3.
Scriff thetta til een åminnelse vthi een bock,
och befäl thet j Josua öron. 2 Mos. 17:14.
Then arma, vsla och elenda hopen befaler
iagh then och then. L. Petri Om nattv.
A 3 b. — 2. Förordna, anställa. Så welter
stora stenar för gapet aff kulonne, och
befaler någhra män som tagha ther wara på
them. Jos. 10:18.
Befalla, intr. Blifva anfallen, angripen.
[Mnt. bevallen; T. befallen.] många tusende
aff hetziga skälfvor, styng och andra svåre
siukdomar beföllo. U. Hjärne Surbr. 163.
wij . . . med siwckdom befalne och någet
szwage warit haffue. Gust. 1 reg. 12: 250.
med febern befallne siuke. Lindestolpe
Pest. 44. — Absol. Men den 8 dito beföll
Hans Kongl. Maj:t på nytt igen och bekom
då en starck ... feber. Lön bom Hist. märk.
3:165 (1660).
Befalla, tr. Behaga, falla i tycket. [Mnt.
bevallen; T. gefallen.] hvad syns ehr om
orten? Tämliga väl, sade hon; han mig ey
illa befaller. Columbus Vitt. 129.
Befallning, f. 1. Bud, påbud. Flygher
örnen så högt aff (på) tijn befalning? Job
39: 30. — 2. Uppdrag att sköta en tjenst;
embete, syssla, befattning, myndighet,
befäl; äfven det område, som lyder under
någons myndighet. Haffva någhon
befalning, administrare; obire, subire munus,
pro-vinciam; fungi officio. Helsingius. han wor
befalning hade j then landtzendhe. Gust. 1
reg. 3:27. han waar befalning hade paa worth
slot Stocholm. 3: 284. tw nog haffuer sköthä
j thin befalning. 6: 66. huartt härede j thin
befalning. 6:117. han haffwer giortt en
rede-ligh rekänskap för then befalningh han her
til hafft haffwer öffwer Linköpingx Sticht.
7:17. ey tiänar hwar man ther til, at haffua
then befalning at han skal förkunna
himmelriket. O. Petri 2 Post. 192 b. then som
ena befalning haffuer han moste jw weta
hWad hon kräffuer, och huru hon brukas skal,
annars gör han henne icke fyllest. Kr. 80.
then som swerdet förer, skal ingen straffa
med mindre at han haffuer godh skääl ock
bewijs för sich, för ty hans befalning til at
straffa strecker sich icke wijdhare, än som
skääl och bewijs tilseya. Ders. 98. Konung
Götstaff befolte om befalningar och embeter
i staden. Svart Kr. 72. våre trogne män
och stådthållare i landzänderne eller vid
befallningarne. Stjernman Riksd. bih. 248
(1597). the som våre befallningar förestå.
Ders.
Befallningsman, m. Uppsyningsman,
syssloman, embetsmän, befalninges mannen
öffuer fengilset. 1 Mos. 39:23. Salomo hadhe
tolff befalningesmän öffuer hela Israel, som
försörgde Konungen och hans hws. 1 Kon.
4: 7. Såsom en Regent är, så äre ock hans
befalningesmän. Syr. 10: 2. Warer
vnder-dånighe all menniskligh Ordning för Herrans
skul, Ehwadh thet är Konungenom såsom
them Öffuersta, eller Befalningsmännenar,
såsom the ther sende äro aff honom. 1 Pet.
2:14. En domare skal först besinna, at han
är en Gudz befalningsman. Dom. regi.
Befallsam, adj. iagh ... ey en fru på
nacken tahr, Befallsam i hvar vrå. , Rudeen
223.
Befara sig, refl. Frukta. [Mnt. sik
be-varen; T. sich befahren.] the befarade sigh
för döden. Gust. 1 reg. 1: 23. befahradhe the
sigh icke mindre för the Macedonier... än
för the Romare. Schroderus Liv. 436. han
befahrar sig för thet Romerske krijghet. Ders.
440. han intet befarade sig för någon fiende.
Peringskiöld Heimskr. 1: 757.
Befarlig, adj. Som är att befara, frukta.
förekomma alle befarlige consequentier.
Stjernman Riksd. 2:1421 (1664).
Befejda, tr. Angripa, bekriga. [T. [-be-fehden.]-] {+be-
fehden.]+} wåre vndersåter aff Östre Bottnen,
som theres meningh och doom ther opå
(hert. Johans förräderi) vthgiffuit,. .. haffue
befruchtedt, atth the therföre skole bliffueBefingra
— 55 —
Beifra
aff Herttigh Johann eller the som honom
tilkomme befeijgdede. Fin. handl. 10:81
(1563). the them, som medh them i troon
oeense äre, med allehanda tyrannij ...
för-fölgdt, aff dagatagit och befeigdat hafve. Gust.
Adolf Skr. 144. vår fiende ... oss anfechta
hafver kunnat och befeigda. Ders. 301. Den
hielten ... Som ensam frälste et befägdadt
land. Geisler 382.
Befingra, tr. hon lossar rädas för, At
hon befingras skall, doch ingen henne rör.
Gripenhjelm 304.
Befinna, tr. Erfara, röna, känna. [T.
befinden.] Triton och all hans hiord ... Alle
befinne the mins sons eld i the grundlöse
diupen, Alle så brinna the mitt uthi vatnet
och kölden af älskog. Stjernhjelm Fångne
Cup. 3 intr. Jämmer i hiertat... Skal tu
befinna. Ders.
Beflaggad, p. adj. Försedd med flaggor.
Denna hamn, beflaggad af alla Europas
blandade färger. Ödmann Tal öfver Osbeck 9.
Beflimma, tr. Begabba, bespotta. (Se
F1 i m m a.) man allestädes spotzkeliga
för-achtar, beflimar, och vppå thet höghsta
för-fölier Gudz Ord. P. J. Gothus Sal. 379.
the fromas velgerningar ... offta bliffua icke
aleena fördålda, uthan ock beflimmade. Rel.
art. 397. Christspottare, hvilke haffua
be-flijmmat Gudz uthvalda barn. Fastapred. 272.
Beflita sig, refl. haffua the ... beflijtat
sig (gjort sin flit) bland then meneman her
1 riket medt några tiilhopa dictade stycker
emote oss. Gust. 1 reg. 6:106. Wee them
som om morghonen bittijdha vppe äroj til at
beflijta sigh om (fika efter) dryck. Es. 5:11.
Onias then offuerste Presten,... then sigh
aff vngdom til (om) dygd beflijtat hadhe.
2 Macc. 15:12.
Beflitig, adj. Flitig, ifrig. Thett thu them
på wåre wägna till thett beflijtigiste föreholle
skällt. Fin. handl. 7:208 (1547).
Beflittra, tr. Utsira med flitter, glitter,
grannlåt. [T. beflittern.] Hon var klädd
uppå Fransk, därå alt var brokot och krokot
... Rundt omkring och i ring, ala-mode,
be-flittrat och splittrat. Stjernhjelm Here. 36.
Befluten, p. adj. Kringfluten. Seland,
Falster och the andra befluten land som i
Danmark liggia. O. Petri Kr. 19. Hon
(Skandien) är mäste delen befluten medh
stora Hafvet. Schroderus J. M. kr. företal 5.
Beflytta sig, refl. Flytta. Wijborgz
bor-gere begäre, att Ekenes och Borge skulle
beflyttie sig till Wijborg. Fin. handl. 7: 207
(1547). han sig deden . . . beflyttie skall.
Dipl. Dal. 2:304 (1547).
Befläcka, tr. Fläcka, smutsa, alt klädhe,
och alt skin som medh sådana sädh
befleck-iat är, skal twås medh watn. 3 Mos. 15:17.
Befodra, tr. Fodra. Först stiger Vintren
up, och hela laget hälsar, Befodrad öfver alt
med varma lapskins pälsar. Geisler 378.
Befoga, tr. 1. Hopfoga, sammansätta.
Then store Herre Gud the stora himlabogar
Med sådan, ja med een fast större konst
befogar (än ett urverk). Spegel Guds verk 166.
— 2. Foga, föranstalta. Gud har så befogat
sedan, Ley"net (Carl 12) skulle skynda hem.
Rydelius Vitt. 19. — 3. Befordra, fortskaffa.
Ther han (visen) flygher bort någhorstädhes,
tå sökia the (bina) honom igen och befoghan
til sin boning. L. Paul. Gothus Mon. pac.
125. — 4. Refl. Förfoga sig, begifva sig.
[Mnt. sik bevogen.] anden fullskäär och
reen Sigh befoghar til kroppen igen. Psalmb.
1572 113 b.
Befreda, tr. 1. Beskydda, ledsaga till
skydd, konvojera. [Mnt. bevreden.] styremen
och ledsagere ... skulle theriis skeep wtt och
inn ij hampnernne befredhe. Gust. 1 reg.
2: 264. — 2. Freda, then godhe Gudhen
om-sijdher befredat rijksens gräntzar rundt
om-kringh. HSH 32:298 (1662). När torn och
fasta slått de öfver ända gå, Ho kan befreda
då en låg och nedrig hydda? Frese 13.
högsta angelägenheten fordrar, at skogarne
med all sorgfällighet befredas (mot
svedjande). Stjernman Riksd. 3:2720 (1731).
en konungens gård, hvarest stor skog och
högdjur, endast til öfverhetens tjenst och ro,
befredades. Malmborg 627. I thet försvaren
och befreden emot afvundssiuka och
missgynnare. Svedberg Gram. tillskr. 7.
befreda de Hansiske köpmans flottorna undan
Konung Eriks kryssare. Celsius Er. 14 hist.
189. — 3. Tillfredsställa, bereda frid. Thet
är sannerligen een vichtigh saak, at man kan
sigh moderera och sålunda sitt sinne förnöya
och befredha. Schroderus Hels. beg.
skattk. 158. Eders Maj:t behagat med nåd
emottaga de enskilta förklaringarna af min
tacksamhet; men min egen känsla hafva
dessa icke tillfredsställt: en offentlig
förklaring är det enda, som kan befreda den. A.
G. Silverstolpe Skald, tillegnan. — 4.
Afstänga, afskranka. [T. befrieden, [-befrie-digen.]-] {+befrie-
digen.]+} får ingen, som kommer på en annan
ort utur staden, biuda til at befreda nogot
rum i kyrckian. Laurelius Kyrkord. 439.
Befrediga, tr. Tillfredsställa, förnöja,
godtgöra. [T. befriedigen.] the Tydske
Ryttere ... ähre befredigede för theris
res-tende lön. HSH 36:195 (1579). will nödigt
ware, att E. K. M:tt them (knektarne). . .
med Clede och penninger affbetale och
be-fredighe lather. 36:200. Våre undersåter ...
kunne blifva något skyldige . . . och sedan
til äfventyrs icke kunne eller vele honom
(fordringsegaren) i rättan tijdh befredige.
Stjernman Com. 1: 698 (1617). the som dem
(penningarne) kräfvia icke befredias kunna.
Gust. Adolf Skr. 194.
Befria, tr. Befria sig, refl. 1. Taga till
äkta, gifta sig. [T. sich befreien.] ingen
af bröderna (till Polske konungen) ... skallBefrida
— 56 —
ßefäkta
låta någon potentat befrija och bekomma
systren förr och med mindre de afsades all
prætension opå Sveriges crona. Stjernman
Riksd. 2: 924 (1635). icke tillåta sigh i
giffter-måhl medh infödde och inländske, utan
befrija sig uthom landz uthi alle Kongl.,
Chur-och Furstel. familier. 1:612 (1605). han
befriade och gifte sig vid en fröken. S.
Elofsson 145. sigh ... medh een dygdsam maaka
befrija. Chronander Bel. D 3 b. Hvilken
sigh uthi allt förhögh slächt befrijar, han gör
sigh flere herrar än svägrar. T. Johannis
Q 7 b. Han moth hans rådh hade befrijet
sigh. Hund Er. 14 kr. v. 342. Den som sig
en gillebroders dotter eller änkja befrijar och
til hustru bekommer. Stjernman Com. 6: 97
(1712). — 2. Befrynda sig. han befrijade
sigh ... medh them igenom itt besynnerlighit
svågerskaps band. Schroderus Liv. 42.
Befrida, tr. Gifva frid. (J fr B e fr e d a.)
Her hvilar kroppen sig, men siälen har dock
qvida, Men Gud i himmelen skal kropp och
siäl befrida. Spegel Guds verk 283.
Befridiga, tr. Tillfredsställa. (Jfr
Be-frediga.) Jagh ... lät mig hvarcken heligt
eller söckent förtryta att gifva bådhe officerare
och ryttare som bonde gehör, hielpandes dem
altijdh så af, som iag sågh kunna befridiga
och contentera dem. HSH 31:365 (1662).
Befrukta, intr. Befrukta sig, re fi.
Frukta. [Mnt. bevruchten, sik b.; T.
be-fiirchten, sich b.~\ Wij täcke tigh Herre,...
at icke så skeedt är som wij befruchtadhe.
Tob. 8:16. han befruchtadhe, at Jonathas
måtte ... dragha emoot honom. 1 Macc. 12:
40. Jagh befruchtar migh, at iagh må warda
giffuin the Judar j hender. Jer. 38:19.
befruchtadhe han sigh, at han icke skulle kunna
sådana vmkost lenger dragha. 1 Macc. 3:30.
the befruchta sigh för ingen skadha. Vish.
14: 29. de Rewelske befruktade sig för
konungen i Danmarck. Tegel Er. 14 hist. 11.
Befruktan, f. Fruktan, är wår wilie at
tw tröster almogen ... huar tw sådana
be-fructan (för konungens ankomst) förnijmmer/
Gust. 1 reg. 6:259.
Befruktelig, adj. Som är att frukta,
befara. förekomma vårt kiäre fäderneslands
tilstundande befruchteliga skada och olycka.
Stjernman Riksd. bih. 360 (1657).
Befrynda, tr. 1. Gifta sig med. hennes
swågher skal ingå til henne och taga henne
til hustru, och befrynda henne. 5 Mos. 25: 5.
— 2. Gifta, bortgifta, befryndar han sin
syster ... med Trasemund the Vandalers
konung. Peringskiöld Jord. 139. — B. Refl.
Ingå vänskapsförbindelse; äfven Gifta sig.
the med många hustrur sig befrynda.
Peringskiöld Ad. Brem. 17. konynghen befrynner
sik fast met the städher och hertoge, som
ther vp i landhet [Holstein) är. Finl. 246
(1505). — Befryndad, som har
vänskaps-och slägtskapsförbindelser. then gudh haff-
uer til wen han är wel befryndat. O. Petri
2 Förman. B 1 a. Tu äst then ypperste och
weldighaste j thenna stadh, och haffuer monga
söner, och är mykit befryndat. / Macc. 2:17.
Kon. Magnus var myckit befryndat i
Tyskland. L. Petri Kr. 80. sådana väldiga
Konungabarn voro myckit och mångastedes
befryndade. Ders. 19.
"Befrysa, intr. Frysa fast, infrysa. [Mnt.
bevresen; T. befrieren.] winteren kom honom
(skepparen) så hastigt opå, så att han blef
ther inne (vid Åbo) befrussin. RR 8/4 1546.
Befråga, tr. och intr. Fråga, efterfråga.
[T. befragen.] är min ödmyke oc kerlige
bön ... at eder nåde ville verdis att befraage
mig (efterfråga åt mig) nogre sköne hestär
til köps. HSH 17:150 (1523). Prestens leppar
skola bewara lärona, at man må befrågha
Laghen aff hans munn. Mal. 2: 7. Befrågha
effter förtijdhen, ... om någhon tijdh een
sådana stoor ting skeedd är. 5 Mos. 4:32.
så skalt tu granneligha sökia, ransaka och
befrågha, om sanningen finnes. 13:14. lät
befrågha om thetta folcket syndat haffuer
emoot sin Gudh. Judith 5:24. Och the
behöllo thet ordet när sigh, och befrågadhe
emellan sigh, hwadh thet skulle wara. Marc.
9:10. — Refl. Förfråga sig, rådfråga sig.
[T. sich befragen] om tu behöffuer rådh,
så söök them när wijsom menniskiom, och
befrågha tigh medh the förståndigha. Syr.
9: 22. iagh ... befråghadhe migh medh them
om Euangelium. Gal. 2: 2.
Befrågelse, f. Judhanar ... hadhe
emellan sigh mykin befråghilse. NT 1526 Ap.
gern. 28: 29; (Bib. 1541: disputering.)
Befrämja, tr. Hjelpa fram, understödja.
(Med person-objekt.) Store befrämie de små,
den högre skal hielpa den lägre.
Stjernhjelm Here. 461.
Befräta, tr. Fräta på. [T. befressen.}
thet (spetelskefläcken på skinnet) är diwpt
in ätit, och haffuer befrätit thet. 3 Mos.
13: 55.
Befröa, tr. Befrukta. (Astrild) som
frög-dad" och befrödde alt. Stjernhjelm Hängde
Astr. 17.
Befröjda, tr. Fröjda. [T. befreuden.]
Nu är, haff himmel tack! det mig befrögdar
skett. Wexionius Sinn. A2 4 a.
Befånga, tr. Tillfångataga, fängsla, han
... wort befonghen wppa Kastelholm. Finl.
348 (1507).
Befäkta, tr. [T. befechten.] 1. Fäkta
emot, bekämpa. Tu haer för skarpa
skiäck-tar, O dödh, mäd hvilke thu alt menskie kiön
befäcktar. Lucidor Dd 3 b. Op, potentater,
op och vijker ingen fiett, Befächtar rygg mot
rygg den biohund Mahomet. Rosenfeldt
Vitt. 255. — 2. Tillkämpa sig. Sij stoore
Carol här med få, dock tappre knechtar Af
tijo resor fleer en stoor triumph befächtar.
Geisler 349. Det herravälde, som FabierBefänga
— 57 —
Begifva
och Scippioner befäcktade öfver världen
genom segrande vapen. Botin Hem. 2:41.
Befänga, tr. [Mnt. bevangen; T. [-be-fängen.]-] {+be-
fängen.]+} 1. Omgifva, omsvepa. Kastar man
ett stycke jord, en mullklimp, eller en steen
eller något annat der uthi (i polen), så
be-fänger han hela omliggiande engden medh
en mörck luft. U. Hjärne A ni. 209. — 2.
Angripa, smitta, besmitta. Keysar Henric
then siwnde wart forgiffuen aff en
swart-munk j Sacramentet, War icke thet een
grä-selig ting at en arm vsull menniskia skulle
wara så dristigh at hon skulle befengia Christi
lekamen medh förgifft? O. Petri Klöst.
E 2 b. läkedomar emoot then förskreckelige
Pestilentien, ther medh menniskian sigh
för-ware kan at hon icke befengd warder. B.
Olavi 108 b. han bleff aff pestilentzien
befängd, och sedan dödh. Girs Er. 14 kr. 83.
draga een vakande försorgh, det icke vårt
rijke ... må der aff (af pesten) medh någon
infection befängias. Stjernman Com. 3:257
(1664). befängda städer och orter. 6: 3 (1709).
Bildl. menniskian wardt sielff så befengd aff
synd och ond begierelse, at hon intet kunde
hwarken tenkia, tala eller göra thet som gudhi
war behagelighit. O. Petri 2 Post. 74 b. thet
är alt befengt med synd. Rom. 7:22 (glossa).
— Part. Befängd, besatt af djefvulen.
någhre äro befängde eller besatte, så at the
vnder tidhen qwälias aff then onda andan.
L. Petri Kyrkord. 39 b. Min dotter blef
befängd. En diefvul tog sin boning I hennes
arma kropp. Kolmodin Qv. sp. 2: 255.
Befängning, f. Smitta, the som af samma
pestilentia angrepos, svartnade strax af blodet,
som hastigt utslog i befengningenne.
Svedberg Dödst. 559.
Befängsla, tr. Fängsla, fånga, när en
... hvart (hvarken) täncker, troor eller
aff-veet, Sij, då månd" iagh (döden) vara för
handen och hafva befängslat, Lijka som
fiskaren klokt invefvar i nätet och garnen Den
... spratlande, glittrande fisken. J.
Gyllenborg 5.
Befärga, tr. Färga. [T. befärben.] ther
the giöra orätt, så villia dhe lijkväl befärga
och besmycka theras förehafvande med någre
skinande orsaker. J. Rudbeckius Kon.
reg. 31.
Befästa, tr. 1. Fästa, en god starck
boom, beslagen med goda starka jernbomer
och sedan befestad i stenkistan. Gust. 1 reg.
9:2. — 2. Göra fast, stadig, han haffuer
befest iordena, så at hon intet röres. 1 Krön.
17 (16:30). är emellan oss och idher befest
itt stoort swalg. Luc. 16:26.
Beföga, tr. Foga, befordra, bestyra.
Komme her och offthe marghe klagemall
mothe eder ... huilke wij altid venth och
befögeth haffwe i thet bestæ. HSH 20:28
(1506. Orätt står besögeth.).
Befölja, tr. Åtfölja. [T. befolgen.] Gick
iagh i stilla roo befölgd aff mina tanckar.
Wexionius Sinn. B2la.
Beföra, tr. Anklaga, beskylla, belacka.
Iak skall (tillstädja) ingom, ther hans nad
vill beföra för mik, med mindre än then thet
seger (säger) vill thet för honum sielffuer
tillstaa oc beuisa. Gust. 1 reg. 1:4. Judanar
wordo in för Keysarea så slemligha belugne
och beförde. Försp. till Vish. Twå quinnor
wordo beförda, at the sina söner hadhe
omskära låtit. 2 Nlacc. 6:10. Svenske bönder
beförde och beklagade hvar annan. Svart
Ärepred. 60.
Beförare, m. Calumniator, lastare,
be-förare, skendare. Var. rer. voc. P l b.
Beförelse, f. Calumnia, beförelse,
las-telse. Var. rer. voc. P l b.
Beförning, f. Gust. 1 reg. 7:234.
Beförna, tr. Bedöfva? När the (bina)
svärma, moste man medh skällor eller buller
på bäckene beföhrna, eller och med mull
them öfverkasta. Risingh 77.
Begabb, n. Begabberi. Spotskt begabb.
S. Triewald 77. Hon (åsnan) lider väl
begabb. Dens. 80. Han mot allt heligt ifras
då: hans tunga vig och snabb, När ej hans
lätta skäl förslå, utskummar argt begabb.
Liljestråle v. 136. när på Nobis jag min
pipa röker, Måste jag höra jemt begabb.
Bellman 4:103.
Begabban, f. Begabberi. Hvilken som
hafver förachteligit taal om Gudz ordh och
sacramente, och giör spee och begabban
ther-af. Lönbom Sv. arch. 1:232 (1618).
Begabbelse, f. Begabberi. Helsingius.
Begabberi, n. Föremål för begabbande.
iagh moste wara theras begabberij. Ps. 109:25.
Begallra, tr. Förse med galler. Var viss,
han skall bebo ... Ett väl begallradt rum i
något kongligt slott. Leopold 1:284.
Begge väges, adv. I begge fallen, effter
Gudh haffuer giffuit Öffuerhetenne macht
och wold ... så wel j andeliga saker som
werldzligha, kräffuer han ock beggewäghes
frucht aff samma sina gåffuor. L. Petri
Krön. pred. B 2 b.
Begifta, tr. Begdfva, dotera. [Mnt. T.
begiften.] man ärar gudh j them (helgonen),
och them j gudhi, ther aff ath gudh them så
begifftat haffuer. o. Petri Underv. a 7 a.
the wåro til fridz med thet som the medh
begifftade wåro. Guds ord A 3 b. Klosther
haffua monga landboor, ther the medt
be-gifftede äre. Gust. 1 reg. 6:157.
Begiftiga, tr. Begåfva. [Mnt. begiftigen.]
huar gud alzmegtig j framtiden begåffuer och
begifftiger hans K. Ma:t... med nogen
Victoria. Gust. 1 reg. 10:42.
Begifva, tr. [Mnt. begeven; T. begeben.]
1. Gifva, hängifva, lemna, wij alle
sampt-ligh welwilieligha begeffua wår skröpligha
för-nufft och mörcka förståndh vnder tronnes
hörsamheet och lydhna. P. J. Gothus Bön.Begifva
— 58 —
Begrepenhet
I 7 a. giff nådhen, o helighe Fadher, att wij
icke begeffua våra lemmar orätferdigheetenne
till tienst. Ders. K 8 a. — 2. Uppgifva,
afstå ifrån, slå ur hågen, gar her for eth
rychte thet i haffue begiffuit then rese. HSH
19:117 (1506). — 8. Upphäfva, then förre
ordinancian och contract wij med honum
giort hade ... wij nw med thenne (detta nya
kontrakt) quit slå och begiffue. Gust. 1 reg.
6:15. — 4. Upphöra med. han skulde
begiffue thet han hade företagit. Gust 1 reg.
6:296. är wår willie och begäre atj effter
thenne dagh wele begiffue sådana eders
bönfall in till oss. 7: 9. Bönderne, som
segla-tion tilforende bruke pläghe, ... wele
inge-lunde ther utaff affstå eller henne begiffue.
Fin. handl. 7:232 (1548). — 5. Tillgifva.
Dogh begäre wij atj icke så alstingis sleet
begiffue thet håmodt (förnärmelse) oss skeet
är aff the andre prester ... at the ther före
jo få någen straff. Gust. 1 reg. 6:208. —
Begifva sig, refl. 1. Hängifva sig. han
be-gaaff sigh under Gudz wilia. P. J. Gothus
Tål. D 7 b. Lättingar, hvilke ... sig till
tiggeri begifva. Stjernman Com. 5:726 (1698).
Brunnar, hvars vatn ... uthi igentäpte flaskor
och krukor sig til rutenhet lätteligen begifver
(öfvergår till). U. Hjärne Vatt. 14. — 2.
Eftergifva, afstå ifrån, vij icke kunne
be-giffua oss någre våre fördelar. A.
Oxenstjerna (HSH 34: 60). Hvad Sveriges rikes
titlar vidkommer, som konung U ladislaus i
Pohlen ... tilägnar sig; så hålle vi den i
sielfve hufvudtractaten bore blifva en den
principaleste condition, at han aldeles
begifver sig samma titlar. Stjernman Riksd.
2:923 (1635). Vij den bekomne fulmachten,
såsom nu aldeles kraft- och machtlöös, H.
K. M. åter tilhanda ställe och aldeles oss
den begifva. 2:1431(1664). — 3. Förekomma,
yppa sig, förhålla sig, tilldraga sig. huad
iemmer och älendheet sigh j thenna
werl-denne begiffuer . .. thet är för öghonen. L.
Petri 1 Post. E 8 b. huru här medh är
til-gånget, och hwad omstendigheter sigh här
begiffuit haffua. 2 Post. 3 a. epter som
leg-ligheeten sich begiffua kan. O. Petri Kr.
160. ransaka hure thet ærendhe siig haffuer
begiffuith. Gust. 1 reg. 2:288. forfara hwre
sanninghen siigh begiffuer. 4:186. Wil man
weeta ... huru all ting hafwa begifwit sig
ifrån then första menniskian in till wår tijdh.
Brahe Oecon. 14. Thet begifver sigh offta,
at then som förmyckit begärar at hafva, han
får altzintet. R. Foss 507. — 4. Hafva
umgänge (med). Gudz Son skulle j sinom tijdh
warda menniskia, begeffua sigh medh oss,
och warda medh oss itt kött. L. Petri 2 Post.
280 a. — Part. Begifven, trolofvad. Eline
pedersdotter ... hade verit begiffuenn wiidt
en Her Birge Nilssons tiænare, och vdi
samma festning bleff mett barnn. HSH 29:
125 (1542).
Begifvelse, f. Förhållande, beskaffenhet.
effter læglighetennes begiffuelse. Gust. 1 reg.
4:292. giffuer oss til känne leglighetens
be-giffuilsse, ther vij oss effter rätte kunne. 5:4.
Begipsa, tr. Gipsa, öfv er stryka med gips.
[T. begipsen.] Hyacinthe-taket, Som i thet
ottonde guldhvelfde himla-maket Begypsat
synes. Spegel Guds verk 165.
Begirig, adj. Lysten, pickhågad. [T. [-be-gierig.]-] {+be-
gierig.]+} Svedberg Schibb. 252. fullhogse
och begirigh til slags, uthmanandes fienden.
Schroderus Liv. 14. Hannibals folck var
svåra begirigt til at hempna then skadha, som
the uthaff the Romare ... lijdhit hadhe. Ders.
260. en fogel är begirigh at flygha sin koos,
oansedt han kan napt flachsa med vingarna.
Heracl. 80. Somblige voro begirige på alla
nyheter. O. Gyllenborg 95. han upspände
begiriga ögon. Tessin Bref 1:75. — Jfr
Be gä rig.
Begirigh et, f. Begärlighet. huad som
utrikes och fremmande är, si thet är med stor
begirighet sökt. Svedberg Gram. tillskr. 5.
Begirigt, adv. Begärligt. Är tin siäl
hungrog, ah så ät och drick begirigt af Gudz
nåd i Christojesu. Svedberg Sabb. ro 1:143.
Begjorda, tr. Omgjorda. [T. begürten.]
en giording ther han sich alstädhes med
be-giordar. Dav. ps. 1536 109:19. skalt begiorda
honom vthan vppå lijffkiortelen. 2 Mos. 29:5.
Joab war begiordat offuer sijn klädher som
han vppå hadhe. 2 Sam. 20: 8. klädd j en
sijdh kiortel, och begiordat kring om bröstet
medh itt gyllene belte. Upp. 1:13. begiorder
idhra lender med secker. L. Petri Jes.
proph. 32:11. norr varder hon (Scythien) af
thet strömmande hafvet omgifven och
begiordat. Peringskiöld Jord. 12.
Begla, intr. Gapa, glo. (Rietz 74.) der
kommer hon; nei se du, hur hon beglar.
Hesselius Zal. 36.
Begrep, n. 1. Omkrets, omfång, vidd,
vidsträckthet. [T. begriff..] Orthens
vijdh-lyftige begreep. HSH 30:262 (1658).
gränt-zens vijda aflägenheet, begreep och omkretz.
Stjernman Com. 4:326 (1681). Troligast är
då, at syndaflodens vatn haar hållit sigh stilla
och rolig,... ty elliest hade den stora Arcken
omöijeligen kunnat fördraga en sådan
stormande siö, i anseende til sitt begrep och
synnerliga byggnings form. U. Hjärne Anl.
194. Marocco ... Har stort begrep. Spegel
Tillsl. par. 158. — 2. Sammanfattning, han
(döden) synes et begrep af alla olyckeliga
mål, som äre affläster af dän första
menniskans försyndande. Hermelin E8b. Hon
var ett begrep af skiönhet och behaglighet.
Mörk Adal. 1:359.
Begrepenhet, f. Omkrets, vidd. (Jfr
Begripen, se Begripa 3.) landet uthj
sin begrepenheet är ringa. HSH 39:386
(1658). Orthens ... begrepenheet och
ymnig-heet. Sylvius Curt. 407.Begripa
— 59 —
Begynneligen
Begripa, tr. 1. Gripa, fatta, fånga.
Monge äre the som thet kunna begripa medh
bådha hender, ath påuen haffuer bedraghit
oss medh sitt falska aflatt. O. Petri Sakr.
förord, förstå och såsom medh henderna
begripa. Uti. på Dan. 210. Och sände the
til honom noghra vthaff the phariseer ... ath
the skulle begripa honom j orden. NT 1526
Marc. 12:13. warden idhra synder
förnimmande, tå the begripa idher. 4 Mos. 32: 23.
ångest haffuer begripit migh. 2 Sam. 1^9.
Anden begriper honom, ... och han sliter
honom. Luc. 9: 39. wandren medhan j
haff-uen Liwset, at mörkret begriper idher icke.
Joh. ev. 12:35. Han begrijper (snärjer) the
wijsa j theras listogheet. Job 5:13. Effter j
nu dödhe ären medh Christo, jfrå the
werldz-ligha stadgar, Hwj låte j idher tå begripas
(bindas) medh bescreffna stadgar? Col. 2: 20.
— 2. Angripa, hielpa konungen i Påland at
begrijpa Sveriges rijke. Gust. Adolf Skr.
131. — B. Gripa om, omfatta, inrymma,
innefatta, sammanfatta. Hoo ... begriper iordena
medh tryfingers mååt? Es. 40:12. Sij,
himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa
tigh. 1 Kon. 8: 27. Äro ock mong annor
ting, som Jesus giorde, hwilken om the thet
ena medh thet andra scriffues, troor iagh, at
werlden skulle icke kunna begripa (rymma)
the Böker, som scriffuas skulle. Joh. ev.
21:25. Ringen så aldeles nogha fingeren
begrijper, at han icke närmer komma kan.
T. Johannis H 4 a. fyratio mil han i sin
breed begriper. Spegel Guds verk 96.
För-stendömet... begriper allenast en liten del
af detta jordklotet. Roman 60. widh endan
warder j een suramo korteliga begripit alt
thet som tilforènne sagt är. O. Petri Sal.
A 3 b. thetta werck är eenfaldeligen och
stackot begrijpit. Brahe Oecon. 3. — Part.
Begripen, omfattande. Så är nu landet
wijdt begripit (vidsträckt). 1 Mos. 34:21.
Stadhen Sidon . . . haffuer otrolighen wijdt
warit begrijpin. Lælius Res. 2:43. Sverige
och Finland är så vidt begripit, at icke behof
är mycket söke eller klage effter uthrymme.
Stjernman Com. 1:138 (1555). — 4.
Inbegripa. dhe icke höra under Ridderskapet och
Adelen eller prästerskapet och ähre (icke)
under dheras privilegier begrepne.
Stjernman Riksd. 3:1929 (1683). han var i vercket
begrepen (sysselsatt med) at skrifva och låta
tryckia något. Svedberg Försvar 3. när
jagh äfven (just) är begripen i dess (bokens)
skrifvande. U. Hjärne Anl. 362. — 5.
Besluta, företaga. Tyckte mich ey radeligit
vare eder nåde affrada thet anslag oc
hog-skot som eder nåde aff gudz inskiutelse
be-gripeth haffde. H. Brask (Gust. 1 reg. 1:306.)
— 6. Uppgöra, öfverenskomma. syntes mik
inthet oradh vara begrijpa med honum
handeli. H. Brask (HSH 13:126). — 7. Få,
erhålla. Giffue gudt att eder instructio sig
så vidha vdsträcker att all ärende begripa
kunne en ändelig ända. och fast beslutning.
Gust. 1 reg. 5:109.
Begriplig, adj. Som kan gripas, fattas
med handen. Sacramentit... är jtt vthwertes
synleghit och begripeligit tekn til then nådh
som oss j gudz ordh tilsagt warder. o. Petri
Sakr. Ala. Han är en ande ... som sigh
läter hwarken see, gripa eller sarga, men wij
äre synlighe, begripeiige, och dödeligh kött
och blodh. P. Erici 5:262 a.
Begrunda, tr. och intr. 1. Grunda,
grundligen bevisa, bestyrka. [T. begriinden.] epter
thet wij nw såå haffue begrundat wort vpsåt
(påstående) ath echteskapet icke måå
någh-rom forbudhit warda, Såå wilie wij och
teslikes besee hwadh grund the haffua vppå ståå
som thet forbiudha. o. Petri Äkt. B 4 a.
— 2. Utgrunda, begripa. Saa kunne wij
ey fulkomliga begrunda i hurudana motto
te samma sendningeboth wille göre nogoth
ewigh förbundth millan oss oc hertogen, eller
hwad teras fundamenter ær. Gust. 1 reg. 1:120.
— B. Grunda, fundera, tänka. Baals
Pro-pheter ... åkalladhe Baals nampn jfrå
mor-ghonen alt in til middagh, och sadhe, Baal,
höör oss, Men ther war ingen röst eller swar
... Tå nu middagh war, bespottadhe them
Elia, och sadhe, Roper höght, Ty han är en
gudh, han begrundar, eller haffuer någhot
bestella. 1 Kon. 18:27.
Begränsad, p. adj. Närgränsande,
angränsande. wij äre mett szå månge
frem-mende Furster, nationer ock städer
begrent-zede. Gust. 1 reg. 12:79. wår... konungh
inthet haffuer åstundat feijgde eller oenighet
met någre Herrer som honom begräntzsede
äre. Fin. handl. 3:235 (1555).
Begräsad, p. adj. Gräsbevuxen, then
nyys-begräsde jorden. Spegel Guds verk
119.
Beguristiga, tr. Gynna. [T. begünstigen.]
han hade gärna varit tillfredz, om hoon honom
ville begunstiga medh ett enaste milt upsyyn.
U. Hjärne Vitt. 30.
Begynna, intr. och tr. 1. Börja, löffuet
begynnar springa vth. Matth. 24: 32. Sij, iagh
haffuer begynnat at giffua för tigh Sihon och
hans land, begynna (imperat.) til at intagha
och besittia hans land. 5 Mos. 2:31. thet
som begynnat war, bleff åter förhindrat.
1 Macc. 9: 55. Noah begynte til och wardt
en åkermän (var den förste åkermannen).
1 Mos. 9:20. han begynte en wellugher herre
wara (var den förste väldige) på iordenne.
10:8.-2. Företaga. [T. beginnen.] så kom
thet på sidstonne ... så vijdt at iagh nästan
icke viste hvadh iagh. skulle begynna.
Schroderus Hoff. väck. 343.
Begynneligen, adv. Först, för det första.
Begynneligen vele wij atj oss loffue och
swärie, tro och hulle ath vere, ... Tiil thet
andre... Gust. 1 reg. 10:46.Begynnelse
— 60 —
Begärig
Begynnelse, f. Förehafvande, then
orä-delige (oredliga) begynnelse han . . . emot
riichit och then menige oskylle man nw fore
tagit haffuer. HSH. 24: 89 (1516).
Begynning, f. 1. Begynnelse. Thet sin
begynning hafft, otvijkligt ändan hinner.
Lucidor li 2 a. — 2. Företag. [T. beginnen.]
theras obeskedelige begynningar och
orättrådige framfärd. Stjernhjelm Virt. rep.
Begynsel, f. Begynnelse. Alt hvad
be-gynsel haer ändas en gång. Lucidor Ss l b.
Begå, -gånga, tr. 1. Tillställa,
åstadkomma, bedrifva, utföra, uträtta, förrätta.
rikesens rådh haffua mäst begååt thetta
giffter-målet. O. Petri Kr. 135. Christus ... med
sin dödh och pijno wor saligheet begå skulle.
Sal. Dia. Jesus skulle begåå thet werff som
han aff sin himmelska fadher war vthsendt
til. 2 Post. 33 a. thetta alt haffuer Christi
dödh och vpstondelse oss begåt och
för-werffuat. Ders. 78 b. begærendis athij thetta
ærende grwndeligha besinna vele hure thet
företaghas ocli lempeligasth begongas schal.
Gust. 1 reg. 3:309. vij sådanna handel,
för-bundt och enighet mett högmectig förste kong
frederik giordt och begångit haffue. 5:144.
thet örlig ... vij emöt kong Cristiern och
hans anhang fört och begångit haffua. 5:154.
han hadhe begångit månge loflighe bedriffter.
Schroderus Liv. 369. Sij! hvad kan een
söt music förmå! Thet som ingen kan, kan
hon begå. Stjernhjelm Parn. tr. 1:5. detta
sit vahl (till konung) lät han högtideligen
begå. Dalin Hist. 2:34. — 2. Fira. Herodes
begick sin födhelse dagh. Matth. 14:6. wij
... achte begå Templens rening. 2 Macc.
1:18. at wij måge tacka titt helgha nampn,
och begå titt loff. Ps. 106: 47. begåå juul.
U. Hjärne Surbr. 78. — 3. Bevara, rädda.
Upsala jemmerliga förstört och förbränt var
af en hastig eld, där vi ... illa kunde begå
vårt lif, mycket mindre vart gods. Gjörwell
Nya Sv. bibi. I. 2: 69.
Begäcka, tr. Gäcka, gyckla med. [T.
begecken.] Cristendomen (kristenheten) länge
nogh bedraget och begäckidt waridt haffwer
... medt wigth watn, wigt salt, wijgt palm
och annedt mere. Thyselius Handl. 2:185
(1543). Martialis sådana bölder uthi then
skörachtige Cæciliano och Basso mycket
begäckar. Lindestolpe Frans. 10.
Begägna, tr. Möta, göra motstånd. [T.
begegnen.] vij honom ... vele med
manlig-heet möta och begägna. Stjernhjelm Lycks.
är: cartel.
Begängare, m. Som begår, en trogen
altarsacramentets begengare. Svedberg
Sabb. ro 2:1173.
Begängelse, f. 1. Begående, the sigh
til thenne lasts (mordets) begängelse lätto
bruka. Schroderus Liv. 757. — 2.
Likbegängelse, likfärd, liktåg. Tu skalt icke
gå til begängelse. Jer. 16:5. tiwta och ropa
för sina affgudhar, såsom man pläghar vthi
the dödhas begängelse. Bar. 6:31. The förde
hans lijk medh begengilse effter gambla sättet
till hwar then kyrckia, closter och cappel i
staden war, och allestedes messades. Svart
Kr. 104. alla tiders folck gerna velat
offente-ligen med begengelse begrafva sina döda.
Svedberg Ungd. reg. 282. — 3. Själamessa.
Siälamässor och begängelser, som skulle
hållas hvar vecka en gång eller fleere, item
hvar månads- eller åhrs-moth, som kallades
Anniversarium. Örnhjelm (HSH 21:228).
kyrkemässor, kyrkevijgningar och åhrlige
höghtijder (begängelser) varda håldne.
Co-menius Tung. 635. theris godz och ægedeler
ære störste delen kommen vnder kyrkior,
closter, prebendor, begængilse etc. Gust. 1
reg. 4: 213.
Begär, n. Begäran, önskan. [Mnt. beger;
T. begehr.] epter tijn egin scrifwelse ok
beger scikkar iak tiig . . . thenne tydzske
resenere. Gust. 1 reg. 1:58. Ath alle
saa-dane stycker, som emoth gudz Iagh ære,
motthe aff leggias, ær worth begær. 2: 244.
Konungenom teckes giffua migh mijn böön,
och göra mitt begär. Esther 5:8. then
Alz-mechtighe må höra mitt begär. Job 31:35.
idhars fadhers begär wilien i effterfölia. Joh.
ev. 8: 44. mins hiertans begär och böön til
Gudh. Rom. 10: l. tin sändingebudh
ingalunda ville ... bejaka Tyrannens groffua
pro-positiones och begär. Phrygius Agon 25.
Begära, tr. Önska, eftersträfva,
eftertrakta. tagh ... hwadh titt hierta begärar.
1 Sam. 2:16. all werlden begäradhe at see
Salomo. 1 Kon. 10:24. Jagh begärar intet
meer leffua. Job 9:21. Fölgh icke onda
menniskior, och begära icke at wara när
them. Ord. 24: l. itt Leyon som rooff
be-gierar. Ps. 17:12. Sij, iagh begärar tina
be-falningar. 119:40. Satanas haffuer begärat
idher. Luc. 22:31.
Begära, f. Begär, menniskian haffwer
ther en kerleck, lösta och begära til ath göra
thet gudh biudher. O. Petri Men. fall C 4 b.
menniskiones hierta, vilie och begära äro
såå wrong och oretfärdug. Ders. C 6 a. the
haffua lust och begiere til manfolk. Klöst.
F 4 b.
Begärda, tr. Omgärda, hafvets strand ...
omfattar och begiärdar hela jordenes kretz.
Peringskiöld Jord. 2.
Begärelse, n. Begäran, önskan, wij
sendhe eder son Nielss til eder effter hans
eghieth begærilse. Gust. 1 reg. 4: 120. en
patron som hans begiärilse (plur. ?) skal fögha
jn for gudh. O. Petri Svar till P. Elice
g 3 a.
Begärig, adj. Begärlig (efter något),
lys-ten. [T. begehrig, begierig.] the äre
be-gärige att höra. P. J. Gothus Rel. art. 378.
vordo the Romare så begärighe til strijdz.
Schroderus Liv. 432. han var begärighBegärighet
— 61 —
Behåll
medh rett och orett at göra sina barn ... höge
och mechtige. Laurelius Påf. anat. 588.
Begärighet, f. Begärlighet. [T. [-begierig-keit.]-] {+begierig-
keit.]+} en skrift... hvilken jag med
begärighet genomlaas. U. Hjärne Par. 1.
Begärigt, adv. Begärligt. Hur the min
läckra miölk begärigt i sig snöra. Kolmodin
Qv. sp. 1:100. gettrena nu så begärigt knappra
på videt. A. Nicander Vitt. 261. Hon alt
hvad brödren händt begärigt veta vil.
Celsius Gust. Vasa 116.
Begärlig, adj. Önsklig, hon må komma
til en begierligh ålder. O. Petri Handbok
C 2 b. fridh och säkerheet... är itt liuflighit
och begärlighit ting. L. Petri Mandr. C 3 b.
gladheligha vndfå (sakramentet) en så ädla,
begärligh och helsosam skatt til wåra sielar.
Om nattv. F8b. Vij önske H. K. M:tt uthi
thetta ... förehafvandhe een godh lycksalig
framgång och begärlig ändhe. Stjernman
Riksd. 1:249 (1561). thet långvarige krigh ...
kommit till en godh ände och begärligh fridh.
Com. 1:824 (1583).
Begärse, adj. Begärande, önskande, må
han dit komma, så framt han thet begärse
är, at vi oss förena och giöre här utöfver en
förlikning. Peringskiöld Heimskr. 1:438.
Begärsel, f. Begärelse. Äller (aldrig)
mey Min begersell nånsin kittlar Efter dey.
Wexionius Vitt. 370. Een ömse kärleek
och begärsel til hvar ann. Ders. 402.
Begöra sig, re fi. "Göra ner sig" [Mnt.
bedon; D. begöre.] Honom slogho store och
små, At han sigh begiorde ther han lågh.
R. Foss 64. Dricka, at the sigh må begöra.
Ders. 189.
Behag, n. Hvad som behagas, önskas.
Tu vpläter tina hand och vpfyller alt thet som
leffuer medh behagh. Ps. 145:16.
Behaga, tr. Tu äst min käre Son, j
hwil-kom migh wel behaghar. Marc. 1:11. Du i
dit öde dig behagar, Til ingens lycka afund
drar. Creutz 47.
Behaglig, adj. Bevågen, gunstig,
nådefull. Gudz godhe, behagelighe och
fulkom-lighe wilie. Rom. 12:2. predica Herrans
behagheligha åår. Luc. 4:19.
Behaglighet, f. 1. Behag, godtfinnande.
Swa beder iak eder nad ödmygelige ville
verdis geffue mik her innan til kenne eder
nadis behagelighet oc vilie. H. Brask (Gust. 1
reg. 3:387). — 2. Behag, täckhet, fägring.
I min behaglighet han blifvit högst betagen.
C. I. Hallman 367.
Behaupta, tr. Påstå. [T. behaupten.]
det som af dem vill behauptas, står in fieri,
och är altså ovisst om det händer. Bengt
Oxenstjerna (Lönbom Sv. arch. 2:185).
Behedra, tr. Hedra. Copfardieskeppen
... vederbör jempte Svenske lösen medh
fällande på toppseglet fästningen Croneborg,
när de den samma förbijsegla, at behedra.
Stjernman Com. 3:783 (1669). denne staden
ähras och behedras med trenne åtskillige
namn. Peringskiöld Jord. 65. Prinsessan
... behedrade min prins med ett diupt
nigande. .4s. Ban. 1:174.
Behinder, n. Hinder. Vndkom ... all
försåett och behinder honom förestält wore.
Svart Kr. 8. göra Her Götstaffz hoop noget
behinder eller affbreck vti hans företagande.
Ders 66.
Behindra, tr. 1. Hindra, förhindra. [Mnt.
T. behindern.] behindra fiendener att the icke
skulle haffua tilfälle vtdraga oc fetalia sigh.
Svart Kr. 49. the wore behindrade aff mycket
watn, thet the icke kunde komma in i Schåne.
Ders. 68. — 2. Hindra att komma undan,
fasttaga. att samme skalk och forrædare
mötte ther bliffua behindratt och skicked oss
til honda. Gust. 1 reg. 4:348.
Be hjelpa, tr. 1. Hjelpa, hwadh hadhe
S. Staffan waret ther medh beholpen, om han
än tiyo eller tiwghu åår lenger hade leffuat?
L. Petri 3 Post. 19 b. — 2. Re fi. Skaffa sig
uppehälle, berga sig. [Mnt. sik behelpen.]
bleeff sådana dyyr tijdh i landet, at folket
icke kunde behielpa sich, ther
förcnödh-gades mykit folk dragha vthaff landet. O.
Petri Kr. 33. Thet är bätre at man achtar
sijn sytzlo, ther han sigh medh behielper,
än at han tagher sigh mykit före och ther
medh en tiggiare warder. Syr. 10:30. will
Kongl. M:tt honom så hielpe att han schall
ware een beholpen (burgen) man vthi alle
sine dagar. HSH 27:71 (1563).
Behjelpig, adj. Behjelplig. [Mnt. [-be-helpich.]-] {+be-
helpich.]+} warandes lassze Wesgötthe
be-hielpig, hörugh och lydug j thenne sack.
Gust. 1 reg. 2: G2. tingha medh almoghen
... ath the wille wara oss behielpuge tiil
samma bygningh huar man med viiij
dagx-verkie. 3:107.
Behjelplig, adj. Hjelplig. the hafva hafft
behielpelig kundskàp om Gudz ord.
Svedberg Sabb. ro 1: 542.
Behvessa, tr. ? (Skarpsinnigt och fint
utarbeta? SAOB.) En skrifft uppå stenen
uthetzat, Aff en poetista behvessat Medh
bookstäfver artighe store, Här för Epitaphia
vore. R. Foss 41.
Behysa, tr. Hysa. [Mnt. behusen; T.
behausen.] thu mötte aname så mykit (af
spanmålen) thu kant behyse. RR 27/2 1544.
Behåll, n. 1. Tillhåll. Babylon är
worden ... alla orena Andars behåll, och alla
orena och ohyggeligha foglars behåll. Upp.
18: 2. — 2. Tryggt, säkert ställe, säkerhet.
tijt (till staden) lupo the afffellighe, ty ther
hadhe the sitt behåld. / Macc. 10:14. seyom
wij tiigh tiil ... leygdhe ath komma tiil oss
... och sidhan frij, feligh, szæker och
obe-hindrath komma wthij tiidt beholdt ighen.
Gust. 1 reg. 2". 185. fåret, som far wilt, icke
kan komma til hioorden jgen medh mindre
en annar moste sökia thet vp och föra thetBehålla
— 62 —
Behändig
j behåll jgen. O. Petri 2 Post. 121 b.
skeppen uti hamn och behåld löpa skulle. R.
Ludvigsson 282. Arcken kom i behåld på
det aldrahögsta berg i verlden. U. Hjärne
Anl. 331. gömma dem (ungarne)... i redar,
i hål, i något litet ljuft behåll, der de ha
värme. Thorild 4:211. — B. Beskydd, han
theras herre ville vara Och taga them under
sitt behåld. Hund Er. 14 kr. v. 14. — 4.
Förvaringsställe. Behåll, til at förvara saker
uthi, äre: kistor, skåp, foder, lådor ...
Comenius Tung. 552.
Behålla, tr. 1. Bibehålla, gör hwadh
Konungen budhit haffuer,... så behåller tu
och tine söner en gunstigh Konung. 1 Macc.
2:18. — 2. Bevara, förvara (i minnet). Min
son, behålt mijn ord, och göm mijn bodh
när tigh, Behålt mijn bodh .. . och mijn Lagh.
Ord. 7:1,2. Thetta och annor ting flere, ther
Jason fem Böker aff giordt haffuer, thet achte
wij här på thet kortasta tilhopa dragha ... at
man gerna skulle läsat, och lettare behållat
kunna. 2 Macc. 2:26. — 3. Bevara (vid
lif), skona, tå nu the Egyptier få see tigh,
skola the säya, Thet är hans hustru, och slå
migh j hiäl, och beholla tigh. 1 Mos. 12:12.
Allena Noah bleff behollen, och hwadh medh
honom war j Arkenom. 7:23. then onde
warder behållen in til förderffuelsens dagh.
Job. 21: 30. ther hundradhe vthgå, skola icke
vthan tiyo igen behåldne bliffua. Am. 5: 3.
— 4. Refl. någhre satte sigh vp emoot
Konungens bodh, och hadhe giffuit sigh vthu
städherna, til at vndstinga sigh hemligha j
öknenne, och ther behålla sigh (sätta sig i
säkerhet). 1 Macc. 2: 31. — 5. Behållen
resa, lyckligt öfverstånden, slutad resa.
i ære helbrygdæ vpkommen igen med
behollen reyse. HSH 19:150 (1506). var
Hertig Johan kommen tillbaka ifrån England till
Elfsborg med sin hela skeppsflotta och med
behållen resa. S. Elofsson lio. De kommo
infarandes ... lyckosamligen och med
behållen resa. Dens. 326. vij medh lycke och
behollen reesa, doch icke uthan stor
liffs-fhare, ... äre kompne hijt. Nordin
Krigs-hist. 2:9 (1601).
Behållelig, adj. Som kan behållas,
bibehållas. ær radelegith at wij winleggia oss
at in tagha Hallandt ok Sköne... Hwath
man faar nw med then hasth ær
beholle-legith. Gust. 1 reg. 1:57.
Behållelse, f. Bevarande, frälsning, wij
äröm icke the som oss vndrandragha till
förtapilse, vtan till sielenas behollilse. NT
1526 Ebr. 10:39.
Behäftas, pass. 1. Häktas, fängslas.
ath han then swåre bestricking, therwtinnan
han behefftedt är, mötte löss bliffwa. Gust.
1 reg. 12:235. särdeles rum äro förordnade,
ther the, under tilskickadt • vacht, måghe
blifva behefftade. L. Paul. Gothus Mon.
pac. 824. Ingen handtverckare ... må för
någon skuld eller gerning (som icke är så
criminel, hvarföre han enteligen strax bör
fast tagas) arresteras eller behäfftas.
Stjernman Com. 3:702 (1668). Äre vi här på
mar-gahanda sett bebundne och lika som
behefftade i band och boijor. Svedberg Sabb.
ro 1:71. de skulle med bojor behäftas.
Malmborg 215. — 2. Vara behäftad,
angripas. vij förnimme honom aff
oförmode-lig siukdoms anstöter offta behäfftas. HSH
38: 244 (1636).
Behänd, adj. Behändig; duglig,
förfaren. [T. behend.] Så stoor en skrymtare
och ögnaskalck war han, och så vthur måtton
behend til at giffua sinne skalckheet een
fergho. L. Petri Chr. pina K 5 a. Snäll,
hurtig, stark af krop och mod, behänd och
vijg. Stjernhjelm Jubelsång. Han var
och ingen krigzman behendh. Hund Er.
14 kr. v. 235.
Behänd, f. Behändighet. Thee bruka i
staden för klädnat ludin skin, mäd synnerlig
behänd tilhopafogade. Tempeus 107. som
vågen vände farkosten hit och dit, vi med
mödo och behend fingo regera fockan igen
med des tog och tyg. Lönbom Uppl. 1:70
(1619).
Behändad, p. adj. Kommen till handa,
inhändigad. [T. behanden, behänden.] iderss
budh och scriffuilsse äre oss nu j thesse
näst förlidne dager behendede. Gust. 1 reg.
8:224.
Behändelig, adj. Nära till hands,
o-twede soken är ... mik mikit behendelig och
wälbelägen till mijn gaardh herrsætter
(hvarföre hon begäres till förläning). HSH 24: 22
(1512).
Behändeliga, adv. Behändigt, diäffwulen
som är en fadher til alt bedragerij, lögn och
wilfarelse, haffuer tesse stycke ganska
be-hendeligha vnder stoor heligheet företaghit.
O. Petri Sakr. förord l. the behendeliga
nedertystas. A. Andreæ Försp. till L. Petri
Kyrkost. B 4 a.
Behändig, adj. 1. Skicklig, förfaren.
weldighe män och wel behendighe medh
boghar. 1 Krön. 9 (8:40). Alle hålla the
swerd, och äro behendighe til strijdz. H.
Vis. 3:8. behendeg opå skiider (skicklig
skidlöpare). Fin. handl. 4:119 (1556). O
förskräckte, behändige och samvetzgranne
Chronikeskriffvare. Phrygius Agon 43.
bliffva aff behändige hoffmästare ... uptuchtat.
3 Likpred. 32. — 2. Fri och ledig,
obehin-drad i sina rörelser; smidig. Christus är
then eende poorten til himmelriket, wäghen
är trång, tw moste wara smaal om tu skal
gåå ther j genom ... Then monga gerningar
henger vppå sich... han kan icke gåå ther
jgenom, Ther fore moste tw wara smaal och
behendoch. O. Petri 1 Post. 95 a.
wijs-heten är allrabehendighast, hon faar och
gåår genom all ting. Vish. 7: 24. — 3. Sinn-Behändiga
— 63 —
Bekaja
rik. Christus hafver sådant mörkt och
for-dolt taal, thet noghot annat haffde jnbära än
som ordhen lydde, och war så behendught,
ath hwar man icke kunde forståth (förstå
det). O. Petri 1 Post. 68 b. — 4. Slug,
listig, en argh skalck ... igenom sin
be-hendiga lögn och falsk löffte löös varder.
R. Foss. 217.
Behändiga, tr. Lemna i handom,
meddela. [T. behändigen.] (han skall) samma
bref vår kära son, ehvar som helst han kan
stadd vara, behändiga. HSH 4:66 (1563).
Hvad elliest nytt kan vara vill man E. F.
N:de eij bemöda medh dett som ordinarie
aviser innehålla, emädan dess communication
E. F. N:de altidh behendigas. Adlersparre
Hist. saml. 1:177 (1641).
Behändighet, f. Slughet, list. somme
tine naboer äre arglistige, Vthi behendigheet
och swick fast dristige. En liten Crön. K
7 b. så bleffue Sveriges rijkes skip ...
genom list och behändigheet... til Danmarck
bortförde. Stjernman Riksd. bih. 84 (1547).
fohr medh en hoop folck för staden ... och
medh behändigheet then förraskade. Girs
Er. 14 kr. 85.
Behöfvas, impers. Migh behöffues at
iagh worde döpt aff tigh. Matth. 3:14.
Behör, n. Tillbehör. [Mnt. behor; T.
behör.] huruledhes en sådan krijgzmacht
medh sitt behör nödtorffteligen kunde
underhållen varda. Gust. Adolf Skr. 215. Mitt
fartyg är ei än med alt behör försedt.
Kolmodin Qv. sp. 2: 512.
Behöra, tr. Tillhöra, tillkomma. [Mnt.
behoren; T. behören.] en troghen och snell
skaffare, then hans herre setter offuer sitt
tienistafolck, at han them j rettan tijdh
giff-uer hwad them behörer. Luc. 12: 42.
Behöring, f. Tillbehör; hvad som är
underlydande. [Mnt. behoringe.] slottet
bliffuer förwaradt medt bygning, värier och
andra behöringer til thess behoff. Gust. 1
reg. 5:84. Cronones gårdh ... med alle æger
och behöringer. 4:189. alle the behöringer
vnder samma huss liggia ... innan stadz och
vthan, som ær bodhar kællare tompther och
annadt e huadt thet helst nempnas kan som
rettelige vnderlyder. 4:373.
Behörlig, adj. Behörig. [Mnt. behorlik.]
täcke henne på behörligt sätt. A.
Oxenstjerna Bref II; 337. där de så fortfara
skole de väl bliffua mötte på behörligt sätt.
Ders. 350. de nödige och högstkräfvande
tarfver, som til regementets behörlige
uth-förande oomgängeligen vara vele.
Stjernman Riksd. 2:1384 (1660).
Behörligen, adv. Behörigen, den punct
om soldatescans contentament förer
behörligen på tractat och om möijeligt ähr till slut.
A. Oxenstjerna Bref II: 418.
Bejaga, -jäga, tr. [Mnt. bejagen.] 1.
Bortjaga, det Svenska krigsfolk... bejägade
honom (Moskoviten) ifrån belägringen. S.
Elofsson 232. — 2. Vinna, erhålla,
åstadkomma. skole wij ventha them (Lifländarne)
tiil gest j Findland eller anderstedis huar
szom helst the mena szig nogot kunna
be-iega her ind på Rijkir. Gust. 1 reg. 10:4.
kunne wij lijdet, atj på någen tijd
tilgören-des måge försökie samme ordinantz (om
köphandeln) och see huadt j ther med
vt-rette och beiage kunne. RR 23/11543.
Bejaka, intr. och tr. 1. Säga ja (till).
strax honom een qvinnesperson tilbiudes,
then han aldrigh tilförenne sedt haffver, ey
heller om henne något hördt, bejakar han
til henne. Schroderus Albert. 2:59. —
2. Bevilja. Her Götstaff hade them theres
bön beiakadt. Svart Kr. 70. then toll som
j förledne år af menige köpstadzmän . ..
samtyckt och beiaket blef. Stjernman Com.
1:365 (1591). Och vardt då på denna resa
bejakat, Att de Danska skulle skeppen
återtaga, Som dem var tagne ifrå. Carl 9 Rimkr.
44. — B. Medgifva, bekräfta. Mathematici
beiaka som offtest, at Saturni och Martis
aspect... så wel iorden som wädret
för-mörkie och förderffue. B. Olavi 101 a.
Bejakelse, f. Samtycke, consensus, thet
är, tvenne personers beiakelse. Leuchowius
2. så kan en regent även så väl medh sitt
rådz och stenders vetskap och samtycke them
(stadgarne) förandra, som han med theres
beiakelse them stichtadt haffver. L. Paul.
Gothus Mon. pac. 239.
Bejemra, tr. 1. Jemra sig öfver. [T.
bejammern]. han clagett ock beiembrett szin
nöd for oss. Gust. 1 reg. 11:149. moste
vij... beklaga och beiämra vårt mehr än
beklagelige miserable tillståndh.
Adlersparre Hist. saml. 2:378(1681). the hafva
känt och bejämrat syndsens nöd och tunga
börda. Svedberg Sver. ol. 21.. [2. Beklaga.
Läsaren (av ett dylikt poem skulle) knappt
kunna veta öfver hvilket slags olycka man
bör bejemra den lidande.] Leopold [5: 219].
Bek, n Beck. [Isl. bik.] Lind Ord.
Jfr Peck.
Beka, tr. Becka. [Isl. bika.] Gör tigh
en Ark vthaff furoträä,... och beka honom
vthan och innan. 1 Mos. 6:14. Skomakare
beck ... ther the trådhar medh bekat haffua.
B. Olavi 123 a.
Bekaja, tr. 1. Snärja, insnärja, intrassla.
Abraham ... sågh en wädhur baak sigh,
be-kayat medh hornen vthi en törnebuska. 1
Mos. 22:13. then snaara som han haffuer
vthlagt til att fånga en annan medh, ther
warder han sielffuer bekayader vthi. O. Petri
3 Förman. 6. Dödzens snara hadhe bekayat
mig. L. Petri Dav. ps. 116:3. tu intet
angreep uthi bekajade (trassliga, invecklade)
handlingar, föruthan höglärde och försichtige
mäns rådh. Phrygius Agon 14. uthi
be-kaijade saker medhdeela gode rådh. Valet-Bekajelse
— 64 —
Beknyta
pred. A 2 b. Gudh offta uthrettar ... igenom
bekayada vägar thet som uthrettas skulle.
P. J. Gothus Rel. art. 70. Dhen som en
oviss och bekajadh (tvungen, icke ledig)
penna föör, Han skrifver altijdh slätt och
al-drigh som sig böör. Wexionius Sinn. A 4 a.
— 2. Förhindra. (Bathseba) sökt hos Nathan
råd... At ingen skulle lätt thet upsåt få
bekaja, som han (David) om Salomon
en-ständigt fattat hade (neml. att göra honom
till sin efterträdare). Spegel Sal. vish. 8.
— 8. Innästla sig i, intaga, dieffuulen
haffuer så bekayat theres hierta, at the ingen
förbättring få aff gudz ordh. O. Perri 2
Post. 47 a. — 4. Behäfta, besmitta, the som
sigh bekayia medh sydzkonabarns gifftermål.
L. Petri Skyld. E 6 b. vnderstundom
be-kayar han (djefvulen) oss medh otroheet,
stundom medh säkerheet. 3 Post. 126 b.
Bekajelse, f. Insnärjning, giller. Lät
theras boord warda een snaro och til
be-kayelse. Rom. 11:9. vij för ångest och
många stoora farligheeter uthi sådana
be-kaielse sväffuom, att vij icke vetom hvad
vij aff Gudi bidia skolom. P. J. Gothus
Rel. art. 332.
Bekansa, intr. Syna, undersöka. [Jfr
Isl. kanna, ransaka.] the (vallmästarne)
flijteligen besee och bekantze skole vm alle
lägligheter, huru thenn wallenn ther kring
om byn best läggies och ordineres skal.
RR 28l4.1544.
Bekhäst, m. (Skämts, om fartyg.) Min
stackars vän! Jag rår dig til, Du, som på
Bekhäst vandra vil, At du vid jorden blifver,
Dock ej i trän upklifver. Dalin Vitt. 5: 2t3.
Bekifva, tr. Strida för, tillkämpa sig.
[Mnt. bekiven.] Man sättie migh en kamp
och dagh, Eller en godh man emoot migh,
... Hvar part sin rätt tå sielff bekijfve. R.
Foss 387.
Bekladda, tr. Kladda, klottra ner.
Secreterare, som all ting noga schrifva Uti sit
Protocol, i minnetz långa rulla, Hvars blad
bekladdas noog, men varda dock ei fulla.
Spegel Guds verk 246.
Beklaga, intr. och tr. 1. Klaga, hör
mich, huru iemmerliga iach gråter och
be-claghar. Dav. ps. 1536 55:3. Hoo wil tå
beclaga offuer menniskionnes synd, mädhan
han som förtörnat är claghar ther intit offuer.
O. Petri Sal. D2b. — 2. Anklaga. Tå
lät Konungen komma fram the män som
Daniel beklaghat hadhe. Dan. 6: 24.
be-klagadhe them, at the sina brödher för
penningar såldt... hadhe. 2 Macc. 10:21.
öff-uerste Presterna beklagadhe honom om mong
ting Marc. 15:3. iagh haffuer förhördt
honom ... och finner doch ingen aff the
ogerningar medh thenna mannen, ther j beklaghe
honom före. Luc. 23:14. — 3. Öfverklaga.
nödges iak nw beclage then stoore oorett
oc voldzwerke eder nadis fogote pa Stege-
borg mik giort haffuer. H. Brask (Gust.
1 reg. 2: 277). huar nogon skade hender ...
och thet bliffuer bedagat och skæliga
be-uisath. Gust. 1 reg. 4:197. — 4. Refl. Klaga,
sörja, j högielige beclaga edher om dyr
tiidt. Gust. 1 reg. 2:11. Konungen gråter
och beklaghar sigh om Absalom (öfver hans
död). 2 Sam. 19: l. tu skalt intet beklagha
tigh eller gråta. Hes. 24: 16. när en döör,
så begråt honom, och beklagha tigh såsom
then ther stoor sorgh fått haffuer. Syr. 38:
16. Och iordennes Konungar skola gråta
henne, och beklagha sigh offuer henne. Upp.
18:9.
Beklagare, m. Anklagare, wåra
brö-dhers beklaghare är förkastat, then them
beklagadhe för Gudh. Upp. 12:10.
Beklecka, intr. Orena, göra sitt tarf.
[T. beklecken.] Kramsfogelen (trasten) säyes
träckia åth sigh sitt egit fördärff: Ty hvar
han beklecker, ther spricker misplen up,
thedan fogellijm kommer. Comenius Tung.
157.
Beklema, -klemma, tr. Öfverklena,
bestryka. (Se Rietz klema) hon (religionen)
medh menniskio stadgars tilsetning . ..
beklemat, förmengd och förgifftat warder. A.
Andreæ Försp. till L. Petri Dial. om mess.
A 6 a. han lät göra sigh stöflar aff oxehudar,
them han lät beklemma medh sand och
tallekoda. Schroderus J. M. kr. 123. sigh
vijdh beek beklemma (smeta ner). Mod. 81.
klemeprester, som klema med syndaren, och
bestryka alt Öfver med lös kalck, när doch
innan til kan vara all odygd, synd och
styggelse, så vel hos honom, som hos them som
vilja så beklemade varda. Svedberg Sabb.
ro 2:1428.
Beklicka, tr. [T. beklicken.] 1.
Nedsmutsa, befläcka, så beklickar man thet
medh sijn orenlighet. Schroderus Kors.
627. (genom giftermål) hos gemehnste pack
sitt adelskap beklicka. Düben Boil. Sat.
67. — 2. Sätta klick på, förtala, then ene
lurar på then andra, och märker hans ord,
och sedan vränger them och til thet värsta
uthtyder, och honom altså i alla måtto
hin-derlistigt beklickar. R. Foss 196. försmädare
som androm uthi itt hoff beklicka och
förtala. A. Laurentii Verld. speg. 485.
Beklickare, m. Förtalare. Beklickare
och förolempare. Schroderus Hoflef. 154.
Beklifva, tr. Klifva upp på, bestiga.
någhre fåå, them ingen börda til förhinder
var, hadhe nogh göra thet (berget) til at
be-klijfva. Schroderus Liv. 736.
Bekläda, tr. Bemantla, beclädha en
oretferdige sack. Gust. 1 reg. 5:178. Titt
helge nampn bliffuer ock försmädt, Ther med
haffue the sijn falskheet beklädt. En liten
Crön. G lb.
Beknyta, tr. Omknyta, snärja. Hur
mången fräkker man, then elliest berg kanBekomlig
— 65 —
Bektorfva
bryta, Får see thet samma garn (qvinnans
hår) kan all hans kraft beknyta. Spegel
Guds verk 193.
Bekomlig, adj. 1. Åtkomlig, fattlig,
begriplig. äro ock monge aff then Christeliga
läronnes Hoffuudarticlar vthi thenna
vthtol-kada Postillon både kortliga och clarliga
författade, hwilket allom ... bekomlighit är. L.
Petri 1 Post. försp. 11. Jfr Nås in t. —
2. Nyttig, tjenlig, pröffua tigh sielff, at tu
må förfara hwadh tigh j thetta lijffuet är til
skadha,... Ty alt är icke allom bekomlighit.
L. Petri Sir. bok 37:31.
Bekomma, tr. och intr. 1. Komma i
tillfälle till, komma åt. wij haffue
forston-dit edert lagligh forfal ... för huat saka j
kwnne icke wel bekomma ath besökia thetta
möthe. Gust. 1 reg. 4:199. vij för inbyrdis
buller skull icke skole bekomma att göra ...
danmarks rijke hiälp. 5:49. ath han komber
tiil wor nådigiste Frwes kirkegong, om han
thet nagerlunda bekoma kan. 9: 4. så giffue
wij eder tilkenne, atuj haffue her en swår
wtgifft i peninga, så atuj ecke wäll bekoma
kunne skicka tiith någre peninga. 9:177.
monge ... skyndade honom fögho gott til,
ther the thet bekomma kunde. O. Petri
Kr. 227. han icke bekom någon skada göra.
Svart Kr. 51. — 2. Vara nyttig, tjenlig,
lända till förkofran. Såsom thet icke är
gott äta förmykin honigh, sammalund
bekommer icke ther effter ransaka som
för-swårt är. L. Petri Sal. ord. 25: 27. sniö
om sommaren och regn j andztijdhen icke
bekommer. 26:1. the skola äta, och icke
mätte warda, bedriffua bolerij, och thet skal
intet bekomma them (d. v. s. de skola icke
föröka sig). Hos. 4:10. — 3. Vidkomma.
Och är wor willie, attu wilt giffua honum
wårt sinne • tilkenne, Doch så ecke
anner-lunda än aff tin egin persone, så ath thet
ecke i någen mötte bekomber oss. Gust.
1 reg. 9: 8. — 4. Bekomma sig: foga sig,
lämpa sig. war (vår) læglighet sig pa thenne
tiidh ecke så kan bekomma, at ... Gust. 1
reg. 3:325. — 5. Låta bekomma sig: låta
märka, wardt han full medh wredhe offuer
Mardachaj, Men han lät thet intet bekomma
sigh. Esther 5:10. Och lät inthet
erche-bispen sigh bekomma thet för bönderna, at
han wille haffua konung Christiern her in.
O. Petri Kr. 223. En wijs man låter sigh
intet bekomma (gör ej väsen af) hwad han
weet. L. Petri Sal. ord. 12:23.
Bekosta, tr. 1. Kosta, en sådana
bygning them mykit bekosta vii. Gust. 1 reg.
5:103. han haffuer wora welferd låtit sich
så mykit bekosta, at han wille låta ther sitt
lijff före. O. Petri 2 Post. 89 b. — 2.
Förorsaka kostnad, wij edher, then
menigeman j riichit, paa thenne tiidt icke actha
ytthermera bekosta eller betwnga med
be-skathningar. Gust. 1 reg. 2:22.
Bekostning, f. Kostnad, bekostnad.
Hwilken är then aff idher, som wil byggia
itt torn, och icke först sitter och offuerlegger
bekostningen. Luc. 14:28. the ther på
the-ris egien ewentyr och bekostning måga
op-byggia en watnhammar. Gust. 1 reg. 5:103.
Bekraftiga, se Bekräftiga.
Bekrydda, tr. Krydda, tänd vp eelden
at kötet må sudhit warda, och bekrydda thet
wel. Hes. 24:10. Korfvar hvilka the medh
allahanda specerij bekrydda. Sparman
Sund. sp. 87.
Bekräftiga, -kraftiga, tr. Bekräfta, gifva
kraft, stärka, förkofra. [T. bekräftigen.]
Och på thet alt slijkt må bliffua j lengdenne
beständigt oc warachtigt, författar och
be-kräfftigar Öffuerheten thet medh wissa
ordningar och stadgar. L. Petri Kyrkord. försp.
9 b. wij nu medh dette wårt öpne breff dem
(skråna) stadfäste och bekrefftige. Skråord.
177 (1596). then gladha Gudz tjensten,
genom Gudz ord lärd och bekrefftighat. Försp.
till Nah. en mykit nyttig och profitlig
han-dell, rijkit till thet beste, upkomme och
be-krefftiget bliffue. Stjernman Com. 1:114
(1550). theris gamble rååmercke, som
framlidne gamble Konunger... haffwe them medt
theres segeli och breff stadtfäst och
bekraff-tigett. Dipl. Dal. 2:303 (1547). bekrafftigha
Konungens affguderij. Uti. på Dan. 186.
thet är han (talaren), i andeliga mål liksom
i verldsliga, som skall i menigheters hjertan
bekraftiga, nyttiggöra och gifva gerningsdrift
åt hvad den stränga osinnliga tänkaren utredt.
A. G. Silverstolpe (SAH fr. 1796 2:332).
Bekräkta, tr. 1. Inkräkta. [Mnt. [-be-krechten.]-] {+be-
krechten.]+} drotning Margareta gaff sik till
handell oc förliknen med the prydzska om
gotland tha hon förnam at hon ey landit med
makt bekräkta kunne. H. Brask (HSH
13:126). landit var j thet nesta bekrecktad
igen. Gust. 1 reg. 4:202. mann kunde
be-krecthe thet slott inndh. 10:257. Bildl. Om
så wore ath någhor menniskia worde
becräc-tat vthaff någhro misgerning. NT 1526 Gal.
6:1. (Bib. 1541: råkadhe falla j någhon synd.)
gudh becrectar them medh laghen, och låter
the arma menniskior see at the haffua jntit
hållet laghen. O. Petri 1 Post. 35 b. — 2.
Omringa. Och hade han så bekrechtat sina
fiender at the moste geffua sigh honom i
händer, men han lät bedragha sigh med en
falsk dagtingan,... och ther medt gaff han
them löss som han bekrechtat hadhe. O.
Petri Kr. 127.
Bekränka, tr. Kränka. [Mnt. bekrenken.]
bekrencke thöm teres äre och rycthe. HSH
24: 9l(150-) — Part. Bekränkt, kränk.
tycker oss illa wara attj nu på thenna tiidh
skole bekrenckte wara. Gust. 1 reg. 8:253.
Bektorfva, f. Becktorfva. Sodomæ och
Gomorrhæ ... land ligger i bektorffuor och
askohögar. Forsius Esdr. 80.
5Bekuntiog
— 66 —
Belanga
Bekunnog, adj. Kunnig, erfaren,
styre-mæn .. . ther wel bekwnnoghe och förfarne
ære till Hollandh. Gust. 1 reg. 3: 342.
Bekyllra, tr. Förse med kyller.
Be-kyllra er barm Mot sablar, pistoler.
Bellman 5:345.
Bekymmer, n. Omsorg, ombesörjande.
Den tredje af CantzlieRåden kan under sitt
bekymber hafva alle Finsche, Est-, Lijf- och
Ingermanlandsche affairer. Civ. instr. 338
(1661).
Bekymmerlig, adj. Bekymmersam,
bedröflig. [T. kiimmerlich.] thenna
bekym-merliga tijden. L. Petri 3 Sänd. A 4 b.
huilkit itt swårt bekymmerligit wesende the
Christne föra på thenna iorden. P. Erici
1:104 a. hagel, krijg, moord, eller annan
bekymmerligin jemmer. P. J. Gothus Rel.
art. 145.
Bekymmersam, adj. 1. Sorgfällig,
omsorgsfull. tå begynte jag med alfvar och
bekymmersam åhoga tenckia på Svenska
skrifarten. Svedberg Försvar 10. huru litet
bekymmersamme vi äre ther om, at öfva oss
i bibelen. Sabb. ro 2:935. bekymmersam
om sit fäderneslands välfärd. J. Werwing
2:134. — 2. Bekymrad. Herburt tyckte illa
om fadrens vrede uppå sigh, och vardt der
utaf mycket bekymmersam. Peringskiöld
Vilk. 300.
Bekymmersamhet, f. Sorgfällighet,
omsorg. Moste ju thet (språket), när thet råkar
i oredo och olag, åter med
bekymmersamhet och beskedelighet uprettas. Svedberg
Schibb. e 2 b. språk, som med tilbörlig
bekymmersamhet rychtade äro. Ders. 421.
Bekymrad, p. adj. 1. Omsorgsfull, ett
om sitt språk bekymrat folck. Svedberg
Schibb. 131. — 2. Upptagen, förhindrad [af
omsorger), besvärad. Konungen war nu så
bekymbrat, att honom ingelunde war belägedt
(lägligt)... någet medh them företage. Svart
Kr. 5. Kongl; May:tt... icke må uti oträngde
måhle öfverluppen och bekymrad blifva.
Stjernman Riksd. 3:2023 (1686).
Bekymrelse, f. Bekymmer. Invertes
an-fechtningar äre hogsens bekymrelser. P. J.
Gothus Rel. art. 314.
Bekänna, tr. 1. Känna, vara bekant
med. (i part.) tagher vth aff idher wij sa och
förstondugha män, the som ibland idhra
slechter bekende {kände, välkände) äro. 5
Mos. 1:13. Så toogh iagh the yppersta aff
idhra slechter, wijsa och bekenda män, och
satte them offuer idher til höffuitzmän. 1:15.
Tag icke lättliga råd af den dig icke bekänd
(bekant) är. Stjernhjelm Here. 287. Medh
henne var Maxmilian väl bekendh. Hund
Er. 14 kr. v. 385. all verlden må blifva
bekänd med hvad osanning mine fiender och
ovänner fara. Gust. Adolf Skr. 192.
Sten-dernes procedurer ähre mig nog bekende.
A. Oxenstjerna Bref II: 244. — 2. Gifva
till känna, så wilie wij bekenna (vittna)
emoot tigh, at wij en vng man när tigh
allena funnet haffue. Sus. 21. Refl. Joseph
bekende sigh för sina brödher. 1 Mos. 45:
l. — 3. Erkänna, han skal bekenna then
okäres son för then förstfödda sonen. 5
Mos. 21:17. — 4. Tillerkänna, j alle szom
edert frelsse wela bekændæ warda, skwle . ..
edher presentera meth idra bestå rostningh.
Gust. 1 reg. 3:318. — 5. Vidkännas en
godtgörelse, vedergälla. the vele bekænne oss
med en mærkelig skænck och årlig tribut.
Gust. 1 reg. 4:197.
Bekännelse, f. 1. Erkännande, ther
vppå (på penningarne) wij eder.. . sende
wora bekennilsze och quittencier. Gust. 1
reg. 7:100. — 2. Vedergällning, han (som
deltagit i ett uppror) skall ... giffue oss til
bekennelsze fem hundradhe mark. Gust. 1
reg. 6:322.
Belabba, tr. Orena, nedsöla. Hvem
kaster bort barnet, när thet är belabbet?
Törnewall A 6 b.
Belack, n. Belackande, at omgås med
andra än de våra, Det vore på sig dra et
faseligt belack. S. Triewald 23.
Belada, -ladda, tr. [T. beladen.] 1.
Lasta. skeppen, aff prouiant beladne.
Schroderus Liv. 436. Skepsflåtter, medh
storm-tygh ... beladne. Ders. — 2. Belasta,
betunga, besvära, wij medt flere fremande
och vtländske szaker beladde äre. RR 22/2
1544. wij äre beladde medh en stoor
siwk-dom. O. Petri 2 Post. 143 b. margfalleligha
synder ... migh nu hardt tryckia och
swår-ligha beladha. P. J. Gothus Bön. h l b.
Sion vår modher är medh en öfvermåttan
stoor sorgh beladd. Forsius Esdr. 146.
hafva de (skrifterna) eljes något fel uti
ela-boration och styl och äre utan art, så
behöfver han (censor librorum) intet beladda
sig med deras rättande. Lönbom Uppl. 3:
108 (1688). — 3. Öfverlästa, beladdadhe
the sigh medh maat och dryck.
Schroderus Liv. 763.
Belanga, tr. [T. belangen.] 1. Angå,
beträffa, harnesk och annadt hwadh
krigx-handell belangar. Svart Kr. 60. the ting,
som wår saligheet belanga. Falck 137 b.
— 2. Träffa, råka. wij icke enckande witthe
(veta), om for:de waare fulmynduge
seninge-budt. .. edher wthij Calmarna belonge. Gust.
1 reg. 2:23. — 3. Bekomma, erhålla, hafwa
... then (egendomen) belanget och förwärfwat.
Gust. 1 reg. 5:88. Såå haffue wij änn nu
jngen endelig swar belangett. 8:255. — 4.
Bedja, anmoda. Och beflita tig attu kunde
koma honum vdj wore tyäniste, som vij
til-forende haffue belangett tiig ther vm. Gust.
1 reg. 8:267. — 5. Anhålla om, begära.
the godemenn i Dansche skola haffua hafft
theris sendebud tiil Lubke, Therföre är wor
kerlige begeren, ati wele giffua oss tilkenna>Belare
— 67 —
Beligga
huad the haffue ther belangett. Gust. 1 reg.
8:279.
Belare, se Bedlare.
Beld, m. Bild. [Mnt. belde, belt.] min
egen siäl, ther tu har nådigst lemnat Tins
egens Gudoms beld. Spegel Öpp. par. 53.
i hans (Molochs) namn var giorder En stygg
ofantlig beld. Tillsl. par. 94. Chiram ...
artigt hafver gutit Margfallig belder, som
kring väggar hafva sutit. Sal. vish. 22.
Bel da, tr. Bilda. Ty som man krutet
vil afmäta, beelda, klistra, Så seer man at
thet seen i luften börjer gnistra. (Om
fyrverkeri.) Spegel Guds verk 67.
Beleda, tr. [Mnt. beleiden, T. beleiten.]
1. Leda, ledsaga. Herre wij sa migh tin
wägh, och beleedh migh på retta stijghen.
L. Petri Dav. ps. 27:11. Vthsendt titt liws
och tijn sanning, at the beledha migh. 43: 3.
The Tydske Legater beleddes till sin herberge
uthi staden. Stock. Mag. 3:78 (1561). — 2.
Förleda. Hvij låten i ett spökerij så beleda
Eer till så skamlig gärning? U. Hjärne
Vitt. 127. _
Belediga, tr. Förolämpa, förfördela. [T.
beleidigen.] Allmogen ... försäckrades att
intet skole hafva behof at söckia någon
krigz-rätt, där (i fall) den eene och andre af
mi-litien then beledigadhe. HSH 31: 365 (1662).
Belefnad, m. Beslut. Stendernes
gådt-finnande och belefnat. HSH 31:179 (1663).
Belefning, f. Godtfinnande, beslut,
konung frederiks villie och beleffning. Gust.
1 reg. 5:12. then skadha Söffuerin Norby
öffuer Recessens beleeffning giort haffuer.
5:129.
Belefva, tr. och intr. 1. Gifva sitt bifall
till, samtycka till, besluta. [Mnt. beleven;
T. belieben.] the godhemen flere aff
dan-marks raadth haffue samma Contracth
be-leffuadh. Gust. 1 reg. 3:126. haffuom ...
beleffuath (beramat) en wapensyn i huario
lagsagw om kringh menighe riichit xx:de
dagh iwla. 3: 252. then ordinantia som senest
beleffuat vart i västrås. 6:2. Mose
beleff-uadhe (fann för godt) at bliffua när them
mannenom. 2 Mos. 2:21. Tå beleffuadhe
Apostlanar och Presterna medh hela
För-samlingenne, at man vthwaldé någhra män
aff them och sende til Antiochiam. Ap.gern.
15:22. Ozias beleeffuat haffuer vpgiffua the
Assyrier stadhen. Judith 8:10. Therföre
beleeffuadhe the Romare, at Judanar skulle
frij wara. 1 Macc. 14:26. han (konungen)
haffuer alt thet beleffuat (beviljat) som
mö-ghelighit är. 2 Macc. 11:18. haffua
beleeffuat göra någhon vndsetning them fattighom.
Rom. 15:26. menigheten hadhe them (som
skulle blifva själasörjare) fram och
beleff-uade (godkände) them. O. Petri Sakr. 9 b.
— 2. Förnöja, betala, vara fortenckte at
forskicke ... flere peninger tiil att beleffue
szamma knecter med. Gust. 1 reg. 10:3.
— 8. Re fl. Samsas, komma öfverens (med),
göra till viljes, ställa sig väl med. tagen
ty ey swa strengelige thenna eller annen
ärende före ... Beleffuen eder heller med
them (bönderna) i förstene at the faa vilie
till eder. H. Brask (HSH 13:103).
Belefva, tr. Upplefva. Jag hoppas
be-lefua den dag at Trundhem skall komma i
E. K. Maj:ts händer. Stjernhjelm (HSH
3:125). håppass iagh den daghen at belefva,
huilken noghsambtt lehr kunna decouvrera
mitt hiertelagh. M. G. df.la Gardie (HSH
27:257). hoo veet om Gud ey vil Förkorta
här hans tijd, at han ey skall belefva Den
vedervärdigheet, som vij uti än sväfva.
Rosenfeldt Vitt. 226. kännom värdet af
vår sällsynta lycka, att hafva fått belefva
tvenne så hugnande tidpunkter. Adlerbeth
(SAH fr. 1796 2:197).
Belefvad, p. adj. Kropsens lijff är itt
beleeffuat hierta. L. Petri Sal. ord. 14:30.
(Bib. 1541: itt blijdt hierta.) Jfr Belefven.
Belefvan, f. Beslut. Effter riikisins
rådtz beleffuan. Gust. 1 reg. 9:39.
Belefven, p. adj. Beleffwen, wenligh,
humanus, mansuetus, placidus, benignus,
clemens, blandus, comis, mitis, lenis.
Helsingius.
Belefvenhet, f. Beleffwenheet,wenligheet.
Helsingius.
Belibba, tr. 1. Förgifta. (Jfr F ö r 1 i b b a.)
dieffuulen migh ... medh sijn glödande och
belibbade skott (pilar) dräper. L. Petri Om
nattv. F1 b. heluitis grundsoppor, som
dieffuulen såsom en förgifftigh Basilisk j Paradijs
oss belibbat hadhe. P. Erici 3:117 a. — 2.
Nedsöla, nedsmutsa. Han hade sigh aff
hugg och dödhligh såår Belibbat, och alt
orenat sin håår. R. Foss 125. Hunden ...
belibbade sängen mächta illa. Lindner 82.
Belickrad, p. adj. Begifven på
läckerhet, läckermunt. (Se Licker.) . Så svåra
äre vi därpå (på utländska saker) belickrade,
at om tvänne ting af lika vicht och godhet
upgåves, skulle dät utlänska namnet
vågskålen nedtynga. Hermelin A2a. dess
(vällustens) liuflighetz giller, hvarpå naturen
är så belickrad. Dens. C 7 a. the kostelige
sablar (sobelskinn), uppå hvilka theras
[Ryssarnes) grannar så svåra belickrade äro. P.
Brask Puf. 375.
Beligga, intr. och tr. [Mnt. beliggen;
T. beliegen.] 1. Ligga på. Duffuemannen
beligger äggen och födher ungarnar så väl
som modhren. T. Johannis K12 b. — 2.
Ligga, vara belägen, the götz som danske
och norske äga beliggiandis här i Suerige.
Gust. 1 reg. 5:107. the ther näst beliggende
Landzender. Thyselius Handl. 2:171(1542).
— 8. Ligga, qvarligga, wette wij icke
hwad råd thet är att wort folk bliffue ther
lengre beliggiandis hoss them j lägret. Gust.
1 reg. 10:226. Thet är icke fördömeligit,Belista
— 68 —
Beläglig
diwpt och hårdt j syndena falla, vthan j
syndenne beliggiande bliffua. P. J. Gothus
Catech. V 4 b. Uthi Pergamo vardt Sulpitius
siuk, och bleff ther beliggiande.
Schroderus Liv. 526. — 4. Lägra, hafva samlag
med. Absalom belågh sins fadhers frillor.
2 Sam. 16:22. tå han belågh henne, wardt
hon haffuandes. 1 Mos. 38:3. Förbannat
ware then som beligger någhon fänat. 5
Mos. 27:21.
Belista, tr. Bedraga, lura. [T. belisten.]
The onde, hinderlistige och falske menniskior
förråda, belista och öfverfalla offta the arma,
svaga, oförståndiga och froma medh försåth.
R. foss 253.
Bellingskap, m. Förvisning. [Mnt.
halling, T. bannling, landsförvist person.] en
karl på ett skepp förverckade sitt lijf; för
den skedde förböön af hans camerater, at
han måtte sättias på denne öen (en
flott-holme) i bellingskap. U. Hjärne Anl. 392.
Belofva, intr. Lofva, utlofva. [Mnt.
beloven.] ähr så belofvet Kongen j
Franck-rijke Philipzburg att öfverantvarda. — Sedhan
varet och belofvet att gesanter till
Franck-rijke sendes skulle. A. Oxenstjerna (HSH
33: 64). Monachi, hvilka Gudhi belofva sigh
uthi kyskheet, hörsamheet och fattigdom at
lefva. Laurelius Påf. anat. 556.
Belufta, tr. Lufta. [T. beluften.]
So-lennes strimmor ... i hvilken alle jordiske
säder förandras, tå the them beskijna eller
beluffta. Risingh 29.
Belustiga sig, refl. Förlusta sig. [T.
belustigen.] Sedan de nu nogh hade
be-lustigat sig, gå de makligen hem. U. Hjärne
Vitt. 50.
Beluxa, tr. Lura, bedraga. [T. belugsen,
beluxen.] Hvem handla vill ehvad han
tarfvar, Går hälst til den ... Som icke dig med
list beluxar På någon slant. Rydelius Vitt.
113.
Belycksaliga, tr. Lyckliggöra. [T. [-be-gliickseligen.]-] {+be-
gliickseligen.]+} Hans Kongl. M:tz regemente
... är belycksaaligat medh en ährbar och
evigvahrande roo och vänskap medh störste
dehlen af dess naboer. Stjernman Riksd.
2:1462 (1664).
Belysta, -lystiga, tr. Förlusta. [T.
be-lusten, belüsten, belustigen] Oförvanskliga
nögd och glädie dit hierta belysta.
Stjernhjelm Here. 318. Vil tu dig och belysta
Med skön jungfrurs beläte? Fångne Cup.
10 intr. Martis krijg länder til at bedröfva,
men vårt (Venus" och Cupidos) til at belysta
verlden. Lycks. är. 2 intr. sinne-belystande
böcker. U. Hjärne Surbr. 90. naturens
studium ... ju längre man deruthi söker, och
ju mera man finner, ju högre det belystar.
Anl. 26. Sinn ok syn belysta I Herrens
herligheet. Lucidor Hh2a. belystiga sig
medh uthgående (spatserande). U. Hjärne
Vitt. 50.
Belåta, tr. 1. Efterlåta, vore (någre)
som heller geffua oss eth stycke peninga
æn the folk vthgöra, Swa belathom vj them
thill xx marc ortuge... för huar käril the
skulw vthgöre. Gust. 1 reg. 1:194. — 2.
Beläna. j ære begærendis athuj (att vi)
schule beläte edher medh thet dækenedömme
j lincopungh. Gust. 1 reg. 3: 51. — 3. Refl.
Vara belåten, betänk hur det vill låta, Att
den som lyst i Stockholms slott En man i
Savolax har fått Och dermed kunnat sig
belåta. J. G. Oxenstjerna 2:228.
Belägad, p. adj. Beskaffad, beställd.
scriffuer oss til ... hwre ther om ær
belæ-gath. Gust. 1 reg. 4: 60.
Belägen, p. adj. Läglig, lämplig. [Mnt.
belegen.] på beleghen tijd. Dan. 11:29.
Tå nu en beleghen dagh kom. Marc. 6: 21.
Och skalt vthwälia beläghen rwm. 5 Mos.
19:3. Om Konungenom teckes, . .. och thet
så wore Konungenom beläyet Esther 8: 5.
the skola ... när them så är belägit, sökia
til them (besöka dem) L. Petri Kyrkord.
57 a. skal Kyrkiotienaren hålla predican ...
och handla någhor materia som lydher om
Syndaboot, eller hwadh ellies är belägit.
Ders. 42 b.
Belägga, tr. 1. Lägga band, bojor på.
beladhe han honom, och kastadhe honom j
fängelse. 2 Kon. 17:4. — 2. Besätta, spärra.
bestälte han itt hinderhåld, som skulle
be-läggia väghen. Schroderus Liv. 327. —
3. Belägra, omringa, omgifva. Konungen j
Assyrien drogh ... til Samarien, och beladhe
thet j tryy åår. 2 Kon. 17:5. en liten stadh
war... och kom en mechtigh Konung och
beladhe honom, och bygde stoor bolwercke
ther om kring. Pred. 9:14. Saul lät kalla
alt folcket til strijdh ... och skulle beleggia
Dauid och hans män. 1 Sam. 23:8. Alle
Hedhningar beleggia migh. Ps. 118:10. han
är ock sielff belagd (behäftad, omgifven,
TTspiy.strat) medh swagheet. Ebr. 5: 2. — 4.
Ådagalägga, bestyrka, ther kraffdes på
be-wiss, som skulle beleggias medh then helige
scrifft. Svart Kr. 104. — 5. Erlägga,
inbetala. Hans Sasse haffwer iiij deler (i grufvan)
och haffwer han them belagcth wppå thenne
inlegningh (inbetalning) på hwar dell iiij
marc. Jernk. ann. 1845, s. 36. — 6.
Öfverlägga. wij wette jngen vti thet ganske rijke,
ther ... diupare förnufft haffuer sådane actige
saker belegge ok betracta. Gust. 1 reg. 7:
513. — 7. Vederlägga. Christus . .. belade
theras smäliga ord medh en godh wiss och
skäligh grund. L. Petri 1 Post. Y 6 a.
Denne otillbörlige och osanfärdige
beskyllning belade H. F. N. medh desse
efterföljande skääl och bevijs. HSH 19: 222 (1600).
— 8. Bilägga, sådan stridighet understår jag
mig icke belägga. Spegel Ord. företal cl b.
Beläglig, adj. X. Lämpligt belägen.
Giff-wendis henne (abbedissan i Vadstena) stånga-Beläglighet
— 69 —
Bemärka
bro querna ... för skellenora quern her wid
Stocholm, epther hon bætre oss förr haanden
liggher, och stangabro querner ær clöstret
belegligære. Gust. 1 reg. 3: 344. — 2.
Läglig, lämplig, passande. [Mnt. belegelik.]
tilsammen komme paa nogen beleglig stad
oc tiidh. Gust. 1 reg. 4:42. han warder
kommandes, tå honom så belegelighit warder.
1 Cor. 16:12. söke beläglige land och
plat-zer, ther the sig nare, bärge och nidsättie
kunde. Stjernman Com. 1:141 (1555).
Beläglighet, f. 1. Belägenhet; passande,
fördelaktigt läge. [Mnt. belegelicheit.] ää
hwarest the ridho eller wandrade, thå
be-skodhade the jw alla beleghligheeter i
mar-kenne, med bergh, dalar och sletter. O. Petri
Kr. 79. landets beläglighet. Schroderus
Uss. C 4 a. — 2. Lägenhet, lägligt tillfälle.
Læg tiig och al wijn om ath förhöra om alle
belæglighether. Gust. 1 reg. 1:119. thet är
ecke i mijn belegligheet, eij heller mögeligit,
iach i så kortt tijd komme kan. 5:236. Så
giffue wij eder tilkenne atuj nw aldelis
affer-digett haffue till siös wore orligx skiip, mett
then meste magt, som på thenne tijd vdj wor
beleglighett (råd och lägenhet) är. 9:187. och
(Judas) sökte efter belägligheet, ath han mötte
öffuerantwardha honom (Jesus). NT 1526
Luc. 22:6.
Belägra, tr. 1. Lägra. Om ... någhor
kötzligha beläghrar henne. 4 Mos. 5:13. han
beleghrade henne och åtte itt barn med henne.
O. Petri Kr. 81. — 2. Refl. a) Hafva
samlag. han hade belegratt seg mett szin
feste-mötz frencke. HSH 29:92 (1540). en gifft man
belägrar sig med en gifft kona. Schmedeman
Just. 67 (.1577). b) Lägra sig, slå läger, the
hadhe sigh uppå en fast och välbeläghen ort
beläghrat. Schroderus Liv. 846.
Belägrelse, f. Belägring. Beläghrelse,
Obsidio, obsessio, obsidium. Helsingius.
Belägring, f. Biläger. Bröllop och
belägring. P. Erici 3:50 a.
Belämpa, tr. Lämpa, tingha medh
al-moghen ... ath the wille wara oss behielpuge
... hurw i thet besth mett them belempa
kwnne effter legligheten. Gust. 1 reg. 3:107.
belempe alt gott bland then meneman. 6: 56.
— Refl. wåpnesyn hollis skwlle ... som wår
och rikesens ærende sig belempa på thenna
tijdt. 3:318.
Belämplig, adj. Lämplig, huad tiid
be-lempeligest vore till sadan förhandling.
Gust. 1 reg. 4:13.
Belära, tr. Upplysa, utvisa. [T. belehren.]
månde bisperne ... en sådan förskrifning från
sig giffua som (bilagan) n. 8 belärer. HSH
21:304 (1691).
Beläte, n. Hwars belete (bild på
skattepenningen) och offuerscrifft är thetta? The
sadhe til honom, Keysarens. Matth. 22: 20.
Så som spegelen tagher vthi sigh itt belete,
så tagher ock wårt hierta j sigh Christi kund-
skap. 2 Cor. 3:18 (glossa). itt ganska
liufli-ghit och tröstelighit beläte, hwilket vthaff wår
hiertas taflo aldrigh skulle vthstroket warda.
L. Petri 2 Post. 171 b. itt beläte j en speghel
beskodha. Ders. 230 b.
Belätesnidare, m. Bildhuggare.
Beläte-snidhare, statuarius, hermoglyphus,
simula-crorum sculptor. Helsingius. Statuarius,
belete snidare. Var. rer. voc. D 2 b. en
konstrijk belätesnidare, Phidias vidh nampn.
T. Johannis Cc5b.
Belätestod, f. Bildstod, han skal
sönderslå the beletestodhar. Jer. 43:13.
Belätestormare, m. Bildstormare.
fördrifvit the swermare, Beletestormare och
bulrare. Svart Kr. 124.
Beläteverk, n. Bildverk, the snickare
och timbermän, hwilke . . . snijdha
belete-werck._ Syr. 39 (38:28).
Belöpa, tr. Öfverväxa. den ängen, som
af mossa belöpes. Risingh 10.
Bemanna, tr. 1. Besätta (med manskap).
the bemannadhe festen på berghen. Judith
4: 3. wel bewara och bemanna portanar. O.
Petri Kr. 186. hann bemanner slotthet wäl
mett folck. Gust. 1 reg. 8: 254. bemanne
grentzen med ... dugeligit folk. Fin. handl.
8:170 (1554). — 2. Utrusta, ty lät han utropa
sin svåger, Hertig Magnus, för en konung i
Lifland, bemannade honom med en ansenlig
krigsmackt. Girs Joh. 3»kr. 7. Hertig
Magnus, ... bemannad af storförsten i Ryssland
med fem och tiugu tusend man. Ders. 18.
Bemartla, tr. Martera. (Se Martla,
Martilera.) ängslan Altijdh (skall) din usla
siäl... betvinga, bemartla. U. Hjärne Vitt. 96.
Bemena, intr. Mena. beder iach eder
herredöme ... then (min skrifvelse) i swa god
agth och meningh teckens vnderstonde oc
for-merckie som hon bement oc vtscriffuen är.
(HSH 24:34 (1512.
Bemodra, tr. (af Moder.) Befrukta,
göra fruktsam. Slik alster hafver tå then
Helge And befodrat, Och med sin Gudoms
kraft then öde-iord bemodrat. Spegel Guds
verk 33.
Bemopa, -måpa, tr. = Mopa. Han
(Reinike) tå Fru Giremod (varginnan) uthi
thet sinne ßemåpte. R. Foss 96.
Bemura, tr. Förse med mur, kringmura,
befästa. [T. bemauern.] städhernar äro store
och bemuradhe vp til himmelen. 5 Mos. 1:28.
Bemyrra, tr. Blanda med myrra. the
gåffuo honom bemyrrat wijn dricka. Marc.
15: 23. han then bittra och bemirradhe
kalc-ken för werldennes synder dricka skulle.
P. Erici 1:113 b.
Bemägta sig, refl. Bemägtiga sig. med
een väldiger hand bemächta sig vallade
städer. Leyonstedt 17.
Bemärka, tr. 1. Utmärka, beteckna.
Metallerne ... lijknas huar vidh sin planet:
huarföre the och medh planete-teknen plägaBemärklig
— 70 —
Benjuta
bemärkias. Stjernhjelm Arch. C la. —
2. Hafva bemärkelse, betyda. Är icke then
hvijta färga bäst? ... Reenheet, oskyldigheet
sammalund Pläer then bemerkia i all stund.
J. Sigfridi I 6 b. — 3. Refl. Låta b. sig.
låta sig märka, forfare huadt her Söffuerin
Norby haffuer j synneth eller hurw han låter
siig bemerkie. Gust. 1 reg. 3:10. nogra aff
wora swänner . .. sigh flux bemerke lathe
medt en ohöffuisk och olideligh mwndh. 7:1.
han hölt then misstyckio, som han hadhe till
honom, icke lengre inne medh sigh, utan lät
sigh ... uppenbarligen ther medh bemerkia.
L. Petri Kr. 74. låter bemerkia sigh medh
någhot hemligit haat til någhon. Kyrkord.
5 a. medh aflösningen och Herrans Natuard
läte wij oss meer än nogh bemerckia, hwad
lust wij haffue til Gudz rike. 2 Post. 42 b.
Konung Magnus läät så bemerkia sich
som han wille vndtsetia landet. O. Petri
Kr. 133.
Bemärklig, adj. Som har bemärkelse,
betecknande, ord och ordasätt, som äro gode
och mycket bemärkelige. Lindestolpe
Skörb. 55.
Bemästra, tr. Bemästra sig, taga i
besittning. [T. bemeistern.] förnembligaste
deras (Spaniens och Frankrikes) ögnemot
består där uthj att de kunna deste lättare
bemästra Engeland." HSH 28:245 (1659).
Ryska Zaren ... acbtar att erhålla dominium
maris balthici och sedan bemästra
siökan-terna af Sverige. 28: 332 (1714). Vår kung
bemästrar Thorn. Geisler 851. Hafvet der
omkring af en ansenlig flotta var bemästrat.
Malmborg 824. — Refl. Gripa. (Nattvakten
skall) sigh bemästra aff dem, som oliudh
åstadhkomma. Stjernman Com. 3: 593 (1667).
Bemöda, tr. Möda, anstränga, besvära.
[T. bemühen.] öfning i vapn och skaft
bemödar ryggen och armar. Stjernhjelm
Here. 180. bemöda sin egen kropp.
Schroderus Hoff. väck. 128. en trött och bemödd
krijgzhäär. Liv. 574. vårt regerings rådh
(skall) på våra vägna intet bemöda eller
bekymbra högbemälte vår faderbroder med
regerings sakerne. Stjernman Riksd. bih.
248 (1597). wij haffue icke varit til sinnes at
bemöda eder medh någen rijkzdagh. K. br.
a8/< 1629. måtte H. K. M:t icke hafva orsaak
undersåterne om flere hielper att bemöda.
Gust. Adolf Skr. 308. så vil ey heller iagh
om thetta ährendet edher flere resor förgäfves
bemödha. Schroderus Liv. 65. tå moste
han bemöda ståthollaren om folck som föra
hans tygh. Hoff. väck. 13. dhe prästmän
som understå sigh att bemöda Hans Kongl.
May.tt emoot Kyrkio-ordningen ... att blifva
hulpne til någon lägenheet. Stjernman
Riksd. 2:1507 (1664). — Refl. tina monga
trolkarlar ibland hwilka tu tigh jfrå tin
vng-dom bemöödt haffuer. Es. 47:12. vi haffde
gerne seth för merchelige rikisins ærende
skyl, atj haffde bemöth eder (gjort er mödan,
omaket att komma) hiit vp at dele med oss
oc vort menige Rikis rad eders godhe rad oc
förnumst. Gust. 1 reg. 1: 97. Badh ... athe
(att de) wille göre wäll... och bemöde sigh
dijth till talls medh henne. Fin. handl. 10:
216 (1593). (Hertig Johan) förskickade strax
sitt sändebud till K. Erich sin broder,
begärandes broderligen att H. K. Maj:t till
Hans Nådes hemkomsts högtid sig bemöde
ville. R. Ludvigsson 262.
Bemöta, tr. 1. Möta. Vår kropp bemöter
der (i himlen) sin fordom trogna siäl.
Ach-relius Vitt. 443. — 2. Mota. öfvervåld
afvärja och bemöta. Stjernman Riksd. 3:
1997 (1686).
Benala sig, refl. Begifva sig, nalkas.
[Mnt. sik benalen. F Sv. nala, nalkas.] at i
strax oförtöffuith werdhens wilie benala eder
hiit tiil oss tiil talssz och mötis. HSH 19:
122 (1506). Hade iach wel strax benalet mich
ther hædhen. 19:123. i acthede eder benale
nedh i landith moth kalmarna. 20:80(1507).
Ther fore bede vj atj vele benale eder till
Vastena till möte med oss. Gust. 1 reg.
1:248. Benåla tich til mina siel och förlossa
henne. Dav. ps. 1536 69:19.
Ben bryta, tr. Rådbråka, stegla. [Isl.
beinbrjöta.] Miuggmördare . . . beenbrytas
(steglas). Comenius Tung. 669.
Benedia, tr. Välsigna. [L. benedicere;
Mht. benedien; T. benedeien.] Benedijet
ware then som kommer j herrans nampn.
NT 1526 Matth. 21:9. titt heligha benedyedhe
nampn. O. Petri Men. fall G 3 a.
Benedig, adj. Benägen. Electus j Aabo
ær wel sielff benedugh tiil ath wara henne
fölgactugh tiil wiborgh. Gust. 1 reg. 2:126.
hwar wij kwnne tiig nogon del tilföghe til
berningh ... ther til skal tw finna oss
gwn-stegh oc benedegh. 4:107.
Benegd, p. adj. Benägen, nogra . .. gode
men, the iak viste eder nåde synnerlige
be-neyde vara. H. Brask (Gust. 1 reg. 2:272).
wij... hade gerne warith benegd tiil ath fly
eder saa mykit som reth ær. Gust. 1 reg.
3: 27. wi... warit eder altiid benegdh tiil thet
bestå. 6:96. hans innerligha hierta är ganska
stoorligha benegdt til idher. NT 1526 2 Cor.
7:15.
Beneka, tr. Neka. både hoffmänn och
knechtter haffue tiidt och offte aff oss
begäret thet wij j wnderdånighet skulle skriffue
for them tiil Hög:te K. M. åm en nådig hielp
. .. huilcket wij them i lengden icke heller
wisthe att beneke. Fin. handl. 4:158 (1556).
thett för:ne hwstrw Barbro medh någen godh
skäll icke kundhe beneke. Hist. handl. 13.
1:183 (1565).
Benjuta, tr. Njuta, tillgodonjuta,
ön-skandes, att de Eders Kongl. Maij:ttz
allernådigste mildheet... beniuta kunde. HSH
31:120 (1662).Benkalf
— 71 —
Bepligtig
Benkalf, -kafle, m. Vad. [Isl. kålfi, vad.]
Sura, beenkalff. Var. rer. voc. B i a.
baak-nedhan knävecket äro beenkalfvarne.
Comenius Tung. 258. Beenkafla, sura. Ders.
index. Herren skal slå tigh medh een ond
böld på knään, och vppå beenkalffuana.
5 Mos. 28:85.
Benlägg, m. Lägg, benpipa. Hans
been-legger äro såsom iernstaffwrar. Job 40:13.
Benlösning, f. Varder man huggen eller
stungen i arm, lår eller annorstädes å kropp,
ther aftøugg eller benlösning ej sker. Lag
1734 M. B. 35:1.
Benning ? [Bändning]. (Vid fördelning
af byte, som vunnits i sjöslag) skal oss (K.
Maj:t) tiilhöre halfft skiip och godtz, beste
anker och benning. Gust. 1 reg. 10:129.
Benrad, f. Benrangel. the dödhe
menniskors benradh. Schroderus J. M. kr. 2.
then, som lustigt qvadh, Skulle liggia här
(i grafven) som benaradh. Wivallius 346.
Förekommer äfven hos Tegnér : kämpens
benrad i ättekullen. 1:110.
Benskena, f. Benharnesk, beväpnade
med stormhatt, skiöld, beenskeno och pantzer,
altsamman aff jern. Schroderus Liv. 36.
Benådning, f. Pension. Then så stor
. . . åhrlig benådning hafver, at hälften ther
af hinner til femhundrade daler. Lag 1734
R. B. 30: 6.
Benåla, se B en ala.
Benåsne, m. [Isl. beinasni, onager,
vrld-æsel. B. Hald. Luther: ein beinern esel;
Vulg.: asinus fortis.] Isaschar skal wara en
been åssne, och läghra sigh emellan
gren-sonar. 1 Mos. 49:14.
Benägenhet, f. Böjelse, hiertat... är
oreent och fult med onda lustar och
bene-ghenheet. L. Petri 2 Post. 177 b.
monga-handa benägenheter äro j menniskionnes
natwr. Falck 14 b.
Benägning, f. Benägenhet, tess gode
benägningh och gönstoghet. HSH 24: 22
(1512).
Benämna, tr. Bestämma, til noghen
be-nempd tidh och terminum. Gust. 1. reg.
4:101. Presternes åker, then togh han icke
in, ty thet war förskickat aff Pharao til
Presterna, at the äta skulle thet them benemdt
war. 1 Mos. 47:22.
Benöja, tr. Förnöja, godtgöra, betala.
[T. benägen.] han sigh med wåre
schatt-skyllige vndersåter... om samme äng förlijka
skall och them therföre benöije. RR 14Is
1546. — Refl. Nöja sig. tienstfolck ... skole
sigh effter tijdzsens och landsens lägenheet
medh en skälig löön benöija låta.
Stjernman Com. 1:75 (1546). när thet war aff nöden
kunde the och låte sigh benöie medh
barke-brödh. Svart Kr. 21. then sigh medh godh
och beståndigh skäl wil lata benöya. L. Petri
Dial. om nattv. I 3 a. — Part. Nöjd. Inte
benögd med dätt, at the hafva bracht dig i
liuset. Stjernhjelm Here. 481. Menniskian
är intet benögd med then vishet som Gud
henne tildelt hafver. Svedberg Dödst. 41.
Benöjande, n. Förnöjande, belåtenhet.
ställe riigzens varur så högt, och åther igen
the Lubeske varur i thet värde, at riigzens
undersåter theruthaff ett benöiende haffue
måtte och iw bliffue uthan schade.
Stjernman Com. 1:116 (1550).
Beobakta, tr. Iakttaga, ombesörja. [T.
beobachten.] een instruction för mig öfver
dee saaker iag i General Gouvernementet
hade at beobachta. HSH 31:328 (1662). iag
flottans och siöfolckets conservation mig
skulle låta högst vara anlaget att beobachta.
Ders. 358.
Beoroa, tr. Oroa, störa. [T. [-beunruhi-gen.]-] {+beunruhi-
gen.]+} i fall Dannemarck skulle
commer-cierne ... vidare beoroa. Lönbom Sv. arch.
2:255 (1660).
Beplanta, tr. Plantera. [T. bepflanzen.]
Med lorbär-trä beplanta Then fagre Mälars
strand. Stjernhjelm Fångne Cup. 5 intr.
Bepligta, tr. Förpligta. [T. bepflichten.]
alt löffte och eedher som beplicta til at späkia
kroppen. 4 Mos. 30:14 Refl. hon sigh
be-plictar til fasto. 30:5 (glossa). Wij haffue
widh förbannelse beplichtat oss sielffua, ingen
ting smaka, til tesS wij haffue dräpit Paulum.
Ap. gern. 23:14. wij haffue beplichtat oss
under Christi baneer. P.J. Gothus Kors.
C 7 a.
Bepligta, tr. [T. beipflichten.] 1. Biträda,
förena sig med. Wij oss ifrån hvar annan
icke skole afsöndra låta, och then hopen
beplichte, som någonthera af oss öfverfalla
ville. Stjernman Riksd. bih. 251 (1598). —
2. Hålla sig till, följa. Rijkzens Historicus
skall... referera in Annales hvadh som
åhr-ligen sig tilldrager inrijkes och emellan Oss
och våre grannar och dett fliteligen notera
uthur siälffue acterne, så att han inthet annat
än siälffue sanningen beplichtar. Civ. instr.
317 (1626). — Jfr Bipligta.
Bepligtare, m. Anhängare. [T. [-beipflich-ter.]-] {+beipflich-
ter.]+} hanss forrædeligha tiilhengiare och
be-plichtare. Gust. 1 reg. 2:161. bijplichtare.
Tegel Gust. 1 hist. 1:74.
Bepligtelse, f. Förpligtelse, hans ...
be-plictilse och swaaren eedh. Gust. 1 reg. 4:14.
aff hennes mun vthgåår een beplichtelse
öffuer hennes siäl. 4 Mos. 30: 7.
Hedhnin-ganar syndat, och emoot theras eedhs
beplichtelse giordt hadhe. 2 Macc. 15: 10.
moste han göra ther uppå stoor beplichtelse,
at han intet bijstånd skulle göra sina bröder.
L. Petri Kr. 81.
Bepligtig, adj. Pligtig. Thenne frijheet
är huar och en menniska beplictogh till ath
förswara. O. Petri Svar till P. Elice a 3 a.
Bepligtig, adj. Tillgifven, the vore then
Grekiske religionen beplichtige. Petrejus
Beskr. 2:24. — Jfr Bi pligtig.Beplåga
— 72 —
Beram
Beplåga, tr. Plåga, beplågade godhiertige
Christne geffua granna acht vppå Gudz Ord.
P. J. Gothus Tål. C 6 b. Mose ... haffuer
warit en ganska beplågader man. Ders. E 8 b.
then högt beplågade David. Svedberg Sabb.
ro 2:1463.
Beplöja, tr. Plöja, at bonden ej förlorar
Een eenda handfull korn i the beplögde foror.
Spegel Guds verk 135. sorg ... Som
an-sichtet vårt gör beplögt medh åldrens fåhrar.
westhius Vitt. 11.
Beprisa sig, re fl. Berömma sig (af något),
sätta sin berömmelse i? åkeren myckit
förbättres och säden fast theraf förmeres kunde,
att almogen yttermere sig herefter beprijsede
och vinlagde ... att hölle och leggie allehande
quick boskap upå. Stjernman Com. 1:83b
(1546).
Beprislig, adj. Prisvärd, ett odödeligit
beprijsligit namn och rychte. Stjernhjelm
Virt. rep.
Bepryda, tr. Hwadh beprydher tu mykit
titt wesende [gifver det ett fagert sken),
at iagh skal wara tigh nådheligh? Vnder
sådana sken bedriffuer tu iw meer och meer
ondt. Jer. 2:33. Tu skalt icke beprydha
(orättmätigt gynna) then fattigha j hans saak.
2 Mos. 23:3.
Beprydelig, adj. Praktfull, the alle medh
en beprydeligh triumph in uthi stadhen fahra
skulle. Schroderus Liv. 906.
Bepröfva, tr. Pröfva. Han bepröffuar
them såsom guld j vgnen. Vish. 3:6. Lijka
som vgnen pröffuar the nyia krukor, altså
bepröffuar bedröffuelsen menniskionnes sinne.
Syr. 27:6. Titt ord är wel bepröffuat. Ps.
119:140. bepröffua migh och förnim huru iagh
menar thet. 139:23. Himmelens och
iorden-nes skepelse kunnen j bepröffua. Luc. 12:56.
hwar och en bepröffue sijn eghen gerning.
Gal. 6: 4. j måghen bepröffua hwadh betst
är. Philipp. 1:10. Hwar på bepröffuar tu ath
tu troor på gudh? O. Petri Underv. a4a.
Beputsa, tr. Tillpynta. [T. beputzen.]
i sängarne somt. . . (är) af stöflorna smort,
af stoft fast illa beputsadt. Stjernhjelm
Bröl. 25.^
Beqvida, tr. Qvida öfver, sörja, dhen i
boyor, band sitt öde måst beqvijda.
Wexio-nius Sinn. C 2 a. Människior samt alt hvad
lefver,... Eder skapare beqviden, Som med
döden är afliden, Skaparen, som Jesus är.
P. Brask Vitt. 304. (de) beqvida dig med
ett stort ^sorgeliud. Verld. fåf. speg. 35.
Beqväda, tr. Besjunga. I ähren värde
att vähl hundra ähreminnen Beqväda skull"
det band, som mellan ehr är skedt.
Wexio-nius Vitt. 403.
Beqväm,-qvämd, adj. 1. Lämplig,
tjenlig, läglig. Beqwemd, Laghom.
Helsin-gius. huar the (biskoparne) besörgia them
(kyrkorna) med the clerker som obequemme
ære, manslagare, drinkare eller the som icke
kwnna eller vela predica gudz ord, kan thå
konungen . . . besörgia kirkiona med then
som bequem ær. Gust. 1 reg. 4:241. her
Esgiærd ær ther ganske beqwemd til (att vara
kyrkherre). 1: 56. landet... war bequemdt
rwm til at födha theras booscap. 4 Mos. 32:1.
iorden ... bär them bequemma örter. Ebr.
6:7. föruthan mine egne olägenheter, som
jntet tillatha mig långe breff, så ähr eij heller
denne tijdhen därtill bequemb. A.
Oxenstjerna Bref 11:465. — 2. Skicklig,
duglig. tacken Fadhrenom som oss haffuer
bequemma giordt til at deelachtighe wara j the
helighas arffuedeel j liwset. Col. 1:12. vijg
och beqvem till alla ridderlige stycker. Gust.
Adolf Skr. 77. jag hafver nu ... j min tiänst
en tämelig bequemb karl. A. Oxenstjerna
Bref II: 466. ingen är beqväm til at lida, utan
then, som är villig til at lyda. Spegel Pass.
and. 308._
Beqväma, tr. 1. Göra beqväm, passande»
afpassa, lämpa, öffversij the skråger (skrån)
som uthi Reffle och Stockholm brukes, och
them till thenne stadz (Narvas) legenheet
be-qvembma. Gust. Adolf Skr. 277. skrud,
som kostbart är bebrämat, Som högste
mästaren haar passat och beqvämat. Spegel
Guds verk 179. the brukade sin religion
såsom itt instrumentum status, til at beqvähma
menigheten effter regenternas vilia. P. Brask
Puf 19. — 2. Bereda beqvämlighet, fördel»
gagna. Vij för godt funnit at låta then
gam-ble tullordningen ... förbättra, och thermedh
declarerat then gode affection vij bäre til at
beqvemma alle handlande och vandlande.
Stjernman Com. 2:188 (1638). Dock vest
du aldrabäst hvad mig beqväma må. Frese
105. — 3. Passa, anstå, een dygd som alle
tämer, Men kungar alramäst och härligast
beqvämer,... är at vara mild moot them som
nåden tiggia. Spegel Guds verk 289.
Beqvämlig, adj. = Beqväm. 1. the en
bequemligh dagh bestemdt hadhe. Sus. 15.
bequemligh tijdh eller tilfelle. L. Petri
Dial. om mess. 77 a. vthdela Sacramenten ...
j rettom tijdh, på bequemlig rum. Kyrkost.
10 b. — 2. medh sinne predikan göra folkit
bequemmelighit til at anamma Christum. O.
Petri 2 Post. 7 b. äre wij til någhot
be-quemlighe, så är thet aff Gudhi, hwilken
ock oss bequemligha giordt haffuer til at
föra thet nyia Testamentzens embete. 2 Cor.
3: 5,6.
Beqvämlighet, f. 1. Passande sätt, skick.
han hölt bequemmeligheet och måtto med
ätande och drickande. L. Petri 2 Post. 212 a.
— 2. Skicklighet. Hedningarna hafva meent
Poesien vara gudarnas eget tungomåål, thet
menniskiorna ej kunna lära, med mindre
them gijfs een synnerlig beqvämligheet ifrån
himmelen. Spegel Guds verk 1.
Beram, n. Öfverenskommelse. [Mnt. [-beram]-] {+be-
ram]+} huilkit beram (om förbund)... är såBerama
— 73 —
Bergsskygd
lydhandes. O. Petri Kr. 180. samma beram
eller beslutt. Ders. 181.
Berama, tr. 1. Öfverenskomma om,
uppgöra. beszlutet som ther på (om ett förbund)
beramadt wardt. O. Petri Kr. 179. aff
för-ståndigha män beramade stadgar och
ordi-nantier. L. Petri Krön. pred. B 3 a. — 2.
Beställa om, ombesörja. Så beramade thå
Engelbrect breffuet, med huilkit the vpsade
konungenom theres huldskap. O. Petri Kr.
173. attj her vdinnan beraama vile vårth
gangn och fordeli. Gust. 1 reg. 4:25.
Kyr-kiones gemene bäste ... berama. A. Andreæ
Försp. till Uti. på Dan. b la. Jfr Rama.
Berappa, tr. Rappa. [T. berappen.] Skall
och hele Slottett innen til, så myckitt som
icke är af huggen steen, flitteligen berappes.
Hist. bibi. 2:221 (1588).
Bereda, tr. Tillreda, bereedde en stoor
natward (aftonmåltid). Judith 6:19. ena
mal-tijdh beredha. 2 Macc. 2: 28. beredher oss
4Påschalambet. Luc. 22: 8.
Berede, adj. Färdig, i ordning. [Mnt. =]
hade wij formodett ath Boijerten skulle på
thenne tiidh ware aldelis berede. Gust. 1 reg.
11:82.
Beredning, f. Befästande. (Erkebiskop
Trolle) foretagit eller begynt med stäkes slotz
beredningh thetta obestånd emot siith eigit
fädernes riiche. HSH 24:64 (1516). stäkes
slotz beredningh emoth riikit och mich (Sten
Sture). 24:65.
Beredskap, m. Redskap, anstalt,
tillrustning. [T. bereitschaft.] Een ovänt syn,
en tancka, Ett missförstånd och feelgrep är"
mijn vapn, mijn rustning och beredskap,
Ther med iag faller an mång tusend man
Och heele härar häriar. Stjernhjelm
Freds-afl 3 intr.
Berefva, tr. •Omslå, omlinda med rep,
band (tunnband) o. d. [Mnt. bereven.] hoo
szom vpslår kistor tunnor byltor eller nogot
bereffued godtz. Gust. 1 reg. 10:130. Lin,
merling berefvades om fyrkulor och
fyrkransar. Adlersparre Afh. 247, 219. Se
Fyrboll.
Beregna, tr. Vattna med regn. [T. [-be-regnen.]-] {+be-
regnen.]+} En åker wardt beregnat, och then
andre åkren, som intet beregnat wardt,
för-torkadhes. Am. 4: 7.
Berepa sig, refl. Repa sig. han lätt
hugga neder till ellofva tusend man, rijket
till een sådan skada, att samma provintz sig
icke till denna dag bereppat hafver. Gust.
Adolf Skr. 86.
Berga, tr. Rädda, om (i sjönöd) then
ene kunde och måtte, med godt samvet,
störta then andra i sion, på thet han sielf
måtte blifva burgen? Bechstadius 81.
Skeppet... kom i brand, at fåå personer
allenast blefvo burgne. Dens. 141.
Bergaltare, n. [Luther: bergaltar,
Vul-gata: prostibulum.] fremst på alla wäghar
bygde tu tijn berghaltare, och giorde tina
fäghrind til een styggelse. Hes. 16:25.
Bergelott, m. Bergarlön. thett
arbettz-folk som ther tilhielpe (att berga gods från
strandadt fartyg) skulle haffua ehnn
måtte-ligh berggebtth. Gust. 1 reg. 2:264.
Bergenfisk, m. Eg. fisfc från staden
Bergen; stortorsk? Piscis bergolicus,
bergenfisk. Var. rer. voc. R 2 b. berghenfiisk.
Gust. 1 reg. 2: 238. lithet östen om Trinnes
(vid Hvita hafvet) ähr mechta stortt fiske
medh bärgerfisk, raff, räcklingh och långor.
HSH 39:101 (1581). huar gill Siölap ... skall
nu her effter uttgöre till Suerige fyre wåger
rockor eller Bärenfisk. 39:185 (1605).
Bärn-fisk. Ders. til Stockholm låta inskeppa
allehanda Berger- så ock klippe- och Islands fisk,
ehvad namn den och hafva kan. Stjernman
Com. 2: 685 (1652). Torsk och sill... stöör,
langar (långor), bergefisk. Spegel Guds
verk 196.
Berggeld, n. Bergarlön. [T. bergegeld,
n.] att the giffwe tich ... ett skäligt berggält,
för thet thu haffwer holpet them rädde schipp
och godtz. RR maj 1544.
Bergkyrka, f. = Bergaltare. [Luther:
bergkirche, Vulg.: lupanar.] bygde tu tigh
berghkyrkior ... på alla gator. Hes. 16: 24.
Bergsadel, m. i förtiden och af ålder en
särdeles Bergsadel varit hafver, hvilken sin
ursprung och uphof derutaf hafver fått och
bekommit, at Landsens Herrer, Regenter
och Konunger de principaleste och
förnem-ligaste bergsmän, som genom flitigt och
idke-liga bergsbrucks drifvande til någon
synnerlig förmögenhet komne äre och sig om sit
fädernesland och sin öfverhet väl at förtiene
beflitat och anlägit vara låtit, med ansenliga
och hederliga skiöldemärken hafve förärat
och med särdeles priuilegier benådt och
begåfvadt. K. br. 80/i 1621 (Bring Saml. 1:54).
Bergsega, f. -sege, m. Bergolja. Lind
Ord.
Bergsel, f. Bergning. Engebärsel,
enge-bergzell. HSH 21:180,191 (1650).
Bergsförståndig, adj. Som förstår sig
på bergsbruk, lathe wij nw dragé tijt vp
(till Dannemora) någre nykompne
bergzfor-stondige, som ther skole ... med all macht
taghe sig bruchningen före. RR 20/e 1545.
Bergskulle, m. Bergstopp. Tå nu Herren
nidher kommen war vppå Sinaj bergh offuan
vppå kullan, kalladhe han Mose vp på
bergskullan. 2 Mos. 19:20.
Bergskåra, f. Bergsremna. [Isl. [-bjarg-skora.]-] {+bjarg-
skora.]+} han må inkrypa j steenklyfftor och
bergskoror. L. Petri Jes. proph. 2:21.
Bergssko, m. Ett slags hästsko ?
Bergx-skoo. Gust. 1 reg. 1:153.
Bergsskygd, f. Skygd af ett berg.
[Luther: dunckel des bergs.] hon . . . kom
nedher j berghs skygdena. 1 Sam. 25:20.
(Öfv. 1878: undangömd plats i bergstrakten.)Berida
— 74 —
Berymmas
Berida, tr. 1. Rida {på). Af hästar, dem
han hade nöye utaf at berida, hade han stallen
fulla. Malmborg 479. — 2. Genomrida,
rida omkring pä. [T. bereiten.] måtte visse
och beskedelige män. förordnas i alle
landz-ändar, som ... beride och besåge almennirigs
skogarne. Stjernman Riksd. 2:959 (1638).
sijr jag adelen j sin nähring så och sine
inkompster mest vara graveret, först af de
månge opbördz män, som alle berijda deres
godz. A. Oxenstjerna (HSH 30:58). en
troup, hvilcken måtte kunna brukas till att
berijda stranden och hindra, att fienden ...
måtte kunna anlända. HSH 35:803 (1656).
Berimma, tr. Göra rim öp er. [T. [-be-reimen.]-] {+be-
reimen.]+} Leffren vil jagh berimma effter
gammalt sätt. Bordrim A 7 a.
Beringa, tr. 1. Omringa. [T. beringen.]
befalte han . . . ingalunda fienden tilstädia
krijgzhären at beringia. Schroderus Liv.
404. beringia een stad. Rudbeck Att. 1:
186. Gud . . . alla haf hvart med sin strand
beringat. Spegel Guds verk (1745) 77. —
2. Ringa, inringa, beringa diuret.
Stjernhjelm Or dl. till Here.
Bero, intr. när Gudh vil ... castija och
straffa sina uthvalda, kunna vij aff förnufftet
intet begrijpa, uthan måste ställat i Gudz
sköön och låtat beroga i Gudz viszheet. J.
Botvidi Pest. 24 b.
Berop, n. Kall, kallelse. [T. b er uf.] wij
... hielp aff honom i alla åliggiande nöder,
effter hwars och ens beroop och kallelse
wisseliga förwenta måge. P. J. Gothus Conf.
I 3 a. Deth är en edel ting och mycken heeder
värdt, När man i det berop, som himmlen
har beskiärdt, Sigh steller flitigt an och
brukar alt sitt bästa ... På det han snält och braff
fullgör sin embetz plicht. Rosenfeldt Vitt.
203.
Beropa, tr. [Mnt. beropen; T. berufen.]
1. Utropa, berykta, titt nampn wardt beropat
fierran på öyanar. Syr. 47:17. förnemde
Paulus beskriyar och beropar Martinum luther
med hans anhang for kiettare. O. Petri
Svar till P. Elice a 2 a. the beropa och
be-klagha them för ohörsamme och vproriske
män. Uti. på Dan. 93. beropte (utgaf) sigh
för vnge Her Steens son, kallandes sigh Niels
Steenson. Svart Kr. 101. — 2.- Kalla. Strax
beropades menige man tilsamman, på thet
konungen ... muntligen them til tala måtte.
Schroderus Liv. 400. Jag således är genom
min sahlige faders person nogsampt ärnat och
beropen til närvarandes stånd. Gust. Adolf
Skr. 198.
Berosa, tr. Rosa, berömma, then Peder
Schram är berossat etc. (vilje vi) ati
granneliga bespane vm han är szå dugelig szom ord
aff går. Gust. 1 reg. 10:111. I... varda
härföre uthaf omliggiande land och rijken
be-roste. Gust. Adolf Skr. 187. Refl. the
uppenbarlighen sigh uthaff konung Persei
gunst och vänskap berosadhe. Schroderus
Liv. 902.
Berota sig, refl. 1. Rota sig. itt trää
thet widh watn planterat och widh en beck
berotat är. Jer. 17:8. effter thet (på stenören
fallna sädet) war icke wel berotat,
förtorka-dhes thet. Marc. 4:6. — 2. Sammanrota
sig. hade han siigh berotath ... wthij ith
förbundt med Söffuerin norby. Gust. 1 reg.
2:181.
Bers, m. och f. Jagt. Lind Ord.
Bersa, intr. Jaga. Se B ar sa.
Bersan, f. Jagt. hon all tidsens längd
med jagt och bersan stekte (stäckte,
förkortade). Spegel Guds verk 202.
Bersmessa, f. Bertilsmessa,
Bartholo-meidag, den 24 Aug. Dijkman 148.
Berusta, tr. Rusta, utrusta. [T.
be-rüsten ] j eder väl berosta skulle medt goda
hästar och drabtyg. Gust. 1 reg. 5:144. til
huilken förlegning (nedläggning af kon.
Kristierns krigsfolk) wij beryste oss med
alla makt. 7: 451. Ephraims barn berustade
medh wapn och bogha. L. Petri Dav. ps.
78:9. ett segelskep beröstadt till 100 man.
Svart Kr. 5. Rijket.. . war beröstadt och
förmannadt både til watn och land.
Åre-pred. 64.
Berycka, tr. Afrycka, frånrycka. Han
(Cupido) dierffdes ... mohr sins svahner
sielff berycka duhn och svantz. Wexionius
Sinn. C2la.
Berykta, tr. 1. Utsprida rykte om, göra
ryktbar, göra allmänt bekant. Oc beryctis
(går ett rykte) her at konungen aff Pålen
acther oc wiil sätie j dag med store försten.
Finl. 671 (1517). Hoo kan vthtala herrans
mact, och berycta (förkunna) alt hans loff?
Dav. ps. 1536 106:2. the gingo vth, och
berychtadhe honom (Jesus) j thet hela
landet. Matth. 9:31. begynte han förkunna
och berychta thet som skeedt war. Marc.
1:45. berychtadhe the vth hwadh them sagdt
war om thetta Barnet. Luc. 2:17. thetta
talet är berychtat jbland Judanar, in til thenna
dagh. Matth. 28:15. om hwilket taal
berychtat är offuer hela Judeska landet. Ap.
gern. 10:37. — 2. Vanrykta. han haffuer
berychtat ena jungfru j Israel. 5 Mos. 22:
19. the Påueske oss för Luterske kettare
tilförenne vthförde och berychtade och än
nu berychta. L. Petri Kyrkost. 4. förer
han (hyresgäst) ett lastbart och lösachtigt
lefverne, at hus theraf berychtadt varder.
Lag 1734 J. B. 16:14.
Beryktan, f. Vanryktande. baaktalan
och berychtan. P. Erici 2:171 a.
Beryktig, adj. Ryktbar. [Mnt [-beruch-tich.]-] {+beruch-
tich.]+} Babylon ... haffuer en long tidh warit
achtat för then berychtigeste i hela werlden.
Uti. på Dan. 14.
Berymmas, dep. Rymmas. Där
han-dhel och handvärck kundhe medh tidhenBeråd
— 75 —
Beröfva
så mycket tiltaga, att borgerskapet icke
kundhe berymmes uthj den nyie stadhen.
HSH 35:338 (1656). _
Beråd, n. 1. Öfverläggning,
öfvervägande, betänkande. Men thet stodh på
berådh emellan Her Götstaff och them (kon.
Kristierns folk) wid en månadz tijdh om the
conditioner och wilkor, vnder hwilke the
honom Stocholms Stadh och Slott vpgifFua
wille. Svart Kr. 70. han wille haffua
sa-kene på berådh vppå nogre dagar. Ders. 80.
Men när the eskadhe slotzloffuonar aff her
Steen, togh han thet på berådh til annan
daghen. O. Petri Kr. 289. taghe wij vti
berådh (draga i betänkande) att jnryma
vt-lendskom mannom någott ytermera wilkor
her i wort rike. Gust. 1 reg. 7:136. — 2.
Beslut. De små barnen togo sitt eget
beråd. Sv. forns. 2: 98.
Beråda, intr. Rådgöra. [T. berathen.]
Jag kan så fåfäng ting ei höra eller skåda,
At vi, en fängslad hop, om krig och frid
beråda. Spegel Tillsl. par. 111. — Refl.
[T. sich berathen.] — 1. Rådgöra, wij...
måghe wäll lidha atj ther om (om
biskopsvalet) berådhe edher in til jula helgen. Gust.
1 reg. 6: 328. the haffua berådhit sich j sijn
hierta, och giort med hwar annan itt förbund
emoott tich. Dav. ps. 1536 83:6. Jagh vill
migh berådha Medh alla mina frendher. Sv.
forns. 1: 7«. beråda sigh med vijse och
trogne Rådh. R. Foss 108. Jagh må migh
beråde med eder på hvad vilckor och set
jagh mina sacker anstella skall. Gust.
Adolf Skr. 478. — 2. Besluta, störste
parten hade berådt sigh vilia förlåta Rom och
samptligen dragha til staden Veij.
Schroderus Liv. 156. — Part. Berådd, betänkt,
besluten. Så ære wij och sså nw beråde
ath wij ... thet (att låta kröna oss) welia
haffua för hender på the helga trekonga dagh.
Gust. 1 reg. 4: 335. må thet (godset) bliffua
tilstædis til thess wij bliffue bettre berådde,
huad ther åff göras skall. 4:339. huar i skule
sitia ther frij för then taxa ... förleggis ther
med en canica prebenda, thet wij doch icke
berådde äre at skee skall. 6: 230. Therföre
är iagh berådd på at leggia selskap medh
henne (visheten). L. Petri Sal. vish. 8: 9.
han eskar idher fram til räkenskaps, förr än
j ären någhot berådde ther vppå. 4 Post.
40 a. the vore aldeles berådde och
beväpnade til strijdz. Schroderus Liv. 14. —
Neutr. berådt förekommer i adverbial
ställning: uppsåtligt. Han kan af svaghet
stundom fela, Men aldrig gör han ondt berådt.
Dalin Vitt. I. 3:46.
Berådeliga, adv. Med beråd, med fri
vilja, the henne (jordrymden) weluileligha
och berådheligha sålt hadhe. Fin. handl.
6:131 (1529).
Berådfråga sig, refl. Rådföra sig. [T.
sich berathfragen.] man berådhfråger sigh
ther om hoos een som förstånd haffuer ther
vppå. Berchelt 2 Pest. G 8 a. Legaten,
til at vijdare berådhfrågha sigh, var kommen
til Rom. Schroderus Liv. 29. han hade
ther om berådhfråghat sigh medh sine
vänner. Ders. 82.
Berådslå, tr. Rådslå om, öfverväga.
[T. berathschlagen.] förfarne mästare ...
skole opå en viss ort sammankomme och
berådslå hvad om theres embete nyttigt och
gagneligit vara kan. Stjernman Com. 1:
463 (1602). Rijksens saker... som på thenne
almennelige håldne rijkzdagh äre berådslagne
och beslutne. Riksd. 1:504 (1600). the
saker, som berådslås, stadgas och beslutas,
skole skee medh samptelige rijkzens rådz
råde. 2:1303 (1660). berådslå the ärender,
ther uthinnan menige rickzens välfärdh och
tarf beståår. Gust. Adolf Skr. 223.
Beräkna, tr. Genomräkna, revidera,
öfverse och beräkna de 7 mäns räkenskaper.
Stjernman Com. 1:746 (1619).
Beränna, tr. Kringränna. spärra. [T.
berennen.] Vij berende staden. Hund Er.
14 kr. v. 152. the Fabier blefvo på alle
sij-dhor berände aff fienden. Schroderus Liv.
95. vi äre runt omkring med vee berända.
Eurelius Vitt. 77. the komma oss heem
för wåra dör och berenna oss inne. L.
Petri Kyrkost. 16 b. wägen medh så
be-hendiga grip berend och förtagen warder, at
the icke kunne framkomma. A. Andreæ
Försp. till L. Petri Kyrkost. B 3 a.
Berätta, tr. Gifva nattvarden. [T. [-be-richten.]-] {+be-
richten.]+} Presten ... beretter then siuka. L.
Petri Kyrkord. 59 a. Sedan then siuke
således beretter är. Ders. — Refl. Begå
nattvarden. [T. sich berichten.] ingen .. prest
haffue mact til ath vpholla våris herris
lekamen för nogon som sig åff gudelighet
be-retta vii. Gust. 1 reg. 4:255. huar oc en
må berätta sigh oc tagha sijn gudh oc
skapare när honum tyckis. 6:306. thet skulle
wara platz (svårighet) få någhot kärelle så
stoort som behöffdes til så mykit folk som
sigh vnder tijdhen til lijka (på samma gång)
beretter. L. Petri Dial. om mess. 91 b,
Berättighet, f. Rätt, rättighet, vi
förgäta vår nästas berättighet, när vi så snåle
äre uti vår egen fördel. Hermelin D7a.
Han afhänder sig för vår skull en del af sin
berättighet. Dens. E 3 b. då du haver
honom (tjenaren) rundeligen sin berättighet
givet, afskeda honom vänligen ifrån tig.
Dens. E 8 b.
Beröfva, tr. Röfva, plundra, beröffua
Gudhj hans ähro ifrå. L. Petri 4 Post.
33 a. gå j eens mechtigs manz hws, och
beröffua honom hans booting bortt. Matth.
12:29. gaff them j theras hand som them
röffuadhe, at the them beröffua skulle. Dom.
2:14. the som tigh beröffuat haffua, skola
beröffuadhe warda. Jer. 30:16. han skalBeröja
— 76 —
Besegling
tagha bortt alt thes (landets) godz, och skal
skinna och beröffua thet. Hes. 29:19. en
röffuare ... öffuerfaller och berööffuar
färdande folck. P. J. Gothus Rel. art. 278.
Beröja, tr. Röja. the berögde och
op-ropade them som för:ne stämpling mäst
åstadt kommet haffua. Gust. 1 reg. 5:53.
the berögde och huru grofweligen han hade
förtalat Konungen. Svart Kr. 172.
Beröka, tr. Röka. [T. beräuchen.]
be-rökie kammaren, så at han bliffuer
välluch-tande. Schroderus Hoff. väck. 114. är
thet sedvenia uthi sombligha landom, at
barnaföderskona henne (hålörten) hoos sigh
hafva, sigh och barnet ther medh at beröckia.
A. Månsson Ört. 131.
Berömma, tr. 1. Med beröm utropa,
förkunna. Elisabeth . . . berömer Mariam
för sin Herres modher. P. Erici 3: 91 a.
— (NT 1526 uppräknar i förspråket berömma
bland de ord, som "wäl skola synas selsyn"
och som anses behöfva förklaring, "för the
eenfållugha skull, så lenge (till dess) the
begynna wänias ther widh".) — Refl. Skryta.
beröma sigh, at the wilia förstöra tin
Helghe-dom. Judith 9: 11. — 2. Omnämna, citera.
[Jfr L. laudare.] Konunga och Höfdinga
Styrelsen .. . skrifven är vel för 400 åhr
til-bakars, althenstund han berömer Ægidium
Romanum, then vid åhr 1280 skrifvit hafver.
Svedberg Schibb. 60.
Berömmelse, f. Skryt, förhäfvelse.
Be-römelse, iactatio, iactitatio, iactantia,
osten-tatio, gloriatio, arrogantia. Helsingius.
Hedhninganar . . . som mitt land intaghet
haffua medh stoor berömelse och hoghmoodh.
Hes. 36:5.
Beröra, tr. 1. Röra, skaka. Herrans
röst berörer öknena. Ps. 29:8. Tu som
iordena haffuer berördt och rempna låtet.
60:4. — Refl. Komma i rörelse, när han
kom in j Hierusalem, berördhe sigh hela
stadhen. NT 1526 Matth. 21:10. — 2. Röra,
antasta. Ären skulle ingelunde beröran
vtan låta faran hwart han kunde. Svart
Kr. 13. — B. Röra, beveka. Tå berördes
Holofernis hierta. Judith 12:16. — 4.
Vidröra, förmäla, berätta. Teslikes warder ock
berordt i wor Swenska Cröneke om ena
gudhinno som när the Latiner kallades Ceres.
O. Petri Kr. 13. Och berörer then Danska
Crönekan om noghra andra konungar. Ders.
19. — 5. Anmäla, anhängiggöra. han
skickar sziith fwlmyndughe sendtningebudt tiil
lubeeck ath beröra szin sack ther j rætthe.
Gust. 1 reg. 2: 133.
Bes, Bess, Biss, n. Gå i bes, löpa
b e s s, biss, vara löpsk. Dee (svinen)
flootas, dee rootas, the gå så i bees. S.
Brasck Förl. sonen K 4 a. nu, sedan denna
bängeln börjat löpa bess efter henne, skall
I veta hon sätter näsan i vädret. C.
Gyllenborg Sprätth. 15. Bedragare, vill du då stedze
löpa biss? ... och glömsker eij besinna Hvad
troo du låfvat har din enda hulda qvinna?
Düben Pulp. 9. Löpa i biss. Lind Ord.
Besa, intr. Kesa. (Se Rietz.) kon besår
1 språng som en hjort, med svansen i krom,
endast för en liten fluga, som hvarken kan
sticka eller bita henne. Linné Tal om ins.
18. Det gick just som då fä för bromsar
börja besa. Livin 126.
Bese, tr. 1. Se, se efter. I ären speyare,
och ären kompne til at besee huarest landet
är öpet. 1 Mos. 42:9. Tå sende Judas
speyare tijt, och lät besee huru starcke
fien-danar woro. 1 Macc. 5: 38. Herrans öghon
äro mykit klarare än solen, och besee alt
grant hwadh menniskionar göra. L. Petri
Sir. bok 23:28. — 2. Betrakta, skärskåda,
tillse, på thet wij här må komma på then
rätta grunden ... skole wij först besee noghor
ordh som Evangelisten scriffuar. O. Petri
2 Post. 38 a. Så wilie wij nw besee hwadh
lärdom oss här giffuin warder. Ders. 33 b.
3. Se till, ombesörja, thet första iagh
haffuer beseedt mijn ärende. Philipp. 2:23.
(Öfv. 1882: så snart jag fått se, huru det
går med mig.) — 4. Besöka. Dina Leas
dotter... gick vth til at besee thes landzens
döttrar. 1 Mos. 34:1. Tå sende Saul bodh
til at besee Dauid. 1 Sam. 19:15. — 5.
Förse, wile wij saa bese eder hær j landeth
med tiilbörlige förlæninger. Gust 1 reg. 1:96.
Besegla, tr. 1. Försegla. Och tu Daniel
fördöl thenna orden, och besigla thenna
scrifftena. Dan. 12:4. skalt tilsluta dörena
effter tigh, och besigla henne medh tin eghen
ring. Bel i Babel 10. Tå gingo the bortt,
och förwaradhe graffuena medh wachtare,
och beseglde stenen. Matth. 27:66. ena
book ... besegld medh siw insigel. Upp.
5:1. — 2. Genom beseglad handling
tillförsäkra. thet wij thorn loffuat oc besigled
haffue. Gust. 1 reg. 6:78.
Beseglad, part. Seglande, snabbseglande.
godh, wäl besegladh Örligx skepp. Gust. 1
reg. 8:251. effter thett samme kraffwell war
vell beseglad, war hann för udtt widt (förut
vid pass) 4 wicker siöös. HSH 2:53 (153 ■).
then Lybiske Boijortt... icke war så
be-segldh, att han kunde fölghe flåthen. Hist.
handl. 13. 1:145 (1564). Reenen (ett skepp)
ähr ille besegelt. 8. 2:88 (1566). ähre sama
schipp inthet tienlige, både för theris
diup-wadighet, så och för the.orsaker, att the fast
gamble schipp och inthet synnerligenn
beseglde ähre. HSH 36: 216 (1579). bygga
tienlige och väl beseeglade farkostar.
Stjernman Com. 4:215 (1679).
Besegling, f. Beseglad skrift,
hand-linger och beszeglinger huilka the sielffue
met oss alle endrectelige samtyckt oc
be-szegelt hade. Gust. 1 reg. 6:218. giffua
them sådana breff och besegling som the
begärade. Svart Kr. 73.Besigta
— 77 —
Beskansa
Besigta, tr. och intr. Undersöka,
besiktiga. [T. besichten.] en byggiemestare, som
tess förstondh hadhe och besiktha kunne
huarest lägligiste wore en graff wpkasta. Fin.
handl. 2:261 (1547). haffuer besichtet
lägenheter iffrå Wiborgh til Nyen. 3:233 (1555).
besichte och förfare vm alle thenne slåtzens
wnstender och lägenhether. 3:237 (1555).
låta skåda och besigta sin dotters Mariæ af
Hertig Carl utlofvade och bebrefvade
lifge-dings stycker. S. Elofsson 225.
Besilfra, tr. Försilfra. [T. besilbern.]
j skolen ohelgha idhra besilffwradha
affgu-dhar. Es. 30: 22.
Besinna, tr. Inse, förstå, fatta. Söffuerin
norby schulle haffua seendt danmarkis riichis
raadt ith breff wij honum tilscriffuit hadhe ...
kwnnom wij icke besynna huadt breff thet
schulle wara. Gust. 1 reg. 2:45. the haffua
wnuikit oc giffuit sig in thil Danmark, huad
the ther actha att skaffa kunne wij ey
fulleliga besynne. 6:106. O huru lustigh äro all
hans werck, ändoch man som noghast kan
besinna ena gnisto ther aff. Syr. 43 (42: 23).
så oforstondige och oforfarne j scrifftenne at
wij intit besinna kunne vtan vthlegning och
forclaring. O. Petri 2 Post. 85 b.
Besinnelse, f. Öfvervägande, til theris
(ärendenas) yterligare besinnilse görss väl
behoff att vij medt rijkesens rådt komme til
samman. Gust. 1 reg. 5:89.
Besira, tr. Sira, utsira. [T. bezieren,]
den högedle, välborne och med alla adeliga
dygder rijkeligen bezirade jungfrun.
Wexi-onius Vitt. 406.
Besitta, tr. och intr. 1. Sitta på, i. iagh
... bliffuer werdigh til at besittia mins
Fa-dhers Stool. L. Petri Sal. vish. 9:12. han
efter sin fader skulle närmast vara att
be-sittja konungasätet. S. Elofsson 185. att
man kan besittia sin häst och styra sin
glaf-wen. Brahe Oecon. 10. Häradzhöfdingarne
besittia rätten uthi egne persohner.
Stjernman Riksd. 2:1481 (1664). Jfr B i sitta. —
2. Sitta. Rådett bleff besittiendes att
ran-sacka och ende allahanda sacker allt intill
mörckan kom. HSH 2:7 (1522). wij haffuom
en sådana öfuerstaprest, som besitiandes är
på höghre sidhon maiestatennes stools j
himmelen. NT 1526 Ebr. 8:1. Giff migh
Wijs-hetena, som besittiandes är widh tin Stool.
L. Petri Sal. vish. 9:4. Fästningaringen
moste vara skickat effter fingren, skal han
annars ther på besittiandes bliffua. T.
Johannis P7a. — 3. Bo, vara bosatt; bebo.
en daghakarl then ingenstädz besittiande
(bofast) är. Syr. 37:14. the som vidh almenne
vägherne besittiandes och boendes äre.
Stjernman Com. 1:175 (1561). theras land,
ther vthi the besitiandes woro. P. Erici 6:
134 a. Then til Jerusalem sägher, War besittin
(bebodd), Och til Juda städher, Warer bygde.
Es. 44:26. — 4. Besätta. Kongl. M:tt haff-
uer latidt medh bönder besittie en part aff
the nys vptagne affuelsgårder. HSH 27:2
(1561). then besitne (af djefvulen besatte)
wort helbröghda giordher. NT 1526 Luc. 8:36.
Besk, adj. Bitter. Icke giffuer een kella
aff itt holl (hål) bådhe sött och beeskt watn?
Jac. 3: il. wor fiende besk är oss så hesk.
Psalmb. 1536 27.
Beskada, -skadiga, tr. Skada, tillfoga
skada. [T. beschaden, beschädigen.]
be-skade tiil liff eller godz. Gust. 1 reg. 10:50.
han (Ryssen) hafver måst till evig tid släppa
dhe roofhuus, therutur han oss tillförende
beskadat hafver. Gust. Adolf Skr. 178.
rijket i een eller annor måtto at beskada.
Stjernman Com. 2:112 (1638). Ju meera
som man the orena kroppar bespijsar, ju meer
beskadigar man them. Sparman Sund. sp.
279. man moste uthi henne (hvilan) ett mått
hafva, så framt at hon ens hälsa icke
be-skadigha skal. Ders. 321.
Beskaffa, tr. och intr. 1. Skaffa, anskaffa.
han szådana (förnödenheter) beskaffar oss jn
j landhit. Gust. 1 reg. 8: 260. tu skulle
be-skaffe oss en hoop siöfarit folk. 8: 348.
Be-skaffer och besteller gråterskor. Jer. 9:17.
— 2. Bereda, åstadkomma, beskaffa früd
och rolighett. Gust. 1 reg. 6:160. wele j
gerna beskaffa, att oss skall skee rett. 8: 282.
O huru stoort är thet godha som tu ...
bescaffat for menniskiors barnom. Dav. ps.
1536 31:20. huar udi Engeland ingen
for-deel står till att beskaffe. Stjernman Com.
1:109 (1550). — 3. Uträtta, utföra, wij her
til dags hafft haffue ther så granna act vppå,
at han j then motton (K. Kristiern i försöket
att väcka ovänskap mellan Sverige och
Danmark) intit haffuer kunnit beskaffa. Gust. 1
reg. 8: 51. haffuer giort k. Christiern ...
sa-dana motstond och affbrek at han icke haffuer
kunnit beskaffa sin wilia. 8: 73. Tå skal han
förgrymma sigh emoot thet helgha Förbundet,
och skal beskaffat (utföra, verkställa det,
neml. förgrymmandet). Dan. 11:30. — 4.
Befordra. Thesses kroppar beskaffadhe
Tobias til begrafning. Tob. 1:21. — 5. Skaffa
(med), befatta sig (med), beswärligit är,
al-tijd haffwe så mykit beskaffa med myntet.
RR ®/7 1544. en werldzligh Domare moste
låta sigh nöya medh thet han hörer och seer,
och haffuer widhare medh ingen ting beskaffa.
L. Petri 2 Post. 177 a. Sedhan hadhe man
uthi nijo daghar at beskaffa medh gudztienst
och offer. Schroderus Liv. 695.
Beskafva, tr. Öfverskafva, öfverskrapa.
[T. beschaben.] om samma citron tempereras
och beskafves medh sucker, ... blifver hon
magan beqvem. Schroderus Pac. 56.
Beskansa, tr. [T. beschanzen.] 1.
Kring-skansa, belägra, kom NebucadNezar... med
all sin häär emoot Jerusalem och beladhe
honom, och beskantzadhe honom alt om
kring. Jer. 52:4. beskantsade och beskötBeskatta
78 —
Beskedlig
han staden. Girs Joh. 3 kr. 21. — 2.
För-skansa, befästa. Han lät sigh ther om mykit
wårda, at hans folck skulle bliffua vthan
skadha, och hadhe stoort omaak först at
be-skantza stadhen. L. Petri Sir. bok 50:4.
beskantze och befäste Wijborgz slotth och
stadh medh alle nödhtorfftige tilbehöringer.
Fin. handl. 8:309 (1555). beskantze och
be-feste lägredh. HSH 36: 278 (1581). the sigh
jämte vidh hvar andra beskantzat hadhe.
Schroderus Liv. 455. the beskantzade sig
uti Hispanien. Peringskiöld Jord. 70. the
förbyggia och beskantza samma stad med
stora vallar. Ders. 86.
Beskatta, tr. 1. Belägga med skatt, hwar
och en effter sina förmågho beskattadhe han
til silffuer och gull. 2 Kon. 23: 35. han gaff
sich in til Gotland ... och beskattade thet
hela landet til en stoor summo penninga.
O. Petri Kr. 47. — 2. Skattskrifva. aff
Keysar Augusto vthgick itt bodh at all
werlden skulle beskattas. Luc\ 2: l. the gingo
alle hwar vthi sin stadh, til at läta beskatta
sigh. 2:3. — 3. Pliktfälla. Kemmenerene
skwle beskatta lårens howisk for thet han
röchte syn kordare paa bron aat michel.
O. Petri Tänk. 21.
Besked, n. 1. Betyg, skriftligt intyg,
pass. the fremmende icke skole uthan
be-skedh draga genom landet. Stjernman Com.
1:165 (1559). the hvarken passbordh eller
beskedh hafve. 1:271 (1577). — 2. Beting,
vilkor, förbehåll. Och giordes fridhen med
sådana beskeed, at om noghon parten wille
trädha i frå fredhen, thå skulle han läta then
andra thet första (förstå) tolff wikur til
för-enne. O. Petri Kr. 175. alt thet wij begiere
oss til godho, skal wara bidhit medh såådana
beskeedt och wilkor, ath om thet kan wara
honom (Gud) til loff och ära, thå skal han
oss thet giffwa och annars icke. Men. fall
H l a. — 3. Förstånd, urskilning. Och än
thå at.. . man pläghar seya, Forrädhare skal
man med forräderij winna, Så moste thet
doch med beskeedh forstondet warda, Ty thet
är jw aldrigh lofflighit at förrådha noghon
med falska eedher. O. Petri Kr. 75. säya
en ting vtan beskede. Svar till P. Eliæ
e l b. han wille icke ... at the så slett vthan
all beskeed gesta skulle, hwar som helst the
först kunde bekomma herberge. L. Petri
3 Post. 136 b. emoot... ketterij och
förgiff-tigh lärdom skal en rettsinnigh Predicare
tijdt och offta, doch medh förnufft och
beskedh tala. Kyrkord. 5 a. Hemmen edra
salta tårar, Sörg- ok klagen med besked.
Lucidor Q i b.
Beskeda, tr. [Mnt. bescheden.] 1. Skilja,
åtskilja, han gör här en åtskildnat på
men-hiskiorna, säyandes, Fadher förlåt them thet,
ty the weta icke hwad the göra. Ty then na
orden beskeeda tweggehanda syndare. L.
Petri / Post. c 5 a. — 2. Bestämma, be-
skära. Swa frampt han vnduika vill then
plicht vthi lagboken beskeet ær. Gust. 1 reg.
1:194. lät migh få til maatz min beskeedda
deel. L. Petri Sal. ord. 30: 8. han (Kristus)
oss, såsom en fadher på sitt yttersta sinom
barnom och arffuingom, ärnar och beskedher
(testamenterar) thet ewigha fädherneslandet.
P. Erici 1:251 a. Vårs Herres Jesu Christi
dyyra och högverdiga testamente, i hvilko
han haffuer beskeedat oss sin helga lekamen
och blod. P. J. Gothus 1 Pred. A 4 b. han
beskedher hvariom och enom sitt vissa
embete. L. Paul. Gothus Mon. pac. soo. —
3. Beordra. The Swenske swarade, att the
icke wore beskedde aff sin herre lenger
draga än till Konungzhampn. Svart Kr. 5.
han skulle them (brefven) förskicka, när
leg-ligast wore, tijt the them beskedat hade.
Ders. 144. vele vij sielfve samma penninger
... lefverere vår nådigste förstes trogne män
uthi hvar landzände, som beskedde blifva
them at anamma. Stjernman Riksd. bih.
257 (1602). Freiset aff Upland ... beskedades
åth Vastena. Girs Gust. 1 kr. 186. När nu
en mächtigh Furste ville tigh förordna och
beskedha en sin betrodda Cammartiänare .. .
then ther skulle uppå tigh achta. A.
Lau-rentii Hust. 174.
Beskedenhet, f. Eftertanke, besinning,
förstånd, klokhet. [Mnt. beschedenheit.] så
sade han sig det ingaledes gilla... som
förutan någon synnerlig beskedenhet och i hans
svaghet (sinnessvaghet) giordt var. Tegel
Er. 14 hist. 282. han var een man som ringa
beskedenheet och intet samvete hade. Gust.
Adolf Skr. 85. the medh största
beskedenhet sä varda uptuchtadhe, at the bådhe
lätteligen fatta och snarligen fullända thet them
til at lära aldranyttigast är. L. Paul. Gothus
Mon. pac. 172. Then sälla fru ... sin vandel
fört med then beskedenhet, At afund ock thes
namn vid grafven måste lofva. C.
Rudenschöld 387. Hon (vreden) utföser af sinnet
all beskedenhet. Hermelin C 8 a.
Beskedig,adj. [Mnt.beschedich.] 1. Klok,
förfaren, höge ... ärender at öffwertenckia
bequem och beskedigh. Svart Ärepred. 67.
— 2. Ordentlig, noggrann, en klar och
beskedig reckenskap. Fin. handl. 4: 242 (1556).
the skulle samma clockor annama, och göra
therföre en beskedig regenskap. Svart Kr.
154.
Beskedlig, adj. 1. Som det är besked
med, dugtig, duglig, han hade så släte
tanckar om vår Poësij, att hon intet skulle
kunna åstadkomma något beskedeligit verck
uti en så tårr materia som blötte reglor äre.
Düben Boil. skald, förord. — 2. Förståndig,
förfaren. (Förekommer ofta som
hedersbenämning för domare m. fl.) Thenne ...
be-schedelighe men saathe j nempdhen. Gust. 1
reg. 3: 87. all oreda på gräntsorne ... skulle
igenom beskedeliga mäns ransakning rättas.Beskedliga
— 79 —
Beskria
Girs Joh. 3 kr. 80. en beskedelig karl, som
sine stycker förstår. A. Oxenstjerna (HSH
29:289). — 8. Bestämd, afgörande, forfara
(åstadkomma)... på all ærande en god
be-skedeligh enda. Gust. 1 reg. 4:174. — 4.
Ordentlig, noggrann, en clar och beskedelig
regenskap. Fin. handl. 1: 239 (1542).
hollen-dis ther vdöffwer gode och beskedelige
Register, så att wij måge wete, hwart wåre
peninger bliffwe. 7:121 (1544). wij måtte
bekomme enn clar och beskedeligh
wnderuis-ning huru skatten wtgiörs wdj alle partzeler.
4:176 (1556). hölle beskedelige och klare
domböker. RR 29/» 1546. — 5. Tydlig,
begriplig. lärdomen (läran) är reen, wiss, claar
och beskedeligh. Falck 149 b. — 6.
Blygsam, anspråkslös. Landzfolket sågh honom
vara så beskedeligh, at han thet konungzlighe
nampnet icke ville antagha, och at uthi
honom var ingen ståltheet. Schroderus Liv.
329.
Beskedliga, adv. Tydligt, klart, skal
Predicaren ... läsat så ther vthaff (ur boken)
longsambliga och beskedeliga, så at bådhe
vng och gammal må görligha förnimmat. L.
Petri Kyrkord. loa.
Beskedlighet, f. 1. Förstånd, urskilning.
thenne boken Machabeorum skal medh
for-nufft läsin och hördt wara, thet är, medh
stoor beskedeligheet och rettan.doom. O.
Petri Sakr. 27 a. Beskedeligheet wil Gudh
haffua bådhe med giffuande och i gen
ta-ghande. Kr. 94. skola eenfallige Predicare
vthi theras förclaring lära haffua och bewijsa
thenna beskedeligheten, at the medh flere
ord thet förhandla, som tyckes någhralunda
wara mörckt och oclart. L. Petri Kyrkord.
10 b. vthi idhra troo läten finnas dygd, och
j dygdenne beskedeligheet, j
beskedelig-hetenne måtteligheet. 2 Pet. 1:5,6. (Öfv.
1882: förståndighet.) tu må behålla godh
rådh, och tin munn weta beskedheligheet.
Ord. 5:2 (Öfv. 1878: så att du följer kloka
råd och dina läppar bevara hvad du har
lärt.) Ingen ting är domarenom så storligen
aff nödene som beskedeligheet, at han veet
när han skal vara sträng, och när han skal
vara mild i laghen. Dom. regi. 25. — 2.
Blygsamhet, et beröm, som hans
beskede-lighet förkastade. Düben Boil. skald, förord.
Beskicka, tr. och intr. [T. beschicken.]
1. Skicka som sändebud, de angelägne
ären-der, hvaruti han var beskickad. Malmborg
610. — 2. Hafva vård om, ombesörja, ordna.
han beskickar hela tabernaklet och alt thet
ther vthi är. 4 Mos. 4:16. Altså wardt Gudz
tienst beskickat. 2 Krön. 35:10. Gudh ...
haffuer beskickat jbland oss försoningen nes
ord. 2 Cor. 5:19. skönia huru kosteligen
och vijsligen the Svenske fordom sit
regemente beskickat hafve. Gust. Adolf Skr. 2.
— 3. Stadga, förordna, vij haffue thet så
beskicket och förordineret. Gust. 1 reg. 5:19.
then ordinantia som beleffwat och beskickat
wart i wår stad Westerårs aff wårt elskelige
rikesens råd. 6:26. thet är itt Testament,
när een dödhsiwk menniskia beskickar om
sina äghodelar. Försp. till N. Test. — 4.
Anställa, förordna. Omsorgen om deras
(vägarnes) vidmakthållande är lemnad ... åt
visse af konungen beskickade personer. J.
Wallenberg 81.
Beskickning, f. Förordning, föreskrift.
biscops hans (Brasks) ordinantia och
beskic-ning( om biskopstionden). Gust. 1 reg. 4: 343.
Beskinna, tr. Skinna, plundra. [Mnt.
beschinden.] The äro wordne til rooff, och
ingen hielpare är, beskinnadhe, och ingen är
som sägher, Få them igen. Es. 42: 22. Een
hård och svårer kung han må allt heeligt
häda, Han må tå folck och iord beskinna
och afkläda. Achrelius Vitt. 368.
Beskita, tr. [Mnt. beschiten; T. [-bescheis-sen.]-] {+bescheis-
sen.]+} 1. Träcka på. Och när tu gick aff
staden uth, Tå beskest tu hvar endest knuut.
Alle bedl. speg. 19. — 2. Bedraga. Man ...
skämmer gått mynt medh kopar bland, Hvar
sig hägnar och om sigh slijter, Then ene
then andra beskijter. R. Foss 219.
Beskjuta, tr. Använda till skjutning,
skjuta med. [Jfr T. beschiessen.] ähre wij
icke heller någet belåtne med then
Jern-slangen her er, thy Bysse skytterne tröste
icke beskiuthe henne efftter hon är noget
oiämpn innan till. Fin. handl. 4:250 (1556).
Beskjutlig, adj. Som kan beskjutas,
fästningers värck, som aff skip beskiutlighe äre.
HSH 35:392 (1671).
Besko, tr. Förse med skor. Jag har dem
(pojkarne)... låtit kläda och besko. Dalin
Vitt. 5: 337.
Beskoren, p. adj. (Rakad.) kalle de
Påln-ske med föracht beskorne Påler. Hert. Carls
slakt. Dd3b. — Uttrycket grundar sig på
den förr bland polackerna gängse (för
väst-europeer och nordbor motbjudande) seden
att på turkiskt vis avraka huvudhåret med
undantag av en tofs på hjässan; jfr det
samtidiga uttalandet hos Webster The white
devil Act II, sc. 1: I scorn him Like a shav"d
Polack.
Beskranka, tr. Omskranka; inskränka,
begränsa. [Mnt. beschranken; T. [-beschrän-ken.]-] {+beschrän-
ken.]+} at dät (Svenska språket) kan med vissa
regler beskranckas, hålla väl en part
ogör-liget. Hermelin A 4 b. lät titt
husbondevälde beskrankas utaf tin Christendoms
utmärkande; dät är, håll honom (tjenaren) för
tin broder i Christo. Dens. E 8 a.
Beskria, intr. och tr. [Mnt. beschrien;
T. beschreien.] 1. Skrika öfver något, klaga
på, öfver, haffuer sommestedis wardit ropat
och bescriyath vtaff predicestolen paa någon
nye lerdom (lära) inkommen i rikit. Gust. 1
reg. 1:254. — 2. Utskrika, utsprida rykte.
j blandt edher wardher beskryiadt wtaff enomBeskriare
— 80 —
Beskänka
eller androm, ath wij saadana twngar paa lagt
haffue wtaff otrengdom maalom. Gust. 1 reg.
2:4. — 3. Utskrika, illa berykta, smäda,
förtala, the oss medh widöpen mun vthropa
och beskryia för Papister. L. Petri Kyrkost.
4 a. the beskriya oss för kettare. 2 Post. 89 b.
beskriyar oss för ohöffueliga sedher. Sal.
vish. 2:22. Szå haffuer han ... emoett all
sanning beskrijadt the Swenske. Svart Kr.
57. beskrijade och fördömde samma lerdom
(lära). Ders. 114. The beskriya fast Gudz
ord Och ketterij thet kalla. Psalmb. 1572
90 a. skola Predikarena icke inbyrdes
beskryia hvar annan aff predikostolen. Tegel
Gust. 1 hist. 1:217.
Beskriare, m. Utspridare af ondt rykte.
beskriyare och onda bwdtbærare. Gust. 1 reg.
2: 4.
Beskrifva, tr. 1. Skrifva, uppskrifva,
uppteckna, bescrijffua verldenes historia.
P. J. Gothus Rel. art. 2. the funno
bescriff-uit j Laghen,... at Israels barn skulle boo j
löffhyddor. Neh. 8:14. bescreffna stadgar.
Col. 2:20. titt folck,... thet så mykit är at
thet ingen rekna eller bescriffua kan. 1 Kon.
3: 8. the som nu widh nampn bescreffne äro.
1 Krön. 5 (4: 41). wij haffua the mänz nampn
bescriffuin som theras öffuerstar äro. Esra
5:10. The skola ... vthi Israels hwsz taal
icke bescreffne warda. Hes. 13: 9. Abothen
... i dandemanna närwaru skulle lathe
be-scriffue clöstrets clenodia. H. Brask (HSH
16:16). tu all vthgifft och intägt bescriffuar.
L. Petri Sir. bok. 42:7. — 2. Påskrifva,
fullskrifva. Herren fick migh the twå
steen-tafflonar, bescreffna medh Gudz finger. 5
Mos. 9:10. thet (brefvet) War bescriffuit vthan
och innan. Hes. 2:10. — 3. Förskrifva. Och
war heela adhelen bescriffuin aff hela riket
til Stocholm. O. Petri Kr. 326. — 4.
Ut-skrifva. den beskrifne convents dagen. A.
Oxenstjerna (HSH 29:246). — 5.
Skatt-skrifva, skattlägga, en partt aff frelsit lotho
gå for ryckte, atuj wilde lathe bescriffue
menige Frelsis godz. Gust. 1 reg. 11:115.
Beskränka, tr. [T. beschränken.] 1.
Om-skranka, sätta i trångmål. Chronan äfven
denne tijden med icke mindre difficulteter
än den förflutne beskränckiat ähr.
Stjernman Riksd. 2:1159 (1650). - 2. Inskränka.
Boråhs stadz ... invånare skole och måge här
uppe i landet få drifva deras handel, hvilken
doch K. M:tt... således hafver funnit godt at
beskränckia och til sådane vahror allenast
uthsträckia, som hoos them uthvärckias.
Stjernman Riksd. 2:1536 (1668). Kongl.
M:tt finner vara mycket betenckeligit at så
beskränkia alt tackjerns inkiöp i bergzlagen,
at ingen skal få thet samma sig tilhandla
uthan uthi upstäderne. 2:1750 (1675).
Konungens rätt och macht vid lagz stifftandet...
mycket beskränkes 3:2056 (1689).
Beskydda sig, refl. Söka skydd, göm-
ställe, undangömma sig. [Mnt. beschudden.]
MesterJöran. ..skall icke wara lånkth j frå
håndenn, noghen stadz beskiuddende sig her
om kring i Roden bland syne landbor. Gust. 1
reg. 6:113.
Beskydding,-ning, f. Beskydd, försvar.
[Mnt. beschuddinge.] The haffua intet
hoff-uudh (höfvitsmän) och ingen beskydding
meer. 1 Macc. 12:54. the Romare ... gerna
togho fremmande folck j beskyddning, som
när them hielp sökte. 8:1. then beskydning
som wij menniskiorna aff them (englarne)
haffua. L. Petri 3 Post. 123 a.
Beskygga, tr. Beskugga, öfverskygga.
Thes greenar vijdt och bredt beskyggia
landsens ändar. Stjernhjelm Jubelsång.
Beskyla, tr. Skyla, vthwertes skijn, vnder
hwilko allahanda ondska och odygd skulle
beskyld warda. Försp. till 2 Tim.
Beskyldad, p. adj. Beslägtad, på dubbelt
vis beskyldad med des ätt. Kellgren 1:169.
Beskymfa, tr. Skymfa. [T. beschimpfen.]
E. K. May:ts fregatte är på det högsta
beskymfat. Lönbom Sv. arch. 2:135 (1692).
Beskådelse, f. the wordo fångne j theras
beskodhelse, effter creaturen, som man seer,
äro så degheligh. Vish. 13:7.
Beskäftad, -tig, adj. Sysselsatt. [T.
beschäftigt.] Våre krijgzbetiänte, som vidh
påstående feygd nödhvändigt uthi vår och
cronones pressarne tiänst beskäfftade äre.
Stjernman Com. 2:884 (1658). jag var
be-skjefftig at så ordinera mina saker, at jag
skulle med en ordentel. oeconomie lefva på
landet. Ehrensten (Lönbom Anek. 1.5:88).
Beskämma, tr. 1. Skämma ut, skymfa,
smäda. [T. beschämen.] han wardt
bedröff-uat om Oauid, effter hans fadher hadhe så
beskemdt honom. 1 Sam. 20: 34. thet
alra-betsta beskemmer han som alramest. Syr. 12
(11:33). werldennes wijsheet och förnufft
be-skämmer och försmädar tit h. nampn. P. J.
Gothus Sätt att bedja F7b. Barnen...
faar och moor beskämma. Wexionius Sinn.
Dia. Epiphanes ... månde så beskämma
Sin konungsliga ätt. Spegel Sal. vish. l.
domare ... skola näpsa, beskämma (komma
att blygas) och öfvertyga them, som förfölja
then oskyldiga. Pass. and. 243. — 2. Kränka,
vanära. Tu skalt icke meer gladh wara tu
beskemda dotter Zion. Es. 23:12. then som
bannar och försmäder sin nästa, han
beskäm-mer sin egen ära. Spegel Pass. and. 384.
Beskänka, tr. [T. beschenken.] 1. Iskänka
(öl o. d.) åt någon, förpläga med dryck,
half-parten (af sakören) tage ... embetz ålderman
medh heele embetet, til at låta beskänckia
sigh i sitt gille. Stjernman Com. 1:794
(1622). — 2. Begåfva. Himlen hade mig
med mycket godt beskiänkt. Columbus
Vitt. 72. jag beskänkte hvar skeppare med
en silfverbägare. M. Stenbock (Lönbom
Anek. 2:169).Beskära
— 81 —
Beslutlig
Beskära, tr. Kringskära, förminska,
försvaga. K. Maj:t hade ock fuller tänkt, at
Dannemarck skulle då så vara tilredt och
beskurit, at det för sig sielf intet stort skulle
kunna uträtta. Lön bom Sv. arch. 2:231
(1660).
Beskära, tr. Bestämma, förutbestämma
(prædestinare). satt them före beskärdan tijdh.
Ap. gern. 17:26. och troodde så monge som
beskärde woro til ewinnerlighit lijff. 13:48.
hwilka han haffuer förseedt (utsedt), them
haffuer han ock beskärdt, at the skulle warda
hans Sons belete lijke ... Men them som
han haffuer beskärdt, them haffuer han ock
kallat. Rom. 8: 29,80.
Beskärmarinna, f. Beskyddarinna, een
alle dygders högmechtige beskärmerinna.
Stjernhjelm Virt. rep.
Beskärmelse, f. Beskärm, försvar. Göra
daktingan med nogen utlenskan herra eller
andra till Rikxens ... beskermilse. Gust. 1
reg. 1:3.
Beskärning, f. Beskärelse. Straff och
nåd är Gudz beskärning, Ett för synd och
ett för bön. Rydelius Vitt. 25.
Besköna, -skönja, tr. Gifva en vacker
färg åt, bemantla, öfver sky la, urskulda.
[T. beschönen, beschönigen.] the alt besköna
och vrsäkta medh en wälskan axlenyk. A.
Andreæ Försp. till L. Petri Kyrkost. B la.
opå thet icke någon otroheetz anslagh emoot
Offuerhetena måge beskönas och
meenede-liga drijffuas vnder itt falskt rådhslags nampn
och skijn Försp. till Uti. på Dan. b 2 b.
the drifva sinne ... stemplingar och på thet
the sådant thes bettre måge kunna beskönnia,
thå förebära the sin ovetthenhet. Gust.
Adolf Skr. 231. de vete deres saak så till
att beskönia, att man moste troo dedh vara
guldh, som hoos dem glimmar. A.
Oxenstjerna (HSH 28: 3i). söka, huru tu skall
kunna tin vanart med någon dygdeskugga
besköna. Hermelin C4a han böd til at
beskönja och ferga sin sak. Svedberg
Dödst. 27. ursäkter, undflykter och
invend-ningar ... hvarmed en odygdig Christen så
behendigt beskönar sitt lefverne. Rydelius
Förn. öfn. företal 2. — Refl. En part hafve
och väl aldheles slaget ränthorna under sigh,
och söcht oss medh falske utgiffter att
för-nöija: Men största deelen alltijdh besköniet
sigh medh allmogens fattigdom, och att våra
ränthor ståå inne hoos undersåtherna. Landt.
instr. 169 (1624).
Beskönare, m. Som gifver ett falskt
sken åt något, wetterlige plåstrare,
hwijt-menare, applaudenter, jabröder, luranter,
beskönare och bedrägelige förclarare. A.
Andreæ Försp. till L. Petri Kyrkost. A 8 b.
Beslagen, p. adj. Förslagen, förfaren.
[T. beschlagen.] en beslaghen krijgzman.
Tegel Gust. 1 hist. 1: 25. han var en
verldz-ligh vijs och beslaghen man, hvilkom många
underligha anslagh lyckas hadhe. P. L.
Gothus 1 Utlägg. I 2 a. En beslagen (slug) karl.
Lind Ord. Mer god än misstänksam, mer
dygdig än beslagen. Celsius Gust. Vasa
116. Jacob Ulfson var ... en ganska
spitz-fundig och beslagen man. Gust. 1 hist. i: 12.
Beslika, tr. Öfverrumpla. [Mnt. besliken;
T. beschleichen ] han acktar.. . met nagoth
fortäckth forrädilsse beslika stadhen oss j fra.
Finl. 233 (1505). then ytterste daghen
öffuer-faller werldena såsom en tiwff, beslijker och
beslåår them i säkerheetenne. P. J. Gothus
Sal. 399. Then aldrig rädder vaar för döden,
then han öfvervann 1 mången blodig stridh,
... Then hafver döden, som ey någon
men-skia kan undvijka, ... beslijkit. Lucidor
Kk2b.
Beslut, n. Slut. thet tolffte och sidsta
Capitel... är itt beslwt på Antiochi historia.
Uti. på Dan. 553.
Besluta, tr. [T. beschliessen.] 1.
Tillsluta, stänga, läsa igen. Conclaue,
besluten eller lönlig kammar. Var. rer. voc.
G 3 a. — 2. Omsluta, innesluta, instänga.
The fara wille j landena, öknen haffuer
beslutit them. 2 Mos. 14:3. besluto the en
mechta stoor hoop fiskar, och theras näät
gick sönder. Luc. 5: 6. Gudh haffuer ...
beslutit (lemnat) tin fienda j tina hand. 1 Sam.
26: 8. han hadhe besluten warit j hechtelse.
Vish. 17:16. bestormadhe stadhen
starcke-ligha, så at Tryphon ther inne beslutin war.
1 Macc. 15:25. — 3. Innesluta, innefatta.
Thet första bodh besluthar och inneholler
huru menniskian skal inwartes j hiertath
holla sigh emoot gudh. O. Petri Men. fall.
B l b. Så är gudz ordh hans jnnerlighe och
enfollighe tanke, ther all hans wilie och
vp-såt vthi beslutas. Guds ord A 2 a. I thesse
tw stycken, som är troon och kärleken,
beslutas alt thet Christus lärdt och predikat
haffuer. 2 Post. 131 b. — 4. Sluta, ända.
the brister som rijkene emellom äre måtte
betagas och beslutes til frijdt och
endrägtig-het. Gust. 1 reg. 5:109. Så wil iagh nu
thenna Bokena här medh besluta. 2 Macc.
15:38. han så iemmerliga beslutat sitt
leff-uerne. P. Erici 1:67 a. O högstlycksalige
tid, som i ett ögnablick hela vår eländes tid
besluter. Frese 109. — 5. Sluta, afsluta,
ingå. tå thenna förlijkning så besluten war.
2 Macc. 12:1. — 6. Sluta, draga slutsats.
Sij, rett ther vthaff besluter iagh emoot tigh,
att tu icke är rettferdigh. Job 33:12. du kan
lätteligen besluta, som han ingen god
undersåte är, lärer han ey vara bätter Christen.
Hermelin C 5 b.
Beslutlig, adj. Slutlig, afgörande. [T.
beschliesslich.] vij af them aldrig något
full-komligit, vist och besluteligit svar kunnet
bekomma. J. Werwing II, Bil. s. 2 (1587).
theres beslutelige mening var, att... Ders.
s. 188 (1600).Beslutning
— 82 —
Besnärja
Beslutning, f. 1. Beslut förmoder iak
at ingen förståndig man vill geffue sig till
yttermere disputering e moot all
cristendo-mens (kristenhetens) beslutningh. H. Brask
(Gust. 1 reg. 4:403). — 2. Afslutning,
slutmening, slutpåstående, thenne Paulus
be-iakar thet j sin beslutning, thet han hade
actat neka. O. Petri Svar till P. Elice e3a.
Beslå, tr. och intr. 1. Slå. beslogh och
plågade Gudh honom medh spetelska. A.
Laurentii Hust. 15. — 2. Fä slag på,
uppspana, ertappa. hiælpe tijl ath straffue theris
offuertrædningh hwar och når j kwnne
be-slaa theris faruegh. Gust. 1 reg. 4:136.
rymdhe han om nattetiid ... och kom vtj en
Hthen bååth, ther han bleff beslaghen och til
bagha griipen. 4:16. idher högmect:s
krigx-folk ther j Norige haffua beslagit någhra aff
wåra vppenbara fienda och fongat them. 8:
118. — 3. Lägga beslag på. Huar tu och
beslå kann någhet åff the Lybskas godz ...
(vilje vi) att thet bliffuer rosterat till thesz
man får höra huadt ther åff bliffua will.
Gust. 1 reg. 8:242. — 4. Slå efter,
efterspana. han skall granneligh beslåå om ther
oppa gardhen ær mere phetalie en veel
be-hoff görs. Gust. 1 reg. 4: 89. — 5. Beräkna,
sammanräkna, hafva de Polenske haft inne
med sig ... pant och penningar, det sig
beslagit i en summa, belöper intet litet. S.
Elofsson 147.
Besmeta, tr. Smeta ned, orena, the alla
orter medh sin nährvarelse besmetat hafva.
Laurelius Påf. anat. 133.
Besmickra, tr. Smickra. [T. [-beschmei-cheln.]-] {+beschmei-
cheln.]+} Valerius Publicola menigheeten uthi
månge stycker besmickrade. P. Brask
Puf. 29. _
Besmitta, tr. Besudla, smutsa, fläcka,
orena, idhra hender äro medh blodh
be-smittadhe. Es. 59:3. Jag haffuer twaghet
mina fötter, huru skulle iagh besmitta them
igen ? H. Vis. 5:3. theras blodh stenckt
mijn klädher, och iagh haffuer besmittat all
mijn klädher. Es. 63: 3. Then som kommer
widh tiäro, han besmittar sigh ther aff. Syr.
13:1. Halt tigh jfrå honom, at tu icke aff
hans oreenligheet besmittas. 22: 15. han
besmittar sins nästas hustru. Hes. 18:11.
landet medh blodhskyldher besmittat wardt.
Ps. 106:38. Centunculus, ringa och besmittat
cläde. Var. rer. voc. E 8 a. Hans klädher
vore uthöfver alt besmittadhe och orene.
Schroderus Liv. 70. besmitta väggiarna.
Hoff. väck. 39. wijnet ... förmengdes och
besmittades medh förgifft. L. Petri Dial.
om nattv. Dia.
Besmittelig, adj. 1. Smittsam. Franzoser
eller andre sådane besmittlige siuckdomar.
HSH 27:17 (1563). the siuka, som krenckte
äro medh besmittelig siukdom, spetelsko,
pockor etc. L. Petri Kyrkord. 93 a. —
2. Besmittad, oren. jwdarne hullo somblig
maat for besmitteligh maat. O. Petri Svar
till P. Elice h 4 a. Ther skal intet inkomma
som besmittelighit är. Upp. 21:27.
Besmittig, adj. Smittsam. Spetelska,
pockor och andra sådana besmittiga siukdomar.
L. Petri Kyrkord. 71 b. fördriffue then
be-smittige siuckdom. Hist. handl. 8. 2: 4 (1566).
Besmudra, tr. Smörja ned. moste iag
... mina delicate hender med the illa
stinkande plåsterdukar sudla och besmudra.
Nyman 21.
Besnida, tr. [Mnt. besniden.] 1. Beskära,
kringskära, kringklippa (ett mynt), tagha
nogre pæningha wtaff hwart wærk, them
be-snidha och foruara tiil bepröffninge. Gust. 1
reg. 1:207. — Bildl. Thet i tig gott är hon
förklenar och bakdantar,... Och thetta artigt,
med kält löye och en glijs, Ja, med en
mästerlig besnijden räfue-prijs. Stjernhjelm
Parn. tr. 2:7. — 2. Preja; kräfva, for then
dell the arbeta och göra, skola the taga en
skälig lön.... och icke besnida eller besuika
nogon man j then mottenn. Skråord. 125
(1536). skal theris månedz peninga vth och
angå, och sedan oss icke widere besnide.
Gust. 1 reg. 10: 46. Ther skal och ingen
Herren ... offuer theris beszoldning besnide
eller luinge. 10:51.
Besnidare, m. Prejare. Publicani, thet
är tollröfvare och menige mans armodz
be-snijdare. R. Foss 558.
Besnika, tr. Med snikenhet behandla,
preja, skinna. Om tu någhot sälier tinom
nästa, eller någhot köper aff honom, skal
ingen besnijkia sinom brodher. 3 Mos. 25:
14. Så besnijkie nu ingen sin nästa. 25:17.
Thet brödhet är litet, som then fattighe
leff-uer widh, then honom besnijker, han är en
moordare. L. Petri Sir. bok 34:25. besnijkia
någrom ifrå hans deel. 41:26.
Besnikning, f. Prejeri. Canonizatio icke
annat är än itt vppenbara Påwans bedrägerij
och besnikning. Falck 198 b.
Besnilla, tr. Försnilla, bedraga. [Mnt.
besnellen.] Wåre och så gott atti kunde
finne på ett rätt sätt hoss the vtlendzske
(köpmännen), så atj hade och någett för edertt
igenn, icke lathe edher så groffweligen och
skinbarligen besnälle, som her till myckit
skedt är. RR 28h 1543. then som mäd flijt
sin nästa vill besnilla, Lucidor Hh 1 b.
Besnälla, se Besnilla.
Besnärja, tr. 1. Fånga i snara, snärja.
Mine fiendar haffua besnärdt migh lijka som
en foghel. Jer. klag. 3: 52. När en ond
syndar, besnärier han sigh sielff. Ord. 29:6.
(Sal. ord. 1536: besnärar.) then
ogudhach-tighe är besnerd vthi sina henders werk. Ps.
9:17. komma the ock j dieffuulens snaro,
ther the sigh så inweffua och besnäria, at
the aldrig kunna komma ther vth. L. Petri
1 Post. Z1 b. diuren i garne besnärias.
Stjernhjelm Here. 178. Han (kärleken) i sittBesnöga
— 83 —
Bespringa
gyllen nät mig aldraförst besnärde.
Rosenhane Ven. 4. Tu kastar bort thet näät som
siälarna besnärjer. Spegel Guds verk 80.
— 2. Fängsla, the äro allesammans
be-snerde vthi kulor. Es. 42:22.
Besnöga, tr. Nedsnöa. En hinner fram
til vintren kalla, När åldren håår ok skägg
besnögar. Lucidor Ee3b.
Besnöra, tr. Besätta eller kanta med
snören. [T. beschnüren.] Til skreddaren lät
han then (kappan) föra, Hvilken skal strax
henne besnöra. Chronander Surge D5b.
Besoldning, f. 1. Medel till sold. Men
j lägret brast honom både ööl oc bröd, På
betzolning hadhe han ock nödh. En liten
Crön. G 2 a. — 2. Lön, aflöning. (Äfven
i fråga om andra personer än krigsfolk.) then
besollning vij honom (tullnären) nådigest vele
framdeles effterlåte. Stjernman Com. 1:270
(1577).
Besorgelig, adj. Som befarar något,
misstrogen. [T. besorglich.] En gammal
hund gåår besorgeligh til hvijlo.
Marcol-phus A 6 a.
Bespana, intr. och ir. Spana, efterspana,
utspana, bespör och bespanar om allehanda
læglighether. Gust. 1 reg. 2: 16. bespane
huar han siit tiil holdh haffuer. 6:114. the
skulle granneliga bespana effter barnet. O.
Petri 2 Post. 20 b. speia och bespana hure
ther kunde stå till. Svart Kr. 148. bespana
the anslag hann och hanss partij hafft hade.
Gust. 1 reg. 5:251. bespana och bespeya
landet. 1 Krön. 20 (19:8). de hade bespant
ut ett vad, der de kunde ridandes
öfverkomma. S. Elofsson 154. alle ting
bespanades altidh flijtelighen. Schroderus
Liv. 532. Jag kan then vägen ej, fast om iag
vil, bespana, På hvilken foglarna the hafva
vädiobana. Spegel Guds verk 199.
Bespaning, f. Spejeri. sende han ett
skep uth uppå bespaning. Schroderus Liv.
544. Konungarna ... hade emedlertid alt
stadigt sina bespaningar ute öfver Römarike.
Peringskiöld Heimskr. 1:471.
Bespea, tr. Göra spe af. månge
menniskor äre, hvilkas mästa förehafvande ther
på uthgår, at the annat folck til theras skadha
förhåna och spotta, förolämpa och bespea.
R. Foss 510.
Bespegla, tr. 1. Se en afspegling af
något, hafwa them (helgonen) för en spegel,
ther wij bespägla hans (Guds)
barmhertug-heet wti. O. Petri Men. fall K 2 a. — 2.
Refl. Spegla sig. [T. sich bespiegeln.] när
vij oss flijteligen uthi thenne spegel bespegle.
Schroderus Men. speg. A 3 a.
Bespeja, tr. Uppspeja, utspeja, utforska.
the tiwffuar, som samma godz röffuad och
stulith haffde, wrdhe (vordo) sidhan
bespe-iadhe och gripne. Gust. 1 reg. 4:194.
Be-seer och bespeyer all rwm ther han gömer
sigh. 1 Sam. 23: 23. nästan hvar en fisk kan
långt förut bespeija När dunder, liungeld,
storm skal tiocka luften fäja. Spegel Guds
verk (1745) 189.
Bespejare, m. Spejare, kunskapare. thet
förloffuade landzens bespeyare. P. Erici
1: 66 a. man skulle honom grijpa och förvara
såsom en bespeijare. Schroderus Liv. 514.
Bespejeri, n. Spejeri. Bespeyerij är itt
stycke utaff krigzväsendes nödtorfftigha
för-sichtighet. L. Paul. Gothus Mon. turb. 266.
Bespejning, f. så atj stedze haffue på
alle sidor bespeyning om eder, så ath eder
ecke skeer nagenn forraskning. Gust. 1 reg.
9:140.
Bespetsad, p. adj. Beväpnad (eg. med
spets, pik)? (jfr SAOB.) Vi gå bespetzade
med list i kulan in. Kolmodin Qy. sp. 1:45.
Bespicka, tr. Späcka. [T. bespicken.]
den fahrligheet oss uthur Pålandh tilstunder
... ähr medh hoot och undseyelse bespickat.
A. Oxenstjerna (HSH 25:183). medh
sådane phantasier och oväsen ähre alla
hoff-uen bespickade. Bref 1. 4:176. —Jfr
Bespäcka.
Bespisa, tr. 1. Proviantera, förse med
lifsmedel, vårth slaath bespisas skal mett
salth och hwmbla. Gust. 1 reg. 4:89. slottet
... war intit bespijsat. O. Petri Kr. 211.
Israels barn ... bespijsadhe sigh, och drogho
tijt emoot them. / Kon. 20: 27. — 2. Utdela.
uj haffua her ingen råd tiil ath bespijse krut
vth på szå monge platzer. Gust. 1 reg. 10:
171. Jfr Utspisa.
Bespisning, f. 1. Proviantering, fisk ...
tiil slaatthens bespisningh. Gust. 1 reg. 4: 40.
på thet nödtorftig bespisning med färsk
kött-maat vthi wår stad Stocholm för en skälig
betalning icke fattes mötte. Skråord. 54 (1546).
— 2. Proviant, hanss iakther haffue vptagit
ij (2) skuter med bespisning som lönlighe
vore vtsende fraa köpnehaffn Söwerin norby
til tröst oc bestand. Gust. 1 reg. 1:201.
Bespott, n. Spott, spe. dieffuulen ganska
flitigt stichter Bådhe lögn, bespott och
skam-ligh dichter. Messenius Ret. B 3 b. råka ut
för en sådan, som bemöter mig med bespott.
Complim. bok 8.
Bespottisk, adj. Bespottande, spefull.
[T. spöttisch.] then . . . bespotteske
dieffuulen. A. Simonis V 3 b. bespottisk, led
och freck. Kolmodin Qy. sp. 1:18.
Bespreda, -sprida, tr. Sprida, utsprida.
[Mnt. bespreden.] rikitzens råd ær gandzska
vidhe bespredit kring rikit. Gust. 1 reg. 4;
144. förrederiit är såå storth oc witt besprith.
6:68. then nye luterske lääre, then hanss
(Luthers) anhang mongenstatz forderffueliga
bespreet haffue. H. Brask (Gust. 1 reg. 5:294).
Bespringa, tr. Springa på, anfalla. [T.
bespringen.] vij här efter icke måghe gifva
grannar och ovenner så stort hop oss til at
kunna bespringa och öfvervinna. Gust.
Adolf Skr. 4.Bespråka
— 84 —
Besticka
Bespråka, tr. Väcka talan om, göra
anspråk på. [Mnt. bespreken.] Peder mansson
besprakade någor köper som gierdt hwitkop
haffde tagit. O. Petri Tänk. 20. Hans Kock
besprakede ciiii marc paa hustru Cecilies ...
wägna i sone stensons huss. Ders. 22.
Bespränga, tr. 1. Bestänka, fukta. [T. [-be-sprengen.]-] {+be-
sprengen.]+} Aff Svenska manna inrijkes
uth-gutin blodh är tå vårt land blifvit besprängt.
Girs Gust. 1 kr. 10. Prästen honom
be-sprenger medh vigdevatn. Petrejus Beskr.
6: 7. steekia surt brödh, besprängia thet medh
vijnätikia. Sparman Consil. B 4 a. så tager
man vatn och bespränger ther medh trän
öffver. Risingh 46. — 2. Beströ, öfversålla.
Då bleef thet öde-qvaaf (kaos) mäd altings
frö besprängdt. Columbus Poet. skr. kl di.
Om montering l. utpyntning å klädesplagg
o. d. Vestis segmentata, kostelig besatt eller
besprengt clädhe. Var. rer. voc. E7a. (Jfr
Söderwall: klädhe besprängd mz korsom
— i besprängdom wantom.) — 3. Smitta,
ansticka. The som äre af siöfolck
härstammade, äre alle med skörbugg besprängde.
Lindestolpe Skörb. 19. så väl af de siuke,
som döde menniskior en gifftig ånga ...
uth-går, hvar af lufften ... kan snart blifva
besprängd. Pest. 50.
Besputa, tr. Bespruta, besputa
Elephan-terna medh rödt wijn, ... til at fram reeta
them. 1 Macc. 6:34.
Bespäcka, tr. Späcka, fylla, uppfylla.
bespeckia och rijkta köke och kellare. Uti.
på Dan. 584. vårt tungomåhl alt igenom med
Fransöskan blef bespeckat. U. Hjärne Orth.
10. odygd mig bespäckar Uti mitt ansicht
med rätt fula högfärdz fläckar. Kolmodin
Qv. sp. 1:385. med egne observationer och
anmärckningar thenna materien bespäcka.
Lindestolpe Matk. 4. Han har väl
bespeckat sig eller sin pung. Lind Ord.
Bespäda, tr. 1. Påspäda, begjuta. Hans
tunga var bespädd Med nit och väldig and.
Lagerlöf 40. — 2. Uppspäda. the med
främmade och länte ord ville bespäda sitt
språk. Spegel Guds verk 4. Hvad dröfligt
är, lät ey bespädas med din pust. Rudeen
260.
Bespänna, tr. Spänna. När han (Lappen)
vil färdas longt, en rheen han tå bespenner
För akkian. Spegel Guds verk 234. man
en streng på bogan stundom benner, At han
är ganska hård, och stundom lööst bespenner.
Ders. 252. the skola blifva så öfvermotton
ängsliga, som voro theras hiertan bespend i
klöfva. Svedberg Sabb. ro 1:67. — Part.
B e s p ä n d, förspänd, färdig, tillreds. Med
slijke prunk-ord mehr, som kallas
comple-menter, Mått" then som gillia vil då vara väl
bespänter. Lucidor B 3 a.
Bespörja, tr. och intr. 1. Uppspörja.
alle the godss, hwar han them öffwer menige
vpland bespöria kan, som tilhöra nwnne clo-
steret paa Guthland. Gust. 1 reg. 4:2. —
2. Spörja, förspörja. vj bespörgie athj
haffue eder emott oss rethfærdeliga. Gust.
1 reg. 4:309. Så haffue vij besporth huru
ther om ær i sanningen. Fin. handl. 3:176
(1552). — 3. Spörja, fråga, förfråga sig.
bespörier grannerligha effter barnet. Matth.
2:8. Tå besporde han medh them, hwadh
stund thet war wordet bätre medh honom.
Joh. ev. 4: 52.
Bess, se Bes.
Best, m. Bestie, f. Vilddjur. [L. bestia.]
hwar och en Elephant baar itt torn aff trää,
... och Moremannen som Bestien regeradhe.
1 Macc. 6: 37. Menniskian warder aff
syn-denne förwend och ganska oskickelig giord,
såsom en beest. P. J. Gothus Synd. sp. D
4 b. The hafva hvarken ähra eller troo Eller
konung, uthan samman som bestar boo. S.
Brasck T. krig. B 4 b. Och du, du tiocka
jord, ey utan liffsfrucht är; Du allsköns
örter, gräs, sampt diur och beestar bär.
Columbus Poet. skr. Alb. Jag är en beest,
ett villdiur. C. Gyllenborg Villhj. 106.
Bestaktig, adj. Djurisk, oförnuftig,
grym-heet, omenniskligheet... mon icke hon vara
bestachtigh (oskäligh)? Comenius Tung. 896.
brutal, bestachtig. Svedberg Schibb. 253.
Om Romulo ... berettas, at han i sin späda
åhr didde ena varginno, ty blef han ock
tyrannisk, mordisk och bestachtig. Sabb.
ro 2:1540. är intet folck ehuru stumt, vilt
och bestachtigt, som icke har tvunget sin
oförnumstighet at tro en Gud vara.
Hermelin B 7 b. The menniskior äro
dårach-tige, ja bestachtige, hvilka hålla vällust och
kräselighet för sitt högsta goda. Spegel
Sal. pred. 40.
Bestalla, tr. Belägra. [Mnt. bestalien.]
the hadhe itt gott Feste, Therföre toogh sigh
Judas före at bestalla them. 1 Macc. 6:19.
På thet sidzte kom kong Christiern på ny,
Och så bestalladhe Stockholms by. En liten
Crön. G 2 a.
Beställning, f. Belägring, gör een
be-stalning ther om kring, och bygg itt bolwerck
ther om. Hes. 4: 2.
Bestant, adj. Bastant, tillräckligt stark.
är han icke bestandt at fächta, kan ey heller
genom fördel hålla honom (fienden) uppe,
tå är bättre vijka platzen än illa fächta. J.
Botvidi C 3 a.
Bestick, n. Plan till ett fartygs
byggnad. [T. besteck.] skeppet... är af rätt
bestick bygdt, nemligen 110 fötter långt, 25
bredt och 6 fot under öfverloppet (däcket),
så at det åtminstone kan föra 24 stycken
och brukas til örlig. Stjernman Com. 3:24
(1661). farkostar af sådant bestick och
storlek, som hvar och en sielf behagar. 4: 213
(1679).
Besticka, tr. och intr. Sticka, brodera,
garnera. [T. besticken.] När itt gestebudhBestickande
— 85 —
Bestå
hollas skall, ... tå fijker och renner man, tå
bestickar och syyr man både dagh och natt.
Schroderus Men. speg. M3b. Theras
skiortor äre bestickade och sömade med
silke allehanda slagz färga, och somlige medh
gull och pärlor på thet ståteligaste bestickade.
Petrejus Beskr. 5:2. Ach huru dägligt,
ach hur rikt var hon tå smykkad, Hur var
all hennes drägt bebrämad och bestikkad!
Spegel Guds verk 117. kosteliga smycken,
som Jesu rettferdighets kiortel är bestickad
och utzirad med. Svedberg Dödst. 152.
Bestickande, pr. part. B1 ifva b., fastna,
sitta fast. [T. bestecken bleiben.]
Fredz-tractaten sijr jag heelt blifva bestickande
och gåå kräffuetegongen. A. Oxenstjerna
Bref 1. 4:9.
Bestiga, tr. Stiga in i, intaga, muranar
föllo om kull, och folcket besteegh stadhen.
Jos. 6: 20. Moab moste förstöörd warda, och
hans städher bestegne. Jer. 48:15.
Bestilla, tr. Stilla. [T. bestillen.] Men
som ey ändras kan det himblen täckz
besluta, Och ingen mänskia må emot dess
domar pruta, ... Så måst hon jämbväl sigh
uthi sin sorg bestilla. Wexionius Vitt. 416.
Bestjernad, p. adj. beskoda de
bestier-nade himlar. Columbus Poet. skr. O 4 a.
0 huru härliga lys det blå bestiernade fäste.
Frese 94. bestiernade fäste. U. Hjärne
Vitt. 50.
Bestoppa, tr. Tillstoppa, igenstoppa.
[T. bestopfen.] de Danska ... belägga K.
May:ts skepp i Landscrona, sökandes alla
medel den hamnen at obstruera och bestoppa.
Ehrensten (Lönbom Sv. arch. 3:15).
Bestricka, tr. Belägga med bojor (streck),
fjettra; fånga, snärja. [Mnt. T. bestricken.]
the mötte warda så bestrickade .och föruarede
ath the epter thenna dagh icke skola liggia
oss och wårt rijke til filtes. Gust. 1 reg.
8:119. Och the fångar, som her Steen fätt
hade, woro i mong åår med theres fängelse
bestrickadhe. O. Petri Kr. 273. vele Vij
honom icke strax fängsla, bestricka, inmana.
Stjernman Riksd. 1: 657 (1611). Spinnelen
1 sijn garn bestrickar spinkote myggar.
Stjernhjelm Here. 255.
Bestrickelse, f. Förveckling, trångmål.
hielpe idert fädernes riike vtaff thenn
be-strickelsze nöd och widermöde szom thet nu
vtj kommit är. Gust. 1 reg. 10:185.
Bestrickning, f. 1. Beläggande med
bojor; fångenskap, fängsligt förvar, the
ifrån våldförsel, bestrichning, fängzle och
inmaningar utan föregående dom befrias
måge. Stjernman Riksd. 2:1549 (1668).
Så haffue vij... honom (v. Pyhy) uthi een
nådigh bestrickningh holla lätet. Riksd. bih.
72 (1546). sättie (them) uthi fängelser och
hårde bestrickninger. Ders. 94 (1547). kom
Her Sten Ericsson af sin bestrickning lös i
Danmarck. Tegel Er. 14 hist. 148. Szå
haffue wij tagidt både Bysseskytterne wdj
enn besträckning. Fin. handl. 4: 250 (1556).
— 2. Band, förbindelse, förpligtelse, att
samma bestellungh (skriftliga anställning)
nu eller j framtiidenn icke måtte komme
oss tiil någen bestrickningh anten med
the-ris szold eller j andre måtter. Gust. 1 reg.
10:277.
Bestrida, tr. Strida emot, anfalla,
angripa. [Mnt. bestriden; T. bestreiten.] När
tu dragher för en stadh, til at bestrijdha
honom. 5 Mos. 20:10. Josua drogh jfrå
Lachis ... in til Eglon, och beladhe och
be-strijdde thet. Jos. 10:3t. portanar haffuer
han bestrijdt. Dom. 5:8. j thesse fiender
trenne reesor hafve bestrijdhit och
öfvervunno. Schroderus Liv. 162. thenne
dödelige siwkdomen bestrider thet ädeligeste,
och wil intaga menniskionnes hierta.
Lem-nius. A 2 b. Om mig verlden vil bestrijda,
Haar iag hoos min Gud min frijd. Columbus
Poet. skr. D2b.
B estrim ma, tr. Kasta strimmor på,
bestråla. morgonrodans lius bestrimar trädens
toppar. Spegel Guds verk 185. Cynthia all
himlens hvalff bestrimmar. Verld. fåf. speg.
39.
Bestråla, tr. Göra strålande. Gud ...
himmelen med stiernor så bestrålat. Spegel
Guds verk 186.
Bestyra, tr. 1. Ombestyra, beställa,
anskaffa. wi le wij och ath tw latther bestyre
tiigh her j stocholm rösszetwgh. Gust. 1
reg. 2:25, wiliom wij och ath tw bestyrer
oss nogoth ringha klædhe tiil the
footh-gongare. 2:44. ath han bestyrer ith
nat-thelege. 3:10. Konungen, then idher spijs
och dryck bestyyrdt haffuer. Dan. 1:10.
bestyrde han honom bröd til fyllest. L.
Petri Sir. bok 45: 25. — 2. Förhålla,
innehålla, undanhålla. [Mnt. besturen.]
gær-dhen ær alle stædz bestyrdt j Werendt.
Gust. 1 reg. 3: lo. — 3. Bestyrd p å,
pickhågad på. [T. bestürzt.] Hafver du
intet afsagt dig, at du aldrig mer vil täncka
deruppå? — Långt derifrån. Jag är nu fast
mera bestyrd deruppå än någonsin förr.
Lagerström Gir. 94. Jfr Be störtad.
Bestyrka, tr. Styrka, stärka, bestyrck
wort sinne, hop oc mod. Psalmb. 1536 96.
Bestå, -stånda, intr. och tr. 1. Stå, stå
stilla. Doch moste vij altijdh laga så, At
vij ey myckit lyckan driste uppå, Ty hon
består uppå itt hiul. S. Brasck T. krig.
E 3 a. stiernan ... gick för them, så lenge
(till dess) hon kom och bleff beståndandes
offuer ther barnet war. Matth. 2: 9. — 2.
Hålla stånd; vara ståndaktig, hade
för-samblat så mykit folk, som the betröste sigh
skola kunna bestå med. O. Petri Kr. 271.
wädhuren stötte medh hornen ... och intet
diwr kunde bestå för honom. Dan. 8:4.
Then ogudhachtighe beståår icke vthi sinneBestå
— 86 —
Beståndig
olycko. Ord. 14:32. — B. Afstå, effther
ther icke mer är giordt till saken med
Stoc-holms Slotz bygningh, dherföre må tw nw
ther medh bestå i thenne sommer. Hist.
bibi. 1:197 (1572). Låta bestå: låta vara,
låta bli, afstå ifrån. Skal iagh dragha ...
til strijdh, eller skal iagh läta bestå thet?
/ Kon. 22:6. Mattheus ... lät allan sin
handel bestå (öfvergaf sin befattning). L.
Petri 3 Post. 117 b. Man begärar, att han
skal bewisa sitt taal medh skrifftenne, men
thet låther han bestå. 2 Sänd. 203. Och
wore her mykit vdi seyandes, som for
kort-hetenes skul iach bestå låter. O. Petri
Svar till P. Gallé F 4 a. Vndertiden ... må
man wel lata Litanien bestå, och j then
staden siunga, O tw helghe Ande kom etc.
L. Petri Kyrkord. 65 b. Som the eij better
beskedh kunde fåå, Moste the thet låta så
bestå. Hund Er. 14kr. v. 22. Bestå, sig:
lemnas derhän. Thet består sigh, huadh tu
kan få igen. L. Petri Dial. om mess. 11 b.
— 4. Stå fast, blifva bestämd, afgjord.
all saak skal bestå widh tweggia eller triggia
witnes munn. Matth. 18:16. så skola vthi
twå eller tree mänz munn alla saker bestå.
2 Cor. 13:1. — 5. Motstå, hålla stånd emot.
han icke betröste til at bestå honom. O.
Petri Kr. 87. — 6. Stå ut med, uthärda.
han icke tyger bestå thet omak,... som
pro-sterijt tilhörer. Gust. 1 reg. 4:298. Om tu
thet gör, kan tu bestå hwadh Gudh tigh
biudher. 2 Mos, 18:23. Jagh förmå icke
allena bestå idher (uthärda besväret med
eder). 5 Mos. 1:9. — 7. Förestå, sköta,
ombesörja, en godh Höffuitzbotsman som
sådant stort skep tröster bestå. Gust. 1 reg.
8:65. begæradhe ... at the godhe herrer aff
Danmark wille . . . bestå samma fortaghna
handel alffuarligere och nærmære æn som
the her tiil giort haffue. 7: 484. hwar fougte
haffwer hafft mere j befalningh än han
haff-wer kunnet bestå. Fin. handl. 9:131 (1556).
somblige fougter ... inthet wäll kunnet bestå
sine fögderij. 9:132. När någor
Scholemes-tare haffuer flere dieknar j Scholan, än han
sielffuer allena wel bestå kan, L. Petri
Kyrkord. 90 a. — 8. Stå för, ansvara för.
jcke væl betröstandis oss . .. besthå oc swara
til noghers anners gæld oc skuller. Gust.
1 reg. 4:105. så sade han sig det ingaledes
gilla eller bestå kunna eller vela, som ... i
hans svaghet giordt var, utan måste det nu
igenkalla låta. Tegel Er. 14 hist. 281. han
ville intet bestå hvad de gjort och utlofvat
hade. S. Elofsson 170. — 9. Tillstå,
erkänna, medgifva. Wij bestå att aff eth
hastigt modtt... wårde (vordö) någre fonge
kastat wtöffuer bordh. Gust. 1 reg. 6:35.
hon szine misgerning openbarliga bestodt.
HSH 29:97 (1541). Mitt ieffuerne jfrå
vng-domen ... weta alle Judar, som migh förra
kendt haffua, om the wilia bestååt (bestå det).
Ap. gern. 26:5. Jagh består tigh icke thet
tu sadhe. L. Petri Dial. om mess. 109 a.
man beståår och bekenner ... att then helige
skrifft är såsom itt rättesnöre. Nova ord.
eccl. 195. — 10. Bevisa, påstå, han hafver
utsprijdt sådane lögner om oss, som han
inthet skall kunna bestå. HSH 19: 344 (1600).
Kongen fich en mistancka stark, At grefven
...ville honom förråde, Thet doch ingen
kunde bestå. Hund Er. 14 kr. v. 367. Huru
kan han bestå med sanning, at jag har thet
begynt? Svedberg Försvar 9.
Bestånd, n. 1. Det att komma till stånd,
få sin tillvaro, iorden aff watnet och j
wat-nena bestånd hafft genom Gudz ord. 2 Pet.
3:5. — 2. Tillstånd, förhållande. The
be-flitade sich storliga ther om at thet mötte
komma til itt gott bestond emellen konung
Erie och the Swenska. O. Petri Kr. 178.
— 3. Betryggadt tillstånd, säkerhet,
varaktigt gagn. allés eders bestha och longlegeth
bestaandt. Gust. 1 reg. 1:66. och böör
historier eller Cröneker så scriffna wara, at
the ... äro them som epterkomma såsom en
spegel, ther the mogha see vthinnan, hwad
som bestond eller obestond med sich haffuer.
O. Petri Kr. l. the ting, som henne wore
skapad til godho och bestond, äre wordne
henne skadheligen. 2 Post. 129 a. föra och
fordra sijn ord så att ther mötte wara något
bestond medh. Svart Kr. 161. — 4.
Bistånd. Twrken ... bestand haffuer aff
pa-wen, som först oc mest skulle hanom
moot-standig ware. Gust. 1 reg. 3:313. thet folck
som them til intet bestånd wara kan,
antingen medh hielp eller ellies til nytto. Es.
30: 5. Birger aff Bielbo war konung Erics
största bestond i rikit, emoot alla them som
olydoghe woro. O. Petri Kr. 71. Them
fattiga tu gör bestond. Psalmb. 1536 41.
Beståndelig, adj. 1. Som har god grund,
välgrundad, titt taal är icke fast eller
be-ståndelighit. L. Petri Dial. om mess. 32 b.
— 2. Gagnelig. the werff wij haffde tiil
Danmarckis Rigis Raadh wore ey komnæ
tiil nogen bestandeligh endhæ. HSH 19:141
(1506). behielpuge . . . med råd och dådh
huath besth och beståndeligasth förhandlas
skal. Gust. 1 reg. 4:185. icke annat mötte
företagas än thet hela rijkena kan
bestonde-ligit wara. 7:302.
Beståndelighet, f. Bestånd. Riksens
bæstæ, gagn och beståndelighet. HSH 19:
8 (1501).
Beståndelse, f. = Bestånd 3. skicke
vm thet behoff kan göras tiil wårt rikisens
oc wåre borgares bestondhilsse. Gust. 1
reg. 6:19.
Beståndig, adj. 1. Beståndande,
varaktig. hans stool skal bliffua beståndigh j
ewigh tijd. 1 Krön. 17:14. byggia tigh itt
beständigt hws. 1 Kon. 11:38. en
beståndigh fridh j wåro Rike bliffua må. St. afBeständighet
— 87 —
Beständighet
Esther 1:7. theras mening haffuer ingen
fast och beståndigh grund medh sigh. L.
Petri Dial. om nattv. G 4 b. — 2.
Ståndaktig. jbland så mong gruffueligh förarghelse
. .. bleff han doch lijkwel fast och
beståndigh. Försp. till Dan. j troonne
bestån-dighe bliffua. Försp. till N. Test. The
blefve uthi theras upsåth beständige. Girs
Er. 14 kr. 4. — 3. Bistående, bestondugh
och hielpactug medh raadt och daadth. Gust. 1
reg. 3:105. beståndigh och behielpugh. 4: 73.
wil Gudh ... altijd wara sinne saak och sinne
försambling beståndigh. L. Petri 3 Post.
35b. Jfr B i stånd ig.
Beständighet, f. 1. = Bestånd 3.
menige rikisins velferd oc beständighet.
Gust. 1 reg. 3: 28. lärdom och skickeligheet,
som aff bokligha konster hämptas, sampt
thess beståndigheet, med andre
förvanske-lighe håfvor och ähra, med thes
obeståndig-heet, jämnföres. Chronander Surge, titeln.
— 2. Ståndaktighet. Så prisar nu
Euange-listen Johannis beståndigheet, at han bleff
fast och troligha ther widh, som han om
Christum betyghat hadhe. L. Petri 1 Post.
D 3 a. them fattas beståndigheet j frestelsen.
Ders. S 7 a. beständighet j förfölielsen. P.
Erici 1:89 a.
Bestädiga, tr. Stärka, styrka. [T. [-be-stätigen.]-] {+be-
stätigen.]+} Dän ringa benägenhet vår natur
haver til de himmelske saker, gör oss dän
åhogan (att bedja Gud) väl besvärlig; doch
finnes likväl medel at honom bestädiga.
Hermelin B 3 a.
Bestädja, tr. Gifva (varaktig) stad,
bostad. [Mnt. besteden.] Vij ... vele dygd
och kärleek nu bestädie På jordsens kretz
igen. Stjernhjelm Parn. tr. 3:2.
Bestädjelse, f. Stadfästelse. The måge
ock vocera präster och kyrckiotienare, dock
medh ... Vår biskops confirmation och
bestädjelse. Stjernman Com. 3:147 (1663).
Beställ, n. Bestyr, ded var alt dit
(Ceres") bestell At lära oss igen till bruka
åkern vehl. Rosenfeldt Vitt. 237.
Nyckel-pijgan . . . Lop sig både heet och trötter,
Deyan had" och sitt beställ. Ders. 241. Ett
urvärk snart af gången stannar, När thed eij
haar sin tyngd ock vickt: Alt vårt beställ
thäd samma sannar, När thed eij är af
kärlek qvickt. Columbus Poet. skr. El a.
Lust och håg til syslor och beställ. S. E.
Brenner 1:261.
Beställa, tr. X. Ställa, utställa. Bestell
itt bakhåll affsidhes widh stadhen. Jos. 8:2.
Gack bortt och bestel en wechtare, then
som tilseer. Es. 21:6. iagh wil bestella
wechtare vppå tina mwrar. 62:6. försååt,
som Judanar hadhe bestelt för honom. Ap.
gern. 23: 30. — 2. Ställa (krigsfolk) omkring,
belägra, kringränna. [Mnt. bestellen.] thå
läät konung Håkon åter bestella Kongelle.
O. Petri Kr. 115. Herren Christus är be-
stelter både baak och före, och är förder
rätt i snarona. P. Erici 2:327 b. Jfr
Bestal la. — 3. Anställa. Dauid ... bestelte
steenhuggare til at hugga steen til Gudz
Hwss bygning. 1 Krön. 23 (22:2). han
bestelte Domare j landena. 2 Krön. 19: 5. —
4. Refl. Ställa sig, bete sig, visa sig. Vthi
all ting bestell tigh som een efftersyn till
godha gerningar. NT 1526 Tit. 2:7.
Beställning, f. [Mnt. bestellinge.] 1.
Anställning, tjenst, sold. The knechter... wille
ingelunde sweria sin eedh eller anamma
någen bestälning. Svart Kr. 55. Ryttare ...
hwilke alle Her Götstaff anamade i sin
bestälning. Ders. — 2. Förordnande, fullmagt,
instruktion (att värfva krigsfolk). Wij skiicke
tiig här medh wår bestälningh, som thw må
brwke till att antage ... folck medt, som haffue
lust att ware wdi wår eedh och tiänest, Szee
och gärne att thw tager an aff alle nationer
thett meste folck thw kan bekomme, effther
samme beställningz lydelsse. Fin. handl. 8:
243 (1555). wij medt thette wårtt
beställningz-breff vnne och efftherlate att the (krigsfolket)
måge och schole bekomme månadz peninger.
8:276. (Om Beställningsbref jfr
Hallenberg Hist. 1:379.) latendis them (krigsfolket)
hwar bekomme (andel i bytet) effther kong:e
M:ttz instructionn och bestellungz ihnnehåld.
Hist. handl. 13. 1:215 (1565). effter Kong:e
M:ttz krijgzartichlars beställningh. Ders. 244
(1566). — 3. Befattning, saker, som äro
frånvarande och utom ens beställning (med
hvilka man ej har att befatta sig).
Ryde-lius Förn. öfn. 223. — 4. Tillställning,
anstiftan. Thetta alt tijn bestälningh är.
Ron-deletius 36.
Bestämpla, tr. och intr. Stämpla, the
som worth fordarff bestempla wele. Gust. 1
reg. 3:71. bestemplar ther oproor och opstöth
emoth hans nåde. 5: 5. någhre Judar ... så
bestempladhe medh folcket, at the stenadhe
Paulum. Ap. gern. 14:19.
Bestämpling, f. Stämpling, iach spör
och förnemer alle stadz eder hemeliighe
be-stemplingh med breff, ord och gerninger...
emoth riikit. HSH 24:69 (1516).
Beständeligen, adv. 1. På ett sätt som
eger bestånd. [Mnt. bestentlich.] gripe alle
saker med fordeli och bestendeligen an. RR
22/s 1542. — 2. Grundligen. Vilje vi
vederbörligen, bestendeligen och lyckeligen lära
och öfva vårt mål och bringat i gott lag,
moste vi ... gå til the skriffter och böker,
som äro then fasta grund och styrckia til
vårt richtiga talande och skrifvande.
Svedberg Schibb. e 3 a.
Beständig, adj. Som eger bestånd,
varaktig. Halmtaken, som bönderna slagit i
Skåne, voro öfveralt bättre och beständigare,
än hos oss up i landet. Linné Sk. resa 367.
Beständighet, f. Stadga, fasthet, vårt
språk komme ther med til sin förra verdig-Bestärka
— 88 —
Besvära
het och bestendighet. Svedberg Schibb.
132.
Bestärka, tr. Förstärka. [T. bestärken.)
holla sion reen, för en {än) seuerin Norby
och Skepper Clemeth kwnne siigh bestærke.
Gust. 1 reg. 4:46.
Bestörta, tr. [T. bestürzen.] 1.
Igenstörta, uppfylla, grufvan . .. mycket är
upp-fylt af dee åthskillige fall, hvilcke sigh då och
då tilldragit hafva och bestört månge vackra
rum. HSH 40: 53 (1662). — 2. Göra bestört.
Jag tilstår, at mig en sådan anmodan ei ringa
bestörte. M. Stenbock (Lönbom Anek. 2:
238).
Bestörtad, p. adj. Pickhågad. [T. auf
etwas bestürzt.] Churfursten är så högt på
den Pragiske friden bestörtadt. HSH 37: 80
(1635).
Bestörtenhet, f. Bestörtning,
bestörten-het dem intar. Celsius Æn. 19. Vid et
sådant dunderslag kunde biskoparne
omöje-ligen dölja sin bestörtenhet. Gust. 1 hist.
1:851.
Besucka, tr. Sucka öfver, beklaga. Thet
bör besukkas mäst, at hon ey hafver lemnat
Sitt beläte här kuart (qvar). Lucidor V 3 b.
Så veeta dumma diur besukka hvad the mist.
Dens. Dd3a.
Besupen, p. adj. Berusad, full. [T. [-be-soffen.]-] {+be-
soffen.]+} Så stal I er en slurk utaf hans
nectarkrus, Hvaraf I ändlig blef besupen som
en kråka. Knöppel Gud. rådslag B1 b.
Besvaga, tr. Försvaga. [Mnt. besweken;
T. beschwächen.] Om saa skeddæ ath honum
(H. Gadd) skulle nw betagis then tyende och
han skullæ ther medh beswagis (förarmas?)
i thenne swaare rigisins thieniste. HSH 20:
34 (1507). vorth fædernis riche och wij
stor-lige beswageth och foröödh ære. 20:73(1506).
wij haffue . . . förarbetet och beswägt oss.
Gust. 1 reg. 12:262. Jfr Bes ve ka.
Besvalka, tr. Svalka. Med blod besvalka
... sin mordska törst. Geisler 348.
Besvara, tr. Motsvara. Gud ville genom
sin helga nåd mig ingiva nätta och krafftiga
tancker, som mit höga upsåt besvarade.
Hermelin A 8 a. lycken besvarade titt upsåt.
Dens. D 4 b.
Besvassad, p.adj. Talför. [T. beschwätzt.]
the leya en (prest) som är vel besvassat...
och kan förtälia thet som the gerna höra vilia.
Laurelius Påf. anat. 206.
Besvek, n. Svek. Menniskiones fall genom
Ormsens besveek. Dijkman 5.
Besveka, Besvecka, tr. Försvaga. [Mnt.
besweken, beswecken.] uj (vi) oss och rigit
inthet yttermere förblotte eller besweke
schole. Gust. 1 reg. 11: 25. rigit besweckis
och forblöttis i thet, ath thet ene slott bliffuer
försatt effter thet annett. 11:26. JfrBesvaga.
Besvekning, f. För svagande, för ar mande.
Wijborgz Stadz fatigdom och beswekningh.
Fin. handl. 7:161 (1545).
Besvepa, tr. Svepa, omsvepa,
swepe-klädhet ther all folck medh beswept äro.
Es. 25:7.
Besvika, tr. Svikligen taga. [Mnt. [-besviken.]-] {+be-
sviken.]+} Så wore thet en stoor orett, at tagha
thet så bortt, och them ... theras (egendom)
jfrå beswijka. 2 Macc. 3:12.
Besviklig, adj. Sviklig, svekfull. K.
Phi-lippus ... plägade vara uthi samtaal
besvijke-ligh. Schroderus Liv. 449. besviklig
utvärtes gudhachtighet och fromhet. J.
Rudbeckius Kon. reg. 433. sådane arge och
besvikelige grep (att bedraga sina kreditorer)
kunna jämföras emot annat groft tiufveri.
Stjernman Com. 5:749 (1699). Mammon
kallas här then oretta, àSixta<; fallax,
besvike-lig, som Christus ock kallar rikedomar
be-svikeliga. Svedberg Casa 295.
Besvijke-liga haffvet. U. Hjärne Vitt. 149.
Besvikligen, adv. Svikligen. Cronones
ägor ... som kunne befinnas besvijkligen vare
afhendede. Landt. instr. 24 (1683).
Besvimma, intr. 1. Svimma. [Mnt. [-be-swimen.]-] {+be-
swimen.]+} tå bleknadhe Drotningen, och seegh
nedher beswijmandes. St. af Esther 3:10.
Kong. Götstaff greet så han nestan mötte
be-swimadt. Svart Kr. 91. Hon föll på iorden
nidh, Besvimmade bort så iemmerligh. Tisbe
48. Lågh han ther besvijmat en hela natt.
R. Foss 125. — 2. Svindla. Graffuer, så
diwpe, at then som thär nedher sågh, måste
beswijma. Lælius Res. 2:11.
Besvimmelse, -svimning, f. 1.
Svim-ning. seegh hon åter nedh vthi een
be-swimelse. St. af Esther 3:17. Konungen
uthaff itt oförmodelighit hugg var fallen uthi
een besvimmelse. Schroderus Liv. 35. aff
vanmächtigheet falla i besvimelser. Sp
arman Sund. sp. 122. Jag föll i en ny
b"e-svimning. Dalin Arg. 2, n. 22. iag sedan
har hafft een stoor plåga, serdeles af elake
besvimninger, som migh undertijden uppå
kombne äro. HSH 16.151 (1667). — 2.
Svindel. besvimmelse i hufvudet. A. Månsson
Ört. 22, 32. besvimmelse, när thet löper
omkring för ögonen. A deri. 80.
Besvära, tr. Betunga, belasta. [Mnt. [-be-swaren.]-] {+be-
swaren.]+} then som är ... medh ingen ting
beswårat eller hindrat, ... ee huadh thet är
aff dryck, maat eller annat. NT 1526 försp.
5 a. the besvåre sich ey med annars synder.
O. Petri Klöst. F4b. the ther fatige äre j
andanom, betungade och beswårade aff
syn-dene. 2 Post. 8 a. the som hws haffua til
at vthleya, at the fattigha hwsarma medh
husalegho icke för mykit beswåra. P. Erici
5:69 a.
Besväga, se Besvaga.
Besvälla, intr. Svälla, jäsa upp. thess
åffthare wij them formana ... thess ytermere
beswella the j sin jlhærske. Gust. 1 reg. 4:139.
Besvära, tr. Göra svår, försvåra. Så
warder ock mandråpares saak icke litet be-Besvärelse
— 89 —
Besyta
swärat genom then förargelse, som ther aff
sigh förorsakar. L. Petri Mandr. D3a.
Besvärelse, -ing, f. Besvär, tunga,
olägenhet, betryck, the skola thet som the så
köpa icke vthmonga the fattighe j hender...
them til tunga och beswärilse. Gust. 1 reg.
8:33. wij arma menniskior allahanda
beswä-ringar och plåghor äre vndergiffne. L. Petri
1 Post. C 8 b. the stycker ... som medh sigh
haffua några beswäringar eller farligheter.
Chr. pina b 8 b. dyr tijd och andre
besuä-ringer. Stjernman Com. 1:78 (1546). lägge
böter opå the besväringer, som j köpenskapen
... varit haffue. 1:194 (1566). then svåre dyre
tijdh ... som nu i någre åår på allehonde godz
... varitt haffver, våre fattige trogne
undersåter till alsom störste besvering och skade.
1:227 (1573). om någor haffuer några
hemliga besväring i samvetet. P. J. Gothus
Rel. art 306.
Besvärja, tr. Svärja, the besuäria oss
een eedh atthe vela vara oss rethrådige.
Gust. 1 reg. 10:8. — Refl. Med ed förbinda
sig; sammansvärja sig. kwnger och förster
haffwe beswaaret sig i broderscap. HSH 20:
213 (1507). loffuade the (dalkarlarne) alle
samfelth hans nåde hulskap, troskap och
manskap med theris swåren eedh ... och
be-swåre siig j förbwndt med stocholms stad
och then meneman kringh om hela rikit.
Gust. 1 reg. 4:178. Berendt wann melen
siigh ... besworith wthij ith förbundt med
Söffuerin norby. 2:181. Så hadhe och alle
som breffuet vthgiffuit hadhe, besworit sigh
så tilhopa at the skulle alle förswara, lidha
och vmgella huadh effter komma kunde. O.
Petri Kr. 328. Beswore sigh tilhopa att ingen
skulle vndfalla then annen. Svart Kr. 139.
— Part. pret. Edsvuren, med ed förbunden.
en besuoren man, then aff honom land och
län hade. O. Petri Kr. 229. en Swensk
Hoffman, then them synnerlige besworen war.
Svart Kr. 66. the woro monge j Juda som
honom besworne woro. Neh. 6:18.
Besvärliga, -en, adv. 1. Med svårighet.
inmängt medh sådana figurer och lijknelser,
att man kar. besvärliga finna uthtydningena.
P. J. Gothus Rel. art. 40. Presterna som
synda, kunna besvärligen bättra sigh.
Lau-relius Opusc. 4:135. — 2. Svårligen,
näppeligen. vi tro besvärligen, at Christus skulle
tillika verka med the otrogna och låta
missbruka sitt namn. Svedberg Sabb. ro 2: lon.
Besvärsam, adj. Besvärlig. Den som
vii rätt förstå huru en växt bör planteras,
måste nödsakeligen veta hvad climat henne
framalstrar; hade vi det noga bekant på alla
våra köksväxter och sädesarter, vore deras
ans mindre besvärsam. Linné Sk. resa 126.
Besybbla, tr. Smutsa ned. (Se Rietz
subba.) Pungmakaren lät göra henne en
pung ... och besybblade honom, lijka som
han hadhe varit gammal. Fortun. 218.
Besyna, tr. Syna, hålla syn på. the
wele ändeligen twinge tich till att besijne
ägerne them emellan. Dipl. Dal.2: 276 (1544).
Besynnerlig, adj. [T. besonderlich.] 1.
Särskild. Församle sigh watnet, som är vnder
himmelen, vthi besynderlighit rwm. / Mos.
1: 9. han welsignadhe them, huar medh sijn
besynnerligha welsignelse. 49: 28. hadhe
giordt sigh offuan j sitt hws en besynnerligh
kamar. Judith 8: 5. Och wil iagh ... göra
itt besynderlighit (ett undantag) medh then
landzendan Gösen, ther mitt folk vthi är, at
ther skal ingen ohyra komma. 2 Mos. 8: 22.
såsom gudh gaff Adame Evo til hustru, så
giffuer han och hwariom och enom sina
besynnerliga hustru, och hwario qwinno sin
besynnerliga man. O. Petri Handbok B 3 b.
Thoor, Odhen, Frigga ... haffua hafft hwar
för sich sina besynnerliga prester. Kr. 13.
och hadhe hoon gifvit the två brödren
hvar-thera... sitt besynnerliga ökenampn. L. Petri
Kr. 74. Thet vore altför vijdlöfftigt at uptekna
alla curer, och tarfdes ther til en
besynnerlig book. U. Hjärne Surbr. 166. — 2.
Synnerlig, ovanlig, utomordentlig, märklig. Kere
Göstaff gode besynnerlig ven. H. Brask
(Gust. 1 reg. 1:290). nådige herre oc gode
besynnerlige ven. Dens. (1:295). Om j haffuen
idher wenligha emoot idhra brödher allenast,
hwadh besynnerlighit gören j? Göra icke ock
så the Publicaner? Matth. 5:47. skedde emoot
honom (Ccesar) en förbindning, öfver hvilken
Marcus Brutus och Cajus Cassius ... vore
the besynnerligste uphoffzmän. Schroderus
Liv. 946.
Besynnerliga, adv. 1. Särskildt, ther
barss fram (mat), besynderligha för honom
(Jose/), och besynderligha för them (hans
bröder), och för the Egyptier... ock
besynderligha. 1 Mos. 43: 32. Och landet skal
jemra sigh, hwart och itt slechte
besynnerligha. Sach. 12:12. j förstonne lärer han
allmenneligha, at the skola wara thet
werdz-ligha Herskapet vnderdånighe. Thernäst
besynnerligha, at tienarenar skola wara sina
Herrar vndergiffne. Försp. till 1 Pet. them
wij endeles alrede tiilscriffuit haffue
besynnerlige (hvar och en särskildt) oc en (än
vidare) tiilscriffue samfellelige (alla
gemensamt). Gust. 1 reg. 6:63. — 2. Synnerligen,
särdeles. Kere her ture broder oc
besynnerlige gode ven. H. Brask (Gust. 1 reg. 4:408).
Gudh... är alla menniskiors Frelsare, men
besynnerligha theras som troo. 1 Tim. 4:10.
Besyra, tr. Syra. the, som äre medh
någen swrdegh besyrade. Phrygius Agon 15.
Besyta, tr. (Se Sy ta.) 1. Försörja, förse.
besythe skolamestaren med sin tilbörliga lön
oc vpphelle. Gust. 1 reg. 4:318. the gode
män ... måge besyte .. . våre swener medt
theris hester. 5: 82 han ther med (med
spetalsräntan) skall besyte och besörgie the
fatighe. 7:16. — 2. Ombesörja, taga vårdBesytning
— 90 —
Besökning
om. nogre godemen aff rådhet... skula
före-stånda oc besytha then gærdh her ær wijdt
handhen. Gust. 1 reg. 4:116. besyta then
biscops tiend som ther faller. 7: 207.
Besytning, f. Ombesörjande, förvaltning.
thenne vthdragne gærdtz besytningh. Gust. 1
reg. 4:115.
Beså, tr. Så, utså. somlighe äro the ther
j törnen besådde warda. NT 1526 Marc. 4:18.
Besåta, tr.- Anhålla, lägga beslag på.
[Mnt. besaten.] Wij her j Rikit skulle haffua
beszåtedt och arresterett edra (de Lybskes)
foruantter och köpmenn till liiff och godz.
Gust. 1 reg. 8:280. thorn mötte tilstatt bliffue
till rette ath besåte och arrestera her udij rigit
same the Rostockers skiip och godz. 12:18.
Besåtning, f. Beslag, qvarstad, j
be-gere att wettha för huar skuld szådana
be-szåttning skedtt är. Gust. 1 reg. 8: 281.
Besäga, tr. Beskylla, förtala. [Mnt.
be-sagen, beseggen.] någre haffue besakt oss
för edher j så måttha att wij skulle haffue
haffth någhen hemlighen ogunsth eller ouillie
tiil edher. Gust. 1 reg. 6:95. The beseya
mich med hatskom ordom. Dav. ps. 1536
109:3.
Besända, tr. [Mnt. besenden.] 1. Sända,
försända. haffuer iak nu strax lathit besende
samme eder nadis breff till her holger. H.
Brask (Gust. 1 reg. 4:417). — 2. Sända
bud till någon. Wij haffue ... besendh the
westgötske herremen . . . begärendis ... att
thette opror och obestond som företagit är
måtte aff stellas. Gust. 1 reg. 6:68. wij
haffua ther besendh honnom medt hans egne
skylde menn och wenner. 6:132.
Besänding, f. Beskickning;
budsändning. the ville leggie sigh i handel medh
H. K. M. person och medh besendingar
saken drifva. Gust. Adolf Skr. 299. sådane
besändingar emellan honom (kurfursten af
Saxen) och fienden förelöpa, at man inthet
veet huru man ähr thervidh. A.
Oxenstjerna (HSH 38: 435). communication, så
medh besendingar som medh bref.
Stjernman Com. 2:677 (1651).
Besäten, p. adj. [Mnt. beseten.] 1. Som
har sitt säte, bosatt, then höghe och
högt-besetne ... som boor j höghdenne. Es. 57:15.
Thet wildiwr är besätit j Jesu helga stad.
Psalmb. 1536 86. the personer ... som widh
Domkyrkiorna äro besätne. L. Petri
Kyrk-ord. 48 b. — 2. Uppsatt. Så är ock teslikes
farlighit, at wara högt besäten. O. Petri
Kr. 26. then ther högt är besetin, han warder
aff mongom beskodat. Ders. 90. jw högre
en är besetin, jw större bliffuer hans fall.
Ders. (Äfven: en högbesåtten man. Ders. 3.)
Jfr Besätta 2.
Besätta, tr. [Mnt. besetten.] 1. Sätta.
når wij ... ssee oss om på alla stdher, ære
wij besetthe emellom manga eldhar. Gust. 1
reg. 4:114. — 2. Uppsätta, jw höghre en är
besatt, jw flere haffuer han owener. O. Petri
Kr. 3. (Jfr B e s ä t e n.) — 3. Befolka. Tesse
tree äre Noah söner, aff huilkorn all land
besätt wordo. 1 Mos. 9:19. Egyptj land, jfrå
then tijdh at thet medh folke besätit wardt.
2 Mos. 9: 24. så wil iagh åter besettia thesse
städher, och the ödhe skola åter bygd warda.
Hes. 36:33. the städher, som wel besatte äro,
skola toma ... warda. 12:20. The (Tyskarne)
haffua besätt Engeland, Wendeland, en stoor
deel aff Liffland, Prytzen. O. Petri Kr. 9.
Tyrus och Sidon wore besatte medh
heed-ningar. 2 Post. 57 a. — 4. Part. pret. Besatt.
han wardt... besett medh onda andar. Dan.
4: 30 (glossa). — 5. Lägga beslag på, sätta
i qvarstad. The häster oc oxer iach besätth
haffver skole blive till städis till en rätt gongh
oc ranszaken. HSH 16:12 (1526). ther the
nogon medt sliigt arbete (bönhas-arbete)
beslå kunne, thå må the szamma arbethe till
rätte besettie, szå lenge the ther medt beuise
kunne ath szå skedt är. Skråord. 124 (1536).
— 6. Fastställa, skicka, bestämma. Gudh
haffuer swa besetith medh edher, ath swa
är sketth athi haffwe footh the sloth och
landh jgen. Finl. 502 (1510).
Besättning, f. Qvarstad. [Mnt. [-besett-inge.]-] {+besett-
inge.]+} wår n: herre haffuer giffuit Stocholms
Borghare löst thet arrest och besettning opå
theris järn. Gust. 1 reg. 8: 249.
Besöka, tr. 1. Uppsöka, en Heerde
besöker sijn fåår, tå the jfrå sinom hiord
för-wildt äro. Hes. 34:12. — 2. Söka, göra
ansökning, anhållan hos någon, hwar thu
egenom Ryssernes schriffwelse besöckt
bliff-wer vm rå gången. Fin. handl. 8:66 (1551).
wåre trogne vndersåter ... hafue vdi
vnder-dånighet besöckt Oss. Skråord. 131 (1594).
vare ingom förbudit Hans Kongl. Maj:t om
sine saker och ährender ... att besökia. HSH
10:20 (1595). befalle Wij våre trogne män
och Cammerråd ... at de dem häruthinnan
händer räckia enär the varda der om besökte.
Stjernman Com. 1:985 (1629). begiärade
Ständerne aff mig, att iag skulle besökia
(vända mig till) Storfursten med mitt breff,
och honom til fredén förmana. Gust. Adolf
Skr. 119. — 3. Hemsöka, besöök thet onda.
Ps. 10:15. besökia landet medh mord och
brand. Svart Kr. 152. Dalekaraner såge att
Konungen icke hårdt wille besökia them.
Ders. 160. Gudh ... besöckte honom medh
en gräseligh storm. Ders. 164. — 4.
Undersöka, hålla undersökning om, ransaka,
vth-sende aff Konungenom, ... til at besökia
Juda och Jerusalem effter Gudz Iagh. Esra
7:14. wij hade vthskickett j fiordh någre
godemen som för:ne rågongh besöke skulle.
Fin. handl. 8:66 (1551).
Besökning, f. 1. Besök, om the
(drömmar) icke komma vthaff thens Aldrahöxtas
besökning och inskiutelse, så giff them inga
macht. L. Petri Sir. bok 34: 6. — 2. Hem-Besöla
— 91 —
Betalan
sökelse. them skal än nu een annor
besök-ning offuerkomma, therföre at the foro så illa
medh the fremmande. Vish. 19:14. — 3.
Undersökning, visitation. vil Kongl. May:tt
at inge ovanlige inquisitioner och
besök-ningar här öfver (ang. tobakshandeln) på
landzbygden anställas. Stjernman Riksd.
2:1479 (1664).
Besöla, tr. Söla, nedsöla. [Mnt. besolen.]
besöla sich ... vti synd. Syr. bok 1536 23:16.
kasta stofft vppå sitt hoffuudh, och besöla
sigh j asko. Hes. 27: 30. The ... woro
be-söladhe j blodh. Jer. klag. 4:14. hans kiortel
... the med bokkablod besölade och stenkte.
Spegel Guds verk 274. Hvar finnes så rent
och obefläckadt svärd, som ... icke kan med
oskyldigt blod besölas? Malmborg 689.
Besöndra, tr. Söndra, han oss tiil
no-ghen twedrect wille besyndhra j fraa thet
for-bwndt som emellan thenne iij riichen och
the wendiske stæder endrecteliga bleff
be-leffuadt. Gust. 1 reg. 2:99. the wilia
be-sundhra waara throo tienere oss j fraa. 2:186.
Besöndring, f. Söndring, then twedrecth
och besyndringh emellan riichen som han
hade j synneth. Gust. 1 reg. 2: 98.
Besörja, tr. [Mnt. T. besorgen.] 1. Sörja
för, hafva omsorg om. han ... fester honom
(bilden) in til weggena medh jern, så at han
icke faller, så wel besörier han honom, ty
han weet wel, at han intet kan hielpa sigh
sielff. Vish. 13:15. — 2. Försörja,
underhålla, förse med. Saa haffue wij ...
for-skicketh tiidt tiil eder nogre wtaff ware
skyt-tor ... bidiendis athij them ther wille besörgia
tiil noghen tiidh. Gust. 1 reg. 3:117. I
fyra-tiyo åår besörgde tu them j öknenne, så at
them intet fattadhes. Neh. 9: 21. Barsillaj ...
hadhe besörgt Konungen, mädhan han war j
Mahanaim, ty han war en ganska weldigh
(förmögen) man. 2 Sam. 19:32. han giorde
them (städerna) fasta,... och besörgde them
medh spijsning. 2 Krön. 11:11. crononnès
slott och feste skulle besöryas med Swenska
män. O. Petri Kr. 157. — 3. Befara, frukta;
besörjande, som är att befara, dragandes
til dem det fasta och stadiga förtroende, at
de oss ... emot alla besörjande anstöter och
vedervärdigheter manligen skydda.
Stjernman Riksd. bih. 380 (1660).
Besöva, tr. Sofva på, besinna sig på?
[Jfr Mnt. beslapen; jfr äfven Mnt. beseven,
"bemerken, wahrnehmen". [-Schiller-Lübben.]-] {+Schiller-Lüb-
ben.]+} epter thet at noog vmtall ær kommit
bode innanlandz oc vthan om thenne skriin
(St. Katarinas)... syntis mik raad til nogen
tiid thette ærende betre besöwa på eder nadis
gode behag. H. Brask (Gust. 1 reg. 2: 274).
Bet, f. Bete; betesmark. [Isl. beit.] tine
tienare haffua ingen beet til theras booscap.
1 Mos. 47: 4. fäät råmar, Ty the haffua ingen
beet. Joel 1:18. Han seer effter berghen
ther hans beet är, och sökier hwar grönt är.
Job 39:11. Salomo moste dagligha haffua til
spijsning... tiwghu oxar aff beetenne. 1 Kon.
4:23. Jagh skal läta them komma på the
betsta beetena. Hes. 34:14.
Bet, n. Ohyra. (Jfr Bett.) Bet, insecta,
pediculi aut pulices. U. Hjärne Orth. 63.
Bet, f? Jagt. Ingen fogel var under
solen så snar, Som honom kunde följa till
beet. Sv. forns. 1: 58.
Beta, tr. [Isl. beita.] 1. Drifva i bet,
valla, så skal iagh än nu beta och wachta
tijn fåår. 1 Mos. 30:31. så beette Jacob
thet offuer war aff Labans hiord. 30: 36. gack
... och beet tijn kedh widh heerda hwsen.
H. Vis. 1: 8. Min wen ... then ther beeter
ibland roser. 2:16. Och thet samma (landet)
skal warda them quarrleffdom aff Juda hws
til deel, at the ther vppå beeta skola. Zeph.
2:7. — 2. Jaga. The hade bett en hare.
En liten Crön. G 7 b. Du skalt intet beta
i dag Hvarken hiort eller hind. Sv. forns.
1:211. villande diur, som jagh j skogen bette.
1: 296. Han rider sig att beta djur. Sv. folkv.
1:196. den som icke hafver falkar måste
beta med ugglor. RR 1606 (Geijer Skr. II.
3:372). — 3. Fiska, meta. The ginge sigh
till siögestrand, The satthe sigh nidh till att
bethe. Sv. forns. 2:364. — 4. Betsla, spänna
dragare för åkdon, beta före, subjugare,
subjungere. Comenius Tung. index. Beta
före hästarna. Lind Ord. Äfven: Beta utur
(spänna ifrån) hästarna. Ders.
Betaga,, tr. 1. Förtaga, förhindra, then
wpresningh, som ther för handen war, ær
them betaghen. Gust. 1 reg. 2:247. toge
the medh sigh ett stoort taall folk och droge
in till Brunnebeckes färie, menandes sigh
kunna betage att the Swenske icke skulle
komma öffuer älffuen. Svart Kr. 21. — 2.
Afhjelpa, the brister, som rijkene emellom
äre, måtte betagas. Gust. 1 reg. 5:109. man
icke än nu så diupt är inträdt j sakena, at
hon ju wel står til at betagas i bettre
punc-tar. 7:309.
Betala, tr. 1. Löna, vedergälla. Altså
betaladhe Gudh AbiMelech thet onda som
han emoot sin fadher giordt hadhe. Dom.
9: 56. han betalar migh gott medh ondt. 1
Sam. 25: 21. Herren betalar migh effter
mina henders reenheet. 2 Sam. 22:21.
Herren haffuer betalat tina ondsko på titt
hoffuudh. 1 Kon. 2:44. Herren betale
honom effter hans gerningar. 2 Tim. 4:14. —
2. Betala ett löfte, fullgöra, uppfylla
det. Offra Gudhi tackoffer, och betala them
höghsta titt löffte. Ps. 50:14. Så wil iagh
loffsiunga tino nampne ewinnerligha, at iagh
må betala mijn löffte daghligha. 61:9. Hålt
tina Höghtijdher Juda, och betala tijn löffte.
Nah. 1:15.
Betalan, f. Betalning, "then som går i
loffuan, han går j betalan. L. Petri Chr.
pina A 3 b.Betarfva
— 92 —
Betemma
Betarfva, -torfva, tr. och intr. Tarfva,
behöfva, the ey betorffua ath fructhe. Gust.
1 reg. 3: 8. Läna tinom nästa när han
be-torff. Syr. 29: 2. wij vthan honom (Kristus)
intet betorffuom. Försp. till Eph. hwar och
en . .. betorffde intet fruchta sigh. 1 Macc.
14:12. göda effter som han kan affdöma at
åkrens beskaffenheet betarffvar. Risingh 20.
til dess (rikets) försvar och säkerhet...
be-tarfvas anseenlige medel. Stjernman Riksd.
3:2076 (1689). Orden äro klar och betarfva
ingen uttydning. Svedberg Dödst. 296.
refvorna i landets tilstånd voro sådana, at de
betarfvade en skyndsam hielp. Mörk Adal.
2: 91.
Betasta, tr. Bemedla, bedrifva,
ombestyra. [Mnt. betasten, angripa.] vij
visseliga nu förmodat hade att samma våre
be-suäringer skulle annerlunda betastet vordet.
Gust. 1 reg. 5:180. låge all ärande och saker
j bestå motton så at thetta företagna obestond
kunde medt lempe tiil friid, endrekt och
rolighett betastat och stillath bliffue. 6:56.
han begärat ath wij ... wille betasta ther en
fördröijelse vthinnan (uppskof med skuldens
betalning). 7:199. senda några theris
fulmyn-doga sendningebudh ... med någhon werff
thenna sak (klockskatten) anrörandis,
besynnerliga til at betasta all ting j bestå motton.
7: 301. så betaste same ärende, att thet mötte
koma jn for Danmarkis rigis råd på en
be-leglig tijd och städ. 9:103. en god forstondig
karl then ther kunde betastedh hoss hans
K: szå at han finge vette huad hans K:
mening haffuer varit j then motten. 10:100.
hwar thet hade warit honom emoot, hade thet
wel wordet betastat, at thet icke hade
kommit til feyde. O. Petri Kr. 29.
Bete, m. Bit (bröd). [Isl. biti.] En torr
bete ther man läter sigh med nöya, är bätre
än itt fult wisthws medh trätto. Ord. 17:1.
(Sal. ord\ 1536: bitte.) thet (fåret) ååt alf
hans beta. 2 Sam. 12:3. Haffuer iagh ätit
min beta allena, at then fadherlöse icke ock
så haffuer ätit ther aff? Job. 31:17. Tina
betar som tu ätit haffuer moste tu vthspyy.
Ord. 23:8. Han kastar sitt haghel såsom
betar. Ps. 147:17.
Bete, tr. 1. Te, förete. Betedde oc för.de
k. fredenrijgx secreterer for oss ... eth
sö-uerin norbys breff. Gust. 1 reg. 3:189.
migh är beteedt een hård syn. Es. 21:2.
han genom kyrkiotjenarens hand beteer och
giffuer oss sin sanna Lekamen j brödh. L.
Petri Dial. om nattv. H 5 a. — 2. Visa,
utvisa, thessom skulle allenast betees, huru
theras fiendar wordo plåghadhe. Vish. 16:4.
medh thetta teeknet beteer han nooghsamt,
at han förmå och haffuer wilia til at hielpa
ifrå synd L. Petri 2 Post. 287 a. betheedde
honom Gudz rike, och gaff honom kundskap
om thet helgha. Sal. vish. 10:10. — B.
Meddela, tillkännagifva, ær vårth begær
athj oss . . . ther vthinnan betthe edhers
scriffthelige besthe rådh. Gust. 1 reg. 4:67.
warder ther ... med tw ord kortteligha
beteedt, hwadh ther skal warda vthrettat. L.
Petri Exorc. A 3 a. — 4. Refl. vm j idher
til oss betee (vända eder till oss) welen,
skole j finna oss gynstig och welwillig emoth
idher. Gust. 1 reg. 7: 350. hela Israel
kommer til at betee (inställa) sigh för Herranom.
5 Mos. 31:11. Huilkom (apostlarne) han
(Jesus) ock effter sijn pino beteedde (visade,
framstälde, uppenbarade) sigh leffuandes ...
tå han lät sigh see aff them j fyratiyo daghar.
Ap. gern. 1:3. Gudh hwilkom hemden
til-hörer betee tigh. Ps. 94: l. Wijsheten ...
går sielff om kring och söker them som
henne äro werde, och betheer sigh them på
wäghenom welwilieligha. L. Petri Sal. vish.
6:17.
Beteckna, tr. Tillkännagifva, utmärka.
Hwar thet och så wåre (vore) at noghor
heligheet beteknades medh theras clädabonat.
O. Petri Klöst. Fia. Thetta är Jesu
Christi vppenbarelse, then Gudh ... haffuer
beteknat och sendt medh sin Ängel til sin
tienare Johannem. Upp. 1:1. veta tingséns
åthskilligheter och kunna betekna (uthmärkia)
hvart och ett vid sitt namn. Comenius
Tung. 2.
Betemma, -betäma, tr. och intr. [Mnt.
betemen, betamen; T. bezähmen.] 1. Låta
b., låta någon vara, låta honom göra som
han vill, få sin vilja fram, tillåta honom
något; låta någon hafva att skaffa med,
sörja för något. Lät migh betemma at iagh
förgör them. 5 Mos. 9; 14. lät migh
betemma at iagh gömer migh på markenne.
1 Sam. 20: 5. Lät honom betemma at han
bannar, ty Herren haffuer så budhit honom.
2 Sam. 16: 11. Låter betemma barnen, och
förmener them icke komma til migh. Matth.
19: 14. Hwadh göra the amechtighe Judar?
Mon man så skola läta betemma them (att
bygga). Neh. 4: 2. somlighe ... sadhe til
them, Hwadh gören j, at j lösen folan? Tå
sadhe the til them, såsom Jesus hadhe budhit
them. Och så läto the betemma them.
Marc. 11:6. Kommer ock någhor, som sigh
för någon last scrifftat haffuer, annan eller
tridie gång igen medh samma eller een
annor slijk last, then samma må
Poeniten-tiarius wisa bort ifrå sig, och latan på någon
tijd sielff betemma. L. Petri Kyrkord. 32 a.
han inthit befatther sigh med n. n. godz,
vthan lather Claffues scriffuere ther medh
bethemma paa vaare weghna. Gust. 1 reg.
3:804. lather oss med samma theris sack
alena bethæma. 4:124. wij... bekymbre oss
ther inthet med, vtan lathe edher ther med
betemma och thet bestyra. 4:369. konungen
wistades alt i Danmark, och läät sina
be-falninges män betäma med Swerige. O.
Petri Kr. 167. Christus sielff... icke gaffBetida
— 93 —
Betrycka
sigh tijdh til at döpa,... vthan lät Läriungarna
betemma medh Döpilsen. L. Petri Kyrkord.
la. — 2. Refl. impers. b-er sig, höfves,
anstår, är tillständigt. Thet betemmer sigh
icke at wij så göre. 2 Mos. 8:26. Thet
betemmer sigh icke, at wij och j bygge wår
Gudz Hws, vthan wij wilie allene byggia.
Esra 4: 3. tu äst sielffwer Länszman i thin
förläningh, thet ey heller mykit betämer sigh.
Gust. 1 reg. 6:324. Förekommer äfven i
icke refl. ställning: Ty kan ingom man thet
wel betäma, At han skulle sielff sina ähro
skäma; Tob. com. Ela.
Betida, adv. Bittida, om morghonen
betijdha. O. Petri Kr. 198.
Betidelig, adj. Tidig. Om morgonen
wel betijdeligh tijdh. Psalmb. 1572 (Någhra
andel, wijsor B 4 a).
Betideliga, Bittideliga, adv. Bittida,
tidigt. vintheren ... begynnes betideliga oc
længe varar fram pa åreth. Gust. 1 reg.
4:144. han hadhe seedtt them tijdtt och offte
både bettidelige och seenndtt folies åtth.
Hist. handl. 13. 1: 223 (1566). om morghonen
bittideligh. B. Olavi 42 a. i dagh
bittide-lighen. Schroderus Liv. 15. han vaknar
bittideliga. Svedberg Ungd. reg. 221.
Betimra, tr. Timra. [T. bezimmern.]
Skepp, som ... äre så förbygde och betimrade,
at the åtminsta 14 stycken eller mera til sin
defension föra kunne. Stjernman Com.
2:403 (1645).
Betjenlighet, f. Betjenande,
tjenstbe-visning. genom inbördes betiänlighet, så
mycke möjeligt är, dätta levandet förliuva.
Hermelin C1 b.
Betj"ent, m. undandöljer tienstehion eller
annar betient något af thes husbondas
egendom. Lag 1734 M.B. 42:1. betiente i huset.
Ä.B. 9:7. betient, scm under Konungens
Befalningshafvande lyder. U.B. 1:3.
Betjusa, tr. Tjusa, förhexa. intog
qvinfolken ... med det förmente trollväsendet,
och bekiuste sinnen. U. Hjärne Anl. 121.
Betkam ? man icke tvenne ilfundighe
starcka hästar och Beetkammar för en vagn
tillijka spenna kan. T. Johannis Fästn. P8a.
Betnos, f. 1. Argbigga, fru Beetnos.
Törnevall A 5 b. Xantippe ... then
bettnosen. A. Laurentii Verld. speg. 312. —
2. Knarr, tvärvigg, hon ... har en oxe och
betnos til man. Stagnell Risbast. C 3 a.
Tu (husbonden) skall icke daglig med bannor
uthfräsa, Ey alla med orden skarpt skär"
öfver näsa, Att tu uthi bygden med ringa
tin heder En betnos får heta så onder och
leder. Törnevall B 6 b.
Betorf, f? Behof. [Mnt. bedorf.] clede
och annan dell som wij betorff haffue. Gust.
1 reg. 8:259.
Betorfva, se Be tarfva.
Betra, Bettra, intr. Visa tänderna.
(lejonet) beettrade som thet väl tie ville sluka.
Spegel Guds verk 226. hundarna ... betra
med sina tänder. Öpp. par. 48. (Ordlistan
till Guds verk har Bätra.)
Betrega, -tregda, tr. Träffa på,
anträffa, ertappa? hölle wij them for vore
och Riikisens vppenbara fiender, och låte
arga på them huar wij them j sziön betrega
kunde. Gust. 1 reg. 10:58. huar szådana
liugare betregas kunde ... motthe han beuise
sin ordh. 10: 60. han skwlle leggie siigh win
om ath argha in paa konung kristiern och
hanss tilhengiare hwar han them kwndhe
betregde eller öffwerkomma. 3:212. Jfr
beträda 1.
Betro, tr. 1. Tro, tro på, lita på. vm
the någhet handlatt haffue på oss och thetta
rigis argesta, szom nog står til betroendis.
Gust. 1 reg. 8:275. Kunde sedan icke betro
sigh ther wara säker. Svart Kr. 139. then
som betroor Gudh om godt. Nova ord.
eccl. 191. Betroo ingom wen, vthan tu
haffuer försökt honom j nödh. Syr. 6:7. man
icke betroor enom stråtröfvare. 37 (36: 28).
sendt tijt någhon som tu betroor, och lät
besee. 1 Macc. 7:7. — 2. Anförtro, min
wen, them iagh migh betroodde. Ps. 41:10.
så kommer och betroor idher vnder min
skugga. Dom. 9:15. han förmå förwara mitt
betroodda godz. 2 Tim. 1:12. — 3. Förtro.
vppenbara hemlighit betroodt taal. Syr. 42
(41:29)! om han hade något på hiertat,...
skulle han frijligen betroo henne. U. Hjärne
Vitt. 53.
Betrolla, tr. Förtrolla, hon betrullade
honom så häfftigt, at han intet annat
dich-tade och trachtade, än huru han måtte vara
henne til tienst och"behagh. Schroderus
Albert. 2:159. Keyser Ludvijk var så
häfftigt aff kärleek betagen emot sin sköne
Judith, at thet hade thet anseendet, lijka såsom
hon hade honom betrullat. 2:160. uthi
Östergötland några trullkäringar blefvo rögde och
i hächtelse satte, för det att dhe Hertig
Johans Furstinna medh sin onda konst hade
förvirrat och betrullat. Colerus l (tillegnan).
Betruga, tr. 1. Besvära, betunga, the
otillbörlige skiutzfärder som Cronones
bönder hafve här till dags olageligen varit med
betrugede. Stjernman Com. 1:146 (1556).
— 2. Betvinga, den som aldrigh kan medh
läpp och tann betruga Sin tungas sqvaller
ahrt, hon måtte mycket liuga. G.
Cederhjelm 127.
Betryck, f. [Mnt. bedruck, f.] the
Swen-ske woro i stoor betryck och wedhermödho
mädhan konung Albricht regeradhe öffuer
them. O. Petri Kr. 149.
Betrycka, tr. 1. Trycka (på), then med
math opfylde magan kan betrycka pulszådran.
Lindestolpe Surbr. 66. — 2. Göra betryckt,
nedtryckt. Gudh betrycker migh när idher,
och (jag) moste söria offuer monga som
til-förenna syndat haffua. 2 Cor. 12: 21.Beträcka
— 94 —
Betyda
Beträcka, tr. Träcka på, ned. Ty ladhe
iagh migh, til at få hwilo och dwala, Miin
öghon betreckiadhe tå een swala. Tob. com.
C la. Bescheissen, beträcka, orena. Lind
Ord.
Beträda, tr. [Mnt, betreden; T. betreten.]
1. Träffa på, anträffa, ähwar som helst
the kunna beträdde warda, skola the taghas
och dödhas. L. Petri Mandr. F5b. Jfr
betrega. — 2. Företräda, bekläda,
förvalta, förrätta. han thesslijkes gubernement
hafuer beträtt. A. Oxenstjerna (HSH 38:
459). de deres tjenster medh samma
rätt-rådigheet och ijfver beträda. HSH 40:64
(1664).
Betränga, tr. Ansätta. [T. bedrängen.]
Så rådhlöös var nu fienden blifvin, sin
ved-herpart til at beträngia. Schroderus Liv.
850. — Part. pret. Betryckt, the måge i
theras beträngde tilstånd varda ihågkomne och
hulpne. Stjernman Riksd. 3:2666 (1727).
Betrösta, tr. och intr. 1. Tillförsäkra.
att betrösta deras landskap fri, fast och
dri-steliga riket besöka med deras redeliga
köpslagan. HSH 1:11 (1527). — 2. Tro, förtrösta
på, lita på. betröster iak ey at eder nåde
kan faa nagen hielp aff them. H. Brask
(Gust. 1 reg. 1:308). athuj (att vi) schulle
noghen hielp och wndsethning forwentha
wtaff the danske ... ther betrösthe wij icke
fulleliga paa. Gust. 1 reg. 2: 243. — 3. Våga,
tilltro sig. nogre godhemenn för theres
misgerninghar schuldt ære friidtlösze oc
icke betröstha ath giffua siig tiil rettha in
fore oss. Gust. 1 reg. 3:8. then hielp som
empnath war... ath paa leggias schulle,
wethe wij icke om wij skola betröstha kreffia
then wth. 3:122. Sker eder noghet
offuer-uelle, thet j icke siælffue betröste affuärie.
4:136. the Danske icke betröste ståå the
Svenske emoot. L. Petri Kr. 23. hwar the
wille wara men för sigh och taga sakene
alwarlige före, betröste han medh Gudz
til-hielp ware theres höffuitzman. Svart Kr.
15. — Refl. tu ... betröster tigh wara en
ledhare them som blinde äro. Rom. 2:19.
hoo betröster sigh thet vthransaka, som är
j himmelen? L. Petri Sal. vish. 9:17.
Betröstning, f. Förtröstan, paa samma
Contracktz betröstningh (i förtröstan på
kontraktet) ... skickade wij... Gust. 1 reg. 4: 49.
Betsel, n. betzlet (frenum mentulce) eller
hufvudets sträcksena. Lindestolpe Frans.
45. Menniskian har man tvänne betzel på
hela sin kropp, thet ena på tungan, thet
andra på thet hemliga tyget Ders.
Bett, n. Munlag på ett betsel. [T. biss,
gebiss.] så skal iagh settia... itt bett i tin
munn. 2 Kon. 19:28. Warer icke såsom
hestar och mulär som intet förstånd haffua,
huilkom man moste leggia bett och betzl
j munnen, om the icke til tigh wilia. Ps.
32: 9. Jagh wil hålla min munn tilbaka så-
som medh bett. 39:2. Argha hestar legger
man skarpt beth i munnen, ath the icke
bithes. L. Pet. Gothus 58 a.
Bett, n. Ohyra, löss. Bett, ååth, Bruti,
die Würme. Schroderus Lex. 61. sin
longa kiortel . . . the (kapucinermunkarne)
icke offtare affdraga, uthan näf förmykit bett
inkommet är och the thet uthfeya moste.
Laurelius Påf. anat. 152.
Bettelbröd, n. Tiggdt bröd, almosa.
[T. bettelbrot.] the fattiga meste dels måste
äta bettel brödet. Gust. Adolf Skr. 38.
Bettlemunk, m. Tiggarmunk. The rette
betlemunckar, thet äro the som alle daghar
kringlöpa och sigh medh betlande föda.
Laurelius Påf. anat. 170.
Betungan, -tungning, f. Tunga,
beskattning. olagha betwngan. Gust. 1 reg.
7:87. sökia almoghans bästa uti alla
betung-ningar och pålaghor. Gust. Adolf Skr. 7.
Betvinga, tr. 1. Betunga, plåga, han
satte offuer them arbetis foghtar som them
betwinga skulle medh träldom. 2 Mos. 1:11.
Simons swära betwingadhes medh stora
skelffuosott. Luc. 4: 38. — 2. Tvinga, nödga.
I betwngne wore att tiilszeiie honnom
hul-skap och manskap. Gust. 1 reg. 10:185.
frå huilkens presteboll han med wåll och
wälle wiil betwinge eth fiske wathen. 12: 237.
j vorden för redzlan skull betvungne at
vidh-tagha fridzmedhel aff honom. Schroderus
Liv. 412. — Refl. Ödmjuka sig. tu ...
be-twingadhe tigh in för tin Gudh. Dan. 10:12.
Betvåla, tr. 1. Tvåla. Med skärper
så-pelut betvåla henne ren. Kolmodin Qy. sp.
1:19. — 2. Tilltvåla. Hvi har jag ej, o Pope!
din hand, At i en Dunciade betvåla Den
mängd scriblerer i vårt land, Som med Apollos
lager pråla? Kellgren 2:69.
Betycka, impers. Låta sig b., tycka.
[T. sich bediinken lassen.] Och låte wij oss
forthenskull betyckie, ath huar wij skulle
epterfölgie strengheten och rethuiszonn wore
wij honom föga plictuge. Gust. 1 reg. 10:
153.
Betyda, tr. 1. Tyda, uttyda,
sijn-emel-lan betyda och förstå hvars annars tanckar.
Stjernhjelm Sv. o. G. Måles fat. föret. 3 a.
— 2. Antyda, tillkännagifva, ther then
helghe Ande med betydde, at helighetennes
wägh än tå icke vppenbar war. Ebr. 9:8.
Huru Gudh sielffuer alla daghar acht och
wårdningar om sijna haffuer, betydher Josuæ
Historia. P. P. Gothus 15 a. — 3.
Beteckna. så wilia blott ord och ceremonier,
figurer och tekn ingalund wara noogh, och
göra sakenne fyllest, vthan thet, som medh
sådana ord och teekn meent och betydt
warder. L. Petri Krön. pred. G 3 b.
Chri-stus war thet retta Påschalambet, hwilken
med thet figurliga lambet betyddes. Chr.
pina D 4 a. medh the döffua öronen betyder
han Judarne. P. Erici 2: 232 b.Betyd ning
— 95 —
Betänklig
Betydning, f. Betydelse. Thet skal en
ganska hög betydning innebära. Spegel
Åt. par. 15. förklara the forna stamordens
betydning. Ord. företal c 3 b.
Betyga, tr. 1. Vittna. Hörer tu icke
huru mykit the betygha emoot tigh? Matth.
27:13. Anden är then som betyghar, at
Anden är sanningen. 1 Joh. 5:6. — 2.
Bevittna, bekräfta med vittnen, köpa åkrar
för penningar, och bebreffua, försigla och
betygha. Jer. 32: 44. — 3. Bevisa (med
vittnen), hans sak ær icke alstingis saa
clar som han til æffwentyrs föregiffwit
haff-wer . . . som wj bonum wtöffwer betygia
kwnne med erlige riddherssmendz menn.
Gust. 1 reg. 4:14. (han) ingen af alle sine
grofva beskylningar hafver kunnat betyga.
Adlersparre Hist. saml. 2:316 (1652). —
4. Utvisa. Rödt vatn betygar jern. Grönt
gifver jern med koppar förblandat tilkänna.
U. Hjärne Anl. 9. Dess inra menniska af
andlig högfärd gäser, Fast dess utvärtes min
betygar ödmjukhet. S. Triewald 21. — 5.
Tillsäga, uppmana, förmana, betygha
fol-kena, at the icke trädha fram til Herran.
2 Mos, 19:21. Legger på hiertat all the ord
som iagh betyghar idher. 5 Mos. 32:46.
Herren sende Propheter til them, at the
skulle vmwenda sigh til Herran, och the
betyghadhe them, Men the hörde them intet.
2 Krön. 24:19. tu lät betygha them, at the
skulle vmwenda sigh til tijn Lagh. Neh. 9:
2». — 6. Förse med tyg, utrusta, betygett
ett godht skep med bösser och wärier.
Gust. 1 reg. 1:124.
Betyga, intr. Hjelpa sig med. haffue
wij giffuit honum befalning på biscops
fo-dring... sså mykit han betyger ath gesta
intil val borgarn esso. Gust. 1 reg. 3:352.
Jfr Ty ga.
Betytlad, p. adj. fattigha menniskian som
medh syndenne, dödhenom och heluete
be-tytlat är. NT 1526 försp. 2 b. (Bib. 1541:
bekayat.) haffuer tu borgat för tin nästa, så
... är tu betytlat med tijns mundz taal. Sal.
ord. 1536 6:2. (Bib. 1541: inweffuat.)
Betäcka sig, refl. giffs nokre spörsmaall
tesse vore sendebudh aff Konung Hans æller
danmarchs rigis raadh ... ther riket och oss
alle aageller om tesse feygdh, thaa betæcke
segh altiidh (må de alltid skydda sig, nämt.
med svaret) ath thet ransakis skall i the
möthe berammes skole. HSH 19:134 (1506).
Betäckt, part. pret. Förtäckt, med
be-techt ord. A. Oxenstjerna Bref II: 247.
Betäma, se Betemma.
Betämja, tr. 1. Tämja. [T. bezähmen.]
blandad sorg och frögd betämer syndigt blod.
Frese 30. Svage kiärl,... som vår styrckia
så betäma. Dens. 181. Ej man betämja
förmår den snåla, förderfliga magen. M.
Wallenberg Odyss. 2:94. — 2. Lämpa,
afpassa, hafven I at göra eder underrättade,
huru mycket järn de förra åren blifvit
ut-skeppadt, och i proportion derefter at jämka
och betämja dess utskeppning för innevarande
år. Stjernman Com. 6:341 (1717). (Ordets
användning i denna bet. synes vara
uppkommen genom missförstånd af betäma.)
Betämjelse, f. Tämjande, ingen roo eller
lijsa fins, uthan uthi edre egne sinnens
styrsel och betämielse. Stjernhjelm Lycks. är.
3 intr.
Betämlig, adj. Tillbörlig, tillständig.
[Mnt. betemelik.] är icke betämligit at någhon
Christen man annerlunda thet (sakramentet)
brukar (än Christus bjudit). O. Petri Sakr.
19 a.
Betänka, tr. 1. Upptänka, uttänka, the
Dannemen som thetta obestond bethenkt och
förretaghit haffue. Gust. 1 reg. 6:31. han
dictar oc sammansätter all the forredera
sticker (stycken) som han noghen tiid kan
be-thenkia emote oss. 6:54. Haffue j... bethenkt
ith orådh tiil obestondhz förretagning emoth
oss. 6: 95. the betenkia falsk ord offuer the
förtrycta. Dav. ps. 1536 35: 20. — 2. Tänka
på, hafva i åtanke (med någon belöning,
gåfva o. d.). Tha iak warder riker iak wil
wel betænkia tik. Leg. om Maria och Anna 4.
Saligh är then som betencker then fattiga.
Dav. ps. 1536 41:2. wii jw framdeles eder
yttermera betenckie vele, saa ati oss täcke
schulle. Gust. 1 reg. 3: 202. wilie wij thaa
betenckia tiigh een gönsth ther före. 2: 69.
wij vele betænke eder thet omak til gode.
4 : 350. welom altiid gerne bethenkia ider thet
tiil thet bestå. 6: 75. Min Gudh, betenck
migh til godho alt thet iagh thesso folckena
giorde. Neh. 5:19. Han wille hans arbete
gunsteligen betenckie. Svart Kr. 161. wij
wele atj ... betencke oss än med ij (2) sköne
heste. Gust. 1 reg. 6:272. betenkie Slottett
med alla handa nödtorfter. Fin. handl. 6:240
(1542). Han ville them väl betenckie igen
Med gunst och nåde mooth hvar och en.
Hund Er. 14 kr. v. 175. the ville betänckia
honom medh en godh förähring.
Schroderus Liv. 221. hafve Vij . . . velet dem
nådigst betänckia och ihugkomme medh stadz
rättigheter och privilegier. Stjernman Com.
1:1003 (1632). — 3. Tänka om någon. Kong:e
ma:t till Suerige icke ... Dammarkz rikis råd
anners än till thet bestå betenker. Gust. 1
reg. 5:113. — 4. Tilltänka, tillämna. en
för-achteligh man, hwilkom Rikesens ära intet
betenckt war. Dan. 11:21.
Betänklig, adj. Som förtjenar betänkas.
Christi ord... äro ganska betenckeliga.
Svedberg Sabb. ro 1: 57. aldrig något fremmande
folck är inkommit i vårt land, som hafver
ombytt des folcks och orters nampn, hvilcket är
mächta betänckeligit. Rudbeck Atl. 1:14. Vid
aftonsvalkan, när solen bärgar sig, skiuter hon
ifrån sig de ljufligaste strålar, så är ock
mångens yttersta tal det betänkeligaste. Frese 361.Betöfva
— 96 —
Beveka
Betöfva, tr. Uppehålla, fördröja, haffwe
wi til nogre daga betöffwat thetta edhert bwdt.
Gust. 1 reg. 1:198.
Bevan, adj. Van. [Mnt. bewane, bewont.]
Hon är bewaan medh hoor aff ålder. Hes.
23:43. Thet folket wore ringe kräseligheet
bewane. Svart Kr. 21. the widh slijkt icke
äro ... bewane. L. Petri Kyrkost. 60 b. then
som medh synden länge bewan warder, han
kan icke gärna skilias ther ifrå. P. P. Gothus
Q 6 b. bevaant siöfahrit folck. Tegel Gust. 1
hist. 2:56.
Bevandra, tr. Ösel, Dagerön kan iag ej
nu bevandra. Spegel Guds verk 94. de orter,
som liggia longt bort och intet ofta, utan sällan
bevandras. Rudbeck Att. 1:875. Jordenes
innerste dehlar icke kunna bevandras. U.
Hjärne Anl. 135.
Bevar, n. Bevarande; bevakande, offta
hans (Guds) rijs är ett bevaar för vårt fall.
Columbus Poet. skr. 0 4 b. till skiäligit
bevar af Ehs Kongl. Maij:ts här vid beroende
interesse. HSH 33:311 (1685).
Bevara, tr. 1. Vårda, sköta. Gudh ...
satte honom (Adam) in vthi Lustgården Edén,
at han honom bruka och bewara skulle. 1
Mos. 2:15. — 2. Bevaka, vakta. Saul sende
bortt, och lät bewara hans hws, på thet han
måtte dräpa honom. Ps. 59: l. Herre bewara
min munn, och bewara mina leppar. 141:3.
så skalt tu regera mitt hws, och bewara mina
Gårdar. Sach. 3: 7. han ... toögh Joppen in,
och ladhe ther krijgsfolck in, til at bewara
stadhen. 1 Macc. 12:34. en starck bewäpnat
bewarar sitt hws. Luc. 11:21. — 3. Gifva
akt på, iakttaga, j måghen bewara Herrans
idhar Gudz bodh. 5 Mos. 4:2. Lär migh
Herre tina retters wägh, at iagh må bewara
them in til endan. Vnderwijsa migh, at iagh
må bewara tijn Lagh, och hålla them. Ps.
119:33,34.
Bevara sig, refl. Befatta sig. [Mnt. sik
beweren.] framsætthiæ the noger tall om
noger stadfestilsse paa K. Hans kor och
vall til richith . . . ther beware eder inthet
medh. HSH 19:135 (1506). Ingen
Strijdz-man bewarar sigh medh näringshandel. 2
Tim. 2:4.
Bevarelse, f. Tillhåll. Babilon ... är
worden dieflars wåning och fula andars
be-warilse. NT 1526 Upp. 18:2.
Bevarning, f. 1. Förvar, the grippe för:de
Mester Jören ... oc skickade honum oss så
til hände, ther wij honum nu haffue i wår
bewarning. Gust. 1 reg. 6: 296. — 2. Skydd.
Han (Gud) är ... een bewarning emoot
staplande, een hielp emoot fall. Syr. 34:19.
Beveckla, tr. Omveckla, omlinda. [T.
bewickeln.] Mercurius med sin vinghielm,
och med ormar bevicklade staf.
Stjernhjelm Virt. rep. dess salige lekamen blef
... tvättat och med vaxduk beveklat.
Lönbom Hist. märk. 3:166 (1660).
Bevefva, tr. 1. Omvefva. han med en
krantz omkring hufvudet blef bevefvad.
Malmborg 583. — 2. Invefva, inveckla,
omhvärfva. Han haffuer ... beweffuat migh
vthi galla och mödho. Jer. klag. 3:5. på
thet wij icke skola beweffuadhe wardha vtaff
dieffwlen. NT 1526 2 Cor. 2:11. — Refl.
a) Inveckla sig. beweffuat sigh sielffua vthi
mykin bedröffuilse. NT 1526 1 Tim. 6:10.
the ... vndflydt haffua werldennes
oreenlig-heet, och haffua åter beweffuat sigh ther vthi.
2 Pet. 2:20. beweuen eder eij förmykit i
kijrkennes beswaringer (besvär). H. Brask
(Gust. 1 reg. 5:296). sig i synd bevefva.
Kolmodin Qy. sp. 1:40. — b) Befatta sig.
Ju mindre en hofftiänare beveffuar sigh medh
the saker som menige man angå, ju roligare
han leffuer. Schroderus Hoff. väck. 188.
Gud haar ej kunnat lefva Så eensliger och
sig med intet verk bevefva. Spegel Guds
verk 30. När såg man o någon vis, som sig
med flärd bevefvat? Åt. par. 26. bevefva
sig med verldenes omsorg. Sal. pred. 19.
Bevega, -väga, tr. [Mnt. bewagen,
bewegen; T. bewegen.] 1. Röra, sätta i
rörelse. thet (blosset) uthslocknar platt, när
thet icke varder aff vädrena upbläst, bevägit
och rördt. P. J. Gothus Tål. C 7 b. man
sigh beväger til thes at svetten begynner at
uthbrista. Sparman Consil. B l a. — 2.
Beveka, förmå, drifva, draga in i samma
för-bundh ... huem the ther tiil bewägha kunne.
Gust. 1 reg.. 6: 80. är wår kerlighen bön och
begären ati eder aff thera obestond eller
buller icke beuegha wille. 6: 45. Så vele vij
... förtälje the vichtige orsaker, som oss til
thette budh beväge. Stjernman Com. 1: i»5
(1567). wij aldrigh bewäghas måge ifrå
Tron-nes sanningh. P. J. Gothus Bön. G 8 b. —
Part. Be v egen, bevågen, benägen. [Mnt.
bewegen, p. adj.] then menige man ... äre
honom (Dacke) bijfellige och bewegne. RR
19/io 1542. — 3. Öfverväga. ther vm bewäge
och berådslå, huru man j thenn sak best
handle skulle. Fin. handl. 6: 229 (1542). Jfr
Be våga.
Bevegning, -vägning, f. [T. bewegung.]
1. Kroppsrörelse, kroppens rörelse och
bevegning. Lindestolpe Surbr. 67. -t- 2.
Sinnesrörelse, starcke bevägningar skal man
och fly, genom hvilka väskorna mycket
tur-beras och röras, såsom ifver, vredhe, hat.
Sparman Consil. B la. — 3.
Bevekelsegrund. ransaka för huad brister skuldh eller
beuegningar the i then landzenda
ridderskapet oc there medtholdh haffue resth oc
wpsatt them emotte oss. Gust. 1 reg. 6:60.
Beveka, tr. 1. Göra vek, mjuk. [Mnt.
beweken.] Ingen sten ähr funnen så hårdh,
Som sigh icke låter beueka Eller alldeles
nöta bortt Aff stål eller af uatnet ueka. Gust.
Adolf Skr. 614. — 2. Röra, sätta i rörelse,
drifva; förmå, förleda. [T. bewegen.] enBevekelse
— 97 —
Bevog
död menniskia intet hörer och bevekes, ehvad
man ock på honom ropar och stöter.
Svedberg Sabb. ro 2:1335. låta oss beweka och
vmföras alf allahanda lärdoms wädher. Eph.
4:14. tå han (Salomo) nu gammal war,
be-weekte hans hustrur hans hierta effter
fremmande gudhar. 1 Kon. 11:4. Lät ingen
person beweka tigh til skadha. Syr. 4:27. wij
bidhie idher... at j icke snarligha låten
beweka idher jfrå idhart sinne (rubba eder från
besinningen). 2 Thess. 2: 2. the icke låte sig
beuekia j frå thet hulskap som the oss sakt
hade. Gust. 1 reg. 6: 79. wij aff dieffuulen
...warda äggiade och bewekte til synd. L.
Petri 3 Post. 126 b. — Refl. a) Röra sig.
tå elementen ... emoot naturen sigh röra och
beweka. Busch B l b. hon (själen) sigh
beveker, bemöder, och altså stadigt in
per-petuo motu sväffuer. J. Sjgfridi företal a6 a.
Ledemoterne sigh icke beveka medh mindre
the bevekas aff siälen. Schroderus Albert.
2:102. the många stierne-skokkar Beveka sig
och gåå. Spegel Guds verk 158. b) Låta
beveka sig. titt hierta haffuer beweekt sigh
aff Herrans ord. 2 Kon. 22:19.
Bevekelse, f. Rörelse, drift,
sinnesrörelse. kropsens hårde bewekelse. B. Olavi
364 b. tu seer bewekelsen vthi ögonen, ther
thet ena blicket folier thet andra. P. j.
Gothus Synd. speg. k 4 a. the fara vilse, som
mena henne (jorden) altid gå omkring och
hafva en oaflåtelig bevekelse. Spegel Sal.
pred. 16. siälen regerar the vthwertis
lemmanar, at the sigh lenkia effter hennes
bewekelse. P. Erici 5:223 a. så skolen i ock
vara döde til syndennes bevekelse och
eg-gelse, at i henne intet lydén. Svedberg
Sabb. ro 2:1335. beveekelser och affecter.
P. J. Gothus Rel. art. 82. rusta tigh at
strijda emot tijna begärelser och titt sinnes
otilbörlige bevekelser. Schroderus Kors.
413. visa någon hiertans bevekelse, när
sorg och olycka trycker os. Spegel Pass.
and. 92.
Beveklig, adj. Vek, mjuk, eftergifven,
som kan bevekas, the ville medh sin
hasti-ghe ankomst göra them uthi stadhen redde
och beveeklighe. Schroderus Liv. 597.
huru bögeligit et ungt förstånd är, och huru
bevekeligit et ungt hierta. Rydelius Förn.
öfn. föret. § 19. Jag hoppas Hennes Nåd har
ett bevekligt öra. A. G. Silverstolpe
Skald. 441.
Bevilkomma, tr. Tillmötesgå, bemöta.
[T. bewillkommen.] Bevilkomma tin vän, så
mycket du förmår, med din omsorg, med
heder och ära. Hermelin C 2 b.
Bevilliga, tr. [Mnt. bewilligen.] 1. Göra
villig, huar szå wille wara aff nödhen, att
the dobbell soldenere med någen redelig
stekepening skulle ther till (att taga tjenst)
bewilligis, szå (såge) wij thå gerne, atj wille
thet begåå på wore wegna. Gust. 1 reg. 8:142.
— 2. Bevilja. Bleff så bewilligat och
be-slutadt alle the articklar. Svart Kr. 133.
Bevillning, f. Beviljande, medgifvande.
1 blefve stadige och fäste ståndande vid edra
ens giorde bevillningar och löfften. Gust.
Adolf Skr. 198. thenna chröningz
bevillning, som skedde uti Örèbro på sidstledne
herredag. Ders. 199.
Bevinda, tr. Omlinda. [T. bewinden.]
en stohr hvith hiorth, hvarss horn vore medh
allahanda slagz blomster bevindade. HSH
28: 357 0663).
Bevisa, tr. 1. Visa. Pharao sägher til
idher, Bewijser idhor vnder. 2 Mos. 7:9.
eelden ingen macht vppå thenna männenars
kroppar bewijsat hadhe. Dan. 3:27. gudz
son ... oss aldeels bewijste, huru wij skole
öffuerwinna then ledha Antichrist. Psalmb.
1536 87. — 2. Refl. Visa sig, uppenbara sig,
bete sig, uppträda. Loffsiunger Herranom,
ty han haffuer herligha bewijst sigh. Es.
12:5. iagh bewijsar migh för them vppå
idher, at iagh är heligh. Hes. 36:23. han
hadhe manligha bewijst sigh j Jesu namn
vthi Damasco. Ap. gern. 9: 27.
Bevisning, f. Bevis. Låter nu skijna
någhon bewijsning til idhar kärleek och wår
berömelse aff idher, på them. 2 Cor. 8: 24.
bre|f och bewijsning ther på, at the äro j
sit ärende rette. L. Petri Kyrkord. 92 a.
Bevist, f. Närvaro, samvistelse, sällskap.
Honom syntes aldeles obilligt ... at mista
sin sons bevist. Girs Joh. 3 kr. 111. Jfr
B i v i s t.
Bevittning, f. Bevittnande, intyg. Af
alla dessa äldre lärdas märkeliga bevitningar.
Rudbeck Atl. 1: 525.
Bevog, n. 1. öfvervägande, betänkande.
[Mnt. bewach, bewag.] j hurudane mötte
fienderne motstond. affbruck och niderlag
skee kunde, ther höre wij huarcken enn
eller annen haffwe någen åhuge, bewog eller
rådslag vm. Fin. handl. 6:230 (1542). thet
bewogh och rådzslag ... huruledis man skulle
gripett an medh fordeli emott Rydzerne. 8:
250 (1555). Opå alle wichtige handlinger,
ther om Gubernator ... begärer hans Kongl.
M:ttz nådige willie ath wethe, schall han
först geffue sin meningh, rådslagh och
be-uogh ther vm tilkenne. HSH 27:4 (1561).
Szå toghe wij samme saack vdi ett grant
och nöghe bewogh och öffwertenckiandhe.
Hist. handl. 13. 1:81 (1563). — 2.
Betänksamhet, eftertanke, fattningsgåfva, denn
samme kunde och förnimme hwadh
Furst-ligh mood och bewog vdi denne vnge
Herren war, derföre hade han besynnerlig lust
att conferere medh honom om högwichtige
ährender. Brahe Gust. 1 kr. — 3.
Betänklighet, hufvudbry, the Danske hafwa tagit
itt stortt bewog ther vtaf att thu hafwer
handiet med Almogen ther nidre, att the icke
skole hafwa så mykin handling i Danmark.
7Bevåg
— 98 —
Bevärfva
RR ii 1543. Som thu skriffwer ... att tig
alt förtungt och beswärligit är, altijd haffwe
så mykit beskaffa med myntet och medt
sölffköparenn, så förundrer oss, att thu gör
tich såå mykit bewog i thenn motten, effther
thu holler doch ingen rekenskap, hwarcken
påå myntet eller sölffköpit. RR 9h 1544.
Bevåg, n. Bevågenhet. Adfection och
bevågh emot landzens folck. L. Paul.
Gothus Mon. turb. 94. Kongl. M:tt...
gerna thes nådige bevågh emoot dhem
för-spöria låter. Stjernman Riksd. 2:1764 (1678).
det nådige bevåget, som Kongl. M:tt til them
drager. 2:1769.
Bevåga, tr. Öfverväga. (Jfr Bevega
3.) Ware (vore) rådeligit at man wille lathe
saken gå alffwarligen til hiärtedt och bewåge
hwad oförwinnelig skade och fördärff för:ne
Rydzer måtthe tilfoge. Fin. handl. 8:196
(1555). vij ... medh flijt bevåget the brister
och fehl som finnes hoos störste parten.
Stjernman Com. 1:160 (1559).
Bevågen, p. adj. then hårde beplichtelse,
genom hwilke han lätt sigh höre, således
wara bewogen till then tyransklige Danska
Konungen. Svart Kr. 22.
Bevåna, tr. Bebo. [T. bewohnen.]
begynte han låta upbygga staden Götheborg ...
den han uplät Holländarne at, förutan någon
contribution och skatt, bevåna i tiugu års
tid. J. Werwing 2:182.
Bevåna sig, se Be vä ra.
Be vårda sig, re fl. Vårda sig. han meera
bevårdar sigh om sina undersåtares velferd,
än om sin egen. Laurelius Opusc. 6: E
5 b. Kongl. M:tt... tecktes låta sig bevårda
(vårda sig om), att det ogräs, som ... synes
sig vilja inrijta, må hindrat och uthrotat varda.
Stjernman Riksd. 3:1875 (1682).
Beväga, tr. Väga. [T. bewägen, [-be-wegen.]-] {+be-
wegen.]+} the mäta sigh effter sigh sielffua,
och bewägha sigh wedh (väga sig emot,
jemföra sig med) sigh sielffua. NT 1526
2 Cor. 10:12.
Beväga, se Bevega.
Bevägelig, (-vegelig), adj. [T. [-beweg-lich.]-] {+beweg-
lich.]+} 1. Rörlig. Uthi upståndelsen skal
köttet vara uthan tungheet, behändigt (agilis),
bevägeligit (mobilis). P. J. Gothus Kors
N 4 a. — 2. Bevekande, för bewägelige
vrsaker schuldt. Dipl. Dal. 3:105 (1549).
bevägeliga och anseenliga orsaaker. P. J.
Gothus Hust. 200.
Bevägelse, (-vegelse), f. Böjelse,
benägenhet. The grymma Leyon, ulffuar och
biörnar älska och haffua ena naturliga
bevägelse til theras ungar. P. J. Gothus
Hast. 215. Gudh haffuer inplantat sådana
naturliga... bevägelser emoot våra (närmaste)
i hiertat. Tål. D 5 a. Hogsens onda
bevägelser. Rel. art. 144.
Bevända, intr. Bero. [T. bewenden.]
kunde fuller ännu finna flere (fel), som be-
höffde att giordes påminnelse öffuer, men
för närvarande tijdz kortheet skuldh moste
här vidh låta bevända. HSH 33:278 (1636).
Hvadh K. M:tt hafver åhr 1643 och 1647
resolverat... dervidh vil K. M:tt ännu låta
bevända. Stjernman Riksd. 2:1131 (1649).
— Part. Bevändt, som gäller, duger, är
giltigt, antagligt, j Christo Jesu är intet
bewent, huarken omskärelse eller förhudh,
vthan troon som werckar genom kärleken.
Gal. 5:6. är intit bewändt ath tu menar
göra fyllest for tina synder medh tina
for-mågho. O. Petri 1 Post. 61 b, thet then
Danske Saxo säger om Konungh Erich ...
at han skall hafva varit förste Konungh i
Sverige af thet nampnet,... thet är intet
bevändt. L. Petri Kr. 5.
Bevänja, tr. Vänja. [T. gewöhnen.]
skulle vårt (språk) därigenom (genom
öfversättningar) märkeligen tiltaga och bevänjas.
Hermelin A 4 b. Om du altid til
sanfärdighet tig bevänjer, skall du ... aldrig bliva
nödgat med ed dat (ditt tal) bekräffta. Dens.
D 8 a. Jag... med de forna Bceotier häller
äter dän bevanta ållon, än antager dät nyss
upfundna åkerbruk. Dens. A 2 a. siälva
nöden . .. skal näpligen ... draga honom ifrån
dän bevante lätja. Dens. C 5 b.
Bevära sig, refl. Blanda sig (i), deltaga
(i)? wij scriffue eder till ... om thet opror
.. ^ begärendis atj ider ther vdijnnan jnthett
bewåna (felläsning för bewära) welen. Gust.
1 reg. 6:50.
Bevärd, p. adj. Bepröfvad, godkänd.
[T. bewährt.] thens Nyia Testamentzens
bevärda och gillada scriffter. P.J. Gothus
Rel. art. 356. beverde codices. Svedberg
Schibb. 87. ett säkert, krafftigt och beverdt
medel til at bruka i siukdom. Pest. 159.
Bevärda, tr. Undfägna. [T. bewirthen.]
våre gynnare och bekante bevärdade oss
hederligt. J. Wallenberg 124.
Bevärda, tr. och intr. 1. Göra värdig.
Tu hafver beverdat mig overdigan, och kallat
til at vara tin enskylte tienare i tin
helgedom. Svedberg Dödst. 506. — 2. Värdigas.
Ehrs Maijesteter, som bevärda Att öfverfara
och besee Min park. Leyonstedt 21. Gud
bevärder oss anspråka genom sit heliga ord.
Hermelin B 2 a.
Bevärdas, dep. Värdigas. Hur är vårt
ringa koön din (Jesu) Majestet så täckt, At
du för våra skull bevärdas blij vår släckt.
Columbus Poet. skr. B 1 a.
Bevärfva, tr. Ombesörja, bemöda sig
om, underhandla om. [T. bewerben.] Vij
vele thet samme (Sveriges bästa) hos the
Engelske på thet troligaste och flitigaste
be-verfva. Stjernman Riksd. bih. 181 (1560).
lät bevärfva hos Churfursten af Brandenburg
samt ock hos hans son ... att hvar för sig
skickade sitt bud. S. Elofsson 119.
Kon-gen i Danmark lather bewerffue i TyszlandBevärja
— 99 —
Biddare
om knechter. Gust. 1 reg. 13:272. — Refl.
Och bewärffwer han sig fast i alle siöstäderne
vm skip, bysser och wärier. Fin. handl. 7:
153 (1545). hade Camillus ... bevärfvat sigh
medh the Romare, som vore flydde uthur
stadhen (underhandlat med dem om att
försvara Rom mot Gallerna). Schroderus
Liv. 155.
Be värj a, tr. Befästa, skydda, försvara;
beväpna. [T. bewehren.] han bevärde ther
somblighe ortar medh vall och somblighe
medh graaff. Schroderus Liv. 417. the
ortar som osäkre voro, them bevarde han
medh graaff. Ders. 429. Rijket hvarken til
vatn eller land emoot fiendtlighit infall
nogh-sampt bevärdt var. Ders. 431. stadhen bådhe
til vatn och land fast och väll bevärd var.
Ders. 494. luppo alle til at beväria och igen
lyckia thet som aff murarna nidhslaghit var.
Ders. 609. Borgmästaren... med fämh undrade
resenärer bevärd, kommen var. Ders. 652.
the tenckte icke allenast stadhen medh thet
folck at beväria, uthan och landet ther
omkring för alt häriande och sköflande. Ders.
853. thet lättbevärde, tungbevärde footfolcket.
Ders. 419.
Beväia, tr. Väta, väta ned. de med
sitt stänckiande ymnigt bevätte alla omkring
skrancket stående åskådare. As. Ban. 1:379.
Beårad, p. adj. Ålderstigen. [T.bejahrt.]
en beårad man med åren krämpor får.
Palmfelt Qy. skol. 3.
Beängsla, tr. Ängsla, ansätta, bringa i
trångmål, hans eget samvete beängslade
honom. S. Elofsson 150. the Svenska
slottet belade och i sex veckor storm-skuto.
Endtlich, medan nu höfvidzmannen så
beängslades ... bödh han them Svenskom
slottet til upgifft. Girs Er. 14 kr. 4. begynte
man medh belägring och skantzande beängsla
fienden. Schroderus Liv. 48. the
Rhegi-ner vordo uthaff konung Pyrrho medh krijgh
beängsladhe. Ders. 411.
Beängsta, tr. = B e ä n g s 1 a. [T. [-beäng-sten.]-] {+beäng-
sten.]+} han företogh feigd emoot Ptolomeum
... och beengstadhe honom så hardt, at han
moste giffua sigh vthaff wäghen. Uti. på
Dan. 345. mith bedröffuede hierte . .. tröttis
widh thette beängstede och sårghfulle
leff-uerne, som jagh nu en långh tidh hawer
dragits medh. HSH 7: 45 (1590). den
Svenska skeppsflottan ... hade varit beängstad i
sjön utaf de Danske. S. Elofsson 144.
the stoorfursten uti Muskou stad belägrade
och så hårdt beängstade, at han hielp...
sökia måste. Gust. Adolf Skr. 133. The
skulle slijta blåssen uthur fiendens bender
och medh eld beängsta honom. Schroderus
Liv. 145. Menniskiorna skola blifva så
tvin-gada, beklemda och beengstada och få sådan
ångest, at the nepligen må kunna andas.
Svedberg Sabb. ro. 1: 67. Hans egit
sam-vet beängstade honom. J. Werwing 1:10.
upfriska sina beängstade krafter. /4s. Ban.
1:153. Refl. Förfärens, himlar, och beängsta
dig, du jord. Frese i.
Beängstiga, tr. = Beängsta. [T. [-be-ängstigen.]-] {+be-
ängstigen.]+} the Danske ... på Elffzborgh
och Bahuss... någre gånger haffue waritt
belägredhe och beenstigde. Hist. handl. 8.
2:78 (1566). han var... uthi sin skantz så
beängstigat, at han uthi någre dagar icke
ville våga sigh til slags medh fienden.
Schroderus Liv. 201.
Beängstighet, f. Ängslan, ångest, af
vägen skaffa all beängstighet och oro.
Hermelin C l b. uti deras beängstighet däm
trösta. Dens. E 2 a.
Beära, tr. Ära. [T. beehren.] dhet stora
hieltenampnet Carolus med all devot
dyrc-kan allerunderdånigst at vörda och beähra.
Wexionius Sinn. 32b. dhe Vahldas hoop
medh treefalt helig thon I outhsäylig lust
be-ährar Lambsens thron. Ders. G 2 a. Den ...
sitt kall beährat har. Fresf. 237. Thenne lärde
herren blef ock, efter sin död, med många
parentationer beährad. Bechstadius 59.
Beögna, tr. Betrakta, beskåda. [T.
be-augen, beäugen.] Beögna än en gång, hvad
snilleval sig röja I spridda planers prål och
labyrinthers lopp. Bellman 6: 167.
Bi, adv. när alle tesse forbe:de Flottar
komma j hoop med våre skip, bliffue j vell
szå megtige atthj bliffua bij (stån bi) och
bestå fienderne j sziön. Gust. 1 reg. 10:147.
Bibehåll, n. Bibehållande, välfångna
privilegiers . ." . bibehåll. Hist. tidskr. 4: 91
(1703).
Biblia, -e, f. Bibel. [Isl. biblia; Mnt.
biblie.] Biblia, Thet är, All then Helgha
Scrifft. — then Tydska Biblien ... then
Gre-kerska Biblien ... the Latiniska Biblier.
Försp. till Bar.
Bida, intr. Bijdha icke medh tinne
bä-tring, til tess tu kranck warder. Syr. 18: 22.
Och (Noach) bidde än nu andra siw daghar.
1 Mos. 8:10. iagh haffuer bijdt mädhan j
talat haffuen. Job 32:11. och bijdde effter
(väntade på) at watnet skulle röras. Joh.
ev. 5: 3. her Steen kunde icke komma, ty
wädret war honom emoot och bidde
konungen wel en månat effter honom. O. Petri
Kr. 284. Swante hade nu så lenge bijt och
förtöffuat ther i Finland. Ders. 287.
Biddare, Beddare, m. [Mnt. bidder;
D. beder.] 1. Bedjare. Heel myn helga
ängel gudz kära riddare, til war herre
ihe-sum war tw myn biddare Thet jac maa
frälsas aff dyäffuilsins handom Oc lösas vthaff
allom minom synda bandom. Tideb. 60. —
2. Tiggare. Christus sielffuer prijsar en
framfoos och blygdalöös biddare, Luc. XI.
L. Petri Om nattv. F5a. en skamlöös
beddare. P. Erici 1:186 b. — 3. Person,
som utskickades från en b ar mher
tighets-inrättning att begära almosor. the fatigheBidja
— 100 —
Billiga
krancke menniskior som liggia j
helgon-husit wthij Sudherköpingh maagha och schula
för theres stora armodth och fatigdom schuldt
haffua theres biddare in paa ölandt som ther
tiil theres behoff tiggia och samansancka
schal gudz almosze. Gust. 1 reg. 2: 193.
Tädhan (från hospitalen) skola ock Biddare
vthfara j Stichten, såsom altijd haffuer warit
seder, hwilke när the komma til
Landz-presterna med Bispens breff och bewijsning
ther på, at the äro j sit ärende rette och
redelige, skola samme Landzprester lysa för
them aff Predikestolen, oc förmana folket,
at the göra the fattiga vndsetning huar effter
sijn förmågo. L. Petri Kyrkord. 92 a.
Biddare, provisor nosocomij. Schroderus
Lex. 16.
Bidja, tr. och intr. Bedja. [Isl. bidja.]
Alt thet j bidhien Fadhren j mitt nampn,
skal han giffua idher. Joh. ev. 16:23. tu
haffuer icke bidhit om rikedomar. 2 Krön.
1:11. Tu haffuer bidhit (bedt om) een swår
ting. 2 Kon. 2:10. Bidh Herran at han
tagher thenna ormanar jfrå oss. 4 Mos. 21:
7. therföre. giffuer iagh honom Herranom
igen ewigligha, effter han aff Herranom
bi-dhin är. 1 Sam. 1: 28. effter wij funno ther
brödher, wordo wij bidhne, at wij skulle
bliffua när them. Ap. gern. 28:14. bidhia
sijn böön til Gudh. Judith 12:6. the
skrymtare ... stå gerna j Synagogorna, och j
gatohörnen och bidhia. Matth. 6:5. — Bidjas
före, bedja för sig, bedja om försköning.
Kant tu dragha Leuiathan medh en krook
... Menar tu, at han skal mykit bidhias före,
eller smekia tigh? Job 41 (40:22).
Bidlare, m. Tiggare. [Mnt. bedeler, T.
bettler.] Thet är bätre at man actar sitt
arbete ther han sich med behielper än at
mykit beröma sich, och ther med en
bidlare warda. Syr. bok 1536 10:30.
Bifall, n. Bistånd. [Mnt. bival.] the
honom största biifall giorde ath komma till
rikedh. Gust. 1 reg. 1:30.
Bifalla, tr. [T. beifallen.] 1. Träda på
någons sida, sluta sig till någon. Och
ehuru the talade och handlade, föll iu meste
hoopen Koning Götstaff bij. Svart Kr. 131.
Lyckan ... föll stundom then ena, stundom
then andra delen bij. Schroderus Liv.
299. — 2. Bistå, ther the behöffde theras
hielp ... så ville the them strax bij falla och
undsättia. Schroderus Liv. 309. I skolen
intet förr, än vij aff eer begäära, Bij falla oss
medh rådh. U. Hjärne Vitt. 92. villie vij
... med denna hielpen K. Maj:ts armar gierna
understödia, och vårt nödlidande kiäre
fädernesland bifalla. Stjernman Riksd. bih.
463 (1676). the hafva hulpit och bijfallit
(bidragit) til the Calidoniers macht och
myndighet. Peringskiöld Jord. 6. then
be-dröfveliga dageliga förfarenheten synes them
nogsamt bifalla (stödja, stärka) och styrckia
i theras bekymmer, sorg och klagan, at
thenne theras vederverdighets tid icke är
någon liten, utan en ganska long tid.
Svedberg Sabb. ro 2:1463. — 3. Biträda, gilla.
Vi vele ... aldrig någen falsk lähra i alla våra
lijfzdagar bijfalla. Stjernman Riksd. 1:633
(1610). iag seer them (stjernorna) ljufligt
brenna, Dock likväl tör iag ej bifalla läran
thenna, At the ä idel eld. Spegel Guds
verk 153. Jag hafver aldrig seet hvar siälen
haar sit säte Uti vår usla kropp, dy må iag
intet träta Om thet iag intet veet, men iag
bifaller gerna At hon mest yttrar sig i
hier-tat och i hierna. Ders. 257.
Bifallig, -fällig, adj: Behjelplig. [Mnt.
bivellich.] waren honum höruge lyduge och
bifallughe i alla the ärande som hans
befalning anröra kunna. Gust. 1 reg. 7: 23. then
menige man ... äre honom (Dacké) bijfellige.
RR 19/io 1542.
Bigerning, f. Bigöromål. hvar och en,
jämte sina rätta hufvudsysslor, hafver
mehr-endels någon bijgärning. Bechstadius 3.
Bigjording, m. En vid gördeln (bältet)
fäst ficka eller pung, hvari penningar
medfördes. [Jfr. Mnt. bigordel, T. beigürtel,
crumena, marsupium.] en bygiording aff
elgzhud. Skråord. 319 (1546).
Bihafvande, p. adj. 1. Medhafvande,
medförd. [T. beihabend.] Så skola de ...
opå grentze tollhusen sine bijhaffuande
vahr-ur richtigt anseija. Stjernman Com. 2:172
(1638). — 2. Underlydande, biträdande.
Cantzlären och hans bijhaffuande
Cantzlij-Råd. Civ. instr. 315 (1626). Cantzelij Rådet
och hans bijhaffuande Secreterare. Ders. 316.
Bihjelpare, m. Medhjelpare, hon
(öfverheten) moste ... sina förtrogna män för
bij-hielpare, sigh aff Gudhi tilskickada, achta.
A. Andreæ Försp. till Uti. på Dan. b 3 b.
Bikomma, tr. 1. Komma åt. [T. [-bei-kommen.]-] {+bei-
kommen.]+} som han fienden intet kunde
bijkomma, gick han tillbakars. HSH 28:139
(1658). — 2. Biträda, bistå. Huru sakerne
där uthe företagas, väntar jag mehra beskedh
ifrån dig och andhra officerer, ähn at jag
eder medh mine eller publicis consiliis kan
bijkomma. A. Oxenstjerna Bref I. 2:37.
Bila, intr. Tryta, vara uttömd. [Isl.
bila. Spegel Ordl. till G. verk: "tryta,
återvända."] Gud haar sielf på siunde
dagen hvilat, Omskönt hans krafter ej af
ar-beet hafva bilat. Spegel Guds verk 281.
Bild, n. Detta biidet (porträttet). Tessin
Brefm 1:113.
Bildning, f. Inbillning, inbillningskraft.
Skaldens eld min bildning tände Och jag
den glada lutan tog. Lidner 2:26. dessa
skrifter ... foster af sann ingifvelse, som, om
jag så får säga, helgutne frambrustit ur en
lågande bildnings sköte. Kellgren 3:289.
Billiga, adv. Billigtvis. Lusta geer hon
sigh namn; Fru Lasta med rätta mon heta.Bilåt
— 101 —
Bisk
Doch om laster och- skam äre lust, om lust
står i odygd, Billiga med alt foog mon hon
sig kalla Fru Lusta. Stjernhjelm Here. 292.
Bilåt, -låtare, m. Konsonant.
Conso-nanter eller Bijlåter. Columbus Ordesk.
44. C är ingen rätt svänsk bijlåt. Ders.
Consonans må kallas bij-låtarn. Ders. 42.
Consonans, medlyding eller bilåtare.
Svedberg Schibb. 20.
Bilägerska, f. Konkubin. Bijlegerska.
For t un. 33.
Bilägga, tr. Lägga bredvid. Philosopho
Xenocrati blef then fagre skökian Lais
bij-lagd. Schroderus Albert. 4:188.
Bilägga (?), f Servet. (Se Kalkar
bi-lægge) Sölffknöper stor och små, som man
brukar til himbler och bileggier. Lönbom
Uppl. 2:18 (1563).
Bil ära, f. Falsk, kättersk lära. the läror
som til rätta lärone tilsatta warda... S. Påuel
kallar bilära eller en biwäg eller en wilstigh.
O. Petri 1 Post. 98 b. Ther effter lärer han
skyy alla bijläro och menniskiobodh. Försp.
till Eph. Bijläror (kätterij) Comenius Tung.
640.
Bilöpa, intr. Löpa förbi, förflyta Tu
röner daglig dagz, at ingen stund bijlöper,
Med mindre någon en för dödzens udd
kulstuper. Wennæsius 217.
Bilöpare, m. Drabant, lifvakt. [T. [-bei-läufer.]-] {+bei-
läufer.]+} Lyders bijlöpare ramade strax till
Henning. Svart Kr. 40. Och en stoor
hoop i larffuecläder hölle sigh wara theres
bijlöpare. (Mäster Knuts och Peder
Sunnanväders vid deras skymfliga intåg i
Stockholm). Ders. 113.
Binda, tr. 1. Ingå, afsluta. Jak skall
aldrig binde bund med nogen ... androm till
skada. Gust. 1 reg. 1:4. bindas skal een
stadug frid och wendscap rickom emellom.
1:185. Bindt ingen wenskap medh een
sticken menniskio. L. Petri Sal. ord. 22:
24. — 2. Refl. Sluta sig, förena sig. bindt
tigh icke j selskap medh slösare. L. Petri
Sir. bok 18:32.
Bindebacke, m. måste man akta efter
om rägn och vätska kan tränga genom
(åkern), eller om där är binne-backa eller
hård bottn, at intet vatnet kommer igenom,
utan stadnar i åkerjorden. Carleson 235.
Bindig, adj. Bindande. [T. bindig, [-biin-dig.]-] {+biin-
dig.]+} ett bijndigtt och krafftigt besluth.
Gust. Adolf Skr. 495. Hennes May:tt
medh een bindig skrift nu straxt försäkrar
... att Hennes May:tt vil blifva vidh
reces-sens och cessions actens lydelser.
Stjernman Riksd. 2:1375 (1660).
Bindika, f. Band, bandprydnad. [Mnt.
bindeken.] Bindika, Fasciola, die Windeln.
Schroderus Lex. 28. Hårband, Bindikor
(medh hvilka hårlockar och kruushår sampt
andra saker varda inflätade och beprydde).
Comenius Tung. 518. Thesse bära gwle
Bindikior om hatten. Lælius Res. 2:98.
stickade bredhe gull binnickor, som pigor
plägha dragha påå theris huffudh. Hist. handl.
1:23 (1543).
Bindlig, adj. Förbindlig? [T. bindlich.]
Jag sijr de Polniske procuratorierne att vara
öfver sedvanan uthan någon bitterheet...
sijr dem vara bindelige nog. A.
Oxenstjerna (HSH 34: 55).
Bipligta, tr. [beipflichten.] 1. Bistå, the
eder uthi edert törehafuande ville bijplichte.
Stjernman Riksd. 1: 593 (1605). att ricksens
stännder vele biiplichtte den höghborne
Furste, Hertigh Jahan. HSH 26:31 (1606). thet
ena rijket skulle bijplichta thet andra, när
så behöffdes, medh hielp och undsättningh.
Tegel Gust. 1 hist. 1:271. — 2. Hälla sig
till, bifalla, erkänna, een förståndigh
menniska, som vett och skäl hafver och
sanningen vil bijplichta. Petrejus Ber. E 1 b.
— Jfr Bepligta.
Bipligtare, se Bepligta re.
Bipligtig, adj. 1. Behjelplig. Begärer
H. K. M:tt af ricksens stännder, att the icke
allenest medh ordh, penninger och hvadh
mhere där till behöfves, vele vare H. K. M:tt
uthi regementedt biiplichtige. HSH 26:30
(1606). — 2. Som håller med, sluter sig till,
fogar sig efter, (the) kiättare och Luther
bijplichtige äre. O. Petri Sänd. A 4 b. alle
the ther Christo biplichtige äre. Ders. B 4 b.
the haffua lefuat j en Christelig frijheet, och
ey mera warit theras reglor (klosterreglor)
bijplichtige än som samma frijheet tilstadt
hafuer. Klöst. E3a. Jfr Bepligtig.
Bipläga, tr. Biträda. Jordegummor som
födzloqvinomen medh rådh och behendighet
bijplägha kunne. L. Paul. Gothus Mon.
pac. 727.
Biplägare, m. Anhängare, han
ingalunda ... låter förnimma sigh göra then
(af-gudiska religionen) eller thes bijpleghare
något medhold. L. Paul. Gothus Mon.
pac. 933.
Biret, n. Barett. [Med. lat. birretum;
Mnt. bireit.] Ther kom ock thranan medh
högh been, Itt rödt biret hon monde dragha,
Hon heet tå Doctor i the dagha. R. Foss
449. _
Birfila, intr. speelman ... birfidlar på sin
giga. Spegel Guds verk 169. en Norsk
spelman ... birfilar och tyckes uppbjuda
samtlige Norrbaggarne till dans. J.
Wallenberg 69.
Birhals, m. Drinkare, the Bijrhalsar,
som altijdt wele wara fulle. RR maj 1544.
Birrug, adj. Lättretlig, snäsig, argsint.
Fy skam, min skiöna fru, hvem plä vara så
birrug; men smått gnabb ökar kiärleken,
säga de. C. Gyllenborg Sprätth. 32.
Bisitta, tr. Sitta i, vara bisittare i.
bisitta hofrätten. Brahe Tänk. 26.
Bisk, Bisken, m. Bit. [T. bisschen.]Biska
— 102 —
Bitsa
när man instoppar uthi them (barnen)
hvarjehanda läckre biskar. Schroderus Mod.
sk. 116. the gamble beflijta sigh mehra om
een nyy vällust och en godh bisken, än at
begråta sine gamble synder. Hoflef. 198.
hans aftonmåltijd skulle vara en måttelig
kost och bisken. Sylvius Curt. 186.
Biska, intr. Mumsa, ifrigt tugga. Jag
har en barnsöls ost här fått at biska på;
Jag äter, at jag snart ei orckar hädan gå.
Kolmodin Qy. sk. 1:309.
Biskopsskruf, m. Biskopsmössa. M.
Cnuut (var utklädd) medh en näffuer
bi-scopz skruff. Svart Kr. 113.
Biskrift, f. Inskrift. [T. beischrift.]
Cupido ... hafver låtet afmåla i sin skölds
silfverfiäld Dianæ beläte med thenne bijskrift:
Dianæ fånge. Stjernhjelm Fångne Cup.
8 intr.
Biskämming, m. Bistock. (Se
Skäm-ni i n g.) ett par stöflar, som är lika tvänne
biskämmingar. Sv. Nitet n. a.
Bislag, n. Förstuga, förstuguqvist. [Mnt.
bislach ] Uthur förmaket (förhwset, bijslaget,
svalan) är ett tilträdh in i the andre kamrar.
Comenius Tung. 544.
Bislåpare, m. "Sänglagare", älskare.
[Mnt. bislaper] Concubinus,
bijslåpare.-Var. rer. voc. C 5 b.
Bislåperska, f. Frilla. [Mnt. [-bisleper-sche.]-] {+bisleper-
sche.]+} frilla (bijslåperska). Comenius Tung.
827. Birkarlerne, så väll the som giffte som
och ogiffte äre, hölle sigh bislåperskor. HSH
39:168 (1599). thet onda hiertat och thes
bislåperska arfsynden. Svedberg Catech.
148.
Bislåpning, f. Biläger. [Mnt. bislapinge.]
Gust. 1 reg. 7:381.
Bispel, n. Exempel. [T. beispiel.]
hvilket meer än alf hundrade bispeel är at see.
U. Hjärne Vatt. 64. exempel, bispel.
Svedberg Schibb. 270.
Bispråk, n. Samtal. [Mnt. bisprake.]
Ett lustigt bijspråk vele vij företagha. Boet.
Simon l.
Biss, se Bes.
Bissa, intr. Kesa; varalöpsk. Lind Ord.
Bissa, Bissare, se Bitsa, Bitsa re.
Bisse, m. Tomtgubbe. Bisse, Lar,
Haus-gott. Schroderus Lex. l.
Bister, adj. Förbistrad, förvirrad,
tygellös, vild. [Mnt. bister.] Elles (om ej
öfverhet funnes) haffde wordet j bland
menni-skiorne jtt bijstert wesende, så at the onde
skulle snart haffua nidhertrycht och platt
forderffuat them som godhe wore. O. Petri
2 Förman. Alb. det allmenna publiqve
värket... förfallit i så slätt, bistert och
farligt tillstånd, att... det näppeligen må stå at
uphielpa. HSH 28: 333 (1714).
Bisterhet, f. Förbistring, förvirring. Ther
ingen skick eller ordning är, ther är oredha
och bijsterheet. L. Petri Kyrkost. 20 b.
Bistert, adv. Vildt, förvildadt, ödsligt.
j hela landena stoodh bijstert och ödheligha
til. Ps. 107:40.
Bistra, tr. 1. Göra bister, grym. Thes
(lejonets) tänder gnisla hårdt och meer hans
sinne bistra. Spegel Guds verk 223. —
2. FÖrbistra, förvirra, hvaruthaff (af snus)
theras hierne skulle blifva så bistrat, at the
intet rådh skulle hafva för sigh. H. Hans.
dröm. A 2 b.
Bistring, f. Förbistring, bijstring. L.
Petri Kyrkost 20 a.
Bistyrkan, f. Bistånd, förstärkning. Så
frampt Cammer-Collegium uthj någre sakers
förrettande skulle behöfva tillhjelp och
bij-styrkian. Civ. instr. 65 (1655).
Bistånd, n. = Bestånd3. The ... satte
någen godh rådh fram som bistånd medh
sig hade. Svart Kr. 129.
Biståndare, m. Hjelpare, medhjelpare.
försvarare och biståndare. Raimundius 22.
Störste biståndaren, som Norske konungen
hade bland inbyggarne i Viken, var en
odals-man Bryniolf Ulfald. Dalin Hist. 1:633.
Bistånden, part. pret. B. efter, som
står efter, eftertraktar. [Mnt. bestan (part.)
na.] uj (vi) ecke haffua warid bijståndne
effter thetta store herredöme eller wälle.
Gust. 1 reg. 6:28.
Biståndig, adj. 1. Bistående. [Mnt. [-bi-standich.]-] {+bi-
standich.]+} om hon bedhes hielp aff honom
emoot sina fiender, will han wara henne
bijstondigh. O. Petri Men. fall F 7 b.
Herren skal wara them bijstondigh och hielpa
them. Ps. 37: 40. Lät tina hand wara migh
bijståndigha. 119:173. Vij vele ... K. M. så
och fäderneslandet biståndige och behielplige
oss finna låta. Gust. Adolf Skr. 226. du
äst honom medh godh rådh bijstondig. A.
Oxenstjerna Bref I. 4:188. — 2.
Beståndande. een fullkomligh och biståndigh fridh.
L. Petri Kr. 79. — Jfr Beständig.
Bisätta, tr. Bifoga, tillsätta, tillägga.
[T. beisetzen.] Jag vill allenast härved
bij-sättia, at jag holler mycket rådeligit vara, att
dhe förbe:de gesandter medh stoor courtoisie
och vänligheet undfånges. A. Oxenstjerna
(HSH 27:157)..
Bita, tr. Äta. K. Christern ... så forlagt
ok beskattat Norigis inbyggiare ath the
hua-ske haffua bijta eller supa. Gust. 1 reg.
8: 51. Här i staden haffver iag ingen tillita
Näst Gudh utan edher om supa och bijta.
Rondeletius 13.
Bitord, n. Stickord, äreminnen öfver
sådana, som kjöpt sig deras ynnest med
skjänker, och bitord öfver andra. Celsius
/ Kyrk. 8.
Biträda, tr. Träda till någons sida,
åtfölja. [T. beitreten.] Migh fölg, träd mig
bij. Stjernhjelm Here. 87.
Bitsa, Bissa, intr. Göra tjenst som
bit-sare, skära för. Doctor Jens Gotus, somBitsam
— 103 —
Bjuda
war Electus till Erchebiscop,... förde ganska
stort pråell, lett bitza och credentza för sigh.
Svart Kr. 100. Hans (storfurstens)
hoff-junckare skänckia och bissa för honom, oc
stå för bordet. Petrejus Beskr. 3:27.
Bitsam, adj. Benägen att bitas, han
(hästen) är bijtsam. Comenius Tung. 450.
Bitsare, Bissare, m. En hofembetsman,
hvilken eg. skulle göra tjenst som förskärare
vid den kongliga taffeln. (Se Molbech
Gloss.) Bissaren . . . delar maten sönder.
Schroderus Hoff. väck. 99.
Bitsareknif, m. Förskärarknif bitzare
kniffuar. Svart Kr. 145. lät göra sigh
bydtsareknijfvar (felaktigt står: bydtsar,
knijfvar), credentzekar och sådant, som til
ett förstligit bord brukades. Girs Gust. 1
kr. 112.
Bitsk, adj. Som bits. Här skärper
ondskans nit then hårda bitska tanden. Spegel
Åt. par. 19. bitske hundar. Reg. horol. 27.
Bitter, adj. Bitande, skarp, hvast och
bittert sverd. Peringskiöld Vilk. tillegnan.
Bitterlig, adj. Bitter, en beterligh tancke
ther om at hon nu skal skilias jfrå thenna
werldenne. GERSONA3a. bitterligh grååt.
Jer. 31:15.
Bittida (v_/_v^), adv. bittijdha dags. 1
Mos. 29:7; Jer. 6:4. om morghonen bittijdha.
Hos. 6: 4. then rettferdighe om han än
bittijdha (tidigt, snart) döör. Vish. 4: 7.
Bittidelig, adj. Tidig, förtidig.
Alex-andri bittijdelige dödzfall. P. Brask Puf. 11.
Bittideliga, se Betideliga.
Bittra, tr. 1. Smärta, plåga, bedröfva.
mitt hierta är igenom bittrat. Dav. ps. 1536
73:21. — 2. Förvärra, fåfänge ord och
argumenter, som mera bittrade saken än
bättrade. S. Elofsson 132.
Bittring, f. Förbittring, bitterhet,
öpen-hiertat och uthan bittringh seija sin meeningh.
HSH 21:137 (1641).
Bivist, f. 1. Sällskap. Hon skal blifva
tin alldaga gäst och liuflige bijvist.
Stjernhjelm Here. 95. — 2. Närvaro. Ehvart han
(Adam) om sig såg, berg, dalar, slätt och
skoog I bijvist af sin kung af gladligt lynne
loog. Columbus Poet. skr. A 2 a.
Bivista, tr. Vistas tillsammans med,
sällskapa, umgås med. utaf alla,.som du
bivistar, utvälg en af de frommaste at med
flit göra honom til vän. Hermelin C 2 a.
Bivistan, f. Öfvervaro. Fäst- och
tro-låfningar skola skee och förrättas i bäggie
contrahenternes närvaro och ... eens eller
högst tvänne goda vänners bijvistan. HSH
31:59 (1661).
Bivistas, dep. Bevista. Mödhrerna skole
tagha vara på sina dötrar, at the torneer,
comedier och offentlighe skådespell icke
bijvistas. Schroderus Albert. 1:43.
Bivåna, tr. [T. beiwohnen.] 1. Bistå,
tillhandagå. är laghmannen bequemmast
herredshöfdingen här uthinn ... at bivåne.
Gust. Adolf Skr. 55. — 2. Bevista,
be-gifua migh ... åth Franckfurth, der den
be-skrifne convents dagen att bijwohne. A.
Oxenstjerna (HSH 29: 24ö). att j edher...
inställa vele, deres K:ters bröllopz fäst
bij-våna, hedra och bepryda. Adlersparre
Hist. saml. 1:295 (1642). förreste jag... til
Vesterås til at bivåna S. Riks-drotzens grefve
Magni begrafning. Sh. Rosenhane (Nya
Sv. bibi. 2:565).
Bivånare, m. (Hjälpare.) [T. beiwohner.]
Tu milde bijvåhnare, frögda mitt förlåtne
och orene huses mörke vinklar och vråår
igenom tins liuses skeen. Schroderus
Kegel. 61.
Bivåning, f. Umgänge, sammanvaro.
[T. beiwohnung.] Lögnares och the ondas
bijvåning födher haat och nijt. R. Foss 175.
bäste läkedom emot kärleken är occupatio
eller arbete, såsom och absentia eller
från-varelse. Ty igenom lättjan, bijvåningar och
gemenskaper uptändes och befordras han.
Schroderus Albert. 1:128.
Bjebb, n. Bjebbande. Nu orckar jag
intet längre höra ditt biäbb. Modée Fru
Rangsjuk 67.
Bjebbare, m. Thet är en farlig ting vti
itt regemente med en swasare, och en
oför-wäghen biebbare kommer på skam. (Glossa:
Biebbare, then som sig tyckia låter at han
är full med råd och klookhet och talar för
alla andra.) Syr. bok 1536 10 (9:25).
Bjebbla, intr. Bjebba. Uthan beskeedh
vil tu doch moot biäbbla. Chronander
Bel. D 3 b.
Bjeffa, intr. Bjebba, skälla, småskälla.
Hundar stå och bieffa. Spegel Guds verk
269.
Bjefsa, intr. = Bj ef fa. then tid man
höet samman" refsar Och ilskne Sirius åt
slåterkarlen biäfsar. Spegel Guds verk 153.
Jag råder dig, at du intet biäffsar mera emot
mig: jag vill intet mera höra dina
raisonne-menter. Modée Fru Rangsjuk 57.
Bjefsa, f. Vippa, Biäffza, Lacinia, Gern
des Kleides. Schroderus Lex. 28.
Bj ef sad, p. adj. Försedd med bjefs (krus,
spetsar). Laciniata vestis, bieffzat cläde.
Var. rer. voc. E 6 a.
Bjella, f. Bjellra. [Isl. bjalla.] een
gyllene biella. 2 Mos. 28:34. hengde monga
gyllene biellor på honom, at thet skulle
klinga. Syr. 45:11.
Bjuda, tr. 1. Gifva. Biuder oss herpå
eth visth swar. H. Brask (HSH 16:14). —
2. B. till, gifva till känna. Görer väl oc
biuder oss til herom huad i haffue förfarit.
H. Brask (HSH 15:23). genom them kan
tu biudha migh til hwadh tu förnimmer. 2
Sam. 15:36. Jfr Tillbjuda. — 3. Refl. a)
Söka att komma, våga sig någonstädes.
K. kristiærn eller andre jcke skula ther åffBjuggkorn
— 104 —
Bladrare
få nogon tilfelle och modh til ath biudha
sich hiit til rikit igen. Gust. 1 reg. 4:161.
Vti afftoget bödh Söffrin sigh allestedz till
landz achtandes bränna. Svart Kr. 51. Om
fijenden ville biudhe sigh fram. Hund
Er. 14 kr. v. 282. — b) Infinna sig. ock
Hedhningarna begynte biuda sigh til honom
(Christus). L. Petri 4 Post. 19 a. — c)
Erbjuda sig. Jonathas ... bödh sigh at giffua
för thessa frijheet try hundrat Centener guld.
1 Macc. 11:28.
Bjuggkorn, n. I fråga om längdmått
och vigtdel: gran. [L. granum, korn.] The
sammansittiande (tilhopa hängiande) sakers
mått är: ett biuggkorn (gran), ett tvärfinger,
en tvärhand ... Comenius Tung. 762. itt
twärfinger, en sådana lengd som fyra gill
biwgkorn göra kunna på theres breedd. Var.
rer. voc. N 7 b. Green (grän, gran) betydher
så mykit som ett biugg korn wägher, så at
sextiyo Green eller korn wäghe ett Quintin.
Berchelt 2 Pest. 12 a.-
Bjurtunna, f. Öltunna. [Isl. björtunna,
af björr; T. bier.] iagh fick en liten
biur-tönna. Gyllenius 347.
Bjäla, intr. 1. Bjebba emot, vara
gen-svarig, göra invändningar. Han står och
biälar, slå honom til jord. S. Brasck Ap.
gern. Ila. — 2. Sladdra, pladdra. Clytus
... medh sin oskickelige och rasande tunga
alt fort buldrade och biälade. Sylvius Curt.
558. Ett ord, i sinom tid, är guld i
silfverskål, I otid bjälat fram, är såsom matk på
kål. _ Kolmodin Qy. sp. 1:196.
Bjäre, m. Een part uthsenda sina
tiänst-andar (Spiritus familiares), thet är the
djeflar medh hvilka the äro besvorne ...
Hvilkas hampn the giöra uthaff solfvagarn,
sålle-bottnar och annat sådant mehra lapperij, och
läggia thet några nätter uthi jorden, effter
hvilken tijd sedan skeer med thenna
hamp-nen en unio diabolica ex pacto cum
Dce-mone, och fogar sigh thenne anden här uthi
och vältar här med til vägz uthi een hara
lijknelse under kona och uthdissar den bästa
miölken,... offta synes och håret vara affnött
på theras [kornas) bakbeen uthaff thesse
biärar som hafva them dissat. Och finner
man offta hemma uthi husen, ia hemma uthi
sängekamrarna vijd höfdegärden och
annorstädes hvar the hafva sputat thetta biäresmör.
Colerus 2:29. Jfr Rietz
Björka, f. Björklag, björklake. Björcka,
Succus betulæ. Schroderus Lex. 45.
Björkfink, m. En fogel. J. Sigfridi
A 4 a.
Björkolja, f. Skämtvis för ris, risbastu.
biörcke-oljan har en frän och amper lucht.
Kolmodin Qv. sp. 1:70. (Jfr Påkolja.)
Björna, f. Björnhona. [Isl. birna; F.
Sv. berna.] Doch låter tw som een
halff-dödh biörna. Rondeletius 9.
Black, Blackot, adj. Svartaktig, mörk.
Fuscus, black som moormän (Negrer) äro.
Var. rer. voc. F2a. — Rida, stryka b.
häst, umgås med blacka hästar,
smickra, vara falsk. [T. den falben hengst
reiten, streichen.] The rijdhe så gerne then
blackotte häst. En liten Crön. I 5 b. I hofvet
kan iagh artigh smykia (smickra) Och en
black häst rätt tappert strykia. R. Foss 108.
Then ther smickra ... kan Och medh blacka
hestar omgå, rätt han Varder i hofvet ährat.
Ders. 213. I hoff mången from väl vara må,
Men the varda icke så framtaghne Som then
ther black hest spenner för vagnen. Ders.
213. — Ordspråket Man rider en häst är
blackot, tänker långt och blifver stackot
(Grubb 502), syftar på Upp. 6: 8, der Döden
säges rida på en black häst. — Med uttr.
blacke ryttaren betecknas Döden: Vil han
(Gud) then sunda luft med giftig dimba fylla
Och gifva folketz lif then snöda pest til
spilla, Tå bör oss ... Åkalla honom som kan
lif och helsa gifva Och blacke ryttaren uhr
land och städer drifva. Spegel Guds verkli.
Blackett, n. Blankett, ett vscriffuit och
forszegledt (med sigill försedt) paper, szom
kalles ett Blackett. Gust. 1 reg. 10:277.
Blackfisk, m. Bläckfisk. [Mnt. [-black-visch.]-] {+black-
visch.]+} Sepie, thet är black fisk. B. Olavi
31 b.
Blad, n. Svärdsklinga. toogh swerdet
och stötte thet in vthi hans bwck, så at ock
skafftet folgde in medh bladhet. Dom. 3:22.
Bladdra, se Bl ad ra.
B|ader, n. Pladder. the alzintet troo
thet eviga lijffuet, uthan achtat för ett fåfengt
blader. P. J. Gothus Poll. Aal a.
Bladra, Bladdra, f. Bläddra. [Isl.
bladra.] En droppa, i vattnet fallen, giör
vattublåsan (bladran); månge bladror giöra
skum. Comenius Orb. piet. 19. Vårt lif
en bladdra, som sig litet låter spegla.
Hesselius Erik 22. Den floden tusentahls af
bladdror med sig förde. Ders.
Bladra, Bladdra, tr. Pladdra. [Isl.
bladra.] The marghtalighe bladhra thet icke
mykit til sakena tienar. Syr. 21:27. then
ene thet, en annar annat, owijsse j sakenne
ther om bladradhe. P. Erici 5:15 b. En
squallerbulter bladrar fram både nytt och
gammalt. Comenius Tung. 838. de, som
veta minst, ha lell att bladdra mäst. Rudeen
284.
Blad rande, n. Pladder. thet bladrande
som man bedreff j kyrkior och kloster, medh
siungande och klingande, vthan hierta och
förstånd, och skulle likwäl thet åssna ropet
och oxaråmandhe kallas een Gudz tienst.
P. Erici 4: 79 a.
Bladrare, m. Pladdrare. the bladhrare
skola sigh lära låta. Es. 29: 24. bladhrare,
then som sigh tyckia låter at han är full
medh rådh och klookheet, och talar för alla
andra. Syr. 10 (9:25) glossa. En betänck-Blagarn
— 105 —
Blida
sam är väl icke måållöös, men doch lijkväl
icke någon oförnufftigh bladrare. Comenius
Tung. 839.
Blagarn, n. Blaggarn. j groft blagarn
klädd. Syr. 40:4. blagarn. Lind Ord.
Blam, m(?). ? (Jfr F. Sv. blami, blånad.)
Swen i Löfftzgårdenn ... wpspranck och fick
hans egen öxe, lemslåg hanom (Måns
Gunnarsson) all vm kringh, Hand ropta,
hedendis forwnda seg liffuit, saa lenga hand kunde
faa scrifftemåll, Tha swarada Swenn i
Löfftz-gården, Gudz blam (Guds pina! Guds död!),
Jack skall scriffta teg, ock mett samma ordt
drog hanom neder paa jorden och hög hanom
then högre hand aff. HSH 29:123 (1542).
(Jfr Kalkar Blåm, Gods blam.)
Bland, n. Blandsäd, tacka Gudh så
väl för svingell som för rogh, ty thett är
godt blånd. Adlersparre Hist. saml. 3:
287 (1631).
Blank, adj. Hvit. Candidus, blanck,
snyöö hwijt. Var. rer. voc. F2b. Album,
blankt wijn. Ders. 1 3 a. blankare än miölck.
Jer. klag. 4: 7. Blanckt franst wijnn. Hist.
handl. 12. 1:74 (1573). Konungens
Hingste-ridare voro delte i två fanor, Svarte och
Blanke ryttare. Röding 239. dragandes med
sin blanck ryttare fana. Tegel Er. 14 hist. 210.
Blanka, intr. 1. Flaxa ? [Månne af Isl.
blaka, vifta med vingarne?] The (korparne)
skola tå tijn öghon uthacka Och öffuer tigh
blancka (enl. SAOB sannol. tryckfel för
klancka) och smacka. Jos. hist. 21. — 2.
Blänka ? all then myckna flärd, som uti
verlden vanckar, Och all then lusta, som
för kiött och ögon blankar. Kolmodin Qy.
sp. 1:35.
Blanka, f. (Stor stridsyxa.) Bönderna
... komme så vidt på thedh senaste medh
sin disputation, at blandh them vanckar
blan-kan. Messenius Disa 38. Sådana ordh
skulle kåsta titt liff, Thor giffue iagh nw
hadhe här min kniff, Blanka tu måste then
skåden böta. Ders. 24.
Blecka, Bleka, intr. 1. Skina, blänka;
blixtra. [Isl. blika; T. blicken.] hans liws
bleckar öffuer alt in til iordennes endar. L.
Petri Jobs bok 37:3. liungeelden bleckadhe
på iordenne. Dav. ps. 77:19. Hans
liung-eeld bleckar öffuer hela iordena. 97: 4. om
sommaren när thet myckit blekar och
dundrar. Colerus 1:303. — 2. Lysa (fram),
visa sig. [T. blecken.] han (Kristus)
haffuer bleckt fram oc skymtat medh sådana
herligh werk. P. Erici 1: 55a. Jfr Blicka.
Bleckan, f. Blixt, dunner och bleckan.
P. Erici 2:106 a. A. Laurent» Verld,
speg. 812.
Bleckande, n. Blixtrande, bleckande
och liungande. L. Petri 2 Post. 98 b.
Blek, n (?). Blixt. [Isl. blik. n., sken,
glans.] åskiebleek, fulgur. Comenius Tung.
index.
Bleka, se Blecka.
Blekare, m., se Valkare.
Blekhet, f. Torka? Pestilentie och
brå-dödh komme gemenligen vtaf naturlige
sa-cher, såsom vthaf förgifftigt wäder, af swår
hette, af olijdeligh kyldt, af blechheet, af
mychit och öfwerflödigt regn. Thyselius
Handl. 2:232 (1544). Herren skal slå tigh
medh ... heta, brenno, torrheet och
bleek-heet. 5 Mos. 28:22." (Öfv. 1878: med hetta
och med brand och med torka och med sot
och med rost.)
Blekna, tr. Göra blek, bleka. Flyt, bittra
sorge-vått, som bleknar rosenkinner.
Lucidor Bb 3 a. När tiden bleknat äfven dessa
hår. Leopold 2:299.
Bletsa, tr. Välsigna. [Isl. bleza, bletza;
E. bless.] wijgdt och bletzat watn. L. Petri
Kyrkost. 79 a. wij medh beswärielse eller
några andra olijdeliga böner effter thet
pa-pistiska sättet huarken blätze eller wiye.
Ders. 87 a.
Bletsan, f. Välsignelse. [Isl. blezan.]
gå i messan och taka blessan. Spegel Ord.
Blia, intr. Bliga, blicka. Ther var ... i
kyrkan Sanct Sophia Så mycken kostbarhet,
at then som fick ther blia, Han vände sent
igen, men nästan sielf sig glömde. Spegel
Sal. yish. 23.
Bliant, m. Ett med guldtrådgenomväfdt
sidentyg. [Mnt. bliant[ syns himmelen sig
smykka ... Med Scarlat och Bliant så tunt
som ägge-hinna. Spegel Guds verk 151.
Blick, n. Ögonkast, ther (i ögonen) thet
ena blicket folier thet andra. P. J. Gothus
Synd. sp. K 4 a. Du klara sol, som allt i
sänder skådar, Som med ett blick båd" mig
och Iris ser! Liljenstedt Vitt. 257. han
ett nådes blick ibland åt henne gier.
Palmfelt Qy. skol. 42.
Blick, m. Blixt. (Jfr Blek.) Lind Ord.
Blicka, intr. 1. Blicka fram, lysa fram,
synas, visa sig. [T. blicken.] hölle vij
icke rådeligitt att blotta rijkedt, för the
con-siliers och tillståndz aspecter, som thenne
tijden uhr Naboeskapen blicka. HSH 38:
232 (1636). den gode och faderlige vilie som
Hans salige Kongl. Maj:t. . . emot Hans
Furstl. Durchleutighet hafver låtit blicka.
Stjernman Riksd. bih. 402 (1664). — 2.
Blixtra. Lind Ord.
Blid, adj. Glad. han kommer medh
hielpen j rettom tijdh. Så at man bliffuer
ther aff bådhe gladh och blijdh. Tob. com.
E 3 a.^
Blida, f. Ett slags krigsredskap.
Fästningen ... attaquerades med Blidor, det är,
stora hvippslungor, som kastade sten eller
glödande jern. Berch (Nya Sv. bibi. 2:327).
hvad the stötte kull med bokkar, skott och
blidar Samt annat stormetyg som bruktes
forna tider, Thet botade han strax. Spegel
Guds verk 261.Blida
— 106 —
Blinda
Blida, tr*. och intr. 1. Göra blid. [Isl.
blida] then väna sool hon sina vingar
sprider Utöfver jordens kreetz och hela luften
• blidar. Spegel Guds verk 156. — 2. Töa.
Så många dagar som thet blijdar emellan
juul och kyndermässa, så många regnskurar
förväntes emellan påska och pingessdagen.
Colerus 1:11.
Blida, f. Blidväder, tö. Then första
blijda effter Trettonde Dagen uthmärcker
sädestijman. Colerus 1:11. Faller första
snö tå jorden är blöt och icke frusin, tå
kommer altijd blijda emot snöfall. 1: 339.
Blide, m. Februarius. Blijde, Göyemånat.
Bondepract. B 8 b. (Jfr Rietz bliel.)
Blideliga, adv. Blidt. [Isl. blidliga.]
War oförtruten til at höra then fattigha, och
swara honom blijdeliga medh sachtmodh.
L. Petri Sir. bok 4: 8. Huru kunde doch
Christus någhon tijdh . . . blijdhligare och
mildare Stella sigh emoot een otroghen och
hårdnackat menniskio. 3 Post. 12 b.
Blidibragd, n. Gunst, kärleksbevis. [Isl.
blidubragd.] han ville gerna betiena henne
och åtniuta hennes blidi-bragd. Dalin Arg.
1, n. 10.
Blidka, tr. 1. Mildra, det som uti
Li-turgia ... förargeligt och afgudiskt är, mötte
blifva utaf vägen lindrat och blidkat.
Rai-mundius 96. ded intet... blidkar dine
veder-vertigheter, men dem snarare ökar och
an-strengiar. A. Oxenstjerna Bref 11:380. —
2. Lugna, uppmuntra, glädja, som
Satuf-nus med sin bistra upsyn skrämer, Så
blidkar Jupiter och steller sig beqvämer; Han
faar sachtmodigt fram. Spegel Guds verk
168.
Blidkan, f. Det att blifva blidkad, han
så liuft kan smeka, At thet een menniskia
til blidkan må beveka. Spegel Guds verk
194. På dessa andaktsvärf, dem heligt mörker
höljer, I dag et önskadt slut och gudars
blidkan följer. Kellgren 3: 7.
Blidlåtig, adj. Blid. hon ... är
wenli-ghen, blijdlåtigh och dygdesam. L. Petri
Sir. bok 36:25. Thet anstår allom
menni-skiom... at vara så i skrifft som tal
blid-låtiga. Svedberg Schibb. 79.
Blidmäle, n. Vänlighet i tal. Lind Ord.
Blidsam, adj. Blid. menniskionnes
an-sichte icke är sådant, som annors oskäligh
diwrs, nemligha meste deels grymt,... Vthan
twert om mildt, blijdsamt. L. Petri Mandr.
D l b. blijdhsarr.t taal. 2 Post. 156 a.
Blidsamhet, f. Blidhet, mildhet.
Landz-höffdingens blijdhsamheet och
sachtmodig-heet. Schroderus Liv. 829.
Blidska, intr. Töa. Lind Ord.
Blidska, f. Blidväder, tö. Lind Ord.
Blifva, intr. 1. Blifva qvar, stanna.
Jagh wil bliffua til tess tu kommer igen.
Dorn. 6:18. vppå hwadh rwm molnskyyn
bleff, ther läghradhe sigh Israels barn. 4
Mos. 9:17. O hadhe iagh wingar såsom
duffuor, at iagh måtte flygha, och
någhor-städz bliffua. Ps". 55:7. — 2. Omkomma,
stupa. Konungen blef i slagtningen vid
Lützen. Brahe Tänk. 23. — 3. Blifva
beståndande, bestå. Menniskian ... flyyr bortt
som en skugge, och bliffuer icke. Job. 14:2.
Hoo kan bliffua för hans frost? Ps. 147:17.
B. vid sig: Then ther j fromheet wandrar
han bliffuer widh sigh, men then en ond
wägh gåår han moste en gång falla. Ord.
28:18. Gudh... haffuer icke lust til the
leffuandes förderff, vthan haffuer all ting
skapat, at the wid sigh bliffua skulle. L.
Petri Sal. vish. 1:14. The som fruchta
Gudh bliffua widh sigh. Sir. bok. 10:22.
Thet kommer aff Herrans fruchtan, at itt
regemente bliffuer widh sigh. 10:24. — 4.
B. tillbaka, icke blifva af, uteblifva.
(the) Haffua godh rådh och tilfelle hafft til
at tagha sigh vbestand före, thet ellers well
hadhe bliffuit til baka. Gust. 1 reg. 6:238.
Tå hölt vp (upphörde) arbetet på Gudz Hws
j Jerusalem, och bleff tilbaka alt in til thet
andra året. Esra 4: 24. thet fehlar aldrigh,
at ångest, nödh och farligheet bliffuer intet
tilbaka medh tigh. L. Petri 2 Post. 58 b.
Blika, intr. Blifva synlig, blottad, bar.
[Isl. blika; T. blicken, blecken.] när
armoden blifver alt för tiock, at thet brister och
blijker (nakenheten sticker fram), så taga
the... ett plagg och skyla ther medh dijn
blygsl. Stjernhjelm Sv. o. G. måles fat.
företal 4 a. Håren flyta dig af, som visnade
lööf utaf aspen, Skallan snöd blijker ut, der
nu spela krusade lockar. Here. 514. Han
är så riker, at gumpen bliker (han eger ej
sä mycket att han kan skyla gumpen).
Lind Ord.
Blind, adj. Oklar, mörk. [Isl. blindr.]
Nu är saken stundom så blind, at nämpden
säger sig hvarken kunna väria eller fälla.
Dom. regi. 31. blinde saker äro, ther man
icke kan uthleta hvad rätt är. Ders. Der
saken är blind, skal man vara snarare til at
hielpa honom som beklagat är, än honom
som klagar. Ders. 40. ey är thet blindt för
mig, hvad tu äggiar mig til. Peringskiöld
Heimskr. 1: 457. — Neutr. blindt såsom
adv. (lika med Isl. blint), och är ey blindt
vppå tagha (svårt att fatta, inse) hoo the
ära. O. Petri Äkt. B 2 b.
Blinda, tr. Blända, förblinda. [Isl.
blinda.] så vil iagh... en tijd lång blinda
tigh ögonen. P. J. Gothus Apost. gern. 234.
Du blida vällgångz sohl, min syn du blindat
har. Columbus Vitt. 73. wij låte dieffuulen
kiusa oss och blinda medh timligh ting. P.
Erici 2:158 b. skrymtare, din ifver blindar
dig; Du talar mot dig sielf, när du vil tadla
mig. Kolmodin Qv. sp. 2:337. Hon blindar
vårt öga med glittrande glans. Dalin Vitt.
I. 3:10. Hon blindas ej af purpur, guld ochBlinda
Blodgång
glitter. I. 3:31. Nej, må en blindad verld i
villans töcken se De mörka andars hop, dem
våra präster digtat. Kellgren 1:51.
af-undens blindade syn. 2: 41.
Blinda, f. Blindhet. [Isl. blinda, blindi.]
Scotomia, blinda, förblindelse. Var. rer. voc.
E 2 a. Alt så plägar Gudh slå sijns helga
ordz fiender medh blindo. Svart Kr. 145.
Jag undrar mykket på at Plinius så löper I
blindan. Spegel Guds verk 152. the
gissade uthi en lutter blinda effter thet ene så
väl som thet andra. Sylvius Curt. 677.
Blindbok, f. Jone prophetia om the
N ini viters bot i seck, fasto och asko, then
är nu mera hos the flesta reknader ibland
blindböcker, them man må Stella sig effter,
om en vil eller ei. Svedberg Ungd. reg.
312. Jone prophetia är nu mera hos fast
monga af oss en blindbok blefven, then vi
vel läsa viljom, men icke settia någon tro
til. Sabb. ro 1:429. the förkastade
blind-bökren i vår heliga bibel. Dav. o. Nath.
F 8 a. Tobie bok är en blindbok (kallas så
af några therföre, at hon är i somliga biblar
tryckt med grann (fin) stil.) Sabb. helg. 598.
Blinding, m. Blind person. [Isl. [-blin-dingr.]-] {+blin-
dingr.]+} Blinding, cæcus. Comenius Tung.
index.
Blindko, -sticka, -tacka, -teka, f.
Blindbock. Gåssen ... läth binda för ögonen på
sig och gick och famlade effter dem, rätt
som man plär ta blindtacka eller blindko.
Columbus Vitt. 280. leka medh tigh blinde
sticko. Balck Krist. ridd. G l b. the ther
plegha leeka blindsticka, slå på hvem the
hälst råka. P. L. Gothus 1 Uti. K 3 a.
taga blindtacka (leka blindbock). Lind Ord.
kallandes them skrymptare, stumma
miö-hundar, blindtekor och tiuffua stalbröder. A.
Andreæ Försp. till L. Petri Kyrkost. A 8 b.
fratres ignorantiæ och mörckögde
blinde-teckor. L. Laurentii Nyårspred. A 2 b.
Blindnamn, n. Falskt, diktadt namn.
han hadhe infördt vdj sijn regenskapp
blind-nampn, och therupå vthgiffwit clädhe. Hist.
handl. 13. 1:39 (1562).
Blindsticka, -tacka, -teka, se Blindko.
Blink, m. 1. Skymt, om iagh ... kunde
ock så få see en blinck aff heluetet, iagh
wille thet aldrig förgäta så länge iagh leffde.
P. J. Gothus Leiser C 4 a. — 2. Blick.
Du en nådig blink mig ger. Lalin 7. Ni
måste sky i dag hvar enda dödlig blink. J.
Wallenberg 332.
Blinka, intr. Blicka fram, framskymta,
visa sig. (Jfr Blicka.) i Christo haffwer
blinkat och sigh någorledes see låtitt en
anfächtningh till Gudz lastande och bannande.
Ernhoffer 75 b. bore de (Ryska
sändebuden) curialiter och ståteligen tracteras och
så beskenckias, på dedh statens affection
emot Ryssen må däraf blinka. A.
Oxenstjerna (HSH 27:171).
Blinkögd, p. adj. Plirögd. Pætus,
hwerff-ögder eller blinkögder. "Var. rer. voc. C 2 a.
Blira, intr. Plira. Lind Ord.
Blister, m(?). En växt. (Jfr Fries Ord.
plister.) Arff, hönsekål, blijster och nässl.
R. Foss 32.
Blistrad, p. adj. ? och worde jtt blistrat
wäsende med oss ath wij påå thet sidzsta
ey weta skulle huar wij bliffue. O. Petri
Svar till P. Elice c 1 b. (Månne tryckfel för
bistrat, förbistradt ?)
Blix, m. Blink. Den ängslan, hvarutaf
mitt matta sinne qvaldes,... Förgick mig i
en blix. Wrangel Snöhvit 15.
Blixa, intr. 1. Blinka. Nu blixar och
blinckar han hijt och tijt med sinne syn.
P. J. Gothus Synd. sp. I 3 b. när een
dotter gåår uth medh sijn modher, skal hon gå
sedigt och medh nederslaghit ansichte, icke
blixa medh öghonen hijt eller tijt, och skiuta
strålar ifrån sigh såsom stiernoma på
himmelen, ther medh gifvandes unga sällar
orsak at trafva effter sigh. Schroderus
Albert. 1: 43. — 2. Blixtra. [T. blixen.] thet
dundrar, liungar och blixar. P. J. Gothus
Fastapred. 570.
Blixande, n. Blixt, blixande, fulgur,
fulguratio. Comenius Tung. index.
Blixta, intr. Blinka. Then som blixtar
medh öghonen, han haffuer ondt j sinnet.
L. Petri Sir. bok 27: 25. man brukade för
ordspråk, at Herr Svante togh ingen uthi
sitt Hoff som blixstade vedh, tå han fick itt
yxhammarslagh i ansichtet. Schroderus
/. M. Kr. 653. Fixstiernorne ... olijka blixta
(coruscant). Comenius Tung. 43.
Block, m. Black. [T. block.] Hans
händer slås i band och uti blåck hans fötter.
Kolmodin Qy. sp. 2:514. Att dricka helt
reent uth, Ho har en annan sed Får blåcken
uppå sluth. Oxe 5.
Blocka, tr. Sätta black på, fängsla med
black. [Mnt. blocken.] Somme sloges,
somme stockades och blockades i torn och
järn. HSH 24:104 (1517). han latedt henne
stocke, blocke och fenchlig sätte. 29:188
(1562). the fara nw til och gripa,... stocka
och blocka. O. Petri 1 Post. 49 a.
Blocka,intr. Gloppa. Se Nederblocka.
Blodflod, f. Blodflöde. När een quinna
haffuer sins kötz blodhflödh. 3 Mos. 15:19.
Om een quinna haffuer sina blodhflödh j
longan tijdh. 15:25.
Blodga, tr. Bloda. [Isl. blodga.] Btøfäga
cruentare. Comenius Tung. indDen
(slöjan) vil iagh blodga öfver aTisbe 52.
rann bloden uthur hans sår^-s^a at hans
harnesk och häst blefve öfyér alt blodgade.
Peringskiöld Vilk.^634."
Blodgång, m. tködsot. the siuke som
haffue bekommith/thenn besmittelige
blod-gångh, och nu medh H. K. M. örligzschep
äre heemkomne. HSH 27: 89 (1565).Blodmen
Blomstras
Blodmen, n. Blodskuld, o gudh minne
helses gudh frälsa mich j frå blodhomen,
frels mich aff the onda begier och
oorenlig-heet som är j min bloodh. O. Petri Men.
fall N5a._ (jfr Ps. 51:16.)
Blodqvick, adj. the som til kropsarten
äro sangvinei eller blodqvicke. Rydelius
Förn. öfn. föret. § 16.
Blodrik, adj. Blodfull. Om menniskian
är sanguineus, blodrijck, rödbrusigh.
Lem-nius A 3 b. är menniskian öffuerflödight
blodhrijk, tå skal man åderlåta henne. B.
Olavi 146 a.
Blodrås, f. Blödning, blodflöde. [Isl.
blÖÖrås.] Jfr Ihre Gloss.
Blodråsig, adj. Blodig, blodsprängd.
Lind Ord.
Blodsjuka, f. Rödsot, blodsiuka,
blod-sott, dysenteria. Comenius Tung. index.
Blodskämmare,m. Blodskändare.
Blod-skämmare, then blodskam bedrijfver.
Comenius Tung. index.
Blodsmördare, m. forbe:de blotzmörder
och grymme tyran konung Christiern. Gust.
1 reg. 12:254.
Blodspild, f. Blodspillan. ^ (Se S p i 1 d.)
Lifland, som han med . . . mången mans
blodspild hade befriat. Girs Joh. 3 kr. ill.
The Romare vunno segern, dogh icke uthan
såår och blodhspild. Schroderus Liv. 749.
Blodspilla, f. Slachtningen ... icke uthan
blodspillo aflop. Schroderus Liv. 144.
Blodsplåga, f. han blodhskuld medh
blöodzplågho pläghar heemsökia och straffa.
L. Petri Mandr. Fa a.
Blodsrätt, m. Blodsdom, dödsdom. Om
en tiuff beslaghen warder, at han bryter sigh
in, och fåår hugg til dödz, så skal ingen
blodz rett gå offuer dråparen. 2 Mos. 22:2.
Blodssaker, adj. Saker till blodskuld.
then som blodzsaker är, han skemmer
landet. 4 Mos. 35:33.
Blodstyrann, m. then grusame
Blodz-tyran, gamble kon. Christiern. Gust. 1 reg.
12:255.
Blodstört, m. = Blodstörting. [T.
blutsturz.] Lönbom Hist. areh. 5:8(1597).
Blodstörtig, adj. Blodig, som medför
blodsutgjutelse, thet blodzstyrtige Ryske
krijgh. Stjernman Riksd. 1:435 (1595). then
hårde och blodstörtige feigde . .. som af
konungen i Danmark och dhe Danske är
-jorden begynt. 1:674 (1612). blodhstörtige
slacfifcDinger. Skytte Or. B 8 b.
Blocfcs^örting, -ning, f. Blodsutgjutelse,
blodbad. Y^lnt. blotstortinge.] krijgh och
blodhstörting.^sL. Petri Mandr. E 3 b.
striden ... var så gVäseligh och svår, at sådana
manfall och blodstörifjiingh hadhe aldrigh
någhor menniskia . . . hört. Kr. 44. ginge
åter både härarna emot hvar andre til strijdz
. .. ther tå skedde en stoo|r blodhstörtning.
Schroderus J. M. kr. 195. vordo the medh
mycken blodhstörtningh slaghne uppå
flyeh-ten. Liv. 96.
Blodsvår, adj. I högsta måtto svår,
mödosam. [T. blutsauer.] the bemödde och
giorde sigh blodswårt, att the måtte salige
warda och frome. P. J. Gothus Skrift,
sent. N 4 b.
Blods-värd, n. Blodvite? (Jfr Matth.
27:6.) Hvilken som slås på kyrkiogården
eller i kyrkian eller kyrkioväg, och giör
blodzvärd, böte lijf och lösöre.
Schmedeman 30 (1554).
Blodtjur, m. så kallade bubones,
svulster och bölder, eller blodtiurar, anthraces,
carbunkler och pestkohl. Lindestolpe
Pest. 25.
Blom, n. Blomma. [Isl. blom.] Et blom,
som blott för ögon är. Dalin Vitt. I. 1:52.
Dess ungdom i sitt blom. II. 5:48.
Blommas, dep. Blomma, blomstra. Tu
skall vthi itt ewigt Paradijs såsom itt skönt
blomster biomas. P. Erici 2: 840 a. itt stoort
trää blomadhes och wäxte. 3: 51 a. där
blommades en rar växt. .ds. Ban. 1:147. Rosor
och liljor prydeligen ibland hvarannan
blommades. 1:161.
Blom me, m. [Isl. blömi.] 1. the actha
theris bestå och stryka bestå blomma vtaff.
Gust. 1 reg. 10:237. —..2. Uttr. barn och
b., se Barn. — 3. Äggegula Vitellus,
blome. Var. rer. voc. H 2 b. Jfr
Ägg-b 1 o m m e. — 4. Månadsrening. [T. blume.]
Quinfolck... som icke j rettan tijdh,
såsom naturen kräffuer, theras bloma haffue.
Berchelt 2 Pest. B 3 a.
Blommera, tr. Förblommera, utmåla,
utsmycka, blomerada ord och skeenheliga
förclaringar. A. Andreæ Försp. till L. Petri
Kyrkost. A 6 a. theras broders ordh och
loffuen måtte vara blommerat på thet bästa,
the kunde lijkväl ther til ingen troo sättia.
Girs Er. 14 kr. 107. om them dichtade the
wijsor, saghor, rijm ... och blomerade them
med fabeler. O. Petri Kr. 5. theras dichter
eller scriffuelse ... så blomeradhe äro med
fabeler och förtäkt ordh, at man icke weta kan
hwad som retta historien är. Ders. 7. The
(köpmännen) folck medh blommerade varor
reta och bedraga til at köpa. R. Foss 464.
ett artigt vijf... blomerad i margfals-färgade
kläder. Stjernhjelm Here. 6.
Blommering, f. Szå hade icke waridt
behoff att göre ther någen blomering opå
(på öfversättningen af ett Ryskt bref), vthan
heller latidt vttolcke thet såsom thet lyder j
sigh sielfft ordh från ordh. Fin. handl. 9:
97 (1556). vij biudom til, sådana skändelighe
och förbannadhe laster til at ursechta och
medh fåfenge blomerningar besmyckia. L.
Paul. Gothus Mon. pac. 623.
Blomstras, dep. Blomstra, itt wijnträä
... grönskadhes, wexte, och blomstradhes.
1 Mos. 40:10. grääs ... thet ther bittijdhaBlomstrig
— 109 —
Blygelig
blomstras, och snart wisnar. Ps. 90:6.
Blomstrens såsom lilior. Syr. 40 (39:18).
Aarons staff som blomstras hadhe. Ebr. 9: 4.
I hans tijdh skal retferdigheet blomstras.
Ps. 72: 7. Israel... skal blomstras såsom
een roos. Hos. 14:6. Alle land och
konungariken blomstras och tilltaga uti
rikedom och välstånd genom köphandel.
Schroderus Uss. B 4 a.
Blomstrig, adj. Blomsterrik. een
blomstrig våhr. Gripenhjelm 279.
Blossstake, m. Stake, hvari bloss eller
fackla sättes, twå blossstakar ståndandes
för iorderikes gudh. NT 1526 Upp. 11:4.
Liusestakar, Blossstakar. L. Petri Kyrkost.
35 a. lius- eller blåssstakar hos Papisterne
brukas och itändas... då Evangelium
sjunges. J. Werwing 1:150.
Blota, intr. Blotas, dep. Svärja,
förbanna. [Isl. blöta, blötast.] sweria och
blotas. O. Petri Ed. B 4 b. dundra, sväria
och blotta. Petrejus Ber. C l b.
Blotande, n. Svärjande, tesse eedher
och blotande. O. Petri Ed. A 3 b. itt
dö-deligit blotande. Syr. bok 1536 23:15.
Blotna, intr. Blötna, mjukna. [Isl. blotna.]
och kan theras steenhårda hierta icke blotna
och få kötz art. L. Petri Sir. bok 17
(saknas i Bib. 1541). hans ogudhachtigha, hårda
och obootferdigha hierta, som aff så monga
troligha och alffuarligha förmaningar platt
intet blotna och sigh retta kunde. Chr. pina
Yl b.
Blott, adj. Slå en b., begå ett fel, råka
illa ut. [Mnt. einen bloten slan; T. einen
blossen schlagen.] Doch att vppå... the
fonger måtte sådane acht och tillsyn haffd
bliffue, att man icke slår en bloot med them.
RR 13/e 1544.
Blotta sig, refl. Begå sig, berga sig,
skydda sig. Så ligger ther och höge bärgenn
i thet nästhe på alle sijdhor om Byen, så
att the och kunne skiuthe alle gather twert
och ändelångz att ingen sig blotta kunne.
RR S1/i2 1543.
Blotteliga, adv. Blott och bart, endast
och allenast. Thet (att Kristus är medlare
mellan Gud och menniskan) haffuer icke S.
Paulus sagdt j then mening at inghen måå
bedia for oss vtan Christus,... skal thet så
blotteliga förståås, thå må wij Christet folk
icke heller bidia for hwar annan. O. Petri
Svar till P. Eliæ g 3 b.
B lott fat tig, adj. Utfattig, landet...
omsider blef reent utarmat och blottfattigt. L.
Petri Kr. 39.
Blotthet, f. Nakenhet. Jagh skal
vp-kasta tin klädhefoll offuer titt ansichte, och
skal wijsa Hedhningomen tina blottheet.
Nah. 3: 5. idhor äpleträä ... j icke dömen
om wintren effter theras blottheet, om the
äro eodh eller ond. P. Erici 2:203 a.
B lyas, Blyjas, dep. Blygas. Jagh skem-
mes och blyes at vphäffua mijn öghon til
tigh min Gudh. Esra 9:6. tu moste för
alla menniskior blyias. Syr. 42:11. then
som blyies widh migh och mijn ord, widh
honom skal ock menniskionnes Son blyias.
Marc. 8:38.
Bly el se, f. Blygsel, skam. thet swacht
war tör werldenne, thet haffuer gudh vthwalt,
på thet ath han will göra thet til blyelse
som starkt är. NT 1526 1 Cor. 1: 27.
Blygaktig, adj. Blygsam, all werlden
haller aff een vng menniskio, tå hon
blyg-achtig är. Syr. 32:14 (glossa). Om tijn dotter
icke är blyghachtigh, så hålt henne hardt.
42: il.
Blygaktighet, f. Blygsamhet, blyghet.
at quinnonar prydha sigh j höffuelighom
klädhebonat, medh blyghachtigheet och
kysk-heet. 1 Tim. 2: 9. Then som tiggia wil, han
kommer icke widh wara blyger, ähwar
blyg-actigheet ock tienar, vthi eens fattigs manz
hws haffuer hon jw ingen platz. L. Petri
Om nattv. F 5 a.
Blygd, f. Blygsamhet, blygd gör stoor
ynnest. Syr. 32:14. (Syr. bok 1536: blygde
gör o. s. v.) Kyskheet, ährligheet och blygd
Vara skal edr högste prijs. Stjernhjelm
Fångne Cup. 2 intr. Ähra, dygd och blygd
i mitt unge hierta plantade. Ders. 8 intr.
Blygdealtare, m. "Skändligt altare
"altare åt den skamlige af guden", så monga
gator som j Jerusalem äro, så mong
Blygdealtare haffue j vpsatt, til at rökia för Baal.
jer. 11:13.
Blygdelig, adj. Som länder till blygd,
skymflig. Then person som hafuer varit
klandrat, berychtet eller och beslagen medh
någor ohöfueligh stycker eller slemma
gerningar, så at han ther af ännu hafuer neso
och blygdelighit nampn, Tiuf eller annat.
Förslag till Kyrkord. 539.
Blygdlös, adj. Oblyg. [Isl. blygdarlauss.]
en framfoos och blygdaloös biddare. L. Petri
Om nattv. F 5 a.
Blygdlöshet, f. Oblyghet, han genom
en sådan dristighet och blygdlöössheet ville
mistanker förekomma. Schroderus Liv. 462.
Blygdröd, adj. Röd af blygsel. [T.
schamroth.] then som lätteligen blifver uthi
sitt ansichte blygdrödh. Schroderus
Albert. 1:89.
Blygelig, adj. 1. Full af blygsel, tu
war än nu nakot och blygheligh. Hes. 16: 7.
— 2. Som förorsakar blygsel, som man
blyges vid. the kropsens lemmar... wij
hålle blygeligha wara, them legge wij mesta
äron vppå. 1 Cor. 12:23. Thet är een ährlig
menniskia tungt och blygeligit at lijta till
een annan. Brahe Oecon. 49. — 3.
Skamlig, neslig, her ture Jönsson, bisp Moens
met theris tilhielpare haffua thed oerliga
företagit, så at thet är them blygeligeth till at
försuara. Gust. 1 reg. 6:180.Blygeliga
— 110 —
Bläckbytta
Blygeliga, -en, adv. 1. Med blygsel.
Jesu ... bligliga gaar iak tik saa näär, For
thy thw weth wäl huilkin iak äär. Tideb.
101. — 2. Till blygd, till skam, skamligt.
han blygeliga skal vara bekändt för goda
män, huar the (hans förrädiska skrifvelser)
komma til syna. Gust. 1 reg. 5:70. the
haffue oss thet offuerdictedt och blygeligen
offuerlugit. Fin. handl. 5: 337 (1537). Noah
så blygligha bleff liggiandes ohold. L. Petri
Dryck. C 2 b.
Blygfärdig, adj. Blygsam. [D. [-blufcer-dig.]-] {+blufcer-
dig.]+} een blygferdig jungfru. Spegel Guds
verk 116.
Blygfärdighet, f. Blygsamhet, hon
talade med en sådan blygfärdighet, at jag icke
kunde annat än tänka alt godt om hennes
artighet. Roman 190.
Blyglåten, p. adj. Blyg, blygsam.
Alfvilda sägs aff barndomen hafva varit så
blyglåten, så at hon altidh gick medh öfverhölgdt
ansichte. Schroderus J. M. kr. 204. j
förtijdhen vore qvinfolcket något litet
skam-hafftige och blyglåtne. E. Erici F4a.
Blyglåtig, adj. Blygsam, sedesam. Om
tijn dotter icke wil wara blyglåtigh, så wachta
henne wel. L. Petri Sir. bok 26:13. En
blyghlåtig (tuchtiger)... bär sigh blygsamliga
åth. Comenius Tung. 830.
Blyglåtighet, f. Blyghet, försynthet, vår
blyglåtighet emoot konungen. Schroderus
Liv. 627.
Blygsam, adj. Som medför blygd, skam.
neesligit och blygsamt sträf. Laurelius
Kyrkord. 197.
Blygsel, f. Nesa. sade the. thet wara
skam och blyxell att någre vndersåter skulle
thet begära aff theris herrer, att herraner
icke skulle thora reesa hwardt them syntes
i sitt eget landh medh mindre the skulle
taga leide aff sine vndersåter. Svart Kr. 171.
Blyjas, se B lyas.
Blys, n. 1. Bloss. [Isl. blys.] de gå ...
med facklor och med blyser. Rosenfeldt
Vitt. 238. — 2. Blossande, sken. åthskillige
slags blys och lius af blixtrande. U. Hjärne
A ni. 97.
Blysa, intr. Blossa. Det (Manhem) såg
de Göthers eld i nye lampor blysa. Geisler
3t3. Er ähros glantz den skall som tindrand"
stiernor blysa. Frese 76. blysande kinner.
Stjernhjelm Here. 55. Den der i bästa
floor gåår frisk medh blysande kinder. U.
Hjärne Vitt. 80.
Blysning, f. Blossande, lysning, låga.
Siälen i menniskio-kropp som en eld
förborgat i flinto, Finner hon ey sitt stål, så
gnistrar hon aldrig i blysning. Stjernhjelm
Here. 428.
Blystra, intr. Hvissla. Lind Ord.
Blyvåg, f. Vattenpass, murlod. [T. [-blei-wage.]-] {+blei-
wage.]+} Murmästaren murar effter rättesnöret
och blyvågen. Comenius Tung. 526.
Blå, adj. 1. Mörk, svartaktig, thetta
mörcker (vid Jesu död) skeedde icke j blå
Nädharna,... vthan thet skedde när Nyyt
war j fylle. L. Petri Chr. pina m 5 b.
quellen kom å, och mörkret blå. Psalmb.
1536. 23. The hafva uthi thetta kriget slagetz
tree dagar hvar effter annan in til blå mörkret.
Petrejus Krön. 20. Bildl. En hofmans
höga gunst then blåa afvund föllier.
Borne-man 4. — 2. Fåfäng, onyttig. [Efter T.]
thitt långe blå pladrande vthur... Lutthers
Böcker. Ernhoffer lOla.
Blådänga, tr. Altijdh hon migh
blåden-gier och slår. Doct. Simon. 14.
Blåman, m. [Isl. blåmaör.] Ethioper
thet äro the som man kallar Blåmän. Jer.
13:23 (glossa).
Blåsa, Bläsa, intr. och tr. Wädhret blåås
hwart thet wil. Joh. ev. 3: 8. blomstret
för-wisnar, ty Herrans ande blås ther in. Es.
40:7. Läter man bläsa j basunen. Hes.
7:14. Han bläste j basunen. 2 Sam. 20: l.
Om tu bläs på een gnijsto. Syr. 28:14.
blääs vppå thessa dödha at the warda
leff-uande igen. Hes. 37:9. Nu blees man
fältallarm. Eurelius Vitt. 34. Blees
nordan åter up. Ders. 48. — Tå fick then
olycksalige och stolte drotningen någhet til
at blåsa uppå (fick en förtret, en
förödmjukelse), ther vidh hon fick blyas.
Schroderus J. M. kr. 552. Jfr Påblåsa.
Blåsemessa, f. Blasii dag (den 3
februari).
Blåshorn, n. [Isl. blästrhorn.] Han hade
stält några 14 eller 16 men ... på bergen
och i skoglundar ther omkring, the ther hade
biåsehorn hoes sigh, hade och så någre
hornblåsare ther han war. Svart Kr. 50.
Blåspipa, f. [Isl. blåspipa.] han lijknar
itt oförstondelighit måål (ett tungomål som
man ej förstår) widh een harpo eller
blåse-pipo, som intit wist förstånd giffuer ifrå sigh
antighen til itt eller annat, ändoch songen
eller clangen ther aff kan wara skön. L.
Petri Dial. om mess. 43 a.
Blåstacka, f. Tacka, som uppkommer vid
tackjernsblåsning? Prästerskapets i
bergslagen begäran, at de måge af järnbruken
åtniuta den rättighet utaf tilvärkningen, som
de kalla blåstacka, hvilken prästerne af
uhr-minnes tider skal vara tilfallen. Stjernman
Riksd. bih. 439 (1675).
Bläcka, tr. Visa, blotta. [T. blecken.]
see grymt vth och bläckia tänderna. P. J.
Gothus Skrift, sent. O 8 b. hundarne
bläckia theras tänder och käfftar ock emoot them
som vilia... löösa them uthu bånden. Apost.
gern. 136. Afund... sin mun upspär Och
gräslig bläcker sijne blod inbitne tänder.
Stjernhjelm Parn. tr. 7 intr.
Bläckbytta, f. Bläckhorn. (Jon
Skrifvare) fick heta een bleckbytta... och flere
sådane onampn. Svart Kr. 162.Bläckätare
— 111 —
Blöja
Bläckätare, m. Bläckspillare,
bläck-suddare, pennfäktare. [T. dintenfresser.]
han meente, at han ther hade funnit
Con-sistorium, och ther hafver han ingen annan
sedt, uthan... Simoniacos, bläckätare och
allahanda löst partij. Laurelius Påf. anat. 454.
Bläda, intr. Bläddra. Man bläder mehr
i sina papper, ther inkomst och utgift
up-skrifvit står, än i Herrans helga bibel.
Svedberg Sabb. helg. 134.
Blända, f. Blandning. [Isl. blanda.]
Götiska språket... är af utländingars bländo
allramäst förvarat. Björner Kämp. företal
3. här någon blända af personer och
bedrifter är til finnandes. Ders. 27.
Bländing, Blänning, m. En som är af
blandad härkomst, bastard. [T. blendling.
Jfr Isl. blendingr.] blackote blänningar eller
Europeiske jämtungar med någon svart
de-moiselle. J. Wallenberg 221. afskilja the
bländingar, som besmitta thes (svenska
språkets) renhet. Spegel Ord. företal c 3 b. de
Stockholmske bländingar... Svenska språkets
reenhet förderfva. U. Hjärne Orth. 56.
Bländning, Blänning, f. 1. Blandning,
sammanblandning, tillblandning, een
bländning aff Mirrham och Aloe. Joh. ev. 19:39.
Thenne bittra drycken, som Christus således
moste dricka, war wår blendning, wij medh
wåra misgerningar haffue honom bereedt och
inskenckt. L. Petri Chr. pina X 5 b. at
ingen gifftermaal skee hær epter emellan
danske oc suenske, paa thet at then"blenning
maa vntflys emellan baaden rikin. Gust. 1
reg. 1:259. församlingen hafver ibland sig
allahanda slags blendnings folck och lärors
blendning Svedberg Catech. företal dia.
Är intet Element nu rent och utan bländning,
Ty eld i luften, luft i vatnet, vatn i jorden
Befins. Spegel Guds verk (1745) 34. bref
... vti hwilke war ganske mykit flärd, spott
och löngnachtige blänninger. Svart Kr. 75.
— 2. Förvirring, virrvarr. Babel eller
Babylon heeter een Wilsamheet eller Blendning.
Lælius Res. 1: 60. Babel uttydhes en
bländning eller oredha. L. Paul. Gothus Mon.
pac. 454.
Blänka, tr. Göra blank, glänsande. [T.
blänken.] tå våre fruer och jungfruer vilja
gå i kyrkian, krusa the sitt håår, blenkia
ansichtet, bepryda hufvudet medh gulhufvor,
höghe hattar, kostelighe bindlar och
fieder-buskar ther ofvan uppå. Schroderus
Albert. 4: 95.
Blänka, f. Blänkande, sken. De hvijte
svanor,... Det konstbemängde gyps,... Ja
alt hvad namn af glans och blänckia haar.
Eurelius Vitt. 30. när en blänckia synes
om morgonen i dagningen eller om afftonen
i söder, och thet mörcknar norr uth, thet
betyder blijdväder. Colerus 1:9. hans
ögon skijna så klara öfver mörcka natten,
at the gifva en blänckia ifrån sig. 1:16.
Blänka, tr. Grumla, vlffuen ... straffadhe
(bannade) lambet för thet orenadhe och
blenckte watnet för honom. Brahe Gust.
1 kr.
Bläsa, se Blåsa.
Bläst, m. Blåst, matkäten frucht... faller
til iordena vthi starckom bläst. L. Petri
2 Post. 192 b. Tå sågh man watnet vpwella
genom hans näsos anda och bläst. 2 Sam.
22:16.
Blöd, adj. [T. blöde; Isl. blauür.] 1.
Svag. min blöda syyn vardt aff ett liuus
förbländad. Wexionius Sinn. B2 2 a. — 2.
Blödig, rädd, försagd, modlös, aff straff
(klander, tillrättavisning) warda blödh. P.
Erici 4:22 b. han var af naturen blödh och
meenlös, snarast sagdt, han hade intet all
sine fem sinne. Petrejus Ber. B la.
Qvin-nors art är at vara blödh. Prytz O. Skottk.
H 3 b. Then seger som vij daglig öfver eder
vinne, I blöde män. Stjernhjelm
Jubelsång, sonett, veeklige blöde gemöter. Lycks.
är. cartel.
Blöda, intr. må thenne sak (frågan om
att öfverfalla Ryske gränsboer, som begått
våldsamheter i Finland) än nw szå hengie
och blöde (uppskjutas, förblifva oafgjord),
till tess man yttermere hörer och förnimmer
hwartt heden thenne handell (om allmän
fred) med the Rysser lende will. Fin. handl.
7:149 (1545). Måå nu sakenn såå hängie
och blöde, till tess man wijdere ther om
förtänckt bliffwer. RR 1h 1544.
Blödig, adj. Skygg, försagd, vek,
klen-modig, feg. fattigdom gör the fattigha
blö-digha. Ord. 10:15. Rehabeam war vng och
aff blödhigt hierta, så at han icke wärde
(värjde) sigh. 2 Krön. 13:7. vpretta the
blödigha och förskreckta samweten. Försp.
till 2 Cor. the ogerningesmän äro blödighe.
Ord. 10: 29. theras hierta äro blödugh, och
haffua inga röter, thet är, ingen fastheet medh
sigh. L. Petri 1 Post. S7a. sade sigh icke
haffua lust wara Herre eller Höffwitzman
för slijcht blödigt krigxfolk. Svart Kr. 90.
så blödig til sinnes, at han, utan alt
nödtvång, upgaf huset (fästningen). Girs Joh.
3 kr. 39. Tu, som förr så modig var, och
äst så blödig nu. Spegel Tillsl. par. 86.
Blödighet, f. 1. Svaghet; slapphet.
menniskeliga svagheeter, blödigheeter och
brister. P. J, Gothus Rel. art. 148. the
för magans blödigheet äro lööss lijfvade. U.
.Hjärne Surbr. 24. — 2. Modlöshet, rädsla.
een part mehr än qvinnors blödigheet uppå
sigh toghe och hele landskap skammeligh
förlupe. Gust. Adolf Skr. 172.
Blödmodighet, f. Klenmodighet, rädsla.
Blödmodighet för nöd å tappra dygdens bahn
Har mången slutit ut från ährans höga plahn.
Columbus Poet. skr. K 2 b.
Blöja, tr. Omsvepa med blöja. Han
blö-jar och lindar de småbarnen. Sv. forns. 2:175.Blöja
— 1
12 —
Bofvisk
Blöja, intr. Blomstra. [Mnt bloien,
bloigen; T. bliihen.] ... höö (gräs) Huilkit
om morgonen blöyar. Dav. ps. 1536 90: 6.
Een menniskia ... blöyar såsom itt blomster
på markenne. 103:15. offuer honom skal
hans krona blöya. 132:18.
Blot, adj. 1. Mjuk, len. blööt frucht, ther
man gör most och drick vthaff, såsom
wijn-druffuor, Oliuor etc. 2 Mos. 22: 29 (glossa).
blöta oostar. 1 Sam. 17:18. see ena
men-niskio clädda j silke eller annor blööt clädhe.
O. Petri 2 Post. 7 b. på thet hårda strå
om blöta rosor drömma. Spegel Guds verk
39. såsom en trötter j een blööt seng
sötz-liga soffua. P. Erici 1: 247 b. blööt hyende.
2: 49 b. uppå en blööt duunbedde Vill han
så gärna streckia sina lata leder. U. Hjärne
Vitt. 153. — 2. Blödig, som theras
[qvinnornas) hiertan merendels äro blöte, så
smälta och flyta the snart i tårar. Spegel
Pass. and. 309.
Blöta, tr. Uppmjuka. Demanter och
kunna blötas. Gripenhjelm 298. så hård
är ingen skön, Som blötes ey af en rätt
älskars trägne bön. Rosenhane Ven. 10.
Blött, adv. Mjukt, fly stadigt blött att
sofva. S. Triewald 70.
Blötögd, p. adj. Svagsynt. [T. [-blöd-sichtig.]-] {+blöd-
sichtig.]+} Ja, när som samma stielk kring
halsen varder bunden, Så hafver man
förmärkt at starren är försvunnen Och synen
vorden klaar, thet the blööt-ögde kunna
Försöka. Spegel Guds verk 129. then som
katt-lijk gloor, Sne vind- ok blöt-ögd til,
berömmes för skarpsiktig. Lucidor B 2 b.
Bo, n. Talesättet begges bo.
indifferent, lika nödig, lika sint, begges bo.
Svedberg Schibb. 277. neutral, som håller
med ingen, begges bo. Ders. 286.
Boa, tr. Utrusta. [Isl. büa.] Så boer
han sin skiep bettre. Sv. forns. 1:91, 105.
Boby, s. Ett slags barnlek, leeka
blindsticka och boby (par impar ludere) ... thet
är barnsligit. Comenius Tung. 941.
Bock, m. Murbräcka. [T. bock, Lat.
aries.] han skal läta föra bockar in för
portanar. Hes. 21:22. Han skal medh
bockar om kull stöta tina mwrar. 26: 9.
Bocka, intr. och tr. Buga sig, böja.
The (Danske) kunne the Norske full wel
plocke, The moste vnder them både lwte oc
bocke- En liten Crön. F 2 b. båcka nedh
hufvudet. Comenius Tung-. 541. Hvad vil
jag städse påcka på starckhet och friskt mod,.
När sjukdom kan mig båcka och torka märg
och blod. Warnmark 380. — Jfr Bucka.
Bockare, se B okare.
Bockbössa, f., se Sker pen tin.
Bockman, m. Satyr. Jag träff an två
Bockemän. Stjernhjelm Fångne Cup. 9 intr.
Bockral, m(?). Dräll. [Mnt. bokeral.]
Bockral eller dvelch. Stjernman Com. 2:
542 (1648). [Jfr Cleasby-Vigf. bukkram,
Fritzner bukran, Schiller-Lübben
bo-kerey, Kalkar Bøkrcel.]
Bocksprång, n. Kapriol. [T. [-bock-sprung.]-] {+bock-
sprung.]+} fast han bockasprång rät litet
plägar ansa, Så fölljer han dock med at han
må lära dansa. Spegel Guds verk 228.
De skräppa hvad de lärt, tre bokkesprång at
springa. Lucidor Zla.
Böd, f. Koja, hydda. Bodher, Hybbele,
magale, casa, mapale,tugurium. Helsingius.
Hydda, vide Bodher. Dens. (Jfr Molbech
Gloss. bod.) the heerdar skola ther inga
bodhar (fäbodar) vpsettia. Es. 13:20.
Bodbrott, m. fi., se Bud-
B of i ken, p. adj. Hemkär. så får ock
ingen ung adelsman vara så heemkär och
boofiken, han måste jw än tå låta bruka sig
uthi konungzlige och förstlige hoff. Brahe
Oecon. 67.
Boflytta, intr. Flytta, vordo Romerske
bårgare hvilke som hälst ville, allenast ther
igenom at the til stadhen voro booflytte och
ther beskattadhe. Schroderus Liv. 766.
begynte vij... at booflyttia i våre gårdh, som
iagh kiöpte. Gyllenius 270. boflytte jag
utur mitt hus, jag hade legt, up på slottet
uti ståthållare våningen. S. Rosenhane
(Nya Sv. bibi. 2: 576). Keysarens residcntz
ifrån Rom til en annor ort månde blifva
booflytt. P. Brask Puf. 398. När en
boo-flytter til en nyy tompt. U. Hjärne Surbr. 151.
Boflyttning, f. the Gallier hadhe medh
sigh allahanda slagz folck bådhe unge och
gamble, the mehre til booflytning än til
krijgz skickade voro (T. mehr auf die weise
derjenigen, die mit Weib und Kindern und
allem das sie haben aus dem Land reisen,
denn die in den Krieg wollen ziehen).
Schroderus Liv. 651.
Bofva, intr. [Mnt. boven; T. buben.]
bofva, bola, fornicari. Comenius Tung.
index, han lågh på luur, horade och
bof-vade. Schroderus Liv. 921. the horade
och boffuade uthan återvändo. Petrejus
Beskr. 1:32.
Bofve, m. Bof. [Mnt, Bove.] Tu skalck
och bowe. 1 Sam. 20: 30. Then som intet
annat tencker, än huru han kan göra skadha,
honom må man rett kalla en förtwiflat booffua.
L. Petri Sal. ord. 24: 8. dierf och genom
sluug, illfundig som een bove. Spegel
Guds verk 169.
Bofveri, n. Bofstycke, skälmstycke,
bedrägeri. [Mnt. boverie; T. biiberei.] han
bedriffuer ... hwadh skalkheet och bowerij
honom löster. L. Petri Om nattv. A 3 a.
Skelmstycke (bofverij). Comenius Tung.
798. Medh ... aflat hafver ijdel boofverij och
bedrägerij varit. R. Foss. 220.
Bofvisk, adj. Bofaktig. [T. bäbisch.]
bofvisk nedrighet. Dalin Vitt. II. 5:40.
Mitt fall är mig beredt af en så bofvisk hand.
Bränder Cleop. 24.Bofästa sig
— 1
13 —
Bokförare
Bofästa sig, refl. Bosätta sig. Odén
varit höfding för ett barbariskt folkslägte som
bofäst sig vid stränderna af sjön Meotis.
Leopold 1, företal till Odén. Våra urfäder,
bofäste under ett hårdt himmelsstrek, . . .
delade hela sin tid mellan åkerbruk och
boskapsskötsel, jagt och sjöresor. Murberg
(SAH 1786 2:9).
Bofäste, n. Bofasthet, stadigt hemvist.
både in- och utrijkes kiöp- och handelsmän
måge lockas att sökia dher (i Carlskrona)
sitt bofäste. Landt. instr. 290 (1679).
Boför, adj. Försedd med bo, med
bosättningssaker. hafver min sal. moder giordt
min systerdotter boför med fatebur, boskap
och bohag. Lön bom Uppl. 4: 84 (1581).
Bof öra, intr. Flytta sitt bo, flytta till
ett ställe och der bosätta sig. han motthe
frij och obehindrath booföre och flytthia j
fraa westerars och nidher tiil lincopungh.
Gust. 1 reg. 2:107. Bijen ... icke boföra
någhrastädz, med mindre han (visen) först
dragher utur bijstocken och ledhsagher them.
L. Paul. Gothus Mon. pac. 124. om
aff-tonen lychtade vij at booföra, och jagh medh
hustrun och barnen och huussfolcket
be-goffuo oss och tijt (till den nya bostaden).
Gyllenius 270. Thär kiöpte Hårek en gård
... och boförde dit. Peringskiöld
Heim-skr. 1:552. Åhr Christi 1316 boförde Hertig
Valdemar til Öland. Sylvius Er. 01. 279.
Bog, n. Bugt, böjning, krökning. [Mnt.
boge.] Plancus, then som tonna och flata
föter haffuer, och intit bogh haffuer vnder
fötrene. Var. rer. voc. C 2 a. Tortuosus,
full med bogh. Ders. G l b. Effter honom
bygde Benuj Henadad son tw stycke jfrå
Asaria hws in til boghet och alt in til hörnet.
Palal Vsaj son, emoot boghet och thet högha
tornet. Neh. 3:24,25. (öfv. 1878: Vinkeln.)
wij moste oss offta böya effter wäghen, och
slå kroken , j boghet. P. Erici 4:27 b.
Bogen, p. adj. [Isl. büinn.] en åker eller
jord kallas då bogen, enär den är redig,
nemligen myllar sig väl, är hvarken för torr
ejler för våt. Carleson 759. Så tin åker
tå han är bogen, och skär honom tå han är
mogen. Colerus 1:98.
Bogift, f. Hemgift.? the öffuer allo måtto
härligha ähregåffuor och boogiffter, medh
hvilka tu, himmelske ... brudhgumme Jesu
Christe, tijn hiertans aldrakäreste trooloffuade
brudh vil besmyckia. Phrygius Him. lif. 124.
Bogna, se B ugn a.
Bogne, m. Bugt, inböjning. Then trinde
figuren ... har ingen bogna. Comenius
Tung. 760.
Bogård, m. Kyrkogård. Bogård,
ma-ceries, ambitus templi. Helsingius.
Kyrc-kian medh sitt taak och tilhöriga huus och
boogård. Laurelius Kyrkord. 353. Jfr Ihre
Gloss. bodgård.
Bogårdsmur, m. Muhren kring om kyrc-
kiogården kallas Bogårdzmur der af, som
somlige mena, at kyrckiornas sampt
biskoparnes och canikernes tiende bodar voro
bygde uthi och uppå muhren. Dijkman 55.
(Betviflas af Ihre.)
Bohag, n. Hushåll, then (hustru) som
är ... skickelig til bohaghet. L. Petri 1
Post. N 7 a. till ett boohagh mycket
behöfves. Chronander Bel. G 2 b. the äre ...
så uptuchtade, at the kunna ståå itt bohagh
väl före. Phrygius Brudpred. C 5 b.
Bohaga, intr. Taga herberge. Villen i
till godo taga Denne natt och ther bohaga
Vidh min åsna i . mitt stall, Gierna jagh thet
unna skall. Kolmodinus Gen. B 2 b.
Bohagshus, n. Förrådshus. Hiskia...
wijste them fataburen ... och all sijn bohags
hws. Es. 39:2.
Bohagsman, m. Husfader, en som har
hushåll, bespöria sig med gamble
bohagz-män om thet man icke veet sielff. Brahe
Oecon. 48. FiskesiÖar allestädes finnas,
huilcka een bohagsmann ... föda kunde.
HSH 31: 441 (1638). när Gudh är icke then
öfverste huusherre eller bohagzman, så kan
thet intet gå väl til. A. Laurentii Hust.
307.
Bohagsqvinna, f. Husmoder, een
hustru ... then sigh wäl steller, och är een
godh boohags quinna. L. Petri 1 Post.
N 6 b.
Bohagsrede, m. och n. Bohagsting,
husgerådssaker, redskap, förbättra ...
vist-huus, fatebwr och annan bohagzrede. Brahe
Oecon. 53. hästskoor, spijck, jern och annat
bohagsrede. Ders. 100.
Bok, f. Book, pl. böker. Bib. 1541.
Bokare, m. Bokhammare. [Mnt. boker;
T. pocher.] then Swenske Bockere som
vpsatt är wijdt Sala kyrickie, skalt balte om
dygnen 90 halffwetunnor malm. RR l2/e 1547.
iernredzskap ... till then pockers behoff. RR
27/a 1545.
Bokfaren, adj. Boksynt, beläst. Jag
tackar det ärbara och hedervärde
bondeståndet, som härutinnan frivilligt förent sig med
de bokfarnare ståndens behag. Dalin Arg.
2, n. 52.
Bokfink, m. Bofink. Comenius Tung.
153. Bookfinkans gälla liud tykz som een
bielra klinga. Spegel Guds verk 205.
Bokfrode, f(?). Lärdom. (Se Fr o de.)
Stjernhjelm Or dl. till Here.
Bokfrödad, p. adj. Boksynt. bokfrödade
Lärde. Dalin Arg. 1, n. 9.
Bokförare, m. Bokhandlare (som
ursprungligen förde kring landet böcker i
kistor eller lådor; deraf benämningen
Boklåda). bookaförare wpslå sina införda böker
til att selia. Nova ord. eccl. 200. En
Bookförare skal man ordinarie hafva (vid Upsala
universitet), den som ähr af vår religion, och
förer oss nyttiga böcker tillhanda. BergiusBokhus
— 114 —
Bolna
Nytt förråd. 28 (1637). Bookföraren säljer
böckerna uthi booklådan. Comenius Orb.
piet. 108. Ingen ... skall fördrijsta sigh thet
(iarbetet) efftertryckia, eller i annat tungomål
afsättia, eller uthan-rijkes tryckt eller afsatt
til salu införa ... thereffter tryckiare, tolckare
och bookförare hafue sigh att rätta. Privil.
pä Stjernhjelms Arch. att icke någre
ska-delige och förargelige böcker måge af
bokförare hit in i landet föras. Lönbom Uppl.
3:106 (1688).
Bokhus, n. Bibliotheca, bokahws. Var.
rer. voe. 1 7 a.
Bokhvete, n. Bohvete. I Skåne så de
på sin sand bokhvete. Linné Ungd. skr.
2:61.
Bokkista, f. Armarium, bokakista. Var.
rer. voe. I 7 a.
Boklibri, n. Bibliotek, ett stort boklibri.
Svedberg Försvar 4.
Bokman, m. Studerande, läskarl;
skriftställare. Bookman ... haar ett faarligt
hufvu-brott. Columbus Poet. skr. O l b. Vid
bång och buller trifs en bokman mer än illa,
Ho lust til läsa har, har lust at lefva stilla.
S. E. Brenner Dikt. 1: 255. igenomläsa och
nagelfara the bätsta, säkrasta och verdasta
bokmän, som ther i (ett språk) skrifvit hafva.
Svedberg Schibb. e 1 a. 1 i t e r a t, lärd,
bokman. Ders. 282. student, bokman.
Ders. 299.
Bokpräntare, m. Boktryckare. A. J.
Gothus Thes. 3: n. Ernhoffer 91 a.
Bokstaf, m. I skolen icke ... scriffua
bookstaffuar på idher. 3 Mos. 19:28. War
ock een offuerscrifft scriffuin offuer honom
medh Grekiska, Latiniska och Ebreiska
book-staffuer. Luc. 23:38.
Bokstafva, intr. Stafva. [T. buchstaben.]
viliom vij nu ... såsom bookstaffuande Christi
scholabarn begynna tala om thet eviga
lijff-uet. P. J. Gothus Poll. A 2 b.
Bokstafvering, f. Stafning,
rättskrifning. den retta Svenska bookstafveringen.
U. Hjärne Orth. (titeln).
Boksticka, f. Peksticka, pekpinne. Thet
vil nu fast hvar öfverdådigt och iliaker
stal-dreng presterna mästra och sättia them
bookstickan i handen, huru the skola lära. A.
Laurentii Hust. 90.
Bokstol, m. [Isl. bökastöll.] 1.
Ställning, hvarpå böcker plägade uppläggas vid
läsning, den studerande ... läser böckerna,
hvilka han hoos sigh uppå bookstoolen
up-lägger. Comenius Orb. piet. 200. hvar och
en hafver för sigh sin bookstool medh låås
före, ther uppå han studerar. Laurelius
Påf. anat. 479. — 2. Läspulpet i kyrka
("lectorium, pulpitum in quo legitur in
ec-clesia"). När man är tilhopa kommen (vid
gudstjensten), så siunga Notarierne
(canto-rum chorus) vidh bookstolen psalmer och
andelige vijsor. Comenius Tung. 680.
Bokstuga, f. Bokrum, (hans) bokstugu
där han hade alla sina libri. Gjörwell.
Nya Sv. bibi. I. 2:69. Skriffuit uthi mijn
bookastugu. Phrygius Akt. pred. A 3 b.
Bola, intr. Pläga olofligt umgänge (med).
[Mnt. bolen; T. buhlen.] Juda ... bolar medh
eens fremmande Gudz dotter. Mal. 2:11.
Ahala .. . boladhe medh alla degheligha
karlar j Assyrien. Hes. 23: 7.
Bolare, m. En som bolar. [Mnt. boler;
T. buhler.] Ingen skökia skal wara ibland
Israels döttrar, och ingen bolare ibland
Israels söner. 5 Mos. 23:17.
Böle, m. = Bolare. [Mnt. böle; T.
buhle.] Adonis ... hadhe warit frw Venus
böle. Hes. 8:14 (glossa). een quinna nu.
icke meer achtar sin bola. Jer. 3:20. tu
haffuer bolat medh monga bolar. 2 (3:1).
Boleri, n. Otukt. [T. buhlerei.] Först
bedreeff tu bolerij med tinom grannom ...
och brukadhe stoort bolerij. Hes. 16:26.
til at vndfly bolerij, haffue hwar och en sina
hustru, och hwar och een sin man. 1 Cor. 7:2.
Bolersk, adj. Lättfärdig, lösaktig. [T.
buhlerisch.] Een bolersk quinna kenner
man vppå hennes otuchtigha syyn. Syr.
26:12. elska then bolerska och horiska
quinnona. Hos. 3:1.
Bolinna, f. Frilla. [T. buhlin.]
Döff-uike, huilken han (Krist. Tyrann) hade till
bolina. Svart Kr. 68.
Bolk, Bork, m. Dryckeskärl, pokal.
Min son Ruus uti kannor och krus, uti
gruf-same bolkar Tig skal öfva. Stjernhjelm
Here. 193. Herredrycks-hållande bolkar. Ders.
232. Then som för glaas, stoop, kannor,
bolkar skolkar, Han må fritt gå. Lucidor Ss
3 a. Sättiom fram hög-diupe bålkar, fulle aff
skönt Ferner vijn. Leyonstedt 18.
Bor-kar. RosEnfeldt Vitt. 242, 243. En torstig
ser sig då få stora bolkar fatt. Kolmodin
Qy. sp. 2:78.
Bol ka, tr. Kolka, klunka. (Jfr Rietz,.
sid. 45.) sitta och bolka i sig en hop med
öl. Sv. nitet. n. 11.
Bolkot, adj. Bukig, bugtig. låta blåsa
sigh een fiol (flaska), som nedan är
pass-ligen vijd, och bolkot. Stjernhjelm Arch.
F3a. Jfr Bulkig. .
Bolma, f. Bolmört. Både hvijt och svart
bålma är förgifftig. Colerus 1:194.
Bolman, m. Fjerdingsman. (Se
Söderwall Ord.) huad Lagmansens,
herredz-höffdingens, boolmannens, lensmansens renta
rijsz i rasborgx län. Gust. 1 reg. 7:170.
then menige almoge bliffue wtoff lænsmæn
och boolmæn medt monge dagzwercker och
myken annen owanligh opålegningh
betun-gede. Fin. handl. 3:191 (1552). är wnder
huar Bolmann 6 tiendis bönder. 4:128 (1556).
Bolna, Boldna, intr. Bulna. Bolna,
swella, tumere, tumescere. Helsingius.
Lind Ord. Se under Ett ras.Bolskap
— 115 —
Bord
Bolskap, n. 1. Frilla. [Mnt. bolschop.]
han haffuer sitt boleskap widh sidhone om
nattena. O. Petri Äkt. B 4 a. een
löss-achtig qvinsperson, som han hadhe til
bolskap. Tegel Gust. 1 hist. 2:197. M.
Antonius och hans bolskap Cleopatra.
Schroderus Hoff. väck. 383. — 2. Älskare, lijka
såsom een quinna sitt boolskap slår vthur
hiertat och sinnet, och intet meer achtar
vthan förgäter honom. A. Simonis D11 b.
Bolstad, m. 1. Gård, landtgård, en
boolstadh, som Jacob gaff sinom son Joseph.
Joh. ev. 4:5. Hittar man bi å egen bolstad,
eller then han äger lott i. Lag 1734 BB.
21:2. — 2. Bostad. Hwilken är then wäghen
som ligger tijt som liwset boor,... at tu må
lata kommat til sin boolstadh. L. Petri
Jobs bok 38:20.
Bolva, intr. Svärja, fast tu mykket
bol-var, Så skiuter tu ej långt med eeders
eeter-kolfvar. Spegel Guds verk 296.
Bolös, adj. Som ej har hus och hem.
[Isl. bülauss.] the tagha aff them alt thet
the haffua, och göra them boolöse. P. Erici
2:145 a.
Born, m. Träd. [Mnt. born; T. baum.]
Och midt uti den hage, Der ståndar en
lifsens bom. Sv. folkv. 1:394. cedrens bohm.
Rudeen 253. Vinbom, se d. o.
Boman, m. 1. Inbyggare, åbo. [Isl.
bümatir.] måttlighet är amman, Som håller
lijf ok siäl samt boo ok boman samman.
Columbus Vitt. 97. — 2. Jordbrukare,
hemmansbrukare, the som till bomän icke
falte äre, eller någon macht och
förmögen-heet hafve at besitje och väll förestå sådane
heman. Stjernman Com. 1:83 (1546). een
booman klook sin trägård flijtigt ränsar.
Eurelius Vitt. 42. han medh gambla
förståndiga boomän förspör sig, huru hvart land
(åkerland) för sig skal kiöras, brukas och
såås. Colerus 1:83. — 3. Gårdsegare (i
stad)? Husbonde? at hwar och een
booman warder sitt folck ther til hållandes, at
the för theras dörer hålle reene gator,
trom-mer och rensteener. Berchelt 2 Pest.
B 5 a.
Bomersin, Bomsiden, n. Bombasin.
[Mnt. bomsin, bomesin, bomsiden.
Bomer-sijn. Comenius Tung. 217. Bommesin.
Schroderus Uss. C 4 b. Bomersin. Lind
Ord. väfveri af bomsiden inrättas.
Stjernman Com. 5:782 (1698).
Bomma, intr. Ringa (med klocka). [T.
bomben.] Klockgrodorne bomma och
sam-manringa in på sena aftnarna utan uppehåll.
Linné Sk. resa XII.
Bomsiden, se Bomersin.
Bonad, m. Förhänge, omhänge;
väggbonad, tapet. Förhängsle, Bonadh,
peri-stroma, tapetes. Helsingius. Boonat,
Peri-petasma, das Gemählde. Schroderus Lex.
30. Tu skalt ock göra en gård til tabernaklet,
en boonat aff hwitt twinnat silke. 2 Mos.
27: 9. boonadhen haffuer på enne sidhonne
femton alna. 27:14. En silkes Bonadtt medtt
2 wåder röde, 2 wåder gule, 2 wåder gröne,
en wåd brun och en wådh gråå, huar wådh
en aln 3 V* quarter långh. HSH 37: 35 (1548).
Flamsk Bonadtt medtt Tobie Historie om 8
alnar. Ders. Bondstugorna hafva merendels
på främsta väggen en målad tapet, som här
(i Småland) kallas bonad. Linné Sk. resa
18. bone, weggie bone. Lex. Linc.
Bonde, m. Äkta man. Jach N tagher
tich N nw til min echta bonda. O. Petri
Handbok B 4 b. Then ene brodheren
haffuer dräpit then andra, Hustrun haffuer
för-giordt bondan. Kr. 34. hon vnga Tobiam
til bonda fick. Tob. com. G l b.
Bondeblygd, f. Bondblyghet. Tukt
kallas bonde-blygd. Lucidor Bb 2 a. Ofta
skulle väl hoos mången Lysa fram mång
täcklig dygd, Ther hon icke hölles fången
Af en rädder bonde-blygd. Runius 2:196.
Se S. E. Brenner 2:109.
Bondvulen, p. adj. Bondaktig. Düben
Boil. skald. 34.
Bonet, n. [F. bonnet, bonnetté]. 1.
Bonnett, ett slags segel, toghe j fraa them ith
thet bestha boneth wndhan theres segel.
Gust. 1 reg. 3:126. — 2. Hatt. bonäte,
huvudbonad. Columbus Ordesk. .6. kan tu
icke bättre bewijsa thitt Doctor Ämbete än
thit Presteskaap, så är thett redha giordt
mädh thitt Doctor bonätte. Ernhoffer 100 a.
Dochtaren medh thet rödha bonäthet. Balk
Esop. 72. Migh möter een medh stoor Book
och Bönet (en "doktor"). Messenius Disa
5. gemeene qvinnor... hade oppå hufvudet
ett rödt bonäte. Tempeus 189. bleff
huff-vudet betäckt medh ett svart sametz Bonet,
som offvan brättet var beprydd medh en
Fursteligh Crona. Phrygius 3 Likpred. 49.
Boqvinna, f. Hustru, husmoder. Een
godh boqwinna är sinom man een glädhe.
Syr. 26:2. Titt husfolck skal tu lära regera
wäll, Så bliffuer tu een booqwinna säll. Tob.
com. Fia. Tig sielfver tu älskar, när som
tu kärhåller Tin egen booqvinna.
Törnevall A 3 b.
Bora, tr. Borra. [Isl. bora.] tagh en
syyl, och bora honom (trälen) genom hans
öra. 5 Mos. 15:17.
Bora, f. Hål, borrhål. [Isl. bora.] där
funno vi... boror i botnen (hål i hafsbottnen
efter musslor). Linné V est g. resa 186.
Borån, m(?). Ett slags skinn, ett decker
boraner. Stjernman Com. 1:372 (1591).
alle slags hudar och skinn icke äre tienlige
at bereda til jufter och boraner. 3: 801 (1670).
Boraner beredas på lijka sätt (som jufter).
Ders.
Bord, n. 1. Bräde, planka. [Isl. bord.]
j med licther (läkter) och bordh maagha sökia
edher berningh in wthij danmark. Gust. 1Börda
— 116 -
Borgarskap
reg. 2: 203. — 2. Bord, matbord. Så haffuer
tu doch satt tin tienare ibland them som äta
offuer (vid) titt boord. 2 Sam. 19:28. tå
the komo vthi Raguels hws, funno the Tobia
offuer boord (till bords) sittiande. Tob. 9:8.
(the) såto offuer boord medh honom. Matth.
14: 9. sende honom gyllene kärille, och
för-loffuadhe honom, at bruka guld offuer boord
(vid måltiden). 1 Macc. 11: 58.
Riksammi-ralens son stod för bord (passade upp vid
den kongl, måltiden). Brahe Tänk. 94.
Börda, f. Bård, bräm. [Isl. börda, bordi.]
tu hell (hela) stycker gyllene bordor. Gust. 1
reg. 8:350. offuerst mitt på honom
(silkes-kjorteln) skal wara itt halssmogh, och een
boorda omkring halssmoghet tilhopa fållat,
at thet icke synder gåår. 2 Mos. 28: 32.
Hon gör . i. boordor, som hon vthfår
köpmannomen. L. Petri Sal. ord. 31:24. (Se
Rietz.)
Börda, tr. Förse med bård, kanta, börda
sina klädher medh gull. Schroderus Pac.
69. på sin väna hals hon een dyyr
rosenkraga, Med demant och rubin och perlor
boordad, baar. Eurelius Vitt. 29.
Börda, intr. Lägga om bord, äntra, när
szå fiärre kommer, atthi skole entterne
(än-tringsvis) szökia eller borde med fienderne.
Gust. 1 reg. 10:147. Tw må vnderwijse
höff-widzmännen, vm fienderne komme, att the
... icke borde med theris skip eller espinger,
eller och lathe them komme förnär in opå
sig. RR 80/6 1545. the mötte hvarannan i
siöön ... men när man begynte börda, vordo
the Danska them (Norrmännen)
öfvermech-tige. L. Petri Kr. 56. någre Lybske skepp
... acktade börda med den Svenske Hector.
Tegel Er. 14 hist. 122.
Bordera, intr. Brodera, sitta uppe på
salen och bordera. Lagerström Pol.
kannst. 90.
Bordhake, m. Änterhake. kastade
konungens män sina stamnliar eller bolhakar
öfver vrängarne på Jarlens skep, hållandes
them thär med fast. Peringskiöld
Heimskr. 1: 427.
Bordhimmel, m. Stjernhjelm Bröl. 26.
Bordlexa, f. Bordsbön. Klärken skall
och haffua ther (i hospitalet) vpsyn att
bordh-lexan redeliga hollen varder. Gust. 1 reg.
8: 292.
Bordning, f. Äntring. Thesse Svenske
skepp hafva med bordning satt tappert in
med fienderne. R. Ludvigsson 280.
Bordsbref, n. Bördsbref (intyg
hufvudsakligen om äkta börd), dopattest. [Mnt.
bortbref.] Uthi alle embeter skal then som
mestare vara vil... hafve sin bordzbref och
lärebref at strax opvijsa. Stjernman Com.
1:791 (1621).
Bordved, m. 1. Sågbräder. [Isl. [-bord-vidr.]-] {+bord-
vidr.]+} före bordewijdh, plancker eller
knap-holt vtaff landett. Gust. 1 reg. 11:262. —
2. Sågtimmer. haffuer hugget... meera än
fyretije tolffter bordvedh. Tegel Gust. 1
hist. 2:296.
Boreda, f. -rede, n. Bohag, husgeråd.
[Af Isl. reida, reid i.] Borgerskapet skall
vara förbudit låta någon booreda giöra och
förarbeta utan om köpstaden. Stjernman
Com. 1:262 (1576). Cronobeks spetal med
boskap och borede. Gust 1 reg. 4:314. af
skogen giör man booreedè, huus och skepp.
Risingh 66.
Boredskap, m. = B o r e d a. så mykit
jern annamme som han til sin booredskap
och annen dagligh nytte behöffuer.
Stjernman Com. 1:303 (1580).
Boren, m. (Se Rietz buren, sid. 46.)
Staa eller Bohren ähr itt klijande ting under
fötterna, at man må rijfva in til bara benen,
och äntå klijar thet: förmenas komma ther
aff, at man oförvarandes stijger på det stället
ther en annor haar borat i golfvet.
Palmberg 11.
Borg, n. Borgande. I dufne lättingar
som ... med lään och borg förskaffa Thet i
förslösa må. Spegel Guds verk 292.
Borg, adj. Rask, hurtig. En borger
yngling. Lind Ord. Han kan svara borgt. Ders.
(Jfr Rietz borger.)
Borgan, f. 1. Borgen. [Isl. borgan.] Om
tu än wille haffua borghan aff migh, hoo
wille loffua för migh? Job 17:3. Then som
för en annan j borghan gåår, han fåår skadha,
men then sigh för borghan wachtar, han är
säker. Ord. 11:15. Thet är en dåre som
handena recker, och gåår j borghan för sin
nästa. 17:18. Monger menar, at thet är
funnet som han på borghan tagher. Syr. 29:4.
— 2. Borgen för att fånge, som på viss tid
frigifves, skall åter inställa sig. pedher
Canceler ... her (i Stockholm) haffwer rympt
szin borgan. Gust. 1 reg. 1:276.
Borgare, m. 1. Inbyggare, på then
tijdhen war Jerusalem ödhe, och ther boodde
ingen borgare meer. 1 Macc. 3:45. gick
bortt och gaff sigh til en borghare ther j
landet. Luc. 15:15. — 2. Medborgare, hans
borghare hatadhe honom ... säyandes, Wij
wilie icke at thenne skal rådha offuer oss.
Luc. 19:14.
Borgareled, n. Slottsport. [Isl. [-borgar-hlid.]-] {+borgar-
hlid.]+} Samsing han rider til borgareled. Sv.
forns. 1:138.
Borgarestop, Borgestop, n. ? Cratera,
stort dryckekar som borgare stop äre. Var.
rer. voc. H 1 a. Borghe stoop. Gust. 1 reg.
2: 266.
Borgarskap, Borgerskap, n.
Medborgarrätt. Jagh haffuer köpt thetta borgharskapet
medh een stoor summo. Ap. gern. 22:28.
j på then tijdh woren vthan Christum,
fremmande och vthan Israels borgareskap. Eph.
2:12. j Christi Rike wille han wara, och
haffua ther borgherskap medh all hans hel-Borgekläde
— 1
17 —
Bortflygtlg
gon. L. Petri Chr. pina 15 b. the som äro
förwante j enehanda borgareskap ... (skola)
j sämio boo medh hwar annan. P. Erici
5:228 a.
Borgekläde, n. ? han (fogden) ingen
an-nen lhönn vtaf wår renthe cammer för sig
sielf taga skall... vthen allenest borgekläde,
och ther till kläde och peninger till så monge
karies behoff som han kan hafwe behoff.
Fin. handl. 7:188 (1546).
Borgenhänder, f. pl. Vara i b., hafva
stält borgen för sig, att man skall inställa
sig till svaromål. [Mnt. borgenhant.]
uth-aff them som hadhe giordt then skadha...
vore somme uthi borgenhender, somblige
uthi fängelse. Tegel Gust. 1 hist. 2:316.
lata honum (den fängslade) op vdi borghan
hender och stånda til swars och rätta. Gust.
1 reg. 4:396. tå skal han (den anklagade)
anten sättias i vårt hächte, eller tagas i
borgen händer til näste ting. Stjernman Com.
1:688 (1615).
Borgersk, adj. Borgerlig. [T. bürgerisch.]
borgerisk . . . borgersk drägt. Stjernman
Riksd. bih. 238 (1589).
Borgerska, f. Borgares hustru eller enka;
qvinna som har borgarrätt. [Mnt. [-borger-sche.]-] {+borger-
sche.]+} peder nilssons effterleuerska,
borgerska her i vår stadt Stocholm. Gust. 1 reg.
5:100. hålles i helgons husene ett frij bord
med redeligh kost och spisningh för borgares
och borgerskors skull. 8:293. the fete
bor-gorskor, ther hwes (hus) och grund haffua.
Svart Kr. 7.
Borgerskap, seBorgarskap.
Borgläge, -läger, n. 1. Ståndqvarter,
inqvartering, underhåll (medelst spanmål,
foder eller penningar åt krigsfolket), hölle
nogre karla j borghalegher wiidh theres
clo-sther. Gust. 1 reg. 3: 86. vort footfolk som
haffue vtj stæderne legat vtj borgarelæge.
4:127. Biscop Måens ... vppehollen varder
med frij brödh och gott borgelege. 8:147.
wij icke ... wele latha wort hoffolk slaa
theres hestar wth j græs, wthan haffua lagath
them om kringh tiil waare sloth, gaärdhar
och alle clöster j borgheleger öffuer thenne
szommar. 3:124. i Suerige ær icke så gott
tiilfelle tiil Borglæghe, ther hesterne kunne
om sommaren holles på stall, som i danmark.
7:492. Knechterne lade han allesamman i
borgelege heem till prester och borgare
öffuer hela Rijket. Svart Kr. 85. ey heller
hafver ryttaren förr dragit uthaf gården ok
fått sitt bårgeläger uth, för än kneckten
hafver straxt fölgt ther upå, och effter kneckten
båtzmannen, ok seden fougden,
fogdeskrifvaren ok fogdetiänare. Stjernman Riksd.
1:513 (1602). jag stälde mitt borgläger (qvarter,
vistelseort) på Aurich hos grefvinnan (af
Ostfrisland). S. Elofsson 220. Jfr
Adlersparre Afh. 343 följ. — 2. Inqvarteradt
manskap, wij wele haffwe liggendis ther
opå samme grentz alth thet borgeläge, både
ryttere och knechter, som opå Åbo slott ware
pläge. Fin. handl. 8:74 (1551).
Borglägerspenningar, se Taxa.
Borglägessven, m. en klerk ... haffwer
slagitt i frå sig wår borgelegisswen som til
honum inlagd war. Gust. 1 reg. 7: 63.
Borgmästare, m. Konsul (i det gamla
Rom). Schroderus Liv., m. fi.
Borgmästerlig, adj. Konsularisk.
Borg-mästerligh embete. Schroderus Liv. 53.
then borgmästerlighe myndigheten. Ders. 56.
Bork, m., se Bolk.
Bork, m. Burk? Byssa, Borck,
Pyxidi-cula, Büchslein. Schroderus Lex. 38.
Borre, m. Kardborre. Dock hänger han
(magneten) så vid som een eenträgen borra
Och tistel knapparna när the ä genom torra.
Spegel Guds verk 139.
Borrot, Borrug, adj. sielfklok,
sielf-rådande, borrot och obeqvem at komma
til-retta med. Svedberg Sehibb. 24. borrot,
het om hofvudet, envis och enstyrig. Sabb.
helg. 208. Borrug, störrisch, murrisch,
un-freundlich. Lind Ord.
Borste, m. Borst. (djuret) draar sin krop
ihoop och" resår sine borstar. Spegel Guds
verk 224. Tu ... med högmodigt trug upreser
dina borstar. Ders. 286. Jfr Bör st.
Bortbita, tr. Säkerheten är såsom itt
dödtkött, huilket kyrkiotienarenar medh thet
skarpa Lagsens wijn och alwn .. . skola
bort-bijta och rena. P. Erici 2:247 b.
Bortbrefva, tr. Genom bref (skriftlig
handling) afhända sig. Huru kunde ock
Danske medh ähre oc lempe Genom
krigshandel ther om kempe, Som the sielffae
bortbreffuet hadhe. En liten Crön. E 7 a.
en stoor deel af dhe vundne landen hafve
varit bortgifne, en godh deel bort brefvede.
A. Oxenstjerna (HSH 26: 64).
Bortdraga, intr. Propheternar och
Pre-sternar moste bortdragha vthi itt land thet
the intet kenna. Jer. 14:18. moste han
för-driffuin warda och fången bortdragha. Nah.
3:10.
Bortdricka, tr. Dricka upp. The hafve
mäst all den kost (kostnad, penningsumma)
Bortdrucket i vin och most. Carl 9 rimkr. 59.
Bortdrifva, tr. Fördrifva. Thenna
läkedom bortdriffuer och vthrotar vthaff sin egen
natwr then heta wedskona. B. Olavi 84 a.
Bortdölja, tr. Fördölja, skyla. Gudh
... haffuer bortdolt sitt ansichte, han seer
thet (den ogudaktiges verk) aldrigh. Ps. 10:11.
Bortfalna, intr. Falna, förvissna. Wij
äre alle bortfaalnadhe såsom löff. Es. 64: 6.
Bortflyga, intr. Förflyga; framila,
theras teelningar borttflygha såsom stofft. Es.
5:24. Mina daghar äro snarare borttfloghne
än en wäffspole. Job 7: 6.
Bortflygtig, adj. thet timmeliga och
bort-flychtiga lijfvet. Schroderus Kors. 167.Bortfräta
— 1
18 —
Bortspilla
Bortfräta, tr. Förtära, the
(gräshopporna) nu wille bortfräta allan grödhan på
landena. Am. 7:2.
Bortfälla, tr. Fälla, såsom itt olioträä
borttfeller sitt blomster. Job 15:33.
Bortgifva, tr. Gifva ifrån sig, gifva till
pris. Thet är icke the Romerskas sedh,
bortgiffua någhra menniskio til at förgöras,
förr än then som beklaghat warder ... fåår
rwm til at förswara sigh j sakerine. Ap.gern.
25:16. — Refl. Förskrifva sig åt djefvulen.
Bern van Melen hade förskaffat sigh en
gammall gråskallot bösseskötte, alle man
mente om honom att han hade bort giffuit
sigh, ty han skööt aldrigh feell. Svart Kr. 89.
Bortglaspa, tr. Med glam, prat förnöta.
The sträckia sig alla, taa sig en god blund,
Eli" sittia bortglaspa sin arbetes stund.
Törnevall B 7 a.
Bortgå, intr. Försvinna, lust och glädhe
skola the få, och werk och suckan moste
borttgå. Es. 35:10. mine daghar äro
bortgångne Såsom en röök. Ps. 102:4.
Bortgömma, tr. Undangömma. Altså
moste tu ock . .. bortgöma tigh, och vpsökia
itt feste för fiendanom. Nah. 3:11. hon ...
icke borttgömde olyckona för mijn öghon.
Job 3:10. grooff j iordena, och bortgömde
sins Herras penningar. Matth. 25:18.
Borthverfv», intr. Gä förlorad? [Isl.
hverfa, försvinna.] Inleedh oss icke j
frestelse, At wij icke borthwerffue, Vthan frels
oss från allo thy, Som oss måtte förderffua.
Psalmb. 1572 10 b.
Borthvätta, tr. Bortbryna. sedan stålet
är borthvättat aff knijfven, så kan han intet
mehra bijta. Schroderus Hoflef. 109.
Borthäfva, tr. Häfva undan, skaffa bort.
Alle the som wilia borthäffua honom (stenen),
the skola förslijta sigh på honom. Sack.
12:3. iagh skal borthäffua idhra höghder.
3 Mos. 26: 30. tu haffuer bortthäffuet the
Lundar vthu landena. 2 Krön. 19:3.
Bortkasta, tr. Förkasta, afskilja, aflägga.
j haffue bortkastat Herran. 4 Mos. 11:20.
skalt borttkasta thet onda jfrå tigh. 5 Mos.
22: 21. Gudh haffuer icke bortkastat sitt folck.
Rom. 11:2. lät oss bortkasta mörkersens
gerningar. 13:12. j bortkasten Gudz bodh,
och hållen menniskiors stadgar. Marc. 7: 8.
Jagh bortkastar icke Gudz nådh. Gal. 2:21.
intet (är) bortkastandes (förkastligt) som
medh tacksäyelse taghit warder. Ty thet
warder helghat genom Gudz ord och bönen.
1 Tim. 4:4.
Bortkastelig, adj. Förkastlig, alt thet
gudh scapat haffuer thet är gott, och icke
bortcastelighit. NT 1526 1 Tim. 4: 4.
Bortkastelse, f. Förkastelse. om theras
bortkastelse är werldennes försoning, hwadh
btiffuer tå theras vptaghelse annat, än ii†ff
jfrå the dödha. Rom. 11:15.
Bortlägga, tr. Aflägga, afskaffa, tu
borttlegger tijn styggelse. Jer. 4:1. Finner
hon (öfverheten) någhot ibland laghen, som
. .. icke haffuer skäl medh sigh, thet skal
hon . .. borttleggia. L. Petri Kron. pred.
B 4 a. Börger Jerl... bortladhe then laghen
om iernbördona. Ders. misbruket skal
bort-leggias. Dial. om mess. 90 b.
Bortläna, tr. Låna bort. när man wil
wara en rätt Christen, så skal man bortläna
huad man förmå, frijdt och vtan all fordeel.
O. Petri 1 Post. 129 a.
Bortlöpa, intr. såsom itt skep bortlöper
j wåghenne. Vish. 5:10.
Bortnimma, tr. Borttaga. Han wille
hans lijff bortnimma. Psalmb. 1572 93 a.
Borto, adv. Borta. Sij, wij förgåås och
bliffue bortto. 4 Mos. 17:12. Holofernj war
hoffuudhet bortto. Judith 15:1. så war
mo-dhet them bortto. Ders. fick hon see sin
son longt bortto, och kende honom strax.
Tob. 11:6. Reser man egenvilligt bort ifrån
sin fästeqvinno, och blifver ... borto öfver
åhr och dag. Lag 1734 G.B. 4:8.
Bortrappa, tr. Bortroffa, undanrödja.
man bortrappar och rycker thet som giffuit
är. L. Petri Dial. om mess. 135 b- wardt
han (Joh. döparen) mitt j sitt bästa skedhe
och ämbete bortrappader aff then tyranniska
Herode. P. Erici 3:130 a. bortrappadher
och dräpen. 6: 94 a.
Bortryka, intr. j om daghen bortryyken
såsom itt stofft. Zeph. 2: 2.
Borträdda, tr. Bortskrämma. såsom man
bortt reddar floghmatkar, tå man offuerfaller
them. Es. 33:4. Jfr Rädda.
Bortsaknas, dep. Saknas, tilförning
(af boskap) ... förminskes och bortsaknes.
Stjernman Com. 1:174 (1561).
Bortsjucka, intr. Sjunka undan. [Isl.
sökkva.] skola ock strömenar bortsiucka
och förswinna. Es. 19:5.
B ortsju da, intr. Bortkoka, genom
kokning bortdunsta, heett watn bortsiwder aff
stoor eeld. L. Petri Jes. proph. 64: 2
Bortskrapa, tr. Utplåna, utrota.
Offuer-skyyl icke theras misgerning, och borttskrapa
icke theras synd. Neh. 4: 5. effter tu
haffuer medh tijn styggelse och affgudhom orenat
min Helgedom, skal iagh ock bortskrapa tigh.
Hes. 5:11.
Bortskynda, tr. Skyndsamt bortskicka.
De bortskyndade den falske Sturen på et
fartyg från Marstrand til Rostock. Dalin
Hist. III. 1:191.
Bortslå, tr. Förskingra, förslösa. [T.
verschlagen.] the wredhe trättare
(process-makare)... bortslå och förspilla alt. P. Erici
5:230 b.
Bortsmittra, intr. (Se Smittra.)
bomber och eldkulor ... bortsmittra utan värkan.
Dalin Vitt. il. 43.
Bortspilla, tr. Spilla ut, slå ut, tömma
ut. och dreff them alla vth aff Templet...Bortsqvittra
— 119 —
Botlös
och bortspilte wesslarenars penningar. Joh.
■ev. 2:15.
Bortsqvittra, se S q vittra.
Bortstinga, tr. Undanstinga. samme
Personer... hit til Stockholm komme mötte,
och icke hemeligen bliffwe bortstungne och
fördulde. Thyselius Handl. 2:319 (1547).
Bortstinka, intr. Löpabort. (Se Stinka.)
ett wilfarande fåår, som ifrå hiorden
bort-stunckit är. A. Simonis L9a.
Bortstryka, tr. Swenske nu alle Gudhi
täcke, Som bortströök aff theris nacke ...
Thet Tyrannisklige Däners oock. En liten
Crön. K 4 b.
Bortsuga, tr. Theris godz oc blodh haffue
the borttswget. En liten Crön. F2a.
Bortsätta, tr. Pantsätta, han hade
förpantat och bortsatt mongh land och län vndan
Noriges crona. o. Petri Kr. 274.
Borttagen, p. adj. Lam. borttagen i
högra låret. U. Hjärne Surbr. 179.
borttagen på vänstra sijdan. Ders. 187.
Borttagenhet, f. Lamhet. Ledernas
darrande, slag, borttagenheet. U. Hjärne
Surbr. 22.
Borttorka, tr. Låta förtorka. Jagh skal
... borttorka all theras grääs. Es. 42:15. —
Borttorkas, dep. Borttorka, förtorka,
förtvina. thes starcke quistar wordo
sönder-brotne, så at the borttorkadhes. Hes. 19:12.
mijn wätska borttorkadhes. Ps. 32:4. mina
lender borttorkas medh allo. 38:8. Mina
kraffter äro borttorkadhe. 22:16. nu är wår
siäl borttorckat. 4 Mos. 11:6. menniskionar
borttorkas för reddhogha skul. Luc. 21:26.
Bortvika, intr. På then tijdhen skal hans
byrda borttwijka jfrå tina skuldror. Es. 10:27.
Bortvända, tr. 1. Afvända. Gudh sina
wredhe medh allonne bortwenda wille. 2
Macc. 8:29. — 2. Förhålla, undanhålla.
Therföre wil iagh tagha mitt korn och most
igen j sinom tijdh, och bortwenda mina vll
och lijn. Hos. 2: 9. the fem tusend Siklar
silffuer som mine embetzmän aff Templens
vpbyrd bortwendt haffua, the skola åter
år-ligha Prestomen tilhöra. 1 Macc. 10:42.
Bortåt, adv. andra dygder fordrar Gudh,
andra wår näste, andra en wän än en fiendhe,
andra en gläder och riker än en bedröfwat
och fattigh, och så alt bortåt (och så vidare).
P. Erici 4:57 a. Een part fördela hela
humblegården uthi serdeles stycken, thet
eena bruka the . til humbla, thet andra til
kåål, 3. til löök, fierde til morötter, 5. til
pepperrot, 6. til erter och altså bortåth.
Co-lerus 1:360. jag har enfaldigt ända bort
åth (rätt fram, rent ut) sagt min mening.
Lindestolpe Surbr. 73.
Boskap, m. 1. Bohag. Cronobeks spetal
med boskap. Gust 1 reg. 4: 314. — 2.
Hushåll. forhugge the . . . eke och böke skog,
besynnerlige vm vinteren, tiil theris booskap.
Gust. 1 reg. 1 1:235.
Boskapa, intr. Sköta bo, hus och hem,
hushålla, then eene och sedan then andre
afflötter och fara fast illa medh hemmanen,
och bliffua the så fast förlammade att ingen
kan bo ther opå, Fougterna haffwa och ingen
tilsyn medh sådana lätinger, huru the
bo-skape. Landt. instr. 25 (1583).
Boskapsting, n. Bohagsting. [Isl. [-bü-skapsßing.]-] {+bü-
skapsßing.]+} Om then deel som blef efther
Mesther Ingolf, hwat som ær i boscapstingx
taa laather tet faa hans arfwingha. Gust. 1
reg. 1:63.
Boskapsty, n. Bohag. Boscaps thy vthj
kæreld, fadh och annadh slikth. Gust. 1
reg. 4: 34.
Bosliten, p. adj. Utarmad, som måste
gå ifrån hus och hem. Den fattige och
huusarme gifver (vid pålaga efter gårdtalet)
lijka medh den rijke och förmögne,
hvarigenom månge blifva booslitne och
hemmanen ödelagde. Stjernman Riksd. 1:742
(1620).
Boss, n. minsta smolk, ett boss, ett ingen
ting. Bellman 2:201.
Bössa, intr. Skumma, koka öfver. Om
något siuder... at thet bossar öfver (ebulliat).
Comenius Tung. 432.
Bot, f. 1. Botemedel, hine wordo ihiäl
betne aff gräshoppor och flughur, och funno
inga böter til lijffs. L. Petri Sal. vish.
16:9. på thet jag ... kan förfara eder
klago-måhl och besvär och ther uppå sedan böter
skaffa. Gust. Adolf Skr. 124. feel och
brister, som ... behöfva böter och förbättring.
Stjernman Riksd. 2:949 (1638). — 2. Lapp,
klut. ingen widhersömer ena boot aff
ny-gjordt klädhe vthi någhon gammul klädning.
NT 1526 Marc. 2:21.
Böta, tr. 1. Laga. botadhe han Herrans
Altare som nedherslaghet war. 1 Kon. 18:
30. skola the böta hwadh som förfaller på
Herrans Hws. 2 Kon. 12:5. sågh han twå
andra brödher j båten, botandes sijn näät.
Matth. 4: 21. — 2. Tillfredsställa, åkerhöns
komo til them jfrå haffuet, til at böta theras
lusta. Vish. 19:11. — 3. Vedergälla.
Kommer jagh heem, jagh skal dem boota, Som
migh alt ondt och orätt hoota. S. Brasck
Förl. sonen. F l b.
Botfull, adj. Botfärdig. Himmlen aldrig
än ett bootfullt land så rijsat, Att han ey
effter storm en nådig sol fram vijsat.
Eu-relius Vitt. 64.
Boting, n. Bohagsting, husgeråd.
Bo-ting, utensile, supellex. Helsingius. itt
nyttigt booting, som j hwsena behöffues.
Bar. 6:58. gå j eens mechtigs manz hws,
och beröffua honom hans booting bortt.
Matth. 12:29.
Botlig, adj. botelig siukdom. Rydelius
Förn. öfn. 10.
Botlös, adj. Obotlig. [Isl. bötalauss,
bötlauss.] sorger ey botalööss skada. H.Botråda
— 120 —
Bräm
Brask (HSH 17:77). sin bootlösa skada.
Eurelius Vitt. 5.
Botråda, tr. Råda bot för, afhjelpa.
om ... dannemän af Cläriikeriidh äre
för-twngade medt gestning ... skall thet och alt
annat tiil thet bestå botrådes. Gust. 1 reg. 6:57.
Botsvån, f. Förhoppning om bot. jag
med stor ömkan hafver sedt thet olag, som
vårt ädla moders mål hafver råkat uti... at
snart sagdt ingen botzvån synes mer öfrig
vara. Svedberg Schibb. d 4 b.
Bott, m. Stump, bit, litet stycke? [Jfr
Isl. bütr.] en foreman, huilkom hestanar
haffua taghit beslet medh tenderna, ferdas
öffuer wått och tortt, buskar, bergh och dalar,
och är icke mögeligit, at han lenge så ferdas
kan, medh mindre alt går j botter sönder.
P. Erici 5:255 a.
Bottel, m. Butelj, flaska. Bror Bachus
... baar en bottel vijn. Rosenfeldt Vitt. 239.
Botten, m. 1. Grund, fäste. Tu som
grundar iordena på hennes botn, så at hon
bliffuer \ ewigh tijdh. Ps. 104:5. — 2.
Bottenlag (i fråga om tvål), kaka. 1 botn
tvåål. Stjernman Com. 1:571(1612). — 3.
Hafsvik, then Venedische botnen. Uti.
på Dan. 599. Bottnen : Bottniska viken.
then olagliga handel som köpmæn vthåff
kexholms læn bedriffua med theris
köpenskap in vtj botnen. Gust. 1 reg. 4:197,
Bottenbräde, n. Golfbräde ? botnabräde
vtaff for eller eek. Gust. 1 reg. 4:405.
Bottenhud, f. ? Bottnehuder.
Stjernman Com. 1:172 (1560). (Jfr Botten läder ...
sulläder. Vendell.)
Botter, n(?) (Månne Mnt. botter, T. butter,
smör?) Aldrigh ingen kung Christiern troor
Uthan Segred trullkonan stoor Och Dybika
hennes dotter, Medh hvilka han kokar botter
(kokar ihop något ondt?). Prytz Gust. 1
E 4 a.
Bottnekarl, m. Inbyggare vid Bottniska
viken, i Norr- och Österbotten, the
bothne-karla ... icke schola segla med the warer
ther falla j landet och tiil riigha eller reffla.
Gust. 1 reg. 2:142. Nårlenninger och
Bottne-karer. Stjernman Com. 1:259 (1576).
Botyg, n. Bohagsting, kärl. itt bootyygh
som öpet är, thet intet offuerteckilse eller
band haffuer. 4 Mos. 19:15. All redskap
och botyg så fasta han lagar, Att näplig the
hålla i två ell" tree dagar. Törnevall B 7 b.
Bräck, adj. Ej frisk, skämd? [T. bräck?]
barnen med mundsår af en bräck och hetsig
miölck kunna antastas, thet man Torsken
kalla plägar. Lindestolpe Frans. 35.
Bracka, f. Byx, byxor. Bracka, subligar,
femorale. Helsingius. de Svenske och
Finske ryttere ... när the bore een Pålack
nempnas, hadhe the så godtt som skittitt i
brackan. RR ao/» 1601. Regner ... med the
ludna brackorna. Schroderus J. M. kr. 484.
Skola the oss så länge slijta och rycka, Vist
tå våra bräcker i tu spricka. Chronander^
Surge E 8 a.
Brackefnes, m. ? Hvad är thet för en
brackefnees, Som löper effter och ropar så
hees. Rondeletius 83.
Braf, adj. Tapper. De brafva hjeltars
fall. Celsius Æn. 8. jag efter et så dyrt
vunnit slag aldeles ej var mer i stånd genast
en starkare och brafvare fiende at angripa.
M. Stenbock (Lönbom Anek. 2:298).
Braft, adv. Dugtigt, kraftigt. Ach, kunde
iagh migh på tigh hämna, Huru brafft skulle
iagh tigh klämma. Dalius Hec. C 5 a.
Bragd, f. Prakt? Salomo nu skulle
in-vija sitt herliga tempel, som skedde med
bragd, ståt och stor högtid. Svedberg
Sabb. ro 1:568.
Bragda, intr. Lysa, tindra. [Isl. bragtia.]"
och bragdar himmelen ganska deghéligha
aff the klara stjernor. L. Petri Sir. bok
43: 9. en mechta herliga bragdande stjerna.
Svedberg Sabb. ro 1:553.
Bragdande, n. Bragd, adeligt bragdande.
Dalin Vitt. I. 2:6.
B rad gas, dep. Vara bragdrik. det stånd,,
som Sverige pryder, Bragdas i dygder. Dalin
Vitt. 3:5.
Bragg, Bragd, n. Brygg, brygd? håller
iagh mehra aff gott Svenskt ööl och
dubbel-bier, än the månge uthländske bragg. U.
Hjärne Surbr. 73. Ey mon man vijn och
söte dricker achta, Men effter starcka
humble-bragget trachta. Schroderus J. M. kr. 147.
upsiuda vatnet... medh malt och humbla,,
hvilken coction eller bragd man kallar ööl.
Spar man Sund. sp. 118. (Jfr Eng. br agget,
ett slags maltdryck eller mjöd.)
Braka, intr. Brista.. kroppen, som är
siälennes hydda, genom siukdom brakar, och
hon (själen) måste dragha ther vth. P. Erici
3: 27 b. kroppen såsom en arm hydda, som
genom siukdom och swagheet altijdh brakar,.,
warder bortlagd j iordena. 5: 294 b.
Brakan, f. Brak. Styckerna (kanonerna)1
sputa uth eld med hefftig dundrande brakan.
Leyonstedt 16.
Brakare, m. =Prackare? en fattig
och eländig brakare (Fr. gueux). Österling
1:303. du ringaste bland brakare (Fr.
fa-quins). Ders.
Brakna, intr. Fä brakor, spricka, effter
thet miölona löfvet braknar icke så lädret,,
som effter annor bark. Colerus 1:325.
Bram, n. Ståt, prål, br askande, skryt.
bram och högmodh. Stjernman Riksd. 1:
2C0 (1546). Han thorde ey gå rätte stråten
fram, Vten kröp j smuger med ringe bram.
En liten Crön. I 3 a. thenna Gudz tiensten
synes slett och eenfalligh, vthan werldzligit
bram och sken. L. Petri Om nattv. C 2 a.
Tu . . . haffuer vnderkuffuat landet genom
woldzwerck, och besittet thet medh stoort:
bram. Jobs bok 22: 8.Brama
— 121 —
B rass
Brama, Bramma, intr. Pråla, br aska,
skryta, the elska huadh som bramar. A.
Andreæ Försp. till Uti. på Dan. b 7 b. Tu
må brama medh tina monga Rike och stora
landzskap som tu intaghit haffuer. Uti. på
Dan. 305. Ther til the ock än ther aff bramme,
At the ock kunde mera bortrame. En liten
Crön. E 7 b. Påwen sitter och bramar j Rom<
P. Erici 3:78 a.
Brammande, n. Hwad hielper oss nw
wort brammande? Sal. vish. 1536 5:8.
Brand, pl. -ar, m. [Isl. brandr.] 1.
Eldbrand. Simson ... toogh brandar... och tende
eeld på them. Dom. 15:4. — 2. Eld på
härden, på spisen, han vptagher
rökepan-nonar vthu brandenom. 4 Mos. 16:37. —
3. Vedbrand, bränsle. Gamla stubbar och
rötter af graan, tall, een etc. tiäna ... at
brukas till brand. U. Hjärne Ved. 12.
Brand, pl. -ar, m. [Isl. brandr.] 1.
Yttersta ändan på en takås; flöjstång. (Se
Ordlista till Stjernhjelms Here.) Som wij
för-nimme... så tagha the danske Kong
Chri-stierns nedherlegning ganska letzligha före,
och acta til ewentyrs föra wårt folk på
brandana ("föra på finnarne", pä farans brant)
och skandza med oss. Gust. 1 reg. 8:33.
Hanan (väderhanen) å gyllande brand
springer inte meer om. Stjernhjelm Here. 501.
— 2. Giller af stänger eller stockar, att
fånga foglar, harar o. d. Presterna äga
och tionde taga af skogsvahrom, vare sigh
af skytterij i fogleleek, snarom, brandom,
fällom eller gildrom. Laurelius Kyrkord.
414. — 3. Svärd. Unger svenn drager sin
brune brand, Sv. forns. 1:297. Hialmar
draar uth sin bruna brand, han glimmar alt
som solen den röda. Eurelius Vitt. 73
(ur en gammal "Vestgötavisa"). i mäd then
rödha brånd vele skelia mit hufve frå halss.
Br. G. Visbok 338. hvifta den gnistrande
brand, Som aldrig drogs ut utan bana (bane).
Dalin Vitt. I. 3:13.
Brandanus, m. Brännare, skulle
Karsten Tode föra then brandanus Söffring Norby
om bord ... oppå thett att Söffring Norbys
kraffwell skulle bliffwa opbränd med then
brandaneus. HSH 2: 28 (153") paa thet
fienderne icke skole ... komma jnn tiil ider
vförwarandes eller driffue någon brandianus
jnn paa skippenn. Gust. 1 reg. 10: 292.
Brandare, m. Brännare, brandskepp.
[T. bränder.] huffuudflåtan, bestående i 23
... orlogskep föruthan brandare och
last-dragare. A. Oxenstjerna Bref I. 4:177.
skipen där kundhe liggia säkre för storm,
ijsgångh och brandhare. HSH 35:872 (1659).
Brandberg, n. Eldsprutande berg,
vulkan. [T. brandgebirge.] desse brandberg
i ställe för röök och eld sputa uth salta
hafzwatnet. U. Hjärne Anl. 239.
Brandel, se B rand le.
Brandhus, n. Brandhus, uthi hvilke för-
varas stadsens brandredskap. Stjernman
Com. 4:118 (1675).
Brandjern, n. Brännjern. Brandiern,
ther medh vårt kött brännes. Schroderus
Hoflef. 67.
Brandle, Brandel, m. Ett slags dans
(ringdans, långpolska). [Fr. branle.] Nu
sig i en Courant, nu i en Brandle svinga.
Spegel Guds verk (1745) 219. Uppl. 1685,
s. 228: Brandel. Columbus Ordesk. 9:
Brandel. Dione ... sang ett heelt partie aff
menuette och brandel. Wexionius Vitt. 396.
Brandmästare, m. Tjensteman, som i
krig hade att ombesörja sköfling, brännande
och brandskattning. Adlersparre Afh. 370.
Brandsel, m. Brand. Jag kunde visa
ärr och märken Af köld och bransel. C.
Gyllenborg Vitt. 117.
Brandsätta, tr. Sätta i brand. I Skåne
hade sig ovännen svåra rotat Och taget fäste
in och brand satt landet kring. Eurelius
Vitt. 35.
Braseld, m. Eldbrasa, en braaseeld
emot kölden. Schroderus J. M. kr. 142.
en starck braaseldh. U. Hjärne Surbr. 50.
Brask, n. [Mnt. bräsch.] 1. Brak. Han
giorde en härnad med buller och brask.
Sv. forns. 2:382. Se Åskebrask. — 2.
Braskande. Jactantia, Stååt, Brask.
Schroderus Lex. 21. Krämarena ... biudha oss
til gäst, och vijsa oss theras brask, som
fordomdags var en Grefve för stort. R. Foss
467. Ständerne höllo fritt prål och brask.
Brahe Tänk. 34. verldens brask och pomp.
Tankar öfver fattigdom och rikedom (1738).
Braska, tr. Svira, "festa". [Jfr
Söderwall o. Rietz.] Then ther mykit församlar
och sich sielffuom intit gott gör, han samlar
åt androm och andre skola braska thet vp.
Syr. bok 1536 14:4.
Brasker, adj. Barsk? Han (Cupido) stält
sig brasker an, han ville ingen skona Af
ungersvenner, möör. Rosenfeldt Vitt. 217.
Brass, m. Surf, röra, smörja, skräp.
[T. brass.] Österrike ... med hela brassen,
så väl med den armée som hafver stådt i
Hollstein, som en annan nykommande utur
Ärflanden, fallit in i Kongl. Maj:ts Pommern.
Ehrensten (Lönbom Sv. arch. 3:29).
Hustrun, bonden, pijgan, drängen, Hela brassen
drog på engen, Hvar som bästa platsen fans
Till at stella an en dans. Rosenfeldt
Vitt. 244. Hvem är så frommer ock, som
icke varder vreder När styggelsen han seer
å denne stadens seder? Hvem gitter tåhla
dem? Hvem skull" att lasta slijkt Eij uthan
Phoebi tack få lust till rim och dickt? Neij,
neij, at qväda vähl om all den onde brassen,
Man eij behöfver högst upklifva på Parnassen.
Düben Boil. sat. 10. Hvar til församlen
I från alle riketz kanter Så mycket vapen,
folck, med vagnar, elefanter, Så månge store
skepp och annan örligsbrass? Boil. bref 3.Brassa
— 122 —
B ref visare
Brassa, intr. Fråssa, ruckla. [T.
brassen, prassen.] wara rijk, pråla och brassa.
P. Erici 1:15 a. Hwsfadren wjl... j hwart
Callatz spela och brassa. 1:137 b.
Brassan, f. prål och brassan. P. Erici
1:178 a.
Brassare, m. Fråssare. [T. prasser.]
krogar ... fulle medh dobblare och brassare.
P. Erici 5:252 b.
Brassel, n. Knakande. [T. brassel,
prassel.] Jag hör ett raas, ett brassel, braak
och dåhn, Ach! fallen, fallen är dhen stolta
Babylon. Wexionius Sinn. C 3 b.
Brata, intr. Rumla, ruckla. [T. brassen.]
Jägha, spela, fråfza och brata, Pråla på gatan
och gå lata. R. Foss 189.
Bratande, n. Knakande, brakande. (Se
Rietz brata.) Himlarne skola förgåås med
stoort bratande, Elementen skole försmelta.
P. J. Gothus Fastapred. 86.
Bratare, m. Skräflare, storskrytare. [D.
brauter.] var ther tå een Dansk man,
be-nembd Magnus Dijsevald, een mechta
bratare och ... een hufvudhielte och kaxe för
allom. L. Petri Kr. 79. Tå satte the en
bratare till Höffwitzman. Svart Kr. 156.
Bratt, adj. Brant. [Isl. brattr.] j
wäghe-Tiora ... woro twå bratta klippor. 1 Sam.
14:4. then brätte bergzklint. Spegel Guds
verk 66. Han steg sakta och varsamt utföre
den bratta stranden. Ban. 2:408.
Bratt, m. Brant. Bratt, præcipitium.
Helsingius.
Bratta, f. Brant, man i brattan snafver.
Duben Boil. skald. 3.
Breckenfeller, m. Ett slags knif. [Mnt.
brekerfelder, benämning efter staden
Breker-feld i Westfalen, som förr hade en ansedd
kniffabrik.] en breckenfeller med massur
skafftt. Skråord. 317 (1545). en
breckenfeller med brixeliä (Brasilieträ) skafft. Ders.
Bred, adj. 1. Utförlig, vidlyftig. Altså
hafve wij ... beslutet och förafskedat, såsom
Mr effter bredare och omständeligare
beskrifves och uthtryckes. Stjernman Riksd.
2:1120 (1649). — 2. Stor, betydande. Ty
qväder man ännu den stora kungens slackter,
Hur han och effter döön (döden) nedlagdt
så breede mackter. Eurelius Vitt. 14.
Breda, tr. 1. Tillreda, iordningställa
■(medelst utbredda täcken, mattor o. d.). en
stoor Saal, breedd (àvio.yeov saipyipivov) och.
tilpyntat. Marc. 14:15. han skal wijsa idher
•en storan saal breeddan. Luc. 22:12. — 2.
B. p å, slå. the wille breda vppå them medh
så mong hugg the mest orkade bära, doch
så att the ingen aff them skulle slå ihiäell.
Svart Kr. 155. så frampt the Christne på
sidstonne icke wilia wara kroppenom, såsom
enom mootwilligom, olydigom tiänare, aldeles
vndergiffne, så moste the... wäl twmga, tämia
och breeda vppå then genwördiga, mootwilliga
tylpelen. P. J. Gothus Catech. Cc 7 b.
Breda, f. Rad af utbredt hö. (Se Rietz.)
hopräfsa det afslagne gräset i flyter, stränger
eller bredor. Linné Vestg. resa 98.
Bredd, f. Brädd, rand, marginal, paa
thetta bladhet som j breddhen sthaar
scriff-uith. Gust. 1 reg. 3: 255. the . .. antecknat
uthi bredden på theras Cröniko thesse ord.
Schroderus J. M. kr. 124. see vpå the
fåå oord som j bredderna stå, för thy the
wijsa tijt j then helgha scrifft, ther såådant
alt klarligha bewijsas. O. Petri Men. fall
0 6 b.
Bredhet, f. Bredd, the gåffuo sigh vppå
iordennes breedheet (rymd). Upp. 20:9.
hans (stadens) långheet och högheet och
bredheet äro lika. NT 1526 Upp. 21:16.
himelens stoorheet, breedheet och vijdheet.
P. J. Gothus Rel. art. 109.
Bredvid, prep. och adv. Tillsammans
med, tillika med, jemte, tin brodher må
leffua bredhe widh tigh. 3 Mos. 25:36. vthi
thet Nyia Testamentet warda ock bredhowidh
nådhennes läro monga andra läror giffna.
Försp. till G. Test. effter wij nu sende
thessa wår sendningabodh ... til the Romare,
... så haffue wij ther bredho widh befalt, at
the skulle ock fara til idher. 1 Macc. 12;
17. Simon offuerste Presten och Judeska
folcket haffua skickat sijn sendningabodh
til oss, til at förnyia wenskap och förbund
emellan oss, och haffua ther bredhowidh sendt
oss en gyllene sköld. 15:18. Göra allom
gott, thet är wel hans sedh, Doch är han
retwijs ther bredho wedh. Tob. com. B 2 a.
Br ef dragare, m. Br ef bär are, sändebud
som medför bref. Söffuerin haffuer hafft
sziin sendtningebudt och breffdragare tiil
konungh Cristiern. Gust. 1 reg. 2:100.
Tiil-skickendis epther edher egen begæren Erich
abramson til våre scriffwelses breffdragare.
4: 47. ett sendebwdh eller breffdragere skall
nw komme til Wiborgh ifrå Storförsten. Fin.
handl. 8: 266 (1555). Wåre tienere både
breff-draghare och andre them Wij medh våre och
rijksens verff och ärender lathe utskicke.
Stjernman Com. 1:265 (1577).
Breflig, adj. Genom bref meddelad. [T.
brieflich.] wtann brefflige förwarann heller
stadfestann. Fin. handl. 6:138 (1530). Finnes
ock någon, som utan vårt eller våre förfäders
breflige tilstånd och gåfvo sådane (torp) bygdt
och nutit hafver. Schmedeman 344 (1664).
Brefskaper, pl. Papper, handlingar. [T.
briefschaften.] de sökt. .. upfiska alla mina
försända och i säkerhet satte brefskaper.
M. Stenbock (Lönbom Änek. 2:300).
Brefvisare, m. Uppvisare, innehafvare
af ett bref, en urkund. [Mnt. brefwiser].
Jach ... stadfäster och fulborder the breff,
som framlidne infödde herrer vndt och
giff-uit haffue thenne breffuisere Anders
Simonson. Gust. 1 reg. 1:2. The breff som iak
fik med thenne breffuisere. 1:53.Bremtn
— 123 —
Broderskap
Bremtn, se Bräm.
Brevier, n(?) Breviarium, kyrkohandbok,
messbok, bönbok. [T. brevier, n.] presterna
dragha sijdh clädHwr,... stoor krono, breuier
etc. L. Petri Dial. om mess. 125 b.
Bricka, f. Bröst. Vij klappa hvar andra
på mun och bricka. Chronander Bel.
I 2 b. Thet sveed henne vidh brickan och
bröstet, och steg up åth halsen. U. Hjärne
Surbr. 193. Hon bröstar halsen upp, och
vädrar blotta brickan. Kolmodin Qy. sp.
1:199. En groda mot en oxe svor, At hon
var likså god och stor; Hon blåste up sin
bricka, Tils man såg henne spricka. Dalin
Vitt. 6:428.
Bricka, f. Brink, brant, begynte the
rulla och välta grufveligen stora stenar
uth-före brickan på bärget. Sylvi us Curt. 380.
B rig, f. K abai. [F. brigue.] om i her
effter söken medh all flit att bättra eder och
afläggia alla briger och intriguer. Carl 12
Brigsle, n. Förebråelse, för smädelse. [Isl. brigzli, n.] Der (i helvetet) du i evigh vee, bekymmer, oändelig ängslan, Obeskriff-veligh harm lijder och bedröffliga brigslen. U. Hjärne Vitt. 83. Brilla, se Bry Ila. Brillekrämare, m. [T. brillenkrämer.] en brillekrämaf-e, thet är en bedragare. L. Petri Kr. 134. (Se följ. ord, talesättet "sälja brillor") Brillor, f. pl. Glasögon. [T. brille, af L. beryllus.] Men heller vil iag dock med Mosis brillor skåda Hur himmelen är bygd. Spegel Guds verk 56. Hon satte sina brillor och las i sin bok. Dalin Vitt. 6:186. Den gamle läkdoms gud tog på sig sina briller, Han såg pedantiskt ut och liksom full af griller. Livin 55. — Bildl. Bedrägerier. the Danske gåå icke ... mett annet vm, vtan mett skalkhetter och briller. Gust. 1 reg. 13:68. Sätta b. på någon, sälja b. till någon, bedraga honom, the [Danskarne) wele szå sette oss Swenske brijllerne opå. RR 80/e 1545. the (påfviske) tagha then rett, som hela Christenhetenne tilhörer, henne ifrå, och göra honom (rätten) sigh til Priui-legior, settiandes j slijka måtto briller vppå the enfaldigha, som icke kunna theras hem-ligha list begripa. L. Petri Dial. om mess. 54 a. Höfvitzmän sälia sine knächter offta fuchssvantz och brillor. R. Foss 195. Brink, m. Nu är jag på brincken af mitt förderf. Missförståndet 24. Bristaktig, adj. 1. Bräcklig, osunde och bristachtige barn. Schroderus Mod. sk. 40. — 2. Full med brist, theras leffuerne är bristachtigt och ofulkommeligit. P. J. Gothus Rel. art. 223. Brits, m{?) Karbas. [T. britsvhe, f.] Men hararne vor" alt för snälla, Ty bäste skyttar sköt förbij, Och säjes uppå jachten händt, Att tije britzen ha förtient. Stenbock A 2 a. Men om vij vårt gevähr ey hällre i acht laga I qväll, än förr i dag, må vij väl britzen få. Dens. B l b. Britsmessa, f. S. Brigittas dag, den 7 Oktober. Dijkman 151. Bro, f. the bror, som haffue leget nedre. Hist. handl. 13. 1:271 (1566). Broa, Broga, intr. och tr. Göra bro, förse med broar. [Isl. brüa.] Gud ...(hafver) broghat här för oss, öffuer thetta watnet. L. Petri 1 Post. H1 a. wägharne säkre och brogadhe woro. P. Erici 3:63 a. Annorstädes broar man broghar . . . såsom och bryggior. Comenius Tung. 473. Broafjöl, f. Bropåle. Broafiol vel broastock, La t. sublica, palus pangendo ponti aptus. Spegel Ord. starka strömar Utbryta så at spång och broafiölen rymmer. Guds verk 106. Broddhals, m. Halsband med broddar. Broddhals, Millus. Schroderus Lex. 98. Broddäxel, m. = Broddhals. Brodd-äxeln (skyddar hunden mot vargen). Comenius Tung, 410. Broderskap, Broderskap, m. och n. 1. Broderligt förhållande, brödralag. kwn-ger och förster haffwe beswaaret sig i broder-scap, ath bliffwer en aff them fördreffwen, tha scole the alle then hielpa. HSH 20: 213 (1507). bägge konungarne svore hvar annan broderskap ("bræöralag") sin emellan. Pe-ringskiöld Heimskr. 2:9. the giorde fridh, och skulle nu vara såsom bröder. Dock effter samme broderskap icke myckit väl var grundat, vahradhe han icke heller myckit länge. L. Petri Kr. 35. thet förnyiadhe brödherskapet, som rette Christne haffua j honom (Christus). Mandr. Dia. j thesse församblingene är itt såådana brödherskap, ath alla andeligha gaffwor äre här almenne-ligha. O. Petri Men. fall. E 5 a. munkar haffua bedraghit oss medh theras falska brödherskap. Sakr. förord 1. Thet synes wara ganska gott ath warda deelachtigh aff the godha gerningar som skee aff closterfolk, medh läsande, siwngande, fastande, wakande, bidhiande och annat sådana, Ty gåår man til och köper theras brödherskap och giffuer them ther päninga före. Ders. iagh skulle borttagha brödherskapet emellan Juda och Israel. Sach. 11:14. så sende wij doch lik-wel bodh til idher, til at förnyia och stadh-festa brödherskapet och wenskapen emellan oss. 1 Macc. 12:10. the holländer... theres broderskap förbrutet hafve mot riket. H. Brask (HSH 13:71). — 2. Collegia eller Broderskap. Stjernman Riksd. 2:893 (1634). — 3. Brorskap, brorskål. Brödherskap drijcka du icke förglöm. Messenius Blank. 57. Hertig Carl med alle desse förstår drack broderskap. Dalin Hist. 111. 2:W. sväria broderskap och dricka duskål. Empora-grius Kyrkord. 217.Brodervänlig — 124 — Brudkexe Brodervänlig, adj. att Her Gesanten ved sin heemkompst K. M/.tt i Danmarck ... ville förmele H. K. M:tts brodervenlige helsen. Gust. Adolf Skr. 286. Broga, se B r o a. Brogning, f. Broläggning. Brogningar uthi sanka måsar. Colerus 1:320. Brok, f. Byx, byxor. [Isl. brök.] byxor brook, brackor, femorale, bracca. Comenius Tung. index, the ville nu både Om thenna fatiga brokena rådha,... Hon är här wphängd medh itt togh. Doct. Simon 2. När iagh om morgonen var stånden op, Föruthan brook iagh ååt Frwstugan lop. Messenius Signill 5. I tiänst komo the uthan brook, Nu haa the gull och klädher nook. Ders. 23. Af lijtet kläde blifver en trång brook. Grubb 6. En tiock rumpa. vil ha en vijd brook. Dens. 118. Rädder man haar hiertat i broken. Dens. 700. Brok, f. Ljumske. Lind Ord. Bro-, Bryggekikare, m. Brouppsynings-man; tullbetjent, besökare, någre betrodde personer aff borgerne ... förordnede bliffua mötte, som upå sådane saker (de Lybskes handel), meere än the brokikere göre pläge, flitig ackt och tilsyn haffue vilde. Stjernman Com. 1:117 (1550). Brokikeren för boom upslutningen skal aff hvart skip ... bekomme två öre. 1:459 (1600). Bryggekijkare en eller två uti siöstäderne, som achta på skeppen, skutor eller båtar, eller och på handelen, som går in och ut eller drifves i staden. 1:738 (1619). Bromma, se Brumma. Brone, Bronne, se B råne. Brosa, intr. Småle, mysa. [Isl. brosa.] Men vidare tör iag tit (nattens) mörker nu ej rosa, Ty si Dictynna sielf begynner åt mig brosa. Spegel Guds verk 39. Broskesam, se Brådsksam. Brotan, f. Brottning. Luctatio, kempning, kamp eller brotan. Var. rer. voc. K 2 a. Brott, n. Falla i b., få fallandesot. upkom en sådana siukdom, at han begyntes såsom medh them som pläga att falla uti brott. Link. bibi. handl. 1:118 (1597). han föll flera resor om dagen i brott. Svedberg Catech. 780. Jfr Schlyter Gloss. Brottfall, n. Fallandesot. [Isl. b rotfall.] L. Petri Dryck. D 2 a. Kellgren 3:223. Brottfull, adj. brottfullt bröst. Lidner 1:182. Brottfällig, adj. Som lider af fallandesot. [Isl. brotfeldr.] Spegel Ord. 606. Brottfälling, m. En som är "brottfällig". Bråtfellingar. Spegel Guds verk 180. — Äfven: en som lider af svindel. Brottfäl-Iingar och förryckte äre icke fjerran borta ifrån fallande soot. Comenius Tung. 312. Brottlös, adj. Som ej förbrutit sig. Kongl. M:tz intention aldrig är, at någon brottlöös ifrån den honom anförtrodde tienst skulle removeras och afsättias. Stjernman Riksd. 2:1499 (1664). Brottslig, adj. hon är brotzlighen til een misgerning. 3 Mos. 5:1. så göre j migh brotzlighan til dödhen (skyldig till dödsstraff) in för Konungenom. Dan. 1:10. Brottväder, n. itt brottwädher. L. Petri Jes. proph. 28:2. (Bib. 1541: itt skadhelighit wädher; öfv. 1878: en olycksstorm.) Brovaktare, m. = Brokikare. Skall ock ingen sitt godz uthi tullschriffuarens och broovachtarens frånvaru upslå låthe. Stjernman Com. 1:127 (1552). Brjudabloss, n. Bröllopsfackla, hölt sitt bryllop ... medh pipande, dantzande och brudabloss. P. Erici 4:122 a. Brudabång, ti. Bröllopsfestligheter. På inga stora Högtidhes daghar, såsom Jwl, Påscha, Pingzdagha etc.... skal Brudabång haffuas för hender. L. Petri Kyrkord. 54 a. Brudbång, das Hochzeit-Gepräng oder Ge-tümmel. Lind Ord. Brudahof, n. Bröllopshögtid. Så skal thet... altijdh så laghas medh Brudahooff, at Predican eller Messan ther igenom icke warder förhindrat. L. Petri Kyrkord. 54 a. En bättre oglädie än then brudahof kan giöra. Spegel Åt. par. 17. Brudbänk, m. Brudstol. [Isl. [-bruti-bekkr.]-] {+bruti- bekkr.]+} De satte bruden i brudebänk, Och herrar och riddare bar för henne skänk. Sv. forns. 2:143. Satte dee den unge brudh Opå den brudebänck. 1:265. frågan lyder så: Om skalder aldels skadelöst i brudbänk kunna gå? J. G. Hallman 183. Brudd, m. Brodd, thå som brudden gick vp och skulle göra frucht, thå syntes och ogrässit. NT 1526 Matth. 13: 26. jorden bäär vthaff sigh sielff, först brudd, sedhan ax, sedhan fulbordat hwete j axena. Marc. 4: 28. åkrar blefve gröna Af brudden som kom up. Spegel Guds verk (1745) 99. af then litsla rot upstiger späda brudden. Ders. Brudda, tr. Brodda. brudde en hest. Skråord. 315 (1546). Brudframmeöl, n. Gästabud, som efter bröllopet anstäldes för brudfrämman m. fi. till brudskaran hörande personer, the otil-börlige brudframme öl, som plägar altid skee om söndags nätterne, ther the rijda och ränna, svärja och bannas, och stundom slå hvar annan ihiäl. Stjernman Riksd. bih. 192 (1562). Brudhane, m. Tupp, vanligen förfärdigad af socker eller bakverk, hvilken plägade öfverlemnas till brudparet på sängen. [Mnt. bruthan.] han gaf rådh, at Kon. Ungvin skulle ... redha till bröllops; ty när tijdh vore, ville ock han komma tijt och föra honom brudehanen. L. Petri Kr. 33. Brudkexe? frantziske, långa, tiocka och om halsen flaxande kragar eller blå brudh-kexe. A. Laurent» Verld. speg. 361.Brudlag — 125 — Brusig Brudlag, n. Bröllop, biläger. [Mnt. brutlacht.] i scriffue vm wort brudhlagh. Gust. 1 reg. 7:5. Brudman, m. Brudsven. [Isl. brüÖmadr.] förtroppen är framkommen af hurtiga brud-män, Dundrande med sin skott. Stjernhjelm Bröl. 23. Brudmessa, f. Messa, som sjöngs vid brudvigsel. Brudepellet medh brudemessan skal man bruka öfuer unga hustrur, som träda i echtenskapet, men icke öfuer gambla quinnor, som äre gångne utur barrtsbörden. Laurelius Kyrkord. 242. them vil han göra een skön och härligh Epithalamion eller Brudhamessa. A. Laurentii Hust. 183. Brudstol, m. Det otijdige löpande på gaturna mädh brudhstolarna uthur kyrckian och heem till brudehuuset. HSH 31:61 (1661). Bruka, tr. 1. Behandla, handtera, begagna sig af, använda, utöfva, the som brukadhe harpor och pipor. 1 Mos. 4:21. bruka wåra tienst såsom tigh teckes. Judith 3:6. Kära barn, bruka tijdhen. Syr. 4: 23. hålla Gudz ord, och bruka kerleek. Micha 6: 8. The höghferdighe bruka håån och spott. Syr. 28 (27:31). Ästu kallat j träldom, haff ther ingen sorgh om, Doch kant tu frij warda, -så bruka thet heller. 1 Cor. 7:21. iagh bedher idher, at iagh icke skal nödhgas. .. bruka then dierffheet, som man migh tilleg-•ger. 2 Cor. 10:2. brwche sin ondsko på eder. Gust. 1 reg. 4:123. then som slickt förræderske stycke brwchade på honum. Ders. — 2. Förrätta, han mötte göre sina resze til gottland, att brwke ther sijt biscopps -embete. Gust. 1 reg. 4: 327. — 3. Refl. a) Använda sin kraft, förmåga, verksamhet. .läter oss leffua wel, medhan wij kunne, och bruka oss medhan wij vnge äre. Vish. 2: 6. Hon brukar sigh på vil och lijn, och arbetar gerna medh sina hender. Ord. 31:13. The Romare brukade sigh vidh muren medh .stormtorn. Schroderus Liv. 422.. b) Sysselsätta sig, befatta sig. sex daghar j we-.konne ... måtte man bruka sigh medh thet timliga. L. Petri 2 Post. 256 b. Kon. Erich brukade sig med rof i sion och stordt öfver-vold. Kr. 122. c) Bete sig, bevisa sig. Thetta bodhet befaler iagh tigh, ... at tu -brukar tigh ther vthi som en godh krijgs-;man. 1 Tim. 1:18. " Bruklig, adj. Brukbar, användbar, nyttig. han warder itt helghat faat til hedher, Hwssherranom brukelighit. 2 Tim. 2:21. han ... wårtt rike Swerige nyttig, tienlig och brukelig wara och bliffua må. Thyselius Handl. 2:179 (1542). vattnet begynte utflyta •och deraf vägarna bruklige blifva. S. Elofsson 218. Så lenge en är bruckligh, finner han wel then honom brukar. L. Petri Sir. bok 13:5. Predicoembetet är... alsomnödh-:torfftigast och bruklighast. Kyrkord. 1 a. han är en brukeligh karl. Hallenberg Handl. 136 (1622). Brukning, f. Bruk, begagnande. Thetta skal wara Altarens brukning när man offrar, at man legger ther brenneoffer vppå. Hes. 43: 18. en krukomakare . . . gör allahanda käril til wår brukning. Vish. 15: 7. på then samma daghen haffuer iagh vthfördt idhra härar vthu Egyptj land, ther före skolen j och alle idhre effterkommande hålla thenna daghen j een ewigh brukning (firande). 2 Mos. 12:17. männenar haffua offuergiffuit then naturligha quinnonnes brukning, och haffua brunnet j sin lusta til hwar annan. Rom. 1: 27. Wij skole leggia misbruket bort, och beholla tinget vthi een rett Christeligh brukning. L. Petri Kyrkord. 26 a. Brukskarl, m. Bruksarbetare. Hammarsmeder, smedsdrängar, kolare och dylike flere brukskarlar. Stjernman Com. 5: 868 (1700). Brulla, intr. Ryta. [T. br ullen] han brullar såsom ett leyon. P. J. Gothus Rel. art. 456. Bruloxe, m. [T. brüllochs.] en bruloxe eller tiwr. P. J. Gothus Calv. B 6 b. Brum, n. Sorl, ljud. [T. brumm.] på din graf et vackert rycktes brumm Erhåller dig altfoort i lifsens land et rumm. Columbus Vitt. 93. Brumma, intr. Musikanter, brommer på spelen! Stjernhjelm Bröl. 32. Bruna, intr. Blifva brun. [T. bräunen.] beenet. .. haffuer blänckt som en spegel, brunat, blåånat, rodnat. P. J. Gothus Tål. A 4 b. Brunebock, m. Bruneget, f. Horbock, horget. (Jfr Bråne.) I helvete, ther the brunebockar och brunegetter för sin bronna få med eld och svafvel i evig tid brinna. Svedberg Sabb. helg. 541. Brunne, se B rån e. Brunst, f. 1. Brand, eldsvåda, uthi Rom begyntes en brånst, och vordo alle the huss emot elfven Tyberis... til aske förbrende. Schroderus Liv. 545. — 2. Brand, hetta. solens brunst. Kolmodin Qv. sp. 1:165. — 3. Brand, brinnande begär. Paulus ... medh största brunst törstade effter the Chri-strognas bloodh. P. J. Gothus Catech. T 4 b. Ringa voro då min gunst, Om hon där medh (med hög börd och rikedom) kiöpas kunde, Om migh något annat bunde Uthan en rätt kärlekz brunst. Rosenhane Visor 31. brunst til strijdh. Bålet om hela verldens fröjd (1645) C 4 a. — 4. Begärelser, lidelser. Ungdomens åhr uthi brunst rasa fort, som en ijlande hvirfvel. Stjernhjelm Here. 491. Brusande, pres. part. han ... var brusande, röder (rödbrusig). Stjernhjelm Here. 41. Bruse, m. Gumse. Lind Ord. Snöpa brusar. Ders. Brusig, adj. Brusande, brusig sjö. Dalin Vitt. 5:244.Brusig — 126 — Bryta Brusig, adj. Rödbrusig. Raglande skugga, brusiger min, Skapad att Bacchus gå tillhanda. Bellman 3: 87. Man lopp med brusig hy från nattens svalg och yra. Celsius Gust. Vasa 93. Brusk, m. Halssjukdom hos barn. [Månne Nd. bruusch, T. brausche, blodblåsa, [-blodsvulst?]-] {+blod- svulst?]+} för Brusken tagh brände gädde tänder stötte til pulwer. B. Olavi 178 a. Tagh xiij stycken peparkorn och stööt til pulwer, thet blanda medh hwijt hånig, och bruka på Brusken. Ders. Brusk, Bruske, Bruska, m. Brosk, (fiskar, hvilkas) kropp är mäst af bruske giorder. Spegel Guds verk (1745) 189. Brusk, m. Lind Ord. Näsbrusken. Dalin Vitt. 6:441. Der var bruska för ben. Mörk Adal. 1:338. Brusk, m. (Se Rinman Bergv. lex.) hålla små bygnader (i smedjor) vid makt, som är hammarskaft, lyftarmar, bruskar, kilar. Stjernman Com. 5:924 (1703). Brutt sequens? iblandh theris collatz, ther the spelthe brutt sequens. Hist. handl. 13. 1:143 (1564). Bry, n. Hufvudbry, bryderi, kroppen ey mera mächter uthärda vid ständigt arbete, än sinnet uti dagligt bry och besvär. Hermelin D 5 a. thet skal oss intet bry giöra. Svedberg Schibb. 151. Jag med tusend bry och ängslan månde gå. Kolmodin Qy. sp. 1:13. förskonas för bry af riksvårdande ährender. Malmborg 56. Hans Nåd har mycket bry. G. F. Gyllenborg 3:318. Brya, f. Vattengrop? (Se Rietz.) The säja han (Nilen) begyns i Congo ur en rås, Thet jag på Guthnisk mål kan bättre brya kalla. Spegel Öpp:par. 37. (Jfr Isl.brytiia,ho,ränna.) Bryda sig, refl. Bry sig. Jag vet ingen ting at säja honom, och ej heller bryder jag mig något därom. Modée H. Smulgråt 98. Bryeri, n. Bryderi, hufvudbry. Thet rådh man tager sigh aff sigh sielff, ther är bryller och bryerij underkastad. Sylvius Curt. 505. Astrologien ofta giorde honom fåfängt bryeri. Dalin Hist. III. 1:472. Mitt olycksöde ej en enda stund förgiäter At gie mig bryeri. Palmfelt Qy. skol. 62. Bryeri och nattevakande. Malmborg 35. Brygga, tr. han hade wel bryggiath baade her j Suerighe, sköne och hallandt saadane twædrecth. Gust. 1 reg. 2:100. wort clerc-kerij ... all then owilie bruggit haffue. H. Brask (HSH 16:125). Bryggekikare, se Brokikare. Bryggekikeri, n. Jfr Brokikare. Att dhet myckle onyttige och skadelige bryggen-kikerijedt affskaffas. A. Oxenstjerna (HSH 26:264). Bryggstol, m. Bryggeri, bryggerirörelse. (Se Söderwall.) bruka anten bryggestoohl eller ölsälning sampt annen borgere näring. Stjernman Com. 1:352 (1589). Bryhan, m. Ett slags öl. [T. breihahn, breuhahn. Se Grimm Wört.] Halbersta* Bryhan. Stjernhjelm Here. 217. Brylla, Brilla, tr. Förbrylla, förvirra, oroa, göra bryderi, theras ögnaskalckhet, medh hwilko the brillade folck. L. Petri Chr. pina V 4 a. thetta krigzsätt och ordning vardt uthaff the Romares häfftighe och fram-herdighe anfall brillat och förstört. Schroderus Liv. 414. han folket hafver förvillat Och all theras sinne så aldeles brillat, At the honom för en Gudh uthropa. Laur-becchius A 4 b. Athenerne ... landet bryl-lade och anfächtade. Sylvius Curt. 85. De verdzligh vijse män sin hierna mycke brylla. Medeen B 2. några bryllade (orediga, otydliga) rum (i boken) kunnat uthredas och ty-deligare öfversättas. Peringskiöld Jord. företal, på thet han icke måtte olämpa och brylla thet som rätt skickas borde. Ders. 77. Detta införer icke jag, at jag den glädie, som här nu hafves för händer, til det ringeste vill brylla. Wennæsius 224. han af den almänna oron var bryllad. Malmborg 50. Brylla(?), Brilla(?), f. ? Förvirring, oreda, bryderi, oredig tanke, fohr han uthi landet Thessalien, ther honom förestodh icke allenast städerna at befrija, uthan och mykin oordning och briller uthi them at affskaffa. Schroderus Liv. 508. (Jfr Bryller.) de dag och natt mig i hufvudet liggiande bryller. Wennæsius 223. Jag vet ej hvad jag sagt, Min sorg i mitt förstånd har tusend bryller lagt. Celsius Ing. 2t. Bryllaktig, adj. Bedräglig. Then galna ... låter hvirfla sigh öfver ända aff een bryll-achtigh och söth tunga. Sylvius Er. Ol. 330. Bryllan, f. Förbryllande. Med denna bryllan menar du dig kunna förblinda Christi fårs ögon. Raimundius 35. Bryller, n. (the) hoos sigh öfverlade, hvad för ett bryller (turbatio) och oväsende rijket hade öfvergådt, therföre at fästningarna vore ifrån rijket söndrade och afskilde. Sylvius Er. Ol. 385. Brylleri, n. Bråk, hufvudbry, grubbel. besvära hufvudet medh diupsinniga specula-tioner, svåra studier, förvicklade reckningar eller annat bryllery. U. Hjärne Surbr. 90. Bryllerska, f. En räf förbrådde een gång een kräffta, att hon var intet anna än en bryllerska, som Inte vijste sielf hvadh hon ville, gick nu fram, nu tillbaka. Columbus Vitt. 285. Bryning, f. Bryn. vatnets bryning. Celsius Æn. 5. Bryst, se Bröst. Bryta, tr. och intr. 1. Bry, bråka, uj (vi) icke haffue en Tydzsk Secreterer . . . och lijda ther vtöffuer mykit bekymber atuj sielffue skole bryta vort huffwt på the Tydz-ske breff her vt skriffuas skole. Gust. 1 reg. 10:9. — 2. Kufva, tygla. Fölgh icke. tijnBry tel se — 127 — Brådfiken onda begärelse, vthan bryyt tin wilia. Syr. 19 (18:30). wij ... genom Andan bryte för-nufften, och troo Christo j hans löffte emoot alla förnufft. P. Erici 1: 224 a. — 3. Lida skeppsbrott. Söffuerin norbys skiip som bröth wthij Calmarna swndt. Gust. 1 reg. 3:81. — Bryta sig, refl. 1. = Brytas 1. otamde hästar bryta sig i betslet. Celsius Er. 14 hist. 219. — 2. B. sig ut, bryta ut. han (oviljen) ökades meer och meer, till thes han sigh omsider bröt uth i itt så bittert haat, at ingenthera then andra lijdha kunde. L. Petri Kr. 21. — 3. Bry sig, oroa sig, bråka sin hjerna, iagh haffuer migh offta siälffuer ther öffuer brutit och bekymbrat. P. Erici 5:125 a. — 4. Hafva qväljningar. the som hafva vämmielse uthi magan, och bryta sigh myckit, och kunna icke kasta up. A. Månsson Ört. 236. Jfr Bräcka sig. — Brytas, dep. 1. Brottas, våldsamt röra sig, streta, arbeta, anstränga sig. synden brytz j oss. Försp. till Rom. The fremmande barn försmechta, och brytas j sina boyor. Ps. 18: 46. en ilsken hund brytz i kädionne. L. Petri 2 Post. 67 a. the [biskoparne) icke heller samma Latiniska Messosett gilla kunde, vthan höllo sigh epter the Greker (ee huru fast Påuen brötz). Dial. om mess. 6 b. Snärd fogel giör sitt band, ju mer han bryts, ju svårar". Frese 232. — 2. B. med, sträfva med, dragas med, göra sig omak med. The [biskoparne) kwnna tesbætther skötha gudz ordh... ath the icke haffua brythes med manga hoffmen. Gust. 1 reg. 4 : 255. hann är en suak och gamal man och giter ecke mykit brytes medt ostyrugt folk. 5:157. hans högmectighet icke haffuer lust til at b/ytas med mykit krigx folk, huar han icke for-mykit bliffuer ther trengd til. 7:367. Öffuer-giff altsammans hwadh tu här til dagz haffuer brutes medh. L. Petri 3 Post. 117 b. Ehuru tu ock fiker och brytes med tin läsning, ... tu kommer äntå icke lengre än Gud vil. Svedberg Ungd. reg. 234. Brytelse, f. Brytande, brödz brytelse. Ap. gern. 2: 42. Brå, intr. [Isl. bregtia.] 1. B. a f: Afvika ifrån, the så skendeliga brå vtaff sijn natur-ligha och aff Gudhi inplantadhe art, in vppå een fremmanda wanart. L. Petri Mandr. D2a. — 2. B. på: a) Yrka, påyrka, förfäkta. man haffuer bråt vppå then rett. L. Petri Dial. om mess. 57 a. Jagh haffuer wel hört och läsit aff noghra kettare fordom som slijkt skulle giffua före, Theslikes ock at än nu skola noghre wara som brå vppå samma sinnet (meningen). Ders. 99 a. Gregorius I war then förste som begynte brå vppå thessa monga Messor. Ders. 139 b. b) Anfäkta, ansätta. Så snart jag pennan tar, Apollo, tyckes mig, Förfährad ropar: halt! hvad dårskap brår på dig? Düben Bott. bref l. — 3. Brås. Folkungaslechten ... brådde in på sin gamble art och okynne. L. Petri Kr. 72. (Se ofvan 1.) hon brår hvarcken på far eller mor. Modée Fru Rangsjuk 65. — 4. Förebrå. Hur" vil du utan blygd in för din Gud bestå, När han begynner dig din hjertans tankar brå? Rydelius Vitt. 48. Bråcka, intr. Locka på kreatur (jfr Rietz 61). the gingo valla, lillade (lullade) och bråckade. Gyllenius 283. Bråcksnidare, m. Bråckskärare. [T. bruchschneider.] Bruchsnidare. Stjernman Com. 4: 90 (1675). Bråd, f. Vildbråd. åtel. [Isl. bråd.] Giff honom (höken) en blodig bråå. Sv. forns. 2: 265. Bråda Bräda, tr. Steka. [Mnt. bräden; jfr Isl. bræda.] lät han draghan til eelden, och j pannone brådhas. 2 Macc. 7: 5. Gåsen, som är skiön och feet, Må settias väl til, elden heet, Ther brådas och steekas med hast. J. Sigfridi D7a. Kall är hon af sig sielf, men mig hon bråder i älskog. Stjernhjelm Öfv er skrif t er. Jagh skall them steekia,. sveeda och bråda. S. Brasck Ap. gern. H 4 b. På stekespettet bråder han (köttet). Comenius Tung. 431 (1 uppl. bräder). Tu svettas blodh uti tin nödh, Emedan tigh Gudz vredes glödh Så hiskeliga bräder. Amnelius 119. Bråddrifva, tr. Jag har sedt et fredsslut brådrifvas, för det at en vällustig man ej fick njuta i ro sin middagssömn under den tiden som underhandlingen påstod. Tessin Bref 2: 245. Bråddö, intr. om någhor oförwarandes brådhdöör. 4 Mos. 6: 9. vthi een hand stund brådhdoo alt thet ädhlast war ibland theras. afffödho. L. Petri Sal. vish. 18:12. Bråddödlig, adj. Bevar hvar Christen siäl från ett brådödligt fall. Warnmark 351. Bråddöma, intr. Monge lära, kan ske,, helst i första påseendet, icke mykit tyckia om thetta vercket, och således brådöma, at thet vore fåfengt och onödigt til at anvenda. ther så mykit bekymmer och arbete uppå. Svedberg Schibb. 441. Brådebänk, m. Bråbänk, brobänk. wij haffue latiid leggie then stora kraffuelen på Brådebenckien, så att oss formoder, ath han mett thet snareste skall bliffua ferdig. Gust. 1 reg. 9:174. Brådeliga, adv. Hastigt. Brådeliga the ther nederfulle Til iordena. O. Petri Jesu pina F 4 b. Brådfalla, intr. Falla hufvudstupa, han brådfaller nedher aff lofftet. L. Petri Sir. bok 20:20. Brådfiken, p. adj. För mycket fiken,, som går hastigt, obetänksamt till väga. Eens trijffuens mans anslagh dragha in rike-doom, Men then som brådfijken är, han warder arm. L. Petri Sal. ord. 21:5. Och var jag intet så brådfiken, utan tog god tid.ßrådfikenhet — 128 — Bråka och vellugt råderum til. Svedberg Försvar 88. Vi moste intet vara bråfikne til at bruka them (orden) som helt ofgamla och longo-sedan äro ur bruket komne. Schibb. 412. Brådfikenhet, f. man moste"temperera sigh och hålla tilbaka medh allahanda brådh-fijkenheett och förflugen begärelse. L. Petri Krön. pr ed. C 8 a. Brådflyga, intr. örnen brådhflygher til maten. L. Petri Jobs bok 9:26. Brådför, adj. Fortfärdig, brådskande. de kunna göra sina förrätningar i största hast; men jag märkte af de många felsteg, som här blefvo begångne, at sådana brådföra hufvuden mera pryda än nytja et land. Roman 189. Brådgör, adj. Brådskande i sina göromål. [Jfr Isl. bräögörr.] iagh tviflar intet, fast än han haar varit mycket brådhgiör och alt för qvick, at han ju i längden, med åhrens tiltagande, lärer rätta sigh och ändra det han alt för arla begynt. U. Hjärne Orth. 123. Brådhasta sig, refl. Thetta hafver hollit min hog... i tygelen, at jag intet hafver bråhastat mig. Svedberg Schibb. d 4 b. Brådilning, f. Öfverilning. . Carl XI igenom snar ånger helade de igenom dess brå-ilning sårade sinnen. Tessin Bref 2:213. Brådkast, n. tänckte han ... Franckrijke i så måtto at utmächta, at thet i bråkast icke skulle kunna sigh igen uprätta. P. Brask Puf. 64. Brådklok, adj. Obetänksam. Varom intet för bråkloke och hastige til at andra (ändra) thet som gammult är. Svedberg Schibb. 143. Brådlåter, adj. Lättretlig. En brådlåter och snarsticken måste styra sitt hastige hufvud och vällande sinne. U. Hjärne Surbr. 89. Brådordig, adj. "Hastig i orden". Svedberg Schibb. 316. [Isl. bråöorör.] Brådpanna, f. Stekpanna, skall han göra ... ena bråde panno. Skåord. 231 (1545). Brådsinnighet, f. Häftigt sinnelag. Then man som icke rådher sijn brådsinnigheet, han är lijka som en stadh then öpen och vthan mwr är. L. Petri Sal. ord. 25:28. Brådsint, adj. Brådskande, ifrig, obetänksam. at iagh... går så långsamt om medh sakerna, ther om är iagh esomofftast utaff the unge och bråsinte beskyldt vorden. Schroderus Liv. 349. Brådsksam, adj. med bråsksam ifver. Celsius Æn. 22. Norrby broskesam för hela hufvudhären Vid morgonväkten sielf stod färdig i gevären. Gust. Vasa 181. Brådsnar, adj. Var icke för bråsnar at förachta, döma och förkasta thet, som tig ei strax vel likar. Svedberg Schibb. e 2 a. varom icke brå-snare at förandra effter vår godtyckio. Ders. 163. Brådspringa, intr. en brådspringande ... stöter sig. L. Petri Sal. ord. 19: 2. Brådsteka, tr. = Bråda, the brådstektes uti en glödhet stod eller kopparbelete. Svedberg Casa 601. then H. Laurentius vardt brådstekter på ett halster. Dödst. 544. Brådsticken, p. adj. Snar sticken. En brådsticken man vpwecker trättor. L. Petri Sal. ord. 15:18. Achilles vare fritt brådsticken. Düben Boil. skald. 25. Brådstupa, intr. han (hästen) brådstupar under dig. Düben Boil. bref 44. Brådstupa, adj. et högt bråstupa (vatten)-fall. Linné Sk. resa. 107. Brådstupa, adv. en strider forss . .. brådstupa bottnen hinner. Düben Boil. skald. 8. Böljan har lyfft up ditt skepp til skyn hel nära, Och åter stjelper dig til afgrund ner brådstupa. Malmborg 550. Brådstörta, intr. han brådhstörte nidh af hästen. L. Petri Kr. 46. Brådstörtning, f. Brant stupande ställe, bråddjup, tvärdjup. Grottan ... är ganska vijd och förskräckelig, medh många bråd-störtningar. U. Hjärne Anl. 254. Brådtaga, tr. Gudh brådhtager honom lijffuet ifrå. L. Petri Jobs bok 27:8. Bråd vis, adj. 1. Inbilsk, sjelf klok? tå Paulus them then Christeligha trona och frijhetena lärdt hadhe, funnos strax någhre brådhwijse, som sigh läto mykit tyckia. Försp. till 1 Cor. brådvise Liturgister ... säja, som David klagar: Vår tunga skal hafva öfverhandena, oss bör tala. Raimundius 81. Vår Svenska Psalmbok, säger man, måste ock af de brådvise Liturgister, ja Jesuiter, gå igenom en hård och streng mönstring. Dens. 110. — 2. Förhastad i sitt omdöme, sin mening? hafver jag icke varit bråvis, utan" gerna bespardt til thet lengsta at bevisa mina konst. Svedberg Sabb. ro 1: b 3 b. Brådvisligen, adv. försmädare och falske uttydare, som upplocka och tillsamman hämta några korta sententier och meningar af deras (fädernas) skrifter ... och dem sedan brådvisligen försmäda och förskiuta. Raimundius 79. Brådvred, adj. (Barnet är) Otåligt, brå-vredt, stiknas snart. Lucidor Qq 2 b. Bråfiken, se Brådfiken. Bråfrö, s. En kreaturssjukdom (bråd-frysning, bråd förkylning? Jfr Rietz Frö, s. 165.) Kooen skulle halfva bleffvit dödh ... på slätta marken aff brååfröö, dhe kalla. HSH 39:348 (1677). Bråhasta, Bråilning, se Brådhasta, Brådilning. Bråk, f. Bråka. [Mnt. Brake.] Brååk, Malleus stuparius, Flachsbreche. Schroderus Lex. 30. Lijn och hampa rötas uti flyy, och när the äre torkade, bråkas the medh brååk. Comenius Tung. 497. Bråka, tr. Bräcka, bryta, krossa. [Mnt. braken.] Försmädhelse bråkar migh hiertatBråkast — 129 — Bräckfällig sönder. Ps. 69:21. skiöt hans (Lybska skeppet Styr-Schwedens) stoora mast öfver bord, så at han ther aff bleff illa bråkat. Girs Er. 14 kr. 80. Ther effter bleff han bråkad {rådbråkad), och omsijder halsshuggen. Ders. 112. man genast begynte med ett ijdkeligit skiutande staden at bråka. Widekindi 180. slår honom (oxen) dödh och bråkar alle hans been. Risingh 77. (Gud) hafver lagt vår siäl i leerkar som ä svaga, Som ... smelta såsom vax och bråkas såsom glasen. Spegel Guds verk 281. Bråkast, Bråklok, se Bråd kast, Brådklok. Brånad, m. Brand, hetta, kärlekseld (i sedlig mening), med utvärtes is vår inre brånad hölja. S. Triewald 84. Förr fruch-tad" iagh bekänna Hvad brånad som iagh bar. Rosenhane Visor 7. Af stadig eeldh kan steen förtäras, Doch af min brånad ey ditt hierta röres. Gripenhjelm 9. Brånd, se Brand. Bråne, Brone, Bronne, Brunne, m. [Isl. bruni.] 1. Brand, hetta, låga. Stjernorna stoor heta förorsaka, Men hafva dock i sig alz ingen eld och bråna. Spegel Guds verk 153. gnistor utaf helvetes bråna. Pass. and. 111. vardt sjuk af en hastig febri eller skälfva, hvilken varade på några dagar intill hettan och bronan begynte sakta sig. S. Elofsson lio. Bildl. genomskijn migh medh tin helgha bronnas eeld. Schroderus Kegel. 61. otuchts bronne så brinner, at then röker longan väg. Svedberg Sabb. ro 2:1642. — 2. Brand, eldsvåda. Gudh ... genom förskreckeligen brona och wådheeld affsopat mest alla städher j Riket. A. Andreæ Försp. till L. Petri Kyrkost. B 6 a. — 3. Brånad. the haffua sijn lust och brunna hwar natt medh nyia brudh. P. Erici 1:135 b. han offta vptender echtafolk til oloffligh kärleek och bronna. 1:138 b. wäya oordentligh brona och beblandelse. 4:109 a. Brånefull, adj. Het, brännande. Soolen ... blifver Än meera brånefull. Spegel Guds verk 155. Brångas, dep. 1. Bråka, hafva besvär med. medhan werlden och synnerliga hans (den aflidne rike mannens) dryckes bröder brångades medh kroppen (vid begrafningen), och arffuingarna brutos medh ägodelarna, förde diefflanar hans siäl til heluitis. P. Erici 2:146 b. — 2. Brottas. Profoss, sade iagh, ledh uth honom: och som the brångades på gålfvet och i dören, vaknade iagh. H. Hans. dröm. B 4 b. Bråsint, Bråsnar, seBrådsint, Bråd-s n a r. Bråsksam, se Brådsksam. Bråssa, Bråtza, f. Spänne (till prydnad). [Isl. braza; Mnt. braee, brase, brasse, bratse. Jfr Schlyter Gloss. braz.] Periscelis, bråtza. Var. rer. voc. E 8 b. 12 förgylta bråsser. 2 lilla bråsser. Gust. 1 reg. 7:18. en förgylt lehen (?) brossa. Dipl. Dal. 3:153 (1553). Bråssad, p. adj. En kungens hofbetient, en silfverbrossad flep. Kolmodin Qy. sp. 1:12. Bråstupa, se Brådstup a. Bråta, tr. 1. Göra bråte, stänga medelst bråtar. Gudz Son ... vprödde för oss wäghen, som tilförenne med syndenne igen brottat war. L. Petri 2 Post. 78 b. Hvart fienden sigh tänkte fram, (han) Lät bråta skogh och vägar tå. Olfson Christiern 69. — 2. Bråka. Bråta ... hampa och lijn. Colerus 1: 319. Bråvis, Bråvred, se B råd v is, Brådvred. Bräck, f(?). och n. 1. Bräcka, remna. Tu som gör iordena beffuande och remnande, hela hennes breck. Dav. ps. 1536 60:4. — 2. Bräcklighet, krämpa, skada; brist, fel, ofullkomlighet. En part (läkare) hafva böker läsit, at the igenom en okänd recept allahanda bräck hela kunna. R. Foss 460. thenna rosenhonung må brukas til alla bräck och siukdomar. Colerus 1: 235. förbättra hvad som felar, När helsan någon bräck af sjukor lida kan. Eldh Myrten 18. Jesus... allom hielper som komma til honom ää hwadh breck the haffua. O. Petri 2 Post. 8 a. the bekenna theras breck och skröpeligheet. Ders. Laghen är menniskionne storliga aff nödhenne, at hon ther igenom kan see sina synd och bräck. Sal. C 2 a. all wår breck tagher han på sigh och botar them. L. Petri Chr. pina F 6 b. wij förmerckt haffue ganske stortt fel och breck vdi Stocholms stadh både medh stadzens bygningar och elliest. Stjernman Com. 1:149 (1557). — 3. Brist, afsaknad. ther fans bræck i hans reginskap til ixc1xxv gyllene. O. Petri Tänk. 81. then brech och nöd wij ther tiil (pä vapen) haffue. Gust. 1 reg. 10:86. breck är både om ööl och brödh. 10:164. wijdt Wijborg är någen breck för peninger till att löne folckett medt. Fin. handl. 7:278 (1549). leedh stoor breeck och mangel på fetalie. Tegel Gust. 1 hist. 2: 71. the Spaniske hafva stoor bräck på tienligit folck. Stjernman Com. 1:916 (1625). — 4. Misshällighet, alle twister och brecker, som än nw emellom beggie Rigerne vfördragne äre. Gust. 1 reg. 13: 266. Bräcka, intr. Brista. [T. brechen.] Thet ene föll, thet andre bräck. Stjernhjelm Jubelsång. — Bräcka sig, refl. Hafva qväljningar. [T. sich brechen.] Jfr Bryta s.ig. Näglikor ätne äre them godhe som hafva vemielse i maghan, och breckia sigh myckit, och vilia kasta up. A. Månsson Ört. 6. Bräckande, n. Brytande (af en lans), tornering, öfva sigh medh torney, stäckande och bräckande. L. Petri Kr. 74. stäkande och bräkande. Svart Kr. 136. Bräckfällig, adj. Bräcklig. Cronan närerBräcklig — 130 — Bröder i spetalerna alla besatte, uhrsinniga, spetälska, dee som hafva kräfvetan och lijkmatken, sampt andra sådanne bräckfälliga. Landt. instr. 248 0648). Bräcklig, adj. Svag, usel. the ther j vppenbara synder och onda sedher bräklighe äro. Försp. till Rom. Gudh giffuer bräke-liga Öffuerheet för vndersåternas synder skul. P. Erici 2:333 a. Bräcklighet, f. Förderf, skada, vntflyy swadane ville och bräcklighet som i monghe mötte är vpkommen aff the tryckte böker. HSH 16:28 (1526). Bräckskifva, f. Torde hafva varit en skifva eller plåt, som fästes på bröstharnesket när man ämnade "ränna med skarpt", d. v. s. med glafven. Namnet synes utmärka, att glafven-udden bräcktes mot skifvan. Adlersparre Afh. 216. Bräda, se Bråda. Bräda, tr. Belägga med bräder. [T. brettern. Skullan är brädat (laquear est tabulatum). Comenius Tung. 551. Brädd, f. han giorde itt Haff guttit, tiyo alnar breedt jfrå then ena bräddenne til then andra. 1 Kon. 7: 23. hennes iungfrur gingo vth medh bräddenne aff elffuenne. 2 Mos. 2: 5. Jordan ... full war til bådha brädder. 1 Krön. 13 (12:15). äro och någhor förespråk och små vthtydhilse medh satta ther och hwar j brädderna (af boken). NT 1526 försp. 4 a. Bräde, n. Spelbräde. Spela i brädet. J. Rudbeckius Kon. reg. 10. — Hafva ögat på brädet med någon eller något, gifva akt på, se upp med. haf ögath paa brædit med ath han siigh ey vndstinger. Gust. 1 reg. 1: 60. Ær for then schuldt nyt-tugt at haffua ögeeth medt paa brædit e huadt som helst paa komma kwnne. 2:27. the wilia haffua öghath paa brædhit med the skoogxtiwffwar och icke see egenom fingher med them. 2:154. doch haffuer han (Gud) jw öghat på brädhet medh them (de ogud-aktige). L. Petri Jobs bok 24:23. synes nyttigt at laghmannen sågho dem... på brädhet. Gust. Adolf Skr. 10. (Talesättet förklaras annars sålunda, att bräde skulle betyda räknebräde. Se Dipl. Dal. suppl. s. 52.) Brädsel, m. och n. "Farm sorpa, som man gifver boskapen om vintern" (ordlista till Stjernhjelms Here.), strö, boss. Dyrt måste han (gödoxen, som slagtas) sin brädsl, sijn ryckt och hafra betala. Stjernhjelm Here. 360. Een frögd at man fick see then bara markens skorpa, Ändock hon låg betäkt med inöglot brädzl och sorpa. Spegel Guds verk 115. Brädsla, tr. Eg. bereda brädsel; bildl. nära, underhålla, tillfredsställa, människornas passioner och önskningar ... växa och yttra sig i den mån som de förnöijas och brädslas. Brovallius Holb. 25. Brädverk, n. Alt titt brädhewerck haffua the giordt aff Furoträä. Hes. 27: 5. (Öfv. 1878: "båda dina bredsidor", i fråga om fartyg.) dörar, fenster, hörn . . . och brädhewerck. 41:16.^ (Öfv. 1878: träpanelningen.) Bräk, n. Bräkande, dumma hjordars bräk. Dalin Vitt. 5:32. Gumsens bräk. Bellman 2:157. hon fick ändtlig se det lilla usla kräket (killingen), Som utan svårighet hon kände strax på bräket. Livin 23. Bräkare, m. Brytare. [T. brecher.] helgedags bräkare. L. Petri 2 Post. 259 b. Bräm, m. Han gifver jägaren en bräm på sina kläder. Spegel Guds verk 201. bremm. Es. 3:20. Bräma, v. ? inga bärg eller skogar äro att afväria nordanvädret, myckit mindre ved att bräma och värma sig. Rudbeck Att. 1:385. Bränna, f. Brand. [Isl. brenna.] Herren skal slå tigh medh ... heta, brenno, torrheet. 5 Mos. 28:22. Brännande, n. 1. Brännskada. Skadhar henne någhot, tå skal han giffua ... bren-nande för brennande, såår för såår. 2 Mos. 21:25. — 2. Brand (bål?), the giorde intet brennande offuer honom (efter hans död). 2 Krön. 21:19. Brännesjuka, f. Hetsig feber, heet Feber, thet är Brännesiwka. B. Olavi 88 a. Brennesiwkor och heta Febrer. Dens. 96 a. Bränning, f. Brännsår. Om någhors manz köt warder såårt på hwdhenne aff eeld-brenning, . . . och Presten beseer honom, och finner håret förwandlat til hwijtnat ther brenningen war,... så är wisseligha spittelska worden aff then brenningenne. 3 Mos. 13: 25. Brännesten, m. Svafvel. [Isl. [-brenni-steinn.]-] {+brenni- steinn.]+} Sulphur, brennesteen. Var. rer. voe. P 5 a. Lind Ord. Bränska, intr. Bränna, krigzfolck ... för thenne helighe Herre icke meera kunde beståå, än hampablåår emoot en bränskande eldzlogha. Svart Ärepred. 63. Brästa, tr. Sprätta. Brästa up en söm, eine Naht auftrennen. Lind Ord. Se Rietz. Brästig, adj. Brusten, bristfällig. [Isl. bresta, brista. T. bresthaft.] snälle män, Som hade konst och mod och kunde bot" igän Hvad bräst- och sundrigt var. Stjernhjelm Jubelsång. B rätta, tr. [Isl. bretta.] B. fram, skjuta ut. (hon) brätte buken fram med stolter svantzegång. Kolmodin Qy. sp. 1:19. Bröd, n. Uttr. väga bröd på någon? Ware snyppeligit (om) i riikit skulle ingen fijnnes som wille eller (kunde?) före någon god man tiil dage och wage bröd på honom tiil thes han kwnne komme tiil dage (ifråga om borgen för någon som ville stå till rätta). HSH 24:56 (1516). Bröder, m. pl. Testiklar. [Mnt. brodere, T. bräder.] R. Foss 555, 563, 581.Broderlig — 131 — Bucka Broderlig, adj. Broderlig, förmanar han them om brödherligha hielp til the fattigha. Försp. till 1 Cor. Broderskap, se Broderskap. Brödfrätare, m. ther igenom (pesten) the onyttige brödfrätarne något förminskade blefvo. P. Brask Puf. 294. Brödpenning, m. haffua någon liten brödpenning på sin handel eller embete. L. Petri 1 Post. Q 2 a. Brödra, tr. Kalla för bror. de ... brödra käckt hvarannan. G. F. Gyllenborg 1:102. Brödrabref, n. (Se Söderwall Ord.) the (klosterfolk) haffua och draghit annat folk medh sich til at förlata sich på theras brödrabreeff, aflat, messor. O. Petri Klöst. E la. Brödskota, f. Brödspade (hvarmed bröd skjutes in i ugnen). Infurnibulum, greessla, brödskota. Var. rer. voc. 11 a. Brödstark, adj. Som har stark matlust, äter mycket. Min Byrger är nu stora kultingen: han är redan brödstark. Dalin Arg. 2, n. 26. Brödsäck, m. The (munkar) ther lärde wore och duglige till att predica, them wille han wehll försöria medh godh vnderhold. Men the andre onyttige brödseckiar mötte wehll see sigh om, och nära sigh vti sin änneswet. Svart Kr. 102. Brödtarf, n. Lönen näppliga kan til bröd-tarf årliga spisa. A. Nicander Vitt. 203. Brödätare, m. Som äter en annans bröd, är i hans tjenst, thet giorde Christo ock så swåra ondt, at hans eghen brödätare (Judas) ... skulle wara hans förrädhare. L. Petri Chr. gina 1 4 b. Broke, n(?). Grus, grusadt murverk. [Mnt. broke, breke; T. bruch?] Bröke, Ru-dus, Schutt. Schroderus Lex. 36. thet (huset) faller omkull, och ther blifva fall och bröke (ruince ac rudera) uthaff. Comenius Tung. 537. Bröllopskost, m. Bröllopsfest, wj... haffwe hollet teris festning i thenne förlidne Jwle dagher ... Nær edher teckis fulfölia then begynnelsse meth teris brödlops kost, thet sette wj till edher. Gust. 1 reg. 3: 337. Bromsa, tr. Sätta kapson på. [T. [-brem-sen.]-] {+brem- sen.]+} dhe hafue Pålackerne brömsatt, i det att deres krigzfolk, som till Småländskou dragne äre, hafue thett så beenstigett, att de Påler der inne äre begäre, att de måghe allenest medh lijfued sigh deruth begifua. Hallen berg Handl. 74 (1615). Bröst, n. 1. Center, the hadhe alt för vijdt uthgrenat och uthsträckt sina armar (flyglar) och voro fördenskull uthi bröstet nästan försuagadhe. Schroderus Liv. 77. The Romare voro stelte uthi bröstet, och the Latiner uppå beggie armarna. Ders. 614. — 2. Bröstbetäckning, bröstharnesk. Se Kräfveta. Bröstbränna, f. bröst brenna. L. Petri Dryck. D 2 a. Bröstduk, m. Halsduk, halskläde. Ma-millare, halscläde eller brystdwk. Var. rer. voc. E 6 b. Enn gull (gul) gyllene bryst-duuck vnderfodratt med mårdar. Hist. handl. 2:38 (1548). Bröstgänges, adv. Rakt fram, utan omsvep. begæradhe (Svenska sändebuden)... at the godhe herrer aff Danmark wille ... bestå (besörja) samma fortaghna handel alff-uarligere och nærmære æn som the her tiil giort haffue och gå brystgangis at hwar an-nen mwnnelighe med swar och genswar. Gust. 1 reg. 7:484. Brösthugg, n. en sådan bekandskap är offta på comoedier giord, och sådan venskap plägad, som oroar ens sinne, och lemnar brösthugg i kroppen och nyck i hiertat. Svedberg Ungd. reg. 28. the (lasterna) betunga samvetet med nyck, och syndaångest, brösthugg och hierteve. Ders. 35. Brösthäfta, -täppa, -ånga, -ängja, f. Andtäppa, besväras aff kijka (brösttäppa, brösthäffta, bröstängia). Comenius Tung. 575. Bröstånga (Peripneumonia). Lindestolpe Pest. 16. (Jfr Ånga.) Bröst-ängia eller trångbröstigheet. Palmberg 298 Bröstråd, n. Inrådan. (Jfr Söderwall.) then orädelige (oredliga) begynnelse han aff edher nådes stämplan och bröst Rad emot riichit ... fore tagit haffuer. HSH 24: 89 (1516). Bröstslag, n. Slag för sitt bröst. [T. brustschlag.] Gör med then euangeliska tulleneranom ett saligt brystslag och sägh aff hiertat: Gud miskunde sigh öffuer migh syndare. P. J. Gothus Fastapred. 255. Brösttäppa, se Brösthäfta. Bröstugn, m. Rostugn? bruka hytter och brystwngnar i skoghen. Gust. 1 reg. 7:144. man skall boka honom (malmen) små och lata löpan igenom brystungnen. Thy-selius Handl. 2:67 (1534). Bröstvärja, f. Bröstvärn. [Isl. brjöst-verja, bröstharnesk. B. Hald.] Brystwärien skall ware fyre eller fem allner tiock ... och fyre alner högh. Hist. bibi. 2:122 (1579). Bröstvärn, f. och n. Pansar. Giffuer han oss en brystwern, som han kallar rät-ferdigheet. P. Erici 5:264 b. Poike, tagh hijt min brynia blå,... Mit brystvärn vil jagh uppå migh spänna. S. Brasck T. krig. D 3 a. Bröstånga, -ängja, se Brösthäfta. Buck, m. Bock, bugning. [T. buck.] Hvar en med nig och buck mig tedde allan heder. Kolmodin Qy. sp. 1:118. han giorde en ohöflad buck vid hvart och ett ord han talade. Sv. nitet. n. 18. Bucka, intr. Buga. [T. bucken.] Jagh wil tigh (Gud) ähra, för tigh bucka och nijgha, Och begärar tina hielp, iagh fattigha pijgha. Tob. com. E 2 b. Ähr thet under iag ärBuckler — 132 — Buklopp blyger? Buckar, bugar och mig smyger? Stjernhjelm Parn. tr. 6 intr. en skara, Som niger, buckar och ej vet, Hur hon sin vördnad skall förklara. Dalin Kitt. 5:24. — Refl. Bocka sig, böja sig. hwadh högdt är ibland menniskior, thet moste bucka sigh. Es. 2: U. hwar och en skal bucka sigh, och hwar och en ödhmiwkat warda. 5:15. Bucka tigh, at wij måghe gå offuer tigh. 51: 23. Jach böyer och buckar mich ganscha mykit. O. Petri Men. fall M 5 b. För storm sig mäst buckar then högste grantopp. Törnevall C 3 b. rön sig buckar och böijer hvart vädret blås. Svedberg Sabb. ro 1:162. Buckler, se Böklare. Buda, tr. Båda, förkunna, iach budhar idher stor glädhi oc gammen. Psalmb. 1536 54. Budbrott, n. straffat för bodhbrotet. L. Petri Skyld. F5b. Budbössa, f. Bössa, fodral, kapsel, som innehöll tjensteteckenför kronans budbärare. wij wåre breffdragere och tijänere antingen medt teckn (som kallas Bodhbysser) eller medt wårt forseglde paszbortt och breff, i wåre och Riigsens egne konungslige saker och ärender wtskicke. Thyselius Handl. 2:166 (1541). ingen wedh halss straff them (fria skjutsningar) tage skal, med mindre han haffuer . .. wårtt passbordh eller bod bösse. Fin. handl. 4: 339 (1557). —Jfr Postbössa, Budvapen. Budlöpare, m. Budbärare. [T. [-boten-läufer.]-] {+boten- läufer.]+} En trötter bodlöpare trängtar effter herberget. P. J. Gothus Poll. 11 a. Buds, adv. Bus. (Se Grimm Wört. botz; Kalkar Ord. buds; Rietz bus.) Kom för hwsedt till 100 man starck, sloge budz vppå dören. Svart Kr. 87. Budskap, n. och m. 1. Budbärare, sändebud. itt bodhscap kom til Saul och sadhe. Skynda tigh och kom. 1 Sam. 23: 27. Gåår åstadh, j snare bodhskap. Es. 18:2. Sij, på berghen komma ens godh bodskaps fötter, then ther godh tijdhende bär. Nah. 1:15. — 2. Bud. thetta är thet bodhskap som j haffuen hördt aff begynnelsen, at wij skole elskas inbyrdes. 1 Joh. 3:11. Budskapare, m. Sändebud. [T. [-bot-schafter.]-] {+bot- schafter.]+} Olof Haraldson ... skickade sin marskalk Biörn som budskapare til Sverige at handla om fred. Dalin Hist. 1:634. Budskapsdag, m. Bebådelsedag. Jom-ffrw Maria bwdskapzdag. Leg. om Manfred 1. Bud vapen, n. Plåt, bricka med riksvapnet, hvilken bars af budbärare eller utskickade till tecken att de voro stadde i kronans ärende, flere sätt Wij ther till (till förekommande af olagliga skjutsfärder och gästningar) bruket hafue, som äre medh vägebref, budvapner, tärepeninger. Stjernman Com. 1:326 (1584). Jfr Pos t va pen. Buffel, m. Odåga. Wenceslaus ... lijtet lät sigh om rijket vårda, och var en full- komligh båffel och affskrap. P. Brask Puf. 310. Buga, f. En inrättning af vidjor, hvari bördor bäras på ryggen. (Jfr Rietz.) een gill buga höö. Tegel Gust. 1 hist. 2:160. 4 bugor höö. HSH 39: 316 (1649). Bugan, f. Bugning, göra wyrdning medh bughan eller knäfall. NT 1526 försp. 8. then tiänist, nijghan och bughan som honom (konungen) skeer aff vndersåterne. O. Petri 2 Förman. A 3 b. Bugen, part. pret. Böjd. [Isl. boginn.] Ähr och en punct som icke är lughen, Är han förvänd och krokot bughen. Messenius Ret. B 4 a. Bugla, f. bula, bugla, protuberantia. Comenius Tung. index. Bugna, Bogna, intr. Bugta sig, vara bugtig. [Isl. bogna.] vara stadig och fast som en muur på klippan, den för hvarjehanda väders storm och böliors raass intet svichtar eller bognar. U. Hjärne Vatt. 52. The krökia sine lööf at the som skölden bugna. Spegel Guds verk 124. Bugt, m. Bugning. [Isl. bugt.] en bukt, reverentz. Leyonstedt 34. för en ungkarls bukt en jungfru måste nijga Tre resor aldramest. Keder 367. Buk, m. 1. iagh är så full medh ordom, at min ande ängslas j minom bwk. Job 32:18. Effter iagh sådant hörer, så är min bwk (mitt inre) bedröffuat. Hab. 4 (3:16). — 2. The Creter äro altijdh liughare, ond diwr, och låte bukar. Tit. 1:12. the låte buukar prelater, caneckar, prebendater och andre oförstondige prester. Svart Kr. 115. Munc-karne ... voro en hoop feeta, onyttige buukar. Girs Gust. 1 kr. 64. — 3. Rund upphöjning. twå stodhar medh bukar och knappar offuan på bådha stodhernar. 2 Krön. 4:12. knap-panars bukar. 4:13. Buka, intr. Uppspänna, uppblåsa buken. Lind Ord. Buka sig, einen Bauch bekommen. Ders. Bukbet, n (?). Bukref; bildl. obehag, skada. [Mnt. bukbet, m. D. bugbid.] the fare alth med förtækte stycker. thet dogh them komber tiil bwkbeeth med tiden. Gust. 1 reg. 1: 63. Bukbroder, m. 1. Medälskare, rival. Riuales kallas the som älska ena quinno, bwkbröder. Var. rer. voc. C 5 b. rival, bukbror. Svedberg Schibb. 296. Nitisk (svartsjuk) kärleken är, och bukbror tåler han icke. A. Nicander Vitt. 146. — 2. Fråssare. Sväl-gare och buukbröder. Schroderus /. M. kr. 145. Bukfoder, n. Foderverk af buken på djurskinn, itt gråskindz buke foder. Skråord. 314 (1546). Buklopp, n. Bukflöde, durklopp, utsot. [T. bauchlauf] Rödhsott... och blodhgång förorsaka bwklopp. Comenius Tung. 303.Bukmyndig — 133 — Bult the som hafva förmyckit lösen och buuklop. A. Månsson Ört. 232. Bukmyndig, adj. Grötmyndig. En buk-myndig köpman. Dalin Arg. 2, n. 9. Bukpredikare, m. [Mnt. bukprediger.] Fabler och lögnunder... dragha offerprästom och bwkprädikarom vinst i köken. R. Foss 540. Bukrif, n. Bukref. [Isl. rif.] en omettelig fråssare ... haffuer halssbrenno och bwkrijff. Syr. bok 1536 31:24. Bukrike, m. [Luther bauchreich.] then girughetennes wakan och omsorgh, som werl-dennes barn leggia på thet förgängeliga Bwk-riket, skole wij wenda på thet oförgängeliga Gudz Rike. P. Erici 2:258 b. Buksorg, f. Näringsomsorg. [T. [-bauch-sorge.]-] {+bauch- sorge.]+} Altså haffuer gijrigheet och bwk-sorgh alltijdh giordt j Gudz ord och Gudz tienist skadha, och gör alstädhes aff Predi-carom skrymtare. Försp. till Mal. Hon håller alt sijn radha koos fram j otroon och bwksorger. L. Petri 2 Post. 246 b. Buksorg skadelig är, sig sjelfve de girige mörda. A. Nicander Vitt. 155. Buksyster, f. Medälskarinna. Konung Valdemar . . . kränkte en höghboren möö, giorde then ene systeren til thens andres buuksyster. Schroderus J. M. kr. 552. Buktjenare, m. [Mnt. bukdener, T. [-bauch-diener.]-] {+bauch- diener.]+} the Epicuriske bwktienare. P. Erici 2:806 a. The som ... köken fylla och förnämliga ther på predika, at the mågha äta, the äre bwktiänare. R. Foss 358. Buktjenst, f. [T. bauchdienst.] Buk-tienest och swina leffuerne. P. Erici 1:14 a. Bulad, p. adj. Besatt med bulor, bucklor. et bulat sölfbälte. Dipl. Dal. 2:212 (1533). Buldagel, n. och m. Buldan. något bul-dagel, som hans nåde var sändt frå vesterlandet Gust. 1 reg. 5:139. buldtagel. Stjernman Com. 1:136 (1555). Boldagel här väfves, som god är och dugelig. 2:675 (1651). Bun-dagell. Civ. instr. 5 (1541). Bulen, p. adj. Bulnad, uppsväld. bulit tannaköt. Var. rer. voc. D4a. thet är gott för bulna lungo. A. Månsson Ört. 45. hafva en bolen magha. Ders. 164. Konungens skep voro ... thunge och bulne thär utaf, at the hela sommaren samt hösten ... hade legat ute på sion. Peringskiöld Heimskr. 1:717. Bulkig, adj. Bugtig, knölig. Somliga (näsor) äro bulkiga med en kulle eller ättebacke midt på. Dalin Vitt. 6:441. Bulle, m. Ett slags dryckeskärl, skål. [Isl. bolli.] Obba, bulle. Var. rer. voc. H l a. The (Danske) haffua ... drucket them (Svenskarne) til en besker bulle. En liten Crön. F4a. pelegrimers ... drycke bullar. L. Petri Kyrkost. 69 a. Gå här i svang stoore barkenmeyere, bullar och bolkar, Fylte på brädd; diupe tumblar och humpar och höge bocaler. Stjernhjelm Here. 206. vatnbullen (får han) för (i st. för) öhlet. Törnevall E 3 a. Buller, n. Uppror, uppståndelse. Nielss karlsson som thet stora bwldher hade för hendher j dalena (Dalarne). Gust. 1 reg. 2: 68. Niels Dacke ... begynte uppå igen at fulfölia sitt buller och förrädeligh uproor. Tegel Gust. 1 hist. 2:178. motus, upstånd, buller. Svedberg Schibb. 285. Bulleri, n. = Buller. [Mnt. Bulderie.] the haffwe tre eller fyre lester smör, ther the begäre wårt förloff till att före aff Rijkit. Så äre wij ther medt tilfridtz, så fierren ther icke kommer något bullerije eller mytherije aff iblandt Borgerene. RR 18/* 1544. Bullersam, adj. Upprorisk, folkit war alt förmykit bullersampt wordet, ther aff at theres stora affgudhar widh Vpsala nider-slaghne woro. O. Petri Kr. 43. Rätt een elak och bullersam karl, Een förförare han (Kristus) må nämpnas. S. Brasck Ap. gern. A 2 b. Bullfång, m. Kapprock. (Se Rietz.) skal han (båtsmannen) hafva att bekomma ... hvart tridie år en bullfång. Stjernman Com. 5:123 (1690). Bulsan, m. [Mnt. bulsan.] 1. Väderflöjel. Bulsan, pinnaculum vel penniculum in summitate tecti. Helsingius. — 2. Flagga, vimpel, gick amiralen med hela flottan til segels ... med flygande fänikor, flaggor och bulsaner. Tegel Er. 14 hist. 166. Masterne ... vore medh månge store bolsaner uthstofferadhe. Samlaren 9:177 (1624). Uthi baakstammen varder fahnan (bulsanen, vexillum) satt. Comenius Orb. piet. 183. pryden ehr skepp med nya blå-rendige flaggor,... Slepper bultzanerna löös och läter dem svängias i vädret. Leyon-stedt 16. Bult, m. 1. Black, stock. [Mnt. bolte.] huar noger sig forbryter och bliffuer sackfelt tiil liffuet, then skal Hoffuitzmannenn lata vel foruara j bulthenn, tiil tess han komber hiit j vort riige igen. Gust. 1 reg. 10:131. then samme skal stå j bulthen på våre slott eller gårder ... görendis vårt och kronones arbete. Stjernman Com. 1:86 (1546). Treedzkas han, så sett honom j bulten. L. Petri Sir. bok 33:30. lät han kasta them i thet aldra-versta fångatornet, och ähn tå ther till medh i stoora bultar och halsiern. Kr. 91. profossen haffuer ... taget för:ne fonge ther vth (ur fängelset) och slaget honom vdi en bultt. Hist. handl. 13. 1:245 (1566). the honom satt uthj jernet, och ener (när) han kom uthur jernet, blef så sedhen igen uthi bult satt. HSH 39:140 (1595). de gemene fångar gå uti en bult och arbeta- Tegel Er. 14 hist. 99. — 2. Kloss, grobian, grofhuggare. Isgrim (vargen) then hungroge bulten. R. Foss 475. Bli hvad raggen jag vil. så ärBulta - 134 - Burspråk ändå den bulten nu mer än jag. Dalin Vitt. II. 5:54. Bulta, tr. välta eller bulta sin åker. Colerus 1:96. Bumra, intr. Dingla. [Jfr T. bummeln, baumeln.] är heela beenet nu vordit så svaagt, at... thet är lijka som halffdödt, hen-ger och bumrar vid migh. P. J. Gothus Tål. A 4 a. Bumsa, f. Otymplig, grof, obildad qvinna. jag går här liksom den argesta bondbumsa. Dalin Arg. 2, n. 10. så snart man går i förtroende med sådana bumsor, så bli de näsvisa. C. I. Hallman 323. Bund, n. Förbund, förbindelse. [T. bund.] Jak skall aldrig binde bund med nogen Suen-skan Herra . .. androm till skada. Gust. 1 reg. 1: 4. Pålackarne icke ville bruke deres macht Emot Ryssen, och vara med honom i bund. Carl 9 rimkr. 51. dhet bund, vår älskog då besegla", Var mächta kiärligt. Wexionius Vitt. 364. Du echtenskapsens Gudh, som dhetta bundet stiffta". Ders. 387. Bundagel, se Buldagel. Bundsbroder, m. Förbundsbroder. Bland dessa kungars mängd ... Den tappre Antigone er enda bundsbror är. Kellgren 3: 9. B unga, f. Trumma. [Mnt. T. bunge.] Loffuer honom j bwngo oc choro. Tideb. 11. The loffue hans nampn vthi dantze, med bungor och harpor spele honom. Dav. ps. 1536 149:3. En part the pijpade, en part sungo, The bläste baswn, slogho på bungor. R. foss 565. Bungande, n. Trummande, iagh mötte haffua leedhsaghat tigh medh frögd, medh siungande, med bungande och harpande. 1 Mos. 31:27. Bungsot, f. Trumsjuka. [T. [-bungen-sueht]-] {+bungen- sueht]+} alle, som supa mycket brännevijn, äro benägne til matthet, väder- och bungsoth. Lindestolpe Fross. 13. Bunk, m. Dunkande. Så blifver slagans bunk på logan tidigt horder. Borneman 4. Bunke, m. Lastrum (på fartyg). [Isl. bunki, skeppslast; Mnt. bonik, bonk, lastrum, skeppslast.] skiött store kraffvelens dragerep aff, så att råå och segeli fulle nedh i buncken. HSH 2:52 (153"). try hufvud tågh (blefvo afskjutna), at seglen föllo nidh i bunckan. Tegel Gust. 1 hist. 2: 62. (Ordet har utan grund ansetts betyda däck. De här anförda exemplen förklaras deraf, att den äldre tidens fartyg ofta saknade däck öfver lastrummet i midten. Se Kalkar Ord.) Bunkelega, f. Liggande i bunke (hög, hop). Det gagnar sädesrågen rätt mycket at få en tilräckelig bunkelega om 8 à 10 veckor. Carleson 637. Bunksur, adj. Bunksur sill. Fiskare-reglem. 1754 art. 2 § 5. Bunt, adj. [T." bunt.] 1. Brokig, bunta och brokota klädher. J. Rudbeckius 4 Pred. D4b. Floras bundta pracht. Wexionius Vitt. 381. des (Cupidos) bundta vingar. Sinn. A2 3 a. — 2. Förvirrad, underlig. Om sa-kernes förlöp så j fredztractaten som kriget ... suspenderar jag billigt mit ringa sentiment: Ty jag sijr alt löpa bundt om annedt. A. Oxenstjerna Bref 2: 427. ehuru sel-samt och bundt thet ock enom förekommer. Svedberg Casa 526. Gud af nåde lönar här och ther hvad vi... them fattigom gott bevise, ehuru bundt och bistert thet ock i verldenne undertiden må se ut. Ders. 548. Bunta? Bunta, Cycladis sustentaculum, Wulst. Schroderus Lex. 28. Buntad, Buntig, adj. Brokig. [T. bunt.] klädningen är rynckiat och buntat. Svedberg Ho tror 13. upsatt, skurit, rutigt, brokot och buntigt. Sabb. ro 1:167. Buntbyxor, pl. Skinnbyxor? värjan ... gick igenom min bundtebyxor, som på den tiden brukades, och in i tröjan och skar skjortan sönder. Lönbom Uppl. 1:52 (1605). Buntverk, n. Pelsverk. [Mnt. buntwerk.] itt timber buntwerck. Skråord. 314 (1545). Bur, m. Bonde. [Mnt. bur, T. bauer.] Min lust är til siösz och i skogh Ther fånga fisk och skiuta diur. I Tyskland kan sådant hvar bur. Messenius Blank. 5. then plum-ske bur. N. Holgeri D 3 b. Borgare och köpmän vilie ädlare vara, än bönder. Men borgaren och buren Skil (skiljer) allena muren. R. Foss företal A 2 a. Bur, m. = Fatabur 1. När tå maten är all, toma faten samlad i buren. Stjernhjelm Bröl. 24. Bura, tr. Bygga, [af Isl. bur, hus, [-boningsrum.]-] {+bo- ningsrum.]+} Spegel Ord. Gud af intet haar all verldens grundvaal burat. Guds verk 29. Buraktig, adj. Bondaktig. Rusticus, bur-actig. Var. rer. voc. C 8 a. frijaren burachtig til sinnes ähr. Tempeus 168. Burgången, p. adj. Hemmastadd, the (detta) j fulle visso förnummit hade af them som thär allestädhes landkunnig och bur-gångne vore. Bureus Påv. stämpl. B 4 a. Burkaff, n(?). Ett slags tyg. (Se Kalkar Ord.) 1 alen burkaff. Stjernman Com. 2:233 (1639). Burkaff eller trijp. 2:457(1646). Jfr Trip. Burman, m. Borgare. [F. Sv. buraman.] giöra sin borgeliga ed, och sättia borgen för sig, at han åtminstone i 6 åhr vil buurman vara och allan stadzrett uppehålla. Stjernman Com. 1:748 (1619). Burspråk, n. Se Söderwall Ord. 1. Erchebiskop Götstaff.. . drog till Helsinge-land, hölt burspråk i hwario Sokn. Svart Kr. 22. i hwart burspråk lätt iu Erchebispen höre sin oförnuptelige beplichtelse. Ders. han (konungen) wille genom samtaell och burspråk, personliga talandes widh almogan, stilla theras vprorske sinne. Ders. 99. Tå hölt han (konungen) ett ganska nogsamptBursven — 135 — Byka burspråk medh almogen på gamble Vpsale högar. Ders. 102. scriffue j ath nogit roop skedde j distingx marcknath om mesther Michels predican etc. Saa forwndhrar oss storligha hwj saadanth schulle ropas j wort burspraach epther thet athuj j saadane szaker inthit haffua bestella. Gust. 1 reg. 3:100. — 2. Hans Konglige Maj:t gick wtt aff slottet och wp j burspråkett till att tala med almo-ghen. Carl 9 rimkr. 197 (1587). Bursven, m. Kammartjenare. Sv. forns. 1: 376. Sv. folkv. 1: 247. Bursa, f. Kassa (börs, penningpung). [Mlat. bursa, Mnt. burse.] skal honom för hvar dag han försummar, afräcknas och af-kortas både uti kläde och penningar, så mycket som på then dagen kan belöpa, oeh komma uti gemene bursan. Schmedeman Just. 35 (1560). Man skal the fattige föräldrar, som sine barn haffua hemma ... och icke vilia låta them tiena, ingen almose aff gemene kistan eller bursan eller eliest giffua. E. Erici c i a. Buske, m. när the Romare såge sin för-deel, så skulle the sättia troo och lofven baak om buskan. Schroderus Liv. 210. Buske, m. Buska, färsköl. Lind Ord. Buslig, adj. Faslig, hemsk. Denna kräf-veta... är luden öfveralt med bleka hår, hvaraf hon ser buslig ut såsom en spindel. Linné Sk. resa 312. Buss, m. Plugg. Lind Ord. Busse, m. Buss. [T. bursch.] Lind Ord. Butenverk, n. Utanverk. [Mnt. buten, utanför.] Så borde ingenieuren sij till, huru Elffzborgh medh butenverck något kunde vara att hielpa. A. Oxenstjerna (HSH 26:236). Kexholms stadh emot landet förbättres medh buttenverck anthen aff jordh eller steenvärcke. Dens. (26:238). Buter? Lübesk metvurst, Russiske butrar (troligen felaktigt för Rigiske buttor), rökade skinkor. Stjernhjelm Bröl. 24. Butt, adj. Grof, ohyfsad; butter. [T. butt.] som en dryg och butt skattebonde i en gäste-budsstufva tränger sig igenom förnäma gäster. Ehrensten (Lönbom Anek. I. 5:100). Han är en butt karl. Lind Ord. Utom et fullkomligt begrep om hvad anständigt och angenämt är, så blefven I butt. Tessin Bref 1: 267. en butt och sträng sedolära. 2:134. tvära och butta människor. 2: 292. Hon ... tycktes vara på sin kant och äfven litet butt vid första påseende. Dalin Vitt. 5:174. Naturen gjordt dem butte. Malmborg 83. jag aldrig sett något kallsinnigare slägte, eller oginare och buttare i omgänge. Roman 107! By, m. Stad. itt hws j sådana byy, ther ingen mwr om är. 3 Mos. 25:31. Timotheus flydde til Gazara, en fast byy. 2 Macc. 10: 33. Wardbergz by. Gust. 1 reg. 10: 280. en by benemd Askersundh. HSH 19:183 (1550). Stocholms by. Messenius Krön. 21. By bok, f. Stadsbok, stadens lagbok (måhända den s. k. Bjärköarätten; se Schlyter SM. föret. I), forbiude wij bådha parthana nogot hinder, qual eller åwerkan göra på huan annan pa thessa forma ægor (i Strengnäs) ... vid plickt oc nefftz som bybochen inneholler. Gust. 1 reg. 4:134. Bycka, f. Hynda. [Isl. bikkja.] Klaga för hunden, at byckian beet. Grubb 416. Byfogde, m. Stadsfogde. Eneköpingz Stadz Inbyggere må ... vthwelie sigh theris eigin Byfogdte. Gust. 1 reg. 2:2. Bygga, tr. 1. Skapa, bilda. Gudh bygde ena quinno vthaff reffuet, som han vthtaghet hadhe aff menniskionne. 1 Mos. 2:22. — 2. Uppgöra, ingå. Så är ock icke lijtet förnöden till at veeta, hurulunda, med hvem och uthi hurudana måtto man skal bygga och hålla venskap. Brahe Oecon. 29. — 3. Böta, laga, lappa, the j båtenom bygde sijn näät. Marc. 1:19. bruka sitt embethe och handvärke, som är att bygge ketzler. Fin. handl. 7:191 (1546). lappare som bygger gambla kläder. Comenius Tung. index. Byggenskap, m. 1. Gård och gårdsbruk. sittia hema wid boo och byggenskap, bruka åker och äng. Svart Kr. 56. the så elskade theras åker och byggenskap, at the läte Gudz Rike fara. L. Petri 2 Post. 145 b. — 2. Byggande. Han hafver förtrodt sinom tienarom thet embete, at kunna upbyggia Christi lekamen, . .. men huru lamt och sömnigt går thet til med thenna byggenska-pen. Svedberg Sabb. ro 2:1650. När thenne grunden är vel lagder, hafver jag varit sorgfällig om byggenskap på honom. Sabb. helg. tillegnan. Byggmästeri, n. Om byggemästerij (De fabrilibus artificiis, Von den Bauhandwer-ken). Comenius Tung. 522. Byggning, f. 1. Byggnad, hans mwrs bygning war aff Jaspis. Upp. 21:18. — 2. Byggande, hugga steen til Guds Hwsz bygning. 1 Krön. 23 (22:2). Tå hindradhe folcket j landet Juda folcks hand, och aff-skreckte them aff bygningenne. Esra 4:4. Byggningsman, m. En som bygger, byggmästare, bygninges männenar ladhe grundwalen på Herrans Tempel. Esra 3:10. tine (staden Tyri) byggningesmän haffua til-pyntat tigh som alraskönest. Hes. 27: 4. han förderffuar bådhe bygningzman och bygning. P. Erici 3: 84 a. Kyrkionnes bygningzmän. 6: 79 b. Bygla, f. Bygel. Honom släpadhe een häst till döds, ther footen var fastnadh i byglon. L. Petri Kr. 62. Bygång, m. hon haffuer ingen tijdh ... at förspilla medh dantz, medh bygångh, medh squaller. J. Bot vi di Brudpred. 55. Byka, tr. magan mere styrkes genom ett stycke saltachtigt kött, än genom then bästa soppan, althenstund thet förra styrkerByke — 136 — Byssja magan, thet senare byker (urlakar) och gör honom slapp. Lindestolpe Surbr. fråg. 48. Byke, n. Byk. Hafva et fullt byke. Lind Ord. Hon har så länge klappträ brukat, Och gjort så rent i sina dar, Tils hon et flygtigt hjerta mjukat; Men lär i byket sjelf bli qvar. Dalin Vitt. 4:371. Bylta, f. Bylte, byltor. Gust. 1 reg. 10:180. Jagh taar bylthan och korgen medh hast. Olfson Tre vise män C 2 b. Byman, m. Stadsbo, borgare. [Isl. bymaÖr.] oss elskelige bymen i Köpingh. Gust. 1 reg 6:49. Borgare och Byeman. Stjernman Com. 1:598 (1614). Byndel, n. Bundt, knippa, knyte. [T. bundel.] uthi itt Byndel, uthi itt Knyte ... sammanfatas. A. Andreæ Tillegnan af L. Petri Dial. om mess. A 3 a. Mijn öfverträdelse är försigld lijka som vthi itt byndel, och tu haffuer inknyytt mijn misgerning. L. Petri Jobs bok 14:17. Byra, tr. Skålla; skölja med hett vatten. (Se Rietz.) barka, byra och passera allahandha slagh lädher. Skråord. 38 (1596). Byra drickestunnor. Lind Ord. Byrdig, adj. Genom börd berättigad, arfsberättigad. han war byrdig till Rijket effter sin fadher. Svart Kr. 104. kunne icke the bönder ther nu sittie opå (på egendomen) med nogon skääll bewijse att the äre rätt byrdige till, vthan berope sig allenest på gammel heffd. RR 26/s 1546. Byrgdaman, m. En som inbergar, skördeman, [af F.Sv. byrgp, inbergning.] iagh vpfylt haffuer wijnpressen, intet mindre än sielffue byrgdamännenar. L. Petri Sir. bok 33:17. Byrännare, m. Landstrykare. Byrän-nare, Erro, errans, vagabundus. Helsingius. Bysa, f. Byse, m. ? Fiskarfartyg. [Mlat. busa, bussa; Isl. buza; Mnt. buse, T. biise, f., litet fartyg till sillfångst.] lathe byggie ... Häringzbysser effter thett sätt som the bruke Westwartt till fiiske. RR 87/s 1548. de som kunna bringa uti fahrvatnet och til fisket goda tjenliga och varacktiga sillebyser, the samma skole på bemälte byser niuta vidh tullens ehrläggiande en hel monterat skepps frihet. Stjernman Com. 3: 767 (1669). (de som) understå sig släppa sielfva sillefisket ... och låta bruka desse byser på fräckt eller någon seglation ... (skola hafva) bysen förvärkat. 3: 768. noot och näät, krook, kat-zor, rysjor, håmar Upfylla tidt med fisk skipp, skutor, bysar, pråmar. Spegel Guds verk 188. Byske, Bösk, Böske, n. 1. Buskskog; ris, buskris. Byske, Arbustum, Gesträuch. Schroderus Lex. 8. må effterlåtas at hugga svedhieland ... i the bysken, ther hvarcken bärande trää eller timber eller byggningz-vercke skeer skadha. Stjernman Riksd. 2:1007 (1642). Gödzler kan man föröka, ther man theruthi legger halm, huussopor, skiäf- vor af lijn, af hampa, spånor af vedh, liung, eller och medh allehanda små byske blandar. Risingh 21. han (åkern) moste ... medh halm, rijs och byske medh eeld öffuerbrennas. Dens. 25. kom med trehundrade Svenske kneckter igenom skog och bösk. Girs Joh. 3 kr. 21. månge vordo uthi skoghen ibland törn och böske slagne. Schroderus Liv. 651. — 2. Boss, halmboss. verldens folk har hiertan lika fnyske; De fatta synden snart, som gammalt halmebyske Begärligt fattar eld. Kolmodin Qy. sp. 2:277. Byssa, Bössa, f. [Mnt. busse, T. biichse.] 1. Låda, dosa, burk, ask. Pixis, bössa til at haffua örter eller annat vthi. Var. rer. voc. G 6 a. Bysse och krws, ther läkedomen vthi förwarat är. A. Simonis L11 b. kleckte fram dessa superfina kloklingar, som tedde sigh hopetals, lika som uthur Pandoræ byssa. U. Hjärne Orth. 183. een bössa medh ko-steligh och liufligh salva. Schroderus Albert. 4:127. — 2. Liten kanon. Byssegjutare, m. Kanongjutare. [T. büchsengiesser.] Tormentarius, bössëgiutare. Var. rer. voc. D 2 a. Byssegiutherne ... måtte vpwaske och försmelthe allt koperwask och vpgiuthe thet vdi godhe och warafftige schytt. HSH 27:180 (1565). Byssehus, n. Tyghus. [Mnt. bussenhus, T. büchsenhaus.] Hwij haffwe i ... giordt kyrkierne till Byssehws, hestestall, kruttorn. Ernhoffer 5lb. Byssekrämeri, n. Handel med små-kram. [Jfr D. bissekram, bissekræmmer.] den handell som dee fremmande och serdeles dee Danske drifue med allmogen ... med deres bysse-krämerij, de Danske löpe landed op och neder med. Landt: instr. 106 (1616). Byssepulver, n. [Mnt. bussenpulver, T. biichsenpulver.] Bysse puluer eller krut. Fin. handl. 4:122.(1556). Bysseskytte, -skyttare, m. En som skjuter med "byssa" (kanon), artillerist. [Mnt. bussenschutte, -schutter; T. [-büchsen-schätze.]-] {+büchsen- schätze.]+} en gammall gråskallot bösseskötte ... skööt aldrigh feell. Svart Kr. 89. Vid hvart skytt (kanon) var en eller två bysse-skyttare förordnade. Röding 171. haffue wpseende med bysseskytterne, att the icke lade (ladda) skytten medh mere krwdt, än them böör göre, och skole the försöke hwad krafftt krwtedt haffuer, för än the h.the lade skyttenn ther medh. Fin. handl. 3: 226 (1555). forsöke the bysseskytter, som äre opå Ny slott, om the och well kunne sichtte och rett skiuthe. 4:97 (1556). Byssesten, m. Sten, hvarmed "byssor" (kanoner) laddades. [Mnt. bussensten, T. büchsenstein.] en godh steenhuggare som kan hugga byssosteen. Gust. 1 reg. 8: 66. Byssja, Bössja, f. 1. Boss, ströhalm under kreatur, the (kalfvarne) skola ickeBysven — 137 — Bång liggia i sin egen träck, uthan altijd rensas under them och offta gifvas them ny bysia eller ströö. Colerus 2: 37. — 2. Läger för svin. en oren so tilbör een oreen bössia. Schroderus Kysk. speg. E 4 b. han såsom itt svijn ligger uthi bösian. Cogn. 91. Een laat dräng och varm säng skilias så nödigt ååt som soon uhr byssian. Bondeprakt. F 8 a. Bysven, m. Stadstjenare, polisbetjent. Illgärningsmän genom bysvennen [lictor]... måghe fast tagas. Comenius Tung. 668. Sbirri, bysvenner. Laurelius Påf. anat. 186. Bytelig, adj. Som kan ombytas, förändras. moste man och tillse hvilka book-stäfver som äro byteliga. Rudbeck Att. 1:18. Bytteöl, n. Besök på flera ställen under samma resa; "fara i byttöl", helsa på öfverallt, der man färdas fram. (Rietz.) the som dragé wmkring wdi bythe ööll, på horerij eller med andre theris pimpe ärender,. .. wille alle haffue frij kost och täring hoos prester, ländzmän och andre wore wnder-såtter. Fin. handl. 4:196 (1556). Byxtjuf, m. Ficktjuf. dierfve byxetiuf-var. Spegel Guds verk 64. Båda, f. Klippa i hafvet, som endast räcker upp till vattenytan och märkes af vågornas brytning deremot. (Rietz.) Emellan Hangöö udd och thetta skiäret (Segulskär) äre bodor långt til siöss. J. Månsson 10. en hoop medh små klippor och bodhar. Ders. Både, pron. Neutr. sing. Tu skalt icke bära skökio löön eller hundapenningar vthi Herrans tins Gudz hws, ty bådhe är Her-ranom tinom Gudh een styggelse. 5 Mos. 23:18. Mongahanda wigt och mååt, bådhe är Herran om een styggelse. Ord. 20:10. Thet war bådhe jemmerlighit, at folcket så alztinges förskreckt, och offuerste Presten så bedröffuat war. 2 Macc. 3:21. the Saduceer säya, at ingen vpståndelse är, och ingen Ängel och ingen Ande, men the Phariseer bekenna bådhe. Ap. gern. 23: 8. — Neutr. plur. the woro bådhen naken, menniskian och hans hustru. 1 Mos. 2:25. the wore bådhen Abraham och Sara gammul. 18:11. Itt hörande öra och seende ögha, Herren gör them bådhen. Ord. 20:12. then thet fåår höra, honom skal gella j bådhen hans öron. 1 Sam. 3:11. Hwadh skal man tå aff the bådhen vthwelia? Pred. 9:4. han ... aff bådhom haffuer giordt itt (o noi-f\aa.q zà à|xcfoxepa sv). Eph. 2 14. — Mask. plur. och giorde bådhe itt förbund medh hwar annan. 1 Mos. 21:27. the skola offra en vng stwt och en wädhur aff hiordenom, the bådhe vthan wanck äro. Hes. 43: 25. sadhe han thet bådhom sinom brödhrom. 1 Mos. Båffel, se Buffel. Båga sig, refl. en angenäm flod, som bågar sig fram emellan klyftorna. J. Wallenberg 204. Båge, m. 1. Regnbåge. Min bogha haffuer iagh satt j skynom ... Therföre skal min boghe wara j skynom. 1 Mos. 9:13, 16. — 2. Stråke. [T. bogen.] Nycklegijgans sträng den styfva boge skurar. Eurelius Herden, tillegnan. Bågsäck, m. Koger. Corythi, bogha-secker. Var. rer. voc. L1 a. Bål, m. Stam (på träd), qwistana haffwa theras lijff och grönsko aff bolen, och kunno inghen fruct göra medh mindre ath the äro sitiandes j bolen, och fåå theras krafft aff honom. O. Petri Men. fall E 7 a. såsom een Eek och Lind, som än nu haffua bolen, ändoch theras löff affslaghen warda, Een heligh sädh skal sådana bol wara. Es. 6:13. alle himmelens foghlar såto på hans kullfalna bohl, och all wildiwr ladhe sigh på hans aff-hugna quistar. Hes. 31:13. Bål, f(?). Bål (af ved). Ve, Sodom, ty en bål tu sielf i afton tänder. Kolmodin Qy. sp. 1:28. timra up then alrastörsta bål. 1: 47. Båldeligen, adv. Djerft, dristigt, hörandes man .. . ursächta honom, som giordt sin möijeliga flijt, och boldeligen budit til at bära fram, där til hans axlar voro försvage. U. Hjärne Orth. 123. Bålverka, intr. och tr. Göra bålverk, förse med bålverk. [Mnt. bolwerken.] lathe skantze och bulwärke innen for muren. Fin. handl. 4: 265 (1556). när man gick till storms emot staden, befanns också, att invånarne ... låtit bolverka för portarna. Hallenberg Hist. 3:28. de begofvo sig innom den utaf dem tilförene bolvärkade porten. J. Werwing 2: 36. Bålvirke, m. Bålverk. [Isl. bolvirki.] upresandes här och ther torn och bolvirke. Schroderus J. M. kr. 329. Bång, n. Ljud (bingbång). Juleklockorna (ljuda) med heligt bång. Spegel Guds verk 162. Bång, adj. Rädd, modfäld. [T. bang.] blef han så ångse och bång, at han öfvergaf befästningen. Tegel Er. 14 hist. 281. Bång, f(?). och n. Ängslan, räddhåga. [Mnt. bange.] han för hiertans wee och werck skul icke retzligha kan weta huart vth han sig wenda skal. Ja sådana bång warder honom tå, at hela werlden icke är honom wijdh nogh. L. Petri Skyld. E 8 a. Min owen gör migh så stoort bong. Psalmb. 1572 19 a. Bång, Bångt, adv. Ängsligt, bekymmersamt. [Jfr T. es wird bange.] så skal idher, som sittien så oredde, warda bång. L. Petri Jes. proph. 32:10. När Sivardh thet förnam, vart honom bångh. Kr. 33. them skulle warda illa widh och bong nogh. Chr. pina P 4 a. Tå var Söfverijn Norrby bångt at komma uth genom Sundet. Girs Gust. 1 kr. 29. Konungh Erich vardt bångdt i sinnet.Bångas — 138 — Bäfvenhet Er. 14 kr. 89. tå bleff honom bångt om hiertat. Ders. 107. När desse förnummo, det fienden var 80000 stark ... vardt dem så bångt at de ei viste hvad de göra skulle. Joh. 3 kr. 38. Öfverföll så Hannibal... the Romares lägher oförmodeligen och giorde the Romare myket bångt. Schroderus Liv. 311. emedan menniskian sigh uthi Gudz vilje icke begifva, och hielpen af honom förvänta vil, så är henne thes bångare. Kors. 268. Bångas, dep. 1. Bråka, streta, möda sig. Konungar brytas och bångas ... medh penningar, gul, selff och stoor herligheet. L. Petri / Post. F4b. hvad Pålen vidkommer, så bongas theras konung med intet högre, än huru han må oss ett krig påföra. Gust. Adolf Skr. 210. Lax, som vida går och bångas, I Svenska strömmar kan så lätt och ymnigt fångas. Spegel Guds verk (1745) 89. en menlös fisk med skadekroken bångas. Kolmodin Qy. sp. 1:39. Tig stilla, mitt förnuft, låt dig af trone fångas, Ty du förgäfves dock med dina tankar bångas. 2:33. — 2. Yfvas, stoltsera. the gå och svantza med släp, och bongas med utspenta kiortlar. Svedberg Casa 151. Bångas, dep. Vara rädd. [T. bangen.] at vij ey skulle skräckas och bångas, I himmelen ha vij medlare många. s. Brasck Förl. sonen Ila. Bånghet, f. Ängslan, rädsla, hjertans ångest och bångheet. Schroderus Kors. 10. Bångighet, f. Ängslan. [T. bangigkeit.] Hiertebångigheet. Stjernhjelm Fredsafl.3 intr. Bångsam, adj. Bångstyrig. Bångsam, Effrenatus. Schroderus Lex. 79. ofredeligh och bångsam. L. Petri Kr. 37. Hugsens blinde, bångsame reetningar. Stjernhjelm Lycks. är. Bångse, adj. Bångstyrig. Bångse, Tu-multuosus. Schroderus Lex. 81. Bångse, adj. Rädd, ängslig, en syn-nerligh siukdom och kranckheet, then man kallar Incubum, gör menniskian i sömpnen så bångse och ångerfull, at hon ock offta inbiliar sigh at thet är en ande och itt spöke för handenne. A. J. Gothus Theor. 247. Ähren j för reesan bångse? Prytz o. Skottk. B 2 a. Bår, n. ? Båår, Flocci, das unnütze Ding. Schroderus Lex. 49. Bårdskärare, se Bardskärare. Bårnät, n. (Bonnett?) han sköt på samme markarlar att de fölle nedh af merserne och neder på bårnätet then ene efter then andre och ingen fördristade sig sedan dit upp. R. Ludvigsson 268. Båsa, intr. Göra bås. [Isl. basa.] then bittida båsar Får offta seent koo in om låsar. Rondeletius 10.- Det är icke åt båsa för oburit fä. Rhodin 33. Båt, m. Vinfat, hållande omkr. 180 kannor. [Sp. böta, T. boot.] Een båth Mal-mesij eller Candijss vijn håller 3 ååhmer. Een båth Sächt håller 3 ååhmer. A. J. Gothus Räkn. 132. Båta, intr. Hafva båtnad, vinning, huar szamme Söffuerin norby wille ... giffua sig her noger stædis in j landit... wela the tha ... fölgie honum saa wth ighen, att han föga baatha schall. Gust. 1 reg. 3: 54. wij båte så föge på thenn bränning ... vtan tage fast större skade. RR okt. 1544. Hoo haffuer någhon tijdh båtat ther vppå, at han haffuer leghat honom til filtes? L. Petri Jobs bok 9: 4. så båtar ock ingen ... ther vppå, at han giffuer sigh til kamps medh Gudh. 3 Post. 46 a. Båtan, f. Båtnad, vinning, ath man låter sigh nöya är båtan noogh. NT 1526 1 Tim. 6: 6. Båte, m. Båtnad. [Isl. bati.] Ther aff hade vij Jithen båthe. Hund Er. 14 kr. v. 180. Båtelig, adj. Båtande, vinstgifvande. Är icke mykit båteligit, at menniskian ... ei vil betrachta sin dödelighet. Svedberg Ungd. reg. 302. båteligh, quæstuosus, lu-crosus. Comenius Tung. index. Båtna, intr. Gifva båtnad, gagna. [Isl. batna.] än doch the släpa nogh och draga, så är thet likwel förgeffues, thet båtnar them intet. L. Petri 1 Post. Z5a. en saligh endelycht båtnar mera än gull och silfver. Schroderus Kegel. 456. sådane medel... som både förslå och båtna til rijkzens styrelse, hägn och försvar. Stjernman Riksd. 2:1236 (1655). Båtning, f. Båtnad, vinst, inkomst, een pijgha som hadhe en spådoms anda ... droogh sina herrar mykin båtning til medh sin spådom. Ap. gern. 16:16. Båtnyttig, adj. Tjenlig till båtfart. (undersöka) strömmarne ... om the kunna göras bååt nyttige eller navigable. Bidrag 3:71 (1630). Bäckslem, n. Beckiasleem behaghar honom wel. (Glossa: Thet är kötzligh wellust och godha daghar.) Job 21:33. [Luther: der schlam des bachs.] Den nya öfvers, har orenlighet. Bäfning, f. Skakning. Vettensicaper och bokliga konster lågo ännu i lägervall efter de stora bäfningar, som Svenska regeringen undergått. Dalin Hist. III. 1:322. Af tidens bäfning rörs den största monarki. Vitt. 3:212. Bäfsam, adj. Bäfvande, ett ängzligt och bävesampt anskrij. Schroderus Liv. 617. Bäfven, p. adj. Bäfvande, hoo som ey för kruut och runde loo var bäfven, Han spänte bältet kring och greep til snäll karbin. Eurelius Vitt. 34. Bäfvenhet, f. Bäfvan, förskräckelse och bäffuenheet. P. P. Gothus Ff i a. the bliffua i ewiga bäffwenheet, skälffua ochBäfvergäll — 139 — Bära rätzla. P. J. Gothus Synd. sp. G la. een gruffuelig bäfuenheet... vthi alla kropsens inwertes och vthwertes lemmar. Ders. K 8 a. Bäfvergäll, m. Biurens . . . bäbergääl. Spegel Guds verk 236. Bäfving, f. Bäfvan. [Mnt. bevinge.] them war bäffuing och häpenheet på kommen. Marc. 16:8. kenna sin stora brwt ... och ther medh komma til en ånger och bäwinge widh sich sielff. O. Petri Men. fall K 7 a. Bägga, f. Tacka, fårhona. een bägga är drächtig uti fem månader. Colerus 1: 358. Om beggan, som lambat hafver, vil icke kännas vid sitt lamb. 2:128. Bägga, bägsa. Lind Ord. Bäla, intr. Bräka. Här haar han (målaren) sat it lam, som synes villia bäla. Spegel Guds verk 269. Bälg, m. Buk. [Isl. belgr.] plösa (fylla) sin bälg. Moræus 390. Bälgpipa, f. Säckepijpa eller Bälghpijpa. Helsingius. Bälgpipare, m. Säckpipeblåsare. Ven-tricularius, belgpipare. Var. rer. voc. 0 4 a. Bält, n. Skällande. [T. gebell.] hunda bäll.^ Messenius Signill 5. Bältare, m. Gördelmakare, sadelmakare. Bältare, zonarius, cingularius. Helsingius. olaff beltthare ... motthe frij och obehindret medt hans ærbetis werck, riidtygh och annen deel -som han giort haffuer, giffua sigh nidh wtij smaalandt ath forytthra thet. Gust. 1 reg. 3:281. the szom kunde smijde och förtinne thet tunne bläck, szom Bältere bruke pläge. RR c/e 1544. (I mandat om köphandeln 1546 upptagas Sadelmakare och Bältare såsom särskilde handtverkare.) Bälterör, n. Pistol. Kallades äfven Sadel rör. Adlersparre Afh. 221. Bältesknif, m. Ett slags dart. Röding 156. Bända, tr. Spänna, böja. [Isl. benda.] en man bende sin bogha hårdt, och skiöt. 1 Kon. 22:34. Bendt boghan medh tinne hand. 2 Kon. 13:16. Jagh vill min boga kraftigt bända. Tisbe 18. Dijns ögons strålar ... Ha bänt mitt sinne Under tiänstbarheets ook. Stjernhjelm Fångne Cup. 5 intr. Bände, n. Hylla. (Se Rietz bänna, bänne 2.) Ehvart jag mig omkring uti mitt visthus vände, Satt hunger här på krok, ther armod låg på bände. Kolmodin Qy. sp. 1:495. Bänk, m. Sittbänk. Gud forlate thet them aff wort clerckerij som all then owilie bruggit haffue med theris nye ewangelium som Luther haffuer dragit unden benken. H. Brask (HSH 16:125). (barnen) gå vth med benken (kunna ej gå för sig sjelfva), och sugha än nw aff spönan. O. Petri 1 Post. 134 b. een ting, then han serdeles elskar, låter han icke wräkas j wrå, eller vnder bencken. L. Petri 1 Post. Tia. Skrymtachtige Scribenter sticka under bänc-ken, öffverhölia och nedergraffva- laster och allehanda misshandel. Phrygius Agon 43. til hofva är list, bedrägerij, falskheet och fuch-svantsande så gäfft och gängse, at then som icke väl höflat är, moste liggia baak om bänken, och blifva uthhvislat. Schroderus Hoflef. 145. — Bänk i tingssalen. (Se Schlyter Ord. Ëingbenk.) bediom vi eder at) ville settie vp vj (6) aff edre swäne och vj aff vore med eder pa benken at ranzsaka thet ärende. H. Brask (HSH 17:71). Bänk, m. Bank, penningbank. en benck i hvar stadh eller åth minste i de förnembste måtte anrättas ... hvarest den torfftige på en säker pant och för ett redeligit interesse kunde få up så månge penninger, han någorlunda kunde tient vara i sin handell medh. Stjernman Com. 1:715(1619). Länebänck. 2:800 (1656). Vexelbänck. 2:807. man an-steller j Stokholm en bänk aff lähningar. A. Oxenstjerna (HSH 37:184). Bänk, m. Bank, sandbank. Man seer ved hafsstranderna, när stora stormer äro, hvad för höga bänkiar och backar de kasta op aff idelig sten och sand. Rudbeck Att. 1:35. kastade vatnet en sandbänk up. Ders. Bänka sig, refl. Sätta sig (på bänk). Lind Ord. Bänkarmborst, n. [T. bankarmbrust.] Balista, benkarmborst, boghe som kunde skiutas stenar oc stoor skot med. Var. rer. voc. ^ L1 b. Bänkdyna, f. Dyna, hvarmed i förnämligare hus sittbänk betäcktes, bænkiadynor. Gust. 1 reg. 4:37. Bänkehund, m. Knähund. Bencke-hundar eller keffvarne. Colerus 2:156. Bänketing, n. Olagligt, icke offentligt ting. när någre halssaaker eller andre vich-tige saaker för handen ähre, tå låte the them ee som offtast uthi the bänckieting för gåfvor, mutor och theris egin fördeel skull uthan Iagh, dom eller rätt öfvertalede, för-lijkte och förtvstadhe blifva. Stjernman Riksd. 1:145 (1540). Schall här med för-budit ware the Bencke tingh, som här till äre förmyckit brukede, och schole inge saker försones, för än the lagligen på häredz tingh äre förhörde vordne. Landt. instr. 7 (1563). Bänkhård, adj. Eg. Som sitter qvar på bänken, icke reser sig upp för någon; förnäm, högdragen, stolt, the sittia benck-hårde och styldtade medh werldzliga macht och bijfal. A. Andreæ Försp. till L. Petri Kyrkost. A 8 b. Bära, intr. Bäras, dep. the gingo tijt som wädhret baar. Hes. 1:12. wäderet war sönnan och liudet aff klockone bar alt vp ått Socknene. Svart Kr. 15. Denna här beskrifna storm ... bar gerad åt Skottlands klippor. J. Wallenberg 138. — B. på,Bärig — 140 — Böklare bära af, taga vägen, waare skiip kwnne .. . folgies aath alle wthij een flottha huart thet thaa kan bære paa. Gust. 1 reg. 3:270. Thenne falla j wanhop ... och wårda icke hwart thet bär vppå. Försp. till Rom. — Bära, bäras vid, behöfvas, fordras, tarfvas. thet bäär icke mykit widh, för än sådana personer warda förtörnade, ther man än med them talar sachtmodeligha. L. Petri Chr. pina a 5 a. Dät bärs så litet vid, at afsides stiga, förän du genast afledes tillika ifrån Gud. Hermelin Böa. — Bäras till, bära till, hända, baars icke bättre till för honom, än att han ther af Hadingh dräpin vardt. L. Petri Kr. 16. Så illa baars thet till för Konungenom, at han ... tappadhe otta slachtningar. Ders. 45. — Bäras till handa, vederfaras. (Jesus) hielper migh igenom gå Ehwadh som helst bärs til handa. Psalmb. 1572 49b. — Bära åt, göra åt, göra verkan, hjelpa. Thenne trogne varning bar ey åth. Messenius Ret. D 3 b. Bärig, adj. Bördig. Finnes icke i vårt land sådan herligh och bärigh åker som folket kan önska sigh? Rothovius 4 Pred. C 5 a. Bäring, Bärning, f. Bergning. Hafva sin näring och b. är ett ofta förekommande uttryck. Bärma, f. Drägg. [T. barme, bärme; Mnt. barm, berm.] tag ... bärma aff thet ölet. Colerus 1: 279. Nytt vijn haar mycken bärma. Grubb 573. Der du druckit ditt öl, kan du spilla din bärma. Rhodin 28. Jfr Pärma, ölbärma. Bästa, n. Huru mycket har hon til bästa? Jo, hon har in emot 10000 plåtars ränta åhrligen. Modée H. Smulgråt 26. Bästrådighet, f. Aristocratia, Bestrådig-het, när regementet öffverantvardas någhrom aff the beste och förnemligeste, hvilka med enhälligt rådh regeringen förstå oc utföra. L. Paul. Gothus Mon. pac. 109. Bätter, Bättre, adv. Sedhan droogh han bäter (längre) fram tädhan til itt bergh. 1 Mos. 12:8. Ther näst. bortt bäter ligger Babylon, och än bäter bortt ligger Persen. Försp. till Es. drogh bäter söder. Svart Kr. 23. tå moste tu medh blygd begynna sittia nedh bäter (vid bordet). Luc. 14: 9. Min ven, sitt vp bäter. 14:10. wardt han så häpen, at han war ey bätre än dödh (var nära på död). Judith 13:29. Tå sprang Biscopen vp, föga bäter än rasande. Svart Kr. 116. theras troo war ganska ringa, och fögho bättre än vthsluken. L. Petri 1 Post. P3a. Jag blef så hårdt hållen, at jag var föga bättre än förtviflad. Dalin Vitt. 3:343. Bättringslös, adj. the som obootferdige äro och bättrings löse. L. Petri 2 Post. 38 b. Bödel, m. Lictor, stadztienare, bödil. Var. rer. voc. C 7 a. — Böfvel. Tag mig bödelen! Ehrenström 40. Bödeln fare i den gamla narren för sina griller! Knöppel Mötespl. 8. Hon ... Bedt dem för tusan bödlar ränna. Lidner 2: 93. Bödeli, n. Bödelns bostad, som brukades till fängelse. [Mnt. bodelie, T. büttelei.] en vthi itt bödelij til daglig pino innestengder. Uti. på Dan. 605. så håller hon menni-skionnes hierta j twiffuelsmål oc låter thet aldrigh komma til någon wiss och fulkom-ligh tröst, hwilket icke annat kan wara, än itt daghligit bödhelij. L. Petri Chr. pina n 6 b. Bödelska, f. Qvinlig bödel. /Is. Ban. 1: 431. Bödla, tr. Sikta. [Mnt. budelen, T. [-beu-teln.]-] {+beu- teln.]+} Pollintor, then som bödhlar eller sich-tar miöl. Var. rer. voc. N 1 b. Böfvel, m. Bödel. Illgärningsmän genom ... skarprättare (böflar) måghe ... marteras. Comenius Tung. (1 uppl.) 668. fängelse, böfvel, galga. A. Laurentii Hust. 101. en fattigh syndare (rädes) för böfvelen. Ders. 268. Menar tu, om tu migh ihiälslår, Tu icke böfvelen på nackan får. Alle bedl. speg. 30. Böfvelsmat, m. Mat för bödeln. Jag troor ingen är så låter Som han är, then bofvelzmather. Moræus 392. Bögla, f. Bugt, inböjning. Then trinde figuren ... har ingen . .. bögla, bocht. Comenius Tung. 760. Böglot, adj. Bugtig, pucklig. Ett smaalt änne är svijnachtigt, ett böglott (gibbosus) åsneachtigt. Comenius Tung. 245. Böja, tr. och intr. 1. Vränga, förvränga. Tu skalt icke böya tijns fattighes rett j hans saak. 2 Mos. 23:6. Tu skalt icke böya frem-lingens eller thens fadherlöses rett. 5 Mos. 24: 17. Then ogudhachtighe tagher gerna gåffuor, til at böya retzens wägh. Ord. 17: 23. — 2. Afvika, han .. . wandradhe j allom sins fadhers Dauidz wägh, och bögde hwarken på höghro sidhona eller på then wenstro. 2 Kon. 22:2. Största konsten ähr at gå på en rett fot, och ehuru man moste för orsaker skuldh understundom göra en diversion j gongen, at man lijkväl ifrån målet intet böijer. A. Oxenstjerna Bref 2:385. Böjelig, adj. Böjd (för). Tobaksrökande ... gör kroppen bögelig til skörbugg. Lindestolpe Skörb. 21. skarpt och til förrutnelse bögeligit blod. Surbr. 26. de äre til hastiga affecter bögelige. Ders. 31. Böjelignet, f. Böjelse. Then ene hafver böijelighet och lust at fara til siös, then andre til landz. Svedberg Catech. företal c 4 a. Bok, f. Bok (trädet). Böök. Es. 41:19; 60:13. Böök, Fagus. Schroderus Lex. 51. böketrä. Var. rer. voc. R 4 a. På flakka fältet haar then hårda eek sig rotat, Samt sköna böken. Spegel Guds verk 118. Tityre, tu, som hvilar i skygd af lommuga böken. Palmfelt Virg. l. Böklare, Buckler, m. Ett slags sköld.Bol — 141 — Bönhas [Isl. buklari, Mnt. bokeler, F. bouclier.] Pelta, böklare. Var. rer. voc. L1 b. Tagh skölden och böklaren, och statt vp til at hielpa mich. Dav. ps. 1536 35: 2. til enviges kamp skal ingen gå medh någon slags försilfrat skiöld eller buckler. Peringskiöld Vilk. 248. Bol, m. Samdr. af Bödel, Böfvel. Han är sigh sielff en bööl, sin eghen pijna födher. Sparman Sund. sp. 179. en afvundz full... är sin egen bööl. Ders. 181. taag mig en bööl! Lucidor C l a. håcken tunger bööl! han haar wäll i dagh så fylt sigh medh ööl. Tisbe 45. Du biuder hyt gäster, din gamble bööl; täncker du, wy ha så mykit ööl? Ders. 56. (Månne de två sista exemplen höra hit? Kanske till nästföljande ord, med bildlig bet. stock, luns?) Bol, m. Bål, stam. Fast vijnträäts bööl togs bort, een tälning oss doch gläder. Eu-r elius Vitt. 78. Bön, m (?). Loft, vind. [Mnt. bone, T. bühne.] Contignatio, böön oghan [ofvan) på bielkalaghet, lofft eller saall. Var. rer. voc. G 4 b. han föll nedh vthaff tridhie bönen. NT 1526. Ap. gern. 20: 9. (Bib. 1541: botnen.) ofvan oppå sahlen (/ Visby slott) ... ähre stora spannemåhls och proviantz böhnar, så låga att man knapt kan der uthj gå räter. HSH 29:374 (1652). Böna, intr. Bönfalla. [Isl. bæna.] Ther-före badh iagh, och migh wardt giffuit förstånd, Jagh bönte, och bekom ther med Wijshetennes anda. L. Petri Sal. vish. 7: 7. Böna, tr. Rengöra (träkärl), på thet man kan bekomma thes mehra flöter, skal man låta them (mjölkkärlen) böna medh libbe-sticka. Colerus 2: 21. Siuda ... eenerijs och ekelöff, och tvätta eller böna bunkarna. Ders. Böna, f. Brukas (såsom Mnt. bone, T. bohne) i bet. af någonting värdelöst. All theris troo loffwen ... Hon är ey wärd een böne. En liten Crön. K 3 a. Then arbet icke vill belöna, Han är doch aldrigh värd en böna. R. Foss 450. the achta een lögn icke högre än een böna. Schroderus Hoff. väck. 336. Thesse lärjungar äro mächta sköna, Som äre icke värde een ruten bööna. S. Brasck Ap. gern. E 2 b. det duger icke det ringaste och är icke värdt een utgammul böna. U. Hjärne Orth. 149. När sanningen kommer till röna, är lögnen ej värd en böna. Ordspråk. Bonefart, f. Vallfart, pilgrimsfärd. [Mnt. bedevart, T. betfahrt.] Pelegrims resor eller bönefarter. R. Foss 220. medh the bönefarter och aflat hafver ijdel boofverij och bedrägerij varit. Ders. Bönegärd, f. Frivillig, ej påbjuden gärd. bönderna ... ære veluilioge til ath vthgöra för en bönegærd höö huarie xij skattabönder om eth gott vintherlass. Gust. 1 reg. 4: 365. Bönehjelp, f. == Bönegärd. må tu wäl handla mett presterne och bönderne ... såå att the komma them till hielp på skipenn mett någhen ringa gerd ... dog så att thet kommer oss inthet widtt, vthann elles för en bönehielp. Gust. 1 reg. 8:220. Bönehåll, n. Förböner. [Isl. bænahald.] Thetta (att få en viss man till kapellan) är allés vörå (konventets i Skeninge kloster) öd-myka bön oc viliom vi thet förskylla med ödmyukt bönehaal nat oc dag bediandis för eder nad. HSH 17:74 (1523). Bönemål, Bönsmål, n. Frieri. Bönemål, Petitio conjugalis. Schroderus Lex. 87. Thenna jungfruna .. . begiäradhe Hother sigh till hustru af hennes fadher, men een mächtig Förste ... hadhe ock hafft ther samma bönemåhl. L. Petri Kr. 23. väcker Kong Rolof sitt bönemåhl, så jungfrun thet hörde. Verelius Götr. 147. Jokul begynte sitt bönsmål till Olof (en kungadotter), att få henne till hustru. Reenhjelm 83. Bönesedel, m. Sedel, innehållande ett tillkännagifvande om någon händelse, hvilken kungöres från predikstolen att blifva föremål för församlingens böner, när wij höre j wåra församblingar aff Böne zedlerne huru Gudh thenna ödmiukar och j nödh falla läter, men en annan vphöyer och hielper vthu nödhenne, så skole wij såsom theras brödher och systrar alle för them ödmiuke-liga tacka och bidia. P. Erici 5:239 a. Bönfall, n. är wår willie ... atj . .. wele begiffue sådana eders bönfall in till oss. Gust. 1 reg. 7:9. Bönfallen, part. pret. Bönfallande, j äre begären och bönfalne tiil oss ... atuj wilde stadfestä thet wall. Gust. 1 reg. 6:118. i äre bönfalne til oss för eders frende. 6:275. Han screff them gunstelige och endeles bönfallen till att the skulle wähll göra och komma honom till vndsettning. Svart Kr. 73. Bönfällig, adj. Bönfallande. Szå äre och dhe godhe männ bönnfeliige til h. N., att h. N. wille tillata ... Gust. 1 reg. 7: 72. Bönhas, Bönhås, Bönås, m. [Grimm Wört. bönhase, "eigentlich bodenhase, na-mentlich ein schneider, der kein meister ist, heimlich unter dem dache, auf der bühne, auf dem boden arbeitet, wie ein gejagter hase auf den boden flüchten musz". Jfr Skråord. 124 (1536): en part aff borgerne her j Stocholm plega mygit bruge fremmande Screddere (och en part thorn ther i then motten föga forfarenhet haffua) huilka the besluta och innelucka vdij theres huss ock wåninger, szå ath them ingen beslå kan.] Ingen bönås, men mesterskreddare jagh är. S. Brasck T. krig. I 2 a. eder för en narr och för en bönhås skälla. Düben Boil. skald. 27. Jag är allenast ännu en klåpare och bönhås i detta handvärcket. Lagerström Pol. kannst. 27. den gjutnings konsten ... ganska sällan lyckas, i synnerhet när profven göras af bönåsar. SahlstedtBönhasa — 142 — Börligt Tuppen om sagan 8. Kolmodin (Qv. sp. 2:176.) brukar bönhås om en usel läkare. Bönhasa, Bönåsa, intr. och tr. Vara bönhas, fuska. [Mnt. bonhasen, T. [-bön-hasen.]-] {+bön- hasen.]+} dem, som komme ifrån landsbygden, och settie sig neder på Mallmerne till att bönhoasa, som man seije pläger. Skråord. 38 (1616). Lährepoikar... blifva aldrig deras lähreåhr hoos mästerhe uth, uthan dem förlöpa, och ... settia sig neder i städerne och bönåsa. Stjernman Riksd. 2:1148 (1649). bönhasa i hvarjehanda sysslor. Carleson 4. Om jag skulle .råda en bonde ... at köpa ur staden alt det han bönhasar hemma, så giorde jag orätt. Dens. 40. bönhasa med hjulmakeri. Dens. 51. bönhasa bort det sköna till ett fånigt prål. Thorild 3:210. Bönåsa. Lind Ord. Bönhörlig, adj. Värd att bönhöras, tin grååt är anammeligh och titt suckande bön-hörligit. Schroderus Kegel. 215. Boning, f. Vind, loft. [Mnt. boninge, T. biihnung. Jfr Bön.] En förnemligh tullenär uthi Vijborgz stadh ... uphängde sigh på sin egen boning. Kemner 72. Thet är fuller allgemeent, at han (spanmålen) hålles vel torr antingen på boningar eller luffter, eller i torre groopar. Risingh 31. til kornhus brukas mest i alle land bönningar eller lofft._ Dens. 32. Böra, v. Thetta är thet Leuiternar böör [tillkommer, åligger). 4 Mos. 8:24. vthi the stycker som min Fadher tilhöra, bör migh wara. Lue. 2:49. Then äldste skal tala, ty thet bör [tillkommer, anstår) honom, såsom then ther förfaren är. Syr. 32; 4. gåffuo the steen och trää sådana nampn, som them intet boorde [tillkommo, passade). Vish. 14: 21. honom borde icke [han borde icke få) leffua lenger. Ap. gern. 25: 24. I gåår borde (gälde) migh, j dagh tigh. Syr. 38: 23. wij på idher tencke, såsom thet bör sigh [är tillbörligt) at tenckia på brödher. 1 Macc. 12:11. wij icke sökte honom (Gud) såsom thet boorde sigh. 1 Krön. 16 (15:13). Börd, f. Foster, såsom eenne quinnos otijdhigh börd see the intet solena. Ps. 58: 9. födha otidhogha börder. P. Erici 4:45 a. Börd, m. 1. Skyldighet, åliggande. De Stockholmiske lotsarnes egentelige börd och plickt är att lotsa de ifrån staden utgående till Dalerön och Sandhamn. Stjernman Com. 5: 637 (1697). Konungar likna himmelens planeter;... bägges börd är at under et ouphörligt lopp hålla verlden i ordning. Tessin Bref 1:188. Min börd är at rikta E. K. Höghets syfte på Svenska mäns välgång. 2:201. Stora herrars börd är at sysselsätta stora konstnärer. 2: 344. — 2. Tur, ordning. [Holl. beurt.] när börden dem (lotsarne) träffar med Kongl. Maj:ts egne skepps lotsande. Stjernman Com. 5:641(1697). lotsarne (skola lotsa) ... efter de dem emellan särskilt af- fattade börder. 5: 650. Kunna de förtära andra menniskor, tänkte jag, så lär väl börden äfven komma till mig. J. Wallenberg 135. Börda, tr. Lägga börda på, lasta, betunga. [T. biirden.] iu nemmare hans bort-färd vaar, iu större steen bördade kärleeken på hans hiärta. U. Hjärne Vitt. 51. Lät oss af korsset ditt eij altförmycket bördas. Rydelius^ Vitt. 67. Bördeliga, adv. Såsom en börda, på betungande sätt. [T. biirdlich.] iac kunde icke lengre bördeliga liggia ten värdige fadren Bispen på halssen. Fin. handl. 6:275 (1549). Bördeman, m. Ätteman, stamfader.. Noah .. .Jag är utaf tin ätt,... Tu äst min bördeman, iag tin bröst arfving. Spegel. Guds verk 85. Bördig, adj. Skyldig, (af Böra.) Troen,. kärleken och hoppet... styra oss til dät vi Gud äre bördige. Hermelin B 8 b. Bördlös, se Bör lös. Bördsbref, n. Skriftligt intyg om hederlig och äkta börd. [T. geburtsbrief.] ingen varder promoverad til någon gradum eller antagen til något anseenligit embete, för än han hafver lagdt fram sitt bördzbreff och låtit see,, att han uthaf ährligh slächt och föräldrar födder är. J. Rudbeckius Kon. reg. 68. Bördsdag, m. Födelsedag. A. Nicander Vitt. 244. Bördslem, m. Födslolem. U. Hjärne Surbr. 26. Bördsregister, n. Slägtregister. Neh. 7: 64. Börfast, adj. Qyarhållen af brist på förlig vind. Säll den som fooga kan sig vijsligt effter vind ... Och när han börfast är,, mäd tålmod väntar böör. Columbus Poet. skr. C 2 a. the någhre daghar aff ett stoort nordan vädher lågho böörfaste. Schroderus Liv. 421. Livius lågh vid Delium någhre daghar börfast, ty emillan öijarna Cyclades ... är altidh bläst och hårdt vädher. Ders. 582. Nordanvädhret . . . them uthi någhre daghar hölt börfaste. Ders. 583. Flottan ... måste ligga börfast för et continuerligt mot-väder öfver 6 veckors tid. Lönbom Hist. märk. 4:109 (1675). Börja, intr. När hon borde (började) brefuet läsa, tilrade tårar af kinder. Tisbe 36. Börlig, adj. Tillbörlig. [Mnt. borlik.] ær icke börligit ath wij skole mistæ (våra gods). HSH 20:290 (1510). Jag försökt at mäd en brudlöfts dikt På thenna högtijdz dag tee fram min börlig plikt. Lucidor G la. Börlighet, f. Tillbörlighet. Män hvart gåår iagh min koos, Mäd fåfäng orde-prakt en sådan hieltes roos, Som effter börligheet ey skrifvas kan, afskrifva? Lucidor T 4 a. Börligt, adv. Tillbörligt. Här veet jagh ... Hur som jagh rättlig skall min Jesus börligst ära. Lucidor Cc2a.Börlös — 143 — Cinamen Börlös, adj. Utan förlig vind. [Mnt. borelos.] Paulus måtte ... liggia lenge bördlös. ^Rolander 18. Borr, m. Bör, medvind. [Isl. byrr.] Seglen mädhan i haffuen börr. Messenius Blank. 19. Borst, m. och f. Borst, helbregda svijn bära sina börster rätt upp. Colerus 2:212. håret reser sigh som börster i ända. U. Hjärne A ni. 254. Börst. Lind Ord. Borsta, tr. Borsta. Borsta och kämm titt håår. Colerus 1:377. Bösk, se Byske. Bössa, se Byssa. Bössja, se B y s s j a. Bösta, tr. och intr. Klappa, bulta, slå. [Isl. bey sta.] klappa, bösta, pulsare. Comenius Tung. index, böstadhe (dem) ... medh yxehambrar. Svart Kr. 156. Huden ... böstas med een klubba. Colerus 1:324. Råkade jagh honom, jagh skulle honom bösta. S. Brasck Ap. gern. F 2 a. the bösta sönder hvar min knoot. Chronander Surge D 8 a. ditt svärd, hvar med du mången gång haar Böstat på fiendens rygg, icke mindre än slagan på lofven. Leyonstedt 13. Des hiärta i dess lijf mån som een slägga bösta. Eurelius Vitt. 28. Böste, n. Skinka. [Isl. beysti.] Vår svånge magha oss tå mätta löste Medh en torr spikebogh och fläske böste. Schroderus J. M. kr. 147. Böta, tr. Böta. bättra, försona. [Isl. bæta.] huad feil och brister på färde äre skole thill thet beste bötas. Gust. 1 reg. 6: 56. Unn migh o Gudh så lenge leffua, til thes iagh bööter mina synder. P. J. Gothus Rel. art. 465. Bötare, m. Botare, lagare. Räffna (rifna) gårda bötare. L. Petri Jes. proph. 58:12. Bötasten. Bautasten. Mörk Adal. 2:381. Böte, n. Böter, bötesbelopp, skal... på uppenbara synder böte läggias. Comenius Tung. 667. dher bolerskan befinnes vara fattigh och bolaren förmögen, skal han och uthleggia bötet för henne. Laurelius Kyrk-ord. 206. han thär genast hela bötet fram-läggia skulle. Peringskiöld Heimskr. 1:648. C. Caball, m. Ridhäst, klippare. [L. ca-ballus, Isl. kapall.] Kamphester och Ca-baller. A. Olai 10. een ståteligh hengsth eller Caball. Bergius Nytt förråd 263 (1561). Om oxen höö upäta skal, Så dör aff hunger min (St. Görans) Caball ... Och iagh skal rijdan alle daghar. J. Sigfridi F7a. Calcant, m. Orgeltrampare. (af L. cal-care.) Vesterg.fornm.för. tidskrift 4: 90(1632). Canton, n. Sångchor. The helige änglar ... äre Gudz Cantorij, och siunga ganska herliga och liuffliga Sanctus, Sanctus, Sanctus, och Gloria in excelsis. P. J. Gothus Post. 768. alle Gudz helige änglar och alle helige menniskior varda medh förclaarada, reno-uerada tungor och medh himmelska basuner och instrument siungandes thet evigvarande Sanctus och Te Deum laudamus uthi thet himmelska Cantorijt. Tål. H 1 b. han (Kristus) och Cantorij haffuer, icke kallat och bestält jfrån Italien, icke jfrån Franckerijket, uthan haffuer sine egne Componister som uthsiunga hans res gestas, ... icke medh fyre, fem, sex eller tijo, uthan medh någer tusende , stemnor, begynnandes vydh thetta sättet: Ähra vari Gudh j högden. E. Sve-nonis E 3 b. Carecant, Caricant, m. och n. Ett slags halsband eller halskedja af ädla stenar. [F. carcan, i äldre språket carquant, [-char-chant.]-] {+char- chant.]+} En caricant med 4 stora rubiner. Lönbom Uppl. 2:19 (1563). Herr Peder Ryning til Lagnö bar (vid Carl 9:s kröning) CareCantet. J. Werwing 2:165. Så tog Archiebiskopen den konungsliga kiortelen af altaret och, med marskalkernes tilhielp, satte den uppå Hans Kongl. Maj:t, hängandes Carecantet der utan på. 2:174. Jfr Berch (Saml. 4: 422). Casel, f. Mess-skjorta. [L. casula, T. casel, Mnt. kasel. Se Grimm och Schiller-Lübben Wört.] fyr stycken Casular aff sijlke. Fin. handl. 8:159 (1554). plattor och caseler. P. J. Gothus Rel. art. 442. Chor, m. och n. 1. Ett antal (sjungande) personer, the sågho twå Chorar medh Pro-pheter prophetera. I Sam. 19:20 — 2. Kor i kyrka. Choren giorde han innan til j Husena, at man skulle ther inne settia Herrans förbundz Arck. 1 Kon. 6:19. then indra Choren aff Templet kasta vth, ... Ty han är giffuin Hedhningomen. Upp. 10 (11: 2). Migh (Odén) hafva the ey bygdt ett Chor Til ähra. Messenius Svan. 3. Chorkappa, f. Korkåpa. Kyrkionnes klädher, ähwadh thet är antighen Messe-klädher, Altareklädher, Chorkappor eller annat. L. Petri Kyrkord. 48 b. Cinamen, Cinamet, m. Kanel. [L. cin-namomum, T. zimmet; Luther cynnamet.] iach haffuer vpsmuckat mitt läghre med mey, mirram, aloes och cinamen. Sal. ord. 1536 7:17. Jach gaff en liuflig lucht ifrå mich, såsom Cinamet. Syr. bok 1536 24: 20.Cis — 144 — Dägga Cis, Sis, f(?). Accis. [Mlat. assisia, Mnt. sise.] han förökar then cisz som påladhes j fiord... så ath the (köpmännen) her epter giffua 1/u öre åff huart marka werdegodz the tijt föra. Gust. 1 reg. 7: 390. riked saa för-twingat med nya aalegninga, Ciise oc andra owanlega .. . tunga. 1: 27. giffwe oss och Cronone ther aff (skeppslasten) enn skälig och mottelig skatt eller sijss, som hwart skip kan ware stoor till. Fin. handl. 7: 208 (1547). then ölzitz szom faller wiid Salegruffuo. Gust. 1 reg. 10:212. Cissere, se Sissare. Claret, m. Ett slags trumpet. [Mnt. klarit, F. clairon.] Lituus, skarp tromeet, clareet. Var. rer. voc. 0 3 b. Claret, n. Ett slags kryddadt vin, tillsatt med honing eller socker. [Mlat. clare-tum; Isl. klaret, Mnt. klaret.] Mulsum, wijn bemengt med hanig eller suker, såsom clareet eller hypocras. Var. rer. voc. I 3 a. Clareët, mulsum. Helsingius. Clareet är en gemeen dryck vthi Italien, hwilken man ther nempner Stelladia. B. Olavi 48 a. Mädan blandar iagh thet klareet, Som taar bort både siäl och vett. Messenius Blank. C4. Then rike man drack klarheet och Wijn. Psalmb. 1572 (Wijsa om dryck. A 3 b). Corant, Courant, m. Ett slags dans. [F. courante.] Rietz korant. Skole vij dantza en Corant? Prytz O. Skottk. C 2.b. Nu sig i en Courant, nu i en Brandle svinga. Spegel Guds verk (1745) 219. Op med snabba, snella fötter, Steller an en Polnsker dantz, Eller vill ni på sin Frantz Ha cou-ratter(I), minuetter? Rosenfeldt Vitt. 216. Hvar taga sig nu till med snabba, snella fötter, Ded bästa man här lärdt, at dantza minuetter, Curanter, Polinska, paspied och andra fleer. Ders. 217. Cornett, m. och n. [F. cornette.] 1. En trupp ryttare. Rytteriet (var indeladt) uti Fanor, som ock kallades Cornett. Hallenberg Hist. 1:140. — 2. En sådan trupps standar. Hallenberg anf. st. — 3. Ett slags qvinlig hufvudbonad, hufva, mössa. Sitt änne medh itt gyllende korneth ... pryda. A. Laurentii Verld. speg. 335. Cortina, f. Sänggardin. [It. cortina, F. courtine.] draga Cortinan igen. Messenius Signill 37. Credentz, Credentzie, f. Kreditif, skriftlig fullmagt. [Mnt. credentz, credencie.] Fursten sin Cantzeler... vthskickar medh ... instruction och credentz. P. Erici 2:41 a. Hermann Israell kom till oss mett eder (Lybeckarnes) beseglda och fulmyndugha Credentzie. Gust. 1 reg. 8:282. Cymbel, Cymbla, Cymble, f. Cymbal. Cymbaal, cymbla, cymble. Comenius Tung. index. Cymbalum, cimbla. Var. rer. voc. 0 4 a. Loffuer honom j symblor wellyuden-des, loffuer honom jnnan frögdenes symblor. Tideb. 11. Loffuer honom med clara cym-bler, loffuer honom med klingande cymbler. L. Petri Dav. ps. 150: 5. Cypress, n. itt Cijpress på Hermons berg. Syr. bok 1536 24:17. D. Dadlig, Dadlös, se Dåd lig, Dåd lös. Daffert, adv. Tappert, kraftigt, dugtigt. [Mnt. dapfer, dapper; T. tapfer.] mötte bönder honom med staffsliungor och andra ringa wärior, höllo honom doch daffert aff. Svart Kr. 23. sloge the så daffert iffrå sigh, att fiendener satte ther effter 35 karar. Ders. 40. Jfr Dappert. Dag, m. 1. wij hörde (detta) jdagh otte-daghar (för 8 dagar sedan). L. Petri 2 Post. 58 b. — 2. Utsatt tid eller termin, inom hvilken något bör ske; stillestånd; anstånd, uppskof, rådrum. (Jfr Söderwall Ord.) en frij dag som stod emellom Seuerin norby och vår nådigiste herre. Gust. 1 reg. 4: 77. Doch bleeff ther ingen slachting aff, vtan ther wardt taghit i dagh. O. Petri Kr. 110. med them satte han i dagh i tree dagha. Ders. 119. Så bleff thet satt i otta dagha dagh. Ders. 247. Och gaff biscop Kätil så före, at her Boo skulle sielff haffua brutit daghen. Ders. 246. settia i dagh ... på en månadz tijdh. Svart Kr. 108. Jagh wil än nu giffua them hundradhe och tiwghu åårs dagh (att bättra sig). 1 Mos. 6:3. Han föll nidh och beddes dagh, han wille honom wel betala. Psalmb. 1536 16. iagh ... haffuer åter dagh itt heelt åhr. P. Erici 2:42 b. monger kommer til dagha (förlikning; försoning af sitt brott) och får fridh aff men-niskiom för penningar skul. L. Petri Mandr. E 1 b. mandråpare, som ... biudha sigh til dagha, mågha först få dagh och sedhan komma til böter. Ders. F 5 a. — 3. Sammankomst till öfverläggning, och haffue the (Danskarne) dogh lichwell udi midlertiid hollet monge dager bode med Keysaren så ock städerne. Stjernman Com. 1:120 (1550). Dagatal, n. Antal dagar, iagh wil göra tigh theras misgerningars åår til daghataal, nemligha, tryhundradhe och niyotiyo daghar. Hes. 4:5. Jfr Dagtal. Dägga, tr. Daggbestänka. [Isl. döggva.] den hvijta rijmuta hästen (Rimfaxe), hvilkenDaggar — 145 — Dalk daggar jorden med fraggan som kommer aff betzletz tuggande. Rudbeck Att. 1:198. Daggar, Dagart, Dagert, m. Dart. [Isl. daggardr. B. Hald.] Pugio, daggar. Var. rer voc. K 4 b. En dagartt mett en kedie aff sölff. Hist. Handl. 2:30 (1548). bleff så stungen med en dagarth j brysthet. Fin. handl. 4: 843 (1558). han fördolde under sine klädher en dagart. Schroderus Liv. 62. Ther rychte han uth sin dagert och slogh then Herr Nielss Sture i brystet. Girs Er. 14 kr. 92. Daggvuren (?), adj. Duggregnande? [Jfr D. dugvorn, rorifer.] När han (juldagen) på een lögerdagh är, Kommer een daggvren vinter medh köld och väär, Ostadigh och så medh myckin sniö. Bondeprakt. A 6 b. Dagig, adj. Förekommer stundom (såsom T. tägig) i sammansättning med räkneord, t. ex. den tredagiga Warschauiske slagtningen. Ehrensten (Lönbom A nek. I. 5:51). Dagmål, n. 1. Frukost; äfven Frukosttid. var tå dagmål eller vid klockan nije för middagen. Peringskiöld Vilk. 228. — 2. Dagkost. at hvar och en ... meddelar åt then, som bör hafva, sitt dagmål eller sin månadz kost, som them tilförordnat är af husherra-nom. Svedberg Casa 635. Dagom, adv. Med hvar dag. hon wart dagom wärre. O. Petri Men. fall A 8 b. hans troo warder iw daghom swäghre (svagare). L. Petri Om nattv. E 3 a. verlden hon är sig altid lik, tagande dagom til i onskonne. Svedberg Schibb. g l a. Dags, adv. thet är än nu bittijdha dags. 1 Mos. 29: 7. j ären än nu här til dags icke kompne til roo. 5 Mos. 12:9. Konungen ... stadhfeste honom j hans offuersta Presta-embete, och j allo andro äro, then han ther til dags hafft hadhe. / Macc. 11:27. Dagsfrest, f. Dag, en hel dag, en dags tid. när han (Josua) til Gudz werck be-höffde lengre dagsfrest, moste Solen emoot sin natur genom Gudz Sons krafft stå stilla. L. Petri 1 Post. P2a. man honom strax förgäter, som icke lenger än enns blott dags-freest gäst haffuer. Sal. vish. 5:15. Dagsfruktig, adj. Som fruktar dagen, dagsljuset, dagsfruchtige skalkar. P. J. Gothus Rel. art. 437. Dagsled, f. Dagsresa. [Isl. dagleiö.] The gingo ena dagsleed. Luc. 2:44. han ... iäghadhe effter honom siw dagsledher. 1 Mos. 31:23. Dagslänt, m. Dagdrifvare. (Se Rietz Slinta.) daghsläntar och hälgedagzkarar. Bureus Varn. C 3 b. Dagslönskarl, m. Daglönare. Dränger, pigor, dagzlönskarlar och arbetare. Ern-hoffer 40 a. Dagsmegn, m(?). "Dagsmeja". [Isl. dagsmegin?] Thett... haffuer här til legat fördolt vnder snön, och komber til euentyrs väl op mett dags megn. Gust. 1 reg. 5: 67. Huilkin dickth och ildfundh haffuer her tiil ligath fortæckth och osmeldt wndher snöen, men nw ghaar hoon wp medh dagzmedhen. Dipl. Dal. 2: 49 (1525). Dagsorka, f. Dagsverk, dagsarbete. (Se Rietz Dagorka, s. 488.) Begyn tin dagz-orka med bedjande. Hermelin B 2 b. en berömlig idughet håller tig ständigt vid tin dagz-orka. Dens. C 6 a. Dagssky, adj. Dagsskygg, skygg för dagsljuset, han såsom een dagzsky natt-skäffua, vggla och lädermws hatar liwset. P. Erici 2:124 a. Dagsverk, n. 1. Arbete, göromål för dagen. Altså lät han ther för Herrans för-bundz Arck Assaph och hans brödher, til at tiena inför Arcken altijdh, och hwar dagh j sitt daghs werck. 1 Krön. 16: 37. — 2. Dagsverke. Mine torpare ... Sköta min åker och äng och göra mig årliga dagsverk. A. Nicander Vitt. 220. Dagsäta, -sättning, f. Dagsätt, n. Skymning, solens nedgång. [Isl. dagsetr, n.] efter dagsätan ransaka stjärnorna. Björner Kämp. företal 1. dagsättning, crepusculum. Comenius Tung. index. Thet var kl. 5 om afftonen, mot dagsettningen. Svedberg Sabb. ro. 1:796. soolen blijdast skijn, tå hon åt dagssätt lutar. Rudeen 254. Dagtal, n. Datum, drages innehållet korteliga ut af the skrifteliga skiäl och bevis, som the (parterna) vid sina inlagor fogadt, hvart efter thes åhr och dagetal. Lag 1734 R.B. 22: 2. antecknande af årtal och dagtal för de obetydeligaste händelser. Kellgren 3:147. Jfr Da ga t al. Dagtinga, f. Dagtingan. [Mnt. [-dege-dinge.]-] {+dege- dinge.]+} stadfeste med siit maiestatis insegle ... alla the Degtingor. Gust. 1 reg. 1: 27. Dagtingare, m. daghtingare, advocator, advocatus — medlare, mäklare, daghtingare. Comenius Tung. index. Dagvard, m. [Isl. dagverör.] Frukost. Jentaculum, daghward. Var. rer. voc. G 8 b. — Middagsmåltid. Lind Ord. Dagväljare, m. En som till något företag anser vissa dagar lyckligare än andra. then som är en spåman, eller en daghwäliare, eller then som på foghlalååt achtar. 5 Mos. 18:10. (I skolen icke achta på foghlaroop, eller wälia någhra daghar. 3 Mos. 19:26.) the ... äro dagha weliare såsom the Philisteer. Es. 2:6. — Se Grimm D. Myth. 3 uppl. 1091. Dagväljarinna,f. j Daghwäliorinnos barn. L. Petri Jes. proph. 57: 3. Dala, intr. Dalas, dep. Sjunka, gå ned. [Mnt. dalen.] sohlen begynner daala. Ro-senfeldt Nav. 36. Jag ser förnöjd hvar afton solen dalas. Liljestråle v. 1592. Dalk, n(?). Sladder. [T. dalk, m.] Här haar ock varit den tiocka skalck, Den präst 10Dam — 146 — Dandeshet alt med sitt sqvaller och dalck. Dalius Hec. C 3 b. Dam (Damb), n. Rök, ånga, dimma, dunst. ther vpgick itt damb aff landena lijka som en röök aff en vgn. 1 Mos. 19:28. itt tiockt damb gick vp aff röökwercket. Hes. 8:11. Röök och damb gåår före ther eelden brinna wil. Syr. 22: 30. Damb gick vp aff hans näso, och förtärande eeld aff hans munn. Ps. 18:9. hon (visheten) är itt damb vthaff Gudz krafft. Vish. 7:25. hwadh är idhart lijff? Itt damb äret, som en liten tijdh warar, och sedan förswinner. Jac. 4: 14. Ånga eller damb vpgåår vthaff griffterna. P. Benedicti Dl.b. Dambet som går aff osläckt kalk, när man slår ther vatn på. Sparman Ber. A 4 a. ett stillstående vatn eller kärr ... gifver förgifftigt damb ifrån sigh. Sund. sp. 23. Utaf matens tyngd besväres magen, därnäst hiernan utaf dät ifrån magen upstigande damb. Hermelin C5a. Dama, Damma, f. [F. dame.] 1. Dam, fruntimmer. [Isl. damma.] Mongen begifver sigh til hofva och försörier sigh ... medh lose-ment, såsom och medh en sköön Damme. Schroderus Hoflef. 178. Härmedh faar väll, skiön Damma, Faar väll tu skiöna roos. Wivallius 245. Han dricker och svärmar, Han haar en Dama uthi hvar byy. Visa (tr. 1694). Om aftonen så blid Gick jag med Dammor at spatzera. Visa (tr. 1739). våra adeldamor vilja nu ei heta jungfrur, utan fröknar. Svedberg Sabb. helg. 161. — 2. Bricka (i brädspel), leeka ... medh kort... samt terningar och dammor, hörer dubblarom til. Comenius Tung. 941. — Jfr Madam. Damask, n. Damast. [Mnt. T. damask.] Damascena, damask. Var. rer. voc. E 6 b. Damask, Damascenus,purpura. Helsingius. Fijnt Damask til en kiortel. Chronander Surge C 3 b. brokogt Dammask tyg. Sv. Nitet n. 2. klädde i långa koffter aff hvijt Dammersk. Girs Er. 14 kr. 10. Damma, intr. 1. Ryka. hela Sinaj bergh dambadhe ther aff at Herren steegh nidher vppå thet j eeld. 2 Mos. 19:18. en weke, som nepliga ryker och dambar. P. Erici 2:242 a. om thet sigh så hende, at tijn wredhe och hembd dambadhe aff then gambla Adam. Balck Krist. ridd. I 2 a. — 2. Gå fram så att dammet ryker efter. Klädren (prestens) äro fin och len, grann och kostelig, kappan ock så, släpande ett qvarter effter honom. Och när han så kommer demman-des (dammandes?), tager han halfva gatona in. Svedberg Sabb. ro 1:169. Damp, m. Dunst, ånga. [Mnt. damp; T. dampf] en brun, hwilkin geffuer en sådana förgifftigan damp ifrå sigh, att ingen fogel kan flyga ther leffuandes öffuer. P. J. Gothus Leiser B 3 a. Dämpning, f. Fråsseri, sus och dus? J fr T. dampfen, schlemmen, schwelgen.] hålle stor förtäring eller dämpning med myckin onyttig vttgift. RR 10/io 1545. Jfr D ä m m a;_ Damsjö, m. Uppdämd sjö? Elffuanar skola vthlöpa, så at damsiöghanar skola förminskas och torre warda. Es. 19: 6. (Luther: "die seen an temmen".) Damspan, m. En span eller V3 tunna på hvarje kyrkoherberge i moderförsamling och hälften deraf i annex, hvilken kyrko-värdarne fingo afskrifva för hoptorkning och afdamning å säden samt såsom godtgörelse för sitt besvär. (L. G. Lindé.) — Genom K. Br. Z8/a 1582 berättigades kyrko-värdarne i Medelpad att fortfarande, likasom annorstädes i Norrland, njuta och behålla den "målespan", som dem "för deeris omaak" varit af tionden efterlåten. — Kyrckioverderna skole efter gammal plägsedh här efter som här til niuta vanligit måhl eller dambspan. Stjernman Riksd. 2:1321 (1660). — Dam-spannen blef sedermera (1739) indragen till kronan. Dande-, Danneman, m. 1. Redlig, hederlig man (om medborgare i allmänhet). alle dandemen högha oc laaga. Gust. 1 reg. 1:31. frelsismen, köpstædzmen oc andre dandamen. 3:28. giffue icke prester anner-lwnda testamente æn epter lagbokene som andre dandemen. 4: 243. Prester ... skole oc sware på tingh oc stempne såsom andre dannemen. 5:26. höffues eder ey annan haffua (till prest) än skälig oc vel lärd dande-man, ther soknen kan haffua heder, gagn oc bestond vtaff. H. Brask (HSH 17:168). bewiste Knwth Erixson sägh moth mik oppo edra vegna som en danne man. Finl. 408 (1509). — 2. Gift man. Effter bröllopet varda the man (danneman) och huustroo (danne-qvinna). Comenius Tung. 592. Kijff och trätor... ha bracht på skam, Och icke kär-leek, mång danneman och tuchtig dam. Lindschöld Gen. E i b. Dande-, Danneqvinna, f. Hustru. Heer med eder och edhra erlighe dandeqwinne gud beffalendes. Dipl. Dal. 2: 47 (1525). huustroo (danneqvinna). Comenius Tung. 592. Dande, Dandes, Dannes, adj. (Jfr Rydqvist SSL. 2: 425.) 1. Ärbar. Thet är een dande quinna som ärona bewarar. Sal. ord. 1536 11:16. Haff icke nijtt offuer tina dande hustru. Syr. bok 1536 9:1. — 2. Frikostig. Liberalis, giffmill, dandes. Var. rer. voc. R 8 a. War giffmild och dandes emoot then Gudhfruchtiga. L. Petri Sir. bok 12:4. skal een adelsperson vara idugh och arbetsam, uthan girigheet, och dannes och kost-frij, uthan slöserij. Brahe Oecon. 93. Vachta tigh för then som är dannes uthaff ens annars pungh och kostfrij j ens annars hus och kiöke. Balck Esop. 217. Dandeshet, Danneshet, f. 1. Rättskaffenhet. Rettferdugheet, thet är fromheet,Danka — 147 — Datum godheet, dandesheet. NT 1526 försp. 5 b. uppehålla tucht, gåt regemente, ärlighet och dannesheet. Gust. Adolf Skr. 68. — 2. Frikostighet, gifmildhet. Dannesheet till nödtorfftige uthgåfver, till välförtjent löhn, arbete, uthi maat, dryck och kläder, till gåfvor och välgerninger, härbergerning och gäste-budh, till almoser och hospitaler. Brahe Oecon. 98. Danka, intr. Gå och drifva, vanka. heela morgonstunden godh. Tå jagh hälst vil vara i roo ... Måste jagh först til Juristen gåå, Och sedan tå dancka ther ifrå Strax bort til Fäcktemästaren, Der ifrå til Dansemästaren. S. Brasck Förl. sonen F 2 b. Hvarföre komma j sådankandes fram? Ders. H1 b. Planeter, Hvars nampn uppå vårt språck så myckit är och heeter Som een ther hit och dit ostadigt gåår och danckar, Ty hvar och een planet så hoppar kring och vanckar. Spegel Guds verk 62. Danka, hin und her gehen, spatzieren, auf und nieder wandeln. Lind Ord. Danke, m. Dank. Clara sitter vid ett bord med en dancke för sig, och tvänne tiocke lius ouptände. C. Gyllenborg Villhj. 74. Danker, m. En som slår dank, lätting. Gud han tå beskyller, then orklöse dancker, Att fisken så lijtet om vintertijd vancker. Törnevall E2a. Hans håls för en danker, Ehvarest han vanker. Husspegel A 2 a. Dank, danker, ein fauler Schlingel. Lind Ord. Dankhej, s. oböjl. Slå d., slå dank. gåå och slåå danckhey heela daghen. T. Johannis Y8a. tå een hustru öffuergiffuer sitt hws, och venner sigh til at slå danckhey. Dens. Cc4b. Dannejungfru, f. Ärbar jungfru, danne-quinnor och danne jungfruer ähre nogh till, som heder och ähre wärde ähre. Skråord. 265 (1589). Danneman, -qvinna, se Dande- Dannes, Danneshet, se Dandes, Dan-d esh e t. Danseri, n. öfva sig med danizerij, fäch-tarekonst och andra exercitijs corporis. Bergius Nytt förråd 21 (1637). Dansvig, a. snäller och dans-vijg å fo-tom. Stjernhjelm Here. 32. Då taer hvar ungersvän en vid sin hand at föra I dans, mäd artigt vett ok mäd konstdansvijg foot. Lucidor Fi b. Dant, n. Förtal, klander. Hvad dömer du (mons:r Tadler) der i, Som sielfver seer det snedt, tu skulle rättpåsij? Hvem kan då väija för ditt dant? Wennæsius 216. hör på, hvad dant och spe Hvart afskum ... af ondsko sammansmider. S. E. Brenner Jesu pin. 109. Jfr Tant. Danta, tr. Klandra, kendes Clemedt sigh fulbyttan wara (fått i byte ett fullgodt hemman) så adt han jnthet ther vppå någhet dantar. Dipl. Dal. 3:70 (1548). Jag haar än aldrig hört Poeter som tig (vinet) danta. Spegel Guds verk 123. then menniskia gör sig hos alla förhatelig, som vil med sin vishet danta och" mästra alla. Sal. pred. 230. ther uthi (i boken) icke skulle vara något til at förbättras, ey heller något at dantas. Schroderus Hoflef. 13. Cato ... pläghadhe tadla och danta Africani högheet medhan han än lefde. Liv. 675. danta på Gudz barn och theras dygder rata. Vultejus 205. Dantare, m. Bakdantare. Momus, thet är en dantare. Balck Esop. 234. en tve-taligh munbrukare och dantare. Schroderus Hoflef 183. Dante!ig, adj. Klandervärd, är hon alztinges så skön, at man på henne intet besmitteligit eller danteligit spörja kan. Schroderus Albert. 1:80. Dapper, adj. Tapper. (Se Daffert.) hon (Bellona)... deras ådror fylt med dappert kempe-bloo. Rosenfeldt Vitt. 210. Dappert, adv. Tappert, fiendens större macht gå dappert under öga. Rosenfeldt Vitt. 209. Dapur, adj. Svag, matt, blek, färglös. [Isl. dapr.] han med vattuferg it dapurt arbeet visar, Thet han alt meer och meer med bettre glantz uplyser. Spegel Guds verk 220. Darf, n. Förderf. [Mnt. vordarf.] aff-uergie mith fädernes ricke skade och darff. HSH 24:41 (1516). Darran, f. Darrning. Fructan och dar-ran är kommen offuer mich. Dav. ps. 1536 55: 6. Han ... lyssnar vid darran af de minsta löf. Dalin Vitt. II. 6:30. Lind Ord. Dasa, intr. 1. Ligga och lätjas eller sträcka sig. Spegel Ordl. till Guds verk. [Isl. dasast.] Stat up, o sköna sool! .. . Jag haar noog länge dasat. Spegel Guds verk 185. — Refl. the liggia och dasa sigh på sängen. Schroderus Albert. 2:102. Se de små bladlössen, som dasa sig under bladets skugga. Linné Tal 17. — 2. Lättfärdigt skämta, hafva olofligt umgänge med någon, liggia och dasa medh sina... bijslåperskor. Sylvius Curt. 703. Och på en allmän väg med allmän qvinno dasa. Kolmodin Qy. sp. 1:133. Dasa med et qvinnfolk, mit einem Weibsbild zuhalten. Lind Ord. Dat, Dåt, n. och f. Dåd. [Mnt. dat; T. that.] Ädlingar finge aldrigh maat, Förrän the ridderligit daat Om mårgonen hadhe försökt Och sijn konst väl ther i förökt. Messenius Signill 6. Konung Götstaffz prijslige dåt. Svart Ärepred. 45. hans groffua dater, Öfvervåld, list och tyrannij. Prytz Gust. 1 E 2 a. förnedra sin ätt med fula och nedriga dater. A. Nicander Vitt. 171. Datum, n. 1. Förtröstan, tillförsigt, hopp.Degen — 148 — Demant stelle sitt datum på en owiss grund. RR 18/io 1542. han icke sätter sitt Datum på timlighit, såsom thet wore hans himmelrijke. P. Erici 3:143 a. de myckedt haffue satt deres datum på samme Pirnauske tractater. A. Oxenstjerna (HSH 35:56). hvar och en som slåår sitt datum på thenna verlden, han bliffuer aff henne icke obesvijkin. Schroderus Hoff. väck. 224. — 2. Bemödande, sträfvande, then som icke sin reken-skap och Datum så gör, at han owikeligh tienar Gudh effter hans ord, alt in til sina graff. P. Erici 5:i26b. [Med dessa bet. brukas ordet i gammal T.] Degen, Dägen, Dein, m. Värja. [T. degen.] rustninger och wärijer... nempligenn harnisk, allehande handskyt och röer, sped-zer och deiner. Fin. handl. 9:297 (1558). schole klingesmedherne ... förarbethe enn heell hoop degene klinger. HSH 27:131 (1565). Romaren medh en kort Hispanisk dägen sigh uthrustat. Schroderus Liv. 172. Degholk, m. Stor bytta, i hvilken deg syras. Rietz 277. En gubbe och käringh har iagh. The göra skada natt och dagh, Om natten äta the uth min degholk. Messenius Disa 12. Deja, f. 1. Hushållerska (äfven Frilla). [Isl. deigja.] Mesther Ingolfs degia weth alla hans gömor. Gust. 1 reg. 1:63. her Peder trolofvade szin deige. HSH 29:107 (1541). Klerecijt... (fick) Eij degier och eij bolskap ha. Messenius Christm. 252. att ecktta sin barn som han (presten) haffuer med szin gamla deija. Hallenberg Handl. 48 (1544). Der sattes däjor til, at sköta bord och kök. Kolmodin Qy. sp. 2: 542. — 2. Amma. Men hvad för dryga ord skal man om mödrar säja, Som banna bort sin barn? Jag tror the haft til deja En vargmo. Kolmodin Qy. sp. 1:88. Deja, tr. Amma. Carls like har man än i Norden icke funnit,... then Bore burit fram, Och Disa dejat upp af gamle Gudars stam. Rudbeck d. ä. Vitt. 25. Deken, m. Dekan, diaconus. Decanus, deken. Var. rer. voc. C 6 a. her Jöns dæken (i Upsala). Gust. 1 reg. 4:119. Mesther erich deken j linchöping. 4: 262. Dekendöme, n. Dekanat. dækene dö-meth i vpsala. Gust. 1 reg. 1:61. Del, m. ther til vil iac wogha liff oc al then del iac egher. Gust. 1 reg. 1:82. ana-mær mester gerlac för eder kyrkeherre ighen, giörendis honum then deel j eder kyrkie-herre ... plictuge ære ath giöra. 2: 88. the hollendhare . .. besökia worth riike Suerighe meedh salth och clædhe win och al annen deel szom riikit... kan nyttugt wara. 2:228. såsom the Oss sagdt haffua, som aff begynnelsen thet medh sijn öghon sågho, och sielffue en deel woro aff thet the sadhe. Luc. 1:2. Dela, tr. och intr. 1. Tilldela, och (vär- det för det sålda) deladhes hwariom och enom effter sotn honom behooff war. Ap. gern. 4:35. alt thetta werckar then samme ene Anden, delandes hwariom sitt, såsom honom teckes. 1 Cor. 12:11. — 2. Döma. Dela till, förklara, anse för. Hvilken som rymmer ifrå hopenn, när man drager för fienderna ... then samma deeles till en förrädare och straffes till halsen utan nåder. Schmedeman Just. 24 (1545). Hvilken som... varder kallat till härfärd ... och utan lagligit förfall thet försitter ... deles till en skielm. Ders. 38 (1560). — 3. Tvista. När två om arfftagande ... deela (osämias, tvista). Comenius Tung. 656. Gör du sådant siälf (löper med sqvaller), giver du tin nästa orsak at dela med tig. Hermelin E 6 b. Dela män om börd. Lag 1734 J.B. 6:3. Delaktighet, f. j kalladhe ären til Jesu Christi wårs Herras deelachtigheet (d. i Jesus). 1 Cor. 1: 9. Thet brödhet som wij bryte, är icke thet Christi lekamens deelachtigheet. 10:16. Och bliffuo the städigt ståndandes vthi Apostlarnes lärdom (lära), och j deelachtigheet (gemensamhet). Ap. gern. 2:42. Delelig, adj. Delbar. Alt thet godt är, det är till värckan och till krafft Med fleere deleligt. Lindschöld Vitt. 200. Deles, adv. Dels. deeles, partim. Comenius Tung. index. Delfin, m. Kronprins. [L. delphinus; Fr. dauphin.] gifftermåls handel emellan then höghborne furste unge Prins och Delphin i Sverige och een uthaff Hertigens döttrar aff Pryssen. Tegel Gust. 1 hist. 2:131. Delkhorn, n. Dihorn. (Se Rietz del, spene, delka, dia.) ther modren aldeles af naturen ingen miölck i sinom spenom äger, hvarmed hon ... kunde föda sitt foster, tå bättre vore at bruka delckhorn och napp med koomiölck och lijtet socker uthi, än höra en hoop förargeliga ord af en obeske-delig och skamlös amma. Lindestolpe Skörb. 29. Qvinnfolken såg jag här allestädes gifva sina barn dia af delkhorn. Linné Ungd. skr. 2:65. Deloman, m. Skiljeman, god man. Lind Ord. Delsbroder, m. Deltagare, deels broder, partiarius. Comenius Tung. index. Deltägt, f. Deltagande. (Jag) vågar icke slå en hatad, lömsk barbar, Som deltägt uti synd med mig förbundit har. J. Wallenberg 305. Grefve Fersen, hemligt underrättad om sin medtäflares"deltägt i anläggningen, ville rädda honom. Silverstolpe SAH 1786 5:833. Demma, se Dämma och Damma. Demant, Dimant, m. Diamant. Juda synd är... medh skarp Demant... vthi theras hiertas tafflor graffuen. Jer. 17:1. iagh haffuer giordt tina panno så hårda som en De-Demödig — 149 — Denning mant. Hes. 2 (3:9). En Demant är en vth-tydhelse och Figur til Christi Rijke,... han igenom ingen macht eller wåld kan bräckias och synderbråkas, vthan alenast igenom warm bocka blod. A. Simonis B 4 a. Di-mant. Var. rer. voc. P5b. 2 Mos. 28:18. Demödig, adj. 1. Ödmjuk. [T. [-demii-thig.]-] {+demii- thig.]+} Vij vilie oss svåra demödigh ställa. S. Brasck Förl. sonen G 3 a. Een demödig och välmeent önskan. Lagerlöf 23. vi skole vara demödige och andäcktige vid then heliga nattvarden. Spegel Pass. and. 55. sötma smakar den i dödens bitterhet, Som Herrans djupa slut demödig vörda vet. S. Triewald 55. — 2. Artig, förbindlig. Var demödig emot titt omgänges folk. Hermelin C 2 b. Med fruntimbret (var Gust. II Adolf) demödig och courtois. HSH 8:24 (1739). Hos sina dyrkare hon väcker Op-vaktning, trängtan, fiäs, demödiga maner. J. G. Werwing 324. Demödigh et, f. Ödmjukhet, vårt elände, fattigdom, bedröfvelse, förackt, demödighet skal räknas och anses inför Gud som en prydning. Spegel Pass. and. 78. Demödigligen, adv Ödmjukt. Så snart hoon honom ansågh, han demödigligen kastade neder sina ögon. U. Hjärne Vitt. 29. Demödigt, adv. Ödmjukt, the med offer ha demödigt velat blidka Then stoora him-mels-häär. Spegel Guds verk 159. han (elefanten) sägs buga sig för månan och demödigt Betyga thet han har it hierta rätt ärbödigt. Ders. 222. Den. 1. Pron. dem. Sichem war tess landzens herre. 1 Mos. 34:2. tu haffuer... bortfördt mina döttrar lika som the ther medh swerd gripna wore. 31:26. Wij wilie vpsluka ... the froma såsom them ther nedher j graffuena fara. Ord. 1:12. The aff Zidon ... woro tine båtzmän. Hes. 27:8. the j sta-dhenom förläto sigh på sina fasta mwrar. 2 Macc. 12:14. Gudh göre tigh thet och thet (straffe dig), om tu någhot dölier för migh. 1 Sam. 3:17. om iagh icke ... oppenbarar thet för tijn öron, så göre Herren thet och thet medh Jonathan. 20:13. thes (dertill) äre j witne. Ruth 4:10. thes skal hwar parten macht haffua. 1 Macc. 8:30. the witna offuer migh, thes iagh intet skyldigh är. Ps. 35:11. Gudh talar j sinom Helghedom, thes (deröfver) glädher iagh migh. 60:8. Joram vpkom offuer sins fadhers Rijke, och wardt thes mechtigh. 2 Krön. 21:4. kunde thes (derpå) icke mätt warda. Hes. 16: 28. hwar j gåån in vthi en stadh eller byy, så be-spörier, om ther någhor inne är som thes (dertill) werdigh är. Matth. 10:11. Jagh weet wel, och är thes (derpå) wiss... at ingen ting äro aff sigh sielff meenligh. Rom. 14:14. — 2. Pron. pers. huar Saul sågh en strijd-sam man, then toogh han til sigh. 1 Sam. 14:52. Tå stoodh en för mijn öghon, och thens skapnat kende iagh intet. Job 4:16. Abraham ... sadhe om sina hustru Sara, thet är mijn syster. 1 Mos. 20: 2. thet äro nu monge the tienare som giffua sigh jfrå sina herrar. 1 Sam. 25:10. thet ären icke j som talen, vthan thet är idhar Fadhers Ande, som talar j idher. Matth. 10: 20. Thet woro twå. quinnor. Hes. 23: 2. Thet woro j förtijdhen Reser. Bar. 3: 26. Thet är j thenna tijdhen vpkommen ... en ganska stoor twist. L. Petri Dial. om nattv. A 2 a. The skola haffua theras (sitt) vppehelle aff spijsoffer. Hes. 44:29. Theras kött skal förtwina mä-dhan the än nu stå på theras (sina) fötter. Sach. 14:12. the quinnor som theras (sina) barn omskåro, wordo dräpna. 1 Macc. 1: 63. Theras (sina) tungor bruka the til swek. Rom. 3:13. — 3. Pron. rel. Wardt ock så Seth född en son, then han kalladhe Enos. 1 Mos. 4:26. en munn, then stoor ting ta-ladhe. Dan. 7: 8. tin Gudh them tu vthan återwendo tienar. 6:20. itt ewigt Förbund, thet aldrigh förgätit skal warda Jer. 50:5. Judas them medh sådana sköön ord, the them itt hierta och moodh giorde, tröstat hadhe. 2 Macc. 15: 17. — 4. Best. art. Kain ... boodde j thet landet Nod. 1 Mos. 4:16. The köpmän aff Saba. Hes. 27:22. The Syrer. 27:16. Denne, pron. och giorde twå Cherubini ... på bådha endanar aff Nådhastolenom, en Cherub på thenna (den ena) endan, en annan på then andra endan. 2 Mos. 37: 8. thenne (desse) fem konungar woro fram leedde til honom. Jos. 10: 24. han förde örligh medh thenna Konunganar. 11:18. kommer intet widh thenna männenar. Ap. gern. 5:38. Huru lenge skole wij lidha thenna plåghor? 2 Mos. 10:7. Thenne äre Sems barn. / Mos. 10:31. Hazor war hoffuudstadhen för alla thenna Konungariken. Jos. 11:10. thesse (fem.) book wel må läsas. Försp. till Vish. Wij wete ath thetta (denne) är wår son. NT 1526 Joh. ev. 9: 20. Thetta är Noahs söners slecht. 1 Mos. 10:1. Thetta är en stoor stadh. 10:12. Hwadh är thetta för städher ... som. tu migh giffuit haffuer? 1 Kon. 9: 13. Thetta är then man som ... lärer ... emoot Laghen. Ap. gern. 21: 28. the Judar som emellan thetta (den närvarande tiden) och then tretiyonde daghen Aprilis fara wilia. 2 Macc. 11:30. the måtte tagha sigh före itt aff thesso (neutr. sing.). Försp. till G. Test. Och iagh skal sedhan medh thesso minne hwdh vmklädd warda. Job 19:26. intet Cedreträä war thesso lijkt j Gudz Lustgård. Hes. 3l: 8. Denning, Dening, Dänning, Däning, m. Ett slags småmynt. [Mnt. denning.] Denning, Moneta Russica. Schroderus Lex. 26. till huar dagh . .. bleff wtspisat för VIII m Deninger fettalie. Fin. handl. 8:31 (1537). thett sölff och Däninger som knech-Denska — 150 — Dertill terne ... bekomme wdi then skermyssell medh Rydzerne ... måge the niute och be-holle siig till gode. 8:237 (1555). 30 tusend daler godha denningar. Petrejus Beskr. 2: 64. Gull- och silffdenningar. Ders. 3: 8. the hafva altijdh myntat. . . uthi Rydzland sölffmynt, som the kalla på theras språåk Denningar. Ders. 5:7. hundrade denningar göra en rubel. Ders. 5: 9. Här fins hvarken taska eller penning, Ha, ja icke den ringaste Dänning. S. Brasck Förl. sonen G 2 a. Dänningar eller annat småt silfuermynt. Stjernhjelm Arch. f3b. Denska, Dänska, f. Korn är i Sverige triggiehanda slag, Korn, Flattring eller Flata, och Denska eller Bråkorn. Colerus 1:102. Uti Småland brukas Bråkornet öfver alt och kallas Dänska. Carleson 371. Se Spegel Ord. Dänska. Der, rel. part. Som. stell tigh såsom een quinna, ther en long tijdh haffuer hafft sorgh offuer någhon dödhan. 2 Sam. 14:2. the Saduceer, hwilke ther neka vpståndelsen. Luc. 20:27. thet land ther tu en fremling vthi är. 1 Mos. 17:8. rwmet ther tu ståår vppå, är itt helight land. 2 Mos. 3: 5. ther war intit hwss, ther icke en dödher inne lågh. 12:30. thet brödh, ther iagh idher medh spijsat haffuer. 16:32. j hwadh som helst oreenheet ther menniskian kan medh oreen warda. 3 Mos. 5:3. j prediken thet, ther intet aff warder. Hes. 13:8. Jagh seer thet j Israels hws, ther migh före gruffuar. Hos. 6:10. — Den der, se Den 1. Der, konj. Derest, vare från arfvet skild, ther han ej laga förfall viser. Lag 1734 Ä. B. 15:5. komma til hielp, ther så omtränger. B. B. 15:1. Rådstufvurätt vare ej dom för, ther ej fem i Rätten sitta. R. B. 23:1. Och ther som (derest) ingen anammar idher, ... så gåår vthaff thet hwset. Matth. 10:14. Deraf, adv. När tu bygger itt nytt hws, så gör såsom een wärn offuan om kring på taket, at tu icke indrager blodh på titt hws, om någhon faller ther aff (derifrån). 5 Mos. 22: 8. ther aff (deröfver) ästu så stält worden, at tu så mechtigh äst. Hes. 28: 5. ther hiertat medh fult är, ther aff (derom) talar munnen. Matth. 12:34. Een quinna ther aff (af hvilken) mannen ingen glädhe haffuer. Syr. 25:32. Derefter, adv. tu äst ock en Galileesk man, och titt måål (uttal) lydher ther effter (i likhet dermed). Marc. 14:70. Derest, adv. 1. Derstädes. De höga bergen äro alramäst medh poris och små lön-holl öpne ... altså at därest sanckar sigh wat-net i största myckenhet. U. Hjärne Anl. 150. — 2. Hvarest. Uti många orter i Tyskland och annorstädes, derest ringa skog ... är. U. Hjärne Ved. 12. Lika som ächta pärlor i thet land förlora sitt pris, deräst gemena stenar achtas så mycket som the. Rydelius Förn. öfn. 195. Derföre, adv. Så håller ock j idher ther före (hållen er för sådana), at j ären dödhe syndenne. Rom. 6:11. iagh hölt migh icke ther före, at iagh någhot wiste jbland idher. 1 Cor. 2:2. Håller thet icke ther före (an-sen icke), at troon på Jesum ... kan lijdha personers anseende. Jac. 2:1. Derförinnan, adv. Emellertid. Therför-innan, interim, interea, interdum. Helsingius. kom han til the Edomeer . . . och toogh theras städher in, och lågh ther j tre-tiyo daghar, Ther för innan lät han alt sitt Krijgsfolck tilhopa komma. Judith 3:15. Derförnedan, adv. Derunder. [Isl. I>ar fyrir nedan.] komma tiil wenliig handiil... medt xxx personer och ther fornedhen. Gust. 1 reg. 1: 251. all swenbarn ... the som tweggia åra och ther förnedhan woro. Matth. 2:16. Derhos, adv. Der bredvid, derjemte, tillstädes. Såsom thet tilgår med sädhenne på markenne och all fruchtsam trä, Man må stå ther hoos så lenge han wil, seer han thes heller intet huru the wexa. L. Petri 1 Post. Z 6 b. På stor härkompst ey påcka så, Hvilken effter alt rättvist lop Är lijk en skugge uthan krop, Medh mindre dygden är där hos. Messenius Blank. 5. Landshöfdingen var sielf derhos. Kolmodin Qy. sp. 2: 557. Derhän, adv. [T. dahin.] 1. Dit. Han, tå then Danske krigzmachten senast inföll för Calmar, . . . begaff sigh thär hänn medh ett väluthrustat regemente krigzfolck. Phrygius 3 Likpred. 37. — 2. Bort. Tänderne fall", och fahlna där hän. Stjernhjelm Here. 515. Derinnan, adv. Derinom. Herren . . . setter haffuena sina strand ther innan thet alltijdh bliffua moste. Jer. 5: 22. Dermed, adv. 1. Derjemte. Och när daggen föll om nattena offuer läghret, så föll ock Man ther medh. 4 Mos. 11:9. Thet är bätre at en är fattigh och ther medh helbregda och frisk, än rijk och osund. Syr. 30:14. — 2. Derigenom, han tagher sigh mykit före, och ther medh en tiggiare warder. Syr. 10:30. — 3. Hvarmed, thenna staaff tagh j tina hand, ther medh tu tekn göra skalt. 2 Mos. 4:17. Derpå, adv. / det ändamål, i den afsigt. thenne ... hijt är kommen ther vppå, at han skulle föra them bundna til öffuersta Presterna. Ap. gern. 9: 21. Dersammastädes, se Sammastädes. Dertill, adv. han fick see itt fikonaträä widh wäghen, och gick ther til (till det). Matth. 21:19. Han är jw alt för gruffueligha nedherstött, och haffuer ther til (dessutom, till råga på saken) ingen som tröster honom. Jer. Idag. 1:9. then ene brodheren trätter medh then andra, och ther til in för the otroghna. 1 Cor. 6:6. Stundom tillägges med. hwj haffue j fördt oss vthu EgyptenDerut — 151 — Difhengere in til thenna onda platzen, ther man intet såå kan,... och är ther til medh intet watn til at dricka. 4 Mos. 20: 5. the ... frågadhe icke mykit effter Juda och hans hoop, Ja, the bespottadhe them ther til medh. 2 Macc. 12:14. Derut, adv. Derur. Jagh wil fara tijtt (till Egypten) medh tigh, och wil åter föra tigh ther vth. 1 Mos. 46:4. han fördreff ther vth (ur Hebron) the tree Enaks söner. Dom. 1:20. iagh är när honom j nödhenne, Jagh skal tagha honom ther vth. Ps. 91* 15. Derutinnan, adv. 1. Deruti, ingen matk wardt ther vthinnan (i Manna). 2 Mos. 16:24. wåre fädher icke lyydt haffua thenna boken-nes ord, at the måtte giordt alt thet ther vthinnan scriffuit är. 2 Kon. 22:13. — 2. Derefter, mina stadhgar skolen j hålla, at j wandren ther vthinnan. 3 Mos. 18: 4. — 3. Derigenom. Ther vthinnan är min Fadher prijsat, at j bären mykin frucht, och warden mine Läriungar. Joh. ev. 15:8. Deröfver, adv. Dervid, derigenom. Säya honom, huru han må letteligha offuerwinna them, så at han icke en man ther offuer inista torff. Judith 10:13. Hielp tin nästa vth så mykit tu kant, och see tigh före at tu icke sielff kommer ther offuer på skadha. Syr. 29:27. Desmoknapp, m. Eg. mysk-knapp, mysk-kula. [Mnt. desemknop.] "Thesemknöpfe nannte man solche wohlriechende Kugeln, welche die Damen vom Gürtel herabhangend hatten." Falke Die deutsche Trachten- und Modenwelt 2:156.] På then tijdhen skal Herren borttagha prydhningen aff the koste-ligha skoor, och . . . bremm, snöre, desmo-knappar, öronspan ... Es. 3: 20. (Öfv. 1878: luktflaskor.) Dess, genit. af Den, se d. o. Gack icke hädhan til tess (förr än) iagh kommer. Dom. 6:18. Man skal icke vpläta portanar j Jerusalem til tess solen warder warm. Neh. 7:3. Tu warder ther icke vthkommande, til tess tu haffuer betalat then vtersta skärffuen. Matth. 5:26. Dessförinnan, adv. 1. Under det att, medan. Gudh . . . oss orsaak giffuer med timligh motegång, at wij på then ewiga hwgh-swalelsen tenckia skole, Thes förinnan andre, som här på werldenne aff intet ondt weta säya, bortglöma thenna hwghswalelsen. L. Petri 3 Post. 144 b. Israels almoge vthi Egypten, thes meer han förtrycktes, thes meer wexte han til och bleff widh sigh, thes förinnan, at Pharao medh alt sitt folk kom om lijff och leffuerne. Ders. 145 b. Men thes förinnan hon så bar. sigh åt, talade hon plat intet. 4 Post. 11 b. thes förinnan han alt sådant leedh war (han) så tyst, at han ther emoot icke ena reso vplät sin munn. Chr. pina 12 b. Thesförinnan Kon. Christiern nu så regerade i Stockholm. Krön. 149. — 2. Under tiden, emellertid, thet skeer siellan, at någhot åår så förlöper sigh medh någhrom, at thes förinnan icke hender någor förwand-ling vthi hans hws. L. Petri 1 Post. H 7 b. The som förachta predican, så at the thesförinnan icke wilia wara j kyrkionne. Kyrk-ord. 8 b. — 3. Derutinnan, affsäyandes så domen til, som hon (saken) är til, så at the thes förinnan ock alzingen fructa. L. Petri Krön. pred. B 7 a. Dessförnedan, adv. Dessförinnan, emellertid. vilie wij aldelis vara fortenkthe ath forbetthre eders frihether och priuileghier... och måge j tess fornædhan for:ne bergh frijth bruka. Gust. 1 reg. 4: 56. (Qyarhållen de Ryska sändebuden i Finland) in til första opna vathns ti id, thess fornædhan formodhom wij athij vår vilie yterligare vardhe forfaran-dis. 4: 60. Desslik, pron. adj. Dylik. Lotsen, igenom desslik deras motvillighet att taga honom om bord, ... omkommer. Stjernman Com. 5: 605 (1696). dhe vänias till lättia och myckin annan odygd, såsom speel, dubblande, tiuuf-verij och deslijkt. Landt. instr. 286 (1676). the uthi theslijke saker aldeles finnas vara okunnige. U. Hjärne Surbr. föret. 2 b. desse såsom och flere desslijke skääl. A. Oxenstjerna (HSH 33:153). Församlandes med hast så mycket af Fruntimmer, At man theslika nu i intet hoff förnimmer. Spegel Sal. vish. 37. Dest, adj. Däst. Deest. Lind Ord. Desto, adv. [T. deste, desta. Grimm Wört.~\ icke ligger heller stoor macht ther vppåå hwrw gammalt jtt ting är, men huru rätt thet är, diäffuulen är gammal och är doch icke teste bätre. O. Petri Svar till P. Gallé F4a. Gudz ord skulle genom tweggia wit-nes munn teste wissare troodt warda. Försp. till Hägg. iagh försterckte mina hand teste meer. Neh. 6:9. the bedriffua testa meer affgudherij. Hos. 7:1. genom migh skulle testa widhare predicat wardha. NT 1526 2 Tim. 4:17. Det, konj. 1. Att. Ah thet iagh wiste huru iagh skulle finna honom. Job 23:3. Thet tu fördömd worde medh tina penningar. Ap. gern. 8:20. — 2. Låt vara att, om. [Såsom dass brukas i gammal T.] Thet än Mose och Samuel före migh stodhe, så haffuer iagh doch intet hierta til thetta folcket. Jer. 15: l. Thet the än nu mykit offra... så haffuer doch Herren intet behagh ther til. Hos. 8:13. kan then menniskia icke wara honom behagelig, som haffuer itt ondt hierta, thet hon än j vthwertes måtto håller sigh wel och ostraffeliga. L. Petri 2 Post. 173 a. Dia, intr. Gifva dia, se Rydqvist SSL 1:120. Difhengere, m. Eg. tjufbödel, tjufhän-gare; skarprättare. [Mnt. dejhenger, [-dief-henker.]-] {+dief- henker.]+} han ... haffuer oss aldrig tienth förDiger — 152 — Dinta någhen mördare, bodell eller Diffhengere, som the honnom oredeliga på seya. Gust. 1 reg.6:35. Diger, adj. Stor. Hvar igenom (genom språket) vi hafve diger förmohn för all jordisk kreatur. Svedberg Schibb. a 2 b. diger frägd. Ders. a 3 a. Gud lät theras tungomål komma i ett högt anseende och digert värde. Ders. a 4 b. diger salighet. Ders. c 2 b. Var en diger Gudz nåd, at boktryckeri upfans. Ungd. reg. 386. (Prestembetet är) ett heligt och digert embete. Dav. o. Nath. H 3 a. varda uptagen ur stoftet och komma i digert anseende. Försvar 157. diger vishet. Ders. 161. Vi gerna tig, Vishetens digra moder (Minerva), I våra bröst upresa ärestoder. Lindahl Menl. i. Digt, Dikt, adv. Raskt, dugtigt, kraftigt. [Mnt. T. dicht.] upläste stadsporten och in-läto en hop af deras parti, som kommo samma natt ifrån Salis digt ridande. Tegel Er. 14 hist. 159. Jagh skall tigh rätt dicht up-klappa. N. Holgeri A 8 b. Fougden torkar dicht in hugg ock smärta. Chronander Surge E 8 b. Jagh dänger dikt til medh thenne stafver. S. Brasck Ap. gern. I 8 b. den tiuffvevärden och 3 poiker, som haffva stulitt, skole dicht slåå huar annan medh spöö. HSH 29:209 (1635). Så geck han sielf i fällt och fäckte kring sig deckt. Eure-lius Vitt. 61. Men digt jag honom snöt. Kolmodin Qy. sp. 1:133. slå digt, så at det smäller. Palmfelt Qv. skol. 67. sin äm-betzplicht Förstod han väl och följde dicht. Rydelius Vitt. 62. Vår Lisa svär så dickt, Att hela köket rörs. Dalin Arg. 1, n. 27. Dike, n. [Mnt. dik; T. deich, teieh.] 1. Dam, vattendam. Gack bort och twå tigh j dijket Siloe. NT 1526 Joh. ev. 9:7. Låf-ven i oss fathige fiskiare sönner att fiskia utj edra dijker. B. Baners visb. 25. — 2. Dam, fördämning, vall? och (vinträdet) vth-reckte sina quistar emoot honom, at thet måtte watnat warda aff hans dijke. Hes. 17: 7. så snart ther kommer itt östan wädher til, så skal thet (trädet) förtorkas på sijn dijke (plur.). 17:10. (Öfv. 1878 har på båda dessa ställen: "mark", "planteringsmark".) Dikeslösa, f. Brist på diken, åkeren icke bliffuer ... tor och j rätten tijd för diskeslöso skuld sådder. K. br. 20/e 1555. Dikt, adv., se Digt. Dikt, f. 1. Påfund, closterleffuerne är en plat menniskios dicht och påfund. O. Petri Klöst. Bl b. — 2. Diktan, all wor hiertens begär och dicht är man ondt. L. Pet. Gothus 10 b. uthi thenna jämmer-daal är all vår dicht och prachtiserning ond aff ungdomen. A. Laurentii Hust. 60. hufvudet medh sijn sorgh (omsorg), dicht och åhåga ther om betäncker, at kroppen må blifva uppehållin. Ders. 233. Dikta, tr. 1. Författa, ingen ende är vppå at dichta böker. Pred. 12:12. — 2. Uppdikta, hopsmida, idhre leppar tala lögn, idhor tunga dichtar orett. Es. 59:3. Dichta icke lögn emoot tin brodher. Syr. 7:13. Hwar Gudh icke... lärer huru man honom tiena skal, dichter hiertat och söker sigh sielfft Gudz tienst. L. Petri 2 Post. 96 b. — 3. Sträfva, äflas. Andra ligg" i fåfäng sorg, Dichta, trachta, full" af ångst. Stjernhjelm Fångne Cup. 2 intr. Diktemästare, m. Dikterare, förestafvad, ingifvare. du så klarliga gifver dina bref den stora och härliga titulen före, at det är Satans, det jag väl tror, at han hafver varit din dicktemästare. Raimundius 35. den H. Anda... then överste och förste dichtemäs-taren är til samma (Samuels) böcker, hvilken talat haver genom alla the helige propheters munn. J. Rudbeckius Kon. reg. 15. Dile, m. Spene. (Se Rietz del.) ehuruväl han (Caucasus) många åar ifrån sig kastar, dock af stadigvarande vattuådror, såsom ym-nogt flödande dijhlar (eopiosis uberibus), ut-giuter uti Asiæ länder the aldranamnkunni-gaste floder Eufrat och Tiger. Peringskiöld Jord. 21. Dilka, f. Dufva. Lind Ord. Dimla, intr. Tumla, dimpa, falla. Stoor fara stod titt skep, o Svea, tå tig brast Och dimblad" öfver bord tijn starcke store-mast. Stjernhjelm Jubelsång. Dimma, intr. 1. Falla dimma. Snart blås en liuflig väst, snart yret (yr det) eller dimmar. Lucidor S3b. — 2. Dunsta. Then söker konst och lust på botnen uthi kannan Ok troor sigh vara klook, men (medan) vinet är i pannan; Så snart thet dimmar uth är han en dumm"re gäck Än en Arcadisk häst, som dricker uhr en bäck. Lucidor Ll l b. Dimmur, adj. Trög; hes. [Isl. dimmr, ihålig (om röst)] iag ... har en synd-bunden tunga, Som hård och dimmur är, och kan sig ey sä röra At tu med välbehag må hennes lofsång höra. Spegel Guds verk 219. Dimmur röst, rauca vox & remugiens. Ordlista till G. verk. Din, pron. O tu stadh som vthgiuter tinas (de dinas) blodh. Hes. 22: 3. Gack ... vthi titt hws til tina. Marc. 5:19. — Tå skal tin skalck j tornet föras. Jos. hist. 16. Det lögst din skelm och geck! Tisbe 65. Veest tijn boffel ey att mössan afftagha. Rondeletius 50. Jagh skall pressa tin förbannadhe narr. Dens. 64. himlen, som tin skälm med reetat öga märker, Skall laga tig en hämd, som är tin arghet värd. Rudeen 205. Dinkelkorn, n. Spelt (Triticum Spelta L.) eller ock Skyffelkorn (Hordeum Zeocri-ton L.). [T. dinkelkorn.] Far, dinkelkorn. Var. rer. voc. Nia. Spelt (dinckelkorn). Comenius Tung. 127. dinkelkorn, ador. Ders. index. Dinta, f. Dynt. Thessa dintor kan manDiridumdej — 153 — Djefvulsträck känna, om man bryter upp munnen på svijnet, om tå finnes på tungan såsom små blåser, ty hafva the dintor. Colerus 2:216. Diridumdej, n. Ett slags tyg, till hälften linne, till hälften ylle. [T. dirdendei, dir-dumdei; F. tiretaine.] en kjortel af blått diridumdej. Lönbom Uppl. 4:81 (1581). Dirk, m. Dyrk. [D. dirk.] Hvad som i smedie brukz, dirk, hambrar eller tänger. Spegel Guds verk 131. Dirka, tr. Dyrka. [D. dirke.] tiuffwar dircka up låsarna. Brahe Oecon. 84. Disk, m. 1. Tallrik, bordkärl. [Isl. diskr.] och skal vthskölia Jerusalem såsom man vth-sköl diskar. 2 Kon. 21:13. Man plägar sant säija, att altid små fiskar The äro fast bettre än ledige diskar. Törnevall E2a. — 2. Bord. [Mnt. disch, T. tisch.] Påfven ... vårdar sigh icke till att röra sigh en gång up när någon konungh kommer till att kyssa hans fötter, mycket mindre att han skulle sättia någon konungh framman för sigh til disk. J. Rudbeckius Kon. reg. 101. Antonius öffuer alla måtto en prächtigh disk hölt. A. Laurentii Verld. speg. 841. En hund bödh en annan hund til disk, At plägan medh synnerligh läckerbisk. P.J. Rudbeckius B4a. lät tu man koka frisk, Fult up lät vara uppå vår disk. Dalius Hec. A 2 b. en laghvun-nen och ähreförgäten skiälm, den icke värdig är med någon ährlig man öfver disk och duuk sitta. Stjernman Riksd. bih. 251 (1598). De åto med aptit förutan disk och duk. Livin 70. Gå til duk och disk hos någon (spisa vid hans bord, vara i hans bröd). Lind Ord. Rosa intet fisken förr än du haren på disken. Grubb 691. Diskant, m. Figuralsång. ["Eig. die Oberstimme, welche gegen den cantus fir-mus oder Gregorianus, der im Tenor lag, singt oder contrapunctiert; dann ein derartig gesetztes Gesangstück." Schiller-Lübben. stemmor, groffua och granna, som man plä-ghar them kalla Bassus, Tenor, Discantus och Altus. Balck Catech. M 5 b.] Discant och huad som hörer ad Musicam figuratiuam holler man icke heller olijdeligit j kyrkionne. L. Petri Kyrkost. 64 b. blomster... fördes til kyrckian medh ett stort process och dis-kantz siungande. Gyllenius 43. förr och effter barnetz christendom sungess några dis-cantz stycker. Dens. 263. Eij skal vara til-stadt, retta och egenteliga toonen (i psalmerna) antingen medh röstens senckiande eller uphöiande på discantevijss (som en part göra) vrengia och förandra. Laurelius Kyrkord. 222. När folket tillhopa kommit är, begynnes strax värket (kyrkovigningen) medh sång, antingen Discant, der så skee kan, eller elliest en tienligh svensk psalm. EmPORAGRIUS 354. Diskantera, intr. På vallen stodo mina trumpetare och pukslagare; skolan (skolung- domen) discanterade på förborgen (vid konungens besök på Visingsborg). Brahe Tänk. 101. Diskbroder, m. Bordskamrat. Came-rader och diskbröder. Sylvius Curt. 480. Disketukt, f. Bordstukt, bordsskick, the gamblas disketucht . . . medh ätande, drickande, talande och siungande, sittiande och vpstående. P. Erici 2:277 b. Diskgängare, m. Kostgängare, spisgäst. [T. tischgänger.] skaffa diskgängare för sex styfver måltiden och en pott öl till mans. Hist. handl. 4:173 (1713). Diskkamrat, m. Bordskamrat, disk-och sängcamrat. Keder 373. Disklag, n. Bordssällskap. Lind Ord. Disklagare, m. Bordskamrat. Lind Ord. Disksten, m. Bordskifva. Stjernman Com. 2:199 (1638). Disksälle, m. Bordskamrat, han lätit honom bliffua sin disksälle til att få sig maat vid sitt bord. P. J. Gothus Likpred. öfver Chytr. C 8 b. Disksällom höfves enigheet väl. Comenius Tung. 910. blefvo the först disksällar, hvar på snarliga fölgde en förtrogen stallbroderskap them emellan. Pering-skiöld Heimskr. 1:452. Disputerisk, adj. han må effter sina disputeriska siwka trätta så länge han vii. P. J; Gothus Döp. G 5 a. Diss, m. Spene. Diss, spena,.uber, Euter. Schroderus Lex. 12. spenar eller dissar. Dahlman 90. Jfr Tiss. Dissa, tr. Dia, suga. Grodor komma i fähuset, som dissa kona. Colerus 2:49. Ack outhtahligh frögd, när man må säker kyssa Två klippor aff rubin, uhr hvilka man kan dissa Hvad nectar öfvergår. Lucidor Alb. then, som sitter vidh öhl kannan Ock dijssar tobacks-röök. Dens. Kk l b. Djefvul, m. Pl. diäffwular. Ernhoffer 97b. Hafva djefvulen, vara från förståndet, vara besatt. Hwj söken j effter at dödha migh? Swaradhe folcket, och sadhe, Tu haffuer dieffuulen, Hoo söker effter at dödha tigh? Joh. ev. 7: 20. Han haffuer dieffuulen, och är vrsinnigh. 10:20. Djefvulskap, m. Den onde anden, onda andar. Johannes är kommen och hwarken ååt eller drack, och the säya, Han haffuer dieff-uulskap. Matth. 11:18. tilbådho dieffuulskap och affgudhar aff guld. Upp. 9:20. Var landet Canaan ... Alt fullt med diefvulskap, som menniskor besatt, Med dem for illa fram och qvalde dag och natt. Kolmodin Qy. sp. 2:388. Djefvulsman, m. Djefvulstjenare; af djefvulen besatt menniska, dieffwulsmen och kiettare. O. Petri 2 Post. 102 b. Judarna vthropade honom (Kristus) för en bedragare, vproresk, ja för en Gudz försmädare och dieffuuls man. L. Petri Chr. pina A 6 a. Djefvulsträck, m. Dyfvelsträck. Comenius Tung. index.Djekne — 154 — Dofvarm Djekne, m. Skolyngling, lärjunge. Scol-asticus, diekne. Var. rer. voc. C 6 b. lät clerker och diäknar Möda sig i sijn book. Stjernhjelm Here. 129. en göder schola-mestare får fulla (väl, visserligen) djeknar. P. L Gothus Apost. gern. 145. Djelle, n. Skådebana, scen. Skode-platzen [theatrum] är offentligh (uppenbar-ligh), men diellet [.scena] förhöljes medh för-lååt. Comenius Tung. 954. (Se Hjälle, brädställning. Rietz 280. — Jfr Lafve.) Djerfveliga, adv. Djerft, oblygt. [Isl. djarfliga.] När tu mercker, at hon dierffue-ligha omjsigh seer, så see wel til. Syr. 26:14. Djerfögd, p. adj. Som djerft, oblygt ser sig omkring. Är hon dierffögd, så achta grant vppå. L. Petri Sir. bok 26:14. Djung, m. Dös, stack, hop. [D. dynge, Isl. dyngja.] It Chaos, sådant ting som ingen skapnad hade, Ej skick, ej lif, ej lius, rätt som man sammanlade Een drossa eller diung. Spegel Guds verk 56. Djup, adj. Otydlig, obegriplig. Thet folck aff diwpt måål them man intet förnimma kan, och aff outhtydheligha tungo then^ man icke förstå kan. Es. 33:19. Djup, n. Haf; djup, våg, svalg, tå vp-brusto alla stora diwpsens kellor. 1 Mos. 7:11. diwpen sualladhe jfrå huart annat mitt j haffuena. 2 Mos. 15:8. Tina flodher fräsa fast, så at itt diwp brusar här och itt diwp ther. Ps. 42: 8. Watnen sågho tigh Gudh ... och ängsladhes, och diwpen stormadhe. 77:17. Djupa, tr. 1. Fördjupa, tiefen, djupa. Lind Ord. Här djupas hamnar ut (utgräfvas). Celsius Æn. 16. — 2. Bilda till bugtig eller skälig form. Det förtennta jern blecket arbetades i sin verkstad till tallrikar, fat och skålar... ämnen till sådana käril blefvo genom särskilda machiner djupade. Nordin (SAH 1796 4:139). Djupvadighet, f. Djupgående. [Af Isl. vada, gå.] till Eders konng:e M: tienist in-rijkes ähre sama schipp inthet tienlige, för theris diupwadighet. HSH 36:215. (1579). Djurfängare, m. De voro så länge djur-fängare, tills de blefve människojägare. Botin Hem. 1:2. Djurhag, n. Se Hag 2. Ther om haffuer iag beflithat mig, ... alt huru iag skall then iungfru få uthi mit diura hagh. B. G. visbok 98. Djurlig, adj. alla 3 naturens riken, så väl det mineraliske som det vegetabliske och diurlige. U. Hjärne För b. 6. Dobber, m. Ankarboj. [T. dobber.] Hvar skip för ankar ligger, ther skal altijdh dobber hoos vara, och således medh streng fästas, at han rätt öfver ankaret flyta må. Sjölag 1667 Sjösk. B. 8:2. Dock, konj. ändoch han yngst war ... så hadhe han sigh doch likwel intet barnsligha. Tob. 1:4. är ingen större Prophete vpkom- men än Johannes Baptista. Doch likwel then ther mindre är j Gudz Rike, han är större än han. Luc. 7: 28. hörandes röstena, och doch likwel sågho the ingen. Ap. gern. 9: 7. Dockspel, n. Docklek. [T. dockenspiel.] Barnet haffuer ett dockaspel eller något annat spel före. P. J. Gothus Sax 104. Dockverk, n. Lekverk, gyckelspel. [T. dockenwerk.] thet är icke annat än geckerij och docko werck, hwad the (påviske) medh sådana kyrkiowigning, kyrkemessor och annat slijkt haffua för een synnerligh Gudz tienst vprettat. L. Petri 2 Post. 323 b. thet... icke annat är i sanningene, än barnataal och dåckowerk. 2 Sänd. 205. theras Hedniska och Judaiska Ceremonier, Dockawerck och Barnaleekan. P. J. Gothus Ridd. F5a. Dof, m.(?). 1. Domning, dvala. Så tyckte migh iagh icke soff, Uthan fast lågh uthi en doff. J. Sigfridi L1 a. (Jfr Döfve.) — 2. Qvalm, när han (kamelen) med svåra bördar I största heetans dååf rätt omildt varder körder. Spegel Guds verk 227. Dofdryck, m. Döfvande dryck, sömndryck. Doffdryck, Potio anodyna. Schroderus Lex. 98. Doffdricker (dvaaldrycker). Comenius Tung. 795. Dof het, adj. Qväfvande het, qvalmig. Vädret är ... dåfhett och qvalmot. Lindestolpe Pest. 17. solen basar starckt, och blir så dofvehett, At vi ei orcke gå för mycket damb och svett. Kolmodin Qy. sp. 1:64. Dofhet, dofvarm. Lind Ord. Dofhetta, f. Qväfvande hetta, qvalm. om ther något kält vid Olofsmessan hväser, Tå är om sommaren dofheta til förmoda. Spegel Guds verk 155. Dofhete, dofvarme. Lind Ord. Dofna, intr. [Isl. dofna.] 1. Domna. Tå stoodh han och slogh the Philisteer, til thess hans hand doffnadhe trött aff swerdena. 2 Sam. 23:10. Tå dåfnar han väl af, then arbetaren braf, Söker skiul och skugga. Husspegel B 2 a. Footen och sijdhan voro aldeles bort dåfnade. U. Hjärne Surbr. 172. min arm dåfnade utaf så många dristiga Peguaners nedhuggande. /4s. Ban. 1:93. — 2. Dufna. Uthi vijdare faat (åmar) smakar thet (vinet) bättre, ty thet dofnar intet. Comenius Tung. 446. Doft, n. 1. Stoft, dam. när man henne (falaskan) rör eller blås uppå, går hon till dofft. Rudbeck Att. .1:138. (han) lyfter up then ringa ... som ägde ei ett doft (grand). Kolmodin Qv. sp. 1:16». — 2. Agn, agnar. Sedan kasta the henne (säden) medh kast-skoflen, at dofftet [palea] må skiljas ther ifrån. Comenius Tung. 399. Säden ... måste vara reen uthan dofft. Colerus 2:197. Döfva, intr. Dufna. ölet... dofwar. Brahe Oecon. 79. Dofvarm, adj. Dofvarme, m., se Dofhet, Dofhetta.Döfve — 155 — Domväldigt Döfve, m. Domning, dvala; blund. [Isl. doft.] Ty ladhe iagh migh här och ville soffva Och fick som nogast een liten doffva, För än migh een dröm kom uppå. Ronde-letius 16. Tillijk hon vaknad" up, tillijk hon föll i döfva. Lagerlöf 48. gak, lägg dig såfva Och giöm allt ditt besvär uti en nödig dåfva. Verld. fåf. speg. 33. Doga, intr. Duga. The dårar säya j sitt hierta, thet är ingen Gudh til, the dogha intet {de äro förderfvade). Ps. 14: l. The ... lära thet intet dogher (det som är otillbörligt). Tit. 1:11. Thet dogher platt intet, at man en fattighan förståndighan försmåår, och en rijkan ogudhachtighan ärar. Syr. 10:26. Tin ögon kunna ej förutan liuset dåga. Spegel Guds verk 36. hvar til ... skal oförsökter dåga? Ders. 98. Doglig, Duglig, adj. Tapper, behjertad. en doghligh och strijdsam man. 1 Sam. 14:52. så warder hwar och en förtwifflat, then doch ellies dugheligh är och haffuer itt hierta såsom itt Leyon. 2 Sam. 17:10. Doglösa, f. Duglöshet. Försumelse, lätia, doglösa, utarmar hus, by och stad. Svedberg Casa 11. Dogse, Dugse, adj. Duglig. Om tu weest någhra män .. . som doghse äre, så sätt them offuer min booscap. 1 Mos. 47:6. alla som til embete dogse äro. 4 Mos. 4: 23. theras arbete är föga dugse. Schroderus Cogn. företal A 5 b. Dok, m. 1. Hufvudduk; slöja, doken eller hoffuudhklädet. 1 Cor. 11:10 (glossa). hon ... ladhe doken aff, och toogh sijn enckio-klädher vppå. 1 Mos. 38:19. iagh intet achtar then herligha prydhelsen, som iagh på mitt hoffuudh bäär, vthan håller henne såsom en oreen dook. St. af Esther 2:16. Marie nunnor ... haffua en swart dooch. O. Petri Klöst. B l a. många (enkor) förr sin sorg än sina dokar slita. Spegel Guds verk (1745) 289. — 2. Bindel. Den lilla blinda Gud ... Med doken för sin syn. Dalin Vitt. II. 4:26. När Kärlek hörde det, så ref den lilla token Ifrån sin späda syn den mörka tjocka doken. Ders. 28. Do ka sig, refl. Beslöja sig. Tå ladhe hon aff sijn enckioklädher som hon drogh, dokadhe sigh och förhölgde sigh. 1 Mos. 38:14. brud til brudesäng gick dokad. Kolmodin Qy. sp. 1:95. Doktare, m. Doktor, iagh en gång warder frågandes: Mädh hwadh rätt en part aff edher kalle sigh Doctare. Ernhoffer 100 b. höglärdhe Theologi, Doctare i then helghe skrifft. Dens. 102 a. Doctaren eller Läkiaren. T. Johannis N7b. Doktorskap, m. Doktorsvärdighet, jw flere the äre som forlata sich på hans docter-skap och wijsdom, jw grannare aclit skulle han giffua på scrifftene ath han jngen be-droghe. O. Petri Svar till P. Gallé C 2 a. Doktrinna, f. En doktors {läkares) hustru. Doctrinna. T. Johannis N4b. Dol, Doll, n. Nekande, förnekande. [Isl. dul f., dulr m.] tha bis. Henric eskede aff Larense at see swadana breff bar han ther dol paa {nekade han dertill) oc sagde sig inthet breff haffua. HSH 16: 87 (1527). lagen äre swa liuslig med oss at ther kan inthet doll föregonge. H. Brask- (HSH 13:78). Dolhet, f. Öfvermod. [Mnt. dol, galen, öfverdådig.] han är fast stoorlåtigh, så at hans hogmodh, dohlheet och wrede är större än hans macht. L. Petri Jes. proph. 16:6. (Bib. 1541: ståltheet.) Dolskeligen, adv. Dolskt, lömskt, han bleff aff förrädaren ... dålskeligen ihiälstuc-ken. P. Brask Puf. 110. Dolstnål, n. Fördöljande, förnekande. Saa oppenbart oc vetherligit... at ther kan inthet dolssmaall förewara. Gust. 1 reg. 1:27. Dorn, Dum, Dåm, adj. Dof. Grauis sonus, dompt liwd. Var. rer. voc. F4b. höres thet (ljudet) vth så ... skarpt, at ... alt thet j hela werldenne liudh giffuer ifrå sigh, må wäl reknas ther emoot lika som thet wore bådhe domdt och stumdt. L. Petri Om nattv. C 2 b. Et domt och sachta liud väl susar för hans öra. Kolmodin Qv. sp. 1:328. Rösten heesnar och warder dumb. P. J. Gothus Synd. sp. I 3 b. itt dumt liudh ... såsom uth-af en stor trumma eller puka. Colerus 1:116. En strömkarls dåmma spel och sång kring honom hördes. Bränder Gust. 97. — Adv. spenner löst idhra trummor och slår dumdt uppå them. J. Rudbeckius 4 Pred. D 4 b. Dorn, m. Herren kommer medh mong tusend helghon, til at sittia doom (hålla dom) offuer alla Jud. 15. Domfälla, tr. och intr. kunne wij ... in--tidh mere göre till saken eller någitt ther-vpå domfälle för än för:ne wethne (vittnen) komme tilstädis. Hist. handl. 13. 1:145 (1564). dome och doomfälle i thenne saak. Ders. 155. Domhafvare, m. then högste rättfärdig-heetennes domhaffvare. Phrygius Agon 21. Domna, intr. Dufna. thet domnade är bortskämt vijn. Comenius Tung. 443. Jfr Dofna 2. Domsju k, adj. Lär mig uti barmhertighet min Gud att effter vandra, Att iag ey alt för domsiuk är och snart fördömer andra vultejus 152. Domstol, m. Domsal, bygde teslikes itt Förhws til Domstolen, ther man rettgång vthi halla skulle. 1 Kon. 7:7. Domväldig, adj. Som fäller afgörande dom. Carl den Tolfte ... blef genom et dom-väldigt skott dödens vinning. Dalin Vitt. I. 2:7. Domväldigt, adv. Med myndig, afgörande ton. han är vahn at... språka dom-Doning — 156 — Drabbharnesk väldigt om alla ämnen i verlden. Dalin Arg. l, n: 27. Doning, m. Don, tyg. Då Sigge skulle rida, såg Styrbjörn efter doningarna, om alt var i sin riktighet. Dalin Vitt. II. 6:108. Donläges, adv. en liten trumma gående donläges eller sluttande utföre från nedersta ståcken utanpå väggen inuti källarsvalen. Stock. Mag. 1:52. Dopp, n. Knapp (af metall) på beslag. [Mnt., D. dop.] klappade han medh knijfue dåppett på nycklehåls skållan någre slagh. Adlersparre Hist. saml. 1:101 (1625). Jfr Doppa. Doppa, f. Buckla. [Mnt. doppe; Isl. doppa, "et lidet rundt Smykke af buklet eller ophøjet Arbejde". B. Hald.] gyllene span medh silffdoppor. H. Vis. 1:11. (Öfv. 1878: silfverpunkter.) — Till en ryttares rustning hörde lårskenor med knädoppor. Adlersparre Afh. 215. Doppa, intr. han doppadhe medh sitt finger j blodhet. 3 Mos. 9:9. strax blef hans näsa så lång, at hon doppade ned til botten i glaset. Dalin Vitt. 3:320. Jfr D u p p a. Doppe (?), m. Fläck, prick, en blåå man kan förvandla sijn hudh, och en pardus sina fläckiar, ja, ock ett spräcklot loodiwr sina doppar. Phrygius Hirn. lif. 121. — Jfr Doppa. Doppelse, f. Benämning för åtsk. tillbehör till kötträtter vid en måltid, såsom sallat, senap, pepparrot, rättika, rödbetor, kapris m. m. [thet man pläghar doppa vti, som är senap, agrest (sur drufsaft) eller annat sådana. Var. rer. voc. H 2 b.] Stekerna emillan sättias doppelser (embammata) uthi små faat. Comenius Orb. piet. 119. Doppelse (såd), die Tuncke, Titsche, Brühe, Salse. Lind Ord. Doppkrydda, f. = Doppelse. På stekar varda upsatte i saltser doppkrydder (embammata, intinctus), salat, rättickia, pepparroot, och insyltat frucht, oliver, cappris, gurckor, rödhbeeta. Comenius Tung. 566. Doppverk, n. = Doppelse. I närvarande dagh vinlägger man sigh til thet högsta at fatta och lära monge språåk; ... Thetta heter at . . . tilreeda en måltijdh aff ijdelt doppe-värck; ty slijke sakers vetskap duga til at bekrydda, men icke til någon näring. Schroderus Heracl. 37. Dopsten, Döpsten, m. Dopfunt. Doop-steen eller Funt. Lælius Res. 2:124. döpe-steen, baptisterium. Comenius Tung. index. Dork, m(?). Kölrum. [Mnt. dork.] Sentina, dorck, thet rwm som är nidhre på kölen, ther thet illa luctandes watnet församlas. Var. rer. voc. P 3 a. Dorck, sentina, àvxXia. Helsingius. Dosmer, m. Dumhufvud. [D. dosmer.] Det kan vara lika mycket, hvad en täc- ken dosmer förstår eller icke. Stagnell Bank. 93. Dotterman, m. Måg. [T. tochtermann.] Jethros ... dåtterman Moses. P. J. Gothus Rel. art. 280. Konungh Christierns barn eller hans dottermän. Tegel Gust. 1 hist. 2: 272. Drabb, n. Träff. Skåttkålff, pijl och skechte så mycket mindre fehladhe uthi drabbet, såsom fienden närmare vidh hvar andre och flere tilsamman stodho. Schroderus Liv. 650. Drabba, tr. och intr. [Mnt. dråpen, D. drabe.] 1. Träffa, kunde medh slungor drabba på itt håår så at the intet feladhe. Dom. 20:16. skyttonar drabbadhe på honom medh boghanar. 1 Sam. 31:3. Om någhor slogho tigh på titt been, hand, hoffuud eller hwar thet kunde drabba på kroppen, L. Petri Dial. om nattv. F 3 a. högg han ... till sin baneman Hadingh och drabbadhe honom i footen. Kr. 17. Liungeeldz skott skola ... drabba målet. Sal. vish. 5:22. Sådan en artig skytt är Amor, at han drabbar i mörkret. Stjernhjelm Fångne Cup. 3 intr. rijset skal wel drabba och bijta igenom, tå Herren thet offuer them förer. Es. 30: 32. all thenna welsignelsen skola komma offuer tigh, och drabba på tigh. 5 Mos. 28:2. så skola all tesse förbannelsen komma offuer tigh, och drabba på tigh. 28:15. Ångest och nödh haffua drabbat vppå migh. Ps. 119:143. hans wredhe drabbar vppå Hedhninganar. Syr. 40 (39:28). The ... drabba icke rett j domen. Es. 28: 7. Then som fruchtar Herran, han drabbar vppå then retta lärona. Syr. 33 (32: 20). The effterkommande see wel liwset,... och drabba doch icke på then wäghen ther ■man wijsheet finner. Bar. 3: 20. vnder Anti-ochj person bescriffuas Antichristus, och drabbar han ther medh in på thenna wår yttersta tijdh. Försp. till Dan. han haffuer ey så altijd drabbat påå rätta meningen. O. Petri Svar till P. Eliæ b 4 b. hoo är then lärare som altijd haffuer drabbat rätt och icke haffuer vnderstundom forseet sich? Ders. monga merkeliga förstår ... haffua warit, som mykit haffua ther om beflijtat sich, at gudhi skulle skee tienist... (gudh giffue the hade