Drottningar i Kungahälla

Skrifter av
SELMA LAGERLÖF

Drottningar i Kungahälla
Herr Arnes penningar
En herrgårdssägen
Legender

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM

OMSLAG AV MATS NORRYD

ISBN 91-0-043596-1

Printed in Sweden

Bonniers Grafiska Industrier AB 1978

Stockholm

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

PÅ DET STORA KUNGAHÄLLAS

GRUND.

Om någon, som har hört talas om den gamla staden

Kungahälla, skulle komma till den plats vid Nordre

älv, där den en gång var belägen, skulle han helt säkert bli

mycket förvånad. Han skulle fråga sig om kyrkor och kastell

ha kunnat smälta bort som snö eller om jorden har öppnat

sig för att sluka dem. Han är kommen till ett ställe, där det

i forna tider stod en mäktig stad, och han finner inte en

gata, inte en skeppsbrygga. Han får varken se ruinhögar

eller brandtomter, han finner endast en herrgård, omgiven

av gröna träd och röda lador. Han får endast se vida fält

och ängar, där plogen går fram år efter år utan att hindras

av grundmurar eller stensatta gårdar.

Man kan ju tänka sig, att han allra först skulle gå ner

till älvstranden. Han skulle nog inte vänta att där finna

några av de stora skepp, som foro till Östersjöhamnarna

och det fjärran Spanien. Men han skulle hoppas att få se

något spår av de gamla skeppsvarven, av de stora båthusen

och bryggorna. Han tänker, att han ska finna någon av de

stora ugnarna, där man brände salt, han vill se den nötta

stenläggningen på den gatan, som förde till hamnen. Han

frågar efter tyskbryggan och svenskbryggan, han vill se

gråterskornas brygga, där Kungahällas kvinnor sade farväl

till sina män och söner, då dessa drogo bort på långtur.

Men när han kommer ner till älvstranden, får han inte se

annat än en gropig körväg, som leder ner till färjestaden,

han får se några rankiga roddbåtar och en liten platt färja,

som för en bondvagn över till Hisingen. Men inga stora

fartyg komma sakta uppför älven, han får inte ens se några

mörka skeppsskrov ligga och förmultna på älvbottnen.

När han inte finner något märkligt nere vid hamnen, söker

han kanske reda på den ryktbara Klosterkullen. Han kundeDROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

vilja se spår av de skanspålar och vallar, som omgåvo den

förr i världen. Han kunde vilja se det höga kastellet och de

långa klosterbyggnaderna. Han skulle säga sig, att det

åtminstone borde finnas några spillror kvar av den härliga

Korskyrkan, där det undergörande korset, som var hemfört

från Jerusalem, förvarades. Han tänker på den massa av

minnesmärken, som täcka de heliga kullar, vilka höja sig

över andra forntidens städer, och hans hjärta börjar klappa

av glad förväntan. Men när han kommer till den gamla

kullen, som reser sig över åkrarna, finner han där ingenting

annat än några susande träd. Han ska inte finna murar

och torn eller gavlar, genomsprängda av spetsbågsfönster.

Trädgårdssoffor och stolar ska han se under träden, men

ingen pelarprydd klostergård, inga skönhuggna gravstenar.

Nå, då han inte heller här har funnit något, ska han

kanske börja söka efter den gamla kungsgården. Han ska

tänka på de stora salarna, efter vilka Kungahälla har fått

sitt namn. Kanske kunde det dock ännu finnas något kvar

av det alnstjocka timret i väggarna eller av de djupa

käll-rarna under den stora hallen, där de norska kungarna firade

gästabud. Han tänker på kungsgårdens jämngröna

gårdsplan, där kungarna redo in silverskodda fålar och där

drottningarna mjölkade guldhornade kor. Han kommer att tänka

på den höga jungfruburen, på brygghuset med de stora

kittlarna, på den stora stekarestugan, där en oxhalva lades

på en gång i grytan och hela svin vändes på spettet. Han

tänker på trälhuset och falkburen och visthusboden, byggnad

vid byggnad hela gården runt, mossgrodda av ålder,

utsirade med drakhuvuden. Av en sådan mängd byggnader

måtte det dock finnas något spår, tänker han.

Men när han frågar efter den gamla kungsgården, för

man honom till en herrgårdsbyggnad med glasveranda och

vinterträdgård. Högsätesbänken är försvunnen och alla

silver-beslagna dryckeshorn och alla oxhudsklädda sköldar. Man

kan inte ens visa honom den släta gårdsplanen med det

korta, täta gräset och smala gångstigar upptrampade på

den svarta mullen. Han får se jordgubbsland och

rosen-plantering, han får se glada barn och unga flickor, som lekaPÄ DET STORA KUNGAHÄLLAS GRUND

under äpple- och päronträd. Han får inte se kämpar, som

brottas, eller riddare, som spela fjäderboll.

Kanske han söker efter eken på torget, under vilken

kungarna höllo ting och där de tolv domstenarna voro

resta. Eller den långa gatan, som man påstod skulle vara

milslång? Eller de rika köpmansgårdarna, som åtskildes av

mörka gränder och alla hade brygga och båthus nere vid

älven? Eller Mariekyrkan vid torget, där de sjöfarande

offrade små, riggade skepp och de bedrövade små hjärtan

av silver?

Men ingenting ska man ha att visa honom. Kor och får

beta, där den långa gatan strök fram. Det växer råg och

havre på torget, och stall och lagård resa sig, där

människor fordom trängdes omkring lockande salustånd.

Helt säkert ska detta göra honom mycket bedrövad.

— Finns då ingenting kvar? ska han säga. Har man då

alls ingenting att låta mig se?

Och han ska kanske tro, att man har bedragit honom.

Han ska säga, att det stora Kungahälla omöjligt kan ha

legat här. Det måste ha varit beläget annorstädes.

Då ska man föra honom ner till älvstranden, och man

ska visa honom ett grovhugget stenblock, och man ska

skrapa undan de silvergrå lavarna, så att han kan se, att det

finns några figurer inristade i stenen.

Han ska alls inte kunna förstå vad de föreställa, de

ska vara lika otydbara för honom som fläckarna på

månskivan. Men man ska försäkra honom, att de föreställa ett

skepp och en älg och att de ha blivit inristade där i

forntiden till minne av stadens första grundläggning.

Och då han alltjämt ingenting förstår, ska man berätta

honom vad hällristningen föreställer.DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

SKOGSDROTTNINGEN.

Marcus Antonius Poppius var en ansedd romersk köpman.

Han idkade handel med avlägsna länder, och från

hamnen i Ostia sände han väl utrustade triremer till Spanien,

till Britannien och även till Germaniens nordkust. Lyckan

gynnade honom, och han samlade otroliga rikedomar, som

han gladde sig att lämna i arv till sin ende son. Tyvärr

hade dock denne son inte ärvt sin fars duglighet. Ack, hela

världen känner till dessa förhållanden! En rik mans ende

son! Behöver man säga mer? Det har alltid varit samma

historia.

Man skulle kunna tro, att gudarna ge de rika männen

dessa odrägliga lättingar, dessa slöa, bleka, trötta dårar till

söner för att visa människorna den oändliga dårskapen i att

samla rikedomar. När ska människorna få sina ögon

öppnade? När ska de börja att ta vara på gudarnas

lärdomar?

Den unge Silvius Antonius Poppius var vid tjugu års

ålder så långt kommen, att han hade hunnit pröva alla

livets njutningar. Han lät också gärna förstå, att han var

trött vid dem alla, men detta oaktat märkte man intet

avbrott i den iver, varmed han efterjagade dem. Tvärtom blev

han alldeles förtvivlad, då en envis, besynnerlig otur, som

på en gång började förfölja honom, störande grep in i hans

nöjesliv. Hans numidiska hästar blevo halta dagen före årets

förnämsta kappkörning, hans olovliga kärleksförbindelser

blevo upptäckta, hans skickligaste kock dog i träskfeber.

Detta var mer än nog för att bryta en sinnesstyrka, som inte

hade härdats i möda och ansträngning. Den unge Poppius

kände sig så olycklig, att han beslöt att beröva sig livet.

Han tycktes tro, att han inte på ett mera verksamt sätt kunde

gäcka dessa oturens gudar, som förföljde honom och gjorde

hans liv till en pina.

SKOGSDROTTNINGEN

Man kan förstå en olycklig, som begår självmord för att

undfly människors förföljelser, men endast en dåre som

Silvius Antonius kan vilja begagna sig av en dylik utväg

för att undfly gudarna. Det kommer en att tänka på den

ryktbara berättelsen om mannen, som flydde för lejonet och

sprang rätt in i dess uppspärrade gap.

Den unge Poppius var alltför vekligt sinnad för att välja

en blodig död. Inte heller behagade det honom att dö för

ett plågsamt gift. Efter noggrant övervägande beslöt han sig

för att dö den lena döden i vågorna. Men när han kom ner

till Tibern för att dränka sig, kunde han inte förmå sig att

anförtro sin kropp åt det smutsiga, tungt framglidande

flodvattnet. En lång stund stod han obeslutsam och stirrade ner

i strömmen. Då greps han av den trollmakt, som ligger och

drömmer över floderna. Han erfor den stora, heliga trånad,

som besjälar dessa naturens oroliga vandrare, han ville se

havet.

— Jag vill dö i ett klarblått hav, som ända ner till sin

botten genomsilas av solljus, sade Silvius Antonius. Min

kropp ska vila på en röd bädd av koraller. De skumböljor

jag upprör, när jag sjunker ner i djupet, ska vara snövita

och friska, de ska inte likna det sotstänkta lödder, som

står och darrar vid flodkanten.

Han skyndade genast hem, lät spänna för och körde ut till

Ostia. Han visste, att ett av hans fars skepp låg segelfärdigt

i hamnen. Den unge Poppius manade sina hästar till den

yttersta skyndsamhet och lyckades komma ombord, just när

ankaret hissades. Det är lätt att förstå, att han inte ansåg sig

behöva någon packning eller utrustning. Han brydde sig

inte ens om att fråga skepparen vart kosan styrdes. Det bar

ju i alla händelser av ut till havs, och det var nog för

honom.

Det dröjde inte heller länge, innan den unge självmördaren

uppnådde vad han önskade. Triremen hade lämnat

Tiber-mynningen, och Medelhavet utbredde sig för Silvius

Antonius, blått, skumglittrande och solbeglänst. Havet var

sådant, att det kom Silvius Antonius att sätta tro till

poeternas påstående, att det svallande vattnet endast var ett tuntDROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

hölje, som dolde den skönaste värld. Han måste tro deras

ord, att den, som modigt genomtränger vattentäcket, genast

når havsgudens pärleslott. Den unge mannen lyckönskade

sig att ha valt detta dödssätt. Egentligen kunde man inte

kalla det så; det var omöjligt att tro, att detta vackra vatten

kunde döda. Det var endast en genväg in i en värld, vars

njutningar inte skulle vara bedrägliga och endast efterlämna

trötthet och avsmak.

Det var med möda han kunde lägga band på sin iver.

Men däcket runtomkring honom var uppfyllt av sjöfolk.

Till och med Silvius Antonius kunde förstå, att om han nu

sprunge i havet, skulle följden helt enkelt bli den, att en av

hans fars raska sjömän kastade sig i vattnet och fiskade upp

honom.

Emellertid kom skepparen, sedan seglen hade blivit hissade

och roddarna kommit sig riktigt i farten, med största

hövlighet fram till honom.

— Du ämnar således följa mig till Germanien, min

Silvius, sade han. Du gör mig en stor ära.

Den unge Poppius påminde sig med ens, att denne man

aldrig hade kommit hem från en resa utan att föra med sig

till honom en gåva av något märkvärdigt föremål från de

barbarländer han besökte. Han hade givit honom trästycken,

ur vilka vildarna kunde framkalla eld, stora oxhorn, vilka

de begagnade som dryckeskärl, och ett halsband av

björntänder, vilket hade varit en stor hövdings utmärkelsetecken.

Denne präktige man strålade av belåtenhet över att ha

sin herres son ombord på sitt skepp. Han ansåg det som ett

nytt bevis på den gamle Poppius" klokhet, att han sände

sonen till avlägsna länder och inte längre lät honom gå

bland de lata unga romarna och lära veklighet.

Den unge Poppius tog honom inte ur hans villfarelse. Han

var rädd för att skepparen genast skulle ha vänt om hem

med honom, om han hade förrått sin avsikt.

— Sannerligen, Galenas, sade han, ville jag inte gärna

följa dig på denna resa, men jag fruktar, att jag måste be

dig landsätta mig i Bajae. Jag har fattat mitt beslut för sent.

Här ser du mig utan packning, utan pengar.

SKOGSDROTTNINGEN

Men Galenas försäkrade honom, att för en så lätt avhulpen

brist behövde han inte avstå från resan. Stod han inte på

sin fars välutrustade skepp? Han skulle varken behöva sakna

varma, pälsfodrade kläder, om vädret bleve hårt, eller lätta

dräkter av syriska vävnader, sådana sjömännen brukade

ikläda sig, när de i gott väder kryssade i någon vänlig

arkipelag.

Tre månader efter avfärden från Ostia rodde Galenas

trirem fram i en klippig skärgård. Varken skepparen eller

någon av manskapet hade full reda på var de befunno sig,

men de voro glada över att för en stund vara skyddade för

de stormar, som rasade ute på det öppna havet.

Man skulle verkligen ha kunnat tro, att Silvius Antonius

hade rätt i sitt påstående, att en gudom förföljde honom.

Ingen på skeppet hade någonsin gjort en sådan resa. De

olyckliga sjömännen sade till varandra, att de inte hade haft

två dagars vackert väder, sedan de hade lämnat Ostia. Den

ena stormen hade jagat den andra. De hade måst underkasta

sig otroliga lidanden. Hunger och törst hade plågat dem,

under det att de både dag och natt, uttröttade och nästan

sjuka av sömnlust, hade måst sköta åror och segel.

Det ökade sjömännens missmod, att de inte hade kunnat

driva någon handel. Hur skulle de ha kunnat nalkas en

kust för att utbreda sina varor på stranden och idka

byteshandel under ett sådant väder? Tvärtom, så snart de hade

sett en kust dyka upp ur det envisa, regntyngda gråväder,

som hade omgett dem, hade de måst styra ut till havs av

fruktan för dess skumomsprutade klippor. En natt, då de

hade stött på grund på ett skär, hade de måst vräka halva

lasten i sjön. Och den andra hälften vågade de knappast

tänka på, ty var det inte att frukta, att också den skulle

vara alldeles fördärvad efter alla de störtsjöar, som hade

överspolat skeppet?

Säkert är, att Silvius Antonius inte hade visat sig vara

en man med sjölycka. Ty han levde ännu, Silvius Antonius,

han hade inte dränkt sig. Det skulle vara omöjligt att söka

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

förklara varför han förlängde en tillvaro, som inte kunde

vara behagligare nu, än då han först beslöt sig för att

förkorta den. Kanske hade han hoppats, att havet skulle

bemäktiga sig honom utan hans eget åtgörande. Kanske älskade

han inte mer det vredesrytande havet, kanske hade han

beslutat sig för att dö i det grönskimrande, parfymerade vattnet

i sitt marmorbadkar.

Men om Galenas och hans män hade vetat varför den

unge Poppius hade kommit ombord, skulle de helt säkert

ha bittert beklagat, att han inte fullföljde sin avsikt, ty de

voro alla övertygade, att det var hans närvaro, som hade

medfört denna otur. Mången mörk natt hade Galenas fruktat,

att sjömännen skulle kasta sig över redarens son och vräka

honom i havet. Mer än en av dem berättade, att han under

de hemska stormnätterna hade sett mörka händer sträckas

upp ur vattnet och gripa efter skeppet. Och man trodde sig

inte behöva kasta lott bland skeppsmanskapet för att finna

den, som dessa händer ville rycka ner i djupet. Både

skeppare och manskap gjorde Silvius Antonius den

synnerligt stora äran att tro, att det var för hans skull alla dessa

stormar genombrusade luften och upprörde havet.

Om Silvius Antonius under denna tid hade uppfört sig

som en man, om han hade tagit sin del av arbete och

omtanke, skulle kanske någon av hans följeslagare ha fattat

medlidande för honom som för en olycklig, vilken hade

ådragit sig gudarnas vrede. Men den unge mannen hade inte

förstått att förvärva deras medkänsla. Han hade inte tänkt

på annat än att hålla sig i lä för vinden och att leta fram

pälsverk och täcken ur lasten för att skydda sig mot kölden.

Dock för ögonblicket voro alla klagomål över hans

närvaro förstummade. Så snart stormen hade lyckats driva in

triremen i den omtalade skärgården, hade den upphört att

rasa. Den uppförde sig som en vallhund, vilken tystnar och

håller sig stilla, när den ser hjorden på rätt väg hem till

fähuset. De tunga skyarna rullade bort från himlen. Solen

sken. För första gången på resan kände skeppsmanskapet

sommarens välbehag utbreda sig över naturen.

På dessa stormjagade män verkade solskenet och värmen

SKOGSDROTTNINGEN

nästan som ett rus. I stället för att längta efter vila och

sömn kände de sig muntra som morgonglada barn. Hoppet

blossade på nytt upp inom dem. De antogo, att de skulle

finna ett stort fastland bakom denna massa av klippiga

skär. De väntade sig att finna människor, och vem kunde

veta? På denna främmande kust, som kanske inte förr hade

besökts av ett romerskt skepp, skulle troligen deras varor

finna god avsättning. Det skulle kanske dock till sist lyckas

dem att göra en förmånlig byteshandel, att fylla

skeppsrummen med stora hudar av björn och älg, med stora

mängder av vitt vax och guldskimrande bärnsten.

Medan triremen fortsatte att leta sig fram mellan skären,

som blevo allt högre och allt rikare på saftig grönska och

skog, skyndade man att pryda den, så att den skulle dra

till sig barbarernas blickar. Skeppet, redan utan alla

prydnader det vackraste av allt människoverk, låg snart på vågen,

tävlande i prakt med den skönaste befjädrade fågel. Nyss

stormvräkt och förhärjat, bar det nu på sin mast en gyllene

spira och härliga, purpurrandade segel. I framstammen reste

sig en strålande Neptunibild och i bakstammen ett tält av

mångfärgade sidendukar. Och man må inte tro, att

sjömännen försummade att behänga skeppssidorna med mattor,

vilkas fransar släpade på vattnet, eller att vira de tunga

årorna med guldband.

Inte heller behöll skeppsfolket de saltdränkta kläder, som

de hade burit under resan och som stormarna och havsvattnet

hade gjort sitt bästa att förvandla till trasor. De iförde sig

vita dräkter, virade purpurskärp kring livet och satte

blänkande ringar om håret.

Även Silvius Antonius .reste sig ur sin slöhet. Det tycktes,

som om han gladde sig att nu äntligen få syssla med något,

som han förstod sig på. Han lät raka och klippa sig samt

lät ingnida hela sin kropp med doftande essenser. Därpå

hängde han över sig en fotsid dräkt, fäste en mantel på sina

axlar, satte en bred guldring om håret, och ur det stora

smyckeskrin, som Galenas öppnade för honom, plockade han

upp ringar och armband, halskedjor och ett gyllene bälte.

När han var färdigklädd, rullade han upp sidentältets purpur-

13DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

gardiner och lade sig på en låg vilobädd i tältöppningen för

att bli sedd av strändernas invånare.

Under dessa tillrustningar hade skeppet glidit fram genom

allt trängre och trängre sund, och till sist märkte sjömännen,

att de hade råkat in i mynningen till en flod. Man seglade

i sött vatten. Fastlandet utbredde sig på ömse sidor om

skeppet.

Triremen gled långsamt fram på den glittrande älven.

Vädret var det härligaste, hela naturen var strålande lugn.

Men hur ljuvt upplivades inte den stora ödsligheten av det

praktfulla köpmansskeppet!

På båda älvstränderna växte hög och tät urskog. De

mörka barrträden stodo nedträngda ända till vattnet. Under

sitt eviga lopp hade det lyckats älven att bortföra jorden

mellan deras rötter, och ännu mer än vid åsynen av de

uråldriga träden stämdes sjömännen till vördnad vid

anblicken av de nakna rötterna, som liknade väldiga

jättelemmar. "Här", tänkte de, "ska det aldrig lyckas människan

att odla säd, aldrig ska här röjas rum för en stad eller ens för

en lantgård. Milsvitt omkring är ju marken genomvävd av

detta nätverk av stålhårda rötter. Endast detta är nog för att

göra skogens välde evigt, oföränderligt."

Utmed floden stodo träden så tätt, och deras grenverk var

så sammangyttrat, att det bildade fasta, ogenomträngliga

murar. Dessa murar av stickande barr voro så starka och

höga, att ingen befästad stad kunde ha önskat sig ett

väldigare försvar.

Men här och där fanns dock en öppning i barrmuren. Det

var mynningarna till de stigar, på vilka djuren brukade

komma ner till älven för att dricka. Genom dessa öppningar

kunde främlingarna smyga en blick in i skogen. Aldrig

hade de sett något liknande. I sollös skymning växte träd,

vilkas stammar voro grövre än tornen vid Roms portar. Där

var ett vimmel av träd, som stredo med varandra om ljus

och luft. Träd trängdes och kämpade, träd förkrymptes och

tyngdes ner av andra träd. Träd rotade sig på varandras

grenar. Träd stredo och tävlade, som hade de varit

människor.

SKOGSDROTTNINGEN

Men skeppsfolket tänkte, att om djur eller människor

färdades inne i denna trädvärld, måtte de äga andra sätt

att tränga sig fram, än romarna kände till, ty från marken

och ända upp till toppen var hela skogen ett nätverk av

styva, barrlösa grenar. Från dessa grenar fladdrade ner

alnslånga flikar av grå skägglav, som förvandlade träden till

trolska varelser med hår och skägg. Men under dem var

skogsbottnen täckt med multnande stammar, och foten skulle

ha sjunkit ner i den murkna veden såsom i smältande snö.

Ut ur skogen trängde en doft, som alla på skeppet kände

såsom något ljuvt bedövande. Det var den starka doften

från kåda och vildhonung, som blandades med den unkna

lukten från ruttnande stammar och från röda och gula

jättesvampar.

Utan tvivel låg i allt detta något förfärande, men det var

också upplyftande att möta naturen i all dess makt, innan

människor hade ingripit i dess välde. Det dröjde inte länge,

innan en av sjömännen började gnola en hymn till

skogsguden, och ovillkorligen föll allt manskapet in i samma

sång. Det var inte mera så, att de väntade att finna

människor i denna skogsvärld. Deras hjärtan upplyftes av

fromma tankar, de tänkte på skogsguden och hans nymfer.

De sade sig, att Pan, bortjagad från Hellas skogar, hade

flyktat till yttersta norden. Med from sång drogo de in i

hans rike.

Under varje uppehåll i sången hörde de en stilla musik i

skogen. Barren högt uppe i trädtopparna, som darrade i

middagshettan, spelade och sjöngo. Sjömännen höllo allt

oftare inne med sången för att höra om inte också Pans

flöjt snart skulle ljuda.

Skeppet framdrevs allt långsammare av roddarna.

Sjömännen spejade ner i vattnet, som flöt guldgrönt och

svartviolett inne under granarna. De spejade in bland den höga

vassen, vars blad darrade och rasslade för strömdraget. Det

var en sådan förväntan över dem, att de ryckte till vid

åsynen av en irrande slända, vid åsynen av de vita

näckrosorna, som lyste i det vackra dunklet inne bland vasstråen.

15DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Och åter ljöd sången: "Pan, du skogens behärskare!"

De hade övergivit all tanke på köpenskap. De kände, att

de stodo vid ingången till gudarnas boningar. All jordisk

omsorg hade lämnat dem.

Då med ens vid mynningen till en av dessa djurstigar —

Där stod en älg, ett kungligt djur med bred panna och en

skog av spetsar på hornen.

På triremen uppstod andlös tystnad. Årorna spända mot

vattnet hejdade farten. Silvius Antonius reste sig från sin

purpurbädd.

Allas ögon voro vända mot älgoxen. Man tyckte sig

skymta något, som han bar på sin rygg, men skogsdunklet

och de nedhängande grenarna gjorde det omöjligt att se

tydligt.

Den väldiga älgoxen stod länge och vädrade ut mot

triremen med lyftad nos. Äntligen tycktes han inse, att den

inte var något fientligt föremål. Han tog ett steg ner i

vattnet. Han tog ännu ett. Bakom de breda hornen

framskymtade allt tydligare något ljust och skärt. Bar månne

älgoxen på sin rygg en hel skörd av vildrosor?

Skeppsmanskapet gjorde några försiktiga rörelser med

årorna. Triremen kom djuret till mötes. Den flyttade sig

liksom av sig själv allt närmare vasskanten.

Älgen skred sakta ut i vattnet, satte försiktigt ner foten

för att inte fastna bland rötterna på älvbottnen. Nu såg man

tydligt bakom hornen ett flickansikte, omgivet av ljust hår.

Älgen bar på sin rygg en av dessa nymfer, som man hade

väntat, som man insåg nödvändigt måste finnas i denna

urvärld.

Folket på triremen greps av helig hänförelse. En av dem,

som härstammade från Sicilien, påminde sig en sång, som

han hade sjungit i sin ungdom, då han lekte på de

blomsterrika slätterna omkring Syracusa.

Han började gnola:

Nymf, Arethusa nämnd, nymf ibland blommor född,

Du, som i skogars hägn vandrade månskensvit!

16SKOGSDROTTNINGEN

Och då de stormhärdade männen uppfattade orden, sökte

de dämpa det orkanlika bruset i sina stämmor för att sjunga:

Nymf, Arethusa nämnd, nymf ibland blommor född.

Man stakade skeppet allt närmare och närmare vasskanten.

Man ville inte akta därpå, att det redan ett par gånger hade

skrapat mot bottnen.

Men den unga skogsvarelsen satt och lekte tittut mellan

älghornen. Än gömde hon sig, än tittade hon fram. Hon

hejdade inte älgen, hon drev den längre ut i vattnet.

När det högbenta djuret hade kommit ett par famnar

framåt, smekte hon det för att få det att stanna. Hon böjde

sig ner och ryckte upp några näckrosor. Männen på skeppet

sågo skamsna på varandra. Nymfen var då kommen endast

och allenast för att plocka de vita näckrosorna, som gungade

på älvvattnet. Hon var inte kommen för de romerska

sjömännens skull.

Då drog Silvius Antonius en ring av fingret, gav till ett

rop, som kom nymfen att se upp, och kastade ringen till

henne.

Hon sträckte fram handen och uppfångade den. Hennes

ögon började glänsa. Hon räckte ut handen efter mer. Silvius

Antonius kastade ännu en ring.

Hon vräkte med ens näckrosorna tillbaka i älven och

manade älgen vidare ut i vattnet. Stundom hejdade hon

honom. Då kom en ring från Silvius Antonius och lockade

henne framåt.

Plötsligen övergav henne all tvekan. Färgen steg på hennes

kinder. Hon kom närmare skeppet utan att behöva lockas.

Älgen gick i vatten ända till bogarna. Hon kom alldeles

under skeppsbord.

Och där hängde sjömännen ut över relingen för att hjälpa

den sköna nymfen ombord, ifall hon skulle vilja bestiga

triremens däck.

Men hon såg ingen annan än Silvius Antonius, som stod

där ringprydd och pärlsmyckad och grann som en

soluppgång. Och när den unge romaren märkte, att nymfens ögon

2. — Lagerlöf, Drottningar i Kungahälla m. fl J7DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

voro vända mot honom, sträckte han sig längre ut än envar

annan. Man ropade åt honom att akta sig, att inte förlora

fotfästet och falla i vattnet.

Men denna varning var fåfäng. Ovisst är om nymfen

genom ett häftigt ryck drog till sig Silvius Antonius eller

hur det tillgick, men han var över bord, innan någon hade

hunnit tänka på att gripa tag i honom.

Dock var det ingen fara, att Silvius Antonius skulle

drunkna. Nymfen hade sträckt ut sina rosiga armar och

uppfångat honom. Han hade knappast vidrört vattenytan. I

samma ögonblick kastade hennes gångare om, störtade bort

genom vattnet och försvann i skogen. Och högt hördes den

vilda ryttarinnans skratt, då hon bortförde Silvius Antonius.

Galenas och hans män stodo för ett ögonblick

skräckslagna. Likasom vid en olycka på sjön kastade somliga

kläderna för att simma i land. Galenas hejdade dem.

— Tvivelsutan är detta gudarnas vilja, sade han. Det är

fördenskull de har jagat Silvius Antonius Poppius genom

tusen stormar bort till detta okända land. Låt oss vara glada,

att vi har varit redskap för deras vilja! Men låt oss inte

heller söka att hindra den!

Och sjömännen återtogo lydigt sina åror och rodde utför

floden, och till årornas taktmässiga slag gnolade de sakta

sången om Arethusas flykt.

Då man nu har slutat denna berättelse, så måtte ju den

resande förstå den gamla hällristningen, som man har visat

honom på det stora Kungahällas grund. Han måtte ju kunna

se både älgen med de månggreniga hornen och triremen

med de långa årorna. Man begär inte, att han ska se Silvius

Antonius Poppius och den sköna urskogsdrottningen, ty för

att se dem tarvas det, att man ser med de gamla

sagoberättarnas ögon.

Och han ska även förstå, att hällristningen härrör från

den unge romaren själv, och att så även är förhållandet

med den gamla berättelsen. Silvius Antonius har ord för ord

18SKOGSDROTTNINGEN

inlärt den åt sina efterkommande. Han visste ju, att det

skulle glädja dem att veta, att de härstammade från de

världsberömda romarna.

Men naturligtvis behöver inte den främmande tro, att

någon av Pans nymfer har vandrat på denna älvstrand.

Han kan ju förstå, att en vild människostam vandrade

omkring i urskogen och att den stora älgens ryttarinna var

dotter till kungen, som behärskade dessa fattiga människor.

Och att flickan, när hon bortförde Silvius Antonius, endast

ville röva till sig hans smycken. Och att hon alls inte tänkte

på Silvius Antonius själv, hon visste väl knappast om han

var en människa som hon.

Och den resande kan ju förstå, att Silvius Antonius" namn

inte ännu skulle ihågkommas på dessa stränder, om han

alltid hade fortfarit att vara samma narr. Han kan få höra

hur den unge romaren upprättades av olyckan och av nöden

samt att han, ifrån att vara vildarnas föraktade slav, blev

deras konung. Han var det, som gick lös på urskogen med

eld och stål. Han reste den första, fast upptimrade gården.

Han byggde skepp och odlade säd. Han lade grunden till

det stora Kungahällas härlighet.

Och när den resande hör detta, ska han se ut över nejden

med gladare blickar än förr. Ty fastän stadsgrunden är

förvandlad till fält och äng och älven är tom på seglare, är

det dock denna mark, som har låtit honom se syner ur det

försvunna och andas drömmarnas luft.

19DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

SIGRID STORRÅDA.

Det var en gång en skön vår. Och det var just den våren,

då den svenska drottningen Sigrid Storråda hade stämt

möte i Kungahälla med den norske konungen Olof

Tryggvason för att träffa avtal om deras giftermål.

Det var ganska underligt, att kung Olof ville äga

drottning Sigrid, ty visserligen var hon rik, skön och storsinnad,

men hon var den argaste hedning, medan konung Olof var

kristen och inte tänkte på annat än att bygga kyrkor och

tvinga folket att låta döpa sig. Men kanhända väntade han,

att Herren Gud i höjden skulle omvända henne.

Men än underligare var det, att när Storråda hade kungjort

för kung Olofs sändebud, att hon ville segla till Kungahälla,

så snart havet var isfritt, började våren genast. All kyla och

snö flydde sin kos, just då det eljest brukar vara full vinter.

När Storråda talade om, att hon skulle börja rusta ut sina

skepp, försvann isen från fjärdarna, ängsmarken började

grönska, och fastän det ännu var långt före vårfrudag, kunde

boskapen sändas på bete.

Då drottningen rodde mellan Östgötaskären ut i Östersjön,

sutto gökar och golo på klipporna, fastän det var så tidigt,

att man knappast hade kunnat hoppas att få höra en lärka.

Det blev också stor glädje, där Storråda drog fram. Alla

de jättar, som hade måst flytta från Norge under kung

Olofs regering, därför att de inte tålde ljudet av kyrkklockor,

kommo ut på bergklintarna, när de sågo Storråda segla förbi.

De ryckte upp unga lövträd med roten och vinkade med

dem till drottningen, och då de gingo in i sina stenstugor,

där hustrun satt i bekymmer och längtan, skrattade de och

sade:

— Nu, kvinna, ska du inte vara sorgsen mer. Nu reser

Storråda till kung Olof. Nu får vi snart komma åter till

Norge.

SIGRID STORRÄDA

När drottningen seglade förbi Kullaberg, kom

Kullamannen ut ur sin bergshåla. Och han lät det svarta berget

öppna sig, så att hon såg hur guld- och silverådror löpte

fram där inne och fägnades åt hans rikedom.

Då Storråda for förbi Hallandsfloderna, sam strömkarlen

nedför sina forsar och fall och kom ända ut i älvmynningen

och spelade på sin harpa, så att skeppen dansade på vågen.

När hon seglade fram under Nidingarnas skär, lågo

havsfruarna där och blåste i snäckor, så att vattnet sprutade upp

till höga skumpelare.

Men då motvind blåste, kommo leda troll upp ur djupet

och hjälpte Storrådas skepp fram över vågorna. Somliga

lågo vid aktern och sköto på, andra togo rep av sjögräs i

munnen och spände sig för skeppet som hästar.

De vildaste vikingar, som kung Olof inte ville tåla i

landet för deras ondskas skull, kommo roende mot

drottningens skepp med seglen nedfällda och änterbilorna höjda

för att börja strid. Men när de kände igen drottningen, läto

de henne fara vidare oskadd och ropade efter henne:

— Vi dricker en skål för ditt bröllop. Storråda!

Alla hedningar, som bodde utmed kusten, lade ved på

sina stenaltaren och offrade både får och get till de gamla

gudarna, för att de skulle stå Storråda bi på hennes färd till

den norske konungen.

När drottningen seglade uppför Nordre älv, kom sjörået

simmande utmed skeppet, sträckte sin vita arm upp ur

djupet och räckte henne en stor, klar pärla.

— Bär denna, Storråda, sade det, så att kung Olof må bli

intagen av din skönhet och aldrig kunna glömma dig!

Då drottningen hade kommit ett litet stycke uppför älven,

hörde hon ett starkt brusande och buller, så att hon undrade

om hon skulle möta ett vattenfall. Ju längre drottningen

kom, desto mer tilltog larmet, och hon trodde till sist, att

hon skulle komma mitt i en stor slaktning.

Men när drottningen hade rott förbi Gullön och svängde

in i en bred bukt, såg hon det stora Kungahälla ligga på

älvstranden.

Staden var så stor, att hon inte kunde se så långt uppåt

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

älven, att där inte låg gård vid gård. De voro alla ansenliga

och välupptimrade med många uthus; smala gränder löpte

emellan de gråa timmerväggarna ner till floden, breda

gårdsplaner öppnade sig framför stugorna, välupptrampade stigar

förde från varje gård ner till dess båthus och brygga.

Storråda befallde sina roddare att lyfta årorna långsamt.

Hon stod högt i bakstammen av skeppet och såg mot stranden.

— Aldrig har jag sett något liknande, sade hon.

Nu förstod hon, att det starka bullret hon hade hört kom

allenast av allt det arbete, som pågick i Kungahälla om

våren, när skeppen skulle sändas ut på långtur.

Hon hörde smeder hamra med tunga släggor, brödkavlen

slamrade i bagarstugan, timmerplankor lastades bullersamt

på tunga pråmar, ungersvenner barkade mastträd och

hyvlade breda årblad.

Mången grön gårdsplan såg hon, där tärnor gingo och

snodde rep åt de sjöfarande, där gamla män sutto med nål

i hand och satte klutar på grå vadmalssegel.

Hon såg båtbyggare tjärbrå de nya båtarna. Naglar slogos

in i starka ekplankor. Ur båthusen skötos skroven fram för

att tätas. Gamla skepp pryddes med nymålade drakbilder.

Varor stuvades, folk sade brådskande farväl, tungt packade

skeppskistor buros ombord.

Skepp, som redan voro färdiga, lade från land. Storråda

såg, att de, som roddes uppåt älven, förde tung last av sill

och salt, men de, som styrdes väster ut mot det öppna havet,

voro högt uppåt masten lastade med dyrbart ekvirke, hudar

och skinn.

När drottningen såg allt detta, log hon av glädje. Hon sade,

att hon ville gärna bli gift med kung Olof för att få råda

över en sådan stad.

Storråda rodde fram till kungsgårdens brygga. Där stod

kung Olof och mötte henne, och då hon steg fram emot

honom, syntes hon honom vara den skönaste han hade råkat.

Därpå följdes de åt upp till kungsgården, och mellan dem

båda var stor enighet och vänskap. Och när de skulle sätta

sig till bords, log Storråda och glammade med kungen under

22SIGRID STORRÄDA

hela tiden, som biskopen läste bordsbönen, och kungen log

och talade även han, eftersom han såg, att det behagade

Storråda.

Då de hade slutat måltiden och alla knäppte sina händer

för att lyssna till biskopens bön, började Storråda berätta

kungen om sina rikedomar. Hon fortsatte härmed, så länge

som bordsbönen varade. Och kungen hörde på Storråda,

men inte på biskopen.

Kungen satte Storråda i högsätet, och själv satte han sig

vid hennes fötter. Och Storråda berättade honom hur hon

hade låtit innebränna två småkonungar, som hade vågat fria

till henne. Och kungen fröjdade sig och tänkte, att så borde

det gå alla småkonungar, som vågade fria till en sådan

kvinna som Storråda.

När det ringde till vespern, reste sig kungen för att enligt

vanan gå till Mariekyrkan och bedja. Men då kallade

Storråda fram sin skald, och han sjöng kvädet om Brynhild,

som lät dräpa Sigurd Fafnesbane. Och kung Olof gick inte i

kyrkan; i stället satt han och betraktade Storrådas mäktiga

ögon och såg hur täta de svarta ögonbrynen tecknade sig. Då

förstod han, att Storråda var Brynhild och att hon skulle

döda honom, om han sveke henne. Han tänkte också, att hon

skulle vara kvinna till att låta bränna sig på bål samman

med honom. Alltmedan präster mässade och bådo i

Mariekyrkan i Kungahälla, satt kung Olof och tänkte på att han

ville rida till Valhall med Storråda framför sig på hästen.

På natten hade färjkarlen vid Älvbacken, som förde folk i

sin färja över Göta älv, mera att göra än någonsin förr.

Gång på gång blev han ropad över till andra stranden, men

när han kom dit, fanns aldrig någon att se. Dock hörde han

steg runtomkring sig, och båten blev fylld, så att den höll på

att sjunka. Han for hela natten fram och åter och visste inte

vad detta skulle betyda. Men på morgonen var sanden vid

älvstranden full av små fotspår, och i fotspåren hittade

färjkarlen små vissna löv, som, när han bättre betraktade dem,

visade sig vara ädelt guld. Då förstod han, att det var alla

de tomtar och pysslingar, vilka hade flytt från Norge för

kristendomens skull, som nu vände åter.

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Men jätten, som bodde i Fontinsberget strax öster om

Kungahälla, tog upp stora stenblock och kastade block efter

block mot Mariekyrkans torn, så länge som natten varade.

Om jätten inte hade varit så stark, att alla hans stenar hade

gått över älven och fallit ner långt borta på Hisingen, kunde

en stor skada ha uppkommit.

Varje morgon hade kung Olof för vana att gå i mässan,

men den dagen, då Storråda var i Kungahälla, menade han

sig inte ha tid därtill. Så snart han hade uppstått, ville han

genast gå ner till hamnen, där hon bodde på sitt skepp, för

att fråga henne om hon ville dricka bröllop med honom före

kvällen.

Biskopen hade låtit ringa i klockorna i Mariekyrkan hela

morgonen, och när kungen kom ut ur kungsgården och gick

över torget, slogos kyrkdörrarna upp, och en skön sång

strömmade emot honom. Men kungen gick vidare, som om

han ingenting hade hört. Då lät biskopen hejda klockorna,

sången upphörde, och ljusen släcktes.

Det kom så plötsligt, att kungen stannade ett ögonblick

och såg tillbaka upp mot kyrkan. Det tycktes honom då, att

kyrkan var mer oansenlig, än han någonsin förr hade märkt.

Den var lägre än andra hus i staden, torvtaket låg tungt över

de fönsterlösa väggarna, porten var låg och mörk med ett

litet skärmtak av granbark.

Medan kungen stod så, kom en ung, smärt kvinna ut ur

den mörka kyrkporten. Hon var klädd i röd kjortel och blå

mantel och bar ett ljuslockigt barn på armen. Hennes dräkt

var torftig, men kungen tänkte, att hon såg ut att vara den

mest ädelborna kvinna han någonsin hade mött. Hon var

hög och av skön gestalt och hade ett ljuvt ansikte.

Kungen såg med stor rörelse hur den unga kvinnan tryckte

sitt barn intill sig och bar det med sådan kärlek, som ägde

hon intet annat kärt eller dyrbart i världen.

När kvinnan hade kommit ut på dörrstenen, vände hon det

hulda ansiktet och såg tillbaka in i den skumma, fattiga

kyrkan med mycken längtan i blicken. Då hon åter vände sig

utåt torget, hade hon tårar i ögonen.

Men när hon skulle gå ut på torget, svek henne modet.

24SIGRID STORRÄDA

Hon stödde sig mot dörrposten och såg på barnet med sådan

ängslan, som ville hon säga: "Var, var i hela vida världen

ska nu vi två få tak över huvudet?"

Kungen stod alltjämt orörlig och betraktade den husvilla.

Vad som rörde honom mest, var, att han såg barnet, som

satt alldeles sorglöst på hennes arm, sträcka upp en blomma

mot hennes ansikte för att locka henne att småle. Och då såg

han, att hon sökte förvisa sorgen från sina anletsdrag och

log mot sonen.

"Vem är den kvinnan?" tänkte kungen. "Mig synes, att

jag har sett henne förr. Tvivelsutan är hon en högboren

kvinna, som har råkat i nöd."

Så bråttom än kungen hade för att komma till Storråda,

så kunde han inte slita sina ögon från kvinnan. Han undrade

endast var han förr hade sett så milda ögon och ett så ljuvt

format anlete.

Alltjämt stod kvinnan kvar i kyrkporten, som om hon inte

kunde slita sig därifrån. Då gick kungen fram till henne och

frågade:

— Varför är du så bedrövad?

— Jag är utdriven ur mitt hem, sade kvinnan och visade

in mot den lilla mörka kyrkan.

Kungen tänkte, att hon menade, att hon hade vistats i

kyrkan, därför att hon ingen annan bostad hade. Han frågade

vidare.

— Vem har drivit bort dig?

Hon såg då på honom med outsäglig bedrövelse.

— Vet du det inte? sporde hon.

Men då vände sig kungen från henne. Han hade inte tid,

tyckte han, att stå där och gissa gåtor. Det syntes, som om

kvinnan menade, att han hade drivit bort henne. Han kunde

inte förstå vad hon syftade på.

Kungen gick raskt vidare. Han kom ner till kungsbryggan,

där Storrådas skepp lågo förtöjda. Nere vid hamnen mötte

han drottningens tjänare, som alla hade guldbårder på

kläderna och silverhjälm på huvudet.

Storråda stod högt på skeppet och blickade ut över

25DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Kungahälla och gladde sig åt dess makt och rikedom. Hon

stod och såg ner på staden så, som om hon redan betraktade

sig som dess drottning.

Men när kungen såg Storråda, tänkte han genast på den

ljuva kvinnan, som hade kommit fattig och elända ut ur

kyrkan. "Vad är detta?" tänkte han. "Jag menar, att hon

synes mig skönare än Storråda."

Då Storråda nu log mot honom, påminde han sig hur

tårarna hade glänst i den andra kvinnans ögon.

Kung Olof hade den främmandes ansikte så för tanken,

att han därmed måste jämföra Storrådas ansikte drag för

drag. Och när han så jämförde, försvann all Storrådas

skönhet.

Han såg, att Storrådas ögon voro grymma och att hennes

mun var vällustig. I varje drag av hennes ansikte spårade

han en synd.

Han såg väl alltjämt, att hon var skön, men han fann inte

längre behag i hennes åsyn. Han började avsky henne, som

om hon hade varit en glänsande giftorm.

Då drottningen såg kungen komma, drog ett segerstolt

leende över hennes läppar.

— Jag väntade dig inte så tidigt, kung Olof, sade hon.

Jag hade trott, att du skulle vara i mässan.

Det kom över kungen en lust att retas med Storråda och

göra allt, som hon inte ville.

— Mässan är inte ännu börjad, sade han. Jag kommer

för att bedja dig, att du följer mig i min Guds hus.

När kungen sade detta, såg han, att Storråda fick en vass

blick i ögonen, men hon smålog alltjämt.

— Kom hellre hitöver på skeppet! sade hon. Jag vill

visa dig de gåvor, som jag har fört med mig till dig.

Hon tog upp ett gyllene svärd liksom för att locka honom,

men kungen tyckte sig alltjämt se den andra kvinnan jämte

henne. Och han tyckte, att Storråda stod bland sina skatter

såsom en led drake.

— Jag vill först veta, sade kungen, om du vill gå med

mig i kyrkan.

26SIGRID STORRÄDA

— Vad ska jag göra i din kyrka? frågade hon och såg

spotsk ut.

Då märkte hon, att kungens ögonbryn drogos samman,

och förstod, att han inte var så till sinnes som förra dagen.

Hon bytte då genast om sätt och blev mild och undfallande.

— Gå du i kyrkan så mycket dig lyster, sade hon, fast

jag inte går! Fördenskull må det inte uppstå ovänskap

mellan oss.

Drottningen gick ner från skeppet och kom fram till

kungen. Hon höll i handen ett svärd och en pälsbrämad

mantel, som hon ville förära honom.

Just i detsamma kom kungen att se bortåt hamnen.

Långt borta såg han den andra kvinnan komma gående.

Hon gick lutande med trötta steg, alltjämt med barnet på

armen.

— Vad är det du ser efter så ivrigt, kung Olof? frågade

Storråda.

Då vände sig den andra kvinnan om och såg på kungen,

och vid det hon såg på honom, tyckte han sig se, att över

hennes och barnets huvuden tändes gyllene ljusringar,

skönare än alla kungars och drottningars smycken. Men

strax därpå vek hon av uppåt staden igen, och han såg

henne inte mer.

— Vad är det du ser efter så ivrigt, kung Olof? sporde

Storråda än en gång.

Men när kung Olof vände sig mot drottningen, såg han

henne gammal och led, omgiven av all världens ondska och

synd, och han förfärades över att han skulle ha kunnat falla

i hennes garn.

Han hade dragit av handsken för att räcka henne handen.

Men nu tog han handsken och slog henne med den över

ansiktet.

— Vad ska jag så med dig, din gamla hundhedning?

sade han.

Då for Storråda tillbaka tre steg. Men hon sansade sig

raskt och svarade:

— Detta slag torde bli din bane, kung Olof Tryggvason.

27DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Och hon var blek som Hel, då hon vände sig från honom

och besteg skeppet.

Nästa natt drömde kung Olof en sällsam dröm.

Vad han såg framför sig, var inte jorden, utan

havsbottnen. Det var en gröngrå mark, över vilken vattnet stod

många famnar högt. Han såg fiskar simma efter rov, skeppen

såg han glida förbi uppe på vattenytan som mörka moln,

och solskivan såg han blänka matt som en blek måne.

Då kom den kvinnan, som han hade sett i kyrkporten,

gående nere på havets botten. Hon hade samma lutande

gång och samma slitna kläder, som då han hade mött henne,

och hennes ansikte var alltjämt fullt av sorg.

Men där hon gick fram på havsbottnen, delade sig vattnet

framför henne. Han såg hur det, liksom drivet av oändlig

vördnad, reste sig upp i valv och slöt sig samman i pelare,

så att hon gick fram genom en den härligaste tempelsal.

Plötsligen såg kungen, att vattnet, som höjde sig över

kvinnan, började byta färg. Pelarna och valven blevo först

ljust röda, men togo raskt en allt starkare färg. Hela havet

runtom var också rött, såsom hade det blivit förvandlat till

blod.

På sjöbottnen, där kvinnan gick fram, såg kungen brutna

svärd och pilar, brustna bågar och spjut. De voro inte många

först, men ju längre hon vandrade in i det röda vattnet, desto

tätare lågo de hopade.

Kungen såg bävande hur kvinnan vek av från räta vägen

för att inte trampa en död man, som låg utsträckt på den

gröna tångbädden. Mannen var brynjeklädd, hade svärd i

handen och ett djupt sår i huvudet.

Kungen tyckte, att kvinnan slöt ögonen för att inte se.

Hon rörde sig mot ett visst mål utan tvekan eller ängslan.

Men han, som drömde, kunde inte vända bort ögonen.

Han såg hela sjöbottnen översållad av spillror. Han såg

tunga skeppsankaren, tjocka rep slingrade sig som ormar,

skepp lågo där med uppfläkta sidor, de gyllene

drakhuvudena, som hade suttit å stäven, blickade mot honom med

röda, hotfulla ögon.

— Jag ville väl veta vilka som har hållit slag på sjön

SIGRID STORRÄDA

och lämnat allt detta till rov åt förgängelsen, tänkte den

drömmande.

Överallt såg han döda: de hängde ner från skeppsborden

eller lågo nedsjunkna i den yviga tången. Men han hade

inte mycken tid att betrakta dem, därför att han måste se

efter kvinnan, som alltjämt vandrade framåt.

Äntligen såg kungen henne stanna framför en död man.

Han hade röd livrock, blank hjälm på huvudet, skölden var

trädd på armen, och ett bart svärd höll han i handen.

Kvinnan böjde sig över honom och viskade, som om hon

hade velat väcka en sovande:

— Kung Olof, viskade hon, kung Olof!

Då såg den drömmande, att mannen på sjöbottnen var han

själv. Han kände tydligt igen, att han var den döde.

— Kung Olof, viskade kvinnan än en gång, jag är den,

som du såg utanför kyrkan i Kungahälla. Känner du mig

inte?

Då den döde alltjämt låg orörlig, lade hon sig på knä

bredvid honom och viskade i hans öra:

— Nu har Storråda sänt sin flotta emot dig och tagit

hämnd på dig. Ångrar du dig, kung Olof?

Än en gång frågade hon:

— Nu lider du dödens bitterhet, därför att du valde mig

och inte Storråda. Ångrar du dig? Ångrar du dig?

Då slog den döde äntligen upp ögonen, och kvinnan

hjälpte honom att resa sig. Han stödde sig mot hennes

skuldra, och hon vandrade sakta bort med honom.

Åter såg kung Olof henne vandra och vandra genom natt

och dag, genom hav och land. Äntligen tyckte han sig se,

att de voro komna längre bort än molnen och högre än

stjärnorna.

De vandrade in i en lustgård, där marken lyste som vitt

ljus och där blommorna voro klara som daggdroppar.

Kungen såg, att när kvinnan trädde in i lustgården, lyfte

hon huvudet, och hennes gång blev lättare.

När hon hade kommit ett stycke längre in, började hennes

kläder stråla. Han såg huru de av sig själva kantades av

guldbårder och upplystes av färger.

29DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Han såg också, att en ring av strålar tändes omkring

hennes hjässa och beglänste hennes ansikte.

Men den fallne, som stödde sig mot hennes skuldra,

upplyfte sitt huvud och frågade:

— Vem är du?

— Vet du det inte, kung Olof? svarade hon då, och

oändlig höghet och härlighet omgav hennes varelse.

Men kungen fylldes härvid i drömmen av stor glädje över

att han hade valt att tjäna den ljuva himladrottningen. Det

var en glädje, sådan han aldrig förr hade erfarit, och den

var så stark, att den väckte honom.

När han vaknade upp, kände han tårar skölja ner över

ansiktet, och han låg med händerna knäppta till bön.

30ASTRID

ASTRID.

Mellan de låga stugorna i den gamla kungsgården i

Uppsala stod jungfruburen. Den var rest på stolpar såsom

ett duvslag, man kom dit upp på en trappa, så brant som en

stege, trädde dit in genom en dörr, så låg som en lucka.

Väggarna där inne voro betäckta med runor, som skulle

betyda kärlek och längtan, vid de trånga glugghålen såg man

små runda gropar innötta i trävirket, för där brukade

tärnorna stå stödda mot armbågen och stirra ner på

gårdsplanen.

Sedan några dagar gästades kungsgården av den gamle

Hjälte skald, och han kom varje dag upp i jungfruburen till

prinsessan Ingegerd och talade med henne om kungen i

Norge, Olof Haraldsson. Och varje gång Hjälte kom, satt

Ingegerds trälinna Astrid och hörde på hans tal med lika

stor glädje som prinsessan.

Alltmedan Hjälte talade, lyssnade båda jungfrurna så

ivrigt, att de fällde arbetet i skötet och höllo händerna stilla.

Den, som såg dem, skulle alls inte ha trott, att något

kvinnoarbete då utfördes i jungfruburen. Man skulle alls inte ha

kunnat tro, att de uppsamlade Hjältes ord, som om de hade

varit silkestrådar, och att de därav formade var sin bild av

kung Olof. Man skulle inte ha kunnat tro, att de i tankarna

virkade samman skaldens ord till var sin strålande

väggbonad.

Men i alla fall var det så, och prinsessans bild var så

skön, att var gång hon såg den framför sig, skulle hon ha

velat kasta sig ner på knä och tillbedja. Ty hon såg kungen

sitta hög och kronbeprydd på sin tron; hon såg en röd- och

guldbroderad kåpa hänga från hans skuldra ända ner till

hans fötter. Hon såg inte svärd i hans hand, men heliga

31DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

skrifter, och hans tron såg hon uppbäras av ett kuvat troll.

Vitt som vax sken hans ansikte mot henne ur långa, jämna

lockar, och hans ögon lyste av fromhet och frid. Ack,

hon förfärades nästan, då hon såg den övermänskliga kraft,

som lyste ur detta bleka ansikte. Hon förstod, att kung Olof

inte allenast var en konung, hon såg, att han var ett helgon

och änglarnas vederlike.

Men sådan var ingalunda den bild, som Astrid skapade

sig av kungen. Den ljushåriga trälkvinnan som hade prövat

både hunger och köld och burit mycken möda, men som

ändock var den, vilken fyllde jungfruburen med gyckel och

skämt, tänkte sig kungen helt annorlunda. Hon kunde inte

hjälpa, att var gång hon hörde talas om honom, måste hon

se framför sig en ung vedhuggare, som om kvällen kommer

fram ur skogen med yxan på skuldran.

— Jag ser dig, jag ser dig så väl, sade Astrid till bilden,

alldeles som hade där varit någon. Hög är du inte, men

skulderbred och lätt och vig, och eftersom du har gått i

skogsmörkret hela gudslånga dagen, så tar du det sista stycket

i ett språng och ler och hoppar högt, när du når ut på vägen.

Då lyser tänderna och håret flyger, och det tycker jag om.

Jag ser dig, du har rödlätt ansikte och ett ok med fräknar

över näsan. Och du har blå ögon, som blir mörka och dystra

inne i skogsdjupet, men kommer du bara så långt, att du

ser dalen och ditt hem, så ljusnar de och blir milda. Så snart

du ser din egen stuga i daldjupet, så lyfter du på luvan och

hälsar, och då ser jag din panna. Skulle inte den pannan

duga för en kung? Skulle inte den breda pannan kunna bära

krona och hjälm?

Men så olika dessa bilder än voro, så är det visst, att lika

högt som prinsessan älskade den heliga bild, som hon hade

framtrollat, lika högt älskade den stackars trälkvinnan den

käcke ungersvennen, som hon såg komma emot sig ur

skogsdjupet.

Och om Hjälte skald hade fått se bilderna, skulle han

säkert ha prisat dem. Han skulle ha sagt, att de båda liknade

kungen.

— Ty det är kung Olofs goda lycka, skulle han ha sagt,

32ASTRID

som har velat, att han är en frisk och munter yngling, på

samma gång som han är en Guds helige hjälte.

Ty den gamle Hjälte älskade kung Olof, och ehuru han

hade gått från hov till hov och sett många människor, hade

han aldrig kunnat finna hans like.

— Var finner jag någon, som kommer mig att glömma

Olof Haraldsson? brukade han säga. Var ska jag möta en

utmärktare man?

Hjälte skald var en kärv gubbe med ett strävt utseende.

Så gammal han var, hade han svart hår, hans hy var mörk

och hans ögonkast voro vassa. Och hans sång hade alltid

svarat väl till hans utseende. Han hade aldrig funnit andra

ord på tungan än stridsord. Han hade aldrig diktat andra

sånger än stridssånger.

Den gamle Hjältes hjärta hade ända hittills varit som

vildmarken utanför skogsbons stuga. Det hade varit som ett stort

stenrös, ur vilket ingenting annat vill växa än mager

ormbunke och hårt skärgräs.

Men under sina vandringar hade Hjälte kommit till

Uppsalahovet och fått se prinsessan Ingegerd. Han hade sett,

att hon var ädlare än varje annan kvinna han hade råkat.

Sannerligen var inte prinsessan så mycket ljuvare än andra

kvinnor, som kung Olof var härligare än andra män.

Då uppstod helt plötsligt hos Hjälte den tanken, att han

skulle söka väcka kärlek mellan den svenska prinsessan och

den norske kungen. Han frågade sig varför inte hon, som

stod främst bland kvinnor, skulle kunna älska kung Olof,

som var ypperst av män.

Och sedan denna tanke hade slagit rot hos Hjälte, diktade

han inte mer sina mörka hjältesånger. Han avstod från att

vinna pris och ära hos de sträva kämparna vid

Uppsalahovet och satt långa timmar hos kvinnorna i jungfruburen.

Och man skulle inte ha kunnat tro, att det var Hjälte, som

talade. Man skulle inte ha trott, att han kunde finna så fagra

och milda ord på sin tunga, som han nu använde för att

tala om kung Olof.

Ingen skulle ha kunnat känna igen Hjälte. Alltsedan

tanken på giftermålet hade uppstått inom honom, var han

3. — Lagerlöfy Drottningar i Kungahälla m. fl. 33DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

alldeles förvandlad. Då den ljuva tanken växte upp ur

Hjältes själ, var det, som om en färgrik ros med doftande

och lena blad hade vuxit upp över en vildmark.

En dag satt Hjälte åter hos prinsessan i jungfruburen.

Alla tärnorna voro utgångna utom Astrid.

Hjälte tänkte på att han nu hade talat länge nog om Olof

Haraldsson. Han hade sagt allt fagert om honom, som han

visste. Men hade det nu gagnat något? Vad tänkte prinsessan

om kungen?

Hjälte började lägga snaror för prinsessan för att få veta

vad hennes mening var om kung Olof. "Jag ska kunna se

det på en blick eller en rodnad", tänkte han.

Men prinsessan var en högboren kvinna, hon visste att

dölja sina tankar. Hon varken rodnade eller log. Hennes

ögon antogo ingen strålglans. Hon lät inte Hjälte förstå vad

hon tänkte.

Medan skalden såg in i hennes ädla ansikte, började han

blygas över sig själv.

— Hon är för god för att man ska söka smyga sig över

henne, sade han. Man måste gå emot henne i öppen kamp.

Så sade Hjälte rentut:

— Kungadotter, om Olof Haraldsson begär dig av din

far, vad skulle du säga därtill?

Den unga prinsessans ansikte ljusnade, såsom människors

ansikten ljusna, när de komma upp på ett berg och skåda

havet. Hon svarade genast utan omsvep:

— Är han en sådan kung och en sådan kristen, som du

har sagt, Hjälte, så vore detta för mig en stor lycka.

Men knappt hade hon sagt detta, förrän glansen dog bort

ur hennes ögon. Man skulle ha trott, att en dimstod hade

rest sig mellan henne och den stora, sköna synen i fjärran.

— Ack, Hjälte, sade hon, du glömmer en sak. Kung Olof

är vår fiende. Det är krig och inte friareanbud, som vi väntar

från honom.

ASTRID

--Låt detta inte bedröva dig! sade Hjälte. Vill du det

allenast, så är allt gott. Jag vet kung Olofs vilja i denna sak.

Hjälte skald var så nöjd, att han log, då han sade detta,

men prinsessan blev mer och mer sorgsen.

— Nej, sade hon, varken på mig eller kung Olof beror

detta, utan på min fader Olof Skötkonung. Och du vet, att

han hatar Olof Haraldsson och inte ens vill tillåta, att någon

nämner hans namn. Aldrig låter han mig följa en fiende

till hans rike. Aldrig ger han sin dotter till Olof Haraldsson.

När prinsessan hade sagt detta, lade hon bort all sin

stolthet och började klaga inför Hjälte.

— Vad hjälper det mig, att jag nu har lärt känna Olof

Haraldsson, sade hon, att jag drömmer om honom alla

nätter och längtar till honom alla dagar? Hade det inte varit

bättre, att jag aldrig hade hört något om honom? Hade det

inte varit bättre, om du aldrig hade kommit hit och talat

med mig om honom?

När prinsessan sade detta, fylldes hennes ögon av tårar,

men då Hjälte såg tårarna, lyfte han handen, het av iver.

— Gud vill det! ropade han. I hören samman. Strid måste

byta ut sin röda mantel mot fredens vita dräkt, så att er

lycka kan fröjda jorden.

När Hjälte sade detta, böjde prinsessan först sitt huvud

för Guds höga namn, sedan upplyfte hon det med nyvaknat

hopp.

Då den gamle Hjälte steg ut genom jungfruburens låga

dörr och gick fram på den smala svalgången, som inte

skyddades av minsta ledstång, kom Astrid efter honom.

— O, Hjälte! ropade hon till honom. Varför frågar du

inte mig vad jag skulle svara Olof Haraldsson, om han hade

begärt min hand?

Det var första gången Astrid talade till Hjälte. Men Hjälte

kastade blott en snabb blick på den guldhåriga trälkvinnan,

som bar håret krusigt vid tinningarna och i nacken, som

hade de bredaste armband och de tyngsta örringar och hade

kjorteln bunden med silkessnören och livstycket så späckat

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

med pärlor, att det var styvt som ett harnesk. Sedan gick

han vidare utan att svara henne.

— Varför spörjer du endast prinsessan Ingegerd? fortfor

Astrid. Varför spörjer du inte också mig? Vet du då inte,

att även jag är Sveakungens dotter?

Vet du inte, fortfor hon, då Hjälte alls inte svarade,

att fastän min mor var trälinna, så var hon dock kungens

ungdomsbrud? Vet du inte, att så länge hon levde, vågade

ingen komma ihåg hennes börd? O, Hjälte, vet du inte, att

det först var, sedan hon hade dött och kungen hade fått en

drottning, som alla påminde sig, att hon var en ofri?

Det var först sedan jag hade fått en styvmor, som

kungen började tänka på att jag var av låg trälabörd. Men

är jag inte en kungadotter, Hjälte, fastän min far anser mig

så ringa och föraktlig, att han har låtit mig sjunka ner i

trälhopen? Är jag inte en kungadotter, fastän min styvmor

lät mig gå klädd i trasor, medan min syster gick i

gyllentyg? Är jag inte en kungadotter, fastän min styvmor satte

mig till att valla ankor och gäss och fastän jag har blivit

straffad med trälpiskan? Och om jag är kungadotter, varför

frågar du mig inte om jag vill gifta mig med Olof

Haraldsson? Se, jag har krusigt guldhår, som står så lätt över mitt

huvud som dun! Se, jag har sköna ögon, jag har blomstrande

kinder! Varför skulle inte kung Olof vilja äga mig?

Hon följde Hjälte över gården och ända fram till

kungsstugan. Men Hjälte aktade lika litet på hennes klagan, som

en väpnad kämpe aktar stenkast från en pojke. Han lyssnade

inte mer till den guldlockiga trälinnan, än om hon hade

varit trädtoppens sladdrande skata.

Ingen ska tro, att Hjälte nöjde sig med detta, att han hade

vunnit Ingegerd för sin kung. Nej, följande dag tog den

gamle isländaren mod till sig och talade med Olof

Skötkonung om Olof Haraldsson. Men Hjälte fick knappast

komma till ordet. Kungen avbröt skalden, så snart som han

ville tala om hans fiende. Hjälte förstod, att den ädla

ASTRID

prinsessan hade rätt. Han tyckte sig aldrig ha mött större

hatfullhet.

— Men detta giftermål måste ändå bli av, sade Hjälte.

Det är Guds vilja, Guds vilja.

Och det såg alldeles så ut, som om Hjälte hade rätt.

Endast ett par dagar senare kom ett sändebud från kung Olof

i Norge för att medla fred med svearna. Och Hjälte uppsökte

detta sändebud och sade honom, att freden mellan de båda

länderna inte kunde befästas bättre än genom ett giftermål

mellan prinsessan Ingegerd och Olof Haraldsson.

Sändebudet trodde väl knappast, att den gamle Hjälte

hade kunnat vända en tärnas håg till en främmande man,

men han tyckte likväl, att hans förslag var gott. Och han

lovade Hjälte, att han skulle bära fram äktenskapsförslaget

inför Olof Skötkonung på det stora vintertinget i Uppsala.

Strax därefter lämnade Hjälte Uppsala. Han drog omkring

från gård till gård på den vida slätten, han trängde långt

in i skogarna, han kom ända till havsstranden.

Hjälte mötte aldrig en människa utan att tala om Olof

Haraldsson och prinsessan Ingegerd.

— Har du någonsin hört talas om en utmärktare man

eller en vänare kvinna? sade han. Förvisso är det Guds vilja,

att de tillsammans ska genomvandra livet.

Hjälte kom till gamla vikingar, som övervintrade vid

stranden och som fordom hade rövat kvinnor på varje kust.

Han talade med dem om den sköna prinsessan, till dess de

sprungo upp och med handen på svärdfästet lovade honom,

att de ville hjälpa henne till hennes lycka.

Hjälte gick till gamla, myndiga bondemän, som aldrig

hade lyssnat till egna döttrars klagan, utan gift dem så, som

klokheten och ättens ära fordrade, och han talade med dem

så visligt om freden och giftermålet, att de svuro att hellre

fråntaga kungen riket, än att en sådan förening inte skulle

komma till stånd.

Men till de unga kvinnorna sade Hjälte så hulda ord om

Olof Haraldsson, att de svuro att aldrig blicka med välbehag

på en ungersven, som inte stode sändebudet bi på tinget och

hjälpte till att bryta storkonungens motstånd.

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Så gick Hjälte omkring och talade, ända tills vintertinget

skulle samlas och folket på snöiga vägar drog ner till de

stora tingshögarna i Uppsala.

Och då tinget öppnades, var folkets iver sådan, att det

var, som om stjärnorna skulle ha slocknat på himlen, om

inte giftermålet hade blivit fastställt.

Och fastän kungen tvenne gånger sade ett strävt nej till

både fred och frieri, vad hjälpte det?

Vad hjälpte det, att han inte ville höra kung Olofs namn

nämnas?

— Vi vill inte föra krig med Norge, ropade folket. Vi

vill, att dessa båda, som alla håller ypperst, tillsammans

ska genomvandra livet.

Och vad kunde så den gamle Olof Skötkonung göra, då

folket bröt ut mot honom med hot och hårda ord och

sköldegny? Vad kunde han göra, då han inte såg framför sig annat

än lyftade svärd och rasande människor? Måste han inte

lova bort sin dotter, om han ville behålla krona och liv?

Måste han inte svära att nästa sommar sända prinsessan till

Kungahälla för att möta kung Olof?

Se, se, på detta sätt blev Ingegerds kärlek främjad av allt

folket. Men ingen var det, som sökte hjälpa Astrid till att

nå sin lycka, ingen människa fanns, som eftersporde hennes

kärlek. Och dock levde den. Den levde, som den fattiga

fiskaränkans barn, i brist och saknad, men den växte sig

dock glad och hoppfull. Den växte och levde, ty i Astrids

själ fanns det, såsom vid havet, frisk luft och ljus och

ymnigt skum och vågsvall.

II.

I det rika Kungahälla långt borta vid gränsen fanns en

stor, gammal kungsgård. Den var omgiven av en hög,

torvklädd vall. Utanför portarna stodo väldiga bautastenar

såsom vakt, och inne på gården växte en ek, som gav skugga

åt hela kungens hov.

Över området innanför vallen stodo långa, låga

ASTRID

träbyggnader. De voro så gamla, att det växte lavar på

takåsen, bjälkarna i väggarna hade vuxit sig tjocka i urskogen

och voro silvervita av ålder. Torvtaken stodo grönskande

och blomstrande. Taklöken satt så tätt som fjäll på en fisk,

starrgräset fick knappast rum att sticka upp några enstaka

strån mellan den.

Vid sommarens början kom Olof Haraldsson till

Kungahälla, och i den stora, gamla kungsgården insamlade han

allt, som behövdes för att fira bröllop. Uppför den smala

gatan drogo då under ett par veckor långa rader av bönder,

som på sina små hästar forslade smör i byttor och ost i

säckar, humle och salt, rovor och mjöl.

Sedan dessa foror äntligen upphörde, kommo i ett par

veckor bröllopsgästerna dragande uppför gatan. Där kommo

högborna män och kvinnor i karmsadlar med långa följen

av tjänare och trälar. Därefter följde hopar av gycklare, av

vissångare, av sagoförtäljare. Köpmän kommo ända från

Venden och Gardarike för att locka kungen att köpa

brudgåvor.

Sedan dessa tåg hade brusat fram genom staden i tvenne

veckor, väntade man endast det sista tåget, som var brudens.

Men brudens tåg dröjde och dröjde. Varje dag väntade

man, att hon skulle stiga i land vid kungsbryggan och sedan,

företrädd av pipare och trummare, av glada ungersvenner

och allvarliga präster, skrida uppför gatan fram mot

kungsgården. Men brudtåget kom inte.

Då bruden så länge lät vänta på sig, sökte allas blickar

kung Olofs för att se om han plågades av oro. Men kungen

visade alla ett lugnt ansikte.

— Om Gud vill, sade kungen, att jag ska äga denna sköna

kvinna, så lär hon väl komma.

Och kungen väntade, medan gräset fälldes på ängen och

blåklinten slog ut i rågåkern.

Kungen väntade ännu, då linet rycktes ur jorden och då

humlerankan gulnade på de höga stängerna.

Han väntade ännu, då björnbäret började svartna i

klippskrevan och då nyponet rodnade på törnbuskens nakna

grenar.

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Hela sommaren hade Hjälte gått nere i Kungahälla och

väntat på bröllopet. Ingen kunde vänta prinsessan ivrigare

än han. Han längtade förvisso med mycket större oro och

trånad än kung Olof själv.

Inte heller nu trivdes Hjälte bland kämparna i

kungsstugan. Men långt neråt älven fanns en brygga, dit

Kungahällas kvinnor brukade gå för att blicka efter sina män och

söner, när de drogo bort på långtur. Här brukade de ock

samlas hela sommaren för att speja neråt älven efter seglare

och för att gråta över de bortfarna. Ner till denna brygga

kom nu Hjälte alla dagar. Han tyckte om att uppehålla sig

bland dem, som sörjde och längtade.

Helt säkert hade ingen av de kvinnor, som hade suttit på

gråterskornas brygga och väntat, stirrat neråt älvloppet med

mer ängsliga blickar än Hjälte skald. Det var ingen, som

med större förväntan hade fäst sina blickar vid varje

framglidande segel.

Stundom smög sig också Hjälte in i Mariekyrkan. Han

bad aldrig om något för egen del. Han kom blott in för att

påminna de heliga om detta giftermål, som måste ske, som

Gud själv hade befrämjat.

Helst av allt talade dock Hjälte i enrum samman med

Olof Haraldsson. Han tyckte om att sitta och berätta för

honom varje kungadotterns ord. Han skildrade varje hennes

anletsdrag.

— Konung! sade han till honom. Bed Gud, att hon

kommer till dig! Varje dag ser jag dig dra på jakt mot

gammal hedendom, som sitter likt en uv, dold i skogs och

klyftas mörker. Men din falk, konung, ska aldrig övervinna

uven. En duva allenast kan göra det, allenast en duva.

Skalden frågade konungen om det inte var sant, att han

ville bryta ner alla motståndare. Var det inte så, att han

ville vara ensam herre i landet? Men aldrig skulle det

lyckas honom. Aldrig skulle det lyckas, innan han ägde den

krona Hjälte hade utvalt honom, en krona, som var så prydd

med ädelhet och glans, att han, som ägde henne, måste lydas

av alla människor.

Och till sist frågade han kungen om han inte ville vinna

ASTRID

väldet över sig själv. Men det skulle aldrig lyckas honom

att övervinna det egna hjärtats motstånd, om han inte kunde

vinna en sköld, som Hjälte hade sett i jungfruburen i

kungsgården i Uppsala. Det var en sköld, från vilken himmelens

renhet strålade. Det var en sköld, som skyddade för all

ondska och all köttets lust.

Men hösten kom, och alltjämt dröjde prinsessan. Den

ene efter den andre av de stormän, som för bröllopsfestens

skull hade kommit till Kungahälla, måste resa. Sist av alla

for också den gamle Hjälte skald. Han gick till segels med

tungt hjärta, nödd att hinna till sitt hem på det fjärran

Island före julen.

Den gamle Hjälte hade knappast hunnit ut i den klippiga

skärgården utanför Nordre älvs mynning, förrän han mötte

ett långskepp. Genast lät han sina män hålla inne med

rodden. Han hade vid första ögonkastet känt igen, att

fartyget var den drake, som ägdes av prinsessan Ingegerd.

Utan dröjsmål lät Hjälte ro sig fram mot draken. Han

lämnade sin plats vid rodret och ställde sig med

glädjestrålande ansikte långt framme i fören.

— Det gläder mig, att jag får skåda den sköna mön än

en gång, sade skalden. Det gläder mig, att hennes ljuva

anlete blir det sista, som möter mig före Islandsfärden.

Det var knappast en rynka att se i Hjältes ansikte, när han

trädde ombord på draken. Han hälsade de raska svennerna,

som lyfte årorna, så vänligt, som hade de varit hans

stallbröder, och han gav en guldring till tärnan, som vördsamt

förde honom till kvinnotältet i skeppets bakstam.

Hjältes hand skälvde, när han lyfte upp förhänget, som

hängde ner för tältöppningen. Detta ögonblick syntes honom

det skönaste i hans liv.

— Aldrig har jag kämpat för en större sak, sade han.

Aldrig har jag så ivrigt eftersträvat något som detta

giftermål.

41DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Men då Hjälte kom innanför tältet, trädde han skrämd ett

steg tillbaka. Hans ansikte uttryckte den största förvirring.

En hög, skön kvinna såg han där inne. Hon kom emot

honom med utsträckt hand. Men denna kvinna var inte

Ingegerd.

Hjältes ögon irrade sökande kring det trånga tältet för att

finna prinsessan. Visserligen såg han, att hon, som stod där

inne, var en kungadotter. Endast en kungadotter kunde se

på honom med så stolta blickar och hälsa honom med sådan

värdighet. Och hon bar furstligt pannband och

drottningskrud. Men varför var hon inte Ingegerd?

Hjälte började häftigt utspörja den främmande.

— Vem är du? frågade han.

— Känner du mig inte, Hjälte? Jag är den kungadotter,

med vilken du har talat om Olof Haraldsson.

— Jag har talat med en kungadotter om Olof Haraldsson,

men hon nämnes Ingegerd.

— Jag nämnes ock Ingegerd.

— Du må nämnas hur du vill, men du är inte prinsessan.

Vad vill allt detta säga? Vill Sveadrotten svika kung Olof?

— Ingalunda sviker han honom. Han sänder honom sin

dotter, såsom han har lovat.

Det var inte långt ifrån, att Hjälte hade dragit sitt svärd

för att hugga ner den främmande kvinnan. Han hade redan

handen på svärdfästet, men så besinnade han hur föga det

anstod en kämpe att ta en kvinnas liv. Men flera ord ville

han inte spilla på denna bedragerska. Han vände sig för

att gå.

Den främmande ropade honom tillbaka med mycket blid

röst:

— Vart vill du gå, Hjälte? Ämnar du fara till Kungahälla

för att varna Olof Haraldsson?

— Just detta är min avsikt, svarade Hjälte utan att se på

henne.

— Varför vill du då lämna mig. Hjälte? Varför stannar

du inte hos mig? Jag reser ju också till Kungahälla.

Nu vände sig Hjälte om och såg på henne.

— Är du kvinna till att ha förbarmande med en gammal

ASTRID

man? sade han. Jag vill säga dig, att jag har satt hela min

håg till att detta giftermål skulle komma till stånd. Låt mig

nu veta hela min olycka! Får Ingegerd alls inte komma?

Då upphörde prinsessan att retas med Hjälte.

— Kom in och sitt ner här under tältet, sade hon, och jag

ska säga dig allt, vad du vill veta. Jag förstår väl, att det

inte båtar till något att dölja sanningen för dig.

Så började hon berätta för honom. Redan hade det börjat

lida mot slutet av sommaren, sade hon. Redan hade orrens

muntra ungar fått starka pennor i den kluvna stjärten och

styvhet i de runda vingarna, redan hade de börjat att med

snabba, bullersamma vingslag fladdra kring i furuskogens

grennät.

Då hade Sveakonungen en morgon kommit ridande över

slätten. Han hade vänt åter från en lyckad jakt. Vid

sadelknappen hängde en gammal orrtupp, svartglänsande och

blåsvart, en bister herre, röd i ögonbrynen, samt fyra av

hans oförfarna ungar, vilka ännu i sin ringhet buro

spräcklig klädnad. Och kungen hade varit mycket stolt. Han tänkte

på att det inte ofta hände, att man med falk och hök gjorde

en bättre jakt än denna på en morgon.

Men nu skulle Hjälte veta, att denna morgon hade

prinsessan Ingegerd stått med sina tärnor i borgaled och väntat

kungen. Och bland tärnorna hade det funnits en, som

nämndes Astrid, vilken likaväl som Ingegerd var en dotter till

Sveakungen, ehuru född av en ofri moder och därför hållen

som en träl. Och denna unga tärna hade stått där och visat

sin syster hur svalorna flockade sig ute över fälten och valde

sig ledare för den långa flykten. Hon påminde henne om att

sommaren nu höll på att fly, denna sommar, som hade bort

skåda Ingegerds bröllop, och eggade henne att fråga kungen

varför hon inte hade fått resa till kung Olof. Ty Astrid hade

velat göra denna resa med sin syster. Hon tänkte, att hon

skulle vara glad alla dagar, blott hon en gång finge skåda

Olof Haraldsson.

Men när Sveakungen hade fått se prinsessan, hade han ridit

emot henne. "Se, Ingegerd!" hade han sagt. "Här hänger fem

orrar vid sadelknappen! På denna enda morgon har jag fällt

43DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

fem orrar. Vem tror du kan yvas av en bättre lycka? Har

du någonsin hört, att en konung har gjort en bättre jakt?"

Men då hade prinsessan harmats, att han kom så stolt och

prisade sin egen lycka, han, som stängde lyckans väg för

henne. Och för att få ett slut på den änslan, som förtärde

henne sedan veckor tillbaka, hade hon svarat: "Du, fader,

har med stor ära fällt fem orrar, men jag vet en kung, som

på en morgonstund fångade fem kungar, och det var Olof,

den hjälte, som du har utvalt till min make."

Då hade Sveakungen vredgad sprungit ur sadeln och med

knutna nävar kommit fram till prinsessan.

"Vad troll har bitit dig?" hade han frågat. "Vad ört har

förgjort dig? Hur blev din håg vänd till denne man?"

Då hade inte Ingegerd svarat, hon hade skrämd tagit ett

steg tillbaka.

Och kungen hade blivit lugnare. "Väna dotter", hade han

sagt till henne, "vet du då inte, att jag har dig kär? Hur

ska jag då kunna skänka dig till den, som jag inte kan

fördra? Jag vill följa dig med hulda önskningar. Jag vill

kunna komma i din sal. Jag säger dig, att du måste vända

din håg till andra länders kungar, ty Norges kung ska

aldrig äga dig."

Härvid hade prinsessan blivit så förvirrad, att hon inte

hade vetat något annat att svara kungen än: "Jag bad dig

inte. Det var folkets vilja."

Och kungen hade genast frågat om hon menade, att

Sveakungen var en träl, som inte fick råda för egna ungar, om

han hade en herre, som ägde makt att skänka bort hans

döttrar.

"Vill då Sveakung tillåta, att han nämnes löftesbrytare?"

hade prinsessan frågat.

Sveakungen hade lett högt. "Var utan oro, du! Sådant

ska inte sägas. Varför spörjer du om detta, du, som är

kvinna? Ännu sitter män i mitt råd. För dylikt ska män

veta att finna hjälp "

Och kungen hade vänt sig till de kämpar, som redo i

jägarskaran.

44ASTRID

"Min vilja bindes av detta löfte", sade han till dem. "Jag

vill bli fri från detta band."

Men ingen av kungens män hade svarat ett ord, ingen

hade vetat något råd att ge honom.

Allt större harm hade då gripit Olof Skötkonung. Han

hade blivit så vild som en dåre. "Ve er visdom!" hade han

ropat gång på gång till sina män. "Jag vill bli fri. Vi prisar

man er visdom?"

Men medan kungen så hade väsnats och skrikit, och då

ingen hade vetat något att svara honom, steg Astrid fram

ur tärnornas krets och framlade ett förslag. Men hon hade

endast uttalat det — Hjälte måste tro och veta detta —,

därför att det hade förefallit henne lustigt och legat likasom

kittlande på tungan, alls inte därför, att hon hade funnit det

möjligt och utförbart.

"Varför sänder du inte mig?" sade hon. "Jag är också

din dotter. Varför sänder du inte mig till den norske

kungen?"

Men så snart Astrid hade sagt detta, hade Ingegerd blivit

helt blek. "Tig stilla och gå hädan!" sade hon vredgad. "Gå

hädan, du sladdertunga, du lömska, onda ting, som föreslår

min far en sådan nesa!"

Men kungen hade inte tillåtit Astrid att gå. Tvärtom,

tvärtom! Han hade sträckt ut handen och dragit henne till

sitt bröst. Han hade skrattat och gråtit och varit yr av glädje

som ett lekfullt barn.

"Å!" hade han ropat. "Vad påhitt! Vad hedniskt streck!

Vi ska kalla Astrid Ingegerd. Vi ska locka Norges kung

att äkta henne. Och när det sedan blir kunnigt kring landen,

att hon är av trälabörd, så ska många glädjas. Överallt

ska man sedan driva spe med den där digre mannen."

Men då hade Ingegerd gått fram till kungen och bett:

"O fader, o fader, gör inte detta! Jag har kung Olof av

hjärtat kär, det gör mig stor smärta, att du vill bedraga

honom."

Och hon sade, att hon i tålamod ville lyda storkonungens

bud och avstå från giftermålet med Olof Haraldsson. Han

skulle blott lova att inte göra honom detta, inte detta.

45DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Men Sveakungen hade inte alls lyssnat till hennes böner.

Han hade allenast vänt sig till Astrid, som han smekte, som

om hon hade varit ljuv som hämnden själv. "Du ska få fara,

du ska få fara snart, i morgon ren", hade han sagt till

henne. "Vi måtte väl äga något skepp, som håller sjön. Allt,

vad du behöver av hemgift, dina kläder, kära dotter, och

ditt följe, det kan bli utrett med största hast. Den norske

kungen tänker inte på sådant, han tänker blott på glädjen

att äga Sveakungens högborna dotter."

När han hade sagt detta, hade Ingegerd väl förstått, att

ingen ändring stod att vinna. Och då hade hon kommit

fram till systern, lagt sin arm om hennes hals och fört henne

med sig in i sin sal. Och i sin egen högbänk satte hon henne,

medan hon själv tog plats på den låga pallen vid hennes

fötter. Och hon hade sagt till Astrid, att hon nu skulle sitta

där uppe för att vänja sig vid första platsen. Hon skulle

sitta där för att veta vad plats hon skulle inta som

drottning. Ty Ingegerd ville inte, att kung Olof skulle behöva

blygas över sin hustru.

Därpå hade prinsessan sänt sina andra tärnor till

klädesloft och fatbur för att hämta den hemgift, som hon hade

ordnat åt sig själv. Och detta allt hade hon skänkt sin syster,

på det att Astrid inte skulle komma till Norges kung som en

fattig trälkvinna.

Hon hade också nämnt vilka tjänare och tärnor som skulle

följa Astrid, och till sist hade hon givit henne sitt sköna

långskepp.

"Visserligen ska du ta mitt långskepp", sade hon. "Du

vet, att många goda svenner där lyfter åran. Ty min vilja är,

att du kommer stolt till Norges kung, så att han känner sig

hedrad genom sin drottning."

Och sedan hade prinsessan suttit mäkta länge hos sin

syster och hade talat med henne om kung Olof. Men hon

hade talat så, som man talar om Guds heliga män och inte

om kungar, och Astrid hade inte förstått mycket av hennes

tal. Men så mycket hade hon förstått, att kungadottern hade

velat skänka Astrid alla goda tankar, som bodde inom henne,

ASTRID

blott för att kung Olof inte skulle bli så gäckad, som hennes

fader önskade.

Och då hade till sist Astrid, som väl inte var så ond, som

alla trodde, glömt hur ofta hon hade måst lida just för sin

systers skull, och hon hade önskat, att hon hade ägt

friheten att säga: "Jag ska inte fara." Hon hade även talat om

denna sin önskan för prinsessan, och de hade båda gråtit,

och för första gången hade de känt sig som systrar.

Men nu skulle Hjälte förstå, att Astrid inte är en av dem,

som grubbla och sörja. När hon hade kommit ut på havet,

hade hon glömt all sorg och fruktan. Hon hade fått fara

omkring som härskarinna, hon hade blivit betjänad som en

kungadotter. För första gången, alltsedan hennes mor dog,

hade hon varit lycklig.

Den sköna kungadottern teg ett ögonblick, då hon hade

sagt allt detta. Hon såg snabbt upp på Hjälte, som inte hade

rört sig, så länge som hon hade talat. Hon bleknade, när hon

såg vilken smärta som hans ansikte avspeglade.

— Säg mig vad du tror, Hjälte! ropade hon. Nu är vi

ju snart i Kungahälla. Hur ska det gå mig där? Ska kungen

döda mig? Ska han sända mig tillbaka, brännmärkt med

rött järn? Säg mig sanningen, Hjälte!

Men Hjälte svarade henne inte. Han satt och talade för

sig själv, utan att han visste det. Astrid hörde hur han

mumlade, att där borta i Kungahälla ingen fanns, som kände

Ingegerd, och att han själv hade ringa lust att vända åter.

Men nu föll Hjältes mörka blick på Astrid, och han

började utfråga henne. Hon hade ju önskat sig fri för att

få svara nej till denna resa. Och när hon nu kom till

Kungahälla, var hon fri. Vad ämnade hon alltså göra? Ämnade

hon säga kung Olof vem hon var?

Detta var en fråga, som högligen förbryllade Astrid. Hon

teg stilla en lång stund. Men därpå började hon bedja

Hjälte, att han skulle följa med henne till Kungahälla och

säga kungen sanningen. Hon sade Hjälte, att hennes

skeppsfolk och tärnor hade förbundit sig att tiga.

— Och jag själv vet ju inte hur jag gör, sade hon. Hur

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

kan jag veta vad jag kommer att göra? Jag har ju hört

allt, vad du har berättat Ingegerd om Olof Haraldsson.

När Astrid sade detta, såg hon hur Hjälte återsjönk i

grubbel. Hon hörde, att han satt och mumlade, att han inte

trodde, att hon skulle komma att bekänna.

— Men jag måste dock säga henne vad hon går till mötes,

sade han.

Och så reste Hjälte sig och talade med djupt allvar.

— Hör än en sägen, Astrid, som jag inte förr har förtalt

dig om kung Olof!

Det var på den tiden, då kung Olof endast var en arm

sjökonung, då han blott ägde några goda skepp och några

trogna kämpar, men ingen del av sina fäders rike. Det var

den tiden, när han stred med ära på fjärran hav, då han

förföljde vikingar och skyddade köpmän samt lånade ut sitt

svärd till kristna furstar.

Då drömde kungen en gång, att en ljusets furste, en Guds

sköna ängel, i natten steg ner till hans skepp och spände

upp alla segel samt styrde hän mot norr. Och det syntes

kungen, att de inte seglade längre tid, än en stjärna behöver

för att slockna en morgon, förrän de kom till en hög och

klippig strand, genombruten av fjordar och kantad av

mjölkvit bränning. Men när de nådde stranden, sträckte ängeln ut

sin hand och talade med sin silverstämma, som överröstade

vindens larm i seglen och vågens vilda brusande, då kölen

genomträngde den med sådan hisklig fart. "Du, Olof kung",

så ljödo ängelns ord, "ska äga detta land till evig tid." Och

som han hade sagt detta, var drömmen slut.

Men nu sökte Hjälte förklara för Astrid att på samma

sätt, som morgonrodnaden mildrar övergången från natten

till den solblanka dagen, så hade Gud inte velat, att kung

Olof genast skulle fatta, att drömmen hade bådat honom

övermänsklig ära. Kungen hade inte förstått, att Guds vilja

var, att han från en av himmelens troner skulle till evig tid

regera Norges land, att kungar skulle komma och kungar

gå, men helge kung Olof alltid styra sitt rike.

Kungens ödmjukhet bröt ljusets fulla klarhet, sade Hjälte,

och han uttolkade ängelns ord så, att han och männen av

ASTRID

hans ätt beständigt skulle styra det landet, som ängeln hade

visat honom. Och som han trodde sig igenkänna fädrens

rike i detta land, så styrde han dit, och av lyckan hulpen,

blev han snart dess konung.

— Och så, Astrid, är det allt framgent. Väl tyder allting

därpå, att en himmelsk kraft bor hos kung Olof, dock tvekar

han ännu och tänker, att han allenast är kallad till jordisk

konung. Han griper inte ännu efter helgonkronan. Men nu

är den stund inte fjärran, då full klarhet om hans uppgift

måste komma till honom. Nu är den stunden inte fjärran.

Och den gamle Hjälte talade vidare, medan siarljus

strålade i hans själ och på hans panna.

— Finns det väl en kvinna utom Ingegerd, som inte

skulle bli förkastad av Olof Haraldsson och bortdriven från

hans sida, när han står upp och fattar ängelns ord, att han

är Norges kung till evig tid? Finns det någon, som då kan

följa honom på hans höga vandring utom Ingegerd?

Och än en gång vände Hjälte sig till Astrid och frågade

med stor stränghet:

— Svara nu och säg mig om du inte vill tala sanning

inför kung Olof!

Astrid hade blivit helt skrämd. Hon svarade mycket

ödmjukt.

— Varför vill du inte följa mig in till Kungahälla? Då

skulle jag vara tvungen att yppa allt. Ser du inte, Hjälte, att

jag inte vet vad jag vill? Jag skulle ju lova det du önskar,

om jag vore sinnad att bedraga kungen. Jag skulle locka

dig att resa vidare, om jag verkligen ville detta, men jag

vet, att jag är svag. Jag ber dig ju endast, att du följer

mig.

Men knappt hade hon svarat detta, förrän hon såg Hjältes

ansikte uttrycka en förfärlig vrede.

— Vi skulle jag förhjälpa dig att undgå ditt hårda öde?

frågade han.

Han sade, att han inte behövde bevisa henne

barmhärtighet. Han hatade henne för hennes synd mot systern.

Ingegerds hade den mannen varit, som hon ville stjäla till sig,

4. — Lagerlöf, Drottningar i Kungahälla m. fl, 49DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

tjuv, som hon var. En härdad kämpe som Hjälte måste

stöna av smärta, då han betänkte vad Ingegerd hade lidit.

Men Astrid hade ingenting känt. Mitt i den ädla ungmöns

smärta hade hon kommit grymt förslagen och endast sökt

sin fröjd. A, ve Astrid, ve henne!

Astrid hörde Hjältes röst sänka sig till så dyster vildhet,

som om han hade mumlat fram en trollsång.

— Du är det, sade han till henne, som har förvrängt min

skönaste dikt. Ty den skönaste dikt, som Hjälte skald har

diktat, var den, att han skulle sjunga samman den frommaste

av kvinnor med den ypperste av män. Men du har förvrängt

den dikten och förvandlat den till ett narrspel. Och jag ska

straffa dig, du avföda av Hel. Jag ska straffa dig, liksom

Gud fader straffade den frestaren, som förde in synden i

hans värld. Jag ska straffa dig.

Men bed mig inte, fortfor han, att jag ska följa dig,

kvinna, för att skydda dig för dig själv! Jag tänker på

prinsessan, hur hon lider av denna lek, som du driver med kung

Olof. För hennes skull måste du straffas liksom för min.

Och jag ska inte följa dig för att förråda dig. Det är min

hämnd, Astrid. Jag ska inte förråda dig.

Du får fara in till Kungahälla, du Astrid, och om du

inte talar av dig själv, får du bli kungens brud. Men sedan,

du orm, ska straffet gripa dig. Jag känner kung Olof och

jag känner dig. Så tungt ska ditt liv varda, att du önskar

dig döden varje dag.

När Hjälte hade sagt detta, vände han sig från henne och

gick.

Astrid satt stilla en lång stund och tänkte på det hon hade

hört. Men så kom ett löje och överfor hennes ansikte. Han

glömde, den gamle Hjälte, att hon hade prövat alla lidanden,

att hon hade lärt att le åt plågor. Men lyckan, lyckan hade

hon aldrig prövat!

Och Astrid reste sig och gick ut i tältöppningen. Hon såg

den bistre Hjältes skepp styra mot väster mot det dimhöljda

Island, som med köld och mörker välkomnade sin

vittbereste son.

ASTRID

III.

Det är en solblank dag på hösten. Det är inte det minsta

moln på himlen. Det är en sådan dag, då man tänker:

den väna solen vill ge jorden allt ljus hon har. Den väna

solen är som en moder, vars son ska resa bort, och som nu

i avskedsstunden inte vill vända sitt öga från den älskade.

I den långa dalen, där Kungahälla ligger, stå många små

runda kullar, vilka äro klädda med bokskog. Och nu på

hösten ha träden anlagt så granna skrudar, att man måste

förvåna sig över dem. Det är, som om träden ville dra ut

på friarfärder. Det är, som hade de klätt sig i guld och

scharlakan för att vinna rika brudar med sin prakt.

Den stora ön Hisingen på älvens andra strand är också

smyckad. Men på Hisingen stå vitgula björkar. På Hisingen

stå träden ljusklädda, som om de vore tärnor, vilka skola

stå brud.

Men uppför älven, som störtar neråt mot havet så stolt

och yr, som om höstens regn hade fyllt den med brusande

vin, kommer skepp på skepp roende mot hemmet. Och när

skeppen komma i närheten av Kungahälla, bytas deras grå

vadmalssegel mot nya, vita. Och man måste tänka på sagor

om kungasöner, som gå på äventyr i tiggarpaltor och som

kasta dem, då de åter träda in i den höga kungsgården.

Men allt folk i Kungahälla är samlat nere vid bryggorna.

Gamla och unga hålla på att lossa varor från skeppen. De

fylla förrådshusen med salt och tran, med dyrbara vapen

och skiftande bonader. De dra upp fartyg och båtar på

land, de utspörja de hemkomna om deras resa.

Men plötsligen upphör allt arbete, och alla vända ögonen

mot älven.

Mittibland de tunga köpmansskeppen kommer ett stort

långskepp roende. Och folket undrar vem det är, som hissar

purpurrandade segel och för gyllene märke i stäven. Man

undrar vad det är för ett skepp, som kommer flygande över

vågen så lätt som en fågel. Man prisar dess roddare, som

51DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

föra årorna så jämnt, att de blixtra utmed skeppets sidor

som örnvingar.

— Det måste vara den svenska prinsessan, som kommer,

säger man. Det måste vara den sköna prinsessan Ingegerd,

som Olof Haraldsson har väntat på under hela sommaren

och hösten.

Och kvinnorna skynda ut på bryggorna för att se

prinsessan, när hon ror upp mot kungsbryggan. Män och pojkar

springa ut på skeppen och klättra upp på taken av

båthusen.

När kvinnorna se prinsessan stå i praktfull skrud på sitt

däck, börja de ropa till henne och hälsa henne med

välkomstord. Och alla män, som se hennes hult leende ansikte,

lyfta luvan av huvudet och svinga den högt i luften.

Men nere på kungsbryggan står kung Olof själv, och då

han ser prinsessan, strålar hans ansikte upp av glädje, och

hans ögon lysa av blid ömhet.

Och eftersom det är så sent på året, att alla blommor äro

fallna, så rycka unga flickor ner från träden rödgula

höstlöv och strö ut på bryggan och på gatan. Och med all hast

skynda de att kläda husväggarna med glänsande rönnbär

och mörkröda aspblad.

Prinsessan, som står högt på sitt skepp, ser folket, som

viftar och hälsar henne välkommen, hon ser det rödgula

lövet, som hon ska vandra på. Och längst framme på

bryggan ser hon kungen, som ler emot henne.

Och prinsessan glömmer bort allt det, som hon skulle

säga och bikta. Hon glömmer, att hon inte är Ingegerd.

Hon glömmer allt, utom att hon vill bli Olof Haraldssons

hustru.

En söndag satt Olof Haraldsson vid middagsbordet och

hans sköna drottning vid hans sida. Han talade ivrigt vid

henne, stödde armbågen mot bordet samt vände sig så, att

han kunde se hennes ansikte.

Men när Astrid talade, sänkte kungen sina ögon för att

endast tänka på ljuvheten i hennes röst, och när hon talade

52ASTRID

länge, började han utan att tänka på det att tälja med

kniven i bordsskivan.

Alla kung Olofs män visste, att han inte skulle ha gjort

detta, om han hade kommit ihåg, att det var söndag. Men de

hade för mycken vördnad för kung Olof för att våga

påminna honom om att han syndade.

Ju längre Astrid talade, desto oroligare blevo kämparna.

Drottningen såg väl, att de utbytte bekymrade blickar med

varandra, men hon visste inte vad som var på färde.

Alla hade upphört att äta, och maten var borttagen, men

kung Olof satt alltjämt stilla, talade med Astrid och skar i

bordsskivan. En hel liten hög av spånor låg framför honom.

Då talade äntligen hans vän Björn, son av Ogur på Sälön.

— Vad dag har vi i morgon, Eilif ? frågade han och vände

sig till en kertilsven.

— I morgon har vi måndag, svarade Eilif med hög, klar

stämma.

Då lyfte kungen sitt huvud och såg upp på Eilif.

— Säger du, att det är måndag i morgon? sade han

eftertänksamt.

Utan ett ord vidare samlade han i sin hand alla spånorna,

som han hade skurit ur bordet, gick bort till härden,

krafsade fram ett eldkol och lade det på spånorna, som snart

fattade eld.

Kungen stod stilla och lät dem brinna till aska i sin hand.

Då gladdes alla kämpar, men den unga drottningen blev

blek som ett lik.

Hur ska han döma mig, när han en gång får veta min

synd, tänkte hon, han, som straffar sig själv så hårt för så

ringa brott?

Acke från Gårdarike låg sjuk på sin skuta i Kungahälla

hamn. Han låg nere i det trånga skeppsrummet och väntade

döden. Han hade länge haft svår värk i sin fot, det hade nu

blivit ett öppet sår, och på de sista timmarna hade foten

börjat svartna.

— Du behöver alls inte dö, Acke, sade Ludolf från

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Kungahälla, som hade kommit ner i skeppsrummet för att se till

Acke. Vet du inte, att kung Olof är i staden och att Gud har

givit honom stora krafter för hans helighets och fromhets

skull? Låt bedja honom, att han kommer till dig och lägger

sin hand på dig, så får du leva.

— Nej, jag kan inte begära hjälp av honom, sade Acke.

Olof Haraldsson hatar mig, därför att jag har slagit till döds

hans fosterbror, Reor den vite. Om han visste, att jag ligger

med mitt skepp här i hamnen, skulle han döda mig.

Men då Ludolf hade lämnat Acke och kom upp på

stadsgatan, mötte han den unga drottningen, som hade varit ute

på nötplockning i skogen.

— Drottning, ropade Ludolf till henne, säg detta till kung

Olof! Acke från Gårdarike, som slog ihjäl din fosterbror,

ligger för döden på sin skuta här i hamnen.

Den sköna drottningen skyndade hem och gick fram till

kung Olof, som stod på gården och ryktade sin häst.

— Gläd dig, kung Olof! sade hon. Acke från Gårdarike,

som har dödat din fosterbror, ligger sjuk på sin skuta här i

hamnen och håller på att dö.

Olof Haraldsson förde skyndsamt in hästen i stallet. Han

gick sedan utan svärd och utan hjälm ut på gatan. Han

skyndade raskt fram mellan husen, tills han kom ner till

hamnen. Han sökte reda på den skuta, som tillhörde Acke.

Kungen stod nere i rummet hos den sjuke, innan dennes

män hade hunnit tänka på att hindra honom.

— Acke, sade kung Olof, många gånger har jag jagat

dig ute på havet, och du har alltid undgått mig. Nu har du

drabbats av sjukdom här i min stad. Det är mig ett tecken,

att Gud har givit ditt liv i min hand.

Acke svarade inte. Han var alldeles maktlös, döden var

honom mycket nära.

Olof Haraldsson lade sina händer på hans bröst och bad

till Gud.

— Giv mig denne min fiendes liv! sade han.

Men drottningen, som hade sett kungen skynda ner till

hamnen utan hjälm och svärd, hade gått in i stugan, hämtat

ASTRID

hans vapen och kallat några av hans män. Hon kom nu

efter honom ner på skeppet.

Men då hon stod utanför det trånga skeppsrummet, hörde

hon kung Olof bedja för den sjuke.

Astrid blickade in till kungen och Acke utan att röja, att

hon var där. Hon såg, att medan kungens händer vilade på

den sjukes panna och bröst, försvann dödsblekheten ur hans

ansikte, han började andas lätt och stilla och upphörde att

jämra sig. Till sist föll han i ljuv sömn.

Astrid gick sakta tillbaka uppåt kungsgården. Hon släpade

kungens svärd tungt framåt gatan. Hennes ansikte var mera

gråblekt, än den döendes nyss hade varit. Hennes andedrag

voro så tunga som rosslingar.

Det var på morgonen av Allhelgonadag, och kung Olof

stod i begrepp att gå i mässan. Han kom ut ur kungsstugan

och gick över gårdsplanen fram mot porten. Flera män stodo

ute på gården för att följa kungen i mässan. Då han nu kom,

ställde de upp sig i tvenne led, och kungen gick fram mellan

dem.

Astrid stod uppe på den smala svalgången utanför

frustugan och såg ner på kungen. Han bar bred guldring om

huvudet och var klädd i lång kåpa av röd sammet. Han

gick mycket stilla med helgdagsfrid över sitt ansikte. Astrid

skrämdes vid att se hur han liknade Guds heliga män och

kungar som sutto skurna i trä över altaret i Mariekyrkan.

Längst nere vid porten stod en man i slokig hatt och med

en stor kappa slängd omkring sig. När kungen nalkades

honom, kastade han av sig kappan, lyfte högt ett bart svärd,

som han hade burit dolt under den, och störtade mot honom.

Men när han kom alldeles nära, föll kung Olofs blick ljus

och mild på honom, och han stannade i sitt lopp. Han lät

svärdet falla till marken, och han sjönk ner på knä.

Kung Olof stod stilla och såg på mannen med samma

klara blick, och mannen försökte att vända ögonen från

honom, men han kunde inte. Äntligen började han att snyfta

och gråta.

55DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

— O, kung Olof, kung Olof, klagade han, dina fiender

sände mig hit för att döda dig. Men när jag såg ditt ansiktes

helighet, föll svärdet ur min hand. Dina ögon, kung Olof,

har fällt mig till marken.

Astrid sjönk på knä, där hon stod på svalgången.

— Förbarma dig, Gud, över mig, synderska! sade hon.

Ve mig, ve mig, att jag med lögn och list har blivit den

mannens hustru!

IV.

På kvällen av Allhelgonadag var det klart månsken.

Kungen hade gått runt gårdsplanen och tittat in i stall och

lagård för att se efter, att allt stod väl till, och även

varit inne i den stugan, där trälar och tjänstfolk bodde,

och sett, att de blevo väl förplägade. Då han vände åter

mot kungsstugan, såg han en kvinna med svart huckle över

huvudet smyga sig ner mot gårdsporten.

Han tyckte sig känna igen henne och följde därför efter

henne. Hon gick ut genom porten, överskred torget och smög

sig genom de trånga gränderna ner mot älven.

Olof Haraldsson följde henne så tyst han kunde. Han såg

henne gå ut på en av de höga bryggorna och ställa sig där

och se ner i vattnet. Strax därpå sträckte hon armarna uppåt

och gick tungt suckande så långt ut på bryggan, att kungen

tydligt såg, att hon ämnade störta sig i älven.

Kungen närmade sig henne med steg, som han i många

faror hade lärt att göra ohörbara. Tvenne gånger redan hade

kvinnan lyft foten för att göra språnget ut i vattnet, men

hejdat sig. Innan hon hade hunnit göra ett nytt försök, hade

Olof Haraldsson lagt armen om hennes liv och ryckt henne

in på bryggan.

— Du olyckliga! sade han till henne. Du vill göra det,

som Gud har förbjudit.

Då kvinnan hörde hans röst, satte hon båda händerna för

ansiktet liksom för att dölja det. Men kung Olof visste vem

hon var. Fraset av hennes kläder, formen på hennes huvud,

ASTRID

glansen i ringarna kring hennes armar hade redan sagt

honom, att det var drottningen.

I första ögonblicket hade Astrid kämpat för att göra sig

fri, men hon blev hastigt stilla och sökte förta kungen den

tron, att hon hade velat döda sig.

— O, kung Olof, varför smyger du dig sålunda över en

stackars kvinna, som har gått ner till älven för att se hur

månen speglar sig i vattnet? Vad ska jag tänka om dig?

Astrids röst ljöd lugn och skämtande. Kungen stod tyst.

— Du hade kunnat skrämma mig så, att jag hade störtat

i älven, sade Astrid. Trodde du kanske, att jag ämnade

dränka mig?

Kungen svarade:

— Jag vet inte vad jag ska tro. Gud ska upplysa mig.

Astrid skrattade till och kysste honom.

— Dödar man sig, när man är lycklig som. jag? Dödar

man sig i paradiset?

— Jag förstår det inte, sade kung Olof på sitt stillfärdiga

sätt. Gud ska upplysa mig. Han ska säga mig om jag är

skuld till att du har velat begå en sådan synd.

Astrid gick nu fram till honom och smekte hans ansikte.

Den vördnad hon alltid hade känt för kung Olof hade hittills

avhållit henne från att visa honom hela ömheten i sin kärlek.

Nu omslöt hon honom med ens med ett hårt famntag och

kysste honom otaliga gånger. Därpå började hon tala med

en röst, som var ljuv och kvittrande.

— Hör nu hur starkt min håg är fästad vid dig! sade hon.

Hon förmådde kung Olof att ta plats på en upp- och

nedvänd båt. Själv lade hon sig på knä framför hans fötter.

— Kung Olof, sade hon, jag vill inte längre vara

drottning. Den, som har någon så kär som jag dig, kan inte vara

drottning. Jag ville, att du skulle dra långt bort i skogen

och låta mig vara din trälkvinna. Jag skulle då få tjäna dig

varje dag.

Då skulle jag laga din mat, bädda din säng och vakta

din stuga, när du sover. Ingen annan än jag skulle få

betjäna dig.

Då du komme hem från jakten om aftonen, skulle jag gå

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

emot dig och lägga mig på knä framför dig på vägen och

säga: "Kung Olof, mitt liv är ditt."

Och du skulle le och sänka ditt spjut mot mitt bröst och

säga: "Ja, ditt liv är mitt. Du har inte far, inte mor, du är

min, och i min hand är ditt liv."

Då Astrid sade detta, tog hon på lek kung Olofs svärd

ur skidan. Hon satte fästet i kungens hand, men spetsen

förde hon ner mot sitt hjärta.

— Säg nu detta till mig, kung Olof, sade hon, som om

vi vore ensamma i skogen och jag vore din trälinna! Säg

detta: Ditt liv är mitt.

— Ditt liv är Guds, sade kungen.

Astrid skrattade lätt.

— Mitt liv är ditt, upprepade hon med stor ömhet i rösten,

och med detsamma kände kung Olof, att hon tryckte svärdet

nedåt mot sitt bröst.

Men kungen höll sitt svärd med stadig hand även under

lek. Han ryckte det till sig, innan Astrid hade hunnit göra

sig någon skada.

Och han sprang upp. För första gången i sitt liv var han

så skrämd, att han darrade. Drottningen hade velat dö för

hans hand, och det hade varit nära, att hon hade genomfört

sin vilja.

Men i samma ögonblick kom en ingivelsens tanke till

honom, så att han förstod vari hennes förtvivlan var

grundad. "Hon har förbrutit sig", tänkte han. "Hon bär en

synd på sitt samvete."

Han böjde sig ner över Astrid.

— Säg vad du har förbrutit! sade han.

Astrid hade kastat sig ner på bryggans grova plankor i

förtvivlad gråt.

"Så gråter ingen skuldlös", tänkte kungen. "Men hur kan

den ädla kungadottern ha dragit över sig en sådan tung

ängslan?" frågade han sig. "Hur kan den höga Ingegerd ha

ett brott på sitt samvete?"

— Ingegerd, säg mig vari du har brutit! sade han

på nytt.

Men Astrids strupe tillsnördes av snyftningar, och hon

ASTRID

kunde inte svara. I stället strök hon av sig de glimmande

ringarna och armbanden och räckte dem med bortvänt

ansikte till kungen.

Kungen tänkte blott på hur föga allt detta liknade den

fromma kungadottern, om vilken Hjälte hade talat. "Är det

Hjältes Ingegerd, som snyftar här vid mina fötter?" tänkte

han.

Han böjde sig ner och grep Astrid i skuldran.

— Vem är du, vem är du? sade han och skakade hennes

arm. Jag ser, att du inte är Ingegerd. Vem är du?

Alltjämt snyftade Astrid, så att hon inte kunde svara. Men

för att upplysa kungen om vad han ville veta drog hon ner

sitt långa hår, lindade en lock därav om sina armar och

sträckte dem mot kungen. Så satt hon väntande med böjd

rygg och nedåtlutat huvud.

Kungen tänkte: "Hon vill bekänna, att hon är en av dem,

som bär bojor. Hon vill säga mig, att hon är en trälinna."

Åter kom en ingivelse över kung Olof, som lät honom

förstå sammanhanget.

— Har inte Sveakungen en dotter, som är barn av en

trälinna? frågade han plötsligt.

Han hörde intet ord från Astrid, endast ständigt ökad

jämmer.

— Har Sveakungen, frågade då kung Olof, inte unnat

mig sin drottnings barn, utan sänt mig trälinnans?

Inte heller nu fick han svar, men han hörde Astrid rysa

och huttra som av köld.

Kung Olof gjorde än en fråga.

— Har du, som jag har gjort till min hustru, sade han,

har du så neslig håg, att man kan bruka dig till att

förminska hedern för en man? Är du så lågsinnad, att du har

fröjdat dig åt att hans ovänner skulle få beskratta den

bedragne?

Astrid hörde på kungens röst hur bittert han led vid den

skymf, som hade blivit honom tillfogad. Hon glömde härvid

sitt eget lidande och upphörde att gråta.

— Tag mitt liv! sade hon.

Och kung Olof erfor en tung frestelse. "Stick ihjäl den

59DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

leda trälkvinnan!" sade den gamla syndens människa inom

honom. "Visa Sveakungen vad det kostar att skämta med

Norges kung!"

Olof Haraldsson kände ingen kärlek till Astrid i detta

ögonblick. Han hatade henne, därför att hon var redskapet

för hans förödmjukelse.

Han visste, att alla skulle gilla honom, om han besvarade

ont med ont. Men om han inte bestraffade förolämpningen,

skulle skalderna göra spe av honom, och hans fiender skulle

upphöra att frukta honom.

Han hade blott en längtan: att stöta ner Astrid, att

utsläcka hennes liv. Hans vrede var sådan, att den begärde

blod.

Om en narr hade vågat komma och trycka sin hätta på

hans huvud, skulle han då inte riva den i stycken, kasta den

på marken, trampa på den?

Om kungen lade Astrid som ett blodigt lik på hennes

skepp och sände henne åter till hennes far, skulle man säga

om honom, att han var en värdig ättling till den store

konungen Harald Hårfager.

Men kung Olof höll ännu sitt svärd i handen, och under

sina fingrar kände han fästet, i vars guld han en gång hade

låtit inrista: "Salige äro de fridsamme. Salige äro de

ödmjuke. Salige äro de barmhärtige." Och varje gång han i

stundens ångest grep hårt om svärdet för att stöta ner Astrid,

kände han dessa ord under sin hand. Han tyckte sig känna

varje bokstav.

Han kom ihåg den dag, då han första gången hade hört

dessa ord.

— Detta ska jag med gyllene bokstäver sätta in i fästet

på mitt svärd, hade han sagt, så att orden må bränna handen,

då jag vill föra mitt svärd med häftigt mod eller för

orättrådig sak.

Nu kände han hur svärdfästet brände handen.

Kung Olof sade högt till sig själv:

— Fordom har du varit många lustars tjänare. Nu har

du blott en herre, och det är Gud.

Med dessa ord stack han svärdet i skidan. Han började

60ASTRID

gå fram och åter på bryggan. Astrid låg alltjämt kvar i

samma ställning. Kung Olof såg hur hon kröp samman i

dödsfruktan, varje gång han gick förbi henne.

— Jag ska inte döda dig, sade han till Astrid, men hans

röst ljöd hård av hat.

Ännu en stund gick kung Olof fram och åter på bryggan.

Sedan kom han fram till Astrid och frågade med samma

hårda röst efter hennes verkliga namn, och härpå kunde hon

svara.

Kung Olof såg nu hur denna kvinna, som han hade skattat

så högt, låg på bryggan som ett skadskjutet djur. Han såg

ner på henne så, som en död mans ande i ömkan ser ner på

den arma kropp, som förr hyste honom.

— O, du min själ! sade kung Olof. Där var det du bodde

i din kärlek, nu är du så hemlös som en tiggare.

Han kom Astrid närmare och talade, liksom om hon inte

mera ägde liv odh kunde höra vad han sade.

— Man hade sagt mig, att en kungadotter fanns, vars

hjärta var så högt och heligt, att hon ingav frid åt envar,

som kom i hennes närhet. Man hade talat vid mig om hennes

blidhet, som var sådan, att den, som såg henne, kände sig

trygg som ett värnlöst barn hos sin mor. Och då denna

sköna kvinna, som nu ligger här, kom till mig, så trodde

jag, att hon var Ingegerd, och hon blev mig mycket kär.

Hon var vän och glad, och hon gjorde mina tunga stunder

lätta. Om hon än stundom talade och handlade så, att jag

undrade på den stolta Ingegerd, var hon mig dock alltför

kär för att jag skulle tvivla på henne. Hon smög sig in i

min håg med sin glädje och sin skönhet.

Han teg stilla en stund och tänkte på hur kär Astrid hade

varit honom och hur lyckan med henne hade kommit in i

hans hus.

— Jag kunde förlåta henne, sade han därpå högt. Jag

kunde åter göra henne till min drottning, jag kunde i kärlek

upplyfta henne i mina armar, men detta får jag inte göra,

ty min själ skulle dock förbli hemlös. O, du sköna kvinna,

sade han, varför är lögnen hos dig inhyst? Hos dig finns

ingen trygghet, ingen trevnad.

61DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Han skulle ha fortfarit ännu längre att klaga, men nu

reste sig Astrid.

— Kung Olof, tala inte så till mig! sade hon. Jag vill

hellre dö. Kom ihåg, att detta är mitt allvar!

Därpå försökte hon säga några ord för att urskulda sig.

Hon sade honom hur hon hade rest till Kungahälla, inte i

tanke att bedraga honom, utan för att under några veckor

få vara furstinna, för att bli betjänad, för att få segla på

havet. Men hon tänkte bekänna vem hon var, så snart hon

hade nått Kungahälla. Där väntade hon att finna Hjälte och

andra stormän, vilka kände Ingegerd. Det föll henne inte in,

att hon skulle kunna hyckla, då hon hade kommit dit. Men

av en ond makts försåt voro alla de borta, som kände

Ingegerd, och då hade hon blivit frestad till lögn.

— När jag såg dig, kung Olof, sade hon, glömde jag allt

annat för att bli din. Och jag tänkte, att jag med glädje

skulle låta dig döda mig, blott jag under en dag hade varit

din hustru.

Kung Olof svarade henne:

— Väl förstår jag att det var lek för dig, det, som för

mig är dödstunga allvaret. Aldrig har du betänkt vad det var

att komma och säga till en man: Jag är den, som du hetast

har åtrått. Jag är den högborna jungfrun, som det är den

största ära att vinna. — Och så är du inte denna kvinna, du

är blott en lögnaktig träl.

— Jag har hållit dig kär, alltsedan jag hörde ditt namn

nämnas, sade Astrid stilla.

Kungen knöt sin hand i vrede emot henne.

— Vet det, Astrid, att jag har längtat efter Ingegerd,

såsom ingen man har längtat efter en kvinna. Vid henne

ville jag hålla mig fast, såsom den dödes själ vid de bärande

änglarna, för att stiga uppåt. Jag trodde, att hon var så

from, att hon skulle hjälpa mig att leva ett skuldfritt liv.

Och han bröt ut i vild längtan och talade om att han

trånade efter det välde, som ägdes av Herrens heliga, men

att han var för svag och syndfull att nå fullkomligheten.

— Men kungadottern skulle ha hulpit mig, sade han. Hon,

den helgonljuva, skulle ha hulpit mig.

62ASTRID

O Gud, sade han, vart jag vänder mig, ser jag syndare,

vart jag går, möter jag dem, som lockar mig till synd! Varför

lät du inte kungadottern komma, som inte bär en ond tanke

i sitt hjärta? Hennes milda ögon skulle ha spanat ut för mig

den rätta vägen. Så fort jag hade velat bryta mot ditt bud,

skulle hennes milda hand ha hållit mig tillbaka.

En djup vanmakt och en förtvivlans trötthet sänkte sig

över Olof Haraldsson.

— Det är detta, som jag har hoppats på, sade han, att äga

en god människa vid min sida. Att inte ständigt vandra

ensam bland vildhet och ondska. Nu känner jag, att jag ska

duka under. Jag förmår inte strida längre.

Har jag inte frågat Gud, utropade han, vilken plats jag

har inför honom! Vartill har du, själars Herre, korat mig?

Är det mig ämnat att bli apostlars och martyrers like?

Men nu, Astrid, behöver jag inte fråga mer. Gud har inte

velat skänka mig den kvinnan, som skulle stå mig bi på

min vandring. Nu vet jag, att jag aldrig ska vinna

helgonkronan.

Och kungen teg tröstlöst i sin förtvivlan.

Då kom Astrid närmare fram till honom.

— Kung Olof, sade hon, detta, som du nu säger, har såväl

prinsessan som Hjälte för länge sedan sagt mig, men jag

ville dock inte tro, att du var annat än en god och tapper

hjälte och en ädel konung. Det är först sedan jag har levat

under ditt tak i dessa veckor, som min själ har börjat frukta

för dig. Jag har känt, att det var värre än döden att träda

inför dig med lögn på tungan.

Aldrig har något så skrämt mig, fortfor Astrid, som då

jag "förstod, att du var ett helgon. När jag såg dig bränna

spånorna i din hand, när jag såg, att sjukdomen flydde på

ditt bud och att svärdet föll ur din fiendes hand, när han

mötte dig. Det har skrämt mig till döds, att du var en helig

man. Och jag beslöt att dö, innan du visste, att jag

bedrog dig.

Kung Olof svarade inte. Astrid såg upp till honom. Hans

ögon voro vända mot himlen. Hon visste inte om han hörde

henne.

63DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

— O, denna stund, som vi nu upplever, sade hon, den har

jag fruktat för varje dag och timme alltsedan jag kom hit.

Hellre ville jag dö än uppleva den.

Alltjämt teg Olof Haraldsson.

— Kung Olof, sade hon, jag ville göra något för dig, ge

dig mitt liv. Jag ville kasta mig i den gråa älven, för att du

inte skulle ha en lögnerska vid din sida. Ju mera jag såg

av din helighet, desto tydligare förstod jag, att jag måste

gå bort från dig. Ett Guds helgon kunde inte ha en lögnaktig

trälkvinna till hustru.

Alltjämt teg kungen, men nu lyfte Astrid sina ögon till

hans ansikte. Då gav hon till ett anskri.

— Kung Olof, ditt ansikte skiner! ropade hon.

Medan Astrid talade, hade Herren Gud upplåtit kung

Olofs ögon för en syn.

Alla himlens stjärnor såg han begiva sig från sina platser

och flyga kring himlen som svärmande bin. Men plötsligen

hade de alla förenat sig över hans huvud och bildat en

glansomfluten krona.

— Astrid, sade han med bävande röst. Gud har talat till

mig. Det är sant, som du säger. Jag ska bli Guds helgon.

Hans stämma skalv av rörelse, och hans ansikte sken i

natten.

Men när Astrid såg ljuset, som omstrålade hans huvud,

reste hon sig. Det sista hoppet var utslocknat för henne.

— Nu vill jag gå, sade hon. Nu vet du vem du är, aldrig

kan du nu mera tåla mig vid din sida. Men tänk i mildhet

på mig! Utan fröjd och lycka levde jag hela mitt liv. Tänk,

jag har blivit slagen, jag har gått i trasor. Förlåt mig, då

jag är borta! Min kärlek har inte skadat dig.

Då Astrid i tung förtvivlan skred bort över bryggan,

vaknade Olof Haraldsson ur sin hänförelse. Han skyndade

fram till henne.

— Varför vill du gå? sade han. Varför vill du gå?

— Måste jag inte gå nu, då du är ett helgon? viskade

hon knappt hörbart.

— Inte ska du gå fördenskull, just nu menar jag att du

kan stanna, sade kung Olof. En ringa man var jag förr,

64ASTRID

och för allt ont måste jag bäva. En fattig jordisk kung var

jag, för arm att skänka dig min nåd. Men nu är himmelens

härlighet given mig. Om du är svag, så är jag Herrens

hjälte. Om du faller, så kan jag uppresa dig. Gud har

utvalt mig, Astrid, du kan inte skada mig, men jag kan bistå

dig — Ack, så jag talar! I denna stund har Gud tömt sin

kärlek i mitt hjärta så rikligt, att jag inte ens förstår, att du

har felat.

Och i stor mildhet upplyfte han den darrande gestalten,

och ömt stödjande henne, som alltjämt snyftade och knappast

kunde hålla sig uppe, vände han med Astrid åter till

kungsgården.

5. — Lagerlöf, Drottningar i Kungahälla m. fl.DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

MARGARETA FREDKULLA.

Vi kvittra furuskogens tysta fåglar?

Och ekorrn, varför hasar han sig ned

längs trädets stam och river styggt i barken

och stannar äntligen på lägsta grenen

med upprätt svans och ögonen som eldkol?

Och tjädern, varför dundrar han nu fram

liksom en vingad åska mellan träden?

Vad se de? Kvinnorna, som samla ved,

till dalen komma skrikande och säga,

att något ljust och fagert red längs vägen,

att vackra mänskor färdas genom skogen.

Ve, deras skumma ögon! Träskens dimma

kringdansade bland röda furustammar.

Här kommer nu en liten kolarpojke,

nedrusande till dalen nedom skogen,

Hans ögon skina i hans svarta anlet,

och andfått stötes talet ur hans strupe.

Han ropar: "Varen glada, varen glada!

Prinsessan kommer. Under furuträden

jag sett den fagra sakteligen rida,

och skogens tysta fåglar hava kvittrat

vid hennes åsyn. Ekorrn har sig kastat

från furutoppen ned att skåda henne,

och tjädern dundrat fram emellan träden.

I skolen vara glada, vara glada!"

Håll, pojke, tig då! Ej ett ord om detta!

Bortbyting, varför kommer du med sagor?

Björnunge, tig, ifall du älskar livet!

MARGARETA FREDKULLA

Prinsessan! Tror du, att du såg prinsessan?

Det var ett rå. Prinsessan kommer icke.

Gud ömke sig, prinsessan kommer icke.

Tyst, pojke! Gäcka ej de arma bönder,

som bo längs gränsen dessa onda tider,

då Nordens kungar ej bevara freden!

Vi äro såsom får, från hjorden skilda,

av björnar jagade, i bråddjup fallna.

Vi skåda varje dag och varje timma

med avsky döden in i likblekt anlet.

Vi veta vad du menar med din saga.

I fjol, då svea-konungen herr Inge

höll möte med den norske konung Magnus

i Kungahälla vid den stora älven

för att få slut på grymt och blodigt krig,

bestämde de för att befästa freden,

att konung Inges dotter skulle komma

till Norge nästa vår och bli dess drottning.

Vad säger han? Såg han prinsessan komma?

Vi kunna icke tro det, icke tro det.

Tyst, tala ej om pärlbesatta kronan,

förtälj oss ej om gångarns purpurtäcke!

Vi hava glömt att hoppas, glömt att tro.

Då vintern kom, den långa, svarta vintern,

och vi i låga, skumma stugor sutto

och sågo röken bolma upp från härden,

framsvävade däri alltjämt gestalter,

spjutväpnade, ompansrade med ondska,

som hotade med död och sår oss arma.

Och dessa voro förebud för andra,

som skymtade i våra skumma drömmar.

De sågos varligt smyga genom skogen,

vår gård de hunno under nattens mörker.

67DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Bäst som vi sovo, svängde eldröd hane

till takets krön. Och in i rökfylld stuga,

där mänskor kvävdes, trängde segerskrien

från druckna mördare, från kungens hirdmän.

Vad? Var hon fager, där hon red bland träden?

Ack, tig då, tig då, tala ej om detta!

Låt det ej viskas fram, låt det ej höras

av vinden ens, ej ens av vägens stenar!

Vi bliva galna, bliva rovdjursgalna,

ifall du åter narrar oss att hoppas.

Se, somliga, som endast väntat kriget,

ha slagit upp sin fyllda skattekista

och manat vägens vandrare att taga!

Och andra, som ägt gillesmat och mjöd,

i gästabud förtärt sitt arvegods

och vänta döden, vältrande i synder.

De fega skövla själva sina gårdar,

nedslakta all sin boskap, bränna höet.

En ovän skall ej hava gagn därav.

Men andra sitta inom låsta dörrar,

försmäktande som fångar, som förryckta.

Vi hava ock hört budskap. Ej om jungfrur,

som fredligt tåga fram i mörka skogen

och locka markens fromma djur att glädjas,

nej, onda budskap komma ifrån gränsen.

De komma uti skaror såsom vargar,

ej gods de röva, men de röva modet.

Gud ömke sig om alla arma bönder!

En man låg gömd och frös ihjäl i klyftan,

då på sin gård han oskadd kunnat dröja.

En drar nu kring och mördar barn och kvinnor,

han var i fjol så blödig, att han grät,

då kungens hirdmän dödade hans söner.

68MARGARETA FREDKULLA

En miste vettet, där han gick i skogen

och såg en rök och trodde hemmet brinna,

då några barn blott hade tänt ett risbål.

Gud ömke sig om alla arma bönder!

Vad? Är här ännu en, som vill oss dåra?

En fredlös man, som tänker, att hans straff

skall bliva upphävt, då han bådar henne,

som hela folkets hjärta suckar efter.

Fred vare med dig, men vi tro dig icke.

Säg ej, att det är vår, att konung Inge

har lovat oss fredsjungfrun nu till våren!

Vän, höst och vår är lika för oss arma,

som sitta stängda inom mörka väggar.

För vår skull må på åkern drivan dröja,

ty våra plogar skola ej den fåra.

Och regnet må bli hängande i molnen

och intet frö i jorden gro och spira.

Vi skola intet så och intet skörda,

vi sitta stilla, bidande fördärvet.

Vi komma dessa vilda män från skogen,

årbrutna vikingar, förlupna trälar,

nedrusande med glädjeskrik mot dalen?

Om allt är sant, vi kommer hon då icke?

Nog talat, bröder! Visa oss prinsessan!

Låt henne plötsligt stå i skogens bryn!

Då hon på silverskodda fålen blänker,

då hennes krona strålar över dalen,

då skola gränsens bönder börja hoppas.

Guds moder, hjälp oss! Kommen hit och skåden!

Vad är det? Skydden, skydden edra ögon!

Sen upp mot skogen! Gören korsets tecken

för ögonen, och skåden upp mot skogen!

69DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Där kommer någon på den mörka vägen,

som ur den svarta furuskogen framgår

som ur ett källarvalv. En jungfru kommer

med fagert följe. Se vi henne alla?

Är detta ej ett rå, ej trollens narrspel?

På knä och bedjen, sjungen fromma sånger,

och ringen, ringen uti alla klockor!

Ack, låt oss dö just nu, förrän vi veta,

att detta endast är en fager drömsyn,

som våra feberheta ögon skapat!

O, kära, väna, morgonljus och blomma!

Hon kommer närmare, hon syns allt bättre.

Det var ej någon dimstod mellan träden,

det är en kungadotter. Tacken, loven!

Nej, kära, att du äntligen är kommen,

att det är du, som rider ned i dalen!

Du lyser fin och fager under kronan.

Ack, kära, väna, låt oss riktigt se dig!

Vik undan guldinvävda silkedoket,

som fladdrar om dig ned till kjortelfållen!

Nu, bönder, hasten! Sätten plog i åkern!

Här rider freden. Kasten säd i jorden,

och sänden hungrig boskap ut på betet!

Här rider glädjen. Gräven gömda skatter

ur jorden fram, och öppnen stängda portar!

De unga skola åter bära smycken,

husmödrar breda vävar ut på bleket,

i kistan tunga vapenskruden kastas.

Gud skydde dig, Fredkulla, där du rider!

Han är väl sedig, denna svarta gångarn,

som går högtidligt fram i purpurtäcke,

med stora plymer vaggande vid örat,

MARGARETA FREDKULLA

med manen delad uti många flätor,

omvirade med tofsbeprydda guldband.

Gud signe dig, som kommer här så präktig,

så att ditt stånd vi genast skulle känna

och undfå tröst i våra arma hjärtan!

Gud signe ännu mer ditt milda anlet!

Nog skall den unge norske kungen glädjas,

då han får sluta dig i sina armar.

Ack, kunde fattigt folk dig ändå löna

så, som du det förtjänar, unga jungfru!

Den gamle kolaren i mörka skogen,

som eljest stänger till med bult och slå

för varje vandrare, som söker skydd,

vill locka in dig i sin mörka stuga

och fägna dig med frusna bär från myren.

Och, unga jungfru, träd, som stodo bara,

till dess du kom, beklädas nu med löv,

och marken skyndar sig att duka upp

med alla vårens blommor, där du rider.

Och barnen möta dig med späda kransar,

och alla ropa mot dig överljutt:

"Fredkulla hell! Hell fredens milda jungfru!"

Men detta är så litet. Give himlen,

att fattigt folk dig bättre kunde löna!

Nej, lilla kungadotter, gråt ej, gråt ej!

Vi äro glada. Glömt är allt elände.

Bry dig ej om oss! Se ej våra trasor!

Bliv icke rörd, för att vi svärma kring dig!

Tänk ej på vår förtvivlan! Se oss icke!

Vi måste se oss mätta på ditt anlet.

Vi måste smeka dina vita händer

och känna, att vi hava freden bland oss.

Men du, tänk ej på oss! Betänk din lycka!

Dröm om kung Magnus! Le mot prisad hjälte!

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Lyss till hans vackra visor! Smek i tanken

hans långa, mjuka, silkebleka hår!

Se, jungfru, snabbt gick färden genom dalen.

Här ligger älven, och på andra stranden

är Norge. Där är skeppsrikt Kungahälla,

där väntar nu din brudgum på din ankomst.

Och jublet växer. Skaran kring dig växer,

alltsom du rider fram mot färjestaden.

Se eldarna! Se där på alla kullar,

där brinna glädjeeldar till din ära!

Och vägarna till färjestaden, jungfru,

de myllra så av folk, att man vill tro

att vägen själv fått liv och kryper framåt.

Och hör, de hava redan lärt att ropa:

"Fredkulla hell!" Hör, orden bäras tydligt

emot oss över älvens blanka vatten!

O jungfru, jungfru, tänk på vad du lovar!

Du blev för hänförd. All vår myckna glädje

har gjort dig alltför hänförd. Ack, det syntes

så lätt för dig. Det har väl tyckts dig ljuvligt

att bära fredens fröjd till våra hyddor.

Och när de ropte där på andra sidan,

så blev du alltför hänförd. Men vi sågo

dig som en ängel, rörd av helig iver,

då du höll inne purpurtäckta gångarn

och höjde dig i sadeln, sträckte armen

mot himmelen och talte. Unga jungfru,

vi skola alltid, alltid minnas orden:

"Så länge som jag äger blod i hjärtat,

så länge som jag äger ord på tungan,

så länge skall jag verka fredens verk",

och här du snyftade och sade sedan

knappt hörbart, liksom anande en fara:

"om än det skall mig kosta liv och lycka".

72MARGARETA FREDKULLA

Nej, jungfru, tänk nu ej så sorgsna tankar!

Låt dina tårar torka, tänk på annat!

Här sitter invid gröna vägakanten

en liten ensam, fattig herdegosse.

Han är fullt ut så glad som någon annan,

och han vill ge dig vad han äger bäst.

Hör vad han sjunger för dig klart och fagert!

Det är en liten ömklig kärleksvisa

allt om en konung högt i Nordanlanden,

som trånar efter Österns kejsardotter.

"En är hon, som mig binder

att vaka långa nätter.

En är, som mig förmenar

att njuta lek och fröjder.

Den fagra mön i Östern,

som själv sitt rike värjer,

svarthårig, svartögd stridsmås,

Matilda, kejsarns dotter.

Vad är i hemmet bättre

än stolt och fager hustru?

Nu följer mig min längtan

på fältet och i stugan,

från tinget rider sorgen

tung jämte mig på hästen,

den sorgen, att jag aldrig

skall kejsarns dotter äga."

Envar, som färdas till ett okänt land,

är glad, då han på vägen möter någon,

som känner det och kan berätta om det.

Och därför må det glädja dig att lyssna

till varje än så ringa sång och sägen

från det där obekanta landet kärlek.

73DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Men fråga icke vem det kunnat vara,

som diktat visan! Och ifall du frågat,

så vänta ej på svaret! Hör ej gossen!

O, för din lyckas skull, stäng till ditt öra,

då gossen svarar, stolt att kunna svara!

"Fredkulla, konung Magnus diktat visan

i tanke på Matilda, kejsarns dotter."

Ack, kära, väna, morgonljus och blomma!

Vad sorg, som nu kom störtande emot dig!

Du frågar: "Vad skall jag hos denne konung,

som trånar efter Österns kejsardotter?

Om mig har han ej diktat några visor,

som gå från mun till mun alltöver landet,

för mig har han i hjärtat ingen kärlek."

Vart far du, jungfru, rider du i sömnen?

Vi rycker du så raskt i sammetstygeln?

Vart vill du? Varför kallar du ditt följe?

Ack, jungfru, är det du, som ropar sådant?

Som beder: "Följen med mig hem tillbaka,

o, haven miskund med mitt arma hjärta

liksom med kungens! Hörden I ej visan?

Det är ej efter mig den mannen längtar,

hans trånad heter Österns kejsardotter."

Men hoparna som tätnat mer och mer,

alltsom du nalkats älven, ropa högljutt:

"Fredkulla hell!"

Och de på andra stranden, vilka strömma

från torg och gata ned till färjestaden,

upprepa som ett tusenstämmigt eko:

"Fredkulla hell!"

74MARGARETA FREDKULLA

Den milda rösten, jungfru, höj den icke!

Säg icke sådant: "Kära, goda herrar,

och ädla fruar, fören mig tillbaka!

O, hörden I? Vi göra synd mot kungen,

jag vill ej tvinga mig till drottningnamnet,

blott hem, I goda herrar, vill jag komma."

"Fredkulla!" ropar folket runtomkring dig,

"Fredkulla!" ropa hoparna, som redan

att möta dig ha vältrat ut ur staden.

Du sätter händerna för dina öron

och driver fram den stora, svarta hästen

med höga tillrop. "Ack, att folket tege!

Fredkulla! Å, det blir väl fred ändå,

fast jag ej kommer. Ack, att folket tege!

Vad svor jag nyss? Men detta rör ej freden.

Kung Magnus börjar icke något krig,

därför att jag ej kommer. Han blir glad."

"Fredkulla!" ropa hoparna i fjärran,

men folket närmast vägen börjar mumla:

"Vart rider hon? Vart flyktar fredens jungfru?

"O, kungadotter, hör!" en moder ropar.

"Mitt huvud darrar under årens tyngd,

skall kriget nu beröva mig min son?"

O, kungadotter, hör! Längs hela dalen

slås dörrar till! Hör, vapenkistan öppnas!

Hör, bonden rycker plogen upp ur jorden!

Vad menar du, som sätter dina händer

för öronen? Du måste höra, höra.

75DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Fredkulla, skönliga du bär ditt namn.

Vi våga icke kasta säd i jorden.

Vår dotter skall i år ej fira bröllop.

Då gårdar brunnit, skola gamla kvinnor

en nidstång resa å den svarta grunden.

Fredkulla, ditt är namnet den skall bära.

Fredkulla, då vi falla, tänk på oss!

Då boskap rövas från oss, tänk på oss!

Då våra fränder hämnas, tänk på oss!

Då vilda dåd vi öva, tänk på oss,

liksom på dig vi alltid tänka skola!

Rid hemåt, jungfru, över våra kroppar!

Vi kasta oss på vägen framför hästen.

Vad svor du, jungfru? Hör, vad ropar folket

i fjärran på den andra sidan älven?

Vi kyssa dina händer, unga jungfru.

O, stanna, stanna, rid ej hem ifrån oss!

Förtvivlan av ett fattigt, krigstrött släkte

är det, som väser, tigger, ber omkring dig.

Vi vilja ej dig tvinga, ingen rör

vid hästens tyglar för att vända honom.

Det är blott några vilda män från skogen,

förlupna trälar, dem du bådat miskund,

som mot dig hotfullt draga sina knivar,

men i detsamma kyssa kjortelfållen.

Vad gör du? Varför höjer du ditt ridspö?

Det viner utan miskund ned i flocken.

Och vadan detta ropet: "Undan, undan!"

Ja, ske då, som du vill, din väg är fri.

76MARGARETA FREDKULLA

Vi bäva för dig. På din panna vilar

en outsäglig sorg, en hopplös smärta.

Du pinas intill vanvett. Rid du hemåt!

Hur smeksamt glida icke dina blickar

mot skogbevuxna kullama i fjärran!

Där bakom ligger hemmet, unga jungfru,

dit som ett sårat djur du ville fly.

Rid ditåt, jungfru! Gör vår ängslan kort!

Sitt ej och stirra så med heta blickar,

så heta, att var tår med ens förtorkas!

Men se, nu vänder du helt stilla hästen.

Ah, kära, unga jungfru, ensam, onödd,

du ville rädda åt dig offrets ära

av kärlek till den stora, sköna freden.

Du vänder hästen. Hell dig, fredens jungfru!

Ej raskt, ej muntert, endast fot för fot

går det framåt. Håll er nu undan, folk,

träng ej er glädje in på hennes sorg!

Låt henne rida före hela flocken!

Och ingen våge prisa hennes gärning!

Nu färdas färjan sakta över vattnet.

Och fredens jungfru står där, föres stilla,

av ingen tvingad, framåt mot sin uppgift.

Så se då, jungfru, detta stora vatten,

som obevekligt drives ned till havet!

De lena böljorna få icke tveka

att kasta sig uti den starkes famn,

om än han synes bitter och förfärlig.

77DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Om älven även finner på sin väg

en liten fager, sävomkransad bukt,

så får den ändå icke dröja där.

Och om den skulle vilja vända åter

till fredlig källa, gömd i tysta skogen,

så kan den icke heller göra detta.

Den måste framåt, obevekligt framåt.

Fredkulla, detta är bestämmelsen,

som är dig förelagd. Du måste vara

den lena böljan, som i världens ofrid

ingjutas skall för att dess sälta mildra.

O, älska detta, jungfru, sörj ej mera!

Ljuvt är att vara en av ödets store.

Och, jungfru, se än mer! Från Kungahälla

framrida några stolta riddersmän.

Lyft ögonen från marken! Se kung Magnus!

Det gyllne lejonet på hjälmen vilar,

det lyser från hans röda silkekläder,

det fladdrar på baneret ovan honom.

Se konungen! Han själv är Nordens lejon.

Se hur det långa, silkebleka håret

kring skuldran fladdrar, se hans stolta hållning,

se krigarblicken i hans djärva ögon!

De komma, danmiet välver upp framför dem.

De komma, deras svarta skuggor rida

i aftondagern långt utöver fältet.

De komma, marken skälver under ritten.

Lyft ögat, jungfru! Möt din unga brudgum!

Tänk icke mera, att du hellre ville

dig kasta under dessa snabba hovar,

som dåna mot dig, och på gråa vägen

förtrampas under dem och möta döden!

78DROTTNINGEN PÅ R A G N HI L D S H O L M E N

DROTTNINGEN PÅ

RAGNHILDS-HOLMEN.

Det var en gång en kung, som kom ridande öster ifrån

längs med Nordre älv för att fara ner till Kungahälla.

Året led mot sitt slut. Det var tung luft och grå himmel,

såsom det ofta är vid den tiden.

Stigen, på vilken kungen red, slingrade sig fram över

tuviga strandängar. Här och där stucko albuskar upp ur

starrtuvorna, och längs med vägen hade de hopat sig, som

om de vore nyfikna att se den, som red förbi. De till och

med trängde sig ut över vägen, så att kungen hade svårt att

föra fram hästen mellan dem.

Det var så sent på året, att allting var avlövat och allt liv

avstannat i skog och på äng. På marken lågo sommarbladen

grånade och förvissnade, och av de långa höstregnen hade

de blivit hoppackade till ett slemmigt täckelse, under vilket

otaliga spindlar och sniglar lågo i vintersömn.

Grått och dimmigt var det runtom, och kungen tänkte:

"Detta är just ingen vacker väg för en kung att rida på."

Men rätt upp från den sanka strandängen nästan alldeles

invid vägkanten reste sig det vackra Fontinsberget.

Längst nere vid foten omgärdades det av en rand klargul

sand, sedan reste sig lodrätt ett stycke naken bergvägg, därpå

löpte en rad av blågröna tallar fram på en smal avsats.

Högre upp kom söndersplittrat berg, översilat av små klara

rännilar, därovan en räcka björkar med vita stammar och

rödbrunt grenverk, så åter en sandrand. Men ovanför sanden

reste sig berget med mäktiga, nakna, gråröda klippväggar

ända upp till den djupgröna granskogen, som växte tät och

kraftig uppe på den platta bergshöjden.

Men kungen hade ingen glädje av att vara så nära det

vackra berget, ty dimflikar ströko fram över bergväggen,

och molntappar hängde ner över den, och ur alla dess

79DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

klyftor och träddungar steg grå regnrök. Och så kom det

sig, att det mångfärgade Fontin syntes kungen likaså grått

som allt annat.

Kungen suckade tungt och djupt, medan han red fram

mellan albuskarna, som skakade ner på honom och hans

häst ett helt regn av tunga droppar.

Med ens kände han sig så bedrövad där han red, att han

knappast förr hade känt sådan sorg. "Så är det ständigt för

mig", tänkte han. "Allting är grått och regnigt där jag

kommer. Seglar jag på havet, blir det dimma, så att jag

inte ser handen framför mig, och rider jag ut en natt, så

går månen in i svartaste moln för att inte behöva lysa mig."

— Jag tror, att om jag fore till himmelen, sade kungen, så

skulle alla stjärnor vara släckta, när jag komme dit.

Det är detsamma med vad helst jag företar mig, for

han ut och knöt näven där han red. Andra, som har blivit

kungar, har mötts av prakt och heder och ära och glans,

men jag är en riktig kung Gråväder. Jag har bara uppror

att tänka på, och det är inte stor bit av landet, som vill

lyda mig. Annat var det för de gamla kungarna, som satt

i Uppsala och styrde hela riket. För dem kunde det duga

att vara kung.

Gud har väl bestämt, att det alltid ska vara så för mig,

sade han för sig själv.

Men på samma gång kämpade han emot och ville inte

tro detta. Han höll inne hästen och lyssnade efter ett

fågel-kvitter. Det skulle ha varit honom ett tecken, att han

bedrog sig.

Men himlen stod jämngrå och berget dimhöljt, och alla

fåglar voro dragna från landet. Det enda ljud, som hördes i

sumpmarken, var den lätta klangen av vattendroppar, som

hade rullat så långt ut på alkvistarna, att de inte kunde hålla

sig kvar längre, utan föllo till marken.

Och kungens huvud sjönk allt djupare.

— Jag skulle vilja se något, som är brinnande rött, sade

han. Jag skulle tycka om att se något korpsvart, som har

guldglans i djupet, jag ville höra klar sång och klingande

skratt.

80DROTTNINGEN PÄ R A G N III L D S H O LIM E N

Åter såg han sig omkring, men allting var sig likt, och

han märkte, att till och med den eljest muntert glittrande

älven flöt fram mörk som en natt mellan sina vasstränder.

Han blev så nedslagen, att allt han ägde syntes honom

fult och värdelöst. Han tänkte på sin välbyggda kungsgård,

såsom om den vore en usel skogshydda. Alla hans segrar

byttes i nederlag, och alla hans undersåtar tycktes honom

vara nesliga bovar eller fattiga tiggare.

"Men allt detta ginge väl an att kämpa med", tänkte han.

"om jag inte hade min drottning. Det är det hårdaste av

allt. Det kan vara tungt nog att leva, utan att jag också ska

pinas med att tänka på en kvinna. Den omsorg jag bär för

riket är sådan, att den inte lämnar mig en lugn stund. Och

dock fordrar människorna av mig, att jag ska lägga på mig

en ny börda."

Ty det förhöll sig så, att kungen var gift med en norsk

kungadotter, som var både rik och mäktig, men olyckan ville,

att kungen hade blivit vigd vid henne, redan då hon var ett

barn.

Man hade måst ställa det så, för att ingen annan skulle

komma och ta bort henne, men nu syntes det kungen, att

han vida hellre hade velat gå miste om henne.

Alltsedan bröllopsdagen hade drottningen bott på en liten

klippholme, som låg ute i Nordre älv mittför Kungahälla

och kallades Ragnhildsholmen. Där hade man byggt upp ett

torn av sten, för att hon skulle kunna växa upp där i all

trygghet, till dess att hon bleve så gammal, att hennes man

kunde föra henne till sitt hov.

Men kungen hade hela tiden suttit hemma i sitt rike, och

de hade alls inte råkats. Och fastän kungen väl visste, att

drottningen var vuxen och fastän många påminde honom om

att han nu borde föra hem henne, så kunde han inte komma

sig för att hämta henne till hovet.

Han skyllde på uppror och han skyllde på svår tid, och

år efter år lät han drottningen leva kvar i det grå tornet

med några gamla fruar, som aktade på henne, och med

intet annat att se på än den gråa älven.

Nu var han äntligen på väg för att hämta drottningen.

6. — Lagerlöf, Drottningar i Kungahälla m. fl, 3]DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Men då han under vägen hade tänkt på henne, hade ett

sådant missmod fallit över honom, att han hade skilt sig från

sitt följe för att få rida ensam och ostörd kämpa med sorgen.

Han kom nu fram ur albuskarna och red ut på en vid äng.

Om det hade varit sommar, skulle han där ha sett stora

hjordar av kor och får, men nu var där alldeles öde,

ingenting annat att se än upptrampad mark och avbetade

grästuvor. Och kungen sporrade hästen och red över ängen, så

fort han kunde, för att inte hinna att bli mer missmodig, än

han redan var.

Han var en tapper man, och hade det varit så, att

kungadottern hade suttit fången i ett förtrollat slott, där jättar

och drakar hade vaktat henne, så skulle han ha kommit

ridande i sporrsträck för att befria henne, men nu var

olyckan den, att hon satt väl förvarad i sitt torn och väntade

honom och att ingen i hela vida världen nekade honom att

äga henne.

Han ångrade bittert, att han allaredan hade gift sig med

henne.

— Allt, som är stort och stolt och fagert, det nekas mig,

sade han. Inte en gång det skänkes mig, att få kämpa och

tävla om min hustru.

Han red allt långsammare och långsammare, ty nu löpte

vägen upp på en brant bergkulle, och där nedom vidtog

Kungahällas långa gata.

Men uppe från toppen av kullen såg kungen tydligt

framför sig den lilla Ragnhildsholmen, där hans drottning

satt och väntade honom.

Han såg hur dyster den låg mitt i den svarta älven, han

såg gråa torvvallar löpa fram över den avvissnade marken,

han såg tornets gråa stenväggar. Alltsammans syntes honom

hemskt och avskräckande.

Det fanns inte en ljungtuva, som rodnade emot honom,

inte ett grönt strå, som lyste på vallarna. Hösten hade gjort

sin sak med nit och allvar, då den hade gått fram över landet.

Men det, som kungen längtade efter, var blixtrande rött

och skarpt svart, som skiftar i guld, och han tyckte sig se,

att här inte var rätta platsen att finna det.

82DROTTNINGEN PÄ R A G N HIL D S H O L M

Ju längre han såg på tornet, dess bättre förstod han, att

det var som framväxt ur själva klippan. Det syntes honom

omöjligt, att det på vanligt sätt hade blivit rest av

människor. Det var berget självt, som en gång hade velat växa,

såsom jorden växer upp till skog och gräs, och så hade

tornet kommit till. Och han förstod varför det hade blivit

så tungt och hemskt och tryckande.

När han nu tänkte på sin drottning, som hade vuxit upp

där, trodde han, att hon måste likna en grovhuggen stenbild,

som han hade sett stå över ingångsdörren till en kyrka. Han

tänkte sig henne inte annorlunda än som en grå gestalt med

långt, orörligt ansikte och med platt kropp och med händer

och fötter, som voro två gånger längre och två gånger

bredare, än ännu någon människas hade varit.

"Men det är så mitt öde", tänkte kungen och red vidare.

Och han kom färjestaden så nära, att väktaren på andra

sidan lyfte hornet till läpparna för att blåsa ut hans

ankomst, och vindbron drogs upp och porten i det fasta tornet

öppnades för honom.

Men så höjde kungen pannan och höll inne hästen.

— Jag är ju ändock en kung, sade han, och ingen

människa kan tvinga mig att göra vad jag inte vill. Ingen i hela

världen kan förmå mig att fara och möta den där stenbilden.

Jag ska väl ha någon glädje av att jag är kung.

Därmed svängde han om hästen och red tillbaka samma

väg, som han hade kommit. Han red i stormande hast,

liksom om han hade varit rädd för att bli fångad, och

saktade inte farten, förrän han hade kommit in bland

albuskarna på strandängarna under Fontinsberget.

Och drottningen fick sitta kvar i det gråa tornet och sörja

och längta. Och hon hade lena kinder och blixtrande röda

läppar, hon hade böljande, korpsvart hår, genomspunnet

med guld, hon hade en röst, klar som sång, och ett

klingande skratt.

Men vad hjälpte det kungen? Han red bort på den smala

vägen mellan alarna. Och var det inte mindre sumpigt och

fuktigt än nyss omkring honom, så var det åtminstone inte

mer, än sist han for där.

~ 83

Drottningar i Kungahälla

Selma Lagerlöf

Full Text

Drottningar i Kungahälla

Skrifter av
SELMA LAGERLÖF

Drottningar i Kungahälla
Herr Arnes penningar
En herrgårdssägen
Legender

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Drottningar i Kungahälla

﻿Skrifter avSELMA LAGERLÖF

Drottningar i KungahällaHerr Arnes penningarEn herrgårdssägenLegender

﻿DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA

Skrifter av
SELMA LAGERLÖF

Drottningar i Kungahälla
Herr Arnes penningar
En herrgårdssägen
Legender

DROTTNINGAR I KUNGAHÄLLA