Drottningholm. Dess historia, samlingar och närmaste omgifningar

Octavia Carlén

Full Text

Drottningholm. Dess historia, samlingar och närmaste omgifningar

DROTTNINGHOLM

DESS HISTORIA, SAMLINGAR

OCH

NÄRMASTE OMGIFNINGAR.

ANTECKNINGAR

AF

OCTAVIA CARLÉN.

Den dag kan gry, då du är lika rik

På nya lagrar som på gamla minnen!

B. E. MALMSTRÖM.

STOCKHOLM.

J. L. BRUDINS FÖRLAG.

DROTTNINGHOLM.

DESS HISTORIA,

SAMLINGAR OCH NÄRMASTE OMGIFNINGAR.

ANTECKNINGAR

AF

OCTAVIA CARLÉN.

Den dag kan gry, då du är lika rik

På nya lagrar som på gamla minnen!

B. E. MALMSTRÖM.

STOCKHOLM.

J. L. BRUDINS FÖRLAG.

STOCKHOLM. TRYCKT HOS C. M. THIMGREN, 1861.

Det utmärkta sätt. hvarpå Drottningholm med dess

samlingar vårdas af nuvarande Ståthållare-embetet, och den

välvilja, hvarmed tillträde till dessa samlingar lemnats

förf., har i betydlig mån underlättat hennes bemödande

att få dessa anteckningar så korrekta som möjligt, både

hvad det historiska och hvad konstsakerna beträffar.

De källor, som varit begagnade för närvarande

arbete, äro anförda derstädes och bestå dessutom af A. Björklunds

beskrifning öfver Drottningholm, jemte muntliga

upplysningar, som blifvit lemnade på stället. I afseende på

taflorna och porträtterna, har förf. trott sig göra rättast

uti att, så väl hvad artisternas namn beträffar, som ock

sjelfva stafningen af dem, bokstafligen återgifva dem efter

den gamla, på stället befintliga inventarieförteckningen,

och ikläder hon sig således icke något ansvar för det

möjligen felaktiga deri.

*

INNEHÅLL.

Drottningholm sid. 1.

Första Afdelningen.

Drottningholms historia och Slottets

närmaste omgifningar.

I. Drottningholms historia 5.

II. Slottets närmaste omgifning,

Franska Trädgården, Engelska Parken,

Svanholmarna, Götiska Tornet och

Orangeriet.

14.

Andra Afdelningen.

Kongl. Slottet med Kyrkan,

Paviljongerna och Operahuset, Kina,

Alphyddan, Kanton, Badhuset och

Drottningholms öfriga byggnader.

I. Slottet 24.

II. Lofö Kyrka 130.

Tredje Afdelningen.

Om fester och högtidligheter,

gifna på Drottningholm

134.

*

DROTTNINGHOLM.

»Och mången tycker att du är

Det skönaste han såg!

Med dina holmar, dina skär

Och med din Mälarvåg.»

Wilhelmina.

O, Drottningholm, du sköna, fosterländska,

Vårt lands Versailles man nämner dig ibland;

Men ej behöfver du, du ädla Svenska,

Dig låna glans utaf ett annat land.

Igenom dina höghvälfda arkader

Din egen prakt har sitt triumftåg gjort,

Och dina parkers stolta pelarrader

Upplåta skönt naturens tempelport.

I dina höga, praktfullt hvälfda salar,

Med skimrande gemak och kabinett,

Den sköna, fria Konstens gudom talar,

Sig uppenbarande på tusen sätt;

Och rundt kring dig Olympens gudaskara

Se’n sekler innehaft så stolt sin plats

Och glädes, att din hedersvakt få vara,

Du perla ibland Nordiska palats!

Invid ditt bröst, i aftonrodnans lågor,

Inslumra vindens döttrar utan knot;

Och Mälarns lekande och fria vågor,

De hålla serenader vid din fot.

Och se’n, när nattens skugga tyst försvinner

Och kysser fållen af ditt mantelbräm,

Och morgonrodnans första stråle brinner,

Du skimrar som ett perlstänkt diadem.

Natur och konst omfamna här hvarandra

Uti ett trofast fosterbrödralag, —

Och hoppets unga, milda tärnor vandra

Med leende och ljusa anletsdrag

I dina lunders skugga, dina dalar,

Och, bäfvande och tjusta på en gång,

De lyssna på, hur »minnets Näktergalar»

Uppstämma här sin mystiskt sköna sång.

Och är man trött af hufvudstadens hvimmel,

Om sorgen på det arma hjertat tär,

Och man flyr hän till Lofön, sommarns himmel

Skall då mer blå och molnfri tyckas der.

Der kan man osedd gråta ut sin smärta

Längst bort uti de mörka skuggors sköt.

Tryckt till naturens rika blomsterhjerta,

Man glömmer der hvart löfte hoppet bröt.

Och är man glad, så trifs man äfven gerna

Uti din mera leende natur. —

Der strålar hoppet som en morgonstjerna

Uppå en höghvälfd löftesrik azur. —

De skuggor och de dagrar lifvet gifver,

Och hjertats sällhet, liksom hjertats qval,

Allt liksom helgadt och förklaraat blifver

Af flägten från din gröna pelarsal.

Jagellos dotter, o du varma, höga

Cathrina utaf Polens stolta land,

Det först var du, som med din tankes öga

Uppreste Drottningholm på lummig strandCatharina Jagellonica var den, som först gaf stället

namnet Drottningholm och lät här uppbygga en

liten kungsgård. Sedan lät Carl X:s gemål Hedvig

Eleonora bygga nuvarande slottet efter Nicodemus

Tessins ritning. .

Carl Gustafs maka, Hedvig Eleonora,

Har sedan med Tessin och Ehrenstrahl

Förstått och följt din tankes mål, det stora,

Förverkligat din drömbilds ideal.

Den store Fredriks syster se’n, tillika

Med »tjusarkungen» tredje Gustaf, skönt

Med smakens och med snillets färgprakt rika

Det hela derpå med fulländning krönt.

Och sednast har kung Oscars varma sinne

Från vandalismens hårda, kalla hand,

Med kärlek för hvart Svenskt och hugstort minne,

Bevarat denna perla för vårt land.

J stora hädangångna andar alla,

Som så med känslans värma, snillets makt,

Fulländadt, herrligt lyckats här framkalla

En kungaborg i ädel, flärdlös prakt,

En minnesvård j hafven rest er sjelfva,

En ärestod i allt hvad skönt här finns.

Så länge Carlavagnens stjernor hvälfva

Sin glans kring Lofön, er man tacksam minns.

Du, konstens och naturens ljusa tempel,

O Drottningholm, du tjusar såsom få!

Du likt en Drottning bär din höghets stämpel,

Allvarligt hög, men mild och skön ändå!

Stå fast, stå trygg, tills tidens pulsar stanna.

Du ros bland sippor på vår Mälarstrand,

Du smycke på vårt Upplands höga panna,

Du prydnad för vårt Svenska fosterland!

*

FÖRSTA AFDELNINGEN.

Drottningholms Historia och Slottets

närmaste Omgifningar. Resande, som halva blott en dag eller några timmar

att disponera på Drottningholm och derunder vilja

begagna denna bok som vägledning, böra börja vid andra

afdelningen.

1. Drottningholms Historia.

Kungliga lustslottet Drottningholm ligger i

Uppland, en mil ifrån Stockholm, på en ö, kallad Lofö,

hvilken är omfluten af Mälaren, en af jordens

vackraste insjöar.

I hednatiden var på Lofön en gård, som hette

Glie, eller Klistad, och der bodde handhafvaren af

ortens rättvisa. Sedan blef denna gård förvandlad

till kungsgård och kallades som sådan för Thorsund,

efter det sund, som flyter mellan Lofö och fasta

landet.

Drottning Catharina Jagellonica, konung Johan

III:s gemål, tyckte mycket om denna ö, hvarför hon

här lät uppföra en stenbyggnad, der hon ofta

vistades med sin gemål. Hon var sålunda den första,

som gjorde Drottningholm till ett kungligt lustslott.

Det var äfven Catharina Jagellonica, som gaf stället

namnet Drottningholm i stället för Thorsund, som

det förut kallades. Eget nog är, att namnet på detta

praktfulla slott liksom förutsade hvad det skulle

blifva, nämligen ett favoritställe för Sveriges Drottningar,

hvaraf de flesta från fordom och allt intill

närvarande tid, eller närmare 300 år, med förkärlek

vistats här under sommarmånaderna.

Under religionstvisterna i Johan III:s tid tillätos de

förföljda katolikerna att hafva fri religionsöfning på

Drottningholm, hvarest de i 10 år, eller ifrån 1585

till 1595, ostörda fingo hålla sina andaktsöfningar;

men då kort derefter Söderköpings riksdag gjorde

Augsburgiska Bekännelsen till Sveriges religionsnorm,

förlorade katolikerna äfven denna fristad. Det säges,

att på Drottningholm (i trakten af nuvarande

värdshuset derstädes) skall finnas en byggnad, hvars grund

är från Catharina Jagellonicas tid, och att det var i

detta hus som jesuiterna fordom hade sitt kollegium.

Under konung Sigismunds tid skall denna lilla

byggnad hafva varit den enda inom konungariket

Sverige, uti hvilken regerande konungens af tvenne

riken trosförvandter, enligt konung Johan lll:s förut

gifna privilegier, med full säkerhet kunde vistas; men,

som förut är nämndt, äfven denna fråntogs dem

sedan af Carl IX.

Några år derefter, den 10 December 1603,

lemnades Drottningholm till Carl IX:s andra gemål,

Catharina af Holstein, som vederlag för Castelholm och

Åland. Hon dog 1616, och sedan föll Drottningholm

i arrendatorers händer, som bragte det alldeles

i lägervall, tilldess denna kungsgård med hela ön

uppläts i förläning till riksamiralen Carl Carlsson

Gyllenhjelm, som åter satte densamma i någorlunda

stånd och lät ånyo uppbygga manbyggnaden. Men

drottning Christina inlöste åter hela ön, tillika med

Drottningholm, och gaf sedan först Svartsjö 1648

och derpå Drottningholm 1649 åt sin moder,

enkedrottning Maria Eleonora (Gustaf II Adolfs gemål),

såsom förbättring på hennes stat. Den sistnämnda

innehade dock Drottningholm blott i tvenne år, ty

redan 1651 öfverlät Christina det till riksdrotset grefve

Magnus Gabriel de la Gardie, hvilken åter det

påföljande året afstod detsamma till dåvarande

arfprinsen Carl Gustaf, sedermera konung Carl X Gustaf,

i utbyte mot Säfvenäs gård.

Carl X:s gemål, Hedvig Elenora af

Holstein, fattade i synnerhet mycket tycke för

Drottningholm. När derföre det gamla stenhuset afbrann

1661, lät hon redan följande året lägga grunden till

det herrliga slott, som nu, icke mindre i anseende till

sin praktfulla byggnad och dennas sköna symmetri, än

genom ställets för öfrigt vackra belägenhet, täflar med

de yppersta i Europa. Sjelf lade Drottningen första

stenen dertill i flere af Rikets högsta Herrars närvaro,

då äfven under samma sten lades åtskilliga guld- och

silfverpenningar, efter gammal sed vid dylika tillfällen.

Den store och vidtfrejdade Architekten Grefve Nicodemus

Tessin har gifvit ritningen till Slottet.

Sedan Drottningholm sålunda blifvit uppbygdt,

och i synnerhet sedan konsternas och vetenskapernas

beskyddarinna, Konung Adolph Fredriks gemål,

den snillrika Lovisa Ulrika, blifvit, genom gåfva af

Konung Fredrik, egarinna till Drottningholm, har

denna kungsgård under de följande regeringarna varit

Kongl. Familjens vanliga vistelseort under sommartiden.

Här förmäldes samma Lovisa Ulrika 1744 med

dåvarande Arffursten Adolph Fredrik af Holstein,

som året förut af Ständerna blifvit utkorad till

Konung Fredriks efterträdare och efter dennes död 1751

äfven besteg Sveriges thron. Vigsel-ceremonien

förrättades af Erke-biskop J. Benzelius, i f. d.

Rikssalen, nu Konung Oscars galleri af samtida

regenter.

Äfven Konung Gustaf III, sedan han genom

öfverenskommelse med sin moder emottagit

Drottningholm 1776, tillbragte merändels här den

angenämaste delen af sommaren, och många ännu lefvande,

som minnas denna tid och tagit del i vallfarterna till

denna sköna ö, veta berätta, huru då på Drottningholm,

under de vackra sommarmånaderna, allt var

lif, glädje och rörelse.

En naturlig följd häraf var, att Drottningholm

på allt sätt skulle bli vårdadt och förskönadt.

Mycket arbete och stora kostnader hafva härpå blifvit

använda, ty från början har hela trakten, så väl der

slottet och öfriga större byggnader nu ligga, som ock

den del, som utgör den stora och prydliga trädgården,

varit lågland, sumpig, omgifven med kärr och

stillastående vatten; den norra delen eller nuvarande

engelska lustparken har varit alldeles öfversvämmad,

och den trakt, der Canton ligger, var förr så sank

höst och vår, att man der ljustrade efter gäddor. Då

såg man bredvid kärren ohyfsade skogsdungar,

några låga kojor här och der mellan klippor och

buskar, hela orten för öfrigt instängd af en bergskedja,

nästan otillgänglig från landsidan, i anseende till de

sanka vägarna, dem jäsleran vid minsta regnskur

gjorde ännu mer ofarbara.

Konsten har här ansträngt sin kraft och mästrat

naturen. Platsen, der nu den vackra trädgården

ligger, förut sumpig och sank, har först med starka

stenhvalf, sedan med deröfver fylld jord, blifvit förvandlad

till en torr, jemn plan. Bergen hafva blifvit sprängda

eller beklädda med jord och torf, så att de nu likna

grönskande kullar; dungarne hafva blifvit uthuggna

och uppqvistade, och slätterna prydda med löfträd;

vägarne hafva blifvit grusade, alla sumpiga ställen

påfyllda, kärren och de stillastående vattnen

genomskurna af breda kanaler eller afledda genom murade

aflopp; en gata med vackra stenhus har intagit de

förra kojornas rum, och i stället för den gamla,

långa och besvärliga vägen, som förut ledde till

Drottningholm från fasta landet, har, under Gustaf III:s

tid, den nu varande nya landsvägen blifvit anlagd,

som, räknad från Stockholms Stortorg, innehåller

några hundra steg öfver en mil, skjuter på tvenne ställen

fram mellan sprängda klippor, går öfver Tranebergs,

Nockeby och Lofö fjärdar, öfver hvilka broar blifvit

lagda, samt är i anseende till sin bredd och jemnheten

af de yppersta i riket. När man hunnit Kungsholms

storgata till slut och uppstigit på en höjd, der

klippan, efter Linnerhjelms uttryck, ”måste ge vika, för

att lemna konung Gustaf III fri framfart,” och så

genom Kungsholms Tull hastat förbi Mariebergs,

Hornsbergs och Christinebergs egor och vackra trädgårdar,

derefter på Tranebergsbro öfverfarit ett af Mälarens

sund och sedan kommit till höjden strax ofvanför

Nockeby-bro, har man här på en gång en öfverraskande

och herrlig utsigt af Drottningholms präktiga slott,

som, liggande i fonden bortom Kersöns gräsrika vall

och stolta ekar, vid stranden på andra sidan om

sundet bland de vackraste omgifningar majestätiskt

och intagande företer sig för ögat. Från denna

höjd mellan klippans sprängda sidor öfverfar man åter

på Nockeby-bro, som hvilar på 35 stenkistor, ett af

Mälarens sund, hvarpå man genom Kersöns vackra park

kommer till den tredje, eller Lofö-bro, och ser då midt

framför sig slottet "i sin fullhet, stort, smakfullt,

majestätiskt omgifvet af flyglar och paviljonger.» De

ofvannämnda broarne hafva under Konung Oscar I

blifvit reparerade eller, rättare, alldeles nybyggda.

Det är således Carl X:s gemål, Drottning

Hedvig Eleonora af Holstein-Gottorp, som anlagt

sjelfva stora slottet; men drottning Lovisa Ulrika har låtit

tillbygga kyrkan och flyglarna och har i den norra af

dem inredt den stora, vackra bibliothekssalen. Som

förut är nämndt, vistades kongl. Holstein-Gottorpska

familjen mycket på Drottningholm, der då lustbarheter

och fester af alla slag aflöste hvarandra, och hvilka

skola vidröras i denna boks tredje afdelning.

Sedan kom ännu en tid, då detta vackra slott

med dess omgifningar öfverlemnades nära nog åt

total glömska och förfall. Det var efter konung

Gustaf III:s död. Småningom förföllo då slottsrummen,

tak, väggar och golf befunnes i det mest ömkliga

skick, tidens bevingade herrskare skakade sitt frätande

damm derufver, och dess törstande ande urdrack äfven

de stolta vattensprången i trädgården, som Gustaf

III med så stor omsorg låtit iordningställa. Det var

med sorglig känsla man såg detta Sveriges skönaste

lustslott så vanvårdadt; här och hvar voro fönstren

utslagna, och liksom triumpherande spelade vinden in

derigenom och lekte godtyckligt med de sönderfallande

tapeterna. Imellertid uppgick med Konung

Oscar I åter en ny dag för Drottningholm; ty, som

man vet, egnade denna konung det varmaste intresse

åt Sveriges konstsamlingar, historiska minnen, museer

och lustslott. Kort efter sitt anträde till regeringen,

eller 1846, lät näml. Konung Oscar företaga en stor

och grundlig reparation af slottet, då alla rummen

iordningsattes på ett prydligt, smakfullt och ordnadt

sätt. Tak, golf och väggar och alla de dyrbara

taflorna renoverades; hvad som kunde bibehållas från

den gamla ”Gustavianska tiden” förblef oförändradt,

och flera taflor och andra konstsaker samt en mängd

dyrbara möbler, såsom bord med mosaikinläggning,

gamla stolar af gediget arbete m. m., blefvo iordningsatta

genom konung Oscars försorg, sedan de hade legat

glömda och sönderbrutna, nära att alldeles förkomma.

Denna reparation sträckte sig icke allenast till

praktvåningarna, utan äfven till uppvaktningens och

domestikernas rum, ja, ända till vindar och källrar,

och härunder lät konungen genomsöka och urröja

alla förvarings- och skräpkamrar, och derunder

påträffades många dyrbara konstsaker, hvilka komma att

nämnas i denna boks andra afdelning, tillsammans

med de rum, der de nu förvaras. Slottet, flyglarne

och kavaljersbyggningen hafva tillsammans omkring

300 rum, utom Drottningholms Stats-, Embetsmäns- och

Betjeningsboställen. Den ofvannämnda reparationen

kostade 42,000 Riksdaler riksmynt, som

Konung Oscar af egna medel dels sjelf bekostade, dels

försträckte. Denna reparation leddes först af Grefve

Liljencrantz; men då han blef hindrad genom sin

utnämning till Landshöfding i Stockholms Län, öfvertogs den

af hofmarskalken Grefve Sandels, och bägge dessa herrar

visade för saken varmt intresse. För att gifva ett

begrepp om den osparda omtanka och den pekuniera

frikostighet, som vid denna slottsreparation iakttogs, må

nämnas, att endast den s. k. Rikssalens iordningsättande

kostade 22,000 Riksdaler riksmynt, och hvilken

summa Konung Oscar af egna medel skänkte till

detta ändamål. Denna sal, en af de praktfullaste i hela

slottet, kommer äfven i andra afdelningen att särskildt

beskrifvas. Vid slottets iordningsättande blefvo äfven

flera ur, hvaraf slottsrummen länge varit i saknad,

genom Hennes Majestät Drottning Josephinas försorg

renoverade och ställda i godt skick, och deribland

några af högt konstvärde, hvilka legat gömda, och

om hvilkas tillvaro man ej haft kännedom; dessa skola

äfven särskildt nämnas i andra afdelningen.

Vi hafva således helt och hållet Konung Oscar

I att tacka för Drottningholms närvarande utmärkta

skick, och man kan lugnt säga, att detta slott,

som anlades för sekler tillbaka, icke varit fullt

färdigt förrän under Konung Oscars och Drottning

Josephinas tid, ty det höga konungaparet visade ett

gemensamt varmt intresse för detsamma, liksom för

Sveriges lustslott och konstsamlingar i allmänhet,

för hvilka H. M. Drottning Josephina särskildt alltid

intresserat sig. Också Gripsholms Slott har Konung

Oscar I låtit reparera och har påkostat detsamma

stora summor. Der finnes ett vackert porträtt af

Drottning Fredrika (Gustaf IV Adolphs gemål), som

H. M. Drottning Josephina låtit måla och der

uppsätta. H. M. Drottning Josephina har sednast

visat sitt intresse för Drottningholm och statens

samlingar genom de dyrbara gåfvor, som Hennes

Majestät nyligen förärat slottet, bestående i porträtter uti

Konung Oscars galleri af samtida regenter, och

hvilka äfven särskildt komma att nämnas.

På Drottningholms slott hafva flera vigtiga

händelser, både i äldre och sednare tider, tilldragit sig

inom konungafamiljerna. Här firades, som förut är

nämndt, »snilledrottningen» Lovisa Ulrikas och Adolph

Fredriks biläger. Prins Fredrik Adolph, hertig af

Östergötland, (Lovisa Ulrikas och Adolph Fredriks son)

föddes här 1750. Äfven prins Carl Gustaf, hertig af

Småland (död i späd ålder), föddes här 1782. Här

begick Konung Gustaf IV Adolph första gången den

heliga nattvarden under högmesso-gudstjensten i

slottskapellet den 13 September 1794. Då samma

Konung blef afsatt 1809, fördes han först till

Drottningholm, der han vistades några dagar, hvarunder

han bebodde sin faders, Konung Gustaf III:s,

sängkammare, och fördes sedan till Gripsholm.

Bland andra händelser, tilldrog sig äfven en gång,

att prinsarne Carl (sedan Konung Carl XIII) och

Fredrik Adolph råkade i lifsfara i Drottningholms

trädgård; de skulle nämligen fara till Kina Slott, då

hästarne skyggade och kommo i vildt sken.

Händelsen observerades af hofstallmästaren Jacob

Wattrang, som med stor fara för sitt eget lif

framskyndade och hejdade hästarna. År 1768 var äfven

Konung Adolph Fredrik i stor fara på Drottningholm;

Konungen körde då sjelf en öppen vagn, hvaruti

Drottning Lovisa Ulrica och prinsessan Sophia

Albertina åkte; vid en våldsam stöt af vagnen kastades

Konungen, som satt på främsta sätet, ner mellan

hästarna; men ögonblickligen ilade den bakpå stående

lakejen Laurent fram och hejdade hästarna i farten.

Som belöning för hans raskhet, skänkte Konungen till

Laurent hela det dyrbara ekipaget, och regeringen

skänkte honom sedan äfven för samma tjenst

niotusen daler kopparmynt.

På Drottningholms Slott äro äfven tvenne af

nuvarande Konunga-husets medlemmar födda, näml. H.

K. H. Prins Nicolaus August, hertig af Dalarne, år

1831, och H. K. H. Prins Oscar Gustaf Adolph,

hertig af Wermland, år 1858, hvilken sednares döpelseakt

äfven firades på Drottningholm.

II. Slottets närmaste omgifning,

Franska Trädgården, Engelska Parken,

Svanholmarne, Götiska Tornet

och Orangeriet.

a) Slottets närmaste Omgifning och Franska

Trädgården.

Sjelfva Drottningholms slott ligger på Loföns

norra udde, på en jemn och slät plan, nedanför

hvilken man ser Mälaren, med flera större och mindre

skogbevuxna holmar och kullar, hvilka från

slottsfönstren framställa den mest leende och natursköna

tafla. Utmed stranden sträcker sig en vacker, 150

famnar lång kaj af släthuggen sten, och på planen

nedanför slottet står, på en piedestal af sten,

en hög bildstod af gjuten metall, hvilken föreställer

Neptun (hafvets Gud); han håller treudden i

sin hand, utsträckt mot Mälaren, och tycks bjuda de

brusande vågorna att bära vördnad för

konungaborgen.

Ungefär midtför slottets norra flygel står ett

gammalt pilträd, som har sin egen lilla historia.

Drottning Christina (Gustaf II Adolphs dotter) hade näml.

en gång varit ute och seglat; vid framkomsten till

Drottningholm märkte Drottningen, att en pilqvist hade

fastnat uti båtens styre; densamma tog hon då

och nedsatte, troligtvis alldeles utan någon afsigt,

mellan stenarna vid stranden, ty kajen var då

icke lagd. Denna qvist slog rot och har nu uppvuxit

till ett stort träd af den egnaste formation; det

har slagit rot i vattnet; men den väldiga stammen

med sina många utgreningar ligger böjd längs efter

marken, hvaröfver den lummiga kronan bildar ett

skuggrikt hvalf.

Ofvan beskrifna plan är slottets östra sida; den

motsatta eller vestra sidan ligger åt trädgården, till

hvilken trenne stora nedgångar leda. Dessa nedgångar

äro försedda med grönmålade jerngrindar, prydda med

Drottning Hedvig Eleonoras inbundna kongl.

nanmschifler, näml. H. E. R. S., som betyder: Hedvig

Eleonora Regina Sveciæ (Sveriges Drottning). Å ömse

sidor om stora eller mellersta nedgången, som är

midtför slottet, finnas tvenne grupper af gjuten brons,

hvilka föreställa: 1) Nereus sittande på en Urna

(Nereus var en vattengud, som tillika var spåman).På det denna bok skall förstås af »menige man»,

bifogas en kort förklaring vid hvarje mythologiskt namn.

med hvilket den bildade läsaren godhetsfullt torde hafva

öfverseende.

2) Nymfen Salaxia.

Vid norra nedgången till trädgården stå tvenne i

brons gjutna lejon, hvilkas hufvuden bära Drottning

Hedvig Eleonoras namn, hvilket på den ena sidan

krönes af äran med en lagerkrans, och på den

andra af ryktet med en krona. Ett tredje lejon står

nära intill; detta krönes af Merkurius (handelns och

näringarnes gud).

Vid södra nedgången står en häst af brons vid

ena sidan (å den andra har funnits en dylik, som nu

är borta).

Närmast slottet börjar trädgården (som sedan

fordom ännu benämnes ”Franska Trädgården”): den

är 1,200 alnar lång och 300 alnar bred. Å ömse

sidor om densamma sträcka sig tredubbla höga alléer

af lindar, hvilka äro vidt omtalade för sitt

majestätiska utseende och sin djupa skugga. Dessa herrliga

alléer hafva tillsammans 798 träd, hvaraf de flesta

äro sekelsgamla och vördnadsbjudande.

Franska Trädgården börjar med en stor fyrkantig

gräsplan, prydd med blomsterrabatter på sidorna samt

rika blomsterrundlar midtuti och i alla 4 hörnen. Här

har fordom varit ett stort vattensprång, hvaraf nu

blott några lemningar synas; den förnämsta af dessa

är Herkules (en halfgud, bekant för sin styrka och

sina 12 storverk eller hjeltebragder, hvaribland

räknas, att han besegrade flera vilddjur och vidunder).

På lemningen af detta vattensprång ser man, som

nämndt är, Herkules, stridande med Lernæiska

Draken, den han synes ihjälslå med sin klubba. Han står

på ett rundt postament af huggen sten och hvita

marmorränder, hvarftals liggande om hvarandra. Sjelfva

statyen är af gjuten metall och qvarstår ännu orubbad;

men postamentet, som tillförne varit omgifvet af

fyra musslor och på sidorna med bilder af de 4 årets

tider (hvilka ännu finnas qvar, föreställda som qvinnor),

är mycket förfallet; de 2:ne mindre vattensprång, som

stått i samband med detta stora och bildats af

tvenne Tritoner, äro alldeles försvunna. Deremot stå nu

i trädgården fyra vaser af brons, 2:ne större och

2:ne mindre; de sednare äro tecknade med Kejsar

Ferdinand II:s namn och Tyska riksvapnet och lära

vara eröfringar från 30-åriga kriget. För öfrigt är

planen rundt omkring omgifven af 8 i brons gjutna

mythologiska bilder och grupper, alla tagna under

30-åriga kriget. Då man från mellersta eller stora

nedgången inkommer i trädgården och går åt venster,

stå dessa grupper och bilder i följande ordning.

Adonis och Venus med en hind (Adonis var en ung,

skön jägare, älskad af Venus, skönhetens gudinna).

Acteon (en jägare, som af Diana, månens och

jagtens gudinna, förvandlades till en hjort, för det han

öfverraskat henne och hennes nymfer i badet).

Pluto (underjordens gud, betecknas med en

treuddig spira).

Venus med en svan.

En flodgud med en urna.

Laocoon med sina tvenne söner. (Laocoon

var en af Apollos offerprester: han ingick äktenskap

emot gudens vilja, hvarföre denne skickade tvenne

ofantliga ormar, som söndersleto Laocoons båda söner,

hvilka den olycklige fadern fåfängt sökte skydda;

ormarne söndersleto sedan äfven honom sjelf.)

Bacchus, lekande med en gosse (Bacchus var

vinets gud).

Tvenne brottande män.

Efter denna vackra gräsplan vidtager en annan

och något mer upphöjd, hvaruppå fordom funnos tio

vattensprång. Sedan komma, åter något högre, fyra

terrasser. De äro omgifna af höga, täta och dubbla

häckar och hafva planterade pyramider, rundlar och

salonger, med af täta häckar omgifna promenadplatser

samt här och hvar höga, mörka trädgrupper. Den

venstra, längst bort belägna terrassen är af Konung

Adolph Fredrik inrättad till en så kallad ”lefvande

theater” med grönskande amphitheater, parterr, scen

och kulisser. Midt framför står Apollo (skaldekonstens

gud), af hvit marmor. Bakom terrasserna, eller vid slutet

af trädgården, vidtager en vild och skogrik park, som

slutar med en tvärtöfver gående allé; bakom denna

ligger en hög trädbevuxen kulle, kallad ”Munckens Backe”

(efter anläggarens namn), hvilken utgör fonden af

trädgården. Öfverst på Munekens Backe står en vacker

grupp af Castor och Pollux (tvenne tvillingbröder

och förtroliga vänner, som efter döden blefvo förvandlade

till stjejnbilden ”Tvillingarne” på himlen). På

backens sluttning står en staty, föreställande Pan

(skogsguden). Båda dessa grupper äro af hvit marmor och

kunna ses från slottet genom den midtför belägna

alléen.

Till venster om trädgården ligger ”Floras

Kulle”, en vacker blomsteranläggning, uti hvars midt

man ser en bildstod af hvit marmor, hvilken föreställer

Flora (blomstergudinnan). Denna kulle har den

täckaste belägenhet; man uppstiger dit på branta

stigar, hvilka slingra sig upp mellan vild barr- och

löfskog, och hvarimellan man har den herrligaste

utsigt öfver Mälaren och den nedanför flytande ån,

hvilken likt en silfvergördel omsluter och sammanhåller

naturens grönskande mantel. I närheten af

Floras Kulle har man Kina Slott och Alphyddan, hvilka

särskildt skola heskrifvas.

På norra borggården, midt emot Operahuset,

mellan de fyra paviljongerna, står Apollo i hvit

marmor, i något mer än naturlig kroppsstorlek, af någon

okänd Italiensk mästare. Det är Apollo di Belvedere,

om hvars skönhet Winckelmann förtjust utropar:

»jag tager sjelf vid dess åskådande en ädlare

ställning.»

Intill »Hertig Carls paviljong» (södra stenpaviljongen)

finnes en vacker blomsterträdgård, omgifven af

täta syrenhäckar; den kallas vanligen »paviljongsträdgården»

och har skugglika löfsalar, rika blomsteranläggningar

samt en karusellgunga; den har blifvit

anlagd i sednare tider.

b) Engelska Parken och Svanholmarne.

Norr om Franska Trädgården, invid dess sida.

ligger »Engelska Lustparken», rik på mångfaldiga

konstens och naturens behag. Då man från östra

sidan eller förbi Operahuset först inkommer i

densamma, inträder man i en lund af alar, som är

genomkorsad af promenad-vägar. Nedom denna lund

slingrar sig en genom konsten tilldanad å i

flerfaldiga bugter på de frodigaste, af träd och buskar

skuggade fält. Åt venster leder en nätt bro till en

stor ö, hvarpå finnas flera skugglika trädgrupper.

Till höger mellan lummiga alar är en hvälfd bro, som

förer till »Dianas Holme», midt på hvilken man ser

en vacker bild af gudinnan. Längre fram, då man

följer denna sida af parken, kommer man öfver

en skön ängsmark, in i en djupt skuggrik lund,

vanligen benämnd »Philosophernas Lund», emedan statyer

af några philosopher och hedniska gudomligheter der

stå mellan trädgrupperna. Vid slutet af denna lund

finnes en stor rund plan, från hvilken rundt omkring

utgå en mängd höga alléer, bildande liksom strålar,

utgående från samma medelpunkt. Denna plats

kallas ännu »Karusellbanan», och det var här som

Gustaf III ofta höll sina lysande tornerspel och

karuseller. Längre bort är ett stort grönskande fält, hvarest

finnas flera kretsar, omgifna af höga alléer. Här var

äfven fordom planterad en labyrint, hvilken sedan

blifvit förvandlad till tvenne stora kretsar, den ena

inom den andra.

Under Gustaf III:s tid skulle en kusk en afton

hemta någon på Drottningholm; han for af misstag

in uti labyrinten och körde der hela natten utan att

kunna komma ut förr än på morgonen, då han

ropade på folk.

I Engelska Parken finnas flera vackra holmar,

omslutna af den breda, lugna vattenytan och prydda

med vackra boskéer; dessa kallas »Svanholmarne»,

emedan en mängd svanor finnes der; dessa äro tama

och komma majestätiskt simmande emot vandraren

samt förhöja traktens högtidliga skönhet på ett

mäktigt sätt. Särskildt förtjenar observeras en liten

holme med en ovanligt vacker häng- eller slokbjörk;

då man nedkommer i parken från Operahuset och

går vägen rakt fram, skall man, då man hunnit nära

stranden, se den till venster, och man kan ej undgå

att beundra denna höga, sällsynt vackra björk. På

denna holme äro flera vackra blomsteranläggningar,

hvilka H. M. Konung Carl XV och H. M. Drottning

Lovisa som Kronprins och Kronprinsessa sjelfva verkställt,

då högstdesamma äfven läto röja och putsa denna ö.

Man såg då hur DD. KK. HH. egenhändigt förde

spaden och räfsan, sålunda lemnande ett blomstrande

minne af deras intresse för denna holme.

Konung Gustaf III har anlagt Engelska Parken,

och under Gustaf IV Adolphs tid föreslogs, att den

höge anläggarens byst eller staty skulle resas på

någon af dessa holmar; men förslaget bragtes aldrig

till verkställighet. På en af de längst bort belägna

holmarna, hvarest man ser liksom början till en

byggnad af sten på en hög grön kulle, och hvilken nu

kallas «ruinen”, skulle statyen hafva blifvit rest.

Denna herrliga trakt bjuder den rikaste

naturomvexling; vilda, dystra lunder, leende holmar och

uddar, skimrande vattenledningar, gröna fält och

svalkande promenadplatser.

Denna park prydes, oberäknadt Dianas staty, af

följande bildstoder (på norra sidan):

Pythagoras (en grekisk philosoph, som efter

döden högt vördades af sina anhängare).

Herkules

Germanicus (en furste af Augusti hus).

Antinous (kejs. Hadriani sköna gunstling).

På södra sidan stå:

Amor (kärleksguden, på en liten holme).

Mars (krigets gud).

Mars och den unga Achilles tillsammans

Illiadens yppersta hjelte bär namnet Achilles; han var en

skön yngling, son af Thetis och Pelevs, samt

”osårbar”, utom i den ena hälen).

c) Götiska Tornet och Orangeriet

Nära Lofö-vägen, bakom Engelska Parken, reser

sig ett högt torn, ämnadt att bli bygdt i rent

Götisk stil. Nertill är det fyrkantigt, men ofvan

första våningen, och fortfarande uppåt, åttkantigt samt

täckt med bly- och kopparplåtar. Uppför 124 trappsteg

stiger man till tornets spets, der ögat möter en

vidsträckt och omvexlande utsigt; Cathrina kyrkas

tornspets i Stockholm synes äfven härifrån. Sjelfva tornet

består af en förstuga och tvenne salar öfver

hvarandra.

Götiska Tornet är bygdt af Konung Gustaf III;

men man vet icke till hvad ändamål; somliga

påstå, att det byggdes endast för att höja landskapets

utseende, andra för att der inrätta en optisk telegraf:

hvad ”snillekonungen” egentligen haft för afsigt

dermed, är icke godt att gissa; hvem förmådde följa

hans tankars och idéers skiftande och vidsträckta

färd!

Norr om Engelska Parken ligger Orangeriet med

sin trädgård, som är mycket blomsterrik och har en

mängd fikon-, pomerans-, lager-, mulbärs- och andra

dyrbara trädsorter. Härbortom ligga de under kungsgården

lydande egorna, och det der varande Ladugårdsgärdet

är historiskt märkvärdigt, emedan Gustaf I, då

han i kriget mot Christian II belägrade Stockholm, der

skall hafva haft ett af sina läger under den tappra

fältöfversten Peder Fredag. Julaftonen år 1521 foro

Danskarne ut från Stockholm med 40 skutor och

skärbåtar, i afsigt att öfverrumpla och upphäfva detta för

dem mehnliga läger, som betog dem all tillförsel på

Mälaren. De skröto under vägen, huru de skulle

gästa Peder Fredag och ”smaka hans jultunna.” Men

denne, ehuru näppeligen 500 man stark, då han

sporde fiendernas förehafvande och såg dem anlända till

sundet nedanför Glia, placerade 16 karlar med

jägarhorn vidt ifrån hvarannan på bergen och i de

omkringliggande skogarna, befallte dem noga gifva akt på

hvad i lägret föregick, så att, när de hörde der

uppblåsas till strid, skulle de alla blåsa den ena efter

den andra. Danskarne stego modigt i land, men

blefvo i en hast bestörta, när de från lägret hörde

uppblåsas till strid, och rundt omkring från bergen och

skogarna samma ljud nådde deras öron. Skallet af

de mångfaldiga ljuden injagade hos dem bäfvan, ty

de trodde en hop folk vara på alla ställen, der

lurarne kallade kämparne till strid. I detta ögonblick

störtade Peder Fredag fram med hela sin hop och gjorde

bland den förskräckta fienden ett stort nederlag. 200

Danskar stupade på platsen, ännu flera omkommo i

vattnet, dit de störtade sig med häst och harnesk, de

öfriga i oordning och förvirring om hvarannan

skyndade till sina skutor och båtar och kommo, de

fleste blodiga och illa sårade, i stor nöd och med

oförrättade ärender tillbaka till Stockholm.

*

ANDRA AFDELNINGEN.

Kungliga Slottet med Kyrkan, Paviljongerna

och Operahuset, Kina, Alphyddan, Kanton,

Badhuset och Drottningholms

öfriga byggnader.

I. Slottet.

Drottningholms Slott är uppfördt i en vacker

byggnadsstil, det är stolt och majestätiskt och kan täfla

med hvilket utländskt lustslott som helst i ädel stil,

smakfull symmetri och skön belägenhet. På norra och

södra sidorna äro tillbyggda flyglar; dessa äro en

våning lägre än hufvudbyggningen; de äro uppförda så,

att de gå i fyrkant rundt omkring, hvar och en

inneslutande en borggård i qvadrat, och hvilka borggårdar

äro besådda med gräs och hafva täcka

blomsteranläggningar. Utvändigt prydas flyglarne af grönmåladt

gallerverk, med drottning Lovisa Ulrikas inbundna

namnchiffer. (Som förut är nämndt, var det Lovisa Ulrika,

som lät tillbygga flyglarna.) Dessa flyglar hafva äfven

hvardera ett torn eller en rundel, hvaraf den ena är

inredd till kyrka och den andra till boningsrum.

Slottets tak är täckt med koppar, och dertill skola hafva

åtgått 200 skeppund. Utvändigt är slottet prydt med

gipsbilder, kolonner och pelare, och rundtomkring går

en vacker taklist af ornamenter samt med Svenska och

Holstein-Gottorpska vapnen i upphöjt arbete. Man

inkommer i slottet från Östra sidan (sjösidan) genom

fem höga, breda arkader, den mellersta, med balkong

och 4 pelare, byggd i Dorisk stil, och deröfver

synes Svenska vapnet Tre Kronor i upphöjdt arbete.

Från Vestra sidan inkommer man i slottet genom

trenne höga arkader; uti nicher deröfver stå 2:ne

marmorstatyer, föreställande Herkules och Adonis.

Trappan till dessa arkader är prydd med utmärkt

vackert förgyldt gallerverk, hvarpå finnes, i rik

förgyllning, Svenska vapnet Tre Kronor, omgifvet afen

lagerkrans. Å denna sida af slottet finnes äfven ett

vackert slagur.

Midt igenom hela slottets bredd går en vacker

perspectivgång, med 14 stenpelare, fördelade å ömse

sidor. Denna pelargång har hvälfdt tak, och öfver

östra ingången till densamma ser man i taket

Svenska och Holstein-Gottorpska vapnen förenade i

upphöjdt arbete af gips.

I denna gång stå tvenne mythologiska grupper

i brons: den ena föreställer Mars och Venus, den

andra Dejanira, som af Herkules befrias från

Centauren Nessus. (Nessus var ett vidunder, hälften

menniska och hälften häst; han ville bortröfva Dejanira,

som var trolofvad med Herkules, men dödades af

denne.)

Utom bottenvåningen har Slottet tvenne stora

våningar, till hvilka tvenne breda trappor leda; å ömse

sidor om dem ser man ståtliga pelare och kolonner,

och dessa, likasom väggarne, prydas rikt af det

vackraste upphöjda arbete uti gips, föreställande troféer,

blomsterguirlander och ornamenter, och på flera

ställen Drottning Hedvig Eleonoras namnschiffer samt

målade medaljonger med mythologiska figurer.

Fjorton marmorbyster, föreställande Romerska kejsare

och Götiska konungar, stå uti nischer, fördelade i

bägge förstugorna. På några af dem finnas namn;

dessa äro (i nedre förstugan): Segerrif, Ataulius,

Valia, Theodosius.

I öfra förstugan:Antoninus Pius.

På de öfriga bysterna äro namnen nästan utplånade.

Vid öfra trappan, å ömse sidor, stå nio statyer

i kroppsstorlek, alla af hvit marmor och verkliga

konststycken: skada, att man icke vet deras mästares

namn. Dessa statyer föreställa de nio Sånggudinnorna,

nämligen: Clio, Euterpe, Thalia, Melpomene,

Terpsichore, Erato, Polymnia, Urania och Calliope.

(De nio Muserna eller Sånggudinnorna voro

beskyddarinnor för vetenskaper och skön konst.)

Midi för dessa statyer ser man Apollo,

lagerkrönt och med lyran i hand, och å ena sidan längre

upp står Minervas staty. (Minerva var vishetens

och krigets gudinna.) Dessa båda sistnämda statyer

äro äfven verkliga konststycken af hvit marmor.

Då man från östra sidan gått uppför första trappan,

har man på bägge sidor de vackraste perspektivmålningar,

föreställande det inre af en byggnad, eller

4 rum efter hvarandra, med fönster i fonden. Längre

upp å ömse sidor äro målade grupper af

österländska figurer, med turbaner och solfjädrar.

Taken uti förstugorna äro prydda med de

vackraste målningar; nedra förstugans tak föreställer en

Romersk fältherres segertåg uti en triumfvagn.

Vagnen drages af 4 hästar, dem segraren sjelf kör,

i det han krönes af äran med en lagerkrans. Före

vagnen föras troféer och krigsrustningar samt en

mängd fångar, och efter vagnen komma Romerska

senatorer. Detta är måladt af I. Sylvius.

Öfra furstugutaket, hvars hvalf är lika högt med

sjelfva slottet, föreställer Olympen med en mängd

gudar och gudinnor. Främst sitter Jupiter

(öfverguden) och krönes af Odödligheten med en

stjernekrans, måladt af Sylvius. Öfverst i taket står H. E.

(Hedvig Eleonora), och deröfver synas Apollo och

Minerva hålla lagerqvistar. Nedanför ser man

Dygden, hvilande på en sky; hon tyckes gifva någon

befallning åt en flygande engel, hvilken håller Lasten

fängslad i bojor. På andra sidan synes äfven Dygden

sittande uti skyn och med sin spira visande på

evighetens sinnebild, en orm, som biter sig uti

stjerten.

I hörnen ser man följande emblemer:

En paradisfogel med öfverskrift: »Semper

Sublimus» (alltid hög).

Ett granträd med öfverskrift: »Recta se tollet.

in Altum» (rakt sträcker det sig i höjden).

En solros med öfverskrift: »Cælestes Sequitur

Motus» (följer himmelens rörelser).

Ett par ax (öfverskriften här är borta).

Fyra målade medaljonger finnas äfven i detta

tak; de föreställa forntida drottningar, öfver hvilka

äfven läsas latinska inskriptioner; öfver den första

står:

Thamyris Got. Regina (Götisk drottning).

Den andra medaljongen:

Disa Suecorum Regina (Svearnes drottning).

Den tredje:

Amalasuentis Got. Regina. (Götisk drottning.)

Den fjerde medaljongen är alldeles utplånad.

De ofvannämda allegoriska målningarne äro af

den utmärkte konstnären David Klöcker Ehrenstrahl,

hvilken odödliggjort sitt namn och sin talent med en

mängd målningar på Drottningholm, hvaraf de flesta

äro sinnrika allegorier ur konungarne Carl X:s och

Carl XI:s samt deras gemålers historia.

Ofvanbeskrifna förstugor med sina stolta pelare,

breda, ståtliga trappor, rika, smakfulla ornamenter,

konstnärligt vackra statyer och utmärkta målningar

äro i och för sig sjelfva verkliga konststycken,

hvilkas praktfulla anblick, då man inträder, väcker

beundran äfven hos den sanna kännaren, och det

är med stolthet och glädje vi hogkomma, att allt

detta är Svenskt så till idé som utförande, ty

Svenska konstnärer hafva här utfört hvad Svenska

drottningar dikterat: det har allt ifrån Catharina Jagellonicas

tid varit Sveriges drottningar företrädesvis,

som förskönat, vårdat och älskat Drottningholm.

Om man går ut en afton, sedan det blifvit mörkt,

och betraktar slottet, när det är upplyst i alla

fönster, så skall man finna, att det företer en sällsamt

vacker anblick; det ligger der då vid sjöstranden som

ett genombrutet skimrande diadem, af Necken uppkastadt

»djupt ur hafvet från demantehällen» för att

smycka skogsfruns lockar.

Om man åter ser slottets förstugor en afton

invändigt vid belysning af lampor eller lyktor, så

intages man ovilkorligt af en egen högtidlig känsla,

ty då likna de ett härligt tempel, och man väntar

blott, att de hvita bildstoderna, som vid ljusskenet se

så hemlighetsfulla och fantastiska ut, skola besvärjande

utsträcka sina alabasterhvita armar och hviska:

»Stör ej stillheten i qvällens stunder,

Dödlige, med klagan eller knot!

Sörj ej tidens vexlande sekunder;

Evighetens dag du går emot!»

Drottningholms slott eger en mängd konstsaker,

hvaraf flera hafva stort värde och äro högst dyrbara.

Här finnes äfven en stor porträtt- och taflesamling,

hvaraf större delen är af utmärkta mästare.

Dessa taflor äro icke numrerade, och på högst få af

dem stå mästarnes namn, och de flesta både

porträtter och taflor sakna påskrift hvem eller hvad de

föreställa. Af denna orsak har kännedomen om

åtskilliga konststycken gått förlorad. Under

nästlidna år har dock nämda brist blifvit afhjelpt

derigenom, att på taflornas baksidor blifvit påtecknadt, hvad

de föreställa, och af hvem de äro målade. Detta

har skett med alla de taflor, som icke äro fästa i

sjelfva väggen, eller förut hafva påskrift, och om hvilkas

mästare m. m. man haft bestämd visshet. Nämnda

arbete har blifvit verkstäldt genom H. M. Drottning

Josephinas föranstaltande och på hennes bekostnad.

Ofvan omtalade konstsaker, jemte slottsrummen,

beskrifvas här nedan.

Första Våningen.

Då man från östra eller sjösidan uppkommer i

slottet och inträder till höger, ligga rummen i följande

ordning:

Norra Stånddrabantsalen. Mindre vaktrummet.

Conseljrummet. Gustavianska sängkammaren. Konung

Oscar I:s förmak. Konung Oscar I:s sängkammare.

Konung Oscar I:s skrifrum. Kongliga bibliotheket.

Marmorkabinettet. Fordna myntkabinettet. Fordna

mineraliekabinettet. Fordna naturaliekabinettet. Drottningens

skrifkabinett. Drottningens toilett. Drottningens

sängkammare. Drottningens röda förmak. Drottningens

gula förmak. — Dessa 5 sistnämda rum kallas med ett

gemensamt namn för »Drottningens våning», emedan

Sveriges drottningar bebo dem under sitt vistande

på Drottningholm.

Ehrenstrahlska rummet. Schaggrummet. Nedra

galleriet. Ministerrummet. Biljardsalen. Konung

Carl Johans galleri. Audiensrummet. Röda kabinettet.

Blå skrifrummet. Röda förmaket. Gröna

sängkammaren. Dessa 8 sistnämda rum kallas »Konungens

våning», emedan den vanligen varit bebodd af

Sveriges konungar under deras vistande på

Drottningholm.

Toiiettrummet. Silfverrummet. Gula kabinettet.

Blå salongen. Röda salongen.

Å andra sidan förstugan finnas nedanstående

rum:

Mindre kabinettet. Sängkammaren. Skrifrummet.

Liten vaktsal. — Dessa sistnämda 9 rum kallas

»Furstliga våningen», emedan den ofta bebos af

konungahusets furstliga medlemmar. I denna våning

bruka äfven fremmande furstar bo.

Södra Stånddrabantsalen. Förstugan.

Beskrifning på rummen och deras konstsaker.

Norra Stånddrabantsalen.

Detta rum är klädt med historierade

gyllenläderstapeter, och taket är måladt med prydliga

ornamenter.

Följande taflor finnas här:

En svart björn. Detta är en afbildning af den

stora björn, som skjuts vid Svartsjö den 28 Juni

1681 i konung Carl XI:s närvaro.

En Lapp, åkande i Akkja och körande en

Ren. Efter berättelse skall det vara samma

Lappman, som sedan blef adlad till Renstjerna, efter det

han, då Norrmännen en gång gjorde infall i öfra

delen af Sverige, hastat med underrättelsen derom till

Stockholm med den skyndsamhet, att han på 48

timmar tillryggalade 124 mil. Äfven berättas, att

renen skall hafva stupat på Riddarhustorget i

Stockholm.

En turk, ledande en kamel. Detta är turken

Schabbasch, som uti Ungern blef tagen af Riksrådet

Nils Rjelke och sedan omvänd till kristna läran.

6 porträtter i knästycken af Carl XII:s

generaler.

Mindre vaktrummet.

Detta har blå väggar med förgyllningar och

målningar i blad och blommor.

Conseljrummet.

I detta rum höll konung Gustaf III sina konseljer,

då han vistades på Drottningholm. Väggarne

här äro målade i Pompejansk färg och prydas af

förgyllda lister. Trettiofyra taflor af gamla

Franska skolan finnas i detta rum, de flesta af

utmärkta mästare. Då man inkommer från mindre

vaktrummet och vänder sig åt venster samt

börjar vid nedersta taflan intill dörren och sedan går

uppåt och alltjemt fortsätter på samma sätt, så komma

taflorna i följande ordning:

Ett gungande fruntimmer, af Lancret.

Ett blomsterstycke på trä, af Blume.

Bad i en skog, af Qubüsson.

Tvenne nymfer och ett barn med en personifierad

flod.

Venus med sina nymfer på vattnet, af

Baucher.

Porträtt af ett fruntimmer, föreställande Flora,

måladt på trä af Rosslin.

Collin Maillard, af Lancret.

Ett blomsterstycke på trä, af Blume.

En skogspark, af Qubüsson.

En dame med en modehandlerska vid sin

toilette, af Baucher.

Tivoli med templet och vattenfallet, af Baucher.

Adonis tager afsked af Venus, af Le Moine.

Ett fruntimmer med en korg, af Nattoise.

Det inre af en bondstuga, måladt på trä af

Chantreaut.

Ett fruntimmer med räkningar, af Chantreaut.

En tvätterska, af Chardine.

En mor med sitt barn vid toiletten, af Chardine.

Susanna i badet, af L’arepeueque.

Atys och Camilla, af Coges. (Atys var en ung

vacker herde, som älskade Camilla.)

Ett fruntimmer med sin söm, af Chardine.

Badande fruntimmer, af Pater.

Ett barn till bords, af Restou.

Ett fruntimmer, som låter påsätta skridskor, af

Laucret.

Ett fruntimmer med tvenne dufvor, af Nanotte.

En mor, som ger sina barn mat, af Chardine.

Jupiter och Leda, med en nymf, af Baucher.

(Leda älskades af Jupiter, hvilken besökte henne

under skepnaden af en svan.)

Ett porträtt, föreställande fru Roslin, af

Roslin.

En målare i sitt arbetsrum, på trä, af Chardine.

Det yttre af en bondstuga, af Chantreaut.

Ett fruntimmer med en bok, af Chardine.

En qvinna, som tappar ur en tunna, af Chardine.

En död hare vid en kittel, af Chardine.

Peus-et-il la raipris, af Baucher.

Paris dom, af Coypel. (Paris var en vacker

konungason och herde, som skulle döma, hvilken som

var skönast af de trenne gudinnorna Venus, Juno

(gudadrottningen) och Minerva. Han gaf Venus priset.)

Tvenne frukt-dörrstycken, af Despertes.

Gustavianska sängkammaren.

Sjelfva rummet är måladt med högblå färg,

pelarne och listerna förgyllda med äkta dukatguld och de

4 lackerade dörrarne sirade med förgyllda ornamenter,

rika och praktfulla. Golfvet är lagdt med cypress- och

valnötträd, buxbom och ebenholz och skall hafva

kostat 1400 Rdr Specie. Konungens säng står i

alkoven, omgifven med pelare å ömse sidor. Täcket

och omhänget, äfvensom gardinerna och tapeterna i

alkoven jemte en skärm med broderier af Lovisa

Ulrica, är alltsammans af ljusblått sammet a Peyrons

fabrik och rikt inväfdt med äkta guld.

Ehrenstrahls mästarepensel har prydt väggar och

tak i detta rum med härliga allegoriska målningar,

hvilka hafva afseende på konung Carl X:s och

drottning Hedvig Eleonoras lefnad. Målningen midt i

taket antyder på det nämda konungaparets förmälning

och föreställer Guds Försyn, sittande på en med

strålande klarhet omgifven sky, med i handen en spira,

och vid denna spets ett klarskådande öga, som allt ser

och regerar och synes välsigna tvenne nedanför ur skyn

utsträckta händer, som omfatta hvarandra. Härmed

vill konstnärn antyda, att Carl Gustafs och Hedvig

Eleonoras förmälning skett efter Guds styrelse och

under hans välsignande hägn.

I hörnen af denna målning finnas 4 emblemer

eller medaljonger drifven och förgylld messing, 4

fot långa och 3 fot breda. De hafva alla afseende

på konung Carl X:s död och enkedrottningens sorg

deröfver.

Den första, från venster om alkoven, företer

jordgloben midtuti, ofvanföre månen sväfvande i skyarna,

längre ned den nedgående solen, som ännu kastar

några strålar, men dock icke kan upplysa månen för

den mellanskymmande jordens skull. Denna sinnebild

har följande omskrift: Grata sequar semper

(Jag skall alltid tacksam följa) och antyder, att,

likasom månen under sin förmörkelse ej upplyses af

solen, men icke desto mindre följer denna, tilldess

förmörkelsen är förbi, så följer ock drottningen med

sin hogkomst konungen, till desshon får återse

honom och med honom åter förenas.

Den andra föreställer en klart flammande

eldslåga, sinnebild af det gudomliga ljuset; längre ned

ser man tvenne händer, en mans och en qvinnas;

hvardera håller en brinnande fackla; men facklan i

mannens hand synes nära utslocknad. Omskriften

Consilio Dei jemte hela sinnebilden antyder, att

konungens jordiska lif utslocknat efter Guds allvisa råd.

Den tredje företer ett litet altare, hvarpå man

ser en brinnande eld; ofvan, på himmelen bland

stjernorna, ser man den elementariska himla-elden jemte

dessa ord: Ibi tandem lassa quiescam (uttröttad

skall äfven jag der en gång finna hvila), hvarmed

konstnärn vill säga, att, såsom eldens låga alltid

stiger upp mot himlen, så äro ock drottningens tankar

och önskningar fästa på hennes gemål i höjden.

Den fjerde medaljongen föreställer en ström och

på sidorna om denna tvänne händer, som hålla en

hvalfbåge eller en midtitu delad ring och sträcka sig

mot hvarandra, men kunna för den mellanflytande

strömmen icke förenas. Omskriften är: donec transeat

(tilldess han lupit förbi) och betecknar, att, när

tidens ström försvunnit, så skulle drottningen

återförenas med sin gemål.

Midt i taket öfver alkoven har konstnärn

föreställt Carl XI:s födelse, i det han begagnat dikten

om Parcerna eller ödets gudinnor. Dessa voro

Clotho (som håller lefnadstråden), Lachesis (som

spinner den) och Atropos (som afklipper densamma).

Dessa ödets gudinnor sitta här i en sky. Clotho

mottager det nyfödda barnet, öfver hvilket sväfvar en

engel, som håller i handen en kunglig krona, att

dermed kröna den nyfödde. Lachesis, vårdarinnan

af menniskans lefnadsår, klädd i gul drägt, griper

efter tråden, som barnet håller i handen, för att

skydda och bevara dess lif. Atropos, annars alltid

färdig och tillhands att afklippa lifstråden, sitter

afsides, synes sofvande och släpper saxen ur handen.

Målningen på ena väggen af kammaren, till

venster från alkoven, är en fortsättning af den

föregående och har afseende på Carl XI:s uppfostran.

Lachesis föreställes här uppnystande tråden, för

att bevara det unga lifvet. Konungens skyddsengel

visar henne åtskilliga redskaper, som förebilda vissa

dygder, och antyder henne att på dem uppnysta

tråden. Man ser trenne böcker, som föreställa, den ena

Religionen, den andra Lagskipningen, den tredje

Historien. Jemte dessa ser man Minervas sköld,

som betecknar vishet och förstånd; Apollos luta, som

häntyder på vetenskaperna; Mercurii staf, som utmärker

försigtighet och erfarenhet i verldsliga saker;

Svärdet och Vågskålen, sinnebilder af rättvisan;

Harnesk, Fanor och Spjut, hvarmed förstås krigskonsten,

samt Hercules’ klubba, kännetecken af tapperhet,

styrka och magt. Under det nu Lachesis på dessa

sinnebildliga redskaper uppnystar konungens lifstråd,

uppväxa häraf lagrar och palmqvistar, som beteckna

ära och triumf; olivqvistar, som gifva tillkänna fred;

vallmoknoppar, som antyda säkerhet och lugn, samt

hveteax, som bemärka rikedom och öfverflöd.

Här bredvid, på ömse sidor om dörren, äro

tvenne emblemer i drifven och förgylld messing, hvilka

afse den föregående allegorien.

Den ena föreställer ett sönderslaget urverk, med

omskrift: Numquam nisi juncta moventur (blott

tillbörligen sammanfogade kunna de röras), hvilket

antyder, att, såsom ett ur icke kan gå rätt, utan att

alla dess delar äro harmoniskt och tillbörligen

sammansatta, så kan äfven en konung icke tillbörligt och

med vishet styra ett folk, om han icke hos sig eger

alla dygder förenade.

Det andra företer en kunglig krona, liggande

på ett smedjestäd, och derbredvid allehanda

guldsmedsverktyg. En hand ur skyn med en hammare

tillsmider kronan och gifver henne dess skapnad.

Omskriften lyder: Hinc forma decorque (häraf skick

och prydnad). Detta, tillämpadt på den unga prinsens

uppfostran, vill säga, att genom en god daning

och bildning skulle han ledas till konungsliga

dygder.

Målningen midtemot, på andra väggen till höger

om alkoven, är en sinnebildande föreställning af den

odödliga ära, som väntade konungen.

Konungens skyddsengel, som manat Lachesis

att på dygdernas sinnebilder uppnysta den gyllene

lifstråden, ses nu bevara densamma för Atropos.

Han står höjd mot himmelen och har i handen de

sinnebildliga redskaperna, hvarpå konungens lifstråd

blifvit uppnystad. Atropos synes vilja stiga upp till

honom och framräcker saxen för att af klippa tråden;

men han nedtrycker henne med den andra handen

och håller den hopnystade gyllene tråden mot

himmelen; en hand sträcker sig fram ur skyn, fattar

ena ändan af den gyllene tråden och uppvindar den

till himmelen.

Äfven på denna sida af kammaren, på ömse

sidor om dörren, finnas tvenne emblemer, som, lika

med de förra, hafva afseende på föregående

allegorier.

Det ena föreställer Aurora eller morgonrodnaden

med den uppgående solen och har följande omskrift:

Semper ubique simul (alltid och allestädes tillika).

Såsom morgonrodnaden och solen oskiljaktigt följa

hvarandra, så äfven dygden och äran.

Det andra föreställer en qvinna, sittande på en

regnbåge, nådens sinnebild; hon sträcker sin hand

mot himlen, med följande omskrift: Hac ducimur

illuc (genom denna ledas vi dit), hvilket antyder, att,

såsom vi genom nåden ledas till dygden, så äfven

genom dygden till oförgänglig ära.

Här finnas dessutom:

En eldskärm, med Gustaf III:s porträtt uti en

sorts gobelin; den är rikt prydd med förgyllningar

och har en kongl. krona. Porträttet, som är lika

väfdt på båda sidor, är således dubbelt och arbetadt

af Johan Sproch i Petersburg.

Tvenne stora dyrbara Urnor; dessa fick Gustaf

III i present af kommersrådet Hall i Göteborg.

Kejsarinnan Catharina II:s af Ryssland byst

i gips.

Ett utmärkt vackert bord med mosaik-inläggningar

och bord af en messingsskifva, inlagd med

guld.

Då den stora reparationen här företogs, låg

nämda bord sönderbrutet och undangömdt, men blef

genom konung Oscars försorg och på hans

bekostnad åter satt i ordning.

»Gustavianska» sängkammaren företer sålunda

en verkligt praktfull anblick, som nästan, i anseende

till den starka förgyllningen, bländar ögat; men den

har tillika någonting dystert mystiskt, och med

någon inbillning till hjelp kan man i den djupa

alkoven tycka sig se »snillekonungens» blodiga skugga

och höra de qvalfulla suckarne af hans olycklige

son, hvilken var den sista, som sofvit i detta rum.

Från alkovens ena sida i denna sängkammare

leder en så kallad »löndörr» upp till andra

våningen; den går ut genom en blinddörr, är belagd med

kläde och ökar för den, som känner dess tillvaro,

det intryck af nästan hemlighetsfull bäfvan man

erfar i detta praktrum.

Konung Oscar I:s Förmak.

Detta har gredelina oljemålade väggar med

förgyllda lister och prydes af 28 porträtter i

bröstbilder af kungliga personer samt tvenne dörrstycken.

Då man inkommer från konseljrummet och börjar till

venster med nedersta porträttet, går uppåt och

fortsätter sålunda rad efter rad, så komma porträtterna

i följande ordning:

Konung Carl XIII som barn, pastellmålning,

af Lundberg.

Konung Adolph Fredrik, i pastell, af Lundberg.

Konung Gustaf III, i gobelin.

Drottning Lovisa Ulrica (Adolph Fredriks

gemål) som äldre, i olja, af Roslin.

Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta (Carl

XIII:s gemål) som yngre, i olja.

Drottning Lovisa Ulrica, i pastell, af Lundberg.

Drottning Hedvig Eleonora af Holstein-Gottorp

(Carl X Gustafs gemål) som yngre, i pastell.

Hertig Fredrik Adolph, i pastell, af Lundberg.

Prins Fredrik af Holstein (Carl XII:s systerson),

i olja.

Drottning Lovisa Ulrica, i pastell, af Lundberg.

Drottning Sophia Magdalena (Gustaf III:s

gemål), i olja.

Prinsessan Sophia Albertina, i olja.

Konung Gustaf III, i olja, af von Breda.

Detta porträtt lärer vara det sista, som togs af

konung Gustaf; det är taget tvenne dagar efter

sedan konungen blef skjuten.

Prins Henrik af Preussen (Lovisa Ulrikas bror),

i pastell, af Lundberg.

Prinsessan Sophia Albertina, i pastell, af

Lundberg.

Konung Adolph Fredrik, i pastell, af Lundberg.

Ett furstligt fruntimmers porträtt, i pastell.

Drottning Lovisa Ulrica, aftagen 1735 i pastell,

af Lundberg.

Drottning Sophia Magdalena, i pastell, af

Lundberg.

Konung Gustaf III som barn, i pastell.

Konung Adolph Fredrik, i pastell, af Lundberg.

Kronpretendentens, grefvens af S:t Albans (Carl

Eduard Stuarts) gemål.

Konung Carl XII, i olja, af von Breda.

Drottning Carolina Mathilda af Danmark,

klädd som karl, i pastell.

Detta lärer vara taget efter den drägt, drottningen

en gång bar, då hon under ett jagtparti var klädd

till karl. I denna jagt deltog äfven ministern

Struense; medan jagten pågick, uppstod ett svårt oväder,

då drottningen och Struense sökte skydd i en

bondstuga, der de voro okända. De fingo då höra

folkets resonnemang om »Drottning Carolina och den

mägtige ministern Struense».

Konung Carl XIII som barn, i pastell, af

Lundberg.

Konung Gustaf III som barn, i pastell, af

Lundberg.

Prinsessan Sophia Albertina som barn, i pastell,

af Lundberg.

Ett fruntimmersporträtt i svart slöja eller dok,

i pastell.

Detta porträtt säges skola vara en kopia efter

ett äldre porträtt af kejsarinnan Maria Theresia af

Österrike.

I konung Oscars förmak finnas dessutom:

Tvenne dörrstycken i olja, hvaraf det ena,

föreställande en hund, af le Port, är ett utmärkt

konststycke. Det andra dörrstycket, som föreställer frukt,

är äfven utmärkt vackert.

Prinsessans af Lamballe byst uti Bisquit.

Denna byst, vid pass tre qvarter hög, är ett af de

utmärktaste konststycken man kan se i den vägen;

man måste beundra den finhet och den konstnärliga

smak, hvarmed de minsta detaljer äro utförda, och

man frestas tro, att mästaren haft det sköna originalet

för sina ögon, då bysten gjordes. Prinsessan af

Lamballe var utmärkt för sin skönhet, sin älskvärdhet

och sin vänskap för den olyckliga Drottning

Marie Antoinette i Frankrike. Hennes trofasta

vänskap bestod alla ödets skiftningar, alla prof, och hon

blef slutligen mördad under den stora Franska

revolutionen, då hennes afhuggna hufvud bars på en

värjspets framför drottningens ögon.

Konung Oscar I:s sängkammare.

Såsom en verklig motsats till konung Gustaf

III:s sängkammare, der den förbländande prakten

endast kyler, icke tillfredsställer och värmer sinnet,

framstår, nära intill belägen, konung Oscar I:s

sängkammare. Här äro väggarne endast klädda med

enkla Franska tapeter och hafva inga taflor. Sängen,

visserligen förgylld, har dock gardiner och täcke

blott af grönt siden, utan guldfransar och gyllene

väfnader. Detta är det enklaste rummet i hela slottet

af alla dem, som den kungliga familjen bebor; men

det har dock det kostbaraste, dyraste och

outplånligaste minnet af alla, ty här hvilade Sveriges ädlaste,

mildaste och mest rättänkande konung, Oscar I, den

sista sommaren före sin långa dödskamp, och här

har hans högsinnade maka, drottning Josephina,

kärleksfull, hjeltemodig, tålig och outtröttlig vakat vid

hans läger och gifvit sitt folk ett exempel af så högt

och sannt qvinnovärde, sjelfförsakelse, undergifvenhet

och förtröstan, att vår historia icke kan framvisa

ett motstycke.

Konung Oscar I:s skrifrum.

Väggarne här äro af mellanblå färg, målade med

olja och hafva förgyllda lister. Här finnas 32 taflor,

hvaraf de flesta hafva stort värde. Då man inkommer

från konung Oscars förmak och börjar med

nedersta taflan till venster, går uppåt och fortsätter på

samma sätt, så komma taflorna i följande ordning:

En rekognoscering i storm, af le Paone.

Porträtt af Lucretia, knästycke i gobelin.

Denna tafla skänktes till konung Gustaf III af

Påfven Pius VI.

Apollo, lagerkrönt, af Rosslin.

Bacchus och Ariadne, af de la Gronee. Ariadne

var konung Minos’ på Kreta dotter. Hon öfvergafs

af Theseus, en ryktbar hjelte, hvilken hon, medelst

tillhjelp af ett nystan, befriat ur den beryktade

labyrinthen på Kreta. Hon blef sedan förmäld med Bacchus.

Merkurius och Aglae, af de la Gronee. Aglae

var den yngsta af Gratierna. Dessa voro tre: Euphrosyne,

Thalia och Aglae och voro egentligen skönhetens

och behagens gudinnor.

Neapolitansk dans, af Sablet.

Ariadne, af Wertmüller. Denna tafla är ett

konststycke och framställer Ariadne vid det tillfälle,

då hon öfvergafs af Theseus på ön Naxos. Hennes

ansigte uttrycker en stum hopplös sorg, och ögonen

äro tårfyllda.

Diana och Endymion, af de la Gronee.

Endymion var en skön herde, som hvilade i en grotta

på berget Latmus, der Diana blef kär uti honom.

Amor och Psyche, af de la Gronee. Psyche

var en ung, skön prinsessa, som blef förmäld

med Amor; hon hade aldrig sett huru hennes

gemål såg ut, emedan han alltid besökte henne

sedan det blifvit mörkt, och lemnade henne före

dagningen. Psyche intogs en gång af begär att se sin

gemåls anletsdrag, och, tvärt emot ett gifvet förbud,

tog hon en lampa och lyste på Amor, medan han

sof. Hans skönhet väckte hennes beundran; men i

detsamma föll en het droppe från lampan och väckte

Amor. Han flydde då från den öfver hans förlust

sörjande Psyche. Hon blef sedermera i Olympen

förenad med Amor och begåfvad med odödligheten.

En man, som låter åderlåta sig, för att kunna

föda sin familj, af Sablet. Det vackra ämnet för

denna tafla skall grunda sig på en sann händelse;

en familjefader med hustru och många barn var stadd

i stor fattigdom. För att kunna försörja de sina, lät

han en fältskärslärling öfva sin konst med att slå

upp ådern på hans arm, och för detta erhöll han

betalning, tillräcklig för att under någon tids förlopp

föda familjen.

En af de nio sånggudinnorna, af Roslin.

En bombardering, af Le Paone.

Sibylla Persica, uti gobelin. Denna skänktes till

konung Gustaf III af påfven Pius VI.

Ett Schweiziskt landskap, af Lautenborg.

Sammanstötning i storm mellan en slup och

en galèr, af Vernet. Denna tafla är ett verkligt

konststycke.

Maria med barnet, af Vernet.

Ett vattenfall, af von Hjerten.

Sibylla Persica i mosaik. Detta är ett utmärkt

konststycke; sjelfva ramen är af gediget silfver, uti

drifvet, förgyldt, konstfullt arbete. Den är en gåfva

af Pius VI till konung Gustaf III.

Ett Schweiziskt landskap, af von Garten.

Storm och skeppsbrott, af Vernet. Detta är ett

utmärkt vackert konststycke.

Christus undervisar Martha och Maria, af

Bourgignon.

Ett landskapsstycke, sydt med silke, af grefvinnan

Bjelke, född Düben.

Blommor i en vas, af Michalot.

Kapucinermunkar till bords med några qvinnor,

af le Chree.

Mucius Scævola framför offerelden, af Poussin.

Under Romerska republikens första tider belägrades

Rom af Etruskernas konung Porsenna, hvilken

hotade den nyligen grundade friheten. Då beslöt en

hjeltemodig adlig yngling att rädda sitt fädernesland

på det sätt, att han begaf sig ut till fiendtliga lägret

för att med dolk mörda Porsenna. Af misstag

mördade han i stället konungens skattmästare; han blef

då gripen af vakten och framförd till Porsenna, hvilken

hotade att bränna honom lefvande, om han icke

upptäckte de anslag, som förehades mot konungens

lif. Då framgick Mucius till en närstående offereld

och sade: »På det du må se, huru sådana personer

akta kroppsliga smärtor, hvilka sträfva efter ära och

sjelfständighet för fosterlandet, så se hvad jag gör!»

Derpå sträckte han högra handen öfver elden, och

frivilligt lät han den uppbrännas intill benen med en

utomordentlig själsstyrka och förklarade, att 300

Romerska ynglingar med samma köld för faran hade

sammansvurit sig mot konungens lif. Detta storartade

drag verkade så på Porsenna, att han genast

lössläppte Mucius, slöt fred med Romarne och tågade

derifrån. Sedan skänkte senaten ett stycke land till

och lät resa en ärestod åt Mucius Scævola, som

belöning för det han räddat fäderneslandet.

Oedipus med sina barn, af Gagnereaux. Oedipus

var konung af Thebe. Han dödade sin

fader och blef sedan sin egen moders gemål,

utan att han dock visste derom. Då detta

slägtförhållande upptäcktes, utstack Oedipus af förtviflan sjelf

sina ögon och förjagades af sina söner.

En liten flicka med frukt, af Van Loo (sitter

öfver kakelugnen).

Christus och den Samaritanska qvinnan, af

Bourgignon.

Venus qvarhåller Adonis.

Diana i mosaik. Detta är ett högst dyrbart och

utmärkt konststycke, infattadt i en förgylld ram af

drifvet silfver. Taflan är äfven en gåfva till konung

Gustaf III af påfven Pius VI.

Dörrstycken, tvenne allegoriska.

Fyra medaljonger, föreställande: Konung

Gustaf III. Drottning Sophia Magdalena. Madame

du Barry. Madame de Roches.

Dessutom finnas i detta rum:

Konung Oscar I:s skrifbord, begagnadt af

konungen under hans vistelse på Drottningholm.

Detta bord är af mahogny, har svart beklädnad

och en bord af inlagdt trä samt förgyllda

messings-ornamenter på fötterna och sidorna.

En porphyrvas, vid pass en half aln hög.

Den har följande inskrift:

»Den första vas, som blifvit gjord i Sverige af

porphyr från Elfvedals socken i Dalarne år 1787.»

Flera dyrbara pjeser och urnor; tvenne hvita

marmorbyster; tvenne kinesiska afgudar, prydda

med äkta perlor och stenar, samt en liten byst af

gjutet tackjern, stämde pä en pelare af porphyr.

Denna byst föreställer Gustaf IV Adolf som

kronprins.

Kongliga Bibliotheket.

Detta är ett långt, utmärkt vackert rum, hvilket

helt och hållet är en skapelse af drottning Lovisa

Ulrika. Detta rum är oförändradt i samma skick

som under Gustavianska tiden och är en bild af den

tidens prakt och dess uppfattning af skön konst och

vitterhet. Väggarne här äro lackerade och prydda med

en mängd ornamenter af skulpturarbeten, öfverdragna

af äkta förgyllning. Öfver fönstren ser man liggande

figurer af gips, föreställande Fama (ryktets gudinna)

och flera mythologiska gudomligheter.

Öfver dörrarna stå 4 särskilda inskriptioner,

nämligen:

Artibus Pectora Mollescunt Asperitasque Fugit.

Ovidius. (Genom konsterna förmildras hjertat, och

dess hårdhet försvinner.)

Cordis et Oris Optima est Harmonia. (Hjertats

och munnens öfverensstämmelse är den bästa.)

Carmine Fit Viva Virtus Expersque Sepulcri.

Ovidius. (Genom skalden göres dygden lefvande och

oförgänglig.)

Neque Si Chartæ Silent quod Bene Feceris

Mercedem Tuleris. Horatius. (Ej heller får du

lön för det goda du gör, om häfderna förtiga det.)

På väggarne finnas 4 medaljonger, hvilka hafva

nedanstående inskriptioner:

Vincit Ingenium Probitas, Statius. (Redlighet

är bättre än snille.)

Moniti Meliora Sequamur. Virgilius.

(Underrättade om det goda, eftersträfvom det.)

Vita et Pectore Puro. Horatius. (För den,

som är ren till hjerta och lefnad.)

Studio Minuente Labores. Ovidius. (Genom

flit minskas arbetet.)

De böcker, som här finnas, äro uppställda i 13

bokhyllor af cederträ; de äro smakfullt ordnade och

bundna i praktfulla band med förgyllningar. Drottning

Lovisa Ulrika lade första grunden till denna

boksamling, för det mesta bestående af Franska

verk, som sedan mycket tillökades af Gustaf III.

Samlingen har nu omkring 2,900 särskilda band.

De dyrbara manuskripter och originalbref, som här

funnits, förvaras nu på kongl. bibliotheket i

Stockholm.

Midt på golfvet stå tvänne stora marmorbord,

och mellan dessa ett skrifbord, hvarpå hefinnes ett

skriftyg af brons och Sachsiskt porslin samt en ovanlig

lineal af granit. Då drottning Lovisa Ulrika och

konung Gustaf III arbetade uti bibliotheket, sutto de

vid detta skrifbord.

Här finnas ock:

En stor Vas, or ner ad med löfverk och en

Drake af brons. Denna vas är ett sällsynt

konststycke; den har inskrifter på Arabiska språket och

äfven Arabiska målningar. Bronsarbetet på denna

vas är ditsatt under Lovisa Ulrikas tid. Man vet

icke, hvarifrån denna vas ursprungligen kommit, och

högst eget är, att en pendant dertill lärer finnas i

Granada i Spanien.

En käpp, utskuren af konung Adolf Fredrik.

En mängd vackra mytologiska bilder och grupper

af alabaster och brons. Då man inkommer i

bibliotheket från konung Oscars skrifrum, så stå dessa

bilder på borden i följande ordning:

En man, som anfalles af ett lejon.

Bacchus med en skål i handen.

Eskulap (läkarekonstens gud).

Antinous (en af Penelopes friare). Penelope,

drottning af Ithaka, var gift med Ulysses. Då denne

måste resa till Trojanska Kriget och var borta i

20 år, fick den sköna drottningen en mängd

tillbedjare och friare (det sages 100); men hon var sin

gemål obrottsligt trogen och gynnade ingen. Då

hon ej ville visa någon företräde, började de hota

henne, och hon hittade då på, för att uppehålla tiden,

att uppsätta en väf och lofvade, att, när hon väft ner

densamma, skulle hon göra sitt val. Friarne sutto

bredvid henne alla dagar för att efterse, att hon

verkligen väfde; men år efter år förgick, utan att väfven

blef färdig, ty Penelope ref om nätterna upp hvad

hon väfde om dagarna. Slutligen spriddes ett rykte,

att Ulysses var död, och då tvingades Penelope att

göra ett val bland de enträgna riddarne. Hon lofvade

då, att den, som kunde spänna Ulysses’ båge, skulle

få hennes hand. Ingen kunde dock detta. Då

framträdde en tiggare; han spände bågen med lätthet och

jagade ut alla friarne, ty det var Ulysses sjelf, som

under denna förklädnad hemkommit. Han blef nu

återförenad med sin trogna maka.

En af de nio sånggudinnorna.

En Romare.

Fideus (en ung skön gosse, af några ansedd

för ärlighetens gud).

Venus.

Meleager (en ryktbar jägare och en af hjeltarne

i jagten efter Calydoniska Vildsvinet.

Prins Paris.

Jupiter.

En af sånggudinnorna.

Silenus (Bacchi fosterfader).

Venus.

En Romarinna.

Merkurius.

En Faun med ett barn. (Fauner voro ett slags

vidunderliga halfgudar, som vistades i skogarna.)

Diana.

En Filosof.

Andromeda och Draken. Andromeda var en

konungadotter, som var nog förmäten att vilja täfla

med Juno i skönhet. Som straff härför blef hon

fastkedjad vid en klippa, för att der slukas af en

ryslig hafsdrake. Men heroen Perseus dödade

draken och förmälde sig med Andromeda.

Centauren Nessus och Dejanira.

Faustinus (en tapper, from och vis Italiensk

furste).

Lejonet, som rifver oxen.

I bibliotheket förvaras äfven uti bordslådorna en

mängd medaljer och mynt samt flera historiska

saker och kuriositeter, såsom: en näsduk, hvilken

varit Erik XlV:s; en gulddosa med af Lovisa Ulrika

svarfvad yta af sköldpadd; en silfversked, som

varit Gustaf I:s; en ring, Gustaf II Adolfs; Bo

Jonson Grips sigill (omkring 400 år gammalt); en äkta

bergkristall m. m.; men som dessa saker med det

snaraste lära skola flyttas till Nationalmuseet i

Stockholm, så vore det utan ändamål att här

uppräkna och beskrifva dem.

Marmor-kabinettet.

Väggarne här äro af marmor, och här finnas

äfven tvänne bokhyllor med böcker från samma tid

som de, hvilka förvaras uti bibliotheket. Kakelugnens

kolonner äro af verd-antique, och derimellan står en

stor urna af brons.

Här förvaras:

Meleager, antik byst af marmor.

Silentes, antik byst af marmor.

Bildhuggerikonsten, liggande staty af marmor,

af Anton Gay.

En ljuskrona af Sachsiskt porslin.

Tvänne stora vaser eller urnor af Italiensk

marmor. Dessa äro utmärkt dyrbara konststycken;

de äro öfver 4 alnar höga och hafva prydnader af

alabaster, föreställande figurer och ornamenter.

En modell af Isistemplet uti Pompeji. Denna

modell hemförde konung Gustaf III från Italien. Den

är skuren af kork, är omkring 3 alnar i qvadrat och

är med sina pelare, arkader och freskomålningår ett

konststycke af högsta interesse, hvars största värde

ligger deri, att det troget afbildar den uppgräfda

stadens ruiner, så att man af denna modell får den

tydligaste föreställning derom. Denna, jemte de öfriga

modeller af ruiner, som här nedan nämnas, hör

till Drottningholms interessantaste föremål, och man

häpnar vid tanken på den mängd af ovärderliga

antika konstskatter, som haft sin vagga uti Pompeji

och Herculanum, och som der äfven fått sin graf.

Städerna Herculanum och Pompeji, belägna

några mil från Neapel, blefvo alldeles begrafna vid ett

utbrott af eldsprutande berget Vesuvius. Detta skedde

natten mellan den 24 och 25 Augusti, 79 år efter

Christi födelse under kejsar Titi första regeringsår.

Under nära 1600 år lågo dessa städer alldeles

begrafna och blefvo först i början af sjuttonde

århundradet upptäckte af en händelse. Prinsen af Elbeuf

företog sig nämligen att då anlägga en trädgård med

villa i grannskapet af Portici, och denna villa blef af

honom prydd med alla antiqviteter af marmor han kunde

komma öfver. Då fick prinsen köpa några sådana af

sällsynt skönhet utaf en bonde, som sade sig hafva

funnit dem vid uppgräfvandet af en brunn. Nu köpte

prinsen sjelfva platsen, der brunnen var, och lät der

anställa undersökningar. Inom kort tid uppgräfdes

der en mängd sällsynt dyrbara saker. Då lät kejserliga

regeringen i Neapel (man tror af afundsjuka

öfver de rika fynden) förbjuda all gräfning på detta

ställe. När 15 år derefter Neapel och Sicilien fingo

sin egen konung uti Spanska infanten Don Carlos,

lät denna furste åter börja med gräfningarna; 18

fot under jorden upptäcktes nu hela staden Herculanum,

och inom 8 år hade man der upphemtat så

många dyrbara saker, att kungliga lustslottet i

Portici deraf fick ett museum, som öfverträffade alla

antiqvitetssamlingar i verlden. Sedan började man

uppgräfva äfven Pompeji och bringade i dagsljuset en

stor del af husen, ett par tempel och åtskilliga andra

byggnader af den fordom präktiga staden. Här

finnas äfven lemningar af en theater och ruinerna af

gudinnan Isis tempel (Isis var de gamla Egyptiernas

förnämsta gudinna). Detta tempel är förnämsta

qvarlefvan af denna stad och föreställes här i ofvannämda

korkmodell så som det i verkligheten befinnes. Alla

de kolonner, som instängt gården, och en del af dem,

som utgjorde peristilen (pelarsalen) framför templet,

till hvilket man uppgår på en trappa, äro ännu qvar.

Templet är uppfördt af tegel, öfverdraget med gips,

och man ser der ännu gården, jemte en inre sida

med målad vägg. Stenlagda gatan vid ingången är

oförändrad. Midtuti templet synes en nisch, hvarest

Karpokrates’ (tystnadens gud) bild är målad. Å

templets grund är en större byggnad till venster och en

mindre till höger. Till venster vid ingången är

hufvudaltaret, hvarpå brännoffren förrättades, och på

båda sidor om trappan stå små altaren, men på hvarje

sida nedom peristilen ett fristående offeraltare. Till

venster finnes en löntrappa för presterna. Af de

trenne halfportar, som stängde templets ingång, var

den ena i behåll, fastän sönderslagen hängande på

sina hakar. Mellan pelarne omkring förgården stå

åtskilliga smärre offeraltaren; till venster äro några

boningsrum för presterna. Bakom templet åt höger

är ett större rum med öppna arkader, hvars golf har

en dyrbar mosaik-inläggning. Till venster är ett

annat mindre rum, hvaruti man fann trenne bilder,

nämligen Priapus (trädgårdsskötselns gud), Venus och

Bacchus.

Då allt detta uppgräfdes, fann man i det större

af dessa rum benranglet af en menniska (förmodligen

en prest), sittande vid ett marmorbord; det synes, som

skulle han varit sysselsatt med att äta fisk, ty flera

fiskfenor lågo på bordet. Han hade, liksom tusentals

af stadens innevånare, blifvit lefvande begrafven. I

samma rum funnos äfven några kokkärl.

Mynt-kabinettet.

Här fanns fordom en dyrbar mynt- och

medaljsamling, liksom det uti de nästgränsande naturalie-

och mineralie-kabinetten äfven funnits en högst

värderik samling af naturalster och mineralier, samlade

af Lovisa Ulrika och Gustaf III. Allt detta har

dock blifvit flyttadt, dels till Stockholms Myntkabinett

och Vetenskapsakademi, dels till UpsalaDenna uppgift läses i Svenskt

Konversationslexikon, första delen, sidan 346, och bestyrkes

dessutom i Upsala, hvarest samlingarne förvaras i samma

skick, hvari de befunno sig, då de kommo

från Drottningholm. Hvad mynt- och medaljsamlingen

beträffar, så blef största delen strax efter

drottning Lovisa Ulrikas död af dåvarande förvaltaren

öfver densamma, Ristell, i egennyttig afsigt

borttagen, och han sjelf reste till England. Många år

förgingo, utan att man visste, hvart den dyrbara samlingen,

mest bestående af guldmynt, tagit vägen. Slutligen

lyckades det Riksantiqvarien B. E. Hildebrands

bemödanden att år 1853 återfinna myntsamlingen i banken,

der den blifvit pantsatt. Året derpå eller 1854 blef den

af Riksens Ständer öfverlemnad till Stockholms

myntkabinett, der den nu förvaras. Att dylika samlingar

flyttas till hufvudstadens muséer, der alla hafva beqvämt

tillträde till desamma, synes naturligtvis vara det

rättaste.. Väggarne

i detta rum, som nu blifvit förvandlade till ett

konstkabinett, äro boiserade, skulpterade och förgyllda,

och här finnas å ömse sidor 8 medaljonger, med

porträtter af skulpteradt och förgyldt arbete, omgifna

af blad och blomsterguirlander. En mängd konstsaker,

hvaraf de flesta äro af högt värde, förvaras här.

Då man inkommer från marmorkabinettet, stå dessa

saker i följande ordning (på bordet):

En liggande flodgud med en vattenurna, af

gips.

En Romersk kejsares byst, af hvit marmor.

Modell af Minervas tempel i Rom, skuren i

kork. Denna ståtliga ruin uti Rom är en af

forntidens största öfverlefvor och, näst Pantheon, den bäst

bibehållna.

En vas af grå lera.

Modell af en del utaf Tivoli, med ruiner af

Sibylla Tiberinas tempel, skuren i kork. Sibylla

Tiberina var en af de äldsta och mest ansedda

bland de framtiden förutsägande mör, om hvilka

de Gamle berätta. Staden Tivoli, ej långt

belägen från Rom, utvisar ännu ett hus, som uppgifves

hafva varit bebodt af den ryktbara Sibyllan. Dessa

ståtliga ruiner äro dock egentligen lemningar af

Romerska kejsaren Hadriani lustslott.

En liggande Venus, af marmor.

En Romersk kejsares byst, af hvit marmor.

Modell af en ruin utaf ett tempel i Pestum,

skuren i kork. Detta tempel, beläget uti Nedra

Italien, anses vara 2600 år gammalt.

En byst af marmor, klädd med plasma desmeraldo,

och agat, är mycket dyrbar.

Modell af Vestas tempel i Tivoli, skuren af kork.

(Vesta var kyskhetens och den husliga sällhetens

gudinna.)

En fruntimmersbyst, af marmor.

Modell af Metelliska familjens grafvård i Rom,

skuren i kork. Utanför Capeniska porten, vid Appiska

vägen, finnas flera förfallna grafvårdar öfver gamla

Romerska ätter. Den ofvannämda är särdeles vacker

och väl bibehållen. Denna modell, liksom de 4

förutnämda, hemfördes från Rom af konung Gustaf III.

En Romersk kejsares byst, i hvit marmor.

En liggande flodnymf, af gips.

Maria Magdalena, staty af hvit marmor (står

intill dörren); ett utmärkt konststycke.

I fönstren finnas:

En gladiator (kämpe, som stred med vilddjur),

i brons.

En häst, af brons.

En större häst, af brons.

En liggande gladiator, af brons.

Juno med påfogeln, af brons.

Meleager, i brons.

En Egyptisk idôl (afgud), af lera.

En antik amphora (ett slags kärl), af lera.

En häst, af brons.

Gustaf II Adolphs byst, i vax.

Dianas staty, i brons.

Philosophen Diogenes med lyktan, staty af

brons. Diogenes, en af forntidens störste philosopher,

gick en gång och lyste med lykta midt på dagen.

Då man frågade honom, hvarför han så gjorde,

svarade han: »Jag söker efter menniskor.» — En

skarpare ironi mot menskligheten kan man knappast höra.

Philosophen Diogenes med en tupp (vaksamhetens

sinnebild), grupp i brons.

Tvänne grottor af olika stuffer.

Tvänne brottande qvinnor, grupp i brons.

En Herkules. Detta är ett konststycke, kopia i

terra cotta på fot af svart lera, af Sergel.

En staty af brons, föreställande Segern.

En liten Amor i brons.

En gladiator af brons.

Voltaires byst i gips.

Bacchus, räckande drufvor till Leoparden,

grupp i brons.

En Egyptisk idôl, af lera, stående på en trefot.

Denna är en utmärkt raritet; den är öfver 3000 år

gammal och hitförskaffades genom doktor Hasselqvist.

Ett schatull af lava, med förgyllningar. Har

tillhört drottning Ulrika Eleonora.

Drottning Lovisa Ulricas byst, af gips, modellerad

af Sergel.

En kinesisk idôl, af brons, ridande på ett

monster (vidunder).

En häst, af förgylld brons.

En skål af svart och hvit marmor. Det bord,

hvarpå ofvannämda saker stå, är af cederträd med

marmorskifva. Här stå äfven tvänne mindre

förgyllda pelarbord, med Sibiriska agatskifvor. De

äro således mycket dyrbara.

Mineralie-kabinettet.

Här äro väggarne boiserade och prydda med rikt

förgyllda skulpturarbeten.

Här förvaras:

Tvänne vackra marmorbyster af prinsarne

Gustaf och Ulrik. Dessa prinsar voro Carl XI:s

söner och dogo helt unga.

En större grupp i Terra merite (en sorts fin

lera). Denna grupp föreställer Gustaf III som ung

gosse, hvilken, biträdd af Dygder, arbetar sig uppför

ett högt berg. Der emottages han af Minerva;

bakom henne framskymta ett palmträd och en pyramid;

en Genius fäster på den sednare en sedel med

följande påskrift: Macte Nova Virtute Puer, Sic

itur ad Astra. Vid foten af berget ligger ett lejon.

Naturalie-kabinettet.

Här prydas väggarne utaf medaljonger med

porträtter af namnkunniga Svenskar, nämligen:

Carl von Linné. Carl de Geer. Samuel

Klingenstjerna. Anton von Swab. Nils von Rosenstein.

Gottschalk Valerius.

Här finnes äfven:

Bilden af dvergen Bebé. Denna dverg var

proportionerlig och välskapad, vid pass 5 qvarter lång.

Den bild, som här finnes af Bebé, har alldeles hans

längd och vext, och ansigtet är ett vaxaftryck af

hans eget. Samma kläder, som bilden nu bär, skall

den verkliga dvergen hafva burit. Bebé var bondson

från Lothringen och vid sin födelse så liten, att han

hela det första året låg uti en sko. År 1737 kom

han till konung Stanislaus och lefde vid hans hof i

Luneville. Der hade han i hörnet af en sal i slottet

sin egen lilla byggning, ordentligt inredd i flera rum

med förmak, sängkammare o. s. v., hvilka rum dock

voro så små, att knappt en hund Kunde dit inkrypa,

och hela byggnaden liknade till storleken en modell

till ett hus. En gång vid en högtid bars han in på

konungens bord i en pastej. Han gick vanligen klädd

i polsk drägt eller husarkläder, var för öfrigt både

qvick och förståndig samt uppnådde en ålder af nära

30 år. Dvergen Bebé skall hafva tillhört drottning

Lovisa Ulrika, som fick honom i present af konung

Stanislaus.

Drottningens skrifkabinett.

I detta rum äro väggarne klädda med grönt

siden och förgyllda lister.

Här står ett bord, hvilket tillhört Gustaf III

och har hans krönta namnchiffer.

Äfven finnes här en större tafla af utmärkt

konstvärde; den föreställer Den Heliga Jungfrun med

barnet och är målad af Trevisani. Det underbart

djupa uttrycket i moderns ansigte och det höga

himmelska uttrycket i barnets ögon fängsla åskådaren

med verklig beundran.

Drottningens toilett.

Här äro väggarne klädda med grön och hvit

sidendamast och förgyllda lister.

Drottningens sängkammare.

Väggarne äro här klädda med röd och hvit

sidensars och förgyllda lister samt prydas af rikt

förgyllda skulpturarbeten. En stor präktig trymå är

inboiserad öfver kakelugnen.

Drottningens röda förmak

är klädt med röd Svensk sidendamast och

förgyllda lister samt rikt förgyllda och upphöjda

ornamenter. Den ljuskrona, som finnes här, har en kula

af äkta bergkristall, hvilken skall vara en af de

största bergkristaller, som finnas; den är således högst

dyrbar.

Drottningens gula förmak.

Väggarne hafva här beklädnad af gul Svensk

sidendamast och förgyllda lister samt förgyllda

upphöjda Qrnamenter öfver dörrarna. Här finnas några

konstsaker af högt värde, nämligen:

En antik ljuskrona, af gediget ciseleradt silfver.

Då konung Oscar I företog den stora reparationen å

Drottningholms slott och derunder lät genomsöka alla

förvaringsrum, påträffades, som förut är nämdt, en

mängd mer eller mindre dyrbara saker, några af

mycket stort värde, och deribland uti ett skräprum

den omnämda kronan, hvilken säkerligen legat der

mycket länge, ty den var alldeles svart af tidens

åverkan. Konung Oscar lät då renovera och

iordningsätta denna dyrbara pjes, som troligtvis icke

sedan »tredje Gustafs lysande dagar» fått sprida sin

lysande dager uti konungaborgen.

En dyrbar bordstudsare af brons med

porslinsfigurer. Denna är ett ovanligt konststycke;

hufvud-figuren föreställer Fama, åkande uppå en char,

dragen af 5 hästar.

Denna bordstudsare påträffades i samma rum

som ljuskronan och blef genom Hennes Majestät Dr.

Josephinas försorg renoverad och iordningsatt.

Ett skrin af slipad bergkristall och silfver.

Detta kallas ännu för »Drottning Lovisa Ulrikas

juvelskrin», emedan hon deri skall hafva förvarat sina

dyrbaraste juveler. Det är vid pass tre qvarter långt

och halftannat qvarter högt. Kristallen derpå är fint

graverad och har flera figurer. Silfret, som

innefattar densamma, är utmärkt väl arbetadt uti

ornamenter, och derpå synes Lovisa Ulrikas kongl.

namnchiffer, inbundet. Detta skrin är ett dyrbart

konststycke af första ordningen; ty man vet, att

bergkristall anses så kostbar, att den slipas och sättes i

kejserliga och kungliga kronor, och detta skrin har

dessutom det värdet att vara ett konstarbete.

Ehrenstrahlska rummet.

Detta rum är ett af de förnämsta i hela slottet

i anseende till de 6 stora taflor, som kläda dess

väggar, och hvilka äro målade af Ehrenstrahl, hvarför

rummet äfven bär den store mästarens namn. Dessa

taflor äro utmärkta så väl för de sinnrika allegoriska

idéerna deri, som ock för utförandet och den

praktfulla koloriten. Som dessa taflor förtjena att

närmare beskrifvas, så göra vi det efter den förklaring

af allegorierna, som Ehrenstrahl sjelf lemnat deröfver.

De föreställa det märkvärdigaste under Hedvig

Eleonoras förmyndareregering och Carl XI:s historia

från 1660 till 1693, nämligen:

Den första taflan, nära 8 fot bred och 12 fot,

2 tum hög (samma höjd hafva alla de öfriga taflorna

i detta rum), häntyder på enkedrottningens förmyndareregering

under hennes sons minderårighet.

Enkedrottning Hedvig Eleonora, i sitt 24:de år,

klädd i purpurmantel, fodrad med hermelin, sitter på

en thron. Till höger om henne synes Tron, med ett

gyllene kors i handen; Kärleken, med ett barn på

armen, och bredvid tvänne andra barn, som samtala

med hvarandra; derefter Hoppet, Godheten och

Uppriktigheten. Dessa samteligen presentera enkedrottningen

ett porträtt af hennes son Carl XI, i hans

5:te års ålder; Tron håller porträttet, och Hoppet

fäster vid dess band sitt ankare; med högra handen

mottar enkedrottningen porträttet och vänder ansigtet

åt detsamma, såsom ville hon gifva tillkänna, att

hennes sons uppfostran utgjorde förnämsta föremålet för

hennes omsorg. Till venster om drottningen ses ett

roder, inskuret med Carl XI:s namn och de kungliga

regalierna. Drottningen håller sin hand på rodret;

Rättvisan, Ädelmodet, Tapperheten, Försigtigheten

och Måttligheten, bemärkande de 5 höga embetena,

som deltogo i förmyndareregeringen, hjelpa henne

att föra det. De nedersta trappstegen af thronen äro

beklädda med tapeter; men det öfversta, nära 1 fot

högt, af elfenben infattadt i guld, föreställer i

bildhuggeri den fred, som blomstrade under denna

riksstyrelse, efter Esaias bildrika liknelse i II Cap. och

6 vers: »Ulfvar bo tillsammans med lamb, parder

ligga ibland kid, en liten dräng drifver tillhopa

kalfvar och ung lejon.» Nedanför, till höger om thronen,

står Härligheten i sin skrud, vänder sig till

drottningen och visar med handen på Byggnads-,

Målare- och Bildhuggare-konsten, hvilka synas till

venster framför thronen. Den förstnämda presenterar

drottningen grundritningen till Drottningholms slott,

hvarvid sitta några barn, som öppna andra ritningar,

nämligen af Strömsholm, Gripsholm, Wadstena och

Ulriksdal, bland hvilka dock Strömsholm och

Drottningholm, såsom af drottningen från grunden

uppbyggda, utmärka sig framför de andra, som af henne

blott blifvit förskönade och förbättrade. Den andra,

Målarekonsten, sitter vid en ritbok, tecknar och gör

utkast till ritningar; bredvid stå tvänne barn, af

hvilka det ena håller pallett och penslar och jemte

det andra ser på hennes teckningar och utkast;

Bildhuggarekonsten åter står liksom afvaktunde drottningens

befallning och håller i handen en modell till

Carl X Gustafs bröstbild.

Den andra taflan föreställer Carl XI, mottagande

riksstyrelsen af enkedrottningen.

Konungen sitter på thronen, klädd i konglig

mantel; till venster sitter hans moder, enkedrottningen,

som till honom öfverlemnar spiran. Framför thronen

på trappan ses Svea i vördnadsfull ställning, klädd

i blå mantel; hon räcker konungen på ett hermelinshyende

den kungliga kronan; till venster om henne

framräckes Svärdet, Äplet och Nyckeln af Svenska

Dygderna, som tyckas glädja sig öfver denna

väntade högtidliga stund. Till venster om thronen ses

Tapperheten med riksbaneret; nedanföre Göta Lejon,

som med fröjd ser på den unga konungen; framför

lejonet stå tvänne barn med en hjelm och tvänne

andra med ett harnesk, hållande i beredskap den

unga konungens krigsrustning.

Den tredje taflan, nära 8 fot bred, föreställer

början af Carl XI:s och Danska prinsessan Ulrika

Eleonoras förmälning.

Öfverst till höger, i strålande klarhet, sitter Guds

Försyn, förordnande den höga förmälningen; till

venster i luften Ryktet, som gifvit dertill första

anledningen, derigenom, att det från ena riket till det andra

utropat de kongl. personernas höga egenskaper, hvarpå

Skyddsengeln och Dygden, höjande sig mot skyn,

biträdde af några englar, sammanbinda konungens

och prinsessans namn C. XI. U. E., som omgifvas

af ett strålande sken; öfver namnen sväfva små

kärleksgudar, som äfven hjelpa till att sammanbinda

dem; tvänne andra hålla i handen brinnande facklor,

hvilkas lågor sammansmälta i ett. Inunder, nederst

på taflan, synas tvänne af vatten åtskilda länder:

Sverige och Danmark. På Svenska sidan ses

Helsingborg, på den Danska Köpenhamn. Nordiska

Lejonet ligger på Svenska sidan; bredvid detsamma

synas några barn med olivqvistar i händerna; ett af

dem visar lejonet de höga namnens förening, bådande

en beständig fred mellan de Nordiska rikena; det andra

pekar på Nordstjernan, som står midt öfver lejonet,

och vill likasom säga: att, så oföränderlig hon är,

skall äfven det nordiska lejonets hjerta vara under

alla ödets skiften.

Den fjerde taflan. Innan Carl XI:s och Ulrika

Eleonoras förmälning hann gå i fullbordan, uppkommo

fiendtligheter emellan Sverige och Danmark. Under

tiden anmälde sig kejsar Leopold hos Danska

prinsessan; men hon var icke böjd för kejsarens tillbud,

och då ändtligen freden återställde det goda förhållandet

mellan de nordiska rikena, gaf hon sin hand åt Carl XI.

Kärleken, Troheten, Beständigheten,

Endrägten, Försigtigheten, Sagtmodigheten och Freden

förena sig mot Afunden och Kriget, som velat

hindra den lyckliga föreningen. Försigtigheten

nämligen hviskar till Sagtmodigheten och ber henne

öfvertala Mars att nedlägga vapnen; hon öfvertalar

honom äfven dertill genom sin anborna vänlighet och

mildhet; han lemnar henne svärdet; spjutet ligger på

jorden, sönderbrutet, och krigstacklan synes slockna.

Sagtmodigheten med mildt och leende ansigte

omlindar Mars med ett hvitt band, och han öfverlemnar

sig villigt åt henne. Afunden trampas till jorden af

Troheten; Kärleken, Beständigheten och Endrägten

sammanfoga konungens och drottningens porträtter,

dem englar, sväfvande i skyn, bekröna med lagerkransar,

och Freden håller triumferande begge porträtterna

sammanbundna vid deras öfversta ända. På afstånd

ser man Fredens barn tillsluta Jani tempel. Högt

uppe ses Himmelen öppna sig och utgjuta ett strålande

sken öfver det höga konungaparets porträtter.

Den femte taflan sitter främst, på rummets

mellersta vägg, lika hög med den förra, men 10 fot

bred; hon föreställer rikets lyckliga befästande genom

födelsen af thronarfvingar.

Svea, under bilden af en majestätisk qvinna,

klädd i gyllenduksmantel, fodrad med hermelin, står

på ett högt marmorfundament och har bredvid sig

det nordiska lejonet; framför henne synes ett altare,

hvarpå tre englar lägga kronprinsen Carl XII:s och

prinsessorna Hedvig Sophias och Ulrika Eleonoras

porträtter; för dessa nedlägger Svea de kungliga

regalierna på de fyra riksståndens vägnar, hvilka här

föreställas under bilden af fyra qvinnor; den ena,

Ridderskapet och Adeln, klädd till hälften i

militärisk, till hälften i civil drägt, har i handen en greflig

och en friherrlig krona samt adlig hjelmprydnad; den

andra, Presterskapet, klädd i messeskrud, har på

hufvudet en biskopsmössa och under armen bibeln;

bredvid dessa stånd stå Rättrådigheten och Kärleken,

och vid deras fötter ligga böcker samt harnesk och

spjut; den tredje, Borgerskapet, håller i handen

Mercurii staf, till betecknande af handel och slöjder;

den fjerde, Bondeståndet, klädd i korta landtmannakläder,

har på hufvudet en krans af hveteax och

blåklint och håller i handen en runstaf, inskuren med

en beständig almanacha; bredvid dessa stånd synas

Försigtigheten och Arbetsamheten jemte Ymnighetshornet,

hvarur framvälla guld, silfver och allehanda

ädla frukter. Något högre upp synes Fosterlandskärleken,

Troheten och Endrägten omfamnande

hvarandra; Troheten håller högra handen med tvänne

finger uppräckta i höjden, likasom i samtliga

ständernas namn afläggande trohetseden. På ömse sidor,

i en klar sky, synas de fyra aflidna prinsarne (Carl

XI:s söner) och i höjden ryktet med en basun, på

hvars fana står skrifvet: Vivunt in æternum. (De

lefva i odödlighet.) Nederst på postamentet, hvarpå

Svea står, läses följande inskrift: Stabilimentum

Regni (Rikets befästelse). Framför stå tvänne barn,

hvilka hålla en rund sköld, omgifven af en orm, som

biter sig i stjerten (sinnebild af evigheten). I skölden

läser man så väl de ännu då lefvande som de

aflidna kongl. barnens namn och födelseår.

Den sjette taflan föreställer Carl XI:s fredliga

regering.

Svea sitter, i majestätlig blå mantel, beströdd

med guldkronor, på en upphöjd thron, och med

högra handen förenar hon Rättvisan och Freden,

glädjande sig öfver deras inbördes samhällighet; hennes

venstra hand understödjes af Försigtigheten, åtföljd

af Beständigheten; hennes högra hand hvilar på

Aktsamheten med cirkel och måttstock; vid hennes

fötter sitter Välmågan med Ymnighetshornet; bakom

synas spetsar af fanor och skeppsmaster. Vid

trappan till thronen ligga de tvänne Svenska lejonen; det

ena synes lekande sönderrifva åtskilliga fanor och krigssaker;

det andra leker med fyra små Fredens barn.

I taket midt öfver detta rum har samma konstnär

anbragt en målning, som antyder på den odödliga

ära Sveas konungar, isynnerhet dess Carlar och

Gustaver, förvärfvat genom sin tapperhet och sina höga

egenskaper.

I skyn sväfvar Ryktet och blåser i basunen;

Tapperheten, ledsagad af Dygden och Äran, har på

skölden tecknat ett G. och C. med 3 kronor. Dygden

och Äran fatta äfven i skölden och, jemte

några englar, beströ den med palmqvistar och

lagerkransar; bredvid Tapperheten ligger Göta Lejon.

Vid Ryktets ljud öppna sig skyarna, ur dem framstiger

Odödligheten med en stjernkrona och pryder

dermed skölden. I de öfre skyarna synes en del

af fixstjernorna, Lilla Björnen, Polstjernan, Draken, Stora

Björnen, Norra Kronan, Hercules, Pegasus, Lutan,

Örnen, Vintergatan, Svanen, Perseus och Andromeda,

hvilka alla tyckas med beundran beskåda denna

högtidliga scen.

Ännu fem smärre stycken ofvanför dörrarna höra

äfven till detta rums ypperliga målningar.

Det första. Kronan ses ligga på ett blått,

guldbroderadt hyende jemte en lagerqvist. På sjelfva

postamentet ligger en öppen furstlig krona, jemte en

antik, af lager genomslingad murgrönkrona.

Underskriften: Majestas Publica (Allmänna högheten).

Det andra. Svärdet ligger på ett hyende, lika

med det föregående, jemte palmqvistar och en bok.

Vid sidan ses en Romersk Fascis, betecknande högsta

domaremagten. Underskriften är: Custodia Legum

(Lagarnas vård).

Det tredje. Spiran ligger på ett blått hyende;

bredvid ses harnesk, hjelm och skeppsroder,

utmärkande krigsmagten till lands och vatten.

Underskriften är: Tutela Civium (Folkets försvar).

Det fjerde. Äplet, på ett lika hyende,

hvarjemte ses en uppslagen bok, palmqvistar, ax och

blommor. Underskriften är: Cura Religionis

(Religionens vård).

Det femte. Nyckeln jemte Ymnighetshornet och

en blomsterkorg, med underskrift: Vita Imperii

(Styrelsens lif).

Schaggrummet.

Väggarne här äro klädda med rödt schagg, och

öfver dörrarna finnes drottning Hedvig Eleonoras

kongl. namnchiffer, inbundet i förgylld målning.

I taket midt öfver detta rum har Ehrenstrahl

anbragt en målning, som föreställer:

Huru Hjeltesnillet, ledsagadt af Dygden, lemnar

Tiden efter sig och vid sidan af Hercules ilar mot

den strålande Äran, som synes i höjden med tvänne

lagerkransar. Längre ned ses Försigtigheten, som

håller i handen en skära, och framför Hercules

Äktenskapets Gud med facklan, Tiden med sitt glas,

Minerva med en engel samt de Fria Konsterna.

En latinsk inskrift tyder taflans innehåll och lyder i

öfversättning sålunda: »Hjeltesnillet, af Dygden

ledsagadt, ilar framom den långsamma Tiden och tillika

med Hercules flyger till den strålande Äran, som i

högra handen håller en lagerkrans, hvilken hon visar

den framilande, och med den venstra lagerkröner den

tvehöfdade Försigtigheten. Hymens Gud ökar

imellertid dess sälla förhoppningar, och de Fria

Konsterna hylla med vördnad det höga Snillet.»

Nedra Galleriet.

Detta är äfven ett praktfullt rum och historiskt

dyrbart, ty väggarne äro klädda med 10 stora,

mästerligt utförda taflor, föreställande Konung Carl X

Gustafs segrar. Dessa härliga bataljstycken äro

målade af Philip Lemcke efter Erik Dahlbergs

teckning. Den första föreställer första dagens

drabbning vid Warschau den 18 Juli 1656, då

Carl Gustaf angrep konungens i Polen. Johan

Casimirs, 174,000 man starka armée.

Man ser, huru de Svenska förtrupperna drifva

tillbaka de Polska, hvarpå den förenade Svenska

och Brandenburgska arméen häftigt beskjuter

Polackarnas läger; desse åter anrycka i full marsch öfver

en bro för att intaga höjderna och vilja falla

Svenskarna i flanken, men blifva af dessa drifne tillbaka.

Svenska och Polska arméernas ställning och

rörelser, staden Warschau, Prag-skogen, Weichsel-floden,

Rudiska och Palcoviska träsken m. m. utvisas allt

på denna tafla, der äfven konungen med flere

furstar och generaler äro porträtterade.

Den andra föreställer andra dagens drabbning.

Brandenburgarne ställa sig i slagordning och

hafva Bialalenkaskogen och Svenska arméen till

ryggvärn och betäckning. Svenskarne beskjuta starkt

Polska lägret, och Polackarne måste draga sig dit

tillbaka. Imellertid tränga 6000 Tatarer genom

Bilalenkaskogen, för att falla den förenade Svenska

och Brandenburgska arméen i ryggen; men Carl

Gustaf går dem till mötes med en del af

reservtrupperna och tvingar dem att draga sig tillbaka till

ett moras, der de, blottställda för Svenska kanonerna

från höjderna och skansarna, lida en ansenlig

förlust. Polska arméen uppställer sig imellertid i

slagordning och angripes af den Svenska och

Brandenburgska, som formera en halfcirkel framför Polska

lägret. En hop Polackar anfalla i fullt språng den

venstra Svenska flygeln, men bli så slagne, att få

undankomma; — Carl Gustaf sjelf var dock härvid i

mycken fara, i det han, anfallen af 7 Tatarer, med

stor möda räddade sig. — Mot aftonen, sedan 10,000

Tatarer blifvit i grund slagna, formerar Svenska

arméen en triangel med 3 fronter och artilleriet

framföre. Fiendens armée innehar Poviaterhöjden. Här

synes äfven staden Warschau, Weichsel-floden m. m.

Den tredje. Sista dagens drabbning, då

Svenskarne vunno en fullkomlig seger.

Polackarne, anfallna i sitt förskansade läger,

öfvergifva detsamma, lemna artilleri, fanor och

standarer i sticket och fly i största oordning öfver

bryggan till Warschau, sättande bryggan i brand.

Den fjerde föreställer fältslaget vid Philipove

den 12 Okt. 1656, då fältmarskalken gref Gustaf O.

Stenbock slog Polska arméen under Litthauiska

storskattmästaren Conieczewski.

Svenskarnes venstra flygel framkommer ur en

tät skog och fattar der posto. Den högra defilerar

öfver ett moras. Polackarne och 10,000 man

Tatarer ställa sig i slagordning i en halfcirkel, men

taga redan vid första anfallet till flykten.

Den femte. Drabbningen vid Gnesen den 27

April 1656. då Carl Gustafs broder, hertig Adolph

Johan, i grund slog Polska generalen Czarnecki

och eröfrade fiendens hela artilleri, bagage, pukor,

fanor och standarer.

Taflan visar Svenska arméens slagordning före

slagets början; högra flygeln bestod af 19, den venstra

af 12 regimenten. Den högra defilerar genom ett

trångt pass och kom icke att deltaga i slaget,

hvilket afgöres af venstra flygeln ensam, som tillika

med de Svenska dragonerna tvingar Polackarne att

taga flykten in i en stor skog, hvarifrån de äfven

blifva utjagade, (Numrorna på taflan, till och med

31, utvisa regimenterna, jemte den ordning hvart

och ett innehade.)

Den sjette. Slaget vid Golumbo, då Carl Gustaf

den 8 Febr. 1656, tvänne månader innan det förra

levererades, slog samme Polske general Czarnecki.

Utvisar arméernas rörelser och chargeringar,

Weichsel- och Wieperströmmarna med is belagda,

samt byn Golumbo jemte de träsk och moras,

hvaröfver Svenska arméen passerade. Konungen med

flera generaler äro här aftagna.

Den sjunde föreställer Polska fältherren

Potocki, afläggande trohetseden vid Sandomir, den 3

Nov. 1655, till Svenska generalen Douglas, som

mottog den på sin konungs vägnar. De härvid

närvarande herrar jemte Polska arméen, med främsta

fingarna höjda, äro väl uttryckta.

Den åttonde. Trohetsedens afläggande af Polska

Ständerna, genom furst Koniecpolki till fältmarskalken

grefve Wittenberg, som mottog eden på konungens

vägnar, nära intill Krakau den 16 Okt. 1655.

Den nionde föreställer Carl Gustafs namnkunniga

tåg öfver Bält den 1 Febr. 1658. Konungen

ses här omgifven af flera Tyska furstar och

fältherrar.

Den tionde. Fältslaget på Fyen den 30 Jan.

1638, då Carl Gustaf tågade ur Holstein, gick öfver

isen på Lilla Bält, slog vid Ifvernäs Danska

generalen Gyldenlöwe och tog honom jemte 5 Danska

rådsherrar samt större delen af den fiendtliga arméen

till fånga, med kanoner, fanor och standarer.

Den utvisar konungens marsch från byn Heilshem

i Holstein till Brandsön; några sqvadroner

drunkna och gå förlorade; konungen i fara för

några fiendtliga kanoner; Danska infanteriet nedlägger

gevär.

Utom dessa finnas här tvänne smärre stycken

öfver dörrarna, som föreställa:

Det ena, huru Carl Gustaf, i affären vid

Warschau andra dagen, i hast blef omringad af 7

Tatarer, som ville bemägtiga sig honom, men togo

förskräckte till flykten, sedan konungen sjelf sträckt

till marken 3 af dem och öfverste Trafvenfeldt

tvänne.

Det andra, huru samma konung i slaget vid

Ifvernäs så ifrigt förföljde en Dansk trupp, att han

till slut befann sig alldeles ensam med Dahlberg,

hvilken lenmade konungen på en liten höjd och

sjelf skyndade att kalla Lybeckers regemente till

undsättning.

Äfven i taket är en målning anbragt, som på

ena ändan föreställer en sjöstrid, på den andra en

drabbning till lands; till venster om den förra sitter

Mars, till höger Historien; till venster om den

sednare Segern, till höger Krigsgudinnan, allesamman

hvilande på troféer.

Under alla dessa taflor stå namnen på de uti

kriget med ära deltagande regimenterna, samt deras

anförare, och truppernas rörelser. Detta galleri är

72 fot långt och 40 fot bredt.

Ministerrummet.

Väggarne här äro klädda med rödt sammet och

förgyllda lister, och här finnas 25 porträtter och

taflor. Då man inträder från nedra galleriet och

går till venster samt börjar med taflorna nedifrån

och går uppåt, så komma de i följande ordning:

Minerva, hållande Carl XII:s porträtt som

barn, i en medaljong, af Ehrenstrahl.

Prins Johan Wilhelm af Nassau-Dietz Oranten,

knästycke i olja.

Furstinnan Sophia Dorothea af Braunschweiq-Lüneburg.

(Hertig Georg Wilhelms af Zelle yngsta

dotter, förmäld med konung Georg af England),

knästycke i olja.

Konung Fredrik II af Preussen, knästycke i

olja, af Kock.

Konung Fredrik I af Sverige, knästycke i olja,

af Kock.

Drottning Ulrika Eleonora (Carl XII:s syster),

knästycke i olja, af Kock.

Tvänne bataljstycken, i olja.

Konung Gustaf III vid 6 års ålder, hel figur,

i olja.

Hertig Fredrik IV af Holstein, knästycke

i olja.

Denne Fredrik var förmäld med prinsessan Hedvig S

ophia, Carl XII:s mest älskade syster. Han

stupade i sin ålders blomma (vid 30 år) i Carl XII:s

leder, under slaget vid Klissow 1702. Vid

underrättelsen om hans död frågade Carl, om hertigen hade

sitt harnesk på sig; och då detta bejakades, sade

konungen: »det var ändå väl, eljest hade jag fått

bannor af enkedrottningen.»

Hertiginnan Hedvig Sophia af Holstein (den

ofvannämda Fredriks gemål), knästycke i olja.

Konung Fredrik II i Preussen som barn,

klädd till flicka och lekande med en hund, hel

figur i olja.

Konung Fredrik Wilhelm I af Preussen,

knästycke i olja.

Drottning Ulrika Eleonora (Carl XI:s gemål),

knästycke i olja, af Kock (kopia efter Ehrenstrahl).

I det ena hörnet af denna tafla ser man 4 englar,

hvilka föreställa Carl XI:s och hans gemåls 4 barn,

som dogo i späd ålder.

Konung Carl XII som ung, knästycke i olja.

Drottning Sophia Dorothea, Konung Fredrik

Wilhelm I:s af Preussen gemål, knästycke i olja.

Konung Fredrik Wilhelm I af Preussen som

yngre, knästycke i olja.

Ett bataljstycke, i olja.

En general till häst, i olja, af Lemcke.

Carlskrona skeppsdocka, i olja.

Konung Fredrik II i Preussen, hel figur i

olja.

På denna tafla är konungen aftagen vid 14 års

ålder och föreställer David med slungan, utmärkt

väl målad. På sidan synes Goliath.

Tvänne bataljstycken, i olja.

Konung Gustaf III:s besök i Fahlu grufva,

i olja, af Hillerström.

Prinsessan Fredrika Amalia, konung Fredrik

III:s af Danmark andra dotter och Carl XI:s

svägerska, målad af Ehrenstrahl, knästycke i olja.

Biljardsalen.

Väggarne här äro klädda med gobelinstapeter

och hafva 8 taflor och porträtter. Midt på golfvet

står ett stort präktigt biljardbord, klädt med grönt

kläde.

Till venster från Ministerrummet äro taflorna

placerade i följande ordning:

Konung Ludvig XVI af Frankrike, hel figur

i kroppsstorlek och infattad i präktig förgylld ram, i

olja, målad af Roslin.

Kejsarinnan Catharina II af Ryssland, hel

figur i kroppsstorlek och äfven infattad i förgylld

präktig ram, i olja, kopierad af Kraft efter Roslins

original på Gripsholm.

Drottning Ulrika Eleonora (Carl XII:s syster)

som helt ung, i olja, af Ehrenstrahl.

Konung Carl XI till häst. Detta är ett af

Ehrenstrahls verkliga mästerstycken; konungen är der

aftagen uti kroppsstorlek, ridande en ståtlig häst och

klädd uti karuselldrägt. Af denna tafla har man

flerfaldiga kopior.

Prinsessan Amalia af Preussen (?) vid 18 år

(konung Fredrik Wilhelm I:s dotter och Lovisa Ulrikas

syster), knästycke i olja. (Detta porträtt synes af

misstag hafva kommit uti en ram, prydd med

Svensk-Preussiska vapnet.)

Konung Carl XI i Romersk drägt, hel figur i

olja, målad af Anna Maria Ehrenstrahl. Carl XI

är här föreställd som Apollo, dödande den Pythiska

ormen. Anna Maria Ehrenstrahl (sedan presidentskan

Wattrang) var dotter till den store D. K.

Ehrenstrahl, som här målat så många taflor; hon var,

som fadern, stor artist.

Konung Carl XI:s kröningstafla, af

Ehrenstrahl. Denna tafla är mycket stor, den upptager

hela väggen och är äfvenledes ansedd såsom en af

de yppersta af denna mästare. Konungen sitter der

på en thron, omgifven af rikets högsta herrar,

hvilkas namn och nummer finnas på en inskrift å taflans

ena sida. Dessa namn föreställas på en pappersrulle,

som hålles af Ehrenstrahl, hvars porträtt här är

tydligt taget af honom sjelf. Riksdrotset Pehr Brahe

och erkebiskop Stigzelius påsätta kronan; riksrådet

Axel Sparre håller spiran; riksrådet Gustaf Banér

svärdet; rikskansleren Magnus Gabriel de la Gardie

äplet och riksskattmästaren Sten Bjelke nyckeln.

Konungens moder, drottning Hedvig Eleonora, synes

till höger uti en loge. På baksidan af denna tafla

har Ehrenstrahl tecknat sitt namn, som han eljest

sällan brukade, hvilket också knappast behöfs, ty

man igenkänner den store mästaren ändå i sjelfva

stilens ädelhet, teckningens klarhet och koloritens

styrka, förenad med smak och harmoni.

Tvänne dörrstycken finnas; det första föreställer:

Historien och Ryktets gudinna, mästerlig allegori

af Ehrenstrahl, det visar:

Historien, under bilden af en djupsinnig qvinna,

sitter vid ett bord i ett bibliothek; bredvid sig har

hon trenne böcker, som enligt påskrifterna innefatta

Sveakonungarne Gustaf I:s, Gustaf II Adolfs och Carl

X Gustafs bedrifter och äro prydda med lagrar

och palmqvistar; på bordet ligga Bibeln och Lagboken,

och på dem hvilar en ny öppen bok, i hvilken

Historien uppskrifver Carl XI:s bedrifter; hon

fortsätter från föregående sida och tecknar (på Lat. spr.):

»Första Boken af Sveakonungen Carl XI:s historia,

— sådant skall ingen ålder, ingen tid förtiga.

Sedan derföre förgängelsen beröfvat oss en så stor

furste, har i hans ställe den oändligt gode Guden

gifvit oss kronprinsen Carl XI, som föddes år 1655,

och redan i sin spädaste barndom lät skönja så

höga dygder, säkra antydelser om hvad man inom kort

af honom hade att vänta, att det öfver den stormägtige

konungens dödliga frånfälle högt bedröfvade

fäderneslandet, likasom förlossadt ur sitt bekymmer

och sin sorg, återreste sig i det allmänna hoppet om

en ny sällhet. Ty med tilltagande ålder tillväxte så

hans själsegenskaper, att dygd och förstånd hos

honom mognade framför åren, emedan redan i sin barndom

han visade sig som en tapper yngling och i sin

ungdom som en man, ja, som en väl uppfostrad,

dygdig, gudfruktig, rättvis, nådig, vis och kysk prins,

behaglig både för Gud och menniskor. Under sådan

gudomlig försorg har han tillträdt riksstyrelsen år

MDCLXXII och har genast utmärkt början af sin

regering med höga bedrifter. Ty — — —» Här

med ordet ty vänder sig historiens gudinna liksom

frågande till Fama, som föreställes under skepnaden

af en skön, luftig qvinna klädd i himmelsblå mantel,

och med en basun i handen.

Öfver andra dörren finnes en mindre målning,

föreställande Apollo, dödande den Pythiska draken.

Konung Carl Johans Galleri.

Detta är en stor vacker sal, hvars väggar äro

klädda med taflor i olja, alla föreställande scener ur

Konung Carl Johans lefnad, och deribland 6 stora

bataljstycken, framställande tillfällen ur Konung Carl

Johans fälttåg, då han inlagt lysande ära som

fältherre och krigare. Då man inkommer från

Biljardsalen och går åt venster, komma taflorna i

följande ordning:

Staden Pau i Frankrike, målad af Fahlcrantz.

Pau är konung Carl XIV Johans födelsestad; det

hus, hvaruti Bernadotte bodde, har blifvit bevaradt

i sitt dåvarande skick, och det rum, der han föddes,

visas nu för främlingar som en af stadens

märkvärdigheter. Pau har inom sina murar äfven sett en af

Frankrikes ryktbaraste konungar födas, nämligen

Henrik den Fjerde, som såg dagens ljus i stadens

gamla slott, der man ännu visar ett sköldpaddskal,

som påstås hafva varit hans vagga. Konung

Ludvig Philip af Frankrike lät på sednare tiden reparera

och ordna den förfallna borgen, till hvars prydande

konung Carl Johan lät öfversända några vackra

Svenska porphyrarbeten.

Utsigt af Göta kanal.

Staden Örebro, af Fahlcrantz.

Revy på Ladugårdsgärdet under konung Carl

XIV Johans tid 1838, af Dahlström.

Slaget vid Dennewitz den 6 Sept. 1813, af A.

C. Wetterling. Vid detta tillfälle afgjorde Carl Johan

(dåvarande kronprins af Sverige) den lysande segern

emot den tappre marskalk Ney, som anförde

Fransmännen, hvilka på denna dag förlorade 16.000 man,

50 kanoner, 2 till 300 krutvagnar, mera än 6000

gevär, tre örnar och ett standar.

Konung Carl XIV Johan till häst, af Kjörboe.

Detta är en stor, praktfullt utförd tafla, der Kjörboe

utvecklat hela sitt konstnärskap. Konungen är der

aftagen i kroppsstorlek och rider en ståtlig, brun

häst; bakom synas excellensen Brahe och några

andra af konungens svit, äfven till häst.

Göta kanals öppnande, af A. C. Wetterling.

Slaget vid Leipzig den 17, 18 och 19 Okt.

1813, af C. A. Dahlström. Vid detta tillfälle

afgjordes den lysande segern af Carl Johan (dåvarande

kronprins af Sverige), hvilken blott sista dagen deltog

uti bataljen.

Slaget vid Lübeck den 6 Okt. 1806, af C. A.

Dahlström. Under denna batalj stredo Preussarne

med nästan vansinnig tapperhet, men måste vika för

Fransmännen, hvilka anfördes af Carl Johan (då

marskalk af Frankrike och prins af Ponte-Corvo).

Den 7 Nov. på morgonen måste general Blücher

kapitulera; hela hans stab, tretton fanor och fyrtio

kanoner voro dagens troféer.

Slaget vid Halle den 17 Okt. 1806, af P.

Krafft. Denna batalj började klockan 9 på morgonen

och fortfor till långt inpå natten, då Fransmännen,

anförda af Carl Johan (då Prins af Ponte Corvo)

och Preussarne, anförda af prins Eugène af Würtemberg,

å bägge sidor gjorde under af tapperhet.

Fransmännen segrade dock; deras troféer voro 6000

fångar, 4 fanor, 32 kanoner och nästan hela Preussiska

arméens bagage. Det var vid detta tillfälle, på

samma slagfält, som kejsar Napoleon sedan yttrade

om Bernadotte: »han tviflar på ingenting, jag skulle

icke våga mig att med mindre än 60,000 man storma

denna position». (Bernadotte hade företagit anfallet

med omkring 15,000 man.)

Öfvergången af Rhen den 4 Juli 1796, af C. A.

Dahlström. Vid detta farliga tillfälle visade Carl

Johan (som då var divisionsgeneral i Franska

republikanska arméen) stor rådighet och tapperhet; han

behöll segern mot Österrikarne, som ville hindra

öfvergången, och eröfrade ifrån dem 400 fångar, 2000

säckar hafre, 30 vagnar med bröd och 150

trosshästar.

Bivouac före slaget vid Gross-Beeren den 23

Augusti 1813, af A. C. Wetterling.

Carl Johans-statyns aftäckande i Stockholm

1853, målad af Bennet. Denna tafla har det

förträffligaste perspektiv; man igenkänner der genast

kungliga familjens alla medlemmar, jemte närvarande höga

herrar och hofdamer, tjenstgörande militärer samt

flera af dem, hvilka som åskådare voro närvarande

vid denna högtidlighet.

Konung Carl Johans hyllning i Stockholm

1818, af Bennet.

Trenne dörrstycken finnas här.

Det ena af dessa är måladt af Ehrenstrahl

och är ett porträtt af honom sjelf; det föreställer:

Målarekonsten, under bilden af en skön qvinna,

står vid sidan af Ehrenstrahl, som sitter framför en

ledig duk; hon stödjer sin ena arm på hans axel,

ser på honom och presenterar honom pallett och

penslar, likasom uppmanande honom att måla något.

Han åter, hållande i handen en krita, såsom ville han

teckna något på den framför honom uppspända duken,

ser sig om och synes rådfråga Målarekonsten samt

Uppfinningens Genius, som står på andra sidan om

honom, hvad han skall måla; Uppfinningens Genius

håller i ena handen ett litet papper, visar med andra

handen på detsamma och ser på honom. På papperet

läsas följande ord: Immortales pinge Majestatum

laudes (Måla Majestäters odödliga beröm). Öfverst

sväfvar ett barn med en masque, hvilken hänger vid

en gyllne kedja. Barnet antyder kärleken till

konsten, masquen och kedjan sjelfva konsten eller

måleriet.

De tvänne andra dörrstyckena äro af Schröder

och föreställa:

Det första. Minnet, under bilden af en åldrig

man, lyssnande till Inbillningskraften, som i

skepnad af en ung flicka står vid gubbens sida och

synes tilltala honom. Omdömet, under bilden af ett

stadgadt fruntimmer, står midt emot och hvilar

handen på en bok, som ligger på altaret, med inskrift

Le Jugement, l’Imagination et Memoire (Omdömet,

Inbillningskraften och Minnet).

Det andra föreställer:

Dygden, under skepnad af en väpnad qvinna,

följd af Talangen och beledsagad af det goda Ryktet,

den förra föreställd af ett ungt fruntimmer med

pallett i handen, den sednare under bilden af en vingad

flicka. Inskriften nedanföre: La Vertu, le Talent

et la Reputation (Dygden, Talangen och det goda

Ryktet).

I Konung Carl Johans galleri finnas dessutom

ett stort, dyrbart bord af porfyr från Elfdalen, med

vackra inläggningar, samt tvänne byster af brons af

konungarne Gustaf II Adolf och Carl X Gustaf.

I taket är en målning, som föreställer: de tre

Gracerna sväfvande i skyn.

Audiensrummet.

Tapeterna här äro af gobelin och föreställa

händelser ur Jephtas lif, nämligen huru, sedan han

besegrat Amoreernas och Amoniternas konungar,

hvilka vägrat honom att draga genom deras land,

han gör Gud ett löfte, att, om han äfven öfvervunne

de Moabiters konung Balack och hemkomme med fred,

skulle han, Herran till tackoffer, offra det första

honom mötte utanför hans husdörr. Jephta segrade,

anställde för sina krigsmän ett stort gästabud, kom

sedan hem, och den första han träffade var hans

enda älskade dotter, som kom honom till mötes med

en lagerkrans, att dermed kröna sin fader. Man ser

först Jephta i striden, sedan hans gästabud, mötet

med dottern och faderns sorg. Sista taflan föreställer

det sista sorgliga uppträdet, då den unga flickan

skall offras, omgifven af den knäböjande,

förtviflade fadern och sina ungdomsvänner. Dessa

tapeter äro mästerligt väfda och kunna anses för

stora konststycken.

I detta rum står äfven ett stort kinesiskt skåp

från drottning Lovisa Ulrikas tid. Det innehåller

en mängd virade silkesdockor, hvilka smakfullt och

i schattering äro så ordnade, att de kläda hela

skåpet invändigt. Utvändigt är detta skåp äfven ett

konststycke; det är utmärkt väl inlagdt med olika

träsorter, föreställande silkesarbetet i Kina; dörrarne

öppnas medelst ett konstlås och skjutas på messings-skenor

å ömse sidor: i nedersta kanten står: »Nils

Petter Stenström, Schatullmakare (förmodligen

namnet på den person, som gjort foten till skåpet).

Röda Kabinettet.

Här äro väggarne klädda med rödt siden, och

här finnas 52 porträtter i olja af vår tids utmärktare

qvinnor och män, både inom den sköna konstens,

vetenskapens och litteraturens område, och hvaraf

flera ännu lefva. Dessa porträtter äro:

C. Karsten. J. T. Sergel. E. Martin. C. M.

Bellman. F. M. Franzén. E. A. Ehrensvärd. S.

Ödman. C. von Linné. G. P. Creutz. C. P.

Thunberg. F. B. Schwerin. J. Kellgren. Lehnberg.

Anna Maria Lenngren. O. J. Södermark. L. Hjortsberg.

J. Svanberg. B. H. Crusell. J. Byström.

A. Laurent. C. A. Agardh. J. O. Wallin. N. von

Rosenstein. H. Järta. G. Wahlenberg. C. F.

Gyllenborg. P. von Afzelius. B. B. von Platen. C. G. af

Leopold. C. G. Rogberg. Eufrosyne (fru Nyberg).

C. J. Fahlcrantz. N. W. Almlöf. A. F. Lindeblad.

Jenny Lind (fru Goldschmidt). B. E. Fogelberg. C.

von Breda. P. D. A. Atterbom. E. Tegnér. J.

D. Valerius. E. G. Geijer. E. Fries. J. G.

Oxenstjerna. J. Berzelius. C. F. af Wingård. J. Schwartz.

C. P. Hagberg. Fredrika Bremer. C. Forssell. O.

U. Torsslow. P. H. Ling.

Blå Skrifrummet.

Väggarne här äro klädda med blå och hvit blommig

damast, och här finnes en mängd vackra taflor

och porträtter, hvilka, då man inkommer från röda

kabinettet och går åt venster, komma i följande

ordning:

Drottning Hedvig Eleonora (Carl X:s gemål),

bröstbild i miniatyr, målad af D. K. Ehrenstrahl.

Drottning Sophia Magdalena (Gustaf III:s

gemål), hel figur i miniatyr.

Prinsessan Sophia Albertina, hel figur i

miniatyr.

Czar Peter I af Ryssland, bröstbild, miniatyr

i olja. Detta porträtt är taget i kejsarens yngre år;

på baksidan af detsamma står: »Alexis Michaelowitz

Czarens i Moskwa Feodors Äldre son, med Andra

gifte, Nathalia Nariskin, som sedan kallade sig Keyser

Peter Allexievits den förste uti Ryssland.» Fecit

Güstaff B. Manderfeldt.

Drottning Ulrika Eleonora (Carl XI:s gemål),

bröstbild, miniatyr i olja.

Konung Gustaf IV Adolf som barn, hel figur

i miniatyr. (Detta porträtt har blifvit uppsatt i

sednare tider.)

Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta (Carl

XIII:s gemål), hel figur i miniatyr.

Konung Carl X Gustaf, bröstbild i miniatyr,

målad af D. K. Ehrenstrahl.

Konung Carl XII till häst, i miniatyr, måladt

af konung Stanislaus Leczinsky i Polen. Konung

Stanislaus var en af Carl Xll:s största beundrare, och

han hade äfven honom att tacka för Polska kronan,

ty tolfte Carl brukade »med sitt svärd plocka

kronor och skänka bort» (säger Tegnér), och då

Stanislaus vistades i Södra Sverige 1712, målade han denna

tafla och skänkte den åt sin kungliga vän. Stanislaus

var ganska skicklig artist, likasom hans dotter,

Maria Leczinska (sedermera Ludvig den Femtondes

af Frankrike gemål). Nämda tafla har följande

inskrift: »Justice Sagesse Fermeté, Grandeur d’Ame et

Valeur, Feraient mieux ce Portrait que l’art et ma

Couleur (rättvisa, vishet, ståndaktighet, själens

höghet och mod skulle bättre teckna detta porträtt än

konsten och mina färger). På baksidan af denna tafla

har konung Stanislaus sjelf skrifvit följande:

Carol. XII R. Sveciæ. Stanislaus Smg: R. Polon:

Fecit mense martio 1712 in Christianst.

Denna tafla har således ett dubbelt historiskt

minne och eger derför stort värde. Den har i

många år legat gömd i ett magasin, och man visste

knappast att den fanns, då H. M. drottning

Josephina under innevarande år lät framsöka och

upphänga densamma. Äfven porträtterna af Hedvig

Eleonora, Ulrika Eleonora, Carl X Gustaf och

Czar Peter I, hvilka finnas i samma rum, hafva

legat undangömda, men blefvo i år genom H. M.

Drottning Josephinas försorg framsökta och uppsatta.

Hvad Czar Peters porträtt beträffar, så är det

en verklig raritet, ty porträtter af honom från den

tiden äro högst sällsynta.

Kongliga Wasa och Holstein-Gottorpska

familjernas mindre porträtter uti olja; de utgöras

utaf: Gustaf I Wasa. Erik XIV. Johan III.

Sigismund. Carl IX. Gustaf II Adolf. Drottning

Christina. Carl X Gustaf. Carl XI. Carl XII. Ulrika

Eleonora. Fredrik I. Adolf Fredrik. Lovisa Ulrika.

Gustaf III. Carl XIII. Prinsessan Sophia Albertina.

(Dessa tre sistnämda som barn.)

Sju taflor i gouache, föreställande händelser ur

Svenska historien.

Hertiginnan Hedvig Sophia (Carl XII:s syster)

vid 4 års ålder, lekande med en hund.

Röda Förmaket.

Detta rum har röda sidenklädda väggar med

förgyllda lister och 9 taflor och porträtter, hvilka, då

man inkommer från blå skrifrummet och går åt

venster, komma i följande ordning:

Carl XI:s gemål, bröstbild.

Gustaf IV Adolf som barn, bröstbild i pastell

(detta är hitflyttadt i sednare tider.)

Ett fruntimmersporträtt, i bröstbild. På baksidan

af detta porträtt står: »Peint par G. me Spümy

en Novembre 1769 a la Haye.»

Drottning Ulrika Eleonora d. Y. (Carl XII:s

syster), knästycke i olja.

Konung Carl XI sittande, i helfigur, af

Ehrenstrahl.

Konung Carl XII, aftagen helt ung före slaget

vid Narva, af Regnaud.

Carl XI:s gemål, helfigur af Anna Maria

Ehrenstrahl.

Drottning Lovisa Ulrikas mor, med en liten

hund, knästycke. Denna tafla är ett vackert

konststycke; det ligger smak och talent i minsta veck.

minsta hermelinskant på den rika och luftiga drägten,

och man måste beklaga, att namnet på den

mästare, som målat detta, är obekant.

Carl XI i hel figur, af Anna Maria Ehrenstrahl.

Gröna Sängkammaren.

Här äro väggarna klädda med grönt siden och

förgyllda lister, och öfver dörren finnes ett måladt

stycke.

Toilettrummet.

Här finnas 39 taflor och teckningar, hvaraf dock

ingen enda har något egentligt konstvärde, men

några hafva värderikt historiskt minne. Dessa taflor

äro: Tvenne landskap af prins Carl (Carl XIII). Ett

landskap i blyerts af prins Gustaf (Gustaf III).

Tvenne vyer i blyerts af Gustaf III. Landskap, laveradt

af Sophia Albertina. Landskap, laveradt af drottning

Lovisa Ulrika. Tvenne taflor med hårdukssöm. En

tafla på rödt papper af Gustaf III. Fem taflor i gouache.

Vy af ett slott. Ett porträtt i olja. Ett porträtt i

glas och ram. En handteckning i krita. Vy af

Waxholm i blyerts af prins Carl (Carl XIII). Vy af

Djurshamn af Carl XIII. Fyra laverade stycken. Fjorton

handteckningar. Tvenne Basreliefer i elfenben.

Silfverrummet.

Detta kallas så, emedan väggarne äro klädda

med dyrbara gyllenläderstapeter, inboiserade med

blått och silfver. Del är ett verkligt praktrum;

taket prydes af upphöjda ornamenter i blad och

blomsterfestoner, och dessutom har det tvenne dörrstycken

med figurer i olja; det är inredt till sängkammare

och har ofta varit kungligt gästrum. Då prins

Napoleon af Frankrike var här för några år sedan,

bodde han här.

Gula Kabinettet.

Väggarne här äro klädda med gult halfsiden, och

der finnas tvenne dörrstycken, mythologiska figurer,

målade i olja.

Blå Salongen.

Väggarne här äro klädda med blått siden och

förgyllda lister. Här finnas tvenne målade

dörrstycken, hvaraf det ena föreställer Sjöguden

Scamander, det andra figurer.

Röda Salongen.

Här äro väggarne klädda med rödt siden, och

här finnas tvenne dörrstycken, föreställande landskap,

målade i olja. Denna sal prydes dessutom af 17 i

förgyllda ramar infattade oljefärgsporträtter utaf flera

af deras excellenser rikets herrar, fältmarskalkar och

generaler, nämligen: Statsministern grefve G. af

Wetterstedt, Generallöjtnanten friherre Lagerbring,

Fältmarskalken grefve H. H. von Essen, Generallöjtnanten

grefve C. Löwenhjelm, Fältmarskalken grefve von

Stedingk, Generalen grefve G. Löwenhjelm, Fältmarskalken

grefve F. Wrede, Riksmarskalken grefve M. Brahe,

Fältmarskalken grefve Sandels, Vice amiralen grefve

B. von Platen, Fältmarskalken grefve C. Mörner,

Excellensen grefve C. De Geer, Generalen grefve C. J.

Adlercreutz, Generalen grefve Björnstjerna, General

Lefrén, General C. von Cardell, General Hård.

Lilla Vaktrummet.

Här äro väggarne målade i grått och ljusblått

och hafva inga taflor.

Mindre Förstugan.

Här finnes en mycket stor oljefärgstafla, som

föreställer Drottning Ulrika Eleonora d. Ä:s

kröning, målad af Ehrenstrahl.

Å andra sidan förstugan ligga:

Mindre Kabinettet.

Väggarne här äro målade och förgyllda och hafva

tvenne vackra Gobelinstaflor samt 4 dörrstycken,

föreställande djur, målade i olja, samt porträtt af en

ung hvit neger, född år 1753 af en neger och

negrinna på kusten Angola, målad af Peroneaux.

Sängkammaren.

Här äro väggarne klädda med vackra förgyllda

franska tapeter, och tvenne utmärkt vackra dörrstvcken

finnas här; det ena föreställer Historiens

gudinna, det andra Minerva.

Skrifrummet.

Väggarne här äro klädda med dyrbara gobelinstapeter,

hvilka föreställa scener ur Trojanska kriget,

och kakelugnen är prydd med gipsornamenter och

Svenska vapnet.

Följande taflor och porträtter, alla af värde, finnas

i detta rum:

Revy på Ladugårdsgärdet 1834, då kejsar

Nikolaus af Ryssland var närvarande, af C. A. Dahlström.

Drottning Sophia Dorothea Agatha af Preussen,

knästycke (sittande öfver dörren).

Tvenne dörrstycken af Ehrenstrahl. Det ena

föreställer Bildhuggerikonsten, presenterande en

bröstbild af hvit marmor. Målarekonsten med palett

lägger handen på axeln af Minnet, som ses på knäet

hålla en bok; i boken står en oläslig text. Bakom

synes Minnets tempel. — De här föreställda bilderna

skola, efter berättelse, vara porträtter af Ehrenstrahls

döttrar, och hela målningen säges äfven hafva

afseende på någon familje-anekdot i Ehrenstrahls hus.

Det andra dörrstycket föreställer Venus, sittande i

skyn; Cupido hvilar på gudinnans knä; hennes vagn,

förspänd med svanor, synes högre upp i skyn, och

nedanför henne stå de tre gracerna. Härunder läses:

”Venus et les Trois Graces.” (Venus och de tre

behagens gudinnor.)

I taket på detta rum finnes en målning af J.

Sylvius, som föreställer Vårens gudinna, beströende

jorden med blommor.

Lilla Vaktsalen.

Har äro väggarne beklädda med tapeter, och en

mängd taflor och porträtter af mer eller mindre värde

finnas här, nämligen:

En tafla med trenne personer i hela figurer,

»hvilka föreställa Furstinnan Maria Louisa,

Landtgrefve Carls af Hessen-Cassel andra dotter,

Furstinnan Anna Charlotta Amalia, Markgrefvens af

Baden-Durlach gemål, samt Prins Carl Henrik, Prins

af Nassau-Dietz-Oranien, målad af van Dyck.

Porträtter af tvenne furstar. Porträtt af Bellman, i

pastell. Vy af Sveaborg, af Martin. Krigsfolk till häst,

af Bourgouignon. Tvenne kavallerister, af Lemcke.

En tvätterska, som spår. Porträtter af tvenne

fruntimmer, i pastell. En gosse, som läser. En gumma,

som läser vid spiseln. En byggnad med förbiflytande

ström. Tvenne landskap med figurer. Ett landskap

med foglar. Tvenne sjöstycken. En tafla med

hundar, målad af Ehrenstrahl. En tafla med hundar.

Tvenne arkitekturstycken.

Södra Stånddrabantsalen.

Här äro väggarne klädda med ypperliga

jagtstycken af Ehrenstrahl, hvilka allesammans äro

verkliga konststycken. De föreställa:

Räfjagt. En stor hund. En elg och en hund.

Hjortjagt. Vildsvinsjagt. En hund med en tjäder.

Björnjagt. Lejonjagt. En sofvande jägare med

tvenne hundar (denna jägare föreställer konung Carl XI).

*

Andra Våningen.

Då man från uppgången ingår till venster, komma

rummen i följande ordning:

Större Drabantsalen. Konung Oscar I:s galleri

af samtida regenter (Contemporains). Drottning

Josephinas galleri af samtida kejsarinnor och

drottningar. Gobelinsförmaket. Öfra galleriet. Generalsalen.

Gröna salongen. Yttre konversationsrummet. Inre

konversationsrummet. Litet vaktrum. Mindre

drabantsalen. Öfra förstugan.

Större drabantsalen.

Väggarne i denna sal äro målade i guld och

hvitt och hafva upphöjda ornamenter och

blomsterfestoner. Taket är måladt af Sylvius och föreställer:

Phaeton, Solens son, då den eldige ynglingen utbad

sig tillstånd af sin fader, att en enda dag få köra

solens vagn, fick det äfven, men körde än himmelen

än jorden för nära, så att berg och skogar antändes,

källor och floder uttorkades, hvarföre han af Jupiter

genom en åskstråle med hästar och vagn nedstörtades

i floden Eridanus. — I hörnen har konstnärn

anbragt en sinnebildlig föreställning af de fyra

elementerna: Jorden, en qvinna, hvilande mot

jordklotet, hvarpå Polstjernan synes jemte en kruka med en

vinranka; Luften, en sväfvande engel med en

påfogel; Elden, en qvinna, som med en Salamander i

handen sitter vid ett brinnande kärl; Vattnet, en qvinna

med fladdrande segel öfver sig; bakom i hafvet

synes ett skepp.

Konung Oscar I:s galleri af samtida

regenter (contemporains).

Detta är ett af slottets vackraste rum, för hvars

närvarande praktfulla och utmärkta skick man har

konung Oscar I och drottning Josephina gemensamt

att tacka. Då den ofta nämnda reparationen å

Drottningholm företogs af konung Oscar, befanns den då

så kallade rikssalen i ett mer förfallet tillstånd än

de flesta af slottets öfriga rum. Den upptogs af en

provisionel skräpig theater med kulisser, bänkar och

stolar, och de fordom präktiga väggarne voro

alldeles förstörda. Öfver all denna vandalism nedblickade

Olympens alla gudar och gudinnor, ty Chavau har i

taket anbragt en förträfflig målning, som föreställer

Gudarnes boning. Åt denna sal egnade konung Oscar

en särdeles omsorg och satte den i bättre skick än

den någonsin förut varit; väggarne äro boiserade,

hvitmålade och rikt prydda med äkta förgyllningar,

vid taket går en praktfull relief, öfverdragen med äkta

förgyllning, och golfvet är utmärkt väl inlagdt med

olika träslag. Tvenne stora, ytterst dyrbara trymåer,

infattade i breda ramar, öfverdragna med äkta

förgyllning, pryda den ena långväggen (å den andra äro

fönstren anbragta) och återgifva så väl målningarna i

taket som ock de praktfulla väggarna på ett sätt, som

fängslar åskådarens beundran. Som förut nämndt

är, kostade ensamt denna sals iordningsättande

sålunda 22,000 Rdr, hvilket konung Oscar af egna

medel bekostade.

Taket i denna ovanligt höga sal är hvälfdt och

målades af den utmärkte konstnären Chavau år 1699

(hvilket äfven står tecknadt i det ena hörnet) samt

förtjenar att närmare beskrifvas.

Det föreställer Olympen. — Öfverst i skyn ses

Jupiter och Juno; öfver dem sväfvar Odödligheten

ined tvenne guldkronor. Bredvid, på ena sidan, sitter

Neptunus med ett litet barn, blåsande vattenbubblor,

på den andra hans gemål Amphitrite. Dernäst Pluto

med Proserpina. Från ena ändan synes Mercurius

framsväfvande; från den andra Apollo, eller Solen,

framåkande i sin vagn; längre fram ses Mars,

Minerva och Diana; efter dem Janus och Nereus jemte

de fyra årets tider; sedan Iris med Gracerna, efter

dem Flora och Pomona: derpå Vulcanus och Venus,

ledsagade af Cupido och Hymen; sedan åter Saturnus,

och sist de tre Ödets gudinnor, Clotho, Lachesis

och Atropos, jemte Eolus och Pan. Bronsbilderna

i hörnen föreställa de fyra elementerna: Jorden,

Vattnet, Elden och Luften.

Hennes Majestät drottning Josephina, som med

stort intresse följde ofvanbeskrifna sals iordningsättande,

meddelade — medan reparationen ännu fortgick

— sin höge gemål ett förslag, nämligen att göra

den till ett galleri af Konung Oscars samtida

regenter i Europa. Denna tanke af Hennes Majestät

omfattade konungen med glädje, hvarefter salens

ornering till detta ändamål fortsattes. Som Hennes

Majestät drottning Josephina närmare eller

fjermare är beslägtad med de flesta af Europas hof,

meddelade H. M. desamma sin önskan om

porträtterna, af hvilka det ena efter det andra sändes

till H. M. drottningen såsom gåfvor af de höga

originalen. Med undantag af kejsar Nikolai af

Ryssland (som dock snart lärer hit anlända) hafva

samtliga porträtterna redan länge innehaft sina

platser.

Dessa porträtter äro tagna i kroppsstorlek, de

flesta äro verkliga konststycken, t. ex. drottningens

af Spanien, konungens af Belgien, konungens af

Grekland, konungens af Portugal, konungens af

Nederländerna m. fl., och allesammans äro infattade uti

breda, praktfulla ramar, öfverdragna med äkta

förgyllning och öfverst prydda med kejserliga eller

kungliga kronor. Öfverst i salen ser man Konung Oscar

I:s porträtt; konungen är der iklädd svensk

generalsuniform och Serafimerkedjan. Då man inkommer från

Drabantsalen till detta galleri och går till venster,

följa porträtterna i följande ordning:

Konung Fredrik VII af Danmark. Konung

Fredrik Wilhelm IV af Preussen. Kejsar Franz Joseph

I af Österrike (måladt af Anton Einsle). Kejsar

Napoleon III af Frankrike. Konung Oscar I af Sverige

och Norge (af Staaff). Drottning Victoria I af

England. Kejsar Nicolaus I af Ryssland (skall intaga

rummet dernäst, hvarest den för längesedan färdiggjorda

ramen väntar). Påfven Pius IX, (af fröken

Adlersparre). Konung Maximilian II af Bayern, (af M.

Echten). Konung Johan I af Sachsen, (af F. Gonne).

Konung Otto I af Grekland, (af F. Dübeck). Konung

Don Pedro V af Portugal, (af Bergue). Drottning

Isabella II af Spanien. Sultan Abdul Medschid af

Turkiet (af Rubens Manassee). Konung Leopold I

af Belgien. Konung Georg V af Hannover. Konung

Wilhelm III af Nederländerna (af Pieneman).

Öfver dörrarna sitta uti stora medaljonger,

äfvenledes infattade i dyrbara förgyllda ramar,

porträtter i bröstbild af:

Konung Victor Emanuel II af Sardinien.

Konung Wilhelm I af Würtemberg. Konung Ferdinand

II af Neapel och Sicilien.

Sålunda klädt, företer Konung Oscars galleri af

samtida regenter den mest storartade anblick; det är

på en gång kungligt praktfullt och konstnärligt

smakfullt, och verkliga kännare, som rest mycket och sett

mycket i olika länder, öfverensstämma deri, att man

sällan någonstädes i Europa kan få se ett skönare

galleri. För den vackra tanken att göra det till

konung Oscars Contemporains-sal står nationen i

förbindelse hos drottning Josephina, så väl för det historiska

som för det konstvärde, denna samling eger,

och under nästförflutna år har H. M. drottning

Josephina behagat skänka den i detta galleri befintliga

dyrbara porträttsamlingen till Drottningholm, således

till staten, som i detta praktrum eger ett outplånligt

minne af konung Oscar och drottning Josephina

gemensamt.

Drottning Josephinas Galleri af samtida

Kejsarinnor och Drottningar.

Detta är ett stort, utmärkt vackert rum, hvars

väggar äro klädda med blommigt siden och förgyllda

lister. Här finnas utmärkt vackra porträtter af drottning

Josephinas samtida kejsarinnor och drottningar;

dessa äro målade i olja, tagna i bröstbilder och

infattade i utmärkt praktfulla, med äkta förgyllning

öfverdragna ramar. Nämda porträtter äro gåfvor till

H. M. drottning Josephina af de höga originalerna,

och det företer en lika ovanlig som behaglig anblick

att se en sådan mängd af sköna kejsarinnor och

drottningar, hvilka alla äro samtida. Då man från

konung Oscars galleri kommer in i drottning Josephinas,

har man Kejsarinnan Eugenies af Frankrike

porträtt till höger. Detta porträtt är i knästycke,

således större än de öfriga, samt har blifvit placeradt

ensamt på en större vägg så, att dagern från ett

närbeläget fönster på det fördelaktigaste framställer

den sköna bilden i dess breda, ytterst praktfulla ram,

som är öfverdragen med äkta förgyllning.

Då man från konung Oscars galleri går åt

venster, äro porträtterna placerade i följande ordning:

Kejsarinnan Elisabeth af Österrike, född

prinsessa af Bayern. Drottning Josephina af Sverige och

Norge, född prinsessa af Bologna, sedan af Leuchtenberg

och Eichstädt. (Detta porträtt är kopieradt af

fröken Adlersparre, efter professor Tirks originalporträtt.)

Drottning Elisabeth af Preussen, född prinsessa

af Bayern. Drottning Maria af Bayern, född

prinsessa af Preussen. Drottning Amalia af

Sachsen, född prinsessa af Bayern. Kejsarinnan

Alexandra af Ryssland, född prinsessa af Preussen.

Drottning Sophia af Holland, född prinsessa af

Würtemberg. Drottning Maria Theresia af Neapel, född

erkehertiginna af Österrike. Drottning Amalia af

Grekland, född prinsessa af Holstein-Oldenburg.

Kejsarinnan Eugenie af Frankrike, född hertiginna af

Teba, grefvinna Montijo. Drottning Maria af

Hannover, född prinsessa af Sachsen-Altenburg.

I detta galleri stå 4 mycket höga kandelabrer,

en i hvartdera hörnet. De äro högst ovanliga samt

verkliga konststycken. På en fot, prydd med utmärkt

väl arbetade bronsornamenter, står en hög urna eller

vas af dyrbart porslin, hvaruti man ser en stor, vidt

utgrenad bukett med väl arbetade blad och blommor

af brons, och i hvarje blommas kalk (de äro 14 i

hvarje bukett) är anbragt en ljuspipa. Då ljusen äro

tända i dessa kandelabrer, har det hela utseendet af

en strålande blombukett af bländande glans. Sjelfva

urnorna i dessa kandelabrer funnos förut, men allt

det dyrbara bronsarbetet har konung Oscar I på egen

bekostnad låtit ditsätta.

Gobelinsförmaket.

Väggarne här äro beklädda med de ypperligaste

gobelinstapeter, föreställande händelser ur Jasons och

Medeas lif. (Jason var en grekisk prins och hjelte

samt gyllne skinnets eröfrare; han var förmäld med

den sköna trollféen Medea, men öfvergaf henne och

gifte sig med konungadottern Creusa, och i förtviflan

och af hämndkänsla mördade då Medea med dolk sina

och Jasons båda söner.) Dessa tapeter, hvilka äro

afdelade i trenne stora taflor, inväfda uti sjelfva tyget,

hafva följande trenne deviser:

”Jason infidèle à Medée, épouse Créuse, fille du

Roi de Corinthe.” (Jason, otrogen mot Medea,

gifter sig med Creusa, konungens i Korinth dotter.)

”Jason engage sa foi à Medée, qui lui promet

les secours de son Art.” (Jason förpligtar sig

till trohet mot Medea, hvilken lofvar honom bistånd

af sin konst.)

”Medée poignarde les deux fils qu’elle avoit eu

de Jason, embrase Corinthe et se retire à Athénes.”

(Medea mördar med dolk sina begge söner, som hon

hade haft med Jason, itänder Corinth och tager sin

tillflykt till Athén.)

Dessa gobelinstapeter, liksom alla de, hvilka

finnas på Drottningholm, sägas vara trophéer från

Trettioåriga Kriget; de äro allesammans verkliga

konststycken och lära vara tagna uti Prag, der så

mycken rikedom af konstalster fanns.

Fyra dörrstycken med figurer, målade i olja,

finnas ock i detta rum.

Öfra Galleriet.

Detta är lika stort med det nedra och prydes

af tolf präktiga bataljstycken ur de namnkunnigaste

af de fälttåg, som konung Carl XI sjelf bivistat. Dessa

taflor äro äfven målade af Philipp Lemcke efter

Erik Dahlbergs teckningar: de blefvo målade och

uppsatta på sin närvarande plats på drottning

Hedvig Eleonoras (Carl XI:s moders) föranstaltande.

Fyra af dessa taflor föreställa den minnesvärda

drabbningen vid Lund den 4 Dec. 1676.

Första taflan föreställer Svenska högra flygelns

seger under Carl XI:s eget befäl öfver fiendens

venstra, som anfördes af konung Christian V i Danmark.

Den Andra: drabbningarna mellan Svenskarnas

venstra och Danskarnas högra flygel, då begge

råkade i oordning.

Den Tredje: huru konungen på eftermiddagen,

sedan han, enligt taflan 1, slagit och förföljt fiendens

venstra flygel, med 9 sqvadroner slog 21 fiendtliga,

trängde sig genom 2:ne fiendens sqvadroner och derpå

förenade sig med sin venstra flygel, som stod

under Lund.

Den fjerde: huru, sedan konungen förenat sig med

sin venstra flygel, Danskarne, å nyo angripna, tvungos

att i största oordning taga till flykten, lemnande

i sticket allt sitt fotfolk, Holländska matroserna,

artilleri, bagage, 2000 fångar och valplatsen öfverhöljd

med döda.

Femte taflan föreställer slaget vid Landskrona,

den 14 Juli 1677, på Ylleshed vid Rönneberga högar,

då Svenskarne under sin konungs eget anförande åter

segrade öfver Danskarne, som likaledes anfördes af

sin egen konung, Christian V.

Sjette taflan: huru Riksmarskalken grefve Gustaf

Otto Stenbock befriade Bohus fästning och slott och

tvang Norska arméen att upphäfva belägringen.

Sjunde taflan: huru samma Gustaf Otto Stenbock,

sedan han med tillhjelp af en fältbrygga och båtar

satt sig med arméen öfver elfven och den 19 Juli

1678 fattat posto på Hisingen, derifrån undandref

Danska arméen, hvilket förmådde fienden att följande

dagen upphäfva den förr omtalta belägringen.

Attonde taflan visar utsigten af slottet och staden

Malmö, som af konungen af Danmark belägrades från

den 6 Juni till den 5 Juli 1677.

Nionde taflan föreställer Svenskarnes seger

under fältmarskalken grefve Gustaf Otto Königsmarks

anförande på Rügen den 8 Jan. 1678, då

Danskarne med deras allierade under general

Rumohrs befäl blefvo i grund slagna.

Tionde taflan afbildar slaget vid Fyllebro, nära

Halmstad, der Carl XI i grund slog Danskarne, som

belägrade sist nämnda stad, tog till fånga deras

befälhafvare, Duncam, och eröfrade 11 metallkanoner, 30

fanor och standarer m. m.

Elfte och Tolfte taflorna äro dörrstycken och

föreställa, den ena, huru Carl XI i slaget vid Lund,

jemte generalerna Ascheberg och Dahlberg, med

yttersta fara förenade sig med sin venstra flygel, i det

han måste hugga sig igenom 21 fiendtliga sqvadroner;

den andra, huru han i samma fältslag, sedan

han förföljt fiendens venstra flygel, ensam med grefve

Dahlberg, blef omringad af en hop fiendtliga drabanter.

I taket finnes en utmärkt vacker målning, som

föreställer Svea under bilden af en majestätisk qvinna,

sittande i skyn. Hon krönes af Äran och

Försigtigheten med en palmkrans, Fredens sinnebild. Till

höger om Svea sväfvar Ryktet, krönt med lager och

hållande i handen palmqvistar. Till venster sitter

Tapperheten med spjutet, hållande i ena handen en

utsläckt fackla, i den andra en lagerqvist. Domaremagten,

Handeln, Slöjderna och Jordbruket, alla

under sina sinnebilder, betecknande lugn, fred och

välmåga, fullända det hela. Rundtomkring finnas

ännu flera medaljonger, som i sinnrika emblemer

antyda på Carl XI:s ärofulla regering.

Dessutom prydes detta rum intill taket med en

bred bord af förgyldt skulpturarbete. Å ömse sidor

om detta galleris långsidor finnas fönster, först utåt

sjösidan och sedan åt förstugan, hvars ypperliga

målningar i taket, härifrån (galleriet) sedda, taga sig

utmärkt väl ut, liksom de å ömse sidor om trappuppgången

placerade nio Sånggudinnorna; detta allt i

förening med de mästerliga bataljstyckena, förlänar

galleriet ett verkligen praktfullt utseende.

Generalsalen.

Väggarne i detta stora, något dystra rum äro

gulmålade, boiserade och hafva förgyllningar. Här

hänga uti förgyllda ramar 18 porträtter i knästycke

af Carl XII:s mest namnkunniga generaler samt

hjeltekonungen sjelf.

Dessa porträtter äro alla målade af David von

Kraft, systerson till Ehrenstrahl, och föreställa:

Konung Carl XII (på främsta väggen mellan

fönstren). Till venster derifrån sitter ett porträtt, på

hvilket namnet är utplånadt.

General Giertta. Ett porträtt, på hvilket

namnet är borta. General Mörner. General von Essen.

General Armfelt. General Ekeblad. Ett porträtt, på

hvilket namnet äfven är borta. General Rehnschöld.

General Beckern. General de la Gardie. General

Schoultz. Ett porträtt, med namnet bortfallet.

Troligen är general Magnus Stenbocks porträtt bland dem,

på hvilka namnet saknas. General Strömfelt.

General Wachtmeister. General Hård. General

Sparre. General Horn.

Här finnas dessutom trenne stora taflor, som

föreställa:

Carl XII:s landstigning på Seland, d. 26 Juli 1700.

Slaget vid Narva, den 20 November 1700.

Carl XII:s öfvergång af Dunaströmmen och

Sachsernas nederlag 1701.

Öfver dessa taflor, som äro infattade i förgyllda

ramar, finnes Svenska vapnet, skulpteradt och

förgyldt.

Gröna Salongen.

Väggarne här äro klädda med grönt siden och

förgyllda lister, och öfver dörrarna finnas vackra

förgyllda skulpturarbeten.

Nedanstående porträtter pryda detta rum:

(Till venster, då man kommer från Generalsalen:)

Konung Ludvig XV af Frankrike i hel figur.

Detta är en mycket stor tafla, och porträttet är taget,

då konungen var helt ung; den är ett riktigt konststycke

och infattad i en dyrbar förgylld ram, hvaröfver

Franska vapnet och en kunglig krona synas.

Drottning Maria Leczinska (Ludvig XV:s af

Frankrike gemål och konung Stanislaus Leczinskis

af Polen dotter). Detta är ett utmärkt vackert

porträtt i hel figur i kroppsstorlek, infattadt i förgylld

ram med kunglig krona öfver.

Konung Fredrik I af Sverige, hel figur, infattad

i förgylld ram med kunglig krona öfver.

På Stockholms slott finnes för närvarande ett

utmärkt vackert porträtt af drottning Desideria, som är

måladt af Westin; det är i hel figur i kroppsstorlek,

taget i drottningens yngre år och omgifvet af en förgylld

bred ram samt prydt med kunglig krona. Detta porträtt

har drottning Desideria behagat skänka till Drottningholms

samlingar, och lärer detsamma snart komma

att flyttas till Drottningholm, der det skall placeras

i Gröna Salongen, som var drottning Desiderias

förmak de år, hon som enkedrottning bebodde

Drottningholm.

I denna salong står en hög fyrkantig

bordstudsare, som är ett dyrbart svenskt konststycke

från 16-hundratalet; den har inläggningar af guld

och är belagd med slipadt spegelglas samt prydes

med förgyllda ornamenter.

Utom den vanliga siffertaflan, finnas tvänne

andra, hvilka utvisa, att man kan ställa uret att spela

4 olika musikstycken, nämligen en psalm, aria,

menuett och marsch.

Denna bordstudsare var ibland de saker, som

under sednaste reparationen framsöktes ur skräprummen

på Drottningholm, och blef sedan genom Hennes

Majestät drottning Josephinas försorg renoverad och

iordningsatt.

Yttre Konversationsrummet.

Väggarne här äro beklädda med de utmärktaste

gobelinstapeter, och öfver dörrarna finnes vackert

förgylldt skulpturarbete.

Främsta väggen föreställer Theseus, offrande oxen

till den Delphiske Apollo, i kanten på denna tafla

står, inväfdt i sjelfva duken: »Thesée Domte le

Taureau de Marathon Et L’offre en Sacrifice A Apollon».

Det ligger ett helt kapital i blott denna

väggbeklädnad, och kännare hafva sagt, att detta är ett af

de utmärktaste gobelinsstycken, som man någonsin

kan få se, och att det knappast kan betalas med

penningar.

En dyrbar kinesisk kakelugn finnes här; den

är en gålva till Gustaf III af Kejsaren i Kina

och skall hafva kostat 10,000 riksdaler riksmynt.

Ett större konststycke i den vägen kan man knappast

få se; den har en ädel och lätt resning, är prydd

med förgyllningar samt en mängd kinesiska målningar

och tvänne större kinesiska bilder.

Fåtöljerna i detta rum hafva öfverklädsel af

fint tapisseri i kulört silke, hvilket H. M. drottning

Josephina broderat.

Inre Konversationsrummet.

Här äro vackra gyllenläderstapeter, som konung

Oscar I låtit sätta upp, sedan de genom hans

försorg blifvit framtagna från ett skräprum och

renoverade. Här finnas tvänne dörrstycken i olja,

föreställande landskap, samt 32 porträtter i bröstbild,

målade i olja och infattade i ovala, förgyllda ramar.

Af dessa porträtter äro 5 mans- och 27

fruntimmersporträtter; de höra allesammans till konung

Ludvig XIV:s hof, och bland dem befinnas konung Ludvig

sjelf och flera af Bourbonska familjen, samt: Madame

de Roqelaure. Madame de Montespan. Madame

La Mark De Louvois. Madame Thérèse D’Autriche.

Mademoiselle De Lafonce. La Duch-D’Orleans.

Madame De Laforce. Madame De Stuades. Madame

De Vantadour. Madame De Louvois. Mademoiselle

De Pienne. Madame de Blois. Madame La

Dauphine.

Och på motsatta väggen:

Konung Ludvig XIV. Madame De Montauban.

Madame La Duchesse De Foix. Madame De Graucly.

Madame De Polignac. La Princesse De Conti.

Madame de Sudre. La Duchesse de Bourbon. Madame

de Nevers. Madame La Dauphine. Madame De

Bouillon. Madame De Maintenon.

Litet Vaktrum.

Väggarne här äro enkelt blåmålade.

Mindre Drabantsalen.

Väggarne här äro målade i stuck med hvita

ornamenter; taket är måladt af Sylvius och föreställer

de fyra årstiderna sålunda:

Nederst sitter Våren, en nymf, och jemte henne

Vestanvädret, blomsterkrönt. Närmast intill henne

Sommaren, under bilden af en i luften sväfvande

genius, med en sädeskärfve under armen. Högre upp

Hösten, som bär under armen ett frukthorn och i

handen en drufva. Vintern föreställes under bilden af

en gammal gubbe och ett fruntimmer i vinterdrägt.

Högst upp synes Tiden med sin lia, borttagande ett

litet barn. På ömse sidor ses blåsande vädergudar;

i hörnen frukter och blomster, jemte stående bilder,

som understödja sjelfva platfonden; mellan dessa åter

4 arkader och derimellan 4 byster.

Slottets öfriga taflor.

Utom dessa ofvannämnda praktrum, som endast

bebos af kongl. familjen och dess medlemmar samt

kongl. gäster, finnas en mängd andra rum i slottet

för uppvaktningen, och deribland flera utmärkt vackra

med hvälfda tak och upphöjda ornamenter i gips. I

dessa rum finnas flera taflor och porträtter af mer

eller mindre värde, och främst må nämnas en tafla,

som hänger uti rummet N:o 79 och föreställer

Sanningen, allegori af Ehrenstrahl.

Detta är en stor tafla, infattad i förgylld ram,

och den anses af kännare för Ehrenstrahls största

mästerverk; önskligt vore, att den blefve flyttad

till något taflemuseum i Stockholm, ty derigenom

bereddes allmänheten ett lättare tillfälle att beskåda

densamma.

Som nämndt är, föreställer denna tafla den nakna

Sanningen, som här betecknas af en skön,

blottad qvinna. Sanningen har varit öfverhöljd af

Lögnens täckelse och hvilar nu med högra handen på

en bok, vid hvilken Hoppets ankare ligger. Tiden,

med tillhjelp af Försigtigheten, upplyfter täcket,

hvarefter Rättvisan åter upphjelper henne. Lögnen och

Lasterna draga sig tillbaka för den uppdagade

Sanningen och dölja sig uti mörkret, bakom Försigtigheten.

Lögnens täckelse ser prydligt ut, men framdraget

i ljuset befinnes det vara en väfnad af ödlor, skorpioner

och spindlar samt andra giftiga insekter. Fransarne

omkring täckelset äro hufvuden, tungor och stjertar

af ormar. Rättvisans svärd och vågskål ligga bredvid,

till tecken, att rättrådigheten ej kan utöfvas, förrän

Sanningen blifvit upprättad. Under taflan står:

Suppressa et sola Spe laetata Veritas Tempore et Prudentia

revelata, propulsa Invidia, per Justitiam erigitur.

(Den förtryckta sanningen, som har endast hoppet

öfrigt, upptäckes af tiden och försigtigheten och

uppreses af rättvisan, sedan afunden blifvit förjagad.)

Denna tafla säges skola hafva afseende på en

vigtig process, hvaruti Ehrenstrahl varit invecklad,

och hvilken rättegång han äfven vann.

I rummet N:o 80 finnas följande porträtter och

taflor:

Konung Carl X Gustaf, bröstbild. Stjernhjelm,

bröstbild. Bellman, bröstbild. Ett

fruntimmersporträtt, som säges skola vara drottning Marie

Antoinettes, bröstbild.

Fem taflor, hvilka föreställa: En flod med

fiskare. Landskap med ruiner. Vy af Gripsholm vid

månsken. Landskap med sjö. Vingåkerskulla med

sitt barn.

Dessa porträtter och taflor hafva varit konung

Oscar I:s, men tillhöra nu H. M. konung Carl XV.

I rummet N:o 81: Tvenne kinesiska taflor (tillhöra

äfven H. M. konungen).

I rummet N:o 112: Drottning Carolina Mathilda

af Danmark, bröstbild. Fru Schröderheim (Elis

Schröderheims fru, omtalad för sin skönhet, qvickhet och

sin bitande satir), bröstbild. Mademoiselle de

Chartres, bröstbild, infattad i oval ram.

I rummet N:o 155: Tvenne dörrstycken i olja.

I rummet N:o 156: En tafla, föreställande

publik spisning på Stockholms slott under konung

Gustaf III:s tid, målad af Hillerström. En tafla,

föreställande drottning Lovisa Ulrika med sina trenne

söner, prinsarne Gustaf, Carl och Fredrik Adolf som

helt unga.

I rummet N:o 157: Porträtt i bröstbild af drottning

Lovisa Ulrika, målad af Pasch, Konung Ludvig

XVI af Frankrike. Drottning Marie Antoinette

af Frankrike (båda dessa äro bröstbilder i tusch).

*

Då denna beskrifning lägges under pressen,

innehafva taflorna och porträtterna i slottet den här uppgifna

placeringen; dock kan det vara möjligt, att en eller

annan af dem flyttas om, men som på nästan hvarje

taflas baksida står hvad den föreställer, kan man

ändock lätt få reda på densamma.

Slottskapellet.

Då slottet sednast reparerades, blef äfven

slottskapellet satt i sitt närvarande ordnade och vackra

skick. Väggarne äro målade i stuck, och kyrkan

prydes af pelare och kolonner. Altartaflan är målad

af Schröder och föreställer den heliga Nattvarden:

den är infattad i en ram, som prydes af skulpterade

bronsornamenter.

Här finnes en kunglig läktare, klädd med rödt

schagg, tvenne andra läktare för hofvet samt predikstol

och orgelläktare, klädda med rödt kläde.

Ett altartäcke och tvänne messhakar finnas af

sammet med präktigt broderi af guld och ornerade

med rika guldfransar och galoner.

Paviljongerna.

Den så kallade norra borggården är byggd i

fyrkant; på dess norra sida ligger operahuset, på den

södra gafveln af slottet samt slottskapellet och på östra

och vestra sidorna ligga 4 paviljonger eller flyglar,

hvardera 2 våningar höga och innehållande 12 à 14

rum. Dessa paviljonger bebos under sommaren ibland

af kungliga familjens medlemmar och alltid af

uppvaktningen under de kungligas vistande på

Drottningholm.

Dessa paviljonger benämnas ännu efter kongl.

Holstein-Gottorpska familjens medlemmar, hvilka

bebodde desamma, nämligen: Hertig Carls paviljong,

Prinsessan Albertinas paviljong, Hertig Fredrik

Adolphs eller Norra kyrkopaviljongen, och Södra

kyrkopaviljongen.

Uti dessa paviljonger finnas en mängd taflor och

porträtter, hvaraf några hafva högt konstvärde. De äro

I Hertig Carls paviljong:

En hvit björn, målad af D. K. Ehrenstrahl.

Staden Pau. L andskap med figurer. Prinsessan

Sophia (Carl XII:s syster) som helt ung, med en bok.

Drottning Ulrika Eleonora (Carl XII:s syster) som barn,

med tvenne hundar. Karta öfver Frankrike. En

gubbe med tre barn, pastellmålning af Lundberg.

Teckning öfver dekorationen på Drottningholm vid Gustaf

III:s återkomst från Finland 1785, ritad med penna

af Sneck. Utsigt af Jerusalem. Utsigt af Ephesus.

Utsigt af Athén. Utsigt af Tunis. Dessa 4

sistnämnda taflor äro uti gouache tagna af den för sin

stora beresenhet omtalade Louis François Cassas;

de äro med den trognaste noggrannhet aftagna på

sjelfva ställena och äro de utmärktaste konststycken,

man i den vägen kan få se.

Nio sjöstycken, af Elias Martin. Teckningar

öfver fester, gifna på Drottningholm år 1785. Porträtt

af en general. En tafla med trenne furstliga och

flera andra personer, stående omkring en vagga med

tvenne barn, hvaraf det ena skall vara Henrik af

Navarra. En herdinna med får. Ett fruntimmer med

lejon, af Sparrgren. Porträtt af konung Carl XI,

bröstbild af Ehrenstrahl. Porträtt af konung Carl XII,

bröstbild af Ehrenstrahl. Tvänne karuseller, hållna

på Drottningholm 1776, målade i olja af Hillerström

(Närmare beskrifning på dessa taflor finnes i denna

boks tredje afdelning bland Gustaf III:s fester.)

I hertig Fredrik Adolphs paviljong finnas:

Jesu liknelse om skattpenningen. Konung

Fredrik I:s bröstbild, i olja. Drottning Ulrika

Eleonora (Fredrik I:s gemål). Tvenne stora taflor,

föreställande karuseller på Drottningholm. En

italiensk folkfest, målad af Depréz. Ett

fruntimmersporträtt. Tvenne Orrar. Gustaf III krönes af

Segergudinnan vid Svensksund, allegori, målad af

Depréz. (Denna tafla är så stor, att den alldeles

bekläder den ena höga och breda långväggen i

rummet). En vattennymf, målad af Van Loo.

Prinsessan Sophia (Carl XII:s syster) som barn, målad af

Ehrenstrahl. Vy af en theater i Paris. Ett

mansporträtt. Tvenne dörrstycken i olja. Carl X

Gustaf och hans gemål, Hedvig Eleonora, båda

knästycken af Ehrenstrahl. Carl XI, knästycke af

Ehrenstrahl. Drottning Ulrika Eleonora (Carl XI:s

gemål), af Ehrenstrahl. Enkehertiginnan Fredrika

Amalia af Holstein (Carl XI:s svägerska och

Fredrik III:s af Danmark dotter), af Ehrenstrahl.

Dörrstycke, föreställande hundar, af Ehrenstrahl. Tvenne

dörrstycken, föreställande barn, af Ehrenstrahl.

Rummet N:o 7 i denna paviljong är kläddt med

präktiga gobelinstapeter.

I Prinsessan Albertinas paviljong finnas:

Ett fruktstycke. Ett sjöstycke. Karusell vid

Drottningholm, af Martin. Turkiska Sultanen till

häst, omgifven af sin hedersvakt. Vy af Gripsholm.

Vy af Drottningholm (Denna tafla har en dyrbar ram

af drifvet silfver). Utsigt af Stockholm, af Martin. Vy

af Sveaborg. En sjöstad. Handteckning i tusch.

Venus, i gouache. Christus och herdarne, i olja.

Carl X Gustaf, i handgemäng med Polackarne, i olja.

Tvenne bataljstycken. En familjetafla, i olja. Ett

mythologiskt stycke. En bonde, bröstbild i olja, af

Kraft. Storm och skeppsbrott. Ett fruntimmersporträtt.

Tvenne damer i kostymer. Silhouett af

hertigen af Småland (Gustaf III:s son). Tvenne

bataljstycken. Vy af Neapel och Vesuvius, af Bur. Vy

af Rom, af Holst. Tvenne bataljstycken. Landskap

med ruiner. Trenne gravyrer, ur Quisotto. Tvenne

italienska vyer. Trenne gravyrer ur »L’Enfant

prodigue». Landskap i olja. En teckning i svartkrita.

Tvenne Landskapsstycken i gouache af Billmark. Tvenne

af Evangelisterna, sydda i silke och guld.

Fruntimmer i en skogspark. Venus’ tempel. Amors

tempel. Konung Carl Johan mottager tro- och

huldhetsed, större tafla i oija.

I södra Kyrkopaviljongen:

Vargjagt, målad af Ehrenstrahl. Fyra Italienska

vyer. Drottning Christinas thronafsägelse, af Oreus

(mycket stor tafla). Fem Gravyrer. En tafla med

frukt och blommor. Drottning Hedvig Eleonoras (Carl

X:s gemåls) kröning, stor tafla af J. Oreus. Tvenne

gravyrer, föreställande scener ur L’Enfant prodigue.

Tvenne gravyrer. Sju porträtter af barn (troligen

Carl XII och hans syskon). Fyra italienska vyer. En

tafla med 12 små porträtter. Landskap i blått siden.

Drottning Christinas kröning, stor tafla af J. Oreus.

Gustaf III:s besök på målareakademien, af Hillerström.

Venus med tre amourer. En tafla i mosaik. Tvenne

taflor, målade på glas. Sju italienska vyer. Björnjagt,

af Ehrenstrahl. Porträtt af Jakob Jonas Björnstål

(Professor i österländska och grekiska litteraturen,

omtalad för sin stora beresenhet, död 1779).Som förut är nämndt, har förf. vid taflornas beskiffning,

i afseende på artisternas namn och deras stafningssätt,

ordagrannt följt en på stället befintlig inventariiförteckning.

Theaterhuset.

Det theaterhus, som i äldre tider fanns på

Drottningholm, afbrann år 1762, den 26 Aug. Elden kom

lös under en representation på theatern, vid hvilket

tillfälle kongliga familjen och en stor mängd

åskådare voro närvarande och med möda undkommo

att bli inbrända. Derefter uppfördes det nuvarande

operahuset, som är vackrare och mycket större än

det förra; det invigdes den 9 Juli 1766. Operahuset

har en vacker, rymlig theater, en stor konglig loge och

flera läktare och loger för åskådare samt flera bänkrader.

I operahuset finns dessutom en mängd rum, hvaruti

nedanstående taflor, flera af högt värde, förvaras:

Carl XII:s födelse, allegori af Ehrenstrahl.

Rikssalen i Stockholm vid en riksdags öppnande.

Tjäderlek, af Ehrenstrahl. Orrlek, af Ehrenstrahl.

Bataljen vid Viborg 1788, af Depréz. Bataljen vid

Högland 1788, af Depréz. Slaget vid Svensksund 1788,

af Depréz. Gustaf IV Adolf som barn. Tvenne

dörrstycken, hvaraf det ena föreställer ett indianskt djur,

måladt af Ehrenstrahl. Gustaf III:s Kröningstafla, af

Pilo. Denna tafla började konstnären i sitt

sjuttionde år, men medhann aldrig att fullt sluta densamma;

man ser på taflan Kronan påsättas Konungen af

Erkebiskop Beronius och Öfverste Marskalken Ad. Horn.

Till höger om Konungen står Hertig Carl, till

venster Hertig Fredrik Adolf. Bakom Konungen

hålles riksbaneret af riksrådet Fr. Ribbing; främst vid

sidan af altaret står riksrådet Fr. Sinclair; jemte

honom och Ribbing de öfrige rikets Rådsherrar, grefve

P. Kalling, Baronerna Ch. Reuterholm, C. Funck,

Joach. von Düben, C. Ridderstolpe, And. R. Wrangel,

C. Ehrencrona m. fl., alla i sina rådsdrägter.

Fältmarskalken grefve Axel Fersen står vid konungens

högra sida, klädd i Seraphimer-Ordens drägt.

Biskoparne vid högra sidan af altaret, superintendenterna

vid den venstra. Något tillbaka från

kröningsstolen sitter Drottningen på sin thron, omgifven

till venster af riksråderna grefvarne Joh. Gyllenstjerna

och Joach. Beckfriis, till venster af riksrådens

fruar. I fonden ses de i kyrkan uppbyggda läktarne

för Rikets Ständer samt åskådarne. Närmast till

altaret stå Ridderskapet och Adeln, anförde af

landtmarskalken Ax. Gabr. Lejonhufvud; vid sidan om

riksbaneret synes talemannen för borgarståndet, borgmästaren

i Stockholm, C. Fr. Sebaldt, och jemte honom

talemannen för bondeståndet, Joseph Hansson.

På ena sidan af operahuset är en stor sal, som

håller 36 alnar i längd och 15 i bredd, och här

brukade Gustaf III ibland roa sig sjelf och

andra med publika spisningar. Till denna sal leder

från trädgården en hög stentrappa, å ömse sidor

prydd med sjölejon af hvit marmor. På andra sidan

om operahuset är en stor bana, hvarest hoffolket

fordom brukade anställa bollspel, brottningar och dylika

förlustelser.

Kina Lustslott.

»Du sköna gränsmakt mellan skilda zoner,

Vid dina minnen vakna hoppets toner...

På slottets sydvestra sida, bortom den s. k.

Franska trädgården, finnes en härlig skog af barr- och

löfträd, och der ligger Kina Lustslott; till denna

dystra, något aflägsna trakt leda flera alléer af

ståtliga kastanieträd från slottsträdgårdens breda

gångar. Vanligen anser man, att drottning Lovisa

Ulrika anlagt Kina; detta är dock ett misstag, ty det

är hennes gemål, konung Adolf Fredrik, som låtit

bygga detsamma. Der Kina nu ligger, var fordom

ett kärr; detta lät konungen fylla och lät planera

vägen dit, till hvilket kostsamma arbete åtgingo 4 år.

För att fira sin gemåls namnsdag år 1752, hade

konung Adolph Fredrik, drottningen ovetande, låtit

bygga Kina slott och skänkte det till drottningen den

nämda dagen. Kina byggdes af trä på gamla

arsenalgården i Stockholm, under öfverintendenten

Adelcrantz’ inseende. Möblerna till slottet voro i

hemlighet beställda i hoffolkets namn, och konungen

sjelf hade gifvit ritningen till allt och bestod

penningar till allt. Som det skulle bli en surpris för

drottningen, så hölls saken mycket hemlig, och det

hette, att slottet var bestäldt af grefve Tessin och

skulle flyttas till Åkerö. När slottet var färdigt,

fördes det i hemlighet på »flåttar» till Drottningholm,

der det i all tysthet uppsattes på sin närvarande

plats. Sjelfva Kina slott ligger på en liten

upphöjning i skogen; det är bygdt i en halfcirkel i

kinesisk stil och har tvenne våningar, sammanbundna

af en spiraltrappa. Taket är täckt med förtennt

jernbleck och uppbäres af griphufvuden. Utvändigt

prydes slottet af ornamenter, torn, kinesiska flaggor

och klockor. Kring taket går ett måladt gallerverk,

och der stå en mängd kinesiska vaser. För öfrigt

är slottet utvändigt måladt i rödt och grönt och

företer en lika sällsam som vacker anblick, der det

framskimrar i skogens dunkel. Det innehåller 15 rum

(utom paviljongerna), hvilka alla äro dyrbart inredda,

med möbler, väggbeklädnader och en mängd

prydnader, allt i kinesisk stil.

Rummen i första våningen äro:

Marmorsalen, hvars väggar äro af marmor och

prydas af förgyllda ornamenter.

Röda kabinettet, har en mängd taflor af

kinesiskt lackverk.

Östra eller gula galleriet, har öfver dörrarna

tvenne kinesiska landskapsstycken.

Gröna matsalen, med målningar af kinesiska

figurer.

Konversationsrummet eller thésalen, hvarest

väggarne äro klädda med inboiserade speglar. Detta är

ett särdeles vackert rum, i hvilket stå tvenne

consolbord af dyrbar florentinsk marmor.

Gredelina kabinettet eller drottning Lovisa

Ulrikas sängkammare. Väggarne här äro af gredelin

moiré med rika silfvergaloner.

Hvita kabinettet eller drottning Lovisa Ulrikas

syrum, har väggbeklädnad af hvit atlas med guld- och

silfverbroderier af drottning Lovisa Ulrika. Här

finnes en eldskärm, sydd af prinsessan Sophia

Albertina och af henne gifven i julklapp till konung

Gustaf III år 1784.

Gula kabinettet, har flera taflor af kinesiskt

lackverk, deribland en, som föreställer den kejserliga

borgen i Peking med dess trenne ringmurar och öfriga

vallar. En annan tafla der föreställer den kejserliga

slupen, som föres på rullar, då kejsaren, beledsagad

af sin hofstat, gör sina lustfärder. I detta kabinett

finnas dessutom flera kinesiska inskriptioner på

väggarne.

Vestra eller gröna galleriet, har öfver dörrarna

kinesiska landskapsstycken.

Blå matsalen, med kinesiska bilder på väggarna.

Rummen i andra våningen äro:

Åttkantiga salongen eller Norra salen, med

väggar af målad väf.

Bibliotheket har väggbeklädnad af kinesiska

förgyllda papperstapeter. Den samling af böcker, som

här finnes, är inbunden i vackra band, men är för

öfrigt obetydlig och af mindre värde.

Södra salen eller ”hviskrummet” med

väggbeklädnad af blommig taft. Detta rum är särskildt

märkligt för det egna genljud eller eko, som finnes der,

så alt, om man lägger örat till vid den ena väggen,

hör man hvad en annan person hviskar vid den

motsatta, oaktadt afståndet är ganska stort. Detta rum

nyttjade konung Gustaf III till arbetsrum.

Gula kabinettet och kabinettsförmaket eller

konungens smårum, det förra med väggbeklädnad af

kinesiska papperstapeter, det sednare af roserade

sidentapeter.

En mängd Kinesiska pjeser och andra värderika

saker förvaras på Kina och stå framställda så, att

allmänheten kan få beskåda dem. Här finnas flera

hundra Kinesiska figurer och kuriositeter, som

Ost-Indiska Kompaniet skänkte till drottning Lovisa

Ulrika, sedan hon som gåfva mottagit Kina slott. Bland

märkvärdiga saker märkas der äfven:

En möbel, broderad af drottning Lovisa Ulrika.

Drottning Lovisa Ulrikas sybord. Detta är ett

konstfullt inrättadt bord, hvars skifva har dyrbara

inläggningar. I bordet är inrättad en sylåda, hvarest

fingerborg, sax, pryl m. fl. sytillbehör ännu finnas,

hvilka varit begagnade af drottningen, som lärer fått

detta bord i present af dåvarande kejsaren i Kina.

En kokosnöt med lock och lås, arbetad af

konung Adolf Fredrik.

Ett torn eller tempel, 9 våningar högt, af

utmärkt väl arbetadt genombrutet elfenben. (Detta

säges skola vara arbetadt af general Magnus

Stenbock.) En kinesisk gryta och kastrull af malm samt

en thékanna af kalebass, infattad i silfver. Tullhuset

i Peking, arbetadt af porslin. En eremit vid sin

boning. Ett skrin med Kinesiskt arbete af inlagd

sten. Ett stycke, arbetadt i korall, föreställande

kejsaren i Kina, ridande till sin kröning. Kinesiska

the-koppar af trä. En käpp af en vinranka, arbetad af

konung Adolf Fredrik. Fyra små Kinesiska bord, på

hvilka stå ett par broderade Kinesiska tofflor. Tvänne

par Kinesiska skor. En Kinesisk hatt af gredelint

siden. Dessa kinesiska plagg, jemte de 4 vackra

borden, hvarpå de stå, äro skänkta till Kina samlingar

af H. K. H. Hertigen af Östergötland, Prins Oscar,

hvilken hemfört dem från sina resor.

Paviljongerna.

Till Kina slott höra 4 mindre paviljonger, som

hafva den vackraste belägenhet mellan lummiga

trädgrupper. Dessa paviljonger kallas:

Confidencen (för förtroliga kretsar); denna består

af blott ett enda större rum, hvars golf har en

mekanisk inrättning, så att, vid tryckningen af en fjeder,

igenom detsamma uppkommer ett fulldukadt bord med

4 skänkar. Här brukade de kongl. under

Gustavianska tiden ofta intaga middag och souper med en

förtrolig mindre krets, och hvarvid ingen betjening

var närvarande. Äfven i sednare tider har detta

konstbord varit begagnadt.

Konung Adolph Fredriks paviljong var fordom

inrättad till snickareverkstad, svarfkammare och smedja

för konungen, som ofta arbetade här och uppöfvade

sig till stor skicklighet i hvarjehanda slöjder.

Biljarden kallas den 3:dje paviljongen och

Silfverkammaren den 4:de; de äro nu bebodda

af slottsbetjeningen.

Alléerna till första och andra paviljongerna äro

prydda med hvardera 13 stora kinesiska vaser,

stående på piedestaler af marmor. I parken, på östra

sidan om slottet, ligga tvenne lusthus, försedda med

grönmålade galler, som konung Adolph Fredrik sjelf

förfärdigat. Nära dessa lusthus, midt emot hvarandra,

ligga tvenne stora fogelburar eller volierer, den ena

inrättad för kanariefoglar, den andra för större foglar.

Under Drottning Lovisa Ulrikas tid fanns en mängd

foglar i dessa burar; de tillhörde drottningen, och

hon kunde barnsligt glädja sig åt deras sång och

qvitter, då hon, de svala sommaraftnarna,

promenerade i de djupa lunder af barr- och löfskog, hvilka

omgifva Kina.

På norra sidan om slottet, ligger ett slags tält

af trä, täckt med förtennt, måladt jernbleck. Detta

begagnades fordom till Corps de Garde, då några

trupper för tillfället voro beordrade till Drottningholm.

Här förvaras nu konung Adolf Fredriks verktyg,

utom svarfstolar, bestående af borr, filar, sågar,

hamrar, knifvar m. m., uppgående till ett antal af

omkring 900 särskilda effekter.

I detta Kina — en sällsynt uppenbarelse midt

uti vår kyliga Nord — hade konungaparet Adolf

Fredrik och Lovisa Ulrika sina angenämaste,

sorgfriaste stunder, sin hvila från regeringsomsorgernas

tyngd och purpurns ofta tryckande glans; de trifdes der

oändligt väl och vistades der ofta långt in på hösten.

Här slöjdade konungen och var helt och hållet den

milde, menniskovänlige mannen. Här var den stolta

drottningen oftast qvinna, här brände icke hennes

öfverlägsna snille som en bländande åskstråle, det

blott lyste mildt som en nordisk sommarsol; här

jollrade hon med sina barn, här skämtade hon med sitt

eget kön, här roade hon sin närmaste uppvaktning

med glädtiga samtal och sysselsatte sig ofta här med

att spinna och sy, ty »snilledrottningen» egde äfven

stor skicklighet i alla qvinnliga sysselsättningar. Man

anmärkte, att drottningen här oftast var vid godt och

jemnt lynne och sig alldeles olik emot i de

lysande gyllne salarna på Stockholms slott, der hon

aldrig glömde, att hon var drottning, då hon deremot

i sitt älskade Kina snart sagdt tycktes glömma, att

hon någonsin varit eller var något mera än qvinna.

I närheten af Kina slott finnes i parken en liten

konstgjord sjö eller damm; derbredvid står en ek, vid

hvilken är rest ett monument, som har denna inskrift:

»Hennes Kongl. Höghet prinsessan Sophia Albertina

planterade närstående ek år MDCCLXVIII.

Alphyddan.

»Der är platsen lugn och vänlig,

Rik på sång och blomsterdoft!»

Ur Svenska Flottans Minnen

af

OSCAR FREDRIK.

Öster om Kina slott och icke så långt derifrån,

nära »Floras Kulle», reser sig Alphyddan, en

mindre byggnad, uppförd i konung Oscar I:s tid. Den

är byggd i rent Schweizisk stil, har tvänne våningar

med tillsammans 7 rum, hvilkas möbler äro af

omåladt trävirke och, liksom sjelfva rummens inredning,

vittna om den största enkelhet, fullt öfverensstämmande

med den täcka, men anspråkslösa byggnaden.

Sjelfva hyddan är byggd på en skogbevuxen kulle,

som sluttar emot sjön, till hvilken en mina är

uthuggen ifrån byggnaden, hvarifrån man sålunda har

den härligaste utsigt öfver Mälarens glittrande vatten,

dess skogbevuxna kullar och skär, som härifrån förete

en vacker Schweizisk utsigt. Denna plats, på

hvilken naturen slösat så rika håfvor, är tyst, lugn och

fridfull och liksom bevakad af susande, majestätiska

furor, granar, björkar och lindar, i hviikas lummiga

kronor man om sommaraftnarna hör trastarnas

klangfulla korum och om morgnarna gökens och lärkans

rika och fullstämmiga hymner och känner det

nästan berusande doftet af mångfaldiga blomster från

»Floras Kulle». Omöjligt kan man beträda denna

plats utan en känsla af stilla frid, af en nästan

oförklarlig tillfredsställelse, så skild från den häpnande

beundran, man känner vid Drottningholms praktfulla

slott, och den sällsamma undran, hvaraf man intages

vid åsynen af det fantastiskt sköna Kina. Denna

plats eger för oss Svenskar äfven ett dyrbart minne,

ty Alphyddan var ett favoritställe för konuug Oscar

I; der vistades han dagligen flera timmar den sista

sommaren han tillbragte på Drottningholm, hvilket

var år 1858. Den, som nämda år vistades på

Drottningholm, kunde dagligen se det kungliga equipaget

rulla af igenom de skuggrika alléerna och parkerna

och slutligen stanna vid Alphyddan, hvarest det höga

konungaparet, Oscar och Josephina, skilda från stora

verldens larm, tillbragte några timmar i ostörd ro.

Der kunde man iakttaga, huru, under konungens

aftagande helsa, hans gemål på ett rörande sätt

omgaf honom med dessa tusende små omsorger,

dem endast kärleken förmår gifva och rätt emottaga.

Ville man se, huru en maka uppfyllde sina åligganden,

icke endast dem, som pligten ålade, utan dem

hjertat föreskref, så borde man hafva vallfärdat dit;

der var Sveriges höghjertade drottning Josephina

endast qvinna och föregick sålunda sitt folk med

det skönaste exempel, hvilket historiens gudinna

äfven skal! gömma bland sina oförgängligaste skatter.

Vi kunna ej underlåta, att, vid hogkomsten af

drottning Josephinas alltid ådagalagda

sjelfuppoffring vid en sons, en makes sjukbädd, anföra hvad

författaren till »Ställningar och Förhållanden»

skref om H. M. drottning Josephina uti Novemberhäftet

1852. Det var kort efter sedan prins Gustaf,

— denna sällsynt älskliga uppenbarelse af en

molnfri stjernbild, som »uppgick i Sverige, men nedsjönk

bakom Norges fjellar», — utbytt sin jordiska

furstekrona mot en högre; då konung Oscar, dignande af

smärta, nedlades på sjukbädden, och prins Gustafs

tvillingsjäl, prinsessan Eugenie, äfven sjuknade, samt

sorgebudet anlände från drottningens högt älskade

broder prins Max, som nedanstående sanna och

varma utgjutelse nedskrefs af ofvannämdfe författare:

»På denna tafla af mensklig storhets förgänglighet

och vanmagt höjer sig ett föremål af sublimt

interesse, vördnadsvärdt genom de olyckor, hvilka,

slag på slag, hopat sig öfver dess hjessa, ännu mer

vördnadsbjudande och beundransvärdt genom

sinnesstyrkan att bära dem. Oscars maka, Gustafs och

Eugenies moder, Maximilians syster, hvi la de en

outransaklig Försyn bördan at dessa svidande

pröfningar, af detta centnertunga kors på Dina oskyldiga

skuldror, om icke för att gifva folken en lefvande

förebild af det christliga tålamodets spänstighet, af

dygdens stärkande kraft, af viljans magt öfver känslor

och ansträngningar? Van vid höghetens förströelser

och triumfer, säll i familjkretsens ömma förtrolighet,

försakar Du på en gång utan tvekan de förra och

ser, utan att qvida, den sednare brista i sina innersta

fogningar. Oskiljaktig från Oscars sida under

glädjens dagar, är Du det nu lika troget under

plågans långa nätter. Det är icke med jämmer och

tårar du tigger en lättsinnig verld om medlidandets

allmosa; Du stänger de tärande qvalen inom eget

bröst, för att icke med bedröfvelsens prägel i Din

uppsyn öka makens och dotterns oro, hvilka i Dina

blickar läsa de sanna bulletinerna om sitt tillstånd.

Lugnet på Din panna sprider sig till Oscar och

Eugenie, mellan hvilkas bägge sjuksängar Du delar

Din tid och Dina omsorger. Endast de få ögonblick

Du, aflägsnad från de kära lidandes åsyn, rår om

Dig sjelf, lemnar Du naturen fritt lopp, och suckarne

ila från det beklämda bröstet till Gud, och den

frätande smärtans glöd svalkas af ymniga tårar. Den,

som utan öfvermod i lyckans dagar uppburit den

gyllene kronans glans, och när olyckorna sedermera

räcka martyrkronan, icke, medan taggarne stinga,

låter förtviflans verop besmitta sina läppar, har redan

på jorden genomgått skärselden.»

Kanton.

Vester om den vackra parken, som ligger i slutet

af Franska trädgården, är byggd en rad täcka

träbyggnader, 10 till antalet, omgifna af små nätta

trädgårdar; dessa byggnader likna nästan en vacker

stadsgata; de höra under slottet och äro upplåtna

till enskilda personer på viss tid. Dessa byggnader

kallas med ett gemensamt namn Kanton, och här

funnos under konung Adolf Fredriks och drottning

Lovisa Ulrikas tid flera manufakturverk, nämligen:

en smedja för polerade eggjern, en för gröfre smiden,

ett slip- och polerverk, en böss-smedja, en

silkesstrumpfabrik, en sidenbandfabrik, en knyppelskola,

till hvilken införskrefs en skicklig lärarinna från

Brabant, som lärde att förfärdiga de finaste Brüsselska

spetsar, och en mullbärsplantage med silkesmaskodling.

Alla dessa inrättningar anlades med stor

kostnad af det sköna konster och slöjder

uppmuntrande konungaparet, på hvars bekostnad fattiga

unga flickor och ynglingar här fingo fri undervisning.

Efter drottning Lovisa Ulrikas död blefvo dock alla

dessa manufakturverk nedlagda, emedan den nytta

de åstadkommo icke motsvarade den oerhörda

kostnaden för deras underhåll.

Af det här samlade silket öfverlemnade drottning

Lovisa Ulrika år 1766 till Rikets Ständers

deputerade ett förråd af 5 skålpund rått silke. Dessa

visade sin vördnad och tacksamhet för detta

drottningens varma nit för slöjderna derigenom, att de

togo 5 skålpund silke från mullbärsplantagen i Lund

och, jemte det silke, som drottningen hade skänkt,

läto blanda det med guld och silfver och i

Stockholm deraf arbeta tvänne praktfulla tygstycken, hvilka

högtidligen af Ständerna öfverlemnades till

drottningen och dåvarande kronprinsessan (Gustaf III:s

gemål), hvilka bägge erhöllo hvar sitt stycke som ett

minne af denna Ständernas aktningsgärd.

Badhuset.

På södra sidan, mellan stora slottet och Kina,

ligger Badhuset tätt intill sjöstranden och omgifvet

af lummiga pilar. Byggnadens yttre är nätt och

prydligt; den anlades år 1792 af hertig Carl (sedan

konung Carl XIII) och består af 8 rum samt är

försedd med beqväma inrättningar så väl för dusch som

för kalla och varma bad.

På landsidan af badhuset finnes, då man från

slottet passerar södra vägen upp till Alphyddan, ett

stort grönskande fält, hvilket uppgifvits hafva varit

rätta skådeplatsen för konung Gustaf III:s bardalekar,

d. v. s. hans »karusellbana», och den bana, som

finnes vid orangeriet, säges i så fall blott hafva varit

begagnad af konung Gustaf IV Adolf vid hans

karuseller. Huru härmed rätteligen förhåller sig, vågar förf.

ej afgöra; men allmännast säges dock, att den stora

planen vid orangeriet varit äfven Gustaf III:s

karusellplats. Troligt är, att så väl denna som den andra

planen, vid badhuset, ömsom begagnats under

Gustavianska tidens karuseller.

Flera täcka holmar, förenade med prydliga,

målade träbroar, finnas uti den vackra konstgjorda å,

som flyter på södra sidan om slottet i närheten af

badhuset. Bland dessa holmar finnes en, som är

särdeles prydlig och vacker; den blef, ifrån att vara

en förvildad, stenbunden plats, planterad med träd

och blommor och försedd med måladt staket. Detta

verkställdes efter egen idé af Drottningholms

nuvarande slottsvaktmästare, Janson, som fick detta

arbete färdigt just till en kunglig namnsdag, nämligen

Josephinadagen, hvarefter holmen äfven kallats

Josephinaholmen.

Öfriga till Drottningholm hörande byggnader.

Ståthållarebostället, kalladt Hemmet.

Trädgårdsmästarebostället (vid orangeriet).

Kavaljersbyggningen.

Apothekshuset.

Kanzlihuset (kamrerareboställe); detta är särdeles

vackert och smakfullt bygdt och har en veranda

med fristående pelare.

Inspektorsbyggningen.

Högvaktsflygeln med stall å ömse sidor.

Ekonomiflygeln.

Sjöflygeln (slottsvaktmästarens boställe). Vid

gafveln af denna flygel var planen fordom full af

skräp; men samma slottsvaktmästare Janson har på

egen bekostnad afröjt denna plan och planterat en

mängd buskar der och anlagt blomsterrabatter, och

denna plats är nu en liten prydlig, täck trädgård

för sig.

Hertigarnes stall.

Värdshuset.

Kasern för lifregimentets Dragoner, som här

hafva sin mötesplats.

Ett Ridhus för Lifregimentets Dragoner (är nu

under byggnad och tyckes bli särdeles vackert och

ändamålsenligt).

Ett Schweizeri, anlagdt för resandes beqvämlighet,

har täck belägenhet icke långt ifrån ångbåtshamnen.

För öfrigt består Drottningholms kungsgård af

6 mantal, indelade i lotter, hvaraf 4¼ brukas för

kungsgårdens egen räkning och 1¾ äro utarrenderade.

Dessa lotter äro:

1. Edeby jemte Lugnet. 2. Domtorp jemte

lägenheten Wiken. 3. Engsholmen och Kersön. 4.

Tyska Botten. 5. Följande holmar i Mälaren:

Fogelön, Skräddarholmen, Fläsklösen, Morgongäfvan och

Kofsan. 6. Björkholmen, Kränkholmen, Granholmen,

Tallholmen, Ahlholmen och Skären. 7. Stångholmen

och Sotholmen. Åt enskilda personer äro

upplåtna: Hvilan på Lofön, Kersö på Kersön, Adelsö

och Wendtholmen.

Under Drottningholms förvaltning lyder äfven

Svartsjö kongliga lustslott.

Flera vackra hus med omgifvande trädgårdar,

tillhöriga enskilda personer, finnas äfven på

Drottningholm. Bland dem märkas:

Svanteberg, beläget norr om slottet i en

skuggrik trädgård. Denna egendom har den vackraste

utsigt åt Slottet och Mälaren med dess leende

skogbevuxna holmar. Svanteberg anlades på 17-hundratalet

af Sven Anders Hedin, som var en utmärkt läkare

och författare i sin vetenskap; han blef Gustaf III:s

lifmedikus och befordrades till medicinalråd. Af

Gustaf III fick Hedin platsen att bygga Svanteberg.

Ryska regeringen skickade Hedin Annæ-Ordens andra

klass såsom belöning för den vård han skänkt de

Ryska krigsfångar, hvilka voro förlagda på

Drottningholm; dessa bodde i Kanton och åtnjöto i

allmänhet mycken välvilja af Drottningholmsboerna.

Lilla Klämmingsberg har vackert läge vid

Mälarens strand och utsigt åt segelleden till Upsala.

Louiselund, äfven beläget vid Mälarstranden, har

en täck parkanläggning och behaglig utsigt åt sjön.

Det förut omnämda stället Lugnet var fordom

skedvattenskokeri, och ännu i sednare åren var det

laboratorium synligt, hvarest, enligt föregifvande,

skedvatten kokades, men i sjelfva verket försök

skola blifvit gjorda i Gustaf III:s tid att göra guld.

Äldre, ännu lefvande personer påminna sig lifligt,

huru de på den tiden der sågo spöklika figurer i

fantastiska drägter, med stora, öfver ansigtet

nerdragna hattar, hvilka der i djupaste hemlighet,

hvartill ställets afskilda läge förträffligt egnade sig, drefvo

sitt fåfänga arbete. Andra tro, att under 1788 års

krig Ryska imperialer (guldmynt) der skola hafva blifvit

tillverkade.

Lofö Kyrka.

Ungefär en fjerdedels mil från Drottningholms

slott ligger Lofö vackra kyrka, omgifven af

skuggrika träd. Kyrkans ålder, eller af hvem hon

byggdes, kan icke uppgifvas; men hon lärer vara en af

de äldsta i riket. År 1798 undergick hon en total

reparation, och då uppfördes hon i nyare stil. Kyrkan

är icke stor; invändigt är hon hvitmenad och

prydes af några religiösa taflor, såsom: Christus

korsfäst, — Christus törnekrönt. — Jungfru Maria, —

Johannes Döparen.

Flera adliga vapen hänga på väggarna; de äro:

von der Lindhells, Gyldenhoffs, Cronenbergs,

Törnhjelms, Schantz’, von der Campenhausens,

Utterhjelms, Stormkrantz’. Kyrkans golf består af stora

grafstenar, hvaraf de flesta hafva årtal från medlet

af sextonde århundradet. Bland kyrksilfret finnas

några vackra pjeser, hvaribland en kalk, uti hvars

botten står: »Gudi till ära gifver denna kalken till

Lofö kyrka öfversten välborne Herr Johan von

Campenhausen tillika med sin k. fru, högvälborna

Friherrinnan Fru Agnes Margareta Gyldenhoff. Riga

den 24 Oct. anno 1699.»

I Lofö kyrka finnes en gammal, högst ovanlig

och vacker prydnad, nämligen ett krusifix af

bernsten och elfenben; det är vid pass 5 qvarter högt,

och bernstensarbetet på detsamma är af högt

konstvärde. Det synes vara en qvarlefva från

drottning Catharina Jagellonicas tid, och frågar oss

någon, hvar denna relik förvaras, så måste vi

beklagligen omtala, att den ligger undankastad i ett

skräpskåp uti Lofö sakristia, öfverlemnad åt vandalismens

gnagande tand; dock hoppas vi, att denna konstsak,

som eger både religiöst och antiqvariskt värde, snart

måtte få en bättre plats.

Orgelverket i Lofö kyrka är skänkt af konung

Gustaf IV Adolf, hvars namn finnes derpå. På

altaret står en vacker grupp af ben, som skall vara

en trofé från 30-åriga kriget; detta utmärkta konststycke

föreställer Christi nedtagande af korset.

I Lofö kyrkogård ligga konung Gustaf III:s

lärare begrafna, nämligen Olof von Dalin och Samuel

Klingenstjerna. De hvila i samma graf, hvilken är

murad och hvälfd och sedan öfvertäckt med jord och

torf, hvadan den har utseende af en stor, gammaldags

ättehög. Öfverst derpå står en pyramid af

Svensk grön och hvit marmor, och på pyramidens

spets glänser en förgylld Nordstjerna, hvarpå de

aflidnes vapen äro anbragta. Å ömse sidor om

pyramiden äro latinska inskriptioner med deras namn.

Denna graf lät drottning Lovisa Ulrika iordningsätta

för de båda utmärkta männen, hvilket lika mycket

hedrar henne som dem. Detta äreminne eller

hvilorum invigdes den 17 Augusti 1769, då båda

kistorna dit inflyttades eller »högsattes» med stor

högtidlighet och i närvaro af hela kongl. familjen

och rikets förnämsta män, nämligen: konung Adolf

Fredrik, drottning Lovisa Ulrika, kronprinsen Gustaf,

hertig Carl af Södermanland, hertig Fredrik Adolf af

Östergötland och prinsessan Sophia Albertina. Af

riksråderna voro närvarande: excellenserna grefve C.

F. Scheffer, grefve H. H. Liewen, grefve A. Horn,

baron C. Rudenschöld, baron F. Ribbing, baron M.

von Hermansson, grefve N. Bjelke, baron F. C.

Sinclair. Af deputerade af Kongl. Vetenskapsakademien

voro närvarande: I. Jennings, D. Tilos, P.

Wargentin, C. R. Berch, C. Rönnow, B. Fesner, J.

C. Wilcke, D. Scheutz, D. Melander, C. Alströmer.

Dessutom bivistades högtidligheten af kongl.

och furstliga hofstaterna, flera höga embetsmän och

en otalig mängd åskådare. De tårar, som fälldes,

och de blommor, som ströddes vid denna graf, voro

äfven för de hädangångna ett skönt äreminne, och

sällan framvisar historien exempel på att enskilda

män blifvit så hedrade. Det är som äreminne

antecknadt, att Virgilii ben hedrades med att på

Augusti befallning flyttas från Brundusium till Neapel,

och att, då Newton begrofs i Westminster,

Lordkansleren, tvänne hertigar och trenne grefvar uppburo

hans bårtäcke; men än märkligare är det att detta

hvilorum af kunglig hand blifvit beredt och invigdt i

närvaro af kongl. familjen, som deltog i processionen,

och aldrig hafva några enskilda personer blifvit mer

välförtjent hedrade än Olof von Dalin och Samuel

Klingenstjerna.

Lofö kyrka har äfven fått en viss namnkunnighet

af de många andeskåderier och religiösa

sammankomster, som konung Carl XIII här hade med

Boheman.

Då man från slottsalléerna passerar vägen fram

till Lofö och kommer till Kanton, har man tvänne

långa raka alléer eller vägsträckor framför sig: i

fonden af den ena ser man Lofö kyrktorn; den andra

vägsträckan kallas för »Blindtornsalléen»; orsaken

till denna benämning skall vara den, att konung

Gustaf III i slutet på »Blindtornsalléen» lät uppföra ett

torn af bräder, till form och färg alldeles lika med

Lofö kyrktorn. Då man så kom till början af dessa

båda alléer, visste man icke, hvilket torn som var

Loföns kyrktorn, och hvilket som var blindtornet.

Detta var ett skämt eller, om vi så få säga, ett upptåg

af Gustaf III, som derigenom ville sätta den på

stället obekante i bryderi, då han skulle färdas till

Lofö kyrka. Sjelfva blindtornet är för längesedan

förfallet och borta; men alléen, som ledde dit,

bibehåller ännu sitt namn.

Till heder för nuvarande kamreraren på

Drottningholm, herr A. Dahlerus, må nämnas, att

Kungsgården med underlydande skötes på ett särdeles

förtjenstfullt och ordentligt sätt.

*

TREDJE AFDELNINGEN.

Om Fester och Högtidligheter, gifna på

Drottningholm.

»Det är en hel verld, som här slumrar,

och det trogna minnet upprullar efterhand

hela det gigantiska mästerverket;

ett panorama af snille, behag,

styrka, rikedom, eld, majestät, naivité

och allvar, enkelhet och prakt, ljus

och skugga, med ett ord, af allt det

sköna. Nils Arvidson.

»Der höllos i det skimrande palats

Så många fester, bländande och rika; —

Men ifrån denna nöjets tummelplats

Uppsteg så mången qvalfull suck tillika.

Med sorgens tår och glädjens solsken svingar

Minutens engel bort, på evighetens vingar.»

Drottningholm! Blotta ljudet af detta namn

framställer ett glänsande panorama af lustbarheter

och fester af mångfaldigt slag, men äfven

festiviteter af högre och djupare betydelse än blott det

efemeriska nöjet af stundens skummande glädjebägare.

Bland minnena af det blixtrande skämtet, de tjusande

löjena, de festliga sångerna och de glada högtidligheterna,

uppstiger dock en och annan smärtfull suck

från ett bröst, som i tysthet utkämpat månget

lidandet, hvarifrån purpurmantelns rika veck icke

kunnat skydda, utan tvärtom tjenat som gömställe

för sorgens gnagande mask; ja, här hafva många

tårar blifvit fällda, hvilkas, bitterhet verlden icke

kunnat ana.

Drottningholm representerar åtskilliga länder i

miniatyr; der hafva vi ett Kinesiskt slott i dess

fantastiska skönhet, en Schweizisk hydda, imposant i sin

tjusande enkelhet, en Fransysk trädgård i cirklad

prakt, en Engelsk park i leende naturskönhet, ett

Italienskt antikt museum af erkändt värde och en

samling dyrbara, ytterst praktfulla möbler och

konstsaker från åtskilliga länder uti sjelfva slottsrummen,

hvilkas försköning härigenom väcker beundran. Och

allt detta är dock så genomsvenskt i det hela, att

det väcker fosterlandsvännens stolthet och glädje.

På detta Drottningholm har dess första

grundläggarinna, Drottning Catharina Jagellonica, Polens

högborna, ädla konungadotter, haft sina lugnaste

stunder i skötet af sina trosförvandter, inan den bittra

förföljelsen mot dem begynte.

Det var på Drottningholm som konung Johan

III nedlades på den sjukbädd, som icke så långt

derefter blef hans dödsbädd. Konung Johan hade

nämligen efter en längre sjuklighet beslutit att fara

sjöledes till Upsala, emedan han trodde, att en

förändrad vistelseort skulle inverka välgörande på helsan.

Resan anträddes från Stockholm i Augusti månad

1592; konungen åtföljdes af drottningen (Gunilla

Bjelke) och en större uppvaktning. Under vägen

besöktes Drottningholm, der konungen ämnade vistas

blott några dagar. För att under dessa dagar förströ

den sinnessjuke monarchen, tillställdes hjortjagt.

Konungen hade nämligen i present fått en mängd hjortar,

hvilka voro släppta i Drottningholms djurgård (som

skall hafva varit belägen i närheten af nuvarande

Kanton, der en park ännu kallas »Djurgårdsäng»).

Denna jagt anställdes en solhet Augustidag;

konungen var derunder särdeles lifvad, och på aftonen

befallte han drabanterna att sätta sina fjäderprydda

hattar på marken och sedan drifva hjortarna ditåt.

Detta skedde, och då hjortarne kommo rusande och

varseblefvo hattarna, hoppade de i förskräckelsen

fram och åter; detta roade konungen på det högsta,

och dermed förlustade han sig så sent på qvällen,

att det blef kyligt, så att han derunder förkylde sig.

Klockan 9 på aftonen fick han svårt hjertstygn och

insjuknade häftigt; omkring 2 månader låg konung

Johan illa sjuk på Drottningholm: derefter blef han

så pass bättre, att han kunde föras till Stockholm,

hvarest han åter insjuknade och dog samma höst

den 17 November.

Konung Johan III:s död gaf Sverige den sällsynt

sorgliga anblicken af trenne enkedrottningar

på en gång, nämligen Johans egen gemål, drottning

Gunilla Bjelke, Gustaf Wasas sista gemål,

drottning Catharina Stenbock. och Erik XIV:s gemål,

drottning Catharina Månsdotter, hvilka bägge

sistnärnda lefde länge efter Johan III:s död.

Sedan kom en tid, då Drottningholm sällan

besöktes af Svenska konungahuset; en och annan gång

lärer drottning Christina (Gustaf II Adolphs dotter)

hafva haft jagtpartier derstädes; som man vet, var

denna, sin tids snillrikaste drottning, mest road af

manliga idrotter och trifdes bäst bland män, särdeles

lärde och vetenskapsidkare. Någon qvinlig vän

sökte hon icke; ett undantag gjordes dock för den

sköna och berömda hoffröken Ebba Sparre, hvilken

drottningen mycket älskade och beständigt ville hafva

omkring sig; denna var kanske ock den enda bland

Christinas samtida af eget kön, som rätt förstod att

värdera denna sällsynta, glänsande, meteoriska

uppenbarelse på Nordens himmel.

Den morgonrodnad, som för Drottningholm

uppgått med drottning Catharina Jagellonica,

förvandlades till fullt strålande dager under drottning

Hedvig Eleonoras (Carl X:s gemåls) tid. Hon

blef genast intagen af Loföns vackra stränder

och trifdes sa väl i den obetydliga stenbyggnad,

som Catharina Jagellonica der låtit uppresa och

gifvit namn af Drottningholm, att hon ibland, då

utländska furstar gästade hufvudstaden, för dem hade

festliga tillställningar på sitt kära Drottningholm. År

1661 i Juni var en ung furste af Weimar på besök

i Stockholm; med honom for drottning Hedvig Eleonora

till Drottningholm, der en festlig måltid på

drottningens bekostnad var anrättad, och hvarunder den

tidens bästa »pipare» och musikanter uppförde

taffelmusik. Samma år besöktes Stockholm af en

landtgrefve af Homburg; med honom vistades drottningen

jemte hela hofvet på Drottningholm i 4 dagar,

hvarunder jagtpartier anställdes och äfven andra

lustbarheter, hvaribland äfven lärer varit en scenisk

föreställning, uppförd af drottningens uppvaktande hof,

hvilket under denna vistelse på Drottningholm skall

hafva bott i den byggnad, som tillförne varit

katolikernas fristad, emedan det så kallade »Kungshuset»

var för litet att rymma alla. Huru besvärliga och

kostsamma dessa lustbarheter voro, kan man förstå,

då allt måste föras sjöledes på segelbåtar, ty vår

tids beqväma kommunikationer saknades då alldeles.

Kort efter landtgrefvens af Homburg besök på

Drottningholm afbrann det gamla kungshuset

derstädes, och den 10 April samma år reste drottningen

dit »för att se askhögarna»; den 17 i samma

månad lade hon sjelf grunden till det nuvarande

härliga slottet, hvilket skedde med stor högtidlighet,

hvarefter alla de närvarande inbjödos till ett präktigt

gästabud, på drottningens befallning föranstaltadt i

ett för tillfället ditfördt tält.

Stora summor och mycken omtanke användes

på detta slott; det hände, att, medan det byggdes,

utbjöd till salu den fordom så rika och mäktiga grefve

Magnus Gabriel De la Gardie en pokal af rent

guld, som värderades till 1300 daler; en jude vid

namn Förster, bjöd för densamma 1400 daler. Samma

pokal utbjöds till konung Carl XI; men han

svarade, att »han icke hade råd att köpa densamma,

emedan det åtgick så stora summor penningar till

hans moders slottsbyggnad på Drottningholm.»

Det har blifvit en sägen, som dock är en villfarelse,

att Svenska hofvets gladaste och mest lysande period

var konung Gustaf III:s regering. I detta hänseende

var hans föräldrars ingalunda underlägsen. Lovisa

Ulrikas snillrika och glädtiga hof erinrade om

drottning Christinas, och det blefve kanske svårt att

afgöra, hvilketdera af dessa tre, som öfverträffade de

båda öfriga. Drottningholms briljanta tid började

med konungaparet Adolph Fredrik och Lovisa

Ulrika. På Svenska örlogsskeppet Ulrika, fördt af

riksrådet och öfveramiralen grefve Eduard Diedrik

Taube, ankom prinsessan Lovisa Ulrika af Preussen

till Carlskrona, der Svenska thronföljaren prins Adolph

Fredrik var henne till möte. Några dagar derefter

anträddes resan till Drottningholm, der bilägret

firades den 29 Augusti 1744. Vigseln förrättades, som

förut är nämdt, i dåvarande rikssalen, som var på det

festligaste klädd, och vid detta tillfälle utvecklades

en större prakt, än man sett vid Svenska hofvet

alltsedan drottning Christinas tid.

Lovisa Ulrika, som genast fattade tycke för

Drottningholm, stannade efter bilägret qvar derstädes hela

sommaren och höll sitt högtidliga intåg i Stockholm

först den 15 Oktober samma år.

Som man vet, stiftades Svenska Vitterhets-akademien

år 1753 af drottning Lovisa Ulrika. Första

medlemmarne i detta vittra samfund voro:

Baron Anders von Höpken, Svea Rikes Råd,

President i Kongl. Cancelli-Collegium, Riddare och

Commendeur af Kongl Maj:ts Orden, Akademiens

Directeur; den 24 Juli 1753.

Grefve Clas Ekeblad, Svea Rikes Råd,

Öfverste-Marskalk, Cancelli-Råd, Riddare och Commendeur af

Kongl. Maj:ts Orden; den 24 Juli 1753.

Baron Carl Fredrik Scheffer, Svea Rikes Råd,

Riddare och Commendeur af Kongl. Maj:ts Orden;

den 24 Juli 1753.

Baron Carl Rudenschiöld, Stats-Secreterare vid

Utrikes Expeditionen, Riddare af Nordstjernan och

Secreterare af alla Kongl. Maj:ts Orden; den 24

Juli 1753.

Olof von Dalin, Cancelli-Råd, Hans Kongl.

Höghet Kronprinsens informator, Kongl. Vitterhets-Academiens

Secreterare; den 24 Juli 1753.

Grefve Gustaf Bonde, Svea Rikes Råd,

Riddare och Commendeur af Kongl. Maj:ts Orden; den

24 Juli 1754.

Carl Reinhold Berch, Cancelli-Råd; den 24

Juli 1754.

Johan Ihre, Professor Regis Schytteanus vid

Kongl. Academien i Upsala; den 24 Juli 1755.

Sven Bring, Profess. Hist. vid Kongl. Academien

i Lund; den 24 Juli 1755.

Utländske Ledamöter.

Hervault, President honoraire au parlement de

Paris; Sur-Intendant des finances de la maison dela

Reine de France; den 24 Juli 1755.

D’Alembert, L’un des Quarante de l’Académie

Françoise, de l’Académie Royale de sciences de

Paris & de celle des sciences & belles-lettres de

Berlin; den 24 Juli 1755.

I denna stiftelse har Fredrik den Andras syster

efterlemnat ett ädelt och lysande minne af sina ovanligt

stora själsegenskaper; tiden, då den inrättades, var

en af Lovisa Ulrikas briljantaste perioder, och som

hennes dotter Sophia Albertina kort derefter föddes,

blef den äfven en af hennes lyckligaste.

Vitterhetsakademien hade sin allra första sammankomst på

Drottningholm, hvarvid om man så får uttrycka

sig, klangen af Svenska snillets bardalekar ljöd

öfver hela Europa och vände dess beundrande blickar

mot Norden.

Bland de mest lysande fester, som någonsin

gifvits på Drottningholm, var den, som konung Adohph

Fredrik anställde för att fira sin gemåls namnsdag

år 1752, och då Kina Lustslott invigdes. Denna

fest skall i omvexling och prakt hafva öfverstigit allt,

hvad man förut i Sverige hade sett i den vägen,

och med undantag af karusellen 1776 skall ingen

af de fester, som konung Gustaf III sedan gaf på

Drottningholm, hafva varit jemförlig med denna. Att

Kina byggdes och fördes till Drottningholm, var en

öfverraskning för Lovisa Ulrika, hvilket förut är nämdt.

Det var uppsatt och alldeles i ordning, då den stora

namnsdagen inföll. I närheten af Kina var för

denna fest inredd en stor theater; i fonden af denna

theater sågs en stor tafla, målad af hof-intendenten

Pasch; den var ett stort konststycke i limfärg,

etthundrafyra fot lång och sjuttiotvå fot hög. Den

föreställde ett vattenfall med Svenska berg å ömse

sidor, och nedanför i lugnare vatten sågos simmande

svanor. (Fyra år derefter styckades taflan, och

svanorna, jemte en del af vattenfallet och bergen,

uppsattes på en terrass vid Belle-Vue.) En tid, innan

festdagen inföll, anlände och inöfvade sig en mängd

utmärkta sceniska konstnärer, både utländska och

Svenska, hvilka skulle gifva representationer i Kina

på den kungliga namnsdagen. Der hördes Italienaren

Crotzis vackra tenorstämma och Italienaren Sqalgi,

»som tog de finaste, högsta toner en menniska kunde

frambringa. Kapellmästaren Bülo spelte sekund åt

honom på flageolette, då han sjöng premier.» Italienskan

mademoiselle Fabriz spelade karlroller,

Alexander Magnus m. fl., emedan hon hade en röst

som den gröfsta karl. Derjemte inöfvades flera

Franska aktörer och dansörer, bland hvilka sednare var

den på sin tid som utmärkt dansös ryktbara

mamsell Morelli. Fjorton dagar före festen

ditkommenderades 36 kadetter, hvilka förlades i

»fruktträdgården» med strängaste tillsägelse att ej gå i uniform

utom densamma och att ej heller släppa någon i livré

klädd betjent derur under denna tid. De största af

kadetterna utvaldes att tjenstgöra vid theatern, der

de dagligen repeterade sina roller. De minsta, jemte

deras förmän, inöfvades af löjtnant baron Duwalt att

excersera på kinesiska, allt detta på konungens

tillsägelse och under hans öfverinseende, ty han hade beslutit

att på det festligaste och praktfullaste sätt fira sin

gemåls namnsdag med gåfvan af Kina slott och dess

invigande. Solen uppgick strålande på en molnfri

himmel den stora dagen. Klockan 2 på morgonen väcktes

alla kadetterna, och klockan half 4 fingo de en bastant

och läcker frukost och tillsades att stoppa på sig af

öfverlefvorna, emedan de troligen icke komme att få någon

mat mera på hela den dagen. Derpå marscherade de

fram med tvänne kanoner och under full musik till

den breda trädgårdsgången. Der mötte dem konungen

sjelf klockan 5. Kadetterna voro klädda i för

dagen förfärdigade höga grenadiermössor, med

konungens och drottningens namnschiffer på en silfverplåt.

(Af dessa mössor förvaras ännu tvänne på Stockholms

kongl. klädkammare.) Konungen mönstrade

den unga truppens drägter och excerserade den en

stund, och vid sitt aflägsnande befallde dem konungen

att stanna qvar på samma plats till klockan 11

på förmiddagen. Under denna väntan uppåto de sin

matsäck. Vid 11-tiden ankommo till trädgården

konungen och drottningen jemte en lysande svit,

deribland Franska ambassadören, den åldrige baron

Breteuile. Kadetterna uppstämde då musik och

skyldrade gevär för drottningen, hvarefter de fördes till

Kina och omkläddes der till Kineser. Der mötte

då kronprinsen (sedan Gustaf III), som vid denna

tidpunkt var omkring 6 år gammal; han var klädd

som Mandarinprins och anförde en skara pager,

klädda som Mandariner. Här repeterades åter alla

föreställningarne i flera timmar. Klockan 6 kommo de

kungliga med sin svit i praktfulla vagnar, förspända

med hästar, hvilkas seltyg glänste af förgyllningar och

perlor. Drottningens öfverraskning, då hon varseblef

det nyskapade slottet, omgifvet af Kinesisk

hedersvakt, låter sig icke beskrifvas. Vid hennes ankomst

saluterades och uppstämdes den härligaste musik,

och då hon steg ur vagnen, framträdde kronprinsen i

sin Mandarindrägt, åtföljd af sin vakt, och räckte

drottningen på en röd sammetsdyna, kantad med

guldfransar, slottets nycklar, hvilka voro förgyllda.

Drottningen kände ej strax igen sin son och var

mycket road af tillställningen. Derpå skedde det

högtidliga intåget i slottet, hvarest allt på det

angenämaste öfverraskade drottningen. Derefter fingo

kadetterna frihet att aflägsna sig hvart de ville, dock

ej längre än att de kunde höra, då de af trumpeten

åter sammankallades. De sprungo genast till

trädgården och skaffade sig frukt, emedan de ej hade

fått någon mat sedan morgonen. Nu superade de

kungliga, hvarunder den bästa musik, som Sverige

kunde åstadkomma, uppfördes af musikanter, som

stodo under granarna, osynliga för de kungliga.

Sedan vid 9-tiden började spektaklet, som räckte till

klockan 2 på natten; der gåfvos tvänne operor, den

ena hette: »Le Berger devenu Roi»; den andra

handlade om Alexander den Store. Der voro 32

variationer i dekorationerna, 32 olika baletter och 300

skickliga figuranter. De spelandes antal (utom

baletten) voro 50. Imellan akterna flödade förfriskningar

till åskådarne. Från klockan 2 till 6 på morgonen

var den mest lysande bal; derefter åtskildes alla,

för att följande dagen, på konungens inbjudning,

mötas till nya festligheter. I den stora villervallan

glömdes kadetterna med mat äfven andra dagen; men på

aftonen af densamma fingo de ersättning i en kräslig

måltid, öfverflödande af både mat och vin. De åto

då och drucko så omåttligt, att de alldeles öfverlastade

sig och blefvo liggande hela natten redlösa

under bar himmel, hvilket mycket misshagade

konungen.

Andra dagen efter Kinas invigning uppfördes det

präktigaste fyrverkeri, som man då hade sett i

Sverige, och derefter var den muntraste maskeradbal.

Dagen derpå visade den skicklige lindansaren

Gallodier sina konster, och äfven en annan

»luftspringare», vid namn Frossard, ännu mera

märkvärdiga; om honom heter det i den tidens anteckningar

att »han ofta for bort, men kom åter.»

Sålunda fortforo festligheterna i 8 dagar,

hvarefter kadetterna hemförlofvades, tyckande sig hafva

haft verkliga jubeldagar vid detta tillfälle. En af

kadetterna, P. M. Adlerfelt, uppsatte derefter sina

anteckningar om denna fest, och derur är det mesta

om densamma här hemtadt. Denna omnämda fest

kostade konungen blott första dagen tre tunnor guld,

oberäknadt slottets möblering och alla de spelandes

aflöning som beräknades särskildt. Efter de åtta

festdagarnas slut flyttade drottningen till Kina med sitt

broderi och konungen med sin svarfstol, der öfverlemnande

sig åt behaget af ett stilla, husligt lefnadssätt,

hvarunder den ofvannämda kadetten Adlerfelt »hade

den nåden» — som det heter i anteckningarna —

»att draga konungens svarfstolshjul».

Festernas mängd och omvexling under Adolph

Fredriks och Lovisa Ulrikas tid äro nästan otroliga;

musik, dans, skådespel, upptåg, lekar, spel,

maskerader och vetenskapliga högtidligheter omvexlade i

oafbrutet kretslopp, än på Stockholms slott, än på

Drottningholm och Ulriksdal; äfven Svartsjö och Tullgarn

voro stundom skådeplatsen för konungaparets

festliga tillställningar. För Carlberg hade Lovisa Ulrika

afsmak, emedan hennes gemåls företrädare,

Fredrik I, till hvilken hon alltid stått i ett spändt

förhållande, med förkärlek vistats der. Drottning Lovisa

Ulrika dog på Svartsjö; när hon låg på sin

dödsbädd, kom hennes son, konung Gustaf III, dit, för

att försona sig med sin mor, till hvilken han de

sednare åren stått i mindre kärleksfullt förhållande. Med

sin unga son Gustaf Adolph vid handen framträdde

han till drottningens säng; der följde då ett skakande

uppträde, som slutade dermed, att drottningen

välsignade sin son och den unga prinsen. Vid denna

tid var Gustaf Adolph blott på fjerde året, och

uppträdet vid drottningens dödsbädd gjorde så djupt

intryck på honom, att man en lång tid efteråt hörde

honom säga för sig sjelf: ”Den farmor, den farmor,

den förglömmer jag aldrig!”

*

De lysande fester på Drottningholm, som gåfvos

under Gustaf III:s tid, lefva ännu i minnet hos

en och annan veteran från denna nöjenas arena.

Under den så kallade »Gustavianska tiden» flyttade

hofvet nämligen ut till Drottningholm i Juni månad

och qvarstannade der oftast till fram i November.

Under vistelsen derstädes hade prinsessan Sophia

Albertina med sitt hof, prins Carl med gemål

och hof och prins Fredrik Adolph med

uppvaktning, d. v. s. alla Gustaf III:s syskon, fritt vivre hos

sin kungliga broder, och i stormande munterhet

försvunno vanligen sommarmånaderna härstädes.

Under detta förglömdes dock aldrig den stränga etikett,

Gustaf älskade som konung. Han uppfann en

särskild grå drägt, som kallades »Drottningholmsdrägten»,

och utan denna drägt fick hofvet ej visa sig

i den kongl. cirkeln på Drottningholm. Den enda

tillåtna klädedrägt der, utom denna, var Ekolsundsdrägten,

äfven af konungen uppfunnen, och hvilken

var af högre rang än Drottningholmsdrägten; men

blott de, som hade särskild tillåtelse dertill, fingo

bära densamma. Det berättas från den tiden, att,

när hofvet skulle äta middag på Kina, då alltid

Drottningholmsdrägten begagnades, så uppsattes om

morgonen ett klöfverkort på någon af pelarne i stora

slottstrappan, och då middag var i stora slottet,

hvarvid hofdrägten begagnades, uppsattes på samma

ställe ett spaderkort. Genast då konungen vaknade

om morgonen, tillsade han, om spader eller klöfver

skulle uppsättas för dagen. Då middagstimman var

inne och hofvet spisade vid Kina, brukade konungen

vanligen komma bibliotheksvägen och gå ut

trädgårdstrappan samt taga vägen genom den stora alléraden

åt höger derifrån och till fots begifva sig till Kina.

I samma stund som konungen gick, skickades derom

ett bud till drottningen, som då genast i en väntande

vagn från motsatta allésidan skyndade till Kina,

hvarest hon, enligt etiketten, skulle vara före

konungen; hände någon gång, att hon kom några minuter

för sent, kunde man vara viss på att konungens

skarpa blickar och rynkade ögonbryn icke uteblefvo,

ehuru konungen ej med ett ord af förebråelse till sin

gemål felade i vördnaden mot landets drottning.

Det hände en gång, att, då middagsbudet kom ifrån

konungen, stod drottningen just och skulle upptaga

dukater ur sitt penningschatull; af fruktan att

komma för sent, skyndade drottningen ut och glömde

taga nyckeln ur sitt dukatskrin. Vid återkomsten

påstod drottningen, att flera dukater saknades, och

detta föranledde till ett obehagligt uppträde, hvars

följd blef, att en förut väl ansedd person vid hofvet

på blotta misstankar aflägsnades derifrån för alltid.

Från Drottningholm gjorde hofvet ständiga

utflygter till Ekolsund, Svartsjö, Ulriksdal m. fl.

ställen, och tiden förflöt i ständigt sus och dus, under

fransyska skådespel, baletter, maskerader och

karuseller, uti hvilket sednare praktfulla nöje ingen tid i

Sverige varit mer glänsande än Gustaf III:s. År

1776 den 30 Augusti uppfördes på Drottningholm

den praktfullaste karusell, som der någonsin varit

gifven, och hvilken i lång tid efteråt utgjorde

samtalsämne i hufvudstaden. Ämnet för riddarspelet

hade konungen sjelf valt; det var hemtadt ur

riddarromanen Amadis des Gaules och bestod deri, att i

en riddarborg, bevakad af eldsprutande drakar, hölls

en skön drottning fången med hela sitt hof af en

förtrollad riddare. En österländsk prins med sina

riddare och damer uppträdde såsom den sköna fångna

damens befriare. För tillrustningen till detta

tornerspel åtgingo oerhörda penningsummor och mycken tid;

det förtrollade slottet var bygdt af timmer och

bräder samt pryddt med flaggor och troféer och kläddt

med dyrbara tygstycken och tapeter. Tvärt öfver

planen, midtemot detta slott, voro under präktiga

thronhimlar uppförda läktare, der de uti riddarspelet

deltagande kungliga åskådarne hade sin plats.

Äfven funnos läktare för de af konungen inbjudna

åskådarne af den högre societeten samt för hofvet.

Drägterna vid detta tillfälle voro dyrbara och

praktfulla, hästarne — för tillfället inöfvade — präktigt

munderade och dekorationerna smakfulla och

sinnrika. De eldsprutande drakar, som förekommo, voro

mycket stora (de voro af något slags metall), med

eldsprutande gap, som sågo förfärliga ut, ty lågan

kom derifrån med brusande, gnistrande fart; elden

var phosphorisk, och bakifrån på trissor framskötos

drakarne emot de stridande med sådan styrka, att

de sednare fingo använda hela sin skicklighet, för att

ej bli tillbakaträngda af dessa konstgjorda vidunder,

hvilka kämparne skulle mota och sönderhugga.

Konungen utdelade sjelf roller till hofvet och dem, som

skulle deltaga i torneringen, hvaruti de kungliga

sjelfva hade hvar sitt parti. Hertiginnan af

Södermanland (Carl XIII:s gemål) var den fångna

drottningen Briolani af Sobradise i det förtrollade

slottet, och konung Gustaf III var prins Esplendian,

hvilken uppträdde som den sköna fångens befriare.

Dessa bägge voro torneringens mest framstående

personer.

På karusellbanan syntes furst slottet La Roche

Galtare, der drottning Briolani hölls fången. Från

höjden af slottets murar syntes den fångna drottningen,

omgifven af »ädla damer och tappra riddare», alla

fångna; de åskådade, huru befriaren anlände och

samlade sina skaror nedanför slottet, hvars murar

bevakades af mycket folk. Framför slottsporten höll,

sittande på en ståtlig häst, slottets höfding, Darison,

son till Arcalaus. (Baron Rålamb föreställde

Darison.) Bredvid syntes ett träd, på hvars grenar hängde

trenne sköldar; den första var förgylld och

betecknade strid emot hufvudet; den andra, försilfrad,

betydde ringränning, och den tredje, blodröd,

utmärkte strid på lif och död med trollmannen,

som tagit drottningen till fånga, och hvilken

uppenbarades i mångfaldiga gestalter af onda andar

och eldsprutande drakar. Den anländande riddaren,

som ville strida med förtrollningen, skulle slå på

en af sköldarna och sålunda beteckna, hvilket stridssätt

han ville antaga. Bredvid dessa sköldar voro

Darisons och hans broders vapen upphängda, och

dessa, jemte sköldarne, vaktades af Qvintanen, en

ofantlig drake.

Midtemot slottet, på den präktiga läktaren, satt

drottning Sophia Magdalena, föreställande drottning

Brisenne, som skulle åskåda striden; hon var

omgifven af sitt lysande hof. Bredvid henne stod

hertigen af Östergötland, Fredrik Adolph, som

föreställde Amadis des Gaules; han var klädd i antik

riddardrägt och hade ledsagat drottning Brisenne till

platsen. Bredvid på en hvit häst, uti forntida drägt,

satt den mägtiga féen Urgande (föreställd af

öfverstinnan Stauden), som beskyddade Amadis.

Midt på banan red Esplendian (Gustaf III) emot

Dramis (baron von Essen), son af Arkalaus. Vid

sidan å drottningens tribun höll grekiska kejsarens

dotter Léonorine (grefvinnan Höpken), som ledsagade

Esplendian till striden; en svart page höll hennes

häst; bakom stod hennes banér, hållet af en fransk

riddare, hvilken, jemte flera af sina landsmän och

österländska ädlingar till häst, utgjorde den grekiska

konungadotterns svit.

På sidan af slottet höll Romerska kejsaren

Pater (grefve von Bohlen), ledsagad af Sandamine,

drottning af Sardinien (friherrinnan Cederström); bakom

kejsar Pater hölls hans banér med Romerska örnen;

han omgafs af sina Lictorer med sina Fasces, alla

uti Romerska drägter. Bredvid höll, äfven till häst,

hertigens son af Burgundien, Mandanille (grefve

Claes Gustafson Horn), och bredvid honom grefvinnan

af Flandern Erguinde (grefvinnan Hamilton), omgifven

af sina riddare till häst och musikanter till fot.

Sålunda ordnad, började striden.

(En stor tafla, målad af Hillerström, hänger, som

förbemäldt är, uti hertig Carls eller södra stenpaviljongen

på Drottningholm och visar det förtrollade

slottet med alla riddare och damer, i samma

ordning de här blifvit beskrifna.)

Vid slutet af denna karusell syntes de inre

borggårdarne af det förtrollade slottet, till hvilka de

stridande trängde sig, undankastande alla hinder, som

mötte. Första slottsborggården hade hvita

marmorpelare, som buro förgyllda drakar, hvilka

sammanbundos af blomsterguirlander, och derimellan syntes

palmträd, hvaruti de af trollkarlen öfvervunna

riddarnes sköldar voro upphängda. Féen Urgande

förjagade med sin trollstaf de onda andar, som, i skepnad

af nympher och herdinnor, ville tjusa Esplendian

och Amadis och förlama deras kraft, så att

de, komna till denna första borggård, ej skulle

fortsätta striden på den andra och kämpa sig fram till

det förtrollade slottet. Men de tappra riddarne

inträngde på andra borggården och befriade de der

fängslade kämparne. Med dem till hjelp, började

sedan den vildaste kamp mot de eldsprutande drakarna.

Sedan dessa blifvit öfvervunna, bestiga segervinnarne

sjelfva slottstrappan, som ännu försvaras af onda

andar med brinnande facklor. Äfven dessa

öfvervinnas, och Esplendian, åtföljd af alla sina hjeltar,

befriar den fångna drottningen och vinner högsta äran

i detta riddarspel. — Något på sidan om andra

borggården voro platser för dem af hofvet, som ej togo

del i striden, samt för presenterade damer och herrar,

som af konungen voro inbjudna såsom åskådare.

Huru praktfullt detta riddarspel var, kan man

lätt förstå; alla deltagarne voro kostymerade i hvar

sin tids och lands drägter, och den 30-årige konungen

anförde alltsammans med sprittande liflighet.

Denna karusell uppfördes för andra gången på

Drottningholm den 3 September samma år.

(I hertig Carls paviljong finnes äfven målad af

Hillerström en annan stor tafla, föreställande slutet

af ofvannämda tornering, och der ser man de båda

borggårdarna, och huru riddarne strida med drakar

och de med facklor försedda onda andarne.)

Efter Gustaf III:s snillrikt uttänkta och utförda

statshvälfning 1772 firades årsdagen deraf vid

hofvet under Gustafs hela regering, antingen den 19 eller

21 Augusti. År 1783 firades den på Drottningholm

den 21 Augusti. Högtidligheten började klockan 9

på morgonen, då hofkapellet inställde sig utanför

konungens sofrum (Gustavianska sängkammaren) i

Ehrenstrahlska rummet. Bland de sjungande voro fruarna

Müller och Karsten, och hertigen af Södermanland

gaf tecken, då musiken skulle börja; slottstrapporna

och de nästgränsande rummen voro alldeles fulla af

åhörare, bestående dels af Drottningholmsbor, dels af

Stockholmsbor, som farit ut för dagens högtidlighet.

Efter en halftimma visade sig konungen, som utkom

till de församlade och helsade med det honom egna,

kungligt förbindliga sättet; alla lyckönskade honom

på denna minnesvärda dag, man kysste hans

händer, och entusiasmen var allmän. Ungefär en

halftimma samtalade konungen med de församlade;

sedan begaf sig konungen jemte de af honom

särskildt inbjudna till trädgården, der en läcker frukost

serverades under bar himmel, och under tiden

exeqverades den härligaste musik, hvarvid kupletter

sjöngos af fruarna Müller och Marcadet, mamsell

Stading och Karsten. Orden till dessa sånger voro

författade af Ristell, och sången ackompagnerades af

den vackra orchestern. Efter frukosten gingo de

flesta bort för att öfva sig uti de stycken, som skulle

uppföras på aftonen; de öfriga spatserade i alléerna

och parken. Middagen intogs den dagen på Kina, då

alla, högtiden till prydnad, voro klädda i hofdrägten;

endast konungen sjelf bar Ekolsundsuniformen.

Klockan 7 på aftonen tillkännagafs, att skådespelet,

som gafs i stora theaterhuset på Drottningholm,

var färdigt att begynna. Då konungen kom, började

prologen, författad af Schröderheim. Derefter gafs

»Helmfelt», författad af konungen sjelf. Stycket

speltes i allmänhet bra; de spelande bestodo af

hofvets damer och herrar. Efter »Helmfelts» slut gafs

ett litet stycke, för tillfället författadt af Armfelt och

mest bestående af sökta ordlekar. Aftonmåltiden

intogs i orangeribyggnaden, under berusande

blomsterångor, och först klockan 3 på morgonen drog

konungen sig undan, och sålunda slutade denna

festliga dag.

Det roade Gustaf III mycket, då han skulle hafva

så väl större som mindre fester, att sjelf ordna allt;

han brukade då bestämma äfven maten och huru

gästerna skulle placeras vid bordet; detta uppskref han

då förut på ett papper och fördelade sina befallningar

i särskilda punkter. Bland papper, efterlemnade

af en utaf Gustaf III:s hofmän, fanns af konungen

en egenhändig uppsats, som tyckes vara order för

någon större tillställning eller societé på Drottningholm;

i samma fragmentariska skick, hvari den blef

funnen, meddelas den ordagrannt här nedan:

№ 1. 1:o. »Afreser jag i morgon efter spektaklet

och supéen.

Med mig blifva följaktige:

Grefvinnan Höpken.

Grefvinnan Löfvenhjelm.

Grefvinnan Wrede.

Grefvinnan Lantinghausen.

Grefve Posse.

Grefve Creutz.

Grefve Oxenstjerna.

Grefve Clas Horn.

Stallmästaren Munk.

Baron von Essen.

Grefve Gyllenstolpe.

Grefve Ekeblad.

Löjtnant Meullersvärd.

Baron Wrede.

Den vakthafvande lifpagen.

Bordet serveras i mellersta salongen för 16

personer.

№ 2. Nedersta våningen ekläreras, nämligen

biljardsalen, förmaket och mellersta salongen samt

salig kungens (Adolph Fredriks) sängkammare, samt

toiletten innanför åt fruntimmerna, och kavaljererna i

mina rum.

1:o. Om thorsdag blir en stor frukost i

trädgården klockan half 11, bestående af thé, kaffe och

chocolade, med rån och skorpor och mjölk.

2:o. Middag i matsalen för äfven så många

personer.

Carl och äfven hertiginnan lära komma, så att

bordet för dem ökas.

3:o. Eftermiddagen serveras klockan 5 en gouter

under stora trädet i trädgården, bestående af glacer,

filbunke och frukt, på ett med blommor orneradt

bord.

4:o. Om aftonen serveras trenne bord

ett för drottningen i mellersta salongen. (Nu

»drottningens gula förmak.»)

Ett för hertiginnan (Carl XIII:s gemål) i Biljardsalen.

Ett för min syster i matsalen, hvardera af dessa

bord för 20 personer, och ett mindre i salig kungens

kammare för mig med 6 couverer. Till dessa trenne

bord drages lott af nio fruntimmer och elfva herrar;

och äfven drages lott vid vårt bord. Tillräcklig

Zagujer dela mitt bord.

5:o. Franska truppen får ett godt bord till

middagen och lärer måsta få mat äfven till qvällen.

6:o. Jag med mitt sällskap blifver qvar öfver

natten och äter middag på Svartsjö om fredagen,

frukosten serveras den dagen i trädgården som den

förra, och på samma sätt.»

*

Liksom Carl XII:s hjeltebragder på stridens fält

genom minnets kosmorama likt förvånande féesagor

sväfvat till efterverlden, så hafva äfven Gustaf III:s

bragder på nöjenas och praktens bländande

tummelplats likt fantastiska sagor öfvergått till oss, och

mången ridderlig och sannt romantisk tilldragelse från detta

chevalereska tidehvarf har äfven blifvit räddad ur

glömskans natt. Det är en sådan tilldragelse, som

här nedan meddelas; den har blifvit funnen i en

afliden hofmans efterlemnade papper.

Det var i September året 17.. På Drottningholm

skulle firas en karusell, för hvars tillrustning

en oerhörd prakt utvecklades och otroligt stora

penningsummor användes. Sverige besöktes denna tid

af en Fransk prins, som kommit i någon hemlig

beskickning från Ludvig XVI. Äfven flera andra

lysande utländningar voro samtidigt i Sverige, och för

deras skull ville konung Gustaf tillställa den

praktfulla torneringen. Särdeles afseende gjorde han på

den Franska ädlingen, för hvilken han i synnerhet

ville visa sitt lysande hof och dess lustbarheter.

Aftonen före torneringen företedde Drottningholm

den mest brokiga och lifliga anblick; konungen och

drottningen med deras hof samt prinsessan Sophia

Albertina och konungens bröder med deras hof hade

bebott Drottningholm hela sommaren, och nu var

äfven den Franska prinsen med sin svit, jemte de öfriga

förnäma utländningarne med betjening, derstädes.

Dessutom voro alla möjliga »lägenheter» upptagna af en

mängd Stockholmsboer, hvilka dels af konungen voro

inbjudna att från läktare åskåda torneringen, dels

ändå farit ut för att åse densamma. Allt hvad

hofvet och hufvudstaden egde snillrikt, skönt, lysande

och ärelystet svärmade om i de bländande salongerna

och de vidsträckta parkerna; konungen gaf

stor supé på slottet den aftonen, och sedan han

dragit sig tillbaka, skyndade de flesta gästerna,

upprymda och upphettade af spirituella infall, sprittande

musik, hetsiga viner och blixtrande ögonkast, att

söka Septemberaftonens behagliga svalka ute i slottets

vackra omgifningar. Der var fullt månsken, och

månens strålar bildade fantastiska skuggor och dagrar

uti de höga alléerna och parkerna och liksom

beströdde den glittrande vattenytan med tusende

diamanter, och Mälaren återspeglade de väna anletena

af nattens milda tärnor, de strålande stjernorna, hvilka

fortskredo i den ändlösa rymden, opartiskt belysande

menniskornas fröjder, sorger och dårskaper.

Sedan sorlet af de glada och nygiriga

menniskorösterna tystnat, och de flesta sökt hvilan för att

stärka sig till morgondagens fest och njutningar, och

då hela konungaborgen tycktes försänkt i sömn, syntes

en ensam person tankfullt vandra fram och åter i en

af de dystra kastanjealléer, som omgifva Kina

Slott. Den ensamma nattsvärmaren var en ung man

med vackra anletsdrag, klädd i Svensk officersuniform,

hvaröfver han kastat en vid kappa. Det var

underlöjtnant Oscar Brandel, bekant för sin

enthusiastiska tillgifvenhet för konungen och för sin svärmiska

kärlek till hoffröken Fredrique von R. Den unga

löjtnanten gick och grubblade på ödets tärningskast,

som låtit honom födas bland borgerligt folk och icke

af adeliga föräldrar, hvilket hindrade honom ifrån så

mycket af stora verldens företräden och nu särskildt

ifrån att som »lansförare» deltaga i morgondagens

tornering, någonting, som utgjorde den unga mannens

ifriga önskan, emedan han då skulle fått tillfälle att

inför hela hofvet visa sin ovanliga skicklighet i

ridderliga idrotter; nu var han stängd derifrån, ty en

ofrälse man fick icke deltaga i ett sådant festligt

nöje.

Allt var så tyst omkring Brandel, att han tyckte

sig höra sitt eget hjertas oroliga slag. Den

melankoliska stillheten afbröts af tvänne män, hvilka hastigt

nalkades ifrån Kina, arm i arm. De togo vägen åt

den allé, der Brandel promenerade; denne, som ville

vara ostörd, drog sig något åt sidan mellan

trädstammarna. Oaktadt de båda ankommande voro

insvepta i vida kappor och buro stora bredskyggiga

hattar, igenkände Brandel i dem konungen sjelf och

en af hans förtrogna.

»Låtom oss sitta här och öfvertänka saken!»

yttrade konungen halfhögt och satte sig, jemte sin

följeslagare, på en soffa framför den plats, der

Brandel stod. Denne kunde icke aflägsna sig, utan att

åstadkomma buller bland de prasslande löfven på

marken, och om konungen upptäckt honom, kunde

han hafva blifvit misstänkt för att vara en

spionerande; åtminstone tog han detta som förevändning

för att tysta de inkast, hans heder gjorde emot att

qvarstanna och bli lyssnare; dock visste han sig

vara en så redlig och trogen undersåt, att han

ansåg hvad han möjligen kunde få höra konungen

yttra utan fara hos honom begrafvet för alltid.

»Du säger alltså», yttrade konungen till sin

följeslagare, »att min herr broder håller till på det der

tvetydiga stället? Att han tillbragte sin afton

derstädes, i stället för att bivista min lysande bankett?

Och att han ännu är der? Hvad skall den franska

fursten, hvad skola alla utländningarne, om de få

höra skandalen, tänka om ett sådant uppförande af

en prins af blodet? Dock, jag skall, ma foi, lära den

gunstige herrn, att man icke ostraffadt kan förolämpa

majestätets värdighet, hvilket hvar och en gör, som i

min närhet uraktlåter etikettens fordringar.

»Men Ers Majestät», yttrade konungens följeslagare,

»icke kan Ers Majestät visa sig på ett dylikt

ställe; det vore komprometterande, om man igenkände

Sveriges Augustus bland —» »Tyst, jag är ju

anonym!» inföll Gustaf med en ton, som ej tälde

motsägelse.

Konungen fortsatte samtalet ännu en stund,

hvarunder Brandel inhemtade, att en byggnad på

malmen, tillhörig privat person, blifvit upplåten till

en kringresande trupp lindansare och komedianter af

sämsta sort, och att deribland fanns en dansös, känd

för sin skönhet och sitt sedeslösa lefnadssätt; denna

hade ådragit sig prins Fredrik Adolphs

uppmärksamhet, och prinsen hade, sedan några dagar, hvarje

afton uppehållit sig, tillika med några unga herrar af

»ton», hos denna qvinna, som var förlofvad med

truppens anförare, och det sades till och med, att denne

i ett anfall af svartsjuka förolämpat prinsens person,

hvilket prinsen sjelf icke vågade omtala för konungen,

lika litet som sin svaghet att, detta oaktadt, ändock

fortfara att besöka detta ställe. Imellertid hade

konungen af andra fått höra förhållandet och var

förbittrad i hög grad deröfver, ty Gustaf III hade den

förtjensten att vara ytterst nogräknad med iakttagandet

af allt, som rörde majestätets värdighet, och han

fordrade derför strängt af andra att hålla detsamma

i helgd och kunde knappast förlåta, om hans bröder

glömde att, i yttre måtto åtminstone, iakttaga hvad

de voro skyldiga sig sjelfva som regerande konungens

bröder.

Konungen och hans följeslagare reste sig upp

och gingo fram åt Franska trädgården, derigenom

tagande vägen åt malmen. »Jag följer med», sade

Brandel för sig sjelf; »om något obehag träffar

monarken på detta tvetydiga ställe, så vill jag vara till

hands». Brandel liknade till växt och gång så

fullkomligt konungen, att man ofta misstagit sig på

dem, och man skulle nu hafva trott, att konungen

»följdes af sin skugga förkroppsligad, då man såg

Brandel på ett försigtigt afstånd följa hans fjät.

Framför det höga postamentet, der Herkules synes strida

med Draken (midtför slottet i trädgården), stannade

konungen några minuter, och hans blickar följde de

i månskenet glittrande vattenstrålarna med ett visst

vemodigt uttryck; derefter stannade de vid den

stridande gruppen, och han sade: »O, att jag, likt

Herkules, denna halfgud till hjelte, kunde krossa och

förtrampa den hydra, som —» Han hejdade sig och

knöt krampaktigt sin hand, och de stora lifliga

ögonen sköto blixtar; man såg tydligt, att hans inre var

i jäsning, och att de skiftande planerna i hans

hufvud nu tumlade vildt om hvarandra.

Efter några minuter fortsatte de tvänne männen

sin vandring, och när de framkommo till den

omtalade byggningen, möttes konungens lätt sårade öron

af skallande skrattsalvor och högt stojande. Med

rynkade ögonbryn sade Gustaf: »Detta är, ma foi!

icke något passande förströelseställe för min broder;

det skallande skrattet antyder genast sällskapets

beskaffenhet, ty personer med savoir vivre tillåta sig

aldrig att utbrista i flatskratt.»

Konungen och hans följeslagare funno alla

dörrar obevakade, och, dragande kappkragen högt öfver

ansigtet, ingingo de i ett mindre rum, som gränsade

intill det, hvarifrån skrattet och stojet hördes; strax

efter dem inträdde en karl, som tycktes utöfva ett

slags värdskap på stället, ty sedan han hastigt

putsat rummets klena upplysning, framträdde han och

frågade med en blinkning liksom af hemligt förstånd,

hvad herrarne önskade. Konungens följeslagare

svarade, att de önskade tala med truppens föreståndare;

mannen aflägsnade sig bugande, men kastade en nyfiken

och spejande blick på konungens väl insvepta gestalt,

ögonblickligt tystnade stojet i nästgränsande rum,

och konungen hörde tydligt igenom den tunna

brädväggen den inträdande karlen brådskande och

halfhviskande säga: »I afton kommer guld att regna,

ty, mina herrar, konungen sjelf är i yttre rummet,

jag igenkände hans växt och hållning, oaktadt

förklädnaden; herr Chanut, ni, som ständigt vill

upphemta nyheter åt er herre, den Franska prinsen, detta

var en godbit till nyhet, väl värd sina fyrkar. Skynda

er efter föreståndaren och följ med honom ut, dit jag

visar er, så får ni se, att jag talar sanning, ty ni

känner ju kungens yttre?

»Mon Dieu, detta blir ett styggt äfventyr»,

yttrade konungen oroligt till sin följeslagare; »skall den

Franska ädlingen få veta, att jag, som anses för

den svenska ridderlighetens första riddare, besökt

detta smutsiga näste! Detta skall komma ut inan

morgondagen bland de härvarande utländningarne;

sapperment! hvad är att göra? Icke kan jag förnedra

mig med att stå här och förklara orsaken för min

härvaro inför en kammartjenare och detta ställes

gäster; de skulle i alla fall tro, att jag kommit från

samma smutsiga nöje som de. Dörren ut har

karlen tillriglat, och i alla fall ville jag icke nu fly,

sättande min kungliga värdighet i sticket; då just

skulle skandalen få fritt spelrum, och en alltid farlig

mysticism blefve kastad öfver det hela.»

Konungens ställning var verkligen brydsam;

hvart han såg sig om, upptäcktes ingen möjlighet

att på ett tillfredsställande sätt draga sig ur spelet.

Hastigt, men varsamt, uttogs det ena fönstret, och

en mansfigur hoppade lätt in, och inan konungen

hunnit yttra sin öfverraskning, stod Brandel, med

kappan på armen djupt bugande för konungen.

»Ers Majestät», yttrade han brådskande, »täcktes

nådigst förlåta min inblandning i saken; men jag känner

allt, hvarigenom, skall en annan gång förklaras; jag har

den lyckan att vara något lik Ers Majestät till

växten och föreslår underdånigst, att vi byta hatt och

kappor; Ers Majestät aflägsnar sig den väg jag

kommit, jag qvarstannar, och de nyfikne här skola bli

brydda, då jag afkastar kappan och de få se sitt

misstag; lita på min tystlåtenhet, som på grafvens!»

»Ah, ma foi, om ni skall hafva gjort detta för

intet!» utropade konungen, under det han hastigt

ombytte hatt och kappa med sin följeslagares tillhjelp.

»Brandel», fortfor konungen, »kom upp till mig i

stora bibliotheket, när äfventyret är slut, jag väntar

er der!»

Med dessa ord försvann konungen genom fönstret.

Strax derpå inträdde föreståndaren jemte den Franska

betjenten och karlen, som utöfvade värdskap på

stället; den sednare bugade sig djupt för den han

ansåg vara konungen, gaf de andra en vink och

sade: »nådige herre, här är föreståndaren!»

»Hvem f-n tar ni mig för?» sade Brandel med

sin djupaste bas, i det han tillbakakastade kappan

och aftog hatten, och vid åsynen af Brandels friska,

ungdomliga ansigte studsade de tillbaka, som hade

de sett någonting ondt.

»Ha ha ha!» skrattade Fransmannen, med

sarkastiskt uttryck betraktande värden, »för den upptäckten

ger min herre icke många sous; ni sade det var kungen

sjelf, och så är det —» »Nog nog»! afbröt

truppens föreståndare och fortfor på rådbråkad Svenska:

»denne herre pehakete följe, jak fermoder han vill se

mine dansöser.»

Kort derefter vandrade Brandel och konungens

förra ledsagare upp till slottet; då de skiljdes utanför

bibliothekssalen, klappade den sednare Brandel på

axeln och sade: »unge man, er fintlighet räddade

konungen från ett obehagligt äfventyr, och er lycka är

nu säkerligen gjord.»

Då Brandel inträdde, satt konungen och skref,

men bortlade vid den inträdandes åsyn genast

pennan. Efter ett kort samtal sade konungen: »Det der

nästet skall i morgon dag rifvas (detta verkställdes

äfven); dess förpestade närhet fördunklar konungaborgen,

och min herr broder skall i enrum få en dugtig

skrapa; den kan icke bli så sträng som sig

borde, eftersom jag icke sjelf såg honom der. Och nu,

löjtnant Brandel, begär en ynnest af mig! Jag sätter,

mon Dieu, mitt kungliga ord i pant att den skall

blifva beviljad!»

Utan betänkande sade Brandel, böjande ett knä

för konungen:

»Nådige herre och konung, min högsta önskan

är att få deltaga i morgondagens tornering: kan detta

beviljas?»

»Nej, icke en löjtnant Brandel,» sade konungen

hastigt: »men», fortfor han med sitt fängslande leende,

kapten Brandelhjelm (?) beviljar jag med nöje denna

ynnest; ni är från denna stund adelsman och

kapten.»

Brandelhjelms tacksamhet och glädje kände inga

gränser, och då han skiljdes från konungen förnyade

han sitt löfte om obrottslig tystnad vis-à-vis konungens

besök hos den tvetydiga theaterföreståndaren,

och när han med klappande hjerta vandrade hemåt,

framtittade Septembersolen redan ur sin rosiga

morgonhufva.

Timmen för den praktfulla torneringen var inne,

hela hofvet var församladt, och den oerhörda lyx,

förenad med smak och elegans, som utvecklades i

dekorationer och drägter, skulle, om vi här lemnade

en detaljerad beskrifning derom, nästan förefalla som

en féesaga. Bland de åskådande damerna föreföll

hoffröken Fredrique som en skön, blygsam lilja bland

mer prunkande rosor. Hennes blickar öfverforo den

omgifvande skaran med ett oroligt, sorgset uttryck,

som bjert kontrasterade mot de många upprymda,

glädjestrålande, som möttes bland denna festliga

skara.

Första ringränningen var slut: trumpeterna

smattrade ånyo, och inom skranket red en okänd riddare,

klädd i en glänsande stålrustning och med ett Fälttecken

i hvitt och guld; han utmanade en hvar, som med

honom ville bryta en lans, och hans utmaning

antogs af en grefve Henning Posse (?), känd vid hofvet

som en af de oöfvervinnerligaste och skickligaste

tornerkämpar på sin tid. De drabbade väldeligen

tillsammans, och bägges lansar splittrades på samma

gång, som hade de varit af glas; nya lansar

lemnades, och i den andra sammandrabbningen vann

den okände riddaren den mest fullständiga seger, och

då hans hjelm aftogs, igenkände man Brandelhjelm,

hvars befordran spridt sig som en löpeld kring

Drottningholm. Han helsades af konungen på det

vänligaste och af hela hofvet med ett smickrande

bifallssorl. Den unge mannens blickar sökte Fredriques

med ett uttryck af onämnbar glädje och stolthet;

men han studsade tillbaka, då han i hennes ögon

läste ett uttryck af kall likgiltighet, blandadt med ett

undertryckt lidande, och detta var så mycket

obegripligare, som de hade råkats dagen förut, kort inan

Brandels äfventyr med kungen, och då tillförsäkrat

hvarandra om trohet och ståndaktighet; och hindret

för deras förening ansåg Brandel nu vara

upphäfdt. I detta ögonblick hade Brandelhjelm gerna

velat bortbyta befordran och adelskap och all den

triumf, som torneringen skänkte, emot en enda

solvarm blick af henne, som han älskade mest af alla

på jorden, och hvars blickar varit hans

lefnadsstjernor.

Efter torneringen hade Brandelhjelm en förklaring

med Fredrique: hon hade hört, att han, timman

efter sedan han till henne framhviskat glödande

kärleksförsäkringar, besökt det tvetydiga lindansarsällskapet,

i hvad afsigt, — det hade den beställsamma berättaren

utmålat i de mörkaste färger. Nu bedyrade han sin

trohet, och att hans afsigter med det omtalade besöket

varit de renaste, fastän ett löfte förband honom

till tystnad. Men Fredrique fordrade nu, att Brandelhjelm

skulle omtala skälet för sitt besök, »ty», sade

hon, »ett fel kan jag förlåta, men aldrig dess

förnekande.» Brandelhjelm hade gifvit konungen sitt

löfte om tystnad utan förbehåll, han kunde omöjligt

bryta detsamma, helst konungen öfverhopade honom

med ynnestbevis just i anledning af denna tilldragelse.

Brandelhjelm var, om vi så få uttrycka oss, en af det

moraliska chevaleriets hjeltar, för hvilka

riddarvalspråket: »min själ tillhör Gud, mitt lif tillhör

konungen, mitt hjerta tillhör damerna, min ära mig

sjelf» gällde som högsta lag, och det föll honom

icke ett ögonblick in att förråda konungens

äfventyr, om denna tystnad också skulle kosta hans

lefnads lycka.

»Då måste vi skiljas för alltid», sade Fredrique

med fast röst, men så onaturligt blek, att Brandelhjelm

kände liksom marterande dolkstygn i sitt hjerta,

och de skildes, för att aldrig mer råkas här i lifvet.

Fredrique måste, såsom hörande till hofvet, ovilkorligen

infinna sig på den bankett, som konungen gaf

på Drottningholms slott efter torneringen, och med

ansträngande af sina sista krafter uppträdde hon

der med leende läppar, ty hon var alltför stolt att

låta verlden blicka in i sitt hjertas förhållande.

Med korslagda armar och dyster blick vandrade

Brandelhjelm fram och åter några slag uti alléerna

å ömse sidor om stora trädgården; då och då nådde

honom några toner af den musik, som förhöjde

festen, hvilken var så lysande, att den väckte sjelfva

den Franska prinsens beundran. »Huru annorlunda

hade icke allt kunnat vara», tänkte han, och sedan

han tyckt sig se sin älskades gestalt stanna vid ett

af fönstren och för ett ögonblick luta pannan mot

den svala rutan, aflägsnade han sig hastigt och

försvann spårlöst för flera år, både ifrån hofvet och

landet. Långt derefter fick man höra, att han bosatt

sig uti Tyskland, och då konungen sedermera blef

underrättad om förhållandet, skickades en kurir efter

Brandelhjelm, och denne anlände med klappande hjerta

till Stockholm, men blott för att få knäböja vid sin

älskades graf; hon hade förblifvit honom trogen; men

en tärande bröstsjukdom förkortade hennes dagar;på

sin dödsbädd sade hon sig älska Brandelhjelm ännu

högre, sedan hon hört, att han för pligten mot sin

konung egt mod att försaka hjertats lycka.

Brandelhjelm afsade sig adelskapet och dog sedan i

främmande länder.

*

Glädjen och festerna vid Svenska hofvet skrämdes

på flykten vid konung Gustaf III:s död; en lång

tid förflöt sedan hvarunder den största stiltje rådde

på nöjenas brusande ocean. Med den älskliga och

sköna drottning Fredrikas, Gustaf IV Adolphs

gemåls, ankomst till Sverige vaknade glädjen åter till

lif, ty den nittonårige kungliga brudgummen ville

på ett festligt och praktfullt sätt fira sin sextonåriga

bruds hitkomst.

På linieskeppet »Manligheten», fordt af amiralen

grefve C. Wachtmeister, ankom den unga prinsessan

till Carlskrona, der Gustaf Adolph var henne till

möte; derefter reste det kungliga brudparet till

Gripsholm; hela resan dit från Carlskrona liknade ett

triumftåg. Huru olika var icke Fredrikas första resa

till Gripsholm emot den sista!

Från Gripsholm reste konungaparet till

Drottningholm, hvarifrån det högtidliga intåget i

hufvudstaden skulle ske. Konung Gustaf Adolph reste en

dag förut till Drottningholm, för att efterse, det allt

skulle vara i tillbörlig ordning till den kungliga brudens

ankomst. Sedan Fredrika afrest från Gripsholm, steg

hon i grannskapet af Fittja ombord på en kunglig,

präktigt utsirad slup, som förde henne till

Drottningholm, der hon landsteg den 23 Oktober klockan 1

på dagen. Denna dag firades på Drottningholm med

en prakt, en omvexling och glädje, som ingalunda gaf

efter tredje Gustafs skimrande fester. Åtta dagar

tillbragtes nu på Drottningholm under ständiga

festiviteter; derefter skedde det högtidliga intåget i

hufvudstaden, hvarest det kungliga brölloppet firades

med ovanlig pomp och ståt.

Under de första åren af Gustaf Adolphs

regering, inan hans grubblande och halsstarriga lynne

kastat sin dystra slöja öfver hans eget lif och

Sveriges förhållanden, upplifvade Gustaf Adolph

de ridderliga tidsfördrif, som utgjort hans faders

högsta nöje, såsom torneringar och karuseller, allt för

att roa sin unga drottning, emot hvilken han i

början var lika öm och ridderligt uppmärksam, som han

sedan blef sträf och likgiltig, dock utan att vara

henne otrogen. Gustaf Adolph anställde på

Drottningholm flera karuseller, deribland en år 1800, den

30 Aug., utmärkt, för sin prakt, och som äfven har

den märkvärdigheten att, tills dato, vara den sista

tornering, som gifvits pä Drottningholm. Gustaf

Adolph var sjelf skicklig ryttare och »ringrännare»

och var med sin 22-åriga liflighet själen i riddarspelet.

Det torde roa våra läsare att höra en närmare

beskrifning om detta Sveriges sista tornerspel,

hvilket säkerligen ännu ihogkommes af en och annan

person, som åskådade detsamma. Torneringen stod

i 5 dagar; några dagar förut var stor bal på

Drottningholm; under balen inkom rikshärolden,

beledsagad af tvänne härolder, pager och trumpetare.

Rikshärolden uppläste utmaningsskriften, och pagerna

C. M. Möllersvärd och A. F. von Heyne buro

konungens hjelm och sköld. Sedan utmaningsskriften

blifvit uppläst, uppsattes den på ett dertill utsedt ställe

i salenNu konung Oscars galleri., och rikshärolden fäste deröfver konungens

hjelm och sköld; deromkring uppsattes konungens

6 riddares sköldar och hjelmar, hvilka äfven inburits af

pager. Dessa konungens 6 riddare voro:

Grefve Nils Gyldenstolpe.

Grefve Hampus Mörner.

Baron Werner Gottlieb von Schwerin.

Baron Thure Gustaf Cederström.

Herr Johan Georg De Besche.

Herr Fredrik von Stockenström.

Dessa 6 voro på förhand utsedda att utgöra

konungens riddare eller de, som under striden

svurit samma fana som han. Som konungens motståndare

uppträdde Grefve David Frölich, och äfven han

hade 6 riddare. Dessa tvänne afdelningar af de

stridande kallades riddarelag; de hade hvar sin

skiljedomare; konungen hade dertill valt excellensen grefve

Nils Posse, och grefve David Frölichs fält- eller

skiljedomare var ståthållaren baron Clas Rålamb.

Frölichs riddarelag bestod af nedanstående herrar:

Grefve Ulrik Gyldenstolpe.

Baron Carl Arvid Lovisin.

Herr Johan Henrik Tawast.

Grefve Gustaf Löwenhjelm.

Baron Reinhold Adelsvärd.

Herr Philipp Jennings.

Utmaningsskriften hade följande lydelse:

Den Stormägtigste Konung

GUSTAF IV ADOLPH

Med Guds Nåde Sveriges, Göthes och Vendes

Konung, till alla Grefvar, Friherrar, Riddare och

Adelsmän, som ridderliga dygder och bragder idka, Vår

ynnest och Nådiga benägenhet med Gud Alsmäktig

tillförene, efter hvars och ens börd, stånd och värde,

nådeligen. Sedan vid det af oss å vårt Konungsliga

Lust-Slott Drottningholm förledne år anställda

Torner- och Riddarspel, Vi med särdeles nöje erfarit, ej

mindre den berömliga hug och färdighet för dessa ädla

bragder, hvarigenom Vårt Rikes Adel, till värdig

åtföljd af förfädrens eftersyn, fortfar att sig utmärka,

än äfven fremmande Riddares yttrade önskan att den

deltaga; och då Vi af sådan anledning finna Oss

benägne att denna prisvärda drift, genom nya

tillfällen till dess utöfning, innom Vårt Land uppmuntra

och underhålla: Alltså hafva Vi äfven för innevarande

år å samma Vårt Kongliga Lust-Slott Drottningholm

velat låta anställa ett offentligt Torner-Spel, hvaruti

Vi, med ett dertill utsedt antal Riddare af Grefligt,

Friherrligt och Adeligt stånd, till hjelm och sköld

emot alla dem, hvilka etter gammal sed kunna till

Tornering antagas och sig vid Fältbanan hos de

utsedde Domare anmäla, påstå och försvara emot

hvar och en isynnerhet och alla tillsammans: Att

näst efter känslan för Fäderneslandet, utgör

känslan för ett ädelt och älskadt föremål en sann

Riddares yppersta kännetecken. Hvilken mening

Vi, med Våra dertill utsedda Riddare till häst, med

stridsyxor, lansar, kastspjut, värjor och pistoler, vilje

försvara, iakttagande dervid de af Oss för sistledne

års Tornering fastställda stridslagar, med dervid

tillagda följande:

I händelse att okänd riddare i envig eller,

hvad det samma är, till Spärridning, manar

någon Riddare, så bör han det hos General-Torner-marskalken

anmäla, som sedan hans önskan genom

sin Adjutant hos Fält-Domarena tillkännagifver.

Fält-Domarena inhämta sedan Konungens bifall

eller afslag på den okände Riddarens utmaning,

hvilket beslut honom sedan meddelas genom

General-Torner-Marskalken. Är konungens bifall

dertill lemnadt, så erhåller den utmanande riddaren

dag och timma till dess verkställande, då han bör

i full rustning sig till häst infinna, försedd med

Quintans lans, pistoler och värja.

Till denna Spärridning gifva Fält-Domarena

nådig befallning, att en öppen Spärrbana midt i

Fältbanan uppsättes.

Spärr-ridningen förrättas på följande sätt:

№ 1. Uppvisa Riddarena sina vapen för

Fält-Domarena, som utröna deras beskaffenhet eller i

annat fall rätta den olikhet dem imellan finnes.

№ 2. Striden börjar efter vanligt tecken, gifvet af

Fält-Domarenas trumpetare, då riddarena, efter

salutering åt hvarandra, först göra en volta å ömse ändar

af den uppsatta öppna spärrbanan, hvarefter

ränningen i starkaste anlopp börjas och lansarne brytas

emot hvarandra. Dermed fortfares i tre omgångar,

så framt lans af någondera riddaren vid första eller

andra ränningen icke är bruten. № 3. Härefter

göras tvänne ränningar med pistoler, som Riddarne

lossa under full karrier emot hvarandra. № 4.

Lemna Riddarena den öppna spärrbanan och framför

Fältdomarenas läktare tumla sina hästar emot

hvarandra och huggas med värjorna, tilldess striden

igenom appell af Fält-Domarenas Trumpetare bjudes att

upphöra.

Under förnyande af det i Vårt förra utmaningsbref

aflåtna yttrande, det Vi, med åsidosatt afseende

till Vår kongliga värdighet och densamma tillhöriga

företräden, betrakte Oss i dessa öfningar endast som

Svensk Riddersman, Anförare af det oss åtföljande

Riddare-Lag, tilläte Vi, nu som tillförene, alla inom

Vårt hof, i Vår Hufvudstad, eller eljest i Vårt land

vistande Riddare, att, der de emot detta Vårt

uppgifna påstående någon skiljaktig mening hysa,

densamma emot Oss, utan hinder af den undersåtliga

vördnaden, offentligen ådagalägga och försvara. Vi

utmana dem i sådan afsigt, genom detta Vårt öppna

anslag, att å den dag, Vi dertill utsett, vara Oss på

den här vanliga fältplatsen till mötes. Och då Vi

derjemte varit betänkte uppå, huru det emot Oss

stridande Riddarelaget må, enligt hvad ordningen vid

dessa tillfallen äskar, af någon viss anförare till

Stridsbanan ledsagas och derstädes omkring dess

banér sig förena, hafve Vi, i anseende till de prof

af manhaftighet och Ridderlig förtjenst, hvarmed

Vår Tro-Man och Hofstallmästare, Riddaren af

Vår Svärds-Orden Högvälborne Grefve David

Frölich, sig i detta kall redan tillförene utmärkt, i

Nåder för godt funnit att honom dervid bibehålla.

Varandes honom således i kraft af detta utmaningsbref

tillåtet, att med ett emot Våra egna Riddare lika

svarande antal af Grefligt, Friherrligt och Adeligt Stånd,

sig å den utsatta Fältbanan infinna, och att der,

emot Oss och Vårt Riddarelag, söka göra sitt och

sina Riddares påstående efter gammalt

Torneringsbruk gällande.

Slutligen vilja Vi också hafva, genom detta Vårt

anslag, bekant gjort, att Vi, till Fält-Domare för oss

vid denna tornering, utsett, likasom vid den

föregående, Vår Tro-Man, Högvälborne Grefve Nils

Posse, en af Rikets Herrar, Vår Öfverste-Kammarherre,

Riddare och Commendeur af Vår Orden;

tillåtandes derjemte de af Oss utmanade Riddarne,

att en sådan, äfven för dem, och å deras sida, efter

egen önskan och förtroende, hos Oss till utnämnande

anmäla. Och på det att hvar och en må derom

kunnigt vara, hafva Vi låtit härunder med deras rätta

färger måla Vårt och Våra Riddares Sköldemärke,

hvilket skedde på Vårt Lustslott Drottningholm i

Augusti månad, året efter Christi börd det Ett

Tusende och Åtta hundrade.

GUSTAF ADOLPH.

Nils Gyldenstolpe. Hampus Mörner.

Werner Goltlieb von Schwerin. Thure Gustaf Cederström.

Johan Georg De Besche. Fredrik von Stockenström.

Sedan denna utmaningsskrift blifvit uppläst och

uppsatt, omgifven af konungens och hans riddares

vapen, framträdde anföraren för konungens motparti,

Grefve Frölich, jemte sina 6 riddare, utdrogo sina

värjor och vidrörde med spetsen af dem konungens

och riddarnes af motpartiet sköldar, hvarvid Grefve

Frölich utropade: jag med mina sex riddare emottager

utmaningen.

Efter uppläsandet af konungens utmaningsskrift,

och sedan han förklarat sig med lans vilja försvara

den satsen, att »näst efter känslan för

fäderneslandet, utgör känslan för ett ädelt och älskadt

föremål en sann riddares yppersta kännetecken,

upplästes Grefve Frölichs och hans riddares svar på

konungens utmaning, hvaruti förekom följande:

»Vid Hans Konungsliga Majestäts Vår

Aller-nådigste Konungs och Herres Hof, å Dess

Lustslott Drottningholm, närvarande Svenske Grefvar,

Friherrar och Adelsmän: Grefve David Frölich, i

Nåder utnämnd anförare af det andra

riddarlaget, med öfriga dertill hörande Riddare. Hans

Konungsliga Majestäts, Den Stormäktigste Konung

Gustaf Adolph, Vår Allernådigste Herres, oss i

Nåder tillsända utmaningsbref har blifvit af oss

emottaget med de känslor af djup undersåtlig vördnad

och tacksamhet, hvilka vi finne oss skyldige en

Konung och Herre, som, utan afseende till Sina höga

Konungsliga företräden, bevärdigat oss med den

nåden att låta oss, fastän Dess undersåter och

tjenare, likväl, såsom Svenske Riddersmän, och i

egenskap deraf, till tornering utfordra. Så antage vi

denna för oss ärorika uppmaning och infinna oss

dertill här på det Konungsliga Lust-Slottet Drottningholm,

och såsom högstbemälde Konung, vår allernådigste

Herre, förklarat: »Att näst efter känslan för

Fäderneslandet, utgör känslan för ett ädelt och

älskadt föremål en sann riddares yppersta kännetecken,

så vilja vi denna sats bestrida och påstå

deremot, enligt den ridderliga rättighet, hvars

utöfning blifvit oss i nåder tillåten: Att blotta känslan

för Fäderneslandet, med thy åtföljande begär att

sig för dess tjenst uppoffra, redan fullkomligt

utmärker en sann riddare, och att, såsom känslan

för skönhetens behag hos flera stora hjeltar stundom

sent, stundom aldrig låtit sig förspörja, så kan

icke heller frånvaron deraf anses hos dem eller

någon såsom ett saknadt bevis af Ridderliga

tänkesätt, hvilken mening vi, till ett, emot Hans

Konungsliga Majestäts Egna Riddare svarande antal,

till hjelm och sköld skole försvara och antaga alla

de strider, till hvilka vi utmanade äro.

Då vidare af Hans Konungsliga Majestät blifvit

oss i Nåder tillåtet, att till fält- eller skiljedomare å

vår sida föreslå någon, som i detta kall egde vår

tillförsigt, så anmäla vi vår underdåniga önskan att

dertill erhålla Hans Konungsliga Majestäts Troman

och Förste Hof-Stallmästare, Ståthållaren, Commendeuren

af Konungens Orden, Välborne Friherre

Clas Rålamb såsom den, om hvars ridderliga

oväldighet vi ege den största öfvertygelse, om hvilken vi

med samfäldt förtroende oss således förenat. Och

på det att hvar och en må derom kunnigt varda,

hafva vi härunder låtit med deras rätta färger måla

allas våra Ridderliga sköldemärken, som skedde på

det Konungsliga Lustslottet Drottningholm i Augusti

månad, året efter Christi börd det ett tusende och

åtta hundrade.

DAVID FRÖLICH.

Ulrik Gyldenslolpe. Gustaf Löwenhjelm.

Carl Arvid Lovisin. Carl Reinhold Adelsvärd.

Johan Henrik Tawasl. Philipp Jennings.

Sedan dessa skrifter blifvit upplästa, sammanträdde

de båda fältherrarne, grefve Nils Posse och

baron Claes Rålamb

samma månad som torneringen skulle stå, och då

konungen stadfäst deras beslut, utropade härolden

med hög röst, hvilken dag som var bestämd,

hvarefter trumpeterna åter smattrade, Rikshärolden med

sitt sällskap afträdde, och balen, som var arrangerad

i dåvarande Rikssalen, fortsattes med stor lifiighet

till morgonen. Då den första stora torneringsdagen

var inne, och de praktfullaste förberedelser dertill

blifvit gjorda, intogo de båda drottningarna, Fredrika

och enkedrottning Sophia Magdalena, med sin

lysande uppvaktning de för dem bestämda läktarne.

Derpå anlände till tornerplatsen (den stora runda

banan framför orangeriet) med adjutanter och

hedersvakt de båda Fältdomrarne samt General-Torner-Marskalken,

Grefve Fabian Reinhold von Fersen.

Derefter kom konungen med sitt riddarlag; de

samlades vid slottets östra trappa och gingo sedan öfver

malmen fram till tornerbanan i följande ordning:

Tvänne trumpetare.

Konungens Hufvudbanér, fördt af korpralen för

drabanterna, riddaren af Svärdsorden, Carl Silfversvärd,

och understödt af en lifdrabant.

Fyra konungens ridpager, bärande kastspjut.

En Understallmästare, förande konungens långa

lans.

Konungens Lifvakt.

Rikshärolden Leonard von Hauswolff.

Konungens Standar, fördt af Hofmarskalken

Isak Lars Silfversparre.

Konung Gustaf Adolph.

Konungens Riddare, tvänne i hvarje led och,

liksom konungen sjelf, iklädda lysande karusellrustningar.

Tvänne Adjutanter.

Derefter anlände det andra riddarelaget, anfördt

af Grefve David Frölich, med adjutanter och vakt.

Detta riddarelag marscherade ett hvarf omkring

banan och saluterade framför konungen och drottningarna.

Derefter marscherade båda riddarelagen

omkring banan, under hvirflande musik af pukor och

trumpeter, och formerade sig i tvänne linier midt emot

hvarandra, hvarefter fältdomaren frågade drottningen,

om hon tillät torneringens början, och efter det

jakande svaret utropade Rikshärolden: »Högborne och

Manhaftige riddare, gören Eder färdige till strids!»

Derefter började striden med stridsyxor och pistoler,

man emot man, riddarne imellan, och till fots; sedan

anfall trenne gånger gjorts, läto fältdomrarne blåsa

till appell. Derefter ryckte båda riddarelagen in på

banan under samfäld strid, hvarvid båda höjde sitt

härskri med dånande röst. Konungens stridsrop var

hans valspråk: Gud och Folket, och David Frölichs:

Trohet och Redlighet! Nu kämpades endast med

stridsyxor och under omvexlande lycka. Derefter

formerade sig de båda riddarelagen i tvänne leder,

ett å hvardera sidan om drottningens läktare,

hvarefter rikshärolden utropade: Högborne Furste,

Stormäktigste Allernådigste Konung! samt Manhaftige

Riddare, Torneringen är för i dag slutad. J hafven

att Eder den 31 i Augusti månad klockan 5

eftermiddag (dagen derpå) här inställa, för att åter

aflägga prof af Eder mandom. Derefter marscherade

hela den lysande skaran åter till slottet, i

samma, ordning som den kommit.

Andra dagens strid fortsattes med kastspjut

emot ett måladt Medusehufvud samt Turk- och

Mohrhufvuden.

Tredje dagens strid bestod af spärr-ridning,

då lans begagnades; täflingen börjades af de båda

riddarelagens anförare, Konungen och Grefve Frölich.

i trenne omgångar, hvarvid konungen tvenne och

Frölich en gång segrade. Derefter fortsattes

spärr-ridningen af de öfriga riddarne två och två.

Fjerde dagens strid verkställdes med pistol på

så sätt, att Turkhufvuden och ringar uppsattes och

nedskötos med pistoler.

Fjerde dagen var sedan äfven ringränning

d. v. s. att riddarne till häst, under starkasto galopp,

på lansspetsarna skulle taga på höga stänger uppsatta

ringar. Alltid började anförarne täflingen.

Femte och sista dagens strid bestod af fäktning

med värjor.

Under hela torneringen fördes protokoll, hvarvid

upptecknades hvarje riddares lyckade lansstöt, och

huru många ringar han tagit. Ett stort pris och

sju mindre utdelades. Den, som lyckats med de

flesta lansstötarna, pistolskotten och ringarna, var

segervinnare. Alla riddarne hade fått konungens

löfte att utbedja sig bland damerna att få bära

någon bestämd färg, och att hvar och en utbad sig att

få bära den färg, som hans hjertas dame bestämde,

kan man nog förstå; sålunda företedde den

lysande riddarskaran med sina olika fjäderbuskar en

brokig och praktfull anblick. Efter stridens slut

stannade alla framför drottningens läktare, ty hon,

»den skönaste bland sitt kön», skulle utdela priserna,

hvilka bestodo af guld- och silfverpjeser. Gustaf

Adolph sjelf var utmärkt ryttare och lansförare, och

han vann stora priset för lansföring hvilket bestod

af en jetton i guld af 4 dukaters vigt samt en

gulddosa. Då konungen mottog priset, framkallade han

sin tappre motståndare, grefve Gustaf Löwenhjelm,

hvilken han öfvervunnit, och skänkte honom dosan.

På värja och pistol vann drottningens kammarherre

I. H. Tawast första priset, en jetton och guldklocka

med kedja. (Tawast hörde till Frölichs riddarlag.)

Vid ringränningen vann drottningens hofstallmästare

W. G. Schwerin (som hörde till konungens riddarlag)

högsta priset, äfven jetton med klocka och kedja af

guld.

Under en af torneringsdagarna inträffade den

olyckan, att en af åskådare fylld läktare nedstörtade,

hvarvid flera personer skadades, och deribland den

skickliga dansösen mamsell Molitor, som då afbröt

ena foten.

Under hela torneringen hade äfven grefve

Frölich på det högsta utmärkt sig, liksom flera riddare;

men som ej något af de båda riddarlagen särskildt

utmärkt sig framför det andra, ty bådas riddare hade

vunnit pris, så förklarades meningen om »kännetecknet

på en sann riddare» ännu oafgjord. Sist

utropade Rikshärolden: »Högborne Furste, Stormäktigste

Allernådigste Konung, och Manhaftige

Riddare, Torneringen är slut!»

Derefter återvände hela den lysande skaran till

slottet, och konungen gaf derstädes en praktfull

bankett. Sednare på aftonen gafs en fortepiano-konsert

uti Generalsalen på Drottningholms slott, då

konsertmästaren Himmel lät höra sin skicklighet. Och så

slutade den sista karusellen på Drottningholm.

*

Tidens rastlösa hjul ilade framåt, rullande öfver

Svenska jorden likt en brusande åska och bestärkt

af det olyckliga dethroniserade konungaparets tårar,

sedan det knappast hunnit torka efter en lönnmördad

konungs blod. Festerna vid hofvet afstannade;

Drottningholms praktfulla salar och skuggrika parker

stodo tysta och ödsliga i flera år efter sedan

Gustaf Adolph för sista gången som exkonung gästade

sin faders gyllene sofgemak derstädes. Men de

hotande molnmassorna, som hängde öfver Svea land,

skingrades; lugn och glada förhoppningar inträdde

åter, kärleken och förtroendet mellan konung och

folk, på hvilken grund Sveriges skönaste lagrar

uppvuxit, så väl krigets som de fredliga idrotternas, allt

ifrån fordom, återvände, och med detsamma ljusnade

horisonten äfven på nöjenas himmel. Under konung

Carl Johans tid anställdes flera fester på Drottningholm,

och på den för honom och hela Sverige så

kära Josephinadagen voro Stockholmsboerna vana

att alltid få bevittna någon festligare tillställning till

dåvarande kronprinsessans, numera H. M. enkedrottning

Josephinas ära. År 1829 den 30 Aug. firades

Josephinadagen på Drottningholm med en prakt, hvars

like i den genren man i Sverige ditintills och ej

heller sedan någonsin bevittnat. Denna fest bestod

af det briljantaste fyrverkeri, hvarom man kan göra

sig en föreställning. Den var äfven från början till

slut i alla hänseenden lyckad; en mängd resande voro

då ännu qvar i Stockholm efter de högtidligheter, som

varit firade i anledning af H. M. drottning Desiderias

några dagar förut försiggångna kröning, och deras

närvaro på Drottningholm ökade det brokiga hvimlet.

Till Drottningholms fest voro befallda hofvet, rikets

ständer, statens och hufvudstadens embetsmän samt

Corps diplomatique, och man kan sluta till den

utomordentliga mängd af ditresande Stockholmsboer

för öfrigt, då, oberäknadt alla hufvudstadens för

tillfället engagerade ångbåtar och en talrik skara

Mälarefartyg, som ditförde menniskor, det dock var så

svårt att få hästar och vagnar, att för ett måttligt

beqvämt åkdon med 2 hästar till Drottningholm den

dagen betaltes 39 riksdaler riksgälds. Klockan 9

på morgonen började ångfartyget »Josephina» jemte

många andra att föra Stockholmsboer till Drottningholm,

och foro fartygen fram och åter hela dagen, alltid

lika fullastade med menniskor, som ville åskåda den

lysande festiviteten; i stora parken och trädgården

på Drottningholm, som beqvämligen rymma mång

tusende, hade också alla tilifälle att se och beundra.

Stränderna å ömse sidor om segelleden till

Drottningholm, så väl fasta landet som holmarne, voro

alldeles öfverfyllda af åskådare, hvilka med hurrarop

och kanonskott helsade de förbifarande ångbåtarna

och fartygen. Omkring klockan 10 på aftonen,

sedan ett djupt mörker spridt sig öfver trakten, och

vinden knappast drog ett andedrag samt allt var

försatt i undransfull väntan, upplystes nejden plötsligt

af tvänne raketkistor, innehållande hvardera 300

raketer. På stora trappan åt trädgården voro platser

beredda för kongliga familjen, och i trädgården, på

den stora planen midt framför slottet, afbrändes

fyrverkeriet. Efter dessa raketkistor antändes ett i

fonden uppfördt tempel, en eklärerad och af flera

kolonner sammansatt byggnad, i hvars hvalföppning

syntes det kungliga namnschiffret, prydt med krona, och

öfverst en strålande gloria. Derpå uppträdde Herr

och Fru Fourreaux på trenne parallelt spända linor,

hvilkas öfversta, småningom höjda ändar voro

fästa på slottstaket, nära sextio fot öfver marken.

De gjorde åtskilliga vackra och djerfva attituder och

en promenad fram och åter på linan, allt under

afbrännandet af lusteldar. Anblicken häraf var verkligt

skön; ty med ett vackert utseende, briljanta kostymer

och ett obeskrifligt behag i sina rörelser, liknade

konstnärerna tvänne andeväsenden, framsväfvande i

luften. Eld och rökhvirilar omhvärfde dem, och

linorna, på hvilka de avancerade syntes icke. Genom

hurra- och bravorop tillkännagåfvo åskådarne sin

beundran. Derpå följde 900 raketer, uppkastade på

en gång, derefter femtio stycken luftbägare och

sedan 1,200 raketer på samma gång; åter 50 luftbägare,

samt för andra gången 1200 raketer samfäldt;

åter 50 luftbägare, samt derpå 2700 raketer på en

gång, och slutligen en nästan otalig mängd bengaliska

eldar. Detta ljushaf företedde nästan en rysligt skön

anblick, hvarom väl knappast någon kan göra sig en

klar föreställning, som ej var närvarande; det var,

som hade »qvällen, stående på nattens tröskel», med

flammande eldskrift velat tolka den flyende dagens

högtid, och som hade rymden med en glödande

omfamning velat helsa Drottningholms praktfulla slott

med festens dyrbara föremål.

Efter fyrverkeriets slut begaf sig konung Carl

Johan, följd af kronprinsen Oscar och några få af

deras svit, ut ibland den församlade folkhopen; öfver

allt mottogos de af en jublande, enthusiastisk

hyllning och dånande hurrarop. Sedan konungen och

kronprinsen återvändt till slottet, uppstämdes på

folkets begäran Folksången af de närvarande

gardesregimenternas musikcorpser, och hvari hela menigheten

instämde, hvilket i den sköna, stjernklara natten och med

deri af lusteldar ännu rikt upplysta rymden gjorde

ett högst behagligt intryck.

Sednare på aftonen eller, rättare, på natten, då

alla skulle återvända till staden, uppstod en förfärlig

trängsel på bron, som leder från Lofön. Bron

började svigta och var nära att sjunka; rop och stoj

genljudo, och villervallan blef allmän. I detsamma

kommo de kungliga ekipagerna; då konungen fick

höra hvad som inträffat, steg han ur sin vagn, och

den åldrige monarken gick sjelf ner till bron för att

vidmagthålla ordningen. Han stannade vid början af

bron, förmanade till stillhet och ordning och qvarblef

der, tilldess att den sista vagnen kommit öfver;

då först, sedan alla kommit i säkerhet, steg han i

sin vagn och återvände till staden.

De, som bevittnat nämda praktfulla fest på

Drottningholm, omtala den ovanligt lifliga sinnesstämning,

som hela denna dag var rådande bland alla; sjelfva

naturen tycktes hafva gått i förbund med konsten,

för att höja festligheten, ty det vackraste väder

gynnade högtiden, och det redan från morgonen. Solen

uppgick denna dag strålande klar på en molnfri

himmel och bortkysste de daggtårar, som nattens

drottning till afsked gråtit öfver den blomstrande nejden,

då hon, flyende derifrån, qvarlemnade sin skira

dimslöja att sönderslitas af de skälmska morgonvindarna.

Allt i hufvudstaden var lif, glädje och rörelse, i

förväntan på aftonens lustbarhet. Stora sällskaper och

mindre familjkretsar sågos, högtidsklädda och med

glada miner, till sjös, i vagn och äfven gående

begifva sig till festens tummelplats; det var, som hade

en slags glädjeyrsel fattat alla. Vi citera här nedan

några verser af skalden Dahlgren, hvilka bäst

karakterisera denna festliga dag:

»Alla hjertan hördes klappa

Utaf glädje, lust och håg.

Bara farbror, moster, pappa,

Lilla du, kusin och måg

Kallades; ty här man tyckte

Allt var slägt på denna dag.

Känd och okänd handen tryckte

På hvarann med gladt behag.

Står ej der i höga borgen

Josephina och ser ner

På den granna blomsterkorgen,

Som mot stranden sig beger?

Båtsman, låt saluten ljunga,

Blixtra, dundra knall på knall!

Och må echo sedan sjunga

Tusendubbladt återskall!

Men hvad nalkas? Lofö stränder

Skjuta fram i löfvad skrud;

Tjenare, du Målarns brud,

Låt mig kyssa dina händer!

Nå, hvad säger du om dagen?

»O, den är förträffligt skön!

Hela skaran af behagen

Samlat sig på denna ön;

Och den skönaste af alla

Uppe der i fönstret står,

Hela Svenska hjertat slår

Vid dess anblick.» — —

Rätt du talat, låt oss ila

Arm i arm att söka hvila

I den stilla qvällens fröjd.

— — — — — — — —

Solen kastar sina strålar,

Ned i hafvets öppna famn,

Står med penselns udd och målar

Hela kungahusets namn,

På hvar böljas lena krusning

Neckars och Najaders här

Under vassens sakta susning

Dansar omkring berg och skär.

Låt oss skådespelet njuta

Tills, ur mörkrets dunkla verld,

Stjernan manar att oss sluta

Intill nattens högtidsfard»! Samlade Arbeten af Carl Fredrik Dahlgren, Andra

Delen, sidan 36.

*

Då Sverige år 1834 hade besök af kejsar

Nikolaus af Ryssland gästades äfven Drottningholm,

hvarest för den höge resande gjordes åtskilliga

festliga arrangementer, äfvensom vid de besök, som

aflades der af H. M. Drottning Josephinas moder,

hertiginnan Augusta Amalia af Leuchtenberg, liksom

vid de tillfällen, då Drottningholm besöktes af drottning

Josephinas syskon.

Då kejsar Nikolaus nämnes, må vi låna

nedanstående interessanta meddelande om hans ädla

gemål, den nyligen aflidna kejsarinnan Alexandra

Feodorowna af Ryssland. Hon var dotter till konung

Fredrik Wilhelm III af Preussen och den

namnkunniga drottning Louise. Hon hölls mycket kär af

den ädla drottningen, och denna skref, kort före sin

död, om henne till sin kungliga gemål: »Charlotte

gör mig dagligen mera nöje; om än inbunden och

något kall till sitt yttre, döljer hon dock, liksom ni

sjelf, min vän, under den kalla ytan ett varmt och

för hvarje lidande känsligt hjerta. Hon har dertill

något mycket förnämt i hela sitt väsen; om Gud

låter henne lefva, blir henne säkert en lysande lott

beskärd.» Men drottning Louise dog, inan hon fick

se sin förutsägelse gå i fullbordan. Den 13 Juli

1817 firade prinsessan sitt biläger med Ryska

storfursten Nicolaus, sedan hon förut öfvergått till

Grekiska katolska läran och utbytt namnet Charlotta

emot namnen Alexandra Feodorowna.

Man berättar, från den tid hon var ogift, följande

egna tilldragelse. Prinsessan hade en Schweizisk

guvernant, som en gång måste resa till sin hemort,

för att upptaga ett arf. Vid återkomsten visade hon

sin unga lärjunginna en mängd dyrbara nipper, som

han ärft; ibland dessa saker var det i synnerhet en

ring, som ådrog sig prinsessans uppmärksamhet.

Hon satte den för ro skull på sitt finger; men då

hon ville aftaga densamma, gick den ej af hennes

finger, hvarför hon, tills vidare, behöll den.

Sedermera lyckades hon dock få af ringen, och hon

upptäckte då, att på ringens insida voro följande, nu

nästan utplånade ord ingraverade: »Kejsarinna af

Ryssland». Ringen förärades till prinsessan, år

förgingo, och prinsessan bortglömde hela saken. Det

blef derefter fråga om ett giftermål mellan prinsessan

och storfursten Nicolaus, och eget nog, bad han

henne en gång vid bordet just om denna samma ring

(hvars historia han icke kände) som en underpant

på prinsessans tillgifvenhet och samtycke till hans

frieri. Hon skänkte honom den, och kejsar Nicolaus

bar, ännu vid sin död, samma ring vid en smal

guldkedja omkring halsen. Strax efter prinsessans

ankomst till Petersburg, yttrade furst Koslowsky om

henne: »Storfurstinnan har en majestätisk figur, en

furstinnas hållning och ytterst angenäma, regelbundna

anletsdrag; då hon är lifvad, försvinner det spejande

i hennes blick, och hennes ansigte får ett englagodt

uttryck».

Hennes förträffliga egenskaper som maka och mor

förskaffade henne snart hela Rysslands aktning och

tillgifvenhet.

Den 30 November 1825 dog kejsar Alexander,

och historien omtalar de oroligheter, som derefter följde.

Inan den unga storfursten Nicolaus satte sig i

spetsen för sina trogna, för att kufva den mot honom

rigtade sammansvärjningen, inträdde han med sin

gemål i Vinterpalatsets kapell och anbefallde, knäfallande

vid altaret, sin sak i Guds händer. Ett år

sednare kröntes det kejserliga paret i Moskwa.

Sittande på den af rubiner, turkoser och briljanter

blixtrande thronen, såg den unga furstinnan, huru hennes

gemål fattade kronan och satte den på sitt hufvud.

Derefter krönte han henne med egen hand och fäste

den kejserliga purpurmanteln på hennes axlar.

Det kejserliga paret fortsatte samma enkla och

lyckliga familjlif som det furstliga begynt. Om

kejsaren hade aldrig så vigtiga affärer, tillbragte han

alltid några minuter om morgnarna inne hos

kejsarinnan, och han åt vanligen middag med sin familj.

Snart började kejsarinnans helsa att vackla, och

sedan år 1837 måste hon söka lindring för sina plågor

under Italiens milda himmel, och ännu berättas

i Palermo, att kejsaren, under hennes vistelse i denna

stad, sjelf brukade bära henne upp och ned för

trapporna. Det såg sannolikt ut, som skulle kejsaren

öfverlefva henne; men icke dess mindre hade hon

den sorgen att se honom dö i sina armar. »O min

Gud, hvarför får jag ej följa dig!» utropade hon vid

hans dödsbädd. Från denna stund var det förbi

med hennes helsa, och slutligen drog denna ädla

furstinna sin sista suck, omgifven af de sina, den

2 November 1860.

*

Bland fester på Drottningholm af vigt, af

verkligt högre betydelse än det efemeriska nöjet, må

främst omtalas den storartade fest, som konung

Oscar I gaf derstädes sommaren 1856 för

Skandinaviska Studenterna. Denna högtidlighet var af

riksbetydande art, och knappast finnes väl någon i

Stockholm, som ej erinrar sig den enthusiastiska

glädje och liflighet, som var rådande här, då Köpenhamns,

Christianias, Lunds och Uppsala studenter

gemensamt gästade »Birgers Stad». Derunder blefvo

de bjudna af konung Oscar till Drottningholm, dit

de åtföljdes af en jublande, nästan oräknelig

folkmassa.

Denna fest beskrifves i »Det Nordiska Studentmötet

1856» sålunda:

Till denna högtidlighet, en i dubbelt afseende

kunglig fest, som H. M. Konung Oscar I hade den

16 tillställt för den här gästande Skandinaviska

ungdomen, voro, utom Studenterna, följande personer

inbjudne:

Danske Ministern Grefve v. Scheel-Plessen, Norske

Statsrådet Petersen, Ståthållaren på Drottningholms

slott H. Exc. Grefve C. Löwenhjelm, Statsrådet Anjou,

t. f. Öfverste-kammarherren grefve Stedingk, förste

Hofstallmästaren Braunerhjelm, Öfverstekammarherren

Grefve Oxenstjerna, Ståthållaren på Stockholms slott

Schützercrantz, Underståthållaren De Maré,

Kabinetts-kammarherren Grefve Björnstjerna, Kommendören

Annerstedt, Kommendanten i Stockholm Öfverste de

Maré, Professor Huss, Danske Konsuln Kaskel,

Bestyrelsen för Studentfesterna i Stockholm,

Kabinetts-kammarherren Bruncrona, Hofmarskalken Grefve G.

Rosen, H. M. Enkedrottning Desiderias vakthafvande

Kammarherre, Befälhafvaren och tvänne Officerare å

ångfartyget Hecla, Befälhafvaren å ångfartyget

Gånger Rolf, Kammarjunkaren v. Döbeln, Kavaljeren

Grefve Cronstedt, Friherre Leijonhufvud samt

åtskilliga på Drottningholm vistande Hoffunktionärer och

Officerare vid der förlagda trupper.

De tre ångfartyg, Stockholm, Köping och

Linköping, hvilka H. M. konung Oscar låtit ställa till

de inbjudna gästernas förfogande, afgingo från

Riddarholmen strax efter kl. 3 e. m. Utom dessa gingo

en mängd andra ångfartyg oupphörligt fram och åter

mellan hufvudstaden och Drottningholm, hvarje gång

öfverfulla med passagerare, och dock kunde man

knappt märka någon minskning af den oräkneliga

menniskomängd, som betäckte Riddarholmens

stränder, och som, vid de tre förstnämda fartygens

afgång, uppstämde hurrarop, hvilka aldrig tycktes vilja

taga slut. Samma helsning och samma hyllning

upprepades nästan oafbrutet under hela vägen från de

tätt belägna sommarnöjena, från uddar och höjder,

af ung och gammal. Damerna hviftade med sina

näsdukar, hurrarop höjdes från alla håll, kanonskott

lossades på flera ställen, ja, på ett ställe såg man till

och med tvänne med löf smyckade unga flickor skynda

ned till stranden och med handgevärsskott salutera de

förbiilande. Det snabba Köping, som på vägen gick

förbi 6 eller 7 öfverfyllda ångfartyg, helsades från

hvart och ett med hviftande näsdukar, hattars

svängande i luften, ljudeliga hurrarop. Färden liknade i

sanning ett triumftåg.

Klockan half 5 skedde ankomsten till

Drottningholm. Vid framkomsten tågade gästerna i ordnade

led upp i slottet och spridde sig omkring i första

våningen samt besågo dess målningar och öfriga

märkligheter. Klockan 5 visade sig konung Oscar,

drottning Josephina, prins August och prinsessan

Eugenie i konungens audiensrum och gjorde en liten

rund omkring, samtalande med åtskilliga af dem,

som der voro församlade, hvarefter hela samlingen

af gäster genom H. M. drottningens audiensrum fick

defilera förbi DD. MM. och KK. HH. Under det en

i nedre förstugan uppställd musikcorps spelade en

festmarsch, tågade hela den stora skaran af gäster

uppför den härliga trappan till öfversta våningen,

der goutern var serverad. I galleriet spisade H. M.

konungen med de särskildt inbjudne, Danske

Ministern och de Norska Statsråderna, Bestyrelserna och

en del af de öfriga gästerna; de återstående spisade

i konung Oscars galleri och andra rum.

Efter måltidens slut yttrade H. M. konung Oscar

följande ord:

»Vänskap och förtroende äro de känslor, med

hvilka jag föreslår en skål för konungen af Danmark

och för Danska folket. Svåra pröfningar hafva

de tillsammans genomgått; men de hemtade en

oemotståndlig kraft af sin enighet, af sin rättvisa sak, och

lika stolt och härlig svajar ännu Dannebrogen, som

fienderna ville omkullkasta och trampa under sina

fötter; men dertill var »den Fane for gammel og for

god». Vi förena oss alla att dricka en skål för

Danmarks konung och för Danmarks folk.»

Hans Majestäts tal åhördes med lifligaste bifall.

Etatsrådet Hauch tackade å de Nordiska

Studenternes vägnar för den konungsliga gästfrihet och

det nådiga emottagande, som de rönt i detta Sveriges

konungahem, och som, ehuru stor deras tanke

derom var, hade vida öfverträffat deras förväntan. I

de ungas minne skall denna dag lysande qvarstå.

Talaren slutade med att utropa ett länge lefve för

konungen och hans hus, hvilket upprepades under ett

niofaldigt, skallande hurrarop.

Härefter afsjöngs följande »De Norske Studenters

Sang til Kong Oscar.»

Vor Drot! De Norske hilse dig!

Du vil vor Röst fornemme

Er den end lidet fuld och rig,

Den er dog Hjertets Stemme.

Du hörte den saa mangen Gang,

Naar den blandt Norges Fjelde klang —

Vi veed det vist, den Norske Sang

Du kan ret aldrig glemme!

Til Dig fra Norges Sommerstund

Den nu en Duft kan baere,

Fra Oscarshal, fra Bygdös Lund,

Fra dine Steder kjaere.

Ak, der er nu din Park saa skjön!

Der blomstrer Hæg, der dufter Lön,

Der vandrer nu din elskte Sön

Alt med sin Hjertenskjære.

Vi hilse Dig i Svea Land

I Broders Favn saa gjerne!;

Her nu vi grant fornemme kan

Vi er’ ei i det Fjerne:

Her kjende vi jo Nordens Skik,

Vi faae Norraenamaalets Drik,

Vi see her i Dit Faderblik

Vor faelles Ledestjerne.

Og her din Viv, vor Dronning huld,

Hos dig vi kan gjenfinde,

Saa moderöm, saa yndefuld,

Den Nordens förste Kvinde.

Vi see, her favnes du af Dem,

Som bygge Mandens rette Hjem, —

Men Norge ogsaa eier dem —

Det er vort bedste Minde.

Gud signe Dig da, elskte Drot!

I hvor Du end maa stande,

Paa Stockholms stolte Kongeslot,

Paa Norges Klippestrande!

Du Norden i Dit Hjerte baer,

Du er vor Tanke altid naer —

Gud signe Dig, vor Fader kjaer,

I dine Tvillinglande!»

Kandidaten Pioug anhöll, genom Grefve Plessen,

att få yttra några ord, hvilka voro följande:

»Med D. M:ts naadige tilladelse skal jeg, som

Ordförer for svenske, norske og danske Studenter,

fremfore vor underdaanige og aerbödige Hyldest og

Hilsen.

Vi hilse D. M:t som det svenske og norske

Folks allment elskede Konge. Vi, som lyde under

en anden, ikke mindre folkelig og ikke mindre elsked

Drots Scepter, vi kunne saa meget desto bedre vaere

med og yttre Höiagtelse og Hengivenhed for vore

Brudres Fyrste, som vi vide og nylig af D. M:ts egen

Mund have hört bekraeflet, at et hjerteligt Venskab

forbinder Dem med vor Konge, hvem D. M:t ikke

har kunnet hilse paa nogen for Hans Hjerte kjaerere

Maade end ved at sammenfatte Ham och hans Folk

i samme Skal.

Vi hilse D. M:t som den, der fraa Tronens

Höide seer ydmygt op paa vore faelles Faedres store

Minder, der erkjender, at disse ere de nordiske Folks

störste Skat, der med os önsker, at de maae

gjen-födes i en aerefuld Fremtid.

Vi hilse D. M:t som den, der, klaedt i Magtens

Purpur, höjagter enhver Aandens frie, rene og redelige

Straeben, der med gavmild Omhu har sögt att

fremme og frede den videnskabelige Udvikling, ja —

der selv med Held dyrker Videnskaberne.

Vi hilse D. M:t som den, hvis Bryst svulmer af

Poesiens og Harmoniens Fryd, hvis Öre med Glaede

lytter till Ungdomens Sang og Digterens Harpe, ja

— der selv er eisked af Muserne.

Vi hilse D. M:t som den Fyrste, der paa Deres

Vaabenskjold har skrevet de skjönne Ord: Ret og

Sandhed og har straebt at gjöre dem till Sandhed;

som den, der har gjort Ret mod Kvinden ved at give

hende lige Arveret med Manden; som den, der har

gjort Ret mod deres norske Undersaater ved at

indrömme deres billige Krav paa Nationalitetens

Anerkjendelse; som den, der har gjort Ret mod Deres

svenske Undersaater ved at frigjöre Erhverv og Konstflid

fra Fortidens trykkende Baand; som den, der nu

gjennem 12 Aar har fört en mild human og retfärdig

Regering og till Lön derfor har seet Deres tvende

Riger fremblomstre til en för ukjend Velstånd.

Vi hilse endelig D. M:t som den, hvis Konglige

Hjerte deler den Begeistring for Nordens aandlige og

nationale Enhed, der besjaeler os Alle; som den, der

med Tilfredshed og Glaede har seet Nordens Ungdom

smelte sammen i eet stort Broderskab og paa

dette bygge Haabet om en lykkelig Fremtid. Naar

en Del af os strajkke vore Önsker og Forhaabninger

ud over Nutiden og den naermeste Fremtid; naar

ikke Faa blandt os önske og haabe, at Forsynet

en gang vil tillstede, at den Pagt, de nordiske Folks

Hjerter have sluttet, udtrykkes i Staternes Form —

saa bede vi D. M:t vaere forvisset om, at disse

Önsker og Forhaabninger ere forenede med ubrödelig

Troskab mod Nordens regerende Konger og med

urokkelig Agtelse for enhver bestaapnde lovlig

Tillstand. Maa det derfor vaere os tilladt frit ogaabent

at udtale, hvilken Fremtid vi ansee mest betryggende

for Nordens Ære og Selvstaendighed.

Allernaadigste Konge! De böd forleden Dag

selv Deres Folks Gjaeste velkomme til Deres Hovedstad;

De kappes i Dag med deres Folk i Gjaestfrihed;

De har aabnet Deres Hus for os og traeder i

vor Midte som vor konglige Vært. Denne naadige

Velvillie skal være os uforglemmelig. Vi bede D.

M:t modtage vore rörte Hjerters oprigtige og ærbödige

Tak! Vi bede Almaegtige Gud bevare D. M:t og

Deres Kongelige Hus til Held og Velsignelse for

hele Norden!

Længe leve H. M., de forenede Rigers, Sveriges

og Norges, Konge Oscar den Förste!»

Detta tal åhördes af alla med varm rörelse.

H. M. Konungen yttrade sedan:

»Tanken på det förflutna höjer ännu mera stundens

glädje. Borta äro de tider, då hemska fördomar

och missförstådda intressen mot hvarandra

väpnade bröder af samma stam; då bedröfliga fejder

försvagade våra krafter och ökade våra fienders magt,

och öfvermod! Af dessa sorgliga, varnande minnen

återstår blott det ärofulla. De nordiska kämparne

hafva pröfvat hvarandras krafter och lärt värdera

hvarandras mannamod. Vänskapens säkraste grundval

är högaktningen. Nu söker Dansken Svensken,

Svensken Norrmannen, ej med mordiska vapen i sina

händer, ej med hatet i sitt bröst, men med fridens

stämma, med försonlighetens ord, med brödrakärlekens

uppriktighet. De ega blott ett hjerta, som varmt

klappar för hvarandras väl, en arm, som skall värna

deras frihet och sjelfständighet, ett sinne, öppet för

allt skönt, allt ädelt, och i sin nåd skall Gud

välsigna deras trogna, oupplösliga fosterbrödralag.

Med detta glada hopp föreslår jag en skål för

den Skandinaviska ungdomens välgång!»

H. M. begaf sig sedan ut i den stora salen och

förnyade sin skål för H. M. Konungen i Danmark

med följande ord:

»Jag kommer till eder att förnya de skålar jag

nyss föreslagit. Deras föremål äro mig så kära, att

jag med nöje dricker dem för andra gången.

Jag uppmanar alla härvarande Svenskar och

Norrmän att med mig tömma en skål för Danmarks

konung och för Danska folket. Konung Fredrik är

icke blott den förste, utan äfven den bäste Dansken

i sitt rike. Ingen kan bättre känna hans kärlek för

sitt folk än jag, hans vän och trogna bundsförvandt.

Danska folket eger vår odelade aktning. Man trodde,

att en långvarig freds välgerningar, en mångårig

lugn och ostörd ställning hade insöft dess anda, och

att dess krafter domnat. Kom så stormen från

söder, och Dansken stod upp, sina frejdade minnen

värdig, den hotande tiden vuxen. De stora

uppoffringar, fosterlandet kräfde, bar han med ädel

beredvillighet, krigets mödor uthärdade han med tålamod,

stridens faror trotsade han med hjeltemod. Seger,

ära och samtidens beundran äro hans välförtjenta

belöning.

Vi förena oss således att dricka en skål för

Danmarks konung och för Danmarks folk!»

Grefve Plessen tackade för den hans konung

egnade skålen och försäkrade om de broderliga känslor,

som äfven Danmarks konung å sin sida hyste för

Sveriges konung.

Professor A. Retzius tolkade de Svenska

vetenskapsidkarnes tacksamhet för det huldrika hägn och

den högsinta frikostighet, H. M. städse egnat

vetenskaperna och deras idkare.

Följande sång till Konung Oscar från Lunds

studenter utdelades:

»Kung Oscar! — Det ligger en tjusningsmagt,

En underbar, i de orden!

Den kommer ej blott af de kronors prakt,

Som smycka herrskarn i Norden.

Nej, från Ditt kungliga hjerta den går —

Det är kärlekens välde, som hyllning får.

Hvar man i Ditt rike, hur ringa han är,

Hur olärd han äfven vare,

Vet dock, att en Ladulås kronan bär,

Och menar sitt: Gud bevare!

Med trofast sinne, med blick så klar

Han talar om Kungen, om landets Far.

O Konung! vår ynglingaskara Dig ber,

Att kärlekens hyllning få bringa!

När sommarens sol öfver fälten ler.

Ur knopparna rosor springa;

När känslorna glöda i ungdomens bröst,

De kunna ej fängslas, de skaffa sig röst.

På blodstänkta vingar, med lågande blick

Flög striden ut öfver verlden,

Och sångfogelns stämma ett gensvar ej fick,

Och skördarna höggos af svärden.

Med siareöga, med stadig hand,

O Kung, höll Du sköld öfver Skandiens land!

På häfdens himmel kometer gå opp,

Med glans af purpur de blända;

Men länge ej synes kometens lopp,

Och snart är på glansen en ända.

Som nordens stjerna, Kung Oscar, Ditt namn

Står rent och evigt i minnets famn.

Kär höll Du sången från ungdomsdar,

Och sången kan kungar löna;

Med lagrar och rosor, de skönsta han har,

Skall en gång dm hjessa han kröna

Och skänka åt kommande slägten en bild

Af nordmän älskad, en kungligt mild.»

Slutligen yttrade H. M. Konungen ånyo:

»Hvarje sann fosterlandsvän skådar med glädje

den Skandinaviska ungdomen här församlad i broderlig

förening. Ungdom, framtid sammanblanda sig så

ofta i vår tanke, ty de höra hvarandra till; bägge

omstrålas i dag af broderlighetens uppgående sol.

Den upplyser Skandinaviens urgamla fjell, dess mörka

skogar, dess klara sjöar, dess leende blomsterfält.

Tvedrägten har flytt, hatet har försvunnit. Våra

skalder sjunga gemensamma lofsånger, våra svärd

slå redo till gemensamt försvar. Skandinaviens

andliga skatter strö sitt guld för gemensam upplysning

och förädling. Hädanefter är krig Skandinaviska

bröder imellan omöjligt.

Detta oryggeliga beslut står med outplånliga

drag ristadt i de tvänne Nordiska Konungarnes hjertan,

i de trenne Skandinaviska folkens bröst.

Måtte den Skandinaviska ungdomen allvarligt

uppfatta Nordens stora betydelse, alltid vara värdig

att offra lif och blod för Nordens ära, och då skola

alltmer förverkligas våra skönaste förhoppningar om

Nordens framtid.

En skål för den Skandinaviska ungdomen!

Dessa H. M:ts ord beledsagades, liksom de

föregående, af de eldigaste bifallsrop.

Derpå följde den härliga sången: »Ur Svenska

hjertans djup.»

H. M. Konungen aflägsnade sig härefter.

Under uppspelandet af en festmarsch nedtågade

nu hela skaran af gäster på platsen framför slottet,

der den ordnade sig, med prins August i spetsen och

såsom ledare af sången, samt under afsjungande af

»Længe var nordens mægtige Stamme», aftågade till

Kina slott, beledsagad af ofantliga menniskomassor.

Här afsjungs af den Danska sångföreningen följande

af professor Hauch författade

Sang for Studenterne under Opholdet i Stockholm

1856.

Naar Linden grönnes, og naar Gjögen kommer,

Naar Engen blomstrer i den friske Vaar,

Naar Kilden risler i den unge Sommer

Naar Nattergalen höit i Lunden slaaer,

Naar Droslens Stemme gjennem Skoven klinger,

Da haever sig en Laengsel i vort Bryst.

Och tidt vi önsked da, vi havde Vinger,

For bort at flyve mod en bedre Kyst.

Ja, Laengslens Aander boer i Danmarks Skove,

Paa Norges Fjelde, ved den Svenske Strand,

Og tidt de seiled paa den dunkle Vove,

Der skiller Danmarks Ö fra Skaanes land.

Fra gammel Tid de vel er kjendt i Norden,

De dref den vilde Viking fra sitt Hjem,

Og som en Trækfugl flyver over Jorden,

Saa flöi hans Snekke stolt paa Bölgen frem.

Men hvad han sögte dybt i Sydens dale,

Bag Myrter skjult, bag Palmelunders Trær,

Og bag den tomme Pragt i Östens Sale,

Det bedre Land, det fand han ikke der;

Det Land, hvor Livets bedste Frygter vinke,

Det Land, hvor Vaarens bedste Blomster groe,

Det Land, hvor Himlens bedste Stjerner blinke,

Det findes ej, hvor Sydens Slaver boe.

En selsom Vanvid har os tidt bedaaret,

Og mangen Gang den fristed os igjen,

Saa vi en Afgud til vor Gud har kaaret

Og for det Mindre gav det Större hen;

Thi her i Norden er jo Livets Kilde,

Det Hjem vi sögte för paa Sydens Vei,

Saa heltestort, og dog saa mildt og stille;

Et bedre Hjem paa Jorden gives ei.

Ja, dybt i Nord den store Skat maa findes;

Det veed vi nu, det har vi skuet grant.

Der er det Hjem, hvortil vor Laengsel bindes,

Hvor Uskyld end af Livet ej forsvandt;

Der er det lunt og varmt og mildt at bygge,

Og Sangens Fugl har aldrig det forladt,

Det ligger skjult bag Heltegraves Skygge,

Men Nordens Hjerte slaaer i Gravens Nat.

Vor Vei da indad gaaer mod Nordens Indre,

Der Laengslen vige skal for hellig Fred,

Der er det Land, hvor Tidens Stjerner tindre

Med större Glands og Kraft end Syden veed.

Thi vil de unge Slægter did vi sanke,

Og der de vies skal vid Mindets Daab,

Og der de styrkes skal i Sjael och Tanke

Til Kamp for Nordens Fremtid og dets Haab.

Då H. M. Konungen äfven här infann sig,

helsades han med Svenska folksången. Efter att på

återvägen vid Drottningholms slott ha afsjungit

åtskilliga sånger och helsat Prins August med kraftiga

hurrarop, embarkerade gästerna klockan 9 på aftonen.

Hela den kungliga familjen åsåg från en balkong

embarkeringen och var föremål för den mest

enthusiastiska hyllning från de bortfarande.

Alltifrån kl. 9 på morgonen hade ångbåtar

oupphörligt fört åskådare till Drottningholm. Deras antal

utgjorde inalles 21, och då de flesta gjorde hvardera

6 à 8 resor, om man derjemte tager i betraktande,

dels att en mängd äfven foro landvägen, dels att

flera tusen landtboer tillströmmat från den kringliggande

bygden, torde det ej vara för högt att skatta

den på Drottningholm hvimlande menniskomassan till

omkring 30,000 personer. Sedan studenterna afrest,

uppstod en oerhörd trängsel vid fartygen; men dervid

inträffade ingen olyckshändelse, liksom ej heller

under färderna för öfrigt.

Kl. 10 skedde ankomsten till Riddarholmen, der

en ofantlig menniskomassa åter var församlad och

varmt helsade de återvändande.

Festen på Drottningholm, den 15 Juni, har

säkerligen hos en hvar af de inbjudna qvarlemnat

intryck, som icke skola utplånas. Storartad och hjertlig,

lifvad af känslor och uttryck utaf varm kärlek

och eldig hänförelse, skall den qvarstå i minnet

såsom en af de njutningsrikaste bland de många

njutningsrika stunder, som Studenter från Nordens fyra

universiteter tillsammans genomlefvat.

*

H. M. Drottning Lovisa — som kronprinsessa

— för första gången besökte Drottningholm,

var der arrangerad en verklig blomsterfest; vestra

slottstrappan (belägen åt trädgårdssidan) var på det

vackraste klädd med blommor, och den härliga

Vestibulen var lika öfverraskande praktfullt som rikt och

smakfullt dekorerad med mångfaldiga prunkande och

doftande krukväxter, hvilka likt en verklig blomsterskog

klädde väggarna och togo sig förträffligt ut i

de höga nicherna. Man ville visa furstinnan, som

nyligen anländt från sitt hemland, der blomstergudinnan

med så stort behag förer sin spira, att äfven

hennes nya fosterland önskade gifva henne en

blomsterhyllning, och man kunde tro sig försatt i sjelfva

Floras palats, så väl var allt ordnadt. Denna dag

gafs stor middag på Drottningholms slott af Konungen

(Oscar I), hvarvid hela kongl. familjen var

närvarande, jemte en större samling inbjudna personer.

Ett stort tillopp åskådare hade från hufvudstaden

begifvit sig till Drottningholm, der, bland de härliga

blomsterångorna, den vackraste musik förhöjde

festligheten. Vid detta tillfälle kunde man säga:

»Drottningholm är en blomstersmyckad bit af Olympen»,

hvilket under ett besök på Drottningholm lärer

yttrats af vår utmärkte historiemålare Nils BlommérBlommér dog i sin ålders blomma, då han stod på

höjden af konstnärligt anseende och var ett föremål för sitt

fosterlands stolthet. Den omutlige »mannen med lian»

bortryckte artisten från det lyckligaste familjlif äfven;

Blommér var gift med en af det hjeltemodiga Finlands

älskvärda döttrar, Edla Janson.

Vid detta H. M. Drottning Louises första besök

på Drottningholm sträckte sig festligheten icke

allenast till kongliga slottet, ty hvarhelst man kom, voro

boningarne prydda med löf och blommor. Det

säges, att lokalen, der Drottningholms småbarnsskola

finnes, vid detta tillfälle var särdeles sinnrikt och

vackert blomstersmyckad. Nämda skola, hvaraf

Drottningholm länge varit i saknad — inrättades af

Drottning Desideria år 1846. I denna stiftelse har den

milda Drottningen efterlemnat ett vördadt minne; hon

bidrog äfven med en årlig penningsumma, till

lärarinnans aflöning vid denna skola. Vid det ofvannämda

festliga tillfället säges, att en utländsk konstkännare

bland de af konungen inbjudna gästerna skall hafva

frågat efter »den tafla, som föreställer Rutger von

Aschebergs namnkunniga häst.» Med denna tafla

förhåller sig sålunda, att då den utmärkte von Ascheberg

deltog i Carl XI:s Skånska fälttåg, blef hans

häst »Friskopp» skjuten under honom; på konungens

tillsägelse blef denna häst aftecknad af D. K.

Ebrenstrahl och uppsattes sedan på Drottningholm, bland

hvars samlingar den fanns ännu 1782. Om huruvida

den sedermera flyttats derifrån eller finnes qvar bland de

taflor, hvilkas mästares namn gått förlorade för

efterverlden, har man nu troligen ej någon kännedom (?).

Att utlänningen frågade efter taflan, bevisar, att detta

konststycke var mycket kändt.

*

Sommaren 1858 firades äfven en glad högtidlighet

på Drottningholm ; det var, då DD. KK. HH.

Hertigens och Hertiginnans af Östergötland, Oscars

och Sophias, förstfödda son derstädes döptes

med prakt och stor högtidlighet. Som förut är nämdt,

är denne deras son, Hertigen af Wermland, född

på Drottningholm. Han såg dagens ljus i den

så kallade »Hertig Carls paviljong», hvilken denna

sommar beboddes af DD. KK. HH.

Nämda döpelseakt firades den 12 Juli, 1858.

Döpelseakten försiggick i konung Oscars galleri,

salens fond, klädd med mörkrödt sammet, var för

det högtidliga tillfället upprest ett altare, beklädt med

rödt sammet med guldgaloner samt hvita spetsar.

Midt för och nära intill detta altare var placerad den

dyrbara ciselerade dopfunten af massivt silfver. På

dess tresidiga sockel synas trenne englar, som, med

armarna höjda öfver hufvudet, uppbära snäckan för

dopvattnet. På sockeln äro mellan englafigurerna

anbragta trenne krönta sköldar, af hvilka den ena

bär Svenska riksvapnet, tre kronor, den andra

Carl XI:s namnchiffer och den tredje nordstjernan i

en strålkrets, med öfverskriften: »Nescit Occasum».

På botten af dopskålen ses namnet Jehovah i

hebreiska bokstäfver.

På sidorna om och helt nära intill dopfunten

stodo tre med guld och rödt ornerade fåtöljer och

en karmstol för det kongl. barnets höga faddrar.

Längre bort i salen, gent emot dopfunten, voro ställda

de närvarande och frånvarande kungliga och furstliga

personernas stolar, förgyllda och beklädda med rödt

siden. Å långsidorna af salen närmast altaret och

bakom faddrarnas stolar, funnos förgyllda taburetter,

beklädda med blått siden, å venstra sidan

för DD. EE. rikets herrar och å högra sidan förderas

excellensers fruar.

Bakom dessa, närmast väggen, voro anbragta

bänkar, beklädda med blått kläde och gula kronor,

å ena sidan för herrar serafimerriddare, Svenska och

Norska statsråden samt högsta domstolens ledamöter,

justitiekanslern och rikets ständers justitie-ombudsman,

och å andra sidan dessa herrars fruar. Strax nedanför,

å högra sidan, voro bänkar, ornerade med blått

sammet och guld, upplåtna åt diplomatiska corpsens

medlemmar och deras fruar. Gent emot, utåt

motsatta väggen voro platser, för damer af de kongl.

hofven. För öfrigt upptogs den återstående delen af

salen bakom de kongl. personernas stolar och salens

långsidor af bänkar för presidenter, deputerade af de

kongl. ordnarne, högre embetsmän samt öfriga

inbjudna stater och corpser.

Bänkarne voro klädda med blått kläde och gula

kronor. Det marqveterade golfvets främre del var

betäckt med en stor matta af haute lisse.

På utsatt tid infunno sig i rummen inanför

dopsalen de till samling derstädes kallade och de öfriga

å för dem anvisade platser i dopsalen. Diplomatiska

corpsens medlemmar infördes af öfverceremonimästaren

och intogo sina platser. Strax derefter trädde

inför altaret, klädda i biskopsskrudar och messekläder,

erkebiskopen d:r Reuterdahl, biskopen i

Westerås, d.r Fahlcrantz, biskopen i Strengnäs, d:r

Annerstedt samt öfverhofpredikanten, magister

Nordenson, och vice preses i Stockholms Stads

konsistorium, magister Wensjoe, hvarpå, efter anmodan af

t. f. öfverkammarherren, de i rummen inanfur

dopsalen församlade intogo sina platser i sistnämda sal.

Kl. ha1f 1, efter det alla voro församlade, och hans

excellens herr riksmarskalken derom gjort anmälan

hos DD. MM. och den Kongl. familjen, utträdde

dopsalen H. M. Drottning Josephina, bärande det

kongl. barnet på ett hyende, H. M. Enkedrottning

Desideria, H. K. H. Kronprinsen-regenten Carl, H.

K. H. Hertigen af Östergötland Oscar Fredrik och

H. K. H. Prinsessan Eugenie samt H. H. Hertigen

af Nassau och intogo der sina stolar, bakom hvilka

de höga personernas åtföljande uppvaktning placerade

sig. H. M. Drottning Josephina var klädd i drägt af

guldbrokad, H. M. Enkedrottning Desideria bar drägt

af silfverbrokad, H. K. H. Kronprinsen-regenten och

H. H. Hertigen af Nassau buro generals-uniformer.

Sedan alla blifvit samlade, höll erkebiskopen ett

tal, och så snart det var slutadt, uppstodo de höga

faddrarna, hvilka voro: H. M. Drottning Josephina,

som bar sin sonson till dopet, H. M. Enkedrottning

Desideria, H. K. H. Kronprinsen-regenten Carl,

som å H. M. konung Oscars höga vägnar företrädde

dess ställe, samt H. H. Hertig Adolph, af Nassau,

hertiginnan Sophias broder, och framträdde till

dopfunten. H. M. Drottningen åtföljdes då af dess

öfverhofmästarinna, grefvinnan Sköldebrand, H. M.

enkedrottning Desideria af dess t. f. öfverhofmästarinna,

H. K. H. Kronprinsen-regenten af dess hofmarskalk

och H. H. Hertigen af Nassau af dess vakthafvande

adjutant.

Erkebiskopen förrättade sedan döpelsen i

öfverensstämmelse med Svenska evangelisk-lutherska

kyrkans lag och ritus. Sedan detta skett, framträdde

t. f. rikshärolden, kammarherren E. G. Leijonmarck

och utropade: Lefve Oscar Gustaf Adolf, Sveriges,

Norges, Götes och Wendes borne arffurste! Omedelbart

derefter gjorde h. exc. hr riksmarskalken tecken

till salut, som gafs från den å Drottningholmsviken

förlagda bataljonen kanonjollar, hvilkas chefsångfartyg

och bogseringsångfartyg flaggade. Härunder

uppstämdes i dopsalen psalmen:

»Hela verlden fröjdes Herran,

Tidigt och af hjertans grund!

Kommer ifrån orter fjerran,

J, som stån i hans förbund;

Träder fram med lust och fröjd,

Sjunger Gud i himmelshöjd!

Tacker honom i hans portar,

Lofver honom i hans gård;

Kommer hit från alla orter;

Priser den om oss har vård!

Ty han är fast god och blid,

Håller tro i evig tid.» /poem>

Derefter lästes välsignelsen och afsjöngs versen:

»Herre! Hela riket akta,

Led vår konung i ditt ljus,

Dina englar sänd, att vakta

Hans regering och hans hus;

Var hans tröst uti all sorg,

I all nöd hans fasta borg;

Styr hans råd med dinom Ande,

Styrk hans magt till vatt’n och lande!» /poem>

Deras majestäter och de furstliga personerna

återvände derefter till de inre rummen. Härunder

uppstämdes musik af den i hvalfvet placerade

regiments-musik-corpsen.

Kort derefter begåfvo sig de församlade,

diplomatiska corpsen anförd af öfverceremonimästaren,

för att besöka det kungliga barnet. Prinsen låg på

sin paradvagga, som är densamma, hvilken af

sedermera konung Carl XII begagnades. Den är af

skulpterad ek, utantill helt förgylld och inantill rödt

lackerad. Å ett bord till höger om vaggan låg på

ett blått sammetshyende den furstliga kronan; å ett

annat till venster voro lagda Serafimer-ordens och

S:t Olafs-ordens insignier.

Vid vaggan stodo tjenstförrättande hofmästarinnan,

hoffröken hos H. K. H. Hertiginnan Sophia af

Östergötland, fröken Augusta Jegerhjelm och

kammarherren hos Hennes Kongl. Höghet August

Cronstedt samt de hos H. K. H. hertigen af Östergötland

vakthafvande officerarne.

Efter slutad cour gåfvo DD. MM. Konungen och

Drottningen — Oscar och Josephina — déjeuner för

vid den högtidliga akten närvarande, till ett antal af

omkring 250 personer.

Den dag, som denna högtidlighet firades på

Drottningholm, hade en otroligt stor mängd

Stockholmsboer begifvit sig dit ut; ångbåtarne med

regimentsmusik ombord gingo fullastade fram och åter

hela dagen, och Drottningholms vidsträckta parker

hvimlade till sent inpå aftonen af glada, högtidsklädda

skaror.

*

Samma sommar eller 1858 besöktes Stockholm

af ett sällskap skickliga Zuav-aktörer, hvilka här

väckte mycket uppseende.

DD. MM. Konungen och Drottningen — Oscar

och Josephina — läto den 2 Juli kalla dessa

zuav-aktörer till Drottningholm, för att å dervarande

theater gifva en föreställning. Denna, som utgjordes af

vaudevillerna: »Une Fille Terrible» och »La Corde

Sensible» samt chansons comiqus: »Le Sir de

Framboisy» och »Les petits métiers», bivistades af DD. MM.

Konungen, Drottningen och enkedrottning Desideria,

DD. KK. HH. hertigarne af Östergötland och Dalarne

samt Prinsessan Eugenie och de uppvaktande hofven.

För öfrigt hade till representationen blifvit, så långt

utrymmet medgaf, af Konungen och Drottningen

inbjudna personer af på Drottningholm boende familjer.

*

Sistlidna Josephinadag — den 21

Augusti 1860 — upplystes Drottningholms åldriga lunder

åter af ett ståtligt fyrverkeri, och slottets

majestätiska konturer speglade sig i den blåa Mälarvågen,

som klart upplystes af fräsande raketer. Det

var, som hade det stolta palatset med gyllne bokstäfver

på djupblå duk velat häfda sitt rykte som

festernas arena, som drottning bland nordiska lustslott;

som hade det velat visa med hvilken eldighet och

strålande glans det ännu var mägtigt att fira denna

högtidsdag, som för nationen alltid blir lika kär.

På nämde dag — H. M. Drottning Josephinas

namnsdag — var nämligen ett vackert fyrverkeri

tillstäldt på Drottningholm, som öfver sommaren

beboddes af Drottning Josephina och enkedrottning Desideria.

Fyrverkeriet afbrändes utmed sjöstranden, under tillopp

af en stor mängd åskådare, och hvarunder folksången

exeqverades af den för tillfället på Drottningholm

befintliga musikcorpsen. Denna högtidlighet tillställdes

på H. M. enkedrottning Desiderias föranstaltande och

bekostnad, och på aftonen samma dag gaf

högstdensamma äfven souper på slottet. Med denna fest

ville Drottning Desideria fira sin höga sonhustrus

namnsdag och gaf deri ett bevis på den aktning

och kärlek, som hon alltid hyst för Drottning

Josephina, hvilken äfven denna sommar med outtröttlig

vördnadsfull uppmärksamhet omgaf konungahusets

åldriga stammoder, aldrig under dennas bräckliga

ålderdom öfverlemnande henne åt ensamhetens saknad,

utan dagligen omhuldande henne att den gamlas

lefnadssolsken lekte sommar ännu sedan hösten strött

sitt silfver i hennes lockar. Den ofvannämda festen

Josephinadagen har sin särskilda märkvärdighet

deruti, att det var den sista fest, som Drottning

Desideria gaf, ty få månader derefter afled hon i

armarna på Drottning Josephina, den enda af konungahusets

medlemmar, som vid det plötsliga dödsbudskapet

hann att komma tillstädes, ty Josephina medhinner

alltid, att, som hugsvalelsens engel, vara närvarande

vid de sjuk- och dödsbäddar, der själsstyrka

och ömhet tagas i anspråk, oafsedt om Hennes eget

hjerta dervid skulle vara nära att brista.

*

Den 31 Augusti samma år firades äfven en fest

på Drottningholm — den sista, som till dato gifvits

derstädes — hvilken visserligen, hvad storartad prakt

beträffar, var högst obetydlig och knappast kan få

namn af fest, men som deremot, hvad beträffar

uppriktig innerlighet, var mera än en fest, ty den var

en hjertats högtid. Det var den dagen nämligen,

som H. K. H. Prinsessan Eugenie anlände till

Drottningholm ifrån den första längre utflygt, som

Prinsessan gjort på egen hand. H. K. H. hade, som man

vet, under sommaren gästat »Östersjöns öga», gamla

Gotland; hon var den första Svenska furstinna, som

någonsin besökt denna ö, hvarest den älskliga furstinnan

qvarlemnade ett vördadt, älskadt och saknadt

minne. Omkring klockan 8 på morgonen nämdadag

anlände Prinsessan till Drottningholm på ångfartyget

Franzén, uppvaktad af hoffröken Mathilda Ribbing

och kammarherren Theodor Silfversköld. Då

fartyget lade i land, uppstämdes folksången af utmärkt

vacker regimentsmusik från en löfklädd båt, placerad

i hamnen midtfur slottet, och på stranden mottogs

prinsessan af H. M. Drottning Josephina med Dess

uppvaktning samt en stor mängd på Drottningholm

boende unga flickor, hvilka, alla högtidsklädda,

bildade liksom en linie af täcka, lefvande

blombuketter, med glädjestrålande ögon och leende läppar

öfverhöljande med blommor den väg, som den älskade

furstinnan framgick upp till slottet, och på detta ordlösa

blomsterspråk bäst öfversättande sina unga hjertans

välkommen! Under tiden exeqverades flera vackra

musikstycken, hvarmed omvexlande fortfors, tilldess

Drottningen och Prinsessan uppkommit i slottet

och visade sig på östra altanen, der de höga

personerna ånyo hyllades med den lifligt uppstämda

folksången och de talrikt församlade Drottningholmsboernas

glädjeyttringar.

*

Härmed hafva några, må hända de flesta, af

Drottningholms märkligare fester och högtidligheter

blifvit omnämda; flera återstå likväl, hvilka här ej

omtalats, de äldre deraf derfure, att de icke blifvit

upptecknade och således icke kunna med full tillförlitlighet

återgifvas efter de traditionela berättelserna derom.

De festliga tillställningar deremot, som der gifvits

i våra dagar, förbjuder oss grannlagenheten att

vidröra, emedan de nu lefvande höga tillställarne deraf

behandlat dem som familjhögtider, utan att deråt gifva

en offentligare prägel. Dessa fester böra således vara

fridlysta för allmänhetens blickar och omdömen. Huru

olika äro dock icke vår tids fordringar på nöjen och

fester, emot hvad våra fäders och förfäders voro; de

bländande, nästan sagolika festerna och riddarlekarne

under Gustavianska tiden skulle, om de nu återlifvades,

kanske väcka samma beundran och förtjusning

som fordom, och säkerligen uteblefve icke nu

anmärkningar öfver de »oerhörda penningsummor», som

på sådana efemeriska nöjen skulle bortslösas. Nej, vår

på en gång intelligenta och praktiska tid begär

annat än knalleffekter för sin törstande ande. Vår tids

unga hofdamer hafva äfven fått en helt olika, en

högre rigtning för sin själs verksamhet än dåtidens;

icke skulle de nu vara särdeles belåtna, om deras

mesta tid skulle upptagas med inlärandet af Franska

skådespel och omsorgen om ständigt nya kostymer:

detta nöje, som passade för tidens lyx, har efterträdts

af bättre förströelser. Nu äro hofvets damer oftast

högst musikaliskt och litterärt bildade, föregångna af

sina herrskarinnors exempel, uti hvilkas

aftoncirklar dylika estetiska nöjen nu idkas och älskas.

Man vet dessutom, att minnets prismatiska strålar

förläna mången sak en gloria, som den under sin

verkliga tillvaro icke egde. Hvem vet, om tredje

Gustafs hoffester för sjelfva deltagarne voro så förföriskt

härliga som man nu föreställer sig? Hvem talde de

störande intriger, det tärande nattvak, de af svikna

förhoppningar utpressade tårar, de afundens hvassa

blickar, den sårade egeakärlekens harmsna suckar,

som föregingo och efterträdde dessa strålande

tillställningar? Drottningholms tystlåtna murar hafva

pressat dem till döds invid sin höga granitbarm och

begrafvit dem i sina »löngångar»; de hafva bortdött

med vindens klagan i de suckande parkernas

djupa skuggor. På det förflutnas graf uppspira

härliga rosor — sorgen och synden, som myllades der

ner, se vi nu icke — och i blommornas kalkar

sjunga nu »minnets näktergalar» sina sirénsånger för en

lyssnande och undrande efterverld.

Dock, icke behöfva vi blicka tillbaka, icke

behöfva vi lefva i Drottningholms minnen, för att der

finna sång och blomsterdoft, skön konst och poesi,

skämt och glädje, glans och ära. Res dit en

vacker söndag under högsommaren, och du skall finna

allt detta blomstrande äfven i våra dagar. Se, huru

från tidigt på morgonen den ena ångbåten efter den

andra anländer från hufvudstaden, lastad med

helgdagsklädda passagerare af alla stånd och vilkor, och

hvarje ångbåt brukar vanligen hafva sin egen lilla

regiments-musik-corps ombord; än hör man de djupa,

härliga tonerna af folksången, än en sprittande, liflig

Strausswals, än den sansade melodien af en vacker

marsch, än åter af en gripande fosterländsk sång.

Och ångbåtarne, dessa böljornas stolta beherrskare med

sina plymer af hvirflande rök; de ila majestätiskt

fram och åter, ständigt medförande nya skaror, som

från hufvudstadens varma omfamning längta ut till

det af Stockholmarne så högt omtyckta Drottningholms

friska, blomstrande stränder. Och dessa

skaror sprida sig i grupper uti de vidsträckta parkerna

och omkring uti slottets närmaste omgifningar under

glädje och skämt, och om kungliga familjen då

vistas på Drottningholm, så äro lifligheten och tilloppet

af resande så mycket större. Den delen af kungliga

praktvåningen, som för tillfallet icke bebos af de kungliga,

får då äfven besökas af hvem som behagar. Det

lider fram på eftermiddagen, och vid 6-tiden framkör

vanligen en större eller mindre sträcka af hofvagnar

och håller framför slottets vestra portal, och nu ila

alla för att få se »de kungliga», som med sin

uppvaktning taga en promenad i vagn. Den brokiga

massan tillfredsställes med vänliga helsningar från

de höga promenerande och återvänder förnöjd till de

medförda förfriskningarna i gröngräset. Kungliga

slottets närmare och fjermare omgifningar äro utan

undantag upplåtna till allmänhetens förlustelse. Och

solen, dagens strålande drott, sveper purpurmanteln

kring sina skuldror och hastar på sin gyllne, rosiga

molnvagn mot hafsfruns blåa sofgemak, och nattens

drottning kastar sitt stjernprydda dok öfver höghvälfd

panna och lyser med sin bleka fackla de glada

solskenssvärmarne på glittrande vågor åter till deras

fredliga hem; slott och hydda tyckas försänkta i

slummer, och allt är snart så tyst och stilla, att man

tycker sig höra minnets genier framsväfva och slå

en kedja kring det vördnadsbjudande slottet. Nå väl,

äro icke en sådan dag och afton på Drottningholm

lika behagliga som de bullrande festernas dagar?

Visserligen icke för den, som företrädesvis älskar det,

som bländar och fängslar det lekamliga ögat; men

för den, som förstår välsignelsen af en härlig natur,

som njuter af blomsterdoft och fogelsång, som vet

att uppskatta den vördnad, hvarmed de sköna

konsternas heroer äfven nu behandlas härstädes, som

älskar det friska folklifvet, hvilket, rönande

uppmuntran från den praktfulla konungaborgen, så att säga

trycker densamma med svärmande glädtighet i sin

famn, som vet att glädjas åt de fredliga idrotternas

föreningsband mellan slottets och hyddans invånare,

han skall föredraga nutidens stilla fester på

Drottningholm och förstå, att dess glans och ära äro mer

i till- än aftagande, han skall med hänryckning

utropa, betraktande Drottningholms härliga palats:

»Den dag kan gry, då du är lika rik

På nya lagrar som på gamla, minnen!»

Slut.

*

Pris: 1 R:dr 50 öre Rmt.