Anteckningar rörande svenska regementernas historia

by Julius Mankell

Full Text

Scroll below to start reading ↓

To learn Swedish by reading fascinating literature, check out our Interlinear translations on our website! →

Anteckningar rörande svenska regementernas historia in Swedish

ANTECKNINGAR

RÖRANDE

SVENSKA

REGEMENTERNAS HISTORIA

AF

J. MANKELL.

ANDRA UPPLAGAN

..................

ÖREBRO,

N. M. LINDH, 1866.INNEHÅLL.

Inledning Sid. 1.

No. Kongl. Svea Lif-Gardet » 3.

» 1. Kongl. Lif-Gardet till häst » 53.

» 2. Kongl. Andra Lif-Gardet » 59.

» 2. Kongl. Lif-Regementets Dragon-Corps » 66.

» 3. Kongl. Lif-Regementets Husar-Corps »

» 3. Kongl. Lif-Regementets Grenadier-Corps »

» 4. Kongl. l:a Lif-Grenadier-Regementet » 100.

» 5. Kongl. 2:a Lif-Grenadier-Regementet » 121.

» Kongl. Lifbevärings-Regementet » 139.

» 1. Kongl. Svea Artilleri-Regemente » 146.

» 2. Kongl. Göta Artilleri-Regemente »

» 3. Kongl. Vendes Artilleri-Regemente »

» 4. Kongl. Smålands Husar-Regemente » 167.

» 5. Kongl. Skånska Husar-Regementet » 181.

» 6. Kongl. Skånska Dragon-Regementet » 186.

» 7. Husar-Regementet Carl XV. » 193.

» 8. Kongl. Jemtlands Häst-Jägare Corps » 202.

» 6. Kongl. Vestgöta Regemente » 206.

» 7. Kongl. Smålands GrenadierBataljon » 218.

» 8. Kongl. Upplands Regemente » 219.

» 9. Kongl. Skaraborgs Regemente » 230.

» 10. Kongl. Södermanlands Regemente » 242.

» 11. Kongl. Kronobergs Regemente » 260.

» 12. Kongl. Jönköpings Regemente » 270.

» 13. Kongl. Dal-Regementet . . . » 280.

» 14. Kongl. Helsinge Regemente » 293.

» 15. Kongl. Elfsborgs Regemente » 310.

» 16. Kongl. Vestgöta-Dals Regemente » 319.

» 17. Kongl. Bohusläns Regemente » 325.

» 18. Kongl. Vestmanlands Regemente » 331.

» 19. Kongl. Norrbottens Fält-Jägare-Corps » 342.

» XIX. Kongl. Vesterbottens FältJägare-Corps »

» 20. Kongl. Calmare Regemente » 354.

» 21. Kongl. Nerikes Regemente » 362.

» 22. Kongl. Vermlands Regemente »

» 23. Kongl. Jemtlands Fält-Jägare-Corps » 375.

» 24. Kongl. Norra Skånska Infanteri-Regementet » 379.

» 25. Kongl. "Scdra Skånska Infanteri-Regementet » 380.

» 26. Kongl. Vermlands Fält-Jägare-Regemente » 381.

» 27. Gotlands Nationalbeväring » 383.

» 28. Kongl. Hallands Bataljon » 386.

» 29. Kongl. Vester-Norrlands Bevärings-Bataljon »

INLEDNING.

Den armé kan med skäl skatta sig lycklig, hvilken eger

sådane anor, som den Svenska — anor, icke bestående af

invecklade stamträd på förtorkade pergamentsrullar, utan i det

alltid lefvande minnet af strider, der hvarje fotsbredd blifvit

köpt med strömmar af dyrbart blod, och af ansträngningar,

som förefalla nyare slägten otroliga.

En sådan här kan visserligen skadas, men aldrig

förstöras af en långvarig freds tärande tand. Minnet af hvad den en

gång varit skall alltid förhindra den att förfalla i okrigisk

vek-lighet. Om icke förr, skall den vid krigstrumpetens ljud

af-skaka fredsdammet, samt bortkasta all omanlighet, all

småaktighet, allt pedanteri, för att med kraftig arm värna

fäderneslandets heligaste intressen samt till de gamla lagrama lägga nya.

Men den får icke glömma sina minnen; dessa måste

omsorgsfullt samlas och vårdas. Af stor vigt i detta hänseende

är regementemas historia. Regementets historia är dess

meritförteckning. Hvaije god soldat måste sträfva efter att öka sitt

regementes meritlista, på samma gång, som sin egen.

Generationer komma och försvinna inom samma regemente; men

regementet lefver i århundraden. Individen får aldrig glömma,

hvad han är skyldig regementet Den äran att tillhöra samma

trupp, som stridt och blödt vid Leipzig, Ltitzen eller Lund, vid

Narva, Walkiala eller Orawais, och som i sina leder räknat en

Banér, en Torstenson, en Stenbock, en Döbeln eller Adlercreutz

— denna ära måste gäldas med stora uppoffringar, med

mycket mod, med mycken duglighet och tapperhet Sålunda

uppstår den ädla och sanna corpsandan, den anda som gör

regementets heder till sin egen heder.

En sådan anda kan i icke ringa mån befordras genom en

omsorgsfullt skrifven historia öfver hvarje regemente. Att lemna

SvenskKrigshist. 1

en dylik historia, något så när omfattande eller likartad, har

emellertid ej legat i detta arbetes plan. Bristen på förarbeten

och materialier är ännu allt för stor. Nedanstående

anteckningar må derföre blott betraktas såsom strödda notiser.

Måhända skall dock der ett och annat förekomma, som kan väcka

intresse och i framtiden gagna andra som beträda samma bana.

N:o 1. Kongl. Svea Lif-Gardet.

Detta regemente anses af de fleste härstamma från det

be-römda ”gula regementet”. I visst hänseende är detta äfven

fallet. Sistnämnde regemente bestod af värfvade Tyskar, hvilka

1611 eller 1612 inkommo till Sverige. Det var fördeladt på

4 kompanier a 300 man; på hvarje kompani funnos 30 s. k.

”adelshussar”, hvilka förmodligen bestridde vaktgöringen kring

konungens person. Dess förste öfverste var Reinhold Taube;

han stupade likväl 1613 vid belägringen af Augdow i

In-germanland, dit reg:tet samma år blifvit öfverfördt. Efter

Taube blef svenske öfverbefälhafvaren Grefve Jakob

De la Gardie reg:tets chef samt den tappre Ewert Hom dess

Öfverste-Löjtnant, under hvars särskilda befäl det deltog i det

fyraåriga Ryska kriget (1613—1617)" samt, utom belägringen

af Augdow, äfven bevistade dem af Tischwin (1613) och

Pleskow (1615). Regrtet kallades under denna tid merändels

”Fältherrens Regemente”; år 1615 räknade det 13 kompanier

och 2,500 man, år 1616 10 kompanier och 1,466 man samt år

1617 7 kompanier på 272 man, och hvaraf 2 kompanier voro

drabanter.

År 1618 blef Rhengrefve Philip Johan af Mansfeld reg:tets

chef. Vid samma tid började det benämnas ”Konungens

Lif-eller Hof-reg:te” äfvensom ”Gula reg:tet”; hvaijemte det icke

obetydligt förstärktes. År 1621 itudelades det på tvenne mindre

regementen å 1,200 man (det andra under öfverste Sittons

befäl), hvilka på sommaren öfverfördes till Liffland och bevistade

Rigas belägring, till hvilken stads eröfring de verksamt

bidrogo. Emellertid ledo de under vintren genom sjukdomar så

stora förluster, att de följande vår åter sammanslogos till ett på

1,200 man, hvilket bevistade 1622 års korta fälttåg samt

sedermera låg i garnison i Riga till 1623, då det återfördes till Sverige;

År 1625 öfverfördes regementet åter till Liffland

hvar-jemte den yngre Grefve Thurn blef dess chef. Under hans

befäl lärer det hafva deltagit i slaget vid Wallhof d. 7

Januari 1626, den första större drabbning som vanns af

Gustaf Adolf. På sommaren samma år öfverfördes det till

Preussen, hvarest det sedan qvarstannade i 4 år och bevistade

åtskilliga vigtiga krigshändelser. Den 21 Sept. 1626 utmärkte

det sig vid stormningen af höjderna vid Mewe. År 1627

deltog reg:tet i det misslyckade nattliga anfallet på skansarne vid

Käsemark (d. 25 Maj), samt i fäktningen vid Dirschau (d.

8 Aug.), vid hvilka båda tillfällen Konung Gustaf Adolf svårt

sårades. Samma år blef Maodmilian v. Teufel dess chef efter

Thurn, som avancerade till General-Major. Vid denna tid

synes den förändringen i regitets organisation hafva försiggått, att

Konungens ”uppvaktare”, under namn af ”Drabanter”,

”Lif-guardie” eller ”Guardia”, utdrogos samt bildade ett särskildt

kompani. Enligt en lista i Kamm.-Koll. Arkiv af d. 14 No v.

1627 räknade Konungens drabanter då 1 fänrik, 16 spel och

befäl, samt 177 gemene, tillsammans således 194 personer.

År 1628, då det Preussiska kriget antog en lifligare

prägel, bevistade regitet först (i Juni) de fruktlösa försöken ati

instänga Danzig, marscherade sedan med hufvudhären till

lägret vid Graudentz (i Aug.), hvarest Svenskarne på några

veckor förlorade tredjedelen af sin styrka, samt deltog i

eröf-ringen af Strassburg (d. 24 Sept.), der dess fordne chef,

Thurn, stupade. Det gick härefter i vinterqvarter i

Ost-Preus-sen, hvarifrån det likväl måste uppbryta redan i slutet af Jan.

1629 för att, jemte den öfriga hären, undsätta staden

Strassburg, som blifvit belägrad af Polackarne och var nära att gifva

sig. I bataljen vid Gurzno (d. 2 Febr.), der Polackarne

ställt sig i vägen för att hindra undsättningen, tillkämpade sig

regrtet under Teufels befäl oförvanskliga lagrar i striden mot

fiendens kärntrupper, husarerna, och från denna tid var dess

anseende såsom ett bland de tappraste i hela Svenska armén,

hvilket hittills varit i ständigt stigande, befästadt. Som

Strassburg var den mest framskjutna och blottade bland de orter

Svenskarne eröfrat i Ost-Preussen, qvarlemnades derstädes

halfva reg:tet (4 komp.) i garnison. Den andra hälftén

återgick i vinterqvarter, samt återfinnes snart derefter (i Maj) bland

de trupper, som voro församlade i lägret vid Marienburg,der Gustaf Adolf hela sommaren 1629 trotsade Polackames och

de Kejserlige truppernas under Arnheim förenade öfvermagt.

Den 1 April 1629 hade Konungens Lifguardie följande

organisation: 1 Kapten, 1 Fänrik, 2 Sergeanter, 1 Fältväbel, 4

Underbefäl, 1 balberare, 1 profoss, 3 pikenerar-korporaler, 3

mu-sketerar-korporaler, 9 rotmästare, 15 ipider-rotmästare, 51

upp-vaktare (pikenerare), 25 studenter, 45 gemene (musketerare), 3

spel, 14 passevolanter, 3 mönsterdrängar, samt dessutom 5

reformerade (öfvertalige från upplösta truppafdelningar) kaptener,

15 d:o löjtnanter, 11 d:o fänrikar, 2 d:o sergeanter, 1 dro

förare och 8 d:o korporaler — räknade tillsammans således 220

personer. Efter stilleståndet i Stuhmsdorf (d. 16 Sept.) afgick

nämnde kompani lifuppvaktare på hösten med Konungen till

Sverige, på samma gång som alla svenska och åtskilliga

utländska, värfvade reg:ten. Gula regitet qvarlåg under vintern i

Preussen, samt förökades med 4 komp., så att det nu i komplett

skick räknade 12 kompanier å 150 man, således 1,800 man.

Gula regrtet var ett af de första bland de i Preussen

befintliga utländska, värfvade regementerna, som på sommaren

1630 afgingo till Pommern för att deltaga i Tyska kriget. Det

afmarscherade i början af Juli från Elbingen, samt ankom i

slutet af månaden till svenska lägret vid Stettin, der det

sedan qvarlåg större delen af året. Lifuppvaktar-kompaniet,

som åtföljt Konungen från Sverige, förenades nu såtillvida med

hofregrtet, att det alltid lägrade sig och stridde med detsamma,

men likväl i ekonomiskt hänseende bildade en särskild

afdel-ning, som på listorna står uppförd under namnet ”Guardia”.

Så blef förhållandet ända till Konungens död.

Under hösten 1630 deltog regrtet i Fältmarskalken Horns

expedition till Colberg (förra hälften af Ock), för att

hindra Fältmarskalken Conti att från lägret vid Gartz undsätta

den af Svenskarne blokerade fästningen. Regrtet återgick

sedan till Stettin. Vid intagandet af Greiffenhagen den 25

Dec., hvarigenom de Kejserlige förmåddes lemna sitt fasta

läger vid Gartz, stod gula regrtet i midten af svenska

slagordningen. I Jan. 1631 låg det i vinterqvarter i Königsberg,

marscherade i Febr. med Konungen till Mecklenburg, der Teufel

verksamt bidrog till den starka fästningen Demmins

intagande (den 14 Febr.). När Tilly i böijan af Mars nalkades

Pommern, för att vid Neu-Brandenburg genombryta de svenskaqvarteren och undsätta det af Svenskarne blokerade Greifswald,

var regitet bland de trupper, som under Konungens befäl intogo

det flankerande lägret vid Schwedt (i slutet af Mars). Vid

den snart derefter följande belägringen af Frankfurt a. d.

O der, der äfven gula reg: tet stod i midten af slagordningen,

sårades Teufel under en rekognoscering vid Konungens sida (d.

2 April), dock ej särdeles farligt; följande dagen intogs staden

med storm.

Från Frankfurt drog reg:tet i böijan af Maj med

hufvud-armén förbi Berlin till Potsdam för att undsätta Magdeburg,

men måste, vid underrättelse om stadens fall, gå i qvarter vid

Ha-veln, der det under loppet af Juni månad, i likhet med det öfriga

fotfolket, sysselsattes med befästandet af de vid floden belägna

städerna. Redan de första dagame af Juli gick Gustaf Adolf

med rytteriet öfver Elben vid Tangermiinde, men först den 11

kunde Teufel med större delen af infanteriet, sedan nämnde

befästningar blifvit fullbordade, följa efter till lägret vid

Wer-ben (den 12 Juli—15 Aug.). Vid Tillys anfall på lägret den

27 Juli stod gula reg:tet på centrens högra flygel. I

sammanhang härmed må nämnas, att största delen af fotfolket vid

denna period vanligtvis stod i midten af slagordningen, då

kavalleriet deremot i tvenne lika stora hälfter var fördeladt på

flyglarne.

I slaget vid Leipzig den 7 Sept. utgjorde gula reg:tet

andra brigaden från högra flygeln af centrens första treffen,

hvilken likväl föga deltog i det egentliga handgemänget, som

hufvudsakligen utkämpades af flyglarne och andra treffen.

Teufel — som kort före slaget af Konungen lärer blifvit tillbjuden

att vara General-Löjtnant för hela infanteriet, hvilket ärofulla

uppdrag han likvisst blygsamt undanbedt sig — förde under

drabbningen befälet öfver centrens första treffen; då han blef

varse Sachsarnes nederlag på venstra flygeln, äfvensom den

vådliga ställning i hvilken Hora, som förde svenska arméns

venstra flygel, i följd deraf råkade, skyndade han med

underrättelsen härom till Konungen, som befann sig på den segrande

högra flygeln, samt ilade derpå med den sistnämnde tulbaka

till den svigtande venstra. Just som han på Konungens

befallning skulle begifva sig till midten, för att derifrån taga

några fotbrigader, stupade han, dödligt träffad af en

nendt-ug kula.Efter honom* blef Konungens förtrogne vän, förre

öftersten vid Upplands reg:te, Grefve Nils Brahe, chef för det gula.

Under honom åtföljde reg:tet hufvudarmén till Erfurth, tågade

der-efter öfver Thüringer Wald, deltog i stormningen af slottet

Marienburg vid Würtzburg (d. 4 Oct.), lades derpå i

qvar-ter kring Kitzingen och marscherade sedan i medlet af Nov.

öfver Frankfurt am Main till Castel (midt emot Maintz).

Härifrån af gick Konungen (de första dågarne af Dec.) öfver

Frankfurt till Gernsheim vid Rhen, i hvilken stads grannskap han

d. 7 Dec. i fiendens åsyn öfverskred floden; Nils Brahe med

500 musketerare af gula reg:tet var den förste som på några

små båtar satte öfver strömmen samt ensam emottog det

fiendt-liga rytteriets första hetsiga anfall, till dess förstärkning

hunnit ankomma. Härifrån marscherade armén till Maintz, som

gaf sig d. 13 Dec., och i hvilken stad gula reg:tet sedan låg

inqvarteradt hela vintren till början af Mars 1632. Under

loppet af nämnde månad tågade reg:tet med hufvudhären öfver

Nürnberg till Donauwerth, genom hvilken stads intagande

(d. 27 Mars) passagen öfver Donau blef öppen, samt bevistade

sedan de strider, hvilka (d. 3—5 April) föregingo

Lechflodens öfvergång straxt söder om Rain; Nils Brahe var den

förste, som den 5 på aftonen med ett af musketerare från alla

brigademe sammansatt avantgarde, efter den egentliga stridens

slut och sedan den fiendtliga armén dragit sig tillbaka,

öfverskred floden och fattade posto på den baierska sidan. Härifrån

marscherade regitet med Konungen till Augsburg, som gaf

sig d. 10, och sedan till den starka fästningen Ingolstadt,

från hvilken Svenskarne likväl d. 24 måste draga bort med

oförrättadt ärende. Derefter åtföljde regrtet Konungen till

München (d. 7 Maj) och sedan till Memmingen (d. 25 Maj),

hvar-ifrån Gustaf Adolf, på underrättelsen om Wallensteins hotande

uppträdande mot Sachsen, öfver Donauwerth skyndade till Nü

rn-berg, der han (d. 22 Juni) intog det beryktade läger, i

hvil-ket han under tvenne månaders tid trotsade Wallensteins dubbla

öfvermagt; de Svenska trupperna hade sitt läger sydost om

staden och gula reg:tet låg sydligast af dem alla, närmast

Lo-rentz-skogen och det gamla slottet Hamelstein. Under denna

tid synes Brahe hafva blifvit General-Major.

l)å Gustaf Adolf i slutet af Aug., efter de väntade

för-stärkningames ankomst — då gula reg:tet från Rhen fick entillökning af 4 komp. eller 450 man, så att det nu räknade

16 kompanier — vid Furth gick öfver Regnitz och från norra

sidan (d. 24) stormade Wallensteins läger vid Alte-Feste,

stod gula reg:tet i midten af första treffens centre. Det är

dock föga troligt, att det deltog i sjelfva striden, emedan å de

listor på sårade, som äro tillgängliga, inga sådane för reg:tet

finnas upptagne; men för lifuppvaktarne äro 24 sårade angifna.

Deremot förlorade reg:tet under det derpå följande tre veckors

svältkriget omkring 700 man af 1700, förstärkningarne

inbe-gripne. Det åtföljde sedan Konungen till Donauwerth och

Rain samt derifrån öfver Schweinfurth tillbaka till Erfurth

(i Sept.).

I slaget vid Liitzen (d. 6 Oct.) anförde Nils Brahe

midten af första treffen; gula reg:tet utgjorde andra brigaden

från högra flygeln. Det höljde sig denna dag med ära. I

första striden gick det öfver landsvägen (kl. 12) något till

höger om det dervarande fiendtliga batteriet, samt tillbakadref den

främsta kejserliga fyrkanten, som var vida starkare. I följd

af rytteriets reträtt på högra flygeln måste det likväl, såsom

de andra öfvergångna brigaderna, vika tillbaka söder om

landsvägen, i hvars diken likvisst dess musketerare fastsatte sig. I

andra striden ryckte regitet (kl. 2 e. m.) återigen öfver

landsvägen samt tillbakadref den motstående fienden omkring tusen

alnar norr om densamma; men då Pappenheim ankom till

slagfältet samt med sitt friska kavalleri "för andra gången

till-bakaslog Svenskames högra flygel, fattade det Kejserliga

fotfolket mod samt störtade sig jemte åtskilliga rytteriregementen

öfver de trenne något för långt framryckta svenska brigaderna,

hvilka, lemnade utan understöd af andra treffen under

Knip-hausen, efter tappert motvärn till större delen nedhöggos; gula

reg:tets bussar lågo i rader, sålunda ända in i döden

bibehållande sin ordning och disciplin. Dess tappre chef, Nils Brahe,

sårades äfven dödligt af en kula, som träffade knäet; han dog

i Naumburg d. 25 Oct. Af sårade hade reg:tet, som före

striden räknade 1,126 man, 269 personer; af gardes-kompaniet,

som före striden räknade 95 man, voro 35 sårade.

Efter Brahe blef förre öfversten vid Jönköpings reg:te,

Lars Kagg, chef för regitet och GeneraL-Major. Reg:tet

upphörde efter Konungens död att kallas Hof-regementet och

benämndes blott gula regitet. Det inqvarterades för återståendedelen af året 1632 i Meissen, under hvilken tid det åter

ersatte de lidna förlusterna. Men redan i början af Jan.

följande år måste det med Neder-Sachsiska hären under Hertig

Georg af Lüneburg aftåga till Bremen, der Wesem

öfver-skreds den 4 Febr., samt sedan mellan sistnämnde flod och

Ems till Rinteln, der Wesern för andra gången i fiendens åsyn

öfverskreds (d. 26 Febr.), hvarefter reg:tet under 4 månader

(Mars—Juni) sysselsattes med den mödosamma belägringen

af Hameln. De Kejserlige kunde emellertid ej låta detta sitt

hufvudstöd i Neder-Sachsen falla, utan samlade vid Rhen en

armé under Merodes befäl, som i slutet af Juni vid Minden

gick öfver Wesern, för att undsätta fästningen. Då Hertigen

af Lüneburg satte sig till motvärn vid Oldendorf (d. 28 Juni),

uppstod den slagtning, som för återstående delen af trettioåriga

kriget krossade de Kejserliges magt i Neder-Sachsen. Gula

reg:tet stod i denna strid på infanteriets högra flygel samt

kämpade med sin vanliga tapperhet. Sedan Hameln

kapitulerat (d. 12 Juli) användes det vid Osnabrücks belägring,

och då äfven denna fästning fallit (d. 2 Sept.) samt numera

icke så mycket folk behöfdes i Neder-Sachsen, sändes det

jemte några andra reg:ter under Kagg till södra Tyskland, för

att förstärka Hertig Bernhards af Weimar armé. Under

loppet af Sept. marscherade det genom Hessen till Würtzburg

samt derifrån till Donauwerth, der det i medlet af Oct. stötte

till Hertigens trupper. Den sistnämnde skyndade nu till

Regensburg, hvilken vigtiga stad han efter 9 dagars belägring

intog d. 5 Nov. Kagg blef kommendant derstädes och gula

reg:tet förordnades att utgöra en del af garnisonen.

I Regensburg qvarlåg nu reg:tet till följande sommar,

då det uthärdade den två månaders belägring (22 Maj—21

Juli 1634), som utgör Lars Kaggs förnämsta vapenbragd.

Enligt kapitulationsvilkoren fick reg:tet derefter, jemte den öfriga

garnisonen, fritt afdraga till Main, hvarest Kagg vid Kitzingen

förenade sig med de trupper, som under den från Bairarne

öf-vergångne Fältmarskalken Cratz förgäfves hade belägrat

Forch-heim. Kagg reste snart derefter hem till Sverige för att vårda

sin helsa. Cratz, som ämnade förlägga sin corps i qvarter

bakom Main för att hvila sig, fick emellertid i medlet af Aug.

ordres från Hertig Bernhard och Horn att i sträckmarscher

begifva sig till Bopfingen, för att jemte dem undsätta det af deKejserlige hårdt ansatta Nördlingen. D. 17 afgick han derföre

från Kitzingen och framkom den 26 på förmiddagen till

svenska hufvudhären, just som den var på marsch till Nördlingen.

Gula reg:tet deltog i slaget vid Nördlingen med

samma tapperhet som vanligt. Det framkom jemte tvenne andra

brigader vid midnattstiden till skogen på Hässelberget, som

åtskiljde svenska härens båda flyglar, samt utdref derifrån de

spanska musketerare, som besatt stället. Derefter besatte nämnde

brigader det åt flendtliga sidan belägna skogsbrynet, i bvilken

ställning de qvarstodo under slagtningens första hälft (kl. 4—8

f. m.), hvarefter Hertig Bernhard, som förde venstra flygeln,

befallde gula reg:tet, som stod mest åt höger, att, jemte något

annat fotfolk under den äldre Thum, genom skogen gå till Horas

flygel och understödja densamma i anfallen på Aalbuch-berget

Men reg:tet drog sig för mycket åt venster, hvarigenom det

blef isoleradt, så att det ej allenast icke kunde fördrifva

fienden, utan äfven ensamt i flera timmars tid måste uthärda hans

allt häftigare anfall. Då slaget slutligen förlorades, dels

genom omöjligheten för Hora att taga Aalbuch, dels tillföljd af

Hertig Bernhards okloka anfall på de kejserliges fasta

ställning på berget Schönefeld, blefvo Thuras till en liten skara

sammansmälta trupper utdrifna ur skogen, samt till en stor

del nedhuggna eller fångna. De fåtaliga öfverlefvorna af

fotfolket samlades först i Heilbronn och fördes sedan af Hertig

Bernhard (i Sept.) till Frankfurt am Main.

Med återstoden af gula reg:tet sammanslogos nu

öfverlefvorna af tvenne andra, hvarpå det till chef erhöll öfverste

Schönebeck, Regitet deltog följande vinter i Hertig Bernhards

tåg vid mellersta Rhen. Men då den sednare på sommaren

år 1635 af den häftigt påträngande Gallas blef tvungen att

retirera till Lothringen, samt under återtåget inlade hela sitt

infanteri i de befästade orterna, blef gula regrtet förordnadt till

garnison i Kaiserslautera. När Gallas med kejserliga hären

kom dit, stormade han staden den 7 Juli, samt lyckades efter

tappert motstånd eröfra densamma; större delen af gula reg:tet

blef nedhuggen och öfverste Schönebeck fången. Han utlöstes

dock snart och reg:tet uppsattes åter samt gick, med Hertig

Bernhards öfriga trupper, i Sept 1635 i Fransk tjenst. Det

deltog sedan i Hertigens fälttåg ända till hans död 1639, samt

bevistade bland annat under den ofvannämnde Öfverste Schöne-beck slaget vid Wittenweier den 30 Juli 1638. Det sista

spår författaren lyckats erhålla af reg:tet är i öfverfallet vid

Tuttlingen (d. 24 Nov. 1643), der reg:tet uttryckligen

namnes såsom ett af de tvenne franska fotregementen, som ensamne

undkommo. Skulle man likväl vilja göra sig besvär att anställa

särskilda forskningar öfver dess vidare öden i Fransk tjenst, torde

det icke vara omöjligt att härom vinna tillfredsställande

upplysningar.

Af ofvanstående är emellertid klart, att gula reg:tet aldrig

återkom till Sverige, utan gick i främmande tjenst, hvarföre

Svea Lif-gardet icke kan anses omedelbarligen härstamma från

detsamma. Men det kompani ”Lifuppvaktare" eller ”Guardia”,

som i böijan uttogs ur reg:tet och sedan ekonomiskt skiljdes

från detsamma, fastän det taktiskt var förenadt dermed — detta

kompani är det egentliga upphofvet till Svea Garde. Nämnde

kompani följde efter slaget vid Lützen med Konung Gustaf

Adolfs lik, som från Naumburg fördes öfver Wittenberg till

Wolgast, hvarest det den 15 Juli 1633 inskeppades för att

öf-verföras till Sverige. Kompaniet nämnes uttryckligen såsom

deltagande i den procession, som följde liket till stranden; det

var då blott 60 man starkt samt hade till chef en kapten

Stenbock. Den 17 Maj 1634 räknade kompaniet 4 befäl, 17

upp-vaktare och 34 drabanter. Sedermera nämnes det äfven vid

begrafningen i Riddarholmskyrkan den 21 Juni 1634.

Kompaniet tjenstgjorde der ef ter vid hofvet i Stockholm till

samma styrka, som ett vanligt infanteri-kompani, d. v. s.

omkring 150 man. År 1635 blef Thure Liljesparre samt år 1636

Öfverste-Löjtnant Didrik Yxhull dess kapten. År 1638 blef

Öfversten vid Södermanlands reg:te, Caspar Otto Sperling,

jem-väl kapten och chef för "Lifguardiet”. Det räknade då 18

befäl, 2 reformerade officerare, 8 adelspersoner, 53 uppvaktare

(pikenerare), 72 drabanter, 4 mönsterdrängar och 14

passevo-lanter. År 1643 ökades dess stat till 313 man, som

formerades på 2 kompanier. ,

Med anledning af det sistnämnde år böljade danska

kriget, beslöt svenska regeringen följande året uppsättandet af ett

stort Gardes- eller Hof-reg:te, som till chef skulle erhålla

Drottning Christinas gunstling, den ännu blott 23-årige Grefve

Magnus Gabriel de la Gardie. På hösten 1644 värfvades 4

kompanier i Liffland, och i böijan af år 1645 6 kompanier i Upp-land, Södermanland och Westmanland; med dessa förenades

ett värfvadt regemente å 8 kompanier, som hittills haft en Hugo

Hamilton till chef, samt de 2:ne kompanierna i Stockholm, så

att hela reg:tet räknade 20 kompanier, hvilka efter

normalstyrkan, 148 man och 14 passevolanter, tillsammans räknade 3,240

man; härtill kommo 53 adelshussar med 3 korporaler, samt

regements-staben; 1 öfverste, 2 öfverste-Löjtnanter, 2 Majorer,

2 Qvartermästare, 5 Predikanter, 8 Balberare, 8 Profosser, 2

Regements-schultzar, 2 Rättegångs-väblar, 2 Stockmästare, 4

Stockeknektar och 1 Skarprättare, tillsammans 3,335 personer.

Af reg:tet lära 10 kompanier under den unge öfverstens befäl

deltagit i Fältmarskalken Horns fälttåg i Skåne sommaren

1645 samt således bevistat Christianstads och Malmös

belägringar. Efter freden vid Brömsebro (den 13 Aug. samma år)

finner man 12 kompanier af gardet såsom garnison i Halmstad

och 4 i Warberg; hvar de öfriga 4 kompanierna voro, är svårt

att säga, såvida man ej kan antaga att de tjenstgjorde vid

hof-vet i Stockholm eller lågo i Liffland. Förstnämnde 16

kompanier öfverfördes år 1646 i Juli till Wismar för att deltaga

i Tyska kriget. En stor del af de trupper, som detta år

sändes till Tyskland, gingo på hösten till Schlesien, för att

förstärka den dervarande svenska armécorpsen under

Rikstygmä-staren Wittenberg. Huruvida gardet var med bland dessa

trupper eller ej, har författaren förgäfves sökt utröna. Men sista

krigsåret 1648 utgingo med Pfaltzgrefve Carl Gustaf, ytterligare

3 kompanier till Tyskland, så att samtliga kompaniers antal

derstädes blef 19, hvaraf 8 deltogo i fälttåget i Böhmen och

bevistade belägringen af Prag, samt 6 lågo såsom garnison i

Leipzig och 5 uti Stade.

Efter den Westfaliska fredens af slutande nedsattes gardets

styrka den 7 Maj 1649 till 2,000 man, hvilka fördelades på 3

bataljoner eller brigader och 12 kompanier, af hvilka 4 skulle

ligga i Stockholm och 8 i Riga. Den 29 Mars 1650 var den

i Sverige befintliga brigaden fördelad sålunda, att 1 kompani a

255 man (hvaraf 60 adelshussar) låg i Stockholm, 1 kompani

ä 154 man i Norrtelje och Södertelje, 1 å 147 man i

Enköping, Westerås och Köping, samt 1 ä 144 man i Arboga och

Nyköping — tillsammans 700 man. Till Drottning Christinas

kröning den 20 October 1650 beställdes kläder åt gardet för:60 adelshussar, 48 uppvaktare, 200 ringare pikenerare och 400

musketerare — tillsammans 708 man.

År 1652 blef Jakob Casimir de la broder till Mag-

nus Gabriel, vid 23 års ålder chef för gardet, samt, då denne

snart derefter befordrades till General-Major, år 1653 öfverste

Christoffer Délphicm Dohna vid 25 års ålder. Efter honom

erhöll Carl Christoffer Schlippenbach redan 1654 chefskapet.

Angående gardets deltagande i Carl X:s krig saknas

fullständiga uppgifter. Följande notiser äro dock tillförlitliga.

Med Konungen följde i böijan af Juli 1655 den brigad, som

hittills varit förlagd i Stockholm, till Pommern, samt förenade

sig der med en annan afdelning af reg:tet, så att detsamma

på 2 brigader inryckte i Polen; huruvida sistnämnde

afdelning kommit från Liffland eller blifvit värfvad i Tyskland,

kan icke afgöras. Reg:tet följde sedan med den afdelning, som

under Rikstygmästaren Stenbocks befäl efter den öfriga armén

i Augusti månad inryckte i Polen, och hvilken tågade direkte

på Warschau, utan att deltaga i Konungens expedition mot

södra Polen och Krakau i September och October. Men då

Carl X i böijan af November återkom till Warschau samt d.

,9 derifrån uppbröt till Preussen, synes gardet hafva medföljt

samt blifvit inlagdt såsom garnison i den vigtiga staden Thorn,

sedan denna utan motstånd gifvit sig den 25 Nov. Följande år

i April räknade gardet i Thorn 675 man på 8 kompanier.

Snart derefter förekomma 4 kompanier af lifgardet till fot,

såsom utgörande en del af den corps, hvilken d. 19 Maj 1656

under Stenbocks befäl sammandrogs i lägret vid

Danziger-Höfft, för att observera staden Danzig, och hvilken derstädes

qvarlåg till sednare delen af September. Men härefter förloras

spåren af reg: tet. Blott så mycket kan sägas, at detsamma

icke var bland de trupper, hvilka sommaren 1657 deltogo i tåget

mot Danmark samt följande vinter i tåget öfver Bält.

Förmodligen qvarstannade åtminstone en del deraf i Thorn, samt bevistade

hösten 1658 det långvariga försvaret af denna fästning, hvilket

är ett af de ärofullaste den svenska krigshistorien har att uppvisa.

I andra danska kriget finner man en afdelning af

fotgardet hafva utgjort en del af Köpenhamns belägringsarmé,

hvilken från den 29 October 1658 till den 27 Maj 1660 var

samlad i lägret vid Brunshöi vester öm staden. Vid den

misslyckade stormningen af Köpenhamn natten till den 11 Fe^bruari 1659 finner man en brigad af fotgardet under

öfverste-Löjtnant Mortaigne bland de trupper, som under Erik

Stenbock utgjorde de tvenne förnämsta stormkolonnernas reserv.

Året efter freden i Oliva, den 20 Maj 1661, var gardet så

för-deladt, att 10 kompanier, som räknade 735 man, lågo som

garnison i Riga, 4 kompanier på 250 man lågo i Damm

(bredvid Stettin), samt 1 kompani på 188 man i Stockholm —

tillsammans således 1,173 man. Under de följande åren

afdan-kades dock alla kompanierna, utom det i Stockholm, som år

1665 räknade 163 man, hvaraf 43 drabanter. Reg:tet

uppsattes dock åter efter Carl XI:s tillträde till regeringen. År 1660

blef Grefve Nils Brahe, förut öfverste för Upplands reg:te, chef

för gardet, samma år Grefve Gustaf Adolf Banér, förut

Öfverste för adelns rusttjenst i Sverige, år 1664 Baron Carl

Larsson Sparre, förut öfverste vid Helsinge reg:te, samma år Grefve

Axel Julius de la Gardie, förut öfverste för Westgöta reg:te

till häst, samt år 1667 Grefve Gustaf Helmer Lilje, förut

öfverste vid Upplands reg: te.

År 1675 erhöll gardet till chef Grefve Ckristojfer Eriksson

GyUenstjema samt förvärfvade sig under denne tappre och

skicklige krigares ledning i skånska kriget lagrar, som aldrig skola

förblekna. I October nämnde år sammandrogs reg:tet, som då

räknade 1,800 man på 3 bataljoner eller brigader, vid

Jönköping för att deltaga i det samma höst tilltänkta infallet i

Norge. Det fördes sedermera (i November) till Wenersborg,

i hvars omgifningar de förlädes i vinterqvarter, då Carl XI

öf-vergifvit planen att infalla i Norge. I Maj följande år afgick

gardet öfver Göteborg och längst med vesfra kusten till Malmö,

för att utgöra en del af den armé, som derstädes blifvit

samlad till Skånes försvar. Sedan svenska flottan blifvit slagen och

skingrad vid Öland den 1 Juni, samt danska armén under

konung Christian V d. 29 i samma månad landstigit nära

Helsingborg, måste den lilla svenska hären under konungens befäl

retirera till det inre af landet. Gardet medföljde återtåget

först till Christanstad, sedan till Carlshamn, och derpå till

Wexiö. Här slutade dock reträtten, och Carl XI gick till

Halland för att slå Dunkams detascherade corps, hvilket äfven

lyckades vid Halmstad den 17 Augusti. Gardet stod på

mid-tens (infanteriets) högra flygel — hvilken hedersplats det sedan

under hela kriget städse innehade — och kämpade tappert; öf-verste Gyllenstjerna blef sårad, dock icke farligt. Härefter

måste svenska hären draga sig tillbaka till lägret vid Syllinge

(i norra Halland bakom Wiskan), emedan danske konungen

nalkades med sin öfverlägsna hufvudhär.

Sedan danska armén i början af October intagit

vinter-qvarter i Skåne, och Carl XI erhållit en mängd förstärkningar,

beslöt han att sent på hösten öfverraska fienden i qvarteren.

Den vid Syllinge förlagda afdelningen af hären marscherade

till Ljungby vid Nissaån, der hela armén den 19 October

samlades, och hvarifrån Konungen i slutet af månaden inföll i

Skåne, öfverraskningen misslyckades dock till större delen,

emedan Danskarne voro på sin vakt, hvarefter de sedermera i

öfver en månads tid medelst väl beräknade ställningar bakom

Rå-ån och Käflinge-ån uppehöllo den svenska hären, hvilken

midt ibland en fiendtlig befolkning, under ofördelaktig

väderlek, samt i saknad af det nödvändigaste, sammansmälte till

en betänklig grad. Ställningen blef slutligen så förtviflad, att

Carl XI måste välja mellan ett skymfligt och farligt återtåg,

eller en äfventyrlig slagtning mot en öfverlägsen fiende, der allt

sattes på spel. Han valde dock det sednare, och den svenska

tapperheten tillkämpade sig vid Lund den 4 December 1676

en seger, som kan räknas bland de mest lysande. Det

svenska fotfolket hade i denna batalj en svår strid att utstå; det

hade sammansmält till knappast 2,000 man med 8 kanoner;

gardet, fastän ett af de bäst bibehållna reg:terne, hade

minskats från 1,000 till 600 man; fienden hade 5,000 man fotfolk

med 56 kanoner. Den första sammanstötningen, hvilken egde

rum klockan mellan 11 och 12 ett par tusen alnar norr om

vä-derqyamen på Slibe-Höi, var fruktansvärd; Svenskarne blefvo

nästan krossade och förlorade sitt artilleri; blott gardet, som

innehade sin vanliga plats, gjorde motstånd så länge till dess

något rytteri kunde understödja fotfolket och lemna det tillfälle

att återsamla sig; Öfverste Gyllenstjerna blef svårt sårad,

sanslös liggande på fältet, samt plundrad och afklädd, och

räddades blott genom ett halft underverk från att frysa ihjäl.

Mid-ten och den venstra flygeln drogo sig härefter, okunnige om

den högra flygelns seger, till staden Lund, för att under dess

murar finna skydd. Af fotfolkets 10 bataljoner kunde blott 5

svaga återformeras, hvaraf gardet lemnade 2. I den andra

striden mellan klockan 1 och 2 eftermiddagen lyckades nämndeafdelningar med möda af värj a fiendens anfall; fotfolket fick

slutligen skydd bakom en stengärdesgård. Man känner sedan

utgången. Konungens återkomst till slagfältet på

eftermiddagen med sin segrande, fastän uttröttade flygel af gjorde sTaget, i

hvilket infanteriet sedan icke deltog.

Några dagar efter den vunna segren fick gardet gå hem

till de gamla svenska provinserna, för att rekryteras. Följande

vår (1677) nedmarscherade det, åter kompletteradt till 3

bataljoner å 500 man, till Skåne, samt inträffade den 20 Maj i det

befästade lägret vid Rönneberga, hvilket Carl XI några

dagar förut intagit för att observera den danska armén,

hvil-ken samlades vid det 1 mil derifrån belägna Landskrona. Vid

denna tid blef Gyllenstjerna utnämnd till General-Major. Förre

Öfverste-Löjtnanten vid gardet, Friherre Jakob Johan ELastfehr,

som äfven mycket hade utmärkt sig i lägret vid Lund, blef nu

dess chef. Reg:tet deltog sedermera i återtåget från

Rönneberga högar öfver Christianstad till Herrevads kloster (den

27 Maj till den 8 Juni), samt den 14 Juli i det korta slaget

vid Landskrona eller Sireköping, der det efter en half

timmas strid jagade ur fältet det midt emot stående danska

fotfolket. Reg:tet var i slaget 1,110 man starkt; dess stridsplats

var omkring den nuvarande egendomen Hedegården, hvars egor

då voro en ljungbeväxt hed. Efter slaget följde gardet

hufvud-armén i dess öfriga marscher under fälttåget, nemligen först

till Christianstad (den 7—15 Augusti), sedan till norra

Wed-dinge (den 17—20 Augusti), der armén någon tid låg i

qvar-ter till den 22 Septemher, då den till större delen upplöstes

för att gå i vinterqvarter. Gardet marscherade till Halland

för att der rekrytera sig.

Följande vår tågade gardet till Christianstad, med

hvil-ken fästnings belägring Carl XI då var sysselsatt, och der han

samlade sin armé. Reg:tet formerades då på 4 brigader, hvilka

tillsammans räknade 1,948 man. Natten mellan den 20 och 21

Juni utförde 3 af dessa brigader en ganska vacker krigsbragd;

under öfverste Hastfehrs befäl inskeppades de på båtar, samt

intogo efter ett hetsigt försvar af fienden befästningarne på den

s. k. Beckholmen (nu södra udden af den halfö, på hvilken

staden Christianstad är belägen). Gardet följde sedan armén

på den förgäfves företagna undsättnings-marschen till

Helsingborg, och sedan tillbaka igen till Christianstad, hvilken fästningefter en långvarig belägring, och sedan den öfverlägsna danska

hufvudhären i slutet af Juli förgäfves sökt undsätta den, d. 4

Augusti- måste gifva sig. Svenska armén följde d. 12 Augusti

efter den till Helsingborg retirerande danska, hvilken sedan

observerades dels från Hörby, dels från Dagstorp (nära norra

Weddinge), till dess den d. 12 October upplöstes och gick i

vinterqvarter, hvarvid gardet åter tågade till Halland.

År 1679 samlades hären först i böljan af Juli nära

Chri-stianstad, hvarifrån Carl XI i medlet af månaden tågade till

Helsingborg, med hvilken fästnings blokad han sysselsatte

sig till d. 1 September* då ett stillestånd utblåstes. Hären

in-qvarterades kring Sireköping, hvarest den efter fredens

afslu-tande d. 15 October för sista gången mönstrades på samma

fält, der den för 2 år sedan tillkämpat sig en så vacker seger.

Under den återstående, fredliga delen af Carl XI:s regering

synes gardet hafva blifvit bibehållet vid sin fulla styrka på 3

bataljoner ä 600 man. Det låg inqvarteradt i Stockholm eller

dess grannskap, samt öfvades flitigt, så att dess krigiska anda

äfven under freden fortplantades. Vid samma tid erhöll reg:tet

benämningen Lifgardet till fot År 1686 blef den tappre Fri-

herre Berndt Reinhold Liewen, förut Öfverste-Löjtnant vid reg:tet,

dess chef, samt år 1696 Grefve Knut Göranson Posse> äfven

förut Öfverste-Löjtnant vid regitet.

Med Carl XH:s tillträde till regeringen ingick åter ett

tide-hvarf af ära och beröm för gardet. Det deltog i de flesta af

hjeltens vapenbragder.

Då reg:tet d. 6 April år 1700 mönstrades i Stockholm af

den unge Konungen, för att gå i fält mot Danmark, räknade

det 1,900 man, emedan öfverstens och Öfverste-Löjtnantens

kompanier blifvit förstärkte till 200 man, då de öfriga såsom

vanligt blott räknade 150 man. Af pikenerare funnos 66 på

de tvenne förstnämnde, men blott 54 på de öfriga kompanierna.

Under våren nedfördes regrtet från Stockholm till Malmö,

der det inskeppades på den till expeditionen mot Seland

bestämda flottan. Vid landstigningen å nämnde ö vid

Humle-bäck d. 25 Juli gick gardet, formeradt på 3 bataljoner och

åt-följdt af den unge Konungen* i spetsen för de öfriga

regemen-terna, samt måste i böijan ensamt drifva undan de trupper som

satte sig till motvärn på den flendtliga stranden. Jemte de

öfriga landsatta trupperna tågade det sedermera (d. 11 Augusti)

Svensk Krigslust. 2mot Köpenhamn, men stannade vid Ranstad, der underrättelsen

om freden i Traventhal inlopp. D. 20 Augusti återinskeppädes

armén samt öfverfördes till Skåne, hvarefter de till Liffland

bestämda" trupperne, hvaribland äfven gardet, marscherade till

Carlsbamn, för att ånyo inskeppas. Härifrån afgick flottan d.

1 October och ankom d. 6 till Pernau, hvarest de medföljande

trupperne sedermera landsattes. Medan Carl XH reste till

landets södra gräns, för att göra sig underrättad om dervarande

försvarsanstalter, tågade armén till Reval, hvarifrån den, efter

Konungens ankomst, d. 6 November, uppbröt för att undsätta

det bårdt ansatta Narwa. D. 20 November stormade Svenskame

de af Ryssarne med mångdubbel öfvermagt besatta

circumvalla-tionsliniema vid Narwa. Gardet gick i spetsen för den högra

anfallskolonnen, besteg inom några minuter de fiendtliga

vallame och skar den ryska armén itu på midten, samt vände sig

derpå åt venster, för att sätta sig i förbindelse med den andra

anfallskolonnen. Den korta höstdagens tidigt inbrytande

skym-ning gjorde, att de tvenne anfallskolonnemas spetsar stötte

tillsammans och en stund besköto hvarandra, innan misstaget

upptäcktes. Regitet var vjd detta tillfälle formeradt på 6 små

bataljoner. Dess förlust i döda utgjordes af 8 officerare och 120 man.

Efter trenne veckors stillaliggande vid Narwa, afgick

Konungen d. 13 December söderut till Lais, i hvars grannskap

han d. 19 lät armén intaga .vinterqvarter; sjelf tog han sitt

högqvarter på det gamla slottet med samma namn, der äfven

gardet förlädes. Här låg armén stilla i 4 månaders tid. I

slutet af April flyttades qvarteren något sydligare till Dorpats

om-gifningar. Men först d. 18 Juni 1701 uppbröt Carl XH från

Dorpat och marscherade öfver Walck, Vvenden och Wolmar

till Riga, hvarest han ämnade öfverskrida Duna och angripa

den på andra sidan under Konung Augusts befäl stående

sach-siskt-polska bären. D. 7 Juli inträffade svenska armén vid

Riga, och som alla anstalter till flodens öfvergång på förband

blifvit ordnade af den gamle Dahlberg, kunde det vigtiga

företaget verkställas redan d. 9. Gardet var vid detta tillfälle

formeradt på 4 bataljoner, hvaraf den ur de 3 öfrige uttagna

gre-nadier-bataljonen, med hvilken Konungen sjelf följde, först bland

alla svenska trupper landsteg på den fiendtliga stranden ocb

sedan måste uthärda flera svåra anfall.Efter Dünas öfvergång följde gardet med Konungen

under dennes långsamma marsch längst med Curlands södra gräns

i Juli och Augusti månader. På vägen detascherades en del af

regrtet under chefen, den då till General-Major utnämnde Posse,

till Birsen, för att bemägtiga sig dervarande sachsiska

bro-materiel, hvilket äfven lyckades efter 10 dagars expedition (d.

22 Juli—1 Augusti). I böijan af September förlädes armén i

qvarter i vestra Curland (Semgallen), hvarest den blef liggande

till slutet af Januari följande år. Af gardet måste likväl 400

man på slädar i December månad deltaga i Konungens

äfven-tyrliga tåg från bögqvarteret i Wirgen till Kowno midt

igenom det af fiendtliga ströfcorpser uppfyllda Samogitien. Nämnde

400 man synas bafva qvarstannat i Kowno.

I slutet af Januari och böijan af Februari 1702 flyttades

arméns qvarter till södra delen af Samogitien, hvarest de

sedermera förblefvo i balfannan månad. Högqvarteret var under

denna tid i Bielowice, * mil från Rossienne. I slutet af Mars

sammandrogs armén vid Kowno samt marscherade derifrån till

Polen, för att afsätta Konung August. Tåget gick i små

dagsresor uppför Niemens högra strand till Merecz, der floden d.

7 April öfverskreds, samt derefter förbi Grodno genom Tykoczin

till Wyszkow, der Bug d. 10 Maj öfverskreds, och slutligen till

Praga, hvarest armén inträffade d. 14 Maj samt qvarlåg en

månads tid, medan Konungen underhandlade med polska

Riksdagen.

Sedan Carl XII fått underrättelse, att Konung August

samlat sin styrka vid Krakau, beslöt han uppsöka sin motståndare

och leverera batalj. I medlet af Juni öfverskred han

Weich-seln på en bro vid Praga samt tågade sedan till Kielce, dit

han anlände d. 30 Juni. Här fick han veta, att August

uppbrutit från Krakau och kommit honom till mötes vid Pynczow.

Så ifrig hans önskan än var att genast komma i batalj, måste

han dock uppskjuta striden, till dess förstärkningar, som

väntades från Lithauen, hade ankommit. När dessa anländt (d. 8

Juli), gick Carl Xn mot fienden, bvilken han d. 9 Juli,

årsdagen af Düna-öfvergången, träffade i en fördelaktig ställning

vid Clissow, men det oaktadt tillfogade ett grundligt nederlag.

Gardet var äfven i detta slag formeradt på 4 bataljoner samt

utmärkte sig särdeles och led stor förlust; 9 officerare blefvodödskjutne; af Svenskames totalförlust, hvilken uppgick till 1,300

man, lärer en stor del kommit på gardet

Härpå tågade hären, efter att d. 23 Juli hafva öfverskridit

Weichseln vid Konary, till Krakau, hvarest den inträffade

31. Nu följde ett halft års nästan fortvarande stillaliggande,

föranledt dels af Konungens fall från hästen, dels af politiska

orsaker. Medelst små och ofta afbrutna rörelser framskred

armén emellertid under hösten utför Weichseln till Zawichost,

der den d. 23 December åter öfvergick Weichseln, samt

sedermera till grannskapet af Lublin, hvarest den befann sig i

början af Mars 1703. Härefter blefvo rörelserna något raskare.

För att beskydda riksdagen i Warschau mot August, som

började samla sitt folk i Preussen, nalkades Konilng Carl under

medlet af Mars månad hufvudstaden, samt lägrade sig några

veckor i dess grannskap vid Okuniew (d. 17 Mars—7 April).

Emellertid inlopp underrättelse att Konung August

sammandragit en del af sina trupper i Pultusk. Armén tågade med

anledning häraf till Nowydwor, der den intog qvarter i vinkeln

mellan Weichseln och Bug. Konung Carl beslöt nu att

öfver-skrida floden och slå fienden, innan han hunne samla en större

styrka. En bro slogs vid Okunin, på hvilken d. 19 April 500

man af gardet under General-Major Posses befäl, understödde

af 1,000 man af samma regrte under Öfverste-Löjtnant

Sper-ling, först gingo öfver till den fiendtliga stranden, samt fördrefvo

de der stående Sachsame. Konungen följde dagen derpå efter

med en del af sitt kavalleri samt slog d. 21 Sachsame vid

Pultusk.

Återstoden af hären gick sedermera (d. 25) öfver Bug vid

Okunin och tågade med långsamma marscher utför Weichselns

högra strand till Thorn, framför hvilken stad den anlände d.

15 Maj. Större delen af fälttåget tillbragtes nu med nämnde

fästnings belägring. Gardet böljade den mödosamma

tjenstgörin-gen vid arbetet i löpgrafvarne, hvilka öppnades d. 9 September.

D. 4 October kapitulerade fästningen. Belägringshären qvarlåg

sedan i läger utanför Thorn till d. 11 November, då den

in-qvarterades i omgifningarne; högqvarteret kom till klostret

To-polna, dit gardet äfven förlädes. Men i början af December

flyttades högqvarteret jemte gardet till Elbingen, hvilken stad

d. 1 December utan motstånd öppnat sina portar för

Sven-skarae. D. 15 uppbröt Carl XH åter från Elbingen och tågademed sina liftrupper till Heilsberg, Erkebiskopens af Ermeland

präktiga residens, der högqvarteret derefter förblef i nära på ett

halft år. Gardet inqvarterades sedermera kring städerna Culm

och Schwedti I Augusti 1703 ökades regementets styrka till

24 kompanier å 125 man; i komplett skick skulle det således

räkna 3,000 man.

D. 12 Juni 1704 uppbröt Carl XII från Heilsberg och

tågade söderut till Warschau, dels för att genomdrifva Stanislai

val till Konung af Polen, dels för att understödja Rehnsköld,

som under våren med en afdelning af hären vid Radom hade

observerat Konung August, hvilken sednare samlat sina trupper

vid Sandomir. D. 27 och följande dagar öfverskred hären vid

Zakroczyn Weichseln och gick till Blonie, der den sedan

qvar-stod några veckor, till dess Stanislaus af den i Warschau

församlade riksdagen blifvit utvald till Konung. D. 9 Juli

aftå-gade Carl Xn från Blonie för att uppsöka August i Sandomir.

Men redan samma dag begaf sig den sednare derifrån till

Ja-roslaw, så att Carl, sedan han förenat sig med Rehnsköld, d.

27 kunde öfverskrida Weichseln utan något motstånd från

fiendens sida. Några dagsresor från Jaroslaw inlopp emellertid

(

So-kal vid Bug, hvarigenom hans afsigt att undvika strid blef

uppenbar. Konung Carl stannade derföre några veckor i

Jaroslaw, för att låta hären hvila sig. Derefter tågade han i snabba

marscher med en del af armén till Lemberg (d. 22 Aug.), för

att innan Mazeppas kosacker, Konung August dåvarande

bunds-förvandter, upphinna staden. Detta lyckades äfven, och d. 27

Augusti stormades Lemberg af de trenne dragonregrter, med

hvilka Konungen först hunnit fram. Följande dag kom den

öfriga hären efter och qvarlåg sedan ett par veckor vid

Lemberg. Gardet deltog i alla dessa tåg och marscher.

Konung August hade emellertid begagnat sig af Carls

frånvaro i södra Polen för att öfver Brzesc-Litewski gå till

Warschau, hvilken stad han intog d. 27 Augusti. Äfven Posen

belägrades af Sachsame. Carl ansåg sig derföre böra återgå till

mellersta Weichseln, för att återtaga Warschau, slå den

fiendt-liga hufvudhären och undsätta Posen. D. 13 September

uppbröt han från Lemberg och kom d. 28 till Kasimirz, i afsigt

att der öfverskrida Weichseln. Då han emellertid fick veta att

den fiendtliga hären stod några mil öster om Praga, skyndadehan dit med hastiga marscher. Men han kom för sent, liksom

det förut så många gånger händt hans farfader, Carl X, vid

jagten efter Polackarne. Når förtruppen d. 6 October anlände

till Wyszkow, hade fienden derstädes redan öfverskridit Bug

och sedermera Weichseln vid Zakroczyn, samt hindrade honom

nu vid Warschau att komma öfver sistnämnde flod. Detta

lyckades dock ej, ty d. 19 October öfverskred svenska hären

Weichseln på två ställen, både vid Warschau och vid den

några mil söder derom belägna orten Karczew; vid sistnämnde

ställe var gardet den första trupp, som på båtar gick öfver

floden.

Nu skingrades den fiendtliga hären. Konung August gick

med rytteriet till Krakau. Infanteriet skyndade under

Schulen-burgs befäl öfver Kalisch till Sachsen. Med en del af sitt

rytteri förföljde Konung Carl den sistnämnde. Schulenburg

marscherade dock så fort, att Carl, fastän han i 10 dagar i

medeltal tågade 3 svenska mil om dagen, först d. 28 October vid

Punitz nära schlesiska gränsen kunde uppnå honom. Den

sachsiske generalen försvarade sig dock här så lyckligt, att han

med större delen af sin afdelning kom undan. Vid Konungens

annalkande hade fienden äfven upphäft Posens belägring (d. 24

October). Bela det vestliga Polen var således rensadt, till följd

hvaraf Carl XII, sedan den öfriga hären hunnit efter, d. 1

November kunde intaga vinterqvarter kring staden Ravicz, der

äfven gardet förlädes.]

Qvarteren kring Ravicz varade i 9 månader. Sedan Carl

XII i Posen qvarlemnat 12,009 man under Rhensköld,

uppbröt han d. 29 Juli 1705 med återstoden af sin styrka från

Ravicz och tågade till grannskapet af Warschau, för att

beskydda Riksdagen, hvilken hotades af Konung August med

sachsiska, polska och ryska trupper. Redan d. 7 Augusti var

han i Blonie; marschen dit hade gått lika fort, som marschen

derifrån föregående höst. Dels vid Blonie, der högqvarteret

uppslogs, dels vid Warschau förlädes hären nu i läger, som

varade ända till slutet af året. År 1705 lemnade Grefve K.

G. Posse chefskapet för gardet, hvilket följande år öfvergick

till Baron Carl Magnus Posse, förut Öfverste-Löjtnant vid

regementet

Vid Svenskames annalkande drog sig Konung August med

sine sachsiska och polska trupper tillbaka till staden Grodno,som väl befästades. Dit anlände äfven på hösten en betydlig

rysk här såsom förstärkning. Hela den fiendtliga styrkan torde

hafva uppgått till omkring 40,000 man. Mot densamma

uppbröt Konung Carl med 20,000 man d. 29 December 1705 från

Warschau och tågade under stark köld i så hastiga marscher

tUl Grodno, att han d. 14 Januari 1706 stod framför staden.

Följande dag gick han | mil ofvanför Grodno öfver Niemen,

för att storma staden; densamma befanns likväl så väl befästad

och försedd med så stark garnison (15,000 Ryssar under Ogilvi),

att han ej vågade försöket. Qan nöjde sig derföre med att

lägga sin här i trånga qvarter straxt öster om Grodno,

hvar-igenom han kunde afskära fienden återtåget eller uthungra

honom. Konung August af drog redan d. 18 Januari genom

Preussen till Sachsen. Det ryska kavalleriet intog qvarter på andra

sidan Niemen, hvarest det dock så oroades genom Svenskarnes

partier, att det efterhand måste utrymma Lithauen, öfver

hvil-ken provins Svenskarne under vintermånaderne utbredde sig.

Qvarteren flyttades d. 10 Februari för underhållets skull något

östligare till Zaludek, kring hvilken ort Svenskarne sedermera

kantonerade i 2 månader.

Carl XH hade emellertid ögonen beständigt fästade på

Ogilvi, hvilkens här hastigt förminskades genom hunger och

köld, och hvars slutliga uppbrott från Grodno man med

säkerhet trodde sig kunna förutse. På det man ej af Niemen

skulle blifva hindrad att genast förfölja honom, lät Konungen

slå en bro öfver floden vid Orla ej långt från Saludek. Men

då Ogilvi, dertill tvungen af hungern, slutligen med sina

återstående 10,000 man d. 31 Mars uppbröt och skyndade till

Brzesc-Litewski, hade nämnde bro blifvit så skadad af vår-is,

att svenska hären ej förrän d. 4 April kunde öfverskrida

Niemen, hvarigenom Ogilvi fick ett betydligt försprång. Konung

Carl försökte nu visserligen öfver Pinsk, genom de hittills

aldrig af någon armé beträdda ofantliga Podlesiska träsken, skynda

till Wolhynien och stänga vägen till Kiew. Men tåget

fördröjdes så mycket af de genom källossningen förderfvade

vä-game och genom de oöfverskådliga träsken, att Konungen, då

han d. 24 April kom till Pinsk, ansåg omöjligt att uppnå

fienden, utan lät armen stanna och hvila sig. Svenskarne

qvar-lågo sedan i Pinsk och dess grannskap under en månads tid.

Ogilvi kom undan till Kiew.Från Pinsk tågade Carl XII (d. 24 Maj) söderut till det

rika Wolhynien, för att låta sin armé uppfriska sig efter

vin-trens ansträngningar. Högqvarteret togs d. 9 Juni på slottet

Jareslavice ej långt från staden Luck. Här beslöt Carl XII

att gå till Sachsen, för att i hans eget land tvinga Konung

August till fred och afsägelse af polska kronan. Efter nära på

en månads stillaliggande, uppbröt han d. 7 Juli från

Jareslavice, samt tågade öfver Wlodzimirz och Lublin till Pulavy,

der han d. 23 Juli öfverskred Weichseln. Härifrån fortsattes

marschen öfver Radom, Sieradz, Kalisch och Raviczs till Steinau,

der Odem d. 22 Augusti öfverskreds, samt sedan öfver Görlitz,

Bautzen och Meissen, der Elben d. 5 September passerades, till

Leipzig. Fiendtlighetema afstannade straxt derpå tillföljd af

freden i Alt-Ranstädt, som slöts d. 14 September. Hären

in-qvarterades i Sachsen. Högqvarteret förblef sedan i

Alt-Ran-städt under nära på ett års tid. Gardet medföljde hufvudhären

under alla de ofvan omnämnda krigsrörelserna. Det

inqvarte-rades sedan i staden Wurtzen och dess grannskap.

Medan Konung Carl låg i Sachsen öfversvämmade den

ryska Czarens härar det olyckliga Polen samt plundrade hela

landet och härjade förskräckligt isynnerhet på de ställen, der

Konung Stanislai anhängare funnos. För att göra slut härpå,

äfvensom för att nödga Czaren att afstå från sina eröfringar i

Östersjö-provinserna, beslöt den svenske Konungen ändtligen

att uppsöka honom i hjertat af hans rike. Ett falskt rykte,

att Ryssarne infallit i Schlesien föranledde Carl att något

tidigare, än han ämnat, uppbryta ur Sachsen. D. 22 Augusti

1707 lemnade han Alt-Ranstädt och tågade österut. Elben

öfverskreds d. 27 vid Meissen, Odem d. 7 September vid Steinau,

hvarefter marschen fortsattes i nordostlig rigtning till staden

Slupce. Här stannade Carl d. 16 September, dels emedan

Ryssarne öfverallt utan motstånd veko undan, dels emedan han

ville afvakta förstärkningars ankomst från Sverige, äfvensom

vinterkölden, för att lättare kunna marschera på den frusna

marken. Armén inqvarterades i det omgifvande landet.

Genom de i slutet af September från Sverige ankomna rekryterna,

kunde alla de svenska regementema kompletteras till sin fulla

styrka; gardet uppbringades till 3,000 man. I början af

November flyttades qvarteren något östligare mot Weichseln; hög-qvarteret uppslogs i Wienitz nära staden Brzesc-Cujawski. Vid

Wronclawek slogs en bro Öfver Weichseln.

Efter trenne månaders stillaliggande ansåg Carl ändtligen

tiden vara inne att fortsätta marschen till Ryssland. Czaren

hade samlat sin styrka vid Grodno. D. 26 December gick

svenska hären öfver Weichseln och tågade sedan i Jaunari 1708

med oerhörd möda genom de stora skogame vid Preussiska

gränsen till Grodno, hvilken stad Konungen d. 28 med en

liten trupp ryttare öfverrumplade. Czar Peter retirerade till

Wilna; men Carl följde oaflåtligen efter och tvang honom

draga sig bakom Düna och Dnieper. D. 12 Februari stannade

svenska hären i Smorgonie mellan Wilna och Minsk, och

qvar-låg sedermera deromkring i fem veckors tid. 1 medlet af Mars

flyttades qvarteren närmare Minsk; högqvarteret uppslogs i

Ra-doscowice (d. 19 Mars), hvarest det sedermera förblef i

half-tredje månads tid.

När sommaren inbrutit och Carl anordnat såväl en

betydlig förstärkning från Liffland under Lewenhaupt, som ett infall

från Finland i Ingermanland under Lübecker, uppbröt han

återigen mot Ryssame (d. 6 Juni), gick d. 18 vid Berezyna öfver

floden af samma namn samt påträffade d. 30 ryska armén i en

befästad ställning vid Holowczyn bakom den lilla

träskom-gifna strömmen Wabis. D. 4 Juli angrep han med stormande

hand den fiendtliga hären samt sprängde den i midten. Gardet

var den första svenska trupp, som, med Konungen i spetsen

och till fots, kom öfver strömmen och träsket. Vattnet var så

högt, att manskapet måste hålla musköteme och väijorne öfver

hufvudet. En lång stund måste reg:tet ensamt uthärda striden

med större delen af fiendens venstra flygel; och när Ryssame

drogo sig tillbaka, var det äfven främst bland de förföljande.

Gardet förlorade vid Holowczyn mycket folk; af officerame voro

6 döde och 45 blesserade, bland dessa sednare Öfverste Posse.

Från Holowczyn gick Carl XII till Mohilew, der han

stannade i 4 veckor för att invänta Lewenhaupt. Men då denne

icke hördes af, fortsatte han ensam vägen till Ryska gränsen,

öfverskred d. 5 Augusti Dniepem vid Mohilew samt tågade

derefter till Czerykow vid Soz, hvarest han förmodade

Ryssame vara. Då desse emellertid vändt sig normt till Smolensk,

uppbröt han d. 23 Augusti från Czerykow och följde i små

marscher efter i samma rigtning. Ryssame gjorde likväl nu påflera stallen så kraftigt motstånd, att han först d. 11

September kunde uppnå orten Tartschin, belägen vid Ryska gränsen

och 5 svenska mil från Smolensk. Här var det, som han

tvärtemot sina klokaste generalers råd fattade det olycksdigra

beslutet att afstå från framträngandet mot Moskwa och att icke

invänta Lewenhaupt, utan tåga söderut till Ukrajne samt der

förena sig med de upproriske Kossackema under Mazeppa.

D. 15 aftågade han söderut från Tartschin, gick d. 19 vid

Kryczew öfver Soz och kom genom stora, öde skogar d. 25 till

grannskapet af Mglin, der han ändtligen stannade, för att

invänta Lewenhaupt. När denne — efter att vid Liesna (d. 29)

hafva blifvit slagen samt förlorat halfva sin styrka och de

medförda dyrbara förrådema — d. 11 October förenat sig med

Konungen, fortsatte armén med få afbrott marschen söderut.

Den gick d. 18 förbi Starodub och d. 25 förbi

Nowgorod-Se-werski, hvilka båda Kossack-städer af Ryssame blifvit intagna

och besatta. D. 15 November öfverskreds Desna vid Mesin,

d. 11 passerades den likaledes af fienden besatta

Kossack-huf-vudstaden Bathurin, och d. 18 kom armén till Romny, hvarest

den fick stanna och hvila sig en månads tid.

Men midt under den starkaste vinterkylan måste hären

åter (d. 18 December) uppbryta för att intaga nya qvarter

kring Hadjacz (d. 20). Det var under denna marsch som 4,000

man dels fröso ihjäl, dels genom kölden förlorade en eller

annan lem. I början af Januari 1709 flyttades armén åter något

sydligare till Senkow, samt intog qvarter mellan Psjol och

Worskla. Då Ryssarne emellertid från sitt på östra sidan

Worskla belägna område beständigt oroade de svenska

qvarte-ren, beslöt Carl XII i böljan af Febr. att fördrifva dem

der-ifrån och i grund förderfva landet. Med 11 reg:ter till häst och

fot, hvaribland äfven gardet, uppbröt han d. 9 Februari från

Senkow, och slog d. 11 fienden vid Krasnokuck. I denna strid

deltog likväl icke gardet. Sedan Konungen uppbrännt åtskilliga

mindre städer, återkom han efter många faror och äfventyr d.

19 Februari till Senkow.

Ryssarne upphörde emellertid icke att under våren oroa

och med sin stora öfvermagt småningom sammantränga de

svenska qvarteren. D. 1 Mars flyttades Carl XII:s högqvarter till

Budiszin. D. 4 April böljades blokaden af Pultava. D. 11

Maj flyttades högqvarteret åter närmare nämnde stad till bynZucki. I Juni månad blefvo Ryssarne allt djerfvare och

på-hängsnare samt upphörde ej att natt och dag oroa de svenska

qvarteren, hvilka härigenom så inskränktes, att inga

lifsme-del merao kunde anskaffas och en snar hungersnöd stod för

dörren. Å andra sidan hade Pultavas belägring ingen fortgång.

Till all olycka blef Konungen slutligen d. 17 Juni vid en

skär-mytsel så svårt sårad i foten, att fara för lifvet uppstod. Czar

Peter fattade häraf mod att d. 20 med sin hufvudstyrka,

hvil-ken hittills stått på östra sidan om Worskla, gå öfver floden

och under skydd af talrika förskansningar småningom skjuta sig

fram mot Pultava, till hvilket ställe svenska armén då

nödgades retirera. Valet måste nu göras mellan tvenne lika svåra

utvägar, nemligen antingen att öfvergifva stadens belägring och

draga sig tillbaka till vVolhynien, eller också angripa fienden

inom hans förskansningar och slå honom. Att Carl All skulle

välja det sednare, oaktad t sin svåra blessyr och fastän

trup-perae både saknade ammunition och voro utmattade genom

svält och ansträngningar, var tydligt.

D. 28 Juni tidigt på morgonen uppbröt svenska hären från

Pultava mot de ryska förskansningarne norr om staden; fotfol- v

ket gick främst, formeradt på 4 kolonner; rytteriet följde efter

på 6 kolonner. Gardet, som denna dag var indeladt på 4

bataljoner, utgjorde den högra infanterikolonnen, hvilken fördes

af dess chef Öfverste Posse. Denna kolonn var den enda, som

ostympad kom igenom den linie af redutter, hvilka spärrade

tillgången till Ryssames förskansade läger. Med stort mod och

tapperhet deltog gardet sedermera i den olyckliga bataljen, i

hvilken det efter vanligheten stod på infanteriets högra flygeL

Reg: tet bibehöll äfven i sista stunden ordningen samt led

der-före minsta förlusten. Då det öfriga fotfolket blef nästan

till-intetgjordt samt med de regementer, som ej deltagit i slaget, i

kapitulationen vid Dnieper blott uppgick till 3,555 man,

räknade gardet ännu 1,464 man. Af officerare hade 22 i slaget

blifvit dödade; 55 föllo i fångenskap, hvaribland öfverste Posse;

9 följde med Konungen till Turkiet. Gardet fördes sedan jemte

de öfriga fångna trupperna till Czernikow, Smolensk och

kringliggande orter, hvarest det blef inqvarteradt under hösten. I

December måste det tåga till Moskwa för att deltaga i Czar

Peters triumftåg, hvilket egde rum d. 22 i samma månad.

Of-ficerarne fördelades sedan i Moskwa, Kasan, Wologda, Toholskoch Solwytschegodek. Af tillsammans 20,000 svenska fångar*

som år 1711 voro kringspridda i ryska riket, hemkommo år

1722 knappast 2,000 man; en del hade likväl rymt ur

fångenskapen.

Efter sin ankomst till Turkiet befallde Carl Xll att

gardet ånyo skulle uppsättas i Sverige samt organiseras på 25

kompanier. Stora svårigheter mötte dock vid rekryteringen, så att

ännu vid böijan af 1713 blott 12 kompanier voro uppsatte; då

förnyades befallningen, men äfven nu utan afsedd framgång.

År 1711 blef Friherre Gabriel Ribbing interims-öfverste för

reg: te t; han efterträddes år 1717 af Grefve Michael Tömfiycht.

Efter sin hemkomst till fäderneslandet 1716 lyckades det

ändt-ligen Carl XII att uppbringa gardet till högre styrka. Då

reg:tet i October 1718 afmarscherade från Stockholm till

Bohuslänska gränsen, räknade det 2,300 man på 25 kompanier;

öfver 500 nummer voro vakante; 125 sjuka qvarlemnades.

Gardet hörde till den midtersta kolonnen, hvars förtrupp d. 28

October under Konungens eget befäl inföll i Norge öfver

Prest-backa, och hvilken sedermera började Fredrikshalls

belägring. D. 14 November anlände gardet framför fästningen; det

hade under marschen genom sjukdom sammansmält till 1,668

man. D. 24 öppnade Öfverste-Löjtnant Posse löpgrafvarne

med en del af regitet." D. 30 sköts Konungen. Då svenska

armén till följd af Konungens död d. 4 December drogs

tillbaka inom gränsen, hade de stridfärdiges antal vid gardet

minskats till 1,344 man. Sedan utbröt en så förfärlig fältsjuka,

att 2 månader derefter blott 500 man återkommo till Stockholm,

hvaraf 200 fullgjort den sorgliga pligten att bära sin Konungs

stoft från det ställe, der han föll, till Carlbergs slott.

Efter Carl XILs död minskades kompaniernas antal till

18. År 1727 blef den nyssnämnde Öfverste-Löjtnant Grefve

Arvid Posse öfverste och chef för regrtet samt år 1739 den

tappre Grefve Otto Reinhold Tönne Johanson Wrangel of Sansis,

under Carl XILs sista krigsår Major vid den nyupprättade

gre-nadier-corpsen. Wrangel förde reg:tet i det olyckliga ryska

kriget 1741—1743. I April 1741 erhöll gardet ordres att sätta

sig i marschfärdigt skick, för att öfvergå till Finland och sluta

sig till de der redan sedan tvenne år befintliga svenska reg:teme.

Först d. 28 Augusti gick gardet likväl, 1,500 man starkt, till

segels från Stockholm. En del af reg:tet landsattes d. 10 Sep-tember vid Fredrikshamn, en annan del d. 15"vid Helsingfors,

hvilken sednare del likväl äfven beordrades till Fredriksbamn.

Reg:tet användes nu till dervarande fästningsverks uppbättrande.

Men som utrymme till inqvartering i staden saknades, måste

det förläggas i usla jordkulor utom densamma. Då den från

Stockholm medhafda provianten tagit slut, uppstod äfven brist

på tjenlig föda. Följden blef, att en stark sjuklighet och

dödlighet yppades. I böijan af November inträffade slutligen en

häftig köld, hvilken nödsakade finska arméns dåvarande

öfver-befälhafvare, Grefve C. E. Lewenhaupt, att tänka på

vinterqvar-ter för hären. Då Ryssarne emellertid af samma anledning

vid samma tid drogo sig tillbaka, inbröt Lewenhaupt med en

styrka af 6,500 man, hvanbland äfven 1,000 man af gardet,

inom ryska gränsen. D. 19 November af gick nämnde corps

från Fredrikshamn och kom d. 24 till Säckjervi några mil från

Wiborg, der Lewenhaupt likvisst stannade. Den förmodligen

på förhand af sedda följden med detta inbrott blef den

palatsrevolution, hvarigenom Drottning Elisabeth d. 25 kom på ryska

thronen. Utan att med anledning af denna händelse kunna

tillvinna sig någon fördel, måste Lewenhaupt, efter tvenne veckors

stillaliggande vid Säckjervi, af brist på lifsmedel d. 6 December

draga sig tillbaka till Fredrikshamn, dit han anlände d. 14.

Armén fick härefter intaga vinterqvarter i södra Finland.

Hög-qvarteret uppslogs i Kymenegård. Gardet förlädes i

Fredrikshamn. Men fastän man hoppats, att den under hösten

uppkomna sjukligheten skulle upphöra, då reg:tet nu fick

ordent-liga qvarter, fortgick densamma likväl under vintren med

oförminskad häftighet. D. 15 Januari räknade gardet blott 700

man tjenstbara; 250 hade dött och 550 voro sjuka. D. 9

Februari voro blott 400 tjenstbara.

Vid underrättelsen om en öfverlägsen rysk styckas

con-centrering vid Wiborg, sammandrog Lewenhaupt i böijan af Juni

större delen af sin armé i ett läger vid Kymmenegård; dit drogs

äfven gardet från Fredrikshamn. Till den goda positionen vid

Mendolax (l| mil öster om nämnde stad) framsändes ett starkt

avantgarde. D. 20 Juni framryckte armén till Summa för att

vara närmare gränsen. Men då snart derefter underrättelse

inlopp att den ryska hären, hvilken föregafs vara minst 3

gånger så stark som den Svenska, uppbrutit från Wiborg, fattades

alla, och icke minst Lewenhaupt sjelf, af en sådan räddsla, attman, utan att förvissa sig om förhållandets rigtighet, allmänt

böljade tänka på reträtt utan strid, för att, såsom det då hette,

conservera armén. D. 24 Juni drog sig avantgardet, utan att

hafva sett fienden, från Mendolax. D. 28 utrymdes Fr ed

riks-hamn samt uppbrändes; 500 man af gardet framsändes dit

från Summa, för att upptaga besättningen. Följande dag

retirerade armén till Kymmenegård; gardet utgjorde dervid

éfter-truppen samt afvisade vid Summa med tapperhet det

påträngande fiendtliga lätta rytteriet. Så snart ryska armén kom i

sigte, fortsattes återtåget d. 3 Juli till Suttula, samt derifrån d.

5 och 6 till Abborfors bakom Kymmene-elf, der Lewenhaupt

tillsvidare ämnade stanna. Men då flottorna, som hittills

betäckt arméns högra flank, af brist på vatten och lifsmedel samt

tillföljd af en öfverhandtagande sjuklighet hos besättningarne d.

11 måste retirera — örlogsflottan till Hangö-udd och

galer-eskadem till Pellinge — ansåg sig Lewenhaupt ej längre säker

vid Abborfors, utan återtågade d. 12 och 13 till Forsby. D. 19

fortsattes reträtten till Borgå, samt, då galér-eskadern ytterligare

dragit sig tillbaka till Helsingfors, d. 29 och 30 till Helsinge,

1 mil norr om sistnämnde stad. Här tillstötte 440 rekryter

till gardet.

Hvarken vid Abborfors, Forsby eller Borgå hade man ens

sett fienden. Först d. 8 Augusti visade sig hans förtrupper vid

Helsinge. Lewenhaupt ansåg naturligtvis genast nödvändigt att

retirera till Domarby närmare Helsingfors (d. 9). öfverste

Wrangel med gardet måste betäcka återtåget genom att utdrifva

fiendens rytteri ur Hel sin ge kyrkby. Emellertid befanns

ställningen vid Domarby så dålig, att fienden med sitt artilleri

helt och hållet beherrskade densamma, hvarföre hären slutligen

d. 11 fick draga sig tillbaka till halfön vester om Helsingfors,

den s. k. Kampen. Åfven vid detta tillfälle fick gardet utgöra

eftertruppen; det måste uthärda en flera timmars kanonad från

de af fienden besatta höjderna, innan det kunde följa den öfriga

hären.

Man känner slutet på detta olyckliga fälttåg. Instängd så

väl till lands som sjöss — sedan äfven örlogs-flottan

ytterligare retirerat — utan lifsmedel, utan tillräckligt befäl, emedan

en stor del af officerame rest hem till riksdagen, måste hären

d. 20 Augusti gifva sig till en föga öfverlägsen rysk styrka.

Gardets chef, den till General-Major utnämnde Wrangel, lärervarit en bland de få, som yrkade på, att man ännu någon tid

skulle försvara sig. D. 28 afseglade gardet, det sista svenska

reg:te som gick ombord på transportflottan, från Helsingfors,

samt inträffade d. 16 September, efter en svår resa, i

Stockholm. Huru stor den tidens partihätskhet var, kan man finna

deraf, att Wrangel oaktadt sitt hedrande beteende blef dömd

till 2 års suspension, sedan han i 5 månader suttit arresterad.

År 1744 blef Sveriges dåvarande Kronprins, Hertig Adolf

Fredrik af Holstein Gottorp, chef för gardet. Efter honom

kom år 1751 Friherre Pehr Gustaf Pfeiff. Denne efterträddes

år 1756 af General-Majoren Grefve Fredrik Axel von Fersen,

hvilken år 1757 blef General-Löjtnant, år 1762 General, år

1770 Fältmarskalk och 1772 Svea Rikes råd, då han afgick

från chefskapet.

En del af gardet deltog i åtskilliga krigshändelser under

det Pommerska kriget 1757—62. I September månad

förstnämnde år öfverfördes till Pommern 2 bataljoner af reg:tet,

tillsammans 1,000 man under Öfverste-Löjtnant Wallenstjerna.

Med svenska härens hufvudstyrka (16 bataljoner och 12

sqva-droner) gick reg:tet i medlet af September öfver gränsen vid

Anklam, der sedermera ett läger uppslogs. Efter

öfverbefäl-hafvarens, Fältmarskalken Ungern von Sternbergs ankomst,

af-tågade armén d. 26 October på vägen till Stettin, men

stannade redan d. 28 vid Ferdinandshof. Härifrån anträddes redan

d. 14 November återtåget inom egna gränser bakom Peene,

der hären inqvarterades. Men då Preussarne i slutet af

December nalkades med öfverlägsen styrka och en stark köld

gjorde alla pass ohållbara, måste hären (d. 28—31 December)

dragas tillbaka från gränsen, dels till Stralsund, dels till Riigen.

Fienden följde efter och besatte svenska Pommern.

I början af Januari år 1758 efterträddes Ungern v.

Stem-berg af Riksrådet Rosen, hvilken likväl ej behöll öfverbefälet

längre än till Juni samma år, då General Hamilton öfvertog

detsamma. Mot slutet af Juni utrymde Preussarne frivilligt det

svenska området. Arméns hufvudstyrka, hvaribland äfven

gardet, samlades under Juli månad i ett läger vid Loitz, hvarifrån

Hamilton i medlet af Augusti framryckte till byn Daberkow,

der han intog ett nytt läger (d. 17—22). Från Daberkow

flyttades armén till lägret vid Strassburg (d. 29 Augusti—d. 6

September) samt derifrån till lägret vid Prentzlow (d. 11 Septem-ber). Härifrån tågade Hamilton åt höger öfver Lichen, Fiir-

mera låg stilla till d. 10 C armén räknade der-

städes 36 bataljoner och 40 sqvadroner. Då ändamålet med

denna rörelse, nemligen förening med den franska armén i

Hannover, ej kunde uppnås, anträddes återtåget till Prentzlow,

der armén inträffade d. 17 October och hvarest den qvarlåg till

d. 21 November, då den inbrytande vintern nödgade Hamilton

att öfver Pasewalck och Ferdinandshof föra den bakom Peene

för att intaga vinterqvarter.

I slutet af år 1758 ombyttes för tredje gången inom

halft-annat år öfverbefälhafvare, då General Lantingshausen öfvertog

ledningen af krigsrörelsema. Liksom förra vintern nalkades

Preussame äfven denna gång svenska Pommern med

öfver-lägsna stridskrafter samt tvingade armén att i Januari 1759

öf-vergifva qvarteren vid gränsen och att intaga dem närmare

Stralsund. I böijan af Juni samma år utrymde Preussame för

andra gången det svenska området för att gå mot Ryssarae,

hvilka nalkades Odera. Först i medlet af Augusti (d. 11—13)

sammandrogs likväl svenska hären vid Stralsund, der den

delades i tvenne delar, af hvilka den större (10 bataljoner och 23

sqvadroner) gick till Loitz under Lantingshausens befäl; med

denna af delning följde 1 bataljon af gardet Den mindre af

delningen (8 bataljoner och 4 sqvadroner) gick till Wolgast under

General-Löjtnant Axel v. Fersens befäl; med denna af delning

följde den andra gardesbataljonen under Major Anrep. Från

Loitz tågade Lantingshausen öfver Spantekow och

Ferdinandshof till Pasewalck (d. 27 Augusti---d. 4 September), hvarest

han sedan qvarlåg i nära 2 månaders tid.

Från Wolgast gick Fersen öfver till Usedom (d. 18

Augusti), samt intog d. 26 Swinemunde stad och skans med storm.

I denna affär deltog Anreps gardesbataljon med mycken

utmärkelse. Fersen gick härefter öfver till ön Wollin, hvarest

staden med samma namn d. 16 September stormades. Äfven

derstädes utmärkte sig Anreps gardesbataljon, som bland de fem

stormkolonnerne utgjorde den andra från höger och hvilken intog

Wicker-porten. Fersen återvände sedan till fasta landet, der han

d. 1 October förenade sig med hufvudcorpsen vid Pasewalck.

De sista dagarae af October återvände hären bakom Peene samt

intog derstädes i böijan af November vinterqvarter.

Stenberg och Rheinsberg

hvarest han seder-Liksom de båda föregående vintrame, ville Preussarne

äf-ven nu tränga Svenskarne tillbaka till Stralsund. Men då de

d. 20 Januari 1760 vid Stolpe gingo öfver Peene och inbröto

på svenska området, samlade Lantingshausen sin styrka vid

Greifswalde samt lyckades att efter några dagars fäktningar

tvinga dem utrymma detsamma. Ett anfall på Anklam (d. 28

Januari) misslyckades dock.

Sedan större delen af den preussiska styrkan efter

vanligheten i Juli lemnat Pommern, sammandrog General

Lantingshausen i medlet af Augusti svenska armén i trakten af

Dem-min. D. 16 gick General-Löjtnant Fersen med 7 bataljoner

och 15 sqvadroner öfver Trebel straxt bredvid Demmin samt

inneslöt staden. D. 17 öfverskred Lantingshausen med 12

bataljoner (hvaribland gardets tvenne) och 17 sqvadroner

Trebel-floden något längre ned, samt marscherade till Malchin (d. 19)

och derifrån till Schmarzow (d. 21), hvarest han qvarlåg några

dagar, för att invänta Fersen. Samtidigt hade äfven

General-Löjtnant Ehrensvärd öfver Anklam med 5 bataljoner och 2

sqvadroner inbrutit på det Preussiska området. Sedan Fersen,

efter Demmins kapitulation, anländt till Schmarzow, uppbröt

Lan-tingshausen derifrån med hela den samlade styrkan (18

bataljoner och 32 sqvadroner) d. 25 Augusti och marscherade de

följande dagarne med åtskilliga afbrott och under ständiga

skär-mytslingar med fienden öfver Iven, Boldekow, Kavel-passet,

Heinrichswalde, Strassburg och Werbelow till Prentzlow,

framför hvilken ort han inträffade d. 6 September. Då den

preussiske kommendanten ej ville uppgifva staden, lät Lantingshausen

4 bataljoner storma densamma; bland dessa var äfven en

gar-desbataljon.

Vid Prentzlow qvarlåg Lantingshausen en månad.

Samtidigt med hufvudarmén hade Ehrensvärd bemägtigat sig

Pase-walck, hvarest han sedermera d. 3 Oct. med tapperhet afslog

ett anfall af en betydligt öfverlägsen fiendtlig styrka. Då

emellertid lifsmedel böljade tryta vid Prentzlow och väderleken blef

ofördelaktig, af gick Lantingshausen d. 6 Oct. till Werbelow,

samt derifrån d. 17 och 18 jemte Ehrensvärds fördelning till

Anklam, hvarest han såsom vanligt lät armén intaga qvarter

bakom Peene. Följande vinter blefvo Svenskarne ej oroade i

sina qvarter.

Sventk Krigshtot. 3I Juni månad 1761 afgick Lantingshausen från öfverbefälet,

och i hans ställe kom General-Löjtnant Ehrensvärd. Något

tidigare än vanligt, i medlet af Juli, sammandrog denne armén

vid Tribsees och Loitz, hvarest gränsen öfverskreds d. 19 Juli.

Samma dag utrymdes Demmin af fienden och straxt derefter

Malchin. Armén förenades derpå i ett läger vid Wanselow,

hvarifrån Ehrensvärd d. 28 aftågade till Daberkow och Bartow,

der ett nytt läger uppslogs; styrkan utgjordes derstädes af 16

bataljoner (hvaribland 2 af gardet) och 14 sqvadroner.

Härifrån detascherades till kringliggande orter i böijan af Augusti

flera mindre afdelningar, hvilka sedermera levererade åtskilliga

fäktningar, med fiendens lätta trupper. Mot slutot af Atigusti

lät Ehrensvärd hufvudstyrkan intaga ett nytt läger vid Boldekow.

Vid samma tid upprättades under Major Sprengtportens befäl

en s. k. fricorps af 2,000 man lätta trupper, hvilken till de

öf-riga truppernas lättnad skulle öfvertaga förposttjensten. De

beständiga småfäktningarne fortforo under hela September månad.

Då underhållet blef knappt och väderleken ofördelaktig för

fält-lifvet, afgick Ehrensvärd d. 5 October från Boldekow till

An-klam, hvarest han inträffade d. 8 samt lät armén intaga trånga

kantoneringsqvarter till d. 20, då den fick gå öfver Peene och

intaga rymligare qvarter på svenska området.

Den sista händelse af någon betydenhet under detta i

allmänhet så färglösa krig, var intagandet och försvaret af

Malchin. Då fienden i medlet af December böljade brandskatta i

Mecklenburg, vid den tiden Sveriges bundsförvandt, lät

Ehrensvärd Sprengtporten med sin fricorps vid Tribsees gå öfver

Tre-beln (d. 22) samt framtränga till Malchin, hvilken stad

Sprengtporten med storm bemägtigade sig d. 23. Medan han

härstä-des qvarlåg, fingo Preussarne oförmodadt en hel armécorps till

förstärkning samt inneslöto d. 31 December Malchin på alla

sidor. I tvenne dagars tid försvarade sig Sprengtporten här med

största tapperhet i en halföppen stad mot den stora

öfvermag-ten. Han ämnade just slå sig igenom, då Ehrensvärd, som

sammandragit armén vid Demmin, d. 2 Januari 1762, efter en

fäktning vid Neu-Kahlen, kom till undsättning och tvang

Preussarne att draga sig tillbaka. Efter några dagars

stillastående gick hela svenska styrkan tillbaka öfver gränsen.

Åf-ven gardet deltog i denna förrättning, hvilken var den sista

under kriget, ty följande vår slöts fred. Gardesafdelningen hadeunder de 4 år och 4 månader, som fiendtligheterna varat, lidit

en förlust af 537 man, samt erhållit en förstärkning af 435

rekryter.

Efter Fersen blef Carl Johansson Bhrenhrok chef för

gardet, hvilket han anförde revolutionsdagén 1772. Men straxt

derefter erhöll han i anseende till hög ålder tjenstefrihet. I

hans ställe utnämndes Friherre Jakob Magnus Sprengtporten

till chefsplatsen, hvilken befattning han bibehöll till år 1774,

då han erhöll afsked, och då Konung Gustaf III öfvertog

chefskapet, under förklaring att detsamma för kommande tider

skulle med kronan förenas. År 1776 blef Carl Mauritz

Ami-noff sekund-chef för reg:tet, samt år 1788 Friherre Bror

Ce-derström, under hvars befäl sedermera en del af reg:tet deltog

i ryska kriget 1788—1790.

D. 23 Juni 1788 inskeppades 2 bataljoner af gardet, jemte

åtskilliga andra svenska regrter, på den galér-eskader, som,

jemte Konung Gustaf III, af gick till Finland. I början af Juli

ankom eskadern efterhand till Helsingfors, hvarest de medförda

trupperna utskeppades och slogo läger på det s. k.

Sandhamns-landet. D. 25 Juli inskeppades större delen åter på

skärgårdsflottan, för att deltaga i expeditionen mot Fredrikshamn; men

gardet och några andra reg:ter tågade samtidigt landvägen till

gränsen; gardet stannade i Lovisa, då det mot Fredrikshamn

företagna anfallet måste inställas i följd af det myteri, som

utbrutit bland de Finska officerscorpserna. Gardet qvarblef

sedan med högqvarteret i Lovisa hela den återstående delen af

detta och första hälften af det följande året.

I slutet af Juni månad 1789 sammandrogos de bakom

Kymmene-elf inqvarterade reg:ter, som hörde till hufvudcorpsen,

för att öfverskrida strömmen och derigenom åstadkomma en

diversion till förmån för den af fienden hårdt ansatta

Savolax-fördelningen. Lifgardet afgick från Lovisa till Peipola (nära

Elimä), der Konungens högqvarter d. 20 Juni uppslogs. D. 23

afmarscherade den der under General-Löjtnant v. Platens

befäl samlade fördelningen förbi Anjal a till Werelä, hvarest den

d. 25 förenade sig med en annan fördelning under

General-Löjtnant Siegroth, hvilken kom från Tavastehusvägen. D. 26

öfverskred hela den församlade styrkan i fiendens åsyn

Kym-mene-elf på en i hast slagen bro samt intog ett läger midt

emot Werelä vid byn Mäkikuowola. D. 28 uppbröt Gustaf HImed en del af armén på vägen till Willmanstrand och

utkämpade samma dag den ärofulla striden vid Uttismalm. Gardet

qvarstannade i lägret vid Mäkikuowola, dit Konungen återvände

dagen derefter.

D. 2 Juli uppbröt armén på vägen till Fredrikshamn;

den var formerad på tvenne kolonner, fivaraf Konungen förde

den högra, till hvilken lifgardet hörde. D. 3 Juli på morgonen

stötte Konungens kolonn något hitom byn Lik a la på fienden,

hvilken fastsatt sig i en god ställning och envist syntes vilja

försvara sig. Efter några timmars skottvexling af gjorde de båda

gardesbataljonerna, anförde af Öfverste Cederström och

öfverste-Löjtnant v. Nummers, striden genom ett raskt anfall på de af

fienden besatta höjderna. Sedan äfven den andra kolonnen

under General-Löjtnant Siegroth anländt, nödgades fienden retirera

till Fredrikshamn.

Vid Likala qvarlåg nu hufvudstyrkan några veckor, till

dess Konungen med anledning af en rörelse, som Ryssarne

företogo mot Werelä, tvangs retirera bakom elfven. D. 21

Juli uppbröt han från Likala och tågade till Anjala; lifgardet

betäckte återtåget och indrog efter sig bron vid Anjala.

Följande dag marscherade Konungens afdelning till Ummeljocki,

hvarigenom fienden nödgades afstå från sitt försök att vid

Werelä gå öfver elfven. D. 27 Juli flyttades Konungens

högqvar-ter till Högfors vid Kymmene-elfs östligaste mynningsgren; dit

marscherade äfven lifgardet.

Genom svenska skärgårdsflottans nederlag vid Svensksund

d. 24 Augusti och derefter följande återtåg till Svartholm, blef

svenska arméns högra flank betänkligen blottad. Ryssarne

dröjde ej heller att begagna sig häraf, utan gjorde d. 29 Aug.

flera försök att landstiga i bärens rygg vid Kymmenegård,

Tionwarpi och Broby, men blefvo på alla ställen tillbakaslagne.

I striden vid förstnämnde ställen deltog äfven gardet med mycken

utmärkelse. Som Ryssarne likväl en annan gång med större

styrka och mera framgång kunde förnya sina anfall, drogs

kustfördelningen tillbaka till Abborfors inom riksgränsen. Då

armén i slutet af October fick intaga vinterqvarter, förlädes

gardet kring Illby, en mil norr om Borgå.

År 1789 tjenstgjorde tredje bataljonen af lifgardet såsom

besättning å skansarne kring Carlskrona.År 1790 böljade härens rörelser något tidigare än vanligt.

Redan i slutet af April uppbröto regementema ur sina

vinter-qvarter. Gardet, som då räknade 800 man, fick marschera till

Sveaborg, der det inskeppades på skärgårdsflottan, med hvilken

det sedan följde under den återstående delen af kriget. D. 8

Maj afgick skärgårdsflottan från Sveaborg samt utkämpade d.

15 den ärofulla striden vid Fredrik shamn. D. 25 färdades

den vidare till Pitkepas. Härifrån detascherades d. 27 en

mindre afdeluing med 200 män landstigningstrupper af gardet

under Kapten Liljehorns befäl till Pyttilax, der Ryssarne hade

ett upplag af 19 grofva kanoner och en stor qvantitet hö.

Sedan Liljehorn landstigit, undandref han ett fiendtligt

detasche-ment af 150 man med 2 kanoner samt sprängde de grofva

ar-tilleripjeseme och uppbrände höet Följande dag återkom

expeditionen till skärgårdsflottan, hvilken d. 2 Juni öfverskred

Wiborgska fjärden och ankrade vid Biskopsön i Björkösund.

D. 7 landsattes en del af de på flottan befintliga trupperna på

fasta landet vid Koivisto kyrka; en afdelning framryckte på

vägen till Petersburg, en annan på vägen till Wiborg; den

sed-nare, som utgjordes af gardet, jemte husarer och artilleri under

befäl af Öfverste Cederström, stannade vid Maxlax och

Rem-betti. Från denna afdelning hemtade den högra fördelningen

af skärgårdsflottan, hvilken försökte intränga i Wiborgska

viken, d. 15 Juni såsom landstigningstrupper 200 man af gardet

under Kapten Liljehorn. D. 16 tidigt på morgonen ankom

nämnde fördelning till det trånga sundet vid Kachis kapell,

hvarest Ryssarne anlagt ett batteri för att spärra genomfarten.

Men Liljehorns afdelning, som genast landsteg, stormade

batteriet och tog derstädes två 12-pundiga kanoner, hvilka ännu

qvarstå framför högvakten vid Stockholms slott. Högra

fördelningen af skärgårdsflottan fortsatte nu vägen i Wiborgska

viken. D. 18 landsattes gardesafdelningen ånyo på ön

Uran-sari samt framträngde i ryggen af de batterier, som Ryssarne

uppkastat för att spärra vägen genom Trångsund. Befälet

fördes af en Löjtnant Dohna, emedan Liljehorn i den förra

striden blifvit sårad. Dohna lyckades taga ett af de fiendtliga

batterierna, men blef snart anfallen af en mångdubbelt öfverlägsen

styrka,, hvilken afskar honom reträtten till landstigningsstället.

Han slog sig dock med tapperhet igenom och återkom till

fartygen, men led dervid stor förlust. Af 188 man, som deltogoi expeditionen, blefvo 69 döda eller sårade; 22 erhöllo

sedermera tapperhetsmedaljen.

D. 18 återinskeppades alla trupper, som blifvit landsatta

vid Koivisto, ocb hvilka småningom blifvit dit tillbakaträngde

af Ryssame. Skärgårdsflottan låg sedermera stilla i

Wiborg-ska viken, der den jemte linieflottan blifvit instängd àf de

fi-endtliga flottorna. D. 3 Juli skedde det anfall på ryska

flottans venstra flygel, som kallas Wiborgska gatloppet och

hvarigenom svenska sjömagten räddades från en hotande

undergång. Bland de fartyg af skärgårdsflottan, som denna dag

gingo förlorade, voro äfven några galerer, på hvilka en del af

lifgardet befann sig. Skärgårdsflottan samlades sedan i

Svensksund, der den d. 9 Juli blef anfallen af den betydligt

öfver-lägsna fiendtliga, hvilken här likväl led ett afgörande nederlag.

På hvilka fartyg gardet denna märkvärdiga dag var fördeladt,

har förf. ej kunnat utröna. Den snart derefter följande freden

i Werelä gjorde slut på fiendtligheterna.

Ufider Gustaf IV Adolfs regering hade lifgardet följande

sekundchefer: Friherre Wilhelm Bennet år 1796, Grefve Fabian

Reinhold von Fersen samma år, Friherre AdoTf Ludvig

Friesen-dorf från 1797 och Grefve Carl Mömer af Tuna från 1802.

År 1791 undergick regementet ny organisation; styrkan

ned-sattes till 12 kompanier å 100 man; namnet ändrades äfven

straxt derefter (1792) till Svea Lifgardet År 1806 återfick

regementet sitt fordna namn Lifgardet till fot, hvilket bibehölls

till 1808, då Konung Gustaf Adolf, efter den misslyckade

landstigningen vid Helsinge, genom gen.-ordres af d. 12 Oct.

förklarade lifgardet hafva förverkat sina fanor, sitt namn och sina

företrädesrättigheter. Det bestämdes då, att det skulle antaga

benämning efter sin nyutnämnde chef, och det kallades således

Fleetwoodska vårfvade regementet, hvilket namn det äfven biber

höll till Gustaf Adolfs af sättning. I slutet af 1808 ändrades

åter dess organisation sålunda, att kompaniernas styrka

nedsat-tes till 80 man.

Hösten år 1805 öfversattes till Pommern en bataljon af

i*" Svea Lifgardet för att utgöra en del af den der församlade

svenska hären under Konung Gustaf IV Adolfs befäl. Bataljonen

tilldelades första brigaden, som ställdes under reg:tets chef, Carl

Mömer, och samma höst medföljde armén till Elben samt till—

bragte vintern i qvarteren mellan Lauenburg och Dömitz. Större/

delen af hären återvände i April 1806 till Pommern, hvarifrån

Svea Lifgarde jemte Konungen i Sept. samma år återgick till

Sverige, utan att i detta fälttåg hafva lossat ett skott.

En del af lifgardet deltog med beröm i flera krigshändelser

under ryska kriget 1808—1809. I medlet af Juni 1808 afsände

Konung Gustaf Adolf från Stockholm en afdelning af 3,000 man

under General-Major von Vegesacks befäl till Finska kusten, för

att derstädes landstiga och öfverrumpla Åbo. En ur de då

befintliga trenne gardesregementerne. lifgardet till fot, Svenska och

Finska gardet, uttagen bataljon (200 man från hvardera) under

Majoren vid lifgardet, Tornerhjelms, befäl, deltog äfven i denna

expedition. Den transportflotta af skutor, på hvilken trupperna

voro inskeppade, framsmög obemärkt af fienden genom den

Finska skärgårdens trånga sund, och anlände om aftonen d. 19

till Lem o udde, 1 mil från Åbo. Under skärgårdsflottans skydd

utskeppades landstigningscorpsen och framträngde under natten

på vägen till Åbo. Men som snart en öfverlägsen fiende

påträffades, måste Vegesack stanna. Nu uppstod en het strid,

som varade till följande förmiddag, och i hvilken

gardesbatal-jonen torde hafva burit den tyngsta bördan, emedan de öfriga

trupperna till större delen bestodo af oöfvadt landtväm.

Vegesack nämner äfven i sin rapport: att gardet stred, som man af

ett garde kunde förvänta. Då fiendens öfvermagt beständigt

tillväxte, måste Vegesack draga sig tillbaka och återinskeppa

sina trupper, hvilket ock vid middagstiden lyckligen var

verk-ställdt. Svenskarnes förlust i denna fäktning var 214 man.

Expeditionscorpsen fördes derefter till Åland, der den bildade

första stommen till den s. k. södra finska armén. Gardernas

kontingent ökades sålunda, att ur hvardera regementet uttogs

en fältbataljon på först 350 och sedan 475 man; ur dessa

fältbataljoner uttogs åter en gardes-jägare-bataljon.

Sedan Gustaf Adolf kommit till Åland, och

skärgårdsflottan genom segren vid Grönvikssund utdrifvit fienden från norra

delen af åländska skären, beslöt han att låta förnya

landstig-ningsförsöken"i södra Finland. D. 9 Sept. afgick från

Bomar-sund en transportflotta med 2,650 man (hvaribland äfven

gar-desbataljonema) under befäl af General-Major Lantingshausen,

D. 17 utskeppades trupperna vid Waranpää udde af

Lokalaxlandet och framträngde till Lokalax kapell. Följande

morgon angreps Lantingshausen likväl af en så öfverlägsen fiende,att han, efter att med tapperhet hafva försvarat sig större

delen af dagen, om aftonen måste retirera och återinskeppa sig.

Svenskarnes förlust utgjordes vid detta tillfälle af 132 man.

Gardets jägare utmärkte sig särdeles; tillsammans med svenska

gardesbataljonen utgjorde de eftertruppen samt lyckades

uppehålla den häftigt påträngande fienden så länge, att

inskeppnin-gen utan förlust kunde verkställas.

På Konungens uttryckliga befallning måste snart derefter

ett ytterligare landstigningsförsök verkställas, fastän de flesta

insågo företagets fruktlöshet med den ringa styrka som då var

disponibel. Denna gång uppdrogs befälet åt Öfverste-Löjtnant

Lagerbring, och genom några förstärkningars ankomst ökades

landstigningscorpsens styrka till 3,500 man. Dessa trupper

utskeppades d. 26 Sept. på 1 m. vid Helsinge och

framträngde samma dag till Järvenperä, hvilken by gardets och

Kronobergs jägare stormade; Följande morgon (d. 27)

fortsattes marschen in åt landet till Viais under häftig strid med

fienden, som med hvarje steg blef starkare; främst gingo

jä-garne på kedja; derefter följde i midten på landsvägen

lifgardes-bataljonen under Major Tomerhjelm samt på högra flygeln

Svenska och på den venstra Finska gardesbataljonen. Vid

middagstiden framkommo Svenskarne till Viais, der fienden intagit

en god ställning, ur hvilken han likväl drefs medelst åtskilliga

tappra bajonettanfall af garderna. Men här stannade

Lagerbring, emedan han med sin ringa styrka, som dertill bfifvit

försvagad genom åtskilliga nödvändiga detascheringar, ej vågade

framrycka för långt i den af ett öfverlägset antal fiendtliga

trupper uppfyllda trakten. Under natten ankom från

Konungens högqvarter öfverste Boye, som i Lagerbrings ställe

erhållit öfverbefälet. Denne ämnade följande middag (d. 28)

ytterligare framrycka, men blef sjelf på förmiddagen med

häftighet anfallen af en betydlig öfvermagt; sedan han trenne gånger

af slagit fiendens angrepp, hvarvid lifgardet under Tomerhjelm

och gardesjägarae trängde långt in bland de fiendtliga

trupperna, måste han dock slutligen retirera till

landstigningspunk-ten. Tomerhjelm blef vid detta tillfälle jemte gardesjägarae

afskuren från den öfriga styrkan och måste på en skogsväg

söka sig fram till Helsinge, dit han likväl anlände i så god tid,

att han, före eftertruppens ankomst på stora vägen, hann

inskeppa sin afdelning, sedan han dertill fått befallning af öfver-befälhafvaren. Landstigningshären återgick sedermera till Åland,

hvarest den snart derefter fick intaga vinterqvarter.

Vid alla ofvannämnde tillfällen hade garderna stridt med

tapperhet och mannamod samt värdigt häfdat den hedersplats,

de innehade i armén. Det oaktadt blefvo de efter återkomsten

till Åland af den vilseledde Konungen beskyllde för ett mindre

godt förhållande inför fienden, samt genom en handling af blind

orättvisa beröfvade sin företrädesrätt att vara garde jemte

der-till hörande utmärkelsetecken. Svenska gardet upplöstes och

fördelades, dels på lifgardet och dels på Finska gardet, hvilka

båda erhöllo namn efter sina då varande befälhafvare

Fleet-wood och Palén. Hvarje tillfälle att på laglig väg söka

upprättelse nekades dem af Konungen. Derjemte träffade

skymfen lika mycket dem, som icke voro med på Åland, utan

vistades i andra delar af riket. Lifgardets Sekundchef, Mömer,

som samma år blifvit befordrad till General-Major, utnämndes

till chef för Skaraborgs reg:te, hvilken plats han dock vägrade

emottaga.

Den derpå följande vintren tillbragtes i qvarteren på Åland;

f. d. garderna lågo kring Jomala prestgård. I början af

Februari anlände General-Major Döbeln till ön, för att taga

befälet öfver den der samlade styrkan, hvilken fördelades på tre

brigader, af hvilka f. d. garderna under öfverste Fleetwoods

befäl utgjorde den tredje. Då i medlet af Mars en betydligt

öfverlägsen rysk armé under General Bagrations befäl på isen

nalkades ön, måste Döbeln låta sina trupper uppbryta ur

qvarteren samt, då han ej erhållit den förstärkning han begärt, vara

beredd att i tid försäkra sitt återtåg. D. 15 samlade han sin

styrka vid Eckerön, samt tågade d. 16 och 17, utan att

upphinnas af fienden, öfver det isbelagda Ålands haf till

Grissle-hamn. Trupperna inqvarterades derefter i Uppland, der de

under våren utgjorde den s. k. kustarmén, som skulle skydda

Stockholm från ett ryskt anfall från Åland.

En af de första åtgärder Riksföreståndaren, Hertig Carl,

vidtog efter regementsförändringen d. 13 Mars, var att

åter-upplifva gardesregementema. Genom general-ordres af d. 14

Mars återinsattes de i sin förra värdighet, f. d. lifgardet under

namn af Svea Gardet — hvilken benämning d. 7 April s. å.

förändrades till Svea Lifgarde — sunt f. d. Finska gardet tillAndra Gardesregementet. General-Major Möraer blef åter chef

för sitt gamla regemente.

Sedan engelska flottan vid sommarens böxjan inlupit i

Östersjön, hvarigenom Svenskame fingo tillfälle att begagna detta

haf för sina operationer, beslöt regeringen att landsätta en armé

i ryggen på den ryska styrka, hvilken på våren under General

Schuwalows (sedan Kamenskis) befäl inbrutit i Norrland och

framträngt till Umeå. Till denna expedition bestämdes östra

kustarmén, hvilken i slutet af Juli sammandrogs i grannskapet

af Norrtelje, samt i början af Aug. inskeppades på flottan vid

Gräddö gästgifvaregård, 3 mil öster om sistnämnde stad. D. 17

Aug. utskeppades landstigningstruppema vid Ratan. Hela

styrkan var indelad i tre fördelningar; till den andra, som stod under

öfverste Boyes befäl, hörde en bataljon af Svea lifgardet under

Major Lovisin. D. 18 framkom armén till Säfvar, hvarest den

d. 19 blef anfallen af Ryssarne. I början af slaget vid

Säfvar stod gardesbataljonen på östra sidan elfven till höger om

bron, som förde öfver densamma. Men då Ryssarne gingo

öf-ver elfven nära dess mynning, samt hotade att kringå

Sven-skarnes venstra flank, sändes Lovisin med gardesbataljonen till

understöd af de dervarande trupperna (Drottningens lifreg:te

jemte andra fördelningens jägare), hvilka voro nära på att

skingras. Lovisin lyckades medelst en rask flankrörelse

komma Ryssarne i ryggen och hjelpa nämnde trupper ur deras

svåra belägenhet. Men då flenden under tiden med en annan

afdelning närmare Säfvar gått öfver elfven och afskurit honom

från hufvudstyrkan, måste han slå sig igenom, hvilket han ock

med stor tapperhet gjorde, dervid tagande 40 fångar. Sedan

letade han sig fram genom skogen och ankom under skydd af

nattens mörker till Ratan, der han följande morgon (d. 20)

förenade sig med den öfriga hären. Svenskarne togo sin

tillflykt till en halfö, hvarest de med skärgårdsflottans tillhjelp

försvarade sig den återstående delen af dagen samt sedermera

(d. 21) fingo tillfälle att inskeppa sig. Gardesbataljonen

förlorade i de för densamma ärofulla striderna vid Säfvar och

Ratan 90 man af 300.

År 1812 blef General-Majoren, och sedermera (1813)

General-Löjtnanten, Grefve Johan August Sandels sekundchef för

Svea lifgarde. Af reg:tet deltog 1 bataljon under

öfverste-Löjtnant Lovisins befäl i 1813 års fälttåg i Tyskland. Batal-jonen inskeppades d. 17 April vid Skeppsholmen på

galér-flot-tan och landsteg d. 13 Maj vid Stralsund. Den tilldelades

härefter svenska arméns första brigad, som stod under

General-Major Schultzenheims befäl, och hvilken hörde till första

divisionen, som efter åtskilliga förändringar erhöll General-Major

Posse till chef. Den andra divisionen anfördes af

General-Löjtnant Sandels, den tredje af General-Major Boye, samt

kavalleriet af General-Löjtnant Sköldebrand och artilleriet af

General-Major Suremain jemte öfverste Cardell. Fältmarskalken Stedingk

blef öfverbefälhafvare för svenska armén, hvilken skulle utgöra

en del af den s. k. nordarmén under svenske Kronprinsen Carl

Johans befäl. Svenskame lågo under loppet af Juni och Juli

månader i qvarter dels i Pommern och dels i Mecklenburg.

Men då det med Fransmännens Kejsare, Napoleon, af slutna

stilleståndet nalkades sin ända, drogos dess särskildta

afdelnin-gar närmare Berlin; d. 9 Aug. förlädes första divisionen i

qvarter kring Oranienburg, den andra och tredje kring Fehrbellin,

samt artilleriet och trossen kring Gransee.

D. 15 och 16 afgick svenska armén till Potsdam och

Span-dau; första divisionen tågade d. 17 genom sistnämnde fästning

till Charlottenburg, hvarest den slog läger på de bredvid

staden liggande sandhöjderna. D. 21 marscherade den till

Potsdam, der nu hela armén blef förenad. D. 22 kl. 2 på

morgonen uppbröt den derifrån och tågade söderut till Saarmund, der

den rastade. På e. m. ändrades marschens rigtning norrut, så

att armén öfver Gutergotz tågade till väderqvarnshöjden

nord-vest om byn Ruhlsdorf, der den bivuakerade. D. 23 Aug. kl.

7 f. m. uppställdes den på samma ställe i slagordning, samt

dels åsåg, dels åhörde derifrån slaget vid Grossbeeren

(kl. 6 e. m. till nattens inbrott), i hvilket af svenska hären

blott något artilleri och några lätta trupper deltogo.

D. 25 Aug. ryckte svenska armén till Teltow, d. 26

tillbaka till Saarmund samt d. 29 derifrån till Belitz och d. 31

till Treuenbritzen. D. 3 Sept. närmade sig Carl Johan med

nordarmén Wittenberg, för att insluta den norr om samma

fästning concentrerade franska armén. Svengka hären kom

till byarae Raaten, Rödigke och Lobbeseen, 2 å 3 mil norr om

Wittenberg, samt besatte med förposterna byamc Gross- och

Klein-Marzehns jemte Rabenstein, der högqvarteret följande

dagen uppslogs. D. 5 Sept på middagen erhöll Carl Johan un-derrättelse, att franska hären på morgonen uppbrutit från

Wit-tenberg, i ändamål att förbi nordarméns venstra flank

framtränga till Berlin. Samtlige trupper flngo på aftonen befallning

att marschera åt öster, för att skjuta sig i vägen för fienden.

Svenska bären sammandrogs under natten kring Rabenstein,

hvarifrån den kl. 2 på morgonen d. 6, medan mörkret ännu

varade, uppbröt och tågade 2 tyska mil till Lobbeseen, der Carl

Johan fick rapport att preussiska hären redan kommit i strid

med den franska nära Juterbock. Marschen påskyndades af

alla krafter till nämnde, 3 mil derifrån belägna, stad. Omkring

kl. 5 e. m. framkommo de svenska och ryska trupperna till

slagfältet vid Dennewitz och fulländade det nederlag, som

Preussame tillfogat Fransmännen. Svenska armén

uppmarscherade först mellan byame Wölmsdorf och Gölsdorf, der

det svenska artilleriet verksamt bidrog till fiendens nederlag,

men fick längre fram på aftonen under regn och stark köld

bivuakera på fälten norr om byn Dennewitz. Sedan man d. 7

Sept. dragit försorg om de sårade och begrafvit de döda, hölls

d. 8 tacksägelsegudstjenst öfver den vunna segren.

D. 11 Sept. marscherade svenska hären från valplatsen

vid Dennewitz till Seyda, och följande dagen förbi Wittenberg

till Coswig vid Elben. D. 14 fortsattes marschen till Roslau,

der armén sedermera i nära på trenne veckors tid låg stilla,

sysselsatt med att slå en bro Öfver Elben samt med

upprättandet af ett starkt brohufvud, som skulle betäcka densamma.

Avantgardet framsköts vid Dessau, men utrymde staden d. 27

Sept. vid fiendens annalkande. D. 28 måste likväl en

afdel-ning af något öfver 1,000 man utrycka från brohufvudet för

att återtaga Dessau; anfallet misslyckades dock och

detasche-mentet återvände. D. 29 framryckte fransmännen under

Marskalk Ney till brohufvudet vid Roslau, samt öppnade mot

detsamma en liflig eld, som kraftigt besvarades; striden varade

från kl. 9 f. m. till 2 e. m. Ney qvarstannade härefter några

dagar på stället samt började på afstånd omsluta brohufvudet

med fältverk. Men då han

underrättelse, att schlesiska armén under Blucher vid Wartenburg

samma dag gått öfver Elben, drog han sig tillbaka. Carl

Johan begagnade sig häraf för att d. 4 med svenska armén gå

öfver floden och intaga Dessau, hvarifrån han d. 7 framryckte

vidare till RadegastD. 11 marscherade hela nordarmén jemte den schlesiska

till venstra stranden af Saale; svenska armén gick vid Alsleben

öfver floden och lägrade sig vid Rothenburg. Men då

Napoleon de följande dagarne gjorde en demonstration till den

högra Elbestranden samt vid Wittenberg lät en del af sin här

få öfver floden, hvarigenom Berlin hotades, marscherade Carl

ohan d. 13 tillbaka till Köthen för att vid Aaken gå öfver

Elben och följa efter. Denna rörelse blef dock onödig, emedan

Napoleon återvände till Leipzig, härtill föranledd af de

allierades hufvudhär, som från söder nalkades nämnde stad.

De allierades samtliga stridskrafter nalkades nu Leipzig,

der inom kort verldens öde för långliga tider skulle afgöras.

Svenska armén marscherade d. 15 från Köthen till Halle och

d. 16, samma dag slagen vid Möckem och Wachau

utkämpades, till Landsberg. Härifrån uppbröt den kl. 12 på natten

d. 17 och ankom kl. 8 f. m. till byn Breitenfeld, der

trupperna fingo rasta den återstående delen af dagen, för att

ut-hvila sig till morgondagens strid.

D. 18 Oct. stod verldsslagtningen vid Leipzig. Kl. 10 f.

m. uppbröt Stedingk med svenska hären från Breitenfeld.

Sedan kl. 8 hörde man kanondundret söder om staden, der de

allierades hufvudarmé framryckte till anfall. Stedingk

marscherade i sydöstlig rigtning förbi byarne Widderitsch och

See-hausen; till höger om honom gick Langerons ryska armécorps,

samt till venster Woronzoffs ryska och Bulows preussiska

trupper. Parthe-bäcken öfverskreds af Langeron vid Mockau,

af Stedingk vid Plaussig, af Woronzoff vid Grasdorf och af

Bulow vid Taucha. Vid middagstiden hade samtlige till

nordarmén hörande afdelningar kommit öfver bäcken; men som hela

armén måste göra en stor svängning åt höger, för att komma

i linie med de allierades öfriga arméer, kunde det egentliga

anfallet ej böljas förrän kl. 2 e. m. Vid denna timma ryckte

Langeron på högra flygeln mot byn Schönefeld och Biilow på

den venstra mot byn Paunsdorf, om hvilka byars anfall och

försvar striden sedermera den återstående delen af dagen till

det- mesta hvälfde sig. Förbindelsen mellan Langeron och

Bulow underhölls af det ryska kavalleriet; i reserv bakom

detsamma stod svenska armén norr om vägen vid Taucha, samt

ryska fotfolket under Woronzow söder om densamma. Omkring

kl. 3 e. m. gjorde fienden mot det ryska rytteriet ett häftigtanfall, hvilket dock med tapperhet afslogs. Kl. 4 gingo de

sachsiska trupperna, som stodo midt emot Preussarne i

Pauns-dorf, öfver till de förbundne. Det anfall, som Fransmännen

med anledning häraf verkställde mot nordarméns venstra flank

kl. 5 e. m., tillbakavisades äfven. Kl. 6 e. m., då det redan

började skymma, samlade fienden sina sista krafter för att

till-bakatränga Langeron från Schönefeld och dess grannskap. Det

var då, som det svenska artilleriet under Suremain och Cardell

fick taga en verksam del i slagtningen, hvilken snart derefter

afbröts genom nattens mörker. Närmare detaljer om denna „

strid skola längre fram meddelas.

Under natten utrymde Fransmännen de flesta positioner,

de föregående dagen innehaft, och retirerade genom Leipzig till

venstra Pleissestranden; blott sjelfva staden och dess närmaste

omgifningar höllos af dem ännu besatta. För att påskynda

fiendens återtåg beslöto de allierade, att staden skulle stormas. Kl.

8 f. m. d. 19 satte sig nordarmén i rörelse för att från öster

verkställa stormningen. Då intagandet af byn Reudnitz likväl

upptog någon tid, kunde anfallet ej verkställas förrän omkring

kl. 10 f. m. De preussiska trupper, som först framsändes,

lyckades blott fastsätta sig vid stadens yttre omkrets, men kunde

ej intränga i densamma. Då kommenderades trupper af den i

reserv stående svenska armén att fortsätta stormningen; 4

bataljoner jägare, sammandragne ur arméns samtliga reg:ter,

framryckte; den främsta bataljonen, första divisionens jägare,

förlorade genast sin befälhafvare, hvarföre den stannade och spridde

sig längst omkretsen, liksom Preussarne. Men den andra,

hörande till andra fördelningen, framryckte, understödd af 5

ryska bataljoner, med stormsteg genom den till torget förande

hufvudgatan och banade sålunda väg för de öfriga

afdelnin-game. Samtidigt inträngde äfven från öfriga sidor de

allierades trupper, och omkring kl. 12 var hela staden i deras

händer.

Svea Lifgardets kontingent till första divisionens

jägarebataljon bestod af 58 man. Svenskames totalförlust de båda

ba-taljdagarae utgjordes af 220 man; af fångar togo de vid

stadens stormning 647 man, hvaribland 4 Franska generaler.

Efter några dagars hvila vid Leipzig, af marscherade den

svenska hären d. 23 Oct. i vestlig rigtning efter de allierades

öfriga arméer, som förföljde Fransmännen. Tåget gick undersista veckan af Oct. öfver Merseburg, Qwerfurth, Artem,

Frankenbausen och Sondershausen till Mühlhausen. Här ändrade

Carl Johan marschens riktning mot norr, dels för att rensa

norra Tyskland, dels för ktt tvinga Danmark till den fred, som

skulle medföra Norges afträdande. Armén marscherade i början

af Nov. öfver Heiligenstadt, Göttingen, Eimbeck och Alfeld till

Hannover, hvarest Kronprinsen intågade d. 6 i spetsen för

första divisionen.

Trupperna fingo nu åtnjuta några dagars hvila, första

divisionen i Hannover, den andra i Braunschweig, den tredje i

Hildesheim, samt kavalleridivisionen i byame kring Hannover.

Under sednare hälften af Nov. marscherade svenska hären

vidare öfver Celle och Olzen till Bleckede, nära Boitzenburg,

hvarest den i slutet af månaden efterhand öfverskred Elben, så

att d. 1 Dec. alla dess särskildta afdelningar voro förenade vid

Boitzenburg. Då den i Holstein befintliga franska armén

under Davoust utan motstånd drog sig tillbaka till Hamburg,

bebeslöt Carl Johan att gå till Lübeck, i hvars grannskap den

danska hären stod. Svenskarne gingo de första dagarne af

Dec. öfver Mölln och Ratzeburg mot nämnde stad. Några

dagar förut hade den äfven till nordarmén hörande Wallmodens

corps — vid hvilken en svensk brigad under General-Löjtnant

Vegesacks befäl var detascherad — öfver Grönau mot

Oldes-lohe inryckt i Holstein, hvarigenom den kom att stå på

huf-vudhärens venstra flank. D. 5 tidigt på morgonen framkom

svenska härens avantgarde — en del af första brigaden jemte

brigadens jägare — till en kanal vid namn Landwehr, som af

Danskarne försvarades; i den lilla fäktning, som tillföljd häraf

uppstod, deltog äfven bland jägarne en afdelning af Lifgardet

Under dagens lopp inträffade efter hand hela svenska hären

framför Lübeck samt omringade staden för att storma den. Men

då kommendanten på eftermiddagen kapitulerade, kunde de

svenska trupperna redan samma afton inrycka i Lübeck.

Danska armén, som blifvit samlad vid Oldeslohe, drog sig

de följande dagarne öfver Segeberg, Bornhöft och Preetz till

Kiel. Svenska hären följde efter. Sköldebrand med kavalleriet

gick d. 6 till Segeberg, d. 7 till Bornhöft — der han upphann

danska hären och i den berömda kavallerifäktningen tillfogade

den betydlig förlust — samt intågade d. 9 om aftonen i Kiel.

Hufvudstyrkan framryckte långsamt raka vägen till Rendsburgöfver Segeberg och Neumunster, der den inträffade d. 9.

Framför svenska armén hade Wallmoden redan d. 7 tågat till

Neumunster, d. 8 till Nortorf och d. 9 till Kluvensick vid Eider;

Vegesack hade samma dag likväl hlott hunnit till Nortorf.

Följande dag (d. 10) påträffade Wallmoden vid Sehestädt (nära

Kluvensick) den danska hären, hvilkro i stället för att öfver

Eckemförde draga sig till Schleswig, såsom allmänt förmodades,

marscherade till Rendshurg; efter en häftig strid vid Sehestädt

hlef Wallmoden slagen och tillbakakastad till Eidems södra

strand. Vegesack upphann först sednare på dagen Kluvensick

och kunde ej taga någon del i striden. Danskame lyckades

således uppnå Rendshurg, hvilken fästning sedermera af

Wallmoden inneslöts på båda sidorna af Eidem.

Carl Johan, som d. 11 förläde sitt högqvarter till

Neumunster och d. 13 i Kiel, lät nu svenska armén framrycka till

Eidern mellan Rendshurg och Kiel. Till sistnämnde ort

anlände d. 15 första divisionen under Posse för att af lösa

Skölde-brand. Den sistnämnde marscherade samma dag till

Eckemförde och ämnade följande dag gå till Schleswig, då

underrättelse inlopp, att ett stillestånd blifvit afslutadt på 14 dagar, i

följd hvaraf fiendtligheterna upphörde.

I vapenhvilan hade likväl ej de af Danskame besätta

fäst-ningame Friedrichsort och Gluckstadt blifvit inbegripne. Mot

förstnämnde ställe vände sig d. 16 én del af första divisionen;

sedan återstoden de följande dagarne äfven anländt från Kiel

och åtgärder till stormning blifvit vidtagna, kapitulerade

Danskame d. 19.

Mot Gluckstadt vände sig tredje divisionen (eller rättare sagdt

sjette brigaden, emedan den femte var med Vegesack hos

Wallmoden) under General-Major Boye. Denne marscherade d. 17

till Kellinghausen och d. 18 genom Krempe till Gluckstadt,

som följande dagarne å alla sidor inneslöts. Sedan de

belägrande efter flera häftiga strider närmat sig fästningen och

uppfört batterier, böljade d. 26 Dec. beskjutningen, hvilken hade

till följd att besättningen d. 5 Jan. 1814 kapitulerade.

Följande dag tilländalopp stilleståndet, som blifvit

för-längdt med en vecka. Sköldebrand marscherade d. 6 med

kavalleriet till Feldsheide mellan Schleswig och Rendshurg

för att hindra danska armén undkomma från sistnämnde ställe.

Sedan han d. 8 Jan. blifvit aflöst af Posses division, tågadehan, föregången af nordarméns lätta trupper, samma dag till

Schleswig och den följande till Flensburg. Under tiden

kring-rände Posse och Vegesack Rendsburg på norra sidan. D. 9

slöts emellertid ett nytt stillestånd, hvarunder ändtligen

freden i Kiel mellan Sverige och Danmark d. 15 Jan. kom till

stånd.

Redan d. 20 Jan. uppbröt Carl Johan från Kiel för att

med Svenska hären tåga till Frankrike. De särskilda

divisio-nerne marscherade under slutet af Jan. efter hvarandra genom

Lübeck; första brigaden d. 25. General-Major Boyes division,

som hade avantgardet, inryckte redan d. 1 Februari i

Hannover. Härens öfriga afdelningar gingo från Lübeck till

samma ställe öfver Boitzenburg och Celle, samt hela armén

sedermera under loppet af Februari genom Minden, Bielefeld,

Hamm, Dortmund, Elberfeld och Solingen till Cölln, der

Rhen-floden i slutet af månaden öfverskreds. Tåget fortsattes

der-efter i böijan af Mars öfver Aachen till Lüttich, der armén

sedermera låg stilla en månad. Från Lüttich detascherades

Sandels division att innesluta den närbelägna fästningen

Maastricht: blokaden böljade den 9 Mars och fortsattes till den

10 April, under hvilken tid åtskilliga mindre fäktningar

före-föllo.

Omkring d. 7 April marscherade hufvudstyrkan af

Svenska armén från Lüttich öfver Tirlemont och Löwen till

Briis-sel, der den qvarlåg till slutet af månaden. Sandels division

följde efter till Tirlemont och Löwen. D. 27 April afgick

svenska hären åter från Belgien, för att efter freden med

Frankrike återvända till Sverige och betvinga Norge, som ej

ville foga sig efter bestämmelserna i Kieler-freden. Boyes

division afgick ej från Brüssel förrän d. 6 Maj. Svenska

armén tågade nu under loppet af Maj månad, samma väg den

kommit, till Boitzenburg vid Elbe. Härifrån gingo dess

särskilda afdelningar i början af Juni till Rostock och Stralsund,

hvarifrån de under loppet af Juni och Juli öfverfördes till

Sverige, dels till Carlshamn, dels till Ystad och dels till Göteborg;

första fördelningen anlände till sistnämnde ställe d. 7 Juli.

I slutet af Juli månad var hela den från Tyskland

återkomna armén, som nu kallades första armécorpsen af de mot

Norge agerande trupperna, concentrerad i norra delen af Bo-

Svensk Krigshitt. 4huslän; derstädes voro äfven större delen af de redan förut i

Sverige befintliga och mot Norge bestämda trupperna, den

andra armécorpsen, samlade; denna sednare corps anfördes af

Fältmarskalken Essen och närmast under honom af

General-Löjtnant" von Vegesack. Första armécorpsens indelning

för-blef i det närmaste densamma, som förut, nemligen pä trenne

divisioner under Posse, Sandels och Boye; den . andra

delades i två divisioner under General-Maj oreme Mömer och

Rosenblad. Kronprinsen Carl Johan förde befälet öfver det

hela.

D. 30 Juli inryckte Sandels och Rosenblads divisioner på

vägarne öfver Bärby och Prestbacka (öster om Iddefjorden) i

Norge och tågade följande dagen till Fredrikshall samt

inneslöto fästningen Fredrikssten; d. I Augusti gingo de öfver

Ti-stedals-elfven något öster om nämnda fästning, hvars blokad

anförtroddes åt General Vegesack. D. 2 Aug. öfverskredo

Posses och Boyes divisioner Svinesund på en pontonbrygga

och framryckte de följande dagarne mot Glommens mynning.

D. 3 Aug. landsteg en del af Mörners division, hvilken i

Strömstad blifvit inskeppad på skärgårdsflottan, på Kragerön och

framträngde till fästningen Fredriksstad, som kapitulerade d. 4.

Samtidigt inlopp rapport, att Norrmännen samlat sig i

betydligt antal vid Rakkestad, för att derifrån angripa

Sven-skarnes högra flygel under Vegesack. Den sednare fick

der-före befallning att med delar af Sandels, Boyes och

Rosenblads divisioner rycka fienden till mötes och tillbakakasta

honom. Vegesack uppbröt d. 5 från Kjölen och Glumserud samt

påträffade d. 6 Norrmännens arriergarde vid Rakkestad; deras

hufvudcorps hade redan dragit sig bakom Glommen. Efter

en kort fäktning måste fienden retirera. Vegesack följde efter

och kom d. 7 till Trönberg samt d. 8 till Askim, i hvars

grannskap Norrmännen vid Langenäs uppkastat ett brohufvud,

för att hafva fri passage öfver Glommen. D. 9 gjorde de

härifrån ett utfall, hvilket likväl med eftertryck tillbakavisades.

Sedan fienden följande natt sjelfmant utrymt brohufvudet,

fortsatte Vegesack d. 10 med en del af sina trupper marschen

norrut, för att angripa en vid Trögstad stående fiendtlig af

delning, hvilken äfven samma dag tillbakakastades och tvangs

retirera öfver Glommen vid Fedt (der floden utfaller i öieren).

Sedan Vegesack för att observera denna af delning qvarlemnaten del af Boyes division vid Trögstad, återvände han d. 12

till Askim, för att vid Onstasund foga anstalter till Glommens

öfverskridande.

Under tiden hade den öfriga delen af svenska hären från

Svinesund framryckt till Glommens östra mynnings gren. Carl

Johans högqvarter, som d. 2 Augusti förlädes till Svinesund,

flyttades d. 4 till Westgaard, d. 6 till Ligedal och d. 7 till

Fredriksstad. Den 8 gick en del af Sandels division öfver

Glommen till Sannesund (Sarpsfors) och tillbakadref fienden

från Thunö kyrka, samt framträngde d. 9 till Isebro, der

Norrmännen på den östra stranden af vestra mynningsgrenen

intagit en stark position. Densamma tvungos de dock genom N

ett häftigt anfall af Sandels trupper d. 10 att öfvergifva,

hvar-efter de retirerade till högra stranden. Åfven härifrån skulle

de snart blifvit tvungne att vika tillbaka, emedan Svenskarne

redan längre ned gått öfver den vestra mynningsgrenen.

Från Fredriksstad utryckte nemligen d. 9 en större del af

Mörners division samt nödgade Norrmännen att samma dag

utrymma Rolsön och draga sig tillbaka öfver Kjölbergs bro,

hvilken de förstörde. Den 14 gingo likväl Mörners trupper, i

Carl Johans och Prins Oscars åsyn, öfver floden vid Kj ölberg,

lagade bron, samt framryckte på högra stranden. Vid samma

tid hade äfven skärgårdsflottan på arméns venstra flank

framryckt i Christianiafjorden.

Genom den sistnämnde dag afslutade konventionen i Moss

afbrötos fiendtligheterne. Om de krigshändelser, som

före-föllo vid vermländska brigadens inryckande mot

Kongsvin-ger, samt vid Fredriksstens belägring, skola på vederbörligt

ställe några ord nämnas. Här må blott tilläggas, att första

brigaden, till hvilken Svea Lifgardes bataljon hörde, med

Posses division d. 2 Aug. gick öfver Svinesund, d. .3

marscherade till Torpum, d. 4 till Guslund, d. 5 till Skieberg

och d. 6 till Bafslund (nära Sarpsfors). Den 7 tågade

brigaden till Rakkestad, hvarest den förblef till d. 15, då den

efter stilleståndets af slutande fick gå till Fredriksstad. Härifrån

återvände brigaden, jemte den öfriga hären, i början af Nov.

till Sverige.

År 1815 erhöll Svea Lifgardet till sekundchef Friherre

Carl Arvid Lowisin, år 1837 Friherre Sixten Sparre, år 1843

Friherre Adolph Lowisin, år 1849 Grefve Adolf Fredrik NilsGyldenstolpe, år 1853 Carl Henrik MöUersvård samt år 1862

Axel Gabriel Lejonhufvud. År 1831 vidtogs den förändringen

med regementets organisation, att det indelades i 8

kompanier på 100 man, i stället för 10 på 80 man. Hela

personalen med befäl etc. uppgår nu till 887 man.

N:o 1. Kongl. Lifgardet till häst.

I slutet af Adolf Fredriks regering beslöto Ständerna, att lätta

trupper skulle uppsättas till Finlands försvar. I följd häraf

erhöll dåvarande chefen för Nylands dragoner, öfversten m. m.

Sprengtporten, i Febr. 1770 Konungens befallning att

organisera en trupp Lätta dragoner, hvilken, förutom befälet, skulle

räkna 150 man, fördelade på 3 sqvadroner, samt stå under

befäl af en major. Såsom stam öfverfördes till Finland 64 man

dugligt, och exerceradt manskap från det i Pommern förlagde,

värfvade husarregementet.

Vid 1772 års revolution öfverfördes till Stockholm 2

sqvadroner eller 100 man af de lätta dragonerna, hvilken afdelning

i Sept. månad samma år anbefaldes derstädes qvarblifva, för

att under namn af Lätta Dragoner af Konungens Lifgarde

utgöra en sqvadron till häst af Konungens lif- och hustrupper.

Härigenom blef Svea Lif gardes dåvarande chef Friherre Jakob

Magnus Sprengtporten äfven chef för Lätta Dragoneme.

Följande år erhöll corpsen namn af Lifgardet till ,samt

förökades till 5 sqvadroner ä 50 man, hvaraf 2 skulle vistas i

Stockholm och 3 i Finland. Men år 1777 förordnades att två

af de i Finland befintliga sqvadronerna skulle begifva sig till

Sverige; den i Finland qvarblifvande förenades tillsvidare med

Karelska dragonerna. Af de 4 nu i Sverige varande

sqva-dronema skulle 2 garnisonera i Enköping, 1 i Sigtuna och 1

i Södertelge; till Stockholm borde dock detaschcras det till

vaktgöring behöfliga manskapet. Samma år erhöll regitet till

chef Friherre JEwert Taube. År 1778 förändrades namnet till

Lätta Dragonerna af Kongl. Maj:ts Lif- och Hus-trupper;

dess stat var då 200 gemene man på 4 sqvadroner samt 63

man befäl m. m.

År 1788 inskeppades reg:tet på den galérflotta, som d. 23

Juni af gick från Stockholm, för att öfverföra de Svenska

trupperna till Finland. Sedan reg:tet i början af Juli blifvit

landsatt vid Helsingfors, qvarlåg det derstädes till slutet af

månaden, då det jemte gardet marscherade till Forsby, hvarest det

tillsvidare stannade. D. 27 Aug. erhöll det likväl ordres, att

jemte några andra trupper gå till vestra Finland, för att, till

kustens skyddande mot Ryssarnes landstigningsförsök, förläggas

i kantoneringar mellan Helsingfors och Åbo.

På hösten samma år återfördes regitet till Sverige för att

undergå en ny organisation, hvarigenom dess styrka skulle ökas

från 200 till 500 man. Detta kunde likväl af flerahanda skäl

ej verkställas, i följd hvaraf förökningen måste inskränkas till

20 man och 2 korporaler på hvaije sqvadron, hvilken stat i

Maj 1789 fastställdes. I Åug. samma år öfverfördes reg:tet

åter till Finland samt beordrades till kustfördelningens vid

Kymmene-elfs mynning, hvilken det uppnådde tids nog, att

deltaga i striderna d. 1 Sept, vid Kymmenegård, Tionvarpi

och Broby, hvarigenom återtåget till Abborfors föranleddes.

Reg:tet tilldelades sedan nämnde fördelning, som stod under

General-Löjtnant Plåtens befäl, samt inqvarterades öfver

vin-tren i trakten kring Lovisa.

Följande vår (Maj 1790) inskeppades Lätta Dragonerna på

skärgårdsflottan, för att utgöra en del af dess

landstignings-trupper, samt medföljde densamma sedermera under sommaren.

Reg:tet tillhörde den af delning, som d. 7 Juni landsattes vid

Koivisto kyrka. Jemte några andra trupper under

öfverste-Löjtnant Dyke sändes Lätta Dragonerna d. 8 till Ummejocki

vid vägen till Petersburg, samt tillbakavisade derstädes med

tapperhet ett häftigt anfall, som det fiendtliga rytteriet gjorde.

Konung Gustaf III, som följande dag ankom till stället,

förklarade sitt nöje med lätta dragonernas välförhållande, första

gången de haft tillfälle att visa sig för fienden. Reg:tet

inskeppades sedan (d. 18) åter på skärgårdsflottan samt deltog

i dess vidare tåg till fredens afslutande samt således äfven i ut-*

brottet ur Wiborgska viken och i slaget vid Svensksund d. 3

och 9 Juli.

I Dec. 1790 indrogs åter den förstärkning reg:tet föregå-»

ende året erhållit. Deremot kallades den hittills med Karelska

dragonerna förenade sqvadronen i Juli 1792 till Sverige, dåregrtet äfven erhöll namnet Lätta Dragoncorpsen. Samma år

blef Grefve Hans Henrik von Essen reg:tets chef. I Jan. 1793

anvärfdes ytterligare en sqvadron, hvarjemte reg:tet, som nu

räknade 300 man på 6 sqvadroner, fick namnet Kongl. Maj:ts

Lifhusar-regemente. I slutet af 1794 införlifvades äfven med

regrtet 2 sqvadroner ä 50 man af de i Skåne förlagda

Mörner-ska husarerne; men dessa skiljdes redan år 1797 från

detsamma och återgingo till Skåne. Sistnämnde år erhöll reg:tet

namnet KongL Maj:ts Lifdragoncorps; deijemte tog Kongl. Majrt

kommandot deröfver, hvarvid det sedan förblifvit; reg:tets

första sekundchef blef Carl Reinhold Uggla.

År 1801 organiserades 2:ne af regementets sqvadroner till

hästjägare. Hösten 1805 öfverfördes 2 sqvadroner till

Pommern, samt marscherade med den der samlade armén genom

Mecklenburg till Elben, hvarest vinterqvarter intogos mellan

Lauenburg och Dömitz. Då den öfriga hären i April 1806

återgick till Pommern, qvarlemnades under öfverste G.

Löwen-hjelms befäl en afdelning af 6 sqvadroner i Lauenburg, för att

för Konungens af England räkning besätta detta land, hvilket

jemte Hannover af Napoleon blifvit afträdt till Preussen. Till

nämnde afdelning, som förlädes till Ratzeburg och dess

omgif-ningar, hörde äfven de tvenne sqvadronema af lifdragoneme.

Då Preussame i slutet af April inryckte för att taga landet i

besittning, ville Löwenhjelm ej medgifva detta, men tvangs

efter en mindre fäktning vid Mari ens tedt (nära Schalen-Sees

norra ända) att retirera till Pommern. Kongl. Maj:t förklarade

sitt välbehag med truppernas förhållande vid Schalen-See.

Sommaren 1806 undergick reg:tet åter åtskilliga

organisationsförändringar. Till en början införlifvades med detsamma

de 2 frånskiljda hästjägaresqvadronerna; sedermera förstärktes

hvar och en af de 6 sqvadronerna till 75 man, så att reg:tet

räknade 450 man; slutligen fick det namnet Kongl. Maj:ts

Lif-garde tiU hast, hvilket namn det sedan fortgent bibehållit De

2 i Pommern befintliga sqvadronerna återfördes i Sept till

Sverige.

I Mars år 1808 afmarscherade Lifgardet till häst till

Örebro för att utgöra en del af den derstädes mot Norge samlade

reserv-armén. Regementet var då formeradt på 5

fält-sqvadro-ner; den sjette qvarstannade i Stockholm såsom depotsqvadron.

I Juni månad fick reg:tet återmarschera till Stockholm för attt

användas i Finland. En sqvadron under Ryttmästar Broberger

medföljde Vegesacks expedition mot Åbo, samt deltog med

utmärkt tapperhet i striden vid Lem o d. 19—20 Juni. Då

sqvadronen, i anseende till den brutna terrängen ej kunde

användas till häst, erbjöd den sig sjelfmant att tjenstgöra såsom

jägare till fot och erhöll för detta ändamål gevär. Jemte

gardets jägare tilldelades den avantgardet samt framträngde i

spetsen för de öfriga trupperna.

Snart derefter öfverfördes återstoden af reg:tet till Åland.

I medlet af Aug. sände Konung Gustaf Adolf General-Major

Vegesack med en landstigningscorps af 2,000 man från Åland

till Björneborg; bland dessa trupper befunnos äfven 2

sqvadro-ner af Lifgardet till häst. Men då landstigningen i anseende

till den grunda stranden ej kunde verkställas vid Björneborg,

for Vegesack till Christinestad, der han d. 28 Aug. utskeppade

sitt folk och hvarifrån han ofördröjligen marscherade till

Lapp-fjärd, der finska härens högra flygelcorps då stod. Ryssarne,

som ej hade kännedom om Vegesacks ankomst, anföllo d. 29

Svenskame, men blefvo efter några timmars strid

tillbakaka-stade till ömossa och tvungne att på denna sida uppgifva

sina anfallsförsök. Efter halfannan veckas stillastående erhöll

Vegesack befallning att i sträckmarscher begifva sig till Wasa,

hvilket han äfven gjorde med en sådan skyndsamhet att 10 mil

tillryggalades på 2 dagar. . D. 11 Sept förenade han sig i

Lillkyro med hufvudhären, med hvilken han d. 14 utkämpade

den blodiga striden vid Oravais. Hvarken vid detta ställe eller

vid Lappfjärd kunde de tvenne Lifgardes-sqvadronerne i

anseende till den brutna terrängen spela någon framstående rol.

De åtföljde sedan finska armén på dess reträtt till Uleåborg

och Torneå, hvarifrån de i Dec., jemte de öfriga svenska

re-gementema som tillhörde norra finska armén, fingo återgå till

mellersta Sverige.

Tvenne sqvadroner af Lifgardet till häst bevistade äfven

landstigningarne vid Lokalax d. 17 och 18 Sept, samt vid

Helsinge d. 26—28 i samma månad, men kunde af samma

skäl, som nyss anfördes, föga användas. Regementet qvarlåg

sedan öfver vintem på Åland. Det räknade derstädes i Febr.

1809 340 man. Häraf deltog en mindre af delning d. 18 Febr.

i en förpostfäktning med kossackeraa vid Löfö. Lifgardet till

häst medföljde sedermera den åländska armén på återtåget öf-ver Ålands haf d. 16 och 17 Mars, samt fördelades derefter

på de olika brigader, som utgjorde kustarmén. Tvenne

sqva-droner medföljde på sommaren den Norrländska expeditionen i

Aug. månad samt bevistade striderae vid Säfvar och Ratan

d. 19 och 20 Aug. Vid förstnämnde ställe förlorade reg:tet 17

man i döda och sårade.

År 1809 blef Grefve Gustaf Carl Fredrik Löwenhjelm

reg:tets sekundchef. År 1810 nedsattes dess stat till 300 man

på 4 sqvadroner. Men 1813 i April ökades den åter med 100

man, hvaraf 60 rekryterades i Pommern under pågående krig

och 40 togos bland Stockholms stads beväringsmanskap för

att bestrida vaktgöringen i hufvudstaden. D. 8 Maj

inskeppades regementet under öfverste Arfvidsons befäl till Tyskland,

samt utskeppades d. 23 i Stralsund, der det till en början

förlädes i kantoneringsqvarter. Lifgardet till häst tilldelades

sedermera svenska arméns kavalleridivision under Sköldebrand

samt bevistade under dennes befäl bataljeme vid Grossbeeren,

Dennewitz och Leipzig. Regitet medföljde sedan armén på

dess marscher till Hannover och Holstein, men deltog ej i

striden vid Bornhöft, emedan det för tillfället var detascheradt.

Först i början af Jan. 1814 stötte det åter till Sköldebrands

division, då densamma d. 8 och 9 inryckte i Schleswig och

Flensburg. På marschen till Belgien utgjorde det ofta Carl

Johans eskort.

D. 1 Maj 1814 uppbröt reg:tet från trakten af Lüttich

och marscherade genom Düsseldorf och Hannover till Rostock,

dit ankomsten skedde h. 8 Juni; d. 19 i samma månad

inskeppades det vid Warnemünde på transportflottan och

landsattes d. 26 och 28 vid Carlshamn; derifrån gick marschen

landvägen öfver Göteborg och Strömstad till Norge. Lifgardet

till häst tilldelades under norska fälttåget första divisionen

under General-Major Posse, men bevistade under detsamma

ingen fäktning. I början af Dec. återkom regementet till

Stockholm.

I Aug. 1815 organiserades Lifgardet till häst på 5

sqvadroner a 75 man. År 1831 erhöll reg:tet en tillökning af 5

man per sqvadron, så att hvaije sqvadron räknade 80 man

och hela regementet alltså 400 man. Den sista

organisationsförändringen skedde år 1844, då sqvadronemas antal nedsattestill 4 på 100 man hvardera, hvarvid det sedan med några

mindre förändringar har blifvit.

År 1815 blef dåvarande Hertigm af Södermanland,

sedermera Konung Oscar 1 regrtets sekundchef, år 1822 Axel

Gustaf Broberger, och samma år Grefve Magnus Brahe, hvilken

beklädde platsen till sin död år 1844. Åren 1846—1847 var

Grefve Johan Carl Puhe sekundchef, derefter Grefve Ludung

Ernst v. Stedingk, samt från år 1856 Ulric Fabian Sandels och

från 1864 Carl Magnus Ludwig Björnstjerna.

N:o 2. Kongl. Andra Lif-Gardet.

År 1739 läto de då samlade ständerna, såsom en inledning

till det påtänkta anfallskriget mot Ryssland, till Finland

öfver-föra 10 svenska regrten. Bland dessa voro äfven tvenne

värf-vade, hvilka hittills legat i garnison i de svenska fästningame.

Efter deras af gång måste garnisonstjenstgöringen på de orter,

der de varit förlagda, bestridas genom kommenderingar ur de

indelta regementerna. Detta väckte dock snart missnöje hos

den jordbrukande delen af befolkningen, dels i följd af de täta

genommarscheme, dels emedan en mängd arbetskrafter

undandrogos jordbruket, af gången på knektar blef större och

munderingens slitning ojemn m. m. d. De år 1741 ånyo samlade

ständerna, hvilka läto börja det Ryska kriget, ansågo äfven

lämpligt, att hafva de indelta regiten, som skulle gå i fält,

oförsvagade genom gamisons-kommenderingar. På grund af

dessa skäl beslöto de, att antaga det anbud, som gjordes af en

skicklig officer, Öfverste-Löjtnanten Grefve Gustaf Daniel

-milton, hvilken mycket utmärkt sig i Fransk tjenst, att

uppsätta ett värfvadt regemente. I Juli 1741 afslutades mellan

honom och kronan ett kontrakt, deri vilkoren å ömse sidor

noga bestämdes, och enligt hvilket det nya regitet skulle bestå

af 1,000 man på två bataljoner samt inom ett års tid vara

färdigt.

Hamilton blef öfverste och reg:tets första chef samt

avancerade såsom sådan år 1747 till General-Major, år 1753 till

General-Löjtnant och år 1757 till General, i hvilken egenskap

han deltog i Pommerska kriget; i Juni år 1758 blef han

General en Chef för hela svenska armén i Tyskland, hvilken

befattning han likväl blott ett halft år innehade. Det reg:te,

han uppsatt, öfversändes icke långt efter dess bildande till

Finland för att derstädes bestrida gamisonstjenstgöring. År 1759

afträdde Qamilton från chefskapet, hvilket öfvergick till

öfver-sten Friherre Magnus Daniel Liljesvård, som år 1761 erhöll

af sked med General-Majors namn och värdighet. Härefter

synes chefsplatsen vid /. d, Hamiltonska reg:tet, som det ännu

benämndes, några år varit ledig, till dess år 1763 utfärdades

”titel för H. K. H. Hertig Fredrik Adolf att vara chef för

reg:tet”, hvilket äfven erhöll hans namn. År 1766 blef

Friherre Otto Jacob Zöge von Manteufel öfverste vid Hertig

Fredrik Adolfs reg:te, hvilket, då den sednare år 1770 erhöll

chefskapet öfver ett annat reg:te, tillsvidare benämndes efter

Manteufel, som då blef dess chef. Men redan år 1772 erhöll regitet

namn af. Enkedrottningens Lifregemente efter Drottning Lovisa

Ulrika, Konung Adolf Fredriks efterlefvande gemål, och denna

benämning bibehöll det sedermera, så länge det existerade.

Sistnämnde år öfverfördes 200 man af reg:tet till Stockholm

af Majpr Swedenhjelm, för att under General-Löjtnant

Sprengt-portens befäl medverka vid regementsförändringen.

År 1773 i Mars erhöll öfversten Kaulbars tillstånd att

uppsätta ytterligare en tredje bataljon af reg:tet, bestående af

4 kompanier af 120 man hvardera, och denna bataljon utgör

det egentliga upphofvet till Kongl. Andra Lif-Gardet. Nämnde

bataljon förlädes till en böijan i Stockholm för att göra

gar-nisonstjenst. Då Manteufel, hvilken år 1770 avancerat till

General-Major och år 1776 till General-Löjtnant, år 1782 blef

Öfverste för Jönköpings reg:te, erhöll Friherre Carl Ffeijf,

hvilken år 1780 blifvit öfverste för tredje bataljonen, chefskapet

öfver Enkedrottningens Lifregrte.

Under kriget med Ryssland åren 1788—1790 deltog reg:tet

i åtskilliga krigsförrättningar. Den tredje bataljonen öfverfördes

i slutet af Juni från Stockholm till Helsingfors; öfverste

Swedenhjelm, som år 1784 blifvit bataljonens chef, förde den

under kriget. Sedan bataljonen några veckor legat i läger vid

Helsingfors, aftågade den i slutet af Juni längst med kusten

och öfver riksgränsen till Summa, för att utgöra en del af

öfverste G. M. Armfelts corps, hvilken från vestra sidan skulle

anfalla Fredrikshamn. Då likväl nämnde anfall i följd af de

finska officerames myteri måst inställas, retirerade Armfelts

corps, till hvilken Konung Gustaf HI d. 4 Aug. begaf sig för

att söka säkerhet, d. 5 till Högfors, hvarest den sedermera

qvar-blef den återstående delen af sommaren.De tvenne första bataljonerna af Enkedrottningens

Lif-reg:te, som legat på Sveaborg, inskeppades derstädes under

öf-verste Pfeiffs befäl d. 25 Juli på skärgårdsflottan, för att under

General-Löjtnant Siegroths ledning deltaga i anfallet på

Fre-drikshamn från östra sidan, öfverste Pfeiff var den förste, som

med sitt reg:te d. 3 Aug. landsteg vid Brackila. Han erhöll

äfven sedan befälet öfver avantgardet, bestående af 200 grena- *

dierer af Enkedrottningens Lifregite samt en del af

Södermanlands reg:te. Med dessa trupper framträngde han natten

mellan d. 3 och 4 till Fredrikshamns grannskap, hvarest han

hade att utkämpa en liflig förpoststrid med fienden. Då

återtåget på morgonen anträddes, betäckte han detsamma med sina

trupper. Sedan landstigningscorpsen åter blifvit inskeppad på

skärgårdsflottan, fördes de båda bataljonerna till Högfors,

hvarest de landsa” 1 11 °ledes hela reg:tet nu

af Sept., då Svenskarne öfvergåfvo alla sina öster om

Kym-mene-elf intagna positioner. I slutet af Oct. förlädes armén i

vinterqvarter. Enkedrottningens Lifreg:te sändes till Helsingfors.

I slutet af Juni månad 1789 gingo de svenska trupperna

åter i fält. Enkedrottningens Lifregite tilldelades

kustfördelningen, hvilken ånfördes af General-Löjtnanten Mejerfelt. Denne

gick i början af Juli öfver riksgränsen vid Abborfors och

för-dref fienden d. 9 från passet vid Suttula samt d. 18 från det

vid Kymmenegård och Högfors. D. 19 framsändes öfverste

Swedenhjelm, som nyss ankommit med ett större detaschement,

hvaribland äfven hans egen bataljon, till Saxal a för att

undersöka fiendens dervarande ställning. En häftig strid uppstod då

vid Saxala, som slutades dermed, att Swedenhjelm, sedan han

vunnit sitt ändamål och fienden erhållit betydlig förstärkning,

drog sig tillbaka till de trupper, som blifvit utsända att

betrygga hans återtåg.

I medlet af Aug. detascherades en bataljon af regitet till den

vid Anjala stående fördelningen. Återstoden af regitet synes

varit detascheradt under striderna vid Högfors och Suttula d. 31

Aug., då Ryssarne efter svenska skärgårdsflottans nederlag

genom sina landstigningsförsök tvungo kustfördelningen, som nu

stod under General-Löjtnant v. Plåtens befäl, att retirera inom

riksgränsen vid Abborfors. I slutet af Oct intogos vinterqvar-

var förenadt.

derstädes till slutetteren. Enkedrottningens Lifreg:te, som nu åter blifvit förenadt,

förlädes till Lappträsk.

Åfven år 1790 tilldelades reg:tet General-Löjtnant Plåtens

fördelning, som då likväl uppehöll sig något högre upp vid

Kymmene-elf, mellan Anjala och Elimä. D. 3 Maj sändes

öf-verste Swedenhjelms bataljon att aflösa en annan bataljon i

positionen vid Anjala, der fienden sedan flera dagar vidtagit

hotande förberedelser till öfvergång af elfven. Det oaktadt

förstärktes icke dervarande afdelning, hvilken utom Swedenhjelms

bataljon blott bestod af en svag bataljon s. k. friskyttar.

Följden blef att fienden på morgonen d. 5 Maj med stor

öfver-magt gick öfver elfven och intog batteriet närmast bron.

Swe-denhjelm, som förde befälet öfver det hela, samlade då sin

ringa styrka i de bakom liggande förskansningame och

försvarade sig derstädes en stund med mycken tapperhet. Major

Björnberg, som för tillfället förde Swedenhjelms bataljon, blef

dödligt sårad. Då Swedenhjelm slutligen sökte draga sig

tillbaka, blef han på alla sidor kringränd och jemte större delen

af sin styrka fången. Blott 100 man undkommo, hvilka

tillsammans med 100 man af ett annat reg:te vid Korhois sökte

sätta sig till motvärn; men äfven de blefvo tillbakaträngde och

måste retirera till Willikala. Der möttes de likväl af

General-Löjtnanten Platen, som med 1,000 man, hvilka han i hast

hopsamlat, upptog den slagna truppen och på e. m. framryckte

mot Korhois. Oaktadt alla försök, som han följande dag

gjorde att fördrifva fienden från nämnde ställe, lyckades han

likväl ej häri, utan måste retirera till Willikala.

Samma dag striden vid Anjala utkämpades af Swedenhjelms

detaschement, marscherade ett annat, minst dubbelt så starkt,

under Öfverste-Löjtnant Knorrings befäl från Elimä till

Hirf-venkoski för att bortdrifva en derstädes stående fiendtlig

afdelning. Till nämnde detaschement hörde äfven Öfverste-Löjtnant

Cronstedts bataljon af Enkedrottningens Lifreg:te.

Detasche-mentet, som d. 5 hann till Rausila, framkom d. 6 till

Hirf-v en k o sk i och lyckades efter en hetsig strid fördrifva fienden

ur hans förskansningar och tvinga honom draga sig tillbaka

öfver Kymmene-elf till ryska sidan. Till den lyckliga utgången

af denna affär bidrog i väsendtlig mån en kringrännande

rörelse, som Cronstedts bataljon utförde mot fiendens högra flank.

Bataljonen återvände sedermera till General-Löjtnant Plåtensfördelning, som någon tid derefter (d. 30 Maj) fördref fienden

från Korhois och tvang honom retirera till Anjala, der

Rys-same likväl bibehöllo sin ställning på svenska stranden till

krigets af slutande genom freden i Werelä (d. 14 Aug.)

Öfverste Hans Leonard Swedenhjelm blef, sedan han

återkommit ur den ryska fångenskapen, år 1791 chef för

Enke-drottningens Lifreg:te. År 1793 i Maj skedde i afseende på

reg:tets organisation den förändringen, att tredje bataljonen,

som efter krigets slut återvändt till Stockholm, skiljdes från

reg:tet och under namn af ” Värfvade bataljonen af

Lifrege-ments-brigadens lätta infanteri \ förenades med Lifbrigaden,

hvilken då stod under H. K, H. Hertigens af Södermanland

befäl. Swedenhjelm erhöll afsked. Öfverste-Löjtnant Olof

Gabriel Wallenstjema blef sekundchef för bataljonen. Cronstedt

blef öfverste och chef för Drottningens Lifregrte, om hvilket

ingenting vidare återstår att nämna, än att det låg i garnison

på Sveaborg till böijan af 1808 års krig, då det vid

fästningens kapitulation råkade i rysk fångenskap.

Lätta bataljonen förstärktes straxt efter frånskiljandet med

2 kompanier, så att dess nummerstyrka uppbringades från 460

till 696 man. I Mars 1796 nedsattes styrkan till 600 man

och i Juli samma år fick bataljonen namnet Lifreg:tets

värfvade infanteri; år 1796 blef äfven öfverste Georg Jedda

sekundchef för bataljonen. I Jan. 1803 skiljdes den från

Lifbrigaden för att under KonungGustaf TV Adolfs eget befäl utgöra

hans Mnska Gardesregemente, i hvilken egenskap det samma år

förlädes på Sveaborg och i Borgå. År 1805 i Oct. återvände

regitet likväl till Stockholm. Jedda, som fortfarande varit reg:tets

sekundchef, afled 1806. Han efterträddes af Axel v. Palén.

Af Finska gardesreg:tet deltogo 200 man med den

sammansatta gardesbataljonen i v. Vegesacks landstigning vid Lem o d.

19 och 20 Juni 1808 samt utmärkte sig der, jemte de andra

gardesregementema, genom mod och tapperhet. När sedermera

den södra finska eller åländska armén bildades, uppbringades

finska gardet till en fältbataljon af 350, och slutligen 475 man,

hvilken ställdes under Major Åkerhjelms befäl. Nämnde

bataljon deltog derefter med utmärkelse såväl i landstigningen vid

Lokalax d. 17 och 18 Sept, som i striden vid Helsinge och

Viais d. 26—28 Sept.Återkommet till Åland, delade Finska gardesreg:tet de

öf-riga gardernas oförtjenta lott att genom general-ordres af d. 12

Oct. degraderas, hvarpå det efter sekundchefen kallades det

Palénska reg:tet. Vid samma tillfälle förstärktes reg:tet med 5

kompanier af det reducerade Svenska gardet samt indelades på

10 kompanier ä 80 man. Det qvarlåg sedermera öfver

vin-tren på Åland samt deltog d. 16 och 17 Mars i återtåget

öfver Ålands haf.

Efter 1809 års statshvälfning, och sedan upplyst blifvit,

”att K. M:t vore i afseende på gardernas förhållande vid

Helsinge förd bakom ljuset”, återfick reg:tet sin rang samt erhöll

benämningen Andra gardesregitet,hvarjemte Konung Carl XIII

blef dess chef och öfverste Palén dess sekundchef. Från denna

tid har chefskapet ständigt varit med kronan förenadt. Då

Palén år 1810 af led, blef Friherre Conrad Theodor v.

Schultzen-heim, förut Öfverste-Löjtnant vid reg:tet, dess sekundchef.

År 1813 d. 17 April inskeppades i Stockholm på

galér-eskadern en fältbataljon af 500 man under Öfverste-Löjtnant

Lorichs befäl, samt landsattes d. 13 Maj vid Stralsund.

Bataljonen tilldelades sedermera svenska arméns första brigad,

hvilken såväl under tyska som norska fälttåget stod under

befäl af regrtets chef öfverste Schultzenhéim, som år 1813

framryckte till General-Major. Bataljonen bevistade under

höstfälttåget nämnde år slagen vid Grossbeeren d. 24 Aug.,

Dennevitz d. 6 Sept. samt Leipzig d. 18 och 19 Oct. I

stormningen af staden Leipzig sistnämnde dag deltog andra

gardets jägare-division tillsammans med första fördelningens

sammansatta jägare-bataljon.

Bataljonen åtföljde sedermera svenska armén på dess

marscher till Hannover och Holstein, der jägaredivisionen tog del i

fäktningen vid Landtwehr nära Lübeck d. 5 Sept. Efter

freden i Kiel bevistade bataljonen svenska arméns tåg i Jan.,

Febr., Mars och April , månader 1814 öfver Lübeck,

Boitzen-burg, Celle, Minden, Cölln och Lüttich till Brüssel, samt

der-ifrån i Maj och Juni samma väg tillbaka till Rostock och

Warnemünde, hvarifrån den öfverfördes till Göteborg för att

deltaga i norska fälttåget. Med arméns första brigad inryckte

bataljonen d. 2 Aug. vid Svinesund öfver norska gränsen och

marscherade de följande dagame öfver Torpum, Guslund, Skie- "

berg och Hafslund till Rakkestad, der den inträffade d. 7 Aug.och hvarest den förblef till d. 15, då den efter afslutandet af

stilleståndet i Moss fick gå till Fredriksstad. Härifrån

återvände den, jemte den öfriga armén, i början af Nov. till Sverige.

År 1817 blef Carl Fredrik Lorich Andra Gardesreg:tets

sekundchef, hvilken befattning han bibehöll i 34 års tid,

hvarunder han 1823 avancerade till General-Major och 1839 till

General-Löjtnant. Han efterträddes år 1851 af Öfverste

Samuel Wilhelm Nauckhoff, hvilken år 1857 blef General-Major;

efter honom kom slutligen från 1862 Carl Johan Lindecreutz.

Andra Gardesreg:tet erhöll i Aug. år 1818 namnet ”Konungens

Andra Lifgarde”, hvilken benämning det ännu innehar. I Sept.

år 1830 blef reg:tet fördeladt på 8 kompanier à 100 man, i

stället för 10 à 80. Dess total-nummerär, befäl, spel m. m.

inberäknadt, uppgår nu till 894 personer.

N:o 2. K. Lif-Reg:tets Dragon-Corps. N:o 3. K.

Lif-Reg:tets Husar-Corps. N:o 3. K. Lif-Reg:tets

Grenadier-Corps.

Dessa trenne corpser härstamma från det under Carl XI:s och

Carl XII:s tid så berömda "Lifregementet till häst”, som

återigen har sitt ursprung från de fordna Upplands (och

Södermanlands) ryttame. De hafva således till det mesta en

gemensam krigshistoria, hvilken är särdeles rik på stora minnen.

De underrättelser, man har om Upplands ryttare fötfe

Gustaf II Adolfs tid, äro, såsom vid de flesta andra reg:ten,

ganska sparsamma. I ett ”Register uppå K. M:ts Krigsfolk af d.

25 Aug. anno 1593” upptages bland ryttame Upplands-fanan

(jemte den s. k. Fogdefanan) till 364 man.

Då Konung Sigismund på sommaren år 1598

öfverkom-mit till Sverige för att bekämpa Hertig Carl samt Lascy och

Stålarm med Finname bemägtigat sig Stockholm, samlades

Upplands ryttare i Sept. vid Westerås under Krister Hom, för att

genom Nerike stöta till Konungens i Östergötland befintliga

armé. Men de hindrades derifrån af Carl Carlsson

Gyllen-hjelm, hvilken begagnade sig af en krigslist och lät intala

Krister Hom, att vägen till Nerike var spärrad af allmoge och

förhuggningar, hvarigenom Hom förmåddes att afstå från tåget.

Upplands ryttare bevistade derefter såväl Hertig Carls tåg

till Finland år 1599, som det till LifHand åren 1600 och 1601;

sistnämnde år anfördes de af Herman v. Bjurm samt förlädes

efter staden Kockenhusens stormning, d. 12 Mars, jemte en

stark afdelning fotfolk i densamma för att belägra slottet, men

blefvo i stället sjelfva inneslutne af den polska armén (i Maj),

samt, då ett försök af Gyllenhjelm att undsätta staden d. 1

Juni misslyckats, d. 16 Juni jemte den öfriga garnisonen tvungne

att gifva sig fångne. Sedermera deltog den nyuppsatta

Upplands-fanan, jemte den under tiden bildade

Södermanlands-fa-nan, i det andra krigståget till Liffland år 1605 samt var med

i slaget vid Kirchholm d. 17 Sept Den förstnämnda fanan

anfördes i slaget af hlans Olof sm och räknade 125 man;

Sö-dermanlands-fanan anfördes af Peder Svensm och räknade 98

man, hvaraf 36 dödades.

Enligt ett ”förslag öfver allt krigsfolket” af år 1617, skulle

Upplandsfanan följande år uppbringas till 300 man. År 1618

öfversändes fanan, då 287 man stark, till Liffland för att

förstärka dervarande armé. Ur nämnde stora fana uttogs 1621

tvenne mindre på 125 man, hvilka båda medföljde Konungen

till Riga och bevistade årets fälttåg, men hvaraf den ena i Jan.

1622 vid Wolmär blef öfverraskad och nedhuggen af

Polac-karne; den ersattes på våren af en ny. År 1623 indelades

Upplands ryttare, enligt ett ”förslag på folket i hela riket af

d. 28 Maj”, i 3 kompanier å 125 man. Åfven Södermanlands

ryttare organiserades då på 3 kompanier å 125 man. Af både

Upplands och Södermanlands ryttare bevistade 2 kompanier

fälttågen i Liffland 1625 och 1626 samt deltogo förmodligen

äfven i slaget vid Wallhof d. 7 Jan. sistnämnde år.

Med den här, som i Juni 1626 öfverseglade från

Elfsnab-ben till Pillau samt d. 29 landsattes vid Braunsberg, följde 4

komp. af Södermanlands ryttare under Öfverste Zacharias Pauli.

Dessa ryckte med armén öfver Elbing och Marienburg till

Dir-schau, der d. 12 Juli ett befästadt läger intogs. När Konung

Sigismund med den öfverlägsna polska hären i böijan af Sept.

böljade belägra Mewe, uppbröt Konung Gustaf Adolf från

Dirschau för att undsätta staden, hvilket äfven skedde genom

stormning af höjderna norr om densamma d. 21 Sept

Härefter återvände Svenska hären till lägret vid Dirschau;

Upplands ryttare lågo under vintren i Elbingen.

Då Gustaf Adolf i böijan af Maj 1627 öfverkom till

Preussen med förstärkningar, medföljde älven 4 kompanier af

Upplands ryttare under öfverste Klas Kristerson Horn och

öfverste-Löjtnant Isac Axelson, hvilka afgingo till lägret vid Dirschau.

Under följande fälttåg deltogo Upplands och Södermanlands

ryttare såväl i åtskilliga mindre expeditioner, som äfven i

fäktningen vid Dirschau d. 8 Aug. De förra förlädes snart

der-efter i vinterqvarter i Dantziger Haupt, de sednare i Marienburg.Följande sommar (i Juni 1628) erhöllo Upplands ryttare

en förstärkning af 3 kompanier och Södermanlands af 2

kompanier. De förre räknade nu således 7 och de sednare 6

kompanier, hvilka alla såväl deltogo i de fruktlösa försöken att

instänga Dantzig (i Juni och Juli), som sedermera i marschen

till Graudentz (i Aug.) och i belägringen af Stras sbur g (i

Sept.) Under tiden tillkom 1 kompani från Sverige till

hvar-dera reg:tet. Södermanlands ryttare ströfvade, under det

Strass-burgs belägring pågick, långt in i Mazowien samt visade sig

nära staden Warschaus portar. De framträngde längst i

Polen af alla svenska afdelningar i detta krig. Som svenska rytteriet

lidit mycket under det regniga höstfälttåget, hvilket medfört

många ansträngningar, fick större delen af det inhemska samma

år återvända till Sverige. Af Upplands ryttare qvarlemnades i

Preussen blott 2 kompanier och af Södermanlands lika många.

Vid samma tid synes hela Svenska kavalleriet blifvit

for-meradt på 5 lika stora regementen, nemligen Upplands,

Södermanlands, Östergötlands, Westergötlands och Smålands,

hvar-dera på 8 kompanier å 125 man. Upplands ryttare uppsattes

i Uppland och Westmanland, Södermanlands ryttare i

Södermanland, Nerike och Wermland.

År 1629 lågo de 2 Upplands-kompanierna i lägret vid

Montauer-Spitz och de 2 Södermanlands-kompaniema i

hufvud-lägret vid Marienburg, hvarföre man har anledning tro, det de

sednare bevistade fäktningen vid Stuhm, fastän det ej är

be-visligt. Samtlige kompanier återvände på hösten till Sverige.

År 1630 qvarstannade båda regementema i Sverige. Men

år 1631 utsändes en sqvadron (4 kompanier å 125 man) af

hvardera reg:tet till Tyskland, Upplands ryttare under

öfverste-Löjtnant Isac Axelson, Södermanlands under Öfverste-Löjtnant

Otto Sack. Meningen hade i början varit, att de skulle

medfölja samma flotta, som i slutet af Juni förde Drottningen till

Greifswalde; men i följd af brist på transportfartyg fördröjdes

öfverfarten till längre fram på sommaren. Efter ankomsten till

Tyskland tilldelades de båda sqvadronema först General Totts

armé i Mecklenburg; men vid vintrens inbrott fingo de af gå till

General Banérs armé, hvilken blifvit samlad i grannskapet af

Magdeburg och var sysselsatt med nämnde stads blokering. Då

Pappenheim i böijan af Jan. 1632 lyckades utdraga den

kejserliga garnisonen ur Magdeburg» förföljdes han af Banér norrom Hartz till närheten af Weser-floden. Banér stannade vid

Ahlefeld. Här fick han befallning från Gustaf H Adolf, att

med en del af sin styrka öfver Thüringer-Wald sgå till

Franken och der förena sig med hufvudhären. I slutet af Febr.

uppbröt Banér från Ahlefeld med 6,000 man, hvaribland äfven

Upplands och Södermanlands ryttare, samt tågade öfver

Nord-hausen, Frankenhausen, Schmalkalden och Würtzburg till

Kit-zingen, der han d. 14 Mars förenade sig med Konungen.

Härefter åtföljde Upplands och Södermanlands ryttare till

Konungens död den svenska hufvudhären. Från Kitzingen gick

tåget öfver Nürnberg till Donauwerth. Vid öfvergången af

Lech d. 5 April 1632 hörde nämnde ryttare till högra flygeln,

hvilken under Hertig Bernhards af Weimar befäl några

tusende alnar söder om den förnämsta öfvergångspunkten gick

öfver floden samt tog den bajerska hären i venstra flanken.

Från Lech marscherade Konungen i April öfver Augsburg,

Ingolstadt och Moosburg till München, derifrån i Mars öfver

Augsburg till Memmingen, hvarifrån han i följd af

Wallen-steins oväntade uppträdande i Böhmen i början af Juni öfver

Donauwerth nödgades återgå till Nürnberg. Under svältkriget

vid sistnämnde stad förlorade de båda sqvadronema hälften af

sin styrka. De åtföljde sedermera (i Sept.) Konungen vid hans

andra marsch till Donauwerth och Rain, samt derifrån (i Oct)

tillbaka till Erfurth. I slaget vid Lützen d. 6 Nov. stodo

Upplands och Södermanlands ryttare ungefär på midten af

högra flygeln, vid hvilken Konungen befann sig, samt delade

under bataljen alla dess öden; de förra hade då sammansmält till

250, de sednare till 200 man; förlusten i slaget torde hafva

uppgått till ungefär en tredjedel. Sqvadronema inqvarterades

under återstoden af året i Meissen.

I böijan af år 1633 åtföljde hela det inhemska svenska

och finska rytteriet Hertig Georgs af Lüneburg armé, som

drog till Neder-Sachsen (se ant. rör. Svea Lifgaraets historia),

hvarest de snart derefter, d. 2 Mars, bevistade den berömda

öfvergången af Wesern vid Rinteln och det derefter

följande öfverfallet på det kejserliga rytteriet. Medan fotfolket

belägrade Hameln, tumlade ryttame sedermera i åtskilliga

mindre fäktningar och skärmytslingar om med Gronsfelds kavalleri

i östra Westfalen. Slaget vid Oldendorf d. 28 Juni 1633

bevistades äfven af Upplands och Södermanlands ryttare; destodo der efter vanligheten på högra flygeln. Sedan Hameln i

följd af segren vid Oldendorf d. 12 Juli kapitulerat, förlädes

neder-sachsiska hären under några veckor i qvarter. Men i

böljan af Aug. måste svenska och hessiska rytteriet under

befäl af öfverste Stålhandske och General-Major Melander

uppbryta från Weser, för att tåga till General-Staternas

(Hollän-dames) undsättning. D. 3 Aug. samlades nämnde afdelning vid

Hamm, öfverskred d. 12 Rhen vid Wesel och ankom d. 20

till Prinsens af Oranien befästade läger mellan byame Boxtel,

Oirschot och Osterwieck, straxt söder om Herzogenbusch. Dé

svenska ryttame väckte mycket uppseende i holländska armén,

såväl genom sin stora och kraftiga växt, som sin utmärkta

disciplm och gudsfruktan; hvaije morgon slöto de en ring och

knäböjde, samt anropade den Högste med bön och sång. I

lägret vid Herzogenbusch dröjde Prinsen af Oranien till Oct.,

då han tågade till Maastricht för att proviantera staden, samt

derefter till Venloo, hvarifrån de svenska och hessiska ryttame

fingo återvända till Westfalen. Sedan de vid Wesel gått

tillbaka öfver Rhen, förenade de sig vid Schwerte (vid Ruhr) d. 25

Oct. med Fältmarskalken Kniphausens armé. Denne stod just

i begrepp att öfverskrida Ruhr för att afskära den ligistiske

Generalen Bönnighausen, hvilken plundrande infallit i Hessen,

återtåget till Cölln. Men som höstregnet uppsvällt floden, måste

Kniphausen längre ned vid Hattingen passera densamma, och

som det förföljande svenska rytteriet sedermera blott med möda

kunde arbeta sig fram genom den bergiga och skogiga trakten,

undkom Bönnighausen till Bonn. Kniphausen framträngde till

Wipperfurth, men återvände derifrån i böijan af Nov. till Unna,

hvarefter kavalleriet förlädes i qvarter norr om Ruhr.

År 1634 blef Isak Axelson Silfversparre öfverste och Chef

för Upplands ryttare. I böijan af samma år fick det svenska

rytteriet, som nu stod under den till General-Major utnämnde

¡Stålhandskes befäl, befallning att lemna qvarteren i Westfalen

för att afgå till Elben och utgöra en del af den armé, som

derstädes på våren skulle samlas under Fältmarskalken Banérs

befäl. Stålhandske hade redan hunnit öfver Weser, då han i

följd af en order från Hertig Georg i böijan af April måste

återvända till Hameln för att förstärka den armé, som

derstädes samlades i ändamål att undsätta General-Major Melander.

Dén sednare hade nemligen med Hessame blifvit innesluten vidn

Hervorden af de ligistiske Generalerna Bönnighausen och Dé

Gleen. I medlet af April uppbröt Hertig Georg från Hameln

samt befriade Melander, med hvilken ban förenade sig d. 16.

Stålhandske fick härefter af gå till Magdeburg, der Elben

passerades och hvarifrån marschen vidare fortsattes till

Müncheberg, hvarest Banér sammandragit sin här. Så snart

Stålhandske ankommit (d. 8 Maj) gick Banér jemte de

branden-burgska trupperna till Frankfurt a. d. Oder, hvars belägring

företogs. Sedan staden kapitulerat (d. 23) rigtade Banér sin

marsch till Glogau, hvilken stad Stålhandske med svenska

rytteriet i början af Juni kringrände. Men sachsiska hären under

Amheim, som straxt förut (d. 3 Maj) vid Liegnitz vunnit en

seger öfver de kejserlige i Schlesien, skyndade samtidigt till

Glogau, nödgade Stålhandske afstå från blokaden, samt

be-mägtigade sig derpå staden. Banér, som under tiden

framkommit till Neuensaltz vid Oder, tillbragte återstoden af Juni

månad under fruktlösa underhandlingar med Chur-Sachsen an*

gående det blifvande fälttåget i Schlesien, i hvilket land

Sach-sarae likväl ej ville insläppa Svenskame. Slutligen kom

befallning från Oxenstjema att företaga ett anfall mot Prag, för att

genom denna diversion möjligtvis rädda Regensburg, som vid

denna tid hårdt ansattes af den kejserliga hufvudmagten.

Banér tågade i följd häraf i böxjan af Juli, långsamt efterföljd

af Sachsame, öfver Sagan, Zittau och Melnik, der Elben

öfver-skreds, till Hvita Berget vid Prag, der han inträffade d. 16

Juli. Men då en kejserlig här under Colloredo skyndat dit och

Sachsame ej ville skrida till belägring, drog sig Banér några

dagar derefter tillbaka till Leutmeritz, der han sedan blef

liggande. Under tiden föll Regensburg, och då snart derefter

underrättelsen om nederlaget vid Nördlingen inlopp, hvaijemte

Sachsaraes och Brandenburgames hållning blef allt mera

misstänkt, såg sig Banér slutligen i Sept och Oct. nödsakad att

öfver Ertzgebirge och genom Meissen retirera till Thüringen,

der han i Nov. intog vinterqvarter. Upplands och

Södermanlands ryttare hade medföljt på alla dessa marscher;

tillsammans räknade de nu blott 330 man; de inqvarterades i

Nord-hausen och Grefskapet Stolberg.

På våren 1635 erhöll Banér befallning, att med anledning

af det väntade kriget med Polen ofördröjligen hemsända så

många af de svenska och finska ryttame, som ville behålla sinaboställen i hemlandet och hvilka då borde tjena som stam fö:

de nyuppsatta. De öfriga skulle qvarstanna i Tyskland och

kompletteras med Tyskar samt hållas lika med värfvade

utländska ryttare, emedan man befarade, att de i Sverige, såsom

allt för mycket vanda vid ett utsväfvande lefnadssätt, skulle

förleda de hemmavarande till ett dylikt. Med anledning häiaf

upplöstes det i Tyskland befintliga rytteriet, samt dels

hem-sändes, dels tilldelades andra regementen.

Upplands och Södermanlands rytterireg:ten undergingo

samtidigt äfven någon förändring i organisationen. Den i Sverige

qvarlemnade sqvadronen af Upplands ryttare hade under de

sednaste åren blifvit förökad till 5 kompanier; derjemte hade

till rekryteringsområde för reg:tet äfven Nerike blifvit anslaget,

sålunda att detta landskap lemnade 1 kompani, Westmanlani

3 och Uppland 4. Vid Södermanlands ryttare, hvilka till

rekryteringsområde erhöllo Södermanland, Wermland samt Wassbo

och Walla härader i norra Westergötland, ersattes ej den till

Tyskland utdragna sqvadronen, utan reg:tet blef formeradt på

4 kompanier, hvilka år 1635 fördes af Öfverste-Löjtnant Carl

Siggeson och utdrogo till Preussen. År 1636 upplöstes slutligen

Södermanlands * ryttare såsom sjelfständig corps, sålunda att

Södermanland och Wermland såsom rekryterings-område

tilldelades Upplands reg:te, som derigenom blef 10 komp. starkt,

samt Wassbo och Walla härader Östgöta reg:te, som äfven

blef 10 komp. starkt. Snart derefter förminskades dock

kompaniernas antal vid Upplands reg:te; ty år 1639 finna vi det

formeradt på allenast 8 kompanier ä 150 man, hvaraf 3

uppsattes i Uppland, 2 i Westmanland, 2 i Nerike och

Wermland samt 1 i Södermanland; och härvid förblef det sedermera

till trettioåriga krigets slut.

Då det med Polen ingångna stilleståndet i Stuhmsdorf

nalkades sitt slut, började svenska regeringen sommaren 1635

till Preussen öfversända en mängd trupper för att fortsätta

det polska kriget. Bland dessa trupper voro äfven en

sqva-dron (4 komp.) af Upplands ryttare under Major Gadau samt

(såsom nyss nämndes) Södermanlands-sqvadronen under

Öfverste-Löjtnant Siggeson (sedermera under Major Schulman).

Då emellertid stilleståndet i Stuhmsdorf ytterligare förlängdes

och Svenskame återlemnade de i Preussen besatta orterna, fick

en del af den derstädes samlade armén återvända till Sverige;en annan del, 13,000 man under H. Wrangels och

Torsten-sons befäl, sändes efterhand till Tyskland såsom förstärkning.

Upplands och Södermanlands ryttare ankommo i medlet af

Oct. till staden Wollin, der Upplands ryttare d. 16 hade att

hestå en hetsig fäktning med de kejserliga. Härefter förlädes

de från Preussen anlände trupperna i qvarter.

Under sednare delen af Nov. måste en del deraf, hvaribland

äfven större delen af rytteriet, afgå till Banérs armé, som vid

denna tid befann sig vid Malchin. Upplands och

Södermanlands ryttare bevistade snart derefter de tvenne berömda

öfver-fallen vid Gol dberg d. 27 Nov. och vid Kyritz d. 7 Dec.,

der det sachsiska kavalleriet led tvenne grundliga nederlag.

Härefter åtföljde de hufvudhären vid dess marscher till

Havel-berg och Bernau (norr om Berlin), samt derifrån i medlet af

Jan. 1636 öfver Magdeburg till nedre Saale, der armén

sedermera (i början af Febr.) inqvarterades; de svenska ryttame

förlädes kring Calbe och Bemburg. Sedan Banér i halfannan

månads tid legat stilla, måste han i slutet af Mars draga sig

tillbaka i följd af de numera förenade sachsiska och kejserliga

häraraes stora öfvermagt. Detta skedde dock mycket långsamt;

ty först i böljan af April uppnådde han Magdeburg och i

början af Maj Werben, hvarest han sedermera qvarlåg i tvenne

månaders tid. I följd af sin underlägsenhet kunde han ej

undsätta Magdeburg, som fienden i början af Juli intog.

Från Werben vände sig Banér i början af Aug. till

Lii-neburg, der han förenade sig med neder-sachsiska armén

under Lesslie, och hvarifrån han sedan uppbröt till Saale för att

draga fienden från nordliga Tyskland. Men då han kommit

till Saltzwedel, fick han d. 23 Aug. underrättelse att den

fiendt-liga armén mot förmodan uppbrutit från Magdeburg, vid

Tan-germunde öfverskridit Elben och framträngt i Mecklenburg. Han

skyndade derföre vid Dömitz tillbaka öfver Elben samt kastade

sig i vägen vid Parchim, hvarest d. 9 Sept. äfven en del af den

pommerska armén stötte till honom. Banér var nu stark nog

att söka batalj, hvilken fienden likväl undvek. Efter åtskilliga

marscher fram och tillbaka påträffade Banér likväl den

förenade kejserligt-sachsiska armén d. 24 Sept. 1636 vid

Witt-stock samt slog den derstädes, fastän med stora

ansträngningar, i grund. I detta slag deltogo Upplands ryttare under

öf-verste-Löjtnant Gadau med utmärkt tapperhet; sqvadronen varvid detta tillfälle 200 man trtark och stod närmast Dosse på

yttersta högra flygeln, hvilken under största delen af striden

ensamt hade att motstå det tredubbelt starkare fiendtliga

rytteriets öfvermagt. Den blef äfven nästan upprifven; af de

svenska och finska ryttame, som före slaget räknade 1,400 man,

återstodo blott 400. Öfverste-Löjtnant Gadau blef svårt sårad

samt hade sedermera det olyckliga ödet, att jemte åtskilliga

andra sårade Svenskar en kall höstnatt frysa ihjäl utanför staden

Schwerin, hvars grymme Hertig nekade borgame att öppna

portame för de olycklige.

Södermanlands ryttare synas ej hafva deltagit i slaget vid

Wittstock. Likväl åtföljde de under Schulmans befäl Banér

på hans marsch till Thüringen (hösten 1636) samt vid infallet

i Meissen (i början af 1637), hvaijemte de sedermera deltogo

i det berömda återtåget från Torgau till Pommern (Juni och

Juli 1637). För öfrigt ankommo våren 1636 2 nyuppsatta

kompanier af Södermanlands ryttare under Majoren vid

regementet Jakob Jöransons befäl till Pommern, våren 1637 4

kompanier Upplands ryttare under öfverste Silfversparre samt

våren 1638 ytterligare 2 kompanier. Sistnämnde 6

kompanier deltogo derpå i Banérs fälttåg i Mecklenburg sommaren

1638 under Öfverste-Löjtnanten Joh. Wrangels befäl, men

återvände på hösten jemte Södermanlands ryttare till Sverige. År

1639 blef Johan Wrangél efter Axelson chef för Upplands

ryttare.

År 1641 på hösten utgick hela reg:tet under öfverste

Wrangel med Fältmarskalken Torstenson till Pommern samt

beledsagade honom, jemte de öfriga förstärkningame, i Nov. till

staden Winsen vid Aller, kring hvilken ort svenska

hufvudar-mén då hade sina qvarter. Sedermera flyttades qvarteren till

trakten kring Saltzwedel, hvarest de förblefvo under återstoden

af vintren. Upplands ryttare médföljde derefter Torstenson

på hans berömda marsch från Saltzwedel till Glogau (d. 17

Mars—21 April 1642), derifrån till Schweidnitz, i hvars

grannskap slaget vid Zobten-Berg (d. 21 Maj) utkämpades, samt

sedan öfver Neisse och Jägemdorf till Olmütz, som intogs d. 5

Juni. Kavalleriet ströfvade till grannskapet af Wien.

Härefter återvände Torstenson till" Schlesien, der han eröfrade Kosel

och Oppeln, samt började belägringen af Brieg. Då de

kejserlige likväl nalkades med stor öfvermagt, tvangs han upp-häfva Briegs belägring (d. 15 Jnli), samt på högra

Oderstran-den draga sig tillbaka först till Guhrau och sedan till Krossen,

der Oder öfverskreds, hvarefter han intog ett befästadt läger

vid Guben för att afvakta de från Sverige väntade

förstärknin-garnes ankomst När dessa inträffat uppbröt Torstenson till

Glogau för att undsätta denna af de kejserlige hårdt belägrade

stad, hvilket äfven lyckades d. 1 Sept.

Snart härefter måtte Upplands ryttare hafva blifvit

deta-scherade från hufvudhären; ty de återfinnas ej på förteckningen

öfver de regiten, hvilka utkämpade slaget vid Leipzig d. 23 Oct.

1642. Sedan Torstenson i början af år 1643 förgäfves

belägrat. Freiburg, gick han i medlet af Febr. öfver Elben samt

intog vinterqvarter i öfre Lausitz. Då han i början af April

uppbröt ur dessa qvarter samt inryckte i Böhmen, voro

Upplands ryttare åter vid hufvudhären; de medföljde densamma

sedermera på tåget genom norra Böhmen till Mähren (i Juni),

hvilket hade Olmiitz undsättning till ändamål. Efter trenne

månaders vistande i nämnde land, hvarunder rytteriet för

andra gången ströfvade till Wiens portar, anträdde Torstenson i

medlet af Sept. på svenska regeringens befallning det

märkvärdiga tåget till Danmark. Sedan han under loppet af Oct. och

Nov. långsamt rört sig i nordvestlig rigtning genom Schlesien,

Lausitz och Brandenburg, utan att hvarken vän eller fiende

kunde förstå ändamålet med hans marsch, inbröt han i medlet

af Dec. oförmodadt i Holstein samt hade inom kort bemägtigat

sig största delen af jutska halfön.

I marschen till Danmark deltog blott den ena sqvadronen

af Upplands ryttare. Den andra öfverfördes på hösten till

Sverige, för att utgöra en del af den armé, med hvilken

Fältmarskalken Gustaf Hom i medlet af Febr. 1644 från

Weraa-mo inbröt i Skåne samt öfver Helsingborg tågade till Lund.

På våren intog Hom Landskrona (d. 7 April), försökte

deref-ter, fastän förgäfves, att eröfra Christianstad, och vände sig i

böijan af Maj till Halmstad för att undsätta Göteborg, som

belägrades af danske Konungen Christian IV. Då denne

likvisst snart måste upphäfva nämnde stads belägring, återvände

Hom, sedan en del af Upplands ryttare blifvit afsände till

ve-stra gränsen, i Juni till Skåne samt sysselsatte sig den

återstående delen af fälttåget med blokaden af Malmö. Vinter-^

qvarter intogs i Nov. i södra Skåne kring Ystad. I Maj år1645 gick hären åter i fält och eröfrade först Blekinge,

hvar-efter Hora för andra gången förgäfves belägrade Christianstad.

Härifrån gick han slutligen till Malmö, med hvars blokad han

var sysselsatt, då freden i Brömsebro (d., 13 Aug.) afslutade

kriget. Under alla dessa tåg hade Upplands-sqvadronen dels

åtföljt armén, dels varit detascherad mot de vilda Snapphanarne.

Den på danska halfön befintliga sqvadronen, vid hvilken

öfverste Joh. Wrangel vistades, låg under vintren och våren

1644 på Jutland. Sqvadronen hörde sedermera till den

afdel-ning, som under öfverste Helmuth Wrangels befäl

qvarlemna-des i Holstein, då Torstenson på eftersommaren drog till

Tyskland. På hösten samma år fördref Helmuth Wrangel

Dan-skarne åter från Schleswig och Jutland, samt nedgjorde de

bond-hopar, som till stor mängd upprest sig mot Svenskarae. År

1645 afväijde han tappert alla Danskaraes försök att återtaga

halfön, hvilken han först lemnade flera månader efter freden i

Brömsebro. Hans afdelning gick sedermera till

braunschweig-ska området, der den införlifvades med den förstärkning, som

under Fältmarskalken Carl Gustaf Wrangels befäl i slutet af

år 1645 stötte till hufvudhären i norra Böhmen.

Upplands-sqvadronen, hvilken på sommaren 1646 från

Sverige erhöll en förstärkning af 250 man, deltog nu i alla

Wrangels fälttåg med hufvudhären, under de trenne sista åren af

trettioåriga kriget. Fastän Wrangel sjelf, såsom nyss

nämndes, medförde förstärkningar, måste han dock, med anledning

af fiendens öfvermagt, i Febr. draga sig tillbaka till Thüringen,

der han intog vinterqvarter, som varade tvenne månader.

Upplands ryttare förlädes till staden Eisenburg. I medlet af April

uppbröt Wrangel vesterut, för att, innan han sökte förening

med franska armén, göra sig försäkrad om Hessen-Cassels

biträde och eröfra några fasta orter i Westfalen. Sedan Höxter,

Paderborn och Stadt-Bergen blifvit intagna, fortsatte han i

medlet af Maj marschen söderut öfver Corbach och Maarburg till

Wetzlar, der han sedermera i nära på en månads tid förgäfves

väntade på den franska armén under Turenne. Då

emellertid den kejserliga hufvudhären nalkades med betydlig

öfvermagt, måste han blifva betänkt på sin egen säkerhet, hvarföre

han i medlet af Juni drog sig något tillbaka samt intog ett

befästadt läger nära Maarburg, mellan Kirchhayn och

Amöneburg. I detta läger vågade fienden ej anfalla honom, utanretirerade i början af Juli af brist på lifsmedel till

grannskapet af Hanau. Först i slutet af Juli ankom ändtligen Turenne,

och nu kunde de förenade skrida till offensiven. Genom en

skicklig manöver kringgingo de den kejserliga bären de första

dagarna af Aug. vid Windeck, öfverskredo Main vid

Aschaffen-burg, samt tågade öfver Miltenberg, Heilbronn, Hall,

Dinkels-böhl, Donauwerth ocb Rain — vid bvilka sistnämnda orter Donau

och Lech öfverskredos — till Augsburg, hvars belägring i

slutet af Sept företogs. Men då staden var nära att gifva sig,

ankom den fiendtliga armén till undsättning (d. 13 Oct.), i följd

hvaraf Wrangel och Turenne måste upphäfva belägringen och

draga sig tillbaka till Lauingen. Då den kejserliga hären

der-efter gick öfver Lech och framträngde till Memmingen, passade

de förenade emellertid på och kastade sig emellan densamma

och Lech, hvilken flod de d. 24 Oct. öfverskredo vid

Lands-berg. Härigenom öppnades hela Bajern för dem, då dess

försvarare deremot voro utestängda från landet. Visserligen

lyckades den fiendtliga hären, att, efter tvenne veckors fåfänga

försök, vid Thierhapten komma öfver Lech (d. 7 Nov.); men

Chur-fursten Maximilian, som ansåg sig otillräckligt understödd af

kejsaren samt med skäl fruktade att hans land skulle förstöras,

om de förenade der fingo intaga vinterqvarter, böljade

underhandlingar om stillestånd, hvilka hade till följd, att Turenne

vägrade framtränga vidare, utan i stället drog sig till öfre

Donau. Wrangel måste följa efter samt intog vinterqvarter

vid Bodensjön.

Sedan stilleståndet med Bajern blifvit till alla delar

afslu-tadt, uppbröt Wrangel i slutet af Mars 1647 ur

vinterqvarte-ren, skiljde sig från Turenne, samt tågade norrut öfver

Donauwerth, Dinkelsbtlhl, Rothenburg ech Kitzingen till Schweinfurth,

hvilken ort han efter tvenne veckors belägring i medlet af April

intog. Nu följde åter halfannan månads stillaliggande i

qvar-ter kring öfre Main. Men i början af Juni inbröt Wrangel

oförmodadt i Böhmen samt intog efter en månads belägring

staden Eger, hvarigenom han fick fast fot i nämnde land. Den

kejserliga hufvudhären, som skyndade till undsättning, kom för

sent, och som båda härarae voro nästan lika starka, lågo de

den återstående delen af sommaren midt emot hvarandra i de

märkvärdiga befästade lägren vid Eger (d. 20—29 Juli),

Plau (d. 8—26 Aug.) och Töpl (d. 28 Aug.—10 Sept), utanatt någondera kunde vinna en afgörande fördel. Under denna

tid föreföllo beständiga skärmytslingar mellan kavalleriet å ömse

sidor. Då Wrangel emellertid i medlet af Sept. erhöll

underrättelse, att Maximilian brutit det ingångna stilleståndet samt

att bajerska hären var i antågande, beslöt han i god tid

retirera till Westfalen, för att åter närma sig Hessarne och

Fransmännen. Tåget gick under senare hälften af Sept. och under

Oct. öfver Saatz, Presnitz, Glauchau, Naumburg, Erfurth,

Mühlhausen, Göttingen och Höxter till grannskapet af Hameln. Som

den kejserliga och bajerska hären blott långsamt följde efter

och slutligen stannade i Hessen, fick Wrangel tillfälle att

under årets sista månader så mycket förstärka sig, att han redan

i början af Junuari 1648 kunde öfvergå till offensiven, öfver

Pyrmont, Brakel, Fritzlar, Ziegenhayn, Alsfeld och Saalmünster

marscherade han till Gemünd vid Main, der han i medlet af

Febr. åter trädde i förbindelse med franska armén under

Tu-renne, hvilken i början af samma månad öfverskridit Rhen

of-vanför Maintz. De båda generalerna framryckte nu mot öfre

Donau, fastän temligen långsamt i anseende till olika åsigter

om fälttågets ledning. Då de kejserlige emellertid i slutet af

April öfvergåfvo försvaret af Donau samt från Güntzburg

retirerade till Augsburg, skyndade de förenade efter och lyckades

vid Susmarshausen d. 7 Maj uppnå fiendens arriergarde samt

tillfoga detsamma ett stort nederlag. Härefter uppgåfvo de

kejserlige äfven Lechflodens försvar och drogo sig tillbaka

bakom Inn, så att de förenade d. 19 Maj kunde öfverskrida Lech

på samma ställe, som Konung Gustaf Adolf 18 år förut, samt

öfversvämma större delen af Bajern. Fåfänga voro dock alla

försök, som af Wrangel och Turenne i Juni och Juli månader

gjordes, att dels vid Wasserburg, dels vid Mühldorf komma

öfver Inn. Men när den fiendtliga, numera förstärkta, hären

slutligen vid Passau gick öfver floden, måste de förenade draga

sig något tillbaka och intaga ett befästadt läger kring staden

Din golf in g vid Isar. De kejserlige lade sig icke långt

der-ifrån vid Landau. Efter en månads förlopp intogo de förenade

i medlet af Aug. ett nytt läger vid Moosburg. I medlet af

Sept. måste de dock uppbryta derifrån, samt, af brist på

lifs-medel i det fullkomligt förstörda landet, öfver Rain och

Do-nauwerth draga sig tillbaka till Franken, hvarest i Feuchtwang(i böijan al Oct) underrättelsen om Westfaliska fredens

afslu-tande inträffade ocb föranledde fiendtligbeternas upphörande.

Upplands ryttare medföljde, som nämndt är, på alla dessa

tåg och marscher, samt deltogo i många fäktningar och

skär-mytslingar, fastän man ej kan uppgifva i h vilka. öfver

vin-tren 164&—1649 inqvarterades de i Franken samt

hemförlof-vades följande sommar till Sverige.

I Juli 1655 öfverfördes Upplands ryttare, formerade på 10

kompanier och under befäl af den till General-Major utnämnde

Joh. Wrangel, från Nyköping till Wolgast, hvarifrån de gingo

till Stettin, der Konung Carl X Gustaf samlade den andra

armé, med hvilken han från Pommern ämnade inbryta i Polen.

Reg:tet medföljde derpå Konungen under hans marsch öfver

Czar-nikow, Colo och Lowicz till Warschau (d. 31 Juli—30 Aug.),

deltog sedermera i striden vid Czarnowa d. 6 Sept. — der

det var formeradt på 4 sqvadroner och stod på högra flygelns

första treffen — samt slutligen i tåget till Krakau. Efter

några veckors stillaliggande derstädes uppbröt Carl X norrut samt

tågade öfver Warschau, Thom och Elbingen till Königsberg

(i Nov. och Dec.). Upplands ryttare medföljde äfven på denna

marsch, men deltogo icke i det sedermera följande tåget till

Jaroslaw (i Febr. och Mars), utan qyarblefvo öfver vintren i

Preussen. Först i medlet af Mars inträffade de i Warschau.

Efter Konungens återkomst dit från Jaroslaw, deltog reg:tet i

hans tåg till Posen, samt bevistade straxt derefter slaget vid

Gnesen d. 27 April 1656, der Hertig Adolf Johan och Fältm.

Carl Gustaf Wrangel besegrade Czamiecki; reg:tet var der

formeradt på 2 sqvadroner och stod i andra treffen närmast

mid-ten. Czarniecki förföljdes derefter dels af Wrangel, dels af

Konungen sjelf under åtskilliga marscher fram och tillbaka i

Posen (i Maj), men kunde ingenstädes uppnås. Slutligen måste

svenska armén öfver Thorn och uppför Weiehselns högra strand

afgå till undsättning af Warschau, som hårdt belägrades af

Konung Johan Casimir med Polska hufvudhären. D. 3 Juni

inträffade Adolf Johan och Fältm. Wrangel i Nowydwor vid

Bugs inflöde i Weichseln, samt intogo ett befästadt läger dels

der, dels vid byn Pomiechowo nära Wrkas inflöde i Bug;

Upplands ryttare lågo i det sistnämnda lägret.

Emellertid nödgades Warschau d. 21 Juni kapitulera, vid

hvilket tillfälle General-Major Joh. Wrangel, som jemte Fält-marskalken Wittenberg ledt försvaret, blef fången; han fördes

till fästningen Zamosc, der ban vistades till krigets slut.

En månad efter Warschaus fall ankom ändtligen till

No-wydwor den brandenburgska undsättningshären, hvilken satte

Carl X i stånd att angripa Polackame samt utkämpa den tre

dagars striden vid Warschau (d. 18—20 Juli). Upplands

ryttare, som i slaget voro formerade på 2 sqvadroner, stodo

den första dagen och i början af den andra mellan Weichseln

och Bialolenka-skogen; men under senare hälften af andra

dagen, sedan svenska hären genomgått nämnde skog, ungefär på

midten af venstra flygelns första treffen, nära byn Brudno och

alldeles vid det ställe, der Polackarne på eftermiddagen

verkställde sitt hufvudanfall. Den högra sqvadronen, som för

tidigt af skjutit pistolerna, blef sprängd samt måste upptagas af

den andra treffen; men venstra sqvadronen reddé sig tappert.

Den tredje dagen stod reg:tet äfven på venstra flygelns första

treffen samt hörde till de trupper, som under Konungens

befäl först bemägtigade sig höjderna norr om Praga-skogen och

sedermera förföljde fienden söder om nämnde skog.

Efter slaget vid Warschau drog Carl X Gustaf tillbaka

sina trupper till norra Polen; kavalleriet förlädes under Aug.

och Sept. i qvarter norr om Wechseln och Narew. Hvar

Upplands ryttare sedermera användes under den svenska arméns

marscher fram och tillbaka i norra Polen, på hösten och

vin-tren 1656—1657, har förf. ej kunnat utröna.

I tåget med Rokoczy våren 1657 deltogo deremot alla de

svenska och finska kavalleri-reg:teme, följaktligen äfven

Upplands ryttare. I medlet af Mars uppbröt Carl Gustaf hån

Thom och tågade öfver Sobota, Petrikau och Pynczow till

Za-wichost vid Weichseln, der han i början af April förenade sig

med Rakoczy. Sedan de båda furstame vid Zawichost

öfver-skridit Wechseln samt under April månad förgäfves jagat efter

polska hären mellan nämnde flod och Bug, rigtade de sin

marsch mot Brzesc-Litewski, hvilken fästning de intogo i

medlet af Maj.

Härefter böljade Carl Gustaf likväl att efterhand draga

sina trupper till vestra Polen, för att verkställa det tillämnade

anfallet på Danmark. Vid Bromberg samlades i slutet af Juni

de trupper, som skulle utföra detsamma; bland dem voro

äfven Upplands ryttare. D. 26 Juni uppbröt Carl Gustaf frånBromberg samt tågade på 7 dagar till Stettin; afståndet är 24

svenska mil. Marschen gick sedermera genom Mecklenburg till

Mölln, der Svenskarne d. 20 Juli inbröto på danska området

Upplands ryttare deltogo sedan i marschen till Jutland, i den

2 månaders långa blokaden af Fredriksudde (från d. 25

Aug.), samt slutligen i samma fästnings stormning d. 24 Oct.;

Upplands och Westgöta ryttare måste då under Dahlbergs

ledning rida ut i vattnet söder om fästningen samt dels kringgå, dels

genombryta den tredubbla pålrad, som skyddade denna sida; de

voro äfven de första, som inkommo, samt föranledde derigenom

i väsendtlig mån företagets lyckliga utgång. Regementet

anfördes vid detta tillfälle af Öfv.-Löjt. Planting.

I Sverige hade Carl Gustaf, i stället för de 1655 utdragna

regementerna, låtit uppsätta nya afdelningar. Bland andra

an-värfdes under loppet af år 1656 4 kompanier Upplands

ryttare. Dessa hörde sedermera till de trupper, hvilka under

Riks-drotset Per Brahes och Riksfälttygmästaren Erik Stenbocks

befäl sommaren 1657 försvarade Halland. Formerade på 6 små

sqvadroner, bevistade de d. 13 Aug. striden vid Gennevads

bro, der Svenskarne segrade; de stodo i slaget på högra flygeln.

Den i Jutland befintliga delen af reg:tet deltog sedermera

i tåget öfver Lilla Bält och i striden vid Ivers näs d. 30

Jan. 1658, samt snart derefter äfven i tåget öfver Stora Bält

d. 7 Febr., hvilket föranledde freden i Roeskilde. I April

fördes reg:tet, jemte den öfriga armén, öfver Fyen tillbaka till

Jutland.

I början af Aug. inskeppades Upplands ryttare i Kiel,

för att deltaga i det andra kriget mot Danmark. D. 8 Aug.

landstego de med armén vid Korsör och tågade derifrån på

Köpenhamn. Som man känner, försvarade sig likväl denna

stad under tvenne års tid hjeltemodigt mot alla Svenskarnes

anfall. I Oct. 1658 måste de sednare intaga ett befästadt lä-

fer vid Brunshöi, hvarest de sedan lågo till slutet af Maj 1660.

Jpplands ryttare vistades derstädes hela denna tid. Vid

Köpenhamns misslyckade stormning d. 11 Febr. 1659 hörde de

till kavalleri-reserven, som skulle understödja de tvenne

förnämsta stormkolonneme samt efter dem intränga i staden.

Fastän reg:tet år 1658, efter den ännu fångne Wrangel, till

chef hade erhållit Grefve Pontus de la Gardie, anfördes det

likväl äfven vid nämnde tillfälle af Öfv.-Löjt. Planting. Den sist-

Svensk Krigshist. 6

0nämnde, hvars hela namn var Erik Planting GyUenbåga, blef

1663 reg:tets chef. Han efterträddes 1667 af Grefve Otto

Wilhelm v. Königsmark, samt denne år 1673 af Grefve Nils BjeUce.

Vid böijan af Carl XI:s regering upphöjdes Upplands

ryttare till rang, heder och värdighet af Konungens Lifregemente,

och denna utmärkelse gjorde de sig sedermera förtjente af

genom en följd af lysande bedrifter. Vid samma tid ökades

äf-ven reg:tets styrka till 12 kompanier å 150 man, så att det i

komplett skick borde räkna 1,800 man.

Sommaren år 1674 öfverfördes en del af regitet under

befäl af en öfv. Wittenberg till Pommern, för att stöta till den

der samlade armén, hvilken skulle infalla i Churfurstens af

Brandenburg länder i ändamål att draga dennes trupper från

Rhen, der de stodo mot Sveriges dåvarande bundsförvandter,

Fransmännen. I slutet af nämnde år inryckte denna armé

under befäl af den gamle Riksmarsken C. G. Wrangel från

Stettin i Hinter-Pommem, hvarest den sedermera låg i

vinterqvar-ter under fyra månaders tid. I böijan af Maj 1675 framryckte

Wrangel till Haveln, bakom hvilken flod nya qvarter intogos.

Här blefvo Svenskarne likväl i medlet af Juni fullkomligt

öf-verraskade af Churfursten, hvilken gjort en hastmarsch från

södra Tyskland. Med möda fingo de svenska afdelningarne tid

att förena sig, samt ledo, då de uppnåddes af brandenburgska

armén, i slaget vid Fehrbellin d. 18 Juni en icke obetydlig

förlust. Wrangel drog sig härefter tillbaka till Pommern. I

slutet af Sept. nalkades såväl brandenburgska som danska

hä-rame med stor öfvermagt För-Pommem, der de inbröto i

början af Oct., hvarigenom den svaga svenska armén tvangs att

söka skydd, dels i fästningarne, dels på ön Rügen, dit större

delen af rytteriet öfvergick.

Då de fiendtliga härame i Nov. drogo sig tillbaka ur

Pommern, fingo Svenskarne åter luft och tillfälle att visa sig i fria

fältet. Ett försök att undsätta det hårdt belägrade Wismar

med rytteriet misslyckades dock. Vid samma tid utnämndes

Fältm. Königsmark till pommerska härens öfverbefälhafvare, och

under hans befäl deltog den till Tyskland öfvergångna af

delningen af Lifreg:tet i de trenne följande årens fälttåg. Under

vintrame och vårarne hade Königsmark vanligtvis tillfälle att

med rytteriet ströfva omkring samt förse fästningarne med

lifs-medel, men på somrarne och höstarne måste han, utan attkunna hjelpa, åse huru Brandenburgarne plockade bort den ena

befästade orten efter den andra. I följd af svenska flottans

beständiga nederlag kunde han ej heller få undsättning från Sverige.

Af samnia orsak fingo Danskame äfven tillfälle att beständigt

hota Rügen. I början af Sept. 1677 landstego de på ön samt

nödgade Königsmark att öfvergifva densamma och retirera till

Stralsund. Då Danskame likväl under återstoden af året lågo

overksamma samt till och med drogo trapper från Rügen,

öf-verskeppade Königsmark i böijan af Jan. 1678 oförmodadt sin

betydligt underlägsna styrka till ön och slog der d. 8 danska

hären, som ryckte honom till mötes, efter en kort strid vid byn

Warksow. I denna batalj, som vanligtvis kallas slaget på

Rügen, deltog äfven Lifregements-afdelningen med utmärkelse;

den stod, formerad på 2 sqvadroner, på högra flygeln samt

anfördes vid tillfället af öfv. Tisenhausen.

Följden af slaget var att hela den på Rügen befintliga

danska armén några dagar derefter måste gifva sig fången. I

slutet af Jan. 1678 inbröt Königsmark med rytteriet i

Mecklenburg och framträngde ända till Holsteins gränser. I medlet

af Mars återvände han dock till Pommern. Våren och

försommaren förgingo utan anmärkningsvärda händelser. Men i

medlet af Sept. landsteg den brandenburgska hären jemte en

dansk hjelpstyrka på Rügen och tvang Königsmark att

öfvergifva ön. Churfursten öfvergick sedan med större delen af sin

styrka till fasta landet samt inneslöt Svenskarne i Stralsund.

Efter en kort belägring måste Königsmark, som lemnades

alldeles utan undsättning, mot vilkor att få återvända till Sverige,

gifva sig d. 15 Oct. öfverlefvorna af den pommerska hären

affördes i böijan af Dec. från Peenemünde; men

transportflottan led skeppsbrott på ön Rügen, hvarvid en stor del af

krigsfolket omkom; återstoden qvarhölls af Danskame mot

folkrätten såsom krigsfångar till krigets slut.

Helt andra öden hade den i Sverige varande afdelningen

af Lifreg:tet, hvilken anfördes äf den tappre och skicklige

öf-verste Bjelke. Den beordrades på hösten 1675 till Jönköping

för att utgöra en del af den armé, som under den unge Kot

nungens eget befäl skulle infalla i Norge. I Nov. marscherade

regitet till Wenersborg. Men då infallet i Norge ej kunde

utföras, inqvarterades det i nämnde stads omgifningar. Under

vintren kompletterades nämnde afdelning till 12 kompanier.På våren (i Maj) följde reg:tet med Konungen till Malmö, i

hvilken stads grannskap det inqvarterades under Juni månad,

samt deltog sedermera efter danska härens landstigning i Skåne

i arméns återtåg till Carlshamn och Wexiö och i marschen till

Halland (i Juli och Aug.). I slaget vid Halmstad d. 17

Aug. 1676 var Lifregementet formeradt på 9 sqvadroner och

stod på högra flygelns första treffen, samt bidrog genom sin

utmärkta tapperhet och derigenom, att det mot slutet af slaget

vadade öfver Tvedala-ån och tog fienden i ryggen, mycket till

slagets gynnsamma utgång. Den unge Konungen, som här för

första gången var med i en batalj, vistades under striden på

samma flygel som Lifreg:tet, samt deltog äfven flera gånger i

dess anfall. Här lades äfven grunden till det förtroende han

sedermera fattade till Bjelkes militäriska talanger.

Efter slaget vid Halmstad retirerade Carl XI, med

anledning af den öfverlägsna danska hufvudhärens annalkande, till

det befästade lägret vid Syllinge, der fienden ej vågade angripa

honom. Härigenom fick han tid att draga till sig de trupper,

hvilka voro i anmarsch från det öfriga Sverige och från

Finland. D. 21 Oct. förenade han sig med nämnde förstärkning

i grannskapet af Hamneda kyrka vid Nissa-ån. Hans afsigt,

att med svenska hären öfverraska den danska i dess

nyligen intagna vinterqvarter i norra Skåne misslyckades dock.

Danskarne blefvo i tid varskodde samt fingo tillfälle att under

en månads tid (Nov.) göra motstånd bakom Rå-åns och

Käf-linge-åns branta dalgångar. Under tiden försvagades den

svenska armén genom sjukdomar i betänklig mån. I följd af

befolkningens fiendtliga sinnesstämning led den äfven brist på lifs—

medel, under det att fienden deraf hade fullt upp. Af

Lif-reg:tet, som vid Syllinge hade räknat 1,000 man och vid

Hamneda 900, återstodo nu blot 550 man; reg:tet var dock ett bland

de bäst bibehållna i hela armén.

Allt detta föranledde Carl XI till det beslutet att söka

strid, för att göra ända på ett tillstånd, hvilket, om det finge

fortfara, hotade armén med undergång. Natten mellan d. 3

och 4 Dec. uppbröt han från det på Käflinge-åns norra strand,

midt emot det fiendtliga, intagna lägret mellan Stora och Lilla

Haije, samt afmarscherade ur högra flanken och öfvergick med

stor fara den svagt isbelagda ån. Hans afsigt var att kringgå

danska arméiis venstra flygel, närma sig staden Lund och und-sätta det af fienden blokerade Malmö. Danskame blefvo dock

vid morgonens gryning varse Svenskarnes manöver och

afmar-scherade hastigt ur venstra flanken, för att tidigare uppnå Lund.

I slaget vid Lund d. 4 Dec. 1676 tillkämpade sig

Lif-regrtet så lysande lagrar och gjorde svenska folket en så stor

tjenst, att man något omständligare torde böra beskrifva dess

deltagande i detsamma. Enligt den tidens enkla taktiska

mekanism voro arméerna vanligtvis uppställda på tvenne långa

li-nier eller treffen, med fotfolket och det tunga, nästan orörliga

artilleriet i midten samt rytteriet på flyglarne, fördeladt i tvenne

lika stora hälfter. Striden utgjordes förnämligast af

handge-mäng, emedan eldvapnen ännu blott uppnått en ringa grad af

utveckling. Utgången af rytteriets handgemäng afgjorde i de

flesta fall, och med ringa afseende på de öfriga vapnens

inverkan, slagtningames öde. Vanligtvis segrade den armé, hvars

högra flygel kunde slå den motsatta fiendtliga ur fältet, och

hvars venstra flygel kunde afväija fiendens stöt Ibland blefvo

till och med båda arméernas venstra flyglar slagne, och

utgången berodde då derpå, hvilkendera af de segrande högra

flyglarna snabbast kunde återkomma för att understödja de

venstra. Följden häraf blef, att man oftast ställde de bästa

trupperna på högra flygeln, äfvensom att derstädes

öfverbefälhaf-varen enligt regeln vistades.

Likasom man i Sveriges föregående krig merändels finner

de inhemska och finska reg:terna på högra flygelns första

treffen, så innehar Lifreg:tet under Carl XI:s och Carl XILs

fälttåg i de flesta fall samma hedersplats. I slaget vid Lund var

Lifregitet formeradt på 5 sqvadroner, hvilka stodo ungefär midt

på flygeln. Derstädes voro äfven Konungen, Helmfelt,

Asche-berg och Dahlberg jemte Drabant-sqvadronen. Vid första

sam-manträflhingen, som skedde omkring kl. 9 f. m., straxt norr

om staden Lund, blefvo första tr ef fens öfriga 6 sqvadroner

öf-verändakastade, så att Lifreg:tet och drabanterna ensamme

måste strida mot den dubbelt öfverlägsne fienden. De

tillbaka-drefvo likväl Danskame några hundrade alnar, hvarefter båda

partema för en stund åtskiljdes. Efter kl. 10 framryckte

fienden, förstärkt med sin andra treffen, åter till anfall mot den

lilla svenska skaran, hvilken dock, fastän med oerhörda

ansträngningar och med stor förlust, lyckades uppehålla honom

på länge, att andra treffens 7 sqvadroner, hvilka blifvit uppe-hållna af stengärdesgårdar, hunno skynda till bistånd.

Dan-skarne blefvo nu åter tillbakaträngde några hundrade steg,

bvarefter de stridande för andra gången åtskiljdes; det var

under denna fäktning, som Carl XI ensam råkade in bland

fienden, samt, missledd af krutröken, satte sig i spetsen för en

dansk sqvadron. Härefter vågade Danskarne ej mera anfalla,

utan beslöto afvärja Svenskarnes anfall med salfvor; kommo de

sednare det oaktadt för nära, ville de begagna sig af sina

hästars bättre beskaffenhet för att rida undan ett stycke och åter

afgifva en salfva samt dermed fortfara till dess Svenskarne

tröttnade vid förföljelsen. Men Helmfelt uppmanade de svenska

ryttarne att ej bry sig om salfvorna, utan med väijan i hand

hänga efter fienden, så att han blef tvungen att inlåta sig i

handgemäng. Följden blef att Svenskarne — fastän deras

hästar af svält voro så afmattade, att de knappast kunde trafva

och blott med största möda förmådde hoppa öfver de talrika

gärdesgårdarna — likväl småningom kommo fienden så nära,

att han af fruktan för handgemäng slutligen måste rymma

fältet och fly till fästningen Landskrona. Förföljelsen räckte nära

på en mil.

Men härmed var dagens blodiga arbete på långt när ej

afslutadt. Just som Carl XI beredde sig att njuta frukterna af

den vunna segern, erhöll han (omkring kl. 1 e. m.) den

ledsamma underrättelsen, att det gått olyckligt på midten och

ven-stra flygeln, hvilka blifvit slagna och sprängda. Han måste nu

åter samla sitt folk för att ila tillbaka till Lund och hjelpa

hvad som hjelpas kunde. Efter en timmas ridt blef han varse

en lång linie, som sakta nalkades. Det var återstoden af

danska armén, som i god ordning anryckte. Man hade hållit sig

för mycket åt höger samt derföre stött på fienden, i stället för

de egna trupperna. Allt syntes förloradt. Sjelf hade Carl XI

blott 10 uttröttade sqvadroner, hvaribland LÖreg:tets 5, hvilka

voro glesnade och nästan utan befäl. Fienden deremot hade

24 sqvadroner och 5 brigader. Icke förty beslöt den unge

Konungen med förtviflans mod, att med sin ringa styrka försöka

slå sig igenom till Lund. Efter några lifvande och

uppmuntrande ord, hvilka med hänförelse mottogos, anföll han

oför-modadt Danskarnes venstra flygel, som undandrefs, så att

förbindelsen med Lund blef öppen. Till sin stora glädje återfann

han derstädes den öfriga delen af hären, visserligen försvagad,men dock i temlig ordning. Berättelsen om dess nederlag hade

blifvit öfverdrifven. De numera förenade svenska afdelningaraa

anföllo för sista gången fienden, hvilken efter en hetsig

fäktning och sedan han lidit stor förlust, under skydd af nattens

mörker drog sig tillbaka till Landskrona.

Af ofvanstående inses, hvilken väsendtlig andel Bjelke med

Lifregitet hade haft i stridens, lyckliga utgång, öfverallt hade

reg:tet ingripit afgörande samt ådagalagt ett mod, en tapperhet

och en uthållighet, som står öfver allt beröm. Genom segren

Tid Lund lyckades Carl XI bibehålla sig i Skåne samt erhöll

bland vänner och fiender det anseende, som sedermera gjorde

det möjligt för honom att vidtaga de genomgripande reformer,

som utmärka hans regering. Han glömde heller aldrig den

tjenst, som Lifregitet gjort honom vid Lund. ”Så länge någon

af eder lefver, gossar”, yttrade han till manskapet, ”skall han

aldrig någonsin behöfva lida brist”. Bjelke öfverhopades med

tacksamhetsbetygelser och sédnare med utmärkelser.

Efter slaget vid Lund qvarlåg Carl XI en vecka i det förra

danska lägret" vid Skälshöi, tågade derefter till Helsingborg,

men återvände snart med rytteriet till Bälteberga för att

observera den till Landskrona flyktade fienden. I medlet af Jan.

1677 uppbröt han derifrån, samt aftågade, sedan han för nämnde

ändamål qvarlemnat en mindre styrka vid Lund, med

återstoden af hären (hvaribland äfven Lifregitet) till Wä, för att

derifrån gifva akt på Christianstad. Lifregitet fick likväl snart

derefter gå till Småland för att rekryteras. Bjelke blef

General-Major.

På våren år 1677 tågade Carl XI från Christianstad till

Rönneberga högar, der han d. 17 Maj uppslog ett läger, som

befästades, och hvarifrån han ämnade observera Danskame i

Landskrona. Af Lifregitet hade vid denna tid blott 450 man

infunnit sig vid armén. D. 26 Maj uppbröt fienden mot Svenskarne.

Carl XI ryckte, fastän hälften underlägsen, honom till mötes

ur förskansningarae. Men Danskame vågade ej anfalla, i följd

hvaraf Carl XI under den följande natten fick tillfälle att

anträda återtåget från Rönneberga till Christianstad samt

sedermera till Herrevadskloster (i början af Juni). Medan

Danskame sysselsatte sig med Christianstads undsättning och Malmö

belägring, fick Carl XI tillfälle att så mycket förstärka sig, att

han,-då de efter upphäfvandet af Malmö belägring i medlet afJuli nalkades norra Skåne, kunde rycka dem till mötes och

,söka strid.

Då båda härarae påträffade hvarandra på Ylleshed söder

om Sireköping, 1 mil öster om Landskrona, efter hvilken

stad den sedermera följande striden blef benämnd. Lifreg:tet

räknade i denna strid 1,000 man formerade på 7 sqvadroner,

och stod efter vanligheten på högra flygeln, hvilken efter en

halftimmas handgemäng dref den motstående fiendtliga ur

fältet i rigtningen af Asmundtorp. För öfrigt tillgick det vid

Landskrona på samma sätt som vid Lund. Den danska högra

flygeln tillbakadref den motstående svenska, hvilken likväl så

länge lyckades bibehålla sig på valplatsen, att den segrande

högra kunde komma till bistånd.

Efter segren vid Landskrona qvarlåg Carl XI några veökor

på Rönneberga högar, hvarifrån han i medlet af Aug. uppbröt

för att följa det danska kavalleriet till Christianstad samt

der-efter tillbaka till Norra Weddinge, der han slog ett läger för

att observera fienden. I medlet äf Sept. måste han med en del

af kavalleriet, hvaribland Lifreg:tet, skynda till Halland för att

efter nederlaget vid Uddevalla understödja den mot Norge

stridande armén. Men redan i Halmstad fick han veta, att värsta

faran var öfver, hvarföre han återvände till Skåne, i Halland

qvarlemnande Lifreg:tet för att derstädes intaga vinterqvarter

och rekryteras.

Våren 1678 tågade Lifreg:tet till Christianstad, der Carl

XI samlade sin armé. Det hade blifvit uppbringadt till en

styrka af 1,800 man. I böljan af Juli månad sändes 2

sqvadroner (omkring 400 man) deraf jemte några andra trupper

till Göteborg för att deltaga i undsättningen af Bohus

fästning, hvilken äfven d. 21 i samma månad tillvägabragtes af

Riksamiralen Stenbock. I Aug. återvände nämnde sqvadron

till Skåne. Christianstads eröfring, sedan danska armén

förgäf-ves sökt undsätta fästningen (i slutet af Juli), var fälttågets

förnämsta händelse. Härefter drog sig svenska armén närmare

kusten för att dels från Hörby, dels från Dagstorp observera

fienden, som låg vid Helsingborg. I medlet af Oct. upplöstes

hären. Lifreg:tet marscherade till Halland för att derstädes

intaga vinterqvarter.

Åfven år 1679 samlades svenska armen vid Christianstad,

hvarifrån den i början af Juli gick till Helsingborg för att bio-kera denna fästning. Lifreg:tet räknade då 1,626 man. I

slutet af Juli sändes en del af rytteriet, hvaribland Lifreg:tet, till

Halland för att vara närmare norska gränsen, hvarifrån

oroande rykten inlupo. Nämnde afdelning återvände dock i Aug.

till Helsingborg. Den snart derefter följande freden i Lund

gjorde slut på fiendtligheterna.

År 1679 erhöll Lifregitet till chef Henrik Nåschert och

1680 Hans Ramsvård, hvilken under skånska kriget fört

Smålands ryttare, samt år 1688 Fromhold Fägersköld, öfversten

Friherre Jacob Spens, som år 1693 blef reg:tets chef, förde

detsamma sedermera under de fyra första åren af Carl XH:s krig.

Dess styrka hade dessförinnan blifvit nedsatt till 1,500 man på

12 kompanier.

Sommaren år 1700 nedmarscherade reg:tet till Malmö, för

att utgöra en del af den derstädes mot Danmark samlade

hären. Sedan den bekanta landstigningen vid Humlebäck

försiggått, öfverfördes regitet till Seland samt låg i lägret vid

Tra-narp, då underrättelsen om freden i Traventhal inlopp. Regrtet

fördes härefter tillbaka till Malmö och tågade derifrån till

Carlshamn för att inskeppas till LifFland. Det kom likväl för

sent att deltaga i slaget vid Narva. Efter att hafva landstigit

vid Reval, förlädes det i Dec. kring Koikel (på vägen mellan

Dorpat och Petschora) för att försvara dervarande gräns och

betäcka arméns qvarter kring Lais. En detascherad afdelning, som

Josterades i Neuhusen, hade flera fäktningar med Ryssarne. I

an. 1701 flyttades Lifreg:tets qvarter något vestligare till

Sag-nitz. Vid samma tid blef Spens General-Löjtnant. I böijan af

Febr. beordrades han att med sitt eget reg:te, jemte några andra

trupper, intaga och förstöra staden Petschora inom fiendtliga

gränsen, hvilken alltid tjenade fienden till samlingsplats. D.

10 kom han jemte Konungen till stället, slog på flykten den

af flera tusende man bestående fiendtliga styrkan, uppbrände

staden och återvände till sina qvarter, belastad med rikt byte.

Vid öfvergången af Duna d. 9 Juli 1701 utmärkte sig

mycket en del af Lifreg:tet; 50 man af detsamma, jemte

drabanterna, voro de första ryttare, som kommo öfver floden och

hvilka på det landsatta fotfolkets högra flygel flera timmar

ensamme måste afvärja det flerdubbelt öfverlägsna sachsiska

kavalleriets anfall. Först sednare öfverkommo ytterligare 2 sqva-droner af regitet, hvilket derefter kommenderades att förfölja

den flyktande fienden uppför Dünas venstra strand.

Lifreg:tet medföljde sedermera hufvudhären på alla de

marscher, hvilka i korthet äro omnämnda i anteckningarne

rörande Svea Lifgardet, således först på tåget längs med

Cur-lands södra gräns till qvarteren kring Würgen (i slutet af år

1701). I Jan. 1702 flyttades regitet något tidigare än de

öf-riga trupperna jemte några andra reg:ten till Kowno. Derefter

deltog det i tåget till Warschau (i April och Maj 1702) och

vidare till Kielce (sednare hälften af Juni). 1 slaget vid

Clis-sow d. 9 Juli 1702 var Lifreg:tet formeradt på 10 sqvadroner,

hvaraf 7 stodo på högra flygelns första treffen under Major

Creutz, och 3 under Kapten Wetzel på samma flygels andra

treffen, hvilken sednare anfördes af regitets chef, Gen.-Löjtn.

Spens. Denna flygel måste under striden formera front både

framåt, åt sidan och bakåt för att välja sig mot det från alla

håll anstormande, öfverlägsna sachsiska kavalleriets anfall, men

redde sig dock med tapperhet och slog fienden på flykten.

Härefter marscherade Lifreg:tet med armén till Krakau,

sedermera under hösten och vintren öfver Zawichost till Lublin,

samt derifrån i Mars 1703 till Okuniew nära Bugs inflöde i

Weichseln, hvarest förstnämnde flod d. 19 April öfverskreds.

I slaget vid Pultusk d. 21 April 1703 erhöll Lifreg:tet ett

nytt tillfälle att utmärka sig samt att ännu en gång bibringa

det sachsiska kavalleriet ett nederlag; tillsammans med fienden

trängde de svenska ryttame öfver bron in i staden samt

nedhöggo eller togo till fånga en stor mängd folk. Med 4 komp.

af Lifregitet och några andra trupper förföljde Konungen den

slagne fienden de följande dagarne till Ostrolenka, hvarefter

han återvände till den öfriga hären, som redan var i marsch

till Thom, med hvilken fästnings blokad och eröfring

sedermera större delen af året upptogs. Lifregitet låg denna tid i

qvarter vid Strassburg, samt betäckte belägringshären på östra

sidan.

Efter Thoms kapitulation marscherade Lifregitet med

Konungen till Elbing och derifrån till Heilsberg, i hvars

grannskap det sedermera under ett halft års tid låg i qvarter. I

början af år 1704 blef Friherre Gustaf Creutz Lifregitets

chef, sedan Spens blifvit General af kavalleriet. Under Creutz’

befäl deltog regitet sedermera i Carl XHis marscher till War-schau (i Juni), Jaroslaw (Juli) och Lemberg (Aug.), samt

der-ifrån tillbaka tili Warschau (Sept. och Oct.), och slutligen i

förföljelsen af Schulenburgs af delning öfver Kalisch tili Punitz;

reg:tet kom dock en dag för sent att deltaga i striden vid

sistnämnde stalle d. 28 Oct. Härefter intogs vinterqvarter kring

Rawicz. D. 4 Jan. 1705 verkställde en del af Lifregrtet (8 å

900 man) under Öfv.-Löjtn. Lübeckers befäl ett öfverfall på de

i Lowicz förlagda polska trupperna, hvarvid många fångar

to-gos. I Aug. samma år marscherade det med hufvudhären till

Blonie, hvarest det qvarlåg till slutet af året, då det snabba

tåget till Grodno utfördes (första hälften af Jan. 1706).

Sedermera intogos vinterqvarter dels vid Grodno, dels vid

Zalu-dek (Febr. och Mars), i afvaktan på, att de i Grodno inträngda

Ryssame slutligen skulle söka öppna fältet för att undkomma.

I slutet af Mars utsändes från Zaludek Öfverste Creutz

med ett parti af 1,000 man (Lifreg:tet och dragoner) för att

fördrifva de fiendtliga trupper, som innästlat sig i Podlesien.

I Slonim förenade sig Creutz med ett förut utsändt parti af

400 man under Öfv.-Löjtn. Trautfetter, hvarefter han rigtade

marschen till Kleck, der 8,000 Ryssar och Kossacker hade

samlat sig. Under vägen påträffade han (d. 19 April) i

Lacho-wicze 2,000 Kossacker. Han förbigick dock staden,

qvarlem-nande Trautfetter med sitt detaschement att observera

Kossac-keraa, samt anlände d. 20 till Kleck. Utan att betänka sig,

lät han sitt folk genast storma den af 1,000 man försvarade

staden, till hvilken man blott kunde komma på en smal

damm-väg. Sedan staden i första anloppet blifvit tagen, fortsattes

anfallet mot den fiendtliga hufvudstyrkan, som var lägrad på

andra sidan ett träsk, som allenast kunde öfverskridas på en

lång kafvelbro, hvilken för tillfället var spärrad af en mängd

vagnar. Oaktadt alla dessa hinder kommo Svenskame dock så

oförmodadt in i det fiendtliga lägret, att de förbryllade

Kos-sackerna ej hunno ordna sig till verksamt motstånd. Ett

förfärligt blodbad anställdes nu; 5,000 menniskor lära blifvit

ned-huggne; blott en ringa del undkom.

Härefter återvände Creutz till Lachowicze, hvars besättning

efter half annan veckas försvar dagtingade (d. 2 Maj). Några

dagar sednare kom Konungen till stället, besåg stridsplatsen

vid Kleck, förklarade sin stora belåtenhet med hvad som händt,

samt utnämnde Creutz till Gen.-Major. Derpå intogos ytterli-gare städerna Nieswiz och Sluck jemte en mängd mindre

orter, hvarefter Creutz, belastad med stort byte och medförande

4,000 fångar, återvände till hufvudhären, hvilket efter det

fruktlösa försöket att genskjuta Ogilvis Ryssar, hade stannat i Pinsk.

Sällan har väl ett ströfparti utfört vigtigare bragder.

Lifreg:tet åtföljde sedermera hufvudhären på dess marsch

till Wolhynien, tillbragte Juni månad i qvarteren kring Luck

och deltog slutligen i tåget till Sachsen (Juli, Aug. och Sept.).

Efter freden i Alt-Ranstädt blef reg:tet inqvarteradt i staden

Sangershausen i Thüringen. Under det årslånga stillaliggandet

i Sachsen kompletterades det till 1,500 man. Det deltog derpå

i tåget mot Ryssland hösten 1707, öfverskred i slutet af Dec.

Weichseln vid Wraclavek, och marscherade sedan i spetsen för

den öfriga hären genom de stora skogame närmast preussiska

gränsen till Grodno. I grannskapet af nämnde stad fick Carl

XII veta, att Czar Peter med en större styrka ännu befann sig

i densamma. I en hast samlades 800 ryttare, till större delen

af Lifreg:tet, med hvilka Konungen d. 28 Jan. straxt utanför

staden påträffade 2,000 man ryskt rytteri. Utan att betänka

sin underlägsenhet, anföll han genast med häftighet,

öfverända-kastade fienden och inträngde samtidigt med de flyende på bron

öfver Niemen i staden, hvilken snart rensades. Czaren

undkom sjelf med möda. Men förbittrad öfver den svenske

konungens djerfhet, beslöt han gälda lika med lika, samt

öfver-föll följande natt Grodno med 3,000 man. Oaktadt Ryssarne

redan hunnit långt in på gatorna, blef anfallet dock efter en

kort men hetsig strid afslaget.

Härefter retirerade Czaren bakom Dniepern och Düna.

Svenska armén inryckte i Lithauen och tillbragte vintren och

våren i qvarteren kring Smorgonie och Radoszkowicse. I

början af Juni uppbröt Carl XH från sistnämnde ställe samt

tågade mot Ryssarne, hvilka han påträffade vid Holowczyn d.

4 Juli 1708. Åfven här hade Lifreg:tet en hedersdag. Bland

de 7 sqvadroner, som under Rehnskölds befäl närmast efter

infanteriet öfverskredo den träskomgifna Wabis-ån, voro äfven 2

af Lifregitet under Creutz. Dessa ryttare anföllo med

oförliknelig tapperhet hela den fiendtliga venstra flygeln, som försökte

taga det svenska infanteriet i ryggen, och dref den efter 7 olika

sammandrabbningar tillbaka. Sedan återstoden af svenska ryt-teriet bunnit efter, blef det fiendtliga alldeles slaget ur fältet.

Svenskarne förföljde ända till Mobilew.

Lifreg:tet fortsatte sedermera med hufvudhären marschen

öfver Czerykow norrut till Tartscbin vid ryska gränsen ocb

der-ifrån tillbaka söderut till Kryczew och genom de stora

sko-game vid Seweriens gräns till Mglin (i Aug. ocb Sept.) samt

derefter genom sistnämnde landskap till Romny i ryska Ukrajne

(i Oct. och Nov.). Under den följande vintren låg reg:tet i

qvarter dels i och kring Lochwitza (till Febr. 1709), dels kring

Reschtilowka. I slaget vid Pultawa d. 28 Juni 1709 stod

regitet på högra flygeln, med ena hälften i första och andra

hälften i andra treffen. Då svenska kavalleriet, efter att hafva

genomträngt reduttlinien och tillbakadrifvit det fiendtliga

rytteriet förbi det befästade ryska lägret, åter skulle ordna sig på

infanteriets flyglar, råkade det i oreda och förvirring.

Härigenom fick fiendtliga infanteriet mod att framrycka ur

förskans-ningame och med mångdubbel öfvermagt anfalla det svaga

svenska fotfolket, som dertill saknade ammunition och artilleri.

Enskildta rytteri-reg:ten gjorde visserligen försök att uppehålla

det fiendtliga fotfolket. Bland dessa var äfven en del af

Lif-regitet, som jemte några andra reg:ter af Creutz hopsamlades

att anfalla Ryssarnes venstra flygel. Detta anfall uteblef dock,

emedan det midtemot stående ryska fotfolket formerade

fyrkant och artilleriet afgaf några kartesch-salfvor, hvaijemte det

fiendtliga rytteriet visade sig i ryggen af Creutz* afdelning.

Samtidigt måste äfven svenska fotfolket retirera. Creutz nödgades

då följa med, hvarvid han likväl en stund lyckades uppehålla

den påträngande fienden, så att Konungen fick tid att rädda

sig. Lifregitet kommenderades under det derpå följande

återtåget till Dniepern till eftertruppen. En del deraf följde sedan

med Konungen till Turkiet; men större delen blef, jemte Creutz,

fången genom dagtingan vid Perewoloczna d. 1 Juli.

Lifreg:tet uppsattes hösten år 1709 ånyo i Sverige samt

erhöll till interims-chef Lago Mejendorf Yxkull, under hvars

befäl det medgjorde Stenbocks fälttåg i Skåne. I Jan. 1710

nedtågade regitet till Wexiö, der Stenbock samlade sin här,

och hvarifrån han uppbröt den sista dagen i samma månad.

D. 5 Febr. stannade han i Ousby för att observera den

danska armén vid Christianstad och invänta förstärkningar från

Blekinge och Bohuslän. Sedan dessa ankommit, fortsatte hanmarschen i sydvestlig rigtning och norr om Ringsjön öfver

Sandby, Wankif, Mälby och Hör till Hasslebro (öfver

Rönne-ån) med afsigt att om möjligt afskära danska armén från

Helsingborg. Men den sednare skyndade söder om Ringsjön

öfver Hörby och Hurfva samt Getinge och Kj ef linge broar till

grannskapet af Landskrona, hvarifrån den lyckades uppnå

Helsingborg. Det danska arriergardet påträffades d. 18 vid

Bos-arp och Näs, men drog sig hastigt tillbaka. D. 20 gick

Stenbock öfver Dagstorp till Almelöf och Norra Möinge pass; men

han kunde ej uppnå fienden. Han lät derföre armén hvila

några dagar, hvarefter han i slutet af månaden drog sig öfver

Tågarp, Gedsholm och Hesslunda till Fleninge för att

verkställa det tillämnade anfallet på danska armén norrifrån i

stället för österifrån, emedan det sednare ansågs för svårare.

Morgonen d. 28 Febr. 1710 uppbröt svenska armén från

Fleninge och tågade på 5 kolonner söderut öfver Allerum och

Pilshult mot Helsingborg. Danskarne gingo ut från sitt fasta

läger, der de varit nästan oangriplige, och uppställde sig

bakom några moras nordost om staden. Vid middagstiden kommo

Svenskarne till stället, formerade sig hastigt i slagordning och

framgingo, oaktadt den oländiga marken, till anfall. Efter en

timmas strid hade deö svenska tapperheten segrat och tvungit

fienden att söka skydd bakom Helsingborgs murar. Lifreg:tet

var i slaget vid Helsingborg formeradt på 8 sqvadroner,

samt stod på högra flygelns andra treffen, hvilken anfördes af

Gen.-Major Duckert

Härefter synes Lifregementet hafva vistats i Skåne till

1715, då det förmodligen drogs till Roslagen för att utgöra en

del af den armé, som derstädes sammandrogs under

Arfprin-sens af Hessen befäl. År 1718 marscherade det till norska

gränsen och deltog i norska fälttåget, hvarunder det mestadels

var inqvarteradt i Trögstad. Åren 1719, 1720 och 1721 hörde

det till den armé, som var samlad i hufvudstaden för att skydda

densamma mot Ryssarnes härjningar. Efter Yxkull blef år 1715

Jakob Danlcwardt Liljeström reg:tets chef och år 1716 Anders

Otto Koskull.

Efter Carl den XII:s död har Lifreg:tet ej erhållit många

tillfällen att utmärka sig. Dess lysande tid är förbi. Men

hvad reg:tet under denna tid uträttat, skall alltid tillförsäkra

det ett högt rum i svenska arméens annaler.Lifreg:tets chefer under frihetstidens böxjan voro Carl

Gu-staf Oreutz från 1722, Göran Silfverhjelm från 1728 och

Jakob Spens från 1737. I Sept. 1741 öfverfördes 1,000 man af

regrtet från Stockholm till Finland och landsattes på

Nyland-ska kusten, men kunde af brist på foder ej marschera till

armén, utan förlädes öfver vintren i qvarter kring Perno.

Här-städes synes reg:tet hafva legat ända till arméns återtåg

följande sommar, ty det finnes ej uppfördt bland de trupper, som

samlades i lägret vid Kymmenegård i böijan af Juni 1742.

Efter kapitulationen vid Helsingfors d. 20 Aug. 1742 måste

hela svenska kavalleriet — hvUket, fastän det knappast sett

fienden, sammansmält från 2,300 till 1,300 man — tåga

landvägen kring Bottniska viken under befäl af Öfverste Freudenfelt.

Samma dag det sista reg:tet afseglade från Helsingfors (d. 28

Aug.) aftågade Freudenfelt öfver Åbo till Wasa, hvarest han

inträffade i slutet af Oct. Här lyckades han, sedan de

återstående hästarne (748 till antalet) blifvit qvarlemnade, med

manskapet d. 24 Oct. komma öfver Qvarken. Blott 500 man

kunde dock samlas vid Umeå; de öfrige blefvo väderdrifne till

Hemösand. Freudenfelt blef sedermera befälhafvare för den

lilla corps, som följande vinter och vår försvarade gränsen vid

Kemi-elf mot Ryssame i Finland.

År 1745 blef Mathias Alexander von Ungem-Stemberg

Lifreg:tets chef. En del af detsamma bevistade Pommerska

kriget och öfverfördes till Tyskland sommaren år 1757. 1758

deltog regementet i lägren vid Loitz, Daberkow, Strassburg

och Prentzlau, samt derefter i marschen till Neu-Ruppin

(September) och tillbaka till Prentzlau, hvarpå vinterqvarteren

in-togos. År 1759 följde regementet med den under

Lantings-hausens befäl stående hufvudstyrkan, hvilken, efter att i

medlet af Augusti blifvit samlad vid Loitz, sedermera tillbragte

större delen af fälttåget i lägret vid Pasewalck. Följande

vinter försökte Preussarne, liksom de tvenne föregående åren, att

drifva Svenskarne under Stralsunds kanoner, samt öfverskredoi

slutet af Jan. 1760 den isbelagda Peene-floden. Men då

Lan-tingshausen hastigt samlade sin styrka vid Greifswalde och

beredde sig att göra allvarsamt motstånd, drog sig fienden

tillbaka öfver Peene. Under återtåget lyckades Major

Psilander-hjelm att med en afdelning af Lifreg:tet vid byn Rantzin d.24 Jan. bemägtiga sig större delen af fiendens tross samt

tillfångataga dess betäckning.

Sommaren 1760 tilldelades Lifreg:tet den af delning, som

under General-Löjt. Fersens befäl först (d. 16 Aug.) inryckte

på fiendtliga området och bemägtigade sig staden Demmin, men

hvilken snart derefter förenades med hufvudstyrkan under

Lan-tingshausen vid byn Smarzow. Reg:tet medföljde sedan till

Prentzlow samt bevistade lägret såväl derstädes (i Sept.), som

vid Werbelow (i Oct.), hvarefter det med den öfriga hären gick

i vinterqvarter. Under fälttåget år 1761 bevistade regitet med

hufvudhären under General-Löjtn. Ehrensvärds befäl lägren vid

Wanselow (i Juli), Daberkow (Aug.) och Boldekow (Sept.),

hvarefter det med armén gick i vinterqvarter på svenska området.

Reg:tet deltog äfven i den sista märkligare händelsen under

kriget, nemligen undsättningen af Malchin d. 2 Jan. 1762. Det

är icke osannolikt att afdelningar af reg:tet i detta krig

dessutom bevistade åtskilliga mindre fäktningar, fastän förf. derom

ej funnit något antecknadt.

År 1762 blef Pontus de la Gardie chef för reg:tet, år 1774

Fredrik Hom samt år 1780 Prins Carl; under den sistnämnde

voro sekund-chefer Henrik Georg Aminoff från 1780 och Daniel

Georg Silfversparre från 1783 till 1792. År 1788 i Juni

utgick lifsqvadronen med Konung Gustaf 111 till Finland, men

synes på hösten samma år hafva återvändt till Sverige. Med

anledning af danska arméns infall från Norge i Bohuslän,

måste en afdelning af reg:tet (780 man) i Sept månad 1788 i

sträckmarscher begifva sig till Göteborg, för att utgöra en del

af denna stads besättning.

År 1792 undergick Lifreg:tet en genomgripande förändring

i afseende på organisationen, derigenom att det fördelades på

3 särskildta corpser, hvardera på en bataljon å 500 man, och

hvilka tillsammans benämndes Lifregements-Brigaden; dess

öf-verbefälhafvare blef Hertig Carl; och då denne år 1809 blef

Konung, förenades chefskapet med kronan. Den första

corp-sen, hvilken till större delen var indelad i Uppland, kallades

Lifreg:ts-Brigadens Cuirassier-Corps och erhöll till sekund-chef

öfv. Nils Silfversköld. Den andra, till större delen förlagd i

Westmanland och Södermanland, förvandlades till infanteri, mot

hästvakans-afgifts erläggande af de rustande, samt kallades

Lif-reg:ts-Brigadens Lätta Infanteri-Corps; dess första sekundchefblef öfv. Christoffer Ulrik Freitag. Den tredje corpsen, till

större delen förlagd i Nerike öch Westergötland (Örebro och

Skaraborgs Län) samt med mindre delar i Nyköpings och

We-sterås Län, kallades Lifregits-Brigadens Lätta Dragon-Corps

och fördelades i början på 8 sqvadroner å 62 man; dess

första sekundchef blef öfv. Peer Lagerhjelm.

Vi vilja följa hvar och en af dessa corpser särskildt. Vid

Cuirassier-Corpsen efterträddes Silfversköld år 1793 af öfv.

David Stjemcrona, och denne år 1809 af öfv. Ulrik

Gylden-stolpe. Förf. har ej kunnat finna spår att corpsen på något

sätt déltagit i 1809 års krigshändelser. Deremot bevistade den

fälttågen i Tyskland åren 1813 och 1814. I Juni förstnämnde

år öfverfördes corpsen till Pommern, der den tills vidare

inqvar-terades; den tilldelades sedermera kavalleri-fördelningen under

Gen.-Löjtn. Sköldebrand samt var med i slagen vid Gr

oss-beeren, Dennewitz och Leipzig. Fastän corpsen bevistade

fälttåget i Holstein, kom den likväl ej att deltaga i den

berömda kavalleri-fäktningen rid Bomhöft d. 7 Dec., emedan den

på morgonen samma dag detascherades från Sköldebrands till

Sandels division. För öfrigt medföljde den hufvudhären på dess

marsch till Beigen i Jan., Febr., Mars och April månader 1814,

öfver Lübeck, Boitzenburg, Celle, Minden, Cölln och Lüttich

tili Brüssel, samt derifrån i Maj och Juni samma väg tillbaka

tili Mecklenburg, hvarifrån den öfverskeppades till Sverige.

Norska fälttåget 1814 bevistade den dock icke. År 1815 erhöll

corpsen benämningen Lifreg:tes Dragon- Corps, hvilken den ännu

innehar. År 1833 fördelades den på 5 sqvadroner i stället för

4. Corpsens sista sekundchefer hafva varit Fred/rik Burenstam

från 1820, Gustaf Adolf Hjerta från 1826, David Ludwig

Süfverstolpe från 1845, Carl Ludvig Fredrik af Ugglas från

1856 och Carl Thure af Wirsén från 1863.

Lifreg:tets Lätta Infantericorps erhöll år 1808 namnet

Lif-reg:tets Grenadier-Corpst hvilket det ännu bibehåller; samma år

blef Axel Otto Mömer dess sekundchef. Corpsen tilldelades i

böljan af Mars 1808 den reserv-armé, som förlädes i Örebro.

Sedan danska regeringen förklarat Sverige krig, fick corpsen

aftåga till vermländska gränsen, hvarest den tilldelades högra

flygeln af den mot Norge under befäl af General Armfelt

samlade armén, samt dess andra brigad, som anfördes af öfverste

Schwerin. Nämnde brigad inföll i medlet af April, samtidigt

Svensk Krigshist. 7med högra flygelns andra afdelningar, öfver Norska gränsen vid

Skillingsmark, samt tog vägen öfver Haneberg till den vid

Glommen belägna Blakiers skans, som intogs. Men d. 20 April hände

den olyckan, att en del af grenadier-corpsen vid B la k i er blef

anfallen och kringränd af fienden samt nödsakad att efter

något motstånd gifva sig fången; vid detta tillfälle föllo i fiendens

händer 109 man jemte Öfverste Mörner sjelf; endast några få

man undkommo. Efter åtskilliga mindre fäktningar, drog sig

andra brigaden snart derefter tillbaka inom gränsen, hvarefter

större delen af de till densamma hörande trupper under

sommaren afgingo till östra kusten. Grenadier-corpsen tillhörde

sedermera såväl 1808 som 1809 vestra armén.

År 1812 blef Öfverste Carl Ridderstolpe sekundchef för

corpsen, som under hans befäl bevistade 1813 och 1814 års

fälttåg i Tyskland och Norge. Den öfverfördes på samma gång

som Lif gardets och Andra gardets bataljoner till Tyskland, der

den tilldelades l:sta brigaden under Gen.-M^jor Schultzenheim

och l:sta divisionen under Gen.-Mäjor Posse. Corpsen deltog

härefter i alla hufvudhärens marscher och tåg samt bevistade

striderna vid Grossbeeren, Dennewitz, Leipzig och

Landt-wehr nära Lübeck d 5 Dec., i hvilken sistnämnde fäktning

Öfv. Ridderstolpe förde befälet öfver Svenskame. D. 16 Dec.

1813 kom corpsen på fältvakt vid Fredriksorts fästning,

bidrog verksamt till dess inneslutande, samt förordnades efter

kapitulationen (d. 19 Dec.) att utgöra en del af garnisonen, från

hvilken kommendering den dock i julhelgen aflöstes, hvarefter

den återvände till sin brigad. I fälttåget mot Norge tillhörde

den samma brigad och division, som i Tyskland, samt var den

första svenska trupp, hvilken under natten till d. 1 Aug.

öfver-skred Svinesund; men den deltog sedan ej i någon fäktning.

Corpsens sednaste sekundchefer hafva varit Johan Erik af

Wet-terstedt från 1821, Nils Henrik Hågerflycht från 1853, Otto

Mauritz von Knorring från 1861 och Henrik Magnus

Falkenberg från 1865.

Lifreg:ts-Brigadens Lätta Dragon-Corps erhöll år 1796

namnet Lifreg:tets Husar-Corps, hvilket den ännu bibehåller.

Snart derefter sammanslogos de 8 sqvadronema återigen till 4.

År 1792 blef Peer Lagerhjelm corpsens sekundchef samt år

1801 Isak Lars Silfversparre och 1802 Johan Gabriel Andnof.

1 slutet af April år 1807 öfverfördes, jemte något annat kaval-leri, 2 sqvadroner af Lifreg:tets Husar-Corps till Rügen samt

förlädes derefter i kantoneringsqvarter i Pommern. JJå

Marskalken Brune, efter det med Fransmännen d. 18 April afslutade

stilleståndets tilländalöpande, d. 13 Juli inbröt i svenska

Pommern deltog en sqvadron af Lifreg:tets Husarer i den för

Sven-skarne ärofulla fäktningen vid Steinhagen d. 14 Juli. Härefter

inneslöts svenska armén i Stralsund, hvarpå större delen af

rytteriet förlädes till Rügen, der det förblef till den i Stralsund d.

7 Sept. afslutade konventionen, i följd af hvilken svenska armén

måste öfvergifva Pommern och Rügen samt återvända hem till

Sverige. 1 Mars 1808 tilldelades corpsen den reserv-armé, som

sammandrogs i Örebro, och fick snart derefter marschera till

vermländska gränsen, der en sqvadron anslogs åt hvar och en

af de 4 brigader, i hvilka den högra flygeln af svenska armén

blifvit indelad. Nämnde sqvadroner bevistade åtskilliga mindre

fäktningar under detta fälttåg, såsom t. ex. den vid Blakierd.

20 April (då en del af grenadiereme tillfångatogs), vid Magn or

och Emterud d. 19 Juli, vid Magnor d. 22 Sept. m. fl. Vid

sistnämnde tillfälle vadade Ryttmästar Liljehök med sin

sqvadron genom Wrang-Elfven och anryckte med sådan

skydsam-het mot den fiendtliga posteringen vid Magnors gästgifvaregård,

att den inom ett ögonblick var kringränd och förskingrad,

hvar-jemte 34 fångar togos. En del af corpsen deltog sedermera

utider Adlersparres befäl i vestra fördelningens tåg mot

Stockholm i Mars 1809, hvarigenom revolutionen kom till utbrott.

Corpsen användes derpå hvarken i tyska eller norska fälttågen

1813 och 1814. År 1833 skedde den förändringen i

organisationen, att de 4 sqvadronerna sönderdelades på 5, hvarvid det

sedermera förblifvit. Corpsens sista sekundchefer hafva varit

Fredrik Ludvig von Essen från år 1829, Claes Herman

-husen från år 1855 och Sven Robert Löwen från 1863.

N:o 4. Kongl. Första Lif-Grenadier-Regementet.

Detta reg:te kallades till slutet al förra århundradet Östgöta

reg:te fotfolk. I det ofvannämnda registret öfver Kongl. Maj:ts

krigsfolk af d. 25 Aug. 1593 upptages Östgöta fotfolk till 2

fännikor, den ena på 230 man under Per Månsson och den

andra på 118 man under Bengt Månsson. Östgöta fotfolk

trädde under stridigheterna mellan Sigismund och Hertig Carl,

sommaren år 1598, på den sednares sida samt bevistade

således enligt all sannolikhet slagen vid Stegeborg d. 9 Sept.

och vid Stångebro d. 25 Sept. Från 1604 erhöll Hertig

Johan, såsom furste öfver Östergötland, befälet öfver allt

krigsfolk i landskapet och bibehöll det sedermera till sin död 1618.

I slaget vid Kirchholm d. 17 Sept. år 1605 deltogo äfven de

båda Östgötafanorna; den ena under ofvannämnda Per

Månsson förlorade 121 man af 260, och den andra under Tyris

Pe-derson förlorade 140 af 217. Östgöta fotfolk deltog sedermera

såväl 1610 som 1611 i södra Sverige i kriget mot Danmark.

Under förra hälften af Gustaf II Adolfs regering var

Östgöta fotfolk indeladt på 4 fännikor; bland dessa räknade 1618

en under Mårten Henningson 381 man, en under Ingolf

Bengtson 387 man, en under Anders Watz 282 man och en under

Henrik Cronoberg 350 man. Efter Hertig Johans död sistn. år

organiserades Östgöta fotfolk på ett reg:te med samma styrka,

som de öfriga landskapsregiterne, d. v. s. 2,176 man, fördelade i

8 fännikor. Under Arvid Hands befäl uttogs 1621 ett mindre

reg:te af 1,176 man på 8 komp., hvilket öfverfördes till Liffland

samt bevistade Rigas belägring (Aug. och Sept.); straxt derpå

blef Johan Banér chef för Östgöta fotfolk, som under hans befäl,

sedan de lidna förlusterna blifvit ersatta med 900 man från

Sverige, äfven bevistade 1622 års fälttåg, hvarefter det hemfördes.

År 1623 blef hela rikets fotfolk indeladt på 10 stora reg:ten

a 3,600 man, hvaraf 1 var värfvadt och 6 utskrefvos i Sverige

samt 3 i Finland; hvaije stort reg:te räknade 24 kompanier å

150 man, men kunde äfven delas i 3 små reg:ter på 1,200 man

å 8 kompanier. Ett af de stora reg:terna skulle kallas för

Östgöta reg:te, hvaraf likväl blott 2 små utskrefvos i

Östergötland, men det tredje i Jönköpings län. Straxt derefter

försvann dock indelningen i stora regiter och blott den på små

bibehölls; af de 18 små reg:ter å 1,200 man, som sålunda de

följande åren borde finnas i Sverige, lemnade Östergötland 2,

för hvilka Johan Banér fortfarande blef chef; Erik Hand synes

vid samma tid varit Öfverste-Löjtnant samt Jöran Soop Major. "

I expeditionen till Preussen sommaren 1626 deltog det ena

regrtet under Banér samt en sqvadron (bataljon) af det andra

under Öfv.-Löjtn. Hand. Sedan staden Pillau blifvit intagen

(d. 26 Juni) och svenska armén d. 30 blifvit landsatt vid

Brauns-berg, tågade Gustaf Adolf öfver Frauenburg och Elbingen, hvilka

orter eröfrades, till Marienburg som intogs d. 8 Juli. I

sistnämnde stad inlades nu Hands sqvadron såsom besättning och

qvarlåg sedermera derstädes under de 4 år, som preussiska

kriget varade. Baners afdelning följde vidare med till Dirschau,

der svenska armén sedermera förlädes i läger. Snart derefter

intogs den vigtiga skansen Dantziger Haupt eller Höfft, som

den ofta kallades, belägen vid det ställe, der Weichseln för

andra gången delar sig i tvenne grenar, hvaraf den ena utfaller

i Frische Haff och den andra går förbi Dantzig. Försvaret af

denna vigtiga punkt, som var af stor strategisk betydelse och

hvilken beherrskade segelfarten på Weichseln, anförtroddes åt

Östgöta reg:te, hvilket äfven derstädes qvarlåg under återstoden

af preussiska kriget. Tvenne kompanier dem förlädes

visserligen på någon tid till den lilla vigtiga skansen Montauer-Spitz,

der Weichseln första gången delar sig; men dessa återfördes

våren 1627 till Höfft. Östgöta-fotfolket kom således ej att

deltaga i någon fäktning under detta krig, såvida icke möjligtvis i

striden vid byn Käsemarkt (belägen midt emot Höfft åt

Dantziger-sidan) natten mellan d. 24—25 Maj 1627, om hvil- ’

ken strid man känner, att Banér förde befälet öfver 600

mu-sketerare. Banér blef för öfrigt samma år Gen.-Major och

användes derefter af Gustaf Adolf i öppna fältet. Den i Sverige

under Jöran Soop befintliga delen af Östgöta fotfolk förökades

år 1628 genom utskrifning till 8 kompanier, hvaraf 4 afgingosåsom besättning till Calmar och de 4 andra sedermera

öfver-fördes till Preussen föi att förstärka besättningen i Marienburg.

Samtliga till Östgöta fotfolk hörande afdelningar

återfördes hösten 1629 från Preussen och Calmar till Östergötland

samt indelades der till följande år på ett reg:te och en

sqva-dron. öfver det första utnämndes, sedan Banér blifvit General

af Infanteriet, Erik Hand till öfverste och Gabriel Kyhle till

Öfv.-Löjtn.; till befälhafvare för sqvadronen förordnades

öfv.-Löjtn. Ake Hansson Ulfsparre, som förut varit vid ett annat

reg:te. Sistnämnde afdelning följde sommaren år 1630 med

Konungen till Tyskland och var i början ämnad till besättning

på flottan, men blef snart förordnad att utgöra en del af

garnisonen i Stralsund. Då Ulfsparre på hösten flyttades till

Helsinge regrte, blef Öfv.-Löjtn. Nöding sqvadronens befälhafvare;

densamma qvarlåg sedan i Stralsund till år 1634, då den,

betydligt sammansmält, hemfördes till Sverige.

Erik Hands reg:te utgjorde en del af den förstärkning, som

i slutet af Juni 1631 öfverfördes till Tyskland. Regrtet

tilldelades i början mecklenburgska armén under General Tott, men

fick vid Tillys anmarsch mot lägret vid Werben begifva sig dit,

samt inträffade derstädes i böljan ai Aug. Regitet följde derpå

under sednare hälften af Aug. med hufvudhären öfver

Neu-Brandenburg till Wittenberg samt deltog i slaget vid Leipzig

d. 7 Sept. 1631. Östgöta fotfolk räknade i nämnde slag 700

man och hörde till den tredje brigaden från höger bland de 4,

som utgjorde infanteriets första treffen, och kom således ej att

deltaga i det egentliga handgemänget; öfv. Hand förde hela

brigaden, till hvilken dessutom tvenne andra reg:ten hörde.

Östgöta reg:te drog sedermera med Konungen öfver Erfurt till

Würtzburg samt inqvarterades efter sistnämnde stads eröfring

under Oct. i Dettelbach. Vid Gustaf Adolfs marsch till Rhen

qvarlemnades det i Franken, der Fältm. Horn erhöll befälet,

samt förblef derstädes öfver vintren och låg sannolikt i

Würtzburg.

I medlet af Mars 1632 stötte Östgöta fotfolk, med hvilket

samtidigt halfva Upplands reg:te förenades, jemte Horns öfriga

trupper vid Dettelbach åter till hufvudarmén, som derpå förbi

Nürnberg tågade till Donauwerth. Reg:tet deltog såväl i

nämnde stads eröfring d. 28 Mars som i den snart derefter

följande öfvergången af Lech d. 5 April 1632. Vid sistnämndetillfälle hörde reg:tet till första treffens högra flygelbrigad, som

anfördes af Öfv. Hand, och hvilken var bland de trupper, som

hade att uthärda den hetaste striden vid försvaret af den lilla

ön, der bryggan slogs, mot det bajerska fotfolkets upprepade

anfall. Östgöta fotfolk följde sedan under loppet af April och

Maj månader med Konungen till Augsburg, Ingolstadt,

Moosburg och München, sedan tillbaka till Augsburg och

Memmingen, samt derifrån i början af Juni öfver Donauwerth till

Nürnberg och Sultzbach. Under vistandet vid Nürnberg (Juli

och Aug.) låg reg:tet vid svenska lägrets östligaste del samt

bevakade den faschinbrygga, som derstädes var upprättad öfver

Pegnitz, för att förena lägrets båda delar. Efter

förstärknin-games ankomst under Oxenstjerna förenades ytterligare med

reg:tet 4 kompanier af ett annat, så att det nu räknade 16

kompanier. Vid stormningen af höjderna vid Alte Feste d.

24 Aug. 1632 hörde Östgöta fotfolk till den andra brigaden

från venstra flygeln, bland de 5 som utgjorde första treffen.

Denna brigad, som äfven nu fördes af öfv. Hand, deltog i den

hetaste striden och utmärkte sig mycket samt led stora

förluster; Öfv. Hand blef svårt sårad, fången och dog snart derefter

af sina sår.

Efter Hand blef Öfv.-Löjtn. vid regitet, Gabriel Kyhle,

chef för detsamma. Sedan svenska armén uppbrutit från Fürth

(d. 8 Sept.), deltog regitet i Konungens marscher öfver

Rothenburg, Dinkelsbühl och Donauwerth till Rain (i Sept.) samt

derifrån (i Oct) tillbaka öfver Rothenburg, Kitzingen, Schweinfufth

och Erfurth tili Naumburg. I slaget vid Lützen d. 6 Nov.

1632 kämpade Östgöta fotfolk med största utmärkelse. Det

hörde till första treffens högra flygelbrigad, som anfördes af

öfv. Kyhle och hvilken vid första anfallet trängde längst fram

bland fienden samt vid det andra blef nästan alldeles

nedhuggen. Regitet, som före slaget räknade 848 man, fick allenast

i sårade 411 personer, hvilka sedermera förlädes till Coburg.

De få återstående friska inqvarterades under den följande

vin-tren i staden Merseburg. Qvarlefvorna af regitet förlädes år

1633 såsom garnison till Greifswalde och längre fram till

Wolgast, der de sedermera formerades på 2 kompanier.

Emellertid återuppsattes regitet i Sverige genom nya

ut-skrifningar, så att det i komplett skick räknade 10 kompanier.

Häraf öfversändes år 1634 på våren 4 kompanier eller 600man, till Preussen för att förstärka dervarande garnisoner. I

böijan af år 1635 blef öfv. Kyhle chef för Upplands reg:te;

han efterträddes af Axel Lilje, förut öfverste vid Nerikes och

, Wermlands reg:te. Sommaren samma år utgingo ytterligare 4

kompanier jemte Öfversten till Preussen, för att utgöra en del

af den armé, som derstädes skulle fortsätta kriget med Polen.

Då stilleståndet i Stuhmsdorf emellertid förlängdes, och inga

trupper vidare voro behöflige i Preussen, fick Lilje med sitt

reg:te i Oct. marschera till Pommern jemte de öfriga

förstärk-ningarne, som under Torstensons befäl ditsändes. Samtidigt

hemsändes de tvenne i Greifswalde förlagda kompanierna till

Sverige, der således 4 kompanier voro befintlige. Liljes 8

kompanier förlädes i början såsom garnison i Wollin; sjelf blef han

året derpå General-Major samt förde sedan sällan sitt reg:te.

I slutet af år 1636 eller böijan af år 1637 synes hälften deraf

hafva återgått till Sverige; den återstående hälften flyttades till

Wolgast och Anklam under Öfv.-Löjtn. Qåkan Nilssons befäl.

År 1637 utsändes 300 rekryter, hvilka förlädes till Stettin.

Nilssons afdelning kom härefter i fält och medföljde Fältm.

Herman Wrangel, då han i böijan af Juli gick den från

Tor-gau retirerande Banér till mötes. Samma afdelning hörde

äf-ven till den armé, som Banér i slutet af Juni 1638

sammandrog vid Stettin och med hvilken han sedan utdref Gallas ur

Pommern och Mecklenburg. Men 1639 förlädes den till

garnison i Stralsund. Samma år öfversändes till Tyskland 188

rekryter och följande året 25. År 1641 i Maj utgingo 4

kompanier till Pommern och slöto sig till de 4 förut i Stralsund

befintlige. De sednare återvände snart derefter hem, men i

deras ställe utsändes 2 nya jemte rekryter.

I böijan af 1643 fingo 2 af de 6 nu i Tyskland varande

kompanierna gå till Leipzig för att utgöra en del af dervarande

garnison; 2 lågo ännu i Stralsund, men de 2 återstående

flyttades till Stettin. I Sverige funnos då 6 kompanier med

tillsammans 1,004 man; de i Tyskland räknade 927 man. Med

anledning af danska krigets utbrott förstärktes den i Sverige

befintliga afdelningen till 8 fullständiga kompanier, som

tilldelades den armé, med hvilken Fältmarskalken Gustaf Hora i

medlet af Febr. 1644 från Weraamo inbröt i Skåne samt

öf-ver Helsingborg tågade till Lund. Reg;tet bevistade sedermera

alla den skånska hufvudhärens krigsrörelser; på våren intogHora Landskrona, försökte derefter, fastän förgäfves, att eröfra

Christianstad och vände sig vid sommarens inbrott till

Halmstad för att undsätta Göteborg, som belägrades af danska

konungen Christian IV. Då denne likvisst snart derefter måste

upphäfva nämnde stads belägring, återvände Hora till Skåne

och sysselsatte sig den återstående delen af fälttåget med

blo-kaden af Malmö; vinterqvarteren intogos i Nov. i södra Skåne

kring Ystad. I Maj år- 1645 gick hären åter i fält och

eröf-rade först Blekinge, hvarefter Horn för andra gången förgäfves

belägrade Christianstad; härifrån afgick han slutligen till Malmö,

med hvars blokad han var sysselsatt, då freden i Brömsebro

(d. 13 Aug.) afslutade kriget. Sistnämnde år blef förre

öfv.-Löjtn. vid reg:tet; Salomon v. der Osten-Sacken, eller som han

vanligtvis kallades Salomon Sack, dess chef. Denne utgick med

4 kompanier våren 1647 till Tyskland, förenade sig derpå med

4 andra af de der befintliga (hvilka blifvit sammanslagna till

5), och stötte på hösten samma år med sitt reg:te till

hufvud-hären under Fältmarskalken Wrangel, hvilken då låg i

qvar-ter kring mellersta Wesera. Det nionde kompaniet

qvarlem-nades såsom garnison i Stettin; dit ankommo äfven följande

vår 200 rekryter från Sverige. Sacks reg:te bevistade nu

Wran-gels fälttåg i vestra och södra Tyskland år 1648 och deltog i

marschen genom Hessen, Franken och Schwaben till Bajern

(Jan.—Maj). Vid de förenade svenska och franska häraraes

inbrott i sistnämnde land (i slutet af Maj) qvarlemnades dock

Östgöta fotfolk jemte åtskilliga apdra trupper vid staden Rain

för att blokera densamma samt var dermed sysselsatt, ända till

dess de allierade i medlet af Sept. i följd af brist på lifsmedel

nödgades lemna Bajern och draga sig tillbaka till Franken.

Efter Westfaliska fredens afslutande inqvarterades regrtet i

sistnämnde provins samt återfördes följande vår till Sverige.

Våren 1655 återfördes en brigad (bataljon) af Östgöta

fotfolk jemte öfv. Sack till Pommern samt tilldelades Wittenbergs

armé, hvilken i Juli inföll i vestliga Polen samt framträngde

till Posen. Den andra brigaden utgick längre fram på

sommaren med Konung Carl X Gustaf, som i medlet af Aug.

upphann Wittenberg vid Conin. Efter Warschaus intagande (d.

30 Aug.) tilldelades det numera förenade Östgöta reg:tet den

armé-corps, som Carl Gustaf vid sin marsch till södra Polen

under Riksfälttygmästaren Stenbocks befäl qvarlemnade i lägretvid Nowydwor (vid Bugs, inflöde i Weichseln), för att observera

de midt emot vid Modlin liggande polska trupperna samt

af-vakta liffländska härens ankomst. Regitet bevistade snart

der-efter den strid vid Modlin d. 22 Sept. 1655, i hvilken

Stenbock dref ur fältet nyssnämnde polska trupper. Sedan

Konungen i början af Nov. återkommit från södra Polen, medföljde

regrtet på marschen öfver Strassburg och Thom till Elbing,

hvilken sistnämnde stad kapitulerade d. 10 Dec. Östgöta

fotfolk förordnades nu att utgöra en del af garnisonen i Elbing,

der det sedermera qvarlåg ända till freden i Oliva, d. v. s. till

Maj 1660.

Genom tvenne utskrifningar af år 165(5 och en af år 1657

bildades nya afdelningar af det svenska fotfolket, hvilka skulle

* ersätta de 1655 utdragna reg:terna. Af Östgöta folket

uppsattes 800 man, som formerades på 6 kompanier. Häraf förlädes

en del till garnison i Norrköping och Wadstena, en del till

Cal-mar och en annan till Jönköping. Återstoden tilldelades den

armé, som under Riksdrotset Per Brahes och Rikstygmästaren

Eriks Stenbocks befäl sommaren 1657 samlades vid Halmstad.

Nämnde afdelning deltog äfven i slaget vid Gennevadsbro

d. 13 Aug. 1657, samt bildade der en bland fotfolkets 7

brigader. Följande år på hösten, efter det andra danska krigets

början, öfverfördes brigaden till Seeland samt bevistade d. 11

Febr. 1659 den misslyckade stormningen af Köpenhamn, der

den utgjorde en del af infanteri-reserven under Erik Stenbocks

befäl. År 1661 finner man Östgöta reg:te förstärkt till 1,417

man, fördelade på 15 kompanier, hvaraf 2 lågo på Calmar

slott, 4 i Malmö och 2 i Stralsund, samt 7 voro hemma i

provinsen.

År 1667 efterträddes öfv. Sacken i chefsbefattningen af

Hans Wrangél, samt denne år 1674 af Gustaf Ulfsparre,

hvilken sedermera i 28 års tid förde reg:tet. Om Östgöta

fotfolks deltagande i Carl XJ:s krig äro underrättelserna särdeles

sparsamma. Enligt all sannolikhet vistades reg:tet redan från

böljan af kriget vid vestra eller bohuslänska gränsen och kom

således icke att deltaga i något af de skånska fälttågen. Vid

början af år 1677 finner man en brigad (bataljon) såsom

garnison i Göteborg, den andra i Bohus fästning. Spår finnas,

att den förstnämnde brigaden skulle hafva bevistat den för

Svenskarne olyckliga striden vid Uddevalla d. 28 Aug. 1677.Enligt all sannolikhet qvarlåg den andra brigaden äfven år 1678

på Bohus samt utförde då det lysande försvaret af nämnde

fästning vid dess belägring af Gyldenlöwe (d. 3 Juni till d. 21

Juli) — en bland de vackraste bragderna i Sveriges

krigshistoria. År 1679 hörde en brigad af reg:tet till den armé, som

Riksamiralen Stenbock, efter sitt fruktlösa försök att intaga

Uddevalla skansar, samlade vid Forstena i medlet af Juli.

Med anledning af Danmarks och dess bundsförvandters

hotande hållning hösten år 1699, sändes åtskilliga svenska reg:ter

till Pommern för att förstärka dervarande trupper. Bland dessa

var äfven Östgöta reg:te under öfv. Ulfsparre. På våren år

1700 fingo nämnde trupper afgå till Wismar, hvarifrån de i

Maj månad marscherade till grannskapet af Hamburg och

förenade sig med den armé, som under General Nils Gyllenstj

ernås befäl derstädes blifvit samtnandragen, och till hvilken

äfven stötte några nord-tyska furstars contingenter. Den

förenade armén marscherade efter föreningen norrut till Pinneberg,

der den stannade, emedan den något öfverlägsna danska hären

från Rendsburg kommit dem till mötes vid Elmhorst. Båda

härarne lågo sedermera hela sommaren, observerande, midt emot

hvarandra, först vid Pinneberg (i Juni), derpå vid Oldeslohe

(i Juli och Aug.), till dess freden i Traventhal (d. 18 Aug.)

föranledde fiendtligheternas afslutande. De svenska reg:terne

återvände till Pommern.

År 1702 erhöll Gyllenstjerna befallning från Carl XH att

samla en armé i Pommern samt med densamma inrycka i

Polen och förena sig med svenska hufvudhären. 1 följd häraf

sammandrog Gyllenstjerna i Juni 11,000 man vid Stettin,

hvar-ibland äfven Östgöta reg:te under Ulfsparre, och tågade sedan

under loppet af Juli och Aug. månader genom vestra Polen till

Krakau, i hvars grannskap han d. 20 Aug., några veckor efter

slaget vid Clissow, förenade sig med Carl XH. Ulfsparre fick

snart derefter afsked med Gen.-Majors titel, samt efterträddes

af Niclas v. Ungern-Stemberg. Regitet medföljde sedermera

hufvudhären, under dess flera gånger omnämnda marscher åren

1702 och 1703, till Zawichost, Lublin, Okuniew, T horn och de

derefter följande vinterqvarteren i Preussen. Ur de sednare fick

regitet uppbryta något tidigare än de andra regitema (i Maj

1704) för att skynda till Rehnskölds förstärkning, hvilken då

stod vid Radom. Under loppet af Juni närmade sig Rehnsköldstaden Sandomir, der Konung August befann sig med sin

huf-vudhär, samt hade der flera skärm ytslingar med fienden. D.

22 Juli ankom Carl XII med svenska hufvudhären till

Sandomir och öfverskred derstädes Weichseln. Östgöta fotfolk

medföljde nu Konungen på hans marscher till Jaroslaw och

Lemberg (Aug.), samt derifrån tillbaka till Warschau (i Sept. och

böijan af Oct.) och slutligen till vestliga Polen (sednare hälften

af Oct.), der regrtet fick intaga vinterqvarter kring Wielun.

I medlet af Mars 1705 måste Östgöta fotfolk, jemte några

andra trupper under General-Löjtn. Strömbergs befäl, uppbryta

från qvarteren kring Wielun och tåga till Krakau, för att

skydda Konung Stanislai anhängare i sydvestra Polen. Denna

afdelning qvarblef i Krakau ända till Nov. 1705, då den öfver

Petrikau marscherade till Warschau, der Carl XII med

svenska hufvudhären befann sig. Reg:tet deltog sedermera i

hastmarschen till Grodno (första hälften af Jan. 1706), låg under

Febr. och Mars månader i qvarteren kring Zaludek, samt

medföljde i April på det svåra tåget till Pinsk, i hvars grannskap

det bevistade intagandet af fästningen Sabirs d. 2 Maj.

Vidare marscherade det med hufvudhären till Luck i Wolhynien

och derefter i Juli, Aug. och Sept. till Sachsen, der det

in-qvarterades i staden Pössnig. Sedan öfv. v. Ungern-Stemberg

blifvit Gen.-Major, utnämndes förre Majoren vid Lifgardet,

Jakob Sperling, till öfverste och chef för Östgöta fotfolk. Efter

det årslånga vistandet i Sachsen deltog regrtet åren 1707, 1708

och 1709 jemte hufvudhären i alla det ryska fälttågets flera

gånger ofvan beskrifna marscher och tåg samt blef slutligen

fånget vid Dnieperströmmen. I slaget vid Holowczyn d. 4

Juli 1708 kämpade Östgöta fotfolk med största utmärkelse;

bland fotreg:tema var det det sista som kom öfver

Wabis-strömmen, samt måste derpå ensamt afslå ett anfall, som en

del af det ryska kavalleriet verkställde i flanken och ryggen af

det öfriga infanteriet. Vid stormningen af Wiprek d. 7 Jan.

1709 förlorade regrtet såväl sin öfverste Sperling. som

Öfv.-Löjtn. Liljegren, och led stor förlust. Efter Sperling blef

Anden Appelgren chef. Under dennes befäl bevistade regrtet

slaget vid Pultava d. 28 Juni 1709. Det hörde vid anmarschen

mot de fiendtliga reduttema till tredje kolonnen från höger af

de 4, som bildades af infanteriet, och kom sednare, då linie

formerades, att stå ungefär midt i slagordningen. Då Ryssameslutligen bröto fram ur sitt förskansade läger och med

femdub-bel öfvermagt kastade sig öfver det fåtaliga svenska fotfolket,

uppstod, genom högra flygelns dragning för mycket åt höger,

en lucka vid reg:tets högra flank, i hvilken fienden inträngde,

så att Östgötarne, anfallne både i front och flank, med

oordning måste retirera. Vid detta tillfälle sårades öfv. Appelgren;

han blef sedermera fången vid Dniepem och dog i Moskwa

1716.

Efter slaget vid Pultava uppsattes regrtet ånyo hemma i

landet, bevistade Stenbocks fälttåg i Skåne i Febr. 1710, samt

deltog i slaget vid Helsingborg d. 28 Febr., der det,

for-meradt på 2 bataljoner, stod i andra treffen samt anfördes af

Öfv.-Löjtn. Gripensköld och Major Löwen. Reg:tet bestred

sedermera under sommaren strandposteringar i Skåne ;o på hösten

detascherades 300 man till bohuslänska gränsen. Ar 1712 i

Sep t öfverfördes det tjill Tyskland för att utgöra en del af

pommerska armén under Stenbock, deltog derefter i dennes

fälttåg i Mecklenburg samt i slaget vid Gadebusch d. 20

Dec. 1712. Regitet anfördes der af Öf.-Löjtn. Stjerncrantz och

var formeradt på 2 bataljoner, hvilka stodo i andra treffen på

högra flygeln, som intog byn Wackenstedt. Östgöta fotfolk

inryckte sedan med Stenbocks här i Holstein, blef inneslutet i

Tönningen, deltog i fästningens långvariga och ärorika försvar,

samt blef slutligen genom kapitulationen d. 6 Maj 1713

krigs-fånget. Ånyo uppsatt i Sverige de följande åren, fick reg:tet

på våren 1716 tåga till norska gränsen, som det öfverskred i

böljan af Maj, hvarefter det. stötte till den från Christiania

återvändande hufvudhären, hvilken vid denna tid låg kring Torpum

mellan Fredrikshall och Fredriksstad. Då Carl XII efter

olyckan vid Dynökil beslöt afstå från den tillämnade belägringen

af Fredrikshall och öfver Svinesund drog sin armé tillbaka till

Bohuslän (i slutet af Juli), medföljde äfven Östgöta fotfolk

samt vistades sedermera derstädes till det andra inbrottet i

Norge. Sedan underrättelsen om Appelgrens död kommit till

Sverige, blef år 1717 Gabriel Ribbing, då Gen.-Major och chef

för Lifgardet, reg:tets öfverste. Reg:tet bevistade hösten 1718

det andra norska fälttåget, utan att man likvisst närmare

känner, i hvilka krigsförrättningar det deltog.

År 1721 blef Carl Johan Wrangel chef. I Oct. 1739

öfverfördes 5 komp. af reg:tet till södra Finland, der de seder-mera i tvenne års tid lågo inqvarterade, till dess de slutligen i

Aug, 1741 fingo marschera till lägret vid Qvarnby, der svenska

arméns hufvudstyrka var församlad under Gen.-Löjtn.

Buddenbrooks befäl. Denne uppbröt d. 23 Aug. till Martila (Davidstad)

för att komma arméns andra och mindre afdelning, som under

Gen-Major Wrangels befäl stod vid Willmanstrand, till hjelp.

Wrangel blef likväl samma dag slagen af den oförmodadt

inbrutna ryska armén, hvarföre Buddenbrock d. 25 Aug. återvände

till Qvarnby. Här qvarlåg nu svenska hären efter

öfverbefäl-hafvarens, General Levenhaupts, ankomst hela hösten i ett

öppet läger, hvarest den led stora förluster, såväl af brist på

lifs-medel, som genom väderlekens stränghet; i Sept. öfverkommo

Östgöta regrtes 3 återstående kompanier till Finland. Det i

Dec. företagna tåget inom ryska gränsen, hvarigenom delvis den

palats-revolution förorsakades, som satte Kejsarinnan Elisabeth

på ryska tronen, förminskade icke eländet. I slutet af året

nngo reg:tema ändtligen gå i vinterqvarter i södra Finland.

Följande sommar samlades armén åter i början af Juni i

lägret vid Kymmenegård — likvisst allenast för att vid blotta

ryktet om en öfverlägsen rysk armés annalkande i Juli anträda det

skymfliga återtåget till Helsingfors. Östgöta reg:te deltog i

nämnde krig6förrättningar samt återfördes efter kapitulationen

vid Helsingfors d. 20 Aug., sammansmält till en liten hop, på

galér-eskadem till Sverige.

År 1743 blef Carl Anders Sinclair chef för Östgöta fotfolk

samt efter honom Fredrik Wilhelm . , som seder-

mera innehade sin befattning icke mindre än 44 år. Reg:tet

öfverfördes sommaren 1757 till Pommern för att deltaga i

kriget med Preussen samt tilldelades den afdelning, som under

Gen.-Maj. Ehrensvärds befäl vid fiendtligheternas utbrott (d. 13

Sept.) beordrades att intaga Peenemünde skans. Det

öfverfördes till Usedomska landet samt inneslöt skansen från östra

sidan; efter tio dagars belägring kapitulerade den fiendtliga

garnisonen. Då öame Usedom och Wollin de sista dagame af

året måste utrymmas, qvarlemnades i Peenemünde en garnison

af 200 Östgötar under Major Braun; den öfriga delen af regitet

samlades vid Wolgast och deltog i arméns reträtt till

Stralsund i böijan af Jan. 1758. Peenemünde skans blokerades

sedermera i böijan af Mars, då Preussame företogo en

ordentlig belägring, som hade till följd att Major Braun efter ett tap-pert försvar d. 13 Mars måste gifva sig krigsfången med sitt

folk. Den återstående delen af reg:tet följde, formerad på en

bataljon, under samma" års fälttåg med hufvudhären, bevistade

således lägren vid Loitz, Daberkow, Strassburg och Prentzlow

(Juli—Sept.), samt deltog i marschen till Neu-Ruppin och

der-lfrån tillbaka öfver Prentzlow (i Oct. och Nov.) inom

riksgrän-sen, hvarifrån armén i Jan. 1759 för andra gången måste vika

undan till Stralsund.

Sommaren 1759 följde Östgöta-bataljonen med den under

General Lantingshausens befäl stående svenska hufvudstyrkan,

hvilken i slutet af Aug. samlades vid Loitz samt derifrån

tågade till Pasewalck. En del af hären detascherades i Sept till

den söder om staden liggande byn Werbelow, för att från denna

sida betäcka lägret vid Pasewalck. Nämnde afdelning, till

hvilken äfven Östgötame hörde, råkade d. 30 Sept. vid

Werbelow i en ganska häftig fäktning mot en fiendtlig styrka, som

an-ryckte från Prentzlow, men hvilken dock slutligen

tillbakakasta-des. D. 18 Oct. föreföll äfven en annan, dock mindre fäktning,

vid Werbelow. I böijan af Nov. intog Lantingshausen

vinter-qvarteren i svenska Pommern.

Under fälttåget år 1760 hörde Östgöta-bataljonen till den

afdelning, som under Gen.-Löjtn. Ehrensvärds befäl, samtidigt

med hufvudstyrkans anmarsch på Demmin och Malchin, öfver

Anklam inbröt på preussiska området i slutet af Aug. När

Lantingshausen derefter gick till Prentzlow, tågade Ehrensvärd

på hans venstfa flank öfver Ferdinandshof till Pasewalck

samt intog d. 4 Sept. denna stad. Återstoden af Sept. månad

användes att befästa staden; och detta visade sig ganska

be-höflig; ty d. 3 Oct. blef den med häftighet anfallen af en

öf-verlägsen fiendtlig styrka, som kom från Stettin. Ehrensvärd

försvarade sig likväl med utmärkt tapperhet och nödgade

Preus-sarne att efter 6 timmars strid afstå från försöken att eröfra

staden och draga sig tillbaka till Stettin. Östgöta-bataljonen

innehade i denna strid — kanhända den blodigaste under hela

kriget — en något isolerad post såsom besättning i tvenne

redutter, hvilka lågo söder om staden; efter flera afslagna

stormningar måste Östgötame, som ej erhöllo"förstärkning, draga sig

tillbaka och öfverlemna reduttema i fiendens våld. I slutet af

Oct lät Lantingshausen armén intaga de gamla vinterqvarteren

i svenska Pommern.År 1761 inryckte General Ehrensvärd, som blifvit svenska

arméns öfverbefälhafvare, i slutet af Juli månad öfver Tribsees

och Loitz på preussiska området samt tågade öfver Demmin,

Wanselow och JDaberkow till Bartow, der han under Aug.

månad fattade posto. Härifrån detascherades d. 4 och 5 Aug.

åtskilliga mindre afdelningar till de omgifvande passen, hvaribland

en under Gen.-Maj. v. Hessenstein till Treptow. Under

marschen dit fick Hessenstein emellertid på morgonen d. 6 veta,

att en svensk postering vid Röpenack i hans venstra flank med

öfvermagt blifvit angripen af Preussame. Han rigtade då

marschen genast dit och fann Svenskame (Westmanlands reg:te)

redan på återtåg från passet vid Röpenack. Östgöta

bataljonen, som tågade främst, skyndade dock till bistånd samt

lyckades tillbakadrifva fienden och tvinga honom återvända på

andra sidan passet. Hessenstein fortsatte derefter marschen till

Treptow, hvarifrån han öfver Neu-Brandenburg fick gå till

Friedland, i hvars grannskap åter en mindre strid föreföll.

Under Sept. månad qvarlåg Hessenstein med sin afdelning vid

Friedland, söder om Kavelpasset, medan Ehrensvärd med

huf-vudstyrkan lägrat sig vid Boldekow norr om detsamma, till

dess hela hären i Oct. fick återgå till svenska området och der

intaga vinterqvarter. Östgöta-bataljonen deltog slutligen i

Mal-chins undsättning i böxjan af Jan. 1762, den sista förrättningen

under detta krig.

Reg:tet bevistade med utmärkt heder ryska kriget åren

1788—1790. I slutet af Juni 1788 öfverfördes det på

galér-eskadern till Helsingfors, qvarlåg derstädes under större delen

af Juli och marscherade i slutet af samma månad till gränsen,

utan att likväl få tillfälle att deltaga i de genom

Anjala-för-bundets myteri af brutna operationerna mot Fredrikshamn. I

Sept. månad finner man Östgöta reg:te förlagdt vid

Kymmene-gård. Men i slutet af Oct., då vinterqvarteren intogos,

flyttades det till Nyby på Tavastehusvägen samt tilldelades venstra

flygeldivisionen under Gen.-Löjtn. Siegroths befäl.

I medlet af Juni 1789 sammandrogs en del af Siegroths

fördelning, hvaribland äfven Östgöta reg:te, vid Kaussala för

att tillsammans med den mellersta fördelningen, under Konung

Gustaf HLs befäl verkställa den diverson öfver Kymmene-elf,

genom hvilken man hoppades draga ryska hufvudstyrkan från

Savolax. Sedan båda fördelningame d. 25 Juni förenat sig vidWerelå och d. 26 derstädes öfverskridit Kymmene-elf,

framryckte Konungen d. 28 med 5 bataljoner, hvaribland 1 af

Östgöta reg:te under Major Jernfeltz, på vägen till Willmanstrand,

der han vid Uttismalm påträffade Ryssame, hvilka efter en

kort strid blefvo slagna på flykten. Östgöta-bataljonen

uppmarscherade på venstra flygeln och kringgick ett berg, på

hvil-ket fienden stödde sin högra, samt tvang honom derigenom att ,

öfvergifva sin första ställning och längre österut intaga en

annan, från hvilken han likväl äfvenledes blef tillbakaträngd samt

tvungen att retirera till Davidstad. Östgöta-bataljonen

framsköts, jemte några lätta trupper, såsom förtrupp.

Den andra bataljonen af reg:tet under Öfv.-Löjtn. Olthoff,

som blifvit qvarlemnad vid Kymmene-elf, deltog i Konungens

några dagar derefter (d. 2 Juli) följande marsch på vägen till

Fredrikshamn samt bevistade striden vid Likala d. 3 Juli, der

den hörde till den venstra eller Gen.-Löjtn. Siegroths kolonn.

Afdelningen vid Uttismalm hade emellertid dragit sig

tillbaka till Kovalla by midt emot Werelä; d. 13 Juu inträffade

här Gen.-Major Kaulbars med sin fördelning och framryckte

följande dag med båda afdelningame på vägen till Davidstad,

der han d. 15 stötte på fienden i en stark position vid

Kai-piais. Efter en långvarig strid, i hvilken Östgöta-bataljonen

stod på högra flygeln, måste Kaulbars — lemnad utan

understöd af en kolonn, som skulle anrycka från hufvudstyrkan vid

Likala — slutligen retirera och draga sig tillbaka öfver

Kymmene-elf. Då fienden derpå med öfvermagt påträngde, och

Kaulbars dessutom måste lemna ifrån sig en del af sin förut

svaga styrka, nödgades han ytterligare retirera till Ummeljocki.

Slutligen ankom cjock hufvudstyrkan från Likala (d. 22) samt

återställde jemnvigten på denna sida. Östgöta reg:te låg under

återstoden af fälttåget i grannskapet af Werelä samt intog

slutligen vinterqvarter kring vägen mellan Keltis och Tavastehus,

på samma ort som förra vintren.

År 1790 erhöll reg:tet ånyo tillfälle att bevista några för

svenska vapnen hedrande drabbningar. D. 27 April samlade

Gustaf III vid Jala by (nordvest om Keltis) en af delning af

3,000 man, hvaribland Östgöta reg:te, samt öfverskred d. 28

Kymmene-elf vid Pörille och framryckte d. 29 till Walkiala,

der Ryssame på en skogbeväxt höjd intagit en stark position.

Fastän det redan lidit fram på aftonen och truppen gjort en

Svensk Krigshist. 8mödosam dagsmarsch, beslöt Konungen likväl att angripa

fienden. Linie formerades mot den fiendtliga ställningen med 5

bataljoner, bland hvilka Östgöta lifbataljon under Major

Jem-feltz utgjorde den midtersta; 2 andra batalj oher, hvaribland

Östgöta 2:dra under Öfv.-Löjtn. Kolthoff, sändes till venster för

att kringgå fiendens motsvarande flank. Efter flera timmars

liflig eld, ocb då de svenska bataljonerna slutligen framryckte

med fälld bajonett, nödgades fienden under skydd af den

inbrytande nattens mörker retirera.

Afdelningen vid Walkiala qvarstod derstädes en veckas tid

till d. 5 Maj, då den med anledning af Ryssarnes öfvergång af

Kymmene-elf vid Anjala måste uppbryta samt i sträckmarsch

begifva sig öfver Keltis till Elimä, der den inträffade följande

dagen. Då Ryssarne emellertid snart derefter äfven vid Keltis

gingo öfver elfven, erhöll afdelningen, som nu fördes af

Gen.-Major Pauli, d. 11 Maj befallning att afgå till Ninimäki, för

att hindra fiendens framträngande på Tavastehusvägen. Sedan

Pauli erhållit några förstärkningar, beslöt han gå anfallsvis

tillväga och framryckte d. 19 Maj till Keltis, hvarest han

inträffade på natten kl. 11 och der han fann fienden väl förskansad

i en fördelaktig ställning. Oaktadt mörkret befallde han genast

sina trupper framgå till anfall. Med 3 bataljoner, hvaribland

Östgöta lifbataljon under den till Öfv.-Löjtn. befordrade

Jem-feltz, verkställdes anfallet i fronten; 2 bataljoner, hvaribland

andra Östgöta-bataljonen under Olthoff, kringgingo fiendens

ven-stra flank; de öfriga trupperna följde efter.

Turnerings-kolon-nen stormade med fälld bajonett fiendens förskansningar och

afgjorde genom denna raska handling striden till Svenskames

förmån.

Östgöta reg:te vistades under återstående delen af fälttåget

i trakten af Keltis samt låg vid fredens afslutande d. 14 Aug.

i lägret vid Werelä.

År 1791 förenades Östgöta fotfolk med det samma år till

infanteri förändrade Östgöta rytteri-reg:te, samt kallades

tillsvidare för Lif-Gren adier’■Reg; tets Fothålls-division, då det

af-sutna rytteriet benämndes för dess Rusthålls-division. Med ett

gemensamt namn benämndes de sammanslagna reg:tema äfven

Lifgrenadier-brigadm. Dess första chef blef Nils Fredrik

Jem-feltz. Efter honom kom år 1797 Fabian Wrede. Sekundchefer

för rothållsdivisionen voro: Carl v* Olthoff från 1797, OttoReinhold Möller svård från 1799, Gustaf Fredrik Mömer från

1803, Johan Gustaf Banér från 1811 och Carl Melcher

Ström-feU från 1813 (till 1816).

I slutet af år 1805 öfverfördes bland andra trupper till

Pommern rothålls-divisionens tvenne bataljoner under öfv.

Mör-ners befäl, för att utgöra en del af den armécorps, som i

förening med en rysk bär under General Tolstojs befäl skulle

framrycka öfver Elben till nedre Rben, med ändamål att

verkställa en diversion till de af Fransmännen bårdt ansatte

öster-rikarnes fördel. ‘ Sent på bösten marscherade nämnde

armécorps till Elbe, men stannade der ocb intog vinterqvarter i

Lauenburg, bärtill förmodligen föranledd af österrikarnes

nederlag vid Austerlitz samt den derpå följande freden i Scbönbrunn.

I April 1806 återvände den svenska armécorpsen till Pommern;

i Lauenburg qvarleinnades blott en mindre afdelning för att.

besätta landet för Konungens af England räkning. Nämnde

afdelning blef visserligen snart derefter fördrifven af Preussame;

men då längre fram på sommaren förhållandet med de sednare

blef vänskapligare, tillätos Svenskarne åter (i Aug.) besätta

Lauenburg. För att aflösa den förut ditsända afdelningen fingo

de 2 lifgrenadier-bataljoneme i Sept. marschera dit jemte några

andra trupper, alla under Gen.-Adjutanten öfverste Morians

befäl.

Snart härefter (i Oct.) inträffade den katastrof, genom

hvil-ken vid Jena ocb Auerstädt den preussiska armén krossades.

En del af densamma, under General Blüchers befäl, sökte,

emedan den blef afskuren från Stettin, uppnå Elben genom

Mecklenburg, samt inryckte, då den lifligt förföljdes af

Fransmännen, oaktadt Morians protest i Lauenburg. Men öfv. Morian

måste nu blifva betänkt på sin egen säkerhet. Då ban ej kunde

uppnå Stralsund, beslöt ban skynda till Lübeck ocb der

inskeppa sig till Stralsund. Men såväl beslutet som utförandet kom

något för sent. Ty Morian, som d. 2 Nov. uppbrutit från

Ratze-burg, lyckades visserligen d. 3 uppnå Lübeck samt till hälften

med våld komma in i staden. Men med inskeppningen gick

det så långsamt, att densamma ej var fulländad förr än d. 5

på aftonen, just som den af Fransmännen i hamn ocb bäl

förföljde Blücher nödgades inkasta sig i staden. Följande dag

stormades Lübeck af Fransmännen, bvarefter Blücher, som af

en dansk armécorps hindrades söka sin tilldykt till Holstein,nödgades kapitulera. Samma öde träffade straxt derefter större

delen af de ännu på Trave-floden befintlige Svenskarne,

hvilka uppnåddes af de snabba Fransmännen. Sedan från

fiendens sida en kort beskjutning egt rum, hvilken ej kunde

besvaras af Svenskarne, emedan deras gevär blifvit nedpackade i

lastrummet, måste 7 kompanier af lifgrenadiereme jemte Öfv.

Mömer„ samt 2 sqvadroner kavalleri och hela artilleriet gifva

sig fångne. Blott 1 kompani af Lifgrenadiereme, 2 sqvadroner

kavalleri och Öfverste Morian sjelf lyckades undkomma till

Stralsund. De fångne trupperne, hvilka särdeles väl

behandlades af den franske öfverbefälhafvaren Bernadotte, fördes

sedermera till Frankrike, der de förblefvo till krigets slut

I Mars månad år 1808 sammandrogs

Lifgrenadier-briga-dens 4 bataljoner vid Jönköping för att bilda den s. k. andra

reserv-armén. Snart derefter fingo de likväl aftåga till vestra

gränsen och Dalsland. De skulle der under öfverste Posses

befäl utgöra första brigaden af den mot Norge bestämda

arméns venstra flygel. Den sednare öfverskred d. 1 Maj norska

gränsen, utan att likväl framtränga långt , på det fiendtliga

området Första brigaden af gick samma dag från Nössemark och

marscherade till Skodsberg, der den stannade, utan att

sedermera några fiendtligheter af vigt föreföllo.

Under sednare hälften af Juni beordrades emellertid

Lif-" grenadier-brigaden, med hvilken under tiden dess 2

vargerings-bataljoner förenat sig, att under Öfv. C. Mömers befäl

marschera till Skåne, för att utgöra en del af den till landstigning

på Seland ämnade armén. Efter att derstädes hafva vistats

tvenne månader erhöll brigaden i Aug. befallning att gå till

Carlskrona för att derifrån öfversändas till Åland. Sedan den

i denna rigtning marscherat tvenne dagar, ändrades dess

bestämmelse till Grisslehamn, hvarföre den rigtade marschen* till

Jönköping. Då de tvenne främsta bataljonerne hunnit 3 mil söder

om nämnde stad, två voro midt i Småland och de två sista

några mil norr om Christianstad, fingo de alla ordres att stanna

och afvakta vidare ordres. Dessa innehöllo att 2 bataljoner

skulle gå till Norrköping, de öfriga 4 till Westervik och

Carlskrona. Marschen fortsättes, till dess ny befallning mötte, att

de skulle återvända till Skåne och der intaga sina förra

lägerställen, hvilket äfven skedde. Brigadens flesta afdelningar hade

då tillryggalagt 45 mils tåg och 15 mils sträckmarscher, föratt slutligen befinna sig på samma ställe, hvarifrån de

uppbrutit.

Man skulle nu hafva kunnat tyckt, att brigaden bade

marscherat nog för detta fälttåg. Men efter några dagars hvila

kommo åter uppbrotts-ordres, och denna gång till — Gefle.

Derstädes inträffade brigaden, nu stående under öfv. J, G.

Sköldebrands befäl, i slutet af Sept., samt inskeppades jemte

andra trupper på en transportflotta, för att tillsammans med

den åländska armén verkställa en landstigning på finska kusten.

Omkring d. 22 afseglade såmtliga af delningar (öfver 6,000 man)

från Gefle. Men nästan ingen enda kom fram. Ty då de flera

dagar kryssat vid Ålands norra udde för att få bestämd

anvisning på landstigningsstället, uppstod en stark storm, som

skingrade hela transportflottan, så att en del af fartygen måste söka

skydd i svenska hamnar, en annan del deremot förliste, och

hela expeditionen blef om intet.

Blott 700 man af Lifgrenadicrerne under Kapten

Gyllenskölds befäl lyckades komma i land i norra Finland. Dessa

förenades i böijan (i Oct.) med Klingspors armé vid kusten,

men fingo snart marschera till det inre ai landet, öfver

Uleå-borg och Muhos gingo de i slutet af Oct. till Säräisniemi

kapell vid Uleå-träsk för att skydda denna del af landet mot ett

förväntadt infall af Ryssame från Karelen. Då fienden likväl

ej hördes af, erhöllo 300 man af Lifgrenadiereme i början af

Oct. befallning att från Säräisniemi på båtar gå till

Wuoli-jocki samt derifrån landvägen till Wiérimä, der Sandels vid

den tiden befann sig med sin brigad. „ Nämnde 300 man

del-togo snart derefter i det misslyckade öfverfall på Ryssarne vid

Idensalmi, som natten mellan d. 10 och 11 Nov. utfördes af

Major Duncker, samt ledo dervid en icke obetydlig förlust. I

medlet af Nov. retirerade såväl Sandels brigad som den vid

Säräisniemi befintliga afdelningen till Uleåborg, der de förenade

sig med hufvudhären under Klercker, hvilken i följd af

stille-ståndet i Olkijocki (d. 19 Nov.) utrymde Finland och drog sig

bakom den gamla svenska gränsen. Den återstående delen ai

brigaden hade på hösten blifvit sänd till Norrland, för att

utgöra en del af dervarande fördelning. Emellertid fingo dess

samtlige bataljoner, liksom de flesta öfriga svenska reg:ter, vid

vintrens inbrott återvända till sina rotar.

I Aug. 1809 deltogo 3 bataljoner af Lifgrenadier-brigaden,

nemligen den ena rothålls- och båda rusthålls-bataljonerna, i

expeditionen till Norrland. Efter landstigningen vid Ratan d.

17 Aug. tilldelades nämnde bataljoner tredje brigaden, hvilken

anfördes af Öfv. G. Löwenhjelm. I slaget vid Säfvar d. 19

Aug. var i början brigadens sammansatta jägare-bataljon under

Ryttmästaren Friesendorf framskjuten på vestra sidan bron,

såsom understöd för de der kämpande trupperne; de trenne

lifgrenadier-bataljonerne stodo deremot i reserv på höjden bakom

byn på östra sidan elfven. Sedan striden en stund fortgått,

sändes första rusthålls-bataljonen under Öfv.-Löjtnant C. E.

Sköldebrands befäl öfver bron för att aflösa någon af

dervarande bataljoner, som varit mest blottställd för elden. Mot

stridens slut och då reträtten skulle anträdas, uppställdes

andra rusthålls-bataljonen under Kapten Lagerbjelke till venster

och hitom bron, för att jemte några andra trupper betäcka

återtåget; denna bataljon tillbakavisade med mycken

beslutsamhet flera af Ryssarne gjorda försök att komma öfver bron eller

åtminstone hindra dess rifvande. Sedan Svenskarne vid Ratan

d. 20 Aug. afslagit fiendens försök att intaga den halfö, till

hvilken de dragit sig, inskeppades d. 21 hela landstigningshären

och återfördes till mellersta Sverige.

År 1811 blef Öfv. Gustaf Fredrik Mörner efter Wrede

chef för Lifgrenadier-brigaden. Af densamma utgingo 1813 på

våren andra rothålls- och andra rusthålls-bataljonen under Öfv.

Clairfelt till Tyskland, samt tilldelades sedermera första

divisionens första brigad under Gen.-Major Schultzenheim. Dessa

bataljoner deltogo derefter i svenska härens alla marscher och

tåg hösten 1813 samt bevistade striderna vid Grossberen d.

24 Aug., Dennewitz d. 6 Sept., Rosslau d. 29 Sept.,

Leipzig d. 18 och 19 Oct., samt vid Landtwehr nära Lübeck d.

5 Dec. Efter sistnämnde stads intagande måste Lifgrenadiererne

på de af höstregnet bottenlösa holsteinska vägarne göra en

hastmarsch till Kiel, för att förstärka Sköldebrands

kavalleri-division, hvilken d. 9 Dec. besatt staden. D. 10 inträffade

Lifgrenadiererne derstädes samt deltogo sedan i fästningen

Friedrichsorts eröfring (d. 19 Dec.). Efter freden med Danmark

följde grenadiererna under vintren med svenska armén till

Belgien och derifrån på våren tillbaka till Rostock, der de

inskeppades på samma gång som första divisionens öfriga

trupper, samt öfverfördes till Sverige.

Under norska fälttåget 1814 hörde nämnde båda

bataljoner fortfarande till första divisionens första brigad under

samma befälhafvare. Första rothålls- och första

rusthålls-bataljonen jemte brigadens tvenne bevärings-bataljoner, hvilka

samtliga stodo under Öfv. Charles Emil Sköldebrands befäl,

tilldelades deremot den andra armé-corpsen (de förut i Sverige

befintliga trupperna) under Fältmarskalken Essens befäl, samt

den 7:de brigaden under Öfv. v. Platen och den 4:de

fördelningen under Gen.-Major G. Mörner (Lifgrenadier-brigadens

chef). Af sistnämnde fördelning, som blifvit sammandragen i

Strömstad, inskeppades under senare hälften af Juli en del,

hvaribland första rusthålls-bataljonen, på skärgårdsflottan. Denna

afseglade d. 26 Juli tillsammans med örlogsflottan från

Strömstad, för att angripa den inom Hvalöarne förlagda norska

skärgårdsflottan, hvilken likväl fick tillfälle att undkomma,

hvarefter Svenskarne d. 27 besatte Hvalöarne. Östgötarne under

Sköldebrand landstego först på södra Sandö samt öfvergingo

derpå, jemte de trupper, som besatt de öfriga öarne, till Kyrkön.

Några dagar derefter erhöll flottans öfverbefälhafvare,

General-Amiralen Posse, Kronprinsen Carl Johans befallning att

intaga Kragerön (utanför Fredriksstad), som var starkt

besatt af Norrmännen. Den särskildta ledningen af detta företag

uppdrogs af Puke åt Gen.-Major Mörner med den 4:de

fördelningen. Med 5,500 man landsteg denne d. 3 Aug. om

morgonen på trenne punkter af öns södra del. Lifgrenadiererne

under Öfv. Sköldebrand landsattes kl. ¾6 på den sydvestra

sidan, och som de öfriga aidelningarne kommo något senare,

måste de i början ensamne upptaga striden. Sköldebrand

framträngde dock utan att låta uppehålla sig, under liflig

skottvexling med fienden, samt framkom kl. 11 f. m. till öns norra

udde midt emot fästningen Fredriksstad, just som

Norrmännens sista transport öfverfördes till fasta landet. Sedan

fästningen såväl från Kragerön, som isynnerhet från

skärgårdsflottan den återstående delen af dagen samt på morgonen den

följande blifvit häftigt beskjuten, kapitulerade garnisonen kl. ½7

f. m. De återstående trenne, till Mörners brigad hörande

lifgrenadier-bataljonerne, hade under tiden landvägen följt med

den öfriga armén; en af dem hörde till den afdelning, som

under Gen.-Löjtn. Vegesacks befäl inneslöt Fredrikssten; hvar de

öfriga användes, kan förf. ej uppgifva.

D. 7 Aug. kom Carl Johan till Fredriksstad. D. 9

befallde han Mörner att med en del af sin fördelning utgå från

fästningen och bemägtiga sig den af Glommens båda

mynningsgrenar bildade Rolsön. Norrmännen bortdrefvos äfven samt

retirerade samma dag öfver Kiölbergs bro, hvilken de förstörde.

Några dagar derefter (d. 14 Aug.) kom Carl Johan jemte hela

Mörners fördelning till stället, samt beslöt i fiendens åsyn

tilltvinga sig öfvergången af Glommen. Lifgrenadierernas jägare,

under Öfv. Sköldebrands eget befäl, gingo först öfver floden

och förjagade den betydligt öfverlägsna styrka, med hvilken

fienden intagit ställning vid Kiölbergs herregård. Sköldebrand

blef vid detta tillfälle sårad. Snart kommo förstärkningar

efter, hvarigenom Norrmännen, oaktadt ett hårdnackadt motstånd,

tvingades lemna sin hufvudposition och draga sig tillbaka. Då

den förstörda bron under tiden blifvit lagad, marscherade

återstoden af svenska styrkan till högra stranden samt fördref

alldeles fienden. De redan började underhandlingarne i Moss

föranledde snart härefter fiendtligheternas upphörande.

De tvenne bataljoner af Lifgrenadiererne, som hörde till

första brigaden, inryckte med densamma d. 2 Aug. vid

Svinesund öfver norska gränsen och marscherade de följande

dagarne öfver Torpum, Guslund, Skieberg och Hafslund till

Rakkestad, der de inträffade d. 7 Aug. och hvarest de förblefvo till

d. 15, då de efter stilleståndet i Moss fingo gå till

Fredriksstad. Härifrån återvände de, jemte de öfriga trupperna, i

början af Nov. till Sverige.

År 1816 skedde med Lifgrenadier-brigaden den förändring,

att den åter itudelades på tvenne reg:ter, af hvilka det ena,

bestående af de båda rothålls-bataljonerna, benämdes Första

Lif-Grenadier-Regementet, samt det andra,

rusthålls-bataljonerna, kallades Andra Lif-Grenadier-Regementet. Chefer för

första Lif-Grenadier-reg:tet hafva sedan dess varit Carl

Melcher Strömfelt från 1816, Stafs v. Post från 1832, Carl

Ludwig v. Hohenhusen från 1845, Malcolm Ahnström från 1852,

Johan Magnus Björnstjerna från 1854 och Christer Hampus

Mörner från 1858.

N:o 5. Kongl. Andra Lif-Grenadier-Regementet.

Reg:tet utgjorde till slutet af förra århundradet Östgöta

kavalleri-reg:te. År 1593 räknade Östgöta ryttare-fana 204 man.

Vid stridigheterna mellan Sigismund och Hertig Carl slöto sig

Östgöta ryttare, likasom fotfolket, till den sednare och bevistade

slagen vid Stegeberg d. 9 Sept. och Linköping d, 25 Sept.

1598. I slaget vid Kirchholm d. 17 Sept 1605 deltogo 2

fanor Östgöta ryttare, af hvilka den ena under Nils JErikson

af 120 man förlorade 48, samt den andra under Sven Some af

122 man förlorade 29. Att Östgöta ryttare äfven bevistade

1611 och 1612 års fälttåg i Sverige, är ganska troligt Enligt

en förteckning öfver krigsmagten år 1615 borde Östgöta ryttare

bilda en komplett fana ä 300 man under en Ruthwem befäl.

År 1618 anfördes den af Nils Asserson. 1 liffländska fälttåget

år 1621 deltog en fana, och i det år 1622 två fanor Östgöta

ryttare k 125 man hvardera.

År 1623, då det inhemska rytteriet betydligt förstärktes,

ökades äfven Östgöta ryttare till 3 kompanier — såsom

kavalleriets ekonomiska enhet hädanefter benämndes i stället för fana

— a 125 man, således till 375 man. I liffländska fälttåget

åren 1625 och 1626 deltogo två kompanier hvilka enligt all

sannolikhet bevistade slaget vid Wallhof. I Maj 1627

öfver-gkeppades till Preussen 3 kompanier Östgöta ryttare och snart

derefter ytterligare 2, hvilka alla anfördes af Major Rothkirch

samt deltogo i fälttågets krigsrörelser, hvarunder de äfven

bevistade fäktningen vid Dirschau d. 8 Aug. Under vintren

in-qvarterades Östgöta ryttare i nämnde stad. Våren 1628 utgick

ytterligare 1 kompani, så att Östgöta ryttare nu räknade 6

kompanier, hvilka i böijan af fälttåget lågo i lägret vid

Dirschau, men sedermera såväl medföljde armén till lägret vid

.Graudentz, som voro närvarande vid otrassburgs intagande d.

24 Sept. Samma höst återgingo 4 komp., jemte numera öfv.

Löjtn. Rothkirch, till Sverige. De 2 komp., som qvarlemnades,

ställdes under Major Schulmans befäl samt lågo sommaren 1629

i lägret vid Montauer-Spitz, det mest framskjutna af de tre,

hvilka Gustaf Adolf detta år upprättat till försvar af sina

er-öfringar i Preussen mot Polackarnes och de Kejserliges förenade

magt. På hö§ten återgingo nämnde 2 komp., jemte de öfriga

svenska trupperna, till Sverige.

År 1630 öfvergingo 4 komp. Östgöta ryttare under den till

öfverste utnämnde Hans RothkircKs befäl med Konungen till

Tyskland. Den i Sverige qvarlemnade afdelningen, som blifvit

förökad till 3 kompanier, ställdes under den till Öfv.-Löjtn.

utnämnde Schulmans befäl. Rothkirchs sqvadron marscherade

efter landstigningen vid Peenemünde, jemte det öfriga

kavalleriet, öfver Usedom och Wollin till lägret vid Stettin, der den

sedermera qvarlåg under återstoden af året. I Febr. 1631 gick

sqvadronen med Konungens afdelning till Mecklenburg samt

bevistade Demmins intagande. Då Tilly i början af Mars

inbröt i de svenska qvarteren, medföljde Östgöta ryttare svenska

hufvudstyrkan till lägret vid Schwedt, der de sedermera

qvarlågo till medlet af April, då de beordrades att under

Fältmarskalken Horns befäl från norra sidan innesluta Landsberg,

hvilken stad gaf sig den 16. Sqvadronen qvarblef sedan vid

Horas fördelning i grannskapet af Frankfurt a. d. Oder större

delen af sommaren, till dess den i slutet af Juli fick af gå till

lägret vid Werben. Härifrån medföljde den hufvudhären

under Gustaf Adolfs befäl till Wittenberg samt deltog i slaget

vid Leipzig d. 7 Sept., der den stod på högra flygelns första

treffen närmast infanteriet.

Sqvadronen medföljde sedermera till Franken, der den

under vintren qvarstannade under Horns befäl. På våren deltog

den i tåget till Bajern och bevistade öfvergången af Lecb

d. 5 April, bvarest den stod på högra flygelns första treffen

samt följaktligen utgjorde en del af de trupper, som, något

of-vanför det ställe der bryggan slogs, under Hertig Bernhards af

Weimar befäl vadade öfver floden och tillbakakastade det

fi-endtliga rytteriet. Östgöta ryttare medföljde der ef ter

Konungen på hans tåg till Augsburg, Ingolstadt, München,

Memmingen och Donauwerth tili Nürnberg i April, Maj och Juni samt

låg sedermera i lägret vid Nürnberg i Juli och Aug. Vidstormningen af höjderna vid Alte Feste d. 24 Aug. 1632 stodo

Östgötame på venstra flygeln, men kommo, liksom större delen

af det öfriga kavalleriet, icke i striden. I Sept medföljde de

Konungen under marschen till Rain och Donauwerth samt

derpå i Oct. öfver Nilrnburg och Erfurth till slaget vid

Lützen, der de stodo på högra flygelns första treffen samt delade

dess öden.

År 1633 medföljde Östgöta ryttare Hertig Georgs af

Lüne-burg och Kniphausens armé till Neder-Sachsen (Hannover),

hvarest de snart derefter bevistade den berömda öfvergången af

Weser-floden vid Rinteln (d. 2 Marå) samt längre fram

slaget vid O Ide nd o rf (d. 28 Juni), der de stodo på högra

flygeln. I Aug. månad samma år gingo de, jemte det öfriga

inhemska rytteriet, öfver Wesel till Nederländerna för att

bispringa Prinsen af Oranien, hvilken stöd i ett befästadt läger

straxt söder om Herzogenbusch. Derstädes förblefvo de till

Oct., då de jemte holländska truppeme tågade till Maastricht

och Venloo, hvarefter de återvände till Westfalen, dit de

anlände i lagom tid, för att, jemte Kniphausens öfriga trupper,

tillintetgöra den fiendtliga Generalen JBönnighusens försök att

från Cölln framtränga till Weser.

År 1634 deltogo Östgöta ryttare, som jemte det öfriga

inhemska rytteriet ställdes under Gen.-Maj. Stålhandskes befäl,

vid vårens början i krigsrörelserna i Westfalen, men af tågade

i slutet af April till Brandenburg, der de förenade sig med den

derstädes under Johan Banérs befäl samlade hären, hvarefter

de med densamma bevistade Frankfurt a. d. Oders intagande

(i Maj), Glogaus belägring (i Juni), marschen derifrån till Prag

(i Juli) samt slutligen det af nederlaget vid Nördlingen

föranledda återtåget till Thüringen (på hösten), hvarest

Östgöta-sqvadronen, som då sammansmält till 127 man, fick sig

gref-skapet Wemingerode anvisadt till vinterqvarter.

På våren 1635 hemsändes större delen deraf till Sverige

för att tjena såsom stam för de derstädes under tiden

nyupp-satte ryttarne. Af de sednare hade redan år 1634 en stark

sqvadron (679 hästar) blifvit öfversänd till Preussen. År 1635

blef öfv. Thure Oocenstjema chef för Östgöta ryttare. Den

andra sqvadronen öfverfördes sommaren samma år till Preussen,

så att derstädes nu hela reg:tet var församladt Men då

stille-ståndet med Polen blifvit förlängdt, återfördes den ena sqva-dronen till Sverige. Den andra sqvadronen, under Major

Kling-apors särskildta befäl, följde jemte öfverste Oxenstjerna med

Torstenson till Tyskland, der den i slutet af Nov. vid Malchin

stötte till Johan Banérs armé, med hvilken den straxt derefter

deltog i de för svenska vapnen så lysande öfverfallen vid

Gold-berg (d. 27 Nov.) och vid Kyritz (d. 7 Dec.).

År 1636 bevistade sqvadronen alla hufvudhärens

krigsrö-relser, deltog således i tåget till Saale (i Jan.), i qvarteren vid

denna flod (Febr. och Mars), i återtåget derifrån öfver

Magdeburg (i April) till lägret vid Werben (der armén låg i Juni

och Juli), samt slutligen i de operationer i Lüneburg och

Mecklenburg," som närmast föregingo slaget vid Wittstock (d. 24

Sept. 1636). Östgöta-sqvadronen stod i sistnämnde batalj

närmast yttersta högra flygeln, samt utmärkte sig mycket och led

betydlig förlust; öfv. Oxenstjernas tapperhet berömmes i

berättelserna om slaget särskildt.

År 1636 erhöll Östgöta kavalleri-regeihente en förstärkning

af 2 kompanier från Wadsbo och Walla härader i norra

We-stergötland, hvilka förut tillhört Södermanlands ryttare, samt

blei derigenom förökadt tilL 10 kompanier. Nämnde 2 komp.

utgingo samma år till Pommern, men hemförlofvades följande

vår, då i deras ställe de 4 återstående komp. utsändes under

öfverstens befäl. Sistnämnde sqvadron hörde sedermera till den

corps, med hvilken Fältm. Herman Wrangel gick den från

Torgau återtågande Banér till mötes. Våren 1638 utfördes åter

de tvenne komp. från Wadsbo och Walla, hvilka jemte den

öfriga delen af regitet, som nu blifvit formeradt på 8

kompanier, deltogo i Banérs fälttåg i Mecklenburg. Hösten samma

år återfördes reg:tet till Sverige.

År 1641 blef öfverste Gustaf Pehrson Banér, brorson

till Fältmarskalken, reg:tets chef. Det utgick i Aug. 1642

till Pommern samt tågade derifrån till Glogau, der Torstenson

då befann sig med svenska hufvudhären, och hvarest det

inträffade i början af Sept. Det åtföljde sedermera hufvudhären

under dess marsch öfver Zittau och Torgau till Leipzig, fastän

det är ovisst om det bevistade slaget derstädes d. 23 Oct.

Der-emot återfinner man detsamma vid hufvudhären under tåget

genom Böhmen till Mähren (April, Maj och Juni) och under

det sedermera följande vistandet i sistnämnde land (Juli, Aug.

och Sept.), hvarunder rytteriet ströfvade ända till Wiens por-tar, samt slutligen under det märkvärdiga tåget genom

Schlesien och Brandenburg (i Oct. och Nov.) till Holstein och

Danmark.

På senhösten 1643 fick emellertid halfva reg:tet återvända

tiir Sverige, der det sedermera tilldelades den armé, med

hvil-ken Fältm. Gustaf Hom i medlet af Febr. 1644 från Wernamo

inbröt i Skåne samt öfver Helsingborg tågade till Lund. På

våren intog Horn (d. 7 April) Landskrona, försökte derefter,

fastän förgäfves, att eröfra Christianstad och vände sig i

början af Maj till Halmstad för att undsätta Göteborg, som

belägrades af danske Konungen Christian IV. Då denne likvisst

snart derefter måste upphäfva nämnde stads belägring,

återvände Horn i Juni till Skåne samt sysselsatte sig den

återstående delen af fälttåget med blokaden af Malmö; vinterqvarter

togos i Nov. i södra Skåne kring Ystad. — I Maj år 1645

gick armén åter i fält och eröfrade först Blekinge, hvarefter

Horn för andra gången förgäfves belägrade Christianstad;

härifrån gick han slutligen till Malmö, med hvars blokad han var

sysselsatt, då freden i Brömsebro (d. 13 Aug.) af slutade kriget.

Den på danska halfän befintliga sqvadronen, vid hvilken

öfv. Banér stannat, låg under vintren och våren 1644 i

Jütland. Sedermera hörde sqvadronen till den afdelning, som

under öfv. Helmuth Wrangels befäl qvarlcmnades i Holstein, då

Torstenson drog till Tyskland och hvilken på hösten samma

år för andra gången fördref Danskarne från Sleswig och

Jütland samt år 1645 afslog alla deras försök att återtaga halfön.

Efter freden i Brömsebro gick sqvadronen åter till Tyskland,

der den i slutet af 1645 i norra Böhmen stötte till

hufvudhä-ren, öfver hvilken vid samma tid Carl Gustaf Wrangel erhöll

befälet.

Sedermera deltog sqvadronen i alla Wrangels fälttåg med

svenska hufvudhären åren 1646, 1647 och 1648. Under

vin-terqvarteren (Febr.—April) förstnämnde år i Thüringen, låg

den i städerna Gränsen och Klingen, bevistade derefter tåget

till Westfalen och Hessen (i Maj) samt det befästade lägret vid

Kirchhayn (Juni—Juli), medföljde sedermera på tåget öfver

Donau till Augsburg och vid infallet i Bajern (Aug.—Nov.),

hvarefter vinterqvarter intogos norr om Bodensjön; armén

uppbröt i Mars 1647 och tågade till norra Franken, der nya

qvar-ter (April—Juni) intogos, hvarvid Östgöta-sqvadronen förlädesi Würtzburg. Den deltog sedermera i infallet i Böhmen samt

bevistade de märkvärdiga lägren vid Eger (i Juli), Plan (Aug.)

och Tepl (Sept. s. å.), hvarefter den med armén retirerade till

Thüringen. År 1648 följde den med hufvudhären på andra

tåget genom Hessen och Schwaben (Jan.—April) till Bajern,

samt bevistade derunder striden vid Sus mars hausen d. 7 Maj,

äfvensom sedermera lägren vid Dingolfing (Juli—Aug.) och

Moosburg (Aug.—Sept.) i Bajern jemte det derefter följande

återtåget till Franken (i Oct.), der efter Westfaliska fredens

afslutande vinterqvarter intogos och hvarifrån sqvadronen våren

1649 hemfördes till Sverige. År 1646 på sommaren utgingo

250 man (2 komp.) rekryter till Tyskland, hvilka likvisst först

senare synes hafva stött till den vid hufvudhären befintliga

sqvadronen; 1648 utgingo ytterligare 64 rekryter.

Sistnämnde år blef Ludvig Wejrich Lewenhaupt chef för

Östgöta ryttare. Under dennes befäl deltog regrtet sedermera

i större delen af Carl X Gustafs fälttåg. I Juli 1656

öfver-fördes det, indeladt på 10 komp. och 1,010 man starkt på

samma flotta som Konungen till Pommern, samt medföljde

derefter till Warschau. Regrtet qvarlemnades derpå under

Riks-tygmästaren Stenbocks befäl i lägret vid Nowydwor samt

bevistade d. 22 Sept. den strid vid Modlin, genom hvilken den

sednare fördref Polackarne från deras på andra stranden Bug

intagna läger. Östgöta ryttare följde derpå med den från

Krakail återvändande Konungen öfver Thom och Elbing till

Königsberg (Nov. och Dec. 1655) samt bevistade sedan det

farliga tåget till Jaroslaw och tillbaka till Warschau (Febr.

och Mars 1656). I slaget vid Golombo (d. 8 Febr.). der

blott kavalleriet kämpade, stod regrtet ungefär midt i första

treffen samt utmärkte sig mycket. Från Warschau följd>e det

med hufvudhären till vestra Polen, der det under Hertig Adolf

Johans och Fältm. Wrangels befäl bevistade slaget vid

Gne-sen d. 27 April 1656, hvarest det stod på högra flygelns

första treffen. Då hufvudhären sedermera tågade till det andra

lägret vid Nowydwor, synes Östgöta ryttare såsom eskort hafva

medföljt Konungen till Marienburg (i slutet af Maj), hvarest

han afslutade ett nytt fördrag med Churfursten af

Brandenburg, samt derifrån till lägret vid Nowydwor (i slutet af Juni).

I slaget vid Warschau d. 18—20 Juli 1656 deltog

regementet med utmärkelse. Under första dagens strid hörde dettill högra flygelns första treffen under Gen.-Löjtn. Pfaltzgrefven

af Sultzbach, hvilken på eftermiddagen oförmodadt stötte på de

fiendtliga förskansningame närmast floden, som ej kunnat

varse-blifvas i anseende till det starka dammet, och hvilka ^sedermera

hela aftonen stillastående måste uthärda en långvarig kanonad

från polska sidan. Andra dagen framsändes en sqvadron (af

de 2 på hvilka regitet var formeradt) såsom betäckning för

artilleriet, som skulle beskjuta nämnde förskansningar samt

måste då äfven hålla ut i elden från ett på andra stranden af

Weichseln befintligt,. flankerande fiendtligt batteri. När svenska

hären derefter gick genom Bialolenka-skogen och flyglarne

förbyttes, kommo Östgöta ryttare på midten af venstra flygelns

första treffen, samt tillbakaslogo på eftermiddagen med

tapperhet polska rytteriets hufvudanfall. Den tredje dagen

innehade reg:tet samma plats i slagordningen samt hörde till de

trupper, som fördrefvo Polackames framskjutna afdelningar från

höjderna vid Praga och sedermera förföljde den flyende fienden.

Östgöta ryttare förlädes efter slaget vid Warschau i

qvar-ter bakom Weichseln i grannskapet af Plock. Hvar de

sedermera användes under hösten och vintren af detta i sina

detaljer ännu föga kända fälttåg, har förf. ej kunnat utröna.

Der-emot åtföljde reg:tet Konungen under hans marsch till och med

Rakoczy i Mars, April och Maj månader år 1657 samt

bevistade således tåget från Thom till Zawichost, der föreningen

skedde med siebenburgska armén, och sedermera till

Brzesc-Litewski samt derifrån slutligen tillbaka till Bromberg. Det

deltog vidare (i Juli) i tå^et från Pomerellen till Danmark,

bevistade Fredriksuddes inneslutning (Sept. och Oct.) och

stormning d. 24 Oct.; Östgöta ryttare voro de främsta i den

kolonn, som skulle anfalla från norra sidan; de måste vid detta

tillfälle af sitta och tjenstgöra som fotfolk samt lyckades blott

med mycken svårighet komma öfver vallama. Vid denna tid

synes chefen, öfv. Lewenhaupt, hafva blifvit General-Major.

Reg:tet fördes något efter den öfriga hären öfver Lilla Bält,

ty det var ej med i striden vid Ifversnäs. Deremot deltog det

samtidigt med första afdelningen i öfvergången af Stora Bält

(d. 7 Febr.) och ryckte sedermera öfver till Seland, der det

förblef till fredens afslutande med Danmark.

I Sverige uppsattes af Östgöta ryttare år 1656, i de

ut-dragnes ställe, 548 man på 4 kompanier, hvilka sommaren 1657deltogo i halländska fälttåget samt bevistade slaget vid

Genne-vadsbro d. 13 Aug. samma år; i denna strid stodo Östgöta

ryttare på venstra flygeln närmast fotfolket i midten.

Den öfriga delen af reg:tet kom under andra danska

kriget till Seland, låg under tvenne års tid i lägret vid Brunshöi

samt bevistade Köpenhamns stormning d. 11 Febr. 1659,

der den utgjorde en del af kavalleri-reserven under

Pfaltzgref-ven af Sultzbachs befäl. Återfördes efter freden till Sverige.

År 1667 blef öfv. Hans Ulfsparre regitets chef efter

Le-wenhaupt, samt år 1674 Öfv. Adam Claes . Sist-

nämnde år utfördes regitet till Tyskland, 1,000 man starkt,

samt deltog sedermera såväl i Wrangels fälttåg 1674 och 1675,

som i Königsmarks åren 1676—1678. Det bevistade

följaktligen äfven slaget vid Fehrbellin d. 18 Juni 1675 och på

Rügen d. 8 Jan. 1678. I den sednare striden var regitet

for-meradt på 3 sqvadroner, af hvilka 2 stodo på högra flygelns

första treffen, hvars tappra anfall afgjorde bataljen, den tredje

deremot stod som reserv bakom fotfolket i midten. Under

tyska kriget ombytte regitet tvenne gånger chef; år 1675 blef

Patrik Patkull öfverste samt år 1677 Bleckert Wachtmeister,

hvilken sednare förde det i slaget på Rügen. På hösten 1678,

då öfverlefvoma af den tyska armén skulle hemföras, delade

Östgöta ryttare deras olyckliga öde samt dels drunknade, dels

blefvo fångne på Bornholm.

I stället för det 1674 till Tyskland utdragna regitet

uppsattes år 1676 i .Östergötland 400 ryttare på 4 komp., hvaraf

2 stötte till hufvudhären i lägret vid Syllinge och 2 på

mötesplatsen vid Ljungby d. 21 Oct., der de Sammanslogos och

sattes under öfv. Wellingk. Under dennes befäl deltogo de

sedermera i hufvudhärens infall i Skåne, i dess lidande under

lägren vid Bårslöf och Stora Haije, samt slutligen i slaget

vid Lund, der de, tillsammans med några dragon-regiter och

i brist på fotfolk, formerade på 2 sqvadroner fingo utgöra

mid-tens andra treffen. De bidrogo i fotfolkets första strid

verksamt att rädda detsamma från undergång, då det angreps af

det tredubbelt öfverlägsna danska infanteriet. I andra striden,

som försiggick mellan staden Lund och Slibe-Höi, stodo

Wellings ryttare på venstra flygelns andra treffen, hvilken blef

till-bakaträngd af den öfverlägsne och segrande fienden. Någradagar efter slaget stötte ytterligare en sqvadron Östgöta ryttare

under Major Zelow till hufvudhären.

År 1677 hörde 4 kompanier af Östgöta ryttare till

hufvud-armén i Skåne, fastän man ej kan säga under hvars befäl de

stodo eller i hvilka krigsförrättningar de deltogo. Men år 1678

i Juni, då belägringen af Christianstad började, kommo

Östgöta ryttare, formerade på 3 sqvadroner och under befäl af en

Öfv.-Löjtn. Ribbing, till hufvudhären, samt deltogo i de

krigshändelser, som föreföllo med anledning af Danskarnes försök

att undsätta nämnde fästning på sommaren. En fjerde

sqvadron under Major Ablman var vid vestra armén samt bevistade

Riks-Amiralen Stenbocks undsättning af Bobus fästning i

slutet af Juli. Nämnde sqvadron gick härefter förmodligen till

Skåne; ty i lägret vid Norrveddinge (i Sept.) förekomma

Östgöta ryttare formerade på 4 sqvadroner. Reg:tet synes detta

år varit fullständigt uppsatt. Under det korta fälttåget 1679,

som hufvudsakligen bestod i Helsingborgs blokad, var regrtet

formeradt på 5 sqvadroner samt fördes af sin nu från

Tyskland hemkomne chef, Bleckert Wachtmeister.

Efter den sistnämnde blef år 1695 Carl Ghistaf Mörner

reg:tets chef. År 1700 på våren fick detsamma afgå till

verm-ländska gränsen, för att utgöra en del af den derstädes mot

Norge samlade fördelningen. Tidigt följande år (i April)

öfver-fördes det till LifFland. Det var närvarande vid öfvergången

af Diina d. 9 Juli 1701, fastän det ej kom att taga någon

verksam del i striden. Reg:tet följde sedermera med hufvudhären

samt delade dess qvarter i Curland och Samogitien. I medlet af

Mars 1702 blef Mörner (sedan år 1700 Gen.-Maj.) med sitt eget

och Dahl-reg:tet under Gen.-Major Stenbocks befäl

kommenderad att göra ett öfverfall på staden Wilna, der den mot

Svenskame fiendtlige Furst Wiesniowiecki stod med en af delning

Litbauer. Östgöta ryttare togo Dablkarlame på hästländen och

marscherade en hemlig väg genom tjocka skogar, samt

lyckades d. 19 Mars i gryningen öfverumpla fienden i Wilna, så

att han led stor förlust. Ett försök, som Wiesniowiecki kort

derefter d. 6 April gjorde, att betala lika med lika, afslogs dock

med tapperhet af Mörner, som dervid var nära att taga

Wiesniowiecki till fånga.

Mörner och Stenbock qvarblefvo i Wilna, i hvars

omgif-ningar de utskrefvo stora kontributioner, till böljan af Juni, då

Svensk Krigshist. 9de från Konungen, som då befann sig i Warschau, erhöllo

befallning att skynda till hufvudhären. Efter att hafva

qvarlem-nat en mindre afdelning, uppbröto de genast och tågade till

Kasimirtz vid Weichseln, der de i slutet af Juni öfverskredo

floden, samt stötte d. 8 Juli på aftonen till hufvudhären, som

då stod vid Opietza (3 mil söder om Kielce). Följande

morgon uppbröt Carl XII, som blott afvaktat deras ankomst, mot

fienden, hvilken vid middagstiden påträffades vid Clissow.

Slagordning formerades, i hvilken af Östgöta ryttare 4

sqva-droner under Öfv.-Löjtn. Buhrensköld stodo på högra flygelns

första treffen, närmast fotfolket, och 4 andra under Major

Star-kenfelt stodo på samma ställe i andra treffen; Gen.-Major

Mör-ner förde venstra delen af högra flygelns första treffen. Som

man känner hade denna flygel den svåraste striden att uthärda.

Reg:tet följde derefter med hufvudhären till Krakau, samt

derifrån under hösten till Sandomir. I medlet af Dec. blef

Gen.-Löjtn. Rehnsköld med en del af hären från Sandomir

de-tascherad till grannskapet af Warschau, för att skydda den

derstädes samlade polska riksdagen. Till denna afdelning hörde

äfven Östgöta kavalleri. Rehnsköld marscherade uppför

Weich-selns venstra strand öfver Janiviec till Blonie, hvarest han

anlände d. 9 Jan. 1703 och sedermera slog ett läger. Vid

Konungens annalkande på andra Weichselstranden med

hufvudhären, fick Rehnsköld med sin afdelning i slutet af Mars tåga

till Rawa, der han inträffade d. 24. D. 4 April uppbröt han

åter derifrån och tågade öfver Jezno och Glowno till Leczica,

dit han anlände d. 7 och hvarest han sedan qvarstannade till

d. 14 Maj, då han fortsatte sin marsch öfver Gostynin,

Brzesc-Cujawski och Radziejewo till Konary, för att från södra sidan

betäcka Thorns belägring. Härifrån fick Mömer med Östgöta

ryttare i slutet af Juni återvända till hufvudhären vid Thorn,

hvarest han förblef till dess staden gifvit sig (i Oct.).

Härefter inqvarterades regrtet i Preussen. I Jan. 1704

blef Jakob Buhrensköld dess chef efter Mörner, som befordrades

till Gen.-Löjtn. och återvände till Sverige. Reg:tet qvarlåg i

Preussen till följande sommar, då det med hufvudhären (i Juni)

marscherade till Blonie, hvarefter det deltog i tåget till

Jaros-läw och Lemberg (Juli och Aug.) samt sedan tillbaka till

Warschau (i Sept.). Vid den sedermera, efter öfvergången af

Weichseln vid Karczew (d. 19 Oct.), skeende förföljelsen af Schulen-burg, hörde regitet till den afdelning af hären, som under

Wel-lingks befäl följde efter Konungens afdelning samt i

grannskapet af Fraustadt d. 31 Oct. stötte på 1,500 Ryssar, hvilka

nedhöggos. Vid sistnämnde tillfälle blef öfv. Buhrensköld sårad.

Östgöta ryttare inqvarterades sedermera i Posen. I böijan

af Juli 1705 detascherades Gen.-Löjtn. Nieroth med 3 reg:ter

kavalleri, bland hvilka äfven Östgöta ryttare, till W ar sch au,

för att skydda den der församlade riksdagen. Nieroths

afdelning lägrade sig vester om staden vid Rakowice. Några dagar

efter hans ankomst nalkades sachsiske Gen.-Löjtn. Paykull med

10,000 man sachsiskt och polskt rytteri Warschau från öster

samt öfverskred d. 19 och 20 Juli Weichseln norr om staden.

På morgonen d. 21 anmarscherade han mot Svenskames läger.

Nieroth, som blott hade 2,000 man, beslöt dock antaga striden

med den femdubbelt öfverlägsne fienden. Han lät sina tre reg:ter

formera en enda linie samt ställa sig 2 man högt — i stället för

3 som då var brukligt vid rytteriet — för att åtminstone

erhålla samma frontlängd som fienden, hvilken anmarscherade på

2 linier. Östgöta ryttare stodo på venstra flygeln. Kl. 8 f. m.

böljade striden och varade sedan i 6 timmar. Efter underverk

af tapperhet lyckades Svenskarne drifva fienden ur fältet.

Öst-götarae hade den värsta striden att uthärda mot de på alla

sidor anfallande Polackame. Af reg:tet dödades 3 Ryttmästare,

5 Löjtnanter, 6 Under-Officerare och 70 soldater; sårade blefvo

3 Ryttmästare, 2 Cometter och 85 soldater.

Reg:tet låg sedermera i läger vid Warschau till årets slut

och medföljde derefter på tåget till Grodno (Jan. 1706). D.

1 Febr. deltog det i öfverfallet af staden Indura, ej långt från

Grodno. Regitet var sedermera vid hufvudhären under dess

läger kring Zaludek (Febr. och Mars) och deltog derpå i tåget

till Pinsk (i April), sedan till Luck (i slutet af Maj) samt

slutligen till Sachsen (i Juli, Aug. och Sept). Det inqvarterades

i sistnämnde land kring staden Plauen. Samma år tog

Buhrensköld afsked samt efterföljdes i chefsbefattningen af öfv.

Nils Rosenstjerna.

Östgöta kavalleri deltog åren 1707, 1708 och 1709 i alla

svenska hufvudhärens krigsrörelser; bevistade således förstnämnde

år tåget från Sachsen till Stor-Polen och qvarteren kring

Brzesc-Cujawski (Aug.—Dec.) samt sedermera vintermarschen öfver

Grodno till grannskapet af Wilna (Jan. och Febr. 1708), derqvarteren kring Smorgonie och Radoszkovicze intogos. Under

qvarteren kring Smorgonie utgick ett parti af 300 Östgöta

ryttare, som anfördes af Öfv.-Löjtn. Nils Skytte till Borisow och

slog derstädes ett framsändt ryskt parti, så att det förlorade

200 man. Reg:tet medföljde derefter i Juni på tåget mot

Dnie-pem och deltog äfven i slaget vid Holowczyn d. 4 Juli

1708, der det likväl något sednare än de andra kom öfver

Wabis samt således blott fick tillfälle att bidraga vid

förföljelsen. Det bevistade sedermera tåget från Mohilew till Tartschin

vid gamla ryska gränsen. Vid Ryssames öfverraskning af

Svenskames högra flygel vid Malaticze d. 31 Aug. 1708, led

Östgöta kavalleri en icke obetydlig förlust samt miste sin öfverste,

Ro sens tj erna. Efter honom blef Gen.-Maj oren, Friherre Hugo

Johan HamiUon, reg:tets chef.

Några dagar derefter (d. 10 Sept.) uppnådde Carl XII

nära ryska gränsen vid byn Rajowka fiendens arriergarde, som

bestod af 70 sqvadroner under General Bauer. Utan att

betänka sig, tog han det närmast till hands varande reg:tet, som

var Östgöta kavalleri, och framryckte till anfall. I böljan

lyckades han öfverändakasta det ryska kavalleriet. Men snart blef

han från alla sidor omringad af fiendens ofantliga öfvermagt

samt kunde blott med mycken möda reda sig, till dess

förstärkning anlände. Konungen fick vid detta tillfälle en häst

skjuten under sig samt var nära att bli tillfångatagen.

Fäktningen vid Rajowka är en hland Östgöta kavalleri-reg:tes

förnämsta hedersdagar. Sedan tåget till Moskau blifvit uppgifvet

fortsatte regitet derefter med hufvudhären marschen söderut till

Kryczew och genom de stora skogame vid Severiens gräns till

Mglin (i Sept.) samt derefter genom Severien till Romny i

ryska Ukrajne (i Oct. och Nov.), i hvilken stads grannskap det

sedermera intog vinterqvarter. De sista dagarne af året

flyttades det till Senkow vid Worskla-strömmen.

Vid tåget till Krasnokuck i medlet af Febr. 1709 hörde

Östgötame till den afdelning, som under Hamiltons befäl blef

qvarlemnad för att uppbränna städerna Aleznia och Kotelwa.

I slaget vid Pultawa d. 28 Juni 1709 stod regrtet i början

på högra flygeln, formeradt på 4 sqvadroner, hvaraf 2 i första

och 2 i andra treffen; 2 af dessa sqvadroner synes hafva hört

till de trupper, som under Gen.-Major Roos blefvo efter vid

redutteraa och tillbakaträngdes mot staden Pultawa samt måstegifva sig iangna; de andra 2 kommo sedan, besynnerligt nog,

till yttersta venstra flygeln, der de befunno sig under bataljens

sednare del. öfverlefvorna af reg:tet blefvo, jemte chefen

Gen.-Major Hamilton, d. 1 Juli fångna vid Dniepern.

Reg:tet uppsattes sedermera på nytt i Sverige.

Interims-chef blef år 1710 Bertil Roxendorf, hvilken förde de 2

sqva-droner af reg:tet, som deltogo i slaget vid Helsingborg d.

28 Febr. 1710 och hvilka stodo på venstra flygelns andra treffen.

År 1712 blef Carl Gustaf Wolfradt interimschef, och samma

år öfverfördes regrtet till Pommern, der det sedermera var

tjenstgörande till 1715, då det vid Stralsunds kapitulation blef

fånget. Man känner ej, i hvilka krigsförrättningar det under

denna tid deltagit, öfv. Wolfradt stupade i striden vid

Stre-low d. 6 Nov. 1715. För andra gången uppsatt år 1716, fick

regrtet samma år till öfverste Otto Johan Koskull, under hvars

befäl det deltog i norska fälttåget år 1718, hvarest det under

Fredrikshalls belägring var inqvarteradt kring Rakkestad.

Efter sin återkomst från fångenskapen i Siberien blef Hugo

Johan Hamilton General af kavalleriet samt återfick chefskapet

för Östgöta kavalleri, hvilket han behöll till året före sin död

1747. Af reg:tet öfverfördes i Sept. 1741 450 man till

Finland och inqvarterades till en början i Mörskom (norr om

Borgå). Följande sommar deltog nämnde af delning i arméns

skymfliga reträtt från Kymmenegård till Helsingfors (i Juni,

Juli och Aug.) samt måste efter kapitulationen derstädes d. 28

Aug. jemte det öfriga svenska kavalleriet under öfv.

Freuden-felts befäl utfästa sig att anträda återmarschen till Sverige

landvägen kring Bottniska viken. Som man känner, inskeppade

sig likväl Freudenfelt i Wasa, der hästame qvarlemnades, samt

begaf sig till Umeå, hvarefter han sändes till Kemi-elf att

derstädes följande vinter och vår försvara riksgränsen mot

Rys-sarae.

År 1747 blef Grefve Adam Hom regitets chef, och under

hans befäl bevistade en del deraf det pommerska kriget.

Sedan hufvudhären i medlet af Sept. 1/57 ryckt öfver gränsen

och lägrat sig vid Anklam, detascherades Hom (som vid denna

tid avancerat till Gen.-Major) med ett större parti, hvaribland

äfven Östgöta ryttare, till Pasewalck för att observera Stettin

och indrifva kontributioner. I Nov. drog han sig åter tillbaka

med sin af delning samt retirerade derpå (i slutet af Dec.) medhufvudstyrkan till Stralsund. År 1758 bevistade 5 sqvadroner

af reg:tet hufvudhärens alla tåg och marscher. Sammaledes år

1759, då regitet var med i fäktningen vid Werbelow d. 30

Sept. D. 15 Oct. s. å. deltogo ett par sqvadroner i en för

Svenskarne lycklig förpostfäktning vid Bandelow (söder om

Werbelow). De 5 sqvadronema följde år 1760 med

hufvudstyrkan till Prentzlow och sedermera tillbaka till svenska

området, utan att man finner antecknadt att de deltagit i någon

strid. Samma år bl ef Grefve Carl Pontus De la Gardie reg:tets

chef. År 1761 detascherade Ehrensvärd från lägret vid Bartow

i slutet af Aug. en större afdelning af sin här under General

Stackelbergs befäl till Neu-Brandenburg, hvarest d. 24 Aug.

en fäktning föreföll med den preussiske Generalen Belling, i

hvilken Östgöta ryttare deltogo samt ledo en icke obetydlig

förlust. Regrtet omnämnes sedermera ej vidare under kriget.

År 1762 blef Matkias Alexander von Ungern-Sternberg

regrtets chef, år 1763 Fredrik Hom, år 1774 Erik Julius

Ce-derhjelm, år 1783 Gustaf Philip Wennerstedt och år 1787 Claes

Hom. Under kriget mot Ryssland mot slutet af Gustaf IILs

regering kommenderades våren 1789 700 man af regrtet till

Carlskrona, för att såsom sjösoldater utgöra en del af

örlogs-fiottans besättning, samt bevistade följaktligen sjöslaget vid

Öland d. 29 Juli. Under sommaren dogo 200 man af den

smittosamma sjukdom, som i följd af landtruppernas ovana vid

sjölifvet och en dålig läkarevård utbrutit.

År 1791 skedde med regrtet den vigtiga förändringen att

det, mot hästvakans erläggande, afsattes och förvandlades till

infanteri samt förenades med Östgöta fotregrte till en

Lif-gre-nadier-brigad under benämningen af brigadens ruslhålh-division,

då fotregrtet deremot kallades dess rothalls-division. Brigadens

förste chef blef Nils Fredrik Jemfeltz; efter honom kom år

1797 Fabian Wrede. Från år 1798 hade öfv. Olof

Rosen-stjema särskildt befälet öfver rusthålls-divisionen till 1805, då

han efterträddes af öfv. Johan Georg Skiöldebrand, hvilken

bibehöll denna befattning till 1810.

I Mars månad 1808 sammandrogos brigadens 4 bataljoner

vid Jönköping för att bilda den s. k. andra reserv-armén. Snart

derefter fingo de likväl aftåga till vestra gränsen och Dalsland.

De skulle der utgöra första brigaden af den mot Norge

bestämda arméns venstra flygel. Den sednare öfverskred d. 1Maj norska gränsen, utan att likväl framtränga långt på det

fiendtliga området; första brigaden afgick samma dag från

Nösse-mark och marscherade till Skodsberg, der den stannade, utan

att sedermera några fiendtligheter af vigt föreföllo.

Under sednare hälften af Juni beordrades emellertid

Lif-grenadier-brigaden, med hvilken under tiden dess tvenne

var-geringsbataljoner förenat sig, att under öfv. G. F. Mörners

befäl marschera till Skåne för att utgöra en del af den till

landstigning på Seland ämnade armén. Efter att derstädes hafva

vistats i tvenne månader, erhöll brigaden befallning att gå till

Carlskrona för att derifrån öfversändas till Åland. Sedan den

likväl anträdt marschen och redan befann sig i Småland,

ändrades marschrigtningen flera gånger, än till Grisslehamn, än

till Norrköping, än till Westervik och så åter till Carlskrona,

till dess den slutligen fick återvända till Skåne. Brigadens

flesta af delningar hade då tillryggalagt 45 mils tåg och 15 mils

sträckmarscher, för att slutligen befinna sig på samma ställe,

hvarifrån den uppbrutit.

Efter några dagars hvila fick den dock åter

uppbrottsor-dres, och denna gång till Gefle. Derstädes inträffade brigaden,

nu stående under öfv. J. G. Skiöldebrands befäl, i slutet af

Sept., samt inskeppades jemte andra trupper på en

transportflotta för att tillsammans med den åländska armén verkställa

en landstigning på finska kusten. Omkring d. 22 Sept.

afseg-lade samtlige afdelningar, öfver 6,000 man, från Gefle. Men

nästan ingen enda kom fram. Ty då transportflottan flera

dagar kryssat vid Ålands norra udde för att få bestämd anvisning

på landstigningsstället, uppstod en stark storm, som skingrade

hela flottan, så att en del af fartygen måste söka skydd i

svenska hamnar, en annan del förliste, och hela expeditionen blef

om intet.

Blott 700 man af lifgrenadiererna under Kapten

Gyllenskölds befäl lyckades komma i land i norra Finland. Dessa

förenades i böijan (i Oct.) med Klingspors armé vid kusten,

men fingo snart marschera till det inre af landet, öfver

Uleå-borg och Muhos gingo de i slutet af Oct. till Säräisnieme

kapell vid Uleå-träsk för att skydda denna del af landet mot ett

förväntadt infall af Ryssame från Karelen. Då fienden likväl

ei hördes af, erhöllo 300 man af Lifgrenadiererne i böijan af

Oct. befallning att från Säräisniemi på båtar gå till Wuoli-jocki samt derifrån landvägen till Wierimä, der Sandels vid

den tiden befann sig med sin brigad. Nämnde 300 man

del-togo snart derefter i det misslyckade öfverfallet på Ryssarne

vid Idensalmi, som natten mellan d. 10 och 11 Nov.

utfördes af Major Duncker, samt ledo dervid en icke obetydlig

förlust. I medlet af Nov. retirerade såväl Sandels brigad, som

den vid Säräisniemi befintliga afdelningen till Uleåborg, der de

förenade sig med hufvudhären under Klercker, hvilken i följd

af stilleståndet i Olkijocki (d. 19 Nov.) utrymde Finland ocb

drog sig bakom den gamla svenska gränsen vid Kemi-elf. Den

återstående delen af Lifgrenadier-brigaden hade i Oct. blifvit

sänd till Norrland, för att utgöra en del af dervarande

fördelning. Emellertid fingo dess samtliga bataljoner, liksom de

flesta öfriga svenska reg: ter, vid vintrens inbrott återvända till

sina rotar.

I Aug. 1809 deltogo båda rusthålls-bataljonema ocb ena

rothålls-bataljonen i expeditionen till Norrland. Efter

land-stigningen vid Ratan d. 17 Aug. tilldelades nämnde bataljon

expeditions-corpsens tredje brigad, som anfördes af öfv. G.

Lö-wenhjelm. I slaget vid Säfvar d. 19 Aug. var i böljan

brigadens sammansatta jägarebataljon under Ryttm. Friesendorfs

befäl framskjuten på vestra sidan om bron, såsom understöd för

de der kämpande trupperna; de trenne Lifgrenadier-bataljonerna

stodo deremot i reserv på böjden bakom byn på östra sidan

elfven. Sedan striden en stund fortgått, sändes första

rusthålls-bataljonen under Öfv.-Löjtn. C. E. Skiöldebrands befäl öfver

bron för att aflösa någon af dervarande bataljoner, som varit

mest blottställd för elden. Mot stridens slut ocb då reträtten

skulle anträdas, uppställdes andra rustbålls-bataljonen under

Kapten Lagerbjelke till venster och bitom bron för att jemte

några andra af delningar betäcka återtåget; denna bataljon

tillbakavisade med mycken beslutsamhet flera af Ryssarne gjorda

försök att komma öfver bron eller åtminstone hindra dess

rif-vande. Sedan Svenskame vid Ratan d. 20 Aug. tillbakavisat

fiendens försök att intaga den halfö, till hvilken de dragit sig,

inskeppades d. 21 hela landstigningsbären ocb återfördes tul

mellersta Sverige.

År 1811 blef öfv. Gmtaf Fredrik Momer efter Wrede

chef för Lifgrenadier-brigaden; af densamma utgingo 1813 på

våren andra rothålls- ocb andra rusthålls-bataljonen under öfv.Clairfelt till Tyskland, samt tilldelades sedermera första

divisionens första brigad under Gen.-Major Schultzenheim. Dessa

bataljoner deltogo sedermera i svenska karens alla marscher och

tåg samt bevistade striderna vid Grossbeeren d. 24 Aug.,

Dennewitz d. 6 Sept., Rosslau d. 29 Sept., Leipzig d. 18

och 19 Oct., samt Landtwehr^nära Lübeck cl, 5 DeC. Efter

sistnämnde stads intagande måste Lifgrenadf^rerna på de af

höstregnet bottenlösa holstemska" vägame göija en hastmarsch

till Kiel för att förstärka Skiöldebrands kavalleri-division,

hvil-ken d. 9 Dec. besatt staden. D/,10 inträffade Lifgrenadiererna

derstädes samt deltogo sedan infästningen Friedrich sorts

er-öfring (d. 19 Dec.)* Efter freden med Danmark följde

grena-diererna under vintren med svenska armén till Belgien och

der-ifrån på våren tillbaka till Rostock, der de inskeppades, på

samma gång som första divisionens öfriga trupper, samt

öfver-fördes till Sverige (i medlet af Juni).

Under norska fälttåget 1814 hörde nämnde båda

bataljoner fortfarande till första divisionens första brigad samt inryckte

med densamma d. 2 Aug. vid Svinesund öfver norska gränsen

och marscherade de följande dagame öfver Torpum, Guslund,

Skieberg och Hafslund till Rakkestad, der de inträffade d. 7

Aug. och hvarest de förblefvo till d. 15, då de efter

stillestån-det i Moss fingo gå till Fredriksstad.

Brigadens första rothålls- och första rusthålls-bataljon jemte

dess båda bevärings-bataljoner, hvilka samtliga stodo under öfv.

Charles Emil Skiöldebrands befäl, tilldelades under norska

fälttåget arméns andra armécorps (de förut i Sverige befintliga

trupperna) under Fältm. Essens befäl, samt den sjunde

brigaden under öfv. v. Platen" och den fjerde fördelningen under

Gen.-Major G. F. Mörner. Af sistnämnde fördelning

inskeppades bland andra trupper äfven första rusthålls-bataljonen i

slutet af Juli samt bevistade sedermera med särdeles heder

Krageröns intagande d. 3 Aug. och Fredriksstads eröfring d. 4

Aug. I fäktningen vid Kiölbergs bro d. 10 Aug. gingo

Lif-grenadierernas jägare under öfv. Skiöldebrands befäl först öfver

floden samt föijagade den betydligt öfverlägsna fiendtliga styrka,

som intagit ställning vid Kiölbergs herregård; Skiöldebrand blef

vid detta tillfälle sårad. De återstående trenne till Möraers

brigad hörande Lifgrenadier-bataljonema, hade under tiden

landvägen följt efter den öfriga armén; en af dem hörde till denafdelning, som under Gen.-Löjtn. Vegesacks befäl inneslöt

Fredrikssten; hvar de öfriga användes kan förf. ej uppgifva.

Brigadens samtliga afdelningar återvände jemte de öfriga

trupperna i slutet af Nov. till Sverige.

År 1816 skedde med Lifgrenadier-brigaden den förändring,

att den åter itudelades på tvenne reg:ter, af hvilka det ena,

bestående af de båda rothålls-bataljonerna, benämndes första

Lifgrenadier-reg:tet, samt det andra, rusthålls-bataljonerna,

kallades Andra Lifgrenadier-reg:tet. Chefer för det sistnämnda

hafva varit: Claes Hallencreutz från år 1817, Carl Detloff

Cronhjelm från 1825, Johan Fredrik Boij från 1844, Pehr Christian

Lowén från 1853 samt Erik Magnus af Klint från 1862.

Kongl. Lifbevärings-Regementet.

Om äfven detta regementes trupp icke har några andra

krigs-historiska minnen att uppvisa, än de sorgliga från 1808 års

landtväm, så kan deremot dess officerscorps åberopa anor, som

äro bland de mest lysande i svenska armén. Den härstammar

nemligen från de fordna lifdrabantema, hvilka isynnerhet

under Carl XI:s och Carl XIl:s krig utförde så många utmärkta

bragder.

Lifdrabanter omtalas ofta i svenska historiens tidigare

perioder såsom utgörande de Kungliga personernas omedelbara

skydd under osäkra och stormiga tider. När Konungen drog i

fält, följde de med samt voro då vanligtvis beridne. Det är dock

först i böijan af 1600-talet, som deras namn förekommer i

krigshistorien. I slaget vid Kirchholm d. 17 Sept. 1605 finner man

en fana ”Uppvaktare" å 170 man under Anders Lennartson

hafva deltagit; der fanns äfven en hoffana af liffländska ryttare,

som räknade 226 man. I Gustaf II Adolfs ryska fälttåg år

1615 deltog en liffana, som då räknade 170 man. Dess

normalstyrka var (enligt ett förslag af år 1617) 200 man. Men

år 1618 ökades liffanan till 287 man, d. v. s. till samma styrka,

som en vanlig ryttarefana vid samma tid. År 1622, då

ryttarefanans eller kompaniets styrka blifvit nedsatt till 125 man,

finner man äfven liffanan innehafva samma styrka. Den bevistade

sistnämnde års fälttåg; men detta är äfven sista gången den

förekommer under Gustaf Adolfs krig. Ty utom sina

lifupp-vaktare till fot, hvilka följde med gula eller hofregitet (se

Lif-gardets hist), hade Konungen sedermera intet särskildt lifregite

till häst, utan tog dertill än det ena och än det andra

kavalleri-regitet. Så förekommo t. ex. i slaget vid Leipzig 1631

Gref-vens af Ortenburg tyska ryttare såsom lifregite, samt följande år,

då Gustaf Adolf straxt före slaget vid Lützen red från Nttm-

berg till Erfurt, Smålands ryttare såsom betäckning för hans

person.

Under sednare delen af trettioåriga kriget hade de

generaler, som förde högsta befälet, alltid ett lifregite till häst. Så

var t. ex. fallet med Hertig Bernhard af Weimar, Hertig Georg

af Ltineburg, Gustaf Horn, Johan Banér, Lennart Torstenson,

Carl Gustaf Wrangel och Carl X Gustaf. Med den sistnämnde

utgick 1655, då han blifvit konung, en af delning ”garde de

corps” på 145 man, hvilken sedermera förstärktes till 2

kompanier. I Pommern hade dessutom redan förut ett lifgarde

eller lifregite å 4 kompanier blifvit upprättadt. Det sednare

sammanblandades ofta med lifvakten, hvarföre det är svårt att säga,

vid hvilka tillfällen hvardera afdelningen varit närvarande.

Lif-gardet följde först med Wittenberg öfver Uscz till grannskapet

af Posen, men sedan med Konungen till Warschau och

Kra-kau, samt deltog, formeradt på 2 sqvadroner, i slaget vid

Czarnowa d. 6 Sept. 1655. Man återfinner det derefter ej

förr än i slaget vid Gnesen d. 29 April 1656, der det var

formeradt på 1 sqvadron och stod på högra flygeln. Straxt

derefter (i slutet af Maj) utgör det en del af de trupper, som

förordnades till Stenbocks läger vid Dantziger-Haupt. Det deltog

sedermera i slaget vid Warschau d. 18—20 Juli 1656,

hvar-est det först stod ytterst på högra flygeln, men sedan, då

flyg-larne blifvit förbytta, ytterst på den venstra. Förlädes den

derpå följande hösten i qvarter till staden Tautz i Preussen;

dess dåvarande anförare var en Öfv. Engel. Bevistade

sedermera under Engels befäl öfverfallet vid C o ni t z d. 25 Dec.

1656. Sedan förlorar man spåren efter regitet. Men

förmodligen gick det till Liffland. Ty år 1660 omnämnas bland der

förlagde trupper 4 komp. Lifgarde under Öfv.-Löjtn.

Ahrens-dorf. Som man ofvan sett, blefvo Upplands ryttare under

början af Carl XIis regering förordnade att utgöra konungens

lifreg:te till häst

Lifvakten var med bland de trupper, med hvilka Carl

Gustaf i Dec. 1655 ryckte från Elbingen till Königsberg för att

betvinga Churfursten Fredrik Wilhelm. Den bevistade slaget

vid Gnesen d. 29 April 1656, der den, formerad på 1

sqvadron, stod på yttersta högra flygeln. I Juni 1657 lågo dess 2

kompanier (126 man) i Dirschau under befäl af Öfv.-Löjtn.

Buchwald. Lifvakten medföljde sedermera Carl Gustaf till Dan-mark. I slaget vid Iversnäs d. 30 Jan. 1658 anfördes den af

en ‘Öfv.-Löjtn. Liibecker. Men vid stormningen af

Köpenhamn, natten till d. 11 Febr. 1659, stod den åter under

Buch-walds befäl och hörde till kavalleri-reserven under Fursten af

Sultzbach. År 1661 finuer man ”Kongl. Husgarde”

sammanslaget, så att Buchwald hade 1 kompani å 150 man, men

Ahrensdorf 4, som tillsammans dock blott räknade 240 man.

År 1666 finner man äfven i Brehmen ett Kongl. Garde (till

häst) under Königsmark.

De egentliga lifdrabanterna uppsattes under vintren till år

1676 och skulle enligt prima plan utgöra ett kompani med

200 gemena och 25 befäl, hvilken anfördes af en Öfv.-Löjtn.,

som lydde under öfversten för Lifgardet till fot.

Drabanternas första befälhafvare blef Hans Henrik von Siegroth, I Maj

1676 tågade de med Carl XI till Skåne, vistades der under

böljan af sommaren och följde sedermera med hufvudhären på

dess återtåg öfver Christianstad och Carlshamn till Wexiö. De

deltogo sedermera i marschen till Halland och bevistade slaget

vid Halmstad d. 17 Aug., der de första gången innehade den

hedersplats på yttersta högra flygeln, som de sedan med så

mycken ära bibehöllo och försvarade. I slaget vid Lund

stridde de jemte Lifreg:tet till häst (se anteckn. derom) samt

gjorde under af tapperhet; derstädes stupade bland många

andra äfven deras chef Siegroth. Efter honom kom Henrik

Na-schert, under hvars befäl drabanterna deltogo i återtåget från

Rönneberga högar och i slaget vid Landskrona 1677 samt i

alla hufvudhärens tåg och marscher under skånska kriget

Efter Naschert blefvo chefer: Jakob Spens från 1679, Carl

Ghistaf Mörner från 1693 och Carl Nieroth från 1695 — alla

sedermera hjeltar under Carl XII:s krig. År 1700 i Juli

undergick corpsen en reorganisation, sålunda att den

sammansat-tes af 150 officerare, som utvaldes bland de hurtigaste och

tappraste i armén och öfver hvilka Konung Carl XII sjelf

såsom Kapten och kompanichef tog befälet. Till

Kapten-Löjtnant togs en General; Löjtnanterna voro öfverstar,

Qvartermä-staren och 6 Korporaler voro Öfverste-Löjtnanter, samt 6 vice

Korporaler Majorer i armén. Truppen rekryterades sedan

alltid med urval och utgjorde en verklig elittrupp, som ofta

uppvägde flera reg:ter och på sin tid var den tappraste i Europa.

Den förste Kapten-Löjtnanten blef Arwid Bernhard Hom;efter honom kom Carl Wrangél från 1706, Otto Wrangel från

1707 och Carl Gustaf Hård från 1708.

Under Carl Xll:s krig i Polen och Ryssland åren 1700

—1709 bevistade Lifdrabantema, förutom en mängd mindre

fäktningar, alla hans större bataljer, t. ex. slaget vid Narwa d.

20 Nov. 1700, öfvergången af Dtina d. 9 Juli 1701, slaget vid

Clissow d. 9 Juli 1702, striden vid Pultusk d. 21 April 1703,

striden vid Punitz d. 28 Oct. 1704, slaget vidHolowczyn d.

4 Juli 1708, fäktningen vid Krasnokuck d 11 Febr. 1709

och slutligen slaget vid Pultawa d. 28 Juni 1709, hvarest en

del stupade; af de återstående blefvo några fångne vid

Dnie-pem; några följde med Carl XII till Turkiet.

Efter Konungens hemkomst till Sverige inrättades på

hösten 1716 i stället för Lifdrabanterne, som dels voro fångne,

dels afgångne eller befordrade, en ny corps, som kallades

Lif-sqvadron. Den anfördes af en Kapten-Löjtnant med

General-Löjtnants rang, 2 Löjtnanter med Öfverstes rang, Korporaler

med Majors rang, Vice-Korporaler med rang af Kaptener vid

Lifgardet, drabanter lika med Ryttmästare vid Lifreg:tet, samt

Ordonnancer och Qvartermästare lika med Löjtnanter vid

samma regrte. Manskapet, som bestod af 360 man, hvilka voro

frivilliga och tagna ur kavalleri-reg:tema, skulle bestå af

in-födde Svenskar, vara af oförvitlig frejd och alla ogifta.

Corp-sen bevistade 1718 års fälttåg i Norge. Johan Gjerta blef 1717

dess förste chef.

Sedan fred blifvit sluten med alla de magter, som fört

krig med Sverige, förändrades åter lifsqvadronen till en

lifdra-bantcorps derigenom, att allt manskap fick återgå till de

rege-m en ter från hvilka det blifvit uttaget, men corpsen

sammansat-tes af öfvertaliga officerare och adliga underofficerare, hvilkas

antal dock efter hand betydligt förminskades. År 1736 räknade

corpsen blott 136 man. Den användes sedan dess aldrig mera

i krig, utan tjenstgjorde blott såsom bevakning och eskort för

konungens person. Kapten-Löjtnanter efter Gjerta voro Carl

Guxtof Sparre från 1732, Carl August v. Dokna från 1737,

Magnus Stjemros från 1744, Samuel Wallenstjema från 1762,

Fredrik Carl v. JDohna från 1772, Charles Emil Lewenhaupt

från 1773, Mauritz Casimir Lewenhaupt från 1775. Under

hela denna tid låg corpsen spridd kring landet Men år 1780

flyttades den till Stockholm och erhöll ny organisation. Enligtdensamma skulle corpsen fördelas i 4 svaga kompanier, hvilka

benämndes svea, göta, vendes och finska kompaniet, samt

bestå af 4 Kaptén-Löjtnanter, 22 öfriga personer af staben och

100 beridna drabanter. Denna organisation fortfor till 1793,

då Kapten-Löjtnanternas antal ökades till 5, hvaraf den äldste

förde befälet öfver hela corpsen, men de Öfrige

stabspersoner-nas antal bestämdes till 35 beridne och 6 oberidne, hvilka

sed-nares antal några år derefter ökades till 18. Den äldste

Kapten-Löjtnanten skulle uppvakta på hofvet vid högtidliga

tillfällen, de 4 yngre hvar sitt qvartal.

Kapten-Löjtnanter vid svea kompani voro Casimir

Lewen-haupt från 1780 till 1781 och Adam Ludwig Lewenhaupt från

1781 till 1793; vid göta kompani Hampus Stellan Mörner från

1780 till 1793; vid vendes kompani Claes Julius Ekeblad från

1780 till 1784 och Claes Hom från 1784 till 1793; vid finska

kompaniet Magnus Brahe från 1780 till 1787 och Axel v.

Fer-sen från 1787 till 1793. Kapten-Löjtnanter för hela corpsen

voro Hampus Stellan Momer från 1793, Adam Ludwig Le*-

wenhaupt från 1797, Claes Horn från 1802 och Hampus Elof

Mömer från 1813 till 1821. År 1791 erhöll Hertig Carl

äf-ven en särskild Lifdrabantcorps, bestående af 2

Kapten-Löjtnanter, 3 öfrige befäl och 32 drabanter; denna corps upplöstes

år 1809, då Hertig Carl blef Konung, och synes hela tiden

stått under Robert v. Rosens befäl.

Våren 1808 uppsattes i Stockholm en landtvämsbataljon

af 640 man. Häraf detascherades 40 till skärgårdsflottan, de

öfrige 600 fördelades på 4 kompanier, hvaraf ett förlädes till

Ladugårdsgärdet, ett i Waxholms stad, ett vid Dalarön och

ett vid Fredriksborg. Snart derefter sammandrogs likväl hela

bataljonen till Ladugårdsgärdet, der en del af

Lifdrabantcorp-sen användes till dess inöfvande. Härigenom uppkom det

första sambandet mellan nämnde corps och Stockholms beväring.

Landtvärnets sorgliga öden äro för väl kända, att här behöfva

upprepas. I likhet med alla dess öfriga afdelningar blef äfven

Stockholmsbataljonen på oförsvarligt vis missvårdad. Den

lem-nades utan kläder och föda samt erhöll ingen ordentlig öfning.

Närmare hösten skedde efterhand ur densamma små

kommen-deringar, särdeles till uttågande artilleribatterier. Härigenom

spriddes bataljonen till vintren på olika håll, så att det är svårt

att uppgifva, huru den användes. En del kommenderades tillKapten Jernskölds batteri, som i Sept. 1808 skulle medfölja

den stora trupptransporten till Finland, men dels led

skeppsbrott, dels tillbakadrefs till svenska kusten. En annan afdelning

låg hela sommaren år 1809 vid Kapten Flemmings batteri i

Upsala. Efter freden i Fr edriks hamn i Sept 1809 upplöstes

de svaga qvarlefvorna af bataljonen på artillerigården i

Stockholm.

Efter inrättandet af den allmänna beväringen 1812

exercerades Stockholms stads beväring af befälet från Upplands och

Södermanlands reg:ter. Men som Kongl. Maj:t ansåg denna

börda för tung, då befälet vid nämnde regiter äfven måste

exercera beväringsmanskapet i de län, der de voro förlagde,

förordnade han i Maj 1821, att en del af Lifdrabantcorpsen skulle

organiseras till befäl vid Stockholms stads och läns beväring,

hvilken erhöll namnet Lifbeväring s-regementet. Detsamma erhöll

derigenom 29 officerare, hvilka äfven skulle tjenstgöra vid

hof-vet, samt ett lika antal underofficerare. De af

Lifdrabantcorpsen, som dervid ej anställdes, uppfördes på indragningsstat

med åtnjutande af deras löner under den återstående lifstiden;

ett undantag härifrån gjordes med Kapten-Löjtnantens

befattning, som förblef besatt till år 1862, då äfven den indrogs.

Den siste Kapten-Löjtnanten var Gen.-Löjtn. m. m. L. E. v.

Stedingk.

Lifbeväringsreg:tets chefer hafva varit: Chistaf Abraham

Peyron från 1821, Otto Nauchhoff från 1824 samt Mauritz

Adolf Lewenhaupt från 1832 till 1858. Genom en Kongl.

förordning i Febr. 1849 blef all beväring, som hörde till de vid

hafvet eller i skärgården belägna sockname af Stockholms län,

tilldelad sjöbeväringen, och en annan del deraf de regiter, som

lågo i Stockholm, att exerceras. Genom Kongl. resolution i

Mars 1858 bestämdes vidare, att derefter inga nya officerare

vid reg:tet skulle utnämnas, kommandes det att, då derstädes

tjenstevakanser yppades, på Kongl. Maj:t bero, huruvida den

lediga tj ensten skulle återbesättas medelst fullmagt eller endast

genom förordnande tillsvidare. I Kongl. bref af Nov. samma

år förordnades, att manskapet vid Lifbeväringsreg:tet skulle

exerceras, dels af befälet vid Lifgardesreg:tema till fot, dels af

befälet vid Upplands och Södermanlands regiter jemte Lifreg:tets

grenadiercorps, i sådant fall der afståndet till deras

mötesplatser vore närmare än till Stockholm. Slutligen har Kongl. Maj:tgenom bref af Mars 1862 bestämt, att, allt efter som

penningemedel genom lifbevärings-officerares afgång blifva disponibla,

vid hvardera af de tvenne gardesreg:terna skola tillsättas 1

Tredje Majors- ocb 4 Andra Kaptens-beställningar, såsom

tillökning i befälspersonalen med anledning af den ökade

tjenstgöring, som uppstår genom beväringens exercerande. Genom

sistnämnde åtgärd kan Lifbeväringsreg:tet såsom ett organiskt

helt anses upplöst.

N:o 1. Kongl. Svea Artilleri-Regemente. N:o 2. Kongl. Göta Artilleri-Regemente. N:o 3. Kongl. Vendes Artilleri-Regemente.

I öfverensstämmelse med detta arbetes plan komma härstädes

inga uppgifter angående utvecklingen af artilleriets materiel och

taktik att meddelas, utan får förf. i afseende derå hänvisa till

framlidne Öfv.-Löjtn. Hellings afhandling i

Krigsvetenskaps-Akademiens Tidskrift, årgångarne 1847, 48, 49 och 50.

Om vapnets tidigare organisationsförhållanden känner man,

i anseende till dess dåvarande ringa utveckling, ej särdeles

mycket. På Carl IX:s tid stod allt artilleri i riket under en

öfver-ste-Archlymästare eller som han sednare kallades

Öfverste-Tyg-mästare. År 1591 var Bengt Söffring son Öfv.-Archlymästare

och år 1602 Jakob BårfeU Öfv.-Tygmästare. Vid inbrytande

krig utnämndes öfver fältartilleriet en Fält-Archlymästare,

hvar-jemte till hvaije fästning förordnades en särskild Archlymästare.

Manskapet delades i bysseskyttar, som serverade kanonerna,

och fyrverkare, som betjenade kastpjeserne. Materielen delades

i stora artilleriet, hvartill hörde såväl fästnings-, skepps- och

fält-artilleriet som stycke- och krutbruk jemte rustkammame

och verkstäderne, samt i lilla artilleriet, hvartill räknades alla

handvapen jemte de faktorier, der de förfärdigades.

Under böljan af Gustaf II Adolfs regering erhöll en

General befälet öfver artilleriet samt närmast under honom en

Tygmästare. Manskapets styrka uppgifves år 1615 till 300

bysseskyttar och 50 ingeniörer. År 1616 beräknades 500

bysseskyttar behöfvas för armén. År 1617 behöfdes för fältartilleriet

544 bysseskyttar, nemligen för 12 hela kartour med hvardera

12 mans servis, 28 halfva kartour med hvardera 8 mans servis,

20 fältslangor med hvardera 4 mans servis och 48 småstycken

med hvardera 2 mans servis; på flottan behöfdes 776 man,

nemligen 48 på hvart och ett af de 8 royalskeppen, 16 på hvart

och ett af de 20 örlogsskeppen samt 6 på hvar och en af de 12

pinassema. På tåget till Liffland 1621 medföljde 250

bysse-skyttar. År 1625 skulle flottans artilleripersonal bestå af 1 komp.

på 306 man, hvaraf 18 befäl, 18 rotmästare, 30

underrotmä-stare, 50 bysseskyttar, 190 handtlangare, 60 beställningspersoner

och 20 rustkammarpersoner, samt landtartilleriet af ett komp.

på 160 man. År 1628 beräknades artilleriet i Preussen till 2

komp. å 150 man, samt 1629 fältartilleriet till 1 komp. å 150

man för hvardera armén i Sverige, Preussen och Liffland. År

1630 finner man, att Gustaf Adolf med sig utfört 600 man

artilleri, fördelade på 4 komp. Enligt ett förslag öfver rikets

artilleri-folk, som förmodligen tillhör tiden mellan 1631 och 1634,

skulle ett artilleri-komp. bestå af 160 man, hvaraf 16 befäl, 30

konstaplar, 50 underkonstaplar och 68 handtlangare. I samma

förslag finner man, att allt artilleri-folket i Sverige och dess

ultramarinska provinser skulle bestå af 6 komp., hvaraf 3 i Preussen,

2 i Östersjöprovinserna och 1 i Sverige, samt jemte

beställnings-folket räkna 1,188 inan och stå under befäl af en Öfv.-Löjtn.;

artfolket på flottan skulle räkna 726 man, samt äfven stå under befäl

af en Öfv.-Löjtn.; lägger man härtill de 600 man, som utdrogo till

Tyskland, hvilkas antal dock snart betydligt förökades, så skulle

samtliga art-folket i Sverige hafva räknat 2,500 till 3,000 man.

Angående personalen har man följande underrättelser. År

1618 antogs Anton Monter till Öfv.-Löjtn. öfver rikets artilleri

och ”Tillsiare” öfver alla fästningar. Icke långt derefter (1624)

förekommer Hans Henrik Siegroth såsom öfverste för artilleriet,

hvilken befattning han synes innehaft till 1629, då förre öfver«

sten för Helsinge regrte Lennart Torstenson efterträdde honom.

Torstenson förde befälet öfver det i Tyskland befintliga artilleriet

under Gustaf Adolfs trenne sista fälttåg och blef 1632 Géh.-Ma- ,

jor. Under återstoden af trettioåriga kriget känner man bland

Art-öfverstar Simon Schultz, som stupade i striden vid

Pfaf-fenhofen d. 1 Aug. 1633, Joen Petterson Jemlod från 1633 till

1644 och Dawid Fredrik Siegroth (sonen) från 1644 till 1640.

I stället för Generalerne af artilleriet kommo från och med

1612 Riktfälttygmästame, hvilka, utom chefskapet för artilleriet,

i sin person förenade flera andra vigtiga befattningar. Under,

sednare delen af trettioåriga kriget vistades de alltid i fält och

voro i allmänhet högste befälhavarens närmaste man samt

efterträdde honom icke sällan. De tjenstgjorde såsom, hvad mannu skulle kalla, generalstabs-chefer, förde i fältslagen befälet

öfver såväl infanteriet som artilleriet, bvilka båda vapen då all- |

tid stredo tillsammans, samt ledde alla fästningars belägring och j

befästade lägers upprättande m. m. d.; slutligen erhöllo de äfven |

befälet öfver sjelfständiga armécorpser. De första

riksfälttygmä-starné voro Johan Ulfsparre från 1612 till 1617 samt Gabriel

Oxenstjema från 1617 till 1634. Under Banérs fälttåg var

Lennart Torstenson riksfälttygmästare från 1634 till 1641, då han

sjelf blef högste befälhafvare. Under honom innehade Johan

Lilliehök (som stupade vid Leipzig) till 1642, Axel Lillie till 1644

och Carl Gustaf Wrangel till 1646 samma befattning.

Riksfälttygmästare under Wrangel blef Arwid Wittenberg, bvilken under

krigets trenne sista år förde befälet öfver Schlesiska armécorpsen.

Rörande artilleriets deltagande i vissa krigshändelser under

denna tid, må följande anföras. I slaget vid Kirchholm 1605

funnos på 11,000 man 11 kanoner, som alla gingo förlorade. Vid

belägringen af Riga 1621 och Strassburg (i Preussen) 1628

spelade det en framstående rol. Det deltog i striderna vid Mewe

d. 21 Sept. 1626 och Dirschau d. 8 Aug. 1627, samt

förmodligen äfven i flera andra. Vid Tillys anfall på lägret vid Werben

d. 28 Juli 1631 bibragte dess eld fienden stor förlust. I slaget vid

Leipzig räknades på 22,000 man 54 stycken, hvaraf 12 gröfre

kanoner och 42 lättare s. k. regementsstycken; af dessa sednare

hörde vanligtvis två till hvaije infanteri-sqvadron (bataljon) à 4

komp.; de voro korta trepundingar af jern och häde omkring år

1628 blifvit uppfunna i Preussen i stället för de såsom mindre

brukbara ansedde läderkanonerna, samt spridde sig under loppet

af 1600-talet under namnet ”pièce suédoises” efterhand till de

flesta europeiska arméer. I nämnde strid nödgades de

Kejserlige, i följd af det i midten framför fotfolket uppställda

artilleriets starka eld att dela sig i tvenne delar, hvilket för dem

blef en hufvudorsak till slagets förlust Vid Lech d. 5 April

1632 funnos 72 gröfre och lättare stycken på 33,000 man;

äfven der bidrog artilleriet verksamt till flodöfvergångens lyckliga

utförande. Vid Alte F este kunde det deremot föga uträtta

mot Wallensteins högre stående artilleri. I slaget vid Lützen

funnos på 18,000 man 60 stycken, hvaraf 20 gröfre och 40

lättare. Under denna, såväl som följande period, ställdes de

gröfre styckena i ett eller flera batterier framför luckorna mellan

infanteribrigadema; de lättare följde deremot med brigaderna.I slaget vid Oldendorf d. 28 Juni 1633 utgjordes

Sven-skarnes artilleri af 37 stycken (på 13,000 män) samt leddes af

Öfv.-Löjtn. Joen Person och Major Ruth. Angående dess

deltagande i slagen vid Nördlingen, Wittstock och Wolfenbuttel

känner man intet närmare. Då Torstenson i Maj 1642 inbröt

i Schlesien, hade han på 18,000 man icke mindre än 130

gröfre och lättare stycken, hvilken för den tiden ovanligt stora

artilleristyrka gjorde det möjligt för honom att på relativt kort

tid eröfra en mängd starka fästningar. Vid belägringen af

01-mtitz i Juni s. å. stupade en Öfv.-Löjtn. Planting, som der

anförde artilleriet. I slaget vid Leipzig d. 23 Oct 1642 funnos

Eå 15,000 man 70 gröfre och lättare stycken; der stupade

lilliehök, just som han skulle framföra artilleriet. I böijan af

år 1646 hade Wrangel 70 stycken på 19,000 man.

Under Carl X öustafs korta regering funnos tre

Riksfält-tygmästare, nemligen Gustaf Otto Stenbock, hvilken 1655

efterträdde Wittenberg, Erik Stenbock från 1657 och Gustaf

Ewert-son Horn från 1658. Artilleri-öfverstar voro Simon Grundel

Helmfelt, hvilken 1649 efterträdt Siegroth, och Gustaf

Oxenstierna (förut öfverste vid Helsinge reg:te) från 1655 samt Måns

Ulfsparre från 1657. Det artilleri, som medföljde Wittenbergs

17,000 man starka armé, hvilken i Juli 1655 inryckte i Polen,

utgjordes af 12 gröfre och 60 lättare pjeser (regementsstycken),

hvaijemte det, som medföljde Konungens 15,000 man i Aug.,

bestod af icke mindre än 60 gröfre och 120 lätta stycken —

allt under Helmfelts befäl, hvilken sednare dock följande år

sändes till Riga, för att leda stadens försvar mot ryska armén.

I slaget vid Warschau d. 18—20 Juli 1656 förde Oxenstjema

det svenska artilleriet, som då likväl blott räknade 20 pjeser;

Brandenburgarne hade 35.

Riksfälttygmästare under Carl XLs och hans förmyndares

regering voro den nyssnämnde Gustaf Ewertson Hom till 1664,

Simon Grundel Helmfelt till 1668, Gustaf Oxenstierna till

1673, Curt Christoffer König smark till 1674, Erik till

1692, Erik Dahlberg till 1693 och sedermera Johan .

Förmodligen vid samma tid, då Riksrådstiteln ändrades till

Kongl. Råd (1682), förbyttes äfven benämningen

Riksfälttygmästare till den nuvarande, nemligen GeneralfäUtygmästare.

Såsom öfverste för artilleriet efterträddes Ulfsparre 1660 af Carl

Sjöblad, efter hvilken kommo Johan Sjöblad, från 1680 ochAnund Falkenkjelm från 1693. Dessa öfverstar hade sin

station i Stockholm. Men samtidigt funnos äfven öfverstar i Riga,

hvilken omständighet synes antyda, att det mot Ryssland och

Polen rigtade gränsförsvarets artilleri hade en sjelfständig

ställning; bland nämnde öfverstar känner man Lode, Wijk och

Thumb von Weingarten. I slutet af Carl XI:s regering

organiserades likväl alla omkring riket spridda afdelningar och

kompanier, för första gången på ett regemente under befäl af en

öfverste.

År 1661 funnos vid artilleriet 2 öfverstar (i Stockholm

och Riga), 3 Öfv.-Löjtnanter (i Göteborg, Malmö och Brehmen),

4 Majorer och 6 Kaptener, samt afdelningar i Stockholm,

Göteborg, Halmstad, Malmö, Calmar, Wiborg, Narva, Wolmar,

Riga och Brehmen. År 1671 funnos lika många öfverstar och

Öfv.-Löjtnanter som 1661, men 5 Majorer och 10 Kaptener,

hvarjemte afdelningar tillkommit i Jönköping, Helsingborg,

Dor-pat, Stralsund, Stettin, Anklam och Wismar. Mellan 1681 och

1697 funnos 2 öfverstar (i Stockholm och Riga), 4

Öfv.-Löjtnanter (i Göteborg, Jönköping, Malmö och Narva), 4 Majorer

(i Stockholm, Marstrand, Riga och Brehmen), 16 Kaptener (3

i Stockholm, 3 i Pommern och en i hvar och en af städerna

Göteborg, Jönköping, Bohus, Malmö, Christianstad, Wiborg

Kexholm, Pemau, Riga och Brehmen) samt artilleriafdelningar

på alla nyssnämnda ställen jemte Calmar, Carlshamn och

Halmstad. Vi tillåta oss att meddela namnen på Öfv.-Löjtnanterne

för afdelningame i Göteborg och Malmö, emedan dessa snart

derefter blefvo organiserade till vestgöta och skånska

sjelfständiga artilleribrigader eller bataljoner, från hvilka åter göta och

vendes artilleri leda sitt ursprung. I Göteborg var Nils

Påf-velfelt Öfv.-Löjtn. från 1661 till 1678 och derefter Johan

Henrik Belfrage; i Malmö Gustaf Gyllengranat från 1673 och Erik

Johan Meck från 1677 till 1697.

Om artilleriets deltagande i Carl XI:s fälttåg är ej mycket

att säga, emedan det alltid var svagt och utöfvade föga

inflytande på krigshändelsernas gång. lill slaget vid Lund d. 4

Dec. 1676 medtogs ur lägret vid Stora Haije blott 8

sexpun-dingar, hvilka mot flendens stora öfvermagt (52 stycken) föga

kunde uträtta; artilleriet anfördes i denna batalj af en öfv.

Asthon, som stupade. I slaget vid Landskrona d. 14 Juli

1677 anfördes artilleriet af en Major Liljenberg samt var for-meradt på ett batteri, som vid slagets början underhöll en

timmes eld mot det fiendtliga; men sedan handgemänget vidtagit,

synes det ej vidare blifvit användt.

Carl XII:s Gen.-Fälttygmästare voro Johan Sjöblad till

1710, Reinhold Johan von Fersen från 1712 till 1715 och

Henning Rudolf Hom till 1719. öfverstar för artilleri-regitet voro

Fnk Johan Meck från 1697 till 1702, Magnus

till 1706* Rudolf von Bunow till 1709, Grustaf Gabriel

Appel-man till 1716 samt derefter Carl Cronstedt. Såsom

Öfverste-Löjtnanter för vestgöta och skånska brigaderne, hvilka under

Carl XII inrättades, må nämnas; för vestgöta-brigaden Johan

Henrik Belfrage till 1706, Niklas Rappe till 1709, Peter

Bel-frage från 1712 till 1717 och Johan Mentzer till 1721; för

skånska brigaden Magnus Granatenhjelm från 1697 tiU 1702,

Magnus Stråle till 1707, Hans Sperling till 1710, Carl

Cronstedt till 1712 och Paul Bethun till 1729. Vid början af Carl

XH:s regering utgjordes Stockholms artillerifältstat af &

kompanier, hvilka med kuskar (891) och allt räknade 1,425 man.

I slaget vid Nar v a d. 20 Nov. 1700 bestod svenska

artilleriet af 21 stycken, som voro fördelade på tvenne batterier,

hvaraf Gen.-Fälttygmästaren Sjöblad anförde det på venstra

och Major Appelmann det på högra flygeln. Vid öfvergången

af Dtina d. 9 Juli 1701 inleddes striden genom elden från ett

stort batteri, som var uppställt på svenska sidan. I slaget vid

Klissow omnämnes ej artilleriet Straxt efter detta slag anlände

till grannskapet af Krakau den pommerska hären, med hvilken

följde 20 stycken under Öfv.-Löjtn. Btinow. Den sistnämnde

anförde sedermera artilleriet vid hufvudhären ända till slaget

vid Pultawa. Han tog en verksam del i belägringen af T horn.

Då svenska arméen hösten 1706 inryckte i Sachsen medförde

den 48 stycken af fyra till niopundig kaliber (2 för hvaije in-"

fanteri-bataljon), och hvilka serverades af 800 man. I slaget

vid Holowczyn d. 4 Juli 1708 öppnade Bunow striden med

sitt artilleri, hvaraf 20 stycken och 2 mörsare posterades på

den hittre höjden för att beskjuta Ryssarnes läger, samt 6

stycken i floddalen för att oroa förbindelsen mellan deras båda

flyglar. Vid Pultawa hade Svenskarne 35 stycken, hvilka dock

ej medfördes i, striden, emedan man saknade duglig

ammunition. Vid Dniepern gick hela materialen förlorad; öfv. Btinow,

Öfv.-Löjtnanterne Rappe och v. Post, Majorerne Gylleogranatoch Rosenstråle, 6 Kaptener (hvaribland den bekante

Cronstedt), 9 Löjtnanter och lika många Fändrikar jemte 160

underofficerare och gemene blefvo fångne. I slaget vid Sal ad en

1703 anfördes det af 5 stycken och 2 haubitzer bestående

artilleriet af Major Bethun.

Cronstedt, som snart rymde ur ryska fångenskapen, blef

1710 chef för skånska brigaden och artilleribefälhafvare i

Stenbocks armé. I slaget vid Helsingborg d. 28 Febr. s. å.

användes 16 trepundingar, hvilka under Major Cronstedt fördes

af Kaptenerne von Vicken och Flygare. I slaget vid Ga de

-busch hade Cronstedt första gången tillfälle att pröfva de

förbättringar i fältartilleriets materiel han uppfunnit; han hade

derstädes 30 regementsstycken och 2 haubitzer, hvilka verksamt

bidrogo att i böljan af striden skaka fiendens trupper och bryta

deras motstånd. Stenbock skrifver, "att han, näst Gud, hade

Cronstedt att tacka för segren". Efter kapitulationen vid

Tön-ningen i Maj 1713 hemsände Stenbock Cronstedt med

underrättelsen derom för att åt fäderneslandet rädda denne utmärkte

officer. Cronstedt bevistade sedan båda Carl XH:s fälttåg mot

Norge och anförde vid Fredrikshall belägringsartilleriet.

General-Fälttygmästare under frihetstiden voro Hugo

Ha-milton från 1719, Magnus Grönberg från 1728, Per Sjöblad

från 1740, Thomas Cuningham (Öfv.-Löjtn. och tillförordnad)

från 1754, Carl JEkrensvärd (Öfv.-Löjtn. och tillförordnad) från

1760, Carl Funh från 1761 (Öfv.-Löjtn. och tillförordnad) samt

Anders Reinhold Wrangel från 1766. Öfverstar för artilleriet

under samma period voro Carl Cronstedt till 1740,

GmtafGyl-lengranat till 1749, Augustin Ehrensvärd till 1761, Carl

Ehren-svård till 1770 och slutligen Claes Robert Charpentier. Chefer

för vestgöta-brigaden voro Johan v. Mentzer till 1721, Niklas

Rappe till 1727, Claes Johan Rosenstråle till 1738, Carl

Sjöblad till 1741, Johan von Mentzer till 1747, Gustaf Henrik

von Mannerheim till 1760, Hans Gustaf Gyllengranat till 1769

och Carl Fredrik Quillfeldt till 1773. Chefer för skånska bri-

faden voro Paul Bethun till 1729, Jakob Riddersven till 1735,

ohan von Mentzer till 1741, Josua Adlerbjelke till 1770 och

Carl Jakob Stael v. Holstein till 1775.

År 1721 af delades artilleriet i Pommern till en särskild

brigad under befäl af en Major; dess chefer voro Arwid Filip

Gyllenållon till 1733t Otto Peter Schmidt till 1746, Erik Hen-rik Stöver till 1753, Sven Cederström till 1763, Peter Meyer

samma år och Fromholt Armfelt till 1794. År 1734 afdelades

äfven det i Finland förlagda artilleriet till en särskild brigad,

som i böijan bade sin station i Fredriksbamn, bvarifrån den

dock efter freden i Åbo flyttades till Helsingfors. Dess cbefer

voro Öfv.-Löjtnanterne Jonas Österling till 1741, Hans Isac

von Vicken till 1747, Jonas Cronstedt till 1757, Carl Funk till

till 1758, Hans Gustaf Gyllengranat till 1760 ocb Didrik

Blom-creutz till 1773. Såsom reformatorer i afseende på materielen,

verkade under denna tid såväl Cronstedt genom sitt 1725

antagna system, som Augustin Ebrensvärd.

I de krig, som af Sverige fördes under frihetstiden, bade

artilleriet föga tillfälle att verka i större skala. Det var

vanligtvis fördeladt i små af delningar. 1 slaget vid Will

manstrand d. 23 Aug. 1741 användes 6 kanoner. I pommerska

kriget var artilleriet indeladt ocb stridde äfven vanligtvis på

batterier med 4 kanoner ocb 80 man. Såväl i finska som

pommerska kriget användes pjeser af Cronstedts modell. År 1750

ansågs bela artilleristyrkan utgöras af 3,240 man, bvilka, utom

reg:tet i Stockholm, voro spridda kring bela riket, i Jönköping,

Calmar, Carlsbamn, Cbristianstad, Malmö, Landskrona,

Göteborg, Bohus, Carlsten, Elfsborg, Eda, Halmstad, Warberg,

Wisby, Fredriksskans samt Dufve-, Frösö-, Jerpe- ocb

Långö-skansar i Norrland, hvarförutan lågo fältkompanier i

Fredriksbamn, Willmanstrand ocb Stralsund. Vid slutet af perioden

var allt artilleriet i riket fördeladt på 38 kompanier med 2,927

man, bvaraf den i Stockholm förlagde afdelningen eller reg:tet

bade 12 batterier och 960 man. Hvaije infanterireg:te bade

4 trepundiga kanoner (Jemtlands dragoner ocb Savolax infanteri

t. o. m. 8 bvardera). Hela fältartilleriet räknade 302 stycken

ocb attack- (fästnings- ocb belägrings-) artilleriet 330 stycken.

Under Gustaf IH:s regering voro Gen.-Fälttygmästare:

Reinhold Anrep från 1772 till 1780, Bengt Gabriel v. Spången

(öfv.-Löjtn. ocb tillförordnad) till 1784, Carl Gideon Sinclair till 1791

ocb derefter Carl Ulric Silfversköld. Öfverstar för artilleriet

voro Claes Robert Charpentier till 1781 och sedermera den nyss

nämnde Carl Gideon Sinclair. Cbefer för vestgöta-brigaden voro

Carl Fredrik QuilUeldt till 1773, Gustaf Adolf Thorvigge till

1775, Fredrik Rosenborg till 1791 ocb Bengt Gabriel von

Spången till 1793. Chefer för skånska brigaden voro Carl Ja-kob Stael von Qolstein till 1775, Carl David Blomcreutz till

1790, Hans Wilhelm Gyllengranat till 1791 och derefter Carl

Amell. Fromhold Armfelt bibehöll under denna tid chefsskapet

för pommerska brigaden. Chefer för finska brigaden voro

Reinhold Ulrik von Post till 1783, Nils Didrik von Essen till

1790 och derefter Daniel Nordenankar.

1 af seende på artilleriets organisation gjordes 1779 den

förändringen, att kompanierna, med bibehållande af sitt förra

antal och sin förra styrka, skulle sammansättas af både

stycke-manskap, fyrverkare, sappörer och minörer, då desse förut

varit fördelade på särskildte kompanier. År. 1784 erhöll

fältartilleriet en ny indelning, enligt hvilken det skulle bestå af a)

72 tolf- och sexpundiga kanoner, rikoschettmörsare och

hau-bitzer, fördelade i 12 fältkompanier med 6 pjeser i hvarje

kompani; b) 120 trepundige reg:tskanoner (2 på hvaije

infanteribataljon), fördelade på 20 kompanier med 6 pjeser i hvardera;

c) 40 trepundiga partikanoner fördelade på 5 kompanier, med

8 pjeser i hvardera, samt d) 484 reserv-pjeser af alla

ofvan-nämnde kalibrar. År 1790 förökades artilleriets styrka till

3,200 mån, fördelade i 40 kompanier, hvardera af 80 mans

styrka.

Något före utbrottet af kriget i Finland 1788 förordnades,

att för de tvenne trepundiga kanoner, som hörde till hvaije

inf.-batalj on, skulle kommenderas en subaltemofficer, samt att

hvaije af 6 pjeser bestående sex- eller tolfpundigt batteri skulle

kommenderas af 1 kapten och 3 subaltem-officerare. För

öf-rigt var under nämnde krig artilleriet, liksom armén, splittradt

i många små afdelningar. Det största antal pjeser, man på en

gång känner hafva varit samladt, var vid Siegroths landstigning

vid Brackila d. 3 Aug. 1788 för att på östra sidan instänga

och beskjuta Fredrikshamn; då funnos 32 stycken af olika

kaliber, hvaraf dock blott 2 kommo i elden, samt 50

ammuni-tions-kärror och vagnar; ett batteri för 8 tolfpundingar

uppkastades natten till d. 4, men kom ej att begagnas. Sedan

företaget blifvit öfvergifvet, landsattes artilleriparken d. 11 vid Borgå.

Vid den af 3,500 man bestående armén vid Hussula funnos,

utom bataljons8tyckena, ett svenskt batteri. De tyngre

pje-seraa användes sedermera vanligtvis såsom bestyckning på de

talrika förskansningar, som i det på små positioner så rika lan-det uppkastades. I striderna medfördes, utom batalj onsstyckena,

merändels blott några få sexpundingar.

I första striden vid Porosalmi d. 13 Juni 1789 hade

Svenskame i början blott två partikanoner, men fingo

sedermera förstärkning af 4 sexpundingar. I den andra striden vid

samma ställe d. 19 Juni hade Svenskame 7 pjeser af olika

kaliber. I affären vid Kilpikoski d. 21 Juni deltogo 4

sexpundingar. I striden vid Uttismalm d. 28 Juni 1789 deltogo

blott 2 sexpundingar; der utmärkte sig Löjtnanteme vid

artilleriet Brunovr, Halmberg och Tallberg. Till striden vid Lik al a

d. 3 Juli s. å. medfördes, utom åtskilliga sexpundingar, 16

rikoschettmörsare. I striden vid Kaipiais d. 15 Juli s. å.

användes några sexpundingar och haubitzer; der utmärkte sig

Löjtn. Jägerhjelm. I affären vid Högfors d. 19 Juli s. å.

funnos 5 kanoner. I striden vid Parkumäcki d. 21 Juli s. å.

deltogo 4 partikanoner, som måste söndertagas och bäras dels

af folket, dels af hästarne öfver halfannan svensk mil. I

öf-verraskningen vid Kärnakoski d. 15 April 1790 förde

avantgardet med sig 6 kanoner, som drogos på slädar. 1 slaget vid

Walkiala d. 29 April s. å. deltogo 7 kanoner under befäl af

Löjtn. Edenhjelm, och. hvilka uppställdes på en liten

upphöjning i midten af svenska linien samt verksamt bidrogo att skaka

fiendens trupper, innan det afgörande bajonettanfallet skedde.

Då Ryssame d. 5 Maj fördrefvo Svenskame från Anjala,

förlorades i batterierna derstädes 14 kanoner och haubitzer. 1

striden vid Keltis natten till d. 20 Maj s. å. fördes artilleriet

af en Major Starkell, hvarjemte Kapten Bexell dödligt sårades.

Vid det misslyckade öfverfallet på Savitaipale d. 4 Juni s. å.

funnos vid hufvudkolonnen 6 pjeser af olika kaliber, hvaraf 3

demonterades och gingo förlorade; Löjtnanterna Burchardt,

Herman och Lagercrantz sårades; med högra turaeringskolonnen,

som ej hann fram i tid, följde 4 partikanoner. I striden vidl

Suttula d. 25 och 26 Juni s. å. deltogo 10 kanoner af mindre

kaliber. Under hela detta krig användes pjeser dels af

Ehren-svärds dels af Cronstedts modelL

General-Fälttygmästare under Gustaf IV Adolfs och hans

förmyndares regeringar voro Carl Ulrik Silfversköld till 1800,

NiU Adolf Ehrenetröm till 1803, Adolf af Klercker till 1807

(Öfv.-Löjtn. och tillförordnad) samt derefter Carl Gottfrid

Hel-wig. Deijemte utnämndes år 1794 en General en chef för ar-tüleriety hvilken plats först bekläddes af General Bror

Ceder-ström till 1795 och sedan af H. K. H. Hertigen-Regenten Carl

till 1796, hvarefter den några månader förvaltades af

General-Fälttygmästaren, men slutligen indrogs. År 1797 förordnades

Otto Wrede till Direktör för artilleriet Efter honom kom

Ce-derström omkring år 1803 åter såsom General-Inspektör i

spetsen för artilleriet till 1807.

År 1794 skedde med artilleriet den vigtiga förändringen,

att det indelades i 4 regrter, nemligen svea, göta

(vestgötabri-gaden), vendes (skånska och pommerska brigaderna) samt

finska artilleri-regitet. öfverstar och chefer blefvo för svea

artilleri-reg:te Carl Gidion Sinclair till 1796, Otto Wrede rill 1801,

Magnus Johan Bjömstjema till 1804 och Carl Armfelt till

1811; vid göta Anders Leonhard Treff enberg till 1800 och

Carl Ulrik Silfversköld till 1817; vid vendes Carl Christoffer

Gyllenstjema till 1797, Carl Armfelt till 1804, Johan Norrby

till 1807 och Carl von Cardell till 1821; vid finska regitet Carl

Mömer till 1795, Magnus Johan Wahlbom, sedermera adlad

Bjömstjema, till 1800, Johan Carl Duncker till 1806 och

Harald AJeerstein till 1811.

År 1793 organiserades i Pommern under dåvarande

Majoren Cardells ledning det första ridande batteriet i artilleriet;

året derpå upprättades ett dylikt, hvaijemte det första

öfver-fördes till Stockholm; hvaije sådant batteri hade, liksom

artilleriets öfriga, 6 pjeser. År 1796, efter Gustaf IV Adolfs

tillträde till regeringen, upplöstes dock båda batterierna för

besparings skuld. Men år 1802 fick Cardell åter befallning att

uppsätta ett ridande sexpundigt batteri i Pommern. Vid

början af 1805 års fiendtligheter fanns derstädes äfven ett åkande

trepundigt batteri. Åt hvar och en af de 4 små brigader,

hvaraf svenska armén då bestod, tilldelades ett vanligt

trepundigt batteri. Med den af delning, som i Oct. 1806 sändes till

Lauenburg, följde det sexpundiga ridande batteriet under

Kapten Gerber. Då nämnde af delning i Nov. s. å. till större

delen blef fången vid Travemünde, gick äfven det ridande batteriet

förloradt. Emellertid hade ett annat ridande sexpundigt batteri

under Kapten Edenhjelms befäl blifvit uppsatt. Åfven Gerber

uppsatte sedermera ett ridande trepundigt batteri. Till större

delen under loppet af år 1806 öfverfördes från Skåne icke

mindre än 5 sexpundiga åkande batterier under Kaptenerna Ulf-sparre, Edenhjelm, Jernsköld, Staaf och Geethe. Vid denna tid

undanträngdes således de trepundiga pjeserna efterhand af de

sexpundiga samt fotartilleriet af det ridande eller åkande.

Åf-venledes försvann regementsartilleriet.

Bland strider, i hvilka artilleriet under 1807 års fälttåg

deltog, må följande nämnas. Vid svenska förposternas reträtt

till Stralsund d. 27 och 28 Januari, med anledning af

Fransmännens inbrott i Pommern, användes ett ridande batteri

(förmodligen Edenhjelms). Under den sedermera följande blokaden

fördes befälet öfver fästningsartilleriet af öfv. Norrby och

öf-ver fältartilleriet af öfv. Cardell. Vid en rekognosering d. 1

Febr. utryckte 2 kanoner. I ett utfall d. 12 Febr. deltogo 2

ridande pjeser. D. 21 Febr. stupade Öfv. Norrby, på sjelfva

fästningsvallen träffad af en fiendtlig kula. Vid en

rekognosering d. 1 Mars mot Garpenhagen medföljde 3 ridande pjeser.

Vid en dylik af Cardell utförd rekognosering d. 14 Mars

framför Knieperfront medföljde äfvenledes 3 ridande pjeser; det

var vid detta tillfälle, som Cardell utan behof låt storma ett

fiendtligt fältverk, men med stor förlust blef tillbakakastad;

artilleriet betäckte återtåget.

Vid det stora utfallet d. 1 April, genom hvilket

Fransmännen utdrefvos ur svenska Pommern, hörde 2 trepundiga och

2 sexpundiga ridande pjeser till den högra kolonnen samt 8

sexpundiga åkande och 1 haubitz till den venstra kolonnen,

med hvilken Cardell följde. Då sistnämnde kolonn anföll byn

Ltldershagen medverkade Edenhjelms batteri kraftigt. I

stri-deme vid Ferdinandshof och Alt Cosenow d. 16 April, då

Fransmännen tillbakadrefvo Svenskame inom deras eget

område, användes 4 trepundiga kanoner vid förstnämnde ställe,

hvartill vid Alt Cosenow kom ett batteri åkande sexpundingar.

Samma dag blef Cardell, som anförde en särskild afdelning på

arméns venstra flygel, afskuren och tvungen att retirera till

Ockermttnde, der en stor del af hans styrka måste gifva sig

fången och 4 sexpundiga ridande pjeser gingo förlorade; sjelf

räddade han sig på en båt till Osedom. I den ärofulla

striden vid Redebas d. 16 Juli deltogo 4 pjeser; då den afdelning,

som der kämpat, dragit sig tillbaka till Liitt, tillkommo, jemte

andra förstärkningar, ett ridande och ett åkande batteri. 1 den

fäktning, som samma dag egde rum vid Steinhagen, deltogo

8 kanoner.Vid utbrottet al 1808 års krig utgjordes artilleriets styrka

af 4,000 man, hvilken dock efter band måste ökas med

landt>-vämsbataljoner, så att den slutligen räknade 7,200 man.

Hel-wig utvecklade såsom General-Fälttygmästare den största drift

och hade under sednare hälften af 1808 utrustat icke mindre

än 270 fältpjeser o

tillkommer äran att i Sverige hafva infört åkande artiUeri och

jempjeser, samt i allmänhet att hafva satt svenska artilleriet på

jemngod fot med de utländska på hans tid. Åkande artilleri

användes under detta krig för första gången i Finland, för

hvars terräng det ansågs särdeles passande. Det ridande under

Gardell tillhörde den i Skåne under Fältmarskalken Tolls

befäl sammandragna södra armén. Vid vestra armén under

General Armfelts befäl funnos 8 batterier eller 48 kanoner; i den

alltför brutna marken fick artilleriet emellertid föga tillfälle att

verka.

Artilleriet i Finland bestod af det der förlagda regitet, 800

man, af 240 mani af svea art. samt af Savolax-brig. art.-komp.,

133 man. Största delen af fältart. följde med finska armén vid

dess reträtt till norra delen af landet; näst Åkerstein förde den

franske emigranten, Öfv.-Löjtn. Suremain, befälet öfver detsamma.

Vid Svartholms kapitulation gingo 200 och vid Sveaborgs öfver

2,000 pjeser förlorade. I slaget vid Sijkajocki

1808 användes under första striden (andra Jbrigadens) 2

sex-pundingar samt under den andra (första och tredje brigadens)

4 dylika, förutom åtskilliga trepundingar och partikanoner. I

striden vid Revolaks d. 27 April användes 4 trepundingar. I

slaget vid Lappo d. 14 Juli åtföljdes Bjömeborgarne vid

deras genombrott af fiendtliga linien af 4 sexpundingar; dessutom

användes haubitser och trepundingar; bland artilleriofficerare,

som utmärkte sig, må nämnas Major Sund, Kapteneme Uggla

och Kurtin samt Under-Löjtnanterne Hesselius och v. Becker.

I striden vid Kauhajocki d. 10 Aug. utmärkte sig Löjtn.

Hesselius. I slaget vid A lav o d. 17 Aug. omnämnes 2

sexpundingar och 2 trepundingar förutom några haubitser.

1 Aug. månad bestod artilleriet vid norra finska armén af

55 stycken (43 sexpundingar och 12 trepundingar), hvilka voro

så fördelade att första brigaden hade 10, den andra 6, den

tredje 10, den fjerde 10, den femte 14, och den s. k. sveniska

5 stycken. Då Vegesack d. 28 Aug. landsteg vid Christinestad,medförde han 6 sexpundingar och 2 trepundingar af svea

artilleri. I slaget vid Ruona d. 1 Sept deltogo första, tredje och

fjerde brigaderna; der skulle således hafva funnits 30 stycken,

hvilka voro fördelade i 7 batterier på en sträcka af en half

svensk mil; Ryssame tillbakakastades äfven på alla punkter,

fastän andra orsaker föranledde Svenskarnes återtåg. I striden

vid Salmi följande dag utmärkte sig Öfv.-Löjtn. Suremain samt

Löjtnanterne Smith och Carlqvist. I slaget vid Oravais d. 14

Sept. deltogo 17 stycken, hvaraf 12 sexpundingar, 4

trepundingar och 1 haubits, och hvilka voro uppställda dels nere på

fältet bakom bron, dels på höjderna ofvanför densamma: i

striden utmärkte sig af finska artilleriet Öfv.-Löjtn. Suremain,

hvilken sårades, samt Major Sund och Löjtnant Breitholtz;

af svea artilleri Kapten Panchéen samt Under-Löjtnanteme

Bildt och Schwerin, af hvilka den förre med sina 2 pjeser med

mycken skicklighet betäckte Svenskames återtåg och den

sed-nare, som afgaf prof på utmärkt personlig tapperhet, dödligt

sårades.

Vid de landstigningar, som under fälttågets lopp utfördes

af den s. k. södra finska eller åländska armén, deltogo

förnämligast af delningar af svea artilleri. I slaget vid Lem o d. 20

Juni användes 6 trepundingar. Vid Bergenstråles landstigning

vid Wasa d. 24 Juni användes 4 stycken. Vid Pahléns

landstigning på Kimito-landet d. 2 Aug. användes 6

trepundingar. Vid Lantingshausens landstigning på Lokalax-landet d.

17 och 18 Sept. medföljde 6 sexpundingar och 4 åttapundiga

haubitser. Vid Lagerbrings landstigning vid Helsinge d. 26

Sept. medföljde samma pjeser, som vid Lokalax, och dessutom

2 sexpundingar; i striden vid Wiais d. 27 deltogo 4

sexpun-dingar och 2 haubitser under Kapten Gethes samt Löjtnanterne

Petrés och Rudbecks befäl; vid återinskeppningen förlorades af

brist på tillräckligt antal båtar 5 stycken. Det artilleri som

d. 21 och 22 Sept af seglade från Gefle jemte Sköldebrands

och Cronstedts fördelningar för att deltaga i Lantingshausens

och Lagerbrings landstigningar, stod under Kapten Jeraskölds

befäl, men kom liksom de öfriga trupperna ej fram i anseende

till storm, utan dels strandade dek återvände till Gefle.

< 1 expeditionen till Rathan i Aug. 1809 deltogo 12

sex-pcmdingar och 4 haubitser af åvea artilleri. Af dessa stycken

följde 2 med detaschementet till Bygdeå; 2 stodo i början afslaget vid, Säfvar d. 19 framför bron; de öfriga stodo dels

bakom, dels på böj derna ofvanför bron; under striden fördes

ytterligare 2 stycken under Löjtn. Petré öfver bron. Under

alla 3 krigsåren 1807, 1808 ocb 1809 bade ännu till det mesta

pjeser af Cronstedts och Ehrensvärds modell blifvit begagnade.

Men efter krigets slut förändrades större delen efter Helwigs

modell.

Under de första åren af Carl XllLs regering förblefvo de

högre chefsplatserna, med några få undantag, oförändrade. .

Hel-wig, som hittills varit den rådande inom vapnet, förlorade dock

småningom sitt inflytande, emedan han ej lyckades vinna den

nye tronföljarens bevågenhet, samt ansåg sig slutligen, då

Gen.-Major Suremain 1812 förordnades till Gen.-Inspektör för

artilleriet, så förbigången, att han i slutet af året begärde

tjenstle-dighet och for till Tyskland, hvarifrån han sedermera icke

återvände. Återstoden af finska artilleri-reg:tet organiserades 1810

på 5 kompanier och förlädes till Gefle, men upplöstes redan

1811 och fördelades på så sätt, att 3 kompanier förenades med

svea och 2 med vendes artilleri-reg:te. öfv. Akerstein blef

sistnämnde år efter Armfelt chef för svea artilleri. Silfversköld

och Cardell bibehöllo sina chefsplatser för göta och vendes

artilleri. Medan Suremain skötte ledningen af artilleriets

personel, öfvertog öfv. Schröderstjerna bestyret med materielen.

Redan sommaren år 1812 började krigsrustningar vid

artilleriet, hvilket dock i Oct. åter sattes på fredsfot. Men på

våren 1813 utrustades och öfverfördes, samtidigt med de öfriga

trupperna, afdelningar af alla tre artilleri-reg:terne till Tyskland.

De fördelades sedermera sålunda, att 2 åkande batterier af göta

artilleri under Major Edenhjelm tillförordnades arméns första

fördelning under Gen.-Major Posse; dessa tvenne batterier

be-stodo hvardera af 6 sexpundingar och 2 åttapundiga haubitser

samt anfördes af Kaptenerna ¡Siösteén och Jocknick. Till

armens andra fördelning under Gen.-Löjtn. Sandels afdelades 2

åkande batterier af svea artilleri under Major Arbin, hvilka

hvardera bestodo af 6 sexpundingar och 2 åttapundiga

haubitser samt anfördes af Kaptenerna Schoultz och Jemsköld. Till

arméns tredje fördelning afdelades 2 sammansatta åkande

batterier från svea och göta artilleri, och hvilka blott bestodo af

6 sexpundingar samt stodo under befäl af Kaptenerna Hygrell

och Kamrath; det sistnämnda torde sedermera hafva hört tillGen.-Löjtn. Vegesacks i Mecklenburg detascberade corps.

Reserv-artilleriet, som stod under öfv. Cardells särskildta befäl,

utgjordes af 3 ridande batterier från vendes artilleri under

Major v. Geist; det första batteriet bestod af 4 ridande

sexpun-dingar jemte 2 åttapundiga haubitser under Kapten Muhlenfels

(sedermera under Kapten Charpentier), det andra af 6 ridande

sexpundingar under Kapten Andersin samt det tredje af 8

tolf-pundingar under Kapten Flodin. Pjesernas sammanlagda antal

var således på en armé af 23,000 man 62, hvaraf 44

sexpundingar (2 felas vid något batteri, utan att förf. kan uppgifva

hvar), 10 åttapundiga haubitser och 8 tolfpundingar. Suremain

förde befälet öfver det hela; Cardell öfver fältartilleriet och

Schröderstjerna öfver fältparken.

I slaget vid Grossbeeren d. 23 Aug. 1813 deltog ett

ridande sexpundigt batteri under Cardells personliga befäl. Då

bataljen började (kl. 6 e. m.) med en öfverväldigande kanonad

från preussiska sidan, detascherades Cardell med Muhlenfels

batteri (enligt en annan uppgift Andersins) att på yttersta högra

flygeln förstärka den preussiska artillerilinien; och som hans

kanoner kunde taga det fiendtliga artilleriet i flanken, hade de

en mördande verkan. Under denna strid blef Löjtn. Hennings

sårad. Till betäckning hade blifvit kommenderade 2

sqvadro-ner Mömerska husarer, bakom hvilka en bataljon jägare besatt

ett framskjutande skogsbryn. Orsaken, hvarföre ej mera

artilleri från svenska sidan kunde taga del i den förberedande

kanonaden, lärer varit den, att de öfriga batterierna voro

sysselsatta med hästames vattning.

I slaget vid Dennewitz d. 6 Sept. var det Cardells tvenne

ridande sexpundiga batterier, som bland svenska arméns

trupper först framkommo (närmare kl. 5 e. m.). De fördes i elden

af Adlercreutz och anslöto sig till venstra flygeln af brigaden

Borstells artilleri, med hvilket de gemensamt besköto byn

Göls-dorf. Milhlenfels batteri fördes vid detta tillfälle af Kapten

Charpentier; vid detsamma sårades Löjtn. Tauson. Till

betäckning hade några svenska och ryska sqvadroner blifvit

kommenderade.

Äfven i slaget vid Leipzig d. 18 Oct. tog svenska

artilleriet mot slutet en verksam del. Som man känner, kunde

nordarméns främsta afdelningar, Langerons och Bulowscttfpser,

Svensk Kriqshist. 11ej taga del i striden förrän kl. 2 e. m., då den förre framryckte

mot byn Scbönefeld och den sednare mot byn Paunsdorf.

Man-teufels ryska kavalleri underhöll förbindelsen dem emellan. Först

sednare uppmarscherade svenska armén derbakom såsom reserv,

norr om vägen till Taucha, och Worontzows ryska fotfolk

söder om densamma. Mot kl. 6 på aftonen, då det redan

började skymma, anordnade Marskalk Ney, som på denna sida

förde befälet öfver Fransmännen, ett slutligt anfall mot

Lange-ron och St Priest vid byn Schönefeld med ändamål att

för-drifva dem derifrån; härtill bestämdes S divisioner fotfolk och

Nansoutys gardeskavalleri. Som Ryssarne ledo brist på

artilleri, framsände Carl Johan från svenska armén

reserv-artilleriets 20 kanoner urfder Cardell. Dessa kommo fram i

galopp, afbröstade på mycket nära håll från fiendens kolonner

samt böljade en jemn och häftig eld. Fransmännen, som

just nyss satt sig i rörelse framåt och i skymningen antogo

det svenska artilleriet för kavalleri, blefvo ytterst öfverraskade,

ledo stor förlust och måste afstå från det tillämnade

anfallet, hvarigenom de allierades seger på denna sida afgjordes.

Emellertid framförde Fransmännen snart å sin sida flera

batterier, hvarigenom en långvarig och blodig artilleristrid

uppstod, som varade i flera timmar och först långt efter

mörkrets inträde ändade. Cardells tre batterier anfördes denna dag

af Kapten Charpentier (Mühlenfels ), Löjtn. Friedrichs

(Ander-sins) och Kapten Flodin. Sårade blefvo Major v. Geist,

Löjt-nanteme Tauson, Gyllensvärd, Friedrichs och Drews, 4

underofficerare, 19 artillerister och 27 hästar. Dödade blefvo 16

artillerister och 20 hästar.

Följande dag kl. 10 f. m. framryckte Bülows Preussare

för att från östra sidan storma Leipzig. Men de lyckades blott

fastsätta sig vid stadens yttre kant kring Grimma-Thor och

kunde ej intränga i densamma. Då Adlercreutz, som befann

sig i elden, fick rapport att fienden lät framföra artilleri,

begärde han ett batteri. Genast afsändes 2 pjeser under Löjtn.

Gjers af Kapten Sjöstéens batteri och Major Edenhjelms

division. Gen.-Major Suremain, som åtföljde kanonerna, dirigerade

sjelf deras eld, hvilken böljade, då fienden med en stark

infanterikolonn ville framrycka, och tvang honom att med synbar

förlust draga sig tillbaka. Sedan Gjers blifvit sårad, aflöstes

hans afdelnmg af Löjtn. Thoréns. Vid samma tillfälle afbröstadeäfven Kapten Jernskölds batteri för en kortare stund och

besköt förstaden. Major Edenbjeim blef svårt blesserad; efter

honom tog Kapten Sjösteén befälet. Slutligen framryckte 2

svenska och 5 ryska bataljoner samt stormade staden.

Efter slaget vid Leipzig medföljde artilleriet hufvudhären

på dess marscher till Holstein (på senhösten 1813), derifrån

till Belgien (vintren 1814) samt slutligen på våren tillbaka till

Östersjöns kust, hvarifrån det på sommaren öfverskeppades till

Sverige. Vid Gliickstads belägring leddes artilleriet med

mycken skicklighet af Kapten Hygrell. Under krigets lopp för-

vandlades, för att öka reserv-artilleriets styrka, ett scxpundigt

åkande batteri till ridande.

Under norska fälttåget 1814 fördes befälet öfver

fältartilleriet fortfarande af Cardell. Det var något olika fördeladt än

under det tyska, nemligen sålunda, att första och andra

fördelningen hade hvar sin artilleri-division på 14 pjeser, men den

tredje fördelningens division användes såsom reserv för hela

armén; dessutom hade den från Tyskland återkomna corpsen

en särskild reserv af 4 sexpundingar och 4 åttapundiga

hau-bitser. Den förut i Sverige befintliga andra armécorpsens

fältartilleri utgjordes af 42 sexpundiga kanonen af jern och 4 af

metall, 8 trepundiga kanoner af jern och 3 af metall samt 2

åttapundiga haubitser af jern och 8 af metall — tillsammans

således af 67 fältartilleripjeser; positions-artilleriet bestod af 30

kanoner, hvaraf 18 tolfpundige och 12 sexpundige;

belägrings-artilleriet bestod slutligen af 34 jernkanoner, hvaraf 18

tjugu-fyrapundingar och 16 adertonpundingar, samt 16 jernmörsare,

hvaraf 9 sextiopundige och 7 fyrtiopundige. Samtlige

artilleri-pjeser, som användes i fälttåget mot Norge, skulle följaktligen

hafva uppgått till ett antal af 187 stycken. Bland

artilleriofficerare, som vid andra armé-corpsen voro anställda, må

nämnas Öfv.-Löjtn. Silfverstolpe jemte Kaptenerna Panchéen och

Kunckel vid svea artilleri, samt Major Staaf jemte Kaptenerna

Jägerfelt, Blomcreutz och Ehrenström vid göta artilleri.

Efter Fredrikshalls inneslutning i böijan af Aug. erhöll

Gen.-Maj. Suremain befälet vid fästningens belägring. Af

fältartilleriet kunde, i anseende till den särdeles brutna marken,

under fälttåget blott smärre afdelningar användas. I

fäktningen vid Tistedals-elfven d. 1 Aug. deltogo 2 trepundiga

partikanoner. Vid beskjutningen af Fredrikstad från Kragerönanvändes ett haubitsbatteri under Kapten Jågerfelt I

fäktningen vid Kiölbergs bro deltogo 6 kanoner; bär utmärkte sig

Löjtn. Heyl, som med mycken svårighet uppförde sina 2

pje-ser på ett högt och brant berg samt derifrån med kraftig

verkan besköt bron. Huru mycket artilleri, som användes i

fäkt-ningame vid Rakkestad, Langenäs och Trögstad m. fl. kan förf.

ej med de honom tillgängliga källorna angifva. Gen.-Major

Gahn hade i striderna vid Medskog d. 3 Aug. 4 trepundingar

och 2 partikanoner, af hvilka en trepunding blef demonterad

och gick förlorad; vid detta tillfälle utmärkte sig Kapten

Kuy-lenstjerna.

Hvad beträffar Fredrikshalls belägring landsattes

nätterna till d. 9 och 10 Aug. efterhand 10 mörsare och 4

tolf-pundingar, som blifvit förda från Strömstad, vid en vik af

Idde-§ orden och drogos med armstyrka till de batterier, der de

skulle uppställas. D. 9 landsattes äfven på Sangön, vester om

staden, 9 mörsare. D. 13 Aug. på morgonen kunde

beskjut-ningen från landbatterieme böija; samma dag blef Öfv.-Löjtn. vid

svea artilleri Silfverstolpe skjuten i löpgrafvarne. D. 14 på

morgonen började äfven batterierne på Sangön sin eld.

Be-skjutningen fortfor så väl denna dag, som d. 15 till aftonen,

då Suremain lät tillaga stegar för att storma. Men i

detsamma ankom en adjutant från högqvarteret med underrättelse om

vapenhvilan i Moss, i följd hvaraf fiendtligheterna upphörde

och Norrmännen (1,300 man) d. 16 utmarscherade ur

fästningen, som besattes af Svenskarne.

Straxt efter fälttågets slut tog Suremain afsked ur svensk

krigstjenst och reste till sitt fädernesland, der han sedermera

nedsatte sig. Efter honom blef Carl von Cardell

General-Fält-tygmästare och chef för artilleriet, samt genomförde såsom

så-San flera vigtiga förbättringar i vapnet. År 1816 erhöll

artilleriet en ny organisation, enligt hvilket det skulle bestå af 96

fältstycken, fördelade på 12 batterier sålunda, att 2 batterier

skulle vara ridande (hvaraf ett med 6 sexpundingar jemte 2

åttapundiga haubitser och ett med 6 tolfpundingar samt 2

sex-tonpundiga haubitser), samt 10 batterier åkande (hvaraf åtta

med 6 sexpundingar jemte 2 åttapundiga haubitser och två med

6 tolfpundiga jemte 2 sextonpundiga haubitser). Ett lika stort

antal reserv-batterier skulle finnas i förråden med de

nödvändigaste utredningspersedlarne. Belägringsartilleriet fastställdestill 100 pjeser, hvaraf f skjut- och J kastpjeser, hvarutöfver 50

pieser borde finnas i reserv. Dertill kom fästningsartilleriet.

Truppens styrka fastställdes till 2,400 man, fördelade i 10

bataljoner (divisioner), bvaraf 6 fält- ocb 4 fästningsbataljoner.

Bataljonen skulle bestå af 4 kompanier ocb batteriet af 2

kompanier. Bataljonerna voro fördelade på regementerna

sålunda, att svea reg:te fick 2 åkande fältbataljoner samt 1

belägrings- ocb fästningsbataljon, göta fick 2 åkande fält- samt

2 belägrings- ocb fästningsbataljoner, samt vendes 1 åkande

ocb 1 ridande fältbataljon samt 1 belägrings- ocb

fästningsbataljon; bvarje reg:te hade således 32 pjeser. Cardell

förbättrade äfven befälets theoretiska undervisning genom det 1818

inrättade högre artilleri-läroverket vid Marieberg, gaf öfningarne

en ändamålsenligare rigtning genom sin år 1817 utfärdade

exercisinstruktion, vidtog åtskilliga förändringar i den Helwigska

materielen, samt var sysselsatt med utarbetandet af en ny

organisationsplan, då ban år 1821 afled.

Efter Cardell öfvertog dåvarande Kronprinsen Oscar

Ge-neral-Fälttygmästare-embetet, bvilket han innehade ända till sin

tronbestigning år 1844. Under honom förvaltades embetet af

Öfverste Paul Schröderstjerna från 1821 till 1829, Öfv.-Löjtn.

Claes Joseph Breitkoltz till 1833, Öfv.-Löjtn. Carl

till 1835 ocb Öfv.-Löjtn. David Wilhelm Silfverstolpe till 1844.

I följd af den omvårdnad vapnets höge chef egnade dess

angelägenheter samt det beskydd ban lemnade framstående

förmågor inom detsamma, erhöll det snart en utveckling, som satte

det i jemnbredd med, om icke öfver de flesta samtida artillerier.

Frukterna af en Breitholtz, en Silfverskölds sträfvanden visade

sig i 1830 års organisation, ocb genom dåvarande Löjtnantens,

numera Gen.-Fälttygmåstaren, Wredes nya konstruktioner

erhöll artilleriet 1831 års materiel, som ännu i många

hänseenden kan uthålla täflan med de bästa utländska.

I afseende på organisationen må nämnas att

bataljons-ocb kompani-indelningen uppbäfdes ocb i dess ställe den på

fältbatterier af 125—150 man ocb depotbatterier på 75 man

infördes. Fältpjesemas antal förökades från 96 till 128. Svea

ocb göta artillerireg:ten skulle bvardera bestå af 6 åkande

batterier, hvaraf 4 räknade 6 sexpundingar jemte 2 tolfpundiga

granatkanoner, 1 utgjordes af 8 tolfpundingar ocb 1 af 8

tjugu-fyrapundiga granatkanoner; förutom de 6 åkande batterierna af125 man, skulle hvardera reg:tet äfven hafva 3 depot- eller

fästningsbatterier af 75 man — allt förutom befäl, spel,

handt-verkare m. m. Vendes artilleri borde bestå af 4 ridande

batterier med 150 man ocb 2 depotbatterier med 75 man; af de

ridande batterierna skulle 3 räkna 6 sexpundingar och 2

tolf-pundiga granatkanoner samt 1 räkna 8 tolfpundingar. Denna

organisation är ännu bibehållen, med undantag deraf, att för

någon tid sedan ytterligare 2 tolfpundiga fotbatterier med 8

pjeser hvardera blifvit lagda till vendes artilleri, likvisst utan

personalens förökande. Utom ofvannämnde förändringar

vid-togos åtskilliga genomgripande och vigtiga förbättringar i afseende

på den inre tjenstgöringen, manskapets aflöning, öfningamas

utsträckning, befälets undervisning (särdeles genom utvidgning

af läroverket vid Marieberg och instruktionsskolors inrättande

vid reg: terna) m. m. d.

De förändringar, som egt rum i afseende på chefsplatseme

vid artilleriet sedan Carl XIV Johans tillträde till regeringen

äro följande. Gen.-Fälttygmästare efter Kronprinsen Oscar

hafva varit Axel Gustaf von Arbin från 1844 till 1849,

Kronprinsen Carl till 1857, under hvilken öfv. Nils Georg Thestrup

till 1853 och derefter Öfv.-Löjtn. Otto Nordensvan förvaltat

embetet, samt från 1857 Fabian Jakob Wrede.

Regementschefer vid svea artilleri hafva varit Adolf Sebastian Gethe från

1816, Jonas Hygrell från 1825, Fredrik Wilhelm Dassau från

1840, Edvard Ulrik Rudebeck från 1853 och Otto Nordensvan

från 1861. Chefer för göta artilleri hafva varit Gittis

Eden-hjelm från 1817, Gustaf Adolf Fleming från 1834, Peter Carl

Heyl från 1840, Bror Gustaf Reinhold Munck från 1849, Knut

August Schützercrantz från 1858 och Carl Nicolas Berg från

1860.1 Vid vendes artilleri kom år 1821 Carl Arvid Uågerflyckb

och år 1822 Axel Gustaf von Arbin samt sedermera I)avid

Wilhelm SUfverstolpe från 1841 samt Alarik Wachtmeister från

1861.

N:o 4. Kongl. Smålands Husar-Regemente.

Tillsammans med Smålands grenadierbataljon har detta reg:te

till år 1817 utgjort Smålands kavallerireg:te. År 1593 voro

Smålands ryttare formerade på en fana, som räknade 314 man.

Under flendtligheterna mellan - Konung Sigismund och Hertig

Carl sommaren 1698 trädde de på den förres sida och förenade

sig med honom straxt efter hans landstigning vid Calmar i

början af Aug. De stodo då under Arvid Drakes befäl. När

Sigismund derefter sjövägen med fotfolket begaf sig till

Stege-borg, tågade Smålands ryttare jemte det öfriga kavalleriet

land-vägen längst med kusten till samma ställe och undkommo blott

med möda Hertig Carls armé, som försökte hindra dem förena

sig med Sigismund. Det bevistade sedermera såväl slaget

vid Stegeborg d. 8 Sept. som det vid Linköping d. 25

Sept.; i sistnämnde strid stodo de på venstra flygeln och

sändes öfver stora Stångebro för att på" denna sida anfalla Hertig

Carls armé; men de hade knappast kommit öfver bron och

hade ännu ej hunnit ordna sig, förrän de blefvo öfverfallna af

Hertigens rytteri under Anders Lennartson och Samuel Nilsson

samt med stor förlust tillbakajagade till Stångåns venstra strand,

från hvilken de sedermera höllos aflägsnade genom kanoneld

från Gumpekulla backe.

Efter slaget gingo såväl ryttame, som deras anförare,

öfver till Hertigens sida samt användes derpå vid belägringen

af Calmar vintren mellan 1598 och 1599. Sommaren år 1600

öfverfördes de till Estland och deltogo sedermera under

Krister Somes befäl i Liffländska kriget 1601 och 1602. 1 sla-

get vid Kirchholm d. 17 Sept. 1605 voro de fördelade på

2 fanor, af hvilka den ena, under Johan Obel, förlorade 35

man af 141, och den andra, under Arwid Pederson förlorade

41 man af 147.

Enligt all sannolikhet bevistade Smålands ryttare äfven

kriget med Danmark åren 1611—1613. År 1617 voro de

fördelade på 2 fanor, som tillsammans räknade 500 man. I

Liff-ländska fälttåget år 1621 deltog en fana, och i det 1622 två

fanor af Smålands ryttare. Följande år finner man Smålands

kavalleri fördeladt på 3 kompanier å 125 man hvardera.

Åf-ven i 1625 och 1626 års liffländska fälttåg deltogo 2 komp.,

hvilka sannolikt bevistade slaget vid Wallhof d. 7 Jan.

sistnämnde år, hvarefter det inqvarterades på Kockenhusen. År

1627 öfverfördes under Öfv.-Löjtn. Lorentz Wagners befäl på

våren 3 komp. och snart derefter 2 komp. Smålands ryttare,

hvilka bevistade hufvudhärens krigsrörelser nämnde år samt

särskildt fäktningen vid Dirschau d. 8 Aug. Till vinterqvarter

anvisades dem derefter staden Neuteich på stora Werder.

I början af 1628 hade Claes Didrikson befälet öfver den

i Preussen befintliga afdelningen. Men på sommaren blef Per

Brahe öfverste och chef för reg:tet, hvilket, sedan i Juni 3

komp. anländt från Sverige, nu för första gången var komplett

på 8 komp. Det deltog äfven detta år i hufvudhärens rörelser

och bevistade belägringarne af Dantzig och Strassburg;

återfördes på hösten till Sverige.

År 1630 utgick reg:tet, under Brahes befäl och komplett

på 8 komp. å 125 man, med Gustaf Adolf till Tyskland, låg

under hösten i lägret vid Stettin, bevistade d. 25 Dec.

intagandet af Greiffenhagen, tågade i Febr. 1631 med Konungen

till Mecklenburg och sedermera (i Mars) till lägret vid Sw ed t.

Det deltog vidare i expeditionen mot Frankfurt a. d. Oder

och intagandet af Landsberg (i April) samt marscherade

sedan med hufvudhären förbi Berlin till Potsdam för att

undsätta Magdeburg (i Maj). Efter sistnämnde stads fall

inqvarterades det i städerna kring Haveln under Juni, men

sammandrogs d. 26 i samma månad vid Cremmen jemte det öfriga

kavalleriet, hvilket d. 3 Juli vid Tangermunde öfverskred

Elben och sedermera åter inqvarterades i Altmark. Under alla

dessa tåg var reg:tet omkring 600 man starkt. Vid samma tid

hemsändes Per Brahe af Konungen till Sverige, för att biträda

vid regeringens förande; i hans ställe blef Fredrik Stenbock

öfverste och chef för reg:tet

Smålands ryttare bevistade derefter öfverfallet vid

Burg-stall natten till d. 18 Juli och medföljde sedan svenska kaval-leriet till lägret vid Werben. D. 27 Juli visade sig Tilly

framför detsamma och gjorde ett fruktlöst försök till anfall,

hvarefter han åter drog sig tillbaka, qvarlemnande ett

arrier-garde af 2,000 man. Tidigt på morgonen d. 28 öfverföll

Konungen med 400 musketerare och 800 ryttare, hvaribland

äf-ven 400 småländska, nämnde arriergarde, slog det på flykten

och jagade det ända in till den fiendtliga arméns läger.

Reg:tet beledsagade sedermera hufvudhären till Sachsen

och bevistade d. 7 oept. slaget vid Leipzig, hvarest det,

for-meradt på en enda stor sqvadron af 400 man, stod på högra

flygelns första treffen. Det följde derefter med Konungen

genom Franken till Rhen, der det öfvervintrade i grannskapet af

Maintz. Tågade på våren 1632 med hufvudhären tillbaka till

Franken och derifrån mot Donau, samt efter nämnde flods

öf-verskridande vid Donauwerth, till Lech. Deltog i öf ver

gången af Lech d. 5 April, och var bland de trupper, som stodo

på högra flygeln samt under Hertig Bernhards af Weimar

befäl först vadade öfver floden och sysselsatte det fiendtliga

kavalleriet. Reg:tet beledsagade derefter Konungen öfver

Augsburg och Ingolstadt till München, derifrån öfver Augsburg till

Memmingen och slutligen öfver Donauwerth till Nürnberg, der

det låg i läger under Juli och Aug. månader. Stod vid det

misslyckade anfallet på Wallensteins läger vid Alte Feste på

venstra flygelns första treffen, men kom, liksom större delen af

det öfriga rytteriet, ej att taga del i sjelfva striden.

Marscherade derpå med Konungen till Rain samt derifrån tillbaka

öfver Nürnberg och Arnstadt till Erfurth. Från Nürnberg till

Arnstadt utgjorde reg:tet (d. 17—23 Oct.) Konungens enda

betäckning.

I slaget vid Lützen d. 6 Nov. 1632 stodo Smålands

ryttare, formerade på en sqvadron af 400 man, på högra

flygelns första treffen närmast fotfolket. Då de i början af

striden skulle sätta öfver dikena vid landsvägen råkade de i

oordning, och då deijemte öfverste Stenbock samtidigt blef svårt

sårad, fanns ingen, som åter kunde uppställa dem. Det var då,

som Gustaf Adolf, varseblifvande oordningen och anledningen

dertill, skyndade till stället för att sätta sig i spetsen för regitet,

men under vägen dödades af de kejserlige kuirassierema. Regrtet

kämpade för öfrigt med mycken tapperhet under den återstå-ende dèlen af slaget och led stor förlust Inqvarterades

der-efter i Meissen.

I böljan af år 1633 tågade Smålands ryttare med Hertig

Georgs af Lüneburg ocb Kniphàusens armé till Neder-Sachsen

(Hannover), bvarest de snart derefter bevistade den berömda

öfvergången af Weser-floden vid Rinteln (d. 2 Mars) samt

längre fram slaget vid Oldendorf (d. 28 Juni), der de

innehade samma plats, som i slaget vid Lützen, d. v. s. på högra

flygelns första treffen närmast fotfolket, samt anfördes af

Major Per Jönsson. Straxt efter slaget räknade reg:tet ännu 320

man. 1 Aug. månad samma år gick det, jemte det öfriga

inhemska rytteriet, öfver Wesel till Nederländerna, för att

bispringa Prinsen af Oranien, bvilken stod i ett befästadt läger

straxt söder om Hertzogenbusch. Derstädes förblef det till

i Oct., då det jemte holländska trupperna tågade till Maastricht

och Venloo, hvarefter det återvände till #Westfalen, dit det

anlände i lagom tid för att, jemte Kniphausens öfriga trupper,

tillintetgöra den fiendtliga Generalen Bönnighausens försök att

framtränga till Weser, hvarefter vinterqvarter intogos.

År 1634 deltogo Smålands" ryttare, som jemte det öfriga

inhemska rytteriet blifvit stälda under Gen.-Major Stålhandskes

befäl, vid vårens början i krigsrörelserna i Westfalen, men

af-tågade i slutet af April till Brandenburg, der de förenade sig

med den derstädes under Johan Baners befäl samlade hären,

hvarefter de med densamma bevistade Frankfurts a. d. Oder

intagande (i Maj), Glogaus belägring (i Juni), marschen

der-ifrån till Prag (i Juli) samt slutligen det af nederlaget vid

Nördlingen föranledda återtåget till Thüringen (på hösten),

hvarest de fingo Grefskapet Wemingerode sig anvisadt till

vinterqvarter.

I böljan af år 1635 upplöstes den i Tyskland varande

truppen, i likhet med de öfriga derstädes befintliga svenska

rytterireg:tema, sålunda, att de, som ville stanna qvar

utomlands, införlifvades med tyska reg:ter, de öfriga hemsändes för

att tjena såsom stam för det reg:te rekryter, som i Sverige

under tiden blifvit upprättadt. Det sednare utsändes vid

sommarens böijan, till en styrka-af 1,000 man och under den

numera tillfrisknade Stenbocks befäl, till Preussen, för att der

utgöra en del af den armé (20,000 man), som efter

stillestån-dets i Stuhmsdorf tilländaropande skulle fortsätta kriget medPolen. Men då nämnde stillestånd ytterligare förlängdes och

Svenskarne öfyergåfvo sina besittningar i Preussen, upplöstes

armén samt sändes dels till Tyskland, dels hem till Sverige.

Smålands ryttare återfördes till Sverige.

Följande år utsändes en sqvadron (500 man) till Pommern

för att skydda öppna landet mot de kejserliga ströftrupperna;

men redan samma höst återvände den till Sverige. År 1639

öfverfördes hela reg:tet jemte öfv. Stenbock till Pommern. År

1640 utgingo 218 rekryter; samma år blef Errik Oxenstjema

öfverste efter Stenbock; på hösten återfördes regitet till

Sverige utom 2 kompanier. Huruvida det under de tvenne sista

åren blifvit användt i Pommern under Liljehök eller i

Schle-sien under Stålhandske, kan förf. ej af göra. Men i Aug. 1641

sändes de tvenne qvarlemnade kompanierna till Stålhandskes

armé i Schlesien, der de förblefvo till följande år. I deras

ställe öfverfördes 2 kompanier från Sverige till Pommern. Båda

afdelningame återvände sedermera till Sverige, så att år 1643

hela reg:tet derstädes var församladt. Reg:t tilldelades derefter

den armé, med hvilken Fältmarskalken Gustaf Hom i medlet

af Febr. 1644 från Weraamo inbröt i Skåne, som då tillhörde

Danmark, samt tågade till Helsingborg. Från sistnämiide ställe

blef Öfv.-Löjtn vid regitet, Staffan Klingspor, beordrad att med

800 ivttare och dragoner afgå till Småland för att eskortera

det i Jönköping qvarlemnade artilleriet genom dén mängd

snapp-hane-hopar, som bildat sig vid gränsen; Klingspor Utförde med

lycka och tapperhet sitt uppdrag samt inträffade några veckor

derefter med artilleriet till Lund, der armén befann sig. Regitet

medföljde derefter hufvudhären under Hora, hvilken d. 7 April

intog Landskrona, hvarefter han, fastän förgäfves, försökte

er-öfra Christianstad. Härifrån måste han vid böxjan af Maj vända

sig till Halland för att undsätta Göteborg, som belägrades af

danske Konungen Christian IV; Laholm eröfrades d. 15 Maj

och armén framryckte till Halmstad. Men då Hora derstädes

fick underrättelse att Konung Christian upphäft Göteborgs

belägring, återvänd* han i Juni till Skåne samt sysselsatte sig

den öfriga delen af fälttåget med blokaden af Malmö;

vinter-qvarter intogos i Nov. i södra Skåne kring Ystad. — I April

1645 gick armén åter i fält och eröfrade först Blekinge,

hvarefter Hora för andra gången förgäfves belägrade Christianstad;

härifrån gick han slutligen i Juli till Malmö, med hvars bio-kad han var sysselsatt, då freden i Brömsebro (d. 13 Aug.)

afslutade kriget. /

Under Carl X:s regering deltog regrtet såväl i hans polska

som första danska krig. Det utgick i Juli 1655 med

Konungen till Wolgast och Stettin samt tågade derpå under loppet

af Aug. till Warschau. Medföljde sedan på marschen till

Krakau samt bevistade slaget vid Cziirnova d. 6 Sept, der

det, formeradt på 4 sqvadroner, stod på högra flygelns första

treffen. Några dagar efter ankomsten till Krakau, uppbröt

Carl Gustaf derifrån med 3,500 man, till större delen rytteri,

hvaribland äfven 2 sqvadroner Smålands ryttare, och

marscherade österut för att skingra återstoden af den vid Czarnova

öf-vervunna polska armén. Den sednare påträffades äfven d. 23

Sept. vid Woynicz samt blef efter en kort fäktning, der

Smålands ryttare mycket utmärkte sig, slagen på flykten. Regrtet

återvände sedan till Krakau och medföljde Konungen på nans

marscher tillbaka till Warschau samt derifrån öfver Thom och

Elbingen till Königsberg (Nov. och Dec.). Deltog derefter i det

mödosamma vintertåget till Jaroslaw, hvarunder det bevistade

slaget vid Gol ombo d. 8 Febr. 1656, der det var formeradt

på 4 sqvadroner och stod på midten af första treffen, samt

öfvergången af San d. 26 Mars.

Efter återkomsten till Warschau gick reg:tet med svenska

hufvudstyrkan till vestra Polen och bevistade slaget vid

Gne-sen d. 27 April 1656, der det, formeradt på 2 sqvadroner stod

på högra flygelns första treffen. Deltog vidare i de derpå

följande marscherna till lägret vid Nowydwor (d. 4 Juni—17 Juli).

I slaget vid Warschau d. 18—20 Juli 1656 var regitet

äfven formeradt på 2 sqvadroner och hörde första dagen och

hälften af den andra till avantgardet och högra flygelns

främsta treffen under Pfaltzgrefven af Sultzbach, men sednare

hälften af andra dagen och hela den tredje till venstra flygelns

första treffen. Bidrog genom sin fasta hållning verksamt att

afslå Polackarnes hufvudanfall vid byn Brudno den andra

dagen på eftermiddagen. Reg:tet inqvarterades under följande

höst norr om Weichseln i grannskapet af Plock. Bevistade

sedermera såväl det korta vinterfälttåget 1656—1657 i

Preussen, som Carl X:s samtliga marscher till och med Rakoczy

samt deltog således i tåget från Thom till Zawichost (i Mars),

der föreningen skedde med siebenburgska armén, och till Brzesc-Litewski (i April och Maj) samt derifrån slutligen tillbaka till

Bromberg.

Under första kriget med Danmark bevistade reg:tet

belägringen af Fredriksudde och stormningen af samma fästning

d. 26 Oct. 1657, var sedan med vid öfvergången af Lilla

Balt och i striden vid Iversnäs d. 30 Jan. 1658, der det,

for-meradt på trenne sqvadroner, stod på venstra flygelns första

treffen, samt bevistade slutligen öfvergången af Stora Bält

d. 7 Febr. 1658. Efter freden i Roeskilde låg regrtet

inqvar-teradt på Seland till vårens inbrott. Derpå öfverfördes det

antingen till Pommern eller till Preussen och deltog i dervarande

fälttåg 1658 och 1659, hvilket sednare förf. anser sannolikast.

1 Sverige uppsattes 1657 en afdelning af 300 man, hvilken,

formerad på 5 små sqvadroner, deltog i slaget vid

Genne-vadsbro d. 13 Aug. 1657, der det stod på högra flygeln.

År 1657 blef Hans Georg Mömer reg:tets chef. Denne

efterträddes 1672 af Johan Drake, efter hvilken år 1674

Fredrik Buchwald följde. Sistnämnde år om sommaren öfverfördes

4 kompanier till Tyskland och bevistade under Buchwalds

befäl Wrangels och Königsmarks fälttåg åren 1675—1679.

Del-togo såväl i slaget vid Fehrbellin d. 18 Juni 1675, som i

slaget på Rügen d. 8 Jan. 1678, der det var formeradt på

2 sqvadroner och stod på första treffen af venstra flygeln, som

anfördes af den till Gen.-Major framryckte Buchwald.

De i Sverige qvarlemnade 4 kompanierna afgingo våren

1676 under öfv. Ramsvärds befäl till Malmö, för att utgöra

en del af den derstädes mot Danmark samlade hären. De

del-togo derpå i svenska arméns återtåg öfver Christianstad och

Carlshamn till Wexiö (i Juli och Aug.) samt sedermera i

tåget till Halland. Bevistade, formerade på 3 sqvadroner,

slaget vid Halmstad d. 17 Äug. 1676, der de stodo på venstra

flygeln. Medföljde sedan hufvudstyrkan till lägret vid Syllinge

och derifrån (i Oct.) till samlingsplatsen vid Ljungby; de

räknade då 350 man. I Ljungby tillstötte 350 man nyuppsatta

Smålands ryttare under öfv. Hagedorn. Båda afdelningame

deltogo nu i infallet i Skåne, i det derefter följande svältkriget

i lägren vid Bårslöf och Stora Haije, samt slutligen i slaget

vid Lund d. 4 Dec. 1676. Ramsvärds afdelning,

sammansmält till en svag sqvadron å 120 man, stod på högra flygelns

andra treffen och var sålunda med, då Konungen i första stri-den slog den motstående danska venstra flygeln ur fältet och

förföljde den till Käflingeån, samt sedermera äfven i tredje

striden, då han med allenast 10 svaga sqvadroner anföll

Danskames 24 sqvadroner och 5 brigader. Hagedorns afdelning,

äfven förminskad till en svag sqvadron på 90 man, stod på

venstra flygelns första treffen närmast infanteriet och deltog i

samma flygels första olyckliga strid, i den derpå följande reträtten

till Lund och slutligen i andra och fjerde striden straxt norr

om nämnde stad, då den stod på den nyformerade slagordningens

högra flygels första treffen.

Båda sqvadroneraa drogo under Ramsvärds befäl vid

början af år 1677 med Konungen till Wä och sysselsattes till

vårens inbrott med Christianstads blokad. Under tiden fick

Ramsvärd befälet öfyer ett värfvadt reg:te, i följd hvaraf Smålands

ryttare, som blifvit sammanslagna till 3 kompanier, under detta

års fälttåg fördes af öfv. Hagedom. I April följde de med

Konungen till lägret pa Rönneberga högar utanför

Landskrona; de voro der formerade på 2 sqvadroner och räknade 430

man. Bevistade sedermera såväl det ryktbara återtåget derifrån

till Christianstad (d. 27—31 Maj) som slaget vid

Landskrona d. 14 Juli 1677. De räknade i nämnde batalj 300 man

och stodo, formerade på 2 sqvadroner, i andra treffen af

venstra flygeln, som vid slagets böijan tillbakaträngdes till Tirups

kyrka. Under återstående delen af fälttåget medföljde de först

hufvudhären på hastmarschen till Christianstad och tillbaka till

lägret vid Norr-Weddinge (i medlet af Aug.), men

detaschera-des sedan i medlet af Sept. jemte , några andra trupper till

Christianstad för att blokera denna fästning, hvarmed de större

delen af hösten voro sysselsatte.

År 1678 kompletterades regitet till 8 komp. och erhöll till

chef efter Buchwald öfv. Pehr Stålhammar. Formeradt på 4

sqvadroner, bevistade det årets fälttåg med hufvudhären i Skåne;

det räknade vid böljan af sommaren 850 man. År 1679

räknade det 1,100 man, samt deltog, formeradt på 6 sqvadroner,

äfven då i hufvudhärens rörelser.

År 1692 blef Axel von Schaar och år 1699 Carl

Print-zenschöld regitets chef. Den sistnämnde efterträddes år 1700

af Gen.-Major Carl Nieroth, hvilken på våren förde regitet till

Malmö, der det skulle utgöra en del af den mot Danmark

samlade hären. Ehuru det ej deltog i landstigningen vid Humle-bäck, öfverfÖrdes det dock straxt derefter till Seland och

vistades derstädes, till dess freden i Traventhal blifvit afslutad.

Återfördt till Sverigfe, förblef reg:tet derstädes till våren följande

år, då det i April öfverskeppades till Liffland, der,det under

återstoden af året låg inqvarteradt. På våren 1702 följde det

med Konungen till Warschau och bevistade derpå slaget vid

Clissow d. 9 Juli 1702, der det stod på högra flygeln och var

formeradt på 8 sqvadroner, hvaraf 3 voro uppställda i första

treffen under Öfv.-Löjtn. Stålhammar och 5 i den andra under

Major Mörner; Gen.-Major Nieroth anförde samma flygels

andra treffen.

Reg:tet medföljde sedermera hufvudhären under dess

marscher hösten 1702 och våren 1703 samt bevistade fäktningen

vid Pultusk d. 21 April. Under belägringen af Thom låg

det i Strassburg, för att afhålla Polackarnes ströfpartier samt

hafva ögonen på den fiendtliga armén, som åter samlat sig vid

Pultusk. I slutet af Juni utgick Nieroth med 800 af sina

ryttare och 200 soldater till Sierpce, i hvars grannskap han d. 25

påträffade ett större parti Polackar under en viss JPotocki och

slog det på flykten; han inlade derpå garnison i staden Biezun.

I Jan. 1704 blef Nieröth utnämnd till Gen.-Löjtn. Hans reg:te

låg i qvarter i Ost-Preussen till sommarens inbrott, då det jemte

hufvudhären tågade till Warschau och Lemberg, samt derifrån

på hösten tillbaka till grannskapet af Warschau och sedermera

till Posen. Vinterqvarteren togos kring Gnesen. Härifrån

utsände Nieroth i slutet af Febr. Major Piper med 300

Smålands ryttare till Lovicz, der denne natten till d. i Mars 1705

lyckades öfverraska 20 fanor Polackar och fullkomligt slå dem

på flykten. Efter denna vackra vapenbragd återvände Piper till

Gnesen, medförande stort byte.

I Juli 1705 sändes Nieroth med 2,000 ryttare, hvaribland

äfven hans eget reg:te, till Warschau för att skydda den der

församlade riksdagen. D. 21 Juli angreps han vester om

staden af 10,000 sachsiska och polska ryttare, hvilka dock efter

en 6 timmars hårdnackad strid slogos på flykten. I denna för

de svenska vapnen så utmärkt hedrande strid, stod Smålands

reg:te, formeradt på 8 sqvadroner och 740 man starkt, på högra

flygeln. Det qvarlåg till slutet af året i lägret vid Warschau.

Medföljde sedermera hufvudhären på tåget till Grodno och

Za-ludek i böljan af år 1706, samt derifrån på våren öfver Pinsktill Wolhynien. Medan armén låg inqvarterad derstädes

utnämndes Nieroth till Kongl. Råd och hemsändes till Sverige;

han efterträddes af öfv. Johan Walentin von Dahldorf. Reg:tet

följde sedermera med Konungen till Sachsen, der det

inqvärte-rades i staden Freiberg.

Smålands ryttare deltogo åren 1707, 1708 och 1709 i Carl

XH:s tåg i Polen och Ryssland och bevistade således

förstnämnde år tåget från Sachsen till Stor-Polen och qvarteren

kring Brzesc-Cujawski (Aug.—Dec.) samt sedermera

vintermarschen öfver Grodno till grannskapet af Wilna (Jan. och Febr.

1708), hvarefter qvarteren kring Smorgonie och Radoszkovicze

intogos (Febr.—Juni). I slaget vid Holowczyn d. 4 Juli

1708 hörde 2 sqvadroner af reg:tet till det kavalleri, som först

öfverskred Wabisströmmen och sedermera ifrigast förföljde den

slagna fienden. I striden vid Rajowka nära ryska gränsen, d.

10 Sept. 1708, hade Smålands ryttare jemte deras Ofverste

äf-ven tillfälle att mycket utmärka sig. Efter tåget genom

Se-werien förlädes de jemte några andra trupper i Nov. till staden

Hadjacz, hvarest de d. 18 Dec. hade att motstå ett häftigt

anfall af Ryssame. Bevistade sedermera en fäktning vid

Opocz-nia d. 28 Jan. 1709, der Konungen med några få reg:ter slog

en betydligt öfverlägsen fiende, samt icke långt derefter d. II

Febr. striden vid Krasnokuck, der de genom ett tappert

anfall räddade Konungen, som jemte sina drabanter blifvit

kring-värfd af fienden. Dahldorf befordrades efter denna strid tül

Gen.-Major. I slaget vid Pultava d. 27 Juni 1709 stod reg:tet

på högra flygeln med ena hälften i första och den andra i

andra treffen samt deltog i de olika striderna. Blef krigsfånget

vid Perevoloczna d. 1 Juli, öfverste Dahldorf följde med Carl

XII till Turkiet, der han 1710 blef Genl-Löjtn.; bevistade 1713

kalabaliken i Bender. Utnämndes samma år till General af

kavalleriet, i hvilken egenskap han 1714 följde efter Konungen

till Stralsund, hvars belägring han bevistade, till dess han i

fäktningen vid ßtresow på Rügen d. 4 Nov. 1715 blef skjuten.

Reg:tet uppsattes åter i Sverige 1709 samt deltog i

Stenbocks fälttåg i Skåne i böxjan af år 1710 och bevistade

slaget vid Helsingborg d. 28 Febr.; det var der formeradt på

8 sqvadroner, hvaraf 4 stodo på högra flygelns andra treffen

närmast infanteriet under befäl af Major Dücker, och 4 på

samma plats å venstra flygeln under befäl af Major Bonde.Vistades sedan i Sverige till 1716, då det i April månad

fördes till den i Norge befintliga armén, med bvilken det

förenades d. 1 Maj vid Torpum; stannade sedan i Norge till Juli

samma år, då Carl XII utrymde landet År 1715 blef Göran

Silfverhjelm cbef för reg:tet, samt 1717 Hans Georg Smiterlöw,

bvilken sednare äfven förde det under norska fälttåget 1718.

Reg:tschefer under början af frihetstiden voro Carl Sparre

från 1729 och Christoffer Freide från 1732. Under den

sistnämndes befäl sändes hösten 1741 450 man af Smålands

kavalleri till Nyland, hvilka under vintren inqvarterades kring

Lappträsk. Följande sommar deltog nämnde afdelning i

arméns skymfliga reträtt från Kymmenegård till Helsingfors

(i Juni, Juli och Aug.) samt måste, efter kapitulationen

der-städes d. 28 Aug., jemte det öfriga svenska kavalleriet, som

äfven ställdes under öfv. Freidenfelts befäl, utfästa sig att

anträda återmarschen till Sverige landvägen kring Bottniska viken.

Som man känner, inskeppade sig likväl Freidenfelt i Wasa,

der hästame qvarlemnades, samt begaf sig till Umeå, hvarefter

han sändes till Kemi-elf att derstädes följande vinter och vår

försvara riksgränsen mot Ryssarne. Freidenfelt efterträddes år

1742 af Lorentz Ridderborg, efter bvilken kommo Carl Henrik

Sprengtporten från 1746 och Herman Fleming från 1757.

En del af reg:tet bevistade pommerska kriget och

öfver-fördes till Tyskland 1757. Deltog 1758 i hufvudhärens tåg till

Neu-Ruppin i Sept. samt tillbaka till Pommern i Oct.

Utmärkte sig mycket i en fäktning vid Steinhagen d. 28 Dec.,

då Preussarne inf öllo i svenska Pommern samt tvungo

Sven-skarae att öfvergifva sina der tagna vinterqvarter och draga sig

tillbaka till Stralsund och Rügen.

År 1759 blef Claes Frik Silfverhjelm reg:tets schef. Af

detsamma voro detta år 3 sqvadroner med hufvudhären i lägret

vid Pasevalck (Sept. och Oct.). Nämnde sqvadroner deltogo

äfven följande år i hufvudhärens operationer samt hade d. 4

Sept., under tåget från Demmin till Prentzlow, att bestå en

häftig fäktning vid Taschenberg. Åfven år 1761 följde de

med hufvudstyrkan. Deltogo slutligen i undsättningen af

Malchin samt i den deraf föranledda fäktningen vid Neu Kahlen

d. 2 Jan. 1762.

År 1762 ombytte regrtet icke mindre än två gånger chefer,

nemligen Ghistaf Adolf Hom och Fredrik TJlrik . Efter

Svensk Krigshist. 12den sistnämnde kom 1770 Carl Rappe samt sedermera irån

1774 Carl von Bohlen, från 1775 Gustaf Adolf Hom och från

1789 Erik Johan De la Grange. Sistnämnde år

kommenderades 700 man af reg:tet att tjenstgöra på flottan samt följande

år återstpden till Carlskrona, för att derstädes vara i ordning

som reserv. Regementschefer voro sedermera Pehr Reinhold

Tersmeden från 1795, Hampus Elof Mömer från 1800 och

Isac Lars Silfversparre från 1801. Reg:tet, som från 1792

ansågs såsom lätt kavalleri, erhöll år 1801 benämningen

Smålands Lätta Dragoner. Våren 1806 öfverfördes till Pommern

deraf 4 sqvadroner, af hvilka 2 med öfv. Löwenhjelms

afdel-ning i slutet af Aug. sändes till Lauenburg; de båda öfriga 2

följde i Oct med öfv. Morians afdelning, som skulle aflösa den

förra med undantag af förstnämnde 2 sqvadroner. Af de 4 i

Lauenburg sålunda befintliga sqvadronerna, blefvo 2 krigsfångne

på Trave-floden d. 6 Nov., men de öfriga tvenne undkommo

jemte Öfv. Morian till Stralsund (se härom vidare i ant rör.

Första Lifgrenadier-reg:tets List.). De sistnämnde sqvadronerna

bevistade sedermera fästningens blokad vintren 1807, deltogo i

utfallet d. 1 April samma år, hvarigenom Fransmännen

jagades ur svenska Pommern, samt d. 16 April i den blodiga

striden vid Alt Kos en o w, då Fransmännen tvingade Svenskame

att åter draga sig tillbaka inom egna gränser och afsluta

va-penhvilan vid Schlatkow d. 18 April. De tvenne

dragonsqva-droneme vistades sedermera i Pommern, till dess svenska

armén genom konventionen i Stralsund d. 7 Sept nödgades

utrymma landet och återgå till Sverige. Åren 1808 och 1809

lågo Smålands dragoner i Skåne samt utgjorde en del af den

derstädes mot Danmark under Fältmarskalken Tolls befäl

sammandragna armén.

År 1812 skedde i af seende på reg: tets organisation den

förändringen, att det delades i tvenne corpser, hVaraf den ena,

bestående af de 500 nummer, som lågo i östra delen af

Småland, fortfarande blef beriden och bibehöll namnet Smålands

lätta Dragoner; den andra deremot, bestående af de 500

num-merne i vestra delen af landskapet, afsatt och förvandlades,

mot hästvakansafgift, till infanteri samt erhöll namnet Smålands

Dragonregementes Infanteri-Bataljon.

Dragonerna, som indelades på 6 sqvadroner å 83 man,

erhöllo samma år till chef Axel Otto Mömer. De utfördes

/1813 i Maj till Tyskland från Carlskrona, tilldelades sedermera

Gen.-Löjtn. Sköldebrands kavallerifördelning, med hvilken de

deltogo i hö stfälttåget samma år, samt bevistade slagen vid

Grossbeeren d. 23 Aug., Dennewitz d. 6 Sept. och

Leipzig d. 18 Oct. Samma dag den bekanta kavallerifäktningen

vid Bomhöft utkämpades (d. 7 Dec.), var regitet detascheradt

till Plöen, men stötte snart derefter i Kiel åter till

fördelningen. Medföljde sedan svenska armén vintren 1814 till Belgien

och på våren hem igen till fäderneslandet. Tog ingen del i

norska kriget 1814. År 1822 förändrades benämningen från

dragoner till Småland* Husar-reg:tet hvilket 1833 fördelades

på 5 sqyadroner i stället för 6. Sednaste regementschefer hafva

varit Elias Fredrik Wilhelm Lagercrantz från 1839, samt

Fredrik Wilhelm Taube från 1858.

Infanteribataljonen, hvars första chef blef Henrik

Stjem-granat, öfverfördes tidigt på våren 1813 till Pommern och

tilldelades der sedermera aen 6:te brigaden under Öfv.

Bergen-stråle; denna brigad hörde till Gen.-Löjtn. Vegesacks af

svenska och mecklenburgska trupper sammansatta division, hvilken

detascherades till Gen.-Löjtnant Wallmodens armécorps, som

skulle observera Marskalk Davousts af Fransmän och Danskar

sammansatta armé vid Hamburg. Under hela

vapenstilleståndet kantonerade Vegesacks division i och kring staden

Greves-miihlen icke långt ifrån Lübeck. Straxt efter

vapenstilleståndets slut måste Vegesack, då fienden bemägtigat sig Schwerin

och visade sig i hans venstra flank, öfver Wismar draga sig

tillbaka till Rostock (d. 25 och 26 Aug.). Men då han

erhållit underrättelse om segren vid Grossbeeren samt fått veta

att fienden ej var så stark, som han förmodat, öfvergick han

till offensiven, slog Fransmännen d. 28 vid Neu Buckow och

intog d. 29 Wismar, hvilken stad han dock d. 30 efter en

skarp fäktning måste utrymma. Då fienden likväl d. 2 Sept.

frivilligt retirerade till Lübeck, följde han efter till

Grevesmüh-len, der han sedermera blef stående i tvenne månaders tid för

att beskydda Mecklenburg, medan Wallmoden på annat håll

sysselsatte Davoust. Då svenska hufvudhären i början af Dec.

öfverskred Elben och nalkades Lübeck, gick Vegesack d. 4

öfver Wackenitz vid Grönau och framryckte till

öfvergångspunk-ten Crummesse vid Stecknitz jemte Wallmodens öfriga trupper.

Den 5 gick marschen till Öldeslohe, som Danskarne dagenförut öfvergifvit, d. 6 till Segeberg och d. 7 till Neumünster.

D. 9 fortsatte Vegesack marschen till Nortorf och ankom d.

10 till Kluvensick vid Eider, utan att likväl hinna fram dit så

tidigt, att han kunde deltaga i den samma dag i grannskapet

utkämpade striden vid Sehestädt, der Wallmodens öfriga

trupper blefvo tillbakakastade från Eidems norra strand af danska

hären, som härigenom"öppnade sig väg till Rendsburg.

Vegesacks brigad användes sedermera att jemte Wallmodens corps

innesluta Rendsburg, hvarmed han blef sysselsatt ända till

freden i Kiel d. 15 Jan. 1814. Härefter förenades brigaden

med svenska armén och tågade jemte densamma i Jan., Febr.,

Mars och April öfver Lübeck, Boitzenburg, Minden, Cölln och

Maastricht till Lüttich och Brüssel samt derifrån i Maj och

Juni samma väg tillbaka till Mecklenburg, från hvars hamnar

den sedermera öfverskeppades till Sverige.

1 norska kriget sommaren 1814 tilldelades bataljonen 4:de

brigaden under öfv. Reutersköld och 2:dra divisionen under

Gen.-Löjtn. Sandels, med hvilken den d. 30 Juli öfver Bärby

och Prestbacka inryckte på norska området, d. 31 marscherade

till Fredrikshall samt d. 1 Aug. öfverskred Tistedals-elfven och

d. 8 Glommens östra mynningsgren vid Sarpsfors, hvarefter

fäktningar föreföllo vid Thunöd. 9 och Ise bro d. 10, genom

hvilka Norrmännen drefvos öfver vestra mynningsgrenen.

Stille-ståndet i Moss d. 14 Aug. af slöt fiendtlighetema.

Ar 1817 blef Sixten Sparre bataljonens chef efter

Stfem-granat År 1824 förändrades dess namn till Smålands

grena-dierbataljon. De sista cheferna hafva varit Carl Otto Liljen-

stolpe från 1825, Gustaf Georg Henrik Stjemgranat från 1851,

Georg Meles Fketwood från 1853 och Carl Wilhelm AMgren

från 1856.

N:o 5. Kongl. Skånska Husar-Regementet.

Efter freden i Roeskilde 1658, hvarigenom Sverige erhöll Skåne,

uppsattes i denna provins ett kavalleriregemente till samma

styrka, som de öfriga i riket, nemligen till 1,000 man på 8

kompanier. Dess första chef blef år 1659 öfverste Georg

Lübecker, som mycket utmärkt sig i polska kriget. Ena hälften

af reg:tet utfördes sommaren 1674 under en öfv. Binows

befäl till Tyskland, der den sedermera bevistade Wrangels och

Königsmärks fälttåg åren 1675—1678 samt deltog i slagen vid

Fehrbellin d. 18 Juni 1675 och på Rügen d. 8 Jan. 1678;

i sistnämnde strid anfördes afdelningen af en öfv. Güldenär

samt stod på högra flygeln och var formerad på 3 sqvadroner,

hvaraf 2 stodo i första och 1 i andra treffen. På hösten

sistnämnde år, då öfverlefvoma af den tyska armén skulle

hemföras, delade skånska ryttame deras öde samt dels drunknade,

dels blefvo fångne på Bornholm.

Reg:tets andra hälft under Lübeckers befäl tilldelades

våren 1676 den armé, som då sammandrogs vid Malmö mot

Danmark. Den medföljde sedan hufvudhären under dess

återtåg från Malmö öfver Christianstad till Blekinge, men

qvar-stannade i denna trakt, till dess armén inbrutit i Skåne. Ut-

S’orde sedermera en del af den styrka, som under Riksråderne

e la Gardies och Ulfelds befäl samlades vid Calmar samt

genom Blekinge och norra Skåne i Nov. drog till hufvudhären

och på vägen betvingade snapphaname. Stötte till Carl XI:s

läger vid Skälshög d. 9 Dec. eller 5 dagar efter slaget vid Lund.

1 böljan af 1677 följde Skånska ryttame med Konungen

till blokaden af Christianstad, med hvilken de voro

sysselsatta hela vintren och våren samma år till dess Carl XI kom

tillbaka från Rönneberga och förde blokadtrupperaa med sig

till Herrevads kloster, der de sedermera inqvarterades i den

kringliggande trakten. Bevistade derefter slaget vid

Landskrona d. 14 Juli, der de, formerade på 2 sqvadroner, stodo

på venstra flygelns första treffen under anförande af Major

Cre-feld. öfv. Liibecker förde vid detta tillfälle samma flygels

andra treffen; han blef snart derefter Gen.-Major. Hans ryttare

följde sedan med armén på dess hastiga tåg till Christianstad

och derifrån tillbaka till lägret vid Weddinge i mediet af Aug.

I slutet af samma månad sändes de jemte åtskilliga andra

trupper under Gen.-Löjtn. Schultz för att återupptaga blokaden

af Christianstad. De voro härmed sysselsatta såväl hösten

detta år, som våren och sommaren 1678, ända till dess

fästningen, efter Danskarnes fåfänga undsättningsförsök i slutet af

Juli, gaf sig d. 4 Aug. Följde sedan med hufvudhären till

ve-stra Skåne för att observera Danskarne vid Helsingborg. Ar

1679 blef öfv. Nils Gyllenstjerna, som förut fört ett värfvadt

reg:te, chef för Skånska kavallerireg:tet, hvilket samma år

bevistade hufvudhärens rörelser.

Efter fredens afslutande erhöll detta reg:te namn af Norra

Skånska kavallerireg:tet och förlädes vid indelningsverkets

genomförande i norra delen af Skåne. Chefer under Carl XI:s

regering blefvo efter Gyllenstjerna Carl Gustaf Rehnsköld från

1693 och Hans Isak Ridderhjelm från 1698. Reg:tet

öfverför-des 1701 om våren under den sistnämndes befäl till Pommern,

hvarifrån det med Fältmarskalken Nils Gyllenstjernas armé i

Juli och Aug. 1702 genom vestra Polen drog tifl grannskapet

af Krakau och stötte till hufvudhären under Carl XII. Deltog

hösten 1702 och vintren 1703 i Stenbocks expedition till Röda

Ryssland (Galizien) under befäl af Öfv.-Löjtn. Nils Gyllenstjerna

(se ant. rör. Dal-reg:tets hist.).

Under Thorns belägring var reg:tet jemte andra trupper

kommenderadt till Strassburg, för att skydda armén mot

Po-lackames ströfverier. D. 19 Juni öfverföll en af delning deraf

en fiendtlig ströfcorps nära byn O si ek vid Weichseln och slog

den på flykten. Regitet inqvarterades efter Thorns eröfring i

Ost-Preussen. I Jan. 1704 blef Ridderhjelm guvernör i

Wis-mar; efter honom utnämndes Gustaf Horn till chef.

I Juni 1704, då Carl XH uppbröt från Preussen med sin

hufvudhär för att marschera till Warschau, detascherade han

Gen.-Major Mejerfelt till Posen för att skydda staden och det

kringliggande landet mot det fiendtliga polska partiet. Mej er-felts afdelning, som sammandrogs i grannskapet af Dantzig,

räknade 2,000 man samt bestod af 2 dragonreg:ter och Norra

Skånska kavallerireg:tet, hvilket sednare då likväl blott räknade

600 man, emedan 200 blifvit detascherade till Warschau och

andra på mindre partier. Efter att d. 14 Juni hafva uppbrutit

från samlingsplatsen, marscherade Mejerfelt först uppför venstra

Weichselstranden till Thorn och sedan derifrån öfver Slupce

till Posen, dit han anlände d. 11 Juli och hvarest han slog

läger straxt öster om staden. Någon tid derefter inryckte den

sachsiske Generalen Schulenburg med en betydlig styrka i

Posen, för att understödja det mot Svenskarne fiendtliga partiet;

sedan han fått kännedom om Mejerfelts ankomst, beslöt han

öfverraska honom, samt uppbröt i böijan af Aug. med 3,500

man utvalda sachsiska trupper till Posen. Mejerfelt fick likväl

i tid veta hans annalkande och uppställde sig d. 8 om aftonen

framför sitt läger; Skåningame stodo på högra flygeln. Tidigt

på morgonen d. 9 Aug. anföll Schulenburg, samt lyckades

öf-verändakasta Svenskarnes venstra flygel och drifvä den till

staden; men högra flygeln segrade, förföljde den motstående

fiendtliga samt återkom i lagom tid för att hindra Sachsarne plundra

det svenska lägret och tvinga dem öfvergifva slagfältet. Efter

striden vid Posen marscherade Mejerfelt, som befarade

Schu-lenburgs återkomst med större styrka, till Warschau. Men

under vägen fick han Konungens befallning att eskortera Polens

Kardinal-Primas från Lowicz till Thorn, hvilket han äfven

verkställde i slutet af Aug. Under tiden ankom Schulenburg

framför Posen och blokerade staden; i böijan af Sept. tågade

han dock derifrån till Warschau. Så snart Mejerfelt fått

underrättelse härom uppbröt han d. 6 Sept från Thorn och

marscherade med ilmarscher till Posen samt gick d. 9 genom

staden och öfverrumplade d. 10 det fiendtliga polska partiets

läger vid Stenszewo, hvarefter han återvände till Posen. Icke

långt derefter återkom den sachsiska hären, men denna gång

betydligt starkare och under befäl af General Brandt, till

Posen samt började stadens belägring. Men Mejerfelt, som kastat

sig in i densamma, försvarade sig jemte den gamla garnisonen

så länge, till dess Sachsarne vid underrättelse om Carl XH:s

annalkande med svenska hufvudhären i slutet af Oct. måste

upphäfva belägringen. Mejerfelts afdelning öfvervintrade

sedermera i Posen och dess omgifningar.Då Carl XII i slutet af Juli 1705 uppbröt från

vinter-qvarteren kring Rawicz och tågade till Warschau, qvarlemnade

han i Posen för att bevaka den sachsiska armén

Fältmarskalken Rehnsköld med 12,000 man, hvaribland äfven Norra

Skånska kavallerireg:tet. Rehnsköld förläde sina trupper till en

början i ett läger vid Meseritz, hvilket längre fram flyttades till

Bendzin. I slutet af Nov. intogs vinterqvarter kring Wronke,

Obomik och Kazmierz nordvest om Posen. I slutet af Jan.

1706 fick Rehnsköld veta att sachsiska armén under

Schulen-burg gått öfver Oder och ämnade anfalla honom. Samtidigt

nalkades en annan armé under Konung August från Warschau.

Han sammandrog då sin corps vid Kosten (söder om Posen)

och gick Schulenburg till mötes. Efter åtskilliga manövrer

lyckades han slutligen förmå den sednare till strid vid

Frau-stadt d. 3 Febr. 1706. Rehnsköld gick offensivt tillväga och

öfverändakastade i första anfallet den fiendtliga hären. Norra

Skånska kavallerireg:tet stod i denna batalj på första treffens

högra flygel samt var formeradt på 8 sqvadroner. Sedan

Konung August, efter underrättelsen om Schulenburgs nederlag,

dragit sig tillbaka till Warschau, lät Rehnsköld sin armé åter

intaga vinterqvarter kring Posen. Vid sommarens inbrott

beslöt han närma sig östra Polen, der Carl XII med hufvudhären

befann sig, och förde derföre sin armé till Piontek, der den

förlädes i läger.

I början af Aug. återkom Carl XII från Wolhynien och

förenade sig med Rehnsköld, hvarefter han jemte den sednare

förbi Kalisch fortsatte marschen till Sachsen. Vid Kalisch

qvarlemnades, för att observera de fiendtliga trupperna i Polen,

i medlet af Aug. en sammansatt svensk och polsk armécorps

under befäl af Gen.-Major Mardefelt och Potocki. Till denna

corps hörde äfven Horns kavallerireg:te, som i densamma var

det enda inhemska svenska reg:tet. I medlet af Sep t.

marscherade Mardefek och Potocki från Kalisch till Wielun för

underhållets skuld. Men då de snart derefter fingo veta att

Konung August och Mentschikoff nalkades från Lublin med en

betydligt öfverlägsen rysk och sachsisk armé, drogo de sig i

böijan af Oct. vid Kalisch tillbaka öfver Prosna. I följd af

ett olyckligt missförstånd och okunnighet om freden i

Alt-Ranstadt qvarstannade Mardefelt derstädes så länge, att

Rys-sarne fingo tid att söder om Kalisch gå öfver Prosna och all-deles kringränna honom, så att han fick floden i ryggen. D.

19 Oct. framryckte de till anfall och tvungo slutligen, då

Po-lackarne genast i början af striden ryggade tillbaka, Svenskarne

och Mardefelt att eftér ett häftigt motstånd, då många blefvo

nedhuggne, gifva sig tillfånga. Svenskarne (4,000 man)

innehade i denna batalj midten af slagordningen, i hvars första

tref-fen Norra Skånska kavalleriet med stor utmärkelse kämpade

mot öfvermagten. Horn erhöll trenne sår. Fångarne måste

dock 14 dagar derefter återlemnas af Konung August, så att

reg:tet följande år med tillhjelp af rekryter från Sverige

ny-uppsattes och blef komplett på 1,000 man.

Reg:tet medföljde sedermera Carl XH och hufvudhären

åren 1707, 1708 och 1709 ända till slaget vid Pultava, utan

att man finner antecknadt något särskildt tillfälle, der det

blif-vit användt, med undantag likväl af en fäktning vid Oposznia

d. 8 Maj 1709. Under vintertåget i Jan. 1709 lära 200 man

blifvit förfrusna. I slaget vid Pultava d. 27 Juni samma

år stod regrtet på venstra flygeln och lärer varit formeradt på

4 sqvadroner, hvaraf 2 i första och 2 i andra treffen;

döds-skjutne blefvo derstädes både Öfv.-Löjtn. Galle och Majoren

Wolffelt jemte 80 man. Omkring 300 man blefvo jemte

Öf-versten fångne vid Perovoloczna d. 1 Juli.

Vid återupprättandet af reg:tet hemma i landet mötte flera

svårigheter, så att det icke kunde deltaga i Stenbocks skånska

fälttåg, utan först sednare blef färdigt. Vistades derpå i

Sverige till 1718, då det deltog i norska fälttåget. Chef under

denna tid var från 1709 Håkan Gyll Efter denne kom

1719 Didrik Georg Hasenkampf, 1722 den ur ryska

fångenskapen återvände Gustaf Hom, 1727 Johan Christoffer von

näring och 1753 Rutger Barnekow.

Reg:tet bevistade ej ryska kriget 1741—1743, men väl det

pommerska, der det från år 1757 medföljde alla hufvudhärens

operationer. Det deltog således med densamma år 1758 i

lägren vid Loitz, Daberkow, Strassburg och Prentzlow (Juli—

Sept.) och tågade i Sept. till Neu Ruppin samt i Oct. derifrån

tillbaka till Prentzlow, hvarefter vinterqvarter intogos på

svenska området. I Aug. 1759 medföljde regitet hufvudstyrkan till

lägret vid Pasewalck (Sept.—Oct.), under hvilken tid delar af

detsamma bevistade tvenne fäktningar vid Löckenitz d. 6 och

30 Sept., hvarefter vinterqvarter åter intogos på svenska om-rådet. År 1760 i slutet af Aug. inbröt det med armén vid

Demmin på preussiska området och marscherade derefter till

Prentzlow, der ett läger intogs (i Sept.), hvarpå återmarschen

i Oct. till svenska området försiggick; 200 man af reg:tet, som

blifvit detascheradt till Mecklenburg, hade d. 14 Nov. vid byn

Cammin nära Lage en lycklig fäktning med Preussarne. Då

armén i Juli 1761 för femte gången öfverskred gränsen,

medföljde det äfven samt bevistade lägren vid Wanselow,

Daber-kow, Bartow och Boldekow (Juli—Sept) till dess

vinterqvarte-ren i Oct. intogos; under denna tid deltog en del af reg:tet i

en fäktning vid Barthow d. 6 Aug. Följande vår slöts freden.

Regementschefer voro sedermera Fredrik Ulrik Sparre

1762, Gustaf Adolf Horn från samma år, Bengt Gustaf

Frö-lich från 1765, Filip Julius Bernhard von Platen från 1772

och Bror Cederström från 1776. Reg:tet användes 1790 såsom

besättning på örlogsflottan och deltog således i alla dess

krigs-förrättningar samma år. År 1801 förändrades dess namn till

Skånska Liniedragoner eller Lätta Dragonreg:tet. Sommaren

1805 öfverfördes halfva regitet (4 sqvadroner) till Pommern,

medföljde på hösten svenska armén till Lauenburg och

öfver-vintrade derstädes. När armén i April 1806 åter utrymde

Lauenburg och drog sig tillbaka till Pommern, voro bland de

6 sqvadroner, som under öfv. G. Löwenhjelms befäl

qvarlem-nades, äfven 2 sqvadroner Skånska dragoner. Dessa deltogo i

fäktningen vid Schal en see i slutet af April, genom hvilken

Löwenhjelm af Preussarne tvangs retirera. När förhållandet till

Preussen sedermera blef vänskapligt, och Svenskame i Aug.

åter tillätos besätta Lauenburg med 6 sqvadroner under

Löwenhjelm, voro bland dessa äfven 2 sqvadroner af regrtet

Sedan nämnde afdelning i Oct. blifvit aflöst af én annan,

åter-gingo Skånska dragonerna till Pommern, hvarifrån de på hösten

öfverfördes till Sverige.

År 1806 förändrades reg:tets namn till Skånska

Husar-regementet År 1807 i April öfverfördes den andra hälften deraf

till Pommern, der den vistades ända till svenska härens

afseg-ling till Sverige (i Sept.), utan att man finner antecknadt, att den

deltagit i någon strid. Åren 1808 och 1809 utgjorde reg:tet en del

af den mot Danmark i Skåne sammandragna hären. År 1811

blef Hans Henrik von Essen dess chef och 1812 Christian Tott.

I Juni 1813 öfverskeppades äf reg:tet 6 sqvadroner från Landötill Perth. De tilldelades sedermera kavalleridivisionen under

Gen.-Löjtn. Sköldebrand samt bevistade alla svenska härens

rörelser på hösten jemte slagen vid Grossbeeren d. 23 Aug.,

Dennewitz d. 6 Sept. och Leipzig d. 18 Oct. Samma dag

striden vid Bornhöft stod, d. 7 Dec. 1813, voro 2

sqvadroner af reg:tet detascherade från divisionen; af de öfriga hade

3 tagit miste om vägen jemte Öfv. Tott; blott 1 deltog i

striden. Af de 8 sqvadroner som bildade första linien, stod nämnde

sqvadron den tredje från venstra flygeln samt anfördes af en

Major Horn. När anfallet på eftermiddagen försiggick, kunde

sqvadronerne på denna flygel ej komma öfver jordvallarne, som

omgåfvo byn; blott några enskilta ryttare lyckades tränga fram

till byn och förena sig med de svenska sqvadroner, som på

högra flygeln brutit sig väg; häribland var äfven Major Horn

med några man af sina husarer. Efter stridens slut anlände

mot aftonen Öfv. Tott med återstoden af Skånska husarerne

till Bornhöft samt fick under natten besätta byn och

ombesörja bevakningstjensten.

Efter freden i Kiel tågade reg:tet med armén i Jan., Febr.,

Mars och April öfver Lübeck, Boitzenburg, Minden, Cölln och

Maastricht till Lüttich och Brüssel samt derifrån i Maj och

Juni samma väg tillbaka till Mecklenburg, från hvars hamnar

det sedermera öfverskeppades till Sverige. Det bevistade ej

norska fälttåget. Chefer hafva sedermera varit Henrik

Reinhold Horn från 1824, David Henrik Sjernkrona från 1829,

Per Olof Liedberg från 1841, Gustaf Adolf Fredrik Wilhelm

von Essen från 1849, Peter Sjökrona från 1853 och Frans

Wilhelm Reinhold Fock från 1856. År 1833 fördelades reg:tet

på 10 sqvadroner i stället för 8.

N:o 6. Kongl. Skånska Dragon-Regementet.

Man känner ännu ej med full säkerhet, hvarifrån detta reg:te

härstammar. Enligt en förf. tillhandakommen uppgift skulle

det ursprungligen varit ett under skånska kriget 1676—77

uppsatt och i Sverige värfvadt reg:te, som anfördes af öfv.

Ramsvärd, hvilken dock i början af kriget hade en del af Smålands

kavalleri. Nämnde värfvade reg:te skulle sedermere

(förmodligen tillsammans med ett eller flera dylika) år 1680 blifvit

in-deladt i södra Skåne samt då erhållit namnet Södra Skånska

kavalleriregementet Dess förste chef såsom sådant var Carl

Gyttenpistol. Efter honom följde 1693 Alexander Strömberg,

hvilken snart derpå avancerade till Gen.-Major. Reg:tet

utgjorde en del af den armé, som våren 1700 samlades vid Malmö.

Huruvida det sedermera öfverfördes till Seland, kan ej med

säkerhet afgöras. I Nov. 1701 afsändes det till Curland, der det

landsattes vid Libau; inqvarterades derefter kring staden

Frauen-burg. Medföljde våren 1702 Konung Carl XH på hans marsch

till Warschau. Rég:tet bevistade derpå slaget vid Clissow

d. 9 Juli 1702, hvarest af dess 8 sqvadroner 6 under

Öfv.-Löjtn. Riddérschantz befäl stodo på venstra flygelns första

tref-fen och 2 under Major Mörners befäl stodo på samma flygels

andra treffen; Gen.-Major Strömberg hade ett högre befäl i

första treffen.

Reg:tet deltog sedermera i hufvudhärens rörelser hösten

1702 samt vintren 1703, och bevistade slaget vid Pultusk d. 21

April samma år, der Öfv.-Löjtn. Riddérschantz blef dödad, jemte

belägringen af T horn. Det förlädes derefter i vinterqvarter i

Preussen. I Jan. 1704 blef Carl örnstedt chef för reg:tet efter

Strömberg, som avancerat till Gen.-Löjtn. Det gick på

sommaren 1704 med hufvudhären förbi Warschau öfver Sandomir till

Lemberg samt på hösten derifrån tillbaka öfver Warschau till

vestra Polen. Södra Skånska kavalleriet var det enda svenska

indelta reg:te bland de fyra kavallerireg:ter, med bvilka Carl

XTT d. 28 Oct. vid Punitz lyckades upphinna det sachsiska

infanteriet under Schulenburg och tillfoga det stor förlust. Reg:tet

förlädes härefter i vinterqvarter i Posen. Följde sommaren 1705

med Konungen till lägret vid Blonie samt derifrån i början af

år 1706 till Grodno i Lithauen, i hvars grannskap det

sedermera jemte hufvudhären förlädes i vinterqvarter. Deltog den

följande våren i marschen öfver Pinsk till vestra Wolhynien

samt slutligen derifrån på eftersommaren och hösten till Sachsen.

Reg:tet medföljde derefter hufvudhären under alla dess

krigsrörelser åren 1707, 1708 och 1709. Bevistade således

förstnämnde år tåget från Sachsen till Stor-Polen och

qvarte-ren kring Brzesc-Cujawski (Aug.—Dec.) samt sedermera

vinter-marschen öfver Grodno till grannskapet af Wilna (Jan.—Febr.

1708), der qvarteren kring omorgonie och Radoszkowicze

into-gos. Medföljde derefter i Juni, Juli och Aug. på . tåget öfver

Minsk, Holowczyn, Mohilew och Czerykow till Tartschin vid

ryska gränsen samt sedermera, då tåget till Moskau blifvit

upp-gifvet, på marschen söderut till Kryczew och genom de stora

skogame vid Severiens gräns till Mglin (i Sept.) och derefter

genom Severien till Romny i ryska Ukrajne (i Oct. och Nov.),

der det sedermera intog vinterqvarter. Reg:tet deltog i /böijan

af Jan. 1709 i belägringen af Wiprek samt i böijan af Febr.

i expeditionen från Kutelwa mot Acfhtirka (d. 9), hvarifrån

det sedermera jemte några andra trupper under Gen.-Major

Hamiltons befäl detascherades att ödelägga det kringliggande

landet; bevistade då intagandet af staden Alesznia och

sedermera Kutelwas uppbrännande. Deltog längre fram i striden

vid Stara Senszary d. 15 Juni, der Gen.-Maj. Kruse

tillbaka-trängde Gen. Rönne. I slaget vid Pultava d. 28 Juni stod

regitet på venstra flygeln med 2 sqvadroner i första och 2 i

andra treffen. Det blef krigsfånget i Perewoloczna jemte öfv.

ömstedt.

Vid dess återuppsättande hemma i landet mötte samma

svårigheter och hinder,/ som vid Norra Skåningarne. Det synes

ej varit i tjenstbart skick förrän 1718, då det bevistade norska

fälttåget Interimschef 1709—1710 var Christian Riddersköld.

Men sistnämnde år utvexlades öfv. Ömstedt ur ryska

fångenskapen, återfick sitt chefskap samt befordrades snart dereftertill Gen.-Major. Regementschefer voro under frihetstiden

Anders Otto Koskull från 1723, Charles Emil Lewenkaupt från

1729, Kronprinsen Adolf Fredrik från 1743, Hans Henrik von

Lieven från 1751, Fredrik Ulrik Wrangel från 1761 samt

Carl Dohna från 1770. Reg:tet bevistade ej kriget med

Ryssland 1741 —1743, men deltog deremot under pommerska

kriget 1757—1762 åtminstone delvis i de flesta af hufvudhärens

operationer. Med densamma inryckte det följaktligen i medlet

af Sept. 1757 öfver preussiska gränsen till lägret vid Anklam

samt derifrån i slutet af Oct. till Ferdinandshof, hvarifrån i

medlet af Nov. återtåget ’till svenska området skedde, der

vin-terqvarter intogos. Bevistade derefter på sommaren 1758

lägren vid Loitz, Daberkow, Strassburg och Prentzlow (Juli—Sept.)

och tågade i Sept. till Neu Ruppin, i hvars grannskap en del

deraf d. 28 Sept. bevistade fäktningen vid Fehrbellin,

hvar-efter återtåget till Prentzlow och derifrån till svenska området

i Oct. anträddes. I Aug. 1759 medföljde reg:tet arméns

huf-vudstyrka till lägret vid Pasewalck (Sept. och Oct.) samt

deltog derefter i fäktningame vid Eliingen och Werbelow d.

29 och 30 Sept., då Preussarne anföllo Gen.-Major Horns från

nyssnämnde läger till Werbelow framskjutna trupper, samt i

skärmytslingen vid Bandelow d. 15 Oct., hvarpå vinterqvarter

åter intogos på svenska området. I slutet af Aug. 1760 inbröt

reg:tet med armén på preussiska området vid Demmiu och

marscherade sedan till Prentzlow, der ett läger intogs (i Sept.),

hvarefter återmarschen i Oct. skedde till svenska området. Då

armén i Juli 1761 för femte gången öfverskred gränsen,

medföljde det äfven samt bevistade lägren vid Wanselow,

Daberkow, Bartow och Boldekow (Juli—-Sept.) till dess

vinterqvar-teren i Oct. intogos; under det armén låg i lägret vid Bartow

deltog regitet d. 14 Aug. i striden vid Friedland, då

Gen.-Major Hessenstein, som från hufvudstyrkan blifvit detascherad

i rigtningen af Brandenburg, oförmodadt stötte på Preussarne

och efter ett häftigt motstånd dref dem ur fältet.

Under Gustaf IH:s regering voro Carl Gustaf Löwenhjelm

från 1772, Hertig Carl från 1773 och Johan Christoff er Toll

från 1780 reg:tets chefer. Det kommenderades år 1790 att

utgöra en del af flottans besättning samt deltog i dess sjötåg. År

1795 blef Samuel Henrik Horn regitschef, men år 1797 åter

Johan Christoff er Toll till 1817. År 1805 förändrades namnettill Skånska Karabinier-Regementet. År 1807 i slutet af April

återfördes halfva regrtet (4 sqvadroner) till Pommern, der det

sedan låg i kantoneringsqvarter, till dess stilleståndet i

Schlatt-kow tilländalupit d. 13 Juli; deltog d. 14 Juli i fäktningen vid

Born och Lütt, när franska armén trängde den svenska

tillbaka till Stralsund. Det öfverfördés sedermera till Rügen,

hvarest det vistades, till dess Svenskame i följd af konventionen

i Stralsund d. 7 Sept. måste lemna ön och återgå till Sverige.

Reg:tet utgjorde åren 1808 och 1809 en del af den i Skåne

mot Danmark sammandragna armén. År 1813 i slutet af Maj

öfverfördes deraf 4 sqvadroner från Carlskrona till Pommern

och inqvarterades i Mecklenburg. Vid fiendtligheternas utbrott i

medlet af Aug. 1813, tilldelades de Gen.-Löjtn. Vegesacks

fördelning, hvilken detascherades till Gen.-Löjtn. Wallmodens

ar-mécorps, som skulle observera Marskalk Davousts af Fransmän

och Danskar sammansatta armé, som stod vid Hamburg.

Under hela vapenstilleståndet kantonerade Vegesacks division i och

kring staden Grevesmühlen icke långt från Lübeck. Straxt

efter dess slut måste Vegesack, då fienden bemägtigat sig

Schwerin och visat sig i hans venstra flank, öfver Wismar draga sig

tillbaka till Rostock (d. 25 och 26 Aug.). Men då han

erhållit underrättelse om segren vid Grossbeeren samt fått veta

att fienden ej var så stark, som han förmodat, öfvergick han

till offensiven, slog Fransmännen d. 28 vid Neu Buckow och

intog d. 29 Wismar, hvilken stad han dock d. 30 efter en

skarp fäktning åter måste utrymma. Då fienden likväl d. 2

Sept. frivilligt retirerade till Lübeck, följde han efter till

Grevesmühlen, der han sedermera blef stående i tvenne månaders

tid för att beskydda Mecklenburg, medan Wallmoden var

sysselsatt på annat håll. Då svenska hufvudhären i början af

Dec. öfverskred Elben och nalkades Lübeck, gick Vegesack d.

4 vid Wackenitz öfver Grönau och framryckte d. 5 till

Crum-messe vid Steckenitz. Här skiljde sig de Skånska karabiniererne

från Vegesacks fördelning och anslöto sig till Sköldebrands

re-serv-kavalleri-fördelning, med hvilken de d. 6 marscherade till

Segeberg. I fäktningen vid Bornhöft d. 7 Dec. 1813 voro

tvenne sqvadroner af reg:tet närvarande och utgjorde der första

liniens reserv; de tvenne andra hade blifvit fördröjde och

fram-kommo först sednare. Bland de tvenne sqvadroner som deltogo

i striden, lyckades det en (Ryttm. Rosencrantz), att under be-befäl af Major Wejdenhjelm komma igenom vid en öppning af

vallen på venstra flygeln och tillfoga Danskarne stor förlust.

Skånska karabiniererne följde derefter med hufvudhären och

tågade således i Jan., Febr., Mars och April 1814 öfver

Lübeck, Boitzenburg, Minden, Cölln och Maastricht till Lüttich

och Brüssel samt derifrån i Maj och Juni samma väg tillbaka

till Mecklenburg, från hvars hamnar det sedermera

öfverskeppades till Sverige. Det deltog ej i norska fälttåget 1814. År

1822 ändrades reg:tets benämning till den nuvarande, nemligen

Skånska dragonreg:tet, och 1833 fördelades det på 10, i stället

för 8 sqvadroner. Dess sednaste chefer hafva varit David

Henrik Stjernkrona från 1817, Gustaf Albert Carl August

Ehrensvärd från 1825, Justus Christoffer von Schoting från 1835,

Fredrik Daniel von Rosen från 1840 och Fritz Tott från 1855.

N:o 7. Husar-Regementet Carl XV.

Under Sveriges deltagande i sjuåriga kriget föranledde bristen

på lätt kavalleri, som kunde användas emot det utmärkta

preussiska, uppsättandet af ett husarregemente, hvilket efter åtskilliga

förändringar i afseende på namn och organisation blifvit det

nuvarande husarregitet Carl XV. Redan tidigt på våren 1758

värfvade en Major Putbus en af delning af 200 husarer. I

slutet af April samma år afslöts mellan dåvarande

öfverbefälhaf-varen för svenska armén Riksrådet Rosen och Majoren Georg

Gustaf Wrangel en kapitulation, enligt hvilken den sednare

skulle värfva ett reg:te af 1,000 husarer (de nyssnämnde 200

inbegripne), som borde indelas på 10 sqvadroner; sjelf skulle

han bli reg:tets första chef. Till värfningsområde anvisades i

böljan hela Sveriges rike jemte Lübeck och Dantzig, men

sed-nate skulle reg:tet blott kompletteras genom tyskar samt

förläggas i svenska Pommern. Det blef färdigt till fälttågets

början i Aug. samt deltog i hufvudhärens marsch till Neu Ruppin

samt denfrån tillbaka till svenska området En afdelning deraf

bevistade en fäktning vid Pasewalck d. 30 Aug., der

Gen.-Major Carpelan förde befälet öfver Svenskarne. Vid

Boitzen-berg öfverraskades och tillfångatogs d. 15 Oct. en afdelning af

65 husarer.

Vid ett utfall från Stralsund d. 22 Febr. 1759 kommo

hu-sarerne vid byn Mohrdorf i strid med de preussiska samt

drefvo dem på flykten och togo ett byte af 51 furagevagnar.

D. 14 Mars skedde äfven ett utfall, der husarerne under Rytt- •

mästare Kruse utmärkte sig. När fälttåget i Aug. öppnades,

detascherades en del af reg;tet till Fersens afdelning, som

intog öarne Usedom och Wollin; den andra följde med

hufvud-styrkan. D. 26 Aug. sändes ett parti husarer att rekognoscera

till Ückermünde samt tvingade den icke obetydliga besätt-

Sventk Krigshitt. 13

ningen att kapitulera. D. 6 Sept. anfölls Löckenitz af ett

svenskt detaschement under Gen.-Major Hessenstein; den

preussiska besättningen drog sig tillbaka, men förföljdes med sådan

häftighet af busarerne, att öfver 100 man och 2 kanoner blefvo

tagne. D. 12 Sept. anfölls Ryttmästaren Kruse med 50

husarer under en patrullering kring Prentzlow af 150 fiendtliga,

men lyckades uppehålla striden tiH mörkrets inbrott, då han

med förlust allena af några hästar fick tillfälle att draga sig

tillbaka. D. 30 samma månad stötte Major Putbus med en

afdelning af reg:tet på fienden vid Zarrenthin, men nödgades

gifva vika för öfvermagten, sedan flera husarer och hästar

blif-vit sårade. I den vackra affären vid Malchin d. 25 Oct., då

Major Sprengtporten med 400 man ur staden fördref 700

Preussare, deltogo äfven 50 husarer.

I medlet af Mars 1760 sändes Ryttmästare Platen med

80 husarer och jägare till Mecklenburg för att rensa landet

från preussiska ströfpartier; sedan han vid Parchim gjort några

fångar, återvände han till svenska området. Samtidigt blef

Johan Sparre chef för reg:tet. Efter fälttågets öppnande sändes

Öfv. Sparre d. 29 Aug. med en afdelning kavalleri och husarer

till Kavel-passet att derifrån fördrifva fienden, som gjorde

försök att hindra arméns öfvergång; han lyckades äfven häri;

men Major Putbus jemte flera officerare och husarer blefvo vid

Greiffenheim kringrände och tillfångatagne; det var troligen i

denna fäktning, som Preussarne tillfångatogo dåvarande

volon-tären Bliicher, hvilken 60 år derefter med så mycken ära skulle

anföra dem mot Fransmännen. D. 3 Oct. sändes en afdelning

af 200 man infanteri och 100 husarer under Major von

Plåtens befäl från Pasewalck till Löckenitz för att rekognoscera

en preussisk corps, som nalkades från Stettin; en häftig

fäktning uppstod vid Löckenitz, som hade till följd att Svenskarne,

sedan en del af infanteriet blifvit tillfångatagen och Platen

blif-vit sårad, måste retirera; samma dag anföll fienden Pasewalck,

men måste på aftonen, i följd af Ehrensvärds tappra försvar,

draga sig tillbaka. I medlet af Nov. deltogo 60 husarer i

Major Schwartzers expedition till Mecklenburg samt bevistade d.

14 fäktningen vid Cammin, der Schwartzer genom att anfalla

och slå på flykten en dubbelt öfverlägsen fiende, lyckades rädda

sig från att blifva tillfångatagen, men deremot sjelf tillfångatog

41 man.År 1761, då man insåg behofvet att ännu mera öka lätta

kavalleriets antal, delades husarregrtet i tvenne, hvardera

bestående af 800 man på krigsfot och 600 man på fredsfot samt

fördelade på 6 sqvadroner, och af hvilka det första erhöll

namnet det blå och det andra kallades det gula husarregrtet.

Fredrik Ulrik Puibus blef chef för det förra, Samuel Akerhjelm

för det sednare. D. 19 Jnli samma år inföll en del af armén

på fiendtliga området vid Demmin; husarerne och ett

kaval-ierireg:te förföljde den afdragande fienden och togo tillfånga

närmare 200 man, förutom dem, som dödades eller sårades.

D. 5 Aug. sändes Major Platen med en af delning, sammansatt

af olika vapen, till Malchin för att bemägtiga sig denna stad;

d. 8 angreps han af Gen. Belling med 1,400 husarer vid

Kents-lin och måste draga sig tillbaka, hvilket dock skedde med

sådan försigtighet och ordning, att han med bfott 22 mans

förlust uppnådde den svenska posteringen vid Brook, der han fick

skydd. D. 24 Aug. deltogo 400 husarer i en fäktning, som

Svenskarne under Gen. Stackelbergs befäl vid Neu

Brandenburg hade med Preussarne. I fäktningen vid Neuensund d.

18 Sept., der Major Sprengtporten med 1,900 man slog 4,000

Preussare, utmärkte sig äfven en afdelning husarer. De

bevistade slutligen fäktningen vid Neu Kahlen d. 2 Jan. 1762 —

den sista betydande strid under detta krig.

Efter pommerska krigets slut vidtogs i afseende på

husar-regiternas organisation den förändringen, att deras styrka

ned-sattes till 300 man hvardera, hvilka likväl såsom förut voro

fördelade på 6 sqvadroner. År 1764 blef Hampus Stellan

Mömer chef för det blå regrtet och Casimir Magnus

Lewen-haupt för det gula. År 1766 i Dec. sammanslogos åter båda

regrterna till ett på 400 man, fördeladt på 8 sqvadroner;

Mör-ner blef chef för det sålunda bildade regrtet, som erhöll

benämningen Kongl. Husarregrtet. År 1772 flyttades 6

sqvadroner till Sverige och förlädes i städerna Falkenberg, Halmstad,

Laholm, Engelholm och Helsingborg. De återstående 2

sqva-dronerna afgingo till Finland och förenades med dervarande

Lätta Dragoner, såsom ersättning för de 100 man, som derifrån

afgått till Stockholm för att utgöra stammen till nuvarande

Lugardet till häst.

År 1788 på hösten sammandrogs regrtet, med anledning af

norska arméns infall i Bohuslän, vid Göteborg, men fick efterfiendtlighetemas upphörande återgå till dess ståndqvarter. År

1789 ökades reg:tet med 2 nya sqvadroner, hvarjemte

sqvadro-nerne förstärkte» med 25 man, till hvilka hästar lemnades från

Bohusläns dragoner,1 men som åter indrogos efter finska krigets

slut. Samma år marscherade reg:tet, som nu således räknade

600 man, till Calmar och derifrån till Stockholm. År 1790 på

våren öfverskeppades det till Finland; en afdelning, som

anfördes af Öfv.-Löjtn. Dyke, medföljde skärgårdsflottan. Jemte

andra trupper landsattes nämnde afdelning d. 7 Juni vid Koivisto

kyrka i Björkösund samt fördelades sedermera mellan de båda

corpser, som sändes till Maxlax på vägen till Wiborg och till

Ummejocki på vägen till Petersburg. Öfver den sednare

af-delningen hade Öfv.-Löjtn. Dyke befälet; han blef d. 8 angripen

af ryska dragoner, hvilka dock tillbakakastades. De landsatta

trupperna återinskeppades på skärgårdsflottan d. 18 Juni och

bevistade sedermera såväl utbrottet från Wiborgska viken d. 3

Juli som slaget vid Svensksund d. 9. En annan afdelning af

reg:tet hade blifvit tilldelad arméns kustfördelning vid

Abbor-fors, som anfördes af Gen. Mejerfelt. Denna fördelning gick

d. 11 Juni öfver gränsen samt fördref fienden d. 25 och 26

från Suttula och Högfors. Natten till d. 27 Juni sändes

Rytt-mästare. Bagewitz med 80 husarer, något lätt infanteri och 2

partikanoner på rekognoscering till Saxal a; han undandref

fiendens förposter och återvände, sedan han väl förrättat sitt

uppdrag. Med samma framgång verkställde han d. 15 Juli en

dylik rekognoscering till grannskapet af Fredrikshamn. Regrtet

återgick efter freden i Werelä till dess gamla ståndqvarter i

södra o Sverige.

År 1794 afskiljdes 2 sqvadroner från regrtet och

samman-slogos med Lifhusareme (det nuvarande Lifgardet till häst);

men redan år 1797 återförenades de med reg:tet. Sistnämnde

år dog Mömer, såsom General af kavalleriet; efter honom blef

Samuel Henrik Hom chef för reg:tet. Men denne afgick

redan 1801 samt efterträddes af Hampus Elof Mömer, efter

hvil-ken regrtet erhöll namnet Mömerska Hasarreg:tet I Oct. 1805

afgick det till Pommern samt fördelades på den der samlade

svenska armén sålunda, att 2 sqvadroner kom på hvar och en

af dess fyra brigader. Det medföljde i Nov. till Lauenburg

samt återgick i slutet af Mars 1806 till Pommern, med

undantag af 2 sqvadroner, som kommenderades att stanna vid öfv.Löwenhjelms i Lauenburg qvarlemnade af delning. Bevistade

derpå i slutet af April den fäktning vid Schalensee,

hvar-igenom Löwenhjelm af Preussarne tvangs utrymma Lauenburg

och draga sig tillbaka till Pommern. Då Lauenburg efter ny

uppgörelse med Preussen i Aug. åter besattes af svenska

trupper, medföljde äfven tvenne sqvadroner af reg:tet. Men dessa

aflöstes i Oct., hvarigenom de undgingo ödet att blifva fångne

vid Trave-floden. Regementet förstärktes detta år med 25

man på hvarje sqvadron, hvarigenom dess styrka ökades från

400 till 600 man. Den 6 Nov. utryckte från Stralsund en

större afdelning, hvaribland 7 sqvadroner af husarerne, för att

rensa svenska Pommern från de franska ströfpartier, som

öf-ver gränsen förföljt de preussiska flyktingarne från Jena och

Auerstädt. Sedan detta blifvit verkstäldt, intogo

gränsposte-ringarne, till hvilka flera husar-afdelningar hörde, sina förra

ställen.

När Fransmännen d. 28 Jan. 1807 inbröto på svenska

området vid Anklam och Meyencrebs, hade en del af reg:tet

under Öfv.-Löjtn. Stockenström att uthärda en svår strid med

fiendens stora öfvermagt vid Kiesow mellan Anklam och

Greifs-walde. Samma dag råkade en annan afdelning under Maj. Essen

i strid med fienden vid Elmenhorst. Äfven följande dag egde

en fäktning rum vid Tessenhagen. Husarerne försvarade i dessa

strider sitt gamla rykte såsom utmärkta lätta trupper. Under

båda dagarne förlorade de i sårade och dödade tillsammans 76

man. Sedan Stralsund blifvit inneslutet, fördelades vissa

sqvadroner af reg:tet på hvar och en af de tre fronterna, hvaijemte

en tredjedel af styrkan hölls beredd att utrycka, om så skulle

påfordras. Vid ett utfall d. 12 Febr. deltog en afdelning

husarer. Vid ett annat utfall från Knieper-front d. 14 Mars, då

Cardell lät storma ett fältverk, men blef tillbakaslagen, deltogo

likaledes 3 sqvadroner husarer. D. 30 Mars utgingo 5

sqvadroner för att rekognoscera fiendens verk utanför Knieper-front.

Samtidigt rekognoscerade Major Essen med 2 sqvadroner

ställningen utanför Triebseer-front.

Vid det allmänna utfall, som verkställdes d. 1 April,

sedan man fått veta att Fransmännen börjat draga sig tillbaka,

hördé hela Mörnerska husarregementet i början till den högra

kolonnen, som gick på vägen till Grimme och Loitz; men längre

fram på dagen detascherades 3 sqvadroner deraf till venstrakolonnen, som gick på vägen till Greifswalde och Anklam.

Mindre afdelningar af reg:tet togo på flera ställen tillfånga

franska detaschementer, som blifvit afskurna. D. 3 inträffade båda

kolonnerna i Demmin och Anklam. Då Fransmännen några

dagar derefter åter framträngde och drefvo Svenskarne tillbaka

inom deras eget område, blef Öfverste Cardell på yttersta

ven-stra flygeln kringränd och instängd i Ückermünde; fastän

han sjelf kom undan, måste dock större delen af hans trupp,

som bestod af nära 700 man, kapitulera; till denna afdelning

hörde äfven 2 sqvadroner af Mörnerska husarerne under Major

Ridderstolpe.

Sedan stilleståndet i Schlatkow tilländalupit, inbröto

Fransmännen i medlet af Juli med mångdubbelt öfverlägsen styrka

på flera punkter samtidigt i svenska Pommern; Mörnerska

husarerne hörde då till arméns högra flygel, som hade att strida

mot den fiendtliga kolonn, hvilken framryckte öfver Damgarten;

2| sqvadron af regitet deltog i fäktningen vid Redebas d. 14

Juli. D. 19 Juli öfverfördes reg:tet till Rügen, och sedan

konventionen i Stralsund blifvit afslutad, afgick det i slutet af Sept.

till Ystad.

Till följande året ersattes de förluster, reg:tet lidit i

Tyskland. Det hörde då till den s. k. södra, i Skåne församlade

armén, hvilken skulle användas mot Danmark. År 1811

användes afdelningar af husarerne att stilla de oroligheter, som

på sommaren uppstodo i Skåne, med anledning af den nya

konskriptions-lagen. På våren 1813 öfverfördes reg:tet ¿11

Tyskland; det anfördes då af öfv. Cederström samt under

honom af Majorerne von Plomgren och von der Lancken; hvar

och en af de 8 sqvadronerna förstärktes med 25 man. Ett

detaschement af regitet hörde till den afdelning, som i slutet

af Maj på General Döbelös befallning under några dagar

besatte staden Hamburg. Husarerne tilldelades sedermera

General-Löjtnant Sköldebrands kavalleri-fördelning samt deltogo

med densamma i slagen vid Grossbeeren d. 23 Aug.,

Den-newitz d. 6 Sept. och Leipzig d. 18 Oct. Under tiden

mellan slagen vid Grossbeeren och Dennewitz var regrtet, jemte

2 jägare-bataljoner och 2 kanoner, förenadt med ryska

avantgardet.

Efter slaget vid Leipzig följde reg:tet med armén till

Holstein. Sedan Lübeck kapitulerat d. 5 Dec., erhöll Sköldebranduppdrag att d. 6 förfölja den afdragande garnisonen med sin

fördelning, som då bestod af 26 sqvadroner, hvaribland 7 af

Mör-nerska husarerna; den åttonde hade blifvit detascherad till

Gen.-Löjtn. Vegesacks fördelning. På aftonen samma dag anlände

Sköldebrand till grannskapet af staden Segeberg, som befanns

vara besatt af fienden. En sqvadron af Mörnerska husarerne

utsattes på fältvakt; en annan verkställde under natten en

rekognoscering. I dagningen d. 7 fortsatte Sköldebrand

förföljelsen; men fienden hade i god tid gifvit sig af och uppbrutit

alla broar efter sig, så att marschen betydligt fördröjdes. Först

på eftermiddagen uppnåddes Bornhöft, der de fiendtliga

trup-peme — till större delen Danskar, men äfven några franska

afdelningar — intagit en ställning för att uppehålla Svenskarne.

Byn var på alla sidor omgifven af jordvallar, planterade med

häckar och omgifna af diken; landsvägen, som gick genom byn,

var den enda tillgång, på hvilken man kunde komma fram; på

densamma stodo några kanoner; å ömse sidor voro häckarne

besatta med jägare, understödda af starka infanteriafdelningar.

Här var således intet tillfälle för kavalleriet att inlåta sig i

strid. Icke förty beslöt Sköldebrand •— som erinrade sig

slut-«-meningen af de ordres han erhållit, nemligen: ”H. K. H.

Kronprinsen väntar att generalen sätter svenska kavalleriet i respect”

— att våga det djerfva företaget att med en svag

kavalleri-af-delning storma en by, som var besatt med mångdubbelt större

styrka infanteri.

Då en del af sqvadroneme på förmiddagen blifvit

deta-scherade, en annan del blifvit efter, hade han för ögonblicket

på stället blott 12, hvilka tillsammans utgjorde 900 man. Dessa

uppställdes på slätten söder om byn sålunda, att 2 sqvadroner

Mörnerska husarer, anförde af Major von der Lancken, utgjorde

flankörer med deras understöd framför linien, som bildades af

5 sqvadroner Mörnerska husarer, anförde af öfv. Cederström,

till höger och 3 andra sqvadroner till venster; 2 utgjorde

reserven bakom linien. Klockan närmare 4 e. m. framryckte

svenska kavalleriet; när man kom på kanonhålls afstånd, gafs

signal åt flankörerna att blotta linien och sätta sig på

flyg-larne; Danskames kanon- och jägareld böijade då, fastän på

för stort afstånd. Emellertid ökades farten. Då man kom

närmare, kommenderade Sköldebrand ”marsch-marsch!” I

detsamma gaf det fiendtliga artilleriet en karteschsalfva; flera stu-pade. Men von der Lancken ropade ”hurra”, hvilket

upprepades af hela linien, som med vild fart rusade fram. Den

sqva-dron, som gick på eller bredvid landsvägen och vid hvilken

Sköldebrand befann sig, tog artilleriet och kom långt in i byn,

der de sammanhopade fiendtliga trupperna råkade i en

förskräcklig oordning. Åfven sqvadronerna på högra flygeln

lyckades komma öfver häckarne och jordvallame samt intränga

ett stycke i den genomskurna terrängen. Men på venstra

flygeln kunde hindren ej öfvervinnas; blott några mindre af

delningar förmådde der tränga in. Danskarne, som af det

oförmodade anfallet blifvit alldeles bragte ur fattningen, repade dock

snart mod samt böijade beskjuta de inträngda afdelningarne, så

att de efter hand måste draga sig ut på öppna fältet. Svårast

blef detta för den sqvadron, som kommit in i byn, och hvilken

Sköldebrand blott med stor möda förmådde samla och under

en korsande eld från de landsvägen omgifvande häckarne föra

ut på fältet. Här ämnade han åter formera Jinie och

verkställa ett nytt anfall; men som skymningen redan inbröt och

rapport ankom, att Danskarne hastigt utrymde byn och i den

genomskurna terrängen fortsatte sitt återtåg, afstod han

der-lfrån. Mörnerska husarerne förlorade i denna djerfva strid,

som förvärfvat regitet ett rättvist anseende, i döde:

Ryttmä-staren Planting-Berglood och Kornett Cock, jemte 13 husarer,

samt i sårade Of verste Cederström och 34 husarer, förutom en

mängd hästar. Bland reg:tets officerare, som utmärkte sig,

hafva blifvit nämnde öfv. Cederström, Majoreme von Plomgren

och von der Lancken, Ryttmästame Eklund och Gyllenkrook

samt Löjtnanterne Cervin, Bille, Bark, Ysedom, Ehrenstén och

Cronacker.

Reg:tet åtföljde derefter Sköldebrands fördelning till

fiendt-ligheternas afslutande genom freden i Kiel och deltog sedermera

i svenska arméns marsch till Belgien i Jan., Febr., Mars och

April 1814 öfver Lübeck, Boitzenburg, Minden, Cölln och

Maastricht till Lüttich och Brüssel, samt derifrån i Maj och Juni

samma väg tillbaka till Mecklenburg, från hvars hamnar det

sedermera öfverskeppades till Sverige. Under norska fälttåget

tilldelades 4 sqvadroner af reg:tet åt Sandels och lika många

åt Boyes fördelning (den andra och tredje). Men kavalleriet

kunde, i anseende till landets brutna beskaffenhet, användas till

föga annat än patrullering.

År 1815 vidtogs i afseende på reg:tets organisation den

förändringen, att dess styrka nedsattes från 8 till 6 sqvadroner,

hvilka hvardera skulle räkna 100 man med 83—84 hästar. År

1816 efterträddes Mörner i chefskapet af Gustaf Bror

Cederström; chefer efter honom hafva varit Magnus Stackelberg från

1823, Achates Carl von Platen från 1830, Frans Alexander

Sjökrona från 1848, Carl Magnus Ludvig Björnstjerna från

1858 och Claes Arvid Bror Cederström från 1864.

N:o 8. Kongl. Jemtlands Häst-Jägare-Corps.

Efter Carl X:s död blef man betänkt på att i Jemtland, som

redan 1645 genom freden i Brömsebro tillfallit Sverge, bland

annat krigsfolk uppsätta 2 kompanier ryttare på 150 man

hvar-dera för gränsförsvaret mot Norge. Huruvida dessa kompanier

då verkligen kommo till stånd, har förf. likväl svårt att afgöra.

I ett förslag öfver fördelningen af rikets krigsmagt under Carl

-XI:s krig år 1677 omnämnes dock 300 ryttare i Jemtland.

Genom Carl XI:s indelningsverk nedsattes ryttarnes antal

der-städes till ett kompani på 100 man, som kallades Jemtlands

kavalleri-sqvadron och lydde under chefen för Jemtlands reg:te.

Bland dess första Ryttmästare må nämnas Magnus Gabriel

WiUensens från 1679, Frans Gardemien från1698, Staffan Frisk från 1704 och Johan Jakob Rickman från 1718.

Sqvadronen, som uppbådades till gränsförsvar såväl år

1700 som 1709, deltog äfven i Armfelts olyckliga tåg till

Trondhjem 1718. D. 27 Aug. sistnämnde år inbröt Armfelt

med 6,500 man, som hittills legat i Helsingland, öfver norska

gränsen, der nu stora vägen, hvilken då likväl ej fanns, går

fram. Redan i vestra Jemtland hade han vid frammarschen

stött på stora svårigheter, emedan derstädes hvarken bebodda

orter, vägar eller lrfsmedel funnos. Dessa svårigheter ökades

till sådan grad i Norge, att de blefvo nästan oöfvervinneliga.

I böijan eröfrades visserligen några små skansar — Stene- och

Skognäs skans i grannskapet af Stikklestad och Levanger —

hvilka besattes för att skydda förbindelse-linien. Men vid

framkomsten till Stördalselfven (d. 9 Sept.) hade densamma, hvars

södra strand var besatt af fienden, så uppsvällt af ett

långvarigt regn, att Armfelt ej kunde komma öfver, utan af brist på

lifsmedel måste retirera till Levanger. Derifrån kuode han först

i slutet af Oct. åter uppbryta. Men efter framkomsten till

Trondhjem (d. 6 Nov.), befanns denna stad så väl befåstad att

mot densamma ingenting med våld ansågs kunna uträttas. Och

då fullkomlig brist på underhållsmedel gjorde det omöjligt att

ligga stilla och inlåta sig i någon belägring, hvilket äfven

försvårades derigenom, att fienden beherrskade alla sjöförbindelser,

måste Armfelt, som ej heller ville gå tillbaka, ytterligare

fördjupa sig i landet. Han slog en brygga öfver Nidelfven och lät

till en början (i medlet af Nov.) kavalleriet längst med

Guutelfs-dalen framrycka öfver Dovrefjäll till Rörås kopparverk.

Infanteriet följde snart efter öfver Melhus och Stören till Holtaalen (4

mil norr om Rörås), der kavalleriet förenade sig med detsamma.

Här lågo Svenskarne stilla någon tid, kämpande med

försakelser af alla slag och dagligen sammansmältande till antalet.

Men sedan Armfelt för sin overksamhet erhållit ett skarpt bref

från Carl XII, ansåg han sig slutligen böra uppbryta från

Holtaalen och öfver tvärfjällen gå i rakt nordlig rigtning för att

uppnå de eröfrade skansarne på förbindelse-linien. Den 26

Dec. anträddes tåget i nordvestlig rigtning öfver

Bockhammar-fjället till Tydals kyrka i Nidelfsdalen. Redan under denna

marsch förlorades en mängd folk genom en oförmodad

snöstorm. Från Tydal ämnade Armfelt fortsätta marschen rakt

norrut till trakten af Stikklestad. Men då fjällen i denna

riktning Tedan blifvit ogångbare genom snön, och vid samma tid

de första ryktena om Carl XH:s död inträffade, beslöt han att gå

tillbaka till Sverige och taga vägen i nordostlig rigtning till

Handöl vid Ånn-sjön, den närmaste byn på svenskt område. Det

var på denna marsch, som under de första dagarne af år 1719 en

så förfärlig köld jemte snöyra plötsligt inträffade, att 600 man

fröso ihjäl, 200 förfröso händer och fötter och 300 insjuknade,

hvaijemte hela artilleriet och trossen måste lemnas efter. Att

4,000 man, såsom åtskilliga källor uppgifva, dessa dagar skola

hafva omkommit, är så mycket mindre sannolikt, som hela

corpsen vid denna tid förmodligen ej uppgick till samma styrka.

Säkert är emellertid, att dess lidanden fortforo under marschen

genom Jemtland till de gamla qvårteren i Gefleborgs län, samt

att genom de långa försakelserna en fältsjuka uppstod, som

bortryckte många, så att ett halft år derefter blott hälften af

corpsen var tjenstbar.

Under återstoden af 1700-talet bief kavalleri-kompaniet för

öfrigt blott en gång uppbådadt till krigstjenst, nemligen vidNorrmännens fredsbrott 1788. Ryttmästare under denna tid

voro Johan Blum från 1719, Anders örbom från 1727,

Leon-hard Svede från 1740, Niklas Adolf Krcemer från 1742. David

Samuel SU/verstolpe från 1764, Erik Johan örbom från 1773,

Nils Silfversköld från 1778, Pehr Alexander Rudbeck från 1783

och Johan Herman Tideman från 1786. År 1802 förändrades

namnet till Jemtlands Hästjägare-sqvadron. Sqvadronen

tilldelades i Mars 1808 den under Öfv. Bergenstråles befäl i

Jemt-land sammandragna s. k. norra fördelningen, hvilken dessutom

bestod af Jemtlands reg:te och 1 bataljon af Vesterbottens. Vid

sommarens början sändes fördelningen eller, rättare sagdt,

brigaden till Umeå, bvarest en del af densamma, bvaribland äfven

25 hästjägare, d. 22 Juni inskeppades för att verkställa ett

anfall på Wasa. Som man känner, misslyckades dock anfallet

(d. 24—26 Juni) och brigaden måste åter inskeppas. Den

landsattes dock snart derefter längre norrut vid Gamla Carleby,

hvarifrån den beordrades att gå in i landet för att stöta till

Öfv.-Löjtn. von Fieandts afdelning, hvilken från Karstula och

Lintulaks, förföljd af en öfverlägsen fiende, retirerade till Gamla

Carleby. Föreningen skedde d. 11 Juli vid Dunkar, och nu

kunde von Fieandt åter framrycka till Karstula samt der

befästa sig. Efter Bergenstråle, som blef sårad vid Wasa, hade

Öfv. von Essen erhållit befälet öfver den nu s. k. svenska

brigaden. Af den sednare afgick en del till hufvudhären vid Alavo;

återstoden jemte hästjägare-afdelningen qvarstannade hos von

Fieandt, hvilken d. 21 Aug. vid Karstula blef anfallen med stor

öfvermagt och slagen samt tvungen att retirera till grannskapet

af Gamla Carleby, der han i slutet af Sept. förenade sig med

den från Oravais retirerande hufvudstyrkan.

Hästjägare-afdelningen medföljde sedan på tåget kring Bottniska viken och fick

vid årets slut återvända till Jemtland. Den återstående delen

af sqvadronen vistades hela året i Norrland. Följande år hörde

den till den corps, med hvilken von Döbeln i Juli hindrade de

öfver fjällen inbrytande Norrmännen att framtränga, derigenom

att han vid Bleckåsen spärrade vägen för dem och instängde

dem; de tvungos der att ingå ett stillestånd, enligt hvilket de

förbundcr sig återvända öfver fjällen och ersätta den skada de

förorsakat.

År 1812 blef Henrik von Bahr Ryttmästare för

sqvadronen, hvilken sommaren 1814 för sista gången uppbådades motNorrmännen samt tilldelade» arméns elfte eller

Jemtlands-bri-gaden under öfv. Eek. År 1830 formerades i provinsen en ny

sqvadron, derigenom att af Jemtlands reg:te indrogos 200 rotar

(25 per kompani), hvaraf hälften skulle hålla häst och hälften

karl; denna s. k. rothålls-sqvadron borde tillsammans med den

gamla rusthålls-sqvadronen bilda Jemtlands Hästjägare-corps.

Emellertid anbefalldes år 1846 en ny indelning af hela

provinsen, som genomfördes år 1853 och enligt hvilken hela

corp-sen sattes på samma fot som 1830 rothållssqvadronen, d. v. s.

att af 400 rotar hvarannan skulle hålla häst och hvarannan

karl. De båda sqvadronema stodo ända till detta sistnämnda år

under omedelbart befäl af chefen för Jemtlands Fältjägare-corps

utom åren från 1834 till 1840, då de under honom

kommenderades af Majoren Carl JuMus Vult von Stegem. 1853

åtskiljdes de båda corpsema fullkomligt och erhöll Hästjägare-,

corpsen då äfven sin förste sjelfständige chef, nemligen Georg

Adlersparre.

N:o 6. Kongl. Vestgöta Regemente.

Detta reg:te härstammar från det fordna- Vestgöta rytteriet,

som till år 1811 var beridet. Om dess tidigare öden har man

något närmare underrättelser, än fallet är med de andra

kavalleriregiterna. Redan under Gustaf Wasas befrielsekrig 1521

— 1523 finner man spår, att Vestgötarne till häst varit med.

Då den fördrifne Konung Christian II från Nederländerna 15.31

återkom till Norge samt från Bohuslän inföll i Vestergötland,

hörde sistnämnde landskaps ryttare till den armé, som under

Lars Siggeson Sparres befäl dref honom tillbaka till Norge.

Ar 1534 utgjorde de en del af den här, som under Johan

Thure-son Roos’ befäl af Gustaf I sändes till svågerns, Christian IILs,

hjelp mot Liibeckame och det parti, som ville återinsätta

Christian II på thronen; Roos intog Halland och en del af Skåne

samt slog den fiendtliga hären i grund vid Helsingborg d.

14 Jan. 1535. Under Dackefejden 1542 stredo Vestgötarne, aå

väl till häst som fot, i Småland under befäl af Gustaf Olsson

Stenbock (till Torpa) och bidrogo verksamt till upprorets

dämpande.

Under Erik XIV:s regering bevistade Vestgöta ryttare

kriget mot Danmark, som började 1563. De utgjorde en del af

den armé, som nämnde år under Konungens och Nils Bojes

befäl inryckte i Halland samt förgäfves belägrade Halmstad.

År 1564 inföllo de åter jemte annat krigsfolk i Halland och

härjade landet. År 1565 följde de med Nils Bojes armé till

Warberg samt bevistade stadens belägring och intagande;

del-togo sedermera i det samma år d. 20 Oct. inträffande

slaget vid Ax torn a, der Jakob Henrikson Hästesko förde

befälet. År 1566 voro de med, då Danskarne, som inryckt i

Vestergötland och uppbrännt Skara, af Carl de Mornay blefvo

slagna på skogen vid Alingsås. År 1568 deltogo de under be-

fäl af Gustaf Olsson Stenbock i upproret mot Erik XIV och

dennes störtande. Stridde slutligen under Johan III:s och

Hertig Carls befäl i Halland och Skåne åren 1569 och 1570 till

freden i Stettin i slutet af sistnämnde år.

Ar 1593 (i Aug.) räknade Vestgöta ryttare 544 man.

Under stridigheterna mellan Sigismund och Hertig Carl år 1598

slöto sig Vestgöta ryttare till den förres parti och tågade

under Göran Nilsson Posses befäl i slutet af Juli till Calmar.

De följde sedermera i Aug. med det öfriga rytteriet kustvägen

till Stegeborg samt bevistade såväl slaget derstädes d. 9 Sept.

som det vid Linköping d. 27 Sept. I sistnämnde strid hörde

de till högra flygeln och sändes af Sigismund öfver Lilla

Stånge-bron för att understödja det framför densamma stridande

utländska fotfolket. Men när de ryckt öfver bron, kom en vid

namn Nils Rasch och ropade, att de skulle skona sina

landsmän; Posse, som trodde att detta skedde på Sigismunds

befallning, stannade overksam vid bron. Emellertid blef det

utländska fotfolket slaget af Hertigens folk och rusade i vild flykt

mot bron. Äfven Vestgöta ryttare öfverändakastades af den

förföljande fienden; och då alla på en gång försökte fly öfver

bron, uppstod en förfärlig trängsel, så att många störtade i

vattnet och omkommo; andra blef vo nedhuggna på stranden.

Efter slaget vid Stångebro öfvergingo Vestgöta ryttare på

Hertigens sida. De deltogo sedermera i tåget till Liffland år

1605 samt bevistade det olyckliga slaget vid Kirchholm d.

17 Sept. samma år; der voro de indelade på 4 fanor, som

tillsammans räknade 546 man, samt anfördes af Sigge Arvidson,

Erik Börjelson, Nils Drake och Claes Knutson slaget stupade

öfver 200 ryttare. Åren 1611 och 1612 togo Vestgöta ryttare

en verksam del i kriget mot Danmark under befäl af

fältöf-versten Jesper Mattson Kruse; då Danskarne i början af 1612

inf öllo i Vestergötland och uppbrände Skara, bortdrefvos de

derifrån af en fana Vestgöta ryttare under Ryttmästaren Jon

Stork. I den snart derefter d. 21 Febr. inträffande striden vid

Skillingehed utmärkte sig äfven en annan Ryttmästare vid

namn Anders Erik Håsihvfvud med en fana af 300 man.

Efter freden i Knäröd öfverfördes till Ingermanland en fana af

250 man under Otto Scheding samt deltog i ryska kriget till

1615, då den hemförlofvades.Enligt en förteckning på rikets krigsmagt af 1617 skulle

Vestgöta ryttare då utgöras af 2 fanor på 250 man hvardera. I

en dylik förteckning för följande år bildade de likväl blott i

fana på 287 man under Jom Person, hvilken då utsändes till

Liffland ocb deltog i sommarens fälttåg. Bland trupper, som

1621 öfverfördes till Rigas belägring, var äfven en fana

Vestgötar på 125 man; den förstärktes följande år med en ny

fana eller, som det nu började kallas, ett kompani på 125 man.

I en förteckning öfver rikets krigsmagt af år 1623 upptagas

Vestgöta ryttare till 3 kompanier å 125 man. År 1625

öfverfördes 2 kompanier till Liffland under Erik Soops och Lars

Larssons befäl samt bevistade fälttåget såväl under detta år som

följande års böijan. Lars Larsson var en tid kommendant på

Seelburg. Båda kompanierna bevistade slaget vid Wa 11bof

d. 7 Jan. 1626; Larssons inqvarterades härefter i Sesswegen,

Soops i Pebal. Efter att hafva bevistat årets fälttåg i

Liffland återfördes de på hösten till Sverige. 1 slutet af Juni

samma år öfverfördes till Preussen 5 kompanier, hvilka

under Erik Soops befäl bevistade årets fälttåg i Preussen och

särskildt undsättningen af Mewe d. 21 Sept. År 1627

sammandrogos Vestgöta ryttare i medlet af Juli jemte den

öf-riga hären vid Käsemarkt och tågade derifrån till

Mohrun-gen, der de preussiska trupper, som från Königsberg

försökte gå till Graudentz och undsätta Polackame, skingrades.

Härefter fördes hären till lägret vid Dirschau, hvarest d. 8

Aug. den fäktning egde rum, der Gustaf Adolf blef sårad och

i hvilken äfven Vestgöta ryttare deltogo. De förlädes

sedermera till Braunsbérg i vinterqvarter. Våren 1628 öfverfördes

åter 4 kompanier från Sverige, så att hela reg:tet, nu för

första gången komplett på 8 kompanier (ty 1 synes blifvit

indraget), var på preussisk botten. Erik Soop blef dess första

öfverste. Reg:tet låg vid böijan af fälttåget i lägret vid

Dirschau för att observera Polackame, som befunno sig vid Mewe,

medföljde sedermera (i Aug.) på tåget till Graudentz samt

derifrån till Strassburg (Sept.), hvars belägring bevistades.

På hösten afgingo 6 kompanier till Sverige; de 2 återstående

förlädes till Pillau, der de lågo till hösten 1629, då de

återfördes till Sverige. Fastän Erik Soop personligen bevistade

fäktningen vid Stuhm d. 17 Juni 1629, der han räddade Konungen

från fångenskap, var således icke hans reg:te med derstädes.År 1630 utgick hela reg:tet, 1,000 man starkt, med Gustaf

Adolf till Peenemünde och tågade efter landstigningen jemte

det öfriga rytteriet i Juli öfver öarne Usedom och Wollin till

Stettin; 7 kompanier (688 man) deltogo i expeditionen till

Mecklenburg i slutet af Sept. samt i eröfringen af Damgarten

och Ribbenitz. Den ena hälften af reg:tet (350 man)

förlädes härefter på ön Rügen; den andra (300 man) återfördes till

Stettin samt bevistade i slutet af året tåget mot

Greiffenhagen och fiendens förföljelse till Küstrin och Landsberg. I

slutet af Febr., då Tilly nalkades Vor-Pommern, sammandrogs

döck hela reg:tet vid Pasewalck, medföljde sedan till lägret vid

Schwedt (d. 8—26 Mars) och bevistade derefter Frankfurths

eröfring (i böijan af April).

Vestgöta ryttare deltogo sedan i hufvudhärens rörelser för

Magdeburgs undsättning (Maj), i öfvergången af Elbe vid

Tangermünde (Juli), i fäktningen vid Bürgst all d. 17 Juli och

förlädes derefter i lägret vid Werben (Juli—Aug.). 1 slaget

vid Leipzig d. 7 Sept. var reg:tet formeradt på en enda stor

sqvadron ä 400 man och stod i början på högra flygelns

första treffen; men då Tilly slagit sachsiska hären på flykten,

de-tascherades det att förlänga Svenskarnes venstra flygel under

Horn samt bidrog derstädes genom en utmärkt tapperhet

verksamt att tillbakahålla Tillys öfverlägsna massor. Det följde på

hösten Konungen genom Thüringen till Franken och derifrån

till Rhen och Maintz, i hvars grannskap det öfvervintrade. Der

förlorade det sin chef, som dog i Mars 1632; i hans ställe

kom brödren Knut Soop. Regitet drog följande vår med

huf-vudhären tillbaka till Franken och sedan till Bajern samt

bevistade öfvergångén af Lech d. 5 April 1632, hvarest det

stod på högra flygelns första treffen och således hörde till de

trupper, som under Hertig Bernhards af Weimar befäl först,

vadaide öfver floden och slog det bajerska kavalleriet.

Medföljde sedermera Konungen på hans marscher (April—Juni)

ända till lägret vid Nürnberg (Juli och Aug.). Vid anfallet på

Alte Feste d. 24 Aug. stod reg:tet, formeradt på 1 sqvadron,

på venstra flygelns första treffen, men kom, liksom större

delen af det öfriga kavalleriet, i anseende till terrängens

beskaffenhet ej att taga någon del i striden. Följde sedermera med

Konungen till Donau samt derifrån öfver Nürnberg och

Arnstadt till Erfurth och Naumburg. I slaget vid Lützen d. 6

Svensk Krigshist. 14Nov. 1632, stod reg:tet på högra flygelns första treffen samt

var formeradt på en sqvadron, hvilken utgjorde den andra från

höger. Inqvarterades till början af följande år i Belzig och

Lumzig.

År 1633 följde Vestgöta ryttare, jemte det öfriga svenska,

inhemska rytteriet, med Hertig Georgs af Lüneburg och

Knip-hausens armé till Neder-Sachsen (Hannover), hvarest de snart

derefter bevistade den berömda öfvergången af Weser-floden

vid Rinteln (d. 2 Mars), samt längre fram slaget vid

Oldendorf (d. 28 Juni), der de stodo på högra flygeln. I Aug.

samma år gingo de med det öfriga rytteriet öfver Wesel till

Nederländerna för att bispringa Prinsen af Oranien, hvilken stod

i ett befästadt läger straxt söder om Hertzogenbusch.

Der-städes förblefvo de till i Oct., då de jemte Holländska armén

tågade till Maastricht och Venloo, hvarifrån de öfver Wesel

återvände till Westfalen, dit de anlände i lagom tid, för att

jemte Kniphausens öfriga trupper tillintetgöra den flendtliga

Generalen Bönnighausens försök att från Cölln framtränga till

Weser.

År 1634 deltogo Vestgöta ryttare, som jemte det öfriga

inhemska rytteriet ställdes under Gen.-Major Stålhandskes

befäl, vid vårens böijan i krigsrörelsema i Westfalen, men af

tågade i slutet af April till Brandenburg, der de förenade sig

med den derstädes under Johan Banérs befäl samlade hären,

hvarefter de med densamma bevistade Frankfurth a. d. Oders

eröfring (i Maj), Glogaus belägring (i Juni), marschen derifrån

till Prag (i Juli) samt slutligen (på hösten) det af nederlaget

vid Nördlingen föranledda återtåget till Thüringen, hvarest

reg:tet sedermera fick sig Grefskapet Hohenstein vid

Hartzber-get anvisadt till vinterqvarter.

Följande vår upplöstes det sålunda, att de ryttare, som så

önskade, fingo stanna qvar i Tyskland, der de införlifvades med

tyska reg:ter, de öfriga hemsändes till Sverige för att utgöra

stam till det derstädes nyuppsatta reg:tet. År 1636 på våren

utgingo 2 kompanier under Öfv.-Löjtn. Harald Stakes befäl till

Pommern, hvarest de användes till 1638 på våren, då de blefvo

aflöste af reg:tets 6 öfriga kompanier. Samtidigt blef Harald

Stake chef efter Knut Soop. Nämnde kompanier qvarblefvo

trenne år i Pommern, till hvars försvar de användes; våren

1640 förstärktes de med 250 rekryter; följande vår återsändesde till Sverige. År 1643 utsändes åter 4 kompanier till

Pommern, hvilka likväl på hösten samma år återvände till

fäderneslandet. Reg:tet tilldelades derefter den armé, med hvilken

Fältmarskalken Horn i medlet af Febr. 1644 från Wemamo

inbröt i Skåne, som då tillhörde Danmark, samt tågade till

Helsingborg och efter dess eröfring till Lund, i hvars

grannskap en del deraf bevistade en fäktning vid Getinge d. 17

Mars. Det medföljde derefter hufvudhären till Landskrona,

som intogs d. 17 April, hvarefter den vände sig till

Christian-stad, hvars belägring påbörjades. Härifrån måste Horn dock

i böljan af Maj vända sig till Halland för att undsätta

Göteborg, som belägrades af danske Konungen Christian IV;

Laholm eröfrades (d. 15 Maj) och armén framryckte till

Halmstad. Men då Horn derstädes fick underrättelse att Konung

Christian upphäft Göteborgs belägring, nöjde han sig med att

dit afsända Gen.-Löjtn. Kagg med halfva Vestgöta rytteri samt

några hundrade knektar; med dessa och andra trupper företog

Kagg d. 1 Aug. en expedition till Hisingen, som rensades

från fiender. Under tiden hade Horn återvändt till Skåne och

beslutat att belägra nämnde landskaps hufvudfästning Malmö;

vid stadens inneslutande d. 18 Juni hade den återstående

delen af Vestgöta ryttare under öfv. Stakes befäl en fäktning

med Danskame. Horn tillbragte sedermera hela sommaren och

hösten med Malmös blokad, till dess han slutligen i Nov. lät

armén intaga vinterqvarter i södra Skåne kring Ystad. I April

1645 gick armén åter i fält och eröfrade först Blekinge,

hvarefter Horn för andra gången företog Christianstads

inneslut-ning, fastän utan resultat, hvarföre han i Juli tågade till Malmö,

med hvars blokad han var sysselsatt, då freden i Brömsebro

(d. 13 Aug.) afslutade kriget; under tiden hade emellertid Harald

Stake med Vestgöta ryttare blifvit detascherad att betäcka

Smålands gräns mot Halland; i förening med Lars Kaggs trupper

i Vestergötland hade han d. 5 Aug. vid Mölndals-ån en

fäktning med Danskarne, hvilka åter framryckt mot Göteborg, men

nu blifvit tillbakaslagne.

e O i#

Ar 1648 blef Lars Kruse Ofverste för reg:tet, hvaraf

samma år 4 kompanier utgingo, hvilka förmodligen deltogo i Carl

Gustafs fälttåg i Böhmen samma år; återfördes våren derpå

till Sverige.Under Carl X:s regering deltog reg:tet såväl i hans polska

som danska krig. Det utgick i J[uli 1055 med Konungen till

Wolgast och Stettin samt tågade derefter under loppet af Aug.

till Warschau, i hvars grannskap det sedermera i Sept. och

Oct. under Rikstygmästaren Stenbocks befäl låg i läger vid

Nowydwor; deltog följaktligen i striden vid Modlin d. 22 Dec.,

der det Lithauiska adelsuppbådet skingrades. Efter Konungens

återkomst från Krakau medföljde det hufvudhären öfver Thom

och Elbingen till Königsberg (i Nov. och Dec.), samt derifrån

på det mödosamma vintertåget till och från Jaroslaw (Jan.—

Mars), hvarunder det såväl bevistade slaget vid G olo mbo d. 8

Febr. 1656 (der det formeradt på 2 sqvadroner stod ungefär i

midten af första treffen), som öfvergången af San d. 26 Mars.

Efter återkomsten till W arschau gick regrtet med svenska

huf-vudstyrkan till vestra Polen och bevistade slaget vid Gnesen

d. 27 April 1656, der det, formeradt på 2 sqvadroner, stod

på högra flygelns första treffen. Deltog vidare i de derpå

följande marscherna (i Maj) till lägret vid Nowydwor (d. 4 Juni

-~-!7 Juli). I slaget vid Warscbau d. 18—20 Juli 1656 var

regitet äfven formeradt på 2 sqvadroner, hvilka den första

dagen och hälften af den andra hörde till avantgardet och högra

flygelns första treffen under Pfaltzgrefven af Sultzbach, men

under senare hälften af andra dagen och hela den tredje till

venstra * flygelns första treffen. Regitet inqvarterades följande

höst norr om Weichseln i grannskapet af Plock. Bevistade

derefter såväl det korta vinterfälttåget i Preussen 1656—1657,

som Garl X:s samtliga marscher till och med Rakoczy samt

deltog således i tåget från Thom till Zawichost (i Mars), der

föreningen skedde med Siebenbiirgska armén, och sedermera till

Brzesc-Litewski (i April och Maj) samt derifrån slutligen

tillbaka till Bromberg.

Reg:tet tågade derefter med Konungen till Danmark samt

bevistade belägringen af Fredriks udde och stormningen af

nämnde fästning d. 26 Oct. 1657, gick vidare i Jan. 1658

öfver Lilla Bält (utan att likväl deltaga i striden vid Iversnäs)

samt d. 7 Febr. öfver Stora Bält. Hvar det sedermera

användes, är osäkert, dock bevistade en del deraf stormningen af

Köpenhamn natten till d. 11 Febr. 1659, der det hörde till

hufvudkolonnens kavalleri-reserv under Pfaltzgrefven« af

Sultzbach befäl.I Sverige uppsattes 1656 4 nya kompanier, hvilka deltogo

i slaget vid Gennevadsbro d. 13 Aug. 1657. År 1656 blef

Generalen Baron Henrik Hom af Marienborg samt år 1658

Olof Silfverlod reg:tets chef.

Silfverlod efterträddes 1660 af Axel Julius De la Gardie

och denne 1665 af Per Hjerta. Reg:tet hörde sommaren 1675

till Bohuslänska armén under Ascheberg, men deltog de trenne

följande åren i hufvudhärens marscher och tåg i södra Sverige.

Det afgick på våren 1676 till Malmö för att utgöra en del af den

der mot Danmark samlade hären; deltog derpå i svenska arméns

återtåg öfver Christianstad och Carlshamn till Wexiö samt

sedermera i tåget till Halland (i Juni och Aug.); bevistade,

for-meradt på 4 sqvadroner, slaget vid Halmstad d. 17 Aug. 1676,

der det stod på första treffens venstra flygel; medföljde

deref-ter hufvudhären till lägret vid Syllinge och derifrån (i Oct.)

till samlingsplatsen vid Ljungby, der det räknade 754 man.

Deltog sedermera i infallet i Skåne, i det derefter följande

svältkriget i lägren vid Bårslöf och vid Stora Haije, samt slutligen

i slaget vid Lund d. 4 Dec. 1676. Vestgöta ryttare, som

sammansmält till 400 man, voro der formerade på 4 svaga

sqvadroner, hvilka i första striden stodo på första treffens venstra

flygel, hvilken af fienden blef slagen; i andra striden voro de

indelade på 2 sqvadroner, hvilka hade samma plats som i den

första. Under den påföljande vintern fingo de draga till

hemorten för att rekrytera sig. Tidigt på våren 1677

nedmarsche-rade de åter till hufvudhären vid Wä samt tågade derifrån (i

April) med Konungen till lägret vid Rönneberga högar (nära

Landskrona), der de räknade 600 man. Bevistade derefter så

väl det ryktbara återtåget derifrån till Christianstad (d. 27—31

Maj), som slaget vid Landskrona d. 14 Juli 1677, i hvilket

sednare de räknade 500 man samt, efter vanligheten, formerade

på 4 sqvadroner, stodo på venstra flygeln. Under återstående

delen af fälttåget medföljde de hufvudhären på hastmarschen

till Christianstad och tillbaka till Norr-Weddinge (i medlet af

Aug.), hvarefter de i slutet af Sept. fingo marschera till

Halland för att komma Bohuslänska hären, som blifvit slagen

vid Uddevalla, till undsättning; men då den värsta faran var

förbi hemsändes de till Vestergötland att rekrytera. Vid samma

tid blef Johan Uggla efter Hjerta chef för reg:tet, som våren

1678, 950 man starkt, åter marscherade ned till hufvudhären,hvilken sammandrogs vid Christianstad; det bevistade derefter

nämnde stads belägring och eröfring (Juli och Aug.), hvarefter

det med armén gick till Norr-Weddinge, hvarifrån det i Ocfc.

fick gå hem i vinterqvarter. År 1679 tillhörde regrtet

Bohuslänska armén under Riksamiralen Stenbocks befäl samt

bevistade dennes tåg mot Uddevalla.

År 1679 blef Georg Zelow reg:tets Öfverste. Han

efterträddes år 1708 af Lars Hjerta. Reg:tet tilldelades år 1700

den i Skåne mot Danmark samlade hären och öfverfördes i

Juli till Seland. Återkommet till Sverige efter freden i

Traven-thal, låg det hemma i landet under Carl XH:s polska och

ryska fälttåg. Deltog derefter år 1710 i Stenbocks skånska

fälttåg och bevistade d. 28 Febr. slaget vid Helsingborg, der

det, formeradt på 6 sqvadroner och anfördt af Öfv. Hjerta och

Öfv.-Löjtn. Cronberg stod ytterst på första treffens venstra

flygel samt genom sin tapperhet verksamt bidrog till slagets

lyckliga utgång. Samma år blef Carl Gustaf Ducker öfverste för

reg:tet, af hvilket under hans befäl hösten 1712 6 kompanier

öfverfördes till Pommern och deltogo i Mecklenburgska

fälttåget samt bevistade slaget vid Gadebusch d. 20 Dec.

Der-städes stod regrtet, formeradt på 8 sqvadroner, på högra

flygelns första treffen och utmärkte sig likaledes genom särdeles

tapperhet. Följde sedan med Stenbock till Holstein, blef

inne-stängdt i Tönningen och måste genom kapitulationen af d. 6

Maj-1713 gifva sig krigsfånget.

Återuppsatt i Sverige de följande åren, bevistade regrtet år

1716 Carl Xllrs norska fälttåg. Det hörde till den af General

Mörner anförda kolonnen (6,000 man), som i slutet af Febr.

från Wenersborg öfver Högen samt förbi Fredrikshall och

Fredriksstad framträngde till Moss och Hölen (Soner), der den

d. 8 Mars förenade sig med Konungens kolonn, som, 3,000

man stark, inbrutit från vermländska sidan (öfver Höland,

Bla-kier och Enebak, kringgående öierens norra ända). Med båda

kolonnerne tågade Carl XII till Christiania, der han inryckte

d. 11 Mars, och hvarest han sedan qvarlåg i 5 veckor. Men

då han ej under vintren och ännu mindre på våren vid

källossningen kunde förfölja de norska trupperna i de vilda

bergstrakter, dit de dragit sig tillbaka, äfvensom lifsmedel böljade

tryta, såg han sig nödsakad att i slutet af April öfvergifva

Christiania och öfver Onstasund och Rakkestad retirera tul Torpumoch Berg mellan de fiendtliga ffistningame Fredrikshall oeh

Fredriksstad, der han sedan låg stilla i trenne månader. Och

då äfven vistandet härstädes i följd af underhållets

svårighet längre fram blef omöjligt, måste han, efter en misslyckad

stormning på Fredrikshall och sedan Tordenskjold vid Dynekil

förstört hans transportflotta, i slutet af Juli öfvergifva Norge

och draga sig till Bohuslän. Detta fälttåg lärer kostat honom

4,000 man.

Vestgöta rytteri bevistade sedermera 1718 års fälttåg i Norge,

i hvilket land det i medlet af Nov. med Diickers kolonn

intågade från Bohuslän öfver Svinesund, hvarefter det under

belägringen af Fredrikshall låg inqvarteradt mellan Skieberg och

Hafslund, till dess Carl Xlhs död i början af Dec. föranledde

svenska arméns återtåg.

Chefer voro i böijan af frihetstiden Carl Gustaf Frölich

från 1719, Carl Gustaf Kruse från 1722, Axel Sparre från

1731, Didrik Löwenstem från 1737 samt Johan Fredrik v.

Di-dron från 1740. År 1741 om hösten öfverfördes 450 man af

regitet till Nyländska kusten och förlädes derefter i qvarter

kring Orihmattila. Följande sommar deltog nämnde afdelning

i arméns skymfliga reträtt från Kymmenegård till Helsingfors

(Juli—Aug.), men bevistade d. 8 Aug. under befäl af en Major

Hård med heder en förpostfäktning vid Helsinge kyrkby. I

kapitulationen vid Helsingfors d. 20 Aug. måste den jemte det

öfnga svenska kavalleriet, som anfördes af Öfv. Freidenfelt,

utfösta sig att anträda återmarschen till Sverige landvägen kring

Bottniska viken. Men vid ankomsten till Wasa inskeppade sig

Freidenfelt derstädes, qvarlemnande hästame, samt begaf sig

till Umeå, hvarifrån han sändes till Kemi elf, att följande

vin-tren och våren försvara riksgränsen mot Ryssarne. År 1747

blef Johan Fredrik v. Kaulbars reg:tets chef och år 1749 Axel

Wrede Sparre.

Af Vestgöta kavalleri finner man att åtminstone 6

sqva-droner bevistat pommerska kriget. År 1758 hörde det till

huf-vudhären och medföljde på tåget till Neu-Ruppin och

återmarschen till Prentzlow; härifrån detascherades det d. 22 Oct.

jemte andra trupper till staden Anklam, som en från Stettin

utsänd fiendtlig afdelning besatt, men hvilken vid Svenskames

ankomst drog sig tillbaka. År 1759 hörde 3 sqvadroner till

Gen.-Löjtn. Fersens afdelning, hvilken på sommaren bemägti-gade sig öarne Usedom och Wollin; nämnde sqvadroner voro

närvarande vid stormningen såväl af Svinemünde d. 26 Aug.

som vid Wollin d. 16 Sept.; gingo sedermera tillbaka till

hufvudhären, som låg i läger vid Pasewalck. Reg:tet hörde i Jan.

1760 till de trupper, med hvilka Gen. Lantingshausen utdref

de i svenska Pommern inryckta Preussarne. I fäktningen vid

Kavel-passet d. 29 Aug. 1760 utmärkte sig Vestgöta ryttare

under öfv. Sparre särdeles, derigenom att de banade väg för

armén, som var på marsch från Demmin till Prentzlow, samt

undandrefvo de preussiska eftertrupperne öfver en mil. Åfven

i striden vid Demmin d. 19 Juli 1761, då armén inbröt på

det fiendtliga området, tågade Vestgöta ryttare i spetsen för

densamma och slogo med mycken tapperhet på flygten de

midt-emot stående preussiska trupperna, hvaraf en stor del dödades

eller togs till fånga (220 man). Tre sqvadroner af reg;tet

del-togo snart derefter, d. 6 Aug., i fäktningen vid Röpenack

samt bidrogo i väsendtlig mån till stridens lyckliga utgång.

Samma sqvadroner bevistade likaledes fäktningen vid Friedland

d. 14 Aug. samt den vid Taschenberg d. 22 Sept. samma år.

Sparre, som med så mycken heder förde regrtet i

pommerska kriget, efterträddes 1768 af Lars Hjerta, den tredje af

denna slägt, som beklädt chefskapet. Efter honom kommo

Carl Julius v. Bohlen från 1775 och Georg Wilhelm Fock från

1785. År 1789 i Sept. användes en del åf Vestgöta kavalleri

såsom bemanning på örlogsflottan och utgick med densamma

på den korta kryssnings-expedition, som i Oct. företogs.

Följande vår samlades regrtet i Carlskrona för att utgöra reserv

till flottans besättning, men synes ej detta år såsom sådan

blif-vit använd. År 1802 erhöll det namnet Vestgöta

Linie-Dra-gon-regementet. Fyra sqvadroner öfverfördes i slutet af Aug.

1807 till Rügen, men inskeppades snart derefter jemte de

öf-riga förut i Pommern varande svenska trupperna åter till

Sverige. År 1808 blef Måns Palmstjema chef för regrtet, hvaraf

samma år en sqvadron tilldelades hvar och en af de 3

brigader, af hvilka den mot Norge bestämda arméns venstra flygel

utgjordes; återstoden af reg:tet bildade en reserv i och omkring

Wenersborg. År 1811 skedde med regrtet den vigtiga

förändringen, att det afsatte och förändrades till infanteri mot

häst-vakansafgifts erläggande. Samma år blef Gustaf Magnus

Ad-lercreutz dess chef.År 1813 i Maj månad inskeppades Vestgöta infanterireg:te

i Göteborg samt öfverfördes derifrån till Perth på Rügen,

hvarest det landsattes d. 22 Maj. Det tilldelades sedermera

svenska härens andra division under Gen.-Löjtn. Sandels och

tredje brigad under Gen.-Maj. Brändström. Nämnde division

låg under sommaren i qvarter dels i, dels omkring Rostock.

Jemte densamma bevistade reg:tet det derpå följande

höstfälttåget samt deltog i slaget vid Grossbeeren d. 23 Aug. och

Dennewitz d. 6 Sept. Under det svenska hären låg i lägret

vid Roslau, var en bataljon af reg:tet d. 28 Sept.

kommenderad på förpost vid första bron öfver Muldefloden; mot aftonen

framryckte Fransmännen från Dessau mot svenska förposterne;

men öfverste Adlercreutz gick då öfver bron med sin bataljon,

angrep fienden med tapperhet och kastade honom tillbaka till

Dessau. Följande dag framryckte Fransmännen från

Oranien-baum med stor styrka och syntes vilja angripa de svenska

för-skansningarne vid Rosslau mellan Mulde och Elbe. Gen.-Löjtn.

Sandels utryckte då ur de svenska linierna med 3 bataljoner,

hvaribland en af Vestgöta reg:te, och tillbakadref fienden samt

förföljde honom en half mil, hvarefter han återvände till

för-skansningarne.

Vestgöta reg:te bevistade sedermera slaget vid Leipzig d.

18 Oct. Medföljde derpå till Holstein och Belgien. D. 8 Mars

kommenderades Sandels division att öfvertaga blokaden af

fästningen Maastricht; tredje brigaden skulle innesluta den på

ven-stra stranden af Maasfloden, den fjerde på den högra. Nämnde

dag på aftonen fick Vestgöta reg:te öfvertaga

bevakningstjensten; det spriddes i åtskilliga byar, som bildade en halfcirkel

kring fästningen. På morgonen d. 9 Mars utryckte

besättningen med tvenne kolonner, hvaraf den ena vände sig mot

för-postkedjans högra flygel vid byarne Castres och Kanne, den

andra emot dess midt vid byarne Willre och Montenacken.

Efter tvenne timmars fäktning tillbakadrefvos Fransmännen på

högra flygeln. Men vid midten lyckades de i början

bemäg-tiga sig byn Willre; då de likväl derifrån försökte framtränga

till byn Montenacken, angrepos de af öfverste Adlercreutz från

flera sidor och nödgades efter 4 timmars strid vid middagstiden

draga sig tillbaka till fästningen. Regitet aflöstes någon tid

derefter samt inqvarterades i åtskilliga byar söder om Maastricht

närmast floden.I Maj återmarscherade svenska bären till Pommern, der

andrå divisionen d. 9 och 10 Juni af svenska flottan från

Rostock fördes till Ystad, hvarifrån den af tågade till norska

gränsen. D. 30 Juli inryckte den öfver Bärby och Prestbacka i

Norge och framkom följande dag till Fredrikshall. D. 1 Aug.

kommenderades Gen.-Major Brändström med 1,500 man,

hvar-ibland äfven en bataljon Vestgötar att rekognoscera Tistedalen.

Efter en tvenne timmars liflig fäktning, öfverskreds

Tistedals-elfven vid middagstiden, bvarefter Norrmännen drefvos tillbaka.

Vestgöta reg:te synes härefter ej hafva deltagit i någon

fäktning jjinder detta korta fälttåg.

Dess sista chefer hafva varit August Carl . Platen från

1824, Birgel HaU från 1842 samt Erik Gustaf Liljehöök från

1858.

N:o 7. Kongl. Smålands Grenadier-Bataljon.

Se anteckningar rör. Kongl. Smålands Husar-Regemente.

N:o 8. Kongl. Upplands Regemente.

Under Sigismunds, Carl IX:s och förra hälften af Gustaf II

Adolfs regering nämnas Upplands, Vestmanlands och Dalames

knektefännikor ofta i sammanhang med hvarandra, så att det

blir svårt att utröna, hvar de särskildt varit använde. År

1593 utgjorde de 4 fännikor af tillsammans 1,200 man, hvilka

anfördes af Olof Jonson, Staffan Michaelson, Lasse Jönsson och

Erik Larsson. Fännikornas antal förökades dock snart. I sia-,

get vid Kirchholm nämnes icke Upplands folk såsom närvarande.

I en förteckning på rikets krigsmagt år 1615 förekomma

ofvannämnde landskaps knektar sammanslagne på ett stort

regemente å 3,000 man, hvaraf 1,200 Uppländningar, 400

Vest-manländningar och 1,400 Dalkarlar. Samma år omnämnes en

fännika Uppländningar under Hans Anderson såsom deltagande

i ryska kriget. I en annan förteckning öfver rikets krigsmagt

af år 1617 räknar Upplands stor-reg:te äfven 3,000 man. Ar

1618 nämnes Jesper Anderson Orum såsom dess öfverste;

regrtet bestod då af 6 fännikor, hvilka tillsammans räknade

närmare 2,000 man effektive; häraf voro 2, nemligen Peter

Kurts och Hans Anderssons, från Uppland; sistnämnde fännika

öfverfördes samma ‘år till Liffland och förlädes i garnison till

Reval.

Våren 1621 uttogs ur Upplands stora reg:te ett mindre

af 1,200 man, som under öfv. Ake Oxenstjemas befäl i slutet

af Juli öfverfördes till Liffland och deltog i Rigas belägring.

Våren 1622 utsändes 600 man på 4 kompanier till

komplettering af reg:tet, hvilket bevistade årets korta fälttåg. År 1623

indelades hela det svenska, utskrifna fotfolket i 6 stor-reg:ter

å 3,600 man, hvardera bestående af 3 små-reg:ter ä 1,200 man,

fördelade på 8 kompanier å 150 man. Ett sådant stor-reg:te

kallades fortfarande Upplands reg:te, som likväl indelades i

Dal-, Vestmanlands och Upplands särskilda regrter, hvilka alla

gjordes lika stora. Till chef för det sistnämnda utnämndes

straxt derefter Nils Brahe.

År 1626 öfvergick en sqvadron (bataljon) af reg:tet under

Öfv.-Löjtn. Jakob Sittons befäl med Konungen till Preussen,

hvarest den såväl detta som följande år låg i garnison på

skansen Montauer-Spitz (der Weichseln första gången grenar sig);

sqvadronen återfördes på hösten 1627 till Sverige. Under

tiden hade regitet genom utskrifning blifvit förstärkt till 12

kompanier. Häraf öfvergingo 8 under Nils Brahes befäl på våren

1628 till Preussen, men sändes i Juli derifrån till Tyskland

för att undsätta Stralsund, i hvars försvar de samma år

tappert deltogo. Sittons sqvadron fördes 1629 till Preussen, der

den förlädes till hufvudlägret vid Marienburg. Men såväl denna,

som Brahes tvenne sqvadroner återfördes på hösten 1629 till

Sverige.

Under vintren till år 1630 sammanslogos reg:tets

betydligt glesnade afdelningar åter till 8 kompanier, förutom den s.

k. gårdsfanan, hvilken bildade ett nionde kompani. Med Gustaf

Adolf utgingo nämnde 8 kompanier sommaren 1630 till

Tyskland, under Nils Brahes och Öfv.-Löjtn. Qans Kyhles befäl,

samt lågo under hösten i lägret vid Stettin, der de likvisst

mycket synes hafva sammansmält. Då Kyhle snart derefter

blef chef för Österbottens reg:te, öfvertog Sitton ledningen af

Uppländningame, emedan Brahe vanligtvis tjenstgjorde såsom

General-Adjutant hos Konungen. Regitet deltog i expeditionen

till Mecklenburg i Febr. 1631 och förlädes derefter i garnison

derstädes, utan att förf. likväl närmare kan uppgifva hvar. Då

Nils Brahe efter Teufels död i slaget vid Leipzig blef chef för

gula reg:tet, utnämndes Jakob Sitton till öfverste vid Upplands

reg:te, hvaraf den ena hälften jemte Sitton på hösten 1631

drog hem till Sverige och der förenade sig med en nyuppsatt

sqvadron, så att reg:tet åter blef komplett; den andra hälften

nedtågade under vintren till Wiirtzburg, der den förenade sig

med Östgöta reg:te under Erik Hand, i hvars alla marscher och

strider den deltog år 1632.

Under de följande åren förstärktes regrtet till 10 fulltaliga

kompanier, hvilka år 1635, då kriget med Polen åter hotade

utbryta, förordnades till besättning på flottan. Samma år blef

Gabriel Kyhle, förut öfverste vid Östgöta reg:te, chef för Upp-lands. Året derefter nedsattes kompaniernas antal till 9.

Sedermera finner man regitet ej användt förrän 1638, då 4

kompanier (600 man) utsändes till Pommern, hvilka 1639

efterföljdes af 324 och 1640 pi 315 rekryter. Sistnämnde år

finner man den utdragna sqvadronen utgöra garnison i Landsberg

vid Warthe. År 1641 utgingo ytterligare 4 kompanier till

Tyskland, hvarest 2 förlädes till Wollin och 2 i Greiff enhagen.

Sqvadronen i Landsberg flyttades 1642 till Glogau, sedan denna

stad i Maj af Torstenson blifvit eröfrad. Under tiden

uppsattes en ny sqvadron i Sverige. År 1643 återvände dit en af de

io Tyskland befintliga sqvadronerne (förmodligen den i Glogau).

År 1644 blef Gabriel Oxenstjerna regitets chef. De i Sverige

befintlige båda sqvadronerna användes 1644 i kriget med

Danmark såsom besättning på flottan. Sammaledes år 1645, då

Hugo Hamilton blef regitets chef; detta år återvände

förmodligen äfven återstoden af reg:tet från Tyskland. Men 1646

utgingo 2 kompanier och 1647 6 kompanier till Pommern; 2

voro qvar i Sverige; regitet var då följaktligen formeradt på 10

kompanier. Af de till Tyskland öfvergångne finner man år

1648 4 som garnison i Greifswalde, 1 i Greiffenhagen, de

öf-riga i en mängd mindre orter.

År 1651 blef Axel Lewmhaupt chef för Upplands reg:te,

hvilket under hans befäl år 1655, på samma gång med

Konung Carl X, utdrog till Polen, samt under hösten förlädes till

lägret vid Nowydwor; det deltog följaktligen i striden vid

Modlin d. 22 Sept. Sedermera måtte regitet hafva blifvit förlagdt

någorstädes i garnison, ty förf. har ej kunnat finna något

vidare spår efter detsamma under polska kriget. Deremot deltog

det i krigen mot Danmark, hvarunder det fördes af Nils Brahe,

som 1657 efter Lewenhaupt blifvit dess chef. Det bevistade d.

26 Oct. 1657 stormningen af Fredriksudde, d. 30 Jan. 1658

öfvergången af Lilla Bält och sedermera äfven öfvergången af

Stora Bält, samt låg från d. 29 Oct. 1658 till d. 27 Maj

1660 i lägret vid Brunnshöi framför Köpenhamn, hvarunder

det bevistade sistnämnde stads misslyckade stormning natten

till d. 11 Febr. 1659, vid hvilket tillfälle det hörde till

infanteri-reserven under Erik Stenbock.

Under dessa krig uppsattes hemma i landet 6 nya

kompanier, hvilka dels användes på flottan, dels i garnisoner.År 1660 blef Axel Posse regitets chef, år 1662 Gustaf

Gruus, år 1664 Otto Reinhold Tavhe, år 1665 Gustaf Helmer

LUje och år 1673 Gustaf Carlsson (oäkta son till Carl X).

Vid fiendtligheternas utbrott med Brandenburg, hösten 1674,

lågo 8 kompanier af Upplands reg:te (som då räknade 10

kompanier), jemte öfversten i garnison i Pommern (förmodligen i

Stralsund). Dessa kompanier deltogo under tyska kriget i

åtskilliga krigshändelser, hvaribland i främsta rummet må

nämnas slaget på Rügen d. 8 Jan. 1678, der det bildade en

brigad, som stod i första treffens midt närmast venstra flygelns

kavalleri. Nämnde afdelning delade sedermera de öfriga i

Pommern befintliga truppernas öde. Den i Sverige qvarlemnade

afdelning förökades efterhand till ett nytt komplett reg:te på 8

kompanier. Några dagar efter slaget vid Lund stötte en

brigad (såsom bataljonen under Carl XI:s regering kallades) till

hufvudarmén och drog sedermera med Konungen till

Christian-stad, för att ombesöija fästningens blokad. Men våren 1677

inskeppades hela regitet på flottan, på hvilken det äfven de

följande krigsåren synes blifvit användt År 1678 blef Gustaf

Twngel dess chef. Han efterträddes 1685 af Georg Johan

WrangeL

Sedan Carl XH tillträdt regeringen blef Otto Wilhelm von

Löwen år 1698 chef för regitet. I likhet med de öfriga indelta

fotregiterae formerades det år 1700 på 12 kompanier, hvilken

indelning, fortvarade till 1704, då kompaniernas antal åter

ned-sattes till 8, som likväl erhöllo dubbelt antal officerare. Våren

år 1700 nedfördes regitet till Carlskrona, hvarest det

inskeppades på flottan d. 14 Juni och jemte Konungen seglade till

Sundet. Det bevistade äfven d. 24 Juli samma år landstigningen

på Seland vid Humlebäck. Återgick efter freden i Traventhal

till Sverige, hvarifrån det i April 1701 öfverskeppaples till

Liff-land. Regitet deltog sedermera med utmärkt tapperhet i

öf-vergången af Düna d. 9 Juli 1701; en bataljon under Holst

stod der närmast venstra flygelbataljonen, den andra under

Dücker ungefär på midten, samt regitets sammanslagna

grena-dierer på högra flygeln af den enda treffen, Svenskame vid

detta tillfälle formerade. Uppländningame följde derefter med

Konungen i Curland 1701 och till Warschau 1702, hvarefter

de d. 9 Juli s. å. bevistade slaget vid Clissow,, der de stodo

ungefär i midten af första treffen; deras tvenne bataljoner an-fördes af Öfv.-Löjtn. v. Holst och Major v. Post. Härefter

beledsagade reg:tet hufvudhären under dess marscher till och från

Krakau på hösten 1703, hvarjemte det deltog i belägringen af

T horn sommaren och hösten sistnämnde år. Intog härefter

vinterqvarter i Preussen till sommaren 1704, då det bevistade

tåget till Lemberg samt derifrån på hösten förbi Warschau till

vestra Posen. I Juli 1705 detascherades det, jemte åtskilliga

andra reg:ter, under Gen.-Löjtn. Nieroth, något före den öfriga

hären till Warschau, hvarest det anlände några dagar efter den

berömda rytteristriden d. 21 Juli och der det sedan förlädes i

läger för den återstående delen af året. Samma år blef Georg

Fredrik de Frietzky chef efter Löwen.

Uppländningame följde under loppet af år 1706 med

Konungen på hans tåg till Lithauen, Wolhynien och derifrån till

Sachsen, der de under det årslånga stillaliggandet voro

inqvar-terade i Wittenberg. Deltogo sedermera i tåget mot Ryssland

1707 till 1709 ända till slaget vid Pultava. Vid Holowczyn

d. 4 Juli 1708 var reg:tet det tredje i ordningen, som vadade

öfver Wabisfloden. vid stormningen af Wiprek d. 7 Jan.

1709 förlorade det sin öfverste Frietzky jemte Öfv.-Löjtn. A.

Mömer, förutom öfver 300 döda och sårade. Efter Frietzky blef

Gustaf Stjemhöök dess chef. Vid Pultava d. 28 Juni 1709

hörde det under första striden till venstra kolonnen under

Gen.-Major Sparre samt stormade med stor förlust en af fiendens

redutter. I andra striden stod det äfven på venstra flygeln

samt blef helt och hållet upprifvet. Af 600 man, som det

räknade före slaget, förlorade det i dödskjutne öfv. Stjernhöök,

Öfv.-Löjtn. C. L. v. Post och Major C. G. Anrep, jemte 10

Kaptener, 9 Löjtnanter, 10 Fänrikar och öfver 400 man;

nästan alla blesserade blefvo qvar på valplatsen, så att blott 10

officerare och 60 man kommo undan till trossen, hvilka sedan

blefvo fångne vid Dniepern.

Regrtet uppsattes åter, så fort ske kunde, hemma i landet

samt fick till öfverste Johan von Braun. Deltog i Stenbocks

vinterfälttåg och bevistade slaget vid Helsingborg d. 28 Febr.

1710, der dess tvenne bataljoner stodo ytterst till höger på

fotfolkets andra treffen; anfördes vid tillfället af öfv. Braun samt

Major Forbus, hvilka båda stupade. Chefer blefvo sedan under

återstoden af Carl XII:s regering Claes JEkeblad år 1710,

Gustaf Ribbing 1711 och Georg Wilhelm Fleetwood från sammaår. Reg:tet låg 1711 på strandkommendering i Skåne, och

användes 1712 i Bohuslän; blef på hösten samma år derifrån "

kommenderadt på örlogsflottan, der det de följande åren alla

somrar lärer varit tjenstgörande ända till 1718, då det bevistade

fälttåget i Norge, der det under Konungens befäl deltog i

Fred-rikshalls belägring. , I

Chefer under frihetstidens början voro Gustaf Oxenstjema

från 1720, Otto Johan Koskull från 1723, Otto Wilhelm Stael

von Holstein från 1728, Otto Magnus Wolffelt från 1730,

Ludvig Wilhelm Taube från 1737 samt Carl Magnus de la Wall \

från 1741. Fem komp. af reg:tet öfverfördes i Öct. 1737 till

Finland, der de sedermera i tvenne år lågo inqvarterade i

Kymmene-gårds Län, kring strandvägen närmast riksgränsen. Vid

fiendt-lighetemas början med Ryssland, i Aug. 1741, förlädes de till

lägret vid Qvarnby (nära Fredrikshamn), der svenska arméns

huf-vudstyrka var församlad under Gen.-Löjtn. Buddenbrocks befäl.

Denne uppbröt d. 23 Aug. till Martila (Davidsstad) för att

bispringa arméns andra och mindre afdelning, som under

Gen.-Major Wrangels befäl af marscherat mot Ryssarne till

Will-manstrand. Då Wrangel likväl samma dag vid sistnämnde

ställe blef slagen af Ryssarne, återvände Buddenbrock d. 25

till Qvarnby. Hår qvarlåg nu armén efter öfverbefälhafvarens,

General Lewenhaupts, ankomst hela hösten i ett öppet läger,

hvarest den led stora förluster, såväl af brist på lifsmedel som

genom väderlekens stränghet; på hösten ankommo de tre öfriga

komp. från Sverige. Det i Dec. företagna tåget inom ryska

gränsen, hvarigenom delvis den palatsrevolutioO förorsakades,

som satte kejsarinnan Elisabeth på ryska tronen, förminskade

icke eländet. I slutet af året fingo regrterna ändtligen gå i vin-_

terqvarter i södra Finland. Följande sommar samlades armén

i böijan af Juni i lägret vid Kymmenegård — likvisst allenast

för att vid blotta ryktet om en öfverlägsen rysk armés

annalkande i Juli anträda det skymfliga återtåget till Helsingfors;

Upplands reg:te deltog i nämnde krigsförrättningar samt

återfördes efter kapitulationen vid Helsingfors d. 20 Aug. 1742,

sammansmält till en liten hop, på galéreskadern till Sverige.

År 1748 blef Fredrik Sparre chef, år 1757 Carl Mömer

och år 1759 Thure Gustaf Rudbeck. På sommaren 1757

öfverfördes reg:tet till Pommern, der det deltog i en af de första

fiendtiigheterna mot Preussame, nemligen Peenemundes be-I

f

lagring under - Gen.-Major Ehrenswärd d. 13—23 Sept. Då

nämnde skans under vintren återtogs af Preussame, måste den

för andra gången eröfras, hvilket äfven verkställdes af

Ehrenswärd d. 21—26 Juli 1758 och hvarvid Uppländningarne

likaledes voro närvarande. De stötte sedermera vid Daberkow till

hufvudhären, med hvilken de deltogo i marschen till

Neu-Rup-pin i medlet af Sept., och i hvars grannskap de bevistade

fäktningen vid Fehrbellin d. 28 Sept; gingo sedermera tillbaka

till Pommern. Under fälttåget 1759 följde reg:tet med

huf-vudstyrkan under Lantingshausen till lägret vid Pasewalck och

deltog under samma tid i fäktningen vid Werbelow d. 30

Sept. Då Preussame under sednare hälften af Jan. 1760

oför-modadt inföllo i svenska Pommern öfver den frusna

Peene-floden, var Upplands reg:te d. 20 Jan. nära på att blifva

af-skuret från den bestämda samlingsplatsen, men slog sig med

mycken tapperhet igenom och försvarade sig sedermera mot alla

fiendens anfall jemte andra trupper vid Wrangelsburg. En

mindre af delning af regrtet, som utgjorde besättning i skansen

vid Anklam, måste kapitulera d. 22 Jan. Följande sommar

bevistade reg;tet alla hufvudhärens marscher och tåg; likaledes år

1761, utan att man likväl någotdera året finner antecknadt, att

det varit med i någon fäktning.

Efter Rudbeck blef år 1772 chef för Upp-

ländningame; denne efterträddes samma år af Fabian Casimir

Wrede, hvilken förde reg:tet i ryska kriget. I Juni 1788

inskeppades det på galéreskadem och landsattes i böijan af Juli

vid Sandhamn nära Helsingfors, der det låg i läger till slutet

af månaden, då det återigen inskeppades på skärgårdsflottan,

för att taga del i Siegroths expedition mot Fredrikshamn. Var

ett bland de första regiter som landsattes vid Brackila d. 3

Aug., samt deltog i den nattliga fäktningen vid Bamböle och

bildade under återtåget till Brackila eftertruppens understöd.

Utskeppades sedermera i böijan af Aug. vid Borgå, hvarifrån

det d. 16 uppbröt till gränsen, hvarefter det förlädes längs

med kusten. Flyttades i Sept. till Svenskby mellan Elimä

och Abborfors. Tilldelades år 1789 kustfördelningen under

Gen.-Löjtn. Mej erfel t, vid hvilken det äfven under årets

fälttåg vistades, och under hvilken tid det deltog såväl i striden

mellan Högfors och Saxala d. 19 Juli som vid Broby d.

31 Aug., då Ryssame efter slaget vid Svensksund landstego i

Svensk Krigshist. 15kustfördelningens rygg. En del af regrtet hade derförinnan

blifvit inskeppad på skärgårdsflottan och deltog i slaget vid

Svensksund d. 26 Aug. Mot slutet af år 1789 förlädes reg:tet

öfver vintern till garnison i Ekenäs och på Hangö udd.

Våren 1790 inskeppades det i Helsingfors på skärgårdsflottan samt

bevistade d. 15 Maj striden vid Fredrikshamn; det landsattes

d. 7 Juni vid Koivisto i Björkösund och framträngde jemte

några andra trupper under Öfv.-Löjtn. Dykes befäl samma dag

till Ummejocki, hvarest det d. 8 anfölls af Ryssame, men

tappert af slog anfallet. Inskeppades åter d. 18 vid KoivistoT på

skärgårdsflottan, på hvilken det bevistade striden i Björkösund

natten till d. 3 Juli, genombrytningen vid Krysserort samma

dag på förmiddagen samt slaget vid Svensksund d. 9 Juli.

Efter Wrede blef år 1791 Adam Ludvig Lewenhaupt chef

samt efter honom år 1795 Adolf Ludvig von Schwerin, Af

regrtet utfördes hösten 1806 en bataljon till Pommern för att

förstärka garnisonen i Stralsund. I slutet af Jan. 1807 omslöts

fästningen af franske Marskalken Mortiers armécorps. Men då

Fransmännen i slutet af Mars böljade draga sig tillbaka, gjorde

Svenskarne d. 1 April ett utfall för att påskynda deras

af-marsch. Upplandsbataljonen tilldelades vid detta tillfälle

arméns högra flygel, hvilken, utan att hafva stött på någon flende,

d. 3 April inryckte i Demmin, der den blef stående till d. 16,

då hela svenska styrkan, med öfvermagt anfallen af

Fransmännen, drog sig bakom Peene, hvarefter d. 18 stilleståndet i

Schlatkow afslutades. Då Fransmännen efter stilleståndets

utgång i medlet af Juli åter inbröto i Pommern, utmärkte sig

Upplandsbataljonen särdeles i förpoststriden vid Redebas d.

14 (på vägen mellan Damgarten och Stralsund), hvarest den

jemte några andra trupper i nära tvenne timmars tid uppehöll

en fiendtlig styrka af 3 å 4,000 man, innan återtåget till

Stralsund anträddes. Bataljonens anförare, Major Hård, sårades vid

detta tillfälle. I Sept. inskeppades bataljonen, jemte den

öf-riga hären, till Sverige.

I böljan af Mars år 1808 gick Upplands reg:te till

Örebro, för att bilda en del af den derstädes mot Norge samlade

reservarmén. Sedan Danmark i medlet af Mars afgifvit dess

krigsförklaring fick regitet tåga till vermländska gränsen, der

det skulle utgöra en del af arméns högra flygels andra brigad,

hvilken anfördes af reg:ts-chefen, öfv. Schwerin. Denna bri-gad, som samlades vid Skillingsmark, inryckte i medlet af April

i Norge och framträngde öfver Haneborg till Blakiers skans,

hvarvid några mindre betydande strider föreföllo. Samtidigt

inryckte högra flygelns första brigad, vid hvilken en bataljon

af Upplands reg:te under Major Hård var detascherad, på

vägen till Kongsvinger. Vid Lier påträffades d. 18 April

Norrmännens hufvudstyrka i en fast ställning. Man tvekade att

anfalla densamma. Men då en tumeringskolonn, på hvars

framkomst man länge förgäfves väntat, slutligen visade sig i

fiendens rygg, begagnade sig Öfveradjutanten Carl Ankarsvärd af

fiendens bestörtning häröfver för att med Upplandsbataljonen

under Major Hård storma förskansningame, hvilka intogos efter

hårdnackadt motstånd. Norrmännen drogo sig tillbaka till

Kongsvinger. De svenska afdelningame återvände snart

deref-ter närmare gränsen.

Under sommaren drogos åtskilliga reg: ter från den mot

Norge samlade armén till östra kusten, för att derifrån göra

landstigningar i Finland. Bland dessa var äfven Upplands

reg:te, som fick marschera till Grisslehamn, hvarest det jemte

några andra trupper, under Gen.-Maj or v. Vegesacks befäl, i

böljan af Aug. inskeppades.. Dess båda bataljoner fördes då

af Öfv.-Löjtn. Drufva och Major Sture. Efter att i Gefle hafva

intagit förstärkning och sedan åtföljt kusten till höjden af

Hudiksvall afgick Vegesack öfver Bottniska viken till Björneborg.

Men då landstigningen derstädes i anseende till storm och brist

på lotsar ej kunde ega rum, verkställdes den d. 27 Aug. i

stället längre norrut vid Christinestad Straxt efter landstigningen

uttogos ur Upplands reg:te dess båda jägardivisioner, hvilka

tillsammans med Helsinge regîtes skulle formera en jägarbataljon

under befäl af Kaptenen vid sistnämnde reg:te C. P. Ström ;

härtill stötte längre fram ytterligare ett kompani af

Vestman-lands regîte. Från Christinestad begaf sig Vegesack d. 28 till

Lappfjärd, der finska härens högra flygelafdelning stod. Han

kom äfven just i rättan tid; ty redan följande dag angrepo

Ryssame med öfvermagt. Men de blefvo efter en hetsig strid

slagna på flykten, hvartill i icke ringa mån bidrog Drufvas

bataljon af Upplands reg:te, som kringgick deras flank. Vegesack

framryckte härefter längs med kusten på vägen till Björneborg

och hade redan kommit denna stad på 2 dagsmarscher nära,

då han erhöll ordres från hufvudhären, som blifvit slagen vidKuortane och Salmi, att i sträckmarscher begifva sig till Wasa,

såvida han ej skulle blifva afskuren. På tvenne dagar

till-ryggalades 10 mil. D. 11 Sept. förenade han sig vid Lillkyro

med hufvudhären. Vegesack öfvertog der på arriergardet och

gick d. 12 till Wörö samt ankom d. 13 till Oravais, der

Ad-lercreutz beslöt stanna och antaga batalj; samma dag tillstötte

en bataljon Vestmanländningar, hvilken jemte de tvenne

Upplandsbatalj onerne skulle utgöra en brigad under öfversten vid

Vestmanlands reg:te Brändström. Den förenade

jägarebataljonen tillhörde den andra brigaden under Öfv. v. Plåtens befäl.

D. 14 Sept. utkämpades slaget vid Oravais. Af Upplands

reg:te bevistade jägame hela den första avantgardesstriden, der

de stodo på venstra flygeln och mycket utmärkte sig,

isynnerhet genom ett tappert bajonettanfall under återtåget. Under

denna strid stod den ena bataljonen vid bron, som förer öfver

den å, bakom hvilken Svenskarne intagit sin ställning, samt den

andra i reserv på berget vid hafsvikens södra ända. När

Ad-lercreutz omkring kl. 2 e. m. frambröt ur sin starka position,

utgjorde Upplandsbataljoneme under Öfv. Brändströms ledning

den egentliga anfallskolonnen, hvilken framryckte på landsvägen

och öfver bron samt med mycket mannamod genombröt

fiendens position och tvang honom draga sig tillbaka till stället för

avantgardets strid på morgonen. Och när Ryssarne fingo

förstärkning samt med stor öfvermagt anföllo de genom

framryckandet i oordning råkade Svenskarne, var Upplands reg;te

under Öfv.-Löjtn. Drufva den trupp, som bibehöll den bästa

ordningen och beredde de öfriga afdelningame tillfälle att uppnå

den gamla ställningen.

Reg:tet åtföljde sedermera hufvudhären under dess reträtt

till Uleåborg och Tomeå, hvarifrån det i Dec., jemte de öfriga

svenska reg:ter, som tillhört norra finska armén, fick återgå ml

mellersta Sverige och hvila ut sig på rotame. Det deltog år

1809 under Öfv.-Löjtn. Stures befäl i expeditionen till Ratan,

men bevistade ej striden vid Säfvar, emedan det samma dag

landstigningen skedde (d. 18 Aug.) detascherades till Bygdeå

för att fatta stånd vid Kallåsen och betäcka den landstigna

arméns rygg samt förekomma undsättningars framkomst åt

Ka-menski. Återgick efter nederlaget vid Säfvar d. 20 till

Ratan, der det jemte den öfriga hären inskeppades d. 21.År 1810 blef Gustaf Olof Lagerbring reg:tets chef. Det

öfverfördes, formeradt på 2 bataljoner, i början af Juni 1813

till Pommern samt tilldelades der andra brigaden under öfv.

Reutersköld och första divisionen under Gen.-Major Posse,

hvil-ken under stilleståndet dels låg inqvarterad, dels i läger uti

svenska Pommern. Då den till Gen.-Major framryckte

Lagerbring tjenstgjorde som chef för Fältmarskalken Stedingks stab,

fördes reg:tet under 1813 och 1814 års fälttåg af förste

majoren, öfv. Hård. Det medföljde nordarmén under alla dess

marscher och tåg på hösten nämnde år samt bevistade slagen vid

Grossbeeren d. 23 Aug., Dennewitz d. 6 Sept. och Leipzig

d. 18 Oct; gick derefter med svenska hären till Qolstein (i

No v. och Dec.) samt efter freden i Kiel på vintren 1814 till

Belgien, hvarifrån det på våren återvände till Mecklenburg,

från hvars hamnar det inskeppades till Sverige. Bevistade

sedermera norska fälttåget vid samma brigad och division, som

det tyska, utan att man likväl vid något särskildt tillfälle

finner det omnämndt. Gen.-Major Lagerbring anförde under

norska fälttåget andra brigaden.

Reg:tets sednaste chefer hafva varit Carl Hård från 1816,

Sixten Sparre från 1825, Carl Ludvig Dcevel från 1837, Axel

Ludvig Rappe från 1854, Alexander Fabian

slcöld från 1860, Johan Abraham Sundmark från 1862 samt

Otto Mauritz von Knorring från 1865.

N:o 9. Kongl. Skaraborgs Regemente.

Likasom i de andra landskapen, som uppsatte flere regcter,

voro äfven Vestergötlands reg:ter i början så sammanblandade,

att man har svårt att finna hvarje särskildt regrtes ursprung.

År 1593 funnos i nämnde landskap 5 fännikor fotfolk, som då

anfördes af Anders Jönsson, Anders Åkeson, Lasse Olsson,

Nikolaus Wirtenberg och Ebbe Person samt tillsammans räknade

839 man. I slaget vid Kirchholm d. 17 Sept 1605 deltogo

6 fännikor fotfolk från Vestergötland, hvilka då anfördes af

Björn Thorson, Peder Erikson, Bengt Arvidson, David Lentze,

Simon Pederson och Jöns Larsson, och som tillsammans

räknade 964 man, hvaraf 548 stupade. År 1615 finner man

Vest-göta fotfolk på papperet upptaget till ett stort regrte på 3,000

man; en del deraf deltog i ryska kriget samma år. Åfven 1617

är det upptaget till samma styrka. Men dess verkliga numerär

synes af en förteckning på svenska fotfolket från 1618, der det

räknade 7 fännikor och 2,034 man; det anfördes då af Nils

Stjemsköld, och de särskilda fännikoma af Bengt Kafle, Hans

Drake, Wellam v. Faltzburg, Wolmar Stackelberg, Anders

Larsson, Jochim Blichert och Peder Böijeson; de trenne

förstnämndes utsändes samma år till Liffland.

Ur Vestgöta stora reg:te uttogs våren 1621 ett mindre på

8 kompanier och 1,200 man, hvilket i Juli under Öfv. Johan

Hindersons befäl öfverfördes till Liffland samt derstädes deltog

i Rigas belägring. Förstärktes följande vår med 600 rekryter

samt hörde under sommaren till garnisonen i Riga, hvarefter

det återfördes till Sverige. År 1623 indelades allt Vestgöta

fotfolk på ett stort regrte å 24 kompanier och 3,600 man eller

på 3 små regrter å 8 kompanier på 150 man hvardera. De

små regrtema motsvarade ungefärligen de nuvarande Elfsborgs,

Vestgöta-Dals och Skaraborgs regrteme, fastän de emellanåt

sammanblandades. Från denna tid kan man dock böxja att

spåra deras särskilda öden.

År 1624 öfverfördes Skaraborgs reg:te, hvars första chef

blef den nyssnämnde Hinderson, till Riga att förstärka stadens

garnison och låg derstädes till i Nov. 1625, då det jemte

andra trupper under Konung Gustaf Adolfs befäl fick marschera

till Kockenhusen och Berson, der ett läger uppslogs. Efter

3laget vid Wallhof d. 7 Jan. 1626 förlädes det till garnison

i Birsen jemte några mindre orter. På hösten sistnämnde år

hemfördes det till Sverige. Derstädes hade under tiden ett nytt,

komplett reg:te blifvit uppsatt i Skaraborgs län, hvilket under

Öfv.-Löjtn. Bertil Tewes befäl våren 1627 utfördes till

Preussen, der det utgjorde garnison i Pillau, tills det på hösten åter

hemfördes. År 1628 utgingo både Hindersons och Tewes reg:ten

till Preussen, der det förstnämnda deltog i årets fälttåg med

hufvudarmén samt således bevistade Dantzigs inneslutande,

tåget till Graudentz och belägringen af Strassburg, hvarefter

det förlädes till Marienburg — det andra deremot fördelades

på garnisonerna i Marienburg och Braunsberg. Båda reg:tema

sammansmälte öfver vintren till en sqvadron (bataljon)

hvardera, af hvilka Tewes under 1629 års fälttåg låg i Braunsberg,

den andra (Hindersons) under Major Bröyers befäl låg i

Marienburg; efter af slutandet af stilleståndet i Stuhmsdorf

hemfördes de till Sverige. Derstädes hade redan 1628 en ny

sqvadron blifvit uppsatt under befäl af Wolmar Stackelberg,

äfven-som 1629 en dylik under Carl Hårds befäl. Af dessa, jemte

de från Preussen hemkomna och det nyutskrifna manskapet,

bildades under vintren till 1630 i Skaraborgs län tvenne

kompletta regiter på 1,200 man, hvaraf det ena erhöll till chef

Carl Hård med Bertil Tewe till Öfv.-Löjtn., det andra Jöran

Johansson Ekeblad med Wolmar Stackelberg till Öfv.-Löjtn.

Båda regiterna utgingo sommaren 1630 med Konung Gustaf

Adolf till Tyskland och bevistade expeditionen till Stettin, der

de sedermera lågo i läger under hösten.

Ekeblads reg:te deltog i Febr. 1631 i tåget till

Mecklenburg samt förordnades efter Demmins intagande d. 14 samma

månad till garnison derstädes. På våren uttogs en del deraf

för att under Åke Totts befäl jemte andra trupper verkställa

blokaden af Greifswalde, hvilken fästning gaf sig d. 14 Juni.

Nämnde afdelning tillhörde sedermera någon tid Totts armé iMecklenburg, men hela reg:tet synes på hösten hafva återgått

till Sverige.

Carl Hårds reg:te låg i Stettin tills i Juli 1631, då det

fick aftåga till Werben för att stöta till hufvudhären. Bevistade

derpå slaget vid Leipzig d. 7 Sept. s. å. och hörde derstädes

till Erik Hands brigad, hvilken var den tredje från högra

flygeln i infanteriets första treffen. Följde sedermera med

Konungen genom Thüringen till Schweinfurth i Franken, der det

efter stadens eröfring d. 2 Oct. förlädes till garnison. I Mars

1632 utdrogs regrtet derifrån för att medfölja på tåget till

Bajern, hvarunder det bevistade såväl öfvergången af Donau vid

Donauwerth d. 28 Mars, som af Lech d. 5 April; återvände

härefter med hufvudhären till Nürnberg, der det låg i läger

under sommaren, hvarpå det deltog i stormningen af Alte

Feste d. 25 Aug. Följde i Sept. för andra gången med

Konungen till Donau och derifrån tillbaka till Thüringen. Regitet

bevistade slutligen slaget vid Lützen d. 6 Nov. 1632 och hörde

der till den högra flygelbrigaden af första treffen, hvilken stod

under Gabriel Kyhles befäl. Det var jemte nuvarande första

lifgrenadier-reg:tet det enda svenska fot-reg:te, som deltog i

nämnde slag. Förlädes öfver vintem i Merseburg. Regitet

synes år 1633 hafva legat i garnison i Magdeburg samt 1634

någorstädes i Pommern, fastän förf. ej med säkerhet kunnat

utröna hvar. Det hemfördes år 1635 till Sverige.

Det andra reg:tet från Skaraborgs län hade under tiden

till chef erhållit Nils Kagg — förf. kan ej uppgifva hvilket år

— samt blifvit kompletteradt. Sommaren 1635 öfverfördes det

till Preussen för att deltaga i polska kriget; men då detta ej

blef af i följd af stilleståndets i Stuhmsdorf förlängande, fick

reg:tet på hösten återgå till Sverige. Samtidigt synes Carl

Hårds reg:te blifvit upplöst och fördeladt på de öfriga

Vest-göta reg:tema, hvarjemte Nils Kagg flyttades till Vestgöta-Dals

reg:te. 1 hans ställe blef Bengt Persson , förut Öfv.-

Löjtn. vid Elfsborgs reg:te, chef för Skaraborgs. Det sistnämnda

utfördes 1636 till Tyskland och förlädes till garnison i

Wismar, hvarest det låg i 6 år. Under tiden utsändes rekryter,

nemligen 1639 300, 1640 54, 1641 292 och 1647 131. År

1639 blef Per Ribbing reg:tets chef. Hösten 1641

utkommenderades den ena sqvadronen i fält under öfverstens befäl till

Tyskland samt följde med Torstenson till svenska hufvudhärenvid Winsen (vid Aller). Den deltog sedermera i alla

Torsten-sons marscher år 1642 till slaget vid Leipzig d. 23 Oct., som

det bevistade. Efter Leipzigs intagande d. 27 Nov. förlädes

sqvadronen derstädes i garnison. Ännu i slutet af år 1644

qvarlåg den i Leipzig; men dess öden de trenne följande åren

har förf. ej kunnat utröna. Deremot medföljde den

Fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel på hans tåg år 1648, under

befäl af den samma år till regitets chef utnämnde Johan Nekren.

Sqvadronen tågade således med svenska hufvudhären under årets

fyra första månader från Westfalen genom Hessen, Pfaltz och

Schwaben till Bajern samt bevistade derunder striden vid

Sus-marshausen d. 27 Maj äfvensom sedermera lägren vid

Din-golfing (Juli—Aug.) och Moosburg (Aug.—Sept.) jemte det

derefter följande återtåget till Franken (Oct.), hvarest efter

Westfaliska fredens afslutande vinterqvarter intogos. Af

rekryter utsändes till sqvadronen 1642 131 man, 1643 250, 1646

200 och 1648 129 man.

Den år 1641 i Wismar qvarlemnade sqvadronen af reg:tet

hemfördes år 1643 till Sverige, hvarest den förstärktes med 2

nyuppsatta kompanier. Vid utbrottet af kriget med Danmark

förlädes de 6 kompanierna till garnison i Calmar och synes

derstädes hafva vistats tills freden i Brömsebro. Till år 1647

förstärktes den i Sverige befintliga afdelningen ytterligare med

2 kompanier, så att den utgjorde ett komplett reg:te. Den

tyska sqvadronen hemkom 1649 och upplöstes derefter.

Sommaren år 1655 utgick ena hälften af Skaraborgs reg:te

med Konung Carl X Gustaf till Polen och tillordnades der

den afdelning, som efter Warschaus intagande (under

Rikstyg-mästaren Erik Stenbocks befäl) förlädes i lägret vid Nowydwor

samt d. 22 Sept. utkämpade striden vid Modlin. Förf. har

äfven anledning tro att denna sqvadron bevistade slaget vid

Gnesen d. 27 April 1656. Men hvar den sedermera användes

under polska kriget, har han ej kunnat utröna; säkerligen

förlädes den någorstädes i garnison. År 1657 blef Johan Hård

regitets chef. Den i Sverige qvarblifna sqvadronen förstärktes

1656 med 2 kompanier som förlädes 1657 vid utbrottet af

första kriget med Danmark till garnison i de Halländska städerna.

Den öfverfördes efter andra danska krigets början till Seland

och deltog i den misslyckade stormningen af Köpenhamn nat-ten till d. 11 Febr. 1659 samt hörde vid detta tillfälle till

infanterireserven under Erik Stenbocks befäl.

År 1665 blef Henrik von Börstel reg:tets chef. Vid

fiendt-lighetemas utbrott med Danmark, hösten 1675, förlädes en

brigad (som bataljonen numera kallades) deraf till garnison i

Göteborg, den andra tilldelades den armé, som Carl XI samlade

vid Wenersborg mot Norge. På våren 1676 nedtågade hela

reg:tet med Konungen till Malmö och deltog längre fram på

sommaren i återtåget öfver Christianstad till Carlshamn. Der

förlorar man för någon tid spåret efter den ena brigaden, som

förmodligen lades i garnison någorstädes. Men den andra följde

med hufvudhären till Wexiö samt derifrån till Halland och

bevistade slaget vid Halmstad d. 17 Aug. Den medföljde

sedermera hufvudhären till lägret vid Syllinge och derifrån (i Oct)

" till samlingsplatsen vid Ljungby. Deltog sedermera i infallet i

Skåne, i det derefter följande svältkriget i lägren vid Bårslöf

och vid Stora Harje samt slutligen i slaget vid Lund d. 4 Dec.

1676, der den såväl i första som andra striden stod ungefär i

midten af fotfolkets första treffen. Bevistade derefter

Helsingborgs belägring och eröfring (i Dec.) samt marscherade i

början af J$n. 1677 till Christianstad, med hvilken fästnings

blo-kad den under vintren sysselsattes. I April nämnde år drog

den med Konung Carl XI till Rönneberga högar (nära

Landskrona) samt deltog sedermera såväl i det bekanta återtåget

derifrån till Christianstad (d. 27—31 Maj), som i slaget vid

Landskrona d. 14 Juli 1677, der den stod på högra flygeln.

Medföljde derefter armén på hastmarschen från Landskrona till

Christianstad samt derifrån tillbaka till norra Weddinge (i Aug.),

der den sedermera låg i läger till slutet af Sept, då den gick

till grannskapet af Christianstad, der vinterqvarter intogos.

Brigaden bevistade följande sommar Christianstads belägring och

eröfring (i Juli och Aug. 1678), hvarefter den med armén gick

till andra lägret vid Weddinge, hvarifrån Danskame i

Helsingborg observerades, samt fick slutligen i Oct intaga

vinterqvarter i trakten af Ljungby. Åfven sista krigsåret 1679 var

brigaden vid armén i Skåne samt bevistade blokaden af

Helsingborg. Öfv. Börstel användes för öfrigt från år 1678 på

vestra krigsteatern, der han gjorde sig ryktbar genom det tappra

försvaret af Bohus fästning i Juni och Juli månader samma år,

och hvari äfven 1 kompani af hans reg:te deltog. Den andrabrigaden af reg:tet återfinnes bland de trupper, som d. 22 Juli

under Riksamiralen Stenbocks befäl undsatte nämnde fästning,

Den utgjorde äfven följande året en del af Stenbocks armé, vid

hvilken Börstel, som blifvit befordrad till General-Major,

likaledes var anställd.

Efter fredens återställande blef Gustaf Hård år 1679

regrtets chef samt efter bonom Nils Strömberg från 1689.

Under befäl af den sistnämnde, som befordrades till Gen.-Major,

utsändes reg:tet i Oct. 1699 till Wismar, hvarifrån det i Maj

1700 fick marschera till grannskapet af Hamburg, för att

utgöra en del af den derstädes under Generalen af kavalleriet

Nils Gyllenstjernas befäl mot Danmark sammandragna armén.

Låg under Juni, Juli och Aug. i Holstein till freden i

Traven-thal d. 18 Aug., hvarefter det återvände till Pommern. 1 Juli

och Aug. 1702 fördes regrtet jemte större delen af de öfriga

pommerska trupperna under Gyllenstjerna till Polen, hvarest

det i närheten af Krakau stötte till svenska hufvudhären under

Carl XH, med hvilken det sedermera år 1703 följde till Thorn,

hvars belägring bevistades. Efter att vintren till 1704 hafva

legat i de preussiska qvarteren, deltog det på sommaren samma

år i tåget till Jaroslav samt på hösten i marschen öfver

War-schau till Posen. Strömberg, som 1703 blifvit"Gen.-Löjtn.,

sändes i Mars 1705 med sitt eget och trenne andra reg:ter

till Krakau, för att skydda den deromkring boende och

svenska partiet tillgifna adeln mot den fiendtligt sinnade.

Strömberg qvarblef i Krakau till i Nov., då han drogs till Warschau,

i hvars grannskap Carl XH med svenska hufvudhären vid den

tiden befann sig.

Skaraborgs reg:te deltog sedermera i Carl XH:s tåg till

Lithauen, Wolhynien och derifrån genom Polen tillbaka till

Sachsen året 1706; inqvarterades under den årslånga vistelsen

i sistnämnde land i staden Rochlitz och dess omgifningar. I

slutet af år 1706, sedan Strömberg blifvit befordrad till

General och Guvernör i Riga, utnämndes Casper Sperling till chef

för reg:tet, hvilket sedermera åtföljde hufvudhären åren 1707—

1709 ända till kapitulationen vid Dnieperströmmen. Bevistade

således förstnämnde år tåget från Sachsen till Stor-Polen och

qvarteren kring Brzesc-Cujawski (Aug.—Dec.), der det

kompletterades af rekryter från Sverige, samt sedermera

vintermarschen öfver Grodno till Smorgonie (Jan. Febr. 1708) äfven-som qvarteren derstädes och vid Radoszkovice. Medföljde

der-efter (i Juni, Juli och. Aug.) på tåget öfver Minsk, Holowczyn,

Mohilew, Czerykow och Tartschin (vid ryska gränsen) —

hvar-under det bevistade striden vid Malatitze d. 31 Aug. 1708 —

samt deltog sedermera, då tåget till Moskau blifvit uppgifvet,

i marschen söderut till Kryczew och genom de stora skogame

vid Severiens gräns till Mglin (i Sept.) och derefter till Romny

i ryska Ukrajne (i Oct. och Nov.), i hvars grannskap det

sedermera inqvarterades. Det måste derefter bevista den

folk-ödande vintermarschen öfver Hadjacz till Wiprek samt

stormningen af sistnämnde stad d. 7 Jan. 1709, vid hvilket tillfälle

öfv. Sperling blef skjuten. Efter honom utnämndes Carl

Gustaf TJlfsparre till chef. I Febr. deltog reg:tet i expeditionen

till Krasnokuck. I slaget vid Pultava d. 28 Juni 1709 hade

det sammansmält till en svag bataljon, som under första

striden hörde till den andra kolonnen från höger (Gen.-Maj. Roos’)

och lyckligt kom igenom reduttlinien; men i andra striden blef

det nästan helt och hållet öfvermannadt samt förlorade hälften

af sin styrka jemte öfversten och Öfv.-Löjtn. Kafle.

Det återuppsattes sedermera i Sverige samt gjorde tjenst

i Bohuslän till 1712, då det på hösten öfverfördes till

Tyskland och förlädes till garnison i Wismar, der det uthärdade

danska belägringen åren 1715 och 1716; då fästningen måste

gifva sig, öfverfördes det, enligt kapitulationsvilkoren, med full

beväring på danska fartyg till Carlshamn. Följande året var

regementet i Bohuslän samt bevistade 1718 fälttåget i Norge.

Chefer under Carl XII:s sista regeringsår voro: Christoffer Georg

Witting från 1710 och Gen.-Maj. Sven Lagerberg från 1717,

samt under frihetstidens första hälft Hans Henrik von Essen

från 1721, Gustaf Gadde från 1729, Hans Georg Mömer från

1737, Carl Henrik Wrangel från 1739, Anton Adolf

Wasa-borg från 1744, Fredrik Ulrik Sparre en kort tid 1748, Carl

Magnus de la Wall från samma år och Carl von Otter från

1750.

Reg:tet var ej med i 1741—1742 års finska krig, men

deltog deremot med särdeles utmärkelse i pommerska kriget 1757

—1762. Utfördes sommaren 1757 till Pommern och inryckte i

medlet af Sept. med hufvudhären öfver Preussiska gränsen vid

Anklam, der ett läger uppslogs, som i slutet af Oct. flyttades

till Ferdinandshof, hvarifrån armén i medlet af Nov. drog sigtillbaka till svenska området, der vinterqvarter intogos. Reg:tet

bevistade derefter sommaren 1758 lägren vid Loitz, Daberkow,

Strassburg och Prentzlow (Juli Sept) och tågade i Sept. till

Neu-Ruppin samt i Oct derifrån tillbaka till Prentzlow. Då

armén i slutet af Nov. drog sig tillbaka från lägret vid Prentzlow

till svenska Pommern, stodo 40 man af reg:tet d. 25 Nov. på

yttersta förposten vid Werbelow samt blefvo der oförmodadt

anfallne af 1,000 Preussare, men verkställde i största ordning

återtåget till närmaste understöd. I medlet af Aug. 1759

inskeppades en bataljon af reg:tet jemte andra trupper under

Gen.-Major Carpelan i Stralsund på galéreskadern; följde med

densamma under sednare hälften af månaden, då den framträngde

genom sundet mellan fasta landet och Usedom samt banade

sig väg till Frische Haff, hvarest den d. 10 Sept. påträffade

fiendtliga eskadern, som i grund blef slagen. D. 13 landsattes

en del af galéreskadems besättning, hvaribland äfven

Skara-borgsbataljonen, på ön Wollin och framryckte derefter jemte

de på ön förut befintliga trupperna till staden Wollin,

hvil-ken natten till d. 16 stormades af Svenskame; volontärer af

Skaraborgsbataljonen deltogo i sjelfva stormningen; återstoden

hörde till reserven. Den landsatta afdelningen öfverfördes

derefter från Wollin till Uckermiinde, hvarifrån den begaf sig till

hufvudhären vid Pasewalck, med hvilken den i slutet af Oct

återvände till svenska Pommern. Sedan Preussames försök att,

i likhet med de båda föregående vintrame, drifva Svenskarne

tillbaka till Stralsund i slutet af Jan. 1760 blifvit afslaget,

verkställdes d. 28 ett anfall på staden Anklam, i hvilket äfven

Skaraborgsbataljonen deltog. Fastän anfallet i sin helhet

misslyckades, fingo likväl Skaraborgame, som trängt längst in i

staden, tillfälle att tillfångataga den fiendtliga

öfverbefälhafva-ren på denna krigsteater, General Manteufel, jemte 140 man;

de ledo dock betydlig förlust, innan de kommo tillbaka.

Sommaren 1760 följde bataljonen med hufvudhären till

Prentzlow och derifrån tillbaka till Pommern. Äfven i början

af fälttåget år 1761 följde bataljonen, som detta år anfördes af

Kapten de la Wall, med hufvudhären från Lentz till lägren

vid Wanselow, Bartow och Boldekow (Juli och Aug.). I

slutet af Aug. upprättades under Major Jakob Sprengtportens

befäl en s. k. fricorps af 2,000 man lätta trupper, hvilken till de

öfriga truppernas lättnad skulle öfvertaga förposttjensten ochför detta ändamål särskildt inöfvades. Till fricorpsen, som

sammandrogs vid Spantekow, detascherades äfven

Skaraborgs-bataljonen. Redan d. 1 Sept. fick den sednare tillfälle att

utmärka sig genom försvaret af slottet Clempenow mot anfall

af en betydlig öfvermagt. Fricorpsen bade följande dagame

att bestå några fäktningar vidj Rebburg ocb Tapenzin, på

bögra flanken af den vid Boldekow befintliga armén; d. 4 fick

den marscbera till Ferdinandsbof i arméns venstra flank,

hvar-ifrån den d. 10 framträngde öfver Neuensund till Jatske

(söder om Friedland), der en fäktning egde rum. Återgick sedan

till grannskapet af Boldekow, men fick snart derefter för andra

gången marschera till Ferdinandsbof. D. 17 Sept framsändes

derifrån Skaraborgsbataljonen såsom förpost mot Rothemtihl;

den anfölls på morgonen d. 18 med betydlig öfvermagt af

Preussame, som dock efter en timmas strid tvungos draga sig

tillbaka. Samma dag föreföll striden vid Neuensund, en af

de betydligaste under bela kriget, ocb der Sprengtporten med

1,900 man dref på flykten det dubbla antalet Preussare; äfven

i denna strid tog Kapten de la Wall med sina Skaraborgare

en berömlig del. Fricorpsen framryckte de följande dagarne

öfver Strassburg på vägen till Prentzlau, men fick i slutet af

månaden återgå till Ferdinandsbof, hvarifrån den i böijan af

Oct., betäckande arméns återtåg till svenska området, öfver

Anklam drogs bakom Peene.

Då fienden mot slutet af året böijade oroa de svenska

förposterna, erböll Sprengtporten befallning att samla sin fricorps

ocb bortdrifva bans hufvudstyrka, som stod vid Demmin.

Sprengtporten gick d. 22 Dec. vid Tribesees öfver gränsen,

hvil-ket bade till följd att fienden retirerade till Malchin. Men

Sprengtporten följde efter ocb eröfrade d. 23 Malcbin med

betydliga förråder. Här stod ban till d. 31, då ban hastigt blef

kringränd ocb innesluten af en fiendtlig corps af 8 å 10,000

man, som kom från Stettin. I trenne dagars tid försvarade

ban sig då vid Malcbin med största tapperhet, till dess

Gen.-Löjtn. Ehrenswärd med arméns hufvudstyrka d. 2 Jan. 1762

kom till undsättning ocb nödgade fienden att afdraga. D. 5

återgingo Svenskame inom gränsen, bvarefter inga betydande

fiendtligheter föreföllo före fredens afslutande. Hvar regitets

andra bataljon under krigets sednare del användes har förf. ej

kunnat utröna.År 1762 blef Fabian Casimir Wrede och år 1772 Pehr

Scheffer chef för Skaraborgs reg:te. Vid danska arméns infall

i Bohuslän d. 24 Sept. 1788, utgjorde 2 kompanier af reg:tet

en del af den svaga af delning, som under öfv. Tranefelts befäl

vid Svinesund bevakade gränsen. Den sednare måste genast

retirera till Q,vistrum, hvarest ytterligare ett kompani af regrtet

tillstötte. Sedan han blifvit på alla sidor kringränd, måste han

med sin ringa styrka d. 29 Sept. gifva sig fången vid Qvistrum.

I Uddevalla stodo 300 man af Skaraborgs reg:te, men de

måste vid fiendens annalkande d. 30 utrymma staden och retirera

till Wenersborg, hvilken stad äfven öfvergafs d. 2 Oct.,

hvar-efter återstoden af reg:tet gick till Göteborg, för att förstärka

dervarande garnison. Som man känner upphörde dock

fiendt-ligheterna med Danmark snart derefter.

I Aug. 1789 öfverfördes Skaraborgs reg:te från Stockholm

till Helsingfors, för att förstärka den i Finland kämpande

armén. Efter framkomsten fick reg:tet ofördröjligen marschera

till kustfördelningen under Gen.-Löjtn. Mejerfelt, som stod vid

Kymmenegård. Det kom fram i lagom tid, för att deltaga i

striderna vid Högfors och Broby d. 31 Aug., när Ryssame,

efter segren vid Svensksund, ville landstiga i arméns rygg.

Kustfördelningen måste i följd häraf retirera inom riksgränsen vid

Abborfors. Under de följande vinterqvarteren förlädes reg:tet

till Backböle. Äfven år 1790 hörde det till kustfördelningen

samt deltog d. 25 och 26 Juni i striderna vid Suttula och

Högfors.

Efter Scheffer blef år 1791 Wilhelm Mauritz Pauli reg:tets

chef samt efter honom år 1797 Carl Johan GyllenhaaL År

1805 på sommaren öfverfördes en bataljon till Pommern,

hvarest den tilldelades svenska härens fjerde brigad under öfv. von

Vegesack. Deltog på hösten i tåget till Lauenburg och på

våren 1806 i återtåget till Pommern. Instängdes i slutet af Jan.

1807 jemte de öfriga svenska trupperna i Stralsund, hvarest

Vegesacks brigad fick öfvertaga bevakningen af Frankenfront,

d. v. s. den sydliga. Bataljonens jägare deltogo d. 12 Febr. i

ett utfall. Bataljonen bevistade äfven d. 1 April det stora

utfallet ur Stralsund samt striden vid Liidershagen; följde sedan

med Vegesacks brigad till Ferdinandshof, hvarifrån den

deta-scherades till Friedland för att underhålla förbindelsen med

arméns högra flygel i Demmin. Återgick, vid Fransmännensförnyade framryckande d. 15 April vid Stolpe öfver Peene.

Då Fransmännen efter tilländalöpandet af stilleståndet i

Schlat-kow för andra fången drefvo Svenskarne tillbaka inom

Stralsunds murar, bevistade bataljonen den vackra

arriergardes-stri-den vid Steinhagen ocb Seemühl d. 14 Juli samt betäckte

med utmärkt tapperhet och fasthet den öfriga styrkans återtåg

mot den med mångdubbel öfvermagt påträngande fienden.

Återfördes i Sept., efter konventionen i Stralsund, från Rügen till

Sverige.

År 1808 på våren tilldelades Skaraborgs reg:te venstra

flygeln af den mot Norge bestämda armén samt dess tredje

brigad, som stod under öfv. Belfrages befäl. Nämnde brigad

samlades vid Högsäter i Bohuslän vid Norra Bullarsjön samt

inträngde i början af Maj samtidigt med samma flygels öfriga

brigader, öfver Wassbön och Bärby till Prestbacka, der den

stannade. D. 10 Juni böijade Norrmännen gå anfallsvis till

väga samt lyckades vid Prestbacka öfverraska en hel bataljon

af Skaraborgs reg:te under Öfv.-Löjtn. Knorring; bataljonen

kringrändes och blef efter svagt motstånd, sedan den dragit sig

inom en kyrkomur och in i sjelfva kyrkan, genom ett slags

kapitulation tillfångatagen. Blott dess jägare under Löjtn.

Axelsons befäl lyckades slå sig igenom och rädda sig. Den andra

bataljonen qvarlåg vid gränsen under återstoden af året

äfven-som det följande.

År 1809 blef Carl Henrik Posse chef för reg:tet

Detsamma inskeppades i medlet af Maj 1813 i Göteborg för att

öfver-föras till Pommern, samt landsattes d. 22 Maj vid Perth på

Rügen. Det var då formeradt på 3 bataljoner samt tilldelades

sedermera svenska arméns andra division under Gen.-Löjtn.

Sandels och fjerde brigad under öfv. Reutersköld. Deltog i

alla svenska arméns tåg och marscher i Tyskland på hösten

1813 samt bevistade derunder slagen vid Grossbeeren d. 23

Aug., vid Dennewitz d. 6 Sept. och vid Leipzig d. 18 Oct

1813. Medföljde derefter på tåget till Holstein samt i böijan af

1814 derifrån genom norra Tyskland till Belgien. Användes i

Mars och April 1814 till blokad af fästningen Maastricht på

högra stranden af Maas-floden. Återvände derefter i Maj och

.Juni med armén till Mecklenburg, hvarifrån det öfverskeppades

till Sverige. Under norska fälttåget, sommaren 1814, hörde

reg:tet, nu formeradt på 2 bataljoner, till samma division ochbrigad som i Tyskland. Dess jägare deltogo i fäktningen vid

Tistedalen d. 1 Aug. Striden vid Rakkestad d. 6 Aug.

bevistades äfven af reg:tet, bvars ena bataljon under Major v.

Vegesacks befäl var bland de främsta, som gingo öfver den af

Svenskarne på venstra flanken slagna bron och med bajonetten

drefvo Norrmännen ur deras goda ställning.

Skaraborgs regites sednaste chefer hafva varit Christer Posse

från 1817, Magnus von Rosen från 1837, Sebastian Carl von

Knorring från 1845, Adolf Ludvig de Maré från 1858 och

Alexander Johan Wåstfelt från 1864.

N:o 10. Kongl. Södermanlands Regemente.

Hörande detta reg:tes tidigare öden har man noggrannare

underrättelser än om något annat, i följd af den omsorgsfullt

utarbetade historia, som af en bland dess chefer, Siegroth, blifvit

författad, men hvilken likväl ej går längre än till Gustaf Ill:s

tronbestigning. I öfrigt hänvisande till densamma, vilja vi här

blott meddela de uppgifter, som i öfverensstämmelse med

planen för dessa anteckningar böra intagas.

Under första året af Gustaf Wasas befrielsekrig (1521)

deltog en del af Södermanlands krigsfolk under Lambert

Mattsons befäl i We ster ås’ och en annan del under Lars Pederson

Hårds befäl i Nyköpings belägring. Det bevistade äfven Ca

1-mare belägring 1525; och vid Christian II:s infall från Norge

1531 tågade större delen ned till Lödöse under befäl af Johan

Thureson Roos. År 1534 fördes Södermanlands fotfolk ombord

på flottan, för att taga del i danska konungafejden, men sattes

på hösten i land samt deltog i skånska fälttåget 1535. År

1543 tågade Södermanländningame till Stegeborg, som

belägrades af Nils Dackes anhängare, men kommo för sent att

undsätta slottet, som redan kapitulerat.

Då Gustaf I vid slutet af sistnämnde år af skedat större

delen af sitt tyska krigsfolk, uppsattes i Södermanland,

likasom i de flesta andra orter, en ständig fännika. Dess förste

befälhafvare, den ofvannämnde Iloos, efterträddes 1557 af Nils

Helsing. Vid böijan af Erik XIV:s regering lärer

Söderman-landsfännikomas antal blifvit ökadt till 3, på 500 man

hvar-dera, ehuru de förmodligen aldrig uppnådde denna styrka. Man

känner dock blott en befälhafvare eller höfvitsman, nemligen

Peder Christerson. Under dennes befäl gick folket 1563 ombord

på den af Bagge anförda flottan samt bevistade sjöslaget vid

Bornholm d. 30 Maj. Hvilken del Södermanländningarne se-

derméra tagit i Erik XIV:s danska fejd, känner man ej

närmare; blott så mycket vet man, att Nyköpings fännika under

Bengt Nilsson 1567 bevistat Agger bus* belägring samt vintren

1568 varit med vid ett infall i Bohuslän. Då såväl denna, som

Tönne Olssons fännika från Rekarne, sommaren 1568 sändes

mot de upproriske Hertigarne, öfvergingo de till dessa sednare

och bevistade i deras leder fäktningarne vid Stenbro d. 24

och vid Svärta äng d. 28 Aug., samt derefter Stockholms

belägring (d. 17—29 Sept. 1568).

Efter Konung Eriks fall införde Hertig Carl bland

krigsfolket i Södermanland, som hörde till hans hertigdöme, en

bättre ordning än hittills varit rådande. På hösten 1569

ned-gingo alla tre fännikorna, nemligen såväl Nyköpings och

Re-karnes som Gripsholms under Nils Larsson till skånska

gränsen och verkställde derstädes under Hertig Carls befäl ett infall

på det fiendtliga området Under Konung Johan HI:s krig

med Ryssland fördes afdelningar af Södermanlands krigsfolk

alltemellanåt öfver till Liffland, der de utgjorde besättningar på

Reval eller Narva. Vid ett infall på ryska området,

sommaren 1577 under Herman Flemming, deltog

Nyköpings-fänni-kan under Mårten Bullers befäl. År 1577 erhöll allt fotfolket

inom de till Hertig Carls område hörande landskapen

Södermanland, Nerike och Vermland en gemensam öfverbefälhafvare

i öfverste Jurgen Ladow von Berlin eller, som han äfven

kallades, Jöran Ladow. År 1589 utgick Gripsholms fännika till

Liffland samt deltog i ett infall i Ryssland under Jakob Bagge

i böljan af 1590, hvarefter den uthärdade belägringen af Narva.

Dit utgick äfven sommaren sistnämnde år Nyköpings fännika.

Båda fännikorna flyttades i slutet af året till Wiborg,

hvar-ifrån de i Jan. 1591 deltogo i ett infall på ryska området

under Jakob Bagges befäl. Efter att på sommaren sistnämnde

år hafva blifvit öfverförde till Liffland och der i Aug. återigen

deltagit i ett infall i Ryssland under Herman Flemmings befäl,

fördes de på hösten till Wiborg, hvarifrån de på våren 1592

slutligen flngo vända tillbaka till Sverige. Derstädes hade

under tiden en fjerde fännika blifvit upprättad; anmärkas bör

likväl, att fännikornas styrka sedan Erik XIV:s tid blifvit mycket

försvagad; den öfversteg aldrig 400 man, men höll sig icke

sällan kring 200 man.År 1597 på sommaren gick Södermanlands fotfolk med

Hertig Carl till Finland, men återvände, sedan o roligheterna

der något voro stillade, till Sverige. År 1598 dog Ladow och

efter honom blef Samuel Nilsson Ross öfverste för allt

Hertigens fotfolk i Södermanland, Nerike och Vermland. En

fän-nika Södermanländningar bevistade i Juli samma år det s. k.

Korftåget, hvarigenom Finname bortdrefvos från

Stockholms-skären. Samtlige Södermanlandsfännikorna, utom de som lågo

1 garnison, deltogo derefter i Hertig Carls fälttåg mot

Sigismund, samt bevistade slagen vid Stegeborg d. 9 och vid

Stångebro d. 25 Sept.; i sistnämnde drabbning stod

Sö-dermanlandsfolket på högra flygeln, som anfördes af Samuel

Nilsson.

Våren 1599 gingo 3 fännikor jemte öfversten ombord på

flottan för att från sjösidan innesluta C al mar, hvarmed de voro

sysselsatte till dess staden d. 12 Maj gifvit sig. Härefter

af-gick en fännika jemte öfversten på hösten till Finland, men

kom redan innan årets slut tillbaka. Hösten år 1600

öfver-fördes en fännika till Wiborg, hvarifrån den likväl i Febr.

1601 sändes till Lifflaud; hit kommenderades äfven på våren

2 andra fännikor, hvaraf den ena i början lades på Narva och

den andra på Pemau. Samtlige lära de derefter bevistat

sommarfälttåget samt mycket utmärkt sig vid intagandet af Dorpt

och stormningen af Kockenhusen. Efter att under vintren hafva

legat i garnison, återfördes de våren 1602 till Sverige, der de

under årets lopp förstärktes, så att hela regrtet räknade 1,077

man. Samma år blef Mårten Buller öfverste efter Nilsson,

som blifvit befordrad till Fältöfverste (General). Tvenne

fännikor gingo 1605 i Aug. med Carl IX till Liffland, men synas

dock ej hafva bevistat det snart derefter följande olyckliga

slaget vid Kirchholm; de återfördes snart till Sverige. I Aug.

1607 öfversändes 3 fännikor till Liffland, hvarifrån de likväl

snart återvände. En fännika, som 1609 gick till Pemau, blef

dcrstädes förrådd och nedhuggen. Efter utbrottet af kriget med

Danmark, år 1611, qvarstannade af Södermanlands 4 fännikor

tvenne hemma till landskapets försvar, de öfriga tvenne gingo

på våren med Konungen till Jönköping samt derifrån på

sommaren till Calmar, för att undsätta denna af Danskame

belägrade stad. Bevistade sedermera slaget vid Ryssby i Juli

månad. I Sept. gick en af de sistnämnda fännikoma till Ölandmed tronföljaren Gustaf Adolf, samt deltog i öns eröfring, hans

första vapenbragd. Den andra fännikan deltog i böijan af år

1612 uti infallet i Skåne samt medföljde Konungen större

delen af året Tvenne fännikor nedsändes på våren till Småland

att förstärka gränsförsvaret.

Efter freden i Knäröd öfverfördes i Aug. 1613 tvenne

fännikor till Liffland ocb lades först i garnison på Narva,

hvar-ifrån de beordrades att deltaga i Augdows belägring, som

dock misslyckades. De aflöstes i Aug. följande år af en

annan fännika, hvilken under den unge Konungens befäl

bevistade Augdows andra belägring, som medförde stadens

eröfring (d. 10 Sept.). Samma år (1614) blef Hertig Carl Filip,

som till län fick Carl IX:s fordna hertigdöme, Öfverste för

allt folk i Södermanland, Nerike och Vermland, bvilket

vanligtvis benämndes efter förstnämnde provins. År 1615

utfördes till Liffland en fännika, om bvars öden man likväl saknar

underrättelse.

År 1617 nedsattes Södermanlands fotfolk från 1,000 till

600 man, på 2 fännikor eller kompanier. Samma år utgick ett

kompani till Reval att förstärka dervarande garnison, ocb år

1618 Carl Filip med ett annat kompani till Salis för samma

ändamål. Båda kompanierna återfördes till Sverige, sedan

stille-stånd med Polen på 2 år blifvit slutet. Då Gustaf Adolf efter

dess tilländalöpande, sommaren 1621, med en stark här for

öfver till Riga, uttogs från Carl Filips hertigdöme ett regrte

på 1,200 man, hvilket bevistade Rigas belägring, samt derefter

äfven Mitaus, bvarest sedermera 2 kompanier (å 150 man)

förlädes i garnison. Härifrån återfördes de i Mars 1622 till

grannskapet af Riga, i följd af sjukligbeten i Mitau.

Efter Carl Filips död samma år befordrades Conrad

-kelborg till öfverste för hertigdömets fotfolk; men som äfven

ban kort derefter dog, utnämndes till samma befattning

Alexander Lesslie. Enligt 1623 års organisationsplan, skulle allt her-

tigdömets fotfolk bafva utgjort ett stort regrte på 24 kompanier

ocb 3,600 man eller 3 småregrter, nemligen Södermanlands,

Nerikes och Vermlands; det lärer då likvisst blott räknat 2,700

man.

Södermanlands särskildta regrte utgick 1626 något efter

Konungen med hufvudstyrkan till Preussen, der det till en

början förlädes till lägret vid Dirscbau. År 1627 blef Erikning chef derför, under det Lesslie bibehöll chefskapet för

Ne-rikes regrte. Reg:tet synes hafva deltagit i anfallet på

skan-sarne vid Käsern ark t natten till d. 23 Maj. Låg under

återstoden af året på skansen Dantziger Haupt eller Hofft, till dess

mot slutet deraf den ena sqvadronen (bataljonen) hemfördes till

Sverige, den andra deremot flyttades till Elbingen, der Ryning

blef guvernör. Sistnämnde sqvadron qvarlåg i Elbingen hela

året 1628. Den hemmavarande sqvadronen kommenderades

såväl detta som följande året under befäl af Öfv.-Löjtn. Sperling

på flottan. Den i Preussen befintliga sqvadronen låg 1629 dels

ännu i Elbing," dels i Dirscbau, dels var den kommenderad på

de flodfartyg (strutsar), som bevakade Weichseln; den

återfördes på hösten till Sverige. Samma år förordnades Casper Otto

von Sperling till Öfverste efter Ryning, som förordnades till

kommendant i Stralsund.

År 1630 var Södermanlands regrte hemma. Men 1631 i

Juni utsändes dess ena hälft under Öfv.-Löjtn. Jöran Soop med

Drottningen till Tyskland, samt beordrades i böijan till

Frankfurt a. d. Oder, för att utgöra en del af den armé, med hvilken

Jakob Duwall skulle försvara Odern. Efter slaget vid Leipzig

fick sqvadronen derifrån marschera till Saales mynning, för att

under Johan Banérs befäl deltaga i blokaden af Magdeburg.

Sedan"de Kejserlige i början af Jan. 1632 utrymt nämnde

fästning, inlades i densamma Soops sqvadron, hvilken derstädes

qvarstannade till 1633, då den hemförlofvades.

År 1635 öfverfördes reg:tet till Preussen, för att utgöra en

del af den derstädes mot Polen samlade hären, men återsändes

hem, sedan stilleståndet blifvit förlängdt. Våren 1639 utsändes

en sqvadron till Pommern under befäl af Öfv.-Löjtn. Lars

Erik-son samt förlädes till garnison i Stettin, der den vistades ända

till krigets slut; år 1641 förstärktes den med 179 rekryter;

men slutligen sammansmälte den till 3 kompanier År 1643,

sedan reg:tet blifvit ökadt till 12 kompanier, utgick ytterligare

en sqvadron under Major Fitinghoff till Pommern och förlädes

till garnison i Greiffenhagen, Wollin och Damm; denna

sqvadron sammansmälte efterhand till 2 kompanier, af hvilka ett år

1648 låg i Wollin, det andra i Wismar. Den i Sverige

qvar-lemnade sqvadronen förstärktes till kriget mot Danmark 1643

till 6 kompanier, hvilka i böijan lågo såsom garnison i Calmar,

men på. sommaren 1644 fördes till Ystad, hvarifrån de tågadetill Horas armé vid Skräflinge, hvarest äfven chefen, Sperling,

tjenstgjorde såsom Gen.-Major. Afdelningen deltog i de åter-"

stående, krigsrörelserna under året. Likaledes 1645; mindre

delar förlädes detta år till garnisoner i Engelholm, Landskrona

och Laholm. Smärre detaschementer af reg:tet funnos äfven

under detta krig vid vermländska gränsen. År 1647 blef Jolum

von Fitinghoff öfverste för reg:tet, hvaraf han samma år till

Tyskland öfverförde en sqvadron, hvilken förlädes på öarne

Usedom och Wollin. Sedan 1648 ytterligare 200 rekryter

blifvit öfverförde till Pommern, uttogos bland dervarande

garnison af reg:tet 4 kompletta kompanier, hvilka under öfverstens

befäl i medlet af Aug. uppbröto från Demmin samt i slutet af

Sept. på samma gång med Carl Gustafs öfriga trupper

inträffade framför Prag. Bevistade nämnde stads belägring till d.

22 Oct., då Svenskarne aftågade. Efter Westfaliska freden

förlädes de i qvarter. Hela reg:tet återfördes år 1649 till Sverige.

Yid början af Carl X:s krig med Polen 1655 låg den ena

brigaden (bataljonen) af Södermanlands reg:te såsom garnison

i Stettin. Den andra brigaden utgick med Konungen till

Pommern och tågade sedermera med Stenbocks armécorps till

War-scbau och Nowydwor (i Aug.). Bevistade derefter striden vid

Modlin d. 22 Sept. mot Mazowiska och Litbauska

adelsuppbå-det. Efter Konungens återkomst till Warscbau från Krakau

medföljde brigaden hufvudhären till Preussen samt lärer der

bevistat Marienburgs belägring (i Febr. 1656) under Stenbocks

befäl. På våren efterträddes Fitinghoff i chefskapet af Christer

Jönsson Svinhufvud. I slutet af Maj och böijan af Juni gick

brigaden med svenska hufvudstyrkan under Hertig Adolf Johans

befäl öfver Thorn till lägret vid Nowydwor. Bevistade

sedermera slaget vid Warscbau d. 18—20 Juli 1656, der den under

första dagen och förra hälften af den andra stod främst mellan

Weicbsel-floden och Bialolenka-skogen såsom betäckning för

svenska artilleriet, samt under sednare hälften af andra och

under tredje dagen i samma egenskap på slagordningens

yttersta venstra flygel i första treffen; deltog slutligen i

Praga-skogens stormning.

Efter slaget vid Warschau drogs sqvadronen till Preussen,

hvarest den vistades under återstoden af året, utan att man med

säkerhet kan angifva hvar. Men sedan staden Conitz d. 1 Jan.

1657, straxt efter det lyckliga öfverfallet vid samma ställe, blif-vit eröfrad af Carl X, förlädes brigaden dit såsom garnison, och

qvarlåg derstädes till sommaren. Under tiden fick öfv.

Svin-hufvud begifva sig hem till Sverige för att taga befälet öfver

de derstädes nyutskrifna kompanierna af regrtet. Den i Polen

befintliga brigaden tågade sedermera med Konungen i Juli och

Aug. genom Pommern till Qolstein och Danmark under

Öfv.-Löjtn. Zanitz’ befäl. Bevistade derpå Fredriksuddes

belägring och stormning d. 24 Oct. 1657. Deltog i såväl

öfvergån-gen af Lilla Bält d. 30 Jan. 1658 som sedermera i den af

Stora Bält. Fördes efter freden i Roeskilde till Tyskland,

men återfördes efter andra fredsbrottet med Danmark till

Seland, hvarest den bevistade Köpenhamns belägring (Aug.—

Oct. 1658) och den derefter följande blokaden från lägret vid

Brunnshöi (Oct. 1658—Maj 1660); deltog i den misslyckade

stormningen natten till d. 11 Febr. 1659, vid hvilket tillfälle

brigaden, liksom vid åtskilliga föregående tillfällen, anfördes af

en Baron Pehr Sparre vid något af Smålands-regrterne. Den

lärer äfven tagit del i några andra mindre krigshändelser på de

danska öarne.

De i Stettin vid krigets början förlagde kompanierna

bevistade sedermera nämnde stads belägring af Brandenburgame

år 1659.

I Sverige upprättades år 1656 4 nya kompanier genom

utskrifningar, hvilka sommaren 1657 under Öfverstens befäl

nedtågade till Halland för att utgöra en del af den armé, som

under Riksdrotset Per Brahes befäl samlades vid Halmstad.

Nämnde afdelning bevistade snart derefter slaget vid

Genne-v ad sbro d. 13 Aug. 1657 samt stod der, formerad på 2

brigader under öfverstens och Major von Hargens befäl, på

infanteriets högra flygel. Efter freden i Roeskilde 1658 för ordnades

afdelningen till garnison, först i Helsingborg, men sedan i

Landskrona och Warberg. Mindre detaschementer af reg:tet

användes för öfrigt under krigets lopp på åtskilliga ställen.

Efter Svinhufvuds död 1660 blef Berndt Zanitz chef för

Södermanlands reg:te. Vid samma tid blef äfven den ryktbare

Erik Dahlberg Öfv.-Löjtn. vid reg:tet, hvilken befattning han

innehade till 1674, då han blef öfverste och

General-Qvarter-mästare. Vid utbrottet af fiendtligheterna mot Brandenburg

hösten 1674 lågo af reg:tet 4 kompanier eller en brigad under

öfverstens befäl såsom garnison i Anklam; 2 kompanier lärasedermera hafva ytterligare öfverkommit från Sverige. Med

denna styrka försvarade sig den till Gen.-Major avancerade

Za-nitz under Juli och Aug. 1676 i halfannan månads tid mot

hela brandenburgska armén, tilldess han d. 18 Aug. mot vilkor

af fritt aftåg kapitulerade, sedan han tillskyndat fienden en

förlust af 3,000 man. Jemte sina trupper fick han återvända till

Sverige; de fördes först till Colberg och öfverskeppades derifrån

till Calmar (i Oct.). Härifrån tågade Södermanländningarne,

formerade på 2 svaga brigader, med den af Riksråderna P. De

la Gardie och Ulfeld anförda förstärkningen genom Blekinge

till Skåne, der de d. 9 Dec., några dagar efter slaget vid Lund,

straxt bredvid denna stad förenade sig med liufvudhären.

Användes sedan jemte det öfriga fotfolket vid belägringen af

Helsingborg, som gaf sig inom årets slut.

Vid början af 1677 marscherade reg:tet med Konungen till

qvarteren kring Wä, der Gen.-Major Zanitz afled; han

efterträddes af Per ömeklo. De kompanier, som vid krigets bör- ,

jan varit qvar i Sverige, hade på våren 1676 blifvit

kommenderade till Halmstad. Dit sändes nu äfven i April 1677

återstoden af regrtet jemte alla nyutskrifne (548), så att hela reg:tet

blef förenadt på ett ställe, örneklo förordnades till

kommendant derstädes. Äfven synas delar af reg:tet hafva legat i

War-berg och Laholm. De 1678 utskrifne inskeppades i Maj under

öfverstens befäl på flottan och afgingo till Calmar, der de

landsattes och under återstoden af året användes till Blekinges

skyddande mot Snapphanarne.

Den i Halland qvarlemnade delen af reg:tet marscherade i

Mars 1678 till Göteborg, för att förstärka dervarande garnison.

Deltog, formerad på en brigad, i undsättningen af Bohus

fästning d. 22 Juli under Riksamiralen Stenbocks befäl. Brigaden

förlädes för återstoden af året dels vid Uddevalla, dels på

Bohus. På våren 1679 förenades hela reg:tet i Bohuslän sålunda,

att den ena bataljonen förlädes till Bohus och den andra till

Göteborg; den sednare deltog i Stenbocks tåg till Uddevalla

(i Juli), som hade till ändamål att intaga dervarande skans,

men hvilket dock misslyckades. Bataljonen qvarlåg sedermera

derstädes till fredens afslutande.

öfv. örneklo efterträddes i chefskapet år 1683 af Ewert

Hom och denne 1688 af Wolter Reinhold Wrangel. Samma

år Carl XII tillträdde regeringen blef Arvid Axel Mardefeltreg:tets chef. Med anledning af Danmarks hotande rustningar

fick regitet hösten 1699 tåga till Carlskrona, hvarifrån det

öf-verskeppades till Pommern. Fördes derpå i Jan. 1700 till

Wismar, hvarifrån det i Maj gick till Holstein, för att utgöra

en del af den derstädes mot Danmark under Generalen af

kavalleriet Gyllenstjernas befäl samlade armén. Bevistade derpå

det 3 månaders fälttåget i Holstein (Maj—Aug.) till freden i

Traventhal, hvarefter det återvände till Pommern (se ant. rör.

Första Lifgren.-reg:tets hist.). Tågade i Juli och Aug. med

Gyllenstjernas armé till Polen, der det i grannskapet af Krakau

förenade sig med svenska hufvudhären under Carl Xll:s eget

anförande. En del af reg:tet under Major von Weidenhayns

befäl tog del i Stenbocks expedition till Röda Ryssland från

Oct 1702 till Mars 1703 (se ant. rör. Dal-reg:tet). Den

öf-riga delen detascherades med Gen.-Löjtn. Rehnskölds corps,

som i slutet af Dec. 1702 på venstra Weichselstranden af gick

till grannskapet af Warschau. Sedan hufvudarmén i medlet af

Mars 1703 på högra stranden anländt till samma ställe,

förenades Weidenhayns detaschement med reg:tet, hvilket under

återstoden af året fortfarande följde med Rehnskölds corps, som

öfver Rawa marscherade till woiwodskapet Posen; 200 man

under Öfv.-Löjtn. Weidenhayns befäl deltogo d. 7 Sept. 1703 i

staden Posens eröfring samt förlädes sedermera derstädes i

garnison. De från Sverige på sommaren anländande rekryterna

bevistade äfven T horns belägring samma år, men stötte efter

fästningens kapitulation till reg:tet vid Rehnskölds corps. År

1703 blef Mardefelt Gen.-Major. I slutet af året drog sig

Rehnsköld till Kalisch samt derifrån i början af 1704 långsamt

öfver Wielun och Czenstochau till grannskapet af Krakau, der

Konung August samlat sina trupper. Men då den sednare

derifrån begaf sig till Sandomir, följde Rehnsköld efter till

Kli-mentow och So le c, der en fäktning d. 22 Mars föreföll, i

hvil-ken Södermanlands reg:te deltog. Efter åtskilliga marscher fram

och tillbaka mellan Pilica och Weichseln våren och sommaren

1704, förenade sig Rehnsköld slutligen med Carl XII vid

Sandomir samt öfverskred derstädes Weichseln.

Södermanlands reg:te, som följt med på alla Rehnskölds

ofvannämnde marscher, gick nu med Konungen till Lemberg

och derefter på hösten öfver Warschau till vestra delen af

Posen, der det förenades med den del som hittills legat i Posen,hvareffcer det öfver vintren inqvarterades i städerna Frauenstadt

och Schlichtingsheim. Reg:tet hörde sedermera till den

armé-corps, som under Rehnskölds befäl qvarlemnades i vestra

Polen, då Carl XII i Aug. 1705 drog till Warschau. Bevistade

således slaget vid Frauenstadt d. 3 Febr. 1706, der det,

for-meradt på trenne bataljoner, stod i midten af svenska

slagordningen, närmast högra flygeln. Härefter intog Rehnsköld

qvar-ter, hvarvid Södermanlands reg:te förlädes till Pisdry (se ant.

rör. Skånska Dragon-reg:tet). Vid sommarens början uppbröt

han från qvarteret och gick till Piontek, der han inväntade

Konungen, som kom från Wolhynien, och med hvilken han i Aug.

förenade sig, hvarefter båda marscherade till Sachsen, som tvangs

till freden i Altranstadt. Under det årslånga vistandet i nämnde

land låg regrtet kring Augustenburg. Det medföljde sedan

huf-vudhären under dess marscher i Polen och Ryssland 1707—

1709. I öct. 1707 tillstötte 208 från Sverige ankomna

rekryter under qvarteren kring Slupce. Sommaren 1708 blef

briel von Weidenhayn chef efter Mardefelt. Reg: tet bevistade

icke slaget vid Holowczyn, men deltog deremot d. 23 Aug. i

en fäktning vid Kull o b in (straxt norr om Czerykow). D. 6

Febr. 1709 bestodo 40 man af reg:tet under Kapten Didrons

befäl en hedrande strid vid Raszewka icke långt från Hadjacz;

under tvenne timmars tid försvarade de sig ensamme mot 2,000,

till dess de, sedan ammunitionen var slut och befälhafvaren

skjuten, måste gifva sig fångne. Under Pultavas belägring

användes reg:tets ena bataljon vid belägringsarbetena, den

andra var posterad vid Kobylaki för att derstädes försvara

öfver-gången af Worskla. Den förstnämnda qvarlemnades under

slaget d. 28 i löpgrafvarne, men drog sig, då besättningen i

staden gjorde utfall, tillbaka till trossen; vid detta tillfälle

dödades öfv. Weidenhayn. Den andra bataljonen förenade sig med

hären under återtåget till Dniepern och var ibland de få

trupper, som sedermera följde med Konungen till Turkiet.

Återstoden blef fången vid Perevoloczna.

Reg:tet återuppsattes hösten 1709 i Sverige samt erhöll till

chef Jakob Grundel. Förenade sig i början af Jan. 1710 med

Stenbocks armé vid Wexiö och bevistade det korta

vinterfälttåget till slaget vid Helsingborg d. 28 Febr., der det,

forme-radt på 2 bataljoner under Öfverstens och Öfv.-Löjtn. Coyets

befäl, stod mest till venster i fotfolkets andra treffen. Coyetsbataljon måste under striden fylla en lucka i första treffen och

kom att sammanträffa med danska Drottningens lifregrte, som

med värjan i handen öfverändakastades, oaktadt dess häftiga eld,

och fastän det var skyddadt med svinfjädrar- Samma öde

träffade det bakom stående reg:tet.

Reg:tet låg sedan i Skåne vid Helsingborg, tilldess det i

slutet af året inqvarterades i Halland. År 1711 blef Thomas

Funk chef för detsamma. I Aug. sistnämnde år fick det tåga

till Uddevalla, för att förstärka armécorpsen i Bohuslän under

Gen.-Löjtn. Buhrensköld. Marschen gick med en sådan

skyndsamhet att 25 mil tillryggalades på 5 dagar. Inqvarterades på

hösten i Vestergötland närmast Göta-elf. I Nov. 1711

beordrades reg:tet till Carlskrona, hvarifrån det ofördröjligen

öfverskep-pades till Stralsund. Efter ett års vistande derstädes,

hvarun-der reg:tet mycket förminskades genom sjukdom, utmarscherade

den af 500 man bestående återstoden med Stenbock till

Mecklenburg samt bevistade ej långt derefter slaget vid Gadebusch

d. 20 Dec. 1712, der reg:tet, formeradt på 2 svaga bataljoner

under Öfv.-Löjtn. Schlippenbachs och Major Essens befäl, stod

ytterst till höger i infanteriets första treffen. Det medföljde

sedan till Holstein, der Christer Reinhold von i

början af 1713 blef dess chef. Regitet blef slutligen jemte den

öfriga armén inneslutet i Tönningen samt krigsfånget genom

kapitulationen derstädes d. 6 Maj nämnde år.

Det återuppsattes härefter ånyo för andra gången i

Sverige. I April 1714 inskeppades omkring 300 man deraf i

Stockholm på galerflottan och bevistade sedan sjötåget i

Åbo-ländska skärgården till slaget vid Jungfrusund d. 27 Juli,

der större delen af kommenderingen efter ett utmärkt tappert

motstånd blef fången. I Juni marscherade 500 man af reg:tet

till Stockholm, hvaraf 110 inskeppades på örlogsflottan. Sedan

ytterligare 250 man i Aug. anländt till Stockholm, förlädes

reg:tet i Roslagen för att skydda kusten mot Ryssarnes

landstigningar. I April 1715 inskeppades ytterligare 120 man på

ör-logsfiottan, som afgick till Stralsund med förstärkning åt

garnisonen. I Jan. 171fi tågade reg:tets andra bataljon under

Öfv.-Löjtn. Essen till Holmedal i Vermland, hvarifrån den, jemte

öfriga der under Konungens befäl samlade trupper, i slutet af

Febr. öfver Töksmark inträngde samt öfver öije och Höland

framryckte till Glommen, som d. 1 Mars öfverskreds nära Bla-kier, hvarpå bataljonen d. 2 Mars deltog i fäktningen vid

Hackåsen. Då Konungen likväl derstädes stötte på så

verksamt motstånd, att han denna väg ej kunde komma fram till

Christiania, måste han vända af till venster åt Mossy i hvars

grannskap han förenade sig med arméns andra afdelning (6,000

man under Mörner), hvarefter hela armén d. 11 Mars anlände

till Christiania. Men då Carl XII derifrån ej längre kunde

framtränga, äfvensom lifsmedel började tryta, såg han sig

nödsakad att i April draga sig tillbaka närmare bohuslänska

gränsen mellan Fredriksstad och Fredrikshall, hvarest armén

sedermera låg i qyarter större delen af sommaren. Under denna tid

deltog bataljonen i det misslyckade öfverfallet af Fredrikshall

d. 24 Juni, der öfv. Schlippenbach stupade. Efter honom blef

Rutger Fuchs reg:tets chef. Bataljonen gick i slutet af Juli

med den öfriga armén till Bohuslän, hvarifrån den i Dec.

hem-förlofvades till roten.

År 1718 på hösten tågade reg:tet till Norge, samt inbröt

med Konungens kolonn öfver gränsen vid Jakobsrud. Första

bataljonen bevistade Fredrikshalls belägring; den andra kom

först dit efter Konungens död. I slutet af året fick regitet

återvända till hemorten. För att skydda Stockholms

omgifnin-gar för Ryssarnes landstigningar och härjningar förlädes regrtet

i Juni 1719 till Danderyds kyrka, norr om hufvudstaden. Men

i Juli flyttades det till Skarpa äng (Skarpnäck?) söder om

Stockholm. Natten till d. 13 Aug. landstego 6,000 Ryssar vid

Södra Stäket för att öfverrumpla staden. Den ena

bataljonen af Södermanlands reg:te under Öfv.-Löjtn. Essen skyndade

genast på morgonen till stället och påträffade fienden kl. 8

samt lyckades genom ett ihärdigt motstånd så länge uppehålla

honom, att andra bataljonen under Öfv. Fuchs jemte några

andra reg:ter hunno skynda till bistånd. De anlände till stället

omkring kl. 10 f. m. och tvungo Ryssarne att kl. 11

återin-skeppa sig. Man uppskattar de sednares förlust i denna strid till

500 man; Svenskarnes lärer blott uppgått till 80 man. Fuchs

blef för denna bragd befordrad till Gen.-Major och Essen till

öfverste. Reg:tet användes de följande tvenne åren fortfarande

till hufvudstadens skyddande mot fiendtliga landstigningar.

Våren 1720 kommenderades omkring 200 man till besättning på

flottan.År 1738 blef Henrik Johan von Essen chef för regrtet,

hvaraf hösten 1739 under Öfv.-Löjtn. Wasaborgs befäl större

delen öfverfördes till Finland och inqvarterades vid Murilla i

Tavastland. Återstoden inskeppades våren 1741 i Stockholm

på galereskadern såsom besättning. Den i Finland befintliga

delen ryckte i medlet af Juli sistnämnde år i läger på

Nyby-mo och straxt derefter vid Perenime. I medlet af Aug.

framryckte afdelningen till Martila (Davidstad), för att der under

Gen.-Major Wrangels befäl jemte andra trupper formera ett

läger till gränsens skyddande. Sedan underrättelse d. 22 Aug.

inlupit, att Ryssarne gått öfver gränsen och framträngt mot

Willmanstrand, uppbröt Wrangel följande natt från sitt

läger och skyndade till nämnde stads undsättning. Han framkom

dit d. 22 på aftonen. D. 23 på middagen angrepos Svenskarne

i en temligen klen ställning söder om staden med mångdubbel

öfvermagt af fienden. Södermanländningarne stodo längst till

höger, närmast kavalleriet på denna flygel. Medan venstra

flygeln genast i början blef slagen och tillbakaträngd, lemnade

den högra mot befallning sin ställning och gick anfallsvis

tillväga. Södermanländningarne öfverändakastade med stor

tapperhet två fiendtliga linier, men måste vika tillbaka, då de

mötte en tredje. Som de vid anfallet lidit betydlig förlust,

kunde de ej ånyo fatta stånd, utan måste, då staden bakom

dem redan blifvit intagen, retirera mot sjön Saimens strand,

der de öfverblefne genom ett vad lyckades rädda sig till en

holme. En del kom på en liten båt undan från holmen, men

återstoden jemte Öfv.-Löjtn. Wasaborg måste gifva sig fången.

Reg:tet förlorade vid detta tillfälle öfver 400 man.

Med öfverlefvome förenade sig i Fredrikshamn i början af

Oct. den från galereskadern dit ankomna återstoden af regrtet,

hvilket sedermera, formeradt på en bataljon af närmare 500

mans styrka, deltog i den expedition öfver ryska gränsen, som

i slutet af Nov. utfördes af Lewenhaupt. I början af Dec.

förlädes bataljonen i vinterqvarter kring Pyttis och Abborfors. I

Juni 1742 erhöll regrtet en förstärkning af 543 rekryter, hvilka

landstego vid Fredrikshamn och stötte till armén i lägret

vid Högfors. Samtidigt afgingo derifrån 300 man till

Carls-krona för att tjenstgöra på flottan; af dessa återkommo i Oct

blott 30 man till hemorten; de öfriga hade dött af den på

flottan af brist och vanvård uppkomna smittosamma sjukdomen.Den återstående delen af reg:tet deltog i Juli i arméns

skymf-liga återtåg till Helsingfors samt återvände efter

kapitulationen derstädes d. 24 Aug. till Sverige, sedan gevären blifvit till

Ryssame aflemnade. År 1743 låg den ena hälften af reg:tet i

Stockholm samt bidrog derstädes till ordningens

upprätthållande under Dal-upproret; den andra hälften inskeppades på

galereskadern i åländska skären, der den bevistade

sjödrabbningen vid Korpo-ström d. 20 Maj. Efter freden med

Ryssland i Åbo (d. 7 Aug.), sändes på hösten en bataljon på

gale-rerna såsom besättning till Carlskrona, med anledning deraf att

fiendtligheter hotade utbryta med Danmark.

År 1751 blef Gen.-Löjtn. Gotthard Wilhelm Marks von

Wurtemberg chef för reg:tet. I Aug. 1751 öfverfördes det

under befäl af Öfv.-Löjtn. Köhler till Pommern, för att taga del

i kriget mot Preussen, och samlades i böijan vid Wolgast.

Af delningar af regrtet böijade fiendtligheterna. Så

öfverrump-lades natten till d. 13 Sept, å ena sidan Anklam af 200 man

under Kapten Schantz befäl samt å andra sidan An kl am er

Fähr af 50 man under Löjtn. Essens befäl. Major Dürietz

gick med en bataljon öfver till Usedom samt bemägtigade sig

d. 14 Sept Svinemünde skans. Den i Wolgast qvarlemnade

afdelningen biträdde vid belägringen af Peenemünde skans

som gaf sig d. 23 Sept. I böijan af Oct. samlades större

delen af reg:tet vid Anklam och medföljde sedermera hufvudhären

vid dess marsch till Ferdinandshof och sedan tillbaka inom

gränsen. Det förlädes i vinterqvarter i Demmin och Loitz. Då

Preussame vid slutet af året inträngde i svenska Pommern,

drogs reg:tet tillbaka till Rügen.

År 1758 åtföljde reg:tet hufvudhären och bevistade således

lägren vid Loitz, Daberkow, Strassburg och Prentzlow (Juli—

Sept.) samt tågade i Sept, till Neu Ruppin och i Oct. tillbaka

derifrån till Prentzlow, hvarefter i Nov. vinterqvarter på

svenska området intogos. Åfven år 1759 medföljde reg:tet

hufvudhären, hvilken större delen af fälttåget (Sept.—Oct.) låg i läger

vid Pasewalck. Dess första bataljon hade d. 24 Jan. 1760 vid

Süssow en fäktning med Preussame, då dessa utdrefvos ur

svenska Pommern. Den bevistade äfven öfverfallet af Anklam

d. 28 i samma månad. I det derpå följande fälttåget gick

reg:tet i slutet af Aug. med hufvudhären till Prentzlow, der ett

läger intogs (Sept.), hvarefter återmarschen till svenska områ-det försiggick.i Oct. Då armén i Juli 1761 för femte gången

öfverskred gränsen, medföljde det äfven samt bevistade lägren

vid Wanselow, Daberkow, Bartow ocb Boldekow, bvarefter det

i,Sept. detascherades till Wollin, bvarifrån det likväl återvände

redan i Oct. Fäktningen vid Neu-Kahlen d. 2 Jan. 1762

bevistades af 200 man af reg:tet, som blifvit detascherade till

kompletterande af ett annat reg:te.

År 1763 blef öfv. och sedermera Gen.-Majoren Jonas

Orm-stedt chef för Södermanlands reg:te. Han efterträddes 1771 ai

Gustaf Adolf von Siegroth, densamme som skrifvit reg:tets

historia, och hvilken vid utbrottet af 1788 års krig framryckt till

Gen.-Löjtnant. Reg:tet inskeppades i slutet af Juni nämnde år

på galerflottan och öfverfördes till Helsingfors, hvarest det i

början af Juni landsattes på Sandhamnslandet, der läger uppslogs.

I slutet af Juli inskeppades det åter på galerflottan för att

deltaga i expeditionen till Fredrikshamn under Siegroths befäl.

Då corpsen efter landstigningen vid Brackila d. 3 Aug., natten

till d. 4 från östra sidan framträngde till Fredrikshamn,

utgjorde en af delning af Södermanlands reg:te under Major Malm,

jemte 200 grenadierer af ett annat reg:te, avantgardet, som

råkade i strid med Rysssarnes förposter vid Sandby. Sedan

företaget blifvit öfvergifvet och trupperna återinskeppade, landsattes

reg:tet d. 12 Aug. vid Gammalbacka, hvarifrån det d. 26 i

samma månad fick marschera till gränsen, der det förlädes kring

Lilla Abborfors. I slutet af Oct. intogos vinterqvarteren; reg:tet

tilldelades då arméns mellersta fördelning under Gen.-Löjtn.

von Platen samt inqvarterades i grannskapet af Elimä.

Vid böijan af 1789 års fälttåg förlädes Södermanlands

reg:te i slutet af Juni till Anjala. D. 2 Juli slog regitet

derstä-des en bro öfver Kymmene-elf för att bereda den på fiendtligt

område under Konung Gustaf III:s befäl inryckta armén en

öfvergångspunkt i händelse af återtåg. Detta inträffade äfven

d. 21 Juli, hvarefter reg:tet med Konungens trupper gick till

Werelä. Då Ryssarne d. 8 Aug. vid sistnämnde punkt under

skydd af sina talrika batterier öfverskredo elfven och

framträngde på den svenska sidan, bidrog en bataljon af

Södermanlands reg:te under öfv. Liewens befäl genom ett kraftigt anfall

att fördrifva fiendens kosacker och jägare från fältet samt

tvinga dem att gå tillbaka öfver elfven. Under återstoden af

fälttåget låg reg:tet fortfarande i läger vid Werelä, tilldess deti slutet af Oct., då armén gick i vinterqvarter, förlädes kring

Kollisewa och Kimoböle vester om Elimä. Samtidigt blef

Gen.-Major Hamilton befälhafvare öfver mellersta fördelningen.

Sedan Gustaf III i slutet af April från Jala vid Pyörila

öfver Kymmene-elf gjort det infall öfver gränsen, som

föranledde slaget vid Walkiala, verkställde Ryssarne, i afsigt att

genom en demonstration nödga honom till återtåg, d. 5 Maj ett

dylikt infall öfver samma elf vid Anjala samt lyckades fördrifva

Svenskame från denna punkt och framtränga till Korhois.

Åtskilliga trupper, hvaribland äfven ett detaschement af

Södermanlands reg:te, samlades för att kasta dem tillbaka; men

fienden gjorde d. 6 vid Korhois så starkt motstånd, att

Svenskame måste retirera till Willikala. Härifrån sändes större

delen af reg:tet i medlet af Maj månad till Ninimäki, för att

under Gen.-Major Paulis befäl fördrifva en annan fiendtlig

af-delning, som gått öfver elfven i grannskapet af Keltis. Natten

till d. 20 Maj angrep Pauli Ryssarne vid Keltis.

Södermanlands reg:te under Major B. Ribbings befäl började striden,

hvil-ken fram på morgonen afslutades medelst ett raskt anfall,

genom hvilket fienden drefs ur sin ställning och nödgades gå

tillbaka öfver elfven. Reg:tet qvarlåg sedermera vid Werelä till

fredens af slutande d. 14 Aug. 1790.

År 1792 blef Gustaf Wachtmeister chef för regrtet. Af

detsamma utfördes sommaren 1805 en bataljon till Pommern

och tilldelades der den svenska arméns fjerde brigad, som stod

under befäl af öfverste v. Vegesack. Bataljonen följde på

hösten med armén till Lauenburg samt på våren 1806 tillbaka

till Pommern. Då Svenskame i Jan. 1807 instängdes i

Stral-sund, tilldelades åt v. Vegesacks brigad den södra fronten eller

Frankenfront att bevaka. I). 12 Febr. deltogo

Södermanlands-bataljonens jägare i ett utfall vid Frankenfront, genom hvilket

man ville tvinga fienden att öfvergifva en framskjuten post, som

han intagit; jägarae bidrogo verksamt till ändamålets uppnående.

Likaledes bevistade de utfallet vid Knieperfront d. 14 Mars, då

Cardell verkställde den obehöfliga stormningen af en fiendtlig

redutt, men misslyckades och förlorade mycket folk; Södermanr

lands jägare skulle vid detta tillfälle kringgå redutten samt

anfalla den bakifrån, men synas ej kunnat med framgång

verkställa detta uppdrag. Vid Svenskarnes allmänna utfall ur

Stral-sund d. 1 April hörde Södermanlands bataljon till den venstra

Svensk Krigshist. 17flygeln, som utkämpade fäktningen vid V o i g t s hagen. Då

Fransmännen i medlet af samma månad tillbakadrefvo

Sven-skarae inom gränsen, bevistade bataljonen med mycken

utmärkelse de tvenne för Svenskame hedrande fäktningame vid

Fer-dinandshof och Alt-Kosenow d. 16 April, samt led en icke

obetydlig förlust. Den öfverfördes slutligen i Sept. jemte de

öfriga svenska trupperna i följd af konventionen i Stralsund till

Sverige.

År 1808 tilldelades Södermanlands reg:te den reserv-armé,

som i Mars månad sammandrogs vid Örebro. Efter Danmarks

krigsförklaring fick det dock i April tåga till

Vermlandsgrän-sen, der dess ena bataljon tilldelades den tredje, af öfv.

Ce-derström anförda, brigaden af den mot Norge samlade arméns

högra flygel, den andra deremot samma flygels fjerde brigad

under öfv. Cronstedt. Båda bataljonerna medföljde under

våren och sommaren sina brigader under deras föga betydande

rörelser vid gränsen; den vid tredje brigaden befintliga

bataljonens jägare bestodo d. 20 April en fäktning vid Sunds qvamar,

hvarifrån de måste draga sig tillbaka. På hösten fick regrtet

jemte dess vargering marschera till Gefle, hvarifrån det skulle

öfverskeppas till Finland; det af seglade jemte en mängd andra

trupper d. 22 Sept. från Gefle, men blef genom stormar

drif-vet tillbaka till svenska hamnar, hvarifrån det sedermera

öfverfördes till Åland, der det låg öfver vintern.

Då åländska armén i medlet af Mars måste draga sig

tillbaka, bevistade reg:tet d. 16 och 17 tåget öfver Ålands haf.

Vid expeditionen till Ratan tilldelades det första brigaden

under öfv. Fleetwood. I striden vid Säfvar d. 19 Aug. utmärkte

sig regrtet mycket; dess båda bataljoner (med undantag af

jägarekompanierna) utgjorde förposter samt voro framskjutne till

ett berg framför bron öfver ån; kl. half 7 på morgonen

angre-pos de af fienden med stor öfvermagt; eftethand understödde

af friska trupper, hvaribland äfven jägame, bibehöllo de hela

förmiddagen sin ställning och lemnade densamma först, då det

allmänna återtåget straxt efter middagen anträddes. Följande

dag bevistade det äfven striden vid Ratan. Reg:tet förlorade

under dessa dagar öfver 150 man.

År 1813 bl ef öfv. Lennart Alexander Reutersköld reg:tets

chef. Det inskeppades i början af Maj vid Dalarön på flottan

och öfverfördes till Pommern, der det d. 14 Maj utskeppades iStralsund. Tilldelades sedermera arméns första division under

Gen.-Major Posse och andra brigad under regementschefen öfv.

Reutersköld, samt var formeradt på 3 bataljoner och anfördes

af öfv. Hercules. Bevistade på hösten alla svenska härens tåg

och marscher samt deltog i slagen vid Grossbeeren d. 23

Aug., Dennewitz d. 6 Sept. och Leipzig d. 18 Oct. 1813.

Efter fästningen Friedrichsorts öfvergång d. 19 Dec. förlädes

den ena bataljonen under Major Ljungberger derstädes i

garnison några dagar, till dess den i julhelgen aflöstes af en

annan bataljon. Den andra hörde till de trupper, med hvilka

Gen.-Löjtn. Sköldebrand, efter stilleståndets med Danmark

tilländalöpande, d. 6 Jan. 1814 uppbröt från Kiel och inryckte i

Schleswig. Reg:tet gick sedan med den öfriga hären till

Belgien samt på våren tillbaka till Rostock, hvarifrån det

öfver-skeppades till Sverige.

Under norska fälttåget 1814 hörde reg:tet äfven till

arméns andra brigad, som då likväl anfördes af Gen.-Major

La-gerbring, och till första divisionen, hvars rörelser den bevistade.

Reg:tets sednaste chefer hafva varit Carl Ulrik

Ridder-stolpe från 1821, Carl Fredrik Posse från 1824, Carl Ulrik

Kuylenstjema från 1837, FiUp Werner von Schwerin från 1856,

Samuel August Sandels från 1859 och Joh. Henrik Rosensvärd

från 1864.

N:o 11. Kongl. Kronobergs Regemente.

Smålands-reg:tema voro i början, liksom Vestgöta-reg:tema,

mycket sammanblandade. År 1593 bestod Smålands fotfolk af

8 fännikor, hvilka tillsammans räknade 1,924 man; de anfördes

då af Fulen Hanson, Abraham Nilsson, Joen Amdtson, Jöns

Gustafson, Nils Finne, Knut Krabbe, Nils Soneson och Joen

Påfvelson, af hvilka de trenne sistnämndes fännikor till en

stor del voro från Kronobergs län.

Under stridigheterna mellan Konung Sigismund och Hertig

Carl sommaren 1598 sällade sig Smålands-fotfolket, på Peder

Liljesparres intalan, liksom rytteriet, till den förres parti samt

bevistade slagen vid Stegeborg d. 9 och vid Stångebro d.

25 Sept. Vid sednare tillfället stodo Småländningarne jemte

det utländska fotfolket i en god position framför Lilla

Stångebro, men öfvergåfvo för tidigt sin ställning och förföljde

fienden på öppna fältet, hvarigenom hans rytteri fick tillfälle att

anfalla och till större delen nedhugga detsamma.

I slaget vid Kirchholm d. 17 Sept. 1605 deltogo af

Smålands-fotfolket 3 fännikor, som anfördes af Peder Staffanson,

Peder Hansson och Nils Pederson, och hvilka före slaget

tillsammans räknade 505 man samt i detsamma förlorade 383 man.

Huruvida någon del af Smålands fotfolk var med i ryska

kriget 1609—1611, är svårt att afgöra. Men att det tog en

verksam del i kriget med Danmark 1611—1613 kan med

säkerhet antagas i följd af landskapets läge. År 1615 finner man

några fännikor i ryska kriget. Samma år uppgifves Smålands

fotfolk på papperet hafva utgjort ett stort reg:te på 3,000 man;

likaledes år 1616. Dess verkliga styrka år 1618 uppgick till

2,478 man; det anfördes då af Herman Wrangel samt var

för-deladt på 7 fännikor under befäl af öfversten, Patrik Ruthwen,

Henning Nyrådt (Nieroth), Johan Köningen, Olof Pederson,

Elias Korre och Johan Nyrådt. Ur det stora reg:tet uttogs

1621 ett mindre på 1,200 man och 8 kompanier, som under

Öfv. Patrik Ruthwens befäl utgick till Liffland samt der

bevistade såväl detta års fälttåg och Rigas belägring (d. 13 Aug.

—15 Sept.), som äfven följande års fälttåg, till hvilket de lidna

förlusterna kompletterades med 600 man från Sverige. År 1623

bildades af allt Smålands fotfolk ett stort reg:te af 3,600 man,

indelt på 3 små reg:ter ä 1,200 man och 8 kompanier. Af

dessa små reg:ter utgjorde Kronobergs ett, och dess första chef

blef den nyssnämnde Ruthwen. År 1627 öfverfördes det till

Preussen och förlädes i början till Marienburg, men drogs längre

fram på sommaren till Dirschau, hvarest det deltog i

fäktningen d. 8 Aug., der Konung Gustaf Adolf blef svårt sårad.

Låg i början af 1628 åter i Marienburg, men bevistade på

ef-tersommaren Gustaf Adolfs tåg till Graudentz och eröfringen

af Strassburg, möjligtvis äfven slaget vid Gurtzno d. 2 Febr.

1629. Under sommaren sistnämnde år lågo för öfrigt 3 komp.

i lägret vid Marienburg och 5 komp. i det vid Montauer-Spitz.

Reg:tet återfördes på hösten till Sverige för att kompletteras.

År 1630 blef Hans Drake dess chef. Det användes ej

utomlands under de fem första åren af tyska kriget, men

utfördes sommaren 1635 till Preussen, hvarifrån det på hösten,

sedan nytt stillestånd med Polen blifvit slutet, under

Torsten-sons befäl tågade till Pommern. Följde derefter med

svenska hufvndhären under Banérs befäl till början af år 1636, då

det förordnades att utgöra en del af garnisonen i Magdeburg,

der Drake jemte tvenne andra öfverstar blef kommendant.

Uthärdade sedermera nämnde stads belägring under Maj och Juni

månader samt fick efter stadens kapitulation återgå till svenska

armén, som då låg vid Werben. Drake, som af Banér ansågs

hafva uppgifvit den vigtiga fästningen för tidigt, blef af en

krigsrätt dömd till döden, men på grund af trogna tjenster från

straffet befriad. Kronobergs reg:te följde för öfrigt med armén

under dess marscher i Juli, Äug. och Sept. samt deltog med

utmärkt tapperhet i slaget vid Wittstock, der det hörde till

högra flygelbrigaden af infanteriets första treffen; af denna

brigad, som före slaget räknat 900 man, återstodo efter detsamma

blott 150 oskadde.

Reg:tet uppsattes åter i Sverige och erhöll 1638 till chef

Adolf Hård, förut öfverste vid Jönköpings reg:te. Samma årutfördes en sqvadron (bataljon) under Öfv.-Löjtn. Claudius De

la Walls befäl till Pommern. Följande år utfördes äfven den

andra sqvadronen under öfverstens befäl. Ar 1640 finner man

Adolf Hårds reg:te utgöra garnison i Greifswalde och Wolgast

Sammalunda 1641, då Hård efterträddes af Georg Fleetwood;

2 kompanier synas då hafva återgått till Sverige. Följande år

utgingo .300 rekryter. År 1643 finner man Fleetwoods 6 komp.

såsom garnison i Colberg. I Sverige hade regitet sistnämnde

år blifvit kompletterad t, och af dess 8 komp. utgjorde vid

fi-endtligheternas utbrott med Danmark 1 garnison i

Johannis-borg vid Norrköping; de öfriga 7 följde med hufvudarmén,

hvil-ken under Fältmarskalken Gustaf Horns befäl, i medlet af

Febr. 1644, från Wernamo inbröt i Skåne samt tågade till

Helsingborg och derifrån till Lund, hvarefter den vände sig till

Landskrona, som intogs d. 7 April. Horn sysselsatte sig derpå

med belägringen af Christianstad, till dess han i början af Maj

måste vända sig till Halland för att undsätta Göteborg, som

belägrades af danske konungen Christian IV; Laholm eröfrades

d. 15 Maj och armén framryckte till Halmstad. Men då Hom

derstädes fick underrättelse att Konung Christian upphäft

Göteborgs belägring, återvände han i Juni till Skåne samt tillbragte

den öfriga delen af fälttåget med blokaden af Malmö, hvarefter

i Nov. vinterqvarter i trakten af Ystad intogos. I April 1645

gick armén åter i fält samt sysselsatte sig med blokaden af

Christianstad till i Juli, då den tågade till Malmö, hvilken

stads belägring var temligen långt framskriden, då freden i

JBrömsebro (d. 13 Aug.) af slutade kriget. Den i Tyskland

befintliga delen af reg:tet låg i Colberg till trettioåriga krigets

slut och hemfördes 1649.

År 1654 blef Adolf Herman Wrangel chef för Kronobergs

reg:te. Af detsamma utdrog under öfverstens befäl en brigad

sommaren 1655 med Carl X Gustaf till Polen, hvarest det i

Sept. förlädes till lägret vid Nowydwor under Rikstygmästaren

Stenbocks befäl. Bevistade följaktligen drabbningen vid

Modlin d. 22 Sept. Sedan förlorar man spåret af brigaden,

hvilken förmodligen förlädes någonstädes i garnison (möjligtvis i

Warschau). Men den i Sverige qvarlemnade af delningen

kompletterades 1656 till ett fulltaligt regrte på 8 komp. År 1657

blef Bertil Nihon Skytte chef. Reg:tet låg samma år i

garnison dels i Halmstad, dels i Calmar. En del deraf synes underandra danska kriget hafva blifvit använd på Fy en samt deltagit

i det oolyckliga slaget vid Nyborg d. 14 Nov. 1659.

År 1665 blef Henrik von Vicken dess cbef. Under Carl

XI:s krig låg en bataljon deraf i garnison, utan att förf. med

säkerhet kan afgöra hvar (möjligtvis i Malmö). Men den

andra bataljonen hörde år 1676 till den armé, som under Carl XI

på våren samlades vid Malmö, samt deltog i Juli i återtåget

till Småland, hvarest den användes till årets slut, då den, straxt

efter slaget vid Lund, d. 9 Dec. stötte till hufvudhären med de

förstärkningar som tillfördes af Riksrådeme Ulfeld och De la

Gardie. Användes under den följande vintren vid blokaden af

Christianstad; drog på våren med Konungen till lägret vid

Rönneberga högar; deltog i återtåget derifrån i slutet af Maj

samt bevistade slaget vid Landskrona d. 14 Juli, der den stod

i midten af andra treffen. Brigaden följde år 1678 med

huf-vudbären; år 1679 var den förmodligen vid Bohuslänska hären.

År 1677 blef Georg Anthony Brakel reg:tets chef och år 1678

Abraham Oronhjort.

År 1696 blef Gustaf Heidenfelt reg:tets chef. Han utförde

detsamma i Oct. 1699 till Wismar, hvarifrån det i Maj år

1700 fick marschera till Holstein, för att utgöra en del af den

mot Danmark under Generalen Gyllenstjernas befäl

sammandragna armén. Efter de obetydliga fiendtlighetemas upphörande

fenom freden i Traventhal d. 18 Aug., återgick reg:tet till

‘ommera. Det fördes sedermera i Juli och Aug. 1702 med

pommerska armén till Polen, hvarest det i grannskapet af

Krakau stötte till svenska hufvudhären under Carl XII, med

hvil-ken det under hösten följde till Sandomir. Härifrån

detasche-rades General Rehnsköld i medlet af Dec. med en del af

armén, hvaribland äfven Kronobergs reg:te, öfver Radom till

Blonie för att beskydda den i Warschau församlade

riksdagen. Han ankom till Blonie i början af Jan. 1703. Straxt

derefter blef Gabriel Lilliehöök chef för regitet. I slutet af

Mars marscherade Rehnsköld till Rawa. Vid samma tid

deta-scherades Kronobergs reg:te till Wroclawek vid Weichseln

för att betäcka ett magasin, som derstädes skulle upprättas; d.

20 Maj blef Lilliehöök derstädes anfallen af ett större parti

Polackar, hvilka likväl efter en kort fäktning i sjelfva staden

slogos på flykten. Längre fram på sommaren stötte regitet

åter till" Rehnsköld, hvilken* medan hufvudhären belägrade Thorn,med sin afdelning, under åtskilliga marscher fram och tillbaka

för att hålla den mot Svenskarne fiendtligt sinnade delen af

adeln i styr, nalkats Posen. Sistnämnde stad stormades

natten till d. 7 Sept af 500 Svenskar, hvaribland 200 man af

Kronobergs reg:te under öfv. Lilliehöök. Reg:tet förordnades

härefter till garnison i staden, och Lilliehöök blef kommendant

År 1704 uthärdades såväl Schulenburgs belägring från medlet

af Aug. till början af Sept., som Brandts från slutet af Sept

till slutet af Oct., då den sednare måste afdraga i följd af Carl

XII:s annalkande med hufvudhären (se vidare i ant rör.

Skånska Husarregitets hist.). Då Konung August af Polen i

början af år 1706 från Sachsen inbröt i Posen, för att öfverfalla

Rehnskölds dervarande armé, utdrogs Kronobergs reg:te ur sin

garnison, hvarefter det bevistade slaget vid Fraustadt d. 3

Febr., der det formeradt på 2 bataljoner stod i midten af

slagordningen. öfv. Lilliehöök blef i denna drabbning dödsskjuten.

Efter honom utnämndes Johan Oronman till regitets chef.

Detsamma följde sedermera med Rehnskölds här, hvilken, efter att

under vintren och våren hafva legat i qvarter i Posen, vid

sommarens inbrott förlädes i lägret vid Piontek, i hvars grannskap

den i böljan af Aug. förenade sig med hufvudhären under Carl

XII, som återkom från Wolhynien. Regitet tågade härefter

med Konungen till Sachsen, hvarest det inqvarterades i staden

Kamentz och dess omgifningar.

Regitet medföljde derefter hufvudhären under alla dess

krigs-rörelser 1707, 1708 och 1709. Bevistade således förstnämnde

år tåget från Sachsen till Stor-Polen (Aug.—Sept.) och

qvar-teren kring Brzesc-Cujawski (Oct—Dec.), der det

kompletterades genom från Sverige ankomna rekryter, samt sedermera

vintermarschen öfver Grodno till Smorgonie (Jan.—Febr. 1708)

äfvensom qvarteren derstädes och vid Radoszkovice. Medföljde

derefter (i Juni, Juli och Aug.) på tåget öfver Minsk,

Holow-czyn, Mohilew och Czerykow till Tartschin vid gamla ryska

gränsen, samt deltog sedermera, då tåget till Moskau

blif-vit uppgifvet, i marschen söderut till Kryczew och genom de

stora skogarne vid Severiens gräns till Mglin (i Sept.) samt

derefter till Romny i ryska Ukrajne, der det förlädes i qvarter.

Bevistade från April 1709 belägringen af Pultava. Under

slaget vid samma ställe var regitet bland de trupper, som lågo

i löpgrafvame på södra sidan af fästningen, hvarifrån det dockföre Gen. Roos’ ankomst med sin slagna af delning, i följd af den

öfverlägsna garnisonens utfall, måste retirera till trossen. Regitet

betäckte sedan artilleriet under krigståget till Dniepern, hvarest

det blef krigsfånget.

Det återuppsattes så fort ske kunde hemma i landet och

erhöll till interims-öfverste Carl Håstesko. Bevistade derpå

Stenbocks fälttåg i Skåne samt var med i slaget vid

Helsingborg d. 28 Febr. 1710, der det stod i infanteriets första

tref-fen, och hvarest öfv. Hästesko blef sårad. Följande året 1711

var halfva reg:tet kommenderadt på örlogsflottan och bevistade

sjöslaget i Kiögebugt; andra hälften låg i garnison på

Carls-krona skansar. Öfverfördes 1712 till Tyskland och blef

för-ordnadt till garnison i Wismar. Erhöll 1714 till chef Sven

Lagerberg. Uthärdade år 1716 förenämnde fästnings belägring

och öfverfördes efter dess kapitulation på danska krigsfartyg till

Carlshamn. Var 1717 hemma på roten för att rekryteras;

samma år blef Eberhard BUdstein chef efter Lagerberg, som

transporterades till Skaraborgs reg:te. Kronobergs reg:te

bevistade 1718 års norska fälttåg och deltog i belägringen af

Fred-rikshall.

Bildstein var chef ända till 1746, då han efterträddes af

Berndt Wilhelm von Liewen. Reg:tet utfördes i början af

sommaren 1758 till Pommern, för att deltaga i kriget mot

Preussen. Bevistade med hufvudhären årets fälttåg och deltog

således i lägren vid Loitz, Daberkow, Strassburg och Prentslow

(Juli—Sept.) samt tågade i Sept. till Neu Ruppin och i Oct.

derifrån tillbaka till Prentzlow, hvarefter i Nov. vinterqvarter

inom svenska området intogos. Det omnämnes vidare ej under

detta krig, hvarföre det är troligt, att det antingen förlädes i

garnison eller återfördes hem. Chefer blefvo sedermera Pehr

Schef-fer från 1765, Otto Wilhelm von Rosen från 1772, Salomon

Hederstjema från 1777 och Carl Axel Strömfelt från 1782.

I kriget med Ryssland 1788—1790 tog Kronobergs reg:te

en ärofull del. Förstnämnde år i böijan af Juli inskeppades

dess ena bataljon under Major Påhlmans befäl i Carlskrona på

den af delning af örlogsflottan, somd. 3 Juli afgick till finska

viken, hvarefter bataljonen landsattes vid Helsingfors.

Inskeppades i slutet af Juli månad på skärgårdsflottan och deltog i

Siegroths expedition till Brackila d. 3 Aug., för att från östra

sidan innesluta Fredrikshamn. Då detta företag emellertidmåste uppgifvas, återfördes den till Borgå, hvarifrån den i

slutet af Alig. fick marschera till riksgränsen vid Abborfors.

In-qvarterades under hösten i Kungsböle och tilldelades sedermera"

arméns mellersta fördelning under Gen.-Löjtn. Platen, hvilken

hade sin samlingsplats vid Elimä.

I slutet af Juni 1789 deltog bataljonen i Konung Gustaf

III:s inbrott på ryska området samt bevistade striden vid

Ut-ti sm alm d. 28 Juni, till hvars för Svenskarne lyckliga utgång

den verksamt bidrog, genom att kringgå ett kärr, på hvilket

Ryssarne stödde sin venstra flank. Deltog straxt derefter äfven

i striden vid Lik al a d. .3 Juli, der den hörde till den högra

eller konungens kolonn samt jemte gardet genom ett tappert

bajonettanfall slog fienden på flykten. Afgick d. 22 Juli från

Likala öfver Anjala till Ummeljocki och Werelä, i hvars

grannskap den vistades den återstående delen af fälttåget. Här

förenade sig med densamma på hösten reg:tets andra bataljon,

som under loppet af Aug. blifvit öfverförd från Sverige. Reg:tet

tilldelades fortfarande arméns mellersta, nu under Gen.-Major

Hamiltons befäl stående fördelning, som inqvarterades under

vintren kring Rängomäki och Pachas.

Tidigt på våren 1790 (i slutet af April) verkställde Gustaf

Hl åter ett infall på ryska området från Jala, hvilket

föranledde striden vid Walkiala d. 29 April. Kronobergs reg:te

deltog i densamma med mycken utmärkelse. Vid anfallet på den

höjd, der fienden intagit en fast ställning, nödgades de svenska

bataljonerna i anseende till terrängens beskaffenhet nalkas på

en smal kolonn. Första Kronobergs bataljon under Öfv.-Löjtn.

Påhlman hade teten och måste uthärda fiendens värsta eld,

medan de andra utvecklade sig till höger och venster om

densamma. Öfv.-Löjtn. Påhlman sårades, men Gen.-Major Pauli

satte sig i spetsen för bataljonen och framförde den till anfall.

Äfven den andra Kronoberg-bataljonen var med bland de 5

bataljoner, som stormade den fiendtliga höjden och derigenom

af-gjorde drabbningen.

Då den till Walkiala framträngda afdelningen måste återgå

öfver Kymmene-elf, i följd af Ryssarnes infall öfver floden vid

Anjala, qvarlemnades Kronobergs reg:te vid K el tis

(öfvergångs-punkten öfver Kymmene-elf på stora vägen från Tavastehus till

Davidsstad), men blef d. 9 Maj anfallet och tillbakadrifvet på

vägen till Tavastehus. Gen.-Major Pauli samlade då åtskilligareg:ter, för att bortdrifva fienden från svenska området. Natten

till d. 20 Maj anföll han Ryssarne vid K el tis. öfv. Strömfelt

detascherades med Kronobergs första bataljon jemte en annan

till höger för att från denna sida anfalla fiendens batterier. De

hade en mycket svår terräng att genomgå; men genom deras

anfall på Ryssarnes fältverk af gjordes striden till Svenskarnes

fördel, och de förra blefvo tvungne att draga sig tillbaka. Den

andra bataljonen af reg:tet anfördes vid detta tillfälle af Major

Mörner samt utmärkte sig äfven. Reg:tet låg sedan i lägret vid

Werelä till fredens afslutande derstädes.

En bataljon af Kronobergs reg:te öfverfördes sommaren

1805 till Pommern och tilldelades der svenska arméns tredje

brigad, som anfördes af öfv. Tavast. Deltog på hösten i tåget

till Lauenburg och återgick på våren 1806 till Pommern,

hvar-ifrån det sedan öfverfördes till Sverige.

Kronobergs reg:te tilldelades 1808 först den armé, som

samlades i Skåne för att verkställa landstigning på Seland. Då

densamma likväl ej kunde ega rum, fördes reg:tet jemte dess

vargeringsbataljon på sommaren till Åland. Det deltog derpå

i landstigningen vid Lokalax under Gen.-Major

Lantingshau-sens befäl d. 17 och 18 Sept., hvarest dess jägare under första

dagens strid mycket utmärkte sig. Bevistade sedermera äfven

landstigningen vid Helsinge under Öfv.-Löjtn. Lagerbring d.

26—28 Sept. I striden vid Järvenperä d. 26 stormade

Kronobergs jägare jemte gardets nämnde ställe, hvaijemte reg:tet

genom en välberäknad kringrännings-rörelse förmådde Ryssarne

till hastig flykt. D. 27 detascherades vargerings-bataljonen till

Pinnipajs för att betäcka den landstigna styrkans venstra flank.

Första bataljonen under Kapten Munktell följde

lifgardes-ba-taljonen på landsvägen till Wiais och tillbakadref fienden

under förmiddagen till detta ställe. D. 28, sedan den i

Lager-brings ställe till befälhafvare förordnade öfv. Boye öfvertagit

ledningen, detascherades Lagerbring med tvenne bataljoner,

hvaribland Kronobergs andra under Major Hederstjerna, till

ven-ster för att kringgå Ryssarnes högra flank. Lagerbring stötte

dock på förmiddagen på en öfverlägsen fiende samt nödgades

efter ett tappert motstånd draga sig tillbaka. För att

underhålla förbindelsen mellan honom och hufvudstyrkan afsändes

Munktell med sin bataljon; men äfven han nödgades retirera

för öfvermagten. Sjelf häftigt anfallen vid Wiais, måste Boyeändtligen besluta sig för reträtt till landstigningsstället samt för

återinskeppning, hvilket likvisst ej kunde ske utan förlust, hvaraf

Kronobergs reg:te, som alla tre dagarne blifvit användt der

striden varit hetast, på sig fick en betydlig del.

Regitet återfördes derpå till Åland, der det vistades öfver

vintren 1808 och 1809, samt deltog d. 16 och 17 Mars

sistnämnde år i återtåget öfver Ålands haf från Eckerön till

Grisslehamn, hvarefter det förlädes i Roslagen för att skydda

hufvudstaden. Det bevistade sedermera expeditionen till

Norrland. Samma dag landstigningen skedde, d. 17 Aug., framryckte

en förtrupp af 220 man, hvaribland 120 Kronobergs reg:tes jägare

under Kapten Andersin, till Djekneboda, hvilket vigtiga pass

med storm intogs. Följande dag marscherade armén till

Säf-var. D. 19 angreps den derstädes af Ryssarne. Kronobergs

reg:te, som blifvit tilldeladt andra fördelningen under Öfv. Boyes

befäl, stod i böijan af slaget vid Säfvar såsom reserv på

höjderna bakom byn och ån. Sedan striden en stund fortgått, fick

likväl dess första bataljon under Öfv.-Löjtn. Hederstjerna rycka

fram öfver bron för att kringgå Ryssarnes venstra flygel och

försöka borttaga deras på landsvägen stående fältstycken. Men

anfallet mottogs med sådan hastighet af fienden, att

Hederstjerna, som förlorat sambandet med den öfriga styrkan, såg

sig nödsakad att retirera. Ungefär samtidigt fick andra

Kronobergs bataljon under Kapten Lagerbjelke (vid Lifgardet) rycka

öfver bron för att betäcka de framför densamma uppställda

fältstyckena. Sedan efter hand de flesta bataljonerna blifvit

bortplottrade framför det pass, bakom hvilket de bort försvara

sig, måste på eftermiddagen återtåget till Djekneboda anträdas.

Då detsamma sedermera under natten fortsattes till Ratan,

befalldes Kronobergs reg:te att utgöra arriergardet och ankom

följande morgon till sistnämnde ställe. Deltog derpå i striden

vid Ratan d. 20 och inskeppades d. 21 jemte de öfriga

trupperna på flottan.

År 1812 blef JElof Rosenblad reg:tets chef. Detsamma

utfördes tidigt på våren 1813 till Pommern, formeradt på 3

bataljoner, och tillordnades sedermera svenska härens tredje

fördelning under Gen.-Major Boye och femte brigad under öfv.

Hederstjerna. Deltog derefter i svenska härens marscher och

tåg hösten 1813 samt bevistade slagen vid Grossbeeren d.

23 Aug., vid Dennewitz d. 6 Sept. och vid Leipzig d. 18Oct. Efter inmarschen i Holstein i början af Dec. förordnades

Boye att med Hederstjernas brigad öfvertaga Gliickstadts

inneslutning och belägring. Brigaden gick d. 16 från

Neumiin-ster och kom d. 17 till Kellinghausen samt d. 18 till Gliickstadt.

Kronobergs regrte beordrades att på norra sidan omsluta

fästningen och verkställa det förnämsta anfallet Stormade d. 19

ett batteri vid Störflodens mynning, böljade belägringsarbetena

d. 22 på dammen Neuteich och tillbakavisade d. 23 med

tapperhet ett fiendtligt utfall; sedan fortsattes arbetena under de

största besvärligheter de tvenne följande veckorna allt närmare

fästningen, som derjemte bombarderades, så att garnisonen d.

5 Jan. 1814 såg sig nödsakad att dagtinga. Regrtet följde

sedermera med hufvudhären till Belgien och på våren tillbaka

till Sverige. Deltog sommaren 1814 i norska fälttåget vid

Boyes fördelning och Gen.-Major Hederstjernas brigad, hvilken

sednare likväl blef den sjette i stället för den femte. Regrtet

synes för öfrigt under fälttåget ej bevistat någon fäktning. Vid

fiendtlighetemas afslutande genom stilleståndet i Moss d. 14

Aug., hade Gen.-Major Hederstjerna sitt högqvarter i Grönsund

vid Glommen.

Reg:tets sednaste chefer hafva varit Erland Hederstjerna

från 1816, Carl Henrik Wrede från 1824, Georg Miles

Fleet-wood från 1856 och Gustaf Reinhold Weidenhielm från 1862.

N:o 12. Kongl. Jönköpings Regemente.

Då Smålands stora reg:te fotfolk år 1623 sönderdelades i trenne

mindre, blef bland dem Jönköpings reg:te ett, hvilket ställdes

under befäl af Öfv.-Löjtn. Lars Kagg. Denne, som 1626 blef

öfverste, utförde sommaren samma år reg:tets ena sqvadron

(bataljon) till Preussen. Någon tid derefter kom äfven den

andra sqvadronen öfver, hvarpå hela reg:tet vid vintrens

annalkande förlädes till Dirschau, der det sedermera låg hela året

1627 samt förra hälften af år 1628. Men i Juli sistnämnde

år öfverfördes 6 kompanier under Kaggs befäl sjöledes till

Stral-sund, för att biträda borgerskapet vid stadens försvar mot

Wal-lensteins armé. Nämnde kompanier lågo i Stralsund till

hösten 1629, då de hemfördes till Sverige. Förutom de

återstående 2 kompanierna, hvilka återvände från Preussen redan 1628,

hade i Jönköpings län blifvit uppsatt en komplett sqvadron å

4 kompanier, hvilken först stod under Major Mårten Hennings,

men år 1630 ställdes under Öfv.-Löjtn. Adolf Hårds befäl.

Kaggs reg:te kompletterades under vintren till 1630 och

öfverfördes med Konung Gustaf Adolf i slutet af Juni s. å. till

Tyskland. Straxt efter landstigningen förlädes Kagg med halfva

sitt reg:te till staden Usedom; den andra hälften deltog i

expeditionen till Stettin d. 10 Juli, samt låg sedermera under

Öfv.-Löjtn. Salomon Adams befäl i läger derstädes under återstoden

af året. I slutet af Juli besatte Kagg Anklam med sin

sqvadron (bataljon) och blef derstädes liggande tills i Juni 1631,

då han med 400 man utryckte till Greifswaldes belägring, i

Anklam qvarlemnande 130 man. Efter Greifswaldes

kapitulation d. 15 Juni, tilldelades nämnde afdelning af Jönköpings

reg:te Totts armé, som inryckte i Mecklenburg samt under

hösten och vintren sysselsatte sig med Rostocks och Wismars

belägringar. Efter sistnämnde stads eröfring d. 12 Febr. 1632

förlädes Kaggs sqvadron till Winsen; den anfördes sedermera af

Per Ribbing, emedan Kagg erbållit ett högre befäl i

Magde-burg. I slutet af April 1632 utkommenderades sqvadronen i

fält för att utgöra en del af Baudissins armé, hvilken skulle

hindra Pappenheim, som nyligen undsatt Stade, att komma

tillbaka derifrån. Då detta likväl ej lyckades, följde

sqvadronen med Baudissin under loppet af Maj och Juni månader

öf-ver Rothenburg, Werden och Hannover till Hildesheim,

hvar-est Hertig Georg af Luneburg tillstötte med sina trupper.

Sedan Pappenheim, efter en hotande demonstration mot

Hildesheim, dragit vesterut till Rhen, gick den förenade

Neder-Sach-siska hären söderut till Duderstadt, som intogs (i Juli).

Härefter splittrades den; en del gick under Baudissin, med hvilken

äfven Ribbings sqvadron följde, till Paderborn för att eröfra

denna stad; återstoden under Hertig Georg gick till

Wolfen-buttel för samma ändamål (i Aug.). Emellertid återkom

Pappenheim i medlet af Sept. till Westfalen och tvang Baudissin

genom skickliga manövrer att draga sig åt sidan till Cassel,

hvarefter han öfverraskade Hertig Georg vid Wolfenbtittel.

Baudissin, med hvilken Ribbing fortfarande följde, drog sig

härefter (under Oct.) närmare mellersta Rhen till Wetzlar, men

fick här befallning att närma sig Cölln, hvilket han äfven

verkställde i Nov., hvarefter han i slutet af året intog den på

högra Rhenstranden, midt emot sistnämnde ort belägna staden

Deutz.

Då Baudissins armécorps, efter hans afskedstagande, i

början af år 1633 upplöstes och fördelades på andra, fick

Ribbings sqvadron afgå till Magdeburg, der den förenade sig med

Jönköpings reg:tes andra sqvadron. Den sednare, som

fortfarande stod under Öfv.-Löjtn. Salomon Adams befäl, hade efter

Landsbergs eröfring i medlet af April 1631 från Stettin blifvit

dit förlagd såsom garnison. Efter segren vid Breitenfeld

tilldelades den Baners armécorps, som i Sept. samlades vid nedre

Saale och sedermera användes till Magdeburgs blokad. Då

sistnämnde ort i böijan af året 1632 frivilligt utrymdes af de

Kejserliga, förlädes bland andra trupper äfven Salomon Adams

sqvadron i densamma såsom besättning. Deijemte värfvade

Salomon Adam ett reg:te Tyskar.

Sedan Lars Kagg år 1633 blifvit Gen.-Major, befordrades

Salomon Adam till chef för Jönköpings reg:te. Den tredjesqvadronen af detsamma, som under Öfv.-Löjtn. Adolf Hård

blifvit qvarlemnad i Sverige, utdrog våren 1633 till Pommern,

der den förlädes till garnison i Demmin och Anklam.

Sqva-dronerne i Magdeburg flyttades längre fram (förmodligen 1634) ,

till Stralsund och återfördes våren 1635 till Sverige, der under

tiden tvenne nya kompanier blifvit upprättade, hvilka med de

hemkomne sedermera sammanslogos till en sqvadron. Hårds

sqvadron flyttades samma år till Stettin och år 1636 till

Stralsund. Sistnämnde år blef Adolf Hård chef för regitet efter

Sal. Adam, som bibehållit sitt tyska reg:te och vistats i

Magdeburg, men efter stadens förtidiga uppgifvande (i Juli 1636)

blifvit dömd till döden, fastän han på grund af fordna tjenster

benådades. Hårds f. d. sqvadron låg fortfarande i Stralsund

år 1637; följande år utfördes äfven regitets andra sqvadron

under Öfv.-Löjtn. David Dachs befäl till Pommern; år 1639

likaledes 449 rekryter. År 1640 finner man hela regitet såsom

garnison i de tvenne närbelägna orterna Greifswalde och

Wol-gast; samma år på hösten hemfördes det till Sverige.

År 1641 blef Gustaf Otto Stenbock chef för reg:tet, hvaraf

samma år en sqvadron åter utdrog, hvilken förordnades till

garnison i Wismar, der den sedermera qvarlåg till år 1648, då

den med Carl Gustaf synes marscherat till Böhmen och

deltagit i belägringen af Prag; återfördes 1649 till Sverige. Den i

Sverige qvarlemnade sqvadronen förstärktes till danska kriget,

så att den 1644 utgjorde ett komplett reg:te a 8 kompanier,

hvilka tilldelades hufvudhären, som under Fältmarskalken

Gustaf Horns befäl i medlet af Febr. sistnämnde år från

Werna-mo inträngde i Skåne och öfver Helsingborg gick till Lund,

hvarifrån den vände sig mot Landskrona, som eröfrades d. 7

April. Horn sysselsatte sig derpå med belägringen af

Christi-anstad, till dess han i början af Maj nödgades afgå till

Halland för att undsätta Göteborg, som belägrades af danske

Konungen Christian IV; Laholm eröfrades d. 5 Maj och armén

framryckte till Halmstad. Men då Horn derstädes fick

underrättelse att Konung Christian upphäft Göteborgs belägring,

återvände han i Juni till Skåne samt tillbragte den återstående

delen af fältåget med belägringen af Malmö, till dess i Nov.

vinterqvarter intogos kring Ystad. I April 1645 gick Horn

åter i fält samt sysselsatte sig med blokaden af Christianstad

till i Juli, då han tågade till Malmö, hvilken stads belägringvar temligen långt framskriden, då freden i Brömsebro (d. 13

Aug.) af slutade kriget. År 1645 blef JSåkan Nilsson Skytte

chef efter G. O. Stenbock, hvilken 1644 blef Gen.-Major och

l>efälhafvare öfver garnisonerna i Westfalen.

År 1655 hörde en brigad af reg:tet under öfv. Skeding —

som likväl ej var chef, emedan Skytte nämnes både före och

efter denna tid — till den armé, med hvilken Fältmarskalken

Wittenberg i medlet af Juli inbröt i Polen samt vid Uszcz d.

15 Juli öfvergick Netze. Den följde, efter Konung Carl X:s

ankomst till lägret vid Conin (d. 15 Aug.), med hufvudhären

till Warschau samt derefter söderut till Krakau, under vägen

bevistande slagen vid Czarnova d. 6 Sept. Brigaden tågade

sedermera (i Oct. och Nov.) med Konungen öfver Warschau

och Thorn till Elbing samt derifrån (i Dec.) till Königsberg,

hvarigenom Churfursten af Brandenburg tvangs till stillestånd.

Härefter förlorar man spåren af brigaden, hvilken förmodligen

lades i garnison någorstädes; ej heller nämnes vidare Skedings

namn.

Den i Sverige varande brigaden under Skyttes befäl

kompletterades 1656 till 8 kompanier, hvaraf 4 vid danska krigets

utbrott sommaren 1657 lågo såsom garnison i Calmar och de

öfriga 4 hörde till den halländska hären under Riksdrotset

Per Brahe samt bevistade slaget vid Gennevadsbro d. 13

Aug., der de, formerade på 2 brigader, stodo närmast venstra

flygelns kavalleri.

Skytte efterträddes 1658 af Wilhelm Muschamp och denne

1660 af Erik Drake, efter hvilken 1667 kom Gustaf Dom.

År 1674 finner man Jönköpings reg:te uti Pommern samt

hörande till den armé, med hvilken Riksmarsken C. G. Wrangel

i slutet af nämnde år inryckte i Hinter-Pommem och i Maj

1675 genom Brandenburg framträngde till Haveln. Reg:tet

bevistade följaktligen slaget vid Fehrbellin d. 18 Juni, återgick

derefter till Pommern och synes blifvit förlagdt till garnison i

Stettin. Under de följande åren utmärkte sig öfv. Hom med

sitt reg:te vid flera tillfällen. Men vid ett utfall, som han gjorde

i April 1677 och då han med storm lyckades eröfra Gollnow

(d. 121, sårades han dödligt. Reg:tet bevistade derpå Stettins

belägring (Juli 1677—Jan. 1678), en bland de ärofullaste

svenska krigshistorien har att uppvisa; af den vid belägringens

början 3,000 man starka garnisonen, utdrogo efter kapitulationen

Svensk Krigshist. 18blott 300. Reg:tet uppsattes derpå åter i Sverige och erhöll

till chef Bemdt Mömer; det hörde 1678 till den armé, som

Riksamiralen Stenbock i medlet af Juli 1678 samlade vid

Göteborg och med hvilken han undsatte Bohus fästning d. 22

Juli. Äfven följande året användes det vid vestra krigsteatem.

År 1699 öfverfördes reg:tet till Wismar; år 1700 blef

Lorentz Clerck dess chef; det bevistade sommaren samma år

fälttåget i Holstein under Fältmarskalken Nils Gyllenstjerna,

hvar-efter det återgick till Wismar. Marscherade i Juli och Aug.

1702 från Pommern till vestra Polen, der det i grannskapet af

Krakau stötte till hufvudhären under Carl XII, med hvilken

det sedan följde hösten och vintren 1702 och 1703. Bevistade

derefter belägringen af Thorn i Maj—Oct. 1703, under

hvilken tid det gjorde tjenst på de bestyckade pråmar, som höllo

fästningen innesluten på Weichsel-sidan. Eskorterade efter

fästningens öfvergång de tagna fångarne och trofeerne på

besagde pråmar till Dantzig, hvarefter det förlädes i

vinterqvar-ter i Preussen. Tågade sedermera på sommaren 1704 med

Konungen förbi Warschau öfver Sandomir till Jaroslaw och på

hösten derifrån tillbaka till Warschau samt slutligen till

woi-wodskapet Posen, der det intog vinterqvarter. Beordrades i

Mars 1705 att, jemte några andra reg:ter under Gen.-Löjtn.

Strömbergs befäl, gå till Krakau för att beskydda den i

grannskapet boende, svenska partiet tillgifna, adeln. Härifrån

marscherade det i Nov. samma år till Warschau, der det förenade

sig med hufvudhären under Carl XII. Följde år 1706 med

den sednare på hans marscher till Lithauen och Wolhynien

samt derifrån genom vestra Polen till Sachsen. Sistnämnde år

efterträddes Clerck af Jöran von .

Under qvarteren i Sachsen låg reg:tet dels i, dels omkring

staden Diiben. Medföljde derefter hufvudhären under alla dess

krigsrörelser 1707, 1708 och 1709. Det bevistade således

förstnämnde år tåget från Sachsen till Stor-Polen (i Aug. och Sept)

och qvarteren kring Brzesc-Cujawski (Oct.—Dec.), der det

kompletterades genom från Sverige ankomne rekryter, samt

sedermera vintermarschen öfver Grodno till Smorgonie (Jan.—Febr.

1708) äfvensom qvarteren derstädes och vid Radoszkovice.

Medföljde derefter (i Juni, Juli och Aug.) på tåget öfver Minsk,

Holowczyn, Mohilew och Czerykow till Tartschin vid gamla

ryska gränsen. Bevistade härunder striden vid Malaticze d. 31Aug. 1708, der det under uppslåendet af sitt läger blef

öfver-fallet af tvenne ryska dragon-reg:ter, mot hvilka det likväl med

mycken tapperhet försvarade sig, till dess undsättning ankom;

reg:tet förlorade i denna strid likväl mycket folk, hvaijemte

både öfv. Buchwaldt och Öfv.-Löjtn. Natt och Dag blefvo

sårade. Deltog sedermera, då tåget till Moskau blifvit uppgifvet,

i marschen söderut till Kryczew och genom de stora skogarne

vid Severiens gräns till Mglin (i Sept.) samt derefter genom

Se-verien till Romny i ryska Ukrajne (i Oct och Nov.), der det

inqvarterades. Vid stormningen af Wiprek d. 7 Jan. 1709

lärer det äfven varit med samt lidit stor förlust. Reg:tet var i

slaget vid Pultava d. 28 Juni 1709 i anseende till dess

svaghet formeradt på 1 bataljon och kom under första striden

genom reduttlinien. I den andra striden synes det hafva stått på

venstra flygeln; vid Ryssames första salfvor blefvo två

tredjedelar af manskapet jemte alla officerare, utom en enda, sårade

eller dödade, öfv. Buchwaldt och Öfv.-Löjtn. Natt och Dag

blefvo dödligt sårade.

Reg:tet uppsattes härefter ånyo i Sverige så hastigt, att

det kunde taga del i Stenbocks skånska fälttåg samt i slaget

vid Helsingborg d. 28 Febr. 1711; det stod derstädes i

första treffen och dess båda bataljoner anfördes af Öfv.-Löjtn.

Fleetwood och Kapten Rehnberg. Samma år blef Anden

he-jonhjelm dess chef. Följande år låg det på strandposteringar i

Skåne till i Oct, då det jemte flera andra öfverfördes till

Pommern och blef förlagdt till Stralsund, hvarest det var

tjenstgö-rande under de följande åren. År 1714 blef Otto Hendrik von

Albedyl dess chef. Det bevistade d. 4 Nov. 1715 träflhingen

vid Stresow på Rügen samt derefter belägringen af

Stralsund, vid hvilken fästnings kapitulation d. 13 Dec. det blef

krigsfånget, hvarefter det fördes till Preussen. År 1716

åter-uppsattes det för andra gången; samma år tjenstgjorde af

detsamma några kompanier i Skåne, som dock hemgingo på

hösten. Följande året låg reg:tet på roten för att kompletteras.

Deltog derpå fulltaligt i norska fälttåget 1718; den ena

bataljonen bevistade belägringen af Fredrikshall och stormningen

af Gyldenlöwe skans; den andrå var inqvarterad vid Ingedahl.

Efter återtåget från Fredrikshall förlädes regitet till Uddevalla;

det förlorade, under detta korta fälttåg genom brist och dålig

väderlek 490 man soldater utom befäl.Regements-chefer under frihetstidens första hälft voro

Christer D"Ätbedyhll från 1725, Bengt Horn från 1736, Per

Silf-versparre från 1739 och Erik Gustaf Qveckfelt från 1741.

Reg:tet bevistade icke ryska kriget 1741—1743, men deltog

deremot i det pommerska åren 1757—1762. Öfverfördes

sommaren 1758 till Pommern och anslöt sig genast till svenska

hufvudstyrkan i lägret vid Daberkow (i Aug.) samt deltog

derefter i marschen till Neu-Ruppin (i Sept.) och tillbaka till

svenska området. År 1759 i medlet af Aug. inskeppades en

bataljon af reg:tet på galereskadern, bevistade d. 10 Sept.

sjödrabbningen på Frische Haff, landsattes några dagar derefter

på Ön Wollin samt deltog natten till d. 16 i stormningen af

nämnde stad, vid hvilket tillfälle bataljonen utgjorde södra

stormkolonnen, som längst stranden af Swine inträngde i staden.

Den anfördes då af Öfv.-Löjtn. Pechlin — den sedermera

såsom partigängare ryktbara generalen — hvilken sårades och

mycket utmärkte sig. Qvarlemnades derefter på ön Wollin

såsom besättning. Den andra bataljonen af regrtet synes under

detta fälttåg qvarstannat i Stralsund, men deltog d. 28 Jan.

1760 i den misslyckade stormningen af Anklam. Hörde

under sommarfälttåget sistnämnde år, liksom det följande, till

hufvudhären. Omnämnes för öfrigt ej vidare vid något

sär-skildt tillfälle under detta krig.

År 1761 blef Carl Fredrik Pechlin reg:tets chef. Efter

honom kom Hugo Herman von Saliza från 1773, Hans

Gustaf Gyllengranat år 1774, Carl Germund von Brunijan från

samma år, Otto Wilhelm Zöge von Manteujfel från 1782 och

Carl Filip von Schwerin från 1785. Jönköpings reg:te deltog i

ryska kriget 1788—1790. Dess ena bataljon inskeppades

under Öfv.-Löjtn. von Friesendorfs befäl i början af Juli 1788 i

Carlskrona på en afdelning af örlogsflottan och öfverfördes till

Helsingfors, der den landsattes; men den återinskeppades

genast derefter (i slutet af Juli) på skärgårdsflottan och bevistade

Siegroths landstigning vid Brackila d. 3 Aug., som hade till

ändamål att från östra sidan innesluta Fredrikshamn. Då

detta företag emellertid måste uppgifvas, återfördes bataljonen

till Borgå, hvarifrån den i slutet af Aug. fick marschera till

riksgränsen vid Abborfors. Inqvarterades under hösten i

Kungs-böle och tilldelades sedermera arméns mellersta fördelning un-der Gen.-Löjtn. von Platen, hvilken hade sin samlingsplats vid

Elimä.

Då Gustaf III i slutet af Juni 1789 sammandrog de

mellersta och venstra fördelningarne vid Werelä samt derifrån

inbröt på ryska området och slog fienden vid Uttismalm,

qvar-lemnades Jönköpings bataljon såsom bevakning af bron öfver

Kymmene-elf. Medföljde sedermera under Öfv.-Löjtn. v.

Frie-sendorfs befäl på marschen till Likala d. 2 och 3 Juli, men

synes icke tagit någon verksammare del i sjelfva striden vid

sistnämnde ställe. Qvarlåg derpå vid Likala till d. 14, då den

jemte andra trupper under Friesendorfs befäl öfver Sippola

sändes till Gen.-Major Kaulbars’ understöd vid Kaipiais;

Friesendorfs afdelning gick dock vilse, så att den kom för sent fram,

då Kaulbars redan blifvit slagen, samt måste vända om.

Bataljonen tågade derefter, jemte de andra trupperna vid Likala,

d. 22 Juli tillbaka öfver Kymmene-elf vid Anjala samt derifrån

till Ummeljocki och Werelä, hvarest den låg till fälttågets slut.

I medlet af Aug. kom reg:tets andra bataljon jemte öfverste

Schwerin öfver från Sverige och tilldelades arméns högra eller

kustfördelning, hvilken under Gen.-Löjtn. v. Plåtens befäl stod

vid Kymmene-elfs utlopp, samt deltog d. 31 Aug. i striden vid

Broby, då Ryssarne, efter svenska skärgårdsflottans nederlag

vid Svensksund, landstego i nämnde fördelnings rygg. Såväl

bataljonen, som öfv. Schwerin, utmärkte sig mycket vid detta

tillfälle och tillbakavisade med mycken tapperhet den

öfver-lägsna fiendens landstigningsförsök. Fördelningen tvangs dock

retirera till Abborfors. På hösten beordrades regrtets båda

bataljoner till arméns venstra fördelning under Gen.Major Pollet,

hvilken stod på vägen från Tavastehus till Keltis och

sedermera under vintren inqvarterades kring Säxjärwi.

Men redan tidigt på våren 1790 (i April) förflyttades

Jönköpings reg:te till öfv. Armfelts brigad vid S:t Michel. Deltog

d. 15 April i öfverraskningen vid Pardakoski, hvarest den

ena bataljonen under Major Fahnehjelms befäl utmärkte sig.

Bevistade sedermera d. 30 April med heder träffningen vid

Kärnakoski, der Svenskarne efter en hel dags strid

tillbaka-drefvo en flerdubbelt öfverlägsen fiende. Åfven i den

misslyckade öfverraskningen vid Savitaipale d. 4 Juni deltogo reg:tets

båda bataljoner under Öfv.-Löjtnanteme Friesendorf och

Fahne-hjelm, vid hvilket tillfälle de likväl hörde till olika kolonner.År 1791 blef Adolf Ludvig von Friesendorf regitets chef.

Denne efterträddes 1797 af Wilhelm Bennet. En bataljon

utgick sommaren 1805 till Pommern och tilldelades den svenska

arméns tredje brigad, som stod under öfv. Tavasts befäl.

Deltog på hösten samma år i tåget till Lauenburg och återgick

på våren 1806 till Pommern. Instängdes i slutet af Jan. 1807

jemte de öfriga svenska trupperna i Stralsund, der Tavasts

brigad fick öfvertaga bevakningen af den vestra eller

Tribsees-fronten. Deltog d. 1 April samma år i Svenskames utfall och

gick med högra kolonnen till Demmin, hvarifrån den vid

Fransmännens anryckande i medlet af månaden återgick inom

svenska gränsen. Bevistade derpå vid Fransmännens andra infall

i Pommern d. 14 Juli fäktningarne vid Redebas och

Steinha-gen, hvarpå den låg dels i Stralsund, dels på Rügen till

kapitulationen d. 9 Sept., efter hvilken den återfördes till Sverige.

Regitet tilldelades våren 1808 den i Skåne mot Danmark

under Fältm. Tolls befäl samlade hären. Då ön Gottland i

slutet af April emellertid blifvit intagen af Ryssame under

Bo-disco, fick reg:tets ena bataljon, jemte andra trupper, i

Carls-krona inskeppa sig på Contre-Am. Cederströms eskader,

hvilken d. 11 Maj afgick derifrån och d. 14 ankom till Gottland,

der han tvang den ryska corpsen att kapitulera. Nämnde

bataljon qvarlemnades på ön, för att tjena som stam för den der

upprättade nationalbeväringen. Den andra fick jemte

varge-ringsbataljonen i medlet af Juli från Skåne marschera till

Bohuslänska gränsen, der den tilldelades vestra arméns sjette

brigad. Närmare slutet af året öfverfördes regitet till Åland, der

det sedan öfvervintrade. Bevistade 1809 återtåget öfver Ålands

haf d. 16 och 17 Mars, låg derefter under våren i Uppland

samt deltog slutligen i expeditionen till Norrland i Aug. s. å.

Det var då formeradt på 3 bataljoner och hörde till första

fördelningen under öfv. Fleetwood. Efter framkomsten till

Säf-var d. 18 Aug. framsköts nämnde fördelning på vestra sidan

om Säfvar ström. Jönköpings regites första bataljon jemte

dess jägaredivisioner afsändes åt höger till Tvärå mark för att

hindra fienden att denna väg kringgå Svenskames ställning;

andra bataljonen ställdes närmare bron såsom understöd för

den första. Tredje bataljonen stod vid bron för att understödja

de trupper, som på stora vägen söderut skulle utgöra

förposterna. Denna bataljon invecklades snart efter fiendens anfallkl. half 7 på morgonen uti striden samt deltog sedan i

densamma under hela dess förlopp. Längre fram på förmiddagen

beordrades den andra, att från dess ställning framtränga i

fiendens venstra flank och kringränna densamma; anfallet skedde

med största eftertryck, men bataljonen stötte på öfverlägset

motstånd; den lyckades dock till det allmänna återtågets

anträdande kl. 2 e. m. bibehålla sin plats, fast den förlorade nära

på hälften af sin styrka. Första bataljonen synes ej kommit i

elden, utan jemte de andra retirerat till Ratan, der d. 20 en

ny strid utkämpades. Jönköpings reg:te förlorade under dessa

dagar 168 man i döda och sårade, d. v. s. mera än något af

de öfriga reg:terna, som deltagit i expeditionen.

År 1811 blef Gustaf Bergenstråle chef för reg:tet. Tidigt

på våren 1813 öfverfördes det, formeradt på 3 bataljoner, till

Pommern och tilldelades sedermera första fördelningen under

Gen.-Major Posse och andra brigaden under öfv. Reutersköld.

Det deltog i alla svenska härens tåg och marscher i Tyskland,

Danmark och Belgien åren 1813 och 1814 samt bevistade sla-

fen vid Grossbeeren d. 23 Aug., Dennevitz d. 6 Sept. och

¿eipzig d. 18 Oct. 1813. Under norska fälttåget sommaren

1814 tilldelades reg:tet, då formeradt på 2 bataljoner, arméns

tredje fördelning under Gen.-Major Boye och femté brigad,

öf-ver hvilken dess chef, öfv. Bergenstråle, erhållit befälet. Reg:tet

synes under nämnde fälttåg hafva bevistat träflhingarne vid

Rakkestad d. 6 Aug. och Trögstad d. 10 Aug., vid hvilket

senare ställe femte brigaden qvarlemnades för att betäcka

arméns högra flank, då dess öfriga delar drogo sig mera söderut.

Reg:tes sednaste chefer hafva varit Christian von

-mansdorff från 1816, Henrik Stjemgranat från 1818, Enar

WUhelm Nordenfelt från 1849 och Carl Johan Munck från 1857.

N:o 13. Kongl. Dal-Regementet.

Om Dalreg:tets tidigare öden har man ännu föga

underrättelse. Enligt en öfversigt af rikets krigsmagt år 1593 utgjorde

allt krigsfolket i Uppland, Vestmanland och Dalarne då blott

4 svaga fännikor. Dal-allmogen trädde under stridigheterna

mellan Sigismund och Hertig Carl sommaren 1598 på den

sednares sida och utförde det s. k. Näftåget. I slaget vid

Kirchholm d. 17 Sept. 1605 deltog en fännika Dalkarlar

under Jakob Tommeson, och hvilken af 263 man i döda och

sårade förlorade 163. Redan år 1615 finner man, att Dalarne

med 1,400 man bidrog till det stora reg:te på 3,000 man, som

bildades af detta landskaps jemte Vestmanlands och Upplands

utskrifna folk. För att slippa utskrifningarne förband sig

Dal-allmogen sedermera, att städse hålla nämnde styrka på benen.

Det första Kongl. bref, man har härom, är af d. 22 Febr. 1621.

År 1615 finner man tvenne fännikor under Jesper

Andersson och Åke Oxenstjerna hafva deltagit i ryska kriget,

hvarunder de utgjorde besättning på Petschora; den förra räknade då

168 och den sednare 204 man. År 1618 nämnes Jesper

Andersson såsom Öfverste för det stora Upplands-reg:tet; hans

egen fännika räknade då 320, Oxenstjernas 388 man; den

sistnämndes utfördes samma år till Liffland.

År 1621 uttogs ur det stora Upplandsreg:tet ett mindre på

1,200 man och 8 kompanier, som under Åke Oxenstjernas

befäl deltog i belägringen af Riga samt äfven bevistade följande

års fälttåg i Liffland, hvarefter det hemfördes. Då år 1623

hvart och ett af de stora reg:terna sönderdelades i trenne små,

blef Dal-reg:tet ett af de sednare, öfver hvilket Oxenstjerna

bibehöll det särskildta befälet. År 1626 öfverfördes reg:tet åter

till Liffland, hvarest det sedermera tjenstgjorde, dels i fält, dels

såsom garnison i Riga, till hösten 1629, då det hemfördes till

Sverige för att kompletteras. Under tiden uppsattes en ny

sqvadron i Sverige, hvilken våren 1629 under befäl af Major

Sven Antonisen utfördes till Preussen, der den under

sommaren låg i hufvudlägret vid Marienburg; hemfördes åter på

hösten och sammanslogs under vintren med Oxenstjernas reg:te.

Dal-reg:tet utsändes sommaren 1631 till Tyskland och

landsteg i slutet af Juni vid Wolgast. Marscherade genast till

lägret vid Werben, hvarifrån det följde med hufvudhären till

Sachsen och bevistade slaget vid Leipzig d. 7 Sept.; reg:tet hörde

under detsamma till den andra brigaden från höger af

infanteriets första treffen, hvilken brigad anfördes af Oxenstjerna.

Följde sedan med Gustaf Adolf genom Thüringen till Franken

och Würtzburg, hvarest det öfver vintren stannade under

Gustaf Horns befäl. I början af år 1632 dog Öfv. Oxenstjema;

efter honom blef Johan Yxkull, förut reg:tets Öfv.-Löjtn., dess

chef. Det vistades sedermera en del af sistnämnde år i

Franken, men fick på hösten, betydligt försvagadt, återvända till

Sverige, der det kompletterades. Det låg sedan hemma i

landet ända till 1638, då den ena sqvadronen (bataljonen)

utfördes till Pommern och förlades i Stettin. År 1639 blef Carl

Gustaf Wrangel, som 1641 befordrades till Gen.-Major, reg:tets

chef. Den i Stettin befintliga sqvadronen flyttades 1641 till

Wismar; den andra sqvadronen utfördes på sommaren 1642

till Tyskland och fick tåga till Schlesien, hvarest den i

slutet af Aug. stötte till Torstensons armé vid Guben.

Medföljde derefter den sednare på marschen öfver Zittau och

Torgau till Leipzig samt bevistade slaget vid sistnämnde ställe d.

23 Oct, der den hörde till första treffens högra flygelbrigad.

År 1643 hemfördes hela reg:tet till Sverige, der det sedermera

tilldelades den armé, som i medlet af Febr. 1644 under

Fältmarskalken Gustaf Horns befäl från Wernamo inbröt i Skåne

och öfver Helsingborg gick till Lund, hvarifrån den vände sig

till Landskrona, som eröfrades d. 7 April. Horn sysselsatte

sig derpå med belägringen af Christianstad till i början af Maj,

då han nödgades af gå till Halland för att undsätta Göteborg,

som belägrades af danske Konungen Christian IV; Laholm

eröfrades d. 12 Maj och armén framryckte till Halmstad. Men

då Horn derstädes fick underrättelse att Konung Christian

upphäft Göteborgs belägring, återvände han i Juni till Skåne samt

tillbragte den återstående delen af fälttåget med belägringen af

Malmö, till dess i Nov. vinterqvarter intogos kring Ystad. I

April 1644 gick Horn åter i fält samt sysselsatte sig med

blokaden af Christianstad till i Juli, då han tågade till Malmö,

hvilken stads belägring var temligen långt framskriden, då

freden i Brömsebro (d. 13 Aug.) afslutade kriget. Sistnämnde år

blef Gustaf Adolf Lewenhaupt dess chef; han framryckte de

följande åren hastigt, så att han vid krigets slut redan var

Gen.-Löjtn. År 1648 utfördes en sqvadron af reg:tet till

Tyskland och förlades såsom garnison i Nienburg; hemförlofvades

följande år.

År 1650 blef Jakob Casimir De la Gardie Dal-reg:tets

chef. Han efterträddes följande år af Johan Bourdon. Reg:tet

utfördes sommaren 1655 på samma flotta, som Carl X Gustaf,

till Pommern och marscherade derefter till Warschau. Då Carl

X återkommit från Krakau i Nov. samma år, följde reg:tet med

hufvudhären öfver Thorn och Elbing till Königsberg.

Tilldelades i början af år 1656 Rikstygmästaren Stenbocks

armé-corps, hvilken, medan Konungen utförde tåget till Jaroslaw, i

Febr. belägrade och intog Marienburg, derefter från medlet af

Mars från lägret vid Stibelau observerade Dantzig samt sedermera

i början af April tågade till Thorn för att möta den från

Galizien återvändande Konungen. Från Thorn fick corpsen likväl

återgå till grannskapet af Dantzig, för att från lägret vid

Dantziger Höfft, som intogs d. 19 Maj, observera och blokera den

mägtiga, mot Svenskarne fiendtligt sinnade staden. Här

qvarlåg nu Dal-reg:tet hela sommaren 1656, till dess på hösten den

ena bataljonen jemte öfversten sändes till Riga för att förstärka

stadens garnison; den andra brigaden förlades sannolikt

någonstädes till besättning i Preussen. Under andra kriget med

Danmark finner man att en del af Dal-reg:tet legat i lägret vid

Brunnshöi, hvarifrån Köpenhamn blokerades; den omnämnes

likväl ej bland de trupper, som bevistade stormningen af

staden. I Sverige uppsattes år 1656 tvenne kompanier, hvilka

vid första danska krigets början 1657 förlades till garnison i

Göteborg.

År 1659 blef Jakob von Wulfven reg:tets chef. Denne

efterträddes 1673 af Hans Abraham Kruse. Följande år utdrog

en brigad (bataljon) till Tyskland samt tilldelades der den

armé, som under Riksmarsken Wrangels befäl i slutet af året

inbröt i preussiska Hinter-Pommern och derefter i Maj 1675 i

Brandenburg. Bevistade således slaget vid Fehrbellin d. 18

Juni s. å. Om denna brigads vidare öden kan förf. ej

meddela några vidare underrättelser; förmodligen förlades den

någorstädes i garnison. Den hemmavarande brigaden, som stod

under Öfverstens befäl, tilldelades våren 1676 den mot

Danmark vid Malmö samlade armén. Deltog sedermera i dess

återtåg öfver Christianstad och Carlshamn till Wexiö (i Juli och

Aug.), derifrån i marschen till Halland samt bevistade slaget

vid Halmstad d. 17 Aug. Brigaden förlades sedan i

Halmstad, hvarifrån den likväl i slutet af Nov. fick afgå till Skåne

och stöta till hufvudhären. Bevistade straxt derefter slaget vid

Lund d. 4 Dec. 1676, der den — förutom befälet blott

räknande 125 man — stod i midten af fotfolkets första treffen och

led stor förlust; Öfv. Kruse blef sårad.

Under följande vinter icke allenast nyuppsattes reg:tet, utan

Dal-allmogen utrustade äfven ett annat reg:te s. k. sexmän på

8 kompanier. I Juni 1677 förenade sig reg:tet med svenska

hufvudhären vid Herrevadskloster samt bevistade straxt derefter

slaget vid Landskrona d. 14 Juli, der det var formeradt på

trenne brigader, som stodo på venstra flygelns första treffen

och tillsammans, förutan befälet, räknade 570 man. Följde

sedermera fortfarande med hufvudhären på marschen till

Christianstad och derifrån tillbaka, till lägret vid Weddinge (i Aug.),

hvarifrån reg:tet i Sept, jemte andra trupper under Gen.-Löjtn.

Schultz, åter fick tåga till Christianstad, för att under hösten

och vintren blokera fästningen. Sexmännings-reg:tet

marscherade på sommaren till Wenersborg och Uddevalla för att

utgöra en del af Rikskansleren M. G. De la Gardies armécorps,

samt bevistade slaget vid Uddevalla (eller Kobron) d. 28 Aug.,

der det mycket utmärkte sig och genom sitt tappra motstånd

vid Kobron lemnade de öfriga slagna trupperna tillfälle att

komma undan. Det synes derefter hafva återgått till Dalarne.

Kruses reg:te hörde under fälttåget 1678, vid hvars början

det räknade 784 man, till hufvudhären i Skåne samt bevistade

såväl dess läger och marscher, som blokaden af

Christianstad; var hela tiden formeradt på 3 brigader. Äfven år 1679

hörde det till hufvudhären, med hvilken det deltog i blokaden

af Helsingborg; var vid fälttågets böljan 900 man starkt och

formeradt på 2 brigader.

Chefer under Carl XI:s regering voro sedermera Carl

Svinhufvud från 1683, Gustaf Heydenfelt från 1689, Berndt

Reinhold von Liewen och Gustaf Anrep från 1698. År 1700 blef

den sedermera så ryktbare Magnus Stenbock chef för reg:tet,

hvilket på våren nedfördes till Skåne, hvarifrån det öfversattes

till Seland, dock något efter landstigningen vid Humlebäck.

Återfördes efter freden i Traventhal till Sverige och

öfverskeppades under hösten till Estland. Bevistade derstädes slaget vid

Narva d. 20 Nov., der det, formeradt på 2 bataljoner, hörde

till den venstra, af Carl XII sjelf anförda kolonnen, hvilken

stormade fiendens förnämsta verk på denna sida. I slutet af

året sändes Stenbock, som blifvit befordrad till Gen.-Major,

med sitt reg:te och några andra trupper från Narva till

Augdow för att bemägtiga sig denna ort. Men han måste afstå

derifrån dels af brist på belägringsartilleri, dels i följd af den

starka kölden, hvarigenom många fröso ihjäl och de flesta

sjuknade. Han återvände i början af år 1701 till Liffland, der

han förlade sitt reg:te i qvarter. Snart utbröt emellertid en

fältsjuka, hvilken ytterligare kostade Dal-reg:tet 270 man. På

våren kommo dock rekryter, hvarigenom det blef kompletteradt.

Reg:tet bevistade sedermera öfvergången af Düna d. 9

Juli 1701, der det särdeles utmärkte sig. Följde derpå med

Konungen under hans marsch längst Samogitiens gränser till

qvarteren kring Würgen i vestra Curland, samt derifrån till

qvarteren i grannskapet af Kowno i början af år 1702. I

medlet af Mars samma år blef Stenbock jemte Gen.-Major Mörner

med Östgöta ryttare kommenderad att verkställa ett öfverfall

af staden Wilna, der den mot Svenskarne fiendtlige Furst

Wisniowiecki stod med en afdelning Lithauer. Östgöta ryttare togo

Dalkarlarne på hästländen och marscherade en hemlig väg

genom tjocka skogar samt lyckades d. 19 Mars i gryningen

öfverrumpla fienden i Wilna, så att han led stor förlust. Ett

försök, som Wisniowiecki kort derefter d. 6 April gjorde att

betala lika med lika, afslogs dock med tapperhet, och

Wisniowiecki var sjelf nära att blifva fången.

Stenbock och Mörner qvarblefvo i Wilna, i hvars

omgifningar de utskrefvo betydliga kontributioner, till i början af

Juni, då de från Konungen, som tågat till Warschau, erhöllo

befallning att skynda till hufvudhären. Efter att hafva

qvarlemnat en mindre afdelning, uppbröto de genast och

marscherade öfver Lublin till Kasmirtz vid Weichseln, der de i slutet

af månaden öfverskredo floden, samt stötte d. 8 om aftonen till

hufvudhären, som då stod vid Opietza (3 mil söder om Kielce).

Dal-reg:tet bevistade dagen derefter slaget vid Clissow, der det

stod på infanteriets första treffen närmast venstra flygelns

kavalleri; dess tvenne bataljoner anfördes af Öfv.Löjtn. Siegroth

ocb Kapten Svinhufvud.

Reg:tet följde derefter hufvudhären till Krakau samt, efter

någon tids stillaliggande derstädes, i början af Oct. uppför

Weichseln till Wislica vid Nidda. Härifrån detascherades

Stenbock d. 21 Oct. med 2,200 man, hvaribland hans eget

reg:te, till Röda Ryssland (Galizien) för att indrifva

kontributioner och tvinga dervarande adel att förklara sig för

Svenskarne. Han gick i slutet af Oct vid Opatovice öfver

Weichseln samt sedan genom Dombrowa och Dembitza till Reschow,

hvarest han qvarstannade under loppet af Nov. I Dec.

verkställde han en expedition söderut till Krosno, men gick snart

tillbaka till Reschow och derifrån till Jaroslaw. I Jan. 1703

fortsatte han långsamt marschen öfver Oleszyce och Uhnow till

Beltz samt i Febr. öfver Tyszowce till Zamosc. Men då han

ej kunde bemägtiga sig sistnämnda, då för tiden starka

fästning, gick han i medlet af Febr. till Chelm, hvarifrån han

öfver Ostrow fick tåga till Warschau, der han d. 28 Febr. med

Dal-reg:tet stötte till hufvudhären. Med densamma följde reg:tet

sedermera till Thorn, hvars belägring det bevistade; förlades

härefter (d. 1 Dec.) till garnison i Elbingen, hvarifrån det

aflöstes i medlet af Maj 1704; deltog sedermera i tåget till

Jaroslaw (Juni—Aug.) och derifrån öfver Warschau till Posen

(Sept.—Oct.), hvarest det inqvarterades under vintren

1704—1705. Reg:tet afgick i början af Juli, några veckor före den

öfriga hären, till Warschau, der det inträffade i slutet af

månaden och stötte till Gen.-Löjtn. Nieroths afdelning, som

derstädes låg i läger den återstående delen af året. Bevistade år

1706 alla Carls XII:s marscher till Lithauen, Wolhynien och

vestra Polen till Sachsen, der det efter freden i Alt-Ranstadt

inqvarterades i staden Grimma och dess grannskap. Sistnämnde

år blef förre Öfv.-Löjtnanten vid reg:tet Gustaf Henrik

Siegroth utnämnd till dess chef efter Stenbock, som avancerade till

Gen.-Löjtn. och nu hemsändes till Sverige såsom

Generalguvernör i Skåne.

Dal-reg:tet deltog åren 1707, 1708 och 1709 i alla Carl

XII:s marscher och tåg med svenska hufvudhären. Det

bevistade således förstnämnde år tåget från Sachsen till

Stor-Polen (Aug.—Sept.) och qvarteren kring Brzesc-Cujawski

(Oct.—Dec.), samt sedermera vintermarschen öfver Grodno till

Smorgonie (Jan.—Febr. 1708) äfvensom qyarteren derstädes och vid

Radoszkowice. Medföljde derefter (i Juni, Juli och Aug.) på

tåget öfver Minsk, Mohilew och Czerykow till Tartschin vid

gamla ryska gränsen, hvarunder det bevistade såväl slaget vid

Holowczyn d. 4 Juli 1708 — der det följde närmast efter

gardet vid öfvergången af Wabis-strömmen och sedermera stridde

på dess venstra flygel — som fäktningen vid Malaticze d. 31

Aug. 1708; vid sistnämnde ställe voro Dalkarlarne de förste,

som kommo de af Ryssarne öfverraskade reg:terna till bistånd,

samt bidrogo hufvudsakligen genom sitt tappra anfall under

Öfv. Siegroth att fördrifva den öfverlägsne fienden. Reg:tet

deltog sedermera, då tåget till Moskau blifvit öfvergifvet, i

marschen söderut öfver Kryczew och genom de stora skogarne vid

Severiens gräns till Mglin (i Sept.) samt derefter genom

sistnämnde landskap till Romny (Oct.—Nov.), hvarunder det

bevistade öfvergången af Dessna d. 5 Nov., der reg:tet var det

första, som gick öfver och med tapperhet afslog Ryssarnes

försök att nedkasta det i floden. Det deltog sedermera i Carl

XIl:s äfventyrliga expedition till Krasnokuck i medlet af Febr.

1709 och detascherades derunder från Kolomak d. 15 Febr. till

Kalontajew, jemte några andra reg:ter under Gen.-Major

Kruses befäl; sedan nämnde stad blifvit intagen och uppbränd,

lyckades Kruses afdelning först efter stora faror och äfventyr att

komma öfver Worskla och förena sig med hufvudstyrkan. I

slaget vid Pultava d. 28 Juni 1709 hörde reg:tet till den

andra infanterikolonnen från höger, hvilken stod under Gen.-Maj.

Roos" befäl, samt var ibland de trupper, som, afskurna från den

öfriga hären, qvarhöllos vid redutterna och sedan måste uthärda

en olika strid med öfvermagten; i denna strid dödades, jemte

en stor del af manskapet, både Öfv. Siegroth, Öfv.-Löjtn. Drake

och Major Svinhufvud; öfverlefvorna måste retirera till

löpgrafvarne vid Pultava, der de gåfvo sig fångne.

Dal-reg:tet återuppsattes 1710 i Sverige och erhöll till chef

Magnus Julius De la Gardie samt lärer hafva tjenstgjort vid

norska gränsen till 1712 på hösten, då det öfverfördes till

Pommern. Deltog derpå i slaget vid Gadebusch d. 20 Dec. 1712,

hvarest det stod på infanteriets venstra flygel och hade emot

sig det tappra danska gardet, hvilket envist försvarade sig.

Dalkarlarne ledo äfven stor förlust, och vid flera kompanier

hade alla officerare blifvit dödade eller sårade; men de läto

derföre icke modet falla, utan sände till andra reg:ter för att

få officerare, som kunde föra dem till anfall. Men danska

gardet gaf icke vika förrän mot slutet af striden, då det blifvit

öfvergifvet af nästan alla andra fiendtliga trupper. Öfv.-Löjtn.

Fuchs, som förde reg:tet i denna batalj, blef svårt sårad; af

detsamma lågo öfver 390 döda och sårade på valplatsen. Det

gjorde sedermera fälttåget i Holstein, blef inneslutet i

Tönningen och derstädes krigsfånget genom kapitulationen d. 6 Maj

1713. För andra gången uppsatt i Sverige de följande åren,

hörde det 1715 till den i Roslagen samlade armén och deltog

sedermera i det norska fälttåget vintren och våren 1716; under den

till Gen.-Major framryckte De la Gardies befäl samlades det i

Vermland, samt gick, ungefär en månad efter Carl XII:s

inbrott öfver gränsen vid Holmedal, Kongsvingersvägen till

Christiania, der det i slutet af Mars stötte till svenska

hufvudstyrkan. Några dagar derefter utkommenderades 600 man under

Öfv.-Löjtn. Fuchs’ befäl till Gilleråsen (nordost om

Christiania) för att derifrån fördrifva ett norskt parti, som stängt

vägen med förhuggningar; Dalkarlarne stormade under

Konungens ögon fiendens ställning och bortdref honom efter en kort

strid. Reg:tet följde sedan med hufvudstyrkan i slutet af April

på återtåget till Torpum och Berg nära gränsen vid Svinesund,

samt derifrån i slutet af Juli till Bohuslän, der det vistades

återstående delen af året. Deltog äfven i norska fälttåget 1718

samt bevistade belägringen af Fredrikshall.

Chefer under början af frihetstiden voro Carl Fredrik

Tegensköld från 1719, Johan Fredrik von Didron från 1735 och

Johan Axel Gripenhjelm från 1740. I Oct. 1739 öfverfördes

5 kompanier af reg:tet till Finland och förlades derstädes i

qvarter på ömse sidor om vägen från Tavastehus till

Willmanstrand, närmast riksgränsen i Kymmenegårds län. Efter

fiendtligheternas utbrott med Ryssland sommaren 1741,

beordrades reg:tet i Aug. till lägret i Martila (Davidsstad), hvarest

Gen.-Major Wrangel förde befälet. Vid underrättelse om ryska

arméns inbrott öfver riksgränsen och framryckande till

Willmanstrand, uppbröt Wrangel d. 22 Aug. med den ringa styrka,

som då var samlad, för att undsätta staden, till hvilken han

framkom på aftonen samma dag. D. 23 på middagen

angrepos Svenskarne med flerdubbel öfvermagt af Ryssarne i en

temligen klen ställning söder om staden. Dalkarlarne utgjorde

den andra bataljonen från höger af de sex, som bildade

svenska linien. Medan venstra flygeln straxt i början blef slagen,

lemnade den högra emot befallning sin ställning och gick

anfallsvis tillväga; men den blef tillbakaslagen genom Ryssarnes

öfverlägsna styrka ocb tvungen att retirera mot staden, som

redan blifvit intagen af fienden. De, som ej fallit i striden,

tillfångatogos.

Reg:tets återstående del ankom på hösten till svenska

hufvudstyrkan vid Fredrikshamn och delade under återstående

delen af kriget dess öden till den skymfliga kapitulationen vid

Helsingfors d. 24 Aug. 1742.

Efter Gripenhjelm blef Gustaf Henrik Mannerheim år

1750 chef för Dal-reg:tet. I början af sommaren 1758

öfverfördes det till Pommern för att deltaga i det föregående år

började kriget med Preussen. Bevistade snart derefter den

andra belägringen af Peenemünde skans (d. 20—27 Juli),

hvarefter det stötte till hufvudhären i lägret vid Strassburg;

medföljde densamma på marschen till Neu-Ruppin (i Sept.) samt

derifrån tillbaka till svenska området (i Oct.). År 1750 i

slutet af Aug. deltog en bataljon af reg:tet i hufvudstyrkans marsch

från svenska området till lägret vid Ferdinandshof; tilldelades

derpå en afdelning under Gen.-Major Hessenstein, som d. 5

Sept. afgick från nämnde läger till Löckenitz och bemägtigade

sig staden; bevistade längre fram striden vid Löckenitz d. 30

Sept., då Hessenstein afslog ett från Stettin af Preussarne

verkställdt anfall. År 1760 synes reg:tet hafva deltagit i

hufvudhärens läger och marscher. Äfven år 1761 följde det med

hufvudhären och gick i slutet af Juli till lägret vid Daberkow,

hvarifrån det, jemte några andra trupper under Gen.-Major

Hessensteins befäl, natten till d. 5 Aug. öfver Clempenow

detascherades till Treptow. Då fienden på aftonen samma dag anföll

en svensk afdelning vid Röpenack (nordost om Treptow),

skyndade Hessenstein till dess understöd och lyckades fördrifva

Preussarne. I slutet af Sept. afdelades en bataljon af reg:tet

såsom förstärkning till Sprengtportens fricorps och bevistade

med densamma såväl intagandet af staden Malchin d. 23 Dec.

som dess ärofulla försvar (d. 31 Dec.—2 Jan, 1762), till dess

den blef undsatt af svenska hufvudstyrkan.

Chefer för reg:tet blefvo sedermera Carl Hierta från 1768,

Johan Beckfriis från 1777, Gustaf Duwall från 1781 och

Mauritz Wilhelm Klingspor från 1785. Det öfverfördes i slutet af

Juni 1788 på samma galerflotta, som Konung Gustaf III, till

Helsingfors, låg derefter i läger på Sandhamnslandet till d. 25

Juli, då det återinskeppades på skärgårdsflottan för att utgöra

en del af Siegroths afdelning, som skulle innesluta

Fredrikshamn från östra sidan. Bevistade d. 3 Aug. landstigningen

vid Brackila samt följande dagen återinskeppningen.

Landsattes d. 11 Aug. i grannskapet af Borgå, hvarifrån det d. 16

uppbröt till gränsen för att utgöra en del af kustfördelningen

vid Högfors. När nämnde fördelning i Sept. drogs tillbaka

öfver riksgränsen vid Abborfors, förlades Dal-reg:tet till Lovisa;

tilldelades i Oct., då Svenskarne intogo vinterqvarter, åter

kustfördelningen under Gen.-Löjtn. Meijerfelts befäl.

Äfven 1789 tillhörde Dal-reg:tet sistnämnde fördelning samt

deltog med utmärkt tapperhet i striden vid Suttula d. 8 och

9 Juli. Den ena bataljonen bevistade sedermera

rekognosceringen vid Saxala d. 19 Juli. I slutet af Juli erhöll Gen.-Löjtn.

Siegroth befälet öfver kustfördelningen. Dal-reg:tet, som detta

år ej vidare omnämnes, inqvarterades den följande vintren kring

Hardom.

Våren 1790 tilldelades Dal-reg:tet mellersta fördelningen

under Gen.-Major Hamilton, som skulle försvara Anjala-vägen.

Sedan d. 5 Maj underrättelse inlupit, att Ryssarne både vid

Anjala och det några mil nedanför belägna Hirfvenkoski

öfverskridit Kymmene-elf, fick reg:tet ordres att jemte några andra

trupper begifva sig till sistnämnde ställe och bortdrifva fienden.

Marschen anträddes samma dag på aftonen från Willikala;

befälet öfver det hela fördes af Öfv.-Löjtn. vid Dal-reg:tet

Knorring. Följande morgon framkom afdelningen till

Hirfvenkoski, der fienden intagit ställning på den hitre stranden.

Medan de andra trupperna kringgingo fiendens högra flygel,

formerade de båda Dal-bataljonerne, anförda af Major Fahnehjelm

och Kapten Hertzenhjelm, linie och verkställde ett raskt

bajonettanfall, hvarigenom fienden bortdrefs från sin ställning och

tvangs retirera till andra stranden af elfven samt upprifva

broarne bakom sig. Då Ryssarne emellertid på vägen från Anjala

framryckt till Korhois i Knorrings venstra flank, erhöll han

ordres att d. 7 draga sig tillbaka till Willikala. Men redan d.

8 fick han återvända till Hirfvenkoski, hvarifrån han d. 9 för

andra gången dref fienden öfver elfven. Vid nämnde ställe

qvarstod han nu med reg:tet till d. 11 Juni, då han framryckte

och d. 12 förenade sig med de trupper, som från Abborfors

avancerat till Broby. Reg:tet deltog slutligen i fäktningarne

vid Suttula d. 25 och 26 Juni.

Sedan Gustaf III i slutet af Aug. 1788 måst lemna den

finska krigsteatern och begifva sig till Stockholm, för att

anordna försvaret vid vestra gränsen med anledning af Prinsens

af Hessen hotande infall från Norge, var en af hans första

omsorger att begifva sig till Dalarne för att uppmana dervarande

allmoge att resa sig till fäderneslandets försvar man ur huset

I medlet af Sept. anlände han dit och talade med allmogen

vid Tuna, Leksands och Mora kyrkor samt i Falun med sådan

framgång, att Dalkarlarne genast beslöto uppsättandet af en

corps frivillige på 3,000 man. En Öfv.-Löjtn. Tersmeden

utnämndes till befälhafvare för corpsen, hvilken tilldelades Öfv.

Armfelts brigad vid vermländska gränsen. D. 16 Oct. afgick

corpsen från Falun och ankom d. 22 (enl. Schantz’ uppgift) till

Carlstad, hvarefter marschen fortsattes till gränsen af Dalsland.

Denna hastiga rörelse bidrog i icke ringa mån att försvåra

Prinsens af Hessen ställning i Bohuslän samt att göra honom

böjd för återtåg och fredlig öfverenskommelse. Sedan faran

var förbi, uppbröt fricorpsen från gränsen d. 27 Nov. och

återvände öfver Carlstad, Örebro, Arboga, Westerås och Brunbäck

till Falun, der den inträffade d. 14 Dec.

År 1789 visade sig Dal-allmogens beredvillighet att göra

uppoffringar för fäderneslandet lika stor som föregående år, ithy

att den åtog sig uppsättandet af en s. k. vargerings- eller

reservtrupp till samma storlek som reg:tet, d. v. s. 1,400 man,

då den blott behöft uppsätta hälften. Vargeringen

sammandrogs och exercerades på sommaren och gick i Aug. under

befäl af Majoren von Vegesack till Gefle, hvarifrån den i slutet

af samma månad kring Hangö-udd öfverfördes till Nyländska

kusten och landsattes i grannskapet af Ekenäs, der den

tilldelades Öfv. Armfelts af samtidigt från Sverige ankomna

afdelningar sammansatta brigad, hvars bestämmelse var att skydda

Finlands södra kuster. Efter nederlaget vid Svensksund och

landstigningen i kustfördelningens rygg (i slutet af Aug.) vid

Broby, måste Armfelts brigad afmarschera till gränsen för att

förstärka dervarande här; men den fick snart kontraordres,

emedan ryska flottan visade sig utanför Nyländska kusten, och

återvände till Ingo, i hvars grannskap den fördelades. Emellertid

hade Ryssarne landstigit på Elgön och der upprättat flera

batterier, hvarigenom de stängde inomskärsleden till Helsingfors.

Armfelt beslöt fördrifva dem derifrån och öfverförde dit natten

till d. 30 Sept. 500 man, hvaribland 100 af Dal-vargeringen;

frampå morgonen framkom han till de fiendtliga verken, ur hvilka

Ryssarne efter en kort strid fördrefvos med bajonetten, hvarvid

Dal-vargeringen under Vegesack mycket utmärkte sig. Stället

besattes derpå af Svenskarne, hvarigenom den vigtiga farleden

åter blef fri.

Redan i Mars månad år 1790 fick Armfelts brigad ordres

att afgå från Nyland till Savolax. D. 10 April inträffade

brigaden i S:t Michel, dit straxt derefter Gustaf III anlände, för

att leda ett infall inom ryska gränsen på vägen till

Willmanstrand. D. 14 samlades brigaden vid Christina. D. 15

öfverrumplade Svenskarnes avantgarde, som på slädar åkt öfver

sjöarnes isar, den ryska posteringen vid Pardakoski; Vegesack

gick med 300 man Dal-vargering i spetsen, fördref Ryssarne

från deras ställning norr om passet, stormade bron och tvang

dem medelst anfall med bajonetten att retirera till det något

sydligare belägna passet vid Kärnakoski. Först här fick han

understöd af de öfriga svenska afdelningarne, hvilka tvungo

fienden att äfven utrymma denna position och retirera till

Savitaipale. Tvenne veckor derefter, då Ryssarne d. 30 April med

stor öfvermagt sökte återtaga sin förlorade ställning, försvarade

Vegesack med sina Dalkarlar passet vid Kärnakoski med

lika mycket mannamod, som han ådagalagt vid dess

intagande, och tvang fienden att efter en långvarig strid retirera.

Äfven i det misslyckade anfallet på Ryssarnes befästade

ställning vid Savitaipale d. 4 Juli deltog Dal-vargeringen under

Vegesack med utmärkelse, men led stor förlust. Efter krigets

slut återvände Dal-vargeringen till Sverige och upplöstes

derstädes.

I chefsbefattningen för reg:tet efterträddes Klingspor år

1795 af Georg Henrik von Wright, efter hvilken kommo

Gustaf Gyllengranat från 1801 och Thure Gustaf Cederström från

1804. Våren 1808 tilldelades Dal-reg:tet högra flygeln af den

mot Norge bestämda s. k. vestra armén samt fördelades så, att

den första bataljonen under förste majoren Öfv. Gahns befäl

bildade en detascherad afdelning vid Midskogen i norra

Vermland, den andra bestämdes att utgöra en del af högra flygelns

tredje brigad, öfver hvilken Öfv. Cederström förde befälet och

hvilken i medlet af April från Töksmark inryckte till Örjesjön.

D. 24 April framträngde äfven Öfv. Gahn öfver gränsen för

att betäcka första brigadens högra flank, men gick dervid så

oförsigtigt till väga, att han blef kringränd af en öfverlägsen

styrka och sjelf jemte hela sin afdelning (400 man)

tillfångatagen, på några få när som lyckades undkomma. Den andra

bataljonen af reg:tet qvarblef vid vestra gränsen till i Mars 1809,

då den anslöt sig till de trupper, som under Georg

Adlersparres befäl marscherade till Stockholm, hvarigenom den

revolution, som kostade Gustaf IV Adolf kronan, kom till utbrott.

År 1813 blef Carl Pontus Gahn af Colquhoun chef för

Dal-reg:tet, hvilket icke deltog i tyska kriget 1813 och 1814.

Men norska fälttåget sistnämnde år bevistades af detsamma;

det var der formeradt på 4 bataljoner och hörde till arméns

8:de brigad under Öfv. Hay (vid Bohuslänningarne) och 4:de

division under Gen.-Major Mörner, hvilken sednare samlades i

Strömstad i slutet af Juli och hvaraf en del derstädes

inskeppades på skärgårdsflottan. Af Dal-reg:tet deltogo första och andra

bataljonerna i eröfringen af Krageröe d. 3 Aug. samt i striden

vid Kiölbergs bro d. 10 i samma månad. Reg:tets chef, den

till Gen.-Major framryckte Colquhoun, som anförde arméns

10:de brigad, hade d. 2 Aug. det missödet att vid Medskog

(på vägen till Kongsvinger) för andra gången bli slagen af

Norrmännen.

Dal-reg:tets sednaste chefer hafva varit Carl Albrecht

Leyonflycht från 1820, Henrik Wilhelm Örn från 1835 och

Johan Fredrik Söderhjelm från 1852.

N:o 14. Kongl. Helsinge Regemente.

Bönderna irån Helsingland voro bland de första, som sällade

sig till Gustaf Wasa under hans befrielsekrig; med några

afbrott deltogo de från 1521 —1523 i Stockholms belägring,

under hvilken de anfördes af Fältöfversten Lars Olofson. Ar

1532 sändes Tbord Person och Olof Mårtenson till

Helsingland för att uppbåda och mönstra trupper mot Christian

Ty-ran, som kommit till Norge för att återeröfra sitt rike; men

Helsingame omnämnas detta år ej vidare. Under Konung Erik

XIV:s krig med Danmark användes de deremot ofta till infall

i Jemtland och Heijeådalen, som då tillhörde Norge, samt i

Trondhjems län. År 1563 intog Knut Haraldson Soop

förstnämnde provinser, hvarvid Helsingarne särskildt omnämnas

såsom hafvande föröfvat stora grymheter, hvilket för öfrigt hörde

till tidens krigssätt. På hösten s. å. återtogs nämnde landskap

af Danskarne; men då Konung Erik i stället för Soop

förordnat Fransmannen Claudius Collard till hefälhafvare, återeröfrade

denne under vintren till 1564 icke allenast Jemtland och

Herjeå-dalen, utan intog äfven Trondhjems län och stad. Collard blef

likaväl fördrifven från Trondhjem på våren samma år. På hösten

skickades Mats Törne med 6,000 man, hvarihland äfven

Helsingarne, öfver fjällen till Trondhjem; men denne kunde

ingenting annat uträtta, än ödelägga landet. Jemtland och

Heijeådalen förblefvo derefter i Svenskames våld till freden i Stettin

1570.

Att Helsingame tagit verksam del i Pontus De la Gardies

fälttåg i Estland under Konung Johan IH:s regering är högst

sannolikt; men med visshet vet man derom blott, att en

fän-nika af 400 man under Måns Gudmundsson låg som garnison

i Narva från 1583 till 1593, då den hemförlofvades. I en

förteckning öfver rikets krigsmagt vid medlet af sistnämnde år fin-

ner man allt Norrlands krigsfolk indeladt i tre större fännikor,

hvaraf den nyssnämnde Gudmundssons räknade 300, Mårten

Perssons 445 och Per Ohlssons 525 man. Hvilken andel

Hel-singarne togo i stridigheterna mellan Konung Sigismund och

Hertig Carl sommaren 1598, kan ej med visshet afgöras; blott

så mycket vet man, att en af delning Norrländningar voro med

i det s. k. Korftåget, då de Sigismund bistående Finname

utdrefvos från Stockholmsskären, samt att en annan afdelning

låg som garnison i Stockholm. Bland dem, som vid riksdagen

i Linköping underskrefvo de fångne riksrådernas dödsdom,

omnämnas tvenne höfvidsmän för Helsingefännikor, nemligen Lars

Engelbrektson och Sivold Andersson samt en för Gestriklands

fännika, Erik Bengtson. År 1601 inlades såsom besättning i

Wolmar (i Liffland) ett reg:te Norrlands knektar. I slaget vid

Kirchholm d. 17 Sept. 1605 deltogo 6 Norrlandsfännikor,

hvaraf en från Norrbotten under Olof Pederson, en från

Ångermanland under Peder Jonson, en från Medelpad under Nils

Byrilson, två från Gestrikland under Erik Larsson och Erik

Bengtson samt en från Helsingland under Carl Axelson;

tillsammans räknade de före slaget 1,582 man, hvaraf 1,095

stannade på valplatsen.

Under danska kriget 1611 lärer en del af Helsinglands

knektar varit med i Carl IX:s hufvudhär vid Ryssby i Calmar

län. En annan del bevistade den s. k. Balthasar-fejden, då

öfv. Balthasar Beck sommaren nyssnämnde år intog Jemtland

och Herjeådalen.

År 1615 var allt norrländskt fotfolk sammanslaget på ett

stort reg:te af 3,000 man, hvaraf 2,000 hörde till

Vester-(sven-ska)norrland och 1,000 till Österbotten. I samma års ryska

fälttåg deltogo åtskilliga Norrlandsfännikor, bland hvilka Svante

Baners, Jakob Welamsons, Hans Nilssons och Påfvel Wulffs,

hvaraf de tvenne förstnämnda voro i fält och bevistade

Ple-skows belägring, den tredje låg såsom garnison i Wiborg och

den fjerde i Augdow. Dessutom har man skäl att förmoda,

det några andra i kriget omnämnde fännikor, nemligen Anders

Gosens, Jakob Fritzhans och Capiehen Bembrighs voro från

Norrland. Åfven 1617 skulle allt Norrlandsfolk på papperet

räkna 3,000 man. År 1618 var Svante Banér dess Dfverste;

det bestod då af 7 fännikor, nemligen Baners, Jakob

Welamsons, Hans Nilssons, Påfvel Wulffs, Peter Bröms’, Adam Friis’och Christoffer Anderssons, hvilka tillsammans dock i

verkligheten ej räknade mer än 1,609 man. Qela regrtet öfverfördes

samma år till Liffland, men synes på hösten hafva återvändt

År 1621 uttogs ur Norrlands stora reg:te ett mindre på 8

kompanier å 150 man (tillsammans således 1,200 man),

hyil-ket bevistade expeditionen till Liffland och belägringen af Riga

(d. 10 Aug.—13 Sept.). Det anfördes då af Öfv. Gustaf Som.

Våren 1622 förstärktes reg:tet från Sverige med 4 komp. ä 150

man, så att det under kommande sommars fälttåg blef

fulltaligt. Då svenska fotfolket år 1623 indelades på 6 stora regrter

ä 3,600 man och 24 komp., blef Norrlands fotfolk ett sådant

reg:te, hvilket delades på 3 små a 1,200 man och 8 kompanier.

År 1624 omnämnes Jakob Duwall såsom öfverste för det stora

reg:tet, samt J. Wärnstedt och Fritz Rosladin såsom

Öfv.-Löjt-nanter för hvardera af de båda små. År 1625 öfverförde

Duwall 2 reg:ter Norrländningar till Liffland, der de bevistade

årets fälttåg; man har anledning förmoda, att de deltagit i

slaget vid Wallhof d. 7 Jan. 1626; icke långt derefter finner man

3 komp. under Wärnstedt såsom garnison i Riga, 4 i Mitau

och 1 i Tuchum; det andra reg:tets 8 komp. synas hafva legat

på Dunamiinde. Samma år på sommaren öfverfördes under

befäl af Öfv.-Löjtn. Fritz Sitton 4 komp. (en sqvadron)

Norrländningar från Sverige till Preussen och följde med Gustaf

Adolfs här till Dirschau, der de förlädes i garnison. År 1627

öfverfördes ytterligare 4 sqvadroner under Axel Duwall, Fritz

Rosladin, Lars Kyhle och Jakob Skotte till Preussen, af hvilka

de tvenne förstnämnda deltogo i årets fälttåg, de tvenne andra

lågo i garnison på Braunsberg och Dirschau; Wärnstedt var

detta år på flottan, Sitton fortfarande i Dirschau; till vintren

hemförlofvades alla sqvadronerna utom Skottes och Kyhles.

Till år 1628 uppsatte Norrland icke mindre än 4 regrter, af hvilka

det första under Jakob Duwall kom på flottan och derefter (i

Juli) sändes till Stralsund, det andra under Lennart

Torsten-son gick till Preussen och bevistade årets fälttåg, det tredje

under Axel Duwall förlädes derstädes i garnison samt det fjerde

under Fritz Rosladin (hvilket torde hafva blifvit rekryteradt i

Hel-singland) gick till Preussen, och hvaraf den ena sqvadronen

bevistade årets fälttåg, men den andra under Rbsladin redan i

Juni sjöledes afsändes till Stralsund samt var den första

svenska hjelpsändning Gustaf Adolf skickade den af Wallensteinhårdt ansatta staden. Sedan Rosladin derstädes stupat, synes

Lennart Torstenson erhållit hans reg:te, under det Jakob Skotte

erhöll Torstensons, hvilket sednare under årets fälttåg bevistade

blokaden af Dantzig samt lägret vid Graudentz och

belägringen af Strassburg. År 1629 finner man reg:tet uti svenska

hufriidlägret vid Marienburg, hvarifrån det på hösten hemfördes

till Sverige för att kompletteras.

År 1630 blef Joachim Brahe chef för Helsinge regrte. Med

en sqvadron deraf utdrog han jemte Konung Gustaf Adolf till

Tyskland på sommaren samma år och deltog sedermera i

expeditionen till St ett in (d.o10 Juli). Sedan Brahe på hösten

insjuknat och aflidit, blef Ake Hansson Ulfsparre regitets chef

samt qvarlåg med den utdragna sqvadronen i Stettin till Mars

1631, då han uppbröt derifrån för att vid Tillys annalkande

mot Neu-Brandenburg stöta till Konungens armé, som

sammandrogs vid Pasewalck. Sqvadronen förlädes sedermera såsom

garnison någorstädes i Mecklenburg till fram på sommaren, då

den sändes till Spandau, der den sedermera låg ända till år

1636, då den flyttades till Stettin. Till sistnämnde ställe hade

regitets andra sqvadron redan sommaren 1631 blifvit öfverförd

under befäl af dåvarande Öfv.-Löjtn. Anders Köraing, samt

der legat ända till 1636, då hela regitet således blef förenadt

År 1638 på hösten utdrogs regitet från Stettin till Loitz, för

att deltaga i Demmins belägring, som varade till Mars

följande år, då fästningen kapitulerade. Den ena hälften af regitet

förlädes derefter till garnison i Demmin, den andra återgick till

Stettin. År 1638 erhöll regitet från Sverige en förstärkning af

315 rekryter och år 1639 af 613. Sistnämnde år blef Johan

Oxenstjema dess chef. År 1640 utgingo ytterligare 364

rekryter; men på hösten samma år hemförlofvades 5 kompanier; de

återstående tillhörde under vintren och våren 1641

Stålhandskes corps i Schlesien, men hemförlofvades den följande

sommaren. Våren 1642 utfördes åter en sqvadron af regitet till

Tyskland och förlädes till Wismar, der den vistades till krigets

slut. Den i Sverige qvarblifvande afdelningen förstärktes vid

utbrottet af danska kriget 1643 till 6 komp., hvilka åren 1644

och 1645 voro tjenstgörande på örlogsflottan.

Regitets chefer blefvo derefter Hans Strijk från 1645,

Gustaf Sabel från 1646, Gustaf Oxenstjema från 1654 och

Carl Sparre från 1655. Dess ena sqvadron (bataljon) utfördestidigt på våren 1655 till Pommern och tilldelades den armé,

som under Wittenberg i Juli inföll i Polen och vid Uscz d.

15 Juli gick öfver Warthe samt framträngde till grannskapet

af Posen. Den andra sqvadronen följde med Konung Carl X

i Juli till Pommern och tågade i Aug. till Warschau, der hela

regrtet förenades. Det deltog sedermera i striden vid

Czar-nowa d. 6 Sept. samt i belägringen af Krakau (d. 15 Sept.

—8 Oct.), hvarefter det i slutet af året medföljde Konungen

till Preussen, der det under vintren förlädes någonstädes i

garnison (kanhända i Thorn). På våren 1656 utdrogs det åter i

fält samt följde med hufvudhären, då den i slutet af Maj från

Thorn gick till lägret vid Nowydwor, hvilket intogs för att

observera den med Warschaus belägring sysselsatta polska

hufvudhären och som varade från d. 4 Juni till d. 17 Juli. Regrtet

bevistade derefter, formeradt på en brigad, slaget vid Warschau

d. 18—20 Juli. Första dagen kom det först sent på aftonen

fram till stridsplatsen; andra dagen på förmiddagen stod det

bakom artilleriet närmast flodstranden; men på e. m., sedan

Biälolenkaskogen blifvit genomgången och arméns flyglar

förbytta, kom det på yttersta venstra flygeln bakom det der

befintliga svenska artilleriet, som leddes af Öfv. Gustaf

Oxen-stjerna; tredje dagen stod regrtet likaledes på yttersta venstra

flygeln och hörde till de trupper, som på f. m. stormade

Praga-skogen.

Regrtet återgick sedermera till Preussen, der det förlädes i

garnison; i Juni 1657 finner man 5 komp. i Dirschau, som

dock öfvergafs straxt derefter, samt i Febr. 1658 hela regrtet,

fastän betydligt sammansmält, i Marienburg. Men på

sommaren sistnämnder år öfverfördes det till Seland för att taga del i

andra danska kriget; sedan belägringen af Köpenhamn i öct. 1658

blifvit upphäfd, låg det i lägret vid Brunshöi till Maj 1660,

under hvilken tid det bevistade den misslyckade stormningen af

Köpenhamn natten till d. 11 Febr. 1658; det var vid detta

tillfälle formeradt på en brigad och hörde till infanteri-reserven

under Rikstygmästaren Erik Stenbock. I Sverige uppsattes 1656

i de utdragnas ställe 4 nya kompanier, hvilka följande år

tjenst-gjorde på örlogsflottan.

År 1660 blef Henrik Johan Taube chef för Helsingarne,

år 1671 Anders ArenfeU, år 1672 N, Cryllensvan och år 1673

Gustaf Carl von Wulfven eller Wulff. Af reg:tet deltog åt-minstone en afdelning i flottans olyckliga expedition på hösten år

1675 samt omkom till större delen af den smittosamma

sjukdom, som utbröt bland besättningen. År 1676 uppsattes under

befäl af Öfv. örneklo ett s. k. tremänningsregite å 800 man i

Helsingland, hvilket på hösten samma år från Stockholm

ned-tågade till arméns samlingsplats vid Ljungby, hvarifrån det

medföljde till Skåne. Icke långt derefter afgick dit äfven en ny

brigad (bataljon) af det gamla reg:tet under Öfv.-Löjtn.

Asche-berg (son till Fältmarskalken), som d. 24 Nov. i lägret vid

Haxje stötte till hufvudhären. Båda afdelningarne bevistade

slaget vid Lund d. 4 Dec. 1676. Tremänningarne, som af

sjukdom och brist sammansmält till 200 man, stodo midt i

fotfolkets andra treffen och utgjorde en brigad. Aschebergs brigad,

som blott räknade något öfver 100 man, var den tredje från

venster af fotfolkets första treffen. örneklo sårades i första

striden. I andra striden voro Helsinge-brigadema bland de få,

som bibehållit ordning och samband, samt stodo, Ömeklos i

första treffen mest åt venster och Aschebergs i andra treffen

bakom den förra. Båda brigaderna synas efter slaget blifvit

förenade till en, som i slutet af året deltog i belägringen och

er-öfringen af Helsingborg samt i böijan af följande år under

Gen.-Major Schönlebens befäl posterades vid Lund för att

observera Landskrona. Helsinge-brigaden under Ascheberg kom

sedermera i Maj 1677 till lägret vid Rönneberga och var med

på återtåget derifrån (d. 28—30 Maj) samt bevistade d. 14

Juli samma år slaget vid Landskrona, der den stod på högra

flygelns andra treffen. Åtföljde derpå i medlet af Aug.

hufvudhären på marschen till Christianstad, der den vid

framkomsten d. 15 Juni användes att storma den redutt, som

tje-nade fienden till brohufvud för den s. k. långa bron; vid detta

tillfälle blef Öfv.-Löjtn. Ascheberg dödskjuten. Brigaden

inla-des sedermera såsom garnison i Malmö, der den förmodligen

vistades till krigets slut, ty den omnämnes ej vidare bland de

trupper, som användes i fält.

Hvar reg:tets andra brigad under krigets lopp användes,

har förf. ej kunnat utröna. Han anser dock sannolikast att

äfven den låg i Malmö. Men det är äfven möjligt, att den med

reg:tets chef befann sig i Stettin eller tjenstgjorde på flottan,

eller användes till försvaret af Jemtland, då Norrmännen der-städes inbröto år 1677. Bevisligt är att vid sistnämnde

tillfälle nytt manskap utskrefs ur Helsingland.

Wulff innehade regrtet till 1683, då han efterträddes af

Ludvig Wilhelm Taube, som behöll det till år 1698, hvarefter

Carl Wilhelm Frölich innehade det till 1700, då Göran Johan

von Knorring blef chef. Halfva regrtet öfverfördes på hösten

s. å. till Liffland, der det, formeradt på två små bataljoner,

bevistade slaget vid Narva d. 20 Nov., i hvilket det hörde till

infanteriets högra anfallskolonn, som under Gen.-Major Posses

befäl stormade Ryssames förskansningar. Major v. Wulff, som

förde den ena bataljonen, blef sårad. Våren 1701 öfverfördes

till Liffland andra hälften af regrtet, hvilket, sålunda förenadt,

på sommaren tågade med Konungen till Riga. Vid

öfvergån-gen af Düna d. 9 Juli 1701 kom första bataljonen af regrtet

straxt efter Konungen öfver strömmen och stormade med

värjan i hand de sachsiska batterierna; stod derpå i svenska

slag-linien den tredje från venstra flygeln; vid detta tillfälle sårades

Öfv. Knorring hvaijemte Major v. Wulff blef dödskjuten. Regrtet

följde derpå med hufvudhären på dess marsch längst med

Sa-mogitiska gränsen, hvarpå det förlädes till garnison i Mitau,

der det sedan qvarblef i fyra år. Under tiden utdrogs det dock

åtskilliga gånger i fält samt bevistade flera drabbningar, såsom

träffningen vid Janicki d. 2 Febr. 1703, slaget vid

Jakob-stadt d. 26 Juli 1704 och slaget vid Gemauerthof d. 16

Juli 1705, vid hvilka samtliga tillfällen det anfördes af

öfv.-Löjtn. Brüggener (kallas ock Büchner) och mycket utmärkte

sig. Hösten sistnämnde år " uthärdade regrtet belägringen af

Mitau (Aug. och Sept.), till dess Öfv. Knorring måste gifva

sig mot vilkor af fritt aftåg till Riga. Vistades sedan i

Cur-land och Samogitien till sommaren 1708, då det med General

Lewenhaupt genom Lithauen marscherade till svenska

hufvudhären i de severiska Kossackemas land. Deltog under vägen i

slaget vid Liesna d. 28 Sept. 1708, der det äfven utmärkte

sig och hvarest den tappre Öfv.-Löjtn. Brüggener, som så länge

med heder fört regrtet, stupade, öfv. Knorring, som

qvarstan-nat i Curland, tog snart derefter afsked samt efterträddes af

Gideon Fock. Efter föreningen med hufvudhären införlifvades

regrtet med ett annat samt hörde under slaget vid Pult av a till

den afdelning, som qvarlemnades i belägringsverken söder om

staden och hvilken vid besättningens utfall måste draga sig till-baka till trossen. Kapitulerade derefter vid Dnieperströmmen

d. 1 Juli 1709, der äfven Öfv. Fock blef fången.

Reg:tet återuppsattes snart derefter åter i Sverige och

erhöll till chef Reinhold Henning Hom. Tjenstgjorde derpå vid

norska gränsen till hösten 1712* då det öfverfördes till

Pommern. Bevistade sedan slaget vid Gadebusch d. 20 Dec., der

det stod såsom reserv bakom fotfolkets venstra flygel och

anfördes af Öfv. Horn och Öfv.-Löjtn. von Bonin; den förre blef

sårad och en Major Coulon dödad. Regitet deltog sedermera i

Stenbocks holsteinska fälttåg och inneslöts i Tönningen, der

de£ genom kapitulationen d. 6 Maj 1713 blef krigsfånget. Ånyo

återuppsatt i Sverige de följande åren, erhöll det 1717 till chef

Lorentz von Nummers samt bevistade sedermera under

Gen.-Löjtn. Armfelts befäl det olyckliga tåget till Norge 1718. D.

27 Aug. sistnämnde år inbröt Armfelt med 6,500 man, som

hittills legat i Helsingland, öfver norska gränsen, der nu stora

vägen, hvilken då likväl ej fanns, går fram. Redan i vestra

Jemtland hade man vid frammarschen stött på stora

svårigheter, emedan derstädes hvarken bebodda orter, vägar eller

lifs-medel funnos. Dessa svårigheter ökades till en sådan grad i

Norge, att de blott med största möda kunde öfvervinnas. I

böi^an lyckades man visserligen eröfra Stene skans (nära

Stikkle-stad) och Skognäs skans (nära Levanger). Men vid

framkomsten till Stördals-elfven d. 9 Sept. befanns densamma så uppsvälld

af regn, att man ej i fiendens åsyn kunde öfverskrida den.

Efter flera veckors stillaliggande måste Armfelt af brist på

lifs-medel draga sig tillbaka till Levanger. Först i slutet af Oct.

kunde han åter framtränga, då Stördals-elfven högre upp

öfver-skreds. D. 6 Nov. framkom han ändtligen till Trondhjem. Men

staden var så väl befästad att mot densamma ingenting med

våld kunde uträttas. Och då fullkomlig brist på

underhållsmedel gjorde det omöjligt att ligga stilla och inlåta sig i någon

belägring, hvilken äfven försvårades derigenom, att fienden

be-herrskade alla sjöförbindelser, måste Armfelt, som ej ville gå

tillbaka, ytterligare fördjupa sig i landet. Han slog en brygga J

öfver Nid-elfven och lät till en början (i slutet af Nov.)

kavalleriet längst med Guuts-elfven framrycka öfver Dovre-fjäll till

Rörås kopparverk. Infanteriet följde snart efter öfver Meelhus

till Holtaalen (4 mil norr om Rörås), der kavalleriet förenade

sig med detsamma i böijan af Dec.Här lågo Svenskarne stilla någon tid, kämpande med

försakelser af alla slag och dagligen sammansmältande till antalet.

Men sedan Armfelt för sin overksamhet erhållit ett skarpt bref

från Carl XH, ansåg han sig slutligen böra uppbryta från

Holtaalen och öfver tvärfjällen gå i rakt nordlig riktning för att

uppnå de vid frammarschen eröfrade skansarne. I slutet af

Dec. anträddes tåget i nordvestlig rigtning öfver

Bockhammar-fjället till Tydals kyrka i Nidelfsdalen. Redan under denna

marsch förlorades en mängd folk genom en oförmodad

snöstorm. Från Tydal ämnade Armfelt fortsätta marschen rakt

norrut till trakten af Stikklestad. Men då fjällen i denna

rigtning redan blifvit ogångbare genom snön, och vid samma tid de

första underrättelserna om Carl XII:s död inträffade, beslöt han

gå tillbaka till Sverige och taga vägen i nordostligt rigtning

öfver Sylfjället till Handöl vid Ännsjön, den närmaste byn på

svenskt område. Det var på denna marsch, som i början af

Jan. 1719 en så förfärlig köld jemte snöyra plötsligt inträffade,

att 600 man fröso ihjäl, 200 förfröso händer och fötter samt

300 insjuknade, hvarjemte hela artilleriet och trossen måste

lem-nas efter. Att 4,000 man dessa dagar skulle hafva omkommit,

är så mycket mindre sannolikt, som hela corpsen vid denna

tid förmodligen ej uppgick till samma styrka. Säkert är

emellertid, att dess lidanden fortforo under marschen genom

Jemt-land till de gamla qvarteren i Gefleborgs län, samt att genom

de långvariga försakelserna och mödorna en fältsjuka uppstod,

som bortryckte större delen af corpsen, så att den ett halft år

derefter blott räknade några hundra man tjenstbara. Helsinge

reg:te måste de följande åren för tredje gången uppsättas, men

deltog ej vidare i några krigshändelser.

År 1710 skall en del af reg:tet, som blifvit qvarlemnad i

Riga, hafva uthärdat denna stads belägring. Deijemte

omnäm-nes en tremänningsbataljon under Öfv.-Löjtn. Björnberg, som

deltagit i Lybeckers tåg till Ingermanland och sedermera blifvit

använd i Finland till 1714, hvaijemte den äfven skulle bevistat

Armfelts nyssnämnde expedition.

Chefer under början af frihetstiden voro Henrik Magnus

von Buddenbrock från 1723 och Johan Carl Silfversparre från

1739. Under den sistnämndes befäl öfverfördes i Sept. 1739

5 kompanier eller 750 man af reg:tet från Gefle till Åbo, i

hvars grannskap de sedermera Uppehöllo sig till d. 1 April1741, då de småningom drogos närmare ryska gränsen. Vid

krigets utbrott i Aug. s. å. utgjorde de en del af den styrka,

som var samlad i lägret vid Qvarnby, ocb hvilken kom för sent

till Martila (d. 27 Aug.) att hindra nederlaget vid

Willman-strand. De lågo derefter i lägret vid Qvarnby och

Fredriks-hamn till d.’ 12 Dec., då de inqvarterades i Perno och

Mör-skoms socknar. Under hösten stötte de öfriga trenne

kompanierna till regrtet, som i slutet af Maj 1742 äfven erhöll en

förstärkning af 204 rekryter. Men samtidigt detascherades äfven

tvenne kompanier att tjenstgöra på galerflottan. Den

återstående delen af reg:tet delade under sommaren den öfriga

svenska härens öden och kapitulerade d. 24 Aug. vid Helsingfors.

Efter Silfversparre blef Reinhold Otto Fock år 1750 chef

för reg:tet. Af detsamma utfördes i Sept. 1757 6 komp. eller

900 man till Pommern för att deltaga i kriget med Preussen.

Med hufvudhären bevistade de årets korta fälttåg. Efter dess

slut detascherades 50 man till Major Wrangels sammansatta

grenadierbataljon, med hviJken de sedermera följde under

återstoden af kriget. D. 29 Dec., då Anklam utrymdes åt fienden,

blefvo 87 man af reg:tet tillfångatagne. År 1758 åtföljde reg:tet

hufvudhären samt deltog i lägren vid Loitz, Daberkow,

Strass-burg och Prentzlow (Juli—Sept.) äfvensom i tåget till

Neu-Ruppin (i Sept.) och derifrån tillbaka till Prentzlow; en del

deraf bevistade sedermera fäktningen vid Giistrow d. 18 No v.

Vid kapitulationen af Peenemiindes skans d. 10 April 1759 blef

en mindre afdelning af reg:tet krigsfånget; återstoden åtföljde

äfven detta år hufvudhären, som under större delen af

fälttåget låg i läger vid Pasewalck (Sept.—Oct.); reg:tet förlädes

följande vinter i Gtischow. År 1760 bevistade det likaledes

hufvudhärens operationer äfvensom lägret vid Prentzlow (i Sept.)

samt förlädes under vintren till Tribesees; härifrån

detascherades d. 13 Nov. en afdelning af något öfver 500 man under en

Major Schwartzers befäl in i Mecklenburg för att derifrån

bort-drifva åtskilliga preussiska ströfpartier; till detaschementet hörde

äfven 200 Helsingar under Kapten Skog, hvilka förlädes i

Tes-sin, hvarefter Schwartzer drog vidare. Men d. 14 visade sig

fienden framför Tes sin; Skog försökte då att draga sig tillbaka

till svenska gränsen, men blef upphunnen, hvarefter han

skymf-ligt gaf sig fången med hela sin trupp, hvilken han ej tillät

försvara sig. Schwartzer kom deremot lyckligt tillbaka. Underföljande vinter kommenderades 50 man af reg:tet att utgöra en

del af Öfv.-Löjtn. Sprengtportens fribataljon. År 1761 följde

regitet med hufvudhären och bevistade lägren vid Wanselow,

Daberkow, Bartow och Boldekow, äfvensom en fäktning vid

Clempenow d. 4 Sept.; detascherades samma månad under

Gen.-Löjtn. Hessensteins befäl till Öarne Usedom och Wollin

för att derifrån söka förening med Ryssarne, som belägrade

Colberg; expeditionen måste dock af flera skäl inställas.

Slutligen deltog reg:tet i böijan af Jan. 1762 i krigets sista

märkligare händelse, nemligen undsättningen af Mal chin.

Chefer blefvo derefter Anders Rudolf Du Rietz från 1762,

Fredrik Gyllensvan från 1772, Arvid Stenbock från 1776 och

Gustaf Wilhelm Kaulhars från 1782. År 1788 i slutet af Juni

gick reg:tet samtidigt med Konung Gustaf III från Stockholm

till Helsingfors, der det utskeppades med undantag af 250 man,

som förordnades att tjenstgöra på galererna. Sistnämnde

af-delning bevistade derpå Gen.-Löjtn. Siegroths expedition till

Brackila och återvände sedan till Helsingfors, hvarest den

återstående delen af regitet legat qvar, med undantag af 72 man,

som kommenderades till Stockholm för att bevaka ryska fån-

far. I medlet af Aug. detascherades 200 man af reg:tet till

langöudd, för att jemte andra trupper under Öfv.-Löjtn. v.

Stedmgks befäl hindra Ryssarne landstiga vid nyssnämnde ställe.

I slutet af Oct. fick reg:tet uppbryta från Helsingfors och

under svåraste väder marschera till Åbo, för att derifrån

öfver-skeppas till Sverige. Åfven afdelningen vid Hangöudd synes

hafva medföljt dit. Efter ankomsten till Åbo kommo dock i

början af Nov. kontraordres att reg:tet skulle qvarblifva i

Finland, hvarefter det d. 15 i samma månad uppbröt från Åbo

och tågade till armén vid riksgränsen, der det inqvarterades

kring Ny by uti Ithis och Hastola socknar. I Åbo måste

qvar-lemnas icke mindre än 200 man, som ådragit sig sjukdom

under den svåra marschen från Helsingfors; äfven under marschen

till gränsen skadades många så mycket af kölden, att de

sedermera blefvo oförmögna till krigstjenst.

I slutet af Mars 1789 detascherades 50 man till Kimola

för att biträda vid förposttjenstgöringen på vägen från Jala till

Kymmene-elf; af denna af delning blefvo 20 man d. 10 April

anfallne af 300 Ryssar vid Sikakoski gård nära elfven, men

försvarade sig så tappert att fienden måste draga sig tillbaka.Posteringen ökades sedermera till 170 man. I slutet af Maj

detascherades 100 man till Tavastebus för att bestrida

garni-sonstjensten derstädes. I Juni reste Öfv. Kaulbars bem till

Sverige samt deltog af enskildta skäl ej vidare i kriget.

Befälet öfvertogs af Öfv.-Löjtn. Tersmeden. D. 14 Juni

detasche-rades andra bataljonen (300 man) under Major Löfmans befäl

från Nyby öfver Heinola till S:t Michel för att understödja öfv.

Stedingk med en del af Savolax-brigaden i försvaret af passet

vid Porosalmi. Men fastän Löfman marscherade så fort, att

ban d. 18 anlände till S:t Micbel ocb samma dag kom så nära

Porosalmi, att han hörde kanonaden, hann ban dock ej fram i

rättan tid, utan måste d. 19 återvända till Heinola, der ban

sedan förenade sig med återstoden af reg:tet. Samtidigt

an-kommo från Sverige 295 rekryter af regitet, bvilka förlädes till

garnison i Sveaborg ocb Helsingfors. D. 1 Juli uppbröt regrtet

från Heinola ocb dess grannskap samt marscherade öfver Nyby till

Keltis, för att jemte några andra trupper, som på vägen stötte

till, under Gen.-Major Kaulbars befäl framtränga på vägen till

Davidstad ocb derigenom draga fiendens uppmärksamhet från

Likala, der svenska hufvudstyrkan befann sig. D. 14 Juli

framryckte Kaulbars med 5 bataljoner till Uttismalm ocb d. 15 på

e. m. påträffade ban vid Kaipiais Ryssarne. Man känner

utgången af denna strid. Kaulbars anföll med mycken tapperbet

den af förskansningar skyddade fienden. Helsinge båda

bataljoner under Öfv.-Löjtn. Tersmeden ocb Major Löfman sändes

till venster att kringgå fienden, men mötte oöfvervinneliga

binder. Och som Kaulbars ej blef understödd af Öfv.-Löjtn.

Frie-sendorfs kolonn, som från Likala skulle komma till hans

bistånd, måste han vid nattens inbrott retirera, hvarvid återtåget

vexelvis betäcktes af de båda Helsinge-bataljonerna. D. 18

gick Kaulbars tillbaka öfver elfven vid Werelä. Följande

dagen måste Helsinge reg:te på Konungens befallning marschera

till Anjala, bvarigenom Kaulbars blef för svag och nödgades

retirera till Memmelä. Denna hans reträtt föranledde äfven

Konungen att d. 31 med hufvudhären draga sig tillbaka till

Anjala. Härstädes låg sedermera Helsinge reg:te flera månader.

D. 14 Aug. gjorde fienden ett försök att komma öfver elfven,

hvilket dock afslogs; vid detta tillfälle utmärkte sig den ena

Helsinge-bataljonen. I Oct gick reg:tet till dess gamla vinter-qvarter kring Ithis och Nyby; en afdelning framsköts att

bevaka gränsen vid Kéltis.

I slutet af April 1790 uppbröt reg:tet, som detta år

fördes af Öfv.-Löjtn. Djurclou, ur vinterqvarteren och förenade sig

med den afdelning, som under Konung Gustaf IILs eget befäl

gick öfver gränsen vid Pyörila mot Walkiala d. 28 April.

Reg:tet deltog likväl ej i striden vid nämnde ställe, utan

de-tascherades öfver Orivalla till Jockila, för att betäcka

expedi-tionscorpsens högra flank. D. 4 Maj fick det gå till Walkiala,

och då der befintliga trupperna, med anledning af Ryssames

öfvergång af Kymmene-elf vid Anjala, måste retirera d. 5,

betäckte regrtet återtåget till Jockila bro; der försvarade det sig

till följande dag, då det gick öfver elfven och marscherade till

Keltis. Under detta återtåg led reg:tet icke obetydlig förlust

och miste flera af sina officerare. Det förenade sig d. 7 med

en annan afdelning under Öfv.-Löjtn. Påhlman vid Nappa; här

gingo Ryssarne öfver elfven och nödgade den svenska

afdelnin-gen att retirera till Ninimäki. Sedan Gen.-Major Pauli

ankommit med förstärkningar och öfvertagit befälet, framryckte han

d. 19 till Keltis, hvarest natten till d. 20 en blodig strid

utkämpades, genom hvilken fienden tvangs retirera bakom elfven.

Helsinge reg:te stod här på venstra flygeln, men led i följd af

terrängens beskaffenhet ej särdeles stor förlust. Det

marscherade sedan till lägret vid Werelä, der det låg till dess freden

blef sluten. Det hade under kriget förlorat 645 man och

erhållit 295 rekryter.

Då Danskarne på hösten 1788 från Norge inföllo i

Bohuslän, åtogo sig rotehållame i Helsingland och Gestrikland att

uppsätta en fricorps af närmare 5,00Q man, som dock blott

skulle få användas inom länets gränser. Densamma

förvandlades snart derefter till en vargeringsbataljon af 600 man, emot

det att rotehållarne skulle undslippa rekrytering vid reg:tet, förr

än vargeringen helt och hållet i dess vakanta nummer ingått.

Bataljonen exercerade sommaren 1789 i Gefle och erhöll till

befälhafvare en Major Ström. Öfverfördes i slutet af Aug. till

Finland och tilldelades öfv. Armfelts brigad, som skulle

beskydda Nyländska kusten mot Ryssarnes landstigningar, samt

tjenstgjorde dels på det af Svenskarne tagna verket på Elgsö,

dels på Hangöudd. Marscherade i Mars 1790 med brigaden

till S:t Michel och bevistade d. 15 April öfverfallet vid Parda-

Svensk Krigshitt. 20koski, der 180 man af vargeringen hörde till avantgardet, som

utförde sjelfva öfverraskningen Vargeringen utsändes sedan att

förfölja fienden på vägen till Savitaipale. Äfven i försvaret af

passet vid Kärnakoski d. 30 April tog Helsinge reg:te en

verksam del. Förlädes derefter i början af Maj till Suomenniemi,

hvarifrån likväl i slutet af samma månad större delen af

corp-sen flyttades till Liansari ö vid vestra ändan af Lilla Saimen,

dels för att betäcka sjötransporterna från Christina ocb S:t

Michel till Pardakoski, dels för att utgöra besättning på några

kanonslupar. Såväl dessa, som den vid Suomenniemi

qvarlem-nade afdelningen, deltogo sedermera i det misslyckade anfallet

på Savitaipale d. 4 Juni. Åtskilliga afdelningar bevistade

dessutom några mindre fäktningar. Af de 317 man som

återstodo vid fredens afslutande, införlifvades 202 med stamreg:tet.

Vid början af 1808 års krig med Danmark kommenderades

reg:tschefen, den då till Gen.-Löjtn. framryckte Kaulbars, till

bohuslänska gränsen för att taga befälet öfver den mot Norge

samlade arméns venstra flygel; detta befäl innehade han likväl

blott en kort tid. Till vestra gränsen kommenderades äfven

regrtets andra eller södra bataljon, som anfördes af Öfv. v.

Plåten och hvilken tilldelades högra flygelns andra brigad under

Öfv. Schwerin. Denna brigad inföll i medlet af April från

Järnskog och Skillingsmark i Norge. Bataljonens hufvudstyrka

var under sednare hälften af April och hela Maj för det mesta

stationerad vid Gagnäs straxt innanför norska gränsen och

användes att uppehålla förbindelsen mellan andra och första

brigaden, hvilken sednare stod på Kongsvingersvägen; mindre

afdelningar deltogo i en mängd förpostfäktningar vid både första

och andra brigaden. I böijan af Juni drogs bataljonen tillbaka

till Järnskog, men flyttades i slutet af samma månad till östra

W allskog.

Lif- eller norra bataljonen, under befäl af Öfv.-Löjtn.

Nor-denadler, uppbröt i medlet af Mars från rotarne och förlädes

till grannskapet af Sundsvall. Den tilldelades norra fördelnin-

fen af den mot Norge bestämda armén, som anfördes af öfv.

»ergenstråle och hvilken skulle skydda Jemtland och

Heijeåda-len. Af bataljonen detascherades samtidigt 75 man till Svea

artilleri. I böijan af Maj fick den anträda marschen till

Her-jeådalen; men vid Wikens by i Hede socken erhöll den

befallning att vända om och tåga till Njurunda i Medelpad. Härlåg bataljonen till d. 26 Maj, då den i sträckmarscher fick

be-gifva sig till Bohuslän; d. 14 Juni inträffade den vid

Jakobs-rud (s.o. om Fredrikshall). I medlet af Juli, då Kapten Ström

öfvertog befälet, flyttades bataljonen nordligare till Töksmark

och kom således i nära grannskap med den andra bataljonen.

I slutet af Juli (d. 27) fick hela reg:tet uppbryta från

norska gränsen och marschera till Grisslehamn, hvarest det

inträffade d. 7 och 8 Aug. samt genast inskeppades för att afgå till

Gefle. Vid sistnämnde ställe förenades med reg:tet dess under

Major Cedergrens befäl stående vargeringsbataljon, som

derstä-des under sommaren blifvit inöfvad. Reg:tet tilldelades nu

Gen.-Major v. Vegesacks fördelning, som d. 16 Aug. afgick från Gefle

och d. 27 landsteg vid Christinestad. Af Helsinge och

Upplands regrtes jägare formerades — såsom då för tiden ofta

brukades — en sammansatt jägarebataljon, hvilken jemte Helsinge

regrtes 3 bataljoner bildade en brigad under öfv. v. Plåtens

befäl. D. 28 deltog större delen af brigaden i drabbningen vid

Lappfjärd. En del framryckte sedan till Öm os sa, der den

d. 6 Sept. blef anfallen och tillbakaträngd. D. 7 anträdde

Ve-gesack reträtten från Lappfjärd till Lillkyro för att förena sig

med finska hufvudhären, hvilket skedde d. 1!. D. 12 gick

armén till Wörö och d. 13 derifrån till Oravais.

Helsinge-bri-gaden, som sistnämnde dag hade arriergardet, qvarlemnades

under natten en fjerdingsväg framför ställningen vid Oravais.

Nära på hela förmiddagen d. 14 måste den ensamt uppehålla

fienden och utkämpade här mot en dubbel öfvermagt hela

första delen af slaget vid Oravais. Men mot middagstiden nödgades

brigaden draga sig tillbaka till kufvudställningen. Detta

återtåg var förenadt med största fara, emedan högra flygeln bakom

sig hade en hafsvik, i hvilken den var nära att blifva nedträngd.

Brigaden drogs sedermera tillbaka och fick hvila sig, tilldess

Adlercreutz på eftermiddagen med sina friska trupper bröt fram

och jagade Kyssarne till brigadens valplats på förmiddagen.

Helsingarne utgjorde vid detta anfall reserven samt måste qaot

aftonen deltaga i arméns allmänna återtåg. I döda, sårade och

fångne förlorade reg:tet 244 man, hvaribland Öfv. v. Platen och

Major Cedergren blefvo sårade.

Reg:tet, med hvilket vargeringsbataljonen icke långt efter

slaget vid Oravais införlifvades, deltog härefter i finska arméns

återtåg bakom Tomeå elf under hösten 1808, hvarunder det afbrist och i följd af årstidens stränghet betydligt sammansmälte.

I början af Jan. 1809 hemförlofvades det till ro tame; marschen

från norra ändan af Bottniska viken varade dock en månad.

På ett års fälttåg beräknas regitet — som i Mars 1808 ryckte

ut med 1,137 man, hvartill sedan kommit 46 rekryter och 600

man vargeringsmanskap — hafva förlorat omkring 1,200 man,

så att det nu knappast uppgick till 600 man.

Öfverlefvorna af reg:tet måste redan i slutet af Mars 1809

under Öfv.-Löjtn. Nordenadlers befäl uppbryta från rotarne och

afgå till grannskapet af Grisslehamn. I April afgick det åter

norrut till Sundsvall. 1 slutet af Maj uttogs ur detsamma en

fältbataljon på 350 man, som sattes under Major Cedergrens

befäl och tilldelades Gen.-Maj or Sandels fördelning i

Ångermanland. Bataljonen marscherade först till Själevad, der den sedan

vistades en tid, men framryckte i början af Juli till

Hörne-fors och deltog d. 5 Juli i en fäktning derstädes. Den

posterades sedan nära mynningen af öre elf, bakom hvilken Sandels

intog ny ställning. Framryckte derefter d. 20 Aug. till

Umeå-elf, i hvars grannskap den vistades till fredens afslutande.

Af reg:tets vid Sundsvall qvarlemnade styrka formerades

dels genom rekryter, dels genom införlifvadt landtväm äfven en

fältbataljon, hvilken i medlet af Juli under Öfv.-Löjtn.

Nordenadlers befäl afgick till Jemtland, der den tilldelades Gen.-Major

von Döbelns fördelning, som skulle skydda gränsen mot

Norrmännen. I Aug. afgick Döbeln med sina trupper till

Wester-botten för att stöta till den der befintliga armécorpsen, men

hann blott till Umeå, då den fick underrättelse om fredens

afslutande. Regrtet räknade vid slutet af året 890 man; 4et hade

under dess lopp erhållit 487 rekryter, men förlorat 166 man.

År 1809 blef Fredrik Christian von Flaten reg:tets chef.

År 1813 fördes det till Bohuslän, der det låg till följande

sommar för att vara till hands mot Norge. Då fiendtlighetema

med Norrmännen i slutet af Juli 1814 utbröto, tilldelades reg:tet

svenska härens femte fördelning under Gen.-Major Rosenblad

och 9:de brigad, som anfördes först af Öfv. Klingspor, och

sedan af Gen.-Major Cederström; det var då formeradt på 4

bataljoner, hvilka blifvit bildade dels genom införlifvande af

beväring, dels genom uttagande af en jägarebataljon, samt

anfördes af Öfv.-Löjtn. v. Post. Reg:tschefen v. Platen, som

avancerat till Gen.-Major, förde arméns sjunde brigad. D. 30 Aug.ryckte reg:tet med femte fördelningen vid Jakobsrud och

Prest-backa öfver gränsen och framkom följande dag till Fredrikshall;

3 bataljoner marscherade de följande dagarne med 9:de brigaden

vidare på vägen till Guslund och Fredriksstad. Den återstående

bataljonen tilldelades den af delning, som under Gen.-Löjtn. v.

Vegesacks befäl i början qvarlemnades vid Fredrikssten; men

då Vegesack d. 3 Aug. på aftonen satte sig i marsch norrut på

vägen till Rakkestad, framsköts nämnde bataljon såsom

förtrupp och hade d. 4 vid Kjöla en strid med Norrmännens

ef-tertrupp. D. 5 marscherade Vegesack till Degnäs och d. 6 till

Rakkestad, der bataljonen bevistade dagens fäktning och hörde

till de trupper, som gingo öfver ån och kringrände fiendens

högra flank, hvarigenom han nödgades till återtåg. D. 9

deltog Helsinge-bataljonen i fäktningen vid Langenäs. Efter

afslutande af konventionen i Moss d. 14 Aug. afgick den till

Fredriksstad, der den förenades med de öfriga bataljonerna, som

derstädes blifvit förlagda i garnison. Först i Nov. återvände

reg:tet till hemorten.

Helsinge reg:tes sednaste chefer hafva varit Adolf Ludvig

von Post från 1814, Charles Emil Rudbeck från 1847,

Alexander Fabian Zefanias Reuterslciöld från 1856, Sven Peter

Bergman från 1860, Nils FLenrik Hågerflycht från 1862 och Axel

Christer Lejonhufvud från 1864.

N:o 15. Kongl. Elfsborgs Regemente.

Då Vestgöta stora reg;te fotfolk år 1623 delades i flera mindre,

blef bland dessa Elfsborgs ett; dess första chef var Nils

JRib-bing. Reg:tet tillhörde de trupper, med hvilka Konung Gustaf

II Adolf i slutet af Juni 1626 landsteg i Preussen, och

bevistade samma år d. 21 Sept. slaget vid Mewe. Låg öfver

vin-tren i Dirschau, men fick vid början af sommaren 1627 gå till

lägret vid Käsemarkt på lilla Werdern, hvarifrån det dock i

slutet af Juli återvände till Dirschau. Bevistade derstädes d.

8 Aug. den strid, i hvilken Gustaf Adolf blef svårt sårad. Det

förlädes följande vinter till garnison i Marienburg och Stuhm,

hvarest det qvarlåg till långt fram på sommaren 1628. Men

i början af Aug. utdrogs det i fält samt bevistade Gustaf Adolfs

tåg till Graudentz äfvensom belägringen af Strassburg

(sed-nare hälften af Sept.), hvarefter det återfördes i vinterqvarter.

Ar 1629 låg regrtet i lägret vid Marienburg samt återfördes på

hösten till Sverige för att kompletteras.

År 1630 var reg:tet hemma i landet, men i slutet af Juni

1631 öfverfördes dess ena sqvadron (bataljon) under Öfv.-Löjtn.

Bengt Pehrson Pilefelts befäl till Tyskland, på samma gång

som Drottning Maria Eleonora, och stötte i medlet af Juli till

Totts armé i Mecklenburg, hvilken under den derpå följande

hösten och vintren sysselsattes med Rostocks och Wismars

belägringar. Sedan Tott i Mars 1632 öfverskridit nedre Elben,

förordnades Pilefelts sqvadron till garnison i Buxtehude,

hvarest den qvarlåg ända till 1635, då den, betydligt sammansmält,

hemfördes. Under tiden hade den hemmavarande delen af regrtet

blifvit förstärkt till 10 kompanier, af hvilka 2 1635 befunnos i

Tyskland. Sistnämnde år blef Gen.-Major Lars Kagg, som

förut haft Jönköpings reg:te, chef för Elfsborgs. Samma år på

våren utgick en sqvadron deraf till Preussen, men hemförlof-

vades till Sverige, sedan stilleståndet med Polen blifvit förlängdt.

Till Pommern utfördes 1636 reg:tets ena sqvadron under

öfv.-Löjtn. Baltzar Nymans befäl och förlädes till garnison i

Greifs-walde; de fyra följande åren kompletterades nämnde sqvadron

med rekryter från Sverige. År 1640 finner man att

sqvadro-nen varit använd i fält, ehuru det är svårt att uppgifva hvar,

om ej möjligtvis i Brandenburg under Gen.-Major Äxel Liljes

befäl. På våren 1641 hemfördes den till Sverige. År 1642

blef Bengt Bibbing regrtets chef. Följande år utfördes 2

kompanier till Tyskland samt förlädes derstädes i garnison, fastän

förf. ej kan uppgifva hvar. Den i Sverige qvarlemnade delen

af reg:tet förstärktes år 1644 till 12 kompanier, hvilka

bevistade Horns fälttåg i Skåne såväl detta som följande år (se

ant. rör. Lifgardets hist.). År 1644 blef Christoffer Johansson

Ekeblad chef för regitet, hvaraf följande år en sqvadron

utfördes och förlädes i garnison i Pommern. Tvenne kompanier

häraf bevistade år 1648 Carl Gustafs tåg till Böhmen och

belägringen af Prag (Sept.—Oct.).

År 1655 blef Bengt Lilliehöök regrtets chef. Samma år drogo

6 af dess kompanier, som under Öfv.-Löjtn. Drakenbergs befäl

legat i garnison i Pommern, med Fältmarskalken Wittenberg

till Polen och bevistade d. 15 Juli fäktningen vid Uszcz.

Nämnde kompanier marscherade sedan med Konung Carl X

Gustafs armé till Warschau och derifrån till Krakau, samt

deltogo under vägen till sistnämnde stad i slaget vid

Czarno-wa d. 6 Sept. Följde derefter fortfarande med Konungen

tillbaka till Warschau, samt derifrån öfver Thorn till Preussen,

der de tilldelades Gen.-Fälttygmästaren Stenbocks corps, med

hvilken de bevistade belägringen af Marienburg i Febr. 1656

samt lägret vid Stibelau (i Mars), tåget till och från Thorn (i

April och Maj) och lägret vid Dantziger-Haupt (Maj - Oct.),

hyarifrån staden Dantzig å landsidan blokerades. Vid samma

tid blef Börje Drakenberg chef för reg:tet. Den i Polen

varande afdelningen förlädes sedermera till garnison på skansen

Dantziger-Haupt eller Höfft, der den vistades till slutet af

år 1659, då skansen efter ett tappert försvar och en tre

månaders belägring måste uppgifvas åt Polackarne.

Den i Sverige befintliga delen af reg:tet förökades genom

utskrifningar till 6 kompletta kompanier, hvilka vid utbrottet af

kriget med Danmark 1657 förlädes till gamisen i Göteborg;huruvida någon afdelning sedermera öfverfördes till Danmark

eller Preussen, kan förf. ej afgöra.

År 1660 blef Sven Ranchreg:tets chef. Vid början af

kriget med Brandenburg och Danmark 1675 låg större delen

af detsamma såsom garnison i Stade. Efter att sommaren

1676 uthärdat nämnde stads belägring återvände det på hösten

till Sverige och synes sedermera blifvit användt vid vestra

gränsen; dess ena bataljon låg åtminstone 1677 såsom garnison i

Göteborg. År 1678 gick den andra bataljonen till Skåne samt

bevistade Konung Carl XLs fälttåg derstädes jemte

Christian-stads belägring. Den i Göteborg befintliga brigaden deltog i

undsättningen af Bohus fästning i Juli s. å. Vid samma tid

blef äfven Malcolm Hamilton reg:tets chef efter Ranck, som

avancerat till Gen.-Maj or. Sista krigsåret finner man hela

regitet förenadt med Stenbocks armé i Bohuslän; det deltog

följaktligen i hans misslyckade företag mot Uddevalla skans

i Juli månad och i det derefter följande återtåget till Göteborg.

Hamilton efterträddes i chefskapet år 1700 af Anders

Sparrfelt. Regitet användes samma år vid bohuslänska

gränsen. Förblef sedan hemma till 1705, då en del deraf lärer

deltagit i det misslyckade anfallet på den nyanlagda fästningen

Cronstadt. Låg derefter på roten till 1709, då det åter

uppbådades till skyddande af bohuslänska gränsen. Här vistades

det till hösten 1712, då det under befäl af den 1710 till

öf-verste befordrade Johan von Mentzer från Carlskrona

öfverfördes till Pommern. Deltog sedermera i Stenbocks

mecklenburg-ska fälttåg samt bevistade slaget vid Gadebusch d. 20 Dec.

1712, der det, formeradt på 2 bataljoner, stod på infanteriets

högra flygel. Följde derpå med till Holstein och blef

inneslutet i Tönningen, vid hvilken fästnings kapitulation d. 7 Maj

1713 det blef krigsfånget. Återuppsattes sedan i Sverige samt

deltog med en bataljon i Carl XIIis norska fälttåg år 1716,

vid hvars början det hörde till Gen.-Löjtn. Mörners armécorps,

som från Bohuslänska sidan inföll i landet. Bevistade äfven

1718 års norska fälttåg, hvarvid det hörde till den afdelning

af svenska armén, som under General Diickers befäl från

Bohuslän öfver Svinesund inföll i Norge.

Regitschefer under frihetstidens första hälft voro Johan

Abraham Lillie från 1728, Gustaf Oreutz från 1739, Carl Otto

Lagercrantz från 1740, Ludvig Johan von Saltza från 1746och Reinhold Johan von Lingen från 1751. År 1758 vid

sommarens böijan öfverfördes Elfsborgs reg:te till Pommern för att

taga del i kriget med Preussen och bevistade med hufvudhären

lägren vid Loitz, Daberkow, Strassburg och Prentzlow (i Juli

och Aug.) samt marschen till och från Neu-Ruppin (i Sept.

och Oct.), hvarefter vinterqvarter intogos på svenska området.

I mediet af Aug. 1759 inskeppades den ena bataljonen på

ga-lerflottan under Gen.-Major Carpelans befäl och bevistade d.

10 Sept. den ärofulla sjödrabbningen på Frische Haff.

Landsteg omedelbart derefter på ön Wo 11 in och deltog i

stormningen af staden med samma namn d. 16 Sept., vid hvilket

tillfälle bataljonen inträngde från norra sidan längs med

stranden af Swineströmmen. Den fördes sedermera öfver Frische

Haff till hufvudhären vid Pasewalck och gick på hösten med

densamma till svenska Pommern.

År 1760 hörde en bataljon af Elfsborgs reg:te till

Gen.-Löjtn. Ehrensvärds corps, hvilken i Aug. öfver Anklam inryckte

på preussiska området och sedan besatte Pasewalck. Vid

Preussames anfall på sistnämnde ställe d. 3 Oct. deltog

bataljonen med tapperhet i försvaret mot den betydliga öfvermagten.

Samma bataljon följde år 1761 med hufvudhären samt

bevistade d. 2 Jan. 1762 fäktningen vid Neu-Kahlen, genom

hvilken svenska armén banade sig väg till den i Malchin af

fienden instängda Sprengtportens undsättning. Hvar regitets andra

bataljon under de sednare krigsåren vistats, har förf. ej kunnat

utröna.

I chefsbefattningen följdes v. Lingen af Fredrik Ribbing

från 1763, Johan Oronhjelm från 1766, Baltzar v. Wolfradt

från 1769 och Hugo Wilhelm HamiUon från 1781. En

bataljon af regitet bevistade med utmärkelse kriget med Ryssland

1788—90. Den inskeppades i böijan af Juli i Carlskrona på

den mindre afdelning af örlogsfiottan, som derifrån afgick d. 3

Juli, samt landsattes några dagar derefter vid Helsingfors.

Marscherade sedan öfver riksgränsen vid Abborfors och stötte i

slutet af månaden till* den fördelning finska trupper, som under

Konung Gustaf IIIis befäl stod vid Hussula, norr om

Fredriks-hamn. Då Gustaf III i följd af de finska officerarnes myteri

måste uppgifva det d. 3 Aug. tillämnade allmänna anfallet på

sistnämnde fästning, samt natten till d. 4 af farhåga för någon

våldsamhet mot sin person lemnade lägret vid Hussula ochbegaf sig till det vid Summa, medtog han Elfsborgs och en

annan svensk bataljon, såsom de enda trupper på hvilka han

ansåg sig kunna lita. Afdelningen vid Summa drog sig

deref-ter tillbaka till Högfors, der den förblef liggande till slutet af

Sept., då alla framskjutna svenska af delningar drogos tillbaka

till riksgränsen. I slutet af Oct. intogos vinterqvarteren,

hvar-vid Elfsborgs bataljon tillordnades arméns venstra fördelning

under Gen.-Löjtn. Siegroth, hvilken förlädes kring Artsjö och

Nyby på vägen från Tavastehus till gränsen vid Keltis.

Först i slutet af Juni 1789 ryckte svenska armén åter i

fält. Elfsborgs bataljon detascherades jemte några-andra

trupper under Gen.-Major Kaulbars befäl till Heinola, för att

utgöra sambandet mellan arméns hufvudstyrka och

Savolax-bri-gaden. D. 8 Juli fick Kaulbars likväl af marschera från Heinola

till Kowalla nära Werelä, för att der gå öfver Kymmene-elf

och jemte en annan afdelning tillbakatränga Ryssarne på

vägen till Willmanstrand. D. 13 ankom han till Kowalla,

öf-verskred d. 14 derstädes elfven och framträngded. 15 till K

ai-piais, der han oförskräckt anföll Ryssames väl förskansade

och öfverlägsna styrka. När fienden efter någon stunds strid

märkte hans underlägsenhet och försökte kringränna hans högra

flygel, afböjdes detta genom ett tappert motstånd af Elfsborgs

bataljon jemte en annan under öfv. Hamiltons befäl. Då

Kaul-bars emellertid ej erhöll den förstärkning, som blifvit honom

lofvad, måste han under natten retirera till Uttismalm, och

några dagar derefter öfver elfven vid Kowalla (d. 18). D. 19

fick Elfsborgs bataljon marschera till Memmelä; men d. 22

ryckte den jemte Konungens från Likala och Anjala kommande

afdelning tillbaka till Werelä, der den redan öfvergångna

ryska styrkan tvangs draga sig tillbaka till fiendtliga sidan. Men

redan följande dag måste Elfsborgs-bataljonen jemte andra

trupper gå till Anjala, hvarest fienden sedan under flera dagars tid

kanonerade och gjorde min af att gå öfver. I böljan af Aug.

fick bataljonen återgå till Werelä, der den d. 8 afväijde ett

försök af fienden att öfvergå elfven och framtränga på svenska

sidan. D. 12 beordrades bataljonen till Ummeljocki och d. 16

tillbaka till Anjala för att förstärka der förlagda svenska styrka.

I slutet af Aug. detascherades den till Elimä, för att betacka

dervarande magasiner. När vinterqvarteren i slutet af Oct.

intogos, flyttades bataljonen till arméns venstra fördelning underGen.-Major Paulis befäl, hvilken förlädes kring Säxjärwi.

Bataljonen erhöll Wessiwähmais till samlingsplats.

I slutet af April 1790 sammandrog Gustaf 111 större

delen af arméns venstra och mellersta fördelningar vid Jala för

att derifrån göra ett infall på ryska området; bland dessa

trupper var äfven Elfsborgs bataljon. D. 28 skedde öfvergången

af Kymmene-elf; d. 29 framträngde Svenskarne till Walkiala

6ch utkämpade der den bekanta striden. Elfsborgs bataljon

var dock ej närvarande, emedan den samma dag blifvit

qvar-lemnad för att betäcka ryggen vid Antilla by, der vägarne från

Savitaipale och Davidstad till Walkiala sammanstöta. Vid *

underrättelsen om Ryssarnes inträngande på svenska området

vid Anjala, måste trupperna vid Walkiala d. 5 Maj likvisst

draga sig tillbaka vid Kovalla, der de d. 6 öfverskredo elfven,

hvarefter de d. 7 marscherade till vägen mellan Elimä och

Willikala, hvarigenom fiendens framsteg hejdades. D. 9 gick

fienden emellertid nära Keltis öfver elfven. Åtskilliga trupper

under Gen.-Major Paulis befäl, hvaribland äfven Elfsborgs

bataljon, fingo derföre de följande dagarne gå till Ninimäki för

att skydda, vägen till Tavastehus. ¡Snart derefter beslöt Pauli

emellertid att gå anfallsvis tillväga, och d. 19 Maj uppbröt han

från Ninimäki samt anföll natten till d. 20 Ryssarne vid

Keltis, hvarifrån han dref dem och tvang dem gå tillbaka öfver

elfven. Bataljonen qvarlåg sedermera hela sommaren i lägret

vid Werelä till dess freden derstädes blef af slutad d. 14 Aug.

En mindre af delning af bataljonen lärer detta år varit

deta-scherad vid Savolax-brigaden samt deltagit i en fäktning vid

Pumala d. 4 Maj.

År 1800 blef Erik Edenhjelm chef för Elfsborgs reg:te samt

år 1805 den tappre Ernst Eberhatd Gotthard v. Vegesack.

Sistnämnde år på hösten öfverfördes deraf en bataljon under

Öfv.-Löjtn. Bökmans befäl till Pommern och tilldelades den

der församlade arméns fjerde brigad, som kommenderades af

öfv. v. Vegesack. Bataljonen deltog i marschen till

Lauen-burg på hösten samma år, i vinterqvarteren derstädes och följde

på våren med tillbaka till Pommern. Då svenska armén i

slutet af Jan. 1807 af Fransmännen tillbakaträngdes till

Strai-sund, utmärkte sig Elfsborgs bataljons jägare, under Löjtn.

Freses befäl, särdeles i en arriergardes-fäktning vid El

menhor st d. 27 Jan. genom en med sällsynt ihärdighet och jemn-het underhållen eld. Sedan Stralsund blifvit inneslutet

tilldelades Frankenfront eller den södra åt Vegesacks brigad att

bevaka. D. 12 Febr. deltogo Elfsborgs jägare med utmärkt

tapperhet i ett utfall från Frankenfront, som hade till ändamål

att fördrifva fienden från en framskjuten post, samt verkställde

flera vackra bajonettanfall. D. 14 Mars verkställde Öfv.

Car-dell med åtskilliga trupper, hvaribland äfven Elfsborgs

bataljon, ett utfall från den norra eller Knieper-front, för att

re-cognoscera fiendens venstra flygel. Men i stället för att blott

recognoscera, beslöt Cardell fördrifva fienden från hans

uppkastade verk och befallde derföre Elfsborgs bataljon att storma

en redutt, som utgjorde hufvudpunkten af Fransmännens linie.

Bataljonen framryckte modigt mot reduttens utskjutande vinkel,

men fick på sjelfva fältvallen en salfva som förorsakade stor

manspillan; icke desto mindre nedrusade den under Cardells

personliga anförande i den 5 a 6 alnar djupa grafven och

försökte bestiga vallen; men som den var lerig och hal af väta,

misslyckades detta för de flesta, och de få, som kommo upp

på bröstvärnet, blefvo nedstötta. Återtåget måste derföre

anträdas, hvilket under fiendens lifliga eld naturligtvis ej kunde

ske utan största förlust. Bataljonen förlorade i denna af

be-hofvet föga påkallade strid sin chef, Öfv.-Löjtn. Bökman, samt

126 sårade och dödade, hvaribland flera officerare. Den deltog

sedermera i fäktningen vid Alt Kosenow d. 16 April, då de

från Stralsund utfallna Svenskarne tillbakaträngdes på eget

område; vid detta tillfälle sårades öfv. v. Vegesack svårt, men

tillfrisknade dock någon tid derefter, så att han kunde återtaga

befälet öfver sin brigad. Då Fransmännen efter

tilländalö-pandet af stilleståndet i Schlatkow i medlet af Juli från flera

håll med öfverlägsen styrka inträngde i svenska Pommern,

utmärkte sig Elfsborgs bataljon åter i striden vid Steinhagen

d. 14, då Svenskarne med 3,000 man under Gen. Wredes

be-" fäl en längre tid uppehöllo 10,000 Fransmän; bataljonen stod

på venstra flygeln samt hade att uthärda tvenne anfall, ett af

kavalleri och ett af infanteri, hvilka dock båda med tapperhet

afslogos. Efter konventionen i Stralsund d. 7 Sept. återvände

bataljonen jemte de öfriga svenska trupperna till Sverige.

År 1808 tilldelades Elfsborgs reg:te den af öfv. Belfrage

anförda tredje brigaden af vestra arméns venstra flygel, öfver

hvilken regitets chef, den till Gen.-Major avancerade Vegesack,i början hade befälet. Nämnde brigad samlades vid

Wassbot-ten och inföll d. 3 Maj på norska området, der den

framträngde till Bärby. I början af Juni tillbakaträngdes den dock

derifrån af fienden närmare svenska gränsen. Mindre delar af

regrtet lågo såsom garnison dels å Warbergs, dfels å Carlstens

fästning. Förf. har ej funnit antecknadt, att reg:tet detta år

tagit del i någon krigshändelse.

År 1810 blef Casimir Heuterskiöld reg:tets chef. I Maj

1813 inskeppades det i Göteborg och fördes till Pommern, der

det d. 22 Maj landsattes vid Perth. Det var då formeradt på

3 bataljoner och stod under befäl af Öfv. Bergholtz samt

tilldelades sedermera svenska arméns andra division under

Gen.-Löjtn. Sandels befäl och fjerde brigad, som anfördes af

reg:ts-chefen Reuterskiöld, hvilken avancerat till Gen.-Major.

Bevistade slagen vid Grossbeeren och Dennewitz d. 23 Aug. och

6 Sept. En bataljon af reg: tet deltog i anfallet på Dess au

d. 28 Sept., som verkställdes under öfv. Björnstjernas befäl.

En annan bataljon var följande dag med i fäktningen vid

Roslau, då Fransmännen, som från Oranienbaum nalkades

brohufvudet, blefvo tillbakakastade af Gen.-Löjtn. Sandels med

3 bataljoner. Reg:tet led dessa båda dagar en icke obetydlig

förlust i sårade och döda, bland hvilka sednare må nämnas

Fänrik Erikson. Det bevistade derefter slaget vid Leipzig d.

18 Oct. Följde sedan med armén på hösten till Holstein och

under vintren till Belgien, hvarest fjerde brigaden från d. 9

Mars till d. 10 April användes att på högra Maas-stranden

blokera fästningen Maastricht. Reg:t återgick på våren med

andra divisionen till Östersjöns kust och Rostock, hvarifrån det

i böijan af Juni öfverskeppades till Ystad. Härifrån tågade

det till Bohuslän för att utgöra en del af den mot Norge

opererande armén. Tilldelades samma brigad och division under

samma befäl, som under tyska fälttåget, men var blott

formeradt på 2 bataljoner. Inryckte d. 30 Juli öfver Bärby med

andra divisionen på norska området och kom följande dag till

Idde-slätten. D. 1 Aug. bevistade reg:tets jägare fäktningen vid

Tistedals-elfven under Gen.-Major Brändströms befäl. D. 3

Aug. framsände Gen. Sandels öfv. Bergholtz med Elfsborgs

reg:te på recognoscering till Ingedals kyrka på vägen till

Fredriksstad. Bergholtz fann på höjden vid kyrkan några

fiendt-liga bataljoner jemte kavalleri, hvilka trupper han efter en kortfäktning med några mans förlust dref tillbaka till Guslund.

Reg:tet följde derefter med divisionen öfver Sanesund (d. 8)

till Issebro (d. 10), hvarefter fiendtligheterna afstannade.

Reg:tes sednaste chefer hafva varit Johan v. Utfall från

1817, Melchior v. Bergholtz från 1819, Casimir Reuterskiöld

från 1834, Gustaf Jakob af Dahlström från 1836 och Ludvig

Henrik Benjamin Westfelt från 1849.

N:o 16. Kongl. Vestgöta-Dals Regemente.

Då Vestgöta stora reg:te fotfolk år 1623 sönderdelades i flera

mindre, blef bland dessa Vestgöta-Dals reg:te ett; dess första

chef var Georg Cuningham (eller som han ofta i samtida

handlingar skrifves Jöran König), hvilken sommaren 1626 med

Konung Gustaf II Adolf jemte reg:tet gick ut till Preussen. Det

synes genast i början af fälttåget hafva blifvit förlagdt till

garnison i Elbingen, hvarest det sedan vistades till 1629 på våren,

då 3 kompanier flyttades till skansen Montauer-Spitz och 1 till

skansen Dantziger Haupt, så att nämnde år blott 4 lågo i

El-bing. Hemfördes på hösten samma år till Sverige för att

kompletteras.

År 1630 låg regrtet hemma med undantag af 300

rekryter, som sändes till Tyskland för andra regrters kompletterande.

Men 1631 i Juni öfverfördes dess ena hälft under Öfv.-Löjtn.

Wellam v. Saltzburgs befäl, på samma gång som Drottning

Maria Eleonora, till Pommern och Wolgast, hvarifrån det till

en början i Juli fick marschera till Alt-Brandenburg att

förstärka dervarande garnison. Man har spår att ett kompani af

sqvadronen med Skaraborgs regrte bevistat slaget vid Leipzig

d. 7 Sept. Vid höstens början fick sqvadronen (bataljonen) i

Alt-Brandenburg gå till Mecklenburg för att utgöra en del af

Gen. Totts armé; bevistade derstädes Rostocks och Wismars

belägring samt förlädes efter sistnämnde fästnings öfvergång d.

12 Febr. 1632 till garnison derstädes. På våren sistnämnde

år öfverfördes äfven regrtets andra hälft till Wismar.

Samtidigt synes Wellam v. SaUzburg hafva blifvit chef för regitet,

hvilket fortfarande låg i Wismar till 1635 på våren, då det

hemfördes.

År 1636 blef Nils Kagg, förut öfverste för ett af

Skaraborgs reg:ten, chef för Vestgöta-Dals, hvaraf samma år 8 kom-

kompanier öfverfördes till Pommern och förlades till Colberg,

under det att 2 öfvertaliga blefvo bemma i landet. År 1637

flyttades ena sqvadronen från Colberg till Anklam, hvarifrån den

i Juni drogs i fält för att utgöra en del af den armé, med

hvilken Fältmarskalken Herman Wrangel gick den från Torgau

återtågande Banér till mötes. År 1638 utfördes 200 rekryter,

1639 300 och 1640 åter 200. Sistnämnde år finner man den

ena hälften af reg:tet såsom garnison i Stettin, den andra

utgörande en del af den armé-afdelning, med hvilken Axel Lilje

opererade i Brandenburg. År 1641 utfördes 300 rekryter;

samma år lågo 6 kompanier i Stettin, 2 detascherades till

Stålhandskes armécorps i Schlesien och deltogo i årets fälttåg.

Nämnde 2 kompanier förenades våren 1642 med Torstensons

armé, då han inryckte i Schlesien, samt deltog sedermera i

årets fälttåg och bevistade slaget vid Leipzig d. 23 Oct.; de

inlades efter staden Leipzigs kapitulation d. 27 Nov. såsom

garnison derstädes; samma år utfördes 100 rekryter och följande

år 400. År 1644 finner man den i Stettin liggande

afdelningen sammansmält till 4 kompanier; ett i Sverige qvarlemnadt

kompani låg under kriget med Danmark i garnison på Calmar.

År 1645 eller 1646 synes den i Leipzig liggande afdelningen

hafva blifvit hemförd; ty år 1647 finner man 4 kompanier i

Tyskland och 4 i Sverige. Sista året af tyska kriget utfördes

100 rekryter. Då lågo 3 kompanier i Stettin och 1 i

Greiffenhagen; 200 man lära äfven varit utkommenderade till

besättning i staden Tabor i Böbmen.

År 1652 blef Johan Stake reg:tets chef. Af detsamma

utfördes 1656 eller 1657 3 kompanier till Preussen, hvarest de

förlades till garnison i Dantziger Haupt. De vistades

derstädes till slutet af år 1659, då skansen efter ett tappert

försvar och 3 månaders belägring slutligen måste uppgifvas åt

Polackarne. Den i Sverige qvarlemnade delen förstärktes

genom utskrifningar till 5 kompanier, hvilka vid utbrottet af

kriget med Danmark 1657 förlades till garnison i Göteborg.

År 1660 blef Wilhelm Jernsköld reg:tets chef. Af detsamma

låg vid utbrottet af kriget med Danmark den ena bataljonen

såsom garnison i Laholm, Halmstad, Warberg och Marstrand. Den

andra tilldelades den armé, som af Kon. Carl XI på senhösten

1675 samlades vid Wenersborg mot Norge. Den medföljde

våren 1676 till Malmö, hvarifrån den jemte hufvudhären i Juni och

Juli deltog i återtåget öfver Christianstad och Carlshamn till

Wexiö. Från sistnämnde ställe detascherades bataljonen i Aug.

till Göteborg, hvarifrån den likväl drogs i början af Oct. samt

vid öresten åter stötte till Konungens armé. Deltog derefter

i infallet i Skåne, i det derpå följande svältkriget vid Bårslöf

och Harje, samt bevistade slutligen slaget vid Lund d. 4 Dec.,

der den stod i midten af slagordningens första treffen och

anfördes af en öfv. Mörner, som vid första sammandrabbningen

stupade. År 1677 finner man brigaden såsom garnison i

Göteborg och närliggande skansar; den i Riga varande brigaden

synes äfven samma år hafva hemkommit. År 1678 voro båda

brigaderna i Göteborg samt deltogo under Öfv.-Löjtn. Macklears

befäl i Riksamiralen Stenbocks undsättning af Bohus fästning

d. 22 Juli. Äfven 1679 tillhörde reg:tet vestra armén.

År 1680 blef David Macklear,regitets chef och 1691

Johan Fägersköld. Reg:tet användes år 1700 vid norska gränsen.

Förblef sedan hemma till 1705, då en del deraf lärer

deltagit i det misslyckade anfallet" på den nyanlagda fästningen

Cronstadt. Sistnämnde år blef Georg Reinhold Patkull regrtets

chef och år 1710 Nils Palmfelt samt år 1712 Berendt

Chri-stoffer von Wolfrath. År 1709 uppfordrades reg:tet åter till

skydd af bohuslänska gränsen, der det vistades till 1712, då

det öfverfördes till Pommern. Bevistade derpå Stenbocks

fälttåg i Mecklenburg och slaget vid Gadebusch d. 20 Dec. 1712,

hvarest det stod nära infanteriets venstra flygel samt förlorade

94 officerare och soldater i döda och sårade. Följde sedermera

med till Holstein och blef inneslutet i Tönningen, der det

genom kapitulationen af d. 6 Maj blef krigsfånget. Återuppsatt

i Sverige, erhöll det 1716 till chef Libert samt

deltog samma år i Carl XII:s norska fälttåg, vid hvars början

det hörde till Gen.-Major Mörners armécorps, som från

bohuslänska sidan inföll i landet. Sedan armén på våren

dragit sig tillbaka från Christiania närmare bohuslänska gränsen,

eröfrade reg:tet under Konung Carl XII:s eget anförande d. 26"

Maj Spånwigs kastell vid Svinesund. Deltog snart derefter d. 26

Juni i öfverrumplingen af Fredrikshall, hvarvid det förlorade

mycket folk. Reg:tet bevistade äfven 1718 års korta norska

fälttåg, hvarunder den ena bataljonen hörde till Gen.-Major

Lagerbergs, den andra till Gen.-Major Essens brigad.

Svensk Krigshist. 21Regitets chefer under första hälften af frihetstiden voro

Johan Fredrik von Didron från 1732, Carl Ollonberg från 1735

och Erik Lybecker från 1745. Det bevistade ej ryska kriget

1741 —1743. Deremot är bevisligt att åtminstone en del deraf

under de första åren var med i pommerska kriget. En mindre

afdelning under Kapten Roos deltog i det misslyckade

öfver-fallet af Peenemünde skans natten till d. 5 April 1758.

Deijemte bevistade en bataljon af regitet under Major

Ström-schöld étt likaledes misslyckadt anfall på Anklam d. 14 Oct.

s. å. Några vidare underrättelser, angående regitets deltagande

i pommerska kriget, har förf. ej kunnat erhålla.

Regits-chefer under sednare delen af frihetstiden voro

Ulrik Scheffer från 1766, Christoffer Ekeblad från 1769, Carl

Gustaf Strömschöld samma år och Joen Filip Klingspor från

1770, samt under Gustaf IIIis regering Abraham Daniel

ström från 1773, EV edrik Posse från 1779 och Gustaf

-hjelm från 1785. Af regitet inskeppades i böljan af Juli 1788

en bataljon i Carlskrona på en mindre afdelning af örlogsflottan,

som derifrån afgick d. 3 Juli, och hvilken bataljon några

dagar derefter landsattes vid Helsingfors. Den qvarlåg derstädes

till medlet af Aug., då den jemte några, andra trupper under

Öfv.-Löjtn. Stedingks befäl fick marschera till Hangö-udd för

att beskydda denna punkt mot fiendens landstigningar.

Bataljonen synes der hafva qvarlegat öfver vintren. Under följande

års fälttåg hörde bataljonen till den högra eller

kustfördelningen, öfver hvilken först Gen.-Löjtn. Meijerfelt och sedan

Gen.-Löjtn. v. Platen hade befälet. I medlet af Aug. kom regitets

andra bataljon till Finland och fick genast stöta till

kustfördelningen vid Kymmenegård. Regitet utmärkte sig mycket i

striden vid Broby d. 31 Aug., då Ryssame efter segren vid

Svensksund d. 24 landstego i Svenskarnes flank och rygg. När

vinterqvarteren i slutet af Oct. intogos, tilldelades regitet den

mellersta fördelningen under Gen.-Major Hamiltons befäl och

förlädes kring Rattula och Willikala sydost om Elimä.

Vid början af fälttåget 1790 (i slutet af April) stod en del

af Vestgöta-Dals reg:te på förpost vid Anjala; d. 3 Maj

aflö-stes nämnde afdelning likväl derifrån och drog sig tillbaka,

qvarlemnande 100 man såsom reserv vid Korhois. Då

Rys-sarne d. 5 gingo öfver elfven vid Anjala och skingrade den der

stående styrkan, upptogo nämnde 100 man öfverlefvorne ochskaffade dem rådrum att retirera. Den öfriga delen af reg:tet

följde med Gén.-Löjtn. Platen, som ännu samma dag på

aftonen ankom till Korhois med åtskilliga trupper för att hejda

Ryssames framsteg. Men då Ryssarue följande dag (d. 6) med

häftighet och betydlig öfvermagt trängde på, hvarvid de

isynnerhet rigtade sitt anfall mot Vestgöta-Dals reg:te, måste

Platen draga sig tillbaka till Willikala, der han likväl fattade

stånd. Vestgöta-Dals regites befälhafvare, Öfv.-Löjtn.

Lewen-haupt, sårades i denna strid. Reg:tet bevistade derefter

fäktningen vid Korhois och Anjala d. 30 Maj, genom hvilken

Platen dref Ryssarne från förstnämnde ställe. Vid Anjala

bi-behöllo de sig dock till krigets afslutande genom freden i

We-relä d. 14 Aug.

Efter Cronhjelm blef Gustaf Lewenhaupt regrtets chef från

1793 samt Carl Bunge från 1796. I Jan. 1807 utfördes en

bataljon deraf till Pommern och tilldelades efter Stralsunds

inneslutande af Fransmännen i slutet af samma månad öfv. Tavasts

brigad, som skulle försvara Tribsees-fronten (den vestra). Vid

stora utfallet d. 1 April tillhörde bataljonen den venstra kolonnen

under öfv. v. Vegesacks befäl och bevistade samma dag

fäktningen vid Voigtshagen. Vegesack framryckte de följande

da-garae öfver Anklam till Ferdinandshof, framför hvilken ort

avantgardet, till hvilket äfven Vestgöta-Dals-bataljonen hörde,

utställdes under Öfv.-Löjtn. Posses befäl. Då Fransmännen d.

16 April åter gingo anfallsvis tillväga och med stor öfvermagt

anföllo Svenskarne, deltog bataljonen med tapperhet i striderna

vid Ferdinandshof och Alt-Kosenow samt retirerade derpå

med den öfriga styrkan till Anklam. Bevistade sedermera

fäktningen vid Redebas och Putte d. 14 Juli, då Fransmännen

för andra gången inföllo i svenska Pommern, samt öfverfördes

slutligen på hösten efter kapitulationen i Stralsund d. 7 Sept.

till Sverige.

År 1808 hörde regitet till venstra flygeln af den mot Norge

bestämda armén samt till dess andra brigad, som i början

anfördes af regitschefen Öfv.-Löjtn. Hjerta. Nämnde brigad inföll d. 3

Maj vid Jakobsrud på norska området och framträngde till

Prest-backa och Torgelsrud, der den likväl stannade. D. 10 Juni

dref-vos Svenskarne af Norrmännen från Prestbacka närmare gränsen.

Mot hösten fick Vestgöta-Dals reg:te marschera till östra

kusten för att afgå till Finland; det inskeppades i Gefle, hvar-ifrån det jemte åtskilliga andra trupper d. 21 Sept. af gick.

Sedan hela expeditionen likväl genom storm och motvind blifvit

gjord om intet, fördes reg:tet till Åland, der det sedan låg

öf-ver vintren. Deltog derpå i återtåget öfver Ålands haf d. 16

och 17 Mars 1809.

År 1811 blef Carl Löwenhielm chef för reg:tet, hvilket icke

bevistade tyska kriget 1813, men deltog i norska fälttåget 1814.

Det var der formeradt på 4 bataljoner och tillhörde arméns

nionde brigad under befäl af Öfv. Klingspor (sedan Gen.-Major

Cederström) och femte division under befäl af Gen.-Major

Rosenblad. Dess första och tredje bataljoner inskeppades i slutet

af Juli i Strömstad på skärgårdsflottan samt deltogo i

landstigningen på Krageröe och intagandet af Fredriksstad d. 3 och

4 Aug. De båda andra bataljonerna följde med femte divisionen,

som d. 30 Juli vid Jakobsrud och Prestbacka gick öfver

gränsen och d. 1 Aug. framkom till Fredrikssten. De följande

da-garne fick nionde brigaden marschera öfver Guslund till

grannskapet af Fredriksstad, hvarifrån den likväl detascherades norrut

för att understödja Vegesack. D. 7 Aug. förenade sig

Gen.-Major Cederström, som nu tagit befälet öfver brigaden, vid

Flatestad med Vegesack, hvarefter båda fördrefvo Norrmännen

från Trönberg. D. 8 kommo de till Askim, i hvilken orts

grannskap Norrmännen vid Langenäs uppkastat ett brohufvud,

för att betäcka öfvergången af Glommen. Norrmännen gjorde

d. 9 ett utfall, som dock efter en tvenne timmars strid

tillbaka-slogs, vid hvilket tillfälle en bataljon af Vestgöta-Dals reg:te

under Major Ströms befäl utmärkte sig. D. 10 framryckte

Vegesack norrut och tvang Norrmännen efter en strid vid

Trögstad, der Cederströms brigad innehade venstra flygeln, att vid

Fedt-sund draga sig tillbaka öfver Glommen. D. 12 återvände

han till Askim, der nionde brigaden vid afslutandet af

stille-ståndet i Moss d. 14 Aug. var förlagd.

Reg:tets sednaste chefer hafva varit Wilhelm Alhrecht D"

Or-chimont från 1817, Axel Wilhelm Ehrengranat från 1838,

Po-lycarpus Erik Cronhielm från 1847, Claes Samuel Sandels från

1853 och Lage Eruald Posse från 1864.

N:o 17. Kongl. Bohusläns Regemente.

Sedan Sverige genom freden i Roeskilde år 1658 kommit i

be-sittning af Bohuslän, uppsattes derstädes efter Carl X:s död en

kavalleri- och en dragon- af delning. Kavalleri-afdelningen

bestämdes till 2 kompanier a 150 man och dess första chef blef

1661 Major Otto Mömer. Dragon-afdelningen, som likaledes

räknade 2 kompanier ä 150 man, skulle tillsammans med 4

kompanier i Skåne och 2 kompanier i Jemtland bilda ett

komplett dragon-reg:te, hvars första chef 1661 blef Matts Kagg,

hvilken 1664 efterträddes af Georg Sperling; befälhafvare för

den bohuslänska af delningen var vid samma tid Öfv.-Löjtn.

Moritz v. Post. Utom ofvannämnda trupper inqvarterades år

1660 äfven i Bohuslän ett kavalleri-reg:te på 4 kompanier

under dåvarande öfverste Ascheberg.

Straxt före utbrottet af Carl XI:s krig skedde åtskilliga

förändringar i dessa organisationsförhållanden. År 1674 erhöll

Rutger von Ascheberg, som då avancerat till General af

kavalleriet, befallning att i södra Bohuslän och Halland värfva ett

komplett kavalleri-reg:te, hvartill såväl hans eget gamla, som

bohuslänska kavalleri-afdelningen skulle tjena som stam; detta

reg:te benämndes efter Carl X:s Drottning för

JEnkedrottnin-gens U/regemente, men kallades lika ofta, efter chefen, för

Asche-bergska regementet Från dragon-reg:tet skiljdes den

jemtländ-ska af delningen, hvaijemte den bohuslänska uppbringades till 4

kompanier, öfver hvilka Moritz von Post (såväl som öfver de 4

skånska kompanierna) år 1675 blef chef; äfven detta reg:te

benämndes efter chefen. Vi vilja nu försöka följa hvart och ett

af de båda regiterna under Carl XLs krig, för så vidt

tillgängliga källor det medgifva.

Aschebergs reg:te synes redan år 1675 blifvit afsändt till

Skåne. På våren 1676 hörde det till den armé, som till nämnde

landskaps försvar samlades vid Malmö. Deltog på sommaren

samma år i återtåget öfver Christianstad och Carlshamn till

Wexiö, samt derifrån i tåget till Halland, hvarest det d. 17

Aug. bevistade slaget vid Halmstad; det var der formeradt på

3 sqvadroner och stod på venstra flygeln. Följde derefter med

Konungen och hufvudhären till lägret vid Syllinge och sedan

till Ljungby; vid den derstädes skeende concentreringen af

armén räknade regitet 535 man på 4 sqvadroner och anfördes af

öfv. Fritz Wachtmeister. Deltog sedermera i tåget till Skåne

och i svältkriget derstädes samt bevistade d. 4 Dec. 1676

slaget vid Lund, der det, sammansmält till 149 man förutom

befälet, var formeradt på 2 sqvadroner, hvilka under första

striden stodo på venstra flygelns andra treffen; under andra

striden, vid sjelfva staden, kommo båda sqvadronerna till högra

flygelns andra treffen. De öfverlefvor, som återstodo efter

slaget, formerades på en sqvadron, hvilken i medlet af Jan. följde

med Konungen till Christianstad och Wä.

På våren 1677 gick nämnde sqvadron med arméns

hufvud-styrka till lägret vid Rönneberga högar och deltog (i slutet af

Maj) i det berömda återtåget derifrån öfver Christianstad till

Herrevadskloster. Under qvarteren vid sistnämnde ställe

förstärktes regrtet med rekryter till 400 man, hvilka i det snart

derpå d. 14 Juli följande slaget vid Landskrona, formerade

på 3 sqvadroner, stodo på venstra flygelns första treffen samt

anfördes af Öfv.-Löjtn. Lindhjelm. Reg:tet deltog sedermera i

arméns hastmarsch till Christianstad för att förfölja danska

kavalleriet och i återmarschen derifrån till Weddinge (i medlet

af Aug.), der det sedan qvarlåg till slutet af Sept, då det åter

fick marschera till Christianstad, för att under vintren utgöra

en del af blokad-corpsen.

År 1678 finner man Aschebergs reg:te vid bohuslänska

armén under Riksamiralen Stenbocks befäl. Det anfördes då

af öfv. Rehnsköld och deltog d. 22 Juli i undsättningen af

Bohus fästning samt var formeradt på 5 sqvadroner. Åfven år

1679 anfördes det af öfv. Rehnsköld och var formeradt på 5

sqvadroner; deltog i det misslyckade tåget till Uddevalla (i Juni).

Af v. Posts dragoner hörde den skånska afdelningen under

hela krigets lopp till hufvudarmén i södra Sverige samt

bevistade alla dess marscher jemte slagen vid Halmstad d. 17

Aug., Lund d. 4 Dec. 1676 och Landskrona d. 14 Juli 1677m. fl. krigshändelser. Den bohuslänska afdelningen hörde

der-emot till dervarande armé och skulle således hafva bevistat

striden vid Uddevalla d. 28 Aug. 1677. undsättningen af Bohus

1678 samt tåget till Uddevalla 1679. År 1677 blef Gustaf

Douglas och efter honom år 1679 Peter Weinhokz chef för

dragon-reg:tet, hvars olika afdelningar för öfrigt under detta

krig äro ganska svåra att taga reda på, emedan de på

armé-listoma benämndes efter de officerare, som för tillfället förde

befälet öfver dem.

Efter krigets slut indelades Enkedrottningens lifregite, hvars

styrka då fastställdes till 800 man, med 4 kompanier i södra

Bohuslän och 4 i Halland; i sistnämnde provins hade redan

1647 en bataljon af 600 man blifvit uppsatt, som vid böijan

af Carl XI:s krig var förordnad till garnison i Riga samt

tillsammans med en dylik i Blekinge bildade ett reg:te; denna

bataljon indrogs, då Enkedrottningens lifreg:te indelades i

Halland. Ascheberg bibehöll chefskapet öfver regitet till 1695, då

han efterträddes af sonen Christian Ludvig von Ascheberg.

Dragon-reg:tets styrka fastställdes till 504 man på 8

kompanier, hvilka erhöllo namnet Tyska eller Gröna Dragoneme och

inqvarterades i norra delen af Bohuslän.

Båda reg:terna uppbådades år 1700 till tjenstgöring vid

norska gränsen, men fingo efter freden i Traventhal återgå till

rotarne,oder de sedan lågo under de första 9 åren af Carl Xlhs

krig. År 1709 på hösten uppbådades dragonerna att skydda

bohuslänska gränsen. Ascheberg, som avancerat till

Gen.-Ma-jor, fick i böijan af 1710 föra sitt reg:te till Wexiö, der han

förenade sig med svenska hufvudarmén under General

Stenbock. Reg:tet deltog derpå i det korta fälttåget i Skåne samt

bevistade slaget vid Helsingborg d. 28 Febr. 1710, hvarest

det anfördes af Major Soop, emedan Ascheberg hade ett högre

befäl, och stod på högra flygelns första treffen samt var

for-meradt på 8 sqvadroner. År 1710 blef Baron Thure Bjelke

chef för dragonerna. Båda reg:terna deltogo följande år i det

korta bohuslänska fälttåget (Aug.—Sept.), då danske

ståthållaren i Norge, Löwendahl, öfver Svinesund inföll i Bohuslän och

framträngde till grannskapet af Uddevalla, hvarifrån han dock

blef tillbakadrifven af Gen.-Löjtn. Buhrensköld. År 1715 blef

Christian Grothusm chef för dragonerne, men han efterträddes

redan samma år af Grefve Thure Gabriel Bjelke. I böijan afsistnämnde år sammandrogos båda bohuslänska reg:terne vid

Wenersborg, för att utgöra en del af den 6,000 man starka

armé, som under Gen. Mömers befäl skulle infalla i Norge i

från bohuslänska sidan, samtidigt med Carl XII från

verm-ländska sidan. I slutet af Febr. inbröt nämnde afdelning

öfver norska gränsen vid Högen och tågade förbi fästningame

Fredrikshall och Fredriksstad till Moss, hvarefter den d. 8 Mars

vid Hölen förenade sig med Konungens kolonn. Reg:terna

bevistade sedan det norska fälttåget, utan att man likvisst finner

antecknadt, det de vid något särskildt tillfälle utmärkt sig.

Samma år blef. Samuel Wallenstjerna efter Ascheberg chef för

Enkedrottningens lifreg:te. Äfven 1718 års norska fälttåg

bevistades af båda reg:tema; dragonerna jemte halfva kavalleriet

följde med Konungens kolonn till Fredrikshall och

inqvartera-des, de förra vid Onsta, det sednare vid Hafslund; andra

hälf-ten af kavalleriet följde med Dtickers kolonn öfver Svinesund.

År 1720 skedde den förändringen med regrternas

organisation, att dragonerna i norra Bohuslän och de 4

ryttarekompanierna i södra Bohuslän sammanslogos till ett rytteri-reg:te

på 904 nummer, som från 1727 benämndes Bohuslans gröna

Dragoner. Den halländska afdelningen af Enkedrottningens

lifreg:te indrogs och lades till båtmanshållet. Bjelke blef chef

för det nya reg:tet; Wallenstjerna placerades på annat håll. !

Reg:ts-chefer under frihetstiden blefvo sedermera Axel Boos 1

från 1728, Anders Tungelfelt från 1740, Georg Reinhold von

Köhler från 1746, Lars Akerhjelm från 1759, Georg Gustaf

Wrangel från 1763, Casimir Mauritz Lewenhaupt från 1769,

Axel Didrik Meyendorf von YxJcull från 1775 och Jean

Werner Tranefelt från 1781.

Åren 1777 och 1783 blefvo norra bataljonens 504

nummer förändrade till infanteri för alltid, med rothållsnatur, dock

med bibehållande af omkring halfva rustningsräntan. Då

Prinsen af Hessen i slutet af Sept. 1788 inföll i Bohuslän

tillfångatogs större delen af nämnde bataljon jemte öfv. Tranefelt

i den olyckliga fäktningen vid (Jvistrum d. 29 Sept., men fick

tillstånd gå hem, med vilkor att icke tjena under kriget Den

södra, ännu beridna sqvadronen, sammandrogs vid Göteborg.

Fiendtligheterna af stannade dock snart i följd af den icke långt

derefter afslutna freden med Danmark. På eftersommaren 1789

öfverfördes Bohusläns dragoner — förmodligen blott den af-sutna bataljonen — till Finland och förlädes der under

Gen.-Major Armfelts befäl till kustbevakning mellan Helsingfors och

Eknäs; 300 man af reg:tet deltogo sedan i det vackra

öfver-fallet af Ryssarnes förskansningar på Elgsö, natten till d. 30

Sept.

År 1791 afsatt äfven reg:tets södra bataljon mot

skyldighet för rusthållarne att erlägga hästvakansafgift. Samma år

blef Gustaf Wachtmeister dess chef; han efterträddes 1792 af

Fredrik Adolf von Nummers, 1793 af Adolf Fredrik Påhlman

och 1796 af Johan Leonhard Belfrage. I Jan. 1807 öfverfördes

till Pommern en bataljon af reg:tet, hvilken i slutet af samma

månad, då svenska armén blef innestängd i Stralsund, tilldelades

Öfv. Tavasts brigad. Bataljonen följde åtminstone delvis med

vid utfallet d. 1 April och detascherades sedan till tlckermunde,

der den vid Fransmännens framträngande d. 16 April jemte

andra trupper under öfv. Cardells befäl blef kringränd och

tillfångatagen.

År 1808 hörde reg:tet till den mot Norge samlade arméns

venstra flygels andra brigad, hvilken fördes af Öfv.-Löjtn. Hjerta;

Öfv. Belfrage förde samma flygels tredje brigad. Andra brigaden

inföll d. 3 Maj vid Jakobsrud på norska området och

framträngde till Prestbacka och Torgelsrud, der den likväl

stannade. Från denna ställning drefvos Svenskarne dock genom

ett anfall af Norrmännen d. 10 Juni närmare gränsen. En del

af reg:tet under Kapten Ströms befäl utförde d. 12 Sept. jemte

andra trupper ett vackert anfall på den fiendtliga afdelningen

vid Bär by och tvang den att draga sig tillbaka.

År 1810 blef Erik Wilhelm Haij chef för regrtet.

Detsamma bevistade ej tyska kriget 1813, men väl 1814 års

fälttåg mot Norge. Det var då formeradt på 3 bataljoner och

tilldelades arméns 4:de division under Gen.-Major M örner och 8:de

brigad, öfver hvilken öfv. Haij förde befälet Denna brigad

samlades mot slutet af Juli i Strömstad, der reg:tets första och

tredje bataljoner inskeppades på skärgårdsflottan, som d. 26

Juli gick till segels. Vid Hvalöames intagande besatte nämnde

bataljoner norra Sandön; och då Kragerö utanför

Fredriksstad d. 3 Aug. eröfrades, landstego de på öns östra sida kl. 9

f. m. och framträngde derifrån till nämnde fästning, som gaf sig

följande morgon. D. 9 Aug. öfvergick en del af Mörners division,

hvaribland äfven 1 bataljon af Bohuläns reg:te, till Rolsön föratt fördrifva Norrmännen från densamma. Nämnde bataljon

detascherades till Kiölbergsbron att recognoscera, hvarigenom

fienden föranleddes draga sig tillbaka till vestra stranden.

Följande dagen forcerades under Kronprinsen Carl Johans ögon

passagen öfver Kiölbergsbro, hvarvid Bohusläns jägare erhöllo

tillfälle att gifva prof på mycken tapperhet. Snart derefter

upphörde fiendtlighetema.

Reg:tets sednaste chefer hafva varit; Filip Claes Ludvig

von Mecklenburg från 1821, Georg Gillis von Heidemgn från

1838 och Carl Henrik Gotdieb Nauckhoff från 1856. År 1842

efterskänktes för södra bataljonen hästvakansafgiften, hvaijemte

rustningsräntorne, med undantag af 5 Rdr per nummer, tillföllo

kronan. Båda bataljonerna räknas numera tillhöra

rothålls-infanteriet, oaktadt den ursprungliga rusthållsindelning de egt.

N:o 18. Kongl. Vestmanlands Regemente.

Före Gustaf II Adolfs tid räknades Vestmanlands knektar,

likasom Dalarnes, merändels till Upplands-knektame och

nämndes i sammanhang med dem. I slaget vid Kirchholm d. 17

Sep t 1605 deltogo tvenne fännikor Vestmanlands knektar,

anförde af Michel Mattson och Joen Mårtenson, och af hvilka

den förres i slaget förlorade 129 man af 187, den sednares 103

af 138. I en uppsats öfver rikets krigsmagt från 1615 räknade

Vestmanlands-knektarne 400 man. År 1618 var Upplands

stor-reg:te formeradt på 6 fanor, hvaraf 2 från Vestmanland; den ena

af dessa sednare anfördes af Bengt Bagge och räknade 367 man,

den andra af William Grey och räknade 365 man. Man har

skäl att förmoda, det vid Rigas belägring 1621 en del af

Vestmanlands fotfolk var närvarande.

År 1623, då Upplands stor-reg:te delades i 3 små, blef

bland dessa Vestmanlands reg:te ett, med den vanliga styrkan

af 1,200 man på 8 kompanier. Reg:tet utgick sommaren 1626

med Konungen till Preussen under befäl af Öfv.-Löjtn. Bengt

Bagge, hvilken snart derefter blef dess öfverste och förste kände

chef. Det medföljde efter landstigningen vid Braunsberg till

Dirschau, i hvars grannskap det användes till sommaren 1627,

då det flyttades till Dantziger-Haupt, hvarifrån det dock på

hösten samma år fick återvända till Dirschau. Här låg det nu

till preussiska krigets afslutande genom stilleståndet i

Stuhms-dorf i Sept. 1629, hvarefter det återvände till Sverige. En ny

sqvadron (bataljon), som de föregående åren blifvit uppsatt i

Vestmanland, utfördes på våren sistnämnde år under Öfv.-Löjtn.

William Greys befäl till Preussen och förlädes likaledes till

Dirschau, men återvände på hösten till Sverige. Nämnde

sqvadron sammanslogs följande vinter med det mycket försvagade

reg:tet, så att det blef komplett.

Under sednare delen af 1630 blef Johan , som

förut haft ett finskt reg:te, chef för Vestmanlands. År 1633

utgick af detsamma en sqvadron (bataljon) under Öfv.-Löjtn.

Honora Werlers befäl till Tyskland och förlädes till garnison

i Wolgast och Greifswalde. År 1634 blef Erik Stenbock reg:tets

chef, hvilken följande år utförde den andra sqvadronen till

Preussen, hvarifrån den dock, efter stilleståndets i Stuhmsdorf

förnyande, på hösten återvände till Sverige. År 1637 utförde

öfversten samma sqvadron till Tyskland, der den förlädes i

Anklam; den der förut befintliga sqvadronen hörde till de

trupper, hvilka under Fältmarskalken Herman Wrangelso befäl gingo

den från Torgau återvändande Banér till mötes. År 1638 låg

hela regitet i Anklam; 1639 fick den ena sqvadronen återvända

till hemlandet. År 1640 utdrogs den i Tyskland qvarlemnade

sqvadronen i fält och hörde till den corps, med hvilken

Gen.-Major Axel Lilje opererade i oBrandenburg; den hemfördes

hösten samma år till Sverige. År 1640 utfördes den andra

sqvadronen åter till Tyskland och förlädes först i garnison till

Dem-min; men 1644 finner man den i Anklam. Den

hemmavarande sqvadronen förordnades sistnämnde år, efter danska

krigets utbrott, till garnison i Göteborg. År 1645 blef Wellam

Philip regitets chef. Den i Tyskland befintliga sqvadronen

återfinnes sista krigsåret 1648 såsom garnison i staden

Neu-markt i öfre Pfaltz.

Sommaren 1655 utgick regitet med Carl X till Polen och

förlädes någorstädes i garnison, utan att förf. likväl kan

upp-gifva hvar. Men sommaren 1657 finner man den ena hälften

såsom garnison i Dantziger-Haupt, der den låg till 1659, då

nämnde skans efter ett tappert och långvarigt försvar sent på

hösten måste gifva sig åt Polackarne. Regitets andra hälft

fördes förmodligen våren 1658 till Riga, hvarest äfven regitets

nye chef Hieronymus de la Courtière vid samma tid befann

sig. I Sverige uppsattes genom utskrifning 2 kompanier, hvilka

vid danska krigets utbrott 1657 till en böijan förlädes till

garnison i Göteborg, men sedan deltogo i slaget vid

Gennevads-bro d. 13 Aug. s. å., hvarest de utgjorde en brigad, som stod

den tredje från venster i infanteriet.

År 1660 blef Gabriel Kurck och efter honom 1667

Thomas Van der Noth regitets chef. Af detsamma utfördes

sommaren 1674 till Pommern 6 kompanier, hvilka sedermera till-delades den armé, som under Riksmarsken Wrangels befäl i

Dec. s. å. inföll i Hinter-Pommern samt på våren 1675 gick

till vestra Brandenburg. Vestmanländningarne deltogo dock ej

i slaget vid Fehrbellin, utan lågo vid samma tid i Havelberg.

Sedermera retirerade de med armén till Pommern, bvarest de

jemte några andra trupper förlädes såsom garnison i Demmin,

der Van der Noth blef kommendant. I medlet af Aug. 1676

inneslöts nämnde stad af 10,000 Brandenburgare, Danskar och

österrikare under Hertigens af Plöen befäl, hvilken efter halfannan

månads belägring nödgade Van der Noth, som tappert försvarat sig,

att kapitulera d. 30 Sept.; med återstående 700 man fick han

af-draga till Stralsund. Med en del af det sålunda räddade regitet

var Van der Noth 1677 i Stettin, då den berömda belägringen

af nämnde stad böijade (i Juli); med sina Vestmanländningar

försvarade han i början med utmärkt tapperhet tullskansen,

hvarifrån han dock efter några dagar måste draga sig till

Stettin, af fruktan att derifrån blifva afskuren; ungefär en månad

derefter blef han skjuten. Då Stettin efter ett halft års

försvar måste gifva sig, återstodo af 3,000 man blott 300. En

annan del af Vestmanländningarne, som qvarstannat i

Stralsund, deltog under en öfv. Sabels befäl i den vackra bataljen

vid byn Warksow på Rügen d. 8 Jan. 1673 och formerade

der en brigad, som stod den tredje från höger af infanteriets

fyra brigader. Denna afdelning bevistade hösten samma år

Stralsunds belägring och kapitulation samt delade slutligen

garnisonens olyckliga öde att lida skeppsbrott på ön Bornholm.

Den hemmavarande delen af reg:tet utgjorde 1678 (och

förmodligen äfven de andra krigsåren) besättning på flottan.

Efter Van der Noth blef Peter Crdmer 1678 dess chef. Han

efterträddes 1699 af Axel Sparre en af Carl XH:s tappraste

hjeltar. Reg:tet nedfördes våren år 1700 till Malmö för att

utgöra en del af den der mot Danmark samlade armén.

Deltog d. 24 Juli s. å. i landstigningen på Seland vid

Humlebäck. Återfördes efter freden i Traventhal till Skåne och

marscherade till Carlskrona, hvarifrån det på samma eskader, med

hvilken Carl XH följde, i Oct. öfverfördes till Pernau. Gick

derifrån öfver Reval till Narva och bevistade bataljen vid

sistnämnde ställe d. 20 Nov.; reg:tet var der formeradt på 3

bataljoner, af hvilka 2, under befäl af Kapteneme Wrangel och

Kurck, hörde till den högra stormkolonnen som fördes af Gen.Wellingk, samt den tredje under befäl af Kapten Sasse hörde

till den venstra kolonnen, som fördes af Gen.-Major Maidel.

Under förra hälften af år 1701 låg reg:tet i qvarter dels

i grannskapet af Lais, dels af Dorpat. Men i Juni

marscherade det med hufvudhären till Riga och deltog der d. 9 Juli i

öfvergången af Duna, der det var formeradt på 2

bataljoner, af hvilka den ena stod på svenska slagordningens yttersta

venstra flank närmast floden och anfördes af en Lejonhufvud,

den andra deremot ungefär i midten och anfördes af en

Palm-qvist. Efter bataljen gick regrtet med Konungen till vestra

delen af Curland, der i Sept. qvarteren kring Wirgen intogos. I

Jan. 1702 flyttades reg:tet dock, jemte några andra, till

grannskapet af Kowno, hvarifrån det med hufvudhären på våren

marscherade till Warschau. Deltog derpå i slaget vid

Clis-sow d. 9 Juli, der det stod nära infanteriets venstra flank och

var formeradt på 2 bataljoner, som anfördes af öfv. Sparre

och Öfv.-Löjtn. Feilitz; straxt efter slagets böijan inställdes

båda bataljonerna bland venstra flygelns sqvadroner och bidrogo

der verksamt att afslå fiendens anfall.

Efter bataljen förlädes Feilitz’ bataljon under någon tid i

den nära slagfältet belägna staden Pynczow för att beskydda

de sårade och de i slaget vunna troféerna; den andra

bataljonen följde med hufvudhären till Krakau. Vid uppbrottet från

nämnde stad i böijan af Sept. fick öfv. Sparre ordres att med

300 man på södra stranden af Weichseln åtfölja arméns

rörelser och uppsamla så många båtar och pråmar han kunde

komma öfver. I staden Uscie Solne blef han d. 11 Sept.

öfver-fallen af 24 kompanier polskt kavalleri, men försvarade sig med

sådan tapperhet, att fienden måste draga sig tillbaka.

Reg:tet förenades sedan och följde i Mars 1703 med

Konungen till Warschau, hvarifrån det drog till T horn; under

sistnämnde stads belägring detascherades en del deraf till

staden Strassburg, der hela reg:tet under följande vinter erhöll

sitt qvarter. Sommaren 1704 gick det med Konungen till

Röda Reussen (Galizien) och Lemberg. Marscherade derpå

under hösten med hufvudhären öfver Warschau till Posen, der

vinterqvarteren intogos. Då Carl XII sommaren 1705 derifrån

uppbröt, qvarlemnades reg:tet under Rehnskölds befäl i vestliga

Polen. Bevistade sedermera bataljen vid Fraustadt d. 3 Febr.

1706, der det var formeradt på trenne bataljoner och stod un-gefär i raidten af svenska slagordningen; der blef en Major

Snoilsky dödskjuten. Stötte i Aug. samma år jemte

Rehn-skölds öfriga trupper till den från östliga Polen återvändande

hufvudhären samt inryckte med densamma i Sachsen, der det

under den årslånga hvilan inqvarterades i och omkring staden

Annenburg; samma år blef Sparre Gen.-Major.

Regrtet deltog åren 1707, 1708 och 1709 i alla Carl XJI:s

marscher samt bevistade således förstnämnde år tåget från

Sach-sen till Stor-Polen (Aug.—Sept.) och qvarteren kring

Brzesc-Cujawski (Oct.—Dec.) samt sedermera vintermarschen öfver

Grodno till Smorgonie (Jan.—Febr. 170S) äfvensom qvarteren

derstädes och vid Radoszkowice. Medföljde derefter (i Juni,

Juli och Aug.) på tåget öfver Minsk, Mohilew och Czerykow

till Tartschin vid gamla ryska gränsen, hvarunder det bevistade

slaget vid Holowczyn d. 14 Juli, der det mycket utmärkte

sig. Deltog sedermera, då tåget till Moscau blifvit öfvergifvet,

i marschen söderut öfver Kryczew och genom de stora

sko-game vid Severiens norra gräns till Mglin (i Sept.) samt

derefter genom sistnämnde landskap till Romny (Oct.—Nov.),

hvarunder det vid öfvergången af Dessna d. 5 Nov. var ett bland

de främsta, som i fiendens åsyn gingo öfver floden. Det var

äfven med i den blodiga stormningen af Wiprek d. 7 Jan.

1709, och bevistade d. 6 Febr. fäktningen vid Lutenka. I

slaget vid Pultava hörde reg:tet till den tredje kolonnen från

höger, som anfördes af Gen.-Major Stackelberg, samt var ibland

de trupper, som ej kunde genombryta reduttkedjan, utan

af-skuros från hufvudstyrkan och måste retirera till Pultava, der

de blefvo fångne. Gen.-Major Sparre deremot följde med

Konungen till Turkiet.

Samma år återuppsattes regrtet i Sverige och erhöll till

interimschef Gustaf Johan Tunderfelt. Det nedfördes i böijan

af 1710 till Wexiö, deltog i Stenbocks korta vinterfälttåg och

bevistade slaget vid Helsingborg d. 28 Febr., der dess båda

bataljoner stodo midt i andra treffen samt anfördes af

öfver-sten och Öfv.-Löjtn. Falkenberg. Den förre stupade, och efter

honom blef Melcher Falkenberg interimschef. Regrtet gjorde

sedermera strandposteringar i Skåne till 1711, då det öfverfördes

till Pommern. Det deltog derpå i Stenbocks mecklenburgska

fälttåg 1712 samt i slaget vid Gadebusch d. 20 Dec., der det

stod i infanteriets första treffen. Bevistade sedermera fälttåget iHolstein samt belägringen af Tönningen, vid hvilken fästnings

kapitulation d. 6 Maj 1713 det bl ef krigsfånget. Följande år

återuppsattes det för andra gången. Dess ena bataljon

bevistade 1716 års fälttåg i Norge samt börde till den kolonn, som

under Konungens befäl från Holmedahl inföll i Norge. Efter

Christianias intagande kommenderades Öfv. Falkenberg i

medlet af Maj med sin bataljon till Moss för att underhålla

förbindelsen med Sverige. Men sedan isen gått upp, ankom från

Köpenhamn en corps af 4,000 danskar, som stego i land i

grannskapet af staden samt, understödde af en del af

garnisonen i Fredriksstad, med mångdubbel öfvermagt anföllo

Vest-manländningarne, hvilka efter ett utmärkt tappert motstånd

blefvo öfvermannade och tillfångatagne; Falkenberg stupade och

Öfv.-Löjtnanten, Rydingsvärd, tillfångatogs.

Derefter blef Johan Weinrich v. Delwig interimschef för

reg:tet, hvilket deltog i 1718 års norska fälttåg samt äfven

bevistade belägringen af Fr edrik shall och stormningen af

Gyl-denlöwe skans. År 1719 återtog den till General avancerade

Sparre chefskapet öfver reg:tet och bibehöll det till sin död

1728. Derefter var Gustaf Fredrik v. Rosen chef till 1739

och Otto Christian v, d. Pahlen till 1747. Fem kompanier af

reg:tet fördes 1739 till Finland och bevistade sedermera ryska

kriget 1741—1742. De sammandrogos i Aug. 1741 i lägret vid

Qvarnby, straxt norr om Fredrikshamn, deltogo sedermera i

infallet i Wiborgs län på efterhösten s. å. samt förlädes derpå i

vinterqvarter; på hösten anlände äfven de 3 återstående

kompanierna till Finland. I Juni 1742 sammandrogs reg:tet till

lägret vid Kymmenegård och retirerade i Juli och Aug. jemte

den öfriga hären till Helsingfors, hvarifrån det efter

kapitulationen d. 24 Aug. på galérflottan återfördes till Sverige.

År 1747 blef Gustaf Samuel Stjemeld regrtets chef.

Detsamma öfverfördes 1757 till Pommern för att taga del i

sjuåriga kriget. D. 26 Dec. nämnde år hade 50 man af reg:tet

en fäktning med Preussarne vid Tribsees. År 1758 följde ena

bataljonen med hufvudhären samt bevistade lägren vid Loitz,

Daberkow, Strassburg och Prentzlau (Juli—Aug.) äfvensom

tåget till Neu-Ruppin och derifrån tillbaka till Prentzlau (Sept.

—Oct.). Sommaren 1759 kommenderades en bataljon att vara

besättning på skärgårdsflottan i Frische Haff samt bevistade

sålunda sjöslaget derstädes d. 10 Sept., hvarefter den landsat-tes på ön Wollin och d. 16 Sep t. deltog i stormningen af

Wollin. Reg:tets andra bataljon hörde samma år till

hufvud-hären, som under större delen af fälttåget låg i läger vid

Pa-sewalck, samt deltog d. 30 Sept i en fäktning vid Löekenitz,

der Gen.-Major Hessenstein förde befälet på svenska sidan.

År 1760 hörde hela reg:tet till hufvudhären och deltog d.

6 Sept. med utmärkt tapperhet i stormningen af staden

Prentz-low, hvarest armén sedermera låg i läger till dess

vinterqvar-teren intogos. Äfven år 1761 hörde det till hufvudhären, med

hvilken det bevistade lägren vid Wanselow, Daberkow, Bartow

och Boldekow; Öfv.-Löjtn. Wrangel, som då förde reg:tet, fick

i början af Aug. befallning att besätta passet vid Röpenack;

d. 6 Aug. på morgonen blef han med öfvermagt angripen af

Preussarne, som på ömse sidor kringgingo passet; Wrangel

retirerade då några hundrade alnar tillbaka, hvarigenom det

fiendtliga kavalleriet dock fick tillfälle att utveckla sig och falla

öfver Vestmanländningarne; men de försvarade sig med god

hållning, till dess de snart derefter fingo understöd af andra

regrter, hvarpå fienden tillbakadrefs.

Chefer efter Stjerneld voro Gustaf Adolf Siegroth från

1770, Jonas Cronstedt från 1771, Fredrik Arvid Posse från

1773 samt Gustaf IILs broder Hertig Adolf Fredrik från 1780;

under den sistnämndes chefskap voro Wilhelm Moritz Pauli från

1780 och Lars Stjemstam från 1785 öfverstar för reg:tet.

Detsamma öfverfördes med Konung Gustaf 1U på galéreskadem i

slutet af Juni 1788 till Finland, landsattes i början af Juli vid

Helsingfors, men inskeppades i slutet af månaden åter på

skärgårdsflottan samt bevistade landstigningen vid Brackila och den

misslyckade expeditionen till Fredrikshamn d. 3 och 4 Aug.

Det fördes derefter till Borgå, hvarifrån det d. 16 Aug. af gick

till riksgränsen, der det sedan förlädes vid Strömfors bruk.

Tilldelades slutligen Gen.-Löjtn. v. Plåtens eller arméns

mellersta fördelning, som förlädes i vinterqvarter kring Elimä.

I slutet af Juni 1789 deltog reg:tet i Gustaf HI:s infall

på ryska området vid Werelä. Då Konungen d. 28

framryckte på vägen till Davidstad, qvarlemnades den ena

bataljonen vid elfven att jemte andra trupper betäcka bron öfver

densamma. Men den andra bataljonen, anförd af Major v. Platen,

åtföljde Konungen och bevistade slaget vid Uttismalm samt

måste der till en början nästan ensam uthärda striden med

Svensk Krigslust. 22fienden, till dess de öfriga trupperna" kommo till bistånd och

slogo Ryssarne på flykten. Bataljonen förlorade der 1 död och

2 sårade officerare, förutom en mängd af manskapet.

Vest-manlands reg:te följde sedermera med Konungen till Lik ala

d. 2 Juli samt bevistade striden derstädes d. 3. Under arméns

derefter följande stillastående vid Likala fick regitet jemte

andra trupper under öfv. Friesendorfs befäl d. 14 derifrån

uppbryta och marschera norrut till Kaipiais för att understödja

Gen.-Major Kaulbars vid hans anfall på nämnde ställe; på vägen

dit uppstod en fäktning vid Enjärwi; emellertid fick Friesendorf

derstädes, af ännu outredda grunder, från hufvudqvarteret

befallning att vända om, hvilken befallning han äfven genast

åtlydde. Följden blef, som man känner, att Kaulbars blef

till-bakaslagen vid Kaipiais. D. 21 fick regrtet återgå öfver

Kym-mene-elf vid Anjala för att stöta till den slagne Kaulbars,

hvil-ket äfven skedde vid Ummeljocki. Då fienden någon tid

derefter vid Werelä öfverskred elfven, bidrog en bataljon

Vest-manländningar verksamt att drifva honom tillbaka. Äfven

följande vinter hörde reg:tet till den mellersta fördelningen, som

då erhållit Gen.-Major Hamilton till befälhafvare, och förlädes

kring Artsjö, vester om Elimä.

I slutet af April 1790 deltog reg:tet i Gustaf IlLs infall

på ryska området öfver Jala by samt bevistade slaget vid

Wal-kiala d. 29 April. Vid anmarschen gick det närmast bakom

Kronobergarne som hade téten. Men då svenska styrkan efter

framkomsten till den fiendtliga ställningen började utveckla sig

till linie, uppmarscherade första bataljonen under Major v.

Plåten straxt till venster om Kronobergs ena bataljon samt

verkställde ett raskt bajonettanfall, hvarigenom striden på venstra

flygeln af gjordes. Reg: tets andra bataljon under Kapten

Fred-rikson framträngde på yttersta högra flygeln samt gjorde äfven

der ett bajonettanfall, som kröfites med fullkomlig framgång,

oaktadt fiendens häftiga eld. Vestmanlands reg:te hade således

en märklig andel i slagets för Svenskame lyckliga utgång; det

hade äfven trenne officerare blesserade, förutom en mängd

manskap. Några dagar efter striden gick det tillika med de andra

trupperna tillbaka till svenska området och till Werelä. Ena

bataljonen skulle äfven bistå den af delning, som natten till d.

20 Maj utkämpade slaget vid K el tis; men den blef isolerad,

råkade på en betydlig öfvermagt samt måste efter en häftigstrid draga sig tillbaka. Regrtet vistades sedan i lägret vid

Werelä till af slutandet af freden derstädes d. 14 Aug.

Efter Stjernstam blef år 1804 Adolf Ludvig von

Friesen-dorf reg:tets chef. Af detsamma utfördes i böljan af 1807

en bataljon till Pommern samt tilldelades der, sedan

Stral-sund i slutet af Jan. af Fransmännen blifvit innestängdt,

öf-verste Tavasts brigad, som skulle bevaka den vestliga eller

Tribsees-fronten. Bataljonen deltog i det stora utfallet d. 1

April, hvarigenom Fransmännen drefvos ur svenska Pommern,

samt utmärkte sig vid intagandet af Anklam d. 3 April, då

den efter en liflig skottvexling, anförd af den tappre Cardell,

stormade staden. Den detascberades sedan till Uckermiinde,

hvarest större delen d. 16 April blef fången, då

Fransmännen efter sitt förnyade framryckande inneslöto ocb eröfrade

nämnde ort.

År 1808 tilldelades reg:tet i böijan den i Örebro

sammandragna s. k. reserv-armén, men fick i slutet af Mars, sedan

Danmark förklarat krig, marschera till norska gränsen, der det

skulle utgöra hufvudbeståndsdelen af högra flygelns fjerde

brigad, hvilken anfördes af öfv. Cronstedt. Om denna brigads

verksamhet nämna de för förf. tillgängliga källorna intet

närmare. På hösten fick regrtet under reg:ts-befälhafvarens, öfv.

Brändströms, befäl afgå till östra kusten, der det inskeppades

och öfverfördes till Finland. Déss ena bataljon landsattes vid

Wasa och stötte d. 11 Sept. vid Lill-Kyro till Gen.-Major

Vegesacks fördelning samt skulle tillsammans med Upplands

reg:te utgöra dess ena brigad, öfver hvilken öfv. Brändström

fick befälet; bataljonen ställdes under Major Fredriksons

särskilda befäl, med undantag af dess jägarekompani, som

inför-lifvades med en af Upplands och Helsinge reg:tens jägare

sammansatt bataljon under Kaptenens vid sistnämnde reg:te, Ströms,

befäl. D. 12 marscherade armén till Wörö;

Vestmanlands-och jägarebataljonen utgjorde under natten fältvakt vid

Texte-backa. D. 13 marscherades till Oravais. Under förra

hälften af stridén vid sistnämnde ställe d. 14 stod bataljonen i

reserven; jägame deltogo likväl i förmiddagens strid vid

förposterna. Men på eftermiddagen kl. 2 deltog bataljonen i det

allmänna anfallet, hvarigenom Ryssame tillbakadrefvos; medan

öfv. Brändström med Upplands reg:te framrusade på

landsvägen och öfver bron, gjorde Österbottens och Vestmanlands ba-taljoner ett anfall på venstra flygeln, som kröntes med

framgång. Som man känner förlorades dock slaget i följd af den

oväntade förstärkning Ryssarne mot aftonen erhöllo. Reg:tets

andra bataljon, som blifvit landsatt något nordligare, stötte

efter slaget till finska armén, hvarpå hela reg:tet deltog i

återtåget kring Bottniska viken hösten s. å. och slutligen

hemför-lofvades till rotarne.

En bataljon af reg:tet deltog äfven i expeditionen till

Ra-tan i Aug. 1809. Den tilldelades efter landstigningen d. 17 Aug.

arméns första brigad, som anfördes af öfv. Fleetwood. I slaget

vid Säfvar d. 19 stod bataljonen i böijan framför bron öfver

ån vid gästgifvaregården, men framsköts sedermera för att

understödja de mot Ryssarne kämpande förtrupperna. Retirerade

derefter med armén till Ra tan och bevistade fäktningen

der-städes d. 20, hvarefter återinskeppningen försiggick d. 21.

År 1810 blef Pehr Brändström regrtets chef. Detsamma

utfördes våren 1813 till Tyskland och tilldelades der sedermera

svenska arméns andra division under Gen.-Löjtn. Sandels och

tredje brigad under den till Gen.-Major avancerade chefen

Bränd-ström; det var då formeradt på 3 bataljoner samt anfördes af

Öfv.-Löjtn. Lejonflycht. Deltog på hösten s. å. i alla svenska

arméns marscher samt bevistade slagen vid Grossbeeren d.

23 Aug., Dennewitz d. 6 Sept. och Leipzig d. 18 Oct.

Marscherade i slutet af året till Holstein samt derifrån vintren 1814

till Belgien, hvarest sedermera tredje brigaden från d. 9 Mars

till d. 10 April användes att innesluta Maastricht på vestra

Maasstranden. I början af April besöijde regrtet

förposttjen-sten och var så fördeladt i de byar, som på ett afstånd af

ungefär 3,000 alnar omgåfvo fästningen, att 300 man stodo i

by-ame Kanne och Montenacken, som lågo i midten, samt 150

man i hvardera af byarne Castres, Keeselt och Veldtwesel, som

lågo på flyglarne; en vedettkedja med starka understödstrupper

voro från dessa fältvakter framskjutna; en sqvadron kavalleri

stod dessutom i Kanne, samt en i Keeselt och Veldtwesel. D.

3 April kl. 5 på morgonen gjorde Fransmännen ett kraftigt

utfall, samt drefvo förposterna från byn Willre framför

Montenacken; men afdelningen vid sistnämnde ställe utryckte genast

under befäl af Major Virgin och tillbakakastade fienden samt

återtog Willre. Fransmännen förföljdes derefter närmare

fästningen samt tvungos, sedan flera anfall af deras kavalleri blif-vit afslagna, att draga sig inom fästningsverkens vallar. Vid

detta tillfälle utmärkte sig såväl Öfv.-Löjtn. Lejonflycht, som

Major Virgin, Kaptenerne Ehrenström och v. Platen m. fl.

Reg:tet förlorade 6 man döda och 29 man sårade. Gick

sedermera med fördelningen till Rostock, der det i början af Juni

inskeppades på örlogsflottan, af hvilken det öfverfördes till Ystad,

hvarefter det tågade till norska gränsen.

I norska fälttåget 1814 hörde reg:tet till samma division

och brigad, som under det tyska, men var hlott formeradt på

2 bataljoner. Inryckte d. 30 Juli öfver Bärby och Prestbacka

på norska området och kom följande dagen framför

Fredriks-halL D. 1 Aug. sändes Gen.-Major Brändström med 4

bataljoner (hvaribland 1 Vestmanlands under Major Cronhielm) samt

1 sqvadron och 2 kanoner att rekognoscera Tis tedalen;

Norrmännen stodo i en god ställning på motsatta sidan; sedan de

lätta trupperna inledt striden, kommenderades slutligen

Vestmanlands och en annan bataljon att storma positionen, hvilket

de äfven med fälld bajonett gjorde, hvarefter fienden drog sig

tillbaka. Reg:tet följde den återstående delen af fälttåget med

andra divisionen.

Dess sednaste chefer hafva varit Carl Albrecht Lejonflycht

från 1816, Fredrik Ridderstolpe från 1820, Gustaf Abraham

Peyron från 1823, Joachim Carl von Duben från 1825, Carl

Otto Falmstjema från 1835, Axel Johan Adam Möllerhielm

från 1836, Carl Fredrik Wilhelm v. Tuné från 1844, Fredrik

af Klercker från 1851 och Johan Gabriel Eketrå från 1860.

N:o 19. Kongl. Norrbottens Fältjägare-Corps. N:o XIX. Kongl. Vesterbottens Fältjägare-Corps.

Dessa båda corpser utgjorde till år 1841 ett reg:te, som

kallades Vesterbottens reg:te. När år 1623 fotfolket i Norrland,

som förut varit formeradt på ett stort reg:te, sönderdelades i

trenne, blefvo deraf knektame i Vesterbotten indelade till ett

mindre på 1,200 man ocb 8 kompanier, öfver bvars tvenne

sqvadroner (bataljoner) Daniel Boom och Wärnstedt förde

befälet under Jakob Duwall, som fortfarande hade befälet öfver

allt Norrlands fotfolk. Reg:tet utgick sommaren 1625 till

Liff-land, der det förlädes i garnison på Dunamunde, hvarest det

qvarlåg till hösten 1626, då det hemfördes och rekryterades.

Våren 1627 öfverfördes den ena sqvadronen under Axel

Du-walls befäl till Preussen samt deltog i årets fälttåg och

sär-skildt i fäktningen vid Dir sch au d. 8 Aug., der Gustaf Adolf

sårades; den andra under Wärnstedt tjenstgjorde detta år på

flottan. År 1628 låg Duwalls sqvadron i början såsom

garnison i Dirschau, men gick på sommaren i fält med armén och

bevistade blokaden af Dantzig; Wärnstedts sqvadron utgick

sednare till Preussen, der den förlädes såsom garnison på lilla

Werdem; båda sqvadronerna hemförlofvades till vintren. År

1629 var reg:tet hemma i landet; under vintren till 1630

förenades med detsamma öfverlefvoma af tvenne andra i Norrland

de föregående åren uppsatta reg:ter under Jakob Duwall och

Jakob Skotte, hvarefter Axel Duwall utnämndes till chef för

det sålunda omorganiserade reg:tet.

Med Gustaf Adolf utgick sommaren sistnämnde år den ena

sqvadronen under öfverstens befäl till Tyskland. Efter

landstigningen qvarlemnades den på ön Wollin och deltog

sedermera i Woigasts belägring under Gen.-Major Kniphausen

samt förlädes efter nämnde stads och slotts kapitulation d. 14

Aug. i garnison derstädes. Här qvarlåg sqvadronen till

sommaren 1631, då den flyttades till Ålt-Brandenburg; under tiden

hade Major Per Lilje tagit befälet öfver densamma. Som den

betydligt sammansmält, hemfördes den hösten s. å. till Sverige.

Våren 1633 utfördes reg:tets ena sqvadron under Öfv.-Löjtn.

Hans Stryks befäl till Tyskland och förlädes såsom garnison i

Colberg, hvarest den låg till hösten 1635. År 1634 utdrog den

andra sqvadronen till Preussen. Följande år blef Anders

Kör-ning, förut Öfv.-Löjtn. vid Helsingame, reg:tets chef; han förde

på hösten s. å. den i Preussen befintliga sqvadronen till

Pommern; reg:tets hemmavarande rekryter utgjorde detta år

besättning på flottan. År 1636 finner man hela reg:tet såsom

besättning i Stettin, år 1637 i Damm och 1638 i Greifswalde;

sistnämnde år utgingo 348 och följande år 142 rekryter. År 1639

blef Hans Drake, förut öfverste vid Kronobergarne, reg:tets

chef; samma år hemfördes den ena sqvadronen. År 1640 låg

den utevarande sqvadronen såsom garnison i Anklam. Följande

år hemfördes 2 kompanier; de 2 återstående lågo under Major

Lars Perssons befäl såsom garnison i Wolgast, Peenemimde

och Swinemiinde. År 1642 blef Arvid Forbus reg:tets chef;

s. å. hemfördes sistnämnde 2 kompanier; i deras ställe

utsändes 4, hvilka på eftersommaren fördes till undsättning af

Tor-stensons armé, med hvilken de sammanstötte nära Glogau

i slutet af Aug.; i Sept. förlädes de såsom garnison i

Zwic-kau, hvarest de sedan lågo till följande år, då de fingo

återvända hem. I deras ställe utfördes 1643 en annan

sqvadron, som förlädes till garnison i Stralsund. Den

hemmavarande delen af regitet förökades vid utbrottet af danska kriget

till 8 fulltaliga kompanier (1,200 man), hvilka såväl 1644 som

1645 utgjorde besättning på flottan. År 1648 blef Didrik von

Kappél (en förtyskning af De la Chapelle) reg:tets chef; deraf

utfördes på våren s. å. 4 kompanier; af reg:tets 8 komp. lågo

då 7 i Stralsund och 1 i Stettin. Vesterbottens reg:te var det

första svenska, som (från 1649) uppsattes medelst ständig rotering.

Sommaren 1655 utgick reg:tets ena bataljon under öfv.

Kappels befäl med Konung Carl X till Polen och tågade med

honom till Warschau. Den följde sedan med till Krakau och

bevistade under vägen slaget vid Czarnowa d. 6 Sept. 1655.

Från Krakau marscherade den derefter med hufvudstyrkan öf-ver Warschau, Thom och Elbingen till Königsberg, hvarpå den

under vintren blef inqvarterad i Preussen. Härefter förlorar

" förf. spåren af bataljonen; fömodligen blef den någorstädes

förlagd i garnison.

Regrtets andra bataljon öfverfördes 1655 till Liffland och

användes derstädes sedermera under hela kriget med Polen och

Ryssland, utan att förf. närmare kan angifva, i hvilka

krigshändelser den deltog.

År 1656 blef Gynther Rosenskantz reg:tets chef; sedermera

voro chefer: Christer Ume från 1662, Björn Svinkufmd från

1667, Jakob Stegman från 1672 och Ewert Hom från 1676.

År 1674 lågo 3 kompanier Vesterbottningar såsom garnison på

Nyen-skans (der nu Petersburg är beläget). Åren 1675 och

1676 användes reg:tet enligt all sannolikhet på flottan samt

bevistade följaktligen dess olyckliga sjötåg. Äfven 1677 var den

ena brigaden (bataljonen) på flottan; den andra brigaden

nedfördes på sommaren till Skåne under befäl af en öfv. Clodt

samt bevistade straxt efter sin ankomst dit slaget vid

Landskrona d. 14 Juli, der den stod på venstra flygeln och i första

treffen. Brigaden deltog såväl detta som följande året i alla

den skånska arméns krigsföretag samt bevistade således

Chri-stiaristads belägring 1678. Den andra brigaden användes

samma år under öfv. Homs eget befäl vid vestra eller

bohuslänska armén samt deltog i Bohus fästnings undsättning d. 22

Juli. År 1679 var hela reg:tet med hufvudhären i Skåne och

bevistade följaktligen Helsingborgs belägring.

År 1684 blef Reinhold Johan von Fersen reg:tets chef.

Detsamma öfverfördes våren 1701 till Liffland; dess ena

bataljon"deltog under öfverstens befäl i öfvergången af Duna

d. 9 Juli och stod derstädes ytterst på högra flygeln, hvilken

farliga plats den med utmärkt tapperhet försvarade; den andra

bataljonen kom först öfver, sedan striden var slutad. Reg:tet

låg sedan med hufvudhären i qvarter i Curland hösten 1701

och i Samogitien vintren 1702 samt tågade den följande våren

med Konung Carl XII till Warschau. Bevistade derpå slaget

vid Clissow, der det stod på högra flygeln af infanteriets

andra treffen under anförande af öfv. Fersen och Major

Björn-hufvud. Samma år blef Anders Lagerkrona (som 1704

befordrades till Gen.-Major) reg:tets chef. År 1703 deltog reg:tet i

belägringen af T horn, följde 1704 med hufvudhären från Preus-sen till Röda Reussen och Lemberg samt derefter till Posen.

När Carl XII derifrån år 1705 begaf sig till Warschau och

östra Polen, qvarlemnades reg:tet vid Rehnskölds armé samt

bevistade derefter slaget vid Fraustadt d. 3 Febr. 1706, der

det stod på första treffens venstra flygel. Vid den sedermera

följande inmarschen i Sachsen hösten s. å. qvarlemnades reg:tet

såsom besättning i Posen. Det deltog sedermera i alla Carl

XII:s tåg och marscher åren 1707, 1708 och 1709 samt

bevistade således förstnämnde år tåget från Sachsen till

Stor-Pp-len (Aug.—Sept.) och qvarteren kring Brzesc-Cujawski (Oct.—

Dec.) samt sedermera vintermarschen öfver Grodno till Smor-

fonie (Jan.—Febr. 1708) äfvensom qvarteren derstädes och vid

tadoszkowice. Medföljde derefter (i Juni, Juli och Aug.) på

tåget öfver Minsk, Mohilew och Czerykow till Tatarsk vid

gamla ryska gränsen, hvarunder det bevistade striden vid

Ma-latycze d. 31 Aug. Deltog sedermera, då tåget till Moskau

blifvit öfvergifvet, i marschen söderut öfver Kryczew och genom

de stora skogame vid Severiens norra gräns till Mglin (i Sept.)

samt derefter genom sistnämnde landskap till Romny (i Oct.

och Dec.), i hvars grannskap det sedermera blef inqvarteradt.

Bevistade från April 1709 belägringen af Pultava. I slaget

vid sistnämnde ställe hörde reg:tet till infanteriets venstra

flygelkolonn, som anfördes af Gen.-Major Sparre. Dess ena

bataljon qvarhölls vid reduttlinien och blef af skuren från

hufvud-styrkan samt jemte Gen.-Major Roos’ öfriga trupper tvungen

att retirera till belägringsverken vid Pultava, der den

tillfångatogs. Den andra bataljonen kom lyckligt igenom reduttlinien

och stod i andra striden närmast venstra flygelbataljonen af

Svenskarnes slagordning; blef sedan fången vid Perevoloczna.

De fångna af manskapet förlädes derefter i Moskau, Geroda,

Weronitz och Schleffsk, der de användes till tvångsarbete och

till större delen omkommo.

Reg:tet återuppsattes 1709 och erhöll följande år till chef

Magnus Granberg. Det tjenstgjorde derefter dels i Roslagen,

dels i Vesterbotten till 1717, då Senrik Magnus Buddenbrock

blef chef och det flyttades till Bohuslän, der det d. 8 Juli med

tapperhet af slog danska Amiralen Tordenskölds anfall på

Strömstad. Bevistade året derpå fälttåget i Norge, under hvilket det

hörde till Gen.-Major Ribbings brigad, som med Konungens

kolonn inföll från Dalsland, samt bevistade belägringen af Fred-rikshalL Tjenstgjorde slutligen åren 1719, 1720 och 1721 i

Vesterbotten.

Chefer under frihetstidens början voro Carl Pereswetoff

Morath från 1723 och Johan Bernhard Wiedemeyer från 1737.

År 1739 öfverfördes under Öfv.-Löjtn. Durietz befäl 5

kompanier till Finland, der de blefvo liggande i Björneborgs län

till Aug. 1741, då fiendtligheterna böljades med Ryssland.

De tilldelades då Gen.-Major Wrangels corps, som samlades vid

Martila (Davidstad), samt bevistade straxt derefter den

olyckliga drabbningen vid Willmanstrand d. 23 Aug. Af de

7 bataljoner, hvaraf den svenska infanterilinien bestod, var

Vesterbottens den tredje från venster. Redan straxt efter

stridens början flydde de båda bataljonerna till venster och snart

derefter äfven den till höger. Vesterbottningarne bibehöllo

dock länge sin plats och försvarade sig med tapperhet mot en

stor öfvermagt. Men slutligen måste de retirera närmare

staden, under hvars vallar de på alla sidor omhvärfdes af fienden;

sedan de förlorat alla sina officerare, sökte de under en

trumslagares befäl slå sig igenom, då fienden af aktning för deras

tapperhet lemnade dem fritt genomtåg.

Regrtets andra bataljon under Major Frisell samlades vid

böljan af sommaren följande år i lägret vid Martila, men drogs

sedermera till lägret vid Kymmenegård, hvarifrån den d. 20

Juni framsköts till ställningen vid Mendolax för att förstärka

dervarande postering, som stod under Öfv.-Löjtn. Fröbergs

befäl. Då den sednare likväl, utan att afvakta Ryssarnes anfall,

d. 24 Juni drog sig tillbaka, följde bataljonen med och delade

sedermera svenska arméns öden ända till den olyckliga

kapitulationen vid Helsingfors d. 24 Aug. 1742, hvarefter den

hemfördes till Sverige på galéreskadem.

År 1743 blef Georg Reinhold Palmstruch regrtets chef;

efter honom följde 1757 Wilhelm . I pommerska kri-

get deltog åtminstone en af Vesterbottens bataljoner. Den

medföljde 1758 hufvudarméns krigsrörelser samt bevistade således

lägren vid Loitz, Daberkow, Strassburg och Prentzlow (i Juli

och Aug.) äfvensom marschen till Neu-Ruppin och tillbaka till

Prentzlow; sammaledes 1759, då den, medan hufvudstyrkan låg

i lägret vid Prentzlow, deltog i en fäktning med Preussarne vid

Werbelow d. 30 Sept. När de sistnämnde i slutet af Jan.

1760 blifvit utdrifne ur svenska Pommern, dit de försökt in-tränga, bevistade bataljonen äfven stormningen af Anklam d.

25 Jan. I medlet af Aug. sistnämnde år inträngde bataljonen

under öfv. Carnals befäl med Gen.-Löjtn. Ehrensvärds

afdel-ning vid Anklam på preussiska området och bemägtigade sig

staden Pasewalck. D. 3 Oct. anföllos Svenskarne derstädes

med öfvermagt af en fiendtlig corps, som kom från Stettin.

Vesterbottens bataljon deltog med utmärkt heder i försvaret och

bidrog genom sitt tappra förhållande verksamt att afslå det

fiendtliga anfallet. Härefter omnämnes ej vidare bataljonens

deltagande i någon framstående krigshändelse.

År 1770 blef Johan August MejerfeU reg:tets chef; efter

honom följde Mauritz Klingspor 1779 och Wilhelm Moritz

Pauli 1785. Reg:tet bevistade 1788—90 års krig med

Ryssland; men det kom först närmare hösten förstnämnde år till

riksgränsen, der det i Sep t. förlädes till Anjala och tilldelades

Gen.-Löjtn. Siegroths fördelning. Då armén i slutet af Oct.

gick i vinterqvarter, blef Siegroths fördelning inqvarterad kring

norra vägen till gränsen, mellan Tavastehus och Keltis, och

erhöll till samlingsplats Artsjö och Ny by.

År 1789 hörde reg: tet till den af delning, med hvilken

Konung Gustaf HI i slutet af Juni i grannskapet af Werelä gick

öfver Kymmene-elf och på vägen till Davidstad framträngde

på ryska området. På morgonen d. 28 Juni påträffades

Rys-sarne i en ställning vid Uttismalm. Vesterbottens reg:te följde

näst efter Vestmanlands, som hade téten; dess ena bataljon och

hälften af den andra utvecklade sig straxt efter stridens böijan

på högra flanken af Vestmanlands reg:té; den återstående halfva

bataljonen på venstra flanken för att kringgå ett berg, på

hvil-ket fienden stödde sin högra flygel. I denna ställning fortgick

striden en stund, till dess Svenskarne fingo tvenne bataljoners

förstärkning, af hvilka den ena uppryckte på högra, den andra

på venstra flygeln. Fienden kringrändes nu å ömse sidor och

måste draga sig tillbaka, såväl från den först intagna, som från

den andra ställningen. Vid Vesterbottens reg:te utmärkte sig i

denna strid såväl Öfverste Pauli som batalj ons-cheferne,

Major Fougberg och Kapten Bergman, genom mod och

rådighet. Några dagar derefter bevistade reg:tet äfven striden vid

Lik al a d. 21 Juli; den hörde i densamma till den högra

kolonnen samt kommenderades af Konungen i egen person

och afgjorde genom sitt raska anfall striden till Svenskar-nes fördel. D. 22 Juli gick reg:tet jemte de andra vid

Li-kala befintliga trupperna vid Anjala tillbaka öfver

Kymmene-elf samt derifrån till Ummeljocki. D. 23 detascherades ena

bataljonen till Werelä, hvarest den d. 29 i samma månad

deltog i en fäktning med Ryssarne. Då armén på hösten gick i

vinterqvarter, tilldelades reg:tet den högra eller kustfördelningen

under Gen.-Major v. Plåtens befäl samt förlädes" till Lovisa.

År 1790 tillhörde reg:tet under hela fälttåget Gen.-Major

v. Plåtens fördelning; deltog bland årets krigshändelser endast

i affären vid Korhois d. 6 Maj, hvarifrån Gen. v. Plåten,

efter att flera gånger med största tapperhet hafva tillbakakastat

den i artilleri betydligt öfverlägsne fienden, hvars häftigaste

anfall rigtades mot Vestgöta-Dals och Vesterbottens bataljoner,

måste retirera till Willikala. Under striden hade hästarne för

kanonerna blifvit skjutne, men de sistnämnda räddades från att

falla i fiendens våld af officerarna vid Vesterbottens bataljon,

hvilka sjelfve fattade i linorna och drogo dem i säkerhet.

Samma år blef Fredrik Adolf v. Numert reg:tets chef. Efter denne

kommo: Gustaf Gyllengranat från 1792, Otto Wrede från 1800,

JErnst v. Vegesack från 1804 och Johan Bergenstråle från 1805.

Redan tidigt på våren 1808 fick Vesterbottens norra eller

lifbataljon under Major Lagerborgs befäl uppbryta från rotame

och tåga till Uleåborg, der den i slutet af Åpril tilldelades

finska arméns under bildning varande femte brigad, som anfördes

af Gen.-Major Sandels. Bevistade sedan alla de i svenska

krigshistorien så väl kända marscher och strider, som under

året 1808 utfördes af nämnde brigad. I striden vid Pulkkila

d. 2 Maj spelade Vesterbottningame hufvudrolen; de förlorade

der sin befälhafvare, Major Lagerborg, som dog af sina i

striden undfångna sår; efter honom öfvertog Major Schildt befälet.

Bataljonen framryckte sedan under Maj månad till Warkaus.

1 medlet af Juni, då Sandels brigad af de från alla håll med

flerdubbel öfvermagt påträngande Ryssarne nödsakades draga

sig tillbaka från södra Savolax, utrymde äfven Major Schildt,

som det påstås utan särdeles nöd, d. 14 ställningen vid

Warkaus och gick till Suonijoki, der Sandels befann sig. D. 15

fortsattes återtåget till grannskapet af Kuopio och d. 18 intogs

den fasta ställningen vid Toivola (norr om sistnämnde stad),

der Sandels sedan i 3£ månaders tid trotsade fiendens öfvermagt

Vesterbottningame deltogo under tiden i Sandels landstigningvid Kelloniemi och anfall på Kiropio natten till d. 26 Juni,

hvarifrån han likvisst efter en tapper strid måste afstå. Åfven

det andra, likaledes misslyckade anfallet på Ku o p io, natten

till d. 1 Juli, bevistade Vesterbottningarne, åtminstone delvis.

D. 30 Sept. lemnade Sandels, härtill tvungen af en femdubbel

öfvermagt, ställningen vid Toivola och drog sig längre norrut

till Palois samt derefter till Wirta bro eller Idcnsalmi. D.

27 Oct. blef han här angripen, men tillbakakastade, som man

känner, med beundransvärd tapperhet fiendens anfall;

Vesterbottningarne ankommo för sent att deltaga i det afgörande

momentet, då Ryssarne drefvos tillbaka öfver bron, men bevistade

dock den sednare delen af striden. D. 29 måste Sandels

likväl, på alla sidor hotad med kringränning, draga sig tillbaka

till Wierimä. Natten till d. 11 Nov. försökte Sandels en

öfver-rumpling af den vid Idensalmi stående ryska styrkan, hvilken

dock misslyckades. D. 15 måste han slutligen draga sig

tillbaka och marschera till Uleåborg, der han i slutet af månaden

förenade sig med hufvudhären under Klercker.

Södra bataljonen af Vesterbottens reg:te, som anfördes af

Öfv.-Löjtn. v. Knorring, tilldelades vid början af året den s. k.

norra fördelningen, som ställdes under chefens, öfv.

Bergenstråles, befäl och hvilken dessutom bestod af Jemtlands reg:te,

Jemtlands hästjägare, en bataljon af Helsinge regrfe (till en

början) och ett fältbatteri. Fördelningen samlades i slutet af Mars

vid Sundsvall; härifrån skedde dock detascheringar åt flere håll;

bland andra sändes 200 Vesterbottningar i medlet af April till

trakten af Umeå för att bevaka Qvarken. Vid sommarens

början sammandrogs dock hela fördelningen (med undantag af

Helsinge bataljon) vid Umeå. Här inträffade befallning, att. en del

deraf skulle inskeppas och öfvergå Qvarken samt bemägtiga sig

staden Wasa för att derigenom göra en diversion i ryggen på deri

retirerande ryska armén. D. 22 Juni afseglade Bergenstråle

med omkring 1,100 man och 4 kanoner från Umeå. D. 24 på

aftonen landsteg han vid östra Haukmo, 2£ mil N.N.O. från

Wasa, och framryckte under natten öfver Qveflaks och Martois

till staden. En särskild afdelning sändes något vestligare för

att från norr anfalla densamma. Mot denna afdelning vände

sig den ryske befälhafvaren General Demidoff på morgonen d.

25, i förmodan att svenska hufvudstyrkan denna väg skulle

framtränga; men då han snart derefter fick veta rätta förhål-landet, återvände han hastigt till staden. I densamma hade

Svenskarne emellertid inträngt från östra sidan, och nu

uppstod en förtviflad gatustrid, som varade i 5 timmar och hvilken

slutade dermed att Svenskarne måste utrymma Wasa och draga

sig tillbaka. I denna strid, der de sednare förlorade nära på

halfva styrkan i döda, sårade och fångne, blefvo af Helsinge

reg:te öfv. Bergenstråle, Öfv.-Löjtn. Knorring (svårt sårad), 8

andra officerare och 150 man fångne, samt 100 sårade förutom

de döde, som qvarlemnades på stadens gator. Under natten

drogo sig öfverlefvorne tillbaka till landstigningsstället samt

inskeppades åter på morgonen d. 26.

Efter Bergenstråle erhöll Öfv. v. Essen befälet öfver

brigaden, som nu benämndes den svenska. Den landsattes snart

derefter vid Gamla Carleby, hvarifrån den fick tåga till

Lintu-lax för att understödja Öfv.-Löjtn. v. Fieandts afdelning. Med

densamma förenade sig fördelningen vid Dunkar d. 11 Juli,

och Fieandt, som var stadd på återtåg till Gamla Carleby, fick

genom denna förstärkning tillfälle att vända om och åter gå

anfallsvis till väga. Han tillbakadref Ryssarne ända till

Kar-stula. Emellertid beordrades Vesterbottens bataljon snart

derefter att öfver Salmi förena sig med finska arméns

hufvud-styrka vid Kuortane. Den framkom i lagom tid att taga del

i slaget vid A lav o d. 17 Aug. Derstädes användes bataljonen,

som anfördes af öfv. v. Essen, att på yttersta högra flygeln

genom en skog kringgå Ryssames ställning samt bidrog

der-igenom verksamt till slagets lyckliga utgång. Då finska armén

snart derefter drog sig tillbaka och intog ställning vid Ruona

bro, sändes Vesterbottens bataljon till Salmi för att afväija en

kringränning af fienden från venstra sidan. Der stod

bataljonen under slaget vid Ruona bro d. 1 Sept. I slaget vid Salmi

synes den deremot hafva tagit del. Härefter följde den med

hufvudbären till Or av ais och bevistade slaget derstädes d. 14

Sept. Den stod i början af striden på venstra flygeln i det

skogsbryn, som på östra sidan begränsade den däld, armén

hade framför sin ställning. Då Adlercreutz på eftermiddagen

öfvergick till offensiven, företogo Vesterbottningarne anfallet

något isoleradt och före de andra trupperna samt hejdades af ett

berg, hvarifrån de möttes af en förfärlig handgevärseld från

fiendens i tre leder öfver hvarandra ställda jägare. Af denna

öfverlägsna styrka blefvo de tillbakaträngda och voro i fara attöfvermannas, då de genom andra trupper på sidorna undsattes

och derigenom fingo tillfälle att med framgång förnya anfallet

Som man känner tillbakaslogos Svenskame dock slutligen och

måste öfvergifva den goda ställning de förut innehaft samt

retirera norrut.

Reg:tets båda bataljoner förenades sedan i norra Finland

samt fingo efter stilleståndet i Olkijoki d. 19 No v., genom

hvil-ket Finland utrymdes af Svenskarne, gå hem till rotame. I

följd af Gen. Gripenbergs kapitulation i Seivi d. 25 Mars 1809

skulle äfven Vesterbottens reg:te öfverlemnas åt Ryssame; men

detta skymfliga vilkor verkställdes blott af norra bataljonen

under Major Schildts befäl. Den södra undandrog sig dess

uppfyllande. Men den skulle dock ej undgå det sorgliga ödet att

råka i rysk fångenskap. Jemte några finska trupper sändes

den i böijan äf Maj under Öfv.-Löjtn. Furumarks befäl från

Umeå, der den blifvit sammandragen, till Skellefteå för att rädda

dervarande svenska förråder och påskynda deras afförande,

innan Ryssames ankomst. Sedan detta till större delen lyckats,

blef Furumark likväl d. 15 Maj oförmodadt anfallen och på isen

kringränd af de ryska trupperna samt nödsakad att, då allt

försvar mot öfvermagten blott skulle hafva ledt till onödig

blodsutgjutelse, gifva sig fången. Blott några få man lyckades

genom skogame rädda sig och återkomma till Umeå.

Efter freden i Fredrikshamn d. 17 Sept. 1809, genom

hvil-ken reg:tet af sina 1,056 rotar förlorade 113 öster om

Torneå-elf, fingo de fångna Vesterbottningame återvända till sina hem.

Reg:tet kompletterades sedermera och formerades på 7

kompanier. År 1812 blef Lars Jakob von Knorring dess chef. Det

deltog ej i 1813 och 1814 års tyska krig, men väl i norska

fälttåget sistnämnde år. Reg:tet sammandrogs i Vermland samt

tilldelades svenska arméns 10:de brigad, som anfördes af

Gen.-Major Gahn af Colquhoun och hvilken, utom det på 4

bataljoner (3 infanteri- och 1 jägare-bataljon) formerade reg:tet,

utgjordes af 1 bataljon Vermländningar samt 6 lätta kanoner,

tillsammans 1,800 man. Gahns brigad framsköts i slutet af

Juli till Morast, och beordrades att, samtidigt med den öfriga

armén, på stora vägen till Christiania inbryta i Norge och

framtränga till Kongsvinger. Sedan omkring 250 man blifvit

qvarlemnade, dels i Eda-skans, dels såsom gränsposteringar å

ömse sidor om densamma, inryckte brigaden d. 1 Aug. på nor-ska området och framträngde utan motstånd till Bränna; vid

och i grannskapet af Medskog qvarlemnades l£ bataljon. D. 2

Aug. marscherade brigaden vidare och anlände på

eftermiddagen till Lier (straxt söder om Kongsvinger), der Norrmännen

intagit position i en fördelaktig och väl befästad ställning.

Efter en 5 timmars fäktning, som kostade Svenskarne omkring

90 man och hvilken öfvertygade Gabn, att han hade för ringa

styrka att fördrifva fienden från hans fasta ställning, anbefallde

han på aftonen återtåget, hvilket gick till Malmer (straxt norr

om Bränna). D. 3 Aug. på e. m. fortsattes återtåget till

Medskog, der brigaden förenade sig med de qvarlemnade trupperna

och intog en ställning. D. 4 rastades derstädes; men under

dagens lopp erhöll Gahn från flera håll underrättelser att

Norrmännen beredde sig att med stor styrka kringränna honom,

hvarföre han beslöt draga sig tillbaka inom svenska gränsen

tidigt följande morgon. Redan kl. 3 d. 5 Aug. slogs revelj, men

samtidigt hördes äfven de första skotten från förposterna. Gahn

lät genast afsända trossen under betäckning af 2 kanoner och

en mindre afdelning fotfolk, samt beslöt med sin öfriga styrka

någon tid uppehålla fienden; 4 kanoner posterades framför

kyrkan bakom bron öfver Wrang-elfven; till venster derom

ställdes Vermlandsbataljonen i kedja, vid bron en af

Vesterbot-tens bataljoner med kedja på högra flygeln samt der bakom

2 bataljoner i reserv. Sedan förposterna, som utgjordes af

en bataljon, blifvit tillbakadrifna öfver bron, försvarade sig

Gahn under en timmas tid i nämnde ställning, hvarefter han

anträdde återtåget; en bataljon Vesterbottningar under Major

Schildts befäl utgjorde arriergardet mot de häftigt påträngande

Norrmännen. Snart erhöll man underrättelse, att dessa äfven

angripit trossen vid Skotterud och der spärrat vägen. Då

Gahn kom dit fann han sig på alla sidor omringad af

Norrmännen, hvilkas styrka uppgifves till öfver 3,000 man. Sedan

han en stund försvarat sig, måste han blifva betänkt att slå

sig igenom. Detta verkställdes först af Öfv. Knorring, hvilken

i spetsen för Vesterbottens tredje bataljon jemte 2 kanoner

genom ett raskt bajonettanfall banade sig väg genom

Norrmännens täta kedja. Snart derpå följde äfven den öfriga styrkan

efter och lyckades lika väl; men en demonterad kanon och

större delen af trossen, jemte de sårade och ett icke obetydligt

antal fångar, måste lemnas efter. Återtåget fortsattes seder-mera, utan att vidare oroas, till Morast, der Svenskarne intogo

sitt gamla läger. Striderna vid Medskog och Skotterud kostade

omkring 350 man i döda, sårade och fångne, hvaraf större

delen hörde till Vesterbottens reg:te. Den snart derefter följande

konventionen i Moss afslutade fiendtlighetema med Norge.

År 1828 blef Carl August Hedenberg efter Knorring reg:tets

chef. Det erhöll 1829 namnet Vesterbottens fältjägare-reg:te.

År 1841 delades detsamma i tvenne särskildta corpser, hvilka

båda formerades på 4 kompanier och hvaraf den ena var 460

man stark och under namn af Vesterbottens in-

delades i Umeå län, samt den andra var 483 man stark och

under namn af Norrbottens fältjägare-corps indelades i Piteå

län; af den sednare indrogos likväl 1847 på femtio år 99

rotar, för att medelst vakansmedlen uppsätta och bekosta ett

värf-vadt artilleri-batteri i denna landsort. Chefer för Vesterbottens

fältjägare hafva sedan dess varit Carl Ludvig von Hohenhausen

från 1841, Georg Gabriel Emil von Troil från 1845, Adolf

Magnus von Bromsen från 1850, Otto Mauritz von Knorring

från 1858, Otto Edelstam från 1861 och Ernst Matkias Petter

von Vegesack från 1864. Chefer för Norrbottens fältjägare

hafva varit Adam Gyllengahm från 1841, Georg Miles

Fleet-wood från 1849, Johan Gustaf Hollsten från 1853, August

Fredrik Axelson från 1857 och Johan Gottlieb Wilhelm von

Rehausen från 1864.

N:o 20. Kongl. Calmare Regemente.

Oå fotfolket i Småland, som sedan Carl IX:s tid varit

forme-radt på ett stort reg:te. år 1623 sönderdelades i trenne

mindre, blef bland dessa Calmare regrte ett; dess första chef var

David Drummund. År 1624 öfverfördes regrtet till Riga för

att förstärka stadens garnison; deltog derefter i No v. 1625 i

Gustaf Adolfs vinterfälttåg mot Polackame och i lägret vid

Berson (i Dec.) samt förlädes efter slaget vid Wallhof i

början af år 1626 såsom garnison i de befästade orterna

Kocken-busen (4 komp.), Sundsel, Treiden, Linneborg, Mitau, Berson

och Sesswegen; på hösten samma år hemfördes det till Sverige.

I böijan af Maj 1627 utgick det med Konungen till Preussen

och förlädes derstädes såsom garnison i Pillau; det

hemförlof-vades dock hösten samma år, sedan det afgifvit 250 man till

Ruthwens (Kronobergs) och 350 man till Muschamps (äfven

från Småland) reg:ters förstärkning. År 1628 var Drummunds

reg:te i början på flottan, men landsattes sedan i Preussen, der

dess ena sqvadron under Öfv-Löjtn. Jakob Kings befäl på

hösten deltog i Gustaf Adolfs tåg till Graudentz och Strassburg.

År 1629 låg regrtet i böijan såsom garnison i Marienburg, men

flyttades sedermera till lägret vid Dirschau, hvarifrån det efter

stilleståndets i Stuhmsdorf afslutande på hösten återfördes till

Sverige.

I Calmare län och närmast angränsande landsdelar af

Småland hade omkring år 1625 äfven ett annat regrte blifvit

uppsatt, som till chef erhöll öfv. Muschamp. Detta regrte

medföljde Gustaf II Adolf på hans expedition till Preussen

sommaren 1626 och förlädes sedan till Dirschau. Deltog snart

derefter med utmärkt tapperhet i slaget vid Mewe d. 24 Sept. s.

å. I böijan af 1627 var regrtet i fält, men förlädes i Juli

såsom garnison i Elbingen; i Aug. finner man det åter vid Dir-

sch au, der det bevistade striden af d. 8 Aug., i hvilken

Konungen blef svårt sårad; som nyss nämndt är, förstärktes det

i Sept. med 350 man af Drummunds reg:te; på hösten s. å.

hemfördes det till Sverige. Reg:tet utgick åter på våren 1628

och deltog i hela årets fälttåg under Konungens befäl, således

i den fruktlösa belägringen af Dantzig (Juni—Juli), i marschen

till Graudentz (Aug.) och i belägringen af Strassburg (Sept.).

Sommaren 1629, då Arnheim med de kejserlige inkom i

Preussen, låg regrtet i lägret vid Montauer-Spitz; på hösten

återfördes det till Sverige.

Som båda regrterna under de preussiska fälttågen blifvit

betydligt försvagade, sammanslogos de under vintren 1630 till

ett enda, som med utskrifna rekryter kompletterades och för

hvilket David Drummund blef chef. Det utgick sommaren 1631

med Drottning Maria Eleonora till Tyskland och förlädes till

garnison i Stettin. Härstädes förblefvo nu alla dess 8

kompanier till hösten 1635, då 3 komp. flyttades till Colberg och 1

till Schwiene; samma år blef Drummund Gen.-Major. År

1636 finner man dock hela regitet förenadt i Stettin; i Sverige

hade 2 nya kompanier blifvit uppsatte. År 1637 flyttades för

andra gången 4 kompanier till Colberg. År 1639 blef Thure

Bremer reg:tets chef; samma år utfördes 400 rekryter. År

1640 låg hela reg:tet i Colberg; samma år utfördes 115

rekryter. År 1641 hemfördes ena hälften af regrtet till Sverige, men

utgick samma år på hösten med Torstenson till Tyskland,

hvar-efter hela regrtet förenades och med den sistnämnde tågade till

svenska hufvudhären vid Winsen i Nedre Sachsen. Det följde

under våren 1642 med Torstenson på tåget till Schlesien,

bevistade stormningen af Glo g au d. 24 April och förlädes

sedermera derstädes i garnison; samma år utfördes 111 rekryter. I

Glogau låg regrtet till slutet af 1643, flyttades derefter till

någon annan ort år 1644 och hemfördes 1645, sedan det betydligt

sammansmält. I Sverige hade emellertid en ny sqvadron (4

komp.) redan 1642 blifvit uppsatt, hvilken efter utbrottet af

kriget med Danmark år 1644 förordnades till besättning på ön

Öland. År 1645 blef Alexander Irving regrtets chef. År 1648

utfördes ena sqvadronen till Tyskland och förlädes till garnison

i Demmin.

Vid utbrottet af Carl X Gustafs krig med Polen hörde

Calmare regrte till de trupper, som under Fältmarskalken Wit-tenbergs befäl först intågade i Polen, vid Uszcz d. 15 Juli

öf-verskred Netze-floden, sedermera vid Peisern förenade sig med

Konungen och i Aug marscherade till Warschau. Kegrtet

följde derefter med Carl X till Krakau och bevistade under

vägen slaget vid Czarnowa d. 6 Sept., der det var formeradt på

2 brigader. Sedan 2 kompanier blifvit qvarlemnade i Krakau

under Gen.-Major Wiirtz’ befäl, gick återstoden af regitet,

formerad på en brigad, med Konungen öfver Warschau och Thom

till Preussen, der det förlädes någorstädes i garnison, utan att

förf. närmare kan uppgifva hvar. År 1656 blef Gustaf Kruse

reg:tets chef. Man finner spår, att detsamma år 1657 deltagit

i tåget till Danmark och förmodligen äfven i stormningen af

Fredriksudde samt i tågen öfver Lilla och Stora Bält.

Under det andra danska kriget var reg:tet på ön Fy en och

bevistade slaget vid Nyborg d. 14 Nov. 1659, der större

delen af svenska styrkan blef slagen eller fången. I Sverige

uppsattes af nyutskrifne 3 kompanier, som vid början af första

danska kriget förlädes till besättning på Borgholms slott.

År 1662 blef Barthold de reg:tets chef; efter

honom kom Henrik Wulfvenkhu från 1674. Reg:tet hörde till

den armé, som våren 1676 samlades vid Malmö mot Danmark.

Efter danska arméns landstigning i Skåne följde det i slutet af

Juni med på återtåget till Christianstad, der den ena

bataljonen qvarlemnades och der öfv. Wulfklo blef kommendant.

Den andra bataljonen gick vidare med hufvudhären öfver

Carls-hamn till Wexiö och derifrån till Halland, der den bevistade

slaget vid Halmstad d. 17 Aug. Den förstnämnda

bataljonen blef krigsfången, då danska armén d. 15 Aug. stormade

Christianstad. Hvar den andra bataljonen sedermera vistades

till slaget vid Lund, har förf. ej kunnat utröna; men några

dagar derefter stötte den till hufvudhären med de trupper, som

kommo med Riksrådeme De la Gardie och Ulfeld samt

bevistade derefter belägringen af Helsingborg i slutet af året. År

1677 blef Erik Soop regitets chef; i början af samma år var

den återstående bataljonen i hemorten för att rekrytera sig;

men den stötte straxt före slaget vid Landskrona till

hufvudhären vid Herrevadskloster och deltog straxt derefter i nämnde

slag d. 14 Juli; bataljonen stod under detsamma ungefär midt

i andra treffen. Den bevistade sedermera såväl återstoden af

detta års som följande års fälttåg i Skåne samt Christianstadsbelägring. Sista krigsåret 1679 var reg:tet förmodligen vfd

Bohuslänska armén under Riksamiralen Stenbock.

I chefsbefattningen följdes Soop af Hans v. Dellinghausen

från 1686, Magnus Stenbock från 1698 ocb Nils Djurklou från

1699. Våren 1700 gick regitet till Carlskrona, hvarest det i

medlet af Juni inskeppades på örlogsflottan. Följde derefter

med densamma till Sundet och deltog i landstigningen på

Seland vid Humlebäck d. 25 Juli. Återfördes efter freden i

Traventhal till Sverige och hemorten, der det vistades till

hösten 1701, då det öfverfördes till Curland och d. 3 Nov.

landsattes vid Libau, hvarest det tillsvidare förordnades att ligga i

garnison. Samma år blef Gustaf Ranck regrtets chef. I Jan.

-1702 sändes det jemte några andra reg:ter till grannskapet af

Kowno, för att der intaga vinterqvarter. Följde i April och

Maj med Carl XII:s hufvudhär till Warschau. Bevistade derpå

slaget vid Clissow d. 9 Juli, der dess båda bataljoner, anförda

af öfversten och Öfv.-Löjtn. Silfversparre, stodo ungefär midt

i andra treffen.

Reg:tet deltog sedermera i Carl XII:s marsch till och från

Krakau under sednare hälften af år 1702 samt öfver Zawichost,

Lublin och Nowydwor i början af 1703 till belägringen af

Thorn, som varade från medlet af Maj till början af Oct. sistn.

år, och hvarunder reg:tet gjorde tjenst på de bestyckade pråmar;

som höllo fästningen innesluten på Weichsel-sidan. De i Thorn

tagna fångarne och troféerna togos sedan ombord på pråmarne

och affördes till Dantzig, der de aflemnades på flottan för att

öfverföras till Sverige. Reg:tet låg derefter i qvarter i Preussen

till sommaren 1704, då det medföljde Konungen på tåget

öfver Warschau och Sandomir till Lemberg (Juni—Aug.) samt

derefter tillbaka öfver Warschau till Posen (i Sept. och Oct.),

hvarest det i Nov. fick gå i vinterqvarter. Sändes i medlet af

Mars 1705 jemte 3 andra reg:ter under Gen.-Löjtn. Strömbergs

befäl till Krakau, för att beskydda den Konung Stanislaus

till-gifna adeln i woiwodskapet Krakau mot det fiendtliga partiet.

Strömbergs corps återförenade sig i Nov. samma år med

Konungens armé, som då låg i läger vid Blonie straxt vester om

Warschau. I Jan. 1706 följde reg:tet med hufvudhären på

hastmarschen till Grodno och låg sedermera i vinterqvarter

öster om denna stad till April, då det deltog i det mödosamma

tåget till Pinsk i Polesien och derifrån till Luck i Wolhynien(Maj och Juni), samt slutligen i marschen till Sachsen (Juli—

Sept.), i hvilket land det inqvarterades i staden Meissen och

dess grannskap.

Regitet medföljde derefter Carl XII på alla hans marscher

1707, 1708 och 1709 samt bevistade således förstnämnde år

tåget från Sachsen till Stor-Polen (i Aug. och Sept) och qvarteren

kring Brzesc-Cujawski (Oct.—Dec.) samt sedermera

vintermarschen öfver Grodno till Smorgonie (Jan.—Febr. 1708),

äf-vensom qvarteren derstädes och vid Radoszkowice. Medföljde

derefter (i Juni, Juli och Aug.) på tåget öfver Minsk, Mohilew

och Czerykow till Tartschin vid gamla ryska gränsen; och då

tåget till Moskau blifvit uppgifvet, deltog det i marschen söderut

öfver Kryczew, genom de stora skogame vid Severiens norra

gräns till Mglin (i Sept.) samt derefter genom sistnämnde

landskap till Romny (i Oct. och Dec.). Utgjorde i slutet af 1708

och början af 1709 arméns avantgarde och eröfrade såsom

sådant städerna Senkow d. 30 Dec. och Oposznia d. 29 Jan.

I slaget vid Pultava d. 28 Juni 1709 var reg:tet formeradt på

en bataljon och hörde under första striden till den andra

kolonnen från höger af de fyra, i hvilka fotfolket var indeladt,

>samt kom, fastän med betydlig förlust, genom reduttlinien. I

den andra och af görande striden utgjorde reg:tet den femte

bataljonen från höger af de tolf, som återstodo af infanteriet; det

stridde der med utmärkt tapperhet, men förlorade hälften af

manskapet och många officerare, hvaribland både Öfv. Ranck

och Öfv.-Löjtn. Silfversparre blefvo dödskjutne, öfverlefvorna

blefvo kringsfångne vid Perevoloczna d. 1 Juli. Majoren

Lejonhjelm fick i slaget venstra benet afskjutet af en

kanonkula, men lyckades dock komma med Konungen till Turkiet

Vid arméns allmänna rekrytering hösten 1709 uppsattes

reg:tet ånyo samt erhöll till chef Carl Björnberg. Deltog i

Magnus Stenbocks korta vinterfälttåg 1710 i Skåne och

bevistade d. 28 Febr. slaget vid Helsingborg, der det stod i

fotfolkets andra treffen och var formeradt på 2 bataljoner, hvilka

anfördes af öfversten och af Major v. Gerdten. Det

kommenderades våren samma år på flottan, hvarest det sedan var

tjenst-görande och tillika höll garnison på Carlskrona skansar till

1716, då det af gick till Skåne för att utgöra en del af

derva-rande armé. Deltog i norska kriget och hörde till den kolonn,

som under General Duckers befäl inföll från Bohuslän öfverSvinesund. År 1716 blef Sten Arvidsson Sture chef för

detsamma.

Chefer under början af frihetstiden voro Gustaf Zulich

från 1730, Frans Gustaf Marschalek från 1733, Lorentz v.

Sumers från 1734, Carl De la Frumerie från 1736, Adam Johan

Gjertta från 1739 och Ludvig Fahlström från 1740. Större

delen af reg:tet kommenderades 1741 till tjenstgöring på

flottan och delade derunder den öfriga besättningens olyckliga öde,

att till större delen omkomma af sjukdom. Enligt all

sannolikhet tjenstgjorde regitet äfven de följande båda krigsåren på

flottan eller i Carlskrona.

År 1747 blefvo Carl Gustaf von Roxendorf och 1757 Erik

Gustaf Lillienberg reg:tschefer. Regitet öfverfördes i böljan af

sommaren 1758 till Pommern för att taga del i kriget mot

Preussen. Det bevistade med hufvudhären lägren vid Loitz,

Daberkow, Strassburg och Prentzlow (i Juli och Aug.) samt

marschen till Ruppin (i Sept.) och tillbaka till Prentzlow samt

deltog slutligen i en fäktning d. 25 Nov. vid byn Werbelow,

straxt söder om sistnämnde ort, der Kapten Stålhammar med

160 man på ett hedrande sätt försvarade sig mot en

öfverläg-sen fiende, tilldess han fick understöd. Som regitet ej vidare

omnämnes under krigets lopp, är troligt, att det ettdera blifvit

lagdt i garnison eller fått återvända till Sverige.

Regits-chefer blefvo derefter Erik Armfelt från 1770,

Wolf-gang August von Baltzar från 1772, Frearik Posse från 1778

och Abraham Daniel Schönström från 1779. Reg:tet var alla

tre krigsåren 1788, 1789 och 1790 tjenstgörande på flottan och

bevistade således under denna tid sjöstriderna vid Högland d.

17 Juli 1788, vid Öland d. 26 Juli 1789, vid Rewal d. 13

Maj, i Cronstadtska viken d. 3 och 4 Juni och slutligen i

Wiborgska viken d. 3 Juli 1790.

Chefer voro sedermera Carl Mörner från 1795, Adolf

Ludvig vm Friesendorf från 1802 och Johan Henrik Tavast

från 1804. Hösten 1805 öfverfördes reg:tets ena bataljon till

Pommern och tilldelades der arméns tredje brigad, öfver

hvil-ken öfv. Tavast förde befälet. Följde derefter med armén till

Lauenburg, der den låg i qvarter under,vintren till 1806 och

gick på våren tillbaka till Pommern. Återfördes i början af

följande år till Sverige.Reg:tet kommenderades tidigt på våren 1808 till Skåne

för att utgöra en del af den derstädes under Fältmarskalken

Tolls befäl mot Danmark sammandragna armén. Då Ryssame

emellertid i slutet af April under Contre-Amiral Bodiscos

befäl bemägtigade sig Gottland, fick en bataljon af regitet, jemte

andra trupper, i hastiga marscher gå till Carlskrona, der den

inskeppades på en eskader, som under Contre-Am. Cederströms

befäl skulle återtaga ön. D. 11 Maj afgick eskadern från

Carlskrona, ankom d. 14 till Gottland, hvarest Bodisco genast

måste kapitulera, och återvände, sedan en bataljon af

Jönköpings reg:te blifvit qvarlemnad, d. 20 till Carlskrona, hvarifrån

Calmare-bataljonen fick återvända till skånska armén.

År 1813 i Mars månad fick regitet marschera till

Carlskrona, hvarifrån det, jemte åtskilliga andra trupper under

Gen.-Löjtn. Sandels befäl, d. 24 Mars af seglade till Pommern, der

det d. 27 utskeppades vid Lanckerbeck på Perths redd. Låg

sedermera under våren och sommaren i qvarter i Mecklenburg

samt tilldelades längre fram arméns tredje division under

Gen.-Major Boye och femte brigad under öfv. Hedenstjerna; det var

under denna tid formeradt på 3 bataljoner och fördes af förste

Majoren öfv. Ulfsparre, emedan chefen, den till Gen.-Major

avancerade Tavast, var anställd i nordarméns stora generalstab.

Regitet deltog på hösten i alla svenska härens tåg och

marscher samt bevistade slagen vid Grossbeeren d. 23 Aug.,

Dennewitz d. 6 Sept. och Leipzig d. 18 Oct.; följde

sedermera, formeradt på 2 bataljoner, i slutet af året med till

Hol-stein, der det bevistade den mödosamma belägringen af

Gliick-stadt (från d. 18 Dec. 1813 till d. 5 Jan. 1814). Regitet

inneslöt fästningen på södra och östra sidan samt besatte

or-terne Bielenberg, Hershorn och Sleuer; 200 man deraf deltogo

d. 19 Dec. i en fäktning vid Iwensfleth nära Störflodens

mynning. Som trakten på södra sidan blifvit af vatten så

öfver-svämmad, att intet utfall från fästningen åt denna sida kunde

befaras, fick regitets ena bataljon af gå till norra sidan för att

biträda dervarande trupper med den mödosamma

förposttjenst-göringen. Efter Gliickstadts eröfring marscherade regitet med

sin division till Belgien. I slutet af Åpril 1814 förflyttades det

till arméns andra division under Gen.-Löjtn. Sandels och tredje

brigad under Gen.-Major Brändström i stället för Nerikes reg:te,

som fick intaga dess plats i Hedenstjernas brigad.I början af Juni öfverfördes reg:tet från Rostock till Ystad,

hvarifrån det marscherade till norska gränsen. Det inryckte d.

30 Juli med andra divisionen öfver Bärby på norska området

och framkom följande dag till Fredrikshall, der det tilldelades

de trupper, som under Gen.-Löjtn. v. Vegesacks befäl skulle

blokera Fredrikssten. D. 1 Aug. deltogo reg:tets jägare under

Gen.-Major Brändströms befäl i fäktningen vid

Tistedals-elf-ven. D. 3 sent på aftonen fick reg:tet jemte större delen af

Vegesacks trupper (tillsammans 8 bataljoner och 1 sqvadron

jemte nödigt artilleri) uppbryta norrut, för att anfalla fienden

vid Rakkestad; d. 4 kom Vegesack efter en förpostfäktning till

Kölen, d. 5 till Degnäs och d. 6 påträffades fienden vid

Rakkestad, hvarifrån han efter en längre fäktning tillbakadrefs;

till framgången bidrog icke oväsendtligt, att några af Calmare

reg:tes officerare summo öfver elfven, som betäckte

Norrmännens front, och skaffade materialier att slå en bro, öfver

hyil-ken sedermera en del af svenska styrkan framryckte. Reg:tet

framträngde sedan med Vegesacks afdelning till Askim vid

Glommen, der det befann sig, då vapenhvilan i Moss afslutades.

Calmare reg:tes sednaste chefer hafva varit Georg

Ulf-spame från 1816, Carl Klingström från 1826, Carl Johan

He-denstjema från 1832, Gustaf Et"ik Adam Taube från 1847,

Georg Gustaf Henrik Stjerngranat från 1853, Fredrik Magnus

Leonhard Dandenell från 1859 och Erik Oscar Wejdenhjelm

från 1865.

N:o 21. Kongl. Nerikes Regemente. N:o 22. Kongl. Vermlands Regemente,

.

Som dessa båda reg:ten ända till år 1812 utgjort ett enda

under namn af Kongl. Nerikes och Vermlands reg:te, må deras

öden här på samma ställe anföras.

Då både Nerike och Vermland i slutet af 1500-talet och

böijan af 1600-talet hörde till Hertig Carls och sedermera till

Carl Filips särskildta hertigdöme, och då dess trupper högst

sällan upptagas på samtida förteckningar öfver rikets öfriga

krigsmagt, så är det svårt att utröna det i nämnde provinser

utskrifna fotfolkets öden under samma period. Utom hvad som

ofvan blifvit sagdt i ant. rör. Södermanlands reg:tes hist, kan

blott tillläggas, att 2 fanor Vermländningar under Jöran

Peder-sons och Hans Andersons befäl deltogo i slaget vid

Kirch-holm d. 17 Sept. 1605.

Då Hertigdömets stora reg:te på 3,600 man omkring 1625

delades i trenne mindre ä 1,200 man, skulle Nerike och

Vermland enligt första bestämmelsen uppsätta hvar sitt af dessa

reg:ter. Medan Erik Ryning blef chef för Södermanlands reg:te

bibehöll likväl Alexander Lesslie, som sedan 1622 varit

befäl-hafvare öfver hela hertigdömets fotfolk, fortfarande chefskapet

öfver de båda andra reg:terne; under honom förde Öfv:-Löjtn.

Matts Kagg särskildt befälet öfver Vermlands-reg:tet. Båda

reg:terne utgingo sommaren 1626 med Konungen till Preussen

och förlädes till en böijan i lägret vid Dirschau. Nerikes reg:te

bevistade, under Lesslies särskildta befäl, slaget vid Mewe d.

21 Sept. s. å. I böijan af 1627 låg en sqvadron (bataljon) af

Vermländningarne såsom garnison i Braunsberg; men den

återstående sqvadronen jemte Nerkingarne hörde till fältarmén samt

deltog i striden vid Dantziger-Haupt natten till d. 25 Maj,

der Gustaf Adolf blef sårad. Längre fram på sommaren (i

Juli) finner man likväl båda reg:tema förenade i lägret vid

Käsemarkt. Derifrån flyttades Matts Kaggs sqvadron i början

af Sept. till Marienburg och Lesslies trenne sqvadroner till

Dirschau. När armén slutligen i medlet af Oct. förlädes i

vin-terqvarter, fick Kaggs sqvadron återvända till Sverige, hvarjemte

Lesslies afdelning sammanslogs till ett regrte å 8 kompanier,

som borde utgöra garnison i Pillau. Å sistnämnde ställe låg

reg: tet hela det följande året 1628; för sin person af gick Lesslie

i Juli till Stralsund för att öfvertaga kommendantskapet

der-städes. På våren 1629 utgick Matts Kagg åter med de

hemmavarande för att förstärka reg:tet, öfver hvilket han tills

vidare tog befälet; det flyttades på sommaren till lägret vid

Marienburg, der Gustaf Adolf trotsade Polackarnes och de

kejserliges förenade öfvermagt; mot slutet af året blef Axel Lilje

chef för det numera till ett svagt reg:te hopsmälta fotfolket

från Nerike och Vermland, hvilket vid samma tid fick

återvända till Sverige, för att kompletteras.

Sommaren 1630 utgick reg:tets ena sqvadron (bataljon)

under öfverstens befäl med Konung Gustaf Adolf till Tyskland

och bevistade, straxt efter landstigningen vid Peenemimde,

er-öfringen af Stettin (d. 10 Juli), der den sedan låg i läger

någon tid. Längre fram på hösten flyttades sqvadronen till Star-

fard; med densamma förenades straxt derefter en sqvadron af

Jpplands reg:te, så att båda tillsammans bildade ett reg:te på

8 kompanier. I början af 1631 inqvarterades reg:tet i

Bär-walde, men följde i slutet af Febr. och början af Mars med

Konungen till Mecklenburg, der det förlädes till garnison i

staden Friedland. Efter Frankfurts a. d. Oder eröfring, drogs

reg:tet till hufvudhären samt förordnades i början af Maj att

utgöra garnison i den vigtiga fästningen Spandau, som af den

brandenburgske Churfursten blifvit öfverlemnad åt Gustaf Adolf,

på det denne med säkerhet skulle kunna utföra tåget till

Mag-deburgs undsättning. Då sistnämnde stad likväl ej långt

derefter föll i de kejserliges våld, hade Spandau egentligen bort

återlemnas; men genom en ny öfverenskommelse i böijan af

Juni medgafs det Svenskarne att fortfarande hålla besättning

derstädes. I Juli aflöstes Liljes reg:te af andra trupper och

drog till lägret vid W er b en, der det var närvarande, då Tilly

d. 24 Juli gjorde sitt fruktlösa anfallsförsök. Det följde sedanmed Konungen till Sachsen och bevistade slaget vid Leipzig

d. 7 Sept., der det stod i första treffen och hörde till den

andra brigaden från höger, som anfördes af Åke Oxenstjerna (Öfv.

för Dal-reg:tet) och hvilken var den enda som bestod allenast

af infödda Svenskar.

Regitet tågade härefter med Konungen genom Thüringen

till Franken, der det d. 8 Aug. med utmärkt tapperhet deltog

i stormningen af det fasta slottet Marienburg (vid

Würtz-burg), och hvarest det sedermera förlädes i garnison. Då

Gustaf Adolf i Mars 1632 beredde sig att infalla i Bajern, måste

Lilje lemna ifrån sig den med reg:tet införlifvade sqvadronen

af, Upplands reg:te, i hvars ställe ett nytt reg:te Tyskar skulle

anvärfvas. Vermlands-sqvadronen qvarlåg för öfrigt i

Marien-burg och Würtzburg hela året 1632 till våren 1633, då den,

betydligt sammansmält, fick återvända till Sverige.

Sistnämnde år förflyttades Axel Lilje till ett annat reg:te,

hvarpå Vermländningarnes hittills varande Öfv.-Löjtn., Thomås

Thomasson, blef deras chef. År 1634 utfördes reg:tet till

Preussen, der det förlädes i garnison. Då de der besatta orterna

genom förnyandet af stilleståndet i Stuhmsdorf återlemnades åt

Polackarne, fick reg:tet på hösten 1635 återvända till Sverige.

Våren 1636 utfördes det till Pommern, hvarifrån det sändes

till Elben att förstärka Johan Banérs armé, med hvilken det

förenade sig vid Werben i början af Juli. Följde sedermera

med hufvudhären under dess marscher i Neder-Sachsen samt

bevistade slaget vid Wittstock d. 24 Sept 1636, der det

utgjorde en särskild brigad, som stod mest till höger i fotfolkets

andra treffen. Följde sedermera förmodligen med Banér till

Thüringen och derifrån till Chur-Sachsen, då det skulle hafva

deltagit i belägringen af Leipzig i början af 1637, varit med

i lägret vid Torgau (Febr.—Juni) samt bevistat det ryktbara

återtåget från sistnämnde ort till Pommern (i slutet af Juni).

En del deraf låg i Juni såsom garnison i Havelberg samt

nedhöggs, då staden d. 27 Juli eröfrades af Sachsarne. Samma

år utgingo till reg:tets förstärkning 300 rekryter, som förlädes

till garnison i Greifswald. Hvar sjelfva reg:tet befann sig de

följande trenne åren, har förf. ej kunnat utröna; men troligtvis

låg det någorstädes i garnison. År 1638 utfördes 400

rekryter, år 1639 100 och 1640 äfven 100. Sistnämnde år finner

man den ena hälften af reg:tet såsom garnison i Wollin ochden andra hälften hemma i landet. Åfven 1641 låg den

ute-varande sqvadronen under större delen af året i Wollin, till

dess den på hösten med Fältmarskalken Torstenson följde till

Neder-Sachsen och förenade sig med den dervarande

hufvud-hären, hvars krigsrörelser den sedermera synes hafva bevistat

till våren eller sommaren 1642, då den hemfördes till Sverige;

i dess ställe utdrog våren samma år den andra sqvadronen;

hvilken derpå förlädes till garnison i Pommern. År 1644

finner man 2 kompanier i Stettin och 2 i Demmin. Den

hemförda sqvadronen, som under tiden genom flera utskrifningar

blifvit uppbringad till ett fullständigt reg:te på 8 kompanier

och 1,200 man, låg sistnämnde år såsom garnison i Göteborg.

Samma år blef Johan Gordon efter Thomasson reg:tets chef.

Under de återstående åren af trettioåriga kriget var fortfarande

en sqvadron ute i Tyskland, återstoden hemma i landet. Sista

året, 1648, kom den utevarande sqvadronen i fält och bevistade

enligt all sannolikhet Carl Gustafs fälttåg i Böhmen och

belägringen af Prag (i Sept.). Hemfördes 1649 till Sverige.

År 1654 blef Johan von Essen (af Zelle) chef för regrtet.

Hela reg:tet var i Pommern år 1655, då fiendtligheterna med

Polen utbröto; det synes då varit formeradt på 3 brigader

(bataljoner), hvaraf tvenne följde med Fältm. Wittenberg, då han

i Juli inföll i Polen och vid Uszcz d. 15 Juli gick öfver

Netze-floden Den tredje deremot följde med Konung Carl X, som i

Aug. inryckte i nämnde land. Hela regitet kom derefter till

Warschau, hvarifrån en brigad med Fältm. Stenbocks trupper

sändes till Nowydwor och följaktligen sedermera bevistade den

strid vid Modlin d. 22 Sept., genom hvilket det Mazowiska

adelsuppbådet skingrades. De båda andra brigaderna följde

deremot med Konungen söderut, deltogo d. 6 Sept. i slaget vid

Czarnowa och bevistade belägringen af Kr ak au, efter hvars

eröfring (d. 20 Oct.) 2 kompanier af reg:tet jemte andra

trupper under Gen-Major Wurtz’ befäl derstädes förlädes i

garnison; dessa komp. qvarlågo i staden till sommaren 1657, då

Wurtz, efter två månaders belägring af österrikarne, d. 13

Aug. kapitulerade mot vilkor af fritt aftåg till Pommern.

Återstoden af regitet följde på hösten 1655 med

Konungen till Warschau och derifrån till Preussen, der den under

vintren 1656 förmodligen låg någorstädes i garnison. På

våren s. å. förenade sig reg:tet, då sammansmält till en brigad,med hufvudhären, som från Posen öfver Thom gick till

No-wydwor och der intog ett befästadt läger för att, om möjligt,

undsätta det af Polackarne belägrade Warschau. Bevistade

derefter det tre dagars slaget vid samma stad d. 18—20 Juli;

första dagen framkom det sent på aftonen till valplatsen;

under andra dagens förra hälft utgjorde det betäckning för

artilleriet närmast floden, men efter genombrottet af skogen kom

det på yttersta venstra flygeln, som utförde den stora

svängningen från skogsbrynet vid byn Bialolenka till byn Brudno;

tredje dagen deltog det i stormningen af Praga-skogen. Under

det derpå följande året till sommaren 1657 låg det förmodligen

någorstädes i Preussen, bvarefter det med Konungen tågade till

Danmark, der det bevistade stormningen af Fredriksudde

natten till d. 24 Oct. Deltog derefter i öfvergången af såväl

Lilla som Stora Bält d. 30 Jan. och 7 Febr. 1658.

Härefter blef Essen Gen.-Major. Regrtet bevistade äfven det

andra danska kriget och deltog i stormningen af Köpenhamn

natten till d. 11 Febr. 1659, då det hörde till den högra

storm-kolonnen, som anfördes af Gen.-Major Essen.

I Sverige bildades genom 1656 och 1657 års utskrifningar

6 nya kompanier, hvilka, vid utbrottet af kriget med Danmark

sommaren sistnämnde år, hörde till fältarmén i Danmark samt

bevistade slaget vid Gennevadsbro d. 13 Aug., der de voro

formerade på en brigad, som stod i midten af svenska

slagordningen.

Reg:ts-chefer blefvo sedermera Nils Posse från 1661,

Jo-nas Gyllenspets från 1669, Carl Hård 1678 och Reinhold

Reh-binder från samma år. Vid början af Carl XI:s krig mot

Danmark tjenstgjorde reg:tet 1675 och 1676 i Yermland, der öfv.

Gyllenspets ledde gränsförsvaret mot Norge. Hösten sistnämnde

år fick likväl den ena brigaden (bataljonen) under Öfv.-Löjtn.

Tomsons befäl af gå till Småland för att der stöta till

hufvudhären, som samlades vid Ljungby. Den deltog sedermera i

skånska höstfälttåget och i slaget vid Lund d. 4 Dec., der den

stod i första treffen, närmast infanteriets venstra flygelbrigad,

samt nästan tillintetgjordes. Brigaden förstärktes likväl till

följande vår, så att den med hufvudhären under Konungens befäl

kunde deltaga i 1677 års fälttåg i Skåne samt bevista såväl

lägret på Rönneberga högar och återtåget derifrån (i slutet

af Maj), som slaget vid Landskrona d. 14 Juli, vid hvilketsednare tillfälle brigaden stod ungefär midt i andra treffen.

Straxt före nämnde batalj hade äfven en annan brigad

Verm-ländningar under befäl af en öfv. Stjerna stött till armén och

hvilken under striden stod i andra treffen på venstra flygeln;

den bevistade sedan återstoden af årets fälttåg. Af den i

Verm-land befintliga brigaden utgjorde samma år 2 kompanier

besättningen i Eda, 2 ombesörjde gränsbevakningen. Gyllenspets

blef vid samma tid Gen.-Major. År 1678 hörde en mindre del

af regrtet till hufvudhären; men 2 brigader under öfv. Carl

Hårds befäl stötte till den armé, som Riksamiralen Stenbock i

Juli samlade vid Göteborg och med hvilken han d. 22 tvang

Norrmännen under Gyldenlöwe att upphäfva belägringen af

Bohus fästning. Äfven 1679 hörde 1 brigad Vermländningar,

under öfv. Rehbinders befäl, till Stenbocks armé, samt deltog

i det misslyckade försöket mot Uddevalla skans.

Genom Carl XI:s indelningsverk erhöll regrtet en styrka

af 1,674 man och var då således det starkaste infanteri-regrte

i svenska hären näst gardet. Det uppbådades på våren år 1700

att tjenstgöra vid norska gränsen, men efter freden i Traventhal

öfverfördes dess mindre hälft eller 800 man till Liffland, der

denna af delning snart derpå bevistade slaget vid Narva d. 20

Nov.; den var derstädes formerad på 2 bataljoner, som

anfördes af Öfv.-Löjtn. Roos och Kapten Fock, och hvilka hörde

till den venstra hufvudkolonnen, som leddes af Gen.-Major

May del. Härefter låg regrtet till sommaren 1701 i qvarter dels

kring Lais, dels kring Dorpat samt gick sedan med

hufvudhären öfver Duna in i Curland, utan att likväl taga del i striden

d. 9 Juli. Samma år blef Carl Gustaf Roos chef för regrtet.

Det följde äfven år 1702 med Konungen på hans tåg till

War-schau och Krakau samt bevistade derunder slaget vid Clissow

d. 9 Juli, der dess båda bataljoner anfördes af öfv. Roos och

Öfv.-Löjtn. Cronman samt stodo ungefär midt i fotfolkets

första treffen. Deltog 1703 i belägringen af Thom och bevistade

1704 tåget till Lemberg och derifrån till Posen; den utevarande

delen kompletterades redan förstnämnde år genom rekryter till

1,200 man. När Carl XII år 1705 aftågade till Warschau,

qvarlemnades regrtet i Posen under General Rhenskölds befäl

och bevistade d. 3 Febr. 1706 slaget vid Fraustadt, der dess

båda bataljoner stodo på första treffens högra flygel. Sedan

regrtet på hösten samma år med hufvudhären ingått i Sachsen,förlädes det i qvarter i staden Schneeberg. Under vistandet i

Sachsen blef Roos Gen.-Major.

Åren 1707, 1708 och 1709 följde reg:tet Carl XII på alla

hans marscher samt bevistade således förstnämnde år tåget från

Sachsen till Stor-Polen (i Aug. och Sept.) och qvarteren kring

Brzesc-Litewski (Oct.—Dec.) samt sedermera vintermarschen

öf-ver Grodno till Smorgonie (i Jan. och Febr. 1708), äfvensom

qvarteren derstädes och vid Radoszkovice. Medföljde derefter

ii Juni, Juli och Aug.) på tåget öfver Minsk, Mohilew och

>zerykow till Tartschin vid gamla ryska gränsen, hvarunder det

bevistade striden vid Malatycze d. 31 Aug. Deltog

sedermera, du tåget mot Moskau blifvit uppgifvet, i marschen

söderut öfver Kryczew och genom de stora skogarne vid

Seve-riens norra gräns till Mglin (i Sept.) samt derefter genom

sistnämnde landskap till Romny (i Oct. och Nov.). Låg i böijan

af år 1709 i vinterqvarter kring Hadiacz samt bevistade från

April belägringen af Pultava. I bataljen vid sistnämnde ställe

d. 28 Juni var reg:tet formeradt på en bataljon, som fördes af

Öfv.-Löjtn. Rehbinder; och hörde det under första striden till

Gen.-Major Sparres eller den venstra kolonnen af de fyra, i

hvilka fotfolket var indeladt, samt stod under andra striden

mest till venster bland de 12 bataljoner, som deltogo i

densamma. Roos, som förde den andra kolonnen från höger, blef

fången redan efter första striden, öfverlefvorne af reg:tet

råkade i fiendens händer genom vapenhvilan vid Perevoloczna d.

Vid arméns allmänna rekrytering 1709 och 1710 uppsattes

reg:tet åter samt erhöll till interimschef under Roos’

fångenskap Pehr Adlerfelt. De följande åren var det tjenstgörande

vid norska gränsen till 1712 i Sept. månad, då det öfverfördes

till Pommern, hvarefter det deltog i Stenbocks fälttåg i

Mecklenburg samt bevistade slaget vid Gadebusch d. 20 Dec. 1712;

dess båda bataljoner anfördes der af Öfv. Adlerfelt och Major

Starkenflycht samt stodo i infanteriets första treffen nära högra

flygeln. Gjorde derefter fälttåget i Holstein och bevistade

belägringen af Tönningén, der re g: tet vid fästningens

öfverlem-nande till danska armén d. 6 Maj 1713 blef fånget.

Återupp-sattes sedan för andra gången hemma i landet samt bevistade

1716 års fälttåg i Norge, der det till en början hörde till

Konungens kolonn, hvilken öfver Qolmedal i Vermland bröt in ilandet och framträngde till Christiania. Ar 1717 blef Carl

Ulrik Torstenson interims-chef för reg:tet, hvilket äfven deltog i

1718 års norska fälttåg samt vid dess början hörde till den

kolonn, som under Gen. Albedyhls befäl bröt in i Norge från

Holmdahl och framträngde till Blakier.

Regitschefer i början af frihetstiden voro Johan Strömfelt

irån 1723, Carl Ulrik Torstenson från 1727, Carl Posse från

1728, Gustaf Gadde från 1737 och Henrik Magnus w.

JBudden-brock från 1738, hvilken sednare förut haft Vesterbottningarne

och avancerat till Gen.-Major. Detta är densamme

Budden-brock, hvilken, sedan han blifvit befordrad till Gen.-Löjtn., före

Lewenhaupts ankomst till Finland 1741 hade öfverbefälet samt

sedermera blef halshuggen. Af Nerikes och Vermlands reg:te

öfverfördes hösten 1739 988 man till Finland och inqvarterades

i södra delen af landet. Vid fiendtligheternas början med

Ryssland, i Aug. 1741, förlädes de till lägret vid Qvarnby (nära

Fred-rikshamn), der svenska arméns hufvudstyrka var samlad under

Gen.-Löjtn. Buddenbrocks befäl. Då Ryssarne från Wiborg

inbrutit på vägen till Willmanstrand, uppbröt Buddenbrock d.

23 Aug. till Martila (Davidstad) för att bispringa arméns

andra och mindre af delning, som under Gen.-Major Wrangels

befäl afmarscherat till förstnämnde ställe. Då Wrangel likväl

samma dag vid Willmanstrand blef slagen af Ryssarne,

återvände Buddenbrock d. 25 till Qvarnby. Här qvarlåg nu

armén, efter öfverbefälhafvarens, General Lewenhaupts ankomst,

hela hösten i öppet läger, hvarest den led stora förluster,

såväl af brist på li,fsmedel som genom väderlekens stränghet. Det

1 Dec. företagna tåget inom ryska gränsen, hvarigenom delvis

den palatsrevolution förorsakades, som satte Kejsarinnan

Elisabeth på tronen, förminskade icke eländet. 1 slutet af året fingo

reg:terna gå i vinterqvarter i södra Finland. Följande sommar

samlades armén i böijan af Juni i lägret vid Kymmenegård —

likvisst allenast för att vid blotta ryktet om en öfverlägsen rysk

styrkas annalkande i Juli anträda det skymfliga återtåget till

Helsingfors. Nerikes och Wermlands reg:te deltog i nämnde

krigsförrättningar samt återfördes efter kapitulationen vid

Helsingfors d. 20 Aug. 1742 på galereskadern till Sverige.

Regitets chef blef 1743 Carl Henrik Wrangel och efter

honom Pehr Kalling från 1748. Af detsamma öfverfördes 1757

2 bataljoner till Pommern för att taga del i kriget mot Preus-

Svensk Krigshist. 24sen samt inryckte i medlet af Sepk med hufvudhären öfver

Preussiska gränsen vid Anklam, der ett läger uppslogs, som i

slutet af Ock flyttades till Ferdinandshof, hvanfrån armén i

medlet af Nov. drog sig tillbaka till svenska området, der

vin-terqvarter intogos. Reg:tet bevistade derefter sommaren 1758

lägren vid Loitz, Daberkow, Strassburg och Prentzlow (Juli ocb

Aug.) samt tågade i Sept. till Neu-Ruppin, i hvars grannskap

det deltog i fäktningen vid Fehrbellin d. 28 Sepk, hvarefter

marschen öfver Prentzlow anträddes till svenska området (i Ock

och Nov.). Åfven 1759 följde en bataljon af regrtet med

hufvudhären, som tillbragte större delen af fälttåget i. ett läger vid

Prentzlow, samt bevistade d. 30 Sept. en strid vid Löckenitz

under Gen.-Major v. Hessensteins befäl. År 1760 hörde en af

regrtets bataljoner till den af delning, som vid fälttågets

öppnande, under Gen.-Löjtn. Ehrensvärds befäl, vid Anklam gick

öfver gränsen och framträngde till Pasewalck samt derstädes

d. 3 Oct. med utmärkt tapperhet afslog de från Stettin

kommande Preussames anfall. År 1761 voro reg:tets båda

bataljoner vid hufvudhären, som under sommaren låg i lägren vid

Wanselow, Daberkow, Bartow och Boldekow, till dess

vinter-qvarteren i Oct. återtogos. Följande vår slöts freden.

År 1765 blef Gabriel Spen regrtets chef; efter honom

följde 1779 Johan August Mejerfelt, som under det följande

finska kriget uppnådde de högsta militära värdigheter. I slutet

af Juni 1788 öfverfördes regrtets tredje bataljon med

galer-eskadern, på samma gång som Konung Gustaf JU, från

Stockholm till Finland och landsattes i början af Juli vid

Helsingfors. Den marscherade snart derefter öfver riksgränsen och

förlädes i Sept. i Pyttis. Då armén i slutet af Ock gick i

vinterqvarter, tilldelades bataljonen kustfördelningen under

Gen.-Löjtn. Mejerfelts befäl, som hade sitt högqvarter i Lovisa. Vid

Norrmännens inbrott i Bohuslän i Sepk s. å. tilldelades en del

af regrtets hemmavarande bataljoner öfv. G. M. Armfelts

brigad i Vermland, en annan del garnisonen i Göteborg.

Åfven i böljan af - 1789 års fälttåg hörde den i Finland

varande bataljonen till den högra eller kustfördelningen, öfver

hvilken till slutet af Juli Gen.-Löjtn. Mejerfelt fortfarande förde

befälet, samt bevistade under denna tid fäktningame vid

Sut-tula d. 8 och 9 Juli samt vid Högfors d. 19 Juli. Men i

medlet af Aug. fick bataljonen marschera till Anjala, för attförstärka dervarande fördelning under öfv. Paulis och

sedermera Gen.-Löjtn. v. Plåtens befäl, samt bevistade d. 14 en

fäktning vid samma ställe. I slutet af Aug. och början af Sept.

öfverfördes till Nyländska kusten med öfverste Armfelts brigad

de tvenne hittills i Sverige befintliga bataljonerna och

förlädes i början till nämnde kusts skyddande mot landstigningar

från ryska fiottan i grannskapet af Ingo; 100 man af reg:tet

deltogo icke långt derefter i anfallet på ryska fältverket på

Elgön natten till d. 30 Sept. Då svenska armén i medlet af

Oct. s. å. gick i vinterqvarter, flyttades Armfelts brigad till

södra Savolax med högcparteret i S:t Michel. Samtidigt

tilldelades äfven Nerikes och Vermlands tredje bataljon samma

brigad, så att nu hela reg:tet var förenadt.

År 1790 bevistade regitet flera strider på Savolax-sidan.

Vid öfverraskningen af passen vid Pardakoski och

Kärnakos k i d. 15 April hörde det visserligen icke till avantgardet,

som hufvudsakligen af gjorde striden, men bidrog dock verksamt,

genom dess framkomst i rättan tid, att försäkra Svenskarne om

segren. Då Ryssame d. 30 April försökte återtaga sin

förlorade ställning, försvarade Nerikes och Vermlands första och

andra bataljoner, som tillsammans förmodligen ej räknade 1,000

man, med utmärkt tapperhet ensamne passet vid Pardakoski

mot den tre gånger öfverlägsne fienden; den ena bataljonen,

som en gång blef kringränd, slog sig igenom med bajonetten;

af bataljonscheferne blef den ene, Kapten Ribbing, dödskjuten

och den andre, Kapten Rayalin, sårad. Den tredje bataljonen

stridde samma dag vid Kärnakoski och lyckades genom ett

bajonettanfall tillbakadrifva fiendens högra flygel och återtaga

en kanon, som råkat i Ryssames våld. Sedermera föreföllo

inga fiendtligheter på denna sida, förrän vid anfallet på

Sa-vitaipale d. 4 Juni; i detsamma deltog en bataljon af reg:tet

under Öfv.-Löjtn. Axelsons befäl jemte dess jägare; vid

stormningen af de fiendtliga batterierna led bataljonen stor förlust

samt fick 4 officerare dödade och 2 sårade; på ett ställe

krossades 30 man af en enda bomb.

År 1791 blef Gustaf Mauritz Armfelt reg:tets chef samt

efter honom 1793 Carl Johan Lejonstedt. I Jan. 1807 utgick

den första och icke långt derefter den andra bataljonen af reg:tet

till Stralsund samt tilldelades derstädes den fjerde brigaden

under öfv. v. Vegesack, som skulle bevaka den södra eller Fran-ken-fronten. Reg:tets jägare deltogo d. 12 Febr. i ett utfall,

hvarigenom ett fiendtligt verk eröfrades, samt försvarade

detsamma, då fienden sökte återtaga det. Lifbataljonen deltog vid

det stora utfallet d. 1 April i fäktningen vid Lüdershagen

samt framryckte de följande dagarne med arméns venstra flygel

på vägen från Anklam till Stettin, dit den äfven snart derefter

följdes af andra bataljonen. Då Fransmännen d. 16 med stor

öfvermagt öfvergingo till offensiven, stodo båda bataljonerna

jemte något kavalleri och artilleri vid Alt-Ko sen o w och

upp-togo det retirerande arriergardet samt uthärdade derstädes en

flera timmars strid, hvarpå de under* fiendens fortsatta ifriga

förföljande utförde ett vackert återtåg till Anklam. Reg:tet

bevistade sedermera fäktningen vid Steinhagen, då svenska

hären d. 14 Juli tvangs draga sig inom Stralsunds murar; d. 15

Juli deltogo dess jägare i en förpostfäktning utanför

Frankenfront. Öfverfördes sedermera i Sept., jemte den öfriga hären,

i följd af kapitulationen i Stralsund d. 7 i samma månad från

Rügen till Sverige.

År 1808 tilldelades Nerikes och Vermlands reg:te högra

flygeln af den mot Norge uppställda armén samt dess första

brigad, hvilken i början stod under befäl af reg:tschefen öfv.

Lejonstedt, sedermera under Öfv. Cederström och slutligen

under öfv. C. Bunge. Första brigaden inföll i medlet af April

från Eda öfver Magnor på norska området och framträngde till

den befästade ställningen vid Lier straxt söder om

Kongsvin-ger, hvarifrån Norrmännen fördrefvos d. 18 April efter en

häftig strid, i hvilken äfven Vermlands reg:te tog en hedrande

andel; särskildt utmärkte sig Nerikes-bataljonen under Major

Cederströms befäl, som kringrände den fiendtliga ställningen.

IJrigaden drog sig sedermera tillbaka till Masterud, der den

d. 1 Maj anfölls af fienden, hvilken dock tillbakavisades. Ett

dylikt försök d. 18 Maj mot brigadens högra flygel vid

Mo-bäck, der Major Cederström förde befälet, hade samma

utgång. Deremot öfverraskade en del af brigaden under

öfv.-Löjtn. Adlersparres befäl d. 19 Juli en fiendtlig postering vid

Magnor och Emterud samt tog flera fångar. Sammaledes

lyckades en öfverraskning vid Magnor d. 22 Sept., äfven

företagen af Öfv.-Löjtn. Adlersparre. I början af Dec. afslöts

stille-stånd med Norrmännen. Som man känner, deltog Vermlands

regrte, jemte några andra trupper, i Georg Adlersparres marschtill Stockholm för att afsätta Konung Gustaf IV Adolf från

tronen; d. 8 och 9 Mars uppbröto trupperna från Carlstad och

d. 22 intågade de i Stockholm; öfver 35 mil hade blifvit

till-ryggalagda på 13 ä 14 dygn. Sommaren 1809 tjenstgjorde

regitet åter vid norska gränsen.

År 1812 försiggick skiljsmessan mellan Nerikes och

Verm-lands reg:te, så att 766 rotar (hvaraf 474 i Örebro län och 292

i Carlstads län) tilldelades det förra och 908 rotar det sednare

samt hvardera organiserades på 8 kompanier. Chef för

Verm-lands reg:te blef Carl Cederström; Lejonstedt bibehöll

chefskapet för Nerikes reg:te till 1813, då han efterträddes af Carl

Henrik Anckarsvård, och denne samma år af Gustaf von Otter.

Nerikes reg:te inskeppades i medlet af Maj 1813 vid

Dalarön på flottan och öfverfördes till Stralsund, der det

landsattes d. 14 i samma månad. Det var då formeradt på 2

bataljoner och tilldelades sedermera arméns tredje brigad under

Gen.-Major Brändström och andra division under Gen.-Löjtn.

Sandels. Deltog hösten 1813 i alla svenska arméns marscher

samt bevistade slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och

Leipzig; tågade sedermera till Holstein, hvarest 112 man af reg:tet

utan motstånd bemägtigade sig ön Femern samt togo en mängd

vapen och krigsförnödenheter. Reg:tet följde sedermera med

till Belgien, der det från d. 9 Mars till d. 10 April hörde till

blokadcorpsen vid Maastricht på venstra stranden af

Maas-flo-den; det var under denna tid såsom reserv inqvarteradt i

by-ame Eben, Emale, Heuchlun, Riempts, Laffeld och Vlettingen.

Genom generalordres af d. 23 April flyttades reg:tet från tredje

brigaden och tilldelades den femte (förut den sjette) under

Gen.-Major Bergenstråles befäl i stället för Calmare reg:te, som

intog dess gamla plats. Återgick på våren till Östersjöns kust,

hvarifrån det öfverfördes till Sverige.

Under norska fälttåget 1814 hörde reg:tet fortfarande till

Bergenstråles brigad (den femte) och Boyes division (den tredje),

hvilken d. 2 Aug. vid Svinesund öfverskred norska gränsen. De

följande dagarne fick femte brigaden marschera till Rakkestad

för att understödja v. Vegesacks kolonn, med hvilken den

sedan följde, de få dagar fälttåget varade; vid af slutandet af

stille-ståndet i Moss befann den sig i Trögstad.

Reg:tets sednaste chefer hafva varit: Christer Mömer från

1816, Carl Jakob Cederström från 1848, Fredrik Magnus Leon-hard Dandenett år 1859, Carl Gabriel Napoleon Kalling från

samma år och Nils Gabriel Armann från 1866.

Hvad beträffar Vermlands reg:te, så deltog detsamma icke

i tyska kriget 1813 och 1814, men väl i det norska sistnämnde

år, hvarunder det var formeradt på 4 bataljoner, hvaraf 3

tillhörde arméns nionde brigad under öfv. Klingspor (sedermera

Gen.-Major Cederström) och 1 dess tionde brigad under öfv.

Gahn af Colqhoun, hvilka båda brigader utgjorde arméns femte

fördelning under Gen.-Major Rosenblad. Förstnämnde af

delning inbröt d. 30 Juli med nionde brigaden öfver Bärby och

Prestbacka i Norge samt ankom d. 1 Aug. framför

Fredriks-hall och deltog sedermera i Fredriksstens belägring; en del

deraf följde dock några dagar derefter Vegesacks af delning

norrut samt bevistade de strider, den sistnämnde utkämpade,

nemligen dels vid Rakkestad d. 6 Aug., dels vid Langenäs

och Askim d. 9, vid hvilket sistnämnde ställe en bataljon af

reg:tet under Major Lagerlöfs befäl med tapperhet

tillbaka-kastade de Norrmän, som försökte göra ett utfall från

brohuf-vudet vid Langenäs. Den vid tionde brigaden befintliga

bataljonen inryckte med densamma d. 1 Aug. från Morast på

norska området och deltog d. 2 Aug. i striden vid Lier, samt

derefter, under återtåget till gränsen, d. 5 Aug. i striden vid

Medskog, i hvilken bataljonen, upplöst i kedja, stod till

ven-ster om kyrkan och bron öfver Wrang-elfven samt led

betydlig förlust.

Regrtets sednaste chefer hafva varit Otto August

Malmborg från 1840, Olof Abraham Bruncrona från 1857, Johan

Menrik Rosensvärd från 1859 och Anders Theodor Wijkander

från 1864.

N:o 23. Kongl. Jemtlands Fältjägare-Corps.

Sedan Jemtland och Heijeådalen genom freden i Brömsebro

1645 tillfallit Sverige, uppsattes året derpå dels i nämnde

provinser, dels i Ångermanland och Medelpad ett komplett reg:te

på 8 kompanier och 1,200 man, hvars första chef blef Thomas

Jerfelt och hvilket än benämndes Jemtlands, än Ångermanlands

reg:te. Redan 1647 utfördes deraf 3 kompanier till Tyskland,

hvilka förmodligen lades någorstädes i garnison, fastän förf. ej

lyckats utröna hvar. Men 1648 finner man hela reg:tet i

Tyskland och så fördeladt, att 6 kompanier lågo i Wismar, 1 i

Anklam och 1 i Stettin. Det hemfördes 1649 till Sverige.

Sommaren 1655 utgick reg:tets ena brigad eller bataljon

med Konung Carl X till Polen och förlädes efter Warschaus

intagande i böijan af Sept. till lägret vid Nowydwor under

Rikstygmästaren Stenbocks befäl, men synes snart derefter hafva

följt efter hufvudhären till Krakau, ty den förekommer bland

de trupper, som bevistade belägringen (d. 15 Sept.—9 Oct.).

Samtidigt blef en Carl Sparre befälhafvare för brigaden, af

hvilken efter belägringens slut 2 kompanier förlädes såsom

garnison i den eröfrade staden. Dessa kompanier lågo sedan i

Krakau till sommaren 1657, då kommendanten Gen.-Major

Wiirtz, efter 2 månaders belägring af Österrikarne, d. 13 Aug.

kapitulerade, mot vilkor af fritt aftåg till Pommern.

Återstoden af brigaden synes sedermera hafva förenat sig med någon

annan, ty den försvinner derefter såsom sådan i armélistorna.

Carl Sparre blef redan 1655 öfverste för Helsinge reg:te.

Sommaren 1658 finner man 3 kompanier Jemtländningar såsom

garnison på skansen Diinamunde i Liffland. I Sverige hade

emellertid genom utskrifningar åren 1656 och 1657 3

kompanier blifvit uppsatta, hvilka vid danska krigets utbrott på

sommaren sistnämnde år tjenstgjorde på flottan. Reg:tschef var

härunder Per Sparre från år 1656 samt Henrik Fleming från

1658.

År 1661 förekommer Börje Skiåekta såsom reg:tets chef;

han efterföljdes år 1670 af Anders Planting Berglod. Vid

utbrottet af Carl XI:s krig med Brandenburg 1674 låg hela regrtet

under den till Gen.-Major avancerade Plantings (som han

vanligtvis kallades) befäl i Tyskland, nemligen 4 kompanier i

Wis-mar och 4 i Damm. De förstnämnda uthärdade sedermera

belägringen af Wismar hösten 1675. De sednare utrymde

hösten 1676 genom misstag Damm och drogo sig till Stettin,

hvars märkvärdiga belägring och hjeltemodiga försvar de hösten

1677 bevistade; af de 3,000 man, som vid belägringens början

i Juni utgjorde besättningen, uttågade efter kapitulationen i Jan.

1678 blott 300 man.

Genom Carl XI:s indelningsverk bestämdes, att regrtet skulle

blifva dragon-reg:te samt kallas Jemtlands dragon-regemente,

ehuru det såsom sådant aldrig blef beridet. Regrtschefer voro

under denna tid Åke Ulf sparre från 1680 och Carl Hård från

1687, samt under Carl XII:s regering Bengt Ribbing från 1704,

Michael Planting Berglod från 1710 och Reinhold Henrik Hom

från 1717. Regrtet uppbådades till tjenstgöring vid gränsen år

1700 samt 1709 och följande år, men bevistade ingen

märkligare krigshändelse förr än 1718, då det deltog i Armfelts

olyckliga tåg till Trondhjem (se ant rör. Jemtlands hästjägare).

Regrtetschefer under frihetstiden voro Jakob Svinhufmid

från 1725, Gotthard Wilhelm Marks v. Wurtemberg från 1738,

Johan Hastfehr från 1750, Henrik von Wright från 1760, Carl

Sparre från 1762, Carl Otto von Segebaden från 1763, Carl

Christian von Blixen från 1765, Carl Hjerta från 1766, Carl

Henrik Mannerheim från 1768, Fredrik Ehren svärd från 1769,

Carl Gustaf Strömschöld från 1769, Christoffer Fkeblad från

1769, Gustaf Adolf Siegroth från 1770 och Gustaf Samuel

Stjerneld från 1770. Sistnämnde år förändrades reg:tet till lätt

infanteri. År 1773 förklarade Kongl. Maj:t med anledning af

de ”lidanden” som Jemtlands (jemte Österbottens och Savolax)

reg:te genom det ständiga ombytet af Öfverstar och

Öf.-Löjt-nanter undergått, att dädanefter byten inom dessa tvenne

offi-cersgrader ej finge ingås, förrän efter minst sex års tjenstgöring

derinom vid reg:tet. Denna förordning synes dock icke länge

blifvit efterföljd, ty 1775 blef Gustaf Adolf Thorvigge reg:ts-chef, 1776 Carl Adam Waahtmeister, 1785 Lorentz Peter

Alm-felt och 1785 Adam Ludvig Lewenhaupt. År 1788 uppbådades

regrtet till tjenstgöring vid norska gränsen. I Sept. 1789

öf-verfördes det med Armfelts brigad till Nyland, för att utgöra

kustbevakning. Då armén i medlet af Oct. gick i vinterqvarter,

tilldelades reg:tet den mellersta eller Gen.-Major Hamiltons

fördelning, som hade sitt högqvarter i Peipola. I böijan af Maj

1790 detascherades reg: tet till den af delning, som d. 5 Maj

under Öfv.-Löjtn. Knorrings befäl af gick från Willikala och d. 6

anföll Ryssame vid Hirfvenkoski och dref dem derifrån.

Sedan omnämnes det ej vidare under kriget.

Reg:tschefer bl ef vo derefter Gustaf GyUengranat från 1791,

Göran Gustaf Hjerta från 1792, Johan Henrik Tavast från

1802 och Nils Gyldenstolpe från 1805. Våren 1808 tilldelades

reg:tet norra eller Bergenstråles fördelning. I Juli s. å afgick

likväl ^n svag bataljon af 322 man till vestra armén, vid hvars

tredje brigad den vistades till hösten, då den fick återvända till

Norrland. En annan del af reg:tet (omkring 300 man)

bevistade Bergenstråles misslyckade expedition till Wasa d. 25

Juni samt delade sedermera den s. k. svenska brigadens öden

och var följaktligen, under Öfv.-Löjtn. Fieandts befäl, med i

striderna vid Dunkars bro d. 11 Juli och vid Karstula d.

21 Aug., hvarefter den förenade sig med hufvudhären, som

under vintren retirerade kring Bottniska viken.

I Maj månad 1809 sammandrogs Jemtlands reg:te i

grannskapet af Hemösand för att utgöra en del af den i

Ångermanland befintliga fördelningen, öfver hvilken först Gen.-Major

Cron-stedt, derpå Gen.-Major v. Döbeln och slutligen (i Juni)

Gen.-Major Sandels förde befälet; reg:tet tilldelades nämnde

fördelnings andra eller, som den äfven kallades, svenska brigad, som

anfördes af dess chef, öfv. Gyldenstolpe, och hvilken i slutet

af Juni stötte till finska brigaden söder om öre-elf; dess båda

bataljoner anfördes då af Majorerne Gyllenskepp och Arnell.

De första dagarne af Juni gick Sandels öfver öre-elf och intog

ställning vid Hörnefors; 200 Jemtländningar under Kapten

Poignants befäl framskötos såsom förposter. D. 5 Juli på

aftonen blef Sandels med häftighet angripen af Kamenski och

efter en icke obetydlig förlust tvungen att draga sig tillbaka

söder om öre-elf. Här låg han stilla till medlet af Aug., då

han, efter erhållen kännedom om Ryssames återtåg med anled-ning af Wachtmeisters landstigning vid Ratan,

från sin gamla ställning och framträngde till Umeå, dit ban

likväl anlände för sent (

land-stigningsarmén, som samma dag åter inskeppade sig vid Ratan.

D. 22 öfverskred han Umeå-elf och framträngde till Tefteå och

Säfvar, hvarest han sedan blef stående till fredens afslutande.

År 1812 blef Johan Fredrik Eek chef för reg:tet, som 1814

formerades på 4 bataljoner, hvilka i norska fälttåget, jemte

hästjägare-sqvadronen, skulle utgöra svenska arméns elfte

brigad och försvara Jemtland. Chefer hafva sedan varit Henrik

Stjemgranal från 1817, Gustaf Abraham Peyron från 1818,

Cfustaf Adolf Koskull från 1821, Carl Henrik Gyllenhaal från

1822, Johan Fredrik Boij från 1824, Gustaf Armfelt från 1844,

Carl Adolf Filip Ström från 1853 och Carl Helmer Hampus

Mömer från 1862. År 1820 erhöll reg:tet namnet Jemdands

fältjägare-reg:te. Men genom indragning af 200 rotar 1827,

mot vakansafgift till de öfrigas understöd, samt 200 rotar

1830 till upprättande af en ny hästjägare-sqvadron, äfvensom

sedermera skeende indragningar till befälets och spelets

aflö-ning, förminskades reg:tets styrka så mycket, att ny rotering

måste ske, hvilken i sammanhang med ny indelning af

kavalleriet anbefalldes 1846 och blef fastställd 1853. Härigenom

förminskades reg:tet till en bataljon på 525 nummer, hvilken

indelades på 4 kompanier och benämndes Jemdands

fåltgägare-corps. Det härigenom disponibla befälet tilldelades samtidigt

den nybildade s. k. Kungl. Vestemorrlands bevärings-bataljon,

som erhöll nummer 29 bland arméns infanteri-corpser och

öf-ver hvilken chefen för Kongl. Jemtlands fältjägarecorps skulle

föra befälet, till dess tillgångar för en chefslön i enlighet med

K. Brefvet af d. 25 Maj 1853 blifvit anskaffade.

N:o 24. Kongl. Norra Skånska Infanteri-Regementet.

Oetta reg:te upprättades år 1812 och följande år, på så sätt,

att provinsen, som förut var extra roterad med bestämd

va-kansafgift, förband sig, genom särskild frivillig

öfverenskom-melse ocb mot befrielse från nämnde vakansafgift, att

underhålla ständigt manskap i fred, på samma sätt som det öfriga

rothållet i riket. Regitets förste chef blef Gen.-Löjtn. Georg

Carl von Döbeln. Af detsamma utfördes i Mars 1813 en

bataljon till Pommern och tilldelades sedermera svenska arméns

andra brigad under öfv. Lagerbring och första division under

Gen.-Major Posse. Bataljonen bevistade alla arméns marscher

1813 samt deltog i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och

Leipzig. Medföljde sedan till Qolstein och derifrån till

Belgien. Efter återkomsten till Sverige 1814 bevistade bataljonen

åfven norska fälttåget, under hvilket den tillhörde arméns femte

brigad under öfv. Bergenstråle och tredje fördelning under

Gen.-Löjtn. Boye. Man finner likväl ej antecknadt att den

der-under deltagit i någon strid.

Regitets öfrige chefer hafva varit i Ernst Fabian Wrede från

1816, Erik Anders Cederström från 1833, Carl Antonson Rappe

från 1852 och Claes Axel Meurling från 1860. Åt regitets

befäl, som från böljan aflönats endast med penningelöner, utsågos

och anslogos från år 1833 vissa boställen från de skånska

ka-valleri-regiteme, mot till dessa regiter lemnad kontant årlig

ersättning af statsmedel. Regitet är indeladt i norra Skåne och

består af 984 nummer, hvaraf 183 äro vakanta och indragne

till statsverket på 50 år (1816—1866).

N:o 25. Kongl. Södra Skånska Infanteri-Regementet.

Reg:tet uppsattes 1812—1817 på samma sätt och vilkor, som

norra skånska reg:tet. Dess förste chef blef Gustaf

Fredrik Reutercrona. Af detsamma utfördes i Mars 1813 en

bataljon till Pommern, och tilldelades der sedermera svenska

arméns femte brigad under Öfv. Bergenstråle, hvilken tillsammans

med en brigad Mecklenburgare utgjorde Gen.-Löjtn. E. v.

Vege-sacks division, som återigen hörde till den vid nedre Elbe

opererande Wallmodens armécorps. Bataljonen deltog i den

Vege-sackska divisionens marscher i Mecklenburg hösten 1813 samt

bevistade derunder fäktningarne vid Neu-Buchow och

Wis-mar d. 28 och 29 Aug. Följde sedermera med hufvudhären på

tåget i Qolstein och Belgien 1814, hvarefter den återvände till

Sverige. Den bevistade sedermera äfven norska fälttåget 1814

samt hörde under detsamma till sjette brigaden under Öfv.

Hedenstjerna och tredje divisionen under Gen.-Löjtn. Boye.

Man finner ej antecknadt att den under nämnde fälttåg deltog

i någon strid.

Regrtets öfrige chefer hafva varit: Mauritz Claitfelt från

1818, Carl Johan Ström från 1841, Edvard August Peyron

från 1846, Iwan Theodor Aminoffh&n 1850, Gustaf Aberg från

1855 och Axel August Thott från 1862. Af dess 1,002

nummer äro 202 sedan 1816 indragne på 50 år.

N:o 26. Kongl. Vermlands Fältjägare-Regemente.

Med anledning af Norrmännens krigsrustningar eftersommaren

1788 uppsattes i Vermland, på grund af öfverenskommelse af d.

23 Aug., en frivillig corps till gränsens försvar. Af densamma

bildades sedermera (genom Kongl. bref af d. 15 ocb 30 Juni

1792) en värfvad jägare-corps eller bataljon på 3 kompanier ä

100 man hvardera, hvilken tillsvidare skulle räknas till Nerikes

och Vermlands reg:te och hvaraf 150 man borde hållas i

ständig garnison i Carlstad. Den öfriga delen af corpsen skulle

blott sammandragas till mötena; men dess emellan fick en hvar

efter lägenhet söka sin utkomst i landsorten. Corpsens förste

chefer, hvilka hade Majors rang, voro: Fredrik Stuart från

1792 och Carl Axel von Morian från 1794. År 1796 indrogs

den ständiga garnisonen i Carlstad. År 1808 blef Elias von

Eckstedt corpsens chef. Under fälttåget mot Norge sistnämnde

år var corpsen tilldelad den af Öfv. Lejonstedt anförda första

brigaden af svenska arméns högra flygel samt utgjorde

tillsammans med Nerikes och Vermlands reg:tes jägare-divisioner en

stark jägare-bataljon på 600 man. Den deltog i fäktningen vid

Lier d. 18 April, der den under Kaptenerna Liljeströms och

Materns befäl utmärkte sig, samt i striderna vid Masterud d.

1 Maj, vid Mobäck d. 18 Maj, vid Magnor d. 19 Juli och

vid samma ställe d. 22 Sept. Bevistade äfven sedermera Georg

Adlersparres tåg till Stockholm för att afsätta Gustaf IV Adolf.

År 1810 blef Johan Anton von Matem och 1811 Johan

Jakob Holmstedt chefer för bataljonen. Sistnämnde år ökades

den (genom Kongl. bref d. 2 Oct.) med 38 man extra rotering

ur Filipstads bergslag, som dock året derpå försattes på vakans

mot afgifter, genom hvilka medel (enligt Kongl. bref af d. 4

Febr. 1812) en ny bataljon på 3 kompanier uppsattes,

hvar-efter corpsen under namn af Vermlands fältjägare organiserades

på ett reg:te å 600 man med egen chef med Öfv.-Löjtnants

(sedermera öfverstes) rang. År 1813 utfördes reg:tet till

Tyskland och tilldelades sedermera svenska arméns fjerde brigad

under öfv. Reutersköld och andra division under Gen.-Löjtn.

Sandels. Deltog i alla arméns marscher på hösten 1813 samt i

slagen vid Grossbeeren d. 23 Aug., Dennewitz d. 6 Sept.

och vid Leipzig d. 18 Oct. samt särskildt i stormningen af

staden Leipzig d. 19 Oct., vid hvilket tillfälle det mycket

utmärkte sig. Bevistade sedermera tåget till Holstein och till

Belgien 1814, der det från d. 10 Mars till d. 9 April jemte

sin brigad användes vid blokaden af fästningen Maastricht på

den högra Maas-stranden. Efter att hafva återkommit till

Sverige på sommaren samma år, tilldelades reg:tet, enligt

armélistorna, den mot Norge bestämda arméns sjunde brigad under

öfv. v. Platen och fjerde division under Gen.-Major Mörner.

Det detascherades likväl snart derefter till v. Vegesacks af

delning, hvilken de första dagarne af fälttåget inneslöt fästningen

Fredrikssten, men sedan fick marschera norrut. Regrtet

utmärkte sig mycket i fäktningen vid Rakkestad d. 6 Aug.;

dess ena bataljon gick i spetsen för åtskilliga andra trupper

öfver en bro, som var byggd framför fiendens högra flygel och

fördref honom på denna sida; den andra bataljonen stormade

under Öfv.-Löjtn. Holmstedts befäl likaledes främst öfver en

mindre bro, som var slagen midt framför fiendens front. Regitet

synes äfven hafva deltagit i fäktningen vid Trögstad d. 10

Aug.

Dess sista chefer hafva varit Josias Montgommery

Ceder-hjelm från 1816, Carl Gustaf Fleetwood från 1841, Otto

TJlf-sparre från 1844, Samuel August Sandels från 1855 och

David August Leonhard Silfverstolpe från 1859, alla med

öfverstes värdighet.

N:o 27. Kongl. Gottlands National-Beväring.

Sedan svenska flottan, genom de för densamma olyckliga

hän-delsema i finska kriget 1788—1790 och sedermera genom

Sveriges oförmåga att vidmagthålla den stora materiel, som till

nämnde krig genom utländska subsidier anskaffats, blifvit så

förminskad, att dess hittillsvarande herravälde i Östersjön,

isynnerhet mot den mägtigt uppspirande ryska flottan, med skäl

kunde sättas i fråga, blef Gottlands försvar en källa till

mångfaldigt bekymmer för svenska regeringen. Ty Gottland har vid

hvarje krig fallit i dens händer, som för tillfället beherrskat

Östersjön. Den ryska öfverraskningen i April 1808 visade

äf-ven i hvilken ständig fara ön sväfvade. Men att derstädes

alltid hålla en styrka, tillräcklig för öns försvar, skulle på ett

betänkligt sätt försvagat Sveriges egna stridskrafter, hvilka förut

knappast voro tillräckliga för landets eget värn.

Svenska regeringen föll då på den tanken att öfverlemna

öns försvar åt dess egna innevånare. I Aug. 1810 öfversändes

dåvarande Vice-Amiralen Rudolf Cederström i egenskap af

mi-litärbefälhafvare och landshöfding, för att leda öns

försvarsanstalter med anledning af det snart derefter utbrytande kriget

mot England samt om möjligt förmå befolkningen att sjelf fatta

vapnen och öfva sig i deras bruk. I Dec. 1810 reste

Cederström kring ön och lyckades öfverallt förmå den församlade

menigheten att ingå en öfverenskommelse, hvars grunddrag äro

följande.

Hvarje gottländning är krigstjenstskyldig från och med sitt

15:e (sedan 18:e) till och med sitt 50:e år samt derutöfver till det

60:e skyldig att biträda vid fältarbeten. Manskapet väljer sitt

underbefäl, nemligen en korporal för hvar 25:te och en

underofficer för hvar 50:de man; Kongl. Maj:t utnämner allt öfverbefäl.

Underbefälet är skyldigt att underkasta sig befälsöfningar samt

hvarje menig 6 dygns öfning om året, hvaraf numera hvart-

annat år kompani-exercis och hvartannat batalj ons-exercis.

Gevär och ammunition aflemnas af kronan och förvaras sedan på

eget ansvar af hvarje man; de, som ej erhålla kläder af

kronan, undfå motsvarande ersättning för de egnas slitning. Ingen

kan kommenderas utom ön. Så snart trupp är samlad står

den under gällande krigslagar, med undantag af att alla deri

förekommande kroppsstraff äro förändrade till arrest. En hvar

åtnjuter samma rättighet, som den öfriga armén, till

hedersbe-löningar för tapperhet, till ersättning och vård vid undfångna

blessyrer och till aflöning, då han är uppbådad till öns försvar.

Enligt den ursprungliga organisationen skulle Wisby stads

conscriberade formeras på 3 artillerikompanier ä 90 man, hvaraf

1 var depot- och 2 fältartilleri-kompanier, de sednare med 8

sexpundingar och 8 tolfpundingar. Allt manskap mellan 15

och 30 år skulle utgöra jägarecorpsen, som formerades på 16

kompanier ä 150 man; manskapet mellan 30 och 45 år skulle

utgöra infantericorpsen, som formerades på 20 kompanier ä

150 man, samt manskapet mellan 45 och 50 år reservcorpsen,

som blott var beväpnad med pikar och formerades på 7

kompanier ä 150 man. Den ursprungliga styrkan utgjordes af

6,781 man, hvartill kommo 800 man, som voro skyldige till

fältarbeten. På hvarje artillerikompani skulle finnas 2

subal-tern-officerare, 2 underofficerare och 6 konstaplar; på hvaije

jägarekompani 4 officerare, 3 underofficerare och 6 korporaler;

samt på hvaije infanteri- och pikförare-kompani 3 officerare, 3

underofficerare och 6 korporaler. Beväringen indelades för

öf-rigt på 5 bataljoner, hvarje bestående af 4 infanteri- och 2

jägare-kompanier.

Denna organisation har likväl undergått åtskilliga

förändringar, hvilka det likväl här skulle vara för vidlyftigt att alla

anföra. Vi vilja blott nämna, att nationalbeväringen före 1861

var indelad på 3 bataljoner, hvaraf den s. k. norra räknade 6,

den mellersta 7 och den södra 8 kompanier, samt hade 78

officerare. I följd af de ökade anslag, som af ständerna beviljades

vid riksdagen 1859—1860 har officerarnes antal kunnat ökas till

104, hvaraf 1 generalbefälhafvare, 1 artilleribefälhafvare, 4

bataljonschefer, 32 kaptener (hvaraf 3 vid artilleriet), 32 löjtnanter

och 32 underlöjtnanter (af hvilka båda grader tillsammans 7 vid

artilleriet). Corpsen är äfven sedan 1861 indelad p£ 4

bataljoner, af nvilka den norra räknar 8 kompanier, den mellersta 7kompanier, den södra 8 kompanier och Wisby bataljon 7

kompanier, hela corpsen sålunda 30 kompanier, hvartill komma 2

kompanier eller batterier artilleri. Utredningspersedlar finnas

för 8,250 man.

Chefer för Gottlands nationalbeväring, samt tillika

militär-befälhafvare och landshöfdingar på ön, hafva varit: Rudolf

Ce-derström från 1810, Leonhard Reuterskjöld från 1811, Carl

Fredrik Aschling från 1812, Jakob Cederström från 1817,

Mi-chael Silvius v. Hohenhausen från 1831, Gustaf Jakob af

Dahlström från 1849, Didrik Gfillis Bildt från 1858 och Henrik

Gustaf Wilhelm Gyllenram från 1862.

N:o 28. Kongl. Hallands Bataljon.

Våren 1813 uppsattes i Halland (genom general-ordres af d.

19 Maj) af landskapets beväringsmanskaps första klass en

sjelf-ständig beväringsbataljon af 600 man, som kallades Hallomds

låns första infanteribataljon och till hvilken kommenderades

befäl från andra reg:ter. Bataljonen tilldelades samma år

Fältmarskalken Tolls armé i Skåne. Följande år finner män en

mindre del af densamma vid norska armén. Efter krigets slut

upplöstes bataljonen. Men år 1815 fann Kongl. Maj:t för godt

att (genom Kongl. bref af d. 4 Aug.) påbjuda, att länets

beväringsmanskap skulle förses med en särskild stam af befäl,

nemligen 7 officerare och 4 underofficerare, hvilka i fred skulle

exercera beväringen och i krig vara tillgänglige för bataljonens

emottagande samt dessförutan till förekommande extra

förrättningar kunna kommenderas. Bataljonens chefer erhöllo Majors

rang, och den förste blef, 1816, Johan Otto Nanckhoff.

Sistnämnde år förordnades äfven att bataljonen, som hädanefter

benämndes helt enkelt för Hallands bataljm, tillsvidare skulle

annexeras, men ej införlifvas med Kongl. Elfsborgs reg:te; men

redan 1818 bestämdes åter, att den hädanefter skulle vara

sjelf-ständig, hvarvid det sedan förblifvit.

Dess chefer hafva sedermera varit: Florus Toll från 1824,

Patrik Adolf Lewenhaupt från 1829, Charles Emil Lewenhaupt

från 1843, Carl Arvid Virgin från 1846, Johan Anders

Berg-qvist från 1848 och Axel Cmrad Mörner från 1858.

N:o 29. Kongl. Vester-Norrlands Bevärings-Bataljon.

-----

Se N:o 23. Kongl. Jemtlands Fältjägare-Corps.