Äktenskapets etik och hygien

Sylvanus Stall

Full Text

Äktenskapets etik och hygien

Äktenskapets Etik och Hygien

Teol. D:r Sylvanus Stall

ÄKTENSKAPETS ETIK

OCH HYGIEN

MANNEN, KVINNAN OCH BARNEN

I

(VAD EN GIFT MAN BÖR VETA)

AV

Teol D:r SYLVANUS STALL

*

NY UPPLAGA MED TILLÄGG UR NYA

ÄKTENSKAPS- OCH BARNAVÅRDSLAGARNA

SAMT OM MODERSKAPSPENNING OCH MÖDRAHJÄLP

NORDISKA FÖRLAGS AKTIEBOLAGET

GÖTEBORG

GÖTEBORG 1944

ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.

INNEHÅLL:

Första avdelningen.

Mannen.

KapitelI. Det äktenskapliga livets grundlagar.

»II. Olikheter mellan könen.

»III. Olikheter mellan könen (forts.).

»IV. Mannen och hemmet.

»V. Fortplantningsdriftens inflytande på kroppen,

»VI. Återhållsamhet och måtta.

»VII. Brister och svagheter.

»VIII. Renhet och trohet.

Andra avdelningen.

Kvinnan.

KapitelIX. Bruden.

»X. Vaksamhet och omtanke å mannens sida.

»XI. Den unga hustrun och moderskapet.

»XII. Viktiga frågor rörande släktets fortplantning.

»XIII. Den blivande modern.

»XIV. Förändringar som föregå, tillhöra och

efterfölja avlelse och barnsbörd.

»XV. Förändringar, som föregå, tillhöra och

efterfölja avlelse och barnsbörd (forts.)

»XVI När barnet är fött.

Tredje avdelningen.

Barnen.

KapitelXVII. Ärftlighet.

»XVIII. Fosterlivets inflytande.

»XIX. Barndomens vård.

*

TILLÄGG.

Ur nya äktenskaps- och barnavårdslagarna samt

om moderskapspenning och mödrahjälp.

I. Om trolovning. Äktenskapslöfte Trolovningsbarn.

II. Om makars egendom.

III Skilsmässa och skilsmässoorsaker.

IV. Fosterbarn. Anmälningsskyldighet. Tillsyn. Vanvård i fosterhem eller anstalt.

V. Lag om barn utom äktenskapet. Barnets namn. Vårdnad. Underhållsskyldighet. Arvsrätt, Barnavårdsman. Fastställande av faderskap.

VI. Lag om blodundersökning i mål om barn utom äktenskap.

VII. Lag om moderskapspenning

VIII. Lag om mödrahjälp.

*

Sakregister.

FÖRFATTARENS FÖRETAL.

Under förberedelserna till detta arbete har jag

ingalunda varit blind för de svårigheter, som möta vid

behandlingen av detta ömtåliga ämne. Hade jag

företrädesvis fäst mig vid dessa svårigheter, skulle sannolikt

denna bok ej blivit skriven. Jag har dock ej kunnat

sluta till mina öron för den jämmer, för alla de uttryck

av bitter missräkning och själsångest, för de bevekande

böner om upplysning och hjälp, som från alla sidor

uppstiga ur det okunnighetens mörker, som i dessa fall

kan sägas råda i såväl slott som i koja. Med full

insikt om vikten och betydelsen av de frågor, vilka,

som det blivit sagt, »ej blott utgöra själva

medelpunkten i vårt fysiska liv, utan även väsentligt inverka på

varje individs välbefinnande, karaktärsutveckling,

levnadsbana och slutliga öde, på samma gång som de äro

av grundläggande och vital betydelse för hela samhällets

utveckling och fortfarande bestånd»; med kännedom

sålunda om det tvingande behovet av upplysning

rörande de lagar, som styra vårt fysiska liv, samt i

besittning av en sorglig erfarenhet därav, huru ofta ärligt

sökande och renhjärtade människor under strävandet

att finna kunskap om dessa det mänskliga livets

allvarligaste och djupast ingripande förhållanden till

följd av bristen på böcker, som förena verklig

sakkunskap med sedlig renhet, äro utsatta för faran att

besmittas av sådana hjälpkällor, vilka snarare dölja en

medveten avsikt att främja de lustar och orena begär,

vilka de säga sig hava för avsikt att bekämpa, har jag

gripits av känslan, att jag skulle svika min plikt mot

både Gud och människor, om jag läte mötande

svårigheter avhålla mig från vad jag ansåg vara ett viktigt

och maktpåliggande värv. Vart vi vända oss i världen,

mötas våra blickar av beklagliga följder av den över

allt rådande okunnigheten rörande dessa livsfrågor men

också av ett allt starkare framträdande krav från

skaror av sökande män och kvinnor efter kunskaper,

som skola göra dem bättre skickade att fylla den

ädlaste uppgift, som Gud förelagt dem på jorden — allt

detta fullt tillräckligt skäl till en sträng förkastelsedom

över den falska »blygsamhet», som fordrar att alla

möjliga hinder läggas i vägen för en fullständigare

kunskap i hithörande frågor med den sorgliga följd, att

många såväl män som kvinnor måste kvarbliva i en

hopplös träldom under de sexuella förvillelsernas

olycksbringande följder.

Med tanke på det allmänt kända behovet av den

undervisning, jag i efterföljande sidor på ett lättfattligt

och naturligt sätt sökt meddela, har jag gått detsamma

till mötes med något mindre oro vid hågkomsten av

alla uttryck av välvilja, som från framstående män och

kvinnor i alla världsdelar kommit mig till del.

Uppmuntrande för mig ha också varit de varma lovord,

som de redan utgivna delarna av detta »bibliotek»

erhållit från så många ansedda pressorgan inom Förenta

Staterna, England och Kanada. Icke minst har det

glatt mig att erfara, att dessa böcker redan blivit

översatta till flera främmande språk samt blivit vid

åtskilliga internationella kongresser för sedlighets- och

filantropiska syften på ett hedrande sätt omnämnda samt

kunnat vara kristna missionärer till hjälp vid deras

arbete för hedningarnas upplysning och sedliga fostran.

För ett stort antal människor är äktenskapet ej den

källa till lycka och välsignelse, vartill Gud ämnat det.

Många tusenden inträda dagligen i det äkta ståndet för

att gå till mötes lidande och elände, emedan de ej rätt

fattat Guds avsikter med äktenskapets instiftelse. De

sparsamma upplysningar, de i detta avseende lyckats

inhämta, hava endast varit så att säga resultatet av ett

blint famlande i mörker. Har man också i fysiskt

avseende lyckats undgå för hela livet menliga följder av

dessa ödesdigra missgrepp, kvarstå dock alltför ofta

andliga verkningar av en för framtida lycka

olycksbringande art. Hade blott i tid nödiga insikter stått

dessa djupt beklagansvärda varelser till buds, skulle

säkerligen även de kommit i besittning av lycka och

välsignelse. Huru sorgliga sådana resultat äro för de

enskilda, äro de dock ännu beklagligare genom sina

följder, som drabba barn, som utan skuld få lida genom

föräldrarnas okunnighet. För att rädda unga män och

kvinnor från sådana olycksbringande och ännu långt

in i framtiden verkande följder har jag påtagit mig här

föreliggande uppgift, vilken jag efter bästa förmåga

skall söka att fylla.

För att kunna draga största möjliga nytta av det

arbete, som härmed överlämnas åt allmänheten, torde

man lägga märke till, att det står i ett visst samband

med de båda förut utgivna delarna (Vad en gosse bör

veta och vad en ung man bör veta), vilka tillsammans

bilda en fortlöpande serie. Vill man erhålla en

fullständig överblick av det vidsträckta område, som

innefattar könslivets olika förhållanden samt

fortplantningsorganens ändamål, funktioner och skydd, torde

det även vara lämpligt att taga kännedom av de

arbeten, vilka bilda fortsättningen av denna serie.

Med tacksamt erkännande av det värdefulla bistånd

och understöd, som från många håll kommit mig till

del, i ödmjuk förhoppning om fortsatt medverkan av

ädla, högsinnade och varmhjärtade människor samt i

innerlig förtröstan på hjälp och välsignelse från Honom,

vars ledning jag oavlåtligt sökt, sändes alltså detta lilla

arbete ut i världen.

S. Stall.

*

FÖRSTA AVDELNINGEN

*

MANNEN

FÖRSTA KAPITLET.

Det äktenskapliga livets grundlagar.

När en ung man ingår äktenskap, finner han sig

plötsligt försatt i en helt och hållet ny värld. Huru

rikt, fullt och stort livet än förut må hava synts för

honom, har dock från detta ögonblick såväl det

närvarande som det kommande erhållit en ny betydelse med

rikare innebörd, vidgade möjligheter och ej förut anade

fröjder. För att sprida ljus och skönhet över livet samt

höja såväl mannens som kvinnans lägre väsen till

tankens, känslans och tillvarons högre rymder har Gud

sänt kärleken till människorna. Kärleken blir för

såväl man som hustru den mäktiga källa, varifrån de

städse kunna hämta nya krafter och ingivelser, som

föra mot allt högre mål. Förut inskränkte sig

mannens plikter endast till omsorgen för den egna

utkomsten, det egna välbefinnandet, men nu har han påtagit

sig nya förpliktelser och ett vida större ansvar. Nu

lever han inte längre för sig själv utan för sin hustru

och sina barn, ja, för hela släktets framtida väl. Hans

uppgift är att fortleva genom att alstra nytt liv, som

skall fortsätta hans verk här på jorden, sedan han själv

för alltid är borta. Därför berör varje hans handling

icke endast hustruns utan också hans efterkommandes

väl och ve. Kärleken måste vinna seger över

själviskheten, måste höja mannen över det egna jagets trånga

gränser och få honom att finna sin glädje i den dagliga

omsorgen för andras framtida väl.

Både hans närvarande och framtida lycka är

beroende därav, att han klart och tydligt inser sanningen,

att hans efterkommande skola bliva sådana som han

själv är. Han måste lära sig fatta innebörden av

skaldens ord:

— — — »ty alla äro vi del

av dem, som före oss levat»,

äro resultatet av föregående generationers inflytande,

resultatet av liv, som levat före oss. Vad vi äro och

hava varit fortlever i dem, som komma efter oss.

Ansvaret är därför fruktansvärt stort och allvarligt. Men

tvenne besläktade själars förening i ett lyckligt

äktenskap är också det skönaste och mest

välsignelsebringande av alla jordiska förhållanden. En sådan förening

motsvarar våra innersta behov och skänker det högsta

mått av lycka, som kan komma dödliga jordevarelser

till del. Man och hustru, föräldrar och barn, hem och

fosterland äro ord, som sammanfatta allt för våra

hjärtan kärt och dyrbart, ja, själva livets kärna och

medelpunkt.

Den underbara makt, som drager män och kvinnor

till varandra i kärlek och förenar dem i lyckliga

äktenskap, utstrålar ett ljuvt och värmande inflytande, som

skänker liv och kraft åt alla själens renaste, högsta

och mest osjälviska syften. Detta inflytande förädlar,

utvecklar och fullkomnar även de rikast utrustade

naturer. De starkaste band, som hålla mänskligheten fast

vid allt högt och heligt, knytas. Behålles sinnet rent,

karaktären obefläckad och livet oberört av samhällets

laster, är ingalunda fortplantningsdriften i denna vår

varelses hemliga vagga fördömlig utan framgår därur

som en mäktig erövrare, som väcker den manliga

naturens bästa krafter till ökat liv och verksamhet på

alla områden. Ny betydelse och nya mål givas åt hans

strävanden. Hans fantasi livas, och hans viljekraft

och begåvning stegras till utförande av världens största

och mest betydande livsgärningar inom konstens,

litteraturens, vetenskapens eller människokärlekens

områden, ja, över allt där det gäller att främja

mänsklighetens förädling, upplysning och allmänna välfärd.

Vid den alstrande kraftens uppvaknande till liv

kläda sig fälten i grönska, utveckla blommorna sin

skönhet och sprida sin vällukt, ikläda sig fåglarna sin

allra vackraste och färgrikaste fjäderskrud samt

kvittra sina ljuvaste sånger, ja, alla dessa tusen sjungande

röster, som under vårens härliga tid liva tystnaden i

skog och mark, äro lika många uttryck av kärlek.

Denna allt behärskande, gudaingivna känsla har givit

upphovet åt människans kärlek till form, skönhet och

harmoni, till poesiens rytm och musikens välljud. Från

denna känsla härleder sig också själva förmågan att

fatta och njuta av allt, som är ljuvt, älskligt och

beundransvärt på denna jord.

Denna själsrörelse har en underbar förmåga att

skänka ökad styrka åt alla våra förmögenheter, att

upphöja, förädla och omgestalta hela vår varelse samt

göra vår jordiska tillvaro till en alltjämt fortgående

utveckling till den fulländning, som först i ett annat

liv kan helt uppnås.

Fastän det är tydligt, att denna den starkaste av

alla de drifter, som skaparen nedlagt i

människonaturen, bör tyglas och behärskas, till dess alla yttre

förhållanden av ekonomisk, social och religiös natur

kunna medgiva dess tillfredsställande, måste det dock

erkännas, att vid en viss tidpunkt i vårt liv den ger

sig med omisskännlig styrka till känna. Det är

visserligen Guds mening, att förnuftet skall härska över

lidelserna, och att de till könslivet hörande kraven

skola vika för andra högre hänsyn och plikter, men han

har ock i sin stora vishet ordnat så, att dessa känslor,

som så omgestaltande ingripa i vårt innersta väsen,

skola vara starka och tvingande. Vore de icke

tillräckligt starka att övervinna alla betänkligheter, skulle

kanske näppeligen någon, som hade full kännedom om

de faror, för vilka han utsätter sig, vilja påtaga sig

det ansvar, de bekymmer, de ökade utgifter och de

vittomfattande förpliktelser av varjehanda slag, som äro

så intimt förenade med det viktiga steg, som tages, då

tvenne människor besluta förena sina öden för livet.

Vilken kvinna skulle för övrigt av fri vilja påtaga

sig en makas och moders ansvarsfulla plikter och

prövningar, om icke dessa känslor och själsrörelser vore

drivkraften? Med rätta kan det väl sägas, att om

mannen måste vara beredd på att offra och lida

mycket, gäller detta i ännu högre grad om kvinnan. Vilken

kvinna skulle väl utan en mäktig, överväldigande

känsla vilja lägga hela sin framtid, sitt livs lycka i en mans

händer? Skulle hon, om ej denna allt behärskande

makt funnes, vilja utsätta sig för moderskapets

lidanden och faror för att ej tala om faran att vid mannens

död bli lämnad hjälplös med sina värnlösa små?

Den make, som i äktenskapet eftersträvar den högsta

och renaste lycka, behöver ingalunda undertrycka sin

sinnliga natur eller förneka dess krav på

tillfredsställelse. Dock måste han komma ihåg att underordna

sina drifter den sedliga känslans och förnuftets ledning

samt framför allt taga hänsyn till hustruns rättigheter,

välbefinnande och önskningar. Om han betraktar

äktenskapet som en täckmantel för tillfredsställandet

av otyglade begär, som ett legaliserande av annars

otillåtna utsvävningar, är han från första början dömd

till missräkning och elände. Har otyglad lidelse fått

ta herraväldet, där kärleken enligt Guds vilja skall vara

den enda rådande, är steget inte långt till en laglöshet,

som ödelägger både hjärta, hem och liv. Den lusta,

som tilltvingar sig njutning för ögonblicket, kan aldrig

bli källa till varaktiga fröjder och välsignelse. Denna

är förbehållen dem, vilka ledas av kärlek och förnuft i

förening.

Att lära sig fatta kärleken i dess djupa och

oskiljaktiga samband med könslivet utan att förbise dess

högre, gudomliga, mera ideella uppgift, att förstå hela

vidden av dess makt och skönhet och att frigöra den

från all smuts och råhet, varmed den av orena sinnen så

ofta oskönats, borde vara varje rättänkande mans och

kvinnas oavvisliga plikt. Att framställa dessa i vår

natur så djupt rotade drifter och begär i deras

förhållande till den enskilda individens och släktets

utvecklingsmöjligheter, att rädda ett av livets allra heligaste

förhållanden från skam och förnedring, att avväpna

och avsätta den fräcka sinnlighet, som så ofta får intaga

högsätet och lyckas under kärlekens namn, samt att

åter »upprätta den sanna kärleken, strålande av ljus

och renhet, på sin tron», för att därigenom bringa

glädje, frälsning och välsignelse till många tusenden

må vara vår strävan men även stolthet.

ANDRA KAPITLET

Olikheter mellan könen.

Om och på vad sätt det ena könet är det andra

överlägset torde vara en lika svårlöst som överflödig fråga.

På samma gång det kan påstås, att de ömsesidigt äro

varandra överlägsna på de områden, som särskilt blivit

dem av naturen anvisade, kan det i andra fall ej bli

tal om överlägsenhet. Verkliga förhållandet uttryckes

kanhända bäst genom en anekdot, som berättas om

president Lincoln. En dag förärades han två

förträffliga hattar av tvenne konkurrerande hattmakare.

Presidenten ville uttala sin belåtenhet över båda de

utmärkta arbetena utan att framhålla den ene

tillverkaren på den andres bekostnad. Samtidigt som han

tackade för gåvorna, yttrade han med sin säregna

snarfyndighet: »Mina herrar, edra hattar överglänsa

varandra inbördes.» Så kan man ock säga, att mannen

och kvinnan överträffa varandra inbördes. Mannen

står främst på den plats, vartill han blivit danad, och

kvinnan främst på den, som naturen anvisat henne.

Den gudomliga vishet, som röjer sig i de egenskaper,

varmed man som kvinna utrustats för det värv, de fått,

sig anförtrott, är väl värd att studeras och begrundas.

En klar uppfattning i detta avseende skall visa sig äga

den största förmågan att undanröja många av de

missförstånd och slitningar, vilka tyvärr alltför ofta

förbittra den äktenskapliga samlevnaden.

Att ingen kan sägas stå över den andra, utan att de

strängt taget utgöra delar av ett fullständigt helt, och

att deras förening är ett ofrånkomligt villkor för det

helas bestånd och slutliga fulländning, torde man

kanske allra bäst få en föreställning om genom att

studera deras olikheter. I ett lyckligt och harmoniskt

äktenskap böra dessa olikheter komplettera varandra

och på så sätt bidraga till den fullkomliga

sammansmältning, i vilken »de tu bliva ett».

Låt oss nu litet närmare betrakta de viktigaste av

dessa olikheter.

Beträffande kroppslängden är kvinnan i allmänhet

kortare än mannen. I Förenta Staterna är

medellängden för män omkring 5 fot 8 tum (eng. mått) och

kroppsvikten omkring 80 kg. Kvinnans längd är

omkring 5 fot 3 tum och medelvikt omkring 60 kg. En

normalt utvecklad man är bred över skuldrorna men

smal över höfterna, varemot kvinnorna åter ha ringare

skulderbredd och större höftvidd. Kvinnans skuldror

äro välvda bakåt, varigenom bröstkorgen får ett större

djup. Hennes nyckelben äro kortare, varför en kvinna

aldrig kan tävla med mannen i att kasta t. ex. sten eller

boll. Hos mannen framträda de särskilda musklerna

med skarpa konturer, medan hos kvinnorna dessa

konturer, även om musklerna äro aldrig så väl

utbildade, döljas av det fett- och bindvävslager, som

utfyller alla håligheter och avrundar kantigheterna, vilket

skänker hennes gestalt dess säregna skönhet och behag.

Mannen har större muskelstyrka, men kvinnan äger

större motståndskraft. Kvinnans benbyggnad är

spädare och har finare former än mannens, dess utskott och

ojämnheter framträda ej så skarpt, och ledgångarna äro

bättre skyddade. Huvudskålen är mindre och dess ben

tunnare. Bröstbenet (Sternum) är kortare och

avplattat samt nyckelbenen (Clavicula) mera krökta och

kortare. Mannens röst är grövre, kvinnans mildare och

mera välljudande. Hennes hals är längre, hud finare,

hårväxt mindre utbredd men yppigare än hos mannen.

Vad beträffar skillnaden i benbyggnaden mellan

könen ligger den största olikheten i bäckenet (Pelvis).

Dess byggnad är hos mannen endast avsedd att vara

ett fast underlag för rörelseförmågan, då hos kvinnan

åter denna benskål dessutom har ett ändamål av

särskild betydelse. Höftbenen utgöra hos kvinnan bägge

kroppssidornas mest framskjutande partier, från vilka

bäckenet sluttar nedåt och framsidan bildar en

jämförelsevis trång öppning, vilken ovantill begränsas av

den s. k. »Blygdbågen», som hos kvinnan bildar en

trubbigare vinkel än hos mannen. Denna byggnad

hos det kvinnliga bäckenet gör hennes kropp i stånd

att bliva så att säga den första vaggan för hennes barn

samt en ny varelses obehindrade övergång till den

yttre världen. Från begynnelsen har sålunda

Skaparen berett kvinnan för moderskapet så att hon kan

uthärda bärandet av en tung börda och på samma gång

ge skydd åt det liv, som gömmes i hennes inre.

I fysiskt avseende äger kvinnan sålunda alla

förutsättningar att med lätthet fylla sin bestämmelse enligt

den gudomliga planen. Däremot tyder hennes

kroppsbyggnad, byggnaden av hennes ledgångar och den

relativa svagheten i musklerna på hennes beroende av

mannen, vilken Skaparen i sin vishet genom särskilda

fysiska egenskaper gjort lämplig att skydda och

försvara kvinnan. Hans mera oförskräckta uppsyn, hans

kraftiga muskelutveckling och hans skulderblad visa

oss på det tydligaste Skaparens avsikter.

Även i intellektuellt avseende äro man och kvinna

var och en å sin sida bäst utrustade för de särskilda

plikter och ansvarsfulla värv, som livet ålagt dem.

Mannen är mera betänksam och logisk vid fattande

av sina beslut, varemot kvinnan kan komma till samma

resultat på betydligt kortare tid genom sin förmåga

av intuition. Fastän kvinnan visst icke saknar

förmåga att draga logiska slutsatser, måste man dock

erkänna, att hon ofta ej ger sig tid härtill utan tager sin

tillflykt till en försäkran, att hon »känner, att det är

så eller så, att hon är säker på att hon har rätt» o. s. v.

Lätt inser man sålunda att även i intellektuellt

hänseende kompletterar mannen och kvinnan varandra.

När båda var på sin väg komma till samma slutsats

styrka de även varandra i andligt avseende. Medan

mannen antagligen skulle föredraga sin egen metod,

är det troligt att kvinnorna skulle sätta högre värde

på sitt köns omedelbara uppfattning. Vilken, som än

komme att fälla utslaget för sitt köns intellektuella

överlägsenhet, för detta osökt tanken till ett fall, då

tvenne personer lågo i process med varandra, och den

ene av dem åtog sig att vara skiljedomare samt

avgjorde målet till egen förmån och motpartens skada.

Kvinnans nervsystem är känsligare och ömtåligare

än mannens. Denna större känslighet gör henne mera

mottaglig för intryck, varför hon också blir mera

känslig för både glädje och smärta, på samma gång hon

känner vedervilja för all råhet och all låghet.

Mannens glädjeämnen kanske helt och hållet sakna värde

för henne, varemot hon i kärlek till hemmet och

omsorgen om dess trevnad, i kärlek till sina barn, i intresse

för litteratur, konst, musik, i religiös känsla ofta når

betydligt högre än mannen. Denna regel har endast

få undantag.

I trots av hennes finare sensationer har kvinnan

blivit begåvad med en större förmåga att uthärda plågor.

Skulle vi försöka förneka denna kvinnans större

känslighet och motståndskraft, måste vi låtsa okunnighet

om den förening av mod och tålamod, varmed hon

underkastar sig och tåligt uthärdar moderskapets

smärtor och faror — smärtor, om vilka, efter kvinnans

egen utsago, männen ej kunna göra sig den avlägsnaste

föreställning.

Andra mindre märkbara skiljaktigheter för den

ytlige betraktaren finnas. Icke desto mindre verkliga

och viktiga äro de för dem, som sökt erhålla en inblick

i Skaparens underbart visa anordningar samt sträva

att genom förvärvandet av nödiga kunskaper försäkra

sig om den lycka, som är avsedd att uppnås av

tänkande män och kvinnor.

De medfödda skiftningarna i temperament och

karaktär bleve för oss lättare att förstå, om vi

förskaffade oss kunskaper genom en mikroskopisk

undersökning av den manliga säden (Sperma) och det kvinnliga

ägget (Ovum). Dessa för vardera könet egendomliga

olikheter existera ej endast i inbillningen, utan de

tillhöra deras innersta väsen och tjäna till att tydliggöra

den allvise Skaparens plan och avsikter. Sträva vi

allvarligt efter att söka utforska dessa karakteristiska

kännemärken i sitt sammanhang, kunna vi i någon

mån bilda oss en uppfattning om huru dessa

individuella olikheter i hög grad bidraga till välsignelse och

gagn för båda parterna.

Vad som vid fortplantningsprocessen utgör moderns

bidrag till det nya liv, som alstras, är ägget. Varje

form av liv här på jorden har sin första början i ett

frö eller ägg, vilka äro olika namn för samma sak.

Hos lägre livsformer, såsom hos växterna, bildas ägget

på ytan, medan det hos högre, t. ex. hos fåglarna,

bildas inne i kroppen, varefter det efter vunnen mognad

utdrives för att ruvas i boet, tills ungarna blivit nog

utvecklade att genombryta skalet. I de högsta

livsformerna uppnår ägget sin mognad i en avdelning av

moderns kropp, vilken kallas Ovariet (äggstocken).

Hos kvinnan har ett ägg vid slutet av en period på 28

dygn uppnått mognad inom äggstocken och utträder

i ett rör (Tuba), varigenom det sedan fortskaffas vidare

till livmodern, där det sedan stannar någon tid i

avvaktan på tillfälle att mottaga det manliga element,

som kallas Spermatozoer. Kvinnans ägg äro så små,

att det skulle behövas 240 stycken lagda sida vid sida

för att täcka en längd av en tum. Spermatozoen har

så obetydlig storlek, att den ej kan upptäckas med

obeväpnat öga. Betrakta vi den under mikroskopet,

skola vi finna, att den till formen liknar en grodunge.

Dessa spermatozoer äro ytterst livliga och röra sig i

en vätska, som avsöndras från de manliga

fortplantningsorganen och kallas sädesvätska (Lemen).

Observera vi nu de utmärkande egenskaperna hos ägget

och spermatozoen, skola vi till vår överraskning finna

samma skiljaktigheter som utgöra kännemärken för

mannen och kvinnan under hela livet.

Under passagen genom tuban är ägget passivt,

d. v. s. flyttar sig framåt, ej genom egen livskraft

utan genom tubans egna rörelser, på samma sätt som

en tugga genom matstrupens rörelse pressas ned i

magen. Ägget saknar sålunda förmåga att

självständigt röra sig. Det är passivt.

Spermatozoerna bete sig annorlunda. Alldeles som

grodungar röra sig i vattnet eller småfisk simmar

omkring i en damm, fara de omkring i sädesvätskan

med stor hastighet, och när de överförts till det inre

av kvinnans kropp, behålla de små sädesdjuren sin

rörelseförmåga och fortskaffa sig till den övre delen av

slidan (Vagina), varifrån de sedermera söka sig in

i livmodern. Här fortfara de att sväva omkring, tills

de påträffa ett ägg, som de så ivrigt eftersöka. Har

nu icke ägget kommit in i livmoderkaviteten,

kvarstanna de här några dagar i avvaktan härpå, eller ock

finna de vägen till ett av de fallopiska rören, som bilda

ovariernas avloppskanaler, men de kunna ock i sitt

sökande efter ägget tränga sig ända fram till själva

ovariet. Av dessa otydliga smådjur, mätande i längd

0,05 millimeter, skulle behövas många hundra för att,

lagda sida vid sida, betäcka en enda tums längd; de

förekomma i så stort antal, att flera hundra finnas i

en endra droppe sädesvätska, och dock behövs blott

ett enda sådant för att befrukta ägget och ge upphov

till ett nytt liv.

Medan ägget sålunda är »vilande», utmärker sig den

manliga säden genom den största verksamhetsdrift och

stor drivkraft. D:r Napheys skriver: »Den avsöndrade

vätskan hade fått frysa och under 4 dygn hållits vid

en temperatur av +0°, men när den sedan upptinades

voro dessa smådjur lika livskraftiga som förut». I

sitt intressanta arbete »Live and Love» (Liv och

kärlek) säger Margaret Warner Marley: »Under

mikroskopet har man sett dessa livliga varelser i hastig rörelse

omkring ett ägg, tills en av dem lyckats tränga in och

försvinna i äggets substans men ej att förintas, ty,

som vi veta, har denna oförklarliga förening till följd

uppkomsten av en ny varelse, olik men ändå lik båda

föräldrarna.»

Den större aktivitet som tillhör sperman, gör sig

också gällande vid ett barns födelse. Läkarna ha

meddelat, att pulsen hos ett nyfött barn av mankön har

2 à 3 gånger så stor hastighet som hos ett barn av

kvinnligt kön. Likaså karakteriseras den manliga

kroppens vävnader av större aktivitet icke endast hos

människan utan även hos alla skapade varelser.

Beståndsdelarna hos vävnaderna visa större benägenhet att

förändra sig hos hannar än hos honor. I varje

kroppens fiber representerar honan lugn och ro, medan

hannen ådagalägger handlingskraft.

Då alltså de könsegenskaper, som utmärka

mankönet, antagas ha en högre grad av livlighet, en

kraftigare kroppsbyggnad och en mera utvecklad

muskulatur, skulle man vänta att den manliga livsenergien

skulle vara större än kvinnans. Så är dock ingalunda

fallet. Auktoriteter påstå, att det födes omkring 5 %

fler gossar än flickor, men vid 5 års ålder äro flera

flickor i livet än gossar.

Vad som är ägnat att väcka ännu större förvåning,

är det faktiska förhållandet att den beräknade

livslängden är större för kvinnor än för män. Vid en

undersökning av mantalsförteckningar skall man ock

finna, att i de högre åldersklasserna äro kvinnorna

betydligt talrikare.

Den borgerliga lagen erkänner också den kvinnliga

naturens mera passiva egenskaper genom att betrakta

mannen såsom ensam brottslig i rättsmål, som röra

otukt och barnuppfostran. I det den allmänna

meningen i detta fall fördömer kvinnan och har föga

överseende med dem, dömer strafflagen männen.

TREDJE KAPITLET.

Olikheter mellan könen.

(Fortsättning.)

De i föregående kapitel påvisade skiljaktigheterna i

temperament och naturanlag mellan könen utgöra blott

ett nytt bevis på Skaparens oändliga vishet,

varigenom allt danats för sin särskilda uppgift. Ingen

tänkande människa torde kunna förbise de fördelar, som

därav härflyta. Longfellow har i sin dikt »Hiawatha»

uttryckt detta med orden;

»Vad strängen är för bågen,

det kvinnan är för mannen.

Han böjer och dock lyder,

hon drager och dock följer:

Sitt ändamål de båda

först fylla i förening.»

Så inom samhället som i familjen kan kvinnan anses

vara den centripetala kraften - det sammanhållande,

förenande och tilldragande elementet, vilket i såväl

trängre som vidare kretsar motverkar benägenheten

för splittring och kaotisk anda. Mannen kan däremot

sägas vara det mänskliga livets centrifugalkraft. Det

kraftfulla i hans natur är ägnat att verka utåt. Hans

uppgift är att liksom vara en tyngdpunkt mot den

naturlag, enligt vilket allt eljest skall dragas inåt mot

en given punkt där ett fullkomligt stillastående skulle

inträda. Kvinnan är ett skydd för samhällslivets

lugna och lagbundna utveckling, under det mannen

räddar det från stillaståendets fördärvbringande

verkningar. Bådas ömsesidiga inflytande äro nödvändiga

för samhällslivets harmoniska utveckling. Utövade ej

det manliga temperamentet inskränkning på den

kvinnliga konservatismen, skulle resultatet av det hela bli

ett fullkomligt stillastående, som innebure stagnation

och död. Överlämnades däremot mannens mera

dådkraftiga och utåtvända temperament åt sig själv,

komme detta att medföra ständig oro och osäkerhet,

ja, kanhända kaotisk förvirring. Liksom i naturen de

centrifugala och centripetala krafterna motväga

varandra och åstadkomma den jämvikt, som förmår

himlakropparna att röra sig i bestämda banor, så verka

också mannens och kvinnans inflytande på varandra

för att såväl inom familj som samhälle betrygga

jämvikten. På samma gång de äro varandra motsatta,

äro de bägge lika nödvändiga och likvärdiga för det

helas bestånd. De äro ömsesidigt oumbärliga för

varandras harmoniska utveckling, i det de inbördes

komplettera varandra.

Resultatet av mannens och kvinnans välgörande

inflytande på varandra bliva vi understundom i tillfälle

att iakttaga hos gamla äkta par, som under ett långt

liv levat samman i endräkt och lycka. År efter år

ha de varit underkastade varandras inflytande och

omdanats så, att de allt mera likna varandra till

gestalt, drag och ansiktsuttryck. Deras åsikter och

omdömen ha sammanjämkats, sa att till slut den yttre

likheten även motsvaras av en inre. Att de levat i

samma omgivning, andats samma luft, livnärt sig av

samma föda, gemensamt delat fröjder och sorger, lett

och gråtit tillsammans samt varit underkastade samma

ombildande inverkan av gemensamma livsvillkor har

varit en medverkande orsak till denna likhet, men

under årens lopp har också genom den ömsesidiga inverkan,

de utövat på varandra, var och en av dem förlorat

en del av sin ursprungliga personlighet och tillägnat

sig något av den andras individuella skaplynne. Deras

förening har varit en oavlåtlig strävan att vinna

fullständig sammansättning.

Också i avseende på de religiösa anlagen råder en

anmärkningsvärd olikhet mellan man och kvinna.

Kvinnorna torde nog i allmänhet få anses mera

mottagliga för religiösa lärdomar, mera känsliga för dess

inflytande, liksom de av naturen äro mera benägna

att lyssna till mästarens bud och följa i hans fotspår.

Detta är naturligtvis en lycka icke mindre för henne

själv än för samhället. Ägde hon inte detta större

religiösa behov, skulle fara råda, att hennes husliga

omsorger, som hon också måste ägna sig åt även på

den så kallade »vilodagen», skulle bli anledning till att

hon försjönke i religiös indifferentism, vilket vore

ödesdigert både för henne själv och hennes omgivning. Den

större moraliska kraft, hon således känner sig manad

att utveckla, torde ha ingivits henne för att sätta henne

i stånd att övervinna alla de svårigheter, som söka

hindra hennes andliga tillväxt. Då härtill kommer,

att hon under utövandet av en makas och moders

plikter kanske under månader måste vaka vid en

sjukbädd eller ägna alla sina krafter åt vården av ett

hjälplöst barn, skulle ett stort antal kvinnor förfalla till den

vanan att aldrig deltaga i den härliga gemensamma

gudstjänsten, om ej hennes religiösa läggning vore av

så bestämd och fordrande natur, att dess krav ej låta

sig förbises.

Taga vi i betraktande det faktum, att barnens

moraliska och religiösa uppfostran i främsta rummet åligger

modern, behövs det icke mycken eftertanke för att

inse de vådliga följder, som skulle uppstå, om ej

kvinnan vore utrustad med tillräcklig kraft att övervinna

alla de hinder, som sträva efter att draga människorna

från pliktens och rättfärdighetens väg. Visserligen

påträffas också mödrar, som sakna moralisk och religiös

ansvarskänsla och på grund härav visa sig fullkomligt

odugliga att leda sina barns uppfostran, men detta

är undantag. Dessa undantagsfall äro dock fullt

tillräckliga att visa, hurudant tillståndet skulle bliva i

hem, kyrka och samhälle, om ej kvinnan blivit

utrustad med starkare moralisk känsla och större

religiöst behov än mannen. Just intensiteten i hennes

mera etiskt anlagda karaktär gör kvinnan skapad till

att upprätthålla det religiösa elementet i hela dess

vikt och betydelse. Verkningarna härav spåras också

icke endast hos barnen utan mången gång även hos

maken.

Alltså äro de intellektuella och moraliska olikheterna

hos mannen och kvinnan lika väsentliga för deras

karaktärsutveckling, som de fysiska och sexuella

skiljaktigheterna äro oundgängligen nödvändiga för

ingående av den förening, i vilken »de tu varda ett» i och

genom ett barn, som är avlat av fadern och framfött

av modern.

Detta ömsesidiga inflytande, som båda könen utöva

på varandra till åstadkommande av omdaning till vinst

å bägge sidor, bär tydligen spår både i nationernas och

familjens liv. Förträffligt har denna tanke framställts

av Margaret Warner Marley i hennes bok »Live and

Love»: »Såväl i lägre varelser som i de vilda folkens

liv får samfundet en prägel, som närmar sig den

manliga typen, den är självisk, egoistisk, ostadig och

ombytlig. En hjord av bufflar strövar omkring för att

finna bete och vatten under hänsynslösa anfall mot var

fiende, som kommer i dess väg. Vilda folkstammar

föra vanligen ett kringströvande liv. Var än de slå

ned sina bopålar, äro de i regeln hemfallna åt strider

med sina grannar samt utsatta för faran att

underkuvas, helt och hållet utrotas genom att uppgå i det

segrande folket eller tvingas att draga vidare.

Under det de yttre förhållandena hos vilda folkslag arta

sig på detta sätt, närmar sig ett sådant samfund i

sin inre organisation huvudsakligen den kvinnliga

typen. Dess levnadsvillkor äro enkla, bestående från

lång tid tillbaka och ej lätt underkastade förändringar.

Inga nya uppfinningar göras, och intet sammansatt

statsväsen utvecklas».

Hos mera civiliserade folk framträda andra

egenskaper. Samhället tillägnar sig alltmer de bästa

egenskaper, som tillhöra den kvinnliga typen. Det blir

alltmera beständigt och ej så ofta underkastat yttre

förändringar. Det föredrager fred framför strid och blir

alltmer lugnat, arbetande och altruistiskt.

I samma mån dessa yttre skiljaktigheter bli

skönjbara, äga motsvarande förändringar rum i nationernas

inre liv. Den framåtskridande civilisationen strävar

att allt mer och mer närma den kvinnliga typen till

den manliga. Ständiga förbättringar och uppfinningar

bidraga oavbrutet till förändring av bestående

förhållanden. Visserligen är den nationella

självständigheten stadfäst, men individens tillvaro fordrar en så

mycket hårdare kamp. Striden mellan kapital och

arbete tilltager i styrka, och den personliga energiens

ansträngningar inrikta sig på att förvärva och behålla

anseende oeh verksamhetsområde, rikedom och makt.

I samma mån som samhället sålunda närmar sig den

kvinnliga typen och befriar sig från sina mindre

prisvärda uttryck för manlighet, får det en mildare

karaktär, i det en del kantigheter slipas av, stridslystnaden

försvinner, men dådkraften inriktar sig på ädlare

uppgifter. Genom dessa förändringar har dock

samhället på intet vis förlorat alla sina manliga egenskaper.

Det befriar sig blott från de mindre värdefulla och

framträder i en ny och ädlare gestalt.

Miss Marley yttrar vidare i det ovan citerade

arbetet: »Åtskilliga förändringar, som utmärka det mera

utvecklade samhället, äro naturligtvis i lika hög grad

betecknande för de individer, som bilda detsamma.

Skillnaden mellan könen framträder mindre skarpt.

Männen visa möjligen en övervägande benägenhet för

de karaktärsdrag man vant sig att betrakta som

manliga, nämligen en större egoism, ombytlighet och

verksamhet, men dessa egenskaper hava blivit mindre

framträdande, blivit, om jag så får säga, förkvinnligade.

Den högsta mänskliga typ förenar också mannens

och kvinnans bästa egenskaper. Så har

stridslystnaden ändrats till moraliskt mod, benägenheten för

ombyte tagit sig uttryck i en stegrad intellektuell

verksamhet, rörligheten och den rastlösa oron blivit

en drivande kraft till de märkligaste uppfinningar och

upptäckter.

På samma gång modig och mild, stark och öm,

uppfinningsrik och ihärdig har denna rikast

utvecklade manliga typ de kvinnliga egenskaper, som den

fått i arv, att tacka för sin överlägsenhet.

Hos den bäst utvecklade kvinnotypen hava de bästa

manliga egenskaper smält samman med de bästa

kvinnliga. Behovet av hängiven självuppoffring har

t. ex. genom en större omdömeskraft förvandlats

till välgörande altruism. Den konservativa trögheten

har minskats och utgör ej längre ett hinder för andligt

framåtskridande. Längtan efter ombyte har stegrats,

och det negativa skaplynnet visar framsteg i positiv

riktning. Genom den tilltagande civilisationen har

kvinnans mod, uppfinningsrikhet och intelligens högst

väsentligt ökats. Till följd av hennes

framåtskridande i självutveckling har hennes underkastelse

under mannens vilja minskats. Nu intager hon sin

plats vid mannens sida som hans jämlike, som hans

felande hälft, utan vilken hans liv blir ofullständigt.

Detta gemensamma utbyte av varandras bästa

egenskaper kan ej innebära de båda könens

sammansmältande till ett. Könsskillnaden och den därmed

sammanhängande dragningskraften, som könen utöva

på varandra, kan ej utplånas. Nej, det betyder något

helt annat. Det betyder, att mannen höjes genom

utveckling av hans manliga egenskaper till deras högsta

och ädlaste möjligheter, höjes till en värdighet och

förfining, som dittills varit honom främmande. Å

andra sidan betyder det kvinnans höjande genom

utveckling av hennes kvinnliga egenskaper till deras

högsta möjligheter samt kvinnlighetens riktande med

ökad styrka samt en mera vittomfattande och djupare

sympati, innerligare värme och ädlare behag.

De båda könen ingå en andlig förening, som ger

upphov åt en ny man med de manliga egenskaperna

utvecklade till högsta fulländning och riktade genom

upptagande av de ädlaste kvinnliga, och åt en ny

kvinna med alla sina egendomligheter, som förut

varit förbehållna den manliga vetgirigheten och

verksamhetslusten.»

I detta sammanhang vill jag begagna tillfället att i

korthet yttra några ord om betydelsen av äkta makars

olika lynne i sexuellt avseende. Fastän detta kapitel

visserligen icke är avsett att avhandla de olika

skiftningarna härutinnan, torde det ändock vara rätta

platsen att framhålla, att sådana skiljaktigheter

verkligen existera samt framhålla deras både välgörande

och på flera områden märkbara verkningar.

Den aktiva tendensen hos mannens säd och

nossioiteten hos det kvinnliga ägget utgöra särskiljande

kännemärken för de båda könen under hela deras liv.

Spermatozoernas större rörlighet, den redan vid födelsen

kraftigare pulsverksamheten som utmärker barn av

mankön, gossens livligare lynne, hans behov att springa

och klättra samt föra ett rörligt och verksamt liv

äro egenskaper, som icke blott äro betecknande för

gossen och den utvecklade mannen utan också ha

inflytande på hans äktenskapliga förhållanden.

I de allra flesta fall spelar nog mannen den sexuellt

aktiva rollen inom äktenskapet. Att hustrun av egen

drift söker framkalla mannens intimare

ömhetsbetygelser, hör nog till sällsyntheterna. Ofta äro dessa

för henne tämligen likgiltiga, ja, stundom till och med

motbjudande. Med maken är däremot förhållandet

helt annorlunda, så länge han är vid full hälsa. Även

här visar sig naturens ändamålsenlighet. Skulle

kvinnan drivas av samma erotiska tendens som

mannen, vore fara å färde, att den manliga alstringskraften,

kallad för ofta till verksamhet, antingen skulle helt

och hållet förlamas eller i så hög grad försvagas, att

släktet därigenom bleve såväl andligen som kroppsligen

förkrympt. Den passivitet i berörda hänseende, vilken

kännetecknar hustrun, är sålunda det verksammaste

skyddet för maken och utgör en källa till mångfaldig

välsignelse för deras avkomma.

Men å andra sidan torde det nog också vara till

hustruns eget bästa, att hennes passivitet och

likgiltighet livas av mannens starkare begär, på samma gång

hennes återhållande passivitet blir honom till

skyddsvärn och säkerhet. Sålunda medför var och en av

makarna i äktenskapet böjelser och behov, som lända

till båtnad för dem båda.

Kände och tillämpade män och hustrur dessa

grundsanningar, så skulle de flesta anledningar till de tvister,

som nu så ofta fördärva den äktenskapliga lyckan och

förbittra livet, alldeles bortfalla och helt försvinna.

Kunde båda parterna i lika hög grad inse och erkänna

tillvaron av dessa skiljaktigheter samt med glädje

underkasta sig den andres omdanande inflytande,

såsom naturen har avsett, skulle oändligt mycket av

det missförstånd, som nu härjar och ödelägger så

många tusen hem och liv, försvinna från jorden samt

lämna rum för lycka och välsignelse och sålunda

återskänka människorna en stor del av det förlorade

paradiset.

Innan jag avslutar kapitlet om de

könsskiljaktigheter, varigenom de båda könen komplettera varandra,

skall jag med några ord beröra den egendomliga

överensstämmelsen mellan de manliga och kvinnliga

genitalorganen. Därvid skall man finna, hurusom naturen

med sin oerhörda vishet till den grad förändrat deras

form och bestämmelse, att mannens yttre

genitalorgan hos kvinnan övergått till inre och till utseendet

helt olikartade dessa.

För att inse betydelsen av vad jag här i all korthet

ämnar säga, bör man fasthålla i minnet, att hos både

människor och djur till och med de kroppsliga

egenheter som särskilt pläga betraktas som tillhörande

honan, i outvecklad form förekomma även hos hannen

och tvärtom. Ett enda exempel må vara nog. Bröst

och bröstvårtor äro hos hannen endast förminskade och

fullständigt overksamma kopior av honans

motsvarande organ så väl hos människor som hos däggdjuren.

Hannen således icke blott företer något liknande utan

i rudimentär form besitter han de kroppsliga egenheter

som utmärka honan. Detta påstående bekräftas också

genom fall av abnorm könsutveckling, som förekommit

i olika länder, ävensom av de sällsynta exemplen av

gamla män, som genom ihållande retning av

bröstvårtorna erhållit förmåga att giva di åt späda barn.

Liksom bäckenets ben med åtskilliga modifikationer

äro i det stora hela lika hos de båda könen, så förete

också genitalorganen, betraktade i sitt sammanhang,

ursprungligen lika beskaffenhet hos man och kvinna.

Föreställa vi oss bäckenets omkrets å främre sidan

vidgad och den manliga pungen (Scrotum) krängd

uppåt och in i bukhålan, så motsvara den sålunda

uppkomna lägeförändringen slidan och livmodern hos

kvinnan. Om så testiklarna flyttas något isär, så ha vi

deras motsvarigheter i ovarierna, medan

sädessträngarna representera Falloppiska rören. Tänker man sig

så manslemmen (Penis) utan lägeförändring högst

förminskad, har man motsvarigheten till clitoris hos

kvinnan.

Utan svårighet se vi sålunda, att med dessa

lägeförändringar jämte mindre modifikationer i avseende på

form och förrättningar dessa kroppsdelar, som vid ett

ytligt betraktande synas så olika, dock i grunden

befinnas vara något förändrade former av samma

ursprungliga organ.

Detta faktum förlänar studiet av hithörande frågor

ett ökat intresse samt ådagalägger på ett underbart

sätt den vishet, som röjer sig i Skaparens verk. Liksom

dessa organ hos de olika könen undergå vissa

modifikationer, så måste även övriga kropps- och

själsförmögenheter, vilka tillsamman bilda individen, så

förändras, att de sammanfatta de fysiska, intellektuella

och moraliska anlagen till en harmonisk personlighet.

FJÄRDE KAPITLET.

Mannen och hemmet.

Innan jag går vidare i framställningen av »Vad en

gift man bör veta» med avseende på sin hustru och

sina barn, anser jag det vara av stor vikt att göra en

noggrann undersökning av åtskilliga spörsmål, som

närmare beröra honom själv. Hans framtida lycka

lika väl som hans förmåga att tillfredsställande fylla

sin plats skall alltid bliva beroende av den utrustning

i kroppsligt och andligt hänseende, som han medför

som personlig insats i äktenskapet, detta i fullt ut lika

hög grad som de gåvor, av vilka hans ledsagarinna kan

vara i besittning.

En hustru kan aldrig hava utsikt att komma i

åtnjutande av hemmets behag och ett lyckligt och

nyttigt liv, såvida hon ej till make fått en man, som kan

uppoffra personliga njutningar och själviska vanor för

att med hejnne känna sig tillfredsställd av det

gemensamma hemmets trevnad och välsignelser. Han skall

ej tveka att offra utelivets nöjen och lockelser, ja, icke

ens, om så behövs, den kära middagscigarren för att

använda tid och pengar till sin familjs trevnad och

glädje.

Huru många hem bliva inte beklagansvärda på grund

av brist och nöd, som förorsakats av mannens

själviskhet och bristande omtanke för de sina! Vill du

bibehålla och stadfästa din hustrus och dina barns bästa

och ädlaste egenskaper, så kan du ej nå detta mål, om

du ej gör ditt hem till medelpunkt för alla dina

omsorger, all din strävan, samt delar tillgångar och nöjen

med dina kära. Om du begär, att de dina skola sträva

efter att bereda dig trevnad, så ha de å sin sida lika

stor rätt att fordra, att ditt liv och dina uppoffringar ha

deras lycka och trevnad till mål. Genom en

bekymmerslös, slösaktig, självisk och försumlig man kan den rikast

utrustade brud inom kort förvandlas till en retlig hustru,

en missnöjd husmoder och likgiltig mor. Hemmets lycka

fördärvas så ofta genom dryckenskap, lättja, dåligt

lynne, misshushållning och råhet från mannens sida och

genom slarv och osnygghet å hustruns sida samt över

huvud taget genom ett liv, utblottat på sann

gudsfruktan. Om du med trofast sinne uppfyller dina plikter

mot hustru och barn, så drabbar icke ansvaret dig,

om hemmets lycka ändå skulle lida skeppsbrott.

Kärleken till hemmet är vanligen starkare hos

kvinnan än hos mannen, men om även han odlar denna

känsla, uppstår en överensstämmelse i deras tankar,

och de sträva båda att göra hemmet till det käraste

på jorden. Bidrag så vitt möjligt med egna händer till

hemmets prydande! Håll allt i husets omgivning i bästa

skick! Varje liten uppmärksamhet, ansträngning eller

uppoffring, som göres i den riktningen, bidrager till att

öka hälsa och lycka samt din hustrus tillgivenhet och

kärlek. Under utvecklandet av detta gemensamma

intresse kommer såväl du som din hustru att känna

något av ett fågelpars sällhet under de första härliga

vårdagarna vid det trägna arbete med uppbyggandet

av det gemensamma boet, påverkat av en

hemlighetsfull instinkt och aning om kommande föräldralycka.

Var öm mot din hustru och lägg ej bort vanorna från

förlovningstiden! Tröttna ej att upprepa de små

uppmärksamheter, som en gång var din glädje, just därför

att du visste dig genom dem bereda henne glädje, som

du valt till din brud och ledsagarinna genom livet!

Huru skulle en hustru kunna älska och akta en man,

som försummar och överger henne? När du sökte vinna

henne, intogo klubben, ordenssällskapet och

sällskapslivet i sin helhet en mycket underordnad plats i dina

tankar, och du föredrog hennes sällskap framför alla

andras. Äro ni för varandra, vad ni bör vara, skall

denna inbördes förkärlek för varandras sällskap hålla

sig levande frisk livet igenom. Då blir ditt hem den

bästa klubblokal, och varken sällskapslivet eller

guldkrogen skall förmå locka dig från hustrun och den

husliga härden.

De flesta män, som besöka dylika, göra detta på

grund av den dragningskraft, som de utöva, men en

och annan söker sig också dit på grund av otrevnad i

hemmet. Det finns hustrur, som på grund av sitt

mindre hänsynsfulla sätt mot mannen driva honom

från hemmet, då han helt naturenligt drages till

klubben eller någon annan plats, där han finner sällskap och

trevnad. Detta kan dock räknas till undantagen. I de

flesta fall ligger felet på mannens sida. Hans

uppförande beror ofta på tanklöshet, men kan också ha sin

grund i den rena själviskheten.

För en tid sedan uppsökte författaren en hantverkare

i hans hem för att påtinga hans hjälp vid ett arbete.

Det var mellan klockan 8 och 9 på aftonen, och ett

fullständigt mörker rådde. Det dröjde en lång stund,

innan någon kom och öppnade. Slutligen öppnades

porten till det dystra hemmet av en ung, blek hustru

med ett trött utseende. Hon bar en stor lampa i

handen och ett spätt barn på armen. Jag hade väntat att

träffa mannen hemma, men förgäves. Hustrun

upplyste, att han möjligen kunde träffas vid tullporten,

hos sadelmakaren eller i kryddboden. Bedrog mig ej

utseendet alltför mycket, var här ett fall av självisk

försumlighet. Så gärna jag än velat hoppas, att sådana

fall tillhöra sällsyntheterna, måste jag dock medge, att

tusentals dylika existera bland alla samhällsklasser

såväl i våra städer som på landsbygden.

Eftersom den hör till ämnet, vill jag berätta följande

historia:

-- Mitt hem skall bli min klubb, sade en ung, ogift

handelsresande, när han återvände från ett besök hos

en vän, som nyss gift sig och nu hade ett synnerligen

angenämt hem. Bland de första ord, som hans vän

yttrat, när gästen slagit sig ner, voro följande:

-- Nu skall du gå med mig och bese vår nya, eleganta

klubblokal.

-- Jag har inte kommit för att se på den, blev

svaret, utan för att träffa din familj.

-- Det kan du göra när som, helst, avbröt han, men

gör dig nu i ordning, så gå vi för att tillbringa aftonen

i sällskap med gamla vänner,

Det hade tarit ovänligt att göra flera invändningar,

varför gästen gav efter. Timme efter timme gick, och

klockan hade redan slagit tolv, innan gästen lyckades

förmå sin värd, som redan börjat känna verkningarna

efter en bortrumlad natt, att följa med till hemmet.

Dagen därpå frågade värden sin vän:

-- Nå, vad tycker du om våra klubbanordningar.

-- Rummen äro prydligt möblerade, var det

undvikande svaret.

-- Nej, jag vill veta, om du tycker, att vi hade

trevligt i går.

Eftersom vidare undanflykter voro utsiktslösa, sade

gästen:

-- Emedan du frågar mig rent ut, skall jag ge dig

ett öppet svar. Jag är ungkarl, men tänker snart gifta

mig. Går det mig fortfarande väl i händer, ämnar jag

slå mig ned i ett trevligt hem och där tillbringa mina

aftnar i sällskap med hustru och barn. Vad er

klubblokal beträffar, så är jag övertygad om, att såvida jag

kände den minsta benägenhet att försumma min familj

och mina affärer och sålunda gå min undergång till

mötes, skulle detta resultat lättast uppnås genom att

tillbringa mina aftnar i en klubblokal. Därför är jag

nu mer än någonsin fast besluten, att, när jag en gång

blir gift, mitt hem skall vara min klubblokal.

Det är visst inte min mening att påstå, att den enda

passande platsen för en äkta man är i hans hem, eller

att han aldrig skulle få gå ut och vederkvicka sig med

goda vänners sällskap. Långt därifrån. Sådant är ju

ofta nödvändigt både för hans hälsa och framgång i

världen. Är det inte kanhända lika nödvändigt för

hustruns lycka och trevnad som för mannen? Känner

han behov av att söka nöjen utomhus, så bör han icke

söka dem på sådana ställen, dit hans hustru ej kan

följa honom och komma i åtnjutande av samma

fördelar. Göra familjeplikter det omöjligt för båda att lämna

hemmet, så är det mannens plikt att dela både nöje

och obehag med hustrun. Har mannen en verklig

faderskänsla skall också rättigheten att stanna i hemmet

hos sina barn skänka honom mer verklig glädje och

bereda honom ett renare nöje, än han på annat håll

kunnat skaffa sig.

Det är mannens skyldighet att så ordna det

gemensamma livet, att hustrun får tillfälle till den vila och

vederkvickelse, som hon behöver. De många plikter,

hon har att fylla i livet, göra uppfriskande avbrott och

vila nödvändig för henne, om hon skall kunna behålla

hälsa och lynne. Låt dock aldrig falla ur minnet, att

dessa anordningar för vila och förströelse i lika hög

grad kunna njutas i hemmet och där delas av såväl

barn som andra familjemedlemmar. Äro både man och

hustru besjälade av verklig faders- och moderskärlek,

skola de utan tvekan hellre föredraga barnens sällskap

framför varje annat. Trogna män och hustrur och

förståndiga föräldrar behöva ej några förhållningsregler i

dylika fall. Med lätthet lära de sig att behandla sina

barn utan att därför uppoffra hälsa och gott lynne.

En fråga av största betydelse för unga, äkta män, ja,

även för äldre, som äro benägna att överlämna åt

hustrun hela ansvaret för hemmets trevnad och lycka,

är den, som d:r Isaac Farrar behandlat:

»Vad möter er, när ni kommer hem till hustrun efter

slutade göromål? Finner ni inte ofta nog en uttröttad

och av hushållsgöromål och barnskötsel överansträngd

kvinna, som ej haft annan hjälp än en oduglig och ovan

tjänsteflicka, en kvinna, som ej ens haft tid att göra

toalett till middagen, för att kunna mottaga er så

prydlig, som ni önskar se henne? Visa henne då ert

deltagande! Giv er trofasta hustru ett famntag och säg till

henne: »Var inte orolig, min kära vän, jag har ju

kommit hem tidigt i dag. Vila dig en stund, så skall jag

under tiden se till att småbarnen komma i säng samt

säga till Brita att giva de äldre kvällsmat.»

Ni bör vidare se till, att dörrar ej stå öppna eller slås

hårt igen, medan hon vilar sig, och ni bör förmå henne

att taga sig en sådan vilostund varje dag. Glöm ej, att

hennes arbetsdagar äro lika långa och lika ansträngande

som era egna! Av kvinnan fordras, att hon skall ägna

intresse och ha överinseende över en massa olika saker

i hemmet, under det hennes man får odelat ägna sig

åt sitt yrke eller sin affär.

Vill ni bereda er hustru glädje genom att hålla henne

sällskap de aftnar, ni tillbringar hemma, så tala ej för

mycket om, att »det är ont om pengar». Om ved- och

kolräkningar för varje år stiga, så måste ni tänka på,

att också familjen ökats. Gräla ej på er hustru om

barnen inte äro änglar, ty änglar kunna en gång för

alla människor inte bliva, åtminstone inte här på

jorden. När barnen gått till sängs och allt i huset är tyst

och fridfullt, får ni inte slå er ned i länstolen och tyst

för er själv läsa er tidning, som om den ej innehölle

något, som kunde intressera en intelligent kvinna.

Tidningar, som i självisk ensamhet lästs av tanklösa män,

hava mer än en gång varit den första sprängkil, som

rubbat den husliga lyckans grundvalar.

Huru ofta söker ni glädja er hustru genom att

berätta de muntra historier, ni hört ute i världen? Huru

många blommor fäster ni i ert eget knapphål, och hur

ofta tänker ni på er hustru med en bukett? Ägnar ni

omsorg åt ert yttre, då ingen annan än hustrun är

närvarande? Jag misstänker, att det finns mycket mer

att anföra till ursäkt för en hustrus mindre vårdade

toalett än för hennes herre och mans. Ni har

kanhända inte tänkt därpå, men ni får ej söka någon

ursäkt för er likgiltighet och försummelse i avseende på

dessa små bevis på uppmärksamhet, ty sådana äro för

er hustru lika dyrbara, då hon nalkas femtiotalet, som

då hon var i tjugoårsåldern, och då ni lovade bli

hennes ledsagare och trofasta stöd genom livet. Har ni

hållit ert ord?

Kanhända ni svarar: »Min hustru vet ju mycket väl

att jag älskar henne, och detta måtte väl vara

tillräckligt». Måhända vet hon det, men det är dock i alla

fall ljuvt att då och då få små bevis därpå, och gåves

sådana oftare i det dagliga livet, skulle vi möta färre

liknöjda och betryckta hustrur.

Kvinnan äger ett naturligt behov av att bliva älskad,

eftersträvad och vunnen. Denna hennes natur har

samma krav på uppmärksamhet, ömhet och kärlek

även efter giftermålet. Ingen man kan ostraffat

försumma dylika små uppmärksamheter och bevis på

omtanke gentemot sin hustru. Det hem, där dessa känslor

hycklas, emedan de i verkligheten ej finnas till, måste

vara föremål för det djupaste deltagande.

Skulle männen tycka sig märka kallsinnighet från

hustruns sida, bör han omsorgsfullt utesluta varje

klandrande tanke, varje förebrående ord och i stället

ännu en gång försöka den metod, varigenom han en

gång vann hennes kärlek. Det medgives gärna, att

det finns kvinnor, som av naturen äro xantippor, och

med vilka ej ens den största filosof kan komma

tillrätta, men vi få hoppas att de äro ganska fåtaliga.

Jag fruktar, att det finns rätt många män, för vilka

äktenskapet ovillkorligen måste bliva en missräkning.

Snart nog upptäcka de skillnaden mellan det

äktenskap, de tänkt sig, och vad deras eget i verkligheten

blivit. Denna förening betrakta de inom kort som ett

misstag och äro då redo att förklara hela äktenskapets

idé vara förfelad. Felet härvidlag ligger nog däri, att

irriga och ovärdiga åsikter rörande äktenskapet varit

de bestämmande för båda kontrahenterna.

Äktenskapet är ej till sin idé förfelat, därför att dessa män ej

lyckats i sitt liv förverkliga denna idé. De tillhörde

den klass av män, som hyste den lägsta uppfattning

om kvinnan, särskilt i hennes förhållande till mannen

och äktenskapet. De anse kvinnan vara skapad endast

till att tillfredsställa mannens sinnliga begär? De ingå

äktenskap med tanke, att denna förening legaliserar de

grövsta lustar, och föreställa sig, att hustrun genom

vigselceremonien, frånsagt sig alla rättigheter över sin

egen kropp, och att hon samtyckt att åt mannen offra

ej blott sina rättigheter utan också sin medfödda

blygsamhetskänsla. Dessa män, som till och med på gatan

såra blygsamhetskänslan med sina fräcka blickar, som

lägga ut snaror för att fånga oskyldiga, unga flickor,

som ej ens sky att kränka hemmets helgd, och vilkas

väg kan liknas vid det slemmiga spåret efter en giftig

orm, äro olämpliga till giftermål, ja, de äro helt enkelt

ovärdiga att betraktas som män. Ingen man, han må

hava aldrig så fylld börs och bära än så fina kläder,

är värdig att vinna en hustru, om hans åsikter om

kvinnan stå på denna låga ståndpunkt. Han är en

vanheder för sin mor och sina systrar, han vanhedrar varje

rättsinnig man, ja, till och med sin Skapare. Den man,

som inom sig hyser frön till dessa märkvärdiga känslor,

kan vara säker, att de hastigt skola mogna till en skörd

av de vidrigaste frukter.

I månget hem lider lyckan skeppsbrott därpå, att en

kamp uppstår, om hustruns eller mannens vilja skall

vara den gällande. Jag har träffat unga hustrur, som

skrutit med, att de lyckats genomdriva sin vilja i

motsats mot mannens endast för att från början lära honom

förstå, att de icke vore villiga tillerkänna sina herrar

män någon bestämmanderätt eller, som de kalla det,

spela husbonde över dem. Det ligger dock en god del

sanning i Napoleons yttrande att han hellre såge en

medelmåttig general i sin armé än två mycket

framstående. Ett noggrant utförande av en enkel men bestämd

plan är ofta att föredraga framför en kompromiss som

söker sammanjämka alldeles oförenliga åsikter.

I ett föredrag, som hölls av Hamilton Cushing,

chefen för Förenta Staternas Etnologiska Departement,

vid den första »Nationella Kongressen av mödrar» i

Washington, gav han en intressant skildring av

Zurri-indianernas seder och bruk. De tillerkänna kvinnan

företräden på alla områden. Männen få icke besitta

vare sig lös eller fast egendom annat än genom sina

hustrur, mödrar eller systrar. Fastän det finns många

äktenskap, där hustrun på huvudets vägnar står vida

över mannen, är det dock sed bland civiliserade

folkslag att kalla mannen »familjens huvud». Denna

uppfattning tillhör kristendomen och stöder sig på den

Heliga skrifts läror men icke i den oriktiga mening,

varuti man ctiterar uttrycket »mannen är kvinnans

huvud». Ingenstans i bibeln finnes stöd för en

uppfattning, som ger mannen rätt att utöva något slags

tyranni över sin hustru. Han är visserligen »hustruns

huvud» men i samma kärleksfulla betydelse som Kristus

är »församlingens huvud». Bibelns lära i detta avseende

är av så stor vikt och skönhet, att jag här återgiver

ordagrant tvenne av de förnämsta bibelställena rörande

här behandlade ämne. För att rätt förstå värdet av

dessa båda likställda sanningar, är det nödvändigt att

uppfatta texterna i hela deras sammanhang. I brevet

till Efesierna, 5:te kap. 22—23 v., skriver Paulus:

»I hustrur, varen edra män, liksom Herren,

undergivna; ty en man är sin hustrus huvud, såsom ock

Kristus är församlingens huvud, och han är själv sin

kropps frälsare. Men såsom församlingen är

undergiven Kristus, så vare ock hustrurna sina män

undergivna i allt. I män, älsken edra hustrur, såsom ock

Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv

för henne, på det att han skulle helga henne, efter att

hava renat henne i vattnets bad genom ordet, på det

han skulle för sig framställa församlingen såsom

härlig, den icke havande fläck eller skrynkla eller något

sådant, utan att hon skulle vara helig och ostrafflig.

Likaså äro männen pliktiga att älska sina hustrur som

sina kroppar. Den som älskar sin hustru, älskar sig

själv. Ty ingen har någonsin helat sitt kött, utan han

närer och omhuldar det, såsom ock Kristus

församlingen, ty vi äro alla lemmar av hans kropp, av hans

kött och hans ben. Fördenskull skall en man

övergiva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru,

och de tu skola vara ett kött. Denna hemlighet är

stor, men jag säger det om Kristus och om

församlingen. Dock älsken även I var och en sin hustru som

sig själv, men hustrun må se till, att hon vördar sin

man!»

Lika skönt som klart framställas här mannens och

hustruns inbördes företrädesrättigheter inom

äktenskapet. Hustrun erkänner mannen som sitt huvud på

samma sätt som församlingen erkänner Kristus som

sitt huvud, som sin ledare och högsta myndighet.

Mannen tillhör att utöva sin överhöghet med samma

överflödande kärlek, som förmådde Guds son att offra

sig själv både under sitt liv och genom sin död för att

frälsa och välsigna den trogna skaran, som utgör den

kristna församlingen.

I Petri första brev, 3:dje kap. v. 2—7, givas oss

följande lärdomar:

»Sammalunda varen ock I hustrur edra män

undergivna, på det att, även om många icke tro ordet, de

genom hustrurnas umgängelse må vinnas utan ord,

när de förmärka eder kyska umgängelse i fruktan,

vilkas prydnad icke vare den yttre av hårflätor och

guldsmycken eller klädesdräkter utan hjärtats fördolda

människa med den saktmodiga och stilla andens

oförgängliga väsende, som är kostbart inför Gud. Ty så

prydde sig ock fordom kvinnorna, som satte sitt hopp

till Gud och var lydig Abraham och kallade honom

herre; och hennes barn ären I, om i gören det goda

och icke låten eder av något förskräckas.

Sammalunda mån ock I män förståndigt sammanleva med det

kvinnliga kärilet så som det svagare och visa dem heder,

såsom även medarvingar till livets nåd, på det att edra

böner icke må förhindras.»

Det är kvinnans lycka och plikt att vara en öm och

hänsynsfull make undergiven, men även om maken

icke motsvarar dessa fordringar, måste hon taga

skriftens bud till rättesnöre och genom sitt oförtröttade

och kärleksfulla väsen i »en saktmodig och stilla anda»

söka vinna honom för ett liv i Gud.

Mannen å sin sida bör »förståndigt» sammanleva

med hustrun, så att han inte av okunnighet om

hennes egendomligheter beträffande organism och

könsfunktioner felar mot henne. Det är tydligen på

hithörande frågor som Petrus syftar. Det är med en

beundransvärd finhet, som han här belyser det äktenskapliga

förhållandet med ett helgat ljus genom att fästa

uppmärksamheten på, att man som hustru är »medarvinge

till livets nåd». Gud har överlämnat sin makt som

livets skapare åt man och hustru genom den skapande

och alstrande kraft, som han förlänat dem genom

reproduktionsakten. För visso fordras det både insikt

och en djup känsla av förhållandets helgd och ansvar,

för att man och hustru skola kunna »sammanleva

förståndigt».

Knappast borde det behövas att framhålla

arbetsamhet och flit såsom ett av grundvillkoren för det gifta

livets framgång och lycka. Ändock har så månget

äktenskap lidit skeppsbrott på lättjans och

sysslolöshetens blindskär. Den sysslolöse liknar ett skepp, som

utan last och bestämmelseort flyter omkring på havet.

Många äro vägarna till skeppsbrott men endast en till

den säkra hamnen.

Det är en välsignad gåva, Gud givit människan, då

han gjorde arbetet till ett livsvillkor för henne. En

man, som går fåfäng och sysslolös, blir alltid olycklig,

och den kvinna, som försjunker i lättja, blir aldrig

lycklig. För att behålla hälsa och behärska drifterna,

för ett förnöjsamt sinne och bevarandet av ett gott

lynne samt för hemmets lycka och trevnad, är arbete

ett väsentligt villkor.

Har en ung man varit aldrig så fattig på krafter,

som sporrat honom till arbete, måste, såvida han ej

fullkomligt saknar alla manliga egenskaper, en

hängiven makas och oförsörjda barns blickar vara en mäktig

drivfjäder att på bästa möjliga sätt sörja för

ögonblickets och framtidens oförutsedda behov. Det är

icke endast nutid och framtid, som bero på hans

handlingskraft och ansträngningar, utan även evigt väl för

alla dem, som tillhöra hans hem och äro beroende av

honom. Tanken på detta måste bliva den bärande

kraften i hans liv. Icke alla är det beskärt att samla

rikedomar, men detta är heller inte nödvändigt. Kom

blott ihåg, att genom energi och arbetsamhet kan

vinnas, vad som är långt värdefullare än guld och

rikedomar. Du måste söka en nödtorftig bärgning, men

stora rikedomar skänka sällan någon verklig lycka.

Det ligger en stor fond av sund levnadsvishet i följande

yttrande av en rik man:

»Till dess jag var 40 år, arbetade jag som en slav

för att bliva rik, och allt sedan jag nått detta mål,

har jag sysselsatt mig med att som detektiv bevaka

min förmögenhet utan annan lön för allt mitt arbete

än husrum föda och kläder.» En hög livsuppgift, vartill

du med uppbjudande av alla dina krafter strävar, skall

tillförsäkra ditt hjärta och hem skatter, som ingen

rikedom i världen kan uppväga.

Illa skulle jag fylla den ansvarsfulla och ömtåliga

uppgift, jag genom detta arbete påtagit mig, om jag

inte i detta sammanhang hade något att säga om de

högsta och bästa krafter, Skaparen hos mig nedlagt,

nämligen den religiösa och moraliska känslan.

Strävar du allvarligt att göra din hustru lycklig,

får du ej begära, att hon i andliga ting på sin väg

framåt och uppåt skall sträva ensam. Då blir henne

vägen för tung och ödslig, när inte den, hon håller

kärast på jorden, går vid hennes sida. Om du genom

ditt leverne förnekar sanningen av de grundsatser,

som äro ledande för hennes liv, lägger du svåra hinder

i hennes väg. Följer du ock på det noggrannaste

uppställda moraliska levnadsregler, blir du för dina barn

endast en i marken nedsatt vägvisare, som blott

utpekar den väg, de böra vandra, ehuru Gud har satt

dig att följa dem som en levande ledare. Du har ej

fyllt din plikt, om du blott tillåter Herren komma i ditt

hem endast som din hustrus och dina barns gäst. Han

vill likaväl gästa ditt hjärta som deras. Det är inte

blott hustru och barn, han vill frälsa, utan fadern med

alla de sina.

Det är inte nog att du går i kyrkan och tid efter

annan lägger en skärv i kollekten samt skickar dina

barn till söndagsskolan. Din hustru och dina barn

kunna ej gå vägen till himlen i ditt ställe. Deras egen

strid blir tyngre och svårare icke minst genom tanken

på, att huru innerligt ni än på jorden varit förenade,

edra vägar mot evigheten måhända leda åt olika

håll.

Huru bör du då ställa dig till denna viktiga fråga?

Vilken plikt har du i detta avseende mot din hustru

och dina barn, mot dig själv och din Gud? Från

vilken synpunkt vi än se saken, ja, till och med om vi

se den från den praktiska nyttans och den timliga

välfärdens synpunkt, skulle jag vilja påstå, att alla

skäl tala för ett liv i enlighet med kristendomens krav.

Denna synpunkt, ehuru i hög grad beaktansvärd, är

emellertid inte den högsta. Varje man bör för sig

själv och de sina sträva efter det högsta mått av

andlig och timlig välsignelse, och det är ingalunda ett

tomt talesätt, när man påstår, att en kristen ej blott

för det kommande livet utan även för det närvarande

kan påräkna en lyckligare, mera harmonisk och

fridfull tillvaro. »Gudaktigheten är nyttig till allting och

haver löfte med sig om detta livet och det

tillkommande», säger aposteln Paulus. I detta ligger i själva

verket en djupare sanning, än mången är böjd att tro.

Det vore ju orimligt att påstå, att alla sant kristna i

timligt och materiellt hänseende äro lyckligare lottade

än de människor, som aldrig ägnat en tanke åt

andliga ting och minst av allt besinnat det ansvar, de

inför Gud äro skyldiga för det liv, han skänkt dem.

Huru otaligt många innerligt troende kristna leva

ej i fattigdom och bekymmer för den dagliga utkomsten,

under det många uppenbart gudlösa äro i åtnjutande

av stora rikedomar! Här göra dock andra lagar, än

dem som ligga på ytan och vid första ögonkastet

kunna uppfattas, sig gällande. Den ogudaktige skördar

måhända i yttre måtto frukterna av den välsignelse,

som blivit utlovad åt de rättfärdiga i »tredje och

fjärde led». Det är ärftlighetens lag, som blivit

bestämmande, det är föregående generationers böner

och strävanden, som grundlagt ett välstånd, som kan

bliva till hjälp och nytta även för andra än innehavaren.

Omöjligt är ju inte heller, att rikedomen med dess

bördor och ansvar kan bliva honom av uppfostrande

och utvecklande betydelse. Icke förgäves är det

skrivet, att »Herrens nåd är oss given till förbättring».

Icke genom att uppehålla sig vid enstaka exempel

utan genom att fördela samhället i tvenne stora

huvudklasser, kommer man här sanningen närmast.

Ställ då på ena sidan alla de lastbara, de moraliskt

sjunkna — drinkaren, lagbrytaren, tjuven, den

sedeslöse, den mot Gud och människor fientligt sinnade

brottslingen. Det stora flertalet av samhällets

styvbarn hör hit; de olyckliga, som ragla omkring på våra

gator eller sova djurets sömn i rännstenarna, de som

fylla fängelser, fattighus och förbättringsanstalter, de,

som leva i namnlös förnedring, smuts, laster och elände

i de stora städernas stinkande gränder, de, på vilka

fysisk och andlig ruttenhet tryckt sin fruktansvärt

avskräckande prägel.

Om alla dessa djupt beklagansvärda varelser torde

man kunna säga, att de leva »utan Gud i världen»,

och att fördenskull deras tillvaro bär denna

gudsförgätenhetens dystra stämpel.

Var skola vi då söka den ljusa sidan, de lyckliga,

fridfulla hemmen, de av kärleken helgade äktenskapen,

de goda och aktade människor, som göra samhället

nytta och sprida lycka och välsignelse i de vidaste

kretsar? Vart skola vi vända oss för att säkert finna

flit, förnöjsamhet, välstånd, inbördes välvilja och

hjälpsamhet, ordning och renlighet, pliktkänsla, laglydnad

och trevnad, ja, allt som utgör grundval för såväl

samhällets som den enskildes välgång? För visso är

det bland dem, vilka söka i sitt liv förverkliga

kristendomens höga ideal, bland dem, som gjort Mästarens

gudomliga läror och lärdomar till rättesnöre för sina

handlingar. Jag tror ej, att jag gör mig skyldig till

någon överdrift, om jag påstår, att vi bland dem skola

finna en stor del av de män, som utöva det största

inflytande, eller på grund av att de äro i besittning

av de största förmögenheterna stå i spetsen för de mest

industriellt betydande företagen i vårt samhälle samt

i följd härav hava ansvar för tusendes välgång. Det

är män, som gå i spetsen för alla stora, samhällsnyttiga

företag och i alla avseenden äro kända för duglighet,

omutbar redbarhet och oegennytta. Men icke nog

härmed. Dessa människor äga också den bästa hälsan,

den klaraste omdömesförmågan och den största

intelligensen. Det är män, som tänka de största tankarna

och skriva de ädlaste böckerna. Deras insats i

mänsklighetens kulturarbete är av bestående värde. I

allmänhet ha de klara ögon och sunda, harmoniskt

utvecklade kroppar, varför de ock oftast bliva skonade

från härjande farsoter, för vilka de av laster och

utsvävningar försvagade falla som gräset för lien. Det

måste erkännas, att ett liv efter Guds av evighet för

människoanden fastställda lagar även i rent materiellt

avseende är det fördelaktigaste. Det lönar sig bäst,

om man så får säga, att redan på detta lägre livsplan

skörda en del av dess välsignelse i ett större mått av

jordisk lycka, på samma gång anden mognar för

evighetens större sällhet. Vilka härliga uppgifter möta icke

då dem, som segerrikt genomgått jordelivets kamp och

frestelser! De skola då vinna »kronan och palmen»,

den översinnliga segerlönens sinnebilder, samt enligt

skriftens sköna bildspråk, »sitta på Guds högra sida

och döma jorderikets släkter».

Ingen människa kan ostraffat försumma sin

trefaldiga naturs högsta andliga sida. Hela hennes

personlighet måste harmoniskt utvecklas till mångsidig

verksamhet. Det manlighetsideal, som kristendomen

uppställt, är det största och ädlaste, som hittills skådats

i denna världen. Därför är det också varje mans

oavvisliga plikt mot sig själv, mot sin hustru och sina barn

samt mot det samhälle, som sett honom födas, att av

alla sina krafter sträva efter att förverkliga detta ideal.

I djupet av sitt eget hjärta, i den heliga skrift och i

ädla, upplysta människors uttalade erfarenheter skall

han finna lösningen på alla tvivel och svaret på alla

frågor, om han ärligt och ödmjukt söker dem.

FEMTE KAPITLET.

Fortplantningsdriftens inflytande pä kroppen.

Innan skeppet lämnar den lugna hamnen för att med

en värdefull last av gods och en ännu dyrbarare av

människoliv styra ut på havet, får man ej försumma

att justera kompassen. Under vanliga förhållanden

pekar ju kompassen mot norr, men lasten kan bestå

av varor, som inverka störande på kompassnålen, så

att den avviker från den vanliga riktningen. Man

måste då, för att utröna om dylika lokala inflytelser

finnas för handen, beräkna kompassens missvisning.

Avvikelserna kunna vara så små, att de på kortare

sträckor ej spela någon nämnvärd roll, men då så stora

värden stå på spel, får ingenting överlämnas åt

slumpen. Så för den, som står i begrepp att börja

äktenskapets långa färd. Det är av den allra största

betydelse för båda parterna, att, om de vilja uppnå resans

mål välbehållna till kropp och själ samt skydda de nya

liv, som de möjligen komma att sätta i världen, de

grundsatser, vilka skola bli bestämmande för man och

hustru från första början, tagas i noggrant

övervägande, så att alla missgrepp kunna undvikas eller också

rättas. Vad betyder egentligen förlusten av ett fartyg

i jämförelse med skeppsbrotten på livets ocean! Där

är det inte blott timliga utan även andliga värden,

som stå på spel.

De falska föreställningar, som man så ofta får höra

vara rådande hos ungdomen, bero vanligen på intryck,

som de erhållit vid samtalet om sexuella frågor med

äldre personer. Fastän de flesta anse, att alla till

könslivet hörande frågor äro av den allra största vikt

och betydelse för mänskligheten, hava dock dessa

frågor så sällan med tillräcklig vördnad behandlats i tal

eller skrift, att renhjärtade ock blygsamma människor

känt sig tvingade att helt och hållet bannlysa dem

från sina samtal. Det är denna skygghet inför detta

så djupt allvarliga ämne hos mängden av renhjärtade

och sanningsälskande människor, vilken är orsaken till

den på detta område härskande okunnigheten och

därav följande ödesdigra misstag. Hos lågsinnade

personer utgöra däremot dessa frågor ett kärt

samtalsämne, men på grund av okunnighet mottagas ofta

de mest överdrivna och osanna framställningar som

obestridliga sanningar. I allmänhet äro de flesta män,

när dessa frågor komma på tal, mera otillförlitliga och

osannfärdiga än på något annat område. Det är just

av dessa som verkliga fakta framställda berättelser,

som de unga få den allra mest felaktiga och överdrivna

föreställning om de frågor, som röra förhållanden

mellan könen.

En god hjälp för att förstå förhållandet mellan

könen i hela dess vidd har man av att studera

fortplantningen hos växter och lägre djurformer. Den lärdom,

man genom detta studium kan inhämta, torde giva

oss de bästa tillfällen till eftertanke och leda oss till

bättre insikt om mannens och kvinnans förhållande

till varandra.

Vilja vi således börja vårt studium med någon av de

lägsta livsformerna, så gå vi till en damm och

upphämta något av det gröna skum som flyter på vattnets

yta. I detta kunna vi då finna en av växtlivets allra

enklaste former, bekant under namnet Spirogyra.

Otaliga, hårliknande, gröna trådar ligga tätt tillsamman

sida vid sida utan att komma i beröring med varandra.

Betrakta vi denna växt under mikroskopet, skola vi se,

att var och en av dessa gröna trådar är sammansatt

av långa rörliknande, sammanhängande celler, som

likna vattengräsens ledande stjälkar eller delarna av

ett bamburör.

Genom vårsolens inverkan nalkas denna grönskande

vegetation sin mognad. Då uppstår ett starkt krav

hos varje cell att komma i beröring med den andra,

och då de nått detta mål, sker en fullständig

sammansmältning, vilken ger upphov till nya sporer, varefter

de ursprungliga cellerna skrumpna och dö. Vid den

förening som bildade den befruktade sporen, offrade

moderväxten sitt liv. Dammens grönska försvinner.

Den nya sporen sjunker till botten och ligger där

skyddad för sommarens torka och vinterns köld, tills nästa

års vårsol väcker den till nytt liv.

Även hos högre livsformer kan man iakttaga

likartade exempel på den uppoffring av föräldrarnas liv,

som fortplantningsakten innebär. Lättast observeras

detta inom fiskarnas klass. Under deras korta

parningstid utveckla de en intensiv livsverksamhet. Denna

förhöjda livskraft gör, att vätskor i hög grad strömma

till organ, som ligga i olika delar av kroppen. Härvid

tilltager fisken i storlek och uppnår större fulländning

och skönhet. Föräldrarna överlämna sig åt

parningsdriften till den grad, att många miljoner av dem få

sätta livet till. Sedan t. ex. torskhonan avlämnat en

miljon eller ännu flera romkorn, återstår inte mycket

av hennes kropp. Livskraften sjunker oerhört.

Hannen mister lusten att skaffa sig föda. En fullständig

fysisk förändring blir hans lott. Skinnet, som

betäcker hans skrumpna kropp, förändrar färg, han blir

retlig och stridslysten samt inlåter sig med iver i häftiga

strider med sina kamrater.

Den utmattning, som åtföljer de långa vandringar,

som laxen företager under lektiden, och den

kraftförlust, som parningsprocessen förorsakar, äro så djupt

ingripande, att högst få individer komma undan med

livet. Samma är också förhållandet med vissa sillarter.

Också hos honorna kunna märkas liknande förändringar

och följder, men de hava i allmänhet icke så

genomgripande inflytande och så ödesdigra verkningar.

Hannen inlägger större intensitet i sin verksamhet,

medan honan är mera passiv och sålunda mindre utsatt

för faror.

Parningsaktens ofta dödsbringande verkningar

framträda tydligast i insekternas liv. Hannens deltagande

i könsakten avslutar oftast hans livsuppgift och bildar

det sista momentet i hans korta tillvaro.

Kopulationsakten uttömmer hans kraft till det

yttersta och följes ofta av en plötslig död. Sedan honan

lyckats nedlägga det befruktade ägget på någon plats,

passande till framtida utveckling för en ny insekt, är

också hon underkastad samma öde. Insekternas

parning sker i många fall under flykten och huru

egendomligt det än kan tyckas utvecklas hannens

generationsorgan och honans äggledare endast under den

korta tid, som åtgår för överförande av den livgivande

kraften och nedläggande av de befruktade äggen på

lämplig plats.

Bikupan illustrerar på ett särdeles intresseväckande

sätt de frågor, som nu sysselsätta oss. Hanbiets eller

drönarens enda livsuppgift synes vara att avvakta det

ögonblick, då visens instinktlika behov att upprätthålla

svärmens liv visar sig redo att mottaga dess

spermaceller. Drönaren, som saknar gadd, är helt och hållet

försvarslös. Embryot till en vise utvecklas i en särskild

cell och vårdas på det omsorgsfullaste. Visens uppgift

är inte blott att härska över svärmen, utan hon har

också ensam fått sig anförtrott allt, som rör

fortplantningen inom kupan. Denna lämnar hon endast, då hon,

åtföljd av ett hanbi, anträder sin bröllopsresa. Från

denna återvänder icke hannen med livet. Sedan

befruktningen är verkställd, följer döden. Alla övriga

hanbi i kupan anses nu överflödiga och dödas av

arbetsbina så att de ej skola tära på kupans samlade förråd.

Blott en enda gång mottager visen hannens sperma,

men denna magasineras i ett hemligt förvaringsrum,

under en kortare eller längre tid från månader till år,

ja, det finns exempel på att förrådet räckt ända till

5 år. Under denna tid befruktas efter visens fria val de

miljoner ägg hon lägger. Vad som härvidlag är mest

förvånande är att denna underbara alstringsförmåga å

hennes sida ej har till följd varken kraftuttömning eller

död. Härför har hon att tacka alla arbetsbin i sin kupa,

vilka göra allt för att avvända en sådan olycka och

härvid använda alla sina krafter för att åt henne skaffa

rikligt underhåll och den mest närande föda.

Kasta vi nu en blick på fåglarnas värld, se vi ej längre

döden bliva en följd av generationsakten. Den

kraftförlust, som är en följd av parningsakten, är hos dem

jämförelsevis obetydlig, men att den medför

nedsättning av livskraften, kunna vi tydligt märka av de

synbara förändringar, som inträffa omedelbart efter

parningstidens slut. Fjädrarna förlora sin glans, sången

upphör nästan fullständigt och den överströmmande

livslust, som nådde sin höjd under parningstiden,

börjar nu minskas för att draga sig tillbaka inom sina

vanliga bräddar.

Inom djurlivets högre former är livslängden

betydligt ökad, men avkommans mängd betydligt minskad.

Här äro varken honans ägg eller hennes sperma synlig

för det obeväpnade ögat. Livsfrukten stannar inom

moderns kropp, tills den nått den grad av utveckling,

att den kan uppehålla ett oberoende liv i den yttre

världen. Tiden mellan konceptionen och födelsen är

betydligt förlängd liksom perioderna av frihet från

behovet av könsdriftens tillfredsställande. Ju högre plats

ett djur intar på utvecklingens skala, ju mera hjälplös

och beroende av vård är avfödan, ända till människan,

som är den mest hjälplösa och beroende av alla. Att

barnets beroende av föräldrarna räcker så länge, är

tydligen en naturens avsikt att verka återhållande på

fortplantningsdriften.

Fastän icke människornas känsloförrättningar äro

direkt förebud till död, måste de dock betraktas som

en varnande påminnelse om allas förgänglighet såsom

varande naturens instinktlika strävan att förhindra

släktets undergång.

Driften att alstra avkomlingar är en förkänsla av den

fysiska upplösning, som ingen levande varelse kan

undgå. Själva fullföljandet av denna drift är för den

manliga parten förbunden med större eller mindre

kraftförlust, på samma gång befruktningen är

olycksbringande för kvinnan, om den återkommer alltför ofta.

Bortse vi emellertid från dessa faror, är

fortplantningsdriften uttrycket för den högsta potensen av

fysiskt liv och livskraft. Både benägenheten och

behovet äro på detta område normala och nödvändiga, men

det får aldrig förgätas, att överdriven njutning i detta

avseende köpes endast till ett pris av en i allmänhet

minskad livskraft. Ingen man, som överdrivet hänger

sig åt sexuella njutningar, är lika kraftig i intellektuellt

eller fysiskt hänseende, som om han iakttoge

måttfullhet eller avhållsamhet.

I lägre livsformer slår alltså fortplantningsdriften ut

i eld, som berövar hannen hans liv och ofta slutar även

med honans död. Hos människan brinner denna låga

som en sakta glöd, som vid olika tillfällen bryter fram

med större kraft men snart åter lägger sig. Denna

glöd kan man icke söka uppdriva till en ständigt

flammande låga utan att fullständigt undergräva sin hälsa

och i övrigt ådraga sig de sorgligaste följder.

Bland djuren inställer sig hannens fortplantningsdrift

endast då honan är i det tillstånd, som är nödvändigt

för konception. Efter denna inträder för båda könen

en viloperiod av längre eller kortare varaktighet,

under vilken tid könsdriften liksom sover, tills den efter

veckor eller månader åter inställer sig. Perioderna för

äggets framträdande och befruktning hos honan

återkommer med korta mellanrum, under det att hannens

avlingsförmåga framkallas så mycket oftare.

Härigenom är en fruktbärande förening möjlig, närhelst

honans genitalorgan äro förberedda till fortplantning.

Härav följer på inga villkor någon fysisk

nödvändighet för ett oavbrutet eller alltför ofta upprepat

tillfredsställande av könsdriften.

En strängt iakttagen återhållsamhet är för både

gifta och ogifta till ingen skada. Många tusen gifta

män och kvinnor lida under följderna av överdrifter i

sexuellt umgänge. Kroppskrafterna uttömmas,

förståndsskärpan stoppas, och makarna gå miste om ett

lyckligt äktenskap. Var och en, som har någon

erfarenhet i trädgårdsskötsel, vet, att det bästa sättet att

bevara de blommande växternas skönhet är att

inskränka deras fruktsättning. Förhindra blommorna

att sätta frö, och du skall framkalla rikare blomning.

Avlägsna ståndareknapparna i liljans blomma, och du

skall en längre tid fröjda ditt öga av hennes skönhet.

Samma är förhållandet inom insektsvärlden. Lyckas

man förhindra dem att använda sin reproduktionsförmåga,

förlänges deras liv betydligt över de mått, som

vanligen förunnas andra individer av samma art, vilka

i obunden frihet få tillfredsställa sin könsdrift. Som

exempel kan jag anföra en fjäril som i hela två år

fortfor att leva i ett drivhus, medan den vanliga

livslängden hos dylika varelser, som i frihet få utöva

alla sina livsfunktioner, blott är några få dygn.

Inom äktenskapet gives det tillfällen, då fullkomlig

återhållsamhet blir en plikt. Berusning i större eller

mindre grad är en fullkomligt rättmätig orsak för

mannen eller hustrun att vägra den andra parten alla

äktenskapliga rättigheter. Följden av en konception vid ett

dylikt tillfälle kan lätt bliva att en idiot eller

epileptiker sättes i världen. De fall, som av vetenskapen och

erfarenheten konstaterats, då sådana fruktansvärda

följder åtföljt en under dylika omständigheter skedd

befruktning, äro alltför talrika för att man skall kunna

våga hysa det ringaste tvivel om dess riktighet.

Under sjukdom är allt könsumgänge i högsta grad

skadligt och hämmande för tillfrisknandet, men

följderna för den varelse, som under sådana förhållanden

skänkes livet, äro ännu mera ödesdigra. En sådan

varelse erhåller alldeles säkert i arv från sina föräldrar

svaga såväl kropps- som själskrafter, och alla medel

skola visa sig fruktlösa att förhjälpa den oskyldiga

stackaren till normala själsförmögenheter och

kroppslig hälsa. Vilken större orätt kan väl föräldrar tillfoga

det ofödda barnet än att av okunnighet och lättsinne

framkalla dess livsgnista under förhållanden, som

skänker den oskyldiga varelsen en livslång svaghet till

både kropp och själ!

Det gives förhållanden, då de äkta makarna absolut

måste underkasta sig en fullständig avhållsamhet från

fysiskt umgänge med varandra. Under den

äktenskapliga sammanlevnadens intima förhållanden är det

visserligen förenat med svårigheter men icke desto

mindre möjligt. Därpå har man flera fullt tillförlitliga

bevis genom de missionärers föredöme, som omedelbart

efter ingånget äktenskap måste begiva sig till ett klimat,

där havandeskapet, innan hustrun hunnit

acklimatiseras, skulle medföra allvarsamma faror.

Kontrahenterna ha måst iakttaga ovillkorlig avhållsamhet under

flera månader, ja, år. Jag känner ett fall, då till följd

av det sjukliga tillståndet i genitalorganen, som fått

namn vaginimus, det äktenskapliga umgänget var

förenat med obehag och smärtor till den grad, att det

slutligen måste helt och hållet upphöra, varav följden blev

en mera än 20-årig fullständig avhållsamhet.

Det gives också exempel på att makar utan yttre

tvång ålagt sig den största återhållsamhet. Många

gifta par, kanske flera än man är böjd för att tro, hylla

konsekvent återhållsamhetsprincipen och tilllåta sig

endast tillfredsställande av fortplantningsdriften, då

de önska erhålla livsfrukt. Dessa försäkra också, att

denna stränga återhållsamhet skänker dem icke blott

ökade krafter och förbättrad hälsa utan även över

huvud taget gjort dem lyckligare.

SJÄTTE KAPlTLET.

Återhållsamhet med måtta.

Endast på trofast och varaktig kärlek kan hemmets

lycka grundas. Kärleken är som vår egen varelse av

tvåfaldig natur. Dess andliga del är odödlig och

oföränderlig men kan också försämras och förnedras. Dess

materiella natur kan understundom vinna en sådan

makt, att den ställer i skuggan, neddrager, ja,

fullständigt utplånar den andliga delen. Kärleken kan liknas

vid en växt, som döljer sin rot i jorden, medan dess

blomning är beroende av solens livgivande strålar.

Jorden och roten måste träda i ett bestämt inbördes

förhållande till varandra, för att en blomning,

nödvändig för växtens fortvaro, skall komma till stånd.

Sålunda har kärleken en kroppslig och en andlig sida.

Sin rot har den i den omedvetna naturlag, som blivit

hos människan nedlagd till släktets fortplantande och

bevarande. Att kärlekens mål är äktenskapet och

äktenskapet åter föräldraglädjens, skall endast en falsk

blygsamhet eller ett förbiseende av enkla fakta kunna

förneka. Under det att dessa äro kärlekens objektiva

ändamål, tjänar den dock även många andra högre

syften.

Genom denna sin tvåfaldiga natur verkar kärleken

förädlande på människan. Den gör henne mottaglig

såväl för kärlek till Gud som till nästan. Den giver

ändamål och innehåll åt livet, större klarhet åt

intelligensen, djärvare flykt åt fantasien, dådkraft åt sinnet

och styrka åt kroppen. Ett överjordiskt drag förlänar

den åt den enskilda människan, förskönar hennes

tillvaro och för henne närmare den eviga kärleken. Är den

ren och sann, utgör den för tvenne själar ett

föreningsband, som aldrig slappas utan tilltar i samma mån, som

tiden renar och dämpar lidelserna.

Men det finns också en vrång bild av kärleken.

Namnet på denna vrångbild är lusta. Den har ej förmåga

att skänka livet varken skönhet eller rikare innehåll.

Den liknar parasitväxten, som ej har sina rötter i

jorden utan suger sig fast vid andra livskraftiga växter

och rövar musten ur den stam, som lyfte den från stoffet

mot solen och ljuset. Denna tjänst belönar den med

att utbreda sin slutna grönska över den förödelse, som

den själv framkallat.

Frågan om rätta arten av makars inbördes

förhållande i äktenskapet erbjuder så stora svårigheter, att

den ensam skulle fylla en volym. De olika synpunkter,

som kunna anläggas vid behandlande av detta ämne,

äro så många, att de betydligt överskrida gränsen för

detta kapitel. Därför måste jag tyvärr för denna gång

inskränka mig inom vissa gränser. I avseende på det

fysiska förhållandet inom äktenskapet hava vi att

särskilja trenne huvudsakliga uppfattningar, för vilka

här i korthet skall redogöras.

Den första uppfattningen antager, att ett obetingat

tillfredsställande av könsdriften är nödvändigt för

mannens välbefinnande och trevnad, och att han, gift

eller ogift, har full rätt att tillfredsställa den var och

när han finner tillfälle därtill. Behöver jag säga, att

denna uppfattning ej förtjänar att diskuteras av

rättänkande och anständiga människor? Den strider mot

naturens, Guds och civiliserade folks lagar. Denna

uppfattning är född av köttsliga laster samt närd av

självbedrägeri och okunnighet. Den är lustans barn

och simpelhetens moder. Den vederlägges av

erfarenheten och fördömes av de mest ansedda medicinska

auktoriteter i hela världen. För vidare studium av

förevarande fråga hänvisas läsaren även till ett annat av

författarens arbeten (Vad en yngling bör veta).

Den andra uppfattningen framhåller, att

könsumgänget icke bör utövas i annat ändamål än släktets

fortplantande. Denna uppfattning, som utgör en

motsatt ytterlighet mot den först nämnda, erbjuder också

den olikheten från denna, att starka skäl tala till dess

förmån. Fastän resultaten av gjorda undersökningar

icke ge mig full rätt att betrakta denna uppfattning

som den enda riktiga, är jag dock fullt beredd att

påstå den vara synnerligen förtjänt att med eftertanke

tagas i betraktande. Finnes inom äktenskapet

möjlighet att leva återhållsamt under flera månader eller till

och med under ett helt år, borde det väl ej heller möta

oöverstigligt hinder att utsträcka denna tid ännu

längre. Att vidhålla denna uppfattning torde dock

erfordra en sådan grad av självförnekelse och

självbehärskning, att den icke står de flesta människor till

buds. Troligen skulle det ej heller finnas många, även

om de inginge en förening för livet med dylika

tänkesätt, vilka skulle vara mäktiga att upprätthålla dessa

grundsatser för någon längre tid.

Den tredje uppfattningen, som hyllas av många män

och kvinnor med såväl omfattande bildning som djup

religiositet, är, att under det att ingen har rätt att inträda

i äktenskapet med föresats att undandraga sig

föräldraplikterna, likväl icke fortplantningen är enda

ändamålet med äktenskapet. Sammanlevnaden på det

sexuella området är också enligt deras mening ett medel

för äkta makar att uttrycka sin ömsesidiga

hängivenhet, att skänka ökad innerlighet och värme åt deras

personliga ömhet samt stärka och vidmakthålla den

känsla av ömsesidig tillgivenhet, som erfordras för att

hemmet skall bliva medelpunkten för frid, glädje och

lycka.

Människor, som hylla denna uppfattning av

äktenskapet, anse att, ehuru det förvisso skulle vara möjligt

att endast utöva de sexuella funktionerna i bestämd

avsikt att avla barn, skulle dock i det stora flertalet

fall en alltför ensidig tillämpning av denna grundsats

bidraga till undergrävandet av den äktenskapliga

lyckan.

Att släktets bibehållande är äktenskapets stora och

viktiga ändamål kan ej med framgång förnekas. Att

söka undgå att bilda familj kan ej äga rum utan att

medföra allvarliga följder i fysiskt, intellektuellt,

moraliskt och socialt hänseende, ömsesidig kärlek,

hemtrevnad, inbördes tröst och hjälp kunna ej heller

ostraffat åsidosättas. Samtidigt som man tager tillbörlig

hänsyn till släktets fortbestånd, får ej heller den

enskilda individens välbefinnande och bevarande

åsidosättas. D:r H. T. Pomeroy yttrar i ett arbete, kallat

»Äktenskapets Etik», följande: »Betraktar man

äktenskapet från fysiologisk synpunkt är dess ändamål

endast ett, nämligen att frambringa och uppfostra

familj. Till detta mål leda ock flera vägar, vilka tjäna

att bevara såväl andliga som kroppsliga krafter samt

att upprätthålla jämvikt mellan man och hustru och

befrämja en förening av hänsynsfull ömhet, utan vilken

en blott utvärtes förbindelse aldrig kan bliva annat än

en vrångbild av äktenskapet. Att uppställa någon

regel, till vilken grad äktenskapet underordnade

ändamål böra fullföljas, är knappast möjligt, emedan de

enskilda fallen äro ytterst växlande. Utan att göra sig

skyldig till motsägelse, torde man kunna påstå att den

sida av äktenskapet, som sammanfaller med dess

ursprungliga uppgift, är av allra största inflytande på

mannens och hustruns hälsa, lycka och samliv.

Därför måste den utövas med omdöme och grannlagenhet

samt alltid hållas inom de gränser, som utstakas av

omsorgen för andligt och kroppsligt välbefinnande.»

För min del hyser jag avgjord benägenhet att

ansluta mig till den sista uppfattningen, ehutu jag dock

icke är blind för att den innehåller synpunkter, som

erbjuda ganska stora betänkligheter. Den

betydelsefullaste av dessa torde vara den fråga, som uppstår

angående faran av alltför ofta återkommande

havandeskap. Vid ordnande av dessa förhållanden tillgriper

mången rent brottsliga medel, som endast kunna

stämplas som mord. Andra tillgripa medel, som hava ett

otillfredsställande resultat för hustrun eller mannen

eller ock för dem båda. Ännu andra begagna sig av

mindre farliga men lika otillfredsställande medel.

Dessa metoder äro sålunda antingen brottsligt

skadliga eller osäkra och alla otillfredsställande.

Ehuru det kunde vara mycket önskvärt att

fullständigt utreda de frågor, som tillhöra behandlingen

av denna sida av vårt föreliggande ämne, måste jag

dock avstå därifrån på grund av det lastfulla

levnadssätt, som föres omkring oss, och jag vill ej bringa

sådana frågor under fri diskussion, som möjligen skulle

kunna bliva mera till skada än gagn för rena sinnen

utan att verka varnande och återhållande på den

lastbare.

Iakttaga ej makarna en viss grad av måttfullhet,

kan ej deras äktenskap bliva lyckligt. Det möter

dock stora svårigheter att avgöra, vad som i detta fall

är måttligt. Vad som för en man eller kvinna är

måtta, skulle förtjäna namn av utsvävning hos en

annan. Mannen kan i detta avseende tillåta sig själv

ett tillvägagångssätt, som han anser mycket måttfullt,

men från hustruns synpunkt befinnes överskrida

måttan och bliva för henne ytterst fördärvbringande. I

ett annat fall kan motsatsen äga rum. Ett

tillmötesgående av hustruns önskningar kan bliva ödesdigert

för mannen. Ingen av dem kan bestämma måttet

för den andra i personligt avseende, förrän de

samvetsgrant övertygat sig om, vilka krav den enas natur

ställer på den andras och om verkningarna av deras

fysiska umgänge på dem båda. Den ledande

grundsatsen för varje man och hustru, som inse

betydelsefullheten av måttlighet i könsumgänget, är att ej av

varandra begära det yttersta tillmötesgående, som ej

är skadligt för hälsan, utan ständigt ledas av

återhållsamhetens och självbehärskningens anda. Då skola de

komma i åtnjutande av de välsignelser, som endast

tillfalla dem, vilka icke missbrukat sin alstringskraft

utan givit den nödiga mellantider av vila. En klok

man och en förståndig hustru skola aldrig njuta av

könsumgänget till övermått utan ständigt iakttaga

återhållsamhet. Förstånd och bildning böra också få

ett ord med vid utövandet av de särskilda rättigheter,

som äro äkta makar förbehållna. Könsdriften måste i

likhet med varje annat sinnesuttryck göras underdånig

förståndet och en förfinad känsla. Det gives lagar

för behärskande av våra övriga drifter, lagar, som

ingen någorlunda intelligent människa vill överträda.

Ingen, vore lian än aldrig så hungrig, kastar sig över

det första födoämne han händelsevis påträffar. Han

begär, att det skall vara av passande slag och tillrett

på ett ordentligt sätt. Maken däremot har ingen annan

lust i detta avseende än att tillfredsställa sin hunger,

och han slukar sin föda utan att bry sig om dess

beskaffenhet. Människan lyftes genom sin

omdömesförmåga upp på ett högre plan, medan vilda djur på

liv och död kunna strida om ett ben. Hennes föda

måste vara av passande art, ordentligt tillredd och

förtäras på bestämda tider. Ej heller rycker hon

med våld till sig andras föda. Vidare har hon behov

att få maten anrättad på ett sätt, som ej blott är

smakligt utan även tilltalande för hennes

skönhetssinne. Sitt bord pryder hon gärna med blommor samt

bereder sig vid måltiderna tillfälle till umgänge med

sina vänner. Uppställa vi sålunda regler för vårt

behov av föda, varför skulle vi då ej sammalunda göra

tillfredsställandet av könsdriften beroende av

fastställda regler? Varför skulle vi likt oskäliga djur vika

för första böjelse? Varför beröva oss själva och våra

ledsagarinnor den blygsamhetskänsla, som Gud

förlänat oss? Varför skola vi omhulda våra sinnliga

lustar på bekostnad av den varelse, som vi älska och

akta högst av allt på jorden? Nej, låt förnuft,

finkänslighet och moralisk känsla i lika hög, ja, högre

grad göra sig gällande vid tillfredsställandet av det

sexuella behovet som i avseende på våra övriga drifter.

I kapitlet med överskrift »Regler för gift folk eller

kyskhet i äktenskapet» ger Jeremy Taylor följande

råd: »I vad som är tillåtet och medgives man och

hustru, måste de akta på naturens ordning och

Skaparens avsikter. Det är en synnerligen dålig man, som

behandlar sin hustru, som vore hon en sköka, i det

han ej har annat mål än att tillfredsställa sin

njutningslystnad. Det är bäst att i detta avseende

uppställa såsom regel, att, ehuru här liksom vid ätande

och drickande ett behov finnes, som fordrar att

uppfylds, detta dock ej kan ske utan att tillfredsställa

denna lust. Alldenstund denna lust och dess

tillfredsställande äro av naturen avsedda att tjäna ett visst

bestämt ändamål, böra de aldrig skiljas från detta

ändamål; längtan efter avkomma, för att rädda sig

från otuktens last, eller för att lätta och mildra de

bekymmer, som tillhöra husliga omsorger, för att

betyga varandra sin ömhet, men aldrig må detta

framträda med syfte att särskilja sinnligheten från det

ändamål, som utgör dess berättigande.»

Det kan också vara av nytta att höra ett kvinnligt

omdöme om hithörande frågor. Mrs E. B. Duffey

yttrar sig på följande sätt i ett litet utmärkt arbete,

»Vad kvinnan borde veta»: »Ofta kan man vara

frestad att tro och undra, om ej många män äro att

betrakta som oskäliga djur i de förhållanden, som röra

äktenskapets fysiska liv. Kvinnorna vilja ej beklaga

sig över sina män, därför blir vanligen en påbörjad

mening avbruten, innan den är uttalad till slut. Så

snart ett sådant ord undfallit någon, måste detta hava

framtvingats av en ytterlig brutalitet från mannens

sida. Utan tvivel måste en mängd kvinnor alltså

utstå svåra ltdanden till följd av mannens

hänsynslöshet i fysiskt avseende, ehuru han i alla övriga

förhållanden visar endast godhet. Tillfällig obenägenhet,

kroppslig trötthet eller sjuklighet få ej utgöra orsaker

för hustrun att ej underkasta sig den äktenskapliga

plikten, närhelst mannens benägenhet föranleder

honom att begära dess uppfyllande. En inkonsekvens

måste ligga däri, att lagen betecknar våldtäkt som

ett brott men ej har något erkännande för en gift

kvinnas rätt att råda över sin person. Jag betvivlar,

att det mest brutala uppförande från mannens sida

på detta område skulle inför domstol vara laglig

anledning till skilsmässa. Det borde dock med lätthet

kunna inses av en var, huru en man med stark sinnlig

natur, på vilken han ej lägger något band, kan göra

livet fullkomligt outhärdligt för en finkänslig och

renhjärtad kvinna. Liksom ömsesidig tillgivenhet är det

himmelska band, som håller äktenskapet samman,

så borde också den ömsesidiga njutningen förädla

det jojdiska bandet. Kärleken skulle vara lika villig

att giva som att taga. En hustru, som ser sin man

visa henne sådan hänsyn, är jag övertygad om ej skulle

oresonligt vidhålla vägran.»

En samvetsöm och hänsynsfull äkta man framställer

dock alltjämt den frågan: huru ofta får jag följa mina

egna önskningar utan att skada vare sig mig själv eller

min hustru? Denna fråga kan ej tagas i allmänhet.

Hänsyn måste alltid tagas till den frågandes speciella

personlighet, och tillbörlig hänsyn måste alltid tagas

till hustruns kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd.

Vad som är måttligt för den ena, kunde ju hava de mest

fördärvbringande verkningar hos den andra. Många

män i sin kraftigaste ålder äro utrustade med stor

uthållighet och veta ej vad nerver vill säga, då däremot

andra äro ömtåliga, nervösa och lida av allmän svaghet.

Somliga läkare synas vara benägna att inskränka

könsumgänget till en gång i månaden, men man har dock

rätt att framhålla, att ingen man, som är i besittning

av god hälsa samt fysisk och andlig kraft av vanligt

mått, kan tillåta sig sexuell njutning mer än högst en

gång i veckan utan att råka i fara att både för sin och

hustruns del hava beträtt könsutsvävningarnas område.

Var nygift man måste såväl för sin som hustruns

räkning avgöra, när måttlighetens gräns uppnåtts, och

de kunna vara livligt förvissade därom, att en mera

oblandad lycka i kroppsligt och intellektuellt

hänseende skall komma på deras lott, i samma mån som de

iakttaga återhållsamhet och måttlighet. Ingen må

dröja så länge, innan han ordnar dessa förhållanden,

att han börjar lida av ryggvärk samt besväras av yrsel,

matthet, försvagad syn, susning för öronen, domning

i fingrarna och allmän eller partiell förlamning. Var

mycket uppmärksam på ert tillstånd dagen efter ett

könsumgänge. Märker ni minskning i edra

kroppskrafter, i eder tankeskärpa, finner ni er mera känslig och

retlig än vanjigt, är ni mindre uppmärksam och vänlig

mot er hustru eller mindre sällskaplig, visar detta, att

ni bör för framtiden iakttaga större försiktighet.

Dessa iakttagelser böra ej inskränka sig till er egen

person. Ni bör också med kärleksfull omsorg lägga

märke till er hustrus andliga och kroppsliga befinnande

dagen efter. Det tillkommer er såsom en plikt att ej

endast söka bibehålla er egen fulla kraft utan i lika

hög grad vara hennes beskyddare. Så snart ni

överskrider gränsen till det område, där skada kan inträffa,

är ni på väg att uppoffra både trygghet och lycka.

Någon har sagt, att även om »vi antaga en så låg och

lumpen bevekelsegrund, som att av detta liv avvinna

så mycken njutning som möjligt, så bjuder dock

klokheten till återhållsamhet och ansvarskänsla i det

äktenskapliga umgänget, emedan vi endast på denna väg

kunna avvinna detta det högsta mått av sann

tillfredsställelse. Vi kunna dricka nektarn så djupt, som

vi känna oss behöva, naturen har satt bägaren i vår

hand, men den blandar även själv drycken. Dricka

vi för djupt, utfylles först tomrummet med vatten,

sedan med galla och slutligen med dödande gift.»

Omåttlig könsnjutning är den mest förstörande last

för såväl kropp som själ och den moraliska känslan.

Helt säkert hava vi hört talas om män, som nästan utan

uppehåll hängivit sig åt dylika njutningar, men alltid

har det varit män, som ej gjort sig bemärkta för annat

än sina passioner. Såväl mat som dryck synas hos

dem ej ha annat ändamål än att så länge som möjligt

göra dem mäktiga att tillfredsställa sina sexuella

drifter. Visserligen kunde de vara i besittning av

intellektuell begåvning, ja, en och annan kan till och med

ägna sig åt någon viss vetenskap, men alla deras

övriga andliga förmögenheter hava förkrympts och

försvagats för att lämna näring åt och hålla vid makt

deras lidelse. I de flesta fall utmärka de sig endast

för djurisk råhet. Hur kan man ock tillåta sin enda

lidelse, vars ledande organ har sin plats på hjärnans

botten, taga herravälde över hela mannen från hjässan

till fotabjället och göra sig till herre över alla andra

förmögenheter, så att all andlig och kroppslig

begåvning ej mindre än den moraliska och religiösa känslan

icke lämnas annan plats än den av tjänare och slavar!

Ingen man med en smula omtänksamhet och

finkänslighet kan tillåta sig att visa missaktning för

hustruns önskningar. Med känsla och vördnad måste han

fästa avseende vid hennes böjelser lika väl som vid

sina egna önskningar. I hela djurrikets skala visar det

sig som ett genomgående drag, att honans tillstånd och

beredvillighet äro bestämmande för de tillfällen, då

hannen får närma sig henne. Kvinnan är den enda

hona, vars vilja ej får göra sig gällande, vars

rättigheter trampas under fötterna, och som ej ens äger

rättighet över sin egen kropp. På hennes tillstånd

fästes inget avseende. Så snart kvinnan är vid god

hälsa och är så kärleksfull och hängiven, som hon bör

vara, löper hennes hjärtas avgud ingen fara, att hon

i alltför hög grad skall visa sig kallsinnig. Bleve alla

de oförrätter, som tillfogas hustrur genom hänsynslösa

makars otyglade passioner, allmänt kända, skulle varje

renhjärtad man och kvinna uppbjuda alla sina krafter

för att ur världen utrota det slaveri, varifrån endast

döden kan befria dem.

Önskar du göra största möjliga gagn här i världen,

bör du sorgfälligt undvika överdrivet förtärande av

alla födoämnen, som besitta den egenskapen att

uppegga könsdriften. Hit höra ägg, ostron, starkt pepprad

och i allmänhet starkt kryddad mat. Uppmuntra ej

orena tankar genom att besöka dåliga

teaterföreställningar, läsa böcker med osedligt innehåll, deltaga i

opassande dans samt att pryda din bostad med okyska

statyer eller vällustiga målningar. Undvik allt

onödigt blottande av kroppen och uppträd alltid på ett

sätt, som ej sårar blygsamhetskänslan varken hos män

eller kvinnor. Indela din tid förståndigt och glöm ej,

att alla felgrepp i dessa avseenden bliva ödesdigra

därigenom att de uttömma din hustrus krafter och

angripa hennes nerver på ett icke blott för henne utan

jämväl för dig själv och hemmet ödesdigert sätt. Du

skall eljest beröva dig själv det bästa, hemmet har i

beredskap för dig.

Återhållsamhet i äktenskapet möjliggöres bäst, om

makarna ej begagna gemensam bädd. Omständigheter

inträffa också ofta, vilka icke endast nödvändiggöra

icke blott skilda bäddar utan även skilda sovrum. Jag

citerar mrs E. B. Duffey: »Har en äkta man ej

tillräckligt välde över sin benägenhet för kärleksbetygelser, är

under alla omständigheter rådligast, att makarna

begagna var sin bädd och helst skilda sovrum med dörr

mellan dem och lås, vars nyckel stannar i hustruns vård.»

I sitt arbete med titeln »Kyskhet» yttrar d:r Dio

Lewis vid tal om de excesser, som medföra

kallsinnighet mellan äkta makar. »Orsaken till detta elände och

faran för omåttlighet är endast en naturlig följd av

vanan att sova i gemensam säng. Detta är det mest

utstuderade sätt att egga och uppelda den köttsliga

lustan. Det gives ingen tillräcklig rymlig säng för två

personer. Kände varje brud blott den verkliga fara,

hon löper att förlora den dyrbaraste av alla jordiska

ägodelar, nämligen sin makes kärlek, skulle hon lägga

in all sin kraft på att efter vigseln tillförsäkra sig en

lika avgjord återhållsamhet, som hon före denna ej

behövt befara, att ej fullständig avhållsamhet skulle

anses som en plikt. Säkraste hjälpmedlet är och

förblir emellertid skilda sovplatser.

Villigt erkännes i allmänhet det skadliga av att

tvenne personer sova i samma säng. I de flesta fall

råder emellertid en viss farhåga, att om äkta makar,

använda skilda sovrum eller till och med var sitt säng

i samma rum, så skulle detta ge anledning till prat om

bristande harmoni och försvagad kärlek. Läkaren

föreskriver dock ofta utan att ange skäl för patienten,

antingen mannen eller hustrun, att lämna hemmet på

någon tid för att söka vila. Denna vila kunde lika

gärna erhållas hemma, om de blott ville underkasta

sig att använda var sitt sovrum.

Så snart mannen eller hustrun finner sig oroad

genom alltför starkt behov av kärlekshyllningar hos den

ena eller andra parten, skall man erfara stort gagn av

att undvika den sexuella retelse, som ligger i blottandet

av kroppen vid av- och påklädandet i varandras

närhet afton och morgon. Likaså om man undviker

kropparnas omedelbara närhet under tredjedelen av

dygnets timmar eller fyra månader på året eller under

tjugo år för dem, som i sextio år levat tillsamman.

Kommer så härtill frågor rörande ventilation och

absorption vid utdunstningen från varandras kroppar,

varvid den svagare parten torde bliva den lidande på

grund av det kända förhållandet, att en kraftigare

individ synes absorbera den svagares livs- och nervkraft

samt rubba jämvikten mellan de magnetiska element,

vilka, när de visa kvantitativ och kvalitativ olikhet,

bidraga att öka den fysiska attraktionen och

personliga ömheten. Förekommer större olikhet i

kroppsbeskaffenheten eller betydligare ålderskillnad, eller om

endera lider av någon sjukdom, som fördärvar luften i

rummet, äro inte endast skilda bäddar utan även skilda

sovrum absolut nödvändiga.

I samband med måttfullhet i det äktenskapliga livet

förtjänar en omsorgsfull skötsel av kroppen största

uppmärksamhet. Alla friluftssysselsättningar,

friskgymnastik, olika slag av kroppsövningar samt ofta

förekommande bad äro viktiga medel för bevarandet av

hälsa och krafter. Tillåtas tankarna utan återhåll

sysselsätta sig med sexuella förhållanden, så blir

följden, att blodets normala tillopp till hjärna och muskler

minskas och hela kroppen blir lidande. Sök att vända

tankarna åt annat håll och på andra föremål!

Fördela genom lämpliga kroppsövningar blodet till alla

kroppens delar! Låt kraftiga gnidningar efter badet

framkalla en angenäm kroppsvärme! Om ni så

handlar, skall ni på säkraste sätt bidraga till en god hälsa

samt ett uppnående och bibehållande av en

harmonisk manlighet.

Icke endast för mannen är kroppens vård av den

allra största vikt, utan detta gäller i lika hög grad

hustrun. Ej sällan kan det hända, att hon underskattar

dess värde och ofta nog visar fullständig underlåtenhet

härutinnan, såvida inte mannen uppmuntrar henne

till friluftsliv och kroppslig ansträngning.

Förgät aldrig, att du och din hustru äro icke allenast

er själva utan även era barn skyldiga att bemöda er

om bevarandet av full hälsa så länge som möjligt. Som

ni själva äro beskaffade, sådana bliva era barn.

Komma barnen att ärva kroppslig och andlig svaghet, så

bliva även föräldrarna därigenom lidande för egna

olycksbringande misstag, ity att de äro skyldiga att

ägna barnen alla sina omsorger. Genom vakor och

uppoffringar få de nu plikta för dessa misstag, som

genom litet mera förutseende hade kunnat undvikas.

Ett tillbörligt herravälde över sin sexuella natur

skall alltid visa sig vara värt den försakelse, som du

underkastar dig. Att äga en stark könskänsla är visst

ingen förbannelse utan snarare medel till välsignelse,

Gud gjorde sig inte skyldig till något misstag, när han

skapade människan just sådan hon är. Hans avsikt

var dock aldrig att hennes lägre natur skulle härska

över den högre och ädlare. Kampen mellan dessa

båda naturer är värd allt arbete som den kostar, och

lycklig är den man, som vinner seger i denna strid.

Han blir allt ädlare och manligare, under det att den,

som låter sin lustar behärska sig, alltmer förlorar i

manlighet och så småningom närmar sig djuren.

Lyckas du vinna seger och behålla herraväldet,

behöver du knappast befara att kampen skall bli ändlös.

I och med den nedsättning av könsdriften, som blir en

följd av de tilltagande åren, inträder en känsla av frid

och manlig jämvikt som har till följd ett mäktigt

uppsving hos dina intellektuella förmögenheter och din

moraliska känsla, vilket för dig öppnar möjligheten att

i din ålders höst förvärva dig färdigheter och arbeta

på din utveckling på det sätt som icke var dig beskärt

under dina ungdomsår.

SJUNDE KAPITLET.

Brister och svagheter.

I den mån den ogifte unge mannen nalkas de nya

förhållandena och de oprövade

levnadsomständigheterna, vakna ofta hos honom farhågor, vilka vi här i

största korthet vilja behandla.

Det finns mången ung man, som står i begrepp att

gifta sig, vilken under månader ängslats och fruktat

att han varit behäftad med någon fysisk brist, som

gjort honom oförmögen att uppfylla de äktenskapliga

plikterna. I de flesta fall är likväl en sådan fruktan

helt och hållet grundlös, och en befarad oförmögenhet

är ofta skenbar än verklig. Har den unge mannen

fört ett regelbundet och kyskt liv, förekommer

knappast ett fall på tusen, där skäl att befara svårigheter

av mera allvarlig beskaffenhet finnas.

Otillräcklig eller olämplig föda, försummelser

beträffande kroppens vård och bristande rörelse,

överansträngning, för mycken smak för nöjen och otillräcklig

sömn äro ofta orsak till att mången ung man lider av

svaghet i könsorganen, vilken kommer dem att frukta

sexuell oförmåga. Vid förestående giftermål taga de

då sin tillflykt till stimulerande medel eller mer eller

mindre enfaldiga utvägar att återvinna eller pröva sin

manliga förmåga. Något mera dåraktigt och

olycksbringande kan man knappast företaga sig. Långt

bättre är det att undanrödja orsakerna, som framkallat

denna svaghet, begagna sig av kroppsövningar

inomhus och i friska luften, vilka lämpa sig för den bästa

utveckling av kroppens styrka, återställa hälsa och

utöva en härdande inverkan. Då skall det ej heller

dröja länge, förrän alla dylika farhågor försvunnit.

Fysisk svaghet och den allmänna

kraftnedsättningen, som ofta åtföljer de sedvanliga

bröllopsceremonierna och efterträdes av ett överretat tillstånd,

oskiljaktigt från de nya erfarenheterna i äktenskapet,

medföra ofta nog en alltför hastig avgång av

sädes-vätska med tillfällig förslappning och ingiva sålunda

farhågor, som kunna stegras till den allra största ångest.

Dessa tillfällen äro dock vanligen hastigt övergående.

Verklig impotens hos mannen under hans kraftigaste

ålder är högst sällsynt. Finnes grund till befogad

misstanke härutinnan, måste den unge mannen alltid vända

sig till en skicklig och samvetsgrann läkare. Skulle

han tillråda er att använda stimulerande medel eller

söka umgänge med lösaktiga kvinnor för att stärka

edra generationsorgan, har ni ett tillräckligt bevis på

hans olämplighet och haltlösa moral, varför ni bör

vända er till en annan. Äntligen har världen kommit

därhän, att en läkare, som, förledd av penningbegär,

giver ett så gammalmodigt råd, anses vara ovärdig

anständigt folks aktning och förtroende och ej längre bör

få plats bland »skickliga» läkare.

Varje ung man kan med lätthet på ganska kort tid

avlägsna alla oberättigade faror genom att noggrant

iakttaga hälsolärans vanliga föreskrifter, lämplig

kroppsrörelse helst i fria luften, jämte gymnastik,

vilket allt tjänar till att stärka och utveckla kroppen

och sätta den i stånd att fullgöra alla sina funktioner.

Det finns ej heller något skäl för en ung man att hos

sin utkorade brud misstänka medfödda fel eller fördold

vanskaplighet, om hon blott åtnjuter en god hälsa och

äger en kropp, som någorlunda genom sina

proportioner stämmer överens med hans egen. Medicinska

auktoriteter försäkra oss, att fysiska hinder för umgänge

förekomma betydligt oftare hos män än hos kvinnor.

De huvudsakligaste hindren för mannen att inträda i

äktenskapet äro hängivenhet för laster och i synnerhet

följder av veneriska sjukdomar, allt orsaker till

försvagande av den manliga förmågan.

Om en ung, nygift man vill noga lägga på minnet och

efterfölja de råd, som meddelas i ett följande kapitel

rörande förhållandet till hans brud, i synnerhet tiden

närmast efter bröllopet, så kan han vara förvissad om

att undgå alla faror, av vilka ingen skall återkomma

under följande veckor och år. Underlåter han däremot

att följa dessa råd, kan han riskera att i hög grad såra

och kränka sin hustrus blygsamhetskänsla eller till

och med tillfoga henne kroppslig skada, varav följderna

kunna för all framtid förstöra deras äktenskapliga

lycka. Mannens tankar få ej uteslutande inriktas på

det egna jaget utan framförallt ha till mål en strävan

att skydda sin maka mot möjligheten att få tillbringa

sitt återstående liv som en trött sjukling. Ingen orätt

kan medföra bittrare självförebråelser, än den en man

av okunnighet begår mot den, som skulle varit hans

glädje och välsignelse under ett helt liv, en orätt som

kan beröva hans käraste både hälsa och livslycka.

I böcker som äro avsedda för läkare, ägnas mycken

plats åt redogörelserna för kroppsfel, vanskapligheter

och abnormiteter, men i detta arbete, som i föreliggande

form är avsett för den stora allmänheten, finnes intet

skäl att upptaga utrymmet med beskrivning av

sällsynta undantagsfall. Då en verkligen abnorm

kroppsbildning ytterst sällan påträffas i en läkares praktik,

har jag ansett det orätt att giva vika för vissa

författares lust att framkalla onödiga farhågor. Dessa

farhågor kunna icke vara till något gagn men ofta

medföra följder, som kunna lända en icke sakkunnig läsare

till obotlig skada.

Finnes påtagliga och övertygande bevis för tillvaron

av svårigheter eller fysisk oförmåga i äktenskapet, bör

en ung äkta man icke dröja en dag med att rådfråga en

erfaren läkare av känd heder och rättskänsla. Av en

sådan man skall ert förtroende ej svikas, och står det

i hans förmåga, så skall han giva er den hjälp, ni

behöver för tillfället och de tillförlitligaste råd för

framtiden. Vänd er däremot aldrig till någon kvacksalvare,

svindlare eller undergörare, som ej har annat syfte

än att oroa och uppskrämma er för att kunna utpressa

penningar. Någon hjälp kan ni inte vänta att erhålla

utan endast ekonomisk förlust och förödmjukelse.

Här måste jag också passa på att säga några ord om

de farhågor, som uppstå hos den unge man, som står i

begrepp att ingå äktenskap, beträffande hans

tillkommandes fysiska förutsättningar för ett lyckligt

äktenskap. Som redan förut påpekats, är verklig

»oförmögenhet» vida sällsyntare hos kvinnor än hos män. De

kvinnor som lida av »moderfall» eller annan svårare

underlivssjukdom, borde aldrig tänka på giftermål

Genom hustruskapet förvärras kvinnans

underlivslidande och förorsakar också hennes man lidande. Hon

utsätter sig för inflytelser, som hindra henne att

återvinna hälsa och råkar i fara att själv bidraga till att

ådraga sig obotligt lidande. Kvinnor, som veta sig

lida av sådana sjukdomar, böra alltid rådfråga

kompetenta läkare, bortlägga snörlivet samt omsorgsfullt

vårda sin kropp. Giftermålet böra de uppskjuta, till

dess underlivsorganen återvunnit sitt normala tillstånd.

Tyvärr äro kvinnor, behäftade med underlivslidande,

föga benägna att söka kompetent läkarehjälp. Jag

har träffat kvinnor, som under åratal burit ett lidande,

förorsakat vid förlossning, utan att vända sig till

läkare, ehuru de skulle ha funnit lindring i sina plågor

eller till och med full hälsa, om de för en skicklig

specialist yppat sitt verkliga tillstånd och underkastat sig

behandling, lämpad därefter.

Samma är också förhållandet med unga nygifta par.

Så fort någon mer eller mindre betydande svårighet

yppar sig i det äktenskapliga umgänget, bör man utan

dröjsmål vända sig till en kompetent läkare, men ej

låta veckor gå, ty då kan ett missförhållande, som med

lätthet kunnat rättas, bliva en källa till kallsinnighet

eller övergå till en kronisk nervsjukdom. Är det den

unga hustrun, som behöver hjälp, så händer det ofta,

att hennes medfödda blygsamhet föranleder henne att

bestämt motsätta sig en undersökning utan att besinna

att specialister på ett visst medicinskt område ständigt

rådfrågas för dithörande fall, varför hon ej behöver

hysa tvekan att hos dem söka råd och hjälp. En

fullständig öppenhet från patientens sida skall sätta den

intelligente läkaren i stånd att fullt bedöma

beskaffenheten av hennes lidande utan att plåga henne med

frågor, som hennes kvinnliga blygsamhet finna svåra att

besvara.

Med det tilltagande antalet skickliga läkare, både

manliga och kvinnliga, ökas också antalet av de unga

kvinnor som hava förstånd att före äktenskapet

rådfråga en läkare, som kan försäkra dem, att intet fysiskt

hinder möter från deras sida för ett i allo lyckligt

äktenskap. Följdes dessa exempel mera allmänt, skulle många

kvinnor befrias från mycken oro och villrådighet, ja

också från olyckliga äktenskap. Det skulle klargöras

för dem, som lida av underlivssjukdomar, att de ej äro

lämpade för en makas och moders plikter, och sålunda

rädda dessa förut beklagansvärda varelser från ännu

större olyckor och lidanden, som skulle bli deras lott i

ett äktenskap. Det är ju en stor fördel att lära känna

det verkliga förhållandet, innan det är för sent.

Härigenom kunna de olyckor undvikas, som det

äktenskapliga livet ovillkorligen skulle draga med sig.

Förefinnas däremot inga fel och brister, skall kännedomen

härom medföra sinneslugn, som många gånger uppväger

det obehag och de kostnader, som förvärvandet av

denna insikt ådragit vederbörande. För varje ung

kvinna, som tänker gifta sig, är det en riktig väg att

på detta sätt förskaffa sig insikt, och för övrigt den

enda väg, vartill en dygdig och renhjärtad kvinna kan

lämna sitt medgivande.

ÅTTONDE KAPlTLET.

Renhet oeh trohet.

För den enskilde såväl som för familjen är lyckan

ofta nog beroende på inflytelser av ett rätt iakttagande

av tämligen enkla och vardagliga hänsyn. Då nu detta

är första avdelningens slutkapitel, återstår likväl ett

annat, som jag skulle vilja lägga den unge äkta mannen

på hjärtat. Det är sanningar, som för mången synas

alltför alldagliga att därom orda, men som ändå äro

av den allta största betydelse, emedan följderna av ett

förbiseende härvidlag kunna bliva oberäkneliga för

tusentals hem, i det de tillintetgöra alla förhoppningar

om lycka, medföra personliga olägenheter och kanske

också oförrätter mot hustru och barn och kunna

uppriva själva hemmet.

Ni bör t. ex. alltid söka hålla er andedräkt frisk och

ren. Ni har ingen som helst rätt att orena er kropp

eller skämma er andedräkt och därigenom vålla andra

obehag, och detta i synnerhet icke genom bruket av

tobak och spritdrycker. Ni äger icke större rätt att

orena den luft er hustru skall andas, än ni har rätt att

smutsa det vatten, hon skall dricka, eller fördärva den

mat, hon skall äta. Det fördömliga i ett dylikt

handlingssätt ökas naturligtvis i samma grad man erfar

obehag eller tager skada till sin hälsa av detsamma.

Bruket av tobak är en självisk ovana, och var och en med

något begrepp om rättvisa och jämlikhet har intet

annat val än att åt sin hustru anslå ett lika stort

belopp, som han årligen använder till inköp av tobak.

Men icke blott en betydlig årlig penningutgift blir

följden av tobaksbruk, utan det har vanligen i släptåg

nervsvaghet och överretning. I vad form ni än

använder tobak och samtidigt ger akt på er själv, skall ni

finna en bestämd skillnad råda mellan perioder, då ni

hängivit er åt denna vana, och andra sådana, då ni

under någon tid upphört därmed. Snart nog skall ni

övertygas om, att bruket av tobak förorsakar

uppdriven känslighet, retlighet och en viss osällskaplighet.

Detta är dock ej på långt när allt. Nikotin

genomtränger så hela er kropp, att de barn, ni avlar, också

ha känning av dess fördärvliga verkningar.

Ingen man, hur likgiltig han än är för de verkningar

tobaksbruket har på honom själv, och den otrevnad,

hans hustru härigenom erfar, kan vara likgiltig för den

återverkan hans levnadssätt utövar på hans barns

karaktär, välgång och framtid. Han kan ej vara

likgiltig för de olycksdigra följder, hans tobaksbruk kan

medföra för hans efterkommande. Ofta har man märkt

att män och kvinnor med den bästa

kroppskonstitution och hälsa givit livet åt svaga, nervretliga och

tynande barn. Visserligen skulle det vara orättvist och

oriktigt att påstå, att tobaken i varje sådant fall varit

orsaken, men en medverkande orsak har dock i ett

flertal fall tobaksmissbruk visat sig vara. Månget

andligt och kroppsligt underlägset barn har haft sin faders

tobaksmissbruk att tacka för dessa brister. Lita vi på

utsagon av medicinska auktoriteter på detta område,

så skulle man i varje samhälle kunna utvälja det bäst

utrustade människopar både på det andliga och

kroppsliga området, låta dem hängiva sig åt starkt

tobaksbruk, och om de därefter ingingo äktenskap, så skulle

deras avkomma, om inte i första så åtminstone, efter

fortsatt tobaksbruk, i andra generationen, både i

fysiskt och, intellektuellt avseende vara betydligt

underlägsna medeltalet av barn efter föräldrar, som aldrig

begagna tobak i någon som helst form.

I olika delar av detta bibliotek har jag ganska

fullständigt behandlat dryckenskapsfrågan och får jag

särskilt hänvisa läsaren till den del, som är avsedd till

ynglingars upplysning. Rusdrycksbruket är icke blott

en förbannelse för den individ, som hemfallit därunder

utan det ödelägger dessutom hustruns hälsa och lycka

samt sätter märke på deras barn. Det inverkar på

barnens moraliska känsla, deras kroppsliga hälsa och

deras själsförmögenheter. Även om de undgå att födas

till världen andesvaga eller idioter, ärva de dock icke

sällan dryckenskapsbegäret och fortfara som moraliskt

sjunkna drinkare intill tredje och fjärde led. De stora

andar, som lyst som stjärnor på kulturens himmel,

ha ej haft till föräldrar sådana, som hängivit sig åt

utsvävningar och förslösande av sina krafter. Mången,

som kunnat lämna både högt begåvade och lyckliga

ättlingar efter sig, måste, om motsatsen inträffar, söka

anledningen härtill uti bristande omtanke och

måttlighet i ett eller annat avseende hos de föräldrar, som

givit upphov till dem själva. När Gud låter en

Simson uppstå, så ljuda hans ord till modern: »Du skall

varda havande och föda en son. Så vakta dig nu, att

du intet orent äter; --- förty den pilten skall

vara en Guds nasir utav moderlivet; och han skall

begynna till att frälsa Israel utur Filisteens hand.»

Denna ärftlighetslag gäller även i dag och kan ej

lämnas utan beaktande, såvida vi ej vilja sätta de

efterkommandes hälsa och välfärd på spel.

Sätter du värde på din egen lycka samt älskar din

hustru, vill jag på det bestämdaste yrka på ett

fullkomligt iakttagande av din äktenskapliga trohetsplikt.

Du är skyldig din hustru detta i lika hög grad, som du

har rätt att fordra trohet av henne. Blott en

måttstock har Gud uppställt för dygd och rättfärdighet,

och denna gäller i lika hög grad för man som kvinna.

Guds bud lyder: »Du skall icke göra hor.» Däremot

säger han icke: »Kvinnan skall icke» eller »Mannen

skall icke». Det göres ingen skillnad på man eller

kvinna.

Med ordet »du» menas den, som läser eller hör,

d. v. s. den person som tilltalas, vare sig det är man

eller kvinna, ung eller gammal, kung eller dagkarl,

hög eller låg, lärd eller olärd, rik eller fattig, vit eller

färgad, tjänare eller fri. Detta Guds bud är lika

bindande för alla utan inskränkning, utan avseende på

kön, ras, klass eller samhällsställning och oberoende

av tid, rum eller andra yttre omständigheter. Den

verkliga innebörden av dessa bud är lika för alla. Gud

har inte stiftat en lag för män och en annan för

kvinnor. Icke heller överser han och ursäktar fel hos

männen, vilka fel han fördömer hos kvinnorna. Båda äro

i lika mån pliktiga att efterfölja det oföränderliga bud,

som han själv givit. Vilken ställning än må intagas av

dem, som hava alltför fria åsikter i sedlighetsfrågan,

har likväl samhället ingen rätt att hos mannen överse

med felsteg, som det hos kvinnan fördömer. År det

synd för henne, så är det detta även i lika hög grad för

mannen. Falskhet och otrohet är ett brott, vem som

än gör sig skyldig härtill.

Utom den moraliska faran hotar också en kroppslig.

En ogift man, som hänger sig åt ett utsvävande

levnadssätt, utsätter, åtminstone till en viss grad, endast

sig själv för fara. Den gifte mannen utsätter däremot

utom sig själv både hustru och barn därför. Våra

läkare kunna berätta många fall, då kvinnor anlitat

dem om hjälp för både inre och yttre sjukdomar, vilka

angripit dem och deras barn, utan att dessa kvinnor

hyst den ringaste misstanke om sjukdomarnas

beskaffenhet eller ursprung. De ha varit helt och hållet

okunniga om de svåra symptom, som skulle följa, när

obotlighetsstadiet inträtt. Se här den oerhörda oförrätt,

som en brottslig make och fader tillfogar sin intet ont

anande hustru och sina oskyldiga barn! Det skulle

kunna uppräknas hundratals fall, men jag vill blott

redogöra för ett enda, som meddelats mig av en

framstående läkare, vars namn och verkningskrets ej

behöver nämnas, enär tämligen likartade fall allt som

oftast påkalla läkares uppmärksamhet.

En ung man ur en välmående familj hade vid ett

par tillfällen behandlats för gonorré, innan han gifte

sig med en skön dotter i en annan framstående familj.

Ett par veckor efter bröllopet kom han på besök till

familjens läkare för att rådfråga honom om ett mindre

s. k. chancre-sår, ett omisskännligt tecken till syfilitisk

infektion. Efter noggrann undersökning kom det i

dagen, att han kort före sitt giftermål ådragit sig en

chancre, som ej genast kommit till utbrott, varför han,

då såret ej observerats, smittat sin unga brud. Fallet

behandlades genast efter bästa kända metod, men

ändå uppträdde sjukdomens svårare former. Det

första såret följdes av dithörande sekundära

symptomer. Det uppstod sår på olika ställen av den

stackars hustruns kropp, slemhinnorna angrepos, och hon

miste allt sitt hår. Ej ens ögonbryn, ögonhår och

håren i näsvingarna fick hon behålla. Det behövdes

flera månader, innan håret började återväxa. När nu

detta äntligen inträffade, var emellertid det nya håret

grovt och borstigt, och när det nått en längd av

omkring 1 1/2 tum, påminde det i hög grad om getragg.

Det kunde varken kammas eller på annat sätt

behandlas. Hennes utseende blev till hennes vänners häpnad

och hennes egen gränslösa förtvivlan fullkomligt

avskräckande.

Enär hon ej hade en aning om sjukdomens natur

och beskaffenhet eller faror, mötte det mycket stora

svårigheter att förmå henne till ett månadslångt bruk

av nödig medicin under minst två års tid. De följande

åren gav hon livet åt flera för tidigt födda barn, vilka,

vare sig de voro dödfödda eller levde några dagar,

erbjödo bilden av sjukdom och förruttnelse. Efter 4

eller 5 missfall gav hon livet åt ett barn, som visade

alla tecken till ostörd hälsa. Då familjen icke långt

därefter länmade samhället, kunde icke läkaren längre

fullfölja sina observationer, men han ansåg föga

troligt, att barnet kunde helt undgå följderna av det

olycksbringande arvet.

Ett enda sådant fall efterlämnar ett outplånligt

intryck, men det är tyvärr långt ifrån enastående. Många

gånger har det inträffat, att personer med obegränsade

rikedomar meddelat syfilis åt sina hustrur och där all

mänsklig hjälp arbetat förgäves med att utrota

sjukdomen och befria familjen från följderna av mannens

brottsliga otrohet.

Andra för betraktaren mindre synbara följder men

ändock av dödande eller förstörande verkningar, kunna

tillstöta och angripa den oskyldiga hustrun, som

sålunda kommer att få umgälla sin makes brottsliga

handlingar och laster. En av Philadelphias mest

framstående läkare har för författaren av denna bok

försäkrat, att det är fasaväckande och upprörande att

iakttaga de hemska följder, som drabba hustrur,

vilkas män lidit av gonorré. Även om mannen trott sig

vara för längesedan botad och sålunda ansett sig

oförhindrad att ingå äktenskap, alldenstund han ej på flera

år märkt några symptom av sin sjukdom, kan han

icke dess mindre överföra genokokker till hustruns

vagina, varefter infektionen inom kort tränger sig fram

till livmodern och vidare genom äggledarna ända fram

till äggstockarna. Det kan då bli nödvändigt operera

bort dessa och såmedelst göra kvinnan »könlös» för

att bespara henne lidande och rädda henne från en

ofta säker död.

I ett föredrag, som en framstående läkare i New

York höll vid stadens sällskaps årsmöte, fäste han

särskild uppmärksamhet vid de symptom, som hos hustrur

uppträda, vilka varit utsatta för följder av gonorré, till

vilken sjukdom mannen varit skulden. Därvid yttrade

han, att han haft för vana att tillkalla de äkta

männen för ett enskilt samtal, sedan deras hustrur besökt

honom i och för konsultation beträffande vissa

underlivslidanden. Han ville därigenom utforska om

mannen iakttagit sin trohetsplikt inom äktenskapet,

eller om hans oregelbundna levnadssätt före

giftermålet var orsaken till hustruns sjukdom. »Numera»,

fortfor han, »är det onödigt att underkasta mannen en

dylik förödmjukande undersökning, emedan de

symptom och det tillstånd hos hustrun, som stadfäste

diagnosens riktighet, utgjorde ett fullgiltigt bevis för

sjukdomens ursprung. De många tusen äkta män,

som klaga över sin hustrus fullständigt brutna hälsa,

hava i många fall endast sig själva att anklaga för den

förstörelse, som åstadkommits».

Det stannar dock icke endast vid det anförda.

Fäder hava medfört sjukdomen till hemmet och genom

handdukar eller dylikt överfört den till de

hemmavarandes ögon, varigenom ögoninflammationer, som

hotat med fullständig blindhet, blivit en följd. Ett

sådant fall har berättats för mig. En fader med flera

små barn smittade ned hela sin familj. Barnen fingo

bada i det badkar, som fadern använt, och, fastän

vattnet ombytts, blevo de alla smittade.

För att erhålla en mera detaljerad kännedom om

könssjukdomar och deras fruktansvärda följder måste

jag hänvisa läsaren till ett annat av mig utgivet arbete,

»Vad en ung man bör veta». Vad som där blivit sagt

om kyskt och sedligt liv gäller i lika om ej högre grad

för var och en, som ingått äktenskap.

Även om en brottslig fader skulle lyckas undgå

sjukdomar, hotar honom dock faran att bliva upptäckt och

avslöjad av de sina, varjämte han aldrig kan undgå

att plågas av den sanningen, att hans utsvävningar

enligt naturens ordning medföra laster hos barnen. Det

kan ej vara någon angenäm känsla för en fader att

vara övertygad om, att alla de laster, som härjat hans

eget liv och förstört hemmets lycka, skola överflyttas

på hans barn. Om hans barn under kommande år råka

in på orätta vägar, kan han inte ens trösta sig med

den tanken och förvissningen, att han icke själv varit

dem ett föredöme på den dåliga vägen. Julia, dotter

till kejsar Augustus, var ej bättre än sin fader. Hon

gav upphov till en son, som ej gav någon av dem efter

i sina lustars styrka. Så te sig de inflytanden, som

icke blott förstöra hemmens lycka utan även hela folks.

Vid den kärlek, du hyser till din hustru, vid den känsla,

du hyser till dina barn, vid den aktning du har för dig

själv och den fruktan du borde hysa för Gud, ja, vid

allt, som är dig heligt och dyrbart besvär jag dig att

hålla ditt äktenskapliga trohetslöfte okränkt.

ANDRA AVDELNINGEN

*

KVINNAN

NIONDE KAPITLET.

Bruden.

I denna avdelning skola vi sysselsätta oss med vad

en ung nygift man är skyldig att iakttaga gent emot

sin maka. Detta första kapitel vill jag ägna åt en kort

redogörelse för vad han har nödvändigt att veta

beträffande den unga kvinna, som skall dela hans hem

och liv. När vigselorden äro uttalade av prästen, är

hon redan hans hustru, men här begagnar jag ordet

brud ej blott för bröllopsdagen utan även för de första

dagarna och veckorna efter bröllopet eller den s. k.

smekmånaden.

Utan tvivel finns ett stort antal unga män, som ännu

ej inträtt i det äkta ståndet, vilka skola slå upp denna

bok för att vinna någon insikt i de förhållanden, som

tillhöra äktenskapet. Det finns också ingenting i

detta arbete, som ej må bliva känt av varje till mogen

ålder kommen man. Varje ung man skulle också

otvivelaktigt ha stor nytta av den kunskap, som denna

bok meddelar. Jag är även fullt medveten om, att

många unga män, som stå i begrepp att binda sig för

livet, skola studera denna bok för att där finna medel

att undgå följderna av redan begångna misstag. Då

jag åtagit mig värvet att undervisa den unge mannen

och maken om det, som är viktigt för honom att veta

rörande hans brud, måste jag upplysa honom om, att

nödiga kunskaper rörande den kvinnliga naturen kan

han endast erhålla, om han studerar en annan del av

detta bibliotek.

Det är av ytterst stor vikt, att mannen inhämtat

tillräcklig kunskap om könsorganens beskaffenhet och

ändamål samt erhållit en riktig uppfattning om

äktenskapets natur och ansvar samt hans skyldigheter i

förhållande till kvinnan. Därför nödgas jag hänvisa

läsaren till kapitlen VII, VIII och IX i arbetet »Vad

en ung man bör veta».

Som ett tillägg till tredje kapitlet av denna del vill

jag fästa mannens uppmärksamhet på det faktum,

att hos kvinnan förefinnes långt mindre behov och

tillfredsställelse av könsumgänge än hos mannen.

Troligen komma vi sanningen närmast, om vi påstå,

att ett stort flertal kvinnor i hög grad sakna förmågan

av könsnjutning. I avseende på intensiteten av

könskänslan kunna kvinnorna indelas i trenne

grupper.

Första gruppen omfattar det ej obetydliga antalet

kvinnor, vilka i allmänhet anses sakna erotiska

böjelser och känslor. Tillståndet i fråga kan förklaras på

trefaldigt sätt. En del fall ha sin orsak i ett dåligt

hälsotillstånd i allmänhet, som småningom utvecklar

sig genom bristande kroppsrörelse och alltför ringa

friluftsliv. I andra fall orsakas det av sällskapslivets

alltför stora fordringar, av sena timmar eller

hårdsmält föda, av osund romanläsning och ej minst av

för stark snörning, varav följer försvagande och

undanträngande av köns- och andra vitala organ från deras

rätta plats i bäcken- och bukhålorna. Kunde kvinnorna

blott föreställa sig, vilka fröjder livet kan bjuda dem

om de blott ville bekväma sig till ett förnuftigt

levnadssätt, skulle antalet av de män och kvinnor, som

ifrågasätta, att äktenskapet kan vara ett missgrepp,

vara ytterligt litet.

En orsak till könslig likgiltighet hos många kvinnor

torde också ligga i det förhållandet, att tillvaron av

passioner betraktas som ovärdigt deras kön. Det

gives hustrur, som med stolthet framhålla sin

likgiltighet för det äktenskapliga könslivet. Sin köld och

likgiltighet framställa de som en förtjänst i stället för en

brist. Dock är det så, att Skaparen med denna som

med varje annan normalt utövad kroppens

förrättning förenar njutning och tillfredsställelse. Att

intaga föda för att uppehålla livet är ju till och med

förenat med njutning. Syn och hörsel kunna för oss

vara en källa till den mest oblandade njutning.

Visserligen köpes ej den alstrande förmågans utövande

till billigt pris vare sig i ekonomisk eller fysiskt

avseende, men så har också Skaparen i gengäld för dessa

uppoffringar berett människan njutningar, som fullt

uppväga detta offer. I Guds skapareplan ingår

alstringsakten både som en njutning och en plikt, och den

känsla, som utgör drivfjädern till släktets bevarande,

är lika berättigad som den, vilken driver individen att

skydda eget liv och hälsa. Det kan ej betvivlas, att

Skaparen i och genom avlelsen anvisat en betydande

plats åt ömsesidiga böjelser och gemensamma känslor.

Visserligen ha äktenskapen bekräftat, att befruktning

kan äga rum utan samtidig sinnesrörelse från

kvinnans sida, men följden är dock säkrare samt

produkten av en sådan förening av högre värde, om båda i

lika grad deltaga i den njutningskänsla, som

framkallat den.

Likgiltighet för den könsliga funktionen från

kvinnans sida kan också ha sin grund däri, att hon och

hennes make ej fullt passa för varandra varken i fysiskt,

moraliskt eller socialt hänseende. Olikhet i

uppfostran och livsåskådning kan ha framkallat brist på

harmoni, som verkat förstörande och dödande på deras

ömmare känslor.

Vidare kan hustruns likgiltighet för könsumgänge

förorsakas av den hos kvinnor så vanliga habituella

förstoppningen. En annan om än mera sällsynt orsak

kan vara en eller annan missbildning, lokal tillslutning

på grund av ofullständig bristning av hymen. En

annan sällsyntare åkomma är vaginism eller slidkramp,

som gör samlaget till en källa av obehag och svåra

smärtor i stället för njutning. Om dylika förhållanden

förekomma, är snar läkarehjälp av nöden för lokal

behandling och insiktsfulla råd,

Andra gruppen består av kvinnor, som i det

äktenskapliga umgänget finna en måttfull och normal

njutning under förutsättning nämligen att de äro vid full

hälsa, och att det ej sättes ifråga, då det är dem

motbjudande. Det är utan tvivel det största antalet

kvinnor, som tillhöra denna grupp, och de äro också mera

normalt utrustade än de, som tillhöra den ena eller

den andra ytterligheten.

Tredje gruppen utgöres av det fåtal, hos vilka

könskänslan blivit en allt behärskande lidelse. Gruppen i

fråga är ingalunda så talrikt representerad, som mången

torde vara böjd att föreställa sig, och kvinnor av denna

typ skulle aldrig ingå äktenskap annat än med män

med god hälsa och stark fysik samt särdeles

utpräglade sexuella tendenser. Ingår en man, som ej äger

detta i tillräckligt hög grad, giftermål med en kvinna

tillhörande denna grupp, kan det sättas i fråga,

huruvida mannen eller kvinnan är den mest beklagansvärde.

Då emellertid endast ett fåtal kvinnor tillhöra denna

sistnämnda grupp, kvarstår såsom en allmän regel,

att könsinstinkten är starkare utvecklad hos mannen

än hos kvinnan samt att mannen utgör den aggressiva

parten i den mänskliga familjen. Ehuruväl en viss

kvinna kan vara i besittning av en mera utpräglad

sexuell natur än en viss man, framträder dock aldrig

den sexuella delen av hennes natur så starkt som hos

den mest aktive man.

Fastän inom alla djurarter hannen spelar den

aktives roll, kan han dock i intet fall tilltvinga sig umgänge

med honan utan hennes vilja, och i de allra flesta fall

bestämmes kopulationsakten av honans tillstånd.

Endast vid en tidpunkt, då hennes kropp befinner sig i

ett för befruktning lämpligt tillstånd, låter hon hannen

närma sig, och det är just sådana perioder, som driver

honom till handling. Samma regel borde i ännu högre

grad vara gällande för mänskliga varelser, ehuru bland

dem ett helt annat förhållande äger rum. Hustruns

önskningar förbises oftast helt och hållet, så att hon

antingen motvilligt underkastar sig eller fullständigt

överväldigas genom en hänsynslös makes brutala

fordringar.

År detta underordnande av hustruns önskningar

och vilja under mannens godtycke en följd av domen

över Eva: »och till din man skall din åtrå stå, och han

skall vara din herre», då blev sannerligen kvinnans

dom sträng, ty ett svårare straff än att bliva berövad

rättigheten över sin egen kropp kunde svårligen

påläggas henne. Äro alla de oförrätter, som i detta

avseende tillfogas kvinnor, en följd av de första

människornas olydnad mot Guds lagar, skola vi ock glädjas

över de andliga och lekamliga fördelar, som den andra

Adam återvunnit åt oss, och som nu även delas av

kvinnan. Ingen i världen kan vara mera benägen att

tillerkänna henne alla hennes naturliga rättigheter än

den man, som genom sina handlingar söker hävda den

manliga karaktärens ädelhet och i rikaste mått skapa

sig själv lycka och välsignelse, just därför att han är

hennes make. Alstringsdriften är hos kvinnan icke

blott mindre utpräglad än hos mannen utan också av

kortare varaktighet. Vid 45 års ålder börja vanligen

kvinnans generationsorgan undergå vissa förändringar,

som omöjliggöra befruktning och barnsbörd. Vid

denna ålder inställa sig hos henne på könslivets

område vida mer framträdande inskränkningar än dem,

mannen erfar, då hans alstringsförmåga börjar avtaga.

Beskaffenheten av dessa förändringar och deras

innebörd för hustrun och mannen komma att behandlas i

följande del av detta bibliotek. Den kommer

huvudsakligen att beröra medelålders män, och det vore av

stort gagn för unga, gifta män att i tid få kunskap om

vad som i framtiden väntar dem, så att de från början

kunde ordna sina äktenskapliga förhållanden, så att de

även vid mera framskriden ålder medförde största

möjliga glädje och välsignelse.

Verkningarna av könsumgänget är på nygifta kvinnor

och män tämligen i ögonen fallande. Ofta bli de som

förut haft ett friskt och kraftigt utseende, bleka,

glåmiga och magra. Icke så sällan inträffar också

raka motsatsen. Hos kvinnorna särskilt ser man rätt

ofta, att den unga flickan, som förut haft ett sjukligt

och blekt utseende, efter giftermålet hastigt utvecklat

sig till en stark, levnadsglad och kraftig kvinna.

Åter andra få sin hälsa till viss grad förbättrad men

undvika moderskapet och beröva sig härigenom själva

fördelen av fullständig hälsa. Dessa fall äro dock

sällsynta. Giftermålet innebär emellertid så olikartade

möjligheter, att ingen man eller kvinna bör våga att

sätta allt på spel vid ovisshet, alldenstund undantagen

äro sällsynta. Ett obestridligt faktum är dock, att

många kvinnor, som före äktenskapet äro svaga,

nedstämda och ständigt oroliga, efter detsamma blivit

förhoppningsfulla, lugna och starka. Andra åter, vilka

levt förnöjda i sin egen krets och genom giftermålet

förflyttats till för dem främmande förhållanden, ha

blivit nervösa, modlösa och oroliga.

Vore alla förhållanden inom en sådan persons

könsliv kända, skulle orsakerna till dessa förändringar

befinnas vara å ena sidan en lämplig återhållsamhet och å

den andra tygellöst hängivande åt könsdriften.

Utsvävningar på dessa områden förekomma tyvärr

alltför ofta inom äktenskapet. Mannen får därigenom sin

fysiska kraft försvagad och sin intelligens nedsatt.

Den kraft, som förslösas på könslivets område, tages

från intelligensområdet, och följden blir den, att

mannen blir oduglig till studier, varjämte hans

själsförmögenheter på flera sätt taga skada. Den äkta mannen

blir härigenom vid dåligt lynne och benägen för

ensamhet. En make, som i det äktenskapliga umgänget gör

sig skyldig till överdrift, fördärvar sin egen

njutningsförmåga samt gör sin hustru orätt. Icke nog med

att han berövar henne all möjlighet att känna

tillfredsställelse, utan han sätter henne dessutom ur stånd att

vara honom själv till den glädje, han söker hos henne.

Han kommer att göra slut på hustruns tillmötesgående,

medverka till sjuklighet och nervositet hos henne

samt förvandla henne till en kraftlös, lidande sjukling,

varigenom han ådrager sig ständiga utgifter för

läkarevård och sjukskötsel, vilka utgifter kunnat undvikas.

En äkta man av denna typ förstör ofta av ren

okunnighet just de fysiska egenskaper, som gjorde hans hustru

så tilldragande för honom, och grusar således själv den

grundval, på vilken hemmets lycka måste byggas. En

så abnormt stegrad könsdrift hos mannen kan vara en

följd av tidig sjàlvbefläckelse och därefter av osedliga

förbindelser, frossande i smutsiga skildringar, i

avbildningar av nakna kroppar samt av läsning av

sinnesretande romaner, vilket allt befläckar inbillningen och

skapar felaktiga begrepp rörande de äktenskapliga

förhållandena. Tillåter man sina tankar att alltför

mycket sysselsätta sig med dylika ämnen, blir

blodtillströmningen till könsorganen alltför stark. Man

undviker detta genom att rikta sina tankar på annat,

iakttaga en hänsynsfull måttlighet, undvika alla

hetsande och retande intryck, flitigt använda kalla bad,

föra ständig diet och för övrigt ägna vården av

kroppen tillbörlig uppmärksamhet och härvid icke glömma

att flitigt använda sig av gymnastik och kroppsrörelser

i fria luften. Idrott och fria lekar i friska luften utöva

ett synnerligen välgörande inflytande på kroppen och

äro en god hjälp i kampen mot drifterna. En man,

som behöver hjälp med avseende på avhållsamhet, gör

klokt i att helt anförtro sig till sin hustru. Hennes

inflytande kan bliva honom till god hjälp, ty i detta

liksom i andra fall är en finkänslig, hänsynsfull hustru

den bästa motvikten mot faror och överdrifter.

TIONDE KAPITLET.

Sparsamhet och omtanke från mannens sida.

Det är rätt få män, som helt förstå vidden av det

ansvar, som åligger dem i avseende på vården av den

skatt, som blivit dem anförtrodd. Vid sitt första

inträde i det äkta ståndet äro de utsatta för stora faror

att begå ödesdigra misstag. Hur mången make har

inte av bristande hänsyn låtit sin lidelse hos hustrun

väcka en sådan känsla av vämjelse, att det förkvävt

kärleken! Så har alla utsikter till framtida lycka

tillintetgjorts, och grunden har lagts till oändliga

lidanden och strider såväl för honom själv som för hustrun.

En nygift man borde först och främst besinna, att

många kvinnor ända till den stund, då de inträda i

äktenskapet, levat i så gott som fullständig okunnighet

om alla till könslivet hörande frågor. Det finnes till

och med kvinnor, som ej ens äga någon kännedom om

de fysiska skiljaktigheterna mellan män och kvinnor.

Andra äga visserligen en aning om att sådana

skiljaktigheter existera, men utan att en tanke på

könsumgängets verkliga art någonsin inträtt i dessa

föreställningar. Detta sista förhållande får icke betraktas som

någon allmän regel, fastän det gives många exempel

härpå. Jag har hört talas om unga hustrur, som

nalkats sin första barnsäng utan att förstå orsaken till

kroppens tilltagande, och ganska nyligen hörde jag

ett fall, när en läkare redan var i rummet för att

biträda vid en normal förlossning, där den blivande

modern var övertygad om, att hon skulle genomgå en

svårare kirurgisk operation. Hon var fullständigt fången

av den föreställningen, att läkaren endast genom en

inskärning i hennes underliv kunde skaffa fram barnet

till världen.

Även om man säger, att dylika förhållanden bära

vittne om ursäktlig okunnighet, så ändrar detta ju

inte själva faktum. Nygifta män borde därför ej

förbise möjligheten av att en dylik okunnighet verkligen

kan förekomma. Även om den är otänkbar hos hans

egen brud, måste han taga med i räkningen det

allmänna tillstånd av svaghet och utmattning, som blivit

en naturlig följd av det förberedande arbete, som finner

sin avslutning i bröllopshögtidligheterna. Denna sida

av saken har jag emellertid redan berört, vadan jag

näppeligen behöver spilla flera ord därpå.

Hos mindre bemedlade åtgå kanske veckor och

månader, som upptagas med sömnad och annan

utrustning. Hos de rika är det tvånget att underkasta sig

sällskapslivets fordringar och sedvänjor. I båda dessa

fall bliva nerverna angripna, och de flesta kvinnor gå

denna livets mest genomgripande händelse till mötes i

ett sorgligt tillstånd av nervretlighet och kraftlöshet.

Denna kraftnedsättning berättigar varje brud till den

omsorgsfullaste hänsyn och ömmaste varsamhet från

makens sida.

Okunnighet, hänsynslöshet eller ohejdad lidelse gör

ofta, att föreningen mellan båda ofta blir

olycksbringande, och följderna ofta av allvarligaste art. Första

akten i det drama, vars slutscen är äktenskapets

upplösning och skilsmässa inför domstol, spelas mycket

ofta natten efter den dag, som bevittnat

vigselceremonien. Detta är ett lika sorgligt som obestridligt

förhållande och torde få tillskrivas bådas okunnighet och

oerfarenhet. Det orsakas av hustruns brist på kunskap

och överseende och mannens brist på taktfull

uppskattning av det grannlaga i hans nya ställning liksom

brist på kunskap av de faror och det ansvar, den

innebär.

I Grekland råder ett bruk, som bestämmer, att

trenne dygn skall förflyta mellan bröllopet och det

första samlaget. Detta är ett bruk, som borde införas

i alla länder. Tillfälle skulle då lämnas den unga,

uttröttade bruden att återhämta krafter, varför hon med

större lugn kunde möta det slutliga invigandet i

äktenskapets fullbordande.

Men det skulle även lända brudgummen till stort

gagn, ty han finge då tillfälle till självbehärskning och

återhållsamhet, som bäst anstå det unga förhållandet.

Det skulle även tillförsäkra honom en betydligt större

lycka, en lycka, som hade de allra största utsikter att

vara under de långa år, som ligga framför det unga

paret.

En finkänslig man måste rodna inför tanken på alla

de hustrur, vilka inför läkare måste medgiva, att den

ende man, som förgått sig mot dem, var deras egen

make på själva bröllopskvällen. Nyligen har jag hört

berättas ett fall, där den unge maken, som ej kunde

återhålla sin otålighet och stormande häftighet, hos sin

hustru framkallade en sådan avsky, att hon lämnade

brudgemaket och därefter absolut vägrade att

återvända till sin man. Så plötsligt och tragiskt avbröts

en förbindelse, som med användande av hänsynsfullhet

torde hava utvecklats till ömsesidig lycka och

välsignelse under många, långa år.

I sin bok »Öppet språk angående frågor, som ej pläga

öppet avhandlas» skriver d:r Henry L. Guernsey

följande: »Den unge maken bör med oändlig ömhet och

hänsynsfullhet utöva sina nyvunna rättigheter, ty det

finnes icke, fastän flertalet av män så föreställa sig, å

brudens sida till den grad utpräglade erotiska känslor,

att hon på grund därav skulle vilja medgiva sådana

friheter. Hon har också obestridlig rätt att från

brudgummens sida mötas med varsamhet. Ej så sällan

inträffar det, att hennes känsligare sinne och kvinnliga

blyghet såras så djupt, att hon ej på många år kan

övervinna en motsatt behandling från mannens sida.

På grund av den skräck, som injagats hos henne genom

mannens i hennes ögon alltför råa och skoningslösa

uppträdande, kan hos henne uppstå en ovilja mot

själva den kroppsliga föreningen, som likväl utgör

kronan och inseglet på ett i ordets hela bemärkelse

lyckligt äktenskap.»

Mrs E. B. Duffey yttrar i en bok, benämnd »Könens

inbördes förhållande», följande: »Förhasta dig ej!

Plocka ej den efterlängtade frukten förrän den är

mogen, ty då förlorar den sin doft och sötma. Uppträd

hellre i ditt äktenskap med den vane förförarens

varsamhet än med kvinnorövarens våldsamhet. Du skall

då finna belöningen för ditt tålamod både ljuv och

varaktig. Passionernas knopp får ej i förtid öppnas av

ovarsamma händer. Den kräver tid för att uppnå sin

skönhet. Om den unga hustrun mötes av en stormande

våldsamhet, som hon ej förstår, får hon den

uppfattningen, att hennes make fäster större vikt vid att

tillfredsställa sina egna begär än vid hennes känslor

Tröttas och plågas hon med ömhetsbetygelser, vilkas

art äro henne fullkomligt främmande, ja, t. o. m.

motbjudande under den första äktenskapliga tiden, är

faran stor, att passionens späda knopp aldrig slår ut

till blomma utan helt och hållet vissnar. Då skall den

unge maken endast ha sig själv att skylla, om han för

hela livet finner sig bunden vid en fullkomligt likgiltig

och osympatisk hustru. Utan svårighet kunna vi

föreställa oss de föga tillfredsställande äktenskapliga

förhållanden, som bli en naturlig följd av den äkta

mannens hetsighet och bristande kunskap vid

äktenskapets början. Finner han en hustru, som ej återgäldar

hans häftiga känslor, betvivlar han hennes genkärlek,

enär han i enlighet med sin natur ej kan förstå en kärlek

som ej är parad med lidelse. Hon å sin sida känner

sig kränkt och förnedrad vid varje närmande av

maken, i synnerhet om detta sker mot hennes vilja. Hon

har svårt att förstå, huru ömhet kan stå tillsammans

med lidelse. Den förra känner hon inom sig som

självförnekelse och uppoffring av det käraste för en annan,

och den senare anser hon som höjden av självisk och

våldsam lystnad.»

Man måste sålunda med stor försiktighet vara på

sin vakt för de överdrifter, som så lätt vilja åtfölja det

första äktenskapliga samlivet. Den förf. vars ord nyss

anförts, yttrar vidare: »Med fullt fog vågar jag göra

det påståendet, att det bland männen ej förekommer

en på femtio, som ej under de första åren av sitt

äktenskap har missbrukat sin hustrus eftergivenhet i

avseende på könsligt umgänge. Detta är ett förhållande,

som ensamt är nog för att förklara de

överhandentagande kvinnosjukdomarna. Med detta har jag inte

velat hava sagt, att för varje kvinna de skadliga

följderna taga sig uttryck i inflammationer och sårnader,

men i många fall har det dock blivit följden. Det är

dock inte därför min mening att utslunga någon

anklagelse mot de äkta männen. Jag påstår ej, att de

begå medvetna oförrätter, men jag anklagar dem för

mer än lovlig okunnighet. De äro fullt ut lika okunniga

som deras män och giva alltför ofta vika för makens

anspråk och fordringar och detta till och med vid

tillfällen, då det borde vara en samvetssak för dem att

överväga sitt medgivande.

Kvinnans fint byggda, ömtåliga generationsorgan

missbrukas ej sällan genom för ofta upprepat

könsumgänge i så hög grad, att sårnader och inflammationer

uppstå, som förvandla henne till en stackars bruten

sjukling. Icke ens mannen själv förstår orsaken

härtill, eller är han oförmögen att till fullo inse hela

vidden av sin egen dårskap. Han framhärdar således på

själviskhetens väg, fastän han förorsakar sin hustru

svåra lidanden och förvärrar hennes tillstånd, som blir

alltmer hopplöst. En make kan i andra avseenden vara

idel ömhet öch godhet, ja, han kan t. o. m. vilja skydda

den kvinna han håller kär, för varje den minsta lilla

vindfläkt, men i detta avseende bete sig mot henne

på ett sätt, för vilket jag ej kan finna ett

lämpligt ord.»

D:r George H. Napheys yttrar i ett arbete med titeln

»Livets fortplantande» vid tal om denna fråga: »I

många fall blir följden av den unge mannens tanklösa

och brådstörtade beteende, att grunden lägges till

många sjukdomar i livmodern och nervsystemet. För

en enda natts njutning får han böta med många års

obehag. Måtte han därför, sedan väntans långa tid

nått sitt slut och han trycker den åtrådda skatten i

sina armar, mottaga den med varsamma händer och

vårda den, så att den kan lända till långvarig framtida

lycka! Må han vara hänsynsfull, behärskad och, om

så är nödvändigt, självförsakande! Han skall aldrig

behöva ångra, om han några dagar uppskjuter att

begagna de rättigheter, som lagen tillerkänner honom.

Det skall däremot bringa honom den största

missräkning, om han på ett skoningslöst eller brutalt sätt

tillvällar sig dem.

En äkta man får aldrig förgäta, att det första

kroppsliga närmandet mellan makar i regel medför en rent

fysisk smarta för hans unga brud. Hon endast tåligt

underkastar sig men njuter ej därav. Denna smärta

får ej vara av alltför allvarlig art eller räcka för länge.

Skulle så vara förhållandet, kan man vara övertygad

om, att inte allt är, som det bör vara. Bringar ej

fullständig vila de angripna delarna i normalt skick, bör

läkare konsulteras. Det är nödvändigt, att

moderation iakttages i äktenskapets början. Denna varning

är så mycket mera befogad, som jag vet, att specialister

i kvinnosjukdomar ständigt ha till patienter

kvinnor, som under månader och år få lida för tiden

närmast efter bröllopet.»

De smärtor och obehag, som författaren åsyftar,

hava sin orsak i hymen, en bildning hos den jungfruliga

kvinnan. Hymen är en halvmånsformig utvikning av

slemhinnan, som ligger strax innanför slidans mynning

för att skydda de ömtåliga inre delarna av kvinnans

generationsorgan samt mot inträngande av främmande

ämnen. I samma grad som kroppen utvecklar sig,

antager stundom hymen en sådan fasthet, att dess

genomträngande förorsakar svåra smärtor. Blott detta

förhållande borde vara den unge, nygifte mannen en

maning till hänsynsfullhet.

Smärtan, som uppkommer, då hymen genomtränges,

är beroende på den starka spänning, som varje våld på

hymen förorsakar vid dess fästpunkter i slidväggen.

Under vissa omständigheter framkallar detta en

intensiv smärta. Då hymen brister, uppstår ofta en

blodförlust, som stundom föga märkes men ibland kan vara

nog så betydlig.

Det fanns en tid, då tillvaron av hymen anågs

såsom ett otvetydigt bevis på kvinnans jungfrudom och

dess frånvaro betraktades som ett tecken till att

könsumgänge ägt rum. Oaktat det visst är sant, att

hymen finns kvar hos de flesta jungfrur, så är detta dock

inte förhållandet hos alla. Den kan nämligen under

barndomen på ett eller annat sätt ha blivit bräckt

eller också redan vid födelsen fattats. Är hymen

abnormt fast, kan t. o. m. kirurgens hjälp vara

nödvändig vid densammas avlägsnande, emedan den då utgör

hinder för menstruationen.

I en skrift betitlad »Vad kvinnor borde veta»

säger mrs E. B. Duffey: »Det är en allmänt spridd

åsikt, att den äkta mannen vid äktenskapets fysiska

fullbordande erhåller beviset för sin hustrus föregående

kyskhet. Får han detta bevis, kan han vara rätt säker

på att det är avgörande, ehuru visserligen ett eller

annat undantagsfall finnes, där beviset varit utan

betydelse. Uteblir denna som giltig varande bevisning,

vore det högst orättvist och grymt att endast på grund

härav anklaga sin hustru att före äktenskapet levat

okyskt. Genom olyckshändelser har detta bevis

kunnat förstöras, och det kan också inträffa att det

aldrig förekommit.»

D:r Naphey skriver: »Närvaro eller frånvaro av

hymen utgör intet säkert bevis. I själva verket finnes

intet tecken som ens för den sakkunnige gör det

möjligt att med säkerhet avgöra, huruvida en kvinna varit

föremål för könsumgänge eller icke. Det bevis, som

mannen bör fästa avseende vid, är ett blygsamt

uppträdande före bröllopet, frånvaron av både låtsad

okunnighet och stötande förtrolighet med ämnet.

Framför allt bör han fästa avseende vid ett rent, gudfruktigt

sinne. Finnas dessa egenskaper har han ingen

anledning hysa något tvivel om sin hustrus trohet och

kyskhet.»

Den nygifte mannen bör ha klart för sig, att så snart

obehag erfares vid första samlaget, läkares råd bör

anlitas, om detta smärtande hinder ej snart försvinner

utan kvarstår en eller ett par veckor. Då kvinnan vid

framskriden ålder ingår giftermål, kunna svårigheter

uppstå, som endast genom läkares ingripande kunna

undanröjas.

Vi måste, innan vi lämna detta ämne, för den nygifte

unge mannen klargöra en fara, för vilken han utsätter

sig genom att njuta vin eller andra stimulerande

drycker under bröllopshögtidligheterna. En svårare

prövning kan näppeligen drabba ett hem, än att en

idiot födes till världen. Äro alla av läkare

konstaterade fall i alla detaljer pålitliga, är orsaken till sådana

olycksbarns födelse den, att avlelsen ägde rum vid en

tidpunkt, då antingen hustrun eller mannen eller också

båda hade förtärt starka drycker. Den tillfälliga

idiotien hos en berusad man eller kvinna nedärves således

hos barnet, som under hela sitt liv blir berövat sin

mänskliga rättighet på grund av föräldrarnas felsteg,

Härigenom ha de felande ådragit sig den mest

fasansfulla förbannelse, som kan drabba dem som följd av

mänskliga misstag.

Glöm ej heller, att fysisk svaghet hos din brud ger

anledning till en svag avföda! Sannolikt är fysisk

svaghet hos bruden jämte för stor eftergivenhet under

den första tiden av äktenskapet antingen var för sig

eller tillsamman huvudorsaker till den ovanligt stora

dödlighetsprocenten hos förstfödda barn.

Den sällhetskänsla, som ej av lyckliga äkta makar

kan döljas, är både skön och rörande. Yttringarna av

den mänskliga kärleken äro lika tilltalande som

fåglarnas förhållanden, när de i vårens ljuvliga tid anlägga

sin vackraste fjäderskrud, sjunga sina ljuvligaste sånger

och reda sina nästen. En ung brud yttrade en gång

till en väninna: »Det är för gott för att kunna räcka

länge.» Så förhåller det sig även. Denna intensitet i

den alstrande verksamheten måste lämna rum för

viloperioder, om ej kraftuttömning och död skola bliva

den oundvikliga följden. Vågen kan ej tänkas

kvarstå på sin höjdpunkt, Den måste sjunka tillbaka för

att hämta kraft till förnyad stigning.

Endast i det egna hemmet kunna det gifta livets

fröjder hållas vid makt. För den skull borde aldrig

nygifta bo annat än för sig själva, såvida detta ligger

inom det möjligas gränser, Redan att bo i samma hus

som den ena partens föräldrar har sina avigsidor, och

att bo på pensionat eller hotell är inte blott

obehagligt utan till och med farligt.

Studera vi fåglarnas värld, finna vi inga pensionat,

och dylika borde ej heller finnas i människornas värld.

I synnerhet för nygifta medföra de stora olägenheter

och faror. De behöva ensamhet så att de ej ständigt

besväras av nyfikna blickar. På sådana ställen kan

ingen undgå skvaller och prat. Hustrun måste leva

i tvungen sysslolöshet och tillbringa en stor del av tiden

nästan som en fånge på sitt rum. Härjämte är hon

utsatt för faror, som kunna nedlägga frön till svartsjuka

eller kallsinnighet. Ett hotell eller pensionat är på

intet vis ett lämpligt ställe för nygifta, vilka ju alltid

äro berättigade till föräldraglädje. Nästan varje läkare

kan intyga, att många hustrur anropat honom om

bistånd till förintande av deras foster, emedan de bodde

för obekvämt att bilda familj, då de antingen bodde på

hotell eller voro inackorderade.

Hur anspråkslöst det egna hemmet än är, är det dock

att föredraga. Kan ni omöjligt skaffa er ett eget hem,

så hyr en bostad, men börja aldrig ert gifta liv

anspråksfullt och överdådigt. Anpassa er efter era villkor, men

drag ej växlar på en oviss framtid. Kan ni ej från

början lägga undan penningar, betvivlar jag, att ni

någonsin skall kunna göra det. Skulder äro alltid en

black om foten, som beröva hustruns kinder dess

friska färg och mannen hans levnadsmod och

hoppfullhet. De skola ständigt kasta en mörk skugga över

era framtidsutsikter och framkalla missmod och

förtvivlan. Försök att inrätta ert liv så, att ni varje år

kan lägga av en om än aldrig så liten summa. Kan ni

ej genast skaffa er ett eget hem, så måste ni göra upp

en plan för att vinna detta mål så fort som möjligt.

Tänk vid förverkligandet av denna plan mera på

verkliga behov och ömsesidig trevnad än på lyx och fåfänga.

I sammanhållningen, ej i utbredningen ligger hemmets

lycka. I ett stort hus behöves flera tjänare, som blott

medföra ökad oro och vålla hustrun ständiga förargelser

då i stället allt borde göras för att bespara henne

onödig ängslan. Dessutom ökas familjens utgifter utan att

mannen och hustrun egentligen ha annan valuta än att

med större lugn kunna tänka: »Vad skola våra vänner

tänka om oss?» Om ni äro måna om att era vänner

skola tänka högt om er, så låt förståndet men ej

känslorna sitta i högsätet.

Både mannen och hustrun måste vara arbetsamma.

Arbetsamhet är nödvändig för hälsans bevarande och

för gynnsamma omständigheter vid det väntade

barnets födelse. kättja är till stor olycka för dem båda.

Missnöje, obelåtenhet och skilsmässa äro alltid barn av

lättjan.

Ett av ditt livs lyckligaste ögonblick skall

otvivelaktigt inträffa, då du för första gången träder in i ditt

eget hus, som du med rätta kan kalla ditt hem, och för

första gången sätter dig vid eget bord. Vill du att

denna glädje skall vara beständigt, så upphör aldrig att

visa uppmärksamhet och hängivenhet. Du bör vänja

dig att i såväl ord som handling giva uttryck åt din

tillgivenhet, och din uppskattning av varje din hustrus

ansträngning att göra hemmet trevligt, maten smaklig

och ert gemensamma liv så glädjerikt som möjligt.

Låt henne alltid förstå, att du uppskattar varje

ansträngning, hon underkastar sig! Låt aldrig den tanken

få insteg hos dig, att ditt ständigt upprepade beröm

kan för henne bli sårande enformighet! En hustru,

som älskar sin man, skall alltid gärna mottaga

uppmuntrande beröm, beundran och ömhet från hans

sida.

Börja ni däremot ert samliv med strid om huruvida

mannens eller hustruns vilja skall vara den

bestämmande, så hava ni all orsak att vänta strid hela ert

äktenskapliga liv igenom. Var och en måste bemöda

sig om att överträffa den andra i hänsynsfull

eftergivenhet, ja, självförsakelse, om fröjd och ljus livslycka

från början skola få hemortsrätt i ert nya hem och där

kvarstanna under år, som komma.

ELFTE KAPITLET.

Den unga hustrun och moderskapet.

Redan förut har framhållits, att arbetsamhet och

flit äro hös en ung hustru lika väsentliga för hemmets

förkovran i yttre hänseende som för hennes egen hälsa

och livslust. Den kvinna, som tillbringar sin tid i

sysslolöshet, är alltid olycklig och skall förr eller senare

också draga olycka över sin omgivning. Hennes

husliga omsorger och plikter äro snarare att betrakta som

en stor välsignelse än som någon olycka.

Men också denna sak får ses mer än från en sida.

Det finns tanklösa män, som icke alltid uppskatta

vidden och betydelsen av de på kvinnans lott fallande

plikterna. Dessa plikter äro emellertid legio. Nu talar

jag ej om hustrur, som leva i överflöd och aldrig

behöva få sin önskan ouppfylld. Jag tänker på det stora

antal hustrur och mödrar, som tillhöra medelklassen,

jag tänker på alla dem, som sträva med hushålls- och

andra plikter i föga bemedlade hem. Den äkta mannen

borde betänka, att om de vackra inskrifterna, som

pryda kyrkogårdarnas minnesvårdar, översattes i

vardaglig prosa, så skulle de berätta för oss om många

tusen martyrer, som fått sätta till sitt liv med arbete

på att laga kläder, sömma, baka och skura. De skulle

kunna berätta, att tusental av dessa mödrar dödats av

symaskinen, kökssleven, sopkvasten och barnvaggan.

Trettioåriga kriget var varken så mördande eller

långvarig som den strid, som från tidigt på morgonen till

sent på aftonen utkämpas av den väldiga här av

strävsamma hustrur, uppoffrande mödrar och

bekymmersfulla husmödrar. Över alla hemmets tusen små

göromål skall husmodern ha ett vaksamt öga. Har gossen

tappat sin bok eller flickan ej kan finna sin hatt, så

skall mor hjälpa dem. Om den minsta gråter under

natten, så vaknar genast den lättsövda och ängsliga

modern, under det fadern fortfar att sova. Är barnet

sjukt, vakar hon ängsligt natten igenom vid dess vagga.

Kommer mannen sjuk hem, så får inga än så stränga

modersplikter hindra henne från att också åtaga sig

plikterna som sjuksköterska. I hälsa och sjukdom,

i lyckans som i medgångens dagar, under dagens id och

nattens tysta timmar är makan och modern

medelpunkten för en mångfald plikter och för aldrig

upphörande fordringar och förväntningar.

Den unge äkta mannen bör alltid tänka på de plikter

och krav, som hela dagen äro hans unga hustrus lott,

innan han ställer nya anspråk på henne. Han bör

aldrig glömma, att hon i kroppsligt avseende är svagare

än han själv, att hennes könsliv är mera slumrande och

att, när hon är överansträngd, hon har rätt till de allra

största anspråk på att bli behandlad med mera

omtanke och hänsyn än annars.

Vilka fordringar den nygifte mannen än ställer på

sin hustru, borde han alltid komma ihåg, att han skadar

sig själv, om han ej tar nödig hänsyn till hennes

kroppsliga befinnande och mångahanda sysslor.

Vill ett ungt par tillförsäkra sig varaktig lycka, få

de ej ens tänka på att sätta sig över det särskilda

ändamål, för vilket Gud har instiftat äktenskapet. Vilka

andra ändamål det än må innefatta, så är dock dess

huvudsakliga och ursprungliga uppgift att bidraga till

människosläktets fortbestånd. Den uppmaning,

Herren gav Noa med orden: »Varen fruktsamma och

förökens och avlen av eder på jorden och förökens uppå

henne», gäller med samma kraft än i dag. Israels folk

betraktade barnlöshet som en familjs största olycka.

Det ansågs till och med medföra personlig skam och

vanheder. Då Hanna i templet bad om en son, gav hon

uttryck åt den längtan och de önskningar, som

uppfyllde varje israelitisk kvinnas hjärta och sinne, så

snart hon ingått äktenskap. När Herren lovat

Abraham och Sara, att deras efterkommande skulle bliva

talrika som stjärnorna på himlen, ansågo de sig hava

fått delaktighet av den rikaste välsignelse, som stod

i Guds makt att giva dem.

Denna uppfattning är även rådande i Indien, vars

folk hyllar månggifte i teori fast mera sällan i

praktiken. Släkten måste bland sina medlemmar räkna en

präst, och en familj får ej sakna barn. Lagen medgiver

därför mannen att taga sig två eller flera hustrur, på

det att ätten ej måtte dö ut.

Äktenskapet kan ej bliva till sann välsignelse, förrän

dess förnämsta ändamål vunnits, förrän det välsignats

med barn. Det ligger sanning i följande ord: »Mannen

behöver kvinnan, liksom kvinnan behöver mannen, och

båda behöva de barnen.» Uppgiften att fortplanta

släktet är icke endast ett skriftens bud, utan den har

sin rot djupt inne i mannens och kvinnans innersta

väsen. Det är en omedveten naturlag, som bjuder att

uppehålla vårt släkte. Det är en säker borgen för

livets bestånd. Kärlekens slutliga mål är giftermål,

och dettas naturliga uppgift blir att alstra avkomma.

De giftermål, som ingås med bestämd avsikt att

undvika att avla och föda barn, ställa sig helt och hållet i

de köttsliga drifternas och ej i den verkliga kärlekens

tjänst. Äktenskapet blir då förvandlat till en sorts

legaliserad prostitution.

En författare yttrar följande: »Jag vill råda man

och hustru att med de innerligaste förhoppningar tänka

på blivande föräldraskap. Denna tanke skall alltmera

helga deras inbördes känslor. Varken otillräckliga

inkomster med följande ekonomiska svårigheter,

begäret efter sinnlig njutning eller olycksbådande aningar få

hos er framkalla syndiga tankar eller fresta er till

brottsliga förehavanden. Ett barn bör aldrig

betraktas som en ovälkommen inkräktare i ett hem.

Hemmets hjärtpunkt bör vara barnets vagga. Däri bör

föreningsbandet mellan man och hustru vila. Guds

avsikt med äktenskapet är, att man och hustru skola

bliva föräldrar. Män och kvinnor som hysa en

avvikande mening, borde aldrig få ifrågasätta ingående av

äktenskap. Göra de ändå detta, kunna de vara

övertygade, att straffet förr eller senare skall komma. Det

skall komma i form av förslappad ansvarskänsla,

förstörd hälsa, ekonomiska motgångar och andra mer

eller mindre svåra prövningar. På vår jord finnas

miljoner trofasta och plikttrogna mödrar, men också

många tusentals barnlösa hustrur. Komme sanningen

beträffande dessa senare i dagen, skulle det kanske

visa sig, att ej så få av dem gjort sig skyldiga till det

upprörande brottet att med vett och vilja göra sig

oförmögna att föda barn. De ha begått detta brott,

emedan de anse ett barn medföra större eller mindre

olägenhet, men de betänka icke, att de därigenom

ödelägga sitt eget liv. Över goda mödrar vilar Guds

välsignelse, och han skyddar deras dagar, så att de kunna

uppfostra sina barn, föräldrarna till ständig hugnad

och glädje.»

Härom yttrar d:r Guernsey: »Ett av äktenskapets

huvudsyften är att bringa till fullbordan den kärlek,

som sammanfört tvenne människor i en förening med

ändamål att alstra barn och uppfostra dem för

himlen. Detta är en så hög och helig uppgift, att den bör

vara medelpunkten för makarnas alla jordiska

önskningar. Något värre brott än att söka kringgå detta

äktenskapets naturliga ändamål kan knappast begås.

På vilket sätt det än sker, är brottet lika påtagligt.

Straffet kommer ej heller att utebli. Naturens lagar

äro stränga och obevekliga. Varje överskridande av

deras bestämmelser får med säkerhet sitt straff om ej

förr så åtminstone i den klimakteriska åldern.

Frågor rörande oförmögenhet eller allt för ofta

förekommande havandeskap böra alltid hänskjutas till en klok

och erfaren läkare. Dylika frågor skola aldrig avgöras

av de intresserade parterna själva. Till den ej

ovanliga invändningen: »Vi ha ej råd att få barn», vill jag

blott giva det förtröstansfulla svaret: »Vår himmelske

fader sänder icke flera munnar, än han kan giva föda!»

Gör blott var man och kvinna sin plikt här i livet,

falla sådana svepskäl till marken och komma att för

all framtid förlora sin betydelse.

Det är en sann glädje att skåda äkta par, som i

mönstergill sammanlevnad ägna sig åt att uppfostra sina

barn. Om man och hustru älska varandra, så skola

också deras strävanden inrikta sig på att göra det

rätta på varje till det äktenskapliga livet hörande

område.»

Varje rättänkande och hänsynsfull make måste

medgiva, att såväl rättskänsla som undseende måste

förhindra honom att påtvinga sin hustru moderskapet.

Ingen skulle kunna bestrida att det verkligen finns

hustrur, som absolut vägra att underkasta sig

barnsbördens mödor och lidanden. Ofta äro de uppgivna

skälen lågsinnade och skamliga samt ovärdiga en

kvinna, men fall kunna dock förekomma, då de skäl,

hustrun uppger, äro värda den allra största

uppmärksamhet. Vilka skälen än må vara, som driver en

kvinna till ett dylikt beslut, måste hon såsom en fin och

moralisk personlighet själv i första hand få bestämma

häröver. Den äkta man, som mot sin hustrus vilja

bringar henne i välsignat tillstånd, begår den största

oförrätt emot henne, emedan han inkräktar på hennes

personliga rätt som en självständig varelse och sålunda

gör sig skyldig till en verklig orättfärdighet mot henne.

Om en hustru visar sig ovillig att underkasta sig

moderskapets plikter, gör mannen klokast, om han

taktfullt förmår henne att läsa sådana böcker, som

kunna ge henne lärdomar, genom vilka hon får en

sundare uppfattning av de plikter, som i detta

hänseende åligga henne. Hon skall måhända då komma

till insikt om att äktenskapets stora ändamål är

moderskapet och att ett avsiktligt och upprepat förhindrande

av konception blir ett brott mot gudomlig och mänsklig

lag.

Många hustrur vägra att underkasta sig

moderskapet, emedan de ej vilja avstå från sällskapslivets behag.

De leva endast för sina nöjen och förströelser. Andra

kunna inte övervinna sin räddhåga för själva

förlossningens plågor. Detta är dock mindre vanligt hos den

nygifta hustrun, men det förekommer rätt ofta, att

hon efter den första förlossningen närer en verklig fasa

för en ny. Hade den unga kvinnan blivit undervisad

av sin moder och för övrigt levat enligt hälsolärans

föreskrifter både före och under havandeskapet, skulle

hennes erfarenhet ha blivit en helt annan, och hon hade,

ej behövt hysa denna överdrivna fruktan, som hemsökt

så många unga mödrar. Det finns utmärkta böcker i

detta ämne, och var och en, som med anledning av

dem inrättar sitt liv hygieniskt, skall finna

barnsbördens faror betydligt förminskade, ja, helt lindriga. Det

har även påståtts, att barnsbörd kan göras helt och

hållet smärtfri. För erhållande av vidare kunskap på

detta område hänvisas till ett värdefullt arbete av d:r

Emma Drake benämnt Maternity without Suffering

(Moderskap utan smärtor) och utgivet av Vir

Publishing Company i Filadelfia.Den numera allt

vanligare hel- och halvnarkosen gör förlossningen smärtfri. Ö. A.

)

De mödor och besvär, som äro förbundna med

barnens uppfostran, avskräcka många kvinnor att föda

barn till världen. Andra äro helt och hållet fångna i

en falsk föreställning om det mänskliga livets betydelse

och innebörd. Det är en sorglig syn att se en med

gudaboren moderinstinkt utrustad kvinna vägra

underkasta sig att föda barn, eller, om hon är moder, ej

vårda sig om sina barn utan anförtro deras vård och

uppfostran åt främmande personer, medan hon själv

kanhända ådagalägger den största ömhet mot sin katt

eller pysslar om sin bortskämda mops.

Ingen enda gift kvinna bör vägra att bliva moder.

Statistiken visar att flera ogifta än gifta kvinnor dö i

åldern mellan 20 och 45 år. Skaparen, som bestämt

kvinnan för moderskapet, har också utrustat henne

med de fysiska villkor som göra henne lämpad härför.

Genom att uppfylla denna sin bestämmelse ernår hon

också den högsta lycka, det bästa hälsotillstånd och

den största livslängd.

Det största lidande och elände i denna världen ha

alltid drabbat de människor som velat omintetgöra

Skaparens avsikter. Lydnad mot Guds lagar medför

däremot alltid välsignelse. Icke blott slutpunkten

utan även vandringen är uppfylld med stötestenar för

en var, som överträder gudomlig lag.

Genom föräldraskapet når också den moraliska

sidan av människans natur en fullständig utveckling.

Det bästa och ädlaste i kvinnonaturen väckes och får

nytt liv, då hon första gången trycker mot sitt bröst

en nyfödd varelse, som utgör en del av henne själv.

Genom barnet uppfostras hon till osjälviskhet och får

lära sig att leva för andras lycka och välgång. Barnets

uppfostran skall hos modern väcka till liv de

grundsatser, som hon så livligt önskar ingjuta i dess sinne.

När hon så samlar de små omkring sig för att berätta

om Gud och de himmelska tingen samt lära dem

framstamma sina böner, skall den religiösa sidan av hennes

varelse uppnå en fulländning, som den utan barnens

inflytande aldrig här på jorden kunnat nå.

Tacksamt erkänner också en tänkande och klok

hustru, att barnen utöva ett välgörande inflytande

även på fadern. De små varelser, som utsträcka sina

armar mot honom och därigenom erkänna sitt

beroende, skola hos honom framkalla en energi och förmåga

i långt högre grad än de klokaste affärsspekulationer.

Inga yttringar av hänsynsfull och ädel människokärlek

kunna i skönhet tävla med faderskänslan, då hemmet

lyckliggöres genom barn. Kunna ej kärleken till

barnen och strävandet för deras välbefinnande och

framgångar för fadern bliva den mest lärorika skola till

självuppoffring, bevisar han blott klart och tydligt,

att han är oförmögen att röna inverkan av den

kraftigaste sporre till det goda, som Gud givit människorna.

Men barnen bliva om möjligt till ännu större

betydelse och välsignelse för båda föräldrarna genom den

kraft, varmed genom deras tillvaro det gemensamma

ömhetsbandet mellan makarna stärkes och allt fastare

sammanknytes. Med full sanning har det sagts, att

barn äro gyllene länkar, som sammanhålla älskande

makars hjärtan. Men också såsom dämpare på

familjelivets oundvikliga små sammanstötningar göra

de förträfflig tjänst. Små älskliga barn framkalla

alltid föräldrarnas bästa egenskaper. De utvidga goda

egenskaper, som kanske eljest fortfarit att vara

förkrympta eller utsatta för en för tidig död. De ge både

fadern och modern en känsla av livsuppgift, så levande

att den ej med någonting annat på jorden kan

jämföras.

Genom studiet av sina egna barn erhålla också

föräldrarna tillfälle att lära känna den mänskliga

naturen bättre än på något annat sätt. I samma mån

som barnen tillväxa, skola de möjligen öva en viss

kritik men också giva nya idéer och såmedelst vara

sina föräldrar till en verklig hjälp att rätta fel, som

annars lämnats oanmärkta, alldenstund de ej varit

lika märkbara för främmande. Frånvaron av barnens

uppfostrande inverkan torde vara anledningen till

den märkbara högre grad av osjälviskhet och trängre

åskådningssätt, som hos barnlösa makar så ofta komma

till synes. Komma tider av prövningar och oro, kunna

barnen vara föräldrarna till tröst och stöd. När

sjukdomen tillstöter, skola de vara de ömmaste vårdare,

i ålderdomens dagar det trognaste stöd, och då

liemannen kommer, skola de vid föräldrarnas gravar fälla

tårar och nedlägga blommor, som bära vittne om

kärlek och tacksamhet.

Tidigt ger den moderliga instinkten sig tillkänna i

den ömhet, varmed små flickor omhulda sina dockor.

Om en främmande är oviss om ett barns kön, kan han

snart nog få nödig visshet genom att fråga vilken

leksak det skulle tycka bäst om, en häst eller en docka.

Felaktigt vore dock, att därför att gossen väljer hästen

framför dockan, draga den slutsatsen, att han ej i en

framtid skulle vara mäktig fadersömhet.

Föräldraglädjen har lika mycket att betyda för fadern. Om också en

bestämd olikhet råder mellan faders- och

moderskänslan, är dock genom det moderna samhällslivets

fördärvliga inflytande längtan efter barnet större hos mannen

än hos hustrun. Vore bådas naturer sådana de av

sporen danats, skulle ofruktsamhet kännas lika bitter

för dem båda. Längtan efter livsfrukt ligger djupt i

naturen hos såväl män som kvinnor, och

ofruktsamhet är en verklig olycka i hemmet liksom överallt

i naturen.

Vart åttonde eller tionde äktenskap är barnlöst.

Inom djurriket är riklig tillgång på näring absolut

nödvändig för en hastig ökning i antal genom alstring

av nya individer. Detta är i synnerhet förhållandet

bland insekterna. Också bland människorna är

näringsfrågan, såvida den ställes i samband med

fortplantningen, av mycket stor vikt. Är näringen

kvantitativt ock kvalitativt otillräcklig för att hålla kroppen

vid full kraft eller överflödande och riklig, blir

resultatet i båda fallen en viss benägenhet för

ofruktsamhet. Det finnes exempel på att personer, som i alltför

hög grad hängivit sig åt bordets njutningar och

därigenom tilltagit i korpulens och fetma, förblivit

barnlösa. När deras ekonomi, underlaget för deras yppiga

levnadssätt, sedan försämrats och korpulensen på

samma gång försvunnit, ha makarna blivit lyckliga

föräldrar.

Om sålunda näringsfrågan är av stor betydelse, är

den dock ingalunda den enda orsaken till ofruktsamhet.

Denna kan vara beroende på ett överdrivet dyrkande

av könsdriften inom äktenskapet eller härröra från

mannens utsvävningar före giftermålet. Dessa

utsvävningar kunna ha haft till resultat en kraftuttömning,

som återverkat på generationen. Understundom kan

orsaken ligga i en fullständig frånvaro av könskänsla

från hustruns sida samt även, ehuru mera sällan, i en

alltför stark njutningskänsla vid könsumgänget å

hennes sida.

En anledning värd allt beaktande finnes dessutom i

det abnorma tillstånd, som uppstår vid varje försök

att störande inverka på könsorganens förrättningar.

Otvivelaktigt gives det också tillfällen, då en

fullständig brist finnes i den fysiologiska överensstämmelsen

mellan makarna, utan vilken en befruktning ej kan

anses kunna äga rum. Man känner exempel på

barnlösa äktenskap, där båda parterna ingått nya äktenskap

och erhållit barn å båda sidor. Ingendera var för egen

person oförmögen. Det var de fysiologiska

betingelserna i deras förening för alstring av avföda, som

saknades.

Lägeförändring i livmodern eller andra onormala

förhållanden i kvinnans generationsorgan kunna också

vara orsaker till ofruktsamhet, men det skulle dock

vara att förneka verkliga förhållandet, om man inte

ville medgiva att orsaken ofta helt och hållet måste

tillskrivas den äkta mannen. Även om denne synes

frisk och vid fulla krafter, kan hans sperma sakna de

egenskaper, som äro nödvändiga för släktets

fortplantning. Om en sådan orsak föreligger, kan dock endast

avgöras av en sakkunnig läkares upprepade

undersökningar. Läkare ha också kunnat konstatera missfall

så snart efter befruktningen, att hustrun aldrig

misstänkt sitt tillstånd utan varit övertygad om sin

sterilitet.

Icke sällsynta äro de fall, då kvinnans ofruktsamhet

förorsakats av att mannen före eller under äktenskapet

fört ett osedligt liv, som förorsakat honom gonorré.

Ehuru han vid tillfället betraktat sjukdomen som

obetydlig och efter kort tid ansett sig botad, kan denna

allvarliga åkomma dock ej gå spårlöst förbi. Även

om han först 2 à 3 år senare ingår äktenskap, kan

han meddela sin hustru en återstod av denna sjukdom.

Hos henne kanske sjukdomens verkliga natur eller

orsak aldrig blir utredd, men den därav uppkomna

inflammationen sprider sig från slidan till livmodern

och vidare genom äggledarna till äggstockarna, varav

följden blir ofruktsamhet.

För att framgångsrikt kunna bekämpa ofruktsamhet,

måste behandlingen riktas mot dess orsaker. För

att upptäcka dessa orsaker måste en skicklig specialist

rådfrågas, och en grundlig undersökning av både

mannen och hustrun torde vara nödvändig för ett pålitligt

domslut. Har ej så kallade preventivmedel använts,

men den unga makan dock under en period av

omkring tre år förblivit ofruktsam, föreligger grund att

befara orsaker hos antingen mannen eller hustrun,

vilka berättiga till farhågor för obotlig ofruktsamhet.

Då bör ej heller någon tid försummas att söka avlägsna

dessa orsaker.

Under äktenskapets första år är vanligen

ofruktsamheten starkare än under senare år. Ingås giftermål

vid för tidig eller alltför framskriden ålder, då

föreligger fara för ofruktsamhet. Hos kvinnorna torde

åldern 20—25 år vara den lämpligaste för äktenskaps

ingående och moderskapets början. Ofta följes dock

en begynnelseperiod av flerårig ofruktsamhet av en

tid med upprepade barnsängar.

Genom den noggrannaste omsorg med avseende på

diet samt tillräcklig kroppsrörelse för såväl man som

hustru kan ofruktsamhet stundom upphöra. En

kortare skilsmässa på några veckor för att åstadkomma

vila för generationsorganen kan ibland vara nödvändig.

Skilda sovrum äro ej utan betydelse icke endast för att

uppnå befruktning utan ännu mera för att skydda

det nya livet från störande inflytelser, som kunna

medföra embryots utdrivande ur livmodern.

TOLVTE KAPITLET.

Viktiga frågor rörande släktets fortplantning.

Att makat hoppas på avkomlingar överensstämmer

fullkomligt med den mänskliga naturen. Det är

därför alldeles på sin plats, att om denna förhoppning

slagit fel, man med alla lovliga medel söker uppnå det

efterlängtade resultatet. Tyvärr finnes det dock

många hustrur, som, understödda av sina män, hysa

en onaturlig lust att undgå befruktning. Föräldrar

med dylika åsikter söka ej sällan i moderlivet utsläcka

det nyväckta livet. Får man sätta tro till de

vittnesbörd, som avlagts av läkare, begås det brott, som

lagen kallar fosterfördrivning, i vida större

utsträckning än man velat tro.

Det är föräldrarnas plikt att skydda barnens liv,

varför den moder, som själv begår eller samtycker till

utsläckande av livsgnistan hos det foster, som hon bär

under sitt hjärta, lika visst är en barnamörderska som

den, vilken stryper eller förgiftar sitt nyfödda barn. I

de flesta civiliserade länder äro både barnamord och

fosterfördrivning belagda med hårda straff. För ej

länge sedan var straffet livets förlust, men numera

dömes den brottsliga nästan överallt till fängelsestraff

på längre eller kortare tid.

Den uppfattningen har varit rätt så utbredd, att

om det börjande livet utsläckts, innan det genom

fostrets rörelser givit sig tillkänna, intet brott blivit

begånget. Detta är emellertid ett grovt och ödesdigert

misstag. I samma ögonblick, som spermatozoen

assimilerat sig med ägget, har ett nytt liv uppstått. Att

med vett och vilja förstöra detta liv är ett mord.

Förklaringen till detta är enkel nog. För att ägget skall

bliva kvar i livmodern, är befruktning nödvändig. Så

snart det är dött, utdrives det. Sker befruktningen

medan ägget ännu är vid liv, kommer det under hela

utvecklingsperioden att kvarstanna på sin plats. Det

upptager här näring, emedan det har liv. Förloppet

är enkelt. Fröet är antingen dött eller vid liv. Är det

dött, utdrives det av organismen, men om det har liv,

kvarhålles det. Har nu naturens avsikt varit, att

embryot skulle kvarhållas för vidare utveckling men

det genom konstlade medel förstöres eller avlägsnas, så

gör den eller de, som i brottslig avsikt använda sådana

medel, sig skyldiga till mord.

Det gives ingen neutral mark på detta område. I

sitt arbete Ethics of Marriage (Äktenskapets etik)

skriver d:r H. S. Pomeroy följande: »Den kvinna, som

själv framkallar eller låter andra framkalla missfall i

havandeskapets första månader, känner sig

jämförelsevis skuldfri. Hon har nämligen uppställt

fosterrörelsernas uppträdande som en godtycklig gränslinje.

Denna distinktion är dock ej annat än moraliskt

självbedrägeri och etiskt hårklyveri. Vem kan bevisa, att

själen existerar i femte fostermånaden men ej i fjärde?

Visserligen är det sant, att fostret vid sistnämnda

åldern ej kan röra armar eller ben, men har själen sin

plats i extremiteterna, eller äro muskelrörelser ett

fullgiltigt bevis för dess existens? Skall synpunkten

endast ses från det fysiska livets lägre plan, vilka skäl

kunna då åberopas för denna gränsskillnad? Från

befruktningsögonblicket har liv funnits, men ej förrän

efter födelsen finnes självständigt liv. Intet som helst

skäl finnes att förmoda, att den skapande naturen,

som under fem månader arbetat på den ömtåligare och

mest sammamsatta av alla processer, skulle på en viss

dag tillägna sitt verk en ringa eller alls ingen betydelse

men betrakta det högst viktigt och värdefullt sedan

hon haft det om hand några timmar längre».

I »Kvinnans fysiska liv» yttrar doktor Naphleys:

»I och med konceptionen har ett nytt liv begynt, en

ny varelse finnes till. Familjen har ökats med ett

barn. Den moder, som söker tillintetgöra detta nya

liv antingen genom vårdslöshet eller fosterfördrivande

medel, har i lika hög grad handlat brottsligt, som om

hon strypt sitt nyfödda barn eller ryckt sin sex

månaders älskling från sitt bröst och krossat dess huvud

mot väggen. Dess blod "kommer över hennes huvud",

och straffet uteblir icke. Det brott, hon gör sig skyldig

till, är mord, barnamord. Hon har tagit livet av en

liten hjälplös varelse, som ej ännu fått talets gåva,

och som det därför är hennes plikt att vårda och

skydda framför varje annan sådan.»

Inga skiljaktiga meningar kunna lämnas plats i

denna fråga. Världen lyfter sina händer i fasa mot

himlen inför Herodes" brott, men detta upprepas i den

dag som är i otroligt många hem, och där dräpas de

oskyldiga av sina egna mödrar. Den förut citerade

amerikanske läkaren Pomeroy skildrar sitt hemlands

förhållanden sålunda: »Vi påträffar ofta kvinnor, som

knappast ha hjärta att döda en fluga men som själva

medgiva sig hava befriat sig från halva dussinet eller

flera av sina nyfödda foster. Detta behandla de, som

om det hade varit fråga om att dränka kattungar.»

Vi sakna ord för att uttrycka vår mening om dessa

barnamörderskor. Vi kunna nämligen ej föreställa

oss, huru hårt dessa olyckliga skola stå till ansvar, då

de i ett kommande liv möta sina ofödda barns själar.

Huru mycket hava ej dessa onaturliga mödrar att

ångra och gottgöra, innan de finna frid!

Men verkningarna av fosterfördrivning sträcka sig

icke endast till ett tillkommande liv. De beröra på

det allvarligaste det närvarande, och följderna skola

göra sig kännbara i både timliga och kroppsliga

förhållanden. Åter citerar jag Naphleys: »Om mödrarna

ej hava något medlidande för sin egen livsfrukt, om

moderkänslan fullständigt slocknat i deras bröst,

borde de dock veta att med avsikt framkallade

missfall ofta äro anledningen till livsfarliga

livmoderslidanden och i de allra flesta fall bli anledningen till en för

tidig död. Ej så sällan medverka de till sinnessvaghet,

och något säkrare medel att förstöra den husliga

lyckan kan näppeligen uppletas. Hellre då föda barn

varje år under en längre eller kortare tid än att taga

sin tillflykt till sådana fördömliga och skadliga

utvägar för att undgå barnsängar. Långt bättre är det att

i värsta fall dö i en svår förlossning än leva med en

sådan börda på sitt samvete.»

Intet tvivel råder därom, att ett stort antal kvinnor

göra sig själva till obotliga sjuklingar genom att

våldföra sig på naturen och söka förstöra ett spirande liv.

Genom en passande bild belyser d:r Pomeroy denna

fråga. Han säger: »Gå ut i en trädgård, där det

finnes såväl mogna som omogna äpplen, försök att plocka

ett av det senare slaget, och du skall finna, att frukten

ej vill lossna hur du än rycker och vrider. Slutligen

skall du likväl lyckas och du håller ett skadat äpple

i din hand. Stjälken är splittrad, och du kvarlämnar

på grenen märken, som otvetydigt visa att ett våld

mot naturen blivit begånget. Försök sedan med ett

äpple, som hunnit sin fulla mognad. Du behöver

knappt röra vid det, förrän det villigt faller i din

uppsträckta hand. Undersöker du sedan stjälken och

grenen, varifrån du tog frukten, så skall du ej finna några

märken efter våld. På båda hållen märkes här tydligt

att naturen var fullt beredd att låta skilsmässan äga

rum.

De faror, som hota vid barnsbörd, äro blodstörtning

och barnsängsfeber. Den förra förorsakas direkt och

den senare indirekt därav, att ett eller flera blodkärl,

som brustit vid skilsmässan mellan moder och barn,

ej naturenligt slutit sig. Då livsfrukten nått sin fulla

mognad, är faran mycket obetydlig, men vid tidigare

perioder av havandeskapet är den däremot ganska stor.»

Försök från föräldrarnas sida att ingripa i naturens

ordning hava icke allenast de skadligaste följder i

fysiskt avseende på dem, som härtill göra sig skyldiga,

utan de utsätta det hjälplösa, ofödda barnet för stora

faror, som det ej mäktar undvika. Försöket att

förstöra ett fosters liv medför för övrigt dubbel

missräkning. Trots föräldrarnas brottsliga avsikter och

strävan, framfödes stundom barnet levande men då ofta

under omständigheter, som ådraga föräldrarna ett

förskräckligt straff, vilket räcker hela deras återstående

liv. Barn, som kunnat bli friska och älskvärda

människor, födas med ömtåliga nerver, retliga lynnen och

svag hälsa. I den mån de voro ovälkomna, innan de

voro födda, inympar modern på dem lynne och

benägenheter, som komma dem att önska, att de aldrig

blivit födda.

Genom ett utdrag ur en uppsats av Helen H.

Thomas i »The Mothers" Journal» (Tidskrift för mödrar),

Unwanted (Ovälkommen) kan man få en inblick i den

olyckliga ställning, som under dylika förhållanden

uppkommer. Hon skildrar i denna ett besök hos en

väninna sålunda:

»Jag fann henne ganska illamående och mycket

nervös till följd av sömnlöshet, som orsakats av den lilles

oupphörliga gråt. Barnet såg emellertid inte sjukt ut,

fastän modern försäkrade mig, att det på grund av sin

kroppsbeskaffenhet ständigt var oroligt och vid dåligt

lynne. Sedan den lilles tillkomst för fem månader

sedan hade hon måst umbära mera sömn än hon

behövt göra för alla sina övriga barn. Hon har

nämligen förut tre stycken.

Sedan jag en längre stund frågat och undrat över

anledningen härtill, sänkte modern, som fått tåraf i

ögonen, sin blick mot den lille och sade:

-- Du lille stackare! Det är nog mors skull

alltsamman. Hon tyckte sig redan äga både hjärta och

händer så fulla, att intet rum fanns över för dig! Därpå

fortsatte hon, i det hon gav mig en ångerfull blick:

Han är det enda av mina barn, som ej var

välkommet. Den lilla oskyldiga varelsen måste nu ständigt

lida för de upproriska tankar, som fyllde mitt hjärta

hela tiden före hans födelse. Han är alltid orolig och

missnöjd samt ej det ringaste lik mina andra barn,

vilka mottogos med öppna armar. Nu inser jag till

fullo det fel, jag begick, då jag hyste sådana känslor

under de tröttsamma månader, då jag hindrades att

fullfölja de planer, som på grund av mitt tillstånd

måste läggas åsido. Men jag har också fått

tillräckligt straff härför. Aldrig kunde jag dock drömma, att

min sinnesstämning skulle draga så mycket lidande

över mitt ofödda barn och mig själv!»

Fastän denna skildring synes oss mycket dyster,

finnas dock fall, som utan tvivel äro ännu hemskare. Om

vi hålla i minnet, att moderns allmänna

sinnesstämning undet havandeskapet trycker sin prägel på

barnets karaktärsdaning, må vi väl fråga, hurudan denna

skall bliva hos ett barn, som har en mörderska till

moder. Den, som tänkt eller vidtagit åtgärder för

att omintetgöra sitt ofödda barn, måste bära detta

namn, vare sig hon lyckats i sitt brottsliga uppsåt eller

icke. Huru många mördare hava icke ärvt en

inneboende benägenhet att förgöra människoliv av sina

egna mödrar? Kunde vi blott rycka bort den slöja,

som döljer de inflytanden, som bildat karaktär och

utstakat levnadsöden för de barn, som sedermera komma

att inför domstol ansvara för begångna mord, lider det

intet tvivel därom, att vi skulle göra den fruktansvärda

upptäckten, att under den period, då fostrets kropp

danades i moderlivet, grubblade modern på mord och

därigenom meddelade benägenheten därför åt sin

livsfrukt.

Dylika föreställningar och tankar icke allenast

bidraga att forma det ofödda barnets blivande karaktär

utan utöva även inflytande på föräldrarnas.

Medvetandet att hava gjort sig skyldiga till ett så svårt brott

som barnamord måste ständigt följa dem. Även om

de ej äro särdeles känsliga för samvetets straffande

röst, så tager dock deras moraliska karaktär obotlig

skada. Det är också ett fåtal, som kunna bilda sig ett

verkligt begrepp om de stora faror, som hota

vederbörandes hälsa, om man lyckas framkalla missfall. De

tro, att ett sådant endast har till följd en opasslighet,

varifrån man återhämtar sig om några dagar, men

denna föreställning vilar på fullständig villfarelse.

Närhelst ett tillfälligt och oavsiktligt missfall

inträffar, är det nödvändigt för både mannen och hustrun

att veta, att fullt lika noggrann skötsel, och detta

under lika lång tid som vid barnsäng, måste ägnas den

sjuka. En period under fullständig avskildhet mellan

makarna måste iakttagas på 2 à 3 månader. Iakttages

ej detta tillvägagångssätt, kunna de allvarligaste

följder uppstå och till och med leda till obotlig

ofruktsamhet å hustruns sida.

Hur en sådan fruktansvärd och onaturlig tanke som

att förstöra sin egen livsfrukt uppkommit, kan ofta

ganska lätt påvisas. En författare har sagt: »Första

ursprunget tillhör barndomsåren. Man har då låtit den

unga flickan förstå, att fortplantningen är ett område,

varom man ej talar, såvida man vill räknas som en

anständig människa, ja, för vilket man till och med

bör blygas. När så tiden för hennes eget giftermål

nalkas, lär hon sig att betrakta föräldraskapet såsom en

visserligen ansvarsfull börda men vilken hon dock kan

efter egen vilja underkasta sig eller undandraga sig.»

Om föräldrarna vid sina döttrars uppfostran

försumma bibiringa dem nödiga kunskaper i hithörande

ämne, så äro de i hög grad tadelvärda. I flickskolorna

har man i allmänhet uppgjort studieplaner, avpassade

för utvecklandet av förståndsbildningen för den

manliga ungdomen men försummat taga hänsyn till

egendomligheterna hos den kvinnliga intelligensen. Flickor

få lära många nyttiga ting för att skärpa

förståndsförmögenheterna men som för insikt i de stora

livsuppgifterna snart skola visa sig vara fullkomligt värdelösa.

De områden, som bäst skulle tjäna att utveckla den

unga flickan till en god maka och moder undvikas med

största omsorg. I avseende på de frågor, som tillhöra

den speciella fysiologien, lämnas de i djup okunnighet,

och moderskapsförhållanden få av lärare och lärarinnor

icke ens nämnas i skolrummet. Denna brist blir så

mycket kännbarare, som föräldrarna i de flesta fall

försumma denna lucka i deras skolundervisning I ett

flertal skolor har undervisning om sexuallivet av leg läkare

numera blivit införd för de högre klasserna. Ö A..

Många unga kvinnor, som gifta sig, ha kanske aldrig

ens gjort sig själva den frågan, varifrån barnen komma,

och kunna följaktligen icke ha något begrepp om

äktenskapets innebörd och höga ändamål. När

konception ägt rum, svävar den unga hustrun i fullkomlig

okunnighet om den vård, hon själv behöver, liksom om

det sätt, varpå hon skall förbereda sig till den viktiga

men så fruktade tilldragelsen. Hade hon fått nödig

undervisning, skulle denna stund ej tett sig så

fasansfull. Den förstföddes födelse åtföljes i många fall av

en så hög grad av ångest och själskval, att

äktenskapets sexuella sida för alltid blir föremål för ovilja och

fruktan. För att undgå så mycken ångest och så

mycken plåga ännu en gång tar hon sin tillflykt till

omintetgörande av det ofödda fostret.

Genom att i vidsträcktaste mån sprida bättre

kunskaper i hela detta ämne skulle en rättelse i denna lika

beklagansvärda som brottsliga uppfattning kunna

vinnas. Man måste framhålla äktenskapet i ett ljus, som

belyser dess egenskap av gudomlig och helig institution.

Dessa förhållanden måste bevaras i sin ursprungliga

renhet, så att renhjärtade föräldrar utan att rodna av

blygsel därom kunna tala både med varandra och med

sina barn. Alla till något så när mogen ålder komna

kvinnor skulle göras förtrogna med de fysiologiska

betingelserna för konceþtion och moderskap. De skulle

då erhålla insikt om att från och med

konceptionsögonblicket existerar liv i embryot, att från det

ögonblick spermatozoen sammansmält med ägget ett nytt

individuellt liv tagit sin början. De skulle förstå, att

just från detta ögonblick äro de mödrar lika visst

som några månader senare, när de första

fosterrörelserna förnimmas eller då de sluta sina nyfödda i sina

armar.

De brottsliga försöken att framkalla missfall få icke

uteslutande tillskrivas mödrarna. Även fäderna ha i

detta fall ett mycket drygt ansvar. Det torde vara

fruktlöst att varna hustrurna för den svåra synden

och de farliga följderna i fysiskt hänseende, så länge

ej männen vilja underkasta sig att kuva sina passioner

eller göra de sexuella förhållandena mera beroende av

högre estetiska och moraliska synpunkter. Männen

måste lära sig att inte endast hålla på obegränsade

rättigheter för egen del utan också lära sig att betrakta

hithörande frågor även från hustruns ståndpunkt. Det

är aldrig blott den ena parten, som har orätt.

I en församling av kvinnor, där ett föredrag hållits

av en kvinnlig läkare om dessa frågor, yttrade en

kvinna ungefär följande: »Sedan jag i två år varit gift,

födde jag till världen ett klent och sjukligt barn.

Endast ständiga vakor och aldrig tröttnande omsorg

förmådde hålla det vid liv. När han endast var sju

månader, fick jag till min förskräckelse känna

fosterrörelser och blev sålunda övertygad om, att jag snart

skulle bliva moder till ännu ett barn. Den känsla av

förnedring och förödmjukelse, som fyllde min själ, kan

ej beskrivas. Både det nyss födda och det ofödda

barnet skulle berövas, vad som med rätta tillkommit dem

båda. Under strömmande tårar anförtrodde jag min

skam för min moder, men hon sade blott: "Kära barn,

varför skall du klaga och sörja över detta? Båda dina

barn äro ju födda i lagligt äktenskap!" De mest

upproriska känslor bemäktigade sig min varelse. Jag

stampade i golvet och ropade, "Om också min äkta

make är fader till mina barn, så äro de icke dess mindre

oäkta! Inga mänskliga lagar, inga kyrkliga ceremonier

kunna giva berättigande åt en handling, som berövar

oskyldiga barn deras rätt till liv och hälsa!" Efter

detta utbrott av harm föll jag avsvimmad i min

moders armar. Vad blev följden? Knappt voro två år

gångna, förrän båda dessa barn hade slutat sin korta

tillvaro och vilade sida vid sida i de dödas stad. Först

när min man och jag inhämtat kunskap om de

oförgripliga lagar, som Gud nedlagt i vårt innersta väsen,

förunnades oss livskraftiga barn.»

Efter d:r Diö Lewis anföra vi följande ytterst

gripande självbekännelse av en moder:

»Innan vi gifte oss, lät jag min blivande man förstå

min fruktan att bliva mor. Öppet sade jag honom,

att jag ej ägde krafter att uthärda de lidanden och

bära det ansvar, som åtföljde moderskapet. Vi kommo

också överens om att undvika detta under en viss tid.

Han bröt dock denna överenskommelse. Knappt voro

de lagliga formaliteterna uppfyllda, förrän han ansåg

sig äga rätt att giva sin lidelse och sina passioner fritt

lopp, Utan att behöva frukta någons ogillande yrkade

han på att göra denna rätt gällande och att jag skulle

överlämna mig åt honom utan villkor och betingelser.

Redan vid ingången till vår äktenskapliga

sammanlevnad bröt han sålunda sitt givna löfte. O, denna

fruktansvärda bröllopsnatt. Den har lämnat ett mörkt

moln över min själ och mitt hem, ett moln, som aldrig

kan försvinna. Jag glömmer den aldrig. Liksom den

förut fällt domen över tusentals andra gjorde den det

över vår förening.

Både min man och jag voro klena till hälsan och

ledo av nedtryckt sinnesstämning. Icke dess mindre

skulle sjukdomsfröet utsås, och jag blev havande. Vi

voro nästan utblottade på allt, och inga som helst

förberedelser voro gjorda för att ordna ett hem åt oss

själva och vårt barn.

Jag var nästan lamslagen. I september flyttade vi

och bosatte oss i en obekant trakt. I mars månad

året därpå föddes mitt barn, buret under ett hjärta,

som klappat av ångest inför blotta tanken på dess

ankomst. Först efter tre månader kunde jag försona mig

med tillvaron av mitt första så ovälkomna barn. Men

det intryck av motvilja, ja, fientlighet, varmed jag

emotsåg dess födelsestund, har satt outplånliga märken

på mitt barn. Ända till denna dag är detta arma

barn offer för ett påtvunget moderskap.

Ett år därefter stod jag åter i begrepp att bli mor.

Jag kände mig fruktansvärt förtvivlad. Mitt första

barn var naturligtvis sjukligt och gjorde mig de största

bekymmer genom sitt ständiga behov av skötsel och

sjukvård. Min man sysslade med vedhuggning för att

skaffa oss uppehälle. Likaväl då som nu var jag fullt

övertygad om det orätta i att skaffa barn till världen

för att kämpa mot fattigdom och elände. Jag var så

förtvivlad, att döden skulle varit mig kärkomnare än

moderskapet under dylika förhållanden.

Min önskan att bliva av med mitt barn mognade till

ett fast beslut. Jag rådgjorde med en kvinnlig vän,

och med hennes hjälp förgjorde jag mitt foster. Dock

hade knappt ett år gått förrän jag åter påtvingades

moderskapet utan att äga den minsta utsikt att bättre

kunna fylla min plikt mot mitt barn. Det var en

fruktansvärd övertygelse. Jag hade den starkaste känsla

av omöjligheten att vid den tiden giva livet åt ännu

ett barn. Hela världen tycktes mig insvept i dödens

skugga. I brinnande böner hade jag anropat himlen

att bli sparad denna nya prövning, tills jag vore

beredd att med glädje underkasta mig densamma. Min

man yrkade dock fortfarande på uppfyllande av de

plikter, som han ansåg, att jag åtagit mig gent emot

honom, och han fäste intet avseende vid mina

önskningar eller vid mitt tillstånd.

Hos en läkare, som jag rådfrågade, redogjorde jag

noga för min sinnesförfattning och oövervinneliga

motvilja att för närvarande ånyo giva livet åt ett barn.

Han hjälpte mig med logiska tröstgrunder, medicin och

instrument samt undervisade mig, huru fördrivningen

skulle ske. Sedan jag under tre månader

experimenterat på mig själv, lyckades jag i ungefär femte månaden

befria mig från mitt foster.

Några få månader senare påtvangs mig till min

outsägliga sorg och fasa ett nytt havandeskap. Även

denna gång beslöt jag att använda samma medel som

förra gången, men då jag skulle sätta beslutet i verket,

svek mig modet. Mitt liv hade intet värde för mig

själv, men för mitt levande och för mitt ännu ofödda

barns skull önskade jag leva ännu någon tid. Slutligen

lyckades jag övervinna mig själv och beslutade göra

mitt bästa för att vara mitt ofödda barn till nytta,

fastän dess tillvaro föreföll mig både motbjudande och

onaturlig. Jag var emellertid fullt övertygad om att

det barn, jag skulle föda, komme att både djupt och

för alltid bliva påverkat av mitt själs- och

kroppstillstånd. På sätt och vis kände jag mig försonad med

min hårda lott och ganska nöjd och undergiven.

Barnet bleve naturligtvis sådant, som jag hade skäl att

vänta. På intet sätt kunde jag fylla dess rättmätiga

krav på livet. Huru skulle jag för övrigt kunna det?

Ej långt efter barnets födelse framställde min man

åter sina krav på min kropp, och helt och hållet mot

min vilja blev jag på nytt i välsignat tillstånd. Icke

heller nu vågade jag befria mig från mitt foster, emedan

det hela föreföll mig så motbjudande, grymt och

onaturligt. Jag beslutade därför att ännu en gång göra

mitt bästa för det väntade barnet. Dock förmådde

jag aldrig med glädje välkomna detsamma, men jag

ville försöka att tåligt finna mig i dess tillvaro.

Efter detta barns födelse kände jag det omöjligt att

låta ännu flera dela vår fattigdom och utstå de

lidanden, som åtfölja en för alla ovälkommen tillvaro. Jag

ville hellre dö och på så sätt göra slut på både liv och

moderskap. Min man hade för längesedan upphört att

arbeta samt överlämnade åt mig hela ansvaret för

familjens uppehälle. Knappast en enda minut hade

jag över för mina barn. Det oaktat fordrade han allt

fortfarande att få sin vilja igenom, Livet hade för mig

förlorat alla lockelser, och döden syntes mig vara den

enda vän, som ännu återstod.

Ehuru detta var bekant för min man, måste jag

likväl ytterligare tvenne gånger underkasta mig påtvingat

moderskap. Med läkares hjälp befriade jag mig från

mitt foster, men detta våldförande på naturen hade

till följd att jag för alltid förlorade förmågan att bliva

moder, fastän jag ännu var i mina bästa år. Jag hade

sålunda blivit berövad min kvinnlighets dyrbaraste

skatt. Jag led de fruktansvärdaste kval icke endast

till kroppen utan ännu mer genom de bittraste

samvetsförebråelser och själskval.

Då min förstfödde var tre månader gammal, hade

jag att utkämpa en förtvivlad strid för att rädda min

personliga frihet. Innan barnet nått två månader,

yrkade min man på sin rätt att få taga min kropp i

besittning. Jag insåg det för mig förnedrande och

dessutom orättmätiga i hans beteende och besvor

honom under tårar att spara mig för min egen och

barnets skull. Hade det icke varit för den hjälplöse lillens

skull, hade jag utan tvivel gjort slut på striden genom

att bryta mina lagliga bojor. I fullt medvetande om

min egen förnedring underkastade jag mig för barnets

skull denna smälek. Jag gav slutligen med mig och

fann mig i mitt öde liksom så många andra hustrur

och mödrar, vilka runt omkring mig lydde under samma

tyranni, som drev dem att taga sin tillflykt till samma

brottsliga hjälpmedel. Redan under denna första tid

insåg jag och sökte bevisa rättmätigheten av min egen

bestämmanderätt i avseende på moderskap med samma

styrka, som ni nu utvecklar. I trots av alla

förnedrande inflytelser var jag trogen min kvinnliga instinkt.

På det bestämdaste påvisade jag nämligen, att det var

min oavvisliga rättighet att själv bestämma, när och

under vilka omständigheter jag vore villig låta min

man ålägga mig moderskapet. Då blev han emellertid

ond på mig och förklarade, att jag var hans egendom

samt att jag i egenskap av hans hustru var skyldig

att vara honom undergiven »i allt» och hotade att

övergiva mig och barnet, i det han förklarade, att jag var

alldeles oduglig som hustru. Alldenstund jag befann

mig utan penningar, utan vänner och hjälp långt borta

i den avlägsnaste Västern, fruktade jag för de

svårigheter, som skulle drabba mig och mitt barn, varför

jag kvävde alla uttryck av ärlig övertygelse och dolde

min motvilja och mina smärtsamma strider inom mitt

eget bröst. I allt som rör de könsliga förhållandena

mellan mig och min man har jag ständigt känt mig som

en olycklig och djupt förnedrad kvinna, jag både ser

och känner detta lika djupt som smärtsamt. Så snart

jag höll ett barn i mina armar, levde jag i ständig

fruktan för varje den minsta personliga beröring med min

man, enär jag genast kunde riskera att ett nytt

moderskap skulle påtvingas mig, och jag skulle nödgas

avvänja mitt barn i förtid för att vid mitt bröst lämna

plats för ett annat. Huru ofta har jag inte i all denna

jämmer och elände anropat Gud:"Ack Herre, finna det

ej någon utgång ur denna fruktansvärda träldom?"

Det var ingalunda brist på vänliga känslor mot min

man, som var orsak till denna sinnesstämning, ty jag

både ville och kunde för hans skull underkasta mig

varje brist och försakelse utan att hysa det minsta spår

av ovänliga känslor. Men varje känsla i min själ måste

då, nu och i all framtid inlägga en ljungande protest

mot den förnedrande orättvisa, som tillfogas hustrur

av deras äkta män, i det de påtvingas moderskap, för

vilket ej deras natur är mogen och för vars lidanden

och ansvar de icke äro beredda eller villiga.»

Utan att på minsta vis vilja urskulda det brott,

vartill denna moder gjort sig skyldig, anse vi oss äga rätt

att påstå, att hon var den minst skyldiga. Varje

tänkande människa måste medgiva, att maken i detta fall

var orimlig och grym mot sin hustru samt genom sin

otyglade passion och djuriska råhet steg för steg drev

makan att begå det svåra brott, vartill hon gjorde sig

skyldig.

Makars riktiga förhållanden till frågan om

avkomman kan aldrig tillfredsställande avgöras, så snart

endera parten intar en ytterlig ställning till hithörande

frågor. Om hustrun söker hävda den ståndpunkten,

att hon bör vara helt befriad från moderskap och

barnavård, har hon absolut orätt, men det är fullt ut lika

orätt av mannen att söka göra gällande, att hustrun

endast är skapad att i oavbruten följd föda barn. Det

är å ena sidan hustruns plikt att så ordna sitt liv och

sina föreställningar, att hon kan bringa till världen det

antal barn, som ej understiga måttet av en fullt

normal fysisk, intellektuell och moralisk beskaffenhet, och

å andra sidan är det mannens plikt att ålägga sig

självbehärskning, så att han tåligt underkastar sig de

umbäranden, som bliva nödvändiga för att hustrun

skall kunna odelat ägna sig åt sina plikter både under

den tid, som fostret utvecklas, och då digivning och

skötsel av det nyfödda barnet taga alla hennes krafter i

anspråk.

Det är en svår förolämpning icke allenast mot

kvinnan utan även mot hennes Skapare att förklara hennes

enda uppgift vara att fortplanta släktet. Det kan vara

lämpligt, att en stor man för att fullfölja och odelat

få ägna sig åt en stor uppgift försakar det äkta ståndet

och förbliver ogift, men det är lika lovvärt om en

kvinna i likartat syfte avböjer äktenskapet för att få

tillfälle att med större framgång och kraft ägna sig åt

arbetet att höja mänskligheten. Många män och

kvinnor hava emellertid grundligt missförstått denna

gudomliga institutions syften, i det de synas vilja

betrakta den såsom instiftad uteslutande i ändamål att

frambringa det största möjliga antal barn och sålunda

mera fästa sig vid kvantiteten än kvaliteten. För att

utgöra föräldrars högsta goda av jordiska ting

instiftades äktenskapet, det instiftades för att vinna den

bästa hälsa och de högsta intellektuella och moraliska

fördelar. Det blev för föräldrarna alltid nödvändigt

att finna former för förvärvandet av de högsta och

bästa egenskaper, att uppnå den bästa fysiska,

intellektuella och moraliska utveckling för att kunna

överflytta dessa egenskaper på sina barn. Barnen kunna

naturligtvis icke av sina föräldrar ärva, vad dessa icke

äga. Föräldrar skola icke uppfostra det största

möjliga antal barn, oavsett hurudana dessa äro. Ingen

invändning kan däremot göras mot deras uppfostrande

av det största möjliga antal, väl utrustade så i

kroppsligt som andligt avseende. En enda normalt utrustad

människa övergår i värde det största antal apor. Vi

skola därför icke lägga an på att uppfostra oräkneliga

hjordar av lågt stående varelser utan endast det antal,

som icke överstiger föräldrarnas plikter och ansvar.

Vi skola bemöda oss att uppfostra ett släkte av

andligt och kroppsligt överlägsna män och kvinnor. All

samverkan till släktets försämring skulle bannlysas,

och man och kvinna skulle förena sig i uppriktigt

begär och strävan att giva upphov åt en generation, som

höjer sig ett steg över föregående släktled.

Av föregående framställning torde läsaren kommit

till insikt om det brottsliga i vissa försök att begränsa

avkommans antal. Vi få dock ej förbise, att ett

förnuftigt ordnande av äktenskapets sexuella förhållande

i avsikt att begränsa antalet barn icke är oberättigat,

om detta resulterar i en efter moget betänkande utförd

föresats att leva återhållsamt i full avsikt att giva

upphov endast åt utvecklingskraftiga barn.

Det finnes omständigheter och tider, under vilka

det vore absolut orätt att sätta barn i världen. Så är

fallet, om mannen eller hustrun lider av så stor fysisk

svaghet, att detta utgör hinder för avlandet av fullt

friska barn. Är modern på grund av upprepade

sängar nedbruten, kan man med allt skäl frukta svagt

utvecklade, sjukliga och kortlivade avkomlingar. Följa

barnen för tätt på varandra, kan modern ej skänka dem

den naturliga näring, som de hava rätt att fordra.

Även när moderns kroppskonstitution är sådan, att

hon ej utan fara för sitt liv kan föda barn, är avlandet

av barn orätt. Dessa och andra tungt vägande skäl

böra ge anledning till ett samvetsgrant övervägande

av plikt och skyldighet beträffande behärskning, ja,

också undvikande av havandeskap. Detta måste dock

alltid ske genom lagliga, av vetenskapen angivna

metoder.

Makar böra ej besluta sig för att fullständigt avhålla

sig från alstrandet av barn eller ens att inskränka

deras antal till det minsta möjliga utan att först

allvarligt hava övertänkt följderna. Deras egen

uppfattning är ej heller tillräcklig. Deras omdöme måste alltid

underställas en allvarlig, fullt kompetent och

samvetsgrann läkares prövning. Föreligga särskilda

svårigheter, kunna dessa möjligen efter en noggrann

undersökning avlägsnas och tillförsäkra vederbörande de mest

välsignelserika och tillfredsställande resultat. Vad

jag här endast antydningsvis vidrört, får sin nödiga

förklaring genom följande utdrag ur D:r Pomeroys

»Äktenskapets etik»: »Ett giftermål av kärlek hade till

följd en förening mellan två personer, vilka voro av

nervöst temperament och svag kroppskonstitution

jämte andra oförenliga egenskaper samt därtill

inskränkta existensmedel. Modern led därjämte av en

åkomma, som gjorde moderskapet allt annat än

önskvärt. Under dessa omständigheter sattes i fråga, om

det ej vore lämpligast att på obestämd tid uppskjuta

den äktenskapliga sammanlevnaden. I samråd med

deras läkare kommo de slutligen därhän, att de som

huvudändamål med en förening söka att alstra sunda

och på alla områden väl utrustade barn. Alla deras

strävanden måste inriktas på detta mål. Fördenskull

underkastade sig hustrun läkarebehandling och

förklarades efter några månader vara så kroppsligen

återställd, att hon utan fara kunde möta moderskapets

plikter.

Emedan dessa makar från början insett sina brister,

gjorde de allt för att bereda sina barn utsikt att födas

med så god hälsa, som föreliggande omständigheter

medgåvo. Båda gjorde allt för att förbättra sin hälsa

samt stärka kropps- och själskrafterna.

Ärftlighetslagarna studerades, och den blivande modern ägnades

den noggrannaste omsorg. Hon vistades ständigt i

ljusa och uppfriskande omgivningar och sökte hava

sinnet fullt av kärleksfulla tankar under den tid, då

hennes barn endast genom hennes förmedling kunde

mottaga intryck från den yttre världen. Under denna

tid var också varje hennes barn föremål för moderns

brinnande böner, att det redan före födelsen skulle

helt genomträngas av Guds ande, så att verkningarna

därav måste lända det till välsignelse under hela det

kommande livet.

Man kan ju inte antaga, att ett dylikt

tillvägagångssätt i varje enskilt fall skulle medföra lika lyckligt

resultat som i det här föreliggande, ty i detta fall ha

barnen blivit, om icke allt vad föräldrarna önskade,

så åtminstone betydligt bättre utvecklade, än vad

man under vanliga omständigheter haft rätt att

hoppas. De voro välskapade och friska samt ägde ett

jämnt lynne och voro kärleksfulla mot sina föräldrar

och varandra. Icke ens hälften av det besvär och den

oro, som barn vanligen åstadkomma, ha de vållat,

oaktat de varit ovanligt livliga och utrustade med

stark rättskänsla. Hurudana de vid mognare år skola

bliva, kan man ju icke förutsäga, men de bära nu alla

märken av att hava varit kärleksfullt omhuldade

redan före födelsen, och att denna försiggått på ett

naturligt sätt utan svårigheter. Visserligen har det

kostat föräldrarna ansträngningar och självförsakelse,

men så hava de också fått mångfaldig valuta genom

det lugn, som varit rådande i hemmets

barnkammarliv. Härtill kommer, att olika tycken och smak offrats

på hemmets altare i de väntade barnens intresse, och

varje ny familjemedlem har medfört ny insats av

glädje och harmoni.

Vid flera tillfällen har jag hört denne familjefader

förklara, att han ej hade minsta anledning anse sig

ett öre fattigare än han varit, om han inga barn hade

haft. Huru förhållandena i ett sådant fall gestaltat

sig, kan ej närmare bestämmas, men säkert är, att

månget barnlöst äktenskap, som börjat under till

synes lyckligare förhållanden än ovan beskrivna,

slutat med skilsmässa.»

När en familj insett nödvändigheten av att begränsa

avkommans antal, uppstår frågan, huru detta

lämpligen bör ske. Det finns folk, som tro, att vetenskapen

förfogar över utvägar som tillåta, att man obegränsat

hänger sig åt könsnjutning och likväl undgår de följder

som naturens lagar utstaka. D:r Pomeroy säger

härom: »Det är förvånansvärt, vilken förmåga

allmänheten tillskriver den medicinska vetenskapen med

avseende på reglerandet av befolkningsförhållandena.

Tillåt mig genast säga, att jag härutinnan endast

känner ett medel, som är på samma gång säkert verkande

och utan fara kan användas. Medlet är att de båda

könen förbliva skilda. Jag är fullt övertygad om att

varje begränsning härutinnan är en hemlighet, som

naturen behållit för sig själv, och lika visst betvivlar

jag skarpsinnet och ärligheten hos en och var, som

påstår sig äga förmåga att på ett sunt sätt ordna

fortplantningsförhållandena för dem, som leva i

äktenskap.»

På grund av de stridiga åsikter angående den

moraliska halten och de fysiska följderna, som hopa sig kring

denna ömtåligaste av alla frågor, hava vi underkastat

detta ämne en genomgående undersökning. För den

skull hava vi varit tvungna genomläsa en hel mängd

olikartade skrifter, långt flera än som varit för oss

behagligt, men ingen av dessa skrifter har kunnat bringa

oss från den uppfattningen, som förövrigt delas av de

flesta framstående läkare, att det enda medel, som

jämte full effektivitet är för hälsan ofarligt, är att man

och hustru leva var för sig. Allt emellanåt uppgives

metoder, som understödjas av välmenande läkare, vilka

metoder skulle vara till nytta för dem, som i

äktenskapet vilja undgå följder av sitt samliv, men när dessa

metoders upphovsmän och gynnare tvingas att

meddela sin uppriktiga övertygelse, nödgas de medgiva,

att för absolut säkerhet gives blott det enda medlet.

Dessa metoder äro emellertid icke blott mer eller

mindre otillförlitliga, utan de utöva en absolut skadlig

inverkan på dem, som använda dem. Om ej naturen

omedelbart hemsöker den brottslige med straff, så

besannas dock ofta det gamla visdomsordet: »Om

rättvisan också färdas fram på sårade fötter, upphinner

han alltid till slut syndaren.»

När äkta makar underkasta sig att inrätta sitt liv i

enlighet med de lagar, dem naturen inskrivit i vår

varelses allra innersta, så skola de erfara sanningen av

d:r Kelloggs ord: »Här borde vara mindre

könsnjutning men mera glädje av högre art. Den lägre

djuriska kärleken skulle söka mera andlig gemenskap;

mindre gynna djuriska drifter, mera sträva att göra

jordmånen fruktbärande för odlande av dygd, helighet

och alla övriga egenskaper, som pryda en kristens liv.»

Att fullständigt försaka alla äktenskapliga

rättigheter är dock varken rättmätigt eller lämpligt, såvida

det icke härflyter från ömsesidig överenskommelse

mellan mannen och hustrun.

Angående dessa stränga fordringar säger d:r

Naphleys i ett arbete, »Livets fortplantning», följande:

»Man invänder häremot, att en sådan fordran är

överdrivet sträng och till följd därav av mindre värde.

Det borde dock icke vara så. Den man, som älskar

sin hustru, borde för att skydda hennes liv mot

överansträngningar och lidanden samt icke utsätta henne

för dödsfara eller för den vissa utsikten att föda

livssvaga barn, vara i stånd att fullt frivilligt underkasta

sig lika stor självförsakelse, som flertalet av hans

ogifta vänner och bekanta göra, om icke av högre

bevekelsegrunder så dock av ekonomiska skäl, av

liknöjdhet eller av frihetskärlek. En man, som icke kan

eller vill handla på detta sätt, förtjänar sannerligen

icke sina medmänniskors kärlek eller aktning.»

Är nu allt detta avgjort, så återstår alltid en fråga:

är detta allt? Existerar det verkligen intet sätt att

begränsa antalet barn utan att antingen skada hustrun

eller påtvinga mannen ett martyrskap, som ändå icke

en på tusen går med på?

D:r Pomeroy bemöter i »Äktenskapets etik» dessa

spörsmål sålunda: »Det gives omständigheter, då ett

temporärt undvikande av befruktning är både

önskvärt och nyttigt, till exempel för att förhindra

upprepade barnsbörder hos kvinnor, som icke kunna

amma sina barn, eller om de göra detta, fortfara med

sina månadstider, och alltså hava utsikt att alltför

snart åter koncipiera.

Naturen har sörjt för medel, som under förutsättning

av en smula självförsakelse, bereder all säkerhet, som

rimligen kan begäras. Utöver detta är det fullt

förenligt med trygghet att endast vidtaga någonting efter

samråd med läkare, som kan lämna anvisningar på

medel och metoder för undvikande av befruktning.

Vår bibel har föreskrifter, som tydligt avse just de

förhållanden, varmed vi nu äro sysselsatta. För att

giva mera eftertryck åt vår uttalade mening, anföra vi

här ur den gamla lagen, vad som berör dessa frågor. Vi

finna i 15:de kapitlet av III Mosebok från och med den

19:de versen och följande föreskrifter om sträng

avskildhet för kvinnan under menstruationstiden.

Slutligen påbjudes, att »när hon varder ren av sitt flöde,

skall hon räkna sju dagar, och sedan skall hon vara ren».

I dessa föreskrifter är det tydligt lagstiftarens avsikt

att för folket instifta goda sedvänjor men icke att

sätta dem i stånd att undvika en naturlig tillväxt inom

familjen. Hans avsikt är att medverka till en naturlig

begränsning av barnens antal, så att dessa hem kunde

bära frukt i den ädlaste människotyp, som de kunde

framställa. Följdes dessa lagbud bokstavligen, skulle

de otvivelaktigt i många fall föra till behövlig vila och

således på ett lämpligt och naturligt sätt begränsa

antalet avkomlingar.

Ovan anförda ställe påvisar även med all önskvärd

tydlighet vikten av avhållsamhet under

menstruationsperioderna. Denna gammaljudiska kunskap har visat

sig hänga samman icke blott med finkänslighet och

blygsamhet från kvinnans sida utan också vila på den

medicinska vetenskapens fysiologiska och hygieniska

grundsatser.

Det kan väl knappast vara nödigt och ännu mindre

lämpligt, att vi här inlåta oss på vidare behandling av

denna fråga. På intet vis vill jag vara till hinder för

dem, som på grund av brister och svagheter känna sig

manade att i samråd med läkare erhålla den lindring,

som i varje särskilt fall är möjlig. Genom att anföra en

annans ord må dock en allmänligare varning givas.

»Alla, som börja använda verksamma åtgärder för att

förekomma befruktning, löpa lätt fara att gå längre,

än de ursprungligen ämnat. I bästa fall söka de

besticka naturen, och detta är ett tilltag, som medför

stora faror». Åt dem, som behöva läkarehjälp, kunna

vi inte nog kraftigt framhålla vikten av att välja en

fullt kompetent, samvetsgrann och allvarligt sinnad

person. Räknar ni på att vid en konsultation erhålla

ett råd, som sätter er i tillfälle att ohejdat hänge er åt

passionerna utan att behöva frukta några följder, så

väntar ni på en kunskap, som läkarevetenskapen ännu

ej äger. D:r Pomeroy yttrar vid sin behandling av detta

ämne: »Jag har redan förut anmärkt det överraskande

i att finna den stora allmänheten så fången i tron på

att man utan risk kan ingripa i naturens gång och detta

till och med, när det sker av personer, som ej äga den

avlägsnaste aning om naturens lagar. En människa,

som av fruktan att fördärva det invecklade maskineriet

icke ens vågar vrida tillbaka visarna på sitt ur, hyser

icke den ringaste tvekan att använda de våldsammaste

medel i avsikt att rubba naturens gång inom

människokroppen, som dock är i så oändligt mycket högre

grad sammansatt och ömtålig. Naturen håller starkt

på sin rätt. Den ger kraftigt motstånd, men tvingas

den att giva efter, hemsöker den med sitt straff var

och en, som gjort den en oförrätt, och som, ehuru det

kan dröja åratal, innan våldsverkaren drabbas, icke

dess mindre är oundvikligt. Detta synes endast för

ett ringa fåtal vara bekant. Många handla, som om de

ansåge naturen vara en beskedlig idiot, alltför dum att

märka en oförrätt och alltför godmodig för att vredgas.

Andra synas betrakta den som klok och skicklig till

varjehanda värv samt synnerligen lämplig som ledare

eller biträde i deras verkstad. Detta är hädiskt och

orimligt, ty naturen är blott en omskrivning för

alltings skapare. Snarare syftar naturens verksamhet att

rätta oss själva än våra misstag och dårskaper.

Uppreve den tålmodigt vårt arbete, skulle vi lika oavbrutet

fortfara därmed, under det att våra försyndelser

gjordes oskadliga, och vi skulle framhärda i den andliga,

moraliska eller fysiska villfarelse, som hos oss varit

drivkraften. Utplånades de påtagliga följderna av

våra synder omedelbart, så skulle vi knappast lägga

märke till, att vi handlat i strid med naturens avsikter,

och släktet skulle allt mer och mer försämras och

slutligen helt utrotas från jorden.»

Kan ni ej genom aktningsvärda och skickliga läkare

erhålla upplysning och hjälp, så låt inte på några

villkor förleda er att vända er till kvacksalvare eller

helbrägdagörare. Dessa annonsera endast för att bedraga

er och vinna penningar, men de lämna er åt

förödmjukelsen att hava blivit ekonomiskt narrad och

därjämte få er hälsa förstörd. Aktningsvärda läkare

använda aldrig skrytsamma reklamer, och därför är

det tämligen säkert, att den som puffar med sina kurer

icke kan räknas till den aktningsvärda läkarnas krets,

varför ni nästan kan vara säker på att bli utsatt för

bedrägeri och svek, om ni antar en sådan.

De, som genom konstlade medel vilja begränsa

barnens antal, äro ofta utsatta för att uppskjuta och

draga ut på tiden med påföljd, att de begå misstag i

riktning mot för få snarare än mot för många barn.

Ett på förhand bestämt moderskap löper fara att

bliva ett moderskap som aldrig blir av.

Det finns dock en fullkomligt riktig och synnerligen

viktig förberedelse till föräldraskapet. Vill man omaka

sig med att underkasta hithörande förhållanden en

noggrann undersökning, så måste man komma att erkänna

det faktum, att om föräldrarna ville göra sig reda för

den underbara makt, de äga i bestämmandet av form

och beskaffenhet för följande generation, skulle de

barn, som födas, uppnå en fulländning, som låge på ett

nytt och högre plan. Det finnes många människor,

som tro, att avlandet av barn liksom väljande av

hustru eller äkta man kan lämnas åt en blind slump.

Vid dessa företag är dock intet behövligare än klok

och genomträngande eftertanke. Föranledes

konception, då endera eller båda makarna äro på något sätt

fysiskt nedsatta, då hustrun är ovillig att bliva mor

och under fostrets hela utveckling plågad av den

tanken, att en ny medlem skulle tränga in i familjen, kunde

de barn, som födas, aldrig bliva annat än sjukliga,

svaga och retliga under hela barndomen samt vresiga

och människoskygga under hela sin levnad.

I samband med barnsbörd böra följande viktiga ting

uppmärksammas: för det första, förberedelserna till

föräldraskapet, för det andra, sinnesstämningen och

den fysiska hälsan hos båda makarna vid samlaget och

för det tredje, moderns kroppstillstånd och

sinnesförfattning under den tid, då barnets kropp och karaktär

danas i hennes inre.

Tiden för och beskaffenheten av förberedelserna till

föräldraskapet måste växla efter parternas fysiska

beskaffenhet. Vid somliga fall torde tiden för denna

förberedelse böra omfatta flera veckor men i andra fall

åter sträcka sig över en tid av flera år. Ingen borde

ge sitt medgivande till fader- eller moderskapet vid

andra tider, än då båda äro vid fullgoda fysiska och

andliga krafter. Här kunde mycket mera vara att

tillägga, men det skall framställas i ett följande kapitel,

som kommer att behandla inflytelser under fosterlivet.

Medicinska författare fästa mycket stort avseende

vid sinnesförfattningen i det moment av coitus, då

konception äger rum. Detta ögonblick har enligt

allmänt utbredd tro en enastående betydelse för den

blivande människovarelsens framtida välfärd. Den tyske

läkaren Hufeland säger härom. »Det är efter min

åsikt av yttersta vikt, att detta moment inskränkes

till perioder, då en känsla av samlad kraft och glödande

kärlek i förening med ett glatt och bekymmerfritt sinne

inbjuder härtill å ömse sidor». Att i tanklöshet eller

vid tillfälle av andlig och fysisk depression giva upphov

till ett nytt liv är ett verkligt brott.

Man insåg också detta i forntiden och omgav den

äktenskapliga bädden med konstverk, vilkas sköna och

harmoniska linjer skulle alstra en motsvarande

stämning hos den blivande modern. Man ansåg till och

med, att en av naturen vanlottad man härigenom

kunde bli fader till sköna och välskapade barn; fastän

detta påstående saknar fullgiltiga bevis, torde det dock

innehålla en viss grad av sanning.

Att denna uppfattning äger hög ålder, torde bevisas

av den berättelsen i Gamla testamentet, i vilken

omtalas den överenskommelsen, som Jakob träffade med

sin svärfader Laban. (I Mosebok, 30:de kapitlet v.

37-43).

De många olikheter, som finnas mellan barn av

samma föräldrar, kunna otvivelaktigt tillskrivas

föräldrarnas olika kropps- och själstillstånd vid de tillfällen, då

könsumgänge ägt rum. De olika företeelserna på det

fysiska, intellektuella och känslolivets områden hos

föräldrarna vid respektive konceptionstillfällen

frambringa motsvarade skiljaktigheter hos deras foster.

Resultaten av en allvarlig och genomgripande

förberedelse till föräldraskapets ansvarsfulla plikter äro

mycket välsignelserika och eftersträvansvärda. Därför

böra både mannen och hustrun ägna den allra största

uppmärksamhet åt detta ämne. De böra med den

djupaste ansvarskänsla, självprövning och ömsesidig

grannlagenhet och alltid förlitande på bönens makt

nalkas det viktiga ögonblick, då genom dem odödliga

varelser kunna kallas till liv.

Aldrig skall jag glömma det djupa intryck, som jag

erfor vid ett samtal med en läkare, som först fäste min

uppmärksamhet på den stora betydelsen av dessa

frågor. Hans ord väckte en mängd nya tankar till liv i

min själ. Varför skulle det ej kunna vara så? Varför

skulle icke de blivande föräldrarna efter en

förberedelsetid framträda för den himmelske Fadern och

nedkalla hans välsignelse över sin innerligaste förening

över det barn, som skulle bliva dess frukt?

Det finns tecken, som tillkännage, att befruktning

ägt rum. Detta tecken igenkännas lätt av kvinnor,

som förut blivit mödrar, men den unga hustrun, som

saknar erfarenhet, har föga hjälp av dem. Somliga

kvinnor försättas vid konceptions uppnående i ovanlig

sinnesrörelse. De erfara en känsla av njutning, som

dessförinnan varit dem okänd, samt råka ej sällan i

en darrning, som sträcker sig till hela deras kropp.

Icke så sällan efterträdes detta tillstånd av en

övermäktig svaghetskänsla. Förr ansåg man uppsvällning

av halsen vara tecken till inträffad konception, och än

i dag kan man få höra denna åsikt förfäktas.

Kväljningar kunna också inställa sig omedelbart efter

befruktning.

Emellertid kan man icke förlita sig på vare sig

när- eller frånvaron av dylika tecken. Vanligen äro

menstruationens upphörande och en ofta återkommande

känsla av äckel och kväljningar om morgnarna ett

säkert bevis på att befruktning ägt rum.

TRETTONDE KAPITLET.

Den blivande modern.

Vid alla tillfällen bör naturligtvis en äkta man visa

den allra största hänsyn mot sin hustru, men detta är

så mycket mer av behovet påkallat under hennes

havandeskap. Den unge maken bör komma ihåg, att

den unga hustruns moderskänslor i de flesta fall ännu

icke vaknat utan äro i viss mån slumrande. Det är

icke utan avsikt, som Skaparen bestämt, att

hustruskapet skall gå före moderskapet. Är den unga

hustrun en tänkande kvinna och uppfylld av moderslängtan

samt i besittning av nödiga kunskaper, skall hon

med stort lugn kunna möta de kommande månaderna,

vilka i sinom tid skola medföra åt henne den största

välsignelse och belöning.

Detta är dock tyvärr icke förhållandet med flertalet

unga hustrur. Tystlåtna mödrar ha undanhållit dem

den kunskap, som skulle vara av den största vikt för

dem. De unga kvinnorna ha måhända åtnjutit den

bästa skolundervisning, men beträffande

människokroppens fysiologi hava i de speciella delar, vilka för

dem varit nyttigast att känna, deras läroböcker

ingenting att säga. De äro lika okunniga om sin egen kropp

som om männens. Sådana böcker, ur vilka de kunnat

hämta kunskap om hithörande frågor, ha samvetsgrant

undanhållits dem, ja, de ha kanhända t. o. m. under

uppväxttiden uppmuntrats att sammanpressa midjan

och sålunda bringat ur sitt läge de livsviktiga organ,

som hava sin plats i bukhålan. På sådant sätt ha de

under en följd av år gjort sig olämpliga att fullgöra

moderskapets viktigaste fordringar. Kanhända hava

de inträtt i äktenskapet med en obestämd fruktan för

något ont, som hotar dem i samband med konception

och havandeskap, som de dock önskat att på något

outrannsakligt sätt slippa undan. Upptäckten av

moderskapet fyller en sådan kvinna med farhågor av alla

slag. Hon trevar sig fram i mörker och vet inte, vart

hon skall vända sig för att finna en hjälpande hand,

som kan leda henne fram till ljuset. Naturligt nog

vänder hon sig till gifta kvinnor och mödrar, men i

stället för uppmuntran och sympati får hon säkert

alltid höra: »Det gör mig ont om er!» »Nu börja

bekymren för er.» »Om jag vore i ert ställe, skulle jag känna

mig manad att hoppa i sjön», eller dylikt. Härigenom

blir mörkret endast svartare och den unga moderns

sinne än mera förskrämt. Hennes dystra aningar

förvandlas till en obestämd rädsla och denna snart till

förskräckelse och fara. Detta är den vanliga gången,

och den unge maken måste komma ihåg detta samt

vidtaga anordningar för att minska detta obehag.

Lyckligast är, om bland era bekanta finns en klok,

sympatisk och erfaren kvinna, som vid lämpligt

tillfälle kan taga den unga hustrun och blivande modern i

famn, lugna hennes farhågor, trösta och undervisa

henne. För den oroliga kunde hon påpeka, att hennes

tillstånd kan genom klok behandling i hög grad lindras,

ja, att till och med fysiska obehag kunna utebliva. Hon

skall förklara för henne, att det lyckligaste ögonblicket

i hennes liv blir, när hon för första gången får sluta i

sina armar sitt eget barn, frukten av kärlek och

månader av hopp och ängslan. Vidare skall hon klargöra

för henne bilden av mannens fadersfröjd och den glädje,

som skall fylla hennes närmastes hjärtan, då de få dela

hennes glädje över den förstföddes ankomst. Hon

skall fästa hennes uppmärksamhet på, huru mycket

gladare och lyckligare ett hem är, där en liten

älsklings joller bryter tystnaden, än det, som saknar barn.

En sådan klok och erfaren väninna bör också låta

henne förstå den stora betydelsen för det väntade

barnets karaktär och begåvning, moderns sinnesriktning

under havandeskapet antages hava. Hon skall göra

klart för henne, att om hon vill bli älskad av sitt barn,

så måste hon själv hysa kärlek till det före dess födelse.

Önskar hon barnet ett lugnt och lyckligt lynne, måste

hon själv söka bidraga till detta resultat genom egen

jämn sinnesstämning, därför att hennes egen oro och

ängslan gör hennes barn nervretligt och ojämnt till

lynnet. Önskar hon se sitt barn muntert, glatt och

alltid förnöjt, måste hon i sitt liv och sina tankar

förverkliga sina önskningar för barnets framtid. Hon

måste vara medveten om, att hon under denna korta

tid har till uppgift icke blott att giva form åt den

oföddes yttre gestalt utan även åt dess karaktär, lynne

och goda böjelser.

Mannen får på inga villkor visa missnöje, om han

finner sin hustru nedslagen, eller om hon använder

uttryck, som låta obehagliga och obekanta, men som i

betraktande av hennes tillstånd äro fullkomligt

ursäktliga. Det är alldeles omöjligt för en man att fullt sätta

sig in i sin hustrus lidanden under dessa första veckor,

fyllda av fruktan och oro. Du måste visa henne en

uppriktig medkänsla. Tänk icke, långt mindre

använd, sådana uttryck som till exempel: »Tokiga barn,

varför har du gift dig? Visste du icke, att du liksom

andra kvinnor hade att vänta barn? Du behöver inte

utstå mera än andra kvinnor. Allt detta är ju i

enlighet med naturens ordning. Vad tjänar det till att

göra så mycken affär av detta? Du skall bära ditt

kors med tålamod» o. s. v. Tillåter du dig, med eller

utan rätt, hysa sådana tankar, hindra de dig från att

visa din hustru det deltagande, som hon så väl behöver.

Detta deltagande får ej vara låtsat utan äkta.

Havandeskapet är för de flesta kvinnor en tid av

stort obehag. Dock kunna en del under denna tid

åtnjuta förbättrad hälsa, vara mera gladlynta och

förhoppningsfulla än under någon annan period av sitt

liv. Sådana fall äro dock undantag. Många hustrur

hava under havandeskapet verklig fasa för sina män

samt göra sig själva olyckliga och bereda sin

omgivning otaliga obehag. Under dylika perioder förlorar

hustrun allt personligt behag. För att skydda henne

själv och fostret gör naturen henne i sexuellt hänseende

föga tilldragande. Rätt snart inställa sig

morgonkväljningarna, och när hon vaknar, känner hon äckel

och plågas vanligen av kräkningar. Dessa symptom

kunna fortfara under veckor, ja, månader utan att

någon lindring står att finna. Den stackars hustrun

blir överhopad med de mest olikartade varandra

motsägande råd. Hon uppmanas att förtära mycken och

kraftig föda, alldenstund hon skall underhålla två. Helt

onödigt inskränkas hennes vanliga levnadssätt, och

efter någon tid händer det, att hon på grund av falsk

blygsel lever fullkomligt instängd utan att få njuta

varken frisk luft eller kroppsrörelse. Hon gör sig till

fånge i sitt eget hem eller kanhända i sitt eget rum.

Om likväl moderskapets plågor och faror kunna i

betydlig mån minskas, borde dock maken visa sin

hustru den allra ömmaste hänsyn på grund av de

obehag, hon måste utstå, de farhågor, med vilka hon går

förlossningen till mötes, det ansvar och de omsorger,

som åtfölja plikten att uppfostra ett barn till gagn för

sig själv och samhället, de känslor av oro, som hon får

erfara icke endast för sitt eget liv utan också för den

varelse, hon skall bringa till världen, och som under

många och långa år är beroende av henne och hennes

make.

Hon kanske gripes av en nervös ängslan, att mannen

skall ryckas från henne, eller att hon själv är sjuk, då

både familjeförsörjaren och barnet bäst behöva

hennes hjälp.

Innan livsfrukt kommit till stånd, borde varje nygift

par förskaffa sig sådan kunskap, som gör dem i någon

mån »sakförståndiga» samt förlänar förutsättningar

att möta dessa nya förhållanden på bästa sätt rustade

både kroppsligt och andligt. Sedan hustrun redan är

i välsignat tillstånd, är det för sent att med framgång

ägna sig åt studiet av dessa ämnen. Hustruns

uppmärksamhet bör då riktas åt annat håll, och hon bör

icke tillåtas grubbla över dessa saker. Har hon eller

hennes make uraktlåtit att sysselsätta sig med frågan,

förrän när den väntade tilldragelsen är förestående,

måste mannen på egen hand inhämta de nödiga

kunskaperna, på det han må vara en klok och

hänsynsfull rådgivare för sin hustru vid de nya erfarenheter,

som hon går att göra. En god kunskap får hon i

hithörande frågor, om han med eftertanke läser t. ex.

»Vad en ung hustru bör veta». Därjämte bör

mannen rådgöra med den läkare, makarna ämna anlita vid

själva förlossningen samt eventuellt av honom låna ett

lämpligt medicinskt arbete i detta ämne. Dylika

böcker kunna möjligen vara för dyra att köpa men torde,

även om de äro skrivna för män av facket, dock vara

till ganska god nytta även för lekmannen. Genom att

följa detta mitt råd löper ni dock en viss fara. Det

förhåller sig nämligen så, att böcker, avsedda för läkare,

icke så mycket sysselsätta sig med det normala

tillståndet som fastmer med abnorma sådana eller rena

undantagsfall, som ytterst sällan förekomma. Dessa

abnorma tillstånd och avskyvärda monstruositeter äro

särdeles ägnade att uppjaga ogrundade farhågor.

Naturligtvis böra sådana arbeten på inga villkor läsas av

en havande kvinna.

Skall det lyckas för en hustru att följa de regler för

kroppsrörelse, matordning och sinnesstämning, som för

henne äro mest välgörande, behöver hon uppmuntran

och stöd genom mannens upplysta tröst och ömmaste

medkänsla. Om hon tillåtes leva innestängd och i

overksamhet, utsätter hon sig för svåra faror vid sin

nedkomst samt riskerar därjämte, att hennes barn

kommer att sakna all lust till fysisk och intellektuell

ansträngning. Om å andra sidan hennes liv allt

fortfarande är alltför ansträngt genom oupphörliga

skyldigheter, ledsamheter och husliga bekymmer, som taga

all hennes tid i anspråk, uttrötta henne och ej giva

henne tillfälle till nödig vila, blir följden lätt den, att

hon blir mor till ett oroligt, nervsvagt och retligt barn.

Därför bör den unge maken komma ihåg, att hans

barns utsikter till ett lyckligt liv till mycket stor del

beror av de insikter och den klokhet, som han och hans

hustru utvecklat under den tid, då de stodo vid sitt

ödes ursprung de första dagarna av sitt äktenskap.

Deras hälsa, klokhet och omdöme äro inte endast

bestämmande för deras egen lycka utan även för deras

barns karaktär och den ännu ofödda generationens

öden.

Då jag nu skriver även för äkta män, är det inte

min mening att här framställa regler, som till fullo

uttömma ämnen, som höra hemma i en bok för unga

hustrur och blivande mödrar. Läsaren kan likväl äga

berättigade anspråk på att få höra något om detta

ämne, och därför tillfogar jag ur »Undervisning för

mödrar » en läsvärd och intressant artikel rörande »Diet

och hygien för blivande mödrar» av märket K. J.

»Vid första aning om uppkomsten av ett nytt liv

måste alla ansträngningar vidtagas för moderns och

barnets välfärd.

Havandeskapet är för flertalet kvinnor ett tillstånd,

som inger farhågor, enär det för med sig lidanden och

alla slags prövningar samt avslutas med svåra plågor.

Dessa svårigheter bero ofta på våldförande av

naturens lagar. Genom att följa några enkla regler skulle

det mesta, som kvinnorna hava att vid dessa tillfällen

genomgå, kunna undvikas.

Enär förf. från många håll rådfrågats, skall hon här

sammanfatta resultaten av sina personliga

erfarenheter och undersökningar i följande anvisningar och råd:

Bland de förnämsta orsakerna till svårigheterna är

olämplig diet. En annan är oändamålsenlig beklädnad

och en tredje bristande kroppsrörelse.

Vi skola behandla var sak för sig och vända oss alltså

först till dieten. En havande kvinna måste hava

närande men icke hetsig föda. Måltiderna skola

återkomma på bestämda timmar, och maten bör förtäras

i måttlig mängd varje gång. Man kan knappast utan

olägenhet äta och dricka på samma gång, varför man

bör dricka före eller efter måltiden. Sådan föda, som

speciellt utvecklar och stärker benbyggnad och

muskulatur, bör undvikas, emedan dessa organsystems

tillväxt försvårar förlossningsarbetet. Genom att helt

avhålla sig från födoämnen, som besitta dessa

egenskaper, undgår barnaföderskan många besvärligheter.

Vegetabilisk föda samt frukt äro särdeles fördelaktiga,

varemot animalisk anses vara mindre välgörande.

Alla mera sammansatta rätter, såsom bakverk,

tårtor, konfityrer, såser samt i allmänhet fet mat, böra

undvikas. Kaffe och te, som verka stimulerande på

hjärna och nerver, skada både moder och barn. Starka

drycker av alla slag utdömas helt och hållet. Utan

inskränkning torde alla sädesslag kunna användas

ehuru produkter av havre torde få sättas efter dem av

vete. Åt så mycket syrlig frukt som ni tål. I första

hand rekommenderas härvid apelsiner och citroner,

sedan komma äpplen, persikor och plommon. Finnes

tillgång till bananer, äro dessa för den, som ej är ovan

vid dem, ganska nyttiga, i synnerhet om de ätas om

morgnarna på »fastande mage». Man bör aldrig äta

för mycket av någonting. Det är långt bättre att

känna sig lätt hungrig än att äta några gram för

mycket. Något slags korn- eller maltkaffe kan

rekommenderas som både smakligt och välgörande för dem, som

önska någon varm dryck. Grahamsbröd bör

föredragas framför bröd av finsiktat mjöl.

För att bli av med morgonkväljningarna kan man

förtära några skörtorkade skorpor före uppstigandet.

Sedan de ätits, ligger man stilla några minuter, och

slutligen iakttager man lugn utan brådska vid

uppstigningen. En tesked citronsaft gör också god verkan

mot detta obehag. Ofta är frukt, förtärd strax före

sänggåendet, ett bra medel mot morgonkväljningar.

Beklädnaden får ej vara sådan, att den trycker

någon del av kroppen. Låt tyngden uppbäras

huvudsakligen av skuldrorna. Bäst torde vara ett löst sittande

livstycke med axelklaffar och knappar för kjolarnas

påfästande (s. k. reformliv). Alla kläder böra

tillverkas av så lätt material som möjligt. Använd skor med

låga klackar och breda sulor, på det fötterna aldrig må

svullna under bördan av den ovanliga tyngd, de för

någon tid måste uppbära.

Mycken kroppsrörelse är nödvändig. Enklare

hushållssysslor och lätt trädgårdsarbete äro mycket

lämpliga. Allt tyngre arbete, såsom tvätt, skurning,

lyftande av bördor, sträckande av kroppen uppåt,

dragande och släpande, med ett ord allt, som kräver större

ansträngning, är farligt och måste förbjudas. Ett

försiktigt gående i trappor eller att bestiga mindre höjder

är ett förträffligt sätt att förskaffa sig god

kroppsrörelse. Under detta bör man andas så djupt, att

lungorna så ofta och så grundligt som möjligt komma att

fyllas med ren luft. Alldenstund kvinnor vanligen

andas med lungornas övre delar, vinna de ringa

utvidgning av bröstkorgen. Vid varje full inandning bör en

frisk kvinna kunna öka sitt bröstomfång med

åtminstone 4-5 cm. Genom djupa andetag erhåller modern

ökade krafter, varjämte fostret beredes en för dess

utveckling synnerligen välgörande lätt kroppsrörelse.

Andas alltid genom näsan! Gå uppför backar och trappor

med sluten mun och andas så djupt som möjligt!

Se till att er hustru tager så mycket rörelse i fria

luften, som hon förmår, men tag er väl till vara för

överdrifter! Kraftiga ansträngningar verka hämmande

på fostrets vitalitet och utveckling, vilka båda äro dess

förstfödslorätt, som det åligger varje moder att på allt

sätt skydda.

Ett ljumt sittbad på omkring 15 minuter strax före

sänggåendet är ett utmärkt medel att förskaffa sig en

god sömn samt att hålla kroppen smidig och

musklerna mjuka. Torkningen måste vara grundlig och

kroppen bör insvepas i ett varmt täcke, så att

förkylning undvikes. Ett kallbad om 18 à 20° håller

blodcirkulationen i god ordning och bör tagas ganska ofta.

Det bör alltid åtföljas av lindriga gnidningar med en

grov handduk. Ett verksamt medel mot hudens

tendens att spricka sönder vid starkare utspänning är

massage under ingnidning av matolja.

Någon tid före förlossningen böra bröstvårtorna om

kvällarna penslas med en medelstark alunlösning, som

sedan får intorka. Härigenom härdar man deras fina

hud och förekommer sprickor vid digivningen.

En framåtlutad kroppshållning åstadkommer tryck

på sådana ställen, som minst tåla det, varför en så rak

hållning som möjligt bör iakttagas vid allt arbete.

Dieten bör inte ändras förrän åtminstone fjärde

dygnet efter barnets födelse, men därefter må det stå

modern fritt att äta allt, som hon under havandeskapet varit

nödsakad att umbära. På så sätt får hennes mjölk de

kraftigare egenskaper, som bliva behövliga för barnet.

Alldenstund det är föräldrarnas plikt att giva sina

barn det bästa, som de möjligen kunna giva dem,

uppfylla de denna plikt säkrast, om de före födelsen giva

dem lika omsorgsfull vård, som de beslutat giva dem

efter deras inträde i världen.

För att belysa de välgörande verkningarna av den

här ovan föreskrivna levnadsordningen må man

jämföra nedanstående erfarenhetsrön av samma moder.

1:0 Blandad diet, riklig föda av alla slag, dåliga

hygieniska förhållanden, ojämnhet i avseende på

kroppsrörelse. Resultat: barn på 10 skålpund, femton

timmars förlossningsarbete, särdeles svårt. Först på tionde

dygnet kunde modern sitta uppe.

2:0 Fruktdiet, alla i det föregående givna regler

följda. Resultat: barn på 7 1/2 skålpund,

förlossningsarbetet var mycket lätt och räckte en timme. Modern

satt uppe efter åtta timmar och kunde sitta fullt

påklädd på sjätte dagen. Efteråt förträfflig hälsa för

både moder och barn.»

Av fullaste övertygelse instämma vi i

författarinnans föreskrifter i alla dess enskildheter, men anse av

högsta vikt att framhålla, att de flesta misstag, som

begås efter barnsängar, äro följder av oförsiktigheten

att låta modern för tidigt sitta uppe, deltaga i

familjens måltider och för övrigt återgå till livets vanliga

sysselsättningar. På annat ställe hava vi berört de

förändringar som äga rum vid denna period och

åstadkomma en formlig revolution i moderns fysiska

tillvaro. Det är alltså otänkbart, att detta tillstånd kan

på några få dagar återbringas till det normala. Härtill

behöves flera veckor. I de flesta fall bör nog den unga

hustrun bereda sig på att stanna på sitt rum

åtminstone sex veckor, om hon skall fullständigt återvinna

hälsan, innan hon åter uppträder som deltagarinna i de

husliga sysslorna. Ett missgrepp vid denna kritiska

period kan göra den unga kvinnan till en bruten

sjukling för alla hennes kommande dagar.

Denna fråga har även en annan sida, som ej får

förbigås, om man vill göra rättvisa åt dess stora och

heliga betydelse. Havandeskapets självförsakelser och

prövningar falla inte uteslutande på hustrun. Den

sexuella känslan har hos henne blivit tillfredsställd och

befinner sig i fullständig vila, under det denna hos

mannen fortfarande är lika verksam. Om han nu sin

plikt likmätigt vill behandla hustrun med nödig

hänsyn, får han inte låta någonting uppväcka sin

könsdrift. Han måste vara i stånd att bibehålla

fullkomlig fysisk jämnvikt i allt vad som rör könslivet samt

ålägga sig full självbehärskning.

Den som uppmärksamt betraktar djurlivet, kan ej

vara blind för det faktum, att honan efter

befruktningen icke tillåter hannen närma sig henne. Han må

också tillhöra vilken djurklass som helst, så söker han

aldrig tilltvinga sig honan. Könen förbliva, absolut

skilda den period, som det nya livet utvecklar sig inom

honans kropp. Vilja vi hämta lärdom av naturen i

dess helhet, särskilt i detta avseende, synas de tyda

därpå, att en dylik fordran gjordes gällande även för

människoparen.

Bland hedningar, som leva i månggifte, undviker

mannen alltid den hustru, inom vilken ett annat liv

börjat utveckla sig. Det är egendomligt, att i

civiliserade länder så liten överensstämmelse i åsikter skall

kunna uppnås mellan medicinska skriftställare och den

bildade allmänheten i dessa frågor. På det att mina

läsare må bilda sig en egen mening om de olika

uppfattningarna, skall jag citera några kända författare.

I ett arbete med namn »Kvinnans fysiska liv» säger

d:r George H. Naphleys: »Under de dagar, då en hustru,

som ej förut varit havande, skulle varit "illamående",

är det rådligast att undvika äktenskapligt umgänge.

Det är skadligt för både modern och barnet samt kan

lätt framkalla missfall. Om den vanliga tiden för

menstruation undvikes, synes intet skäl föreligga, varför

icke med en viss återhållsamhet det äktenskapliga

umgänget skulle kunna fortsätta under större delen av

havandeskapet. I ett fall måste dock ett bestämt

undantag göras från denna regel. Har ett missfall inträffat,

måste all försiktighet iakttagas, så att ej dylikt må

upprepas vid ånyo inträffad konception. Vid sådana fall

böra makarna använda skilda sovrum under

havandeskapets fem första månader. Därefter kunna de återgå

till sina vanliga förhållanden. Efter ett missfall bör

umgänge ej äga rum inom en månad. Det är högst viktigt

att iakttaga denna föreskrift. Brott mot denna blir

ofta orsak till svåra och obotliga livmoderssjukdomar.»

D:r John Cowan säger i sin bok »Ny levnadsvishet»

sålunda: »Ånyo upprepar jag, att så länge modern är

havande samt under digivningsperioden bör intet

könsumgänge äga rum mellan man och hustru. Det är

Guds egen lag, och den iakttages överallt utom inom

kristenheten. Djuren medgiva det icke, de vilda folken

tillåta det icke, och inom tre fjärdedelar av jordens

rund betraktas det av vårt eget släkte som en skamlig

gärning. En man, som låter sin lusta utbryta i handling

mot sin hustru under hennes havandeskap, är sämre

än ett oskäligt djur. I själva verket finnes det intet

djur med vilket han kan jämföras, om jag inte dit skulle

räkna den av tobak och sprit stinkande kroggästen,

som endast lever för tobak, spirituösa och de fräckaste

utsvävningar. Jag besvär alla föräldrar att ej inlåta

sig på sådan orenhet. Besudlen ej edra kroppar,

smutsen ej edra själar med eder mänskliga naturs begär

under den tid, då en ny varelses kropp och själ danas!

Försök hellre att med kärleksfulla ord, innerlig ömhet,

milda smekningar och kyska kyssar i era hjärtan odla

en kärlek, som skänker en frid och lycka, vilken man

måste hava erfarit för att rätt kunna uppskatta den.»

Vid beskrivningen av moderns fysiska krav under

havandeskapet säger d:r Naphleys: »Kroppens alla

förmögenheter och krafter koncentreras under denna

tid på strävandet att förse den väntade varelsen med

passande näring, och det finnes ingen nervkraft övrig

att slösa på något, som ej kommer barnet tillgodo;

kommer icke denna regel att följas, återfaller varje

överansträngning på barnet, som till hälsa och tillväxt

får lida för moderns onaturliga drifter.»

D:r J. R. Black yttrar: »Samlag under

havandeskapet predisponerar för de farliga krampartade

barnsjukdomarna. Den retning av nervsystemet, som

modern härigenom utsätter sig för, måste ovillkorligen

verka till skada för det späda fröet inom livmodern.»

Vi anföra också d:r J. H. Kellogs ord: »Allt

tillmötesgående från hustruns sida till fysiskt umgänge

under havandeskapet åtföljas av resultat, som måste

räknas till de värsta former av utsvävningar inom

äktenskapet. Modern blir utsatt att utstå dubbelt lidande,

belastad som hon är med tvenne liv i stället för ett.

Följderna för barnet äro likväl långt mera

olycksbringande. Under den tid, fostret skall insamla sin

grundfond av livskraft, således under den period, som

är den mest kritiska för den nya varelsen, uttömmes

dess livskraft och försvagas vävnaderna. Av de

onaturliga krav som ställas på modern, erhåller barnet

som följd konstitutionella sjukdomsanlag.»

Vidare säger samme författare: »En annan

fördärvlig följd uppkommer också genom denna handling, så

stridande mot naturens lag och anvisningar. Hjärnan,

som fått sin gestaltning under denna tid, påverkas med

naturnödvändighet av moderns sinnesförfattning

under havandeskapet. Det är därför ganska sannolikt,

att verkningarna av könsumgänge under denna tid kan

visa sig i abnorm könsdrift hos barnet. Här skulle

således ligga orsaken till den för tidiga utvecklingen i

sexuellt avseende, vilken är en sådan förbannelse hos

mänskligheten. Abnormt utvecklad könsdrift är

tyvärr för en stor del av den uppväxande ungdomen en

ärftlig belastning.»

I ett arbete med titeln »Tokologi», säger d:r Alice

B. Stockham: »Om också ej återhållsamhetens lag

erkännes av människan under hela hennes liv, är det

dock både förnuftigt och i enlighet med naturen, att

en moder avhåller sig från könsumgänge åtminstone

under havandeskapet.»

En läkare säger i en liten skrift, som har titeln

»Annalkande moderskap», följande: »En person omtalade

en gång för mig, att den lättaste förlossningen, som

hans hustru haft att genomgå, ägde rum två dagar,

innan den var väntad, och en dag efter det han övat

umgänge med henne. Himlen vare lovad, att det är

mera sällan, den äkta mannen tillåter sig en sådan

råhet! Vad som i själva verket ägde rum, var

födelsen av ett dött foster, enligt min åsikt framkallad i

förtid genom samlaget. En lycklig slump och

kvinnans ovanligt goda kroppskonstitution voro

anledningarna till att det hela avlöpte utan vidare besvär.

Säkrast och ovillkorligen rättast är det, att under

havandeskapet avhålla sig från allt könsumgänge. Uterus

bringas vid sådant i ett visst exalterat tillstånd,

varvid blodstockningar i dess olika delar uppstå, och

nerverna lida. En kvinna behöver all sin livskraft

sparad för den stundande nedkomsten, och hennes man

måste känna det som en nödvändig plikt att ålägga

sig självbehärskning och helt lämna åsido alla

egoistiska begär. Om han söker höja och utveckla kvinnan

på det intellektuella området genom att under

denna tid förmå henne att sysselsätta sig med nyttiga

och underhållande ämnen, skall detta lända dem båda

till stort gagn.»

Genom fortplantningsförmågan har Gud förlänat

oss förmågan att fortsätta hans skapareverk. Då vi

kalla en ny varelse till världen, fullgöra vi vår

heligaste plikt. Men då är det också tydligt, att modern

efter konceptionsögonblicket står alldeles särskilt

under den Högstes beskydd. Under den tid, som hon

uppfyller detta heliga kall, borde hon väl vara befriad

från varje vanhelgande intrång samt tillåtas att leva

ett liv i obefläckad renhet.

Vi yrka icke på någon ytterlighetsställning, men vi

äro övertygade om, att det, som har blivit sagt,

förtjänar den allvarligaste uppmärksamhet av alla äkta män

och hustrur, som för sig själva och sina barn

eftersträva det högsta goda, som kan falla på deras lott.

Det kan inte nog allvarligt framhållas för unga äkta

makar, att genom oförsiktighet i hithörande avseende

missfall lätt kunna framkallas. Utan att hos sig själva

söka skulden hava mången gång föräldrarna själva

varit orsaken till sitt barns död. Men icke nog därmed.

De ha också framkallat följder, som varit ödesdigra

för den unga modern och även i ej så få fall medfört

hennes för tidiga död.

FJORTONDE KAPITLET.

Förändringar, som föregå, tillhöra och efterfölja

avlelse och barnsbörd.

Under hela den tid, som förflyter från avlelsen till

födelsen av en ny varelse samt närmast därefter,

försiggå stora förändringar i det mänskliga livsfröet och

moderns kropp. Kvinnans kropp är på ett underbart

sätt lämpad att mottaga och utveckla ägget, embryot

och fostret.

Jämföra vi kvinnans kropp med någon av

människornas förnämsta mekaniska uppfinningar, torde vi

kanske lättare förstå dess anpassning för dess

underbara uppgift.

Ett ur är ett av den mänskliga uppfinningsförmågans

vackraste produkter. Nära 6.000 år fordrades för att

frambringa detsamma. Fastän det är ett

beundransvärt mekaniskt konstverk, är det dock icke på långt

när så komplicerat som människokroppen. Kunde

man nu framställa ett ur, som själv förmådde smörja

och reparera sina smådelar, så att varken reparation,

rengöring eller uppdragning av fjädern behövdes, så

vore ju ett sådant arbete betydligt mera komplicerat.

Om nu uret, förutom att det ginge utan uppehåll en

lång tid, vore så inrättat, att det med vissa mellanrum

också kunde frambringa andra ur av liknande

beskaffenhet, så skulle ju detta ur vara i besittning av en

underbart sammansatt mekanism. Det är just denna

sammansättning, som vi runt omkring finna i alla

växt- och djurliv. Vid alla tider är det av stort intresse

att studera livet på alla dess områden, men detta

studium ökas betydligt i intresse under den period, som

föregår, fulländar och efterföljer havandeskapet. Den

unge äkta mannen, som står i så nära förbindelse med

denna djupa och vördnadsvärda hemlighet bör

naturligtvis därom inhämta så mycken kunskap som

möjligt. Detta har icke blott stor betydelse för hans egen

lycka utan är också en borgen för en lycklig utgång

och sålunda en ökad säkerhet för moder och barn,

alldenstund en sådan kunskap bidrager att rena sinnet

från grova föreställningar, vilka tyvärr alltför ofta

vilja lägra sig omkring dessa betydelsefulla och heliga

förhållanden, som tillhöra det äktenskapliga samlivet

och tjäna att göra hemmet kärt och dyrbart.

Ganska god kunskap om de förändringar, som föregå,

tillhöra och efterfölja fortplantningen inom

människofamiljen kunna vi få genom studiet av varje växthus

eller trädgård, ja, till och med genom att uppmärksamt

betrakta den späda blomman på dikesrenen.

När växten nått sin mognad, samlar den hela sin

energi till en väldig kamp för att undgå den hotande

förstörelsen och fortleva om icke i sin egen kropp, så

i det liv och den skönhet som skola alstras på nytt

i de plantor, vartill ämnen fått liv under växtens

strävan att bevara sitt eget. Den gemensamma

faders- och modernaturen har väckts till liv. Växten lever

icke mera för det närvarande utan för framtiden. Den

drives av längtan att taga plats och del i den nya

period av liv och skönhet, som nästa vårsol med sina

livgivande och varma strålar skall framkalla på vår jord.

Det är icke mera för egen utan för deras räkning, som

denna tid tillhör. Knopparna svälla, växten börjar

känna tillvarons ändamål, och livets mysterium bringar

safterna i rörelse. Växten har lärt sig att leva i

förkänslan av sin död. Fruktan för förintelse har lärt

den att föreviga sig och mångfaldiga sig hundrafalt.

De i blomman sammanboende alstringsorganen arbeta

på sin gemensamma uppgift. När blomman nått sitt

högsta mått av skönhet och bedårande prakt, firar den

sin bröllopsstund genom att omkring sig sprida den

härligaste vällukt. Vem skulle våga störa denna

högtidsstund? Vem skulle vara hård nog att

obarmhärtigt ingripa i denna höga och heliga förrättning. Den förbigående saktar sina steg. Bin och andra insekter

lockas av vällukten att deltaga i bröllopsfesten. De

erhålla frömjöl till andra blommor. Blomkronans mjöl

och nektar få de i riklig mängd. Som ersättning

medföra de ämnen till andra blommor. Blomkronans

skönhet överväldigar de jublande deltagarna i festen.

Högtidsstunden är förbi. I fruktämnena har livets

svaga gnista tänts, skönheten försvinner, vällukten

förflyktigas, bröllopskläderna läggas av, och

hädanefter lever växten icke längre för egen del utan för det

nya liv, som den alstrat. Dess glädje fortlever. Den

gläder sig i hoppet att genom sina barn få deltaga i

den uppståndelsens högtid, som skall komma med

nästa vår.

Det, som vi här allegoriskt framställt, äger också i

verkligheten rum. Ingen kunnig och uppmärksam

iakttagare kan undgå att lägga märke till den rikare

färg, djupare skönhet och ljuvare vällukt, som

blomman utvecklar, då pistillens märke väntar det pollen,

som skall befrukta dess fröämne. Knappast har denna

förening försiggått, förrän blommans fägring

försvinner, Den vissnar, och dess kronblad falla av. Endast

blomfodret, som liksom höll blomman upprätt under

dess glanstid, har nu stannat kvar som skydd för de

små fröna men lutar nu nedåt mot jorden. Är då detta

av sorg över förlorad fägring och glädjerika dagar? På

inga villkor! Det är endast ett bevis på hängivenheten

för den höga uppgift, som den har fått sig anförtrodd.

Det har kommit ett nytt glädjeämne, en mera

varaktig lycka. Fodret höll förut kronan upprätt, så

att solen och alla ljusets och glädjens änglar kunde få

blicka ned på det nya livets lyckliga och heliga

begynnelse. Nu skyddar det, vad som blivit det anförtrott,

och lutar sig mot jorden för att dess skyddslingar ej

skola skadas av regn eller annat, som kan tillintetgöra

deras växande liv.

Men vad vi sålunda kunna lägga märke till hos

växterna, förekommer även hos människan. Alla

förändringar, som äga rum i befruktningens stund och under

havandeskapet, präglas av djup skönhet och stor

hemlighet, De klara ögonen, de röda läpparna, kindernas

friska rodnad, det behagliga sättet, den vinnande

älskligheten och den vårdade klädseln äro motsvarigheter

i det mänskliga livet till vad som kommer till synes

under fortplantningstiden. Om också icke

förändringarna inträffa så omedelbart på varandra som hos

växterna, äro de dock tillfinnandes och lika utpräglade

varför den uppmärksamme iakttagaren ej kan undgå

att lägga märke till dem. Studiet av alla de

förändringar, som beteckna begynnelsen, fortgång och

avslutning av reproduktionsprocessen, äger det största

intresse för varje tänkande människa. Dock är en fullt

begriplig framställning för dem, som äro i saknad av

nödiga förkunskaper, förenad med stora svårigheter.

På samma sätt som fåglarna under parningstiden

anlägga sina praktfullaste dräkter och sjunga sina

ljuvaste sånger, under det de samarbeta på sina nästen,

förhåller det sig också med människorna. Så snart

emellertid boet är färdigt och äggen lagda, förlora

fjädrarna sin glans, sången avtar, och nu bereder sig

fågelparet att med gemensamma krafter på bästa sätt sörja

för de nya liv, som snart skola uppfylla nästet.

Det liv, som utvecklas i fågelägget inom nästet under

fågelmoderns varma kropp, försiggår hos människan

i det näste, som hos modern blivit av Skaparen berett

inom hennes egen kropp. Människofostret tillhör

en högre ordning. Det är av vida större vikt att

skydda och bevara ett människoliv, som är under

utveckling, och härpå beror den större omsorg, som

lägges ned på föda och omvårdnad.

Den blivande modern, som helt nyss med stormande

glädje mottog sin mans ömhetsbevis och famntag, är

nu helt och hållet förändrad. Denna förändring har

hon undergått för att bliva lämplig att fylla den

gudomliga uppgift, som blivit henne anförtrodd. Den

strålande glansen i hennes ögon bleknar, kinderna

förlora något av sin friska färg, hela hennes varelse

genomandas icke längre av det ljuva behag, som nyss

förut gjorde henne så tilldragande. För den allvarlige

och tänkande maken omstrålas hon av en annan

skönhet, som icke gör henne mindre kär för honom. Är

hon en bildad kvinna, som rätt förstår högheten i det

att Gud ansett henne värdig deltaga i hans skapande

verk, så lämnar hon ej fritt lopp åt det retliga,

människoskygga lynne, som så ofta karakteriserar en del

kvinnors uppträdande under den tid, då en ny varelse

utvecklas inom dem.

Om det också är sant, att de till denna period

hörande förändringarna starkare framträda hos kvinnan

än hos mannen, måste vi dock erkänna

nödvändigheten av, att, så länge hans hustru befinner sig i

välsignat tillstånd, det åligger honom att lägga band på sina egna önskningar, ty även under hälsans dagar bör

mannens könskänsla utgöra svar på hans hustrus ömhet.

Med all rätt har skalden sagt:

»Vad strängen är för bågen,

det kvinnan är för mannen.

Hon böjer och dock lyder,

hon drager och dock följer

sitt ändamål de båda

först fylla i förening.»

Om verkligheten av en eller annan anledning ej

stämmer överens med denna poetiska bild, är orsaken att

söka antingen i abnormt stegrade passioner å mannens

sida eller i ytterlig frånvaro av könskänsla hos

kvinnan. Denna är då vanligen framkallad av ett

hälsofördärvande slaveri under modets nycker i vad som

rör levnadssätt och klädedräkt. Ehuru mänskliga

varelser i berörda avseende avvika väsentligt från de

lägre djuren, kunna vi likväl i någon mån föreställa

oss beskaffenheten av dessa förändringar, om vi

noggrant betrakta vissa drag i fåglarnas liv. Då

livslustens vågor nått sin största höjd hos hannen, väckes

varje fiber i hans varelse till den högsta grad av

verksamhetslust och fulländning. Hans fjädrar erhålla

glans, och hans sång flödar över av veka, vemodiga

toner. Hos en del djurarter visar sig denna starka

livskraft i tillväxt av väldiga horn. När parningstiden är

förbi, bleknar fjäderskruden, tystnar sången, bortfalla

hornen, och livets sjudande strömmar draga sig

tillbaka. Så märkbara förändringar finna vi ej hos

människan, men vi kunna dock liksom spåra en svag skugga

därav i de modifikationer, som den manliga naturen

under likartade förhållanden undergår.

Medan dessa yttre för ögat synliga förändringar,

varom vi här ovan givit en antydan, äga rum,

försiggår ett det underbaraste arbete inom kvinnans kropp.

När ägget lämnat sin plats i äggstocken, emottager det

den rastlöst sökande spermatozoen, som från slidan

skyndar framåt genom livmodern och äggledaren åt

äggstocken till. Men också den möjligheten kan

inträffa, att ägget vandrar genom äggledaren ut i

livmodern för att under en tid av högst ett par dagar

invänta spermatozoen. Inträffar icke denna, måste

ägget skatta åt förgängelsen.

Lika så väl kunde Skaparen inrättat det så, att

ägget utan samverkan med den manliga spermatozoen

utvecklat sig till en ny individ, på det att kvinnan

efter vissa mellanrum kunnat frambringa avföda. Dock

finnas skäl, varför detta ej kunde ske. Att sätta nya

varelser i världen innebär möjligheter av för stor vidd

att kunna anförtros åt en enda individ. Om modern

lämnades ensam under tiden för barnets utveckling,

då hon i viss grad är ganska hjälplös, skulle detta ha

inneburit fara både för henne själv och barnet. Det

är nödvändigt, att de äro två, som dela bördor och

ansvar. Under fostrets utvecklingsperiod är det

huvudsakligen fadern ensam, som får bära livets bördor.

Det blir hans skyldighet att sörja för föda och skydd.

Nu måste han med större omsorg vaka över sin mera

beroende följeslagerska. Om modern skulle drabbas

av döden, bleve barnet lämnat utan naturlig vårdare.

För att utsättas för dessa vådor, är det unga livet

alltför dyrbart. Uppfostran och vården av de späda äro

för betydelsefulla att överlämnas åt en person ensam.

Det kunde hända, att modern ej hade något

medlidande med sin egen livsfrukt, och då är det av högsta

vikt, att det finns en annan, som har skyldighet, lika

mycket av naturlig och moralisk pliktkänsla som

genom band av personligt intresse och ömmaste

tillgivenhet, att sörja för detsamma. Därför att barnet äger

både fader och moder, får det större släktförbindelser,

som, om så skulle vara nödvändigt, kunna hjälpa till

med dess vård. Skulle någon svaghet i fysiskt eller

moraliskt hänseende finnas hos modern, kan denna

brist hindras att gå i arv till barnet genom inflytande

från faderns sida. Är å andra sidan fadern svag eller

i ett eller annat avseende moraliskt defekt, kan barnet

undvika följderna härav genom att äga en frisk och

andligen sund moder. Barnets liv och trevnad är av

så stor vikt och betydelse, att mer än en möjlighet

måste stå det till buds för att från sitt inträde i världen

njuta lyckan av en god uppfostran.

Detta ömsesidiga beroende mellan föräldrarna länder

icke endast barnet till godo utan tjänar också som en

sporre för föräldrarna att gå den högsta fysiska och

intellektuella och moraliska utveckling.

Föräldraskapet inverkar icke blott formbildande på modern utan

medför också för fadern ovärderliga gåvor. Vem skulle

våga att själv bemäktiga sig eller blott lättsinnigt

åtaga sig det vittgående ansvar, som Gud inlagt i det

gemensamma föräldraskapet? »Vad Gud förenat, må

människan icke åtskilja.»

Vilken tänkande man eller kvinna skulle vilja drista

sig att trampa under fötterna alla de heligaste

förhållanden och kalla till liv en odödlig ande, vars både

eviga och timliga bestämmelse röna intryck i en värld,

som endast bidar tillfälle att brännmärka den, som

avlats i ett otillåtet förbund? Finns någon man eller

hustru, som med missaktning vågar betrakta den av

Skaparen hos oss nedlagda alstringsförmågan?

Det är emellertid de förändringar, som under denna

period försiggå inom moderns kropp, vilka väcka vårt

livligaste intresse. Sedan spermatozoerna blivit fria i

slidans övre del, söka de sig med den underbaraste

energi så fort som möjligt in i livmodern, det

hemlighetsfulla rum, där ägget enligt naturens ordning kan

väntas avvakta deras ankomst. Det är ju personer

och ej ting, som vi i vanliga fall vilja erkänna vara i

besittning av kunskap och handla efter förnuftiga

grunder. Denna hemlighetsfulla födelseort inom moderns

kropp tycktes emellertid, driven av en hemlighetsfull

kraft, handla på egen hand. Man kunde vara böjd att

tro, att över dess ingång stode för både spermatozoen

och annat begripligt följande bud: »Ingen, som ej

medför livets gåva, får inträda eller dröja kvar inom dessa

portar.» Ägget får kvarbliva en kort tid, och

spermatozoen får inträda, men ingendera får stanna länge,

så vida icke dess förening ger upphov till ett nytt liv.

Komma de icke att förenas, bliva båda utdrivna. Ingen

får där kvarstanna sysslolös. Denna kraft som tyckes

ledas av ett inneboende omdöme, och som

obarmhärtigt utdriver varje ofullständigt element som icke är

dithörande, ägnar det allra hjärtligaste mottagande åt

det nya liv, som väckts genom sammansmältningen av

ägget och spermatozoen. Ingen moder har med sådan

ömhet mottagit och vårdat sitt nyfödda barn som

livmodern upptager det befruktade ägget. När detta

skett, livas varje fiber i hela varelsen av en ny

uppgift. Den bästa platsen iordningställes genast för att

nära, skydda och utveckla ägget. Från denna stund

koncentreras moderns hela natur på uppgiften att

utveckla och frambringa det nya liv, som alstras inom

henne. Det är nu icke endast hos ägget, som stora

förändringar äga rum, utan även livmodern är

underkastad förändringar, som anpassar den efter det nya

livets tillväxt. Den vagga, vari det lilla ägget fått

sin plats för att utvecklas, måste, i samma mån som

innehavaren växer, göras rymligare för att motsvara

de olika behoven hos den kropp, som är under vardande.

Endast med tillhjälp av mikroskopet kunna vi

upptäcka och närmare studera föremålet för våra

nuvarande forskningar. Hos fåglarna står ägget i

proportion till moderns kroppsstorlek, emedan det innehåller

ett förråd till underhåll för det i utveckling stadda

livet, tills detta blivit så mycket utvecklat, att det

utanför ägget på andra vägar kan uppehållas.

Däremot är det mänskliga ägget så litet, att det skulle

fordras 80 stycken för att uppfylla en centimeter, om

de lades i en rad. Trots sin obetydliga storlek

innehålla de dock den föda, som är nödvändig för denna

ytterst ringa begynnelse av ett människoliv. Denna

näring kan det dock endast erhålla en helt kort tid,

varefter fostret måste hämta densamma från modern.

Hennes föda skall nu även tjäna till fostrets vidare

utveckling. Fostrets blod skall strömma ur moderns

hjärta. Det skal, som omsluter fågelägget, är poröst

och sålunda genomträngligt för luftens syre, som med

sin förnyade kraft når det där inne börjande livet.

Det mänskliga ägget är helt och hållet beroende av

modern. Hennes lungor måste dela med sig behövligt

syre, hennes kropp måste förmedla varje funktion hos

fostret, tills detta som ett fullt utbildat människobarn

kan föra ett självständigt liv i yttervärlden.

Detta lilla frö till ett människobarn, som är så litet,

att omkring ett tusen skulle få rum på en femöring

och under mikroskopet ter sig som en liten prick är

sammansatt av fett och äggvita samt skall under några

få korta månader utvecklas till den sammansatta

mänskliga organismen. Detta lilla frö innehåller dock

redan grundelementen till en odödlig själ. I detta

människofrö vilar en man eller en kvinna. Här slumra

egenskaper, som en gång skola bilda den dugande

kroppsarbetaren, jordbrukaren, talaren eller

statsmannen. Men i denna första bildning till en ny människa

kunna också frön till olika sjukdomar vara instängda.

Här är redan det arv nedlagt, som skall bestämma,

hurudan den blivande människan skall bliva. Dess

moraliska natur har redan fått sin riktning. I faderns

och moderns föregående liv är den unga varelsens öden

utstakat. Vad dessa varit i karaktär och handling

skall i ännu högre grad framträda hos barnet. Moderns

tankar och liv under fostrets utveckling kunna dock i

betydlig mån inverka på barnets blivande

karaktärs- och kroppsdaning. Dessa månader betyda moderns

tillstånd oändligt mycket både för kropp och själ hos

det väntade barnet.

Medan det befruktade ägget får sin näring av

äggulan, sker stora förändringar i de mjuka och tunna

betäckningar, som omgiva detsamma i livmodern. Fastän

de största förändringarna under havandeskapet försiggå

inom ägget, äro de, som beröra moderns egen kropp,

mera synbara och nästan lika märkvärdiga.

Slemhinnorna på livmoderns insida börja förtjockas. De små

blodkärl, varav den inre ytan är bildad, börja

mångfaldigas, utvidgas och förlängas. Slutligen bli de

synliga för blotta ögat. Den mjuka beklädnaden blir

tjockare utan att förlora sin mjukhet och fina byggnad.

Dessa förberedelser ske hastigt, och det befruktade

ägget finner en passande plats i det övre mittelpartiet

av uterus, den s. k. livmoderbottnen. Slemhinnans

veck växa ut omkring ägget, så att detta blir skilt

från den stora uterusskålen. Till sist sammanväxa

dess veck fullständigt, så att de bilda ett betydligt

begränsat fodral. Denna tunna vävnad, som utgör ett

levande säcklikt omslag, avstänger embryot från den

övriga delen av livmoderhålan, vilken det snart skall

fullständigt fylla.

Denna hinnartade beklädnad av livmoderns insida

kallas med en teknisk term decidua vera, och den del

av hinnan, vilken bildar en säck omkring ägget,

benämnes decidua reflexa. Båda dessa utgöra »decidua»,

ett ord, som betyder icke beständig och användes om

föremål i naturen, som efter någon tids förlopp

försvinna, t. ex. löv, tänder och horn. Decidua reflexa

försvinner vid fostrets framfödande, och decidua vera

återgår till sitt ursprungliga tillstånd.

Ägget har emellertid blivit betydligt förstorat och

utsprider åt alla sidor ett trådlikt ludd, varmed det

fäster sig vid det moderliv, på vilket det är

inympat.

Genom dessa trådbildningar upptager fostret den

näring, som skall tjäna till dess utveckling.

När den säck, som omger ägget, blivit tillräckligt

fast förbunden med livmoderns väggar, försvinna

trådarna med undantag av dem, som sammanhänga med

livmodern. På denna sida framträda de emellertid allt

starkare och börja i tredje månaden bilda placentan,

varigenom embryot får mottaga den ständigt ökade

tillförseln av föda från moderns kropp. Placentan är

rund och äger en tjocklek, där den är störst, av två

tum samt en diameter av sex till åtta tum. Den

bildar en tillfällig kommunikationsvägg mellan moder och

barn, men är icke av varaktigt gagn för någon av dem

utan har bildats endast för att tjäna ett tillfälligt

behov, som vid barnets födelse upphör. Placentan,

navelsträngen och den nyssnämnda hinnan bilda den så

kallade efterbörden. Placentan är fästad vid

livmoderväggen och sammanhänger med barnet genom

navelsträngen, genom vilken andning, intagande av föda

samt avlägsnandet av förbrukade ämnen försiggår.

Härigenom är ett intimt samband upprättat mellan

det tillväxande fostret och livsströmmen i moderns

kropp. Genom navelsträngen mottager fostret syre

och näring samt överför till moderns kropp kolsyra

och övriga utsöndringsprodukter, som måste avlägsnas

för vidmakthållande av livsprocessen.

FEMTONDE KAPITLET.

Förändringar, som föregå, tillhöra och efterfölja

avlelse och barnsbörd.

Medan dessa förändringar ägt rum i livmodern och

dess hinnor, har en icke mindre förändring försiggått

med själva ägget. Betrakta vi uppmärksamt ett

öppnat hönsägg, se vi, att gulan omgives av en tunn hinna,

som avskiljer den från äggets övriga delar. Denna

hinna är ytterligt fint byggd men tillräckligt tjock och

fast för sitt ändamål. Även människans ägg består av

gulan, som är betäckt av en dylik hinna. Så fort

ägget blivit befruktat, inträda märkliga förändringar.

Gulan genomgår en serie av klyvningar, som blivit

kallade den spontana klyvningsprocessen. Först klyver

sig gulan i två delar och dessa ånyo i tvenne delar, tills

den ursprungliga cellen blivit förvandlad till en grynig

massa. Klyvningsdelarna ordna sig i rader kring

gulans betäckningshinna, och de ytterligt små

mellanrummen fyllas av en genomskinlig vätska. Under

denna process hava cellerna utvecklats till verkliga

animala sådana. Där dessa cellers kanter eller ränder

komma i beröring med varandra, bildas

sammanhängande membran, som benämnes blastoderm.

Den nya hinnan, som har bildats inom den säck,

varav äggets gula var innesluten, delar sig i tvenne

skilda lager, yttre och inre blastoderm. Ägget har nu

tagit form av en liten rund blåsa, vars väggar bestå av

trenne lager, det ena innanför det andra. Det yttersta

av dessa tre lager består av den hinna, som

ursprungligen omslöt äggets gula, det mellersta är det yttre

blastodermet och det tredje det inre blastodermet

medan äggets innerhåla är fylld av den nyss nämnda

genomskinliga vätskan.

För förståelsen av livets begynnelse är det av stor

vikt att äga ett klart begrepp om dessa hinnor, emedan

de innehålla de anatomiska element, varav den

utbildade människovarelsen en gång skall framväxa. Det

yttre blastodermet utvecklar sig till hud, ryggmärg

muskler och benbyggnad, från det inre tarmkanalen

och det vegetativa livets organ.

Det första synliga tecknet till organisk grundläggning

av den mänskliga gestalten framträder på

blastodermhinnans yttervägg i den så kallade embryonatfläcken

eller primitivfåran. I samma fåra antages

ryggmärgskanalen bildas med en skiva på vardera sidan, vilka

skivor giva upphov till benstommen. I dess ena ända

finnes en större avrundad håla, vilken bildar

förvaringsrum för hjärnan och förlängda märgen, d. v. s. den övre

inom huvudskålen belägna delen av ryggmärgen. Vid

den motsatta ändan utvecklas senare ben och fötter.

Vi skola likväl icke i detalj redogöra för alla

förändringar, som äro av stort intresse för ett mera ingående

studium, emedan vi då riskera att göra dessa frågor

alldeles för invecklade för en icke fackbildad läsare.

Under loppet av en jämförelsevis kort tid är embryot

omgivet och inneslutet av åtskilliga hinnor. Den

yttersta av dessa är den inre beklädnaden av uterus, den

s. k. decidua vera. Innanför denna ligger decidua

reflexa samt de veck av den föregående, som vuxit runt

om ägget, så att detta blivit fullständigt dolt. Den

tredje hinnan är åderhinnan, som är den yttre av de

hinnor, som omgiva fostret, och innanför denna ligger

vattenhinnan. Den ligger närmast fostret och mellan

dessa båda sistnämnda framskjuter ännu en hinna,

som kallas allantois.

Vattenhinnan avsöndrar den s. k. amniosvätskan,

som populärt kallas barnvatten. Denna avsöndring

skyddar fostret från stötar samt fördelar utifrån

kommande tryck, så att fostrets alla delar kunna ostört

utveckla sig utan fara för vanskaplighet. Dessutom

tillförsäkrar den fostret större rörelsefrihet samt skyddar

livmodern från skador, som eljest kunnat uppstå till

följd av fosterrörelserna. Under den första perioden

rör sig fostret i denna vätska, och när förlossningens

timme nalkas, och den hinna, som innesluter denna

vätska, brister, uppmjukar ifrågavarande vätska

väggarna av den kanal, fostret har att passera för att

inträda i yttervärlden och underlättar på så vis födelsen.

Skulle hinnorna brista alltför lång tid, innan barnet

födes, inträffa icke sällan ökade svårigheter vid själva

förlossningen.

Under de första veckorna av sin tillvaro är embryot

för sitt uppehälle hänvisat till samma slags föda som

kycklingen inom sitt ägg, nämligen gulan. Av denna

användes till näring den del, som icke är behövlig för

den från groddfläcken utgående fosterutvecklingen.

Småningom uppstår en förening mellan åderhinnan

och livmoderns inre väggar medelst hårlika,

hinnartade toppar, som sammanflyta till en kompakt massa

och sammanfilta sig med livmodersväggen. Denna

bildning är placentan eller moderkakan. Den består

av två delar, den ena vänd mot livmoderns vägg,

livmodersidan, och den andra mot fostret, fostersidan. På

den inre sidan är placentan förenad med fostret medelst

tvenne artärer och en ven, vilka blodkärl ingå i

placentamassan. Genom dessa ådror flyta livets

strömmar till fostret. Denna cirkulation mellan moderns

och barnets kroppar är dock varken direkt eller

oavbruten, enär fostret har sitt eget blodomlopp, men

alltifrån det ögonblick, förbindelsen tagit sin början,

tills navelsträngen efter födelsen avklippes, hämtas

dock all näring från modern.

Vi skola nu ge en kortfattad framställning av de

förändringar, som äga rum inom grodden och ägget

från befruktningen till barnets födelse. I början äro

dessa förändringar helt obetydliga men förlöpa icke

dess mindre ganska hastigt. Nedanstående redogörelse,

som är hämtad ur en förträfflig liten bok av d:r Henry

N. Guernsey med titeln »öppet språk i ämnen, som ej

bruka öppet behandlas», utgör en del av inledningen

och framställer ämnet på ett lättfattligt och kraftigt

sätt.

»Den första antydan till formbildning, som med

tillhjälp av mikroskopet är möjlig att upptäcka, består av

en långsträckt figur, avrundad vid ena ändan och

trubbigt tillspetsad vid den andra samt med en

ansvällning på mitten. Detta embryo är lindrigt

framåtkrökt, har gråvit färg och är av gelatinös beskaffenhet

med en vikt av sex till tolv centigram. En svag

intryckning, som antyder halsregionen, tillåter oss

urskilja ett huvud. Kroppen antydes genom en

uppsvallning av mittstycket, men av extremiteter finnes intet

spår. Detta kan observeras i slutet av den tredje

veckan efter befruktningen.

I ungefär femte veckan framträda flera

karakteristiska kännetecken. I förhållande till den övriga

kroppen är huvudet ganska stort, ögonens plats antydas

genom två svarta punkter och de övre extremiteternas

genom små knölar på båda sidor. Nu har embryot

blivit omkring 3 cm. långt och väger ungefär 90 gr.

Även de nedre extremiteterna börja framträda. Till

denna tid kan en rakt löpande pulserande åder

observeras i bålen med slag, som äro lika regelbundna som

hos en normal puls. Nu däremot har denna åder fått

nästan samma utseende som hjärtat hos en fullständig

människa, ehuru tills vidare blott finnas ett förmak och

en kammare. I samma mån som tiden skrider framåt,

finna vi ett fullt utvecklat hjärta med två förmak och

två kammare. Allt detta är en utveckling av den

ursprungliga raka pulsådern. Nu framträda också

lungorna i form av fem à sex flikar, men luftrören kunna

knappast urskiljas. Ansiktet och öronen erhålla mera

bestämda konturer och strax efteråt kunna även näsa

och svalg otydligt urskiljas

I sjunde veckan finner man en benkärna i

underkäken. Njurar och något senare genitalorgan börja

utbildas. Fostrets längd överskrider näppeligen 3 cm.

Vid slutet av andra månaden börja anläggningarna

till extremiteterna starkare framträda. Man kan

urskilja händer och underarmar men icke överarmar ovan

armbågen. Handen, som är större än underarmen, har

ännu ej fingrarna uppdelade. Könet kan ännu ej

bestämmas. Embryots längd är mellan 4 och 5 cm. och

dess vikt uppgår till 10 à 20 gram. Ögongloberna

kunna urskiljas, men ögonlocken äro otillräckliga för

att fullt betäcka dem. Näsan består av en trubbig

upphöjning, näsborrarna av runda öppningar, munnen

står öppen, och överhuden har annan beskaffenhet än

den egentliga huden.

Efter tio veckor har embryot ungefär samma längd

som föregående, och dess vikt växlar mellan 28 och 42

gram. Ögonlocken ha utvecklats och nå till pupillens

mitt. Munnen börjar slutas, därför att läpparna

utvecklats, bröstkorgen börjar utveckla och höja sig, så

att den ej längre tydligt följer hjärtats rörelser.

Handens uppdelning i fingrar är tydlig, och även tårna

börja visa sig men äro förenade såsom med en simhud,

lik grodornas, I detta skede börjar utvecklingen av

genitalorganen och differentieringen av könen. På var

sida om den trakt, som upptages av urinblåsan, bildas

ett långt veck. Förbliva dessa veck under den

fortgående utvecklingen åtskilda, så uppstår en liten vårtlik

upphöjning vid den främre förbindelsepunkten, som

sedermera bildar den s. k. clitoris. Nedanför denna

utveckla sig de inre blygdläpparna, mellan vilka

urinröret bildas, och det kvinnliga könet är fastställt. Förena

sig dessa veck till en frånskiljande avrundad

upphöjning, är scrotum bildat, det vårtlika utskottet bildar

en penis, och så är det manliga könet bestämt,

Testiklarna nedstiga senare i scrotum, och hos honkönet

kvarstanna motsvarande bildningar i bukhålan och kallas

ovarier eller äggstockar. Ovarierna äro fästade vid

uterus, som hänger samman med slidan eller vagina,

vilken utmynnar mellan de yttre blygdläpparna.

Vid tredje månadens slut har embryot en vikt av

84 till 112 gram och en längd av 5 à 7 cm. ögonlocken

äro genomskinliga, så att ögongloberna synas,

pupillerna kunna urskiljas, panna, näsa och läppar kunna

särskiljas från varandra. Naglarna på fingrarna likna

tunna hinnor, huden har blivit fastare men är ännu

rosenfärgad, tunn och genomskinlig. Könet kan med

säkerhet bestämmas.

Vid slutet av fjärde månaden får livsfrukten ej längre

namn av embryo utan foster. Kroppen har nu nått

en längd av omkring 12 cm. och väger 180 till 210

gram. På hjässan finnas några få vita hår strödda.

Ansiktet är tämligen fullständigt utvecklat. Ögonen

betäckas av ögonlocken, munnen slutes av läpparna och

näsborrarna ha fått sin rätta form. Könet är ännu

bättre markerat. Långt inne i munhålan synas de första

tecknen till tunga, och nedre delen av ansiktet har

börjat forma sig till haka. Modern börjar märka fostrets

rörelser.

När femte månaden har förgått, har fostrets kropp

fått en längd av ungefär 20 cm. och en vikt av 224 till

308 gram. Huden är ljusare och fastare, ögonlocken

tätare, så att ögongloberna ej synas, huvud, hjärta och

njurar äro väl utvecklade.

Vid sjätte månadens slut äger fostret en längd av

omkring 30 cm. och en vikt av ungefär 448 gram.

Håret på huvudet har blivit tätare och längre, ögonen äro

fortfarande slutna. På ögonlocksränderna liksom i

ögonbrynen börja hår framskymta. Naglarna äro fastare,

scrotum litet och tomt. Huden är på ytan skrynklig,

levern är stor och röd, och gallblåsan innehåller vätska.

När sjunde månaden är förbi, har fostret en längd

av omkring 35 cm. samt en vikt av ungefär 1 1/2 kg.

Kroppen är fullt utformad. Huvudskålens ben, som

hittills varit platta, börja svagt buktas, och i samma mån

förbeningsprocessen fortskrider, ökas denna buktning,

tills valvet är fullständigt. Hjärnan är fastare och

ögonen öppnade. Huden är fastare och starkt rodnande.

Gallblåsan innehåller galla.

Vid åttonde månadens slut är kroppens längd 40 cm.,

och vikten kan uppgå till 2,25 kg. Huden är starkt

röd samt betäckt med fina »ullhår», varöver finnes

utspridd ett tjockt klibbigt ämne, som kallas »hudsmörja».

Bildningen av detta började under senare delen av

femte månaden. Underkäken sträcker sig lika långt

som överkäken, och hos manliga foster har ofta vänstra

testikeln stigit ned i scrotum. Vindlarna i hjärnan

framträda.

Då nio månader förgått, kan förlossningen väntas.

I vanliga fall äger fostret nu en längd av 40-50 cm.

och en vikt av 3 till 3 1/2 kg. I sällsynta fall kan vikten

vara ända upp till 6 kg. Vid denna period är hjärnans

vita massa tydligt skild från den grå, varjämte vindlar

och fåror äro fullt utpräglade. Naglarna ha blivit

hornartade, huvudhåren mer eller mindre rikliga. Båda

testiklarna ha vanligen intagit sin plats i scrotum, och

de yttre genitalorganen äro såväl hos gossar som hos

flickor fullt utvecklade.

Hur underbart äro icke alla människokroppens organ

anordnade och inrättade! Hjärnan är satt på den

förnämsta platsen för att styra och behärska allt

därunder. Den är det första, som bildas, och borde i ett

välordnat liv vara styret för allt det övriga. Därefter

viktigast äro hjärta och lungor, som sätta alla delar i

gång och för djurkroppen möjliggöra fortgående rörelse.

Varje organ är utvecklat på sin plats och i sin ordning,

alla med uppgift att lyda de befallningar, som utgå

från hjärnan, sätet för förnuft och vilja. Lyckliga äro

de människor, som låta sig styras av ett upplyst

förstånd och en ren kärleksfull vilja.

I den mån vi erhålla större inblick i alla dessa olika

stadier av förändring och utveckling, måste vi intagas

av den djupaste vördnad inför det fördolda liv, som

rör sig i människokroppen. Den, som djupare tänkt

på dessa, måste med David utbrista: »Jag tackar dig,

att jag är danad så övermåttan underbart, underbara

äro dina verk, min själ vet det väl. Mina ben voro

icke förborgade för dig, när jag gjordes i det fördolda,

när jag sammanvävdes i jordens djup. Medan jag

ännu var ett foster i sin början, sågo mig dina ögon,

och i din bok blevo alla mina levnadsdagar uppskrivna,

innan en av dem var kommen.»

Låt oss nu ägna uppmärksamhet åt modern, som

givit fostret näring och nu nalkas det ögonblick, då hon

skall föda till världen en odödlig varelses kropp. Först

när fostrets kropp hunnit den mognad, att det kan

utträda i den yttre världen, inställa sig åtskilliga av de

märkbaraste förändringarna i moderns kropp. En tid

innan den väntade händelsen inträffar, börjar

livmodern sänka sig ned. Detta är en början till förstoring

av moderslidan, varigenom fostret skall gå. Härigenom

blir magsäck och lungor befriade från sitt föregående

tryck, vadan modern får lättare att röra sig, andas

friare och befrias från den känsla av beklämning, som

tvingar henne till overksamhet. Hon känner sig mera

hågad att göra nödiga förberedelser för den väntade

tilldragelsen. När förlossningstimmen nalkas,

uppmjukas de yttre könsdelarna för att underlätta utgången

för det liv, som utvecklats i moderns kropp.

Hela moderns kropp förbereder sig nu för det, som

stundar. Blodet strömmar i större mängd till brösten,

vars mjölkkörtlar utvecklas, så att det nyfödda barnet

skall kunna finna näring.

Ett av de första tecknen till stundande förlossning

är att den slempropp, som hermetiskt tillslutit

livmoderns kanal för att hindra främmande kroppar att

intränga, utdrives. Utdrivningen av denna slempropp

tjänar som den första »varningen», och den är ofta

följd av en eller annan blodstrimma. Samtidigt som

livmoderhalsen, slidan och de yttre könsdelarna

utvidgas, börjar livmodern med små sammandragningar

såsom förberedelser till de kraftiga sådana, vilka skola

utdriva fostret.

Kvinnan börjar då känna smärtor, vilka inställa sig

med oregelbundna mellanrum, som växla från timmar

till halvtimmar eller mindre. Dessa sammandragningar

av bukväggens muskler äro att betrakta som endast

förebud till de äkta »värkarna», vilka äro mer

regelbundna. Smärtorna äro huvudsakligen lokaliserade till

vekryggen och njurtrakten. Smärtorna ökas för varje

gång till en hög grad av intensitet för att gradvis

avtaga. Samtidigt med begynnelsen av de äkta

värkarna brista hinnorna, som innesluta »barnvattnet»,

vilket störtar ut genom slidan och sålunda uppmjukar

vägen, som fostret har att passera. Förlöper allt

normalt, visar sig fostrets huvud först, och efter några

minuter eller timmar är barnet framfött. Det kan dock

inträffa fall, då förlossningsarbetet varar ett dygn eller

mera. Dessa fall äro dock relativt sällsynta och

vanligast hos förstföderskor.

De faror, som hos många framställa sig i sinnet i

sammanhang med barnsbörd, motsvaras ganska sällan

i verkligheten. Är moderns hälsa god och de vid

födelsen deltagande kroppsdelarna normalt utvecklade, är

faran ringa, även om smärtorna äro mer eller mindre

svåra. De ytterst svåra förlossningar, som en del

kvinnor få utstå, kunna ofta tillskrivas brist på kunskap,

som kunnat förbereda modern för den stundande

tilldragelsen, så att själva förlossningen försiggått med

minsta grad av besvär och smärta

Om sålunda farorna betydligt kunna reduceras och

smärtorna minskas, för dock en sådan period med sig

de mest genomgripande omvälvningar av moderns hela

fysiska varelse. Det blod, som kom från hennes eget

hjärta för att nära det växande fostret, måste vända

sig i andra riktningar, medan de källor, i vilka barnet

nu skall dricka näring och styrka, flöda så mycket

rikligare.

Sedan placentan och fosterhinnorna (efterbörden)

avgått, börja återhämtandets och förnyelsens krafter

verka. Musklerna i slidan, de yttre genitalorganen och

livmodern börja sammandraga sig, och moderns hela

kropp anpassar sig efter barnets nya behov, vilka nu

äro av annat slag, än då barnet hade sin tillvaro under

hennes hjärta.

Då barnet födes till världen försiggår också i dess

kropp en underbar omvälvning. För första gången

börjar dess hjärta en självständig verksamhet, för

första gången intränger luften i lungcellerna och vid

de första ansträngda andetagen utstöter barnet

vanligen sitt första skrik. Lungorna hava under fostertiden

endast mottagit det blod, som krävts för deras

tillväxt, men nu fyllas de av blod från högra hjärthalvan.

Nya vägar öppnas och gamla stängas. Detta är blott

moment i den serie förändringar, som tidigt måste äga

rum. De vener och artärer, som dittills erhållit blod

och näring från placentan och till denna överfört

utnött material, inträda nu, då navelsträngens avskärande

skiljer barnet från placentan, i helt nya förhållanden

och funktioner. En del av dessa blodkärl och gångar

tillslutas snart helt och hållet eller förvandlas till solida

strängar med nya uppgifter, andra ombildas till

verkliga ligament, andra åter förbliva öppna. En del av

dessa delar, vilka fyllt sin ursprungliga uppgift,

försvinner, under det att andra erhålla förändrade och viktiga

uppgifter i den nya, självständiga kroppen.

Vi äro i sanning underbart inrättade! Alltings

upphov har fått sin allvishets prägel på alla sina skapade

verk. Taga vi mikroskopet till hjälp för att studera

den första upprinnelsen till ett nytt liv, eller om vi

studera gräset, som trampas av vår fot, eller stjärnorna,

som lysa i den oändliga rymden, så skola vi över allt

finna spåren av Skaparens oändliga vishet. »Dag efter

dag talar till oss och natt efter natt ger oss lärdomar».

Det är sak samma, om vi lyssna till blommornas

lärdomar, till historien om atomens öden eller till

sfärernas musik. »Det finns ej tal eller språk, där deras röst

ej höres, deras väg har gått ut över all jorden och

deras ord till världarnas yttersta gränser.» Understundom kan till följd av livmoderns felaktiga läge,

bäckenförträngning hos modern eller andra omständigheter,

förlossningen ej försiggå på normalt förlopp. Det är därför av största vikt

att varje havande kvinna låter en läkare göra en undersökning,

varvid urinprov bör tagas för utrönande om äggvita eller socker finnes

i urinen, då särskilda åtgärder äro erforderliga. Under

förlossningsarbetets gång kan det vid en onormal förlossning vara för sent att

anlita läkare. Mången kvinna har för denna uraktlåtenhet fått

plikta med livet.

SEXTONDE KAPITLET.

När barnet är fött.

Efter ungefär 280 dagar, sedan befruktningen ägt

rum, är tiden fullbordad, och den väntande modern

befrias från sin börda. Då tecken till den nära

förestående förlossningen börjar uppträda, är alltid en dag

full av oro men behöver ej giva anledning till

allvarsamma farhågor eller verklig rädsla. Följas

hälsoreglerna, förefinnas inga som helst skäl för dylika känslor.

Förlossningsarbetet är visserligen långvarigare för

förstföderskor samt ganska smärtsamt, men de s. k.

eftervärkarna äro i vanliga fall kortvariga och ej av svårare

art. Med varje förlossning minskas i allmänhet de s. k.

drivarna värkarna, under det eftervärkarna bliva

svårare.

Hava modern och hennes omgivning vidtagit nödiga

förberedelser för barnets födelse, kan denna tilldragelse

i vanliga fall försiggå utan att tillkalla läkare. En

kunnig barnmorska kan alltid göra vad som behövs, men

en läkares närvaro inger modern större lugn, vadan det

är önskvärt, att han på förhand underrättas, så att

han kan infinna sig, när de drivande värkarna inställa

sig. Detta är särskilt av behovet påkallat vid första

barnsängen.

Blir förlossningsarbetet av så kort varaktighet, att

läkaren ej hinner anlända, förrän barnet är fött, skall

barnmorskan noga tillse, att navelsträngen ej slagit

sig om fostrets hals. Hon måste därjämte se till, att

barnets huvud får ett sådant läge, att andningen

obehindrat kan fortgå, varjämte barnets kropp måste

vara varmt betäckt. När pulserandet i navelsträngen

upphört och barnets skrik tillkännagivit, att andningen

börjat, skall navelsträngen avskiljas. Detta kan en

lugn och förståndig sköterska, som förut varit

närvarande vid någon förlossning, efter nödiga

omknytningar av strängen, göra. Det finnes även auktoriteter,

som hålla före, att navelsträngen, sedan pulserandet

upphört, utan omknytningar kan avskiljas.

I sin »Tokologi» ger d:r Alice Stockham följande

råd: »När barnet pressas ut i den yttre världen,

utstöter det vanligen ett skrik, som ger tillkänna att

andningen börjat. Detta skrik är dock ej av så stor

betydelse, som en del författare velat påstå, och en

betäckning av barnets kropp tvingar det i vanliga fall

till tystnad. Respirerar ej barnet genast, kan en hastig

och lätt klappning på bröst och klinkor vara tillräcklig

för att framkalla andedrag. Visar sig detta ej medföra

åsyftad verkan, stänkes vatten på bröstet och ansiktet.

Är ej heller detta medel tillräckligt, måste artificiell

respiration inledas. Fördenskull tillslutes barnets

näsborrar med två fingrar, barnet blåses i munnen och

lunggymnastik anbringas genom rörelser och

tryckningar på bröstkorgen. Med detta fortsättes så länge

något hopp finnes.

Avskilj navelsträngen, först när pulserandet i den

upphört! Använd en väl rengjord ej alltför skarp sax och

klipp av strängen 6 à 8 cm. från dess fäste i barnets buk.

Följas dessa föreskrifter, så är underbindning icke

nödvändig. Man företar underbindning för att

förhindra ytterligare blödningar från navelsträngens

avklippta ändar. Om denna underbindning är

nödvändig eller icke, bör i varje särskilt fall överlämnas åt den

assisterande läkarens avgörande. Han måste vid

sådana tillfällen lydas i allt. Den äkta mannen må än så

grundligt ha studerat hithörande frågor, så måste han

dock obetingat rätta sig efter läkarens föreskrifter och

anordningar.

Äger den äkta mannen nödiga insikter och sin

hustrus förtroende, synes det vara alldeles i sin ordning, att

han, om läkaren ger sitt samtycke, är närvarande vid

det tillfälle, då hans hustru skall gå igenom denna

allvarliga erfarenhet. Har han någon insikt i

beskaffenheten härav, blir hans medkänsla hustrun till hjälp,

varjämte, om han äger några egenskaper som tillhöra

en god sjukvårdare, han kan bliva läkaren till god

hjälp. Saknar däremot mannen insikter i hithörande

frågor samt dessutom är nervös och orolig, är hans

frånvaro mera önskvärd än hans närvaro, emedan han

då utövar en deprimerande inverkan på sin hustru.

Är mannen i besittning av de nödiga egenskaperna,

synes det mig vara ganska naturligt, att han är

närvarande, men är han i ett eller annat avseende

olämplig, bör naturligtvis läkaren låta honom förstå detta.

Läkares eller åtminstone examinerad barnmorskas

närvaro vid detta tillfälle är önskvärd för att ej säga

nödvändig, på det att fostrets läge må bestämmas,

navelsträngen avskiljas och efterbördens avgång

övervakas. De flesta barn födas med huvudet före.

Skulle en ung, oerfaren äkta man vara nog olycklig

att befinna sig ensam hemma med sin hustru vid denna

betydelsefulla tilldragelse, bör han inte förlora hoppet

om att allt skall förlöpa normalt, ty detta är den

sannolikaste utgången, om blott tre punkter omsorgsfullt

iakttagas. Sedan huvudet är framfött, skall han se

till, att inte navelsträngen är lindad om barnets hals.

Är detta fallet, måste han genom en lätt dragning få

slyngan att vidga sig, varefter han kränger den över

barnets huvud. Underlåtes detta, kommer snaran att

dras åt i samma mån fostret tränger fram, vadan faran

för strypning uppstår. Är denna fara mycket trängande,

så att navelsträngen lindat sig flera varv om barnets

hals och av en oerfaren ej kan lossas, kan navelsträngen

efter underbindning på två ställen redan nu utan

synnerligt stor fara genomklippas mellan

underbindningarna. Detta måste dock göras av en erfaren person,

som en sista utväg. När barnet är framfött och

avnavlat, tillkommer ett icke mindre viktigt moment,

nämligen att befria kvinnan från den s. k. efterbörden. Den

inträffar vanligen efter 20 à 30 minuters förlopp, men

kan också dröja längre. Under tiden bör moderns

kropp vara varmt övertäckt, och hon får icke dricka

för varm eller kall dryck. Efterbörden skall sedan

förvaras i ett kärl, tills barnmorskan eller läkaren noga

granskat den för att övertyga sig om, att alla hinnor

avgått. Skulle den minsta lilla del av efterbörden

stanna kvar i livmodern, kunna stora olägenheter, ja,

verklig livsfara väntas.

Ha dessa båda avdelningar lyckligt genomgåtts,

komma barnets badande och moderns skötsel.

Omständigheterna få avgöra, när dessa saker skola utföras.

En vilostund är för modern ofta i högsta grad

önskvärd. Vid tvättningar, bad samt ombyte av säng och

sängkläder måste den största försiktighet iakttagas

för att skydda mot förkylningar. Enär moderns kropp

under dessa timmar undergår en stor förändring skulle,

om hon därunder utsattes för något skadligt inflytande,

de vådligaste följder tillstöta. Orsakerna till

barnsängsfeber, bröstbölder m. fl. sjukdomar, som följa

barnsängar, kunna nästan alltid spåras i bristfällig

skötsel vid denna period.

En förståndig man bör noga tillse, att hans hustru

under en tillräckligt tilltagen tid ej besväras med

besök, icke ens av närmaste vänner och släktingar.

Hennes krafter äro ej tillräckliga, och hon behöver ostörd

vila. Åtminstone en vecka bör förflyta, innan hon får

mottaga besök. Sker besöket i hennes rum, måste den

besökande tillhållas att ej uppehålla sig där mer än en

kort stund. Det kan ibland vara nödvändigt åberopa

läkares bestämda förbud.

För moderns omsorgsfulla vård och tillfrisknande är

valet av sköterska lika betydelsefullt som valet av

läkare eller barnmorska. Läkarens råd i denna fråga

bör inhämtas. Han kommer alltid i beröring med

sådana, som äro anställda hos hans patienter, vadan

hans förslag är av gällande vikt. Skall denna kvinna

även tjänstgöra som amma, är det av så mycket större

betydelse, att hon är sund till kropp och själ samt i

besittning av en klanderfri moralisk karaktär. Men

även om hon endast skall stanna några veckor, är

hennes karaktär av betydelse, ty även på denna korta

tid skulle hon utan att kanhända väcka misstankar

kunna genom kyssar eller på annat sätt meddela

barnet veneriska eller andra sjukdomar, varav det kunde

erhålla följder, som sedan skulle kvardröja många år,

ja, kanske under hela dess levnad.

Medicinska auktoriteter hava förklarat, att minst

sex veckor erfordras, innan livmodern efter

barnsbörden återtagit sin naturliga storlek och läge. I en

uppsats i Newyorks Medicin Journal skriver en läkare:

»Jag har med största omsorg iakttagit dessa

förhållanden hos flera kvinnor och har till och med lagt

märke till ett fall, då i den fullkomligt rena livmodern

hos en icke digivande moder återgången till normal

storlek och läge krävde en tid av tre månader.»

Efter förlossning eller missfall skulle det

äktenskapliga umgänget för en ganska lång tid helt och hållet

bannlysas, En hänsynsfull make skulle icke ens tillåta

sig att umgås med tankar på att ställa fordringar på

sin hustru i detta avseende, emedan allt fysiskt

umgänge ovillkorligen skulle för henne medföra obehag

och troligen även förorsaka kroppsliga skador av

allvarligaste slag.

I en medicinsk tidskrift skildrades nyligen ett fall,

då läkaren skött en kvinnlig patient vid fem

barnsängar. Var gång har han på sjunde eller åttonde

dagen efter förlossningen lagt märke till ovanligt störande

inflytande på hennes kroppsliga tillstånd. Efter den

sista barnsängen beslöt läkaren utforska orsaken till

dessa under alla föregående konvalescentperioder

inträffade tilldragelser. Genom ett ingående korsförhör

med mannen fick han denne att erkänna, att han varje

gång varit orsaken till hustruns oroande tillstånd.

Ehuru dylika händelser äro i högsta grad tadelvärda,

äro de dock kanske inte så sällsynta och hava ofta

förorsakat återfall hos tillfrisknande mödrar, varjämte det

icke är alldeles uteslutet, att dödsfall efter barnsbörd

haft sådan anledning till grund.

Sedan den lilla främlingen blivit badad, fått kläder

och njutit tillräcklig vila, uppstår frågan om dess

underhåll och näring. Den näring som modern lämnar,

är naturligtvis ur alla synpunkter den för de fysiska

behoven bäst passande. Den tidigaste avsöndringen

från brösten är den så kallade råmjölken. Den är

laxerande och tjänar att från barnets mage och tarmkanal

rensa bort ett tjärliknande ämne, varmed den från

moderlivet är fylld. Man bör aldrig använda

främmande föda, förrän det efter allvarliga försök har

ådagalagts, att naturens krav visat sig slå fel. Skulle

barnet av en eller annan anledning ej genast kunna

erhålla föda från modern, kan det vara lugnande att

veta, att det är i behov av mycket ringa föda ända

intill tredje dagen.

Vore de betänkliga följder, som äro förknippade med

artificiell föda eller anlitande av ammor allmänt

bekanta, skulle de olägenheter, som härav uppkomma

för såväl moder som barn, på det sorgfälligaste

undvikas. Den kvinna, som av längtan att åter få komma ut

i sällskapslivet överlämnar åt en amma att sköta sitt

barn, begår ett ödesdigert misstag. Moderns så väl

som barnets hälsotillstånd är i lika hög grad beroende

på uppfyllandet av de med moderskapet oskiljaktigt

förenade naturliga plikterna.

I de stora städerna finnas många kvinnor, som föra

ett utsvävande liv, vilka taga plats som ammor och

övergiva sina egna barn. För att göra sig trodda och

om möjligt oumbärliga i aktningsvärda familjer,

uppduka de mer eller mindre trovärdiga historier. De

lyckas på så sätt erhålla det dubbla uppdraget som

sköterska och vikarierande moder. Ett stort flertal av

dessa kvinnor äro emellertid i fullkomlig avsaknad av

varje moralisk känsla och utöva på barnet ett

degenererande inflytande.

Dessa kvinnor, medföra ej heller sällan

följdsjukdomar av gonorré eller syfilis, varigenom barnet, som

har berättigade anspråk på att få näring från sin

moders bröst, ådrages sjukdom och död.

I detta förhållande ligger antagligen orsaken att

söka till det faktum, att barn ur medelklassen äro

starkare både i fysiskt, intellektuellt och moraliskt

avseende, än barnen från den klass, där rikedom och

uppfostran leda till alla slags förströelser, ja, även till

utsvävningar, sena timmar, överdåd i mat och dryck,

och varest man utan ansvarskänsla utsätter barnen

för faran av artificiell uppfödning eller för de

sjukdomar, som finna väg till hemmen genom amman eller

barnflickan.

Faderskapet medför i lika hög grad som

moderskapet förpliktelser och fröjder. Liksom det är faderns

plikt borde det också vara hans största glädje att vaka

över sitt barn. Det finns fäder, som tala om sitt

förstfödda barn, som om det tillhörde hustrun ensam och

icke dem båda. Att lägga sin hand vid dess vård eller

dela omsorgerna med modern om dess välfärd synes

ligga dessa män lika fjärran, som om deras hustru

hemfört barnet från hittebarnshuset.

Det bör vara en heder för fadern att på de tider,

som han har övriga från sitt arbete, få pyssla om sin

lilla älskling. En synnerligen vacker bild härav

framställer en tavla i ett av Europas gallerier. Här ses

konungen av Belgien ligga på barnkammargolvet på

alla fyra »lekande häst» med sina barn.

En del fäder anse det skamligt att på gatan bära

sitt eget barn eller draga en barnvagn. Fördenskull

har det nog hänt litet var av oss, att vi mött en svagt

byggd hustru dignande under bördan av ett tungt

barn, medan mannen vandrar lös och ledig bredvid,

ehuru barnpt tillhör dem båda. Innan de voro gifta,

hade säkerligen icke mannen velat tillåta den ömtåliga

fästmön att bära en schal eller annan obetydlighet, men

nu gör han ej den ringaste invändning emot att hon

släpar på den tunga bördan av deras barn, och detta

endast därför, att han lider av falsk blygsel.

Ett barns ankomst är den största välsignelse för ett

hem. Det finns män, som ej äro goda fäder, och

kvinnor, som ej äro goda mödrar. Varje tänkande man

måste dock inse, att, vad hans hem än blir, vilken

framtid hans barn än en gång får, beror det lika mycket

på honom som på hans svaga kvinna, vars krafter äro

till det yttersta ansträngda av de många olikartade

uppgifter, som ställas på henne.

*

TREDJE AVDELNINGEN

*

BARNEN

SJUTTONDE KAPITLET.

Ärftlighet.

I denna sista avdelning av min bok är det min

avsikt att söka redogöra för vad en ung äkta man bör

veta med avseende på sina barn. Skola dessa erhålla

någon nytta av sin faders insikter, borde han i god tid,

innan plikten att uppfostra barn tagit sin början, ha

tillägnat sig de kunskaper, som meddelas i följande

kapitel. Sedan barnen redan mottagit sitt arv från

föräldrarna vad beträffar kropp och karaktär, är det redan

för sent att praktiskt tillämpa sina kunskaper.

En stor del av det, som lämpligen kunnat givas plats

i detta kapitel, har redan behandlats i det föregående.

Läran om ärftlighetens stora betydelse har varit så att

säga ett genomgående drag i denna bok, men skall

dessutom ytterligare belysas i två andra delar av detta

bibliotek. Ehuru det för visso är sant, att aldrig

tillräcklig vikt kan fästas vid ärftlighetsfrågan eller vid

det arv med avseende på karaktär och utveckling till

kropp och själ, vilket är mottaget från föregående

släktled, måste det dock medgivas, att en högst betydande

faktor vid bestämmandet av ett barns kroppsliga,

intellektuella, sociala och moraliska utrustning ligger just

i inflytanden, varav det påverkats under de månader

det erhåller sin gestaltning i moderns kropp. Dessa

inflytelser stå i samma förhållande till varandra, som

det vi kunna iakttaga i en ateljé, där konstnären först

av lera formar ett utkast till det konstverk han sedan

ämnar utföra i brons eller marmor. Kan konstverkets

framgång sägas till en viss grad vara beroende av

beskaffenheten och bearbetningen av leran, är det dock

ganska lätt att inse, att även med tillgång till det allra

bästa materialet skulle en medelmåttig eller för

tillfället indisponerad konstnär ej kunna frambringa annat

än ett medelmåttigt utkast. Om han tänkte efter

gjutningen förbättra bronsfiguren och fördenskull

ägnade ringa omsorg åt modelleringen av bilden, måste

naturligtvis det hela misslyckas. I modelleringen får

därför ingen detalj saknas eller missförstås, enär det

är ytterst viktigt, att modellen vid gjutningen är till

alla delar färdig. Mellan konstnärens händer formar sig

leran efter hans vilja, men det fordrar en oavlåtlig

uppmärksamhet på varje moment, så att inga fel i

kompositionen må uppkomma, ty dessa kunna ej avhjälpas

efter gjutningen, om man också därtill ansloge en tid

av månader eller år.

Då en vis man en gång tillfrågades om den rätta

tidpunkten för begynnande av barnens uppfostran,

svarade han: »Tjugo år före deras födelse». Detta

yttrande innebär ingen som helst överdrift, snarare

fordras en mycket längre tid för att avlägsna möjligen

befintliga fel. Henry Ward Beecher sade vid ett

tillfälle, att man »borde vara mycket försiktig i valet av

far- och morföräldrar». Även i detta uttryck ligger

mycken sanning. En ung kvinna kan ej vara nog

omsorgsfull vid valet av den man, som skall bliva fader

till hennes barn, men icke mindre omsorg bör en man

ägna åt valet av den kvinna, som skall bliva moder till

hans barn.

Ämnet om ärftlighetens och fosterlivets inflytande

delar sig naturligt i tre delar: den förberedelse, som

bör föregå avlelsen, båda parternas själs- och

kroppstillstånd vid samlaget och moderns omgivningar samt

själs- och kroppstillstånd under havandeskapet.

Ärftlighetens stora betydelse kan belysas därav, att

personer, som uppföda kapplöpningshästar, anse den

häst, som ej härstammar från utmärkta

kapplöpningshästar, från början sakna förutsättningar för att bliva

en god springare. Sakkunniga vilja påstå, att på senare

tid har i England aldrig någon häst, som ej varit

fallen efter prisbelönta föräldrar, vunnit pris i de stora

kapplöpningarna. Det har visserligen hänt, att en

eller annan häst av vanlig härkomst utmärkt sig på

kortare avstånd, men den har aldrig förmått i

uthållighet tävla med djur av ädlaste blod och med finaste

stamträd. En ädel härstamning är likväl icke nog,

det fordras också, att hästuppfödaren ägnar sina djur

en oavbruten träning och omsorgsfull vård.

Försummas detta kommer hästen att urarta och sjunka till

en vanlig hästs ståndpunkt.

Den åsikten, att föräldrarnas sinnesstämning och

lynne vid samlaget utövar starkt inflytande på barnets

sinnelag och lynne, har mycket stor utbredning bland

läkare och andra, som studerat hithörande frågor.

Därför skulle ett nytt liv aldrig väckas vid andra

tillfällen, än när båda föräldrarna äro vid full andlig och

kroppslig hälsa och i besittning av glad

sinnesstämning. De följande kapitlen vilja förtydliga några

verkningar, som hava sinnesstämningen vid dessa tillfällen

till följd.

Det huvudsakligaste inflytande, som påverkar

hälsotillstånd, lynne och karaktär, orsakas sannolikt av

moderns kropps- och själsbeskaffenhet samt hennes

omgivning under havandeskapet. Ehuru mycket av vad

som rör fosterlivets utveckling är för oss höljt i

dunkel, veta vi dock, att själens lugn, lynnets jämnvikt,

livets renhet, ett kärleksfullt sinne samt ädla

bevekelsegrunder utöva ett särdeles gynnsamt inflytande

för frambringandet av en varelse med de bästa fysiska

intellektuella och moraliska gåvor. Om redan

själsskakning, vrede, sinnesrörelse eller trötthet inverka

skadligt på moderns mjölk, så att barnet blir

illamående och oroligt, är det lätt att förstå, att barnet,

som före födelsen är så intimt förenat med modern och

safterna i hennes kropp, måste i ännu högre grad

påverkas av hennes själsrörelser.

Vetenskapen förmår visserligen icke på sin

nuvarande ståndpunkt väga och mäta styrkan och alla

verkningarna av detta inflytande, men de iakttagelser,

som hittills gjorts, ger oss rätt att antaga tillvaron av

krafter, som hittills i allt för ringa grad ägnats

uppmärksamhet,

De intressanta experiment, som gjorts under ledning

av professor Elmer Gates, giva oss dock en aning om

det sätt, varpå moderns själstillstånd inverkar på

fostret. Professor Gates har ådagalagt, att t. o. m.

andedräkten påverkas av själsrörelser till den grad, att han

genom att låta en person andas på en spegel kan av

den fällning, som kvarstannar på denna, bestämma

beskaffenheten av hans själstillstånd. Olika slag av

själsrörelse kunna meddela åt andedräkten var sin

specifika egenskap med lika stor noggrannhet, som

telegrafapparaten intrycker sina meddelanden med tecken

som vi blott behöva lära oss för att förstå. En del av

dessa »skrifttecken» har professor Gates förmått tyda,

och nya upptäckter synas ytterligare konstatera

riktigheten av hans teori, att individens själsrörelser giva

sig uttryck genom andedräkten.

Själstillstånd ge uttryck även på sätt, som kunna

uppfattas med våra sinnen. Denna sats bevisas genom

det faktum, att beskaffenheten av kroppens

utdunstningar kan sammanhänga med individens själstillstånd.

Man vet således, icke blott att flera olika sjukdomar

medföra åt den sjukes utdunstningar var sin

egendomliga lukt, utan att även likadana verkningar kunna

framkallas genom åtskilliga olika själstillstånd. Det

är därför bevisat, att lukten på ett dårhus är betydligt

olika lukten på andra ställen, där många människor

äro förda samman. Man har också konstaterat, att,

trots den omsofgsfullaste renlighet och desinfektion,

dårsalar och dårceller ej kunna befrias från den

specifika lukt, som utmärker utdunstningen hos de

sinnessjuka, i synnerhet obotliga sådana och idioter.

Dårasylerna äro icke de enda bevisen för riktigheten av

denna uppfattning. Inrättningar för brottslingar hava

även sin särskilda lukt. Denna skiljer sig från luften

i alla andra inrättningar och inställer sig från första

dagen, ett nybyggt fängelse tages i bruk. Vad som

sålunda är oomtvistligt i avseende på fängelser och

dårhus är utan tvivel, om också i mindre grad,

tillämpligt på alla anstalter, där människor äro

klassificerade på grund av större eller mindre själslig

abnormitet.

Inverkar moderns sinnesförfattning på hennes

hälsotillstånd, och om varje själens och kroppens sjukdom

alstrar utdunstningar med särskilda kännetecken,

kunna vi förstå sannolikheten för att de finaste

verkningarna av olika själstillstånd utsträckas till kroppen

i dess helhet. Kunna således dessa inflytanden

åstadkomma verkningar över och utanför våra egna

kroppar, hava vi så mycket större skäl att antaga deras

inverkan på en själ, som utvecklas, och den kropp,

som utbildas inom moderns kropp.

Även i forntiden hade man en viss aning om dessa

ärftlighetens dunkla lagar, men det är först de två

senaste seklen, som över detta område spritt större

ljus. Thomas Andrew Knight, född på Warmley

Gange i England 1758, död 1836, kom till epokgörande

redultat angående köksväxter, frukter och husdjur,

varför han betraktas som vetenskaplig grundläggare

på hortikulturens område. Denne man har i

praktiken infört grunder, vilkas tillämpning förskaffar oss

de olika slag av förädlade äpplen, päron och andra

frukter, som uppstått ur de kärva och osmakliga

viltväxande arterna. En ytterligare belysning är det

resultat, som vanns av Bakewell genom den

beundransvärda förädlingen av Leicesterfår. Om de

resultat, som uppnåtts av vetenskapligt skolade

djuruppfödare, har det sagts, att »det synes, som om dessa

först upparbetat den yttre formen till en fulländning

och sedan givit den liv». Efter att först hava bestämt

kroppsformen för får, utvalde de genom flera

generationer från olika hjordar de djur, som mest motsvarade

denna form och vunno såmedelst ett resultat, som

nästan helt och hållet avvek från urtypen.

Ännu mera påtagliga bli dessa resultat, om vi

jämföra skogarnas vildgalt med de förädlade svinraserna.

En kännare med avseende på svinaveln yttrar: »Benen

hos svinen böra ej vara längre än att djuret nätt och

jämt kan hindra buken från att släpa på marken.

Enär benen äro de minst inbringande, önska vi ej mera

därav, än som nödvändigt behövs för stöd åt den

övriga kroppen. Den, som vill jämföra vildsvinet med

de förädlade raserna, skall genast finna, hur grundligt

förkortade benen blivit.»

Liknande resultat ha vunnits av uppfödare av

burfåglar, duvor och höns. Dessa resultat, härrörande av

grundliga studier och långa utvecklingsserier, hava

blivit den rika omväxlingen av varieteter bland höns,

duvor och burfåglar. Ägaren av en hönsgård kan

därför nu bestämma, om han vill ha köttproducerande

äller äggproducerande höns.

Tänka vi sedan på det stora antal odlare, som från

den vilda nyponblomman framställt den mängd av

praktfulla varieteter av rosor, som odlas i våra

trädgårdar och drivhus, och om vi betrakta den prakt och

skönhet, som markens vilda blommor genom kultur

utveckla i våra botaniska trädgårdar, få vi klart för

oss, huru mycket som i själva verket uträttas i dessa

riktningarr D:r M. L. Holbrok yttrar, när han

behandlar dessa frågor, följande: »Funnes icke ärftlighetens

lag till, och kunde icke egenskaperna hos växter och

djur gå i arv till deras avföda, vore det lönlös möda

och bortkastad tid att söka förädla någondera.»

Hortikultörerna tillgodogöra sig dessa kända lagar för att

förädla den ursprungliga växten. Tillämpningen av

dessa principer hava vi att tacka för de förändringar,

som gjort att de vilda körsbären och druvorna med

deras ursprungligen småväxta frukter och bittra

smak kunna giva en mångfald av odlade läckra

fruktsorter.

Med tillräcklig omsorg beträffande de vidtagna

åtgärderna kunna i avseende på uppfödande, parning

och utveckling av fåglar, får och hornboskap de

beundransvärdaste resultat uppnås. Om det också måste

erkännas, att vid sammanparningen av mänskliga

varelser inrymmes alltför stor plats åt känslorna, den

blinda slumpen eller rena tanklösheten, kan det dock

ej nekas, att strävan efter att avlägsna egna brister

och på avkomman fortplanta de allra bästa egenskaper,

belönas med framgångar, som äro högst

välsignelserika och tillfredsställande.

Lagen, att ärftliga egenskaper fortplantas, är ju så

bevisad, ätt ingen kan bestrida den. De egenskaper,

som vi fått i arv eller förvärvat oss skola sålunda helt

säkert gå i arv till våra efterkommande. Hela vår

varelse genomtränges i själva värket av våra

utmärkande karaktärsegenskaper, så att man nästan kan

säga, att varje bloddroppe i sin karakteristiska

beskaffenhet är en miniatyrbild av den individ, i vars kropp

den bildas. Degenererade föräldrar kunna ej ge sina

barn utmärkta egenskaper i arv, och icke heller

motsatsen äger rum om icke som resultat av ett bakarv.

För varje avel finns ju möjlighet att återgå till den

ursprungliga typen, men detta resultat frambringas ej

utan fullt giltiga orsaker. Man får visserligen ofta

höra uttrycket: »en ädel faders vansläktade son»,

men gör man sig besvär med att närmare undersöka

förhållandet, skall man nog finna orsakerna. Genom

de större anspråk, som ställas på berömda män, äro

dessa människor alltför utsatta för faran av

överansträngning. Berömda advokater, läkare,

predikanter och statsmän äro ofta så överhopade av arbete,

att de, ehuru många av dem äro utrustade med den

allra största uthållighet, nästan alltid befinna sig i ett

tillstånd av kroppslig och andlig avmattning. Under

sina dagliga sysselsättningar hava de förbrukat sina

bästa krafter, så att deras barn endast erhålla

kvarlevan och dräggen av storheten — en utmattad kropp

och uttömda själskrafter.

En högre typs urartning till en lägre kan bero också

på hängivenhet åt mer eller mindre svåra laster.

Har fadern gjort sig skyldig till sexuella utsvävningar

eller varit slav under tobaks- och spritmissbruk,

behöver man inte söka längre för att finna orsaken till

degeneration. Barnet kan hava haft en utmärkt

fader men en obegåvad moder, men det kan också

hända, att båda föräldrarna varit lika utmärkta, men

att modern under havandeskapet råkat ut för

synnerligen ofördelaktiga inflytelser. Degenerationen kan

även bero därpå, att barnet blivit överlämnat åt sjuka

eller moraliskt fördärvade tjänare, eller att barnet

ärvt sin faders verkliga karaktär, som denne förmått

dölja. Den jordbrukare, som vill erhålla god skörd,

finner tre goda ting nödvändiga: 1) gott utsäde, 2)

god jordmån och 3) gott brukande av dem båda.

ADERTONDE KAPITLET.

Fosterlivets inflytande.

På grund av bristande utrymme kan ej här

behandlas alla teorier och principer, som ligga till grund för

de olika åsikterna om fosterlivets grundläggande

inflytande. Emellertid kunna några få exempel tjäna

att väcka eftertanken och verka eggande till ett

grundligt studium av detta ämne.

Modern till Robert Burns, Skottlands älsklingsskald,

berättas hava ägt ett ovanligt minne för gamla sånger

och ballader, vilka hon ofta plägade sjunga medan hon

var sysselsatt med sina hushållsgöromål. Ett annat

exempel gäller Napoleon Bonaparte. Modern lär ha

närmast före hans födelse till häst åtföljt sin man på

ett av hans fälttåg. Hon tillbringade flera månader

mitt i krigsbullret och fattade ett personligt intresse

för krigets konst. Detta hennes intresse satte så tidigt

sin prägel på det barn, som hon bar under sitt hjärta,

att gossens tidigaste lekar rörde sig om krigiska ting.

Redan under barnaåren gällde hans tal alltid krig och

erövringar.

C. J. Bayer berättar om en kvinna, som under

havandeskapet fick sina månadspengar indragna och

fördenskull brukade stjäla ur sin mans kassalåda. Sonen,

som kort därefter föddes, visade sig mycket snart vara

en kleptoiman men han stal endast från sina närmaste.

Han tog systerns ur, moderns guldkedja och faderns

nya kläder samt en diamantnål. Däremot kunde man

aldrig upptäcka, att han tog från någon annan än

släktingar. Äro mödrarna angelägna om att få ärliga

barn, böra de bemöda sig om att själva vara ärliga.

De sorgliga följderna av försök att beröva sitt ofödda

barn livet se vi hos Guiteau, den mördare, som 1881

sköt president Garfield. Denne mans fader var ganska

intelligent och av obefläckad heder. Familjens barn

kommo tätt på varandra, och enär existensmedlen voro

ganska begränsade, måste modern, som aldrig var

stark till hälsan, arbeta till överansträngning. Före

detta barns födelse lär hon ha försökt flera medel för

att framkalla missfall utan att lyckas. Under senare

delen av havandeskapet var hon i några veckor sjuk

av hjärnfeber, vilken sjukdom sannolikt inverkade

ofördelaktigt på fostrets hjärna, Vid födelsen var

barnet mycket svagt och föga utvecklat, och dess första

tid här på jorden var en oavbruten jämmer. Det åt

gick lång tid, innan hans nervsystem kom något så

när i ordning, Snart visade han sig efterbliven i

avseende på förståndsutvecklingen, ägde ingen

självbehärskning, var utan spår av samvete eller skamkänsla.

Han var från födelsen degenererad och en blivanda

mördare.

Av många bevis på fosterlivets inflytande anför d:r

Napheys artisten Flaxman. Det var alltifrån tidigaste

barndomen hans största glädje att rita. Hans moder,

som var en kvinna med hög förfining och konstnärlig

smak, brukade berätta, att hon under havandeskapet

tillbringat flera timmar dagligen med att betrakta

goda kopparstick och därunder sökte i minnet

fasthålla de vackraste framställningar av den manliga

gestalten. Själv var hon livligt övertygad därom, att

snillet hos hennes son var en frukt av dessa hennes

studier.

Endast för mycket kort tid sedan fäste en ung hustru

min uppmärksamhet på att hon under större delen av

havandeskapet varit ensam och haft sin största glädje

i böcker och läsning. Det är ett faktum, att hennes

tvillingar, två flickor, som då voro två år gamla,

föredrogo böcker framför varje leksak. Fingo de en bok

i handen, kunde de sitta tysta i timtal.

Det berättas om en ung fru, åt vilken hennes

flickvänner brukade peka finger under hennes havandeskap

samt säga: »Du borde skämmas för dig själv», att

hon, när hon blivit ensam, gick in i sitt rum och grät

bittert. Hennes barn, en flicka, brast alltid i gråt, om

någon pekade finger åt henne, och det tycktes vara

alldeles omöjligt att bota henne från denna ovana.

C. J. Bayer, efter vilken ovanstående är anfört,

berättar också om en ung moder, som hade ett ovanligt

livligt och vackert barn: »Redan vid två månaders

ålder väckte barnet hennes vänners förundran för sin

intelligens. Modern förklarade, att detta intryck hade

det fått av henne och tillade: Under min verksamhet

som lärarinna har jag så ofta träffat på barn med så

trög fattningsgåva, att de hade svårt att begripa

någonting, av vad man sade. Då satte jag mig i sinnet,

att mitt barn skulle få lätt att förstå och sysselsatte

mig städse med dessa tankar under den livligaste

förhoppning att ernå ett gynnsamt resultat. Jag hade

nämligen hört, att detta låg inom gränserna för det

möjliga, och i det ser verkligen ut, som om jag hade

lyckats.»

Ett flertal exempel på vanställande födelsemärken

äro meddelade i medicinska arbeten, men det är inte

rådligt, att alltför mycket sysselsätta tankarna med

detta ämne. Blott ett par exempel. Doktor Napheys

berättar om en hustru till en bagare, att hon under de

första månaderna av sin grossess skötte brödboden.

Knappast någon dag förflöt, utan att en gosse med

dubbel tumme kom in i boden och köpte ett bröd.

Slanten, varmed han betalade brödet, höll han mellan

tummen och pekfingret. Efter tre månader lämnade

hon boden, men gossens missbildning hade gjort ett

så livligt intryck på henne, att hon ej alls blev

förvånad över att hennes eget barn ägde samma lyte.

Med kirurgisk hjälp fick barnet sin övertaliga tumme

borttagen.

Helt nyss hörde jag berättas om en moder, som födde

till världen ett barn, vilket ägde blott en hand. Den

andra handen saknade det, som om en amputation

skett mellan handleden och armbågen. Den enda

förklaring, som modern kunde finna härtill, var att

en svåger, som fått sin hand amputerad, bodde hos

dem under de första månaderna av hennes

havandeskap. Fastän hon långt förut var van vid svågerns

lyte hade dock intrycket härav under den större delen

av grossessmånaderna detta sorgliga resultat.

Många intressanta exempel berättas av C. J. Bayer

som stöd för den åsikten, att verkningarna av

skrämsel under havandeskapet kunnat motverkas genom

moderns bestämda föresats att hennes barn ej skulle

få något men av hennes skrämsel. Är modern uppfylld

av en allvarlig önskan att motverka varje dåligt

inflytande, så skall detta också bli till nytta för den

hjärna, som utvecklas.

Mycket skulle också vara att säga om

barnsängskvinnors lystnader. Som allmän regel borde gälla,

att, så framt ej lystnaden begär rent onyttiga eller

skadliga ting, genast tillfredsställa den. Längtan hos

modern efter någon särskild maträtt skall antagligen

också hos barnet föda längtan efter denna rätt. Vill

modern göra sig besvär med att noga anteckna alla

sina olikartade fordringar under havandeskapet, skulle

hon såmedelst få en riktig förklaring till barnets

oupphörliga gråt efter födelsen. Ett enda exempel må vara

nog för att belysa detta.

En judisk moder fick kort tid före sin nedkomst

med sitt första barn känna lukten av stekt fläsk samt

kände en plötslig längtan att erhålla en smakbit men

förbjöds av sin religion. Barnet vägrade efter födelsen

länge taga vare sig bröstet eller diflaskan. Då

sköterskan förvånad undrade, vad det möjligen kunde längta

efter, genmälde modern: »Jag kan ej tänka mig

någonting, om det ej skulle vara stekt fläsk». Fadern lät

skaffa en skiva fläsk, och sedan barnet fått suga därpå,

tog det bröstet. När barnet sedan växt upp, förtärde

det trots sin faders och sin religions förbud fläsk.

Många exempel finnas på barn, som blivit stilla, lugna

och nöjda, när de fått smaka det som varit föremål för

moderns lystnad före dess födelse. En ung moder,

som var medlem av ett nykterhetssamfund, fick lystnad

efter sprit under havandeskapet. Hennes man var

ock absolutist, men han beslöt likväl, att hon skulle

få sin längtan uppfylld, alldenstund spriten blott skulle

göra slut p4 hennes längtan och sålunda användas

som medicin. Efter en första dosis upphörde också

begäret och förlossningen försiggick normalt. Exempel

kunna dock anföras, som visa, att spritbruk under

havandeskapet i större utsträckning varit orsak till

alla barnens död som drinkare. Visserligen finnes

fall, då en son till en supig fader aldrig visat begär

efter starka drycker, men dessa är undantag.

Möjligen skulle en närmare undersökning av dylika fall

ådagalägga, att modern hyst en sådan avsky för

dryckenskapens verkningar på fadern, att detta haft till

följd en nykter avkomma.

I sitt arbete »Kyskhet» säger d:r Dio Lewis om

fosterlivets inflytande: »Säkerligen gör jag mig icke

skyldig till överskattning av dessa frågors räckvidd, om

jag påstår, att om någon särskild sysselsättning synes

önskvärd för barnet, kan största utsikt till framgång

beredas detsamma genom lämpliga förberedelser före

dess födelse. Sysslar modern under de nio månader,

som kräves för fostrets utveckling, med det för barnet

tillämnade facket, så skall hon icke undgå att på sin

avkomma märka spåren därav. Kroppslig skönhet,

sinnesstyrka, milt lynne och höga syften skola bliva

det barns arvedel, vilkas föräldrar förstå och med

kärlek söka uppfylla de lagar, som befordra det

Önskade resultatet.»

D:r Napheys säger: »Vilken härlig tanke är ändå

icke detta! Vilken sporre för blivande mödrar att lägga

sig vinn om förfining, höga tankar, rena själsrörelser

och ädla känslor.»

Barnens karaktärsdrag bära ofta spår efter de

inflytanden, varav modern varit utsatt de närmaste

månaderna före deras födelse. Därför liknar också

den förstfödde mera än de övriga fadern, enär brudens

tankar under den första tiden mera sysselsatt sig med

mannen. Barn, som se dagen under perioder av bättre

ekonomi, bliva antagligen frikostigare och möjligen

slösare, då däremot barn, som sett dagen under

knappare förhållanden, sannolikt bliva hushållsaktiga och

kanske t. o. m, snåla eller gnidiga, om nämligen

familjen nödgats iakttaga den största sparsamhet.

Varken rikedom, lärdom eller makt förmå undandraga

livsfrukten fosterlivets lika mäktiga som tysta

inflytande. Gyllene lockar lika litet som juvelprydda

händer kunna hålla dörren till detta inflytande stängda.

Läkarvetenskapen har nedlagt mycket arbete och

uppnått goda resultat i kampen mot sjukdomar och

brister, men det viktigaste återstår, nämligen att finna

medel att undanrödja orsakerna till människosläktets

olyckor genom att sprida kunskap till föräldrar och

ungdom, så att goda föresatser och höga syften bereda

väg för frambringande av ett släkte, som på vägen

mot fullkomning hunnit mycket längre än vi.

Läkaren-människovännen har i detta arbete sin givna plats.

Det bör klargöras för alla föräldrar, att det betyder

oändligt mycket mera att från början giva riktig form

än att sedermera reformera. Filantropen, som

inriktat sitt arbete på de äldres väl, gör gott, men den, som

med energi arbetar på barnens uppfostran, gör ännu

bättre, men allra bäst handlar den, som åt det ännu

ofödda barnet strävar att förvärva en väl utbildad

kropp, en fast karaktär och ett jämnt lynne. I fråga

om människans fördärv hyser jag fullkomligt ortodoxa

åsikter, men jag tror dock, att den jordiska födseln

kan äga rum under sådana förutsättningar, att den

understödjer och lättar vägen för den nya födelsen.

Jag vill ej sluta detta kapitel, innan jag sagt några

ord till tröst åt de föräldrar, vars barn födas med någon

ofullkomlighet eller vanskaplighet. Faders- och

modershjärtat äro så av Gud utrustade, att de måste

vårda och älska även de barn, som ej äro tilldragande,

ja, som kanske till och med äro vanskapta. Jag har

nyss hört berättas om en moder, som födde ett barn

med s. k. harläpp. Av fruktan att barnets felaktighet

skulle menligt inverka på den svaga modern hölls det

borta från henne under flera dagar. När detta inte

längre kunde ske, sade modern, sedan hon ett

ögonblick givit vika för sin missräkning: »Nåväl! Det är

ju i alla fall mitt barn, och jag kommer nog att älska

det ändå.»

Det har också konstaterats, att födelsemärken i

allmänhet minskas med åren och ofta alldeles försvinna.

D:r Russegger berättar om en kvinna, som i sjunde

månaden av grossessen blev biten i vaden av en hund.

Då olyckan skedde, blev hon visserligen rädd, men

hyste ingen fruktan för att hennes barn kunde få men

därav. När tio veckor senare barnet föddes syntes

emellertid på dess högra vad liknande märken som

efter hundens bett på moderns ben. Märkena efter de

två tänderna voro efter fem veckor försvunna, och så

småningom utplånades även de andra. I de flesta fall

kunna liknande resultat väntas.

Bestämmandet av det blivande barnets kön har ju

speciellt intresse i synnerhet i sådana familjer, varest

antingen gossar eller flickor utgöra flertalet. Den

önskan, som av somliga föräldrar näres att erhålla

företrädesvis gossar, är ovärdig den aktning, som vi

äro skyldiga kvinnan. Hos en del hedniska

folkstammar betrakta ofta föräldrarna födelsen av en flicka

som en stor sorg på grund av den hårda behandling,

som kvinnorna få utstå hos dessa folk. I ett kristet

land, där ett rättmätigt erkännande givits kvinnan,

skulle en känsla, som underskattar flickebarn ända

därhän, att deras födelse beklagas som en olycka,

anses alldeles orättmätig och ovärdig ett kristet

samhälle.

Av vad vi förut lärt om moderns inflytande på

barnet under fostertiden, kunna vi förstå, att det icke är

vare sig önskvärt eller nyttigt, att modern oavlåtligt

sysselsätter sig med dylika frågor och framför allt ej

envist håller på det ena könets företräde framför det

andra. Följden kunde bliva födelsen av en pojke med

kvinnlig natur eller en flicka med pojklynne. Ehuru

det är alldeles i sin ordning, att föräldrar äro bekanta

med vetenskapens uppfattning i dessa frågor, så är det

dock ej rådligt, att modern under havandeskapet

sysselsätter sig med dem.

En del teorier äro uppställda för utövande av

inflytande på barnets kön, men denna fråga är så

komplicerad och har så undgått mänsklig forskning, att föga

eller ingen tro kan sättas till dem. Många av dessa

teorier äro enbart löjeväckande, några äro direkta

motsatser till andra, och ingen enda har befunnits

ofelbar och pålitlig.

En del har velat göra gällande, att månskiftets

ställning vid konceptionen vore bestämmande för barnets

kön, under det andra hava ansett, att årstiden, då

ägget framträdde och befruktades, vore bestämmande.

En teori anser barnets kön bero av den näring, som

intagits tiden närmast före konceptionen och under

havandeskapet. Enligt denna teori skulle under goda

år med riklig tillgång på föda antalet flickor vara

övervägande, då däremot under samma år med mindre

tillgång på föda skulle födas mest gossar. En annan

teori, lika ofta framställd som bestridd, påstår, att

barnets kön bestämmes av vilkendera sidan av

könsapparaten som frambringar ägget eller sperman. Äro

könskörtlarna på högra sidan av faderns och moderns

kropp de för tillfället deltagande, skulle följden bli ett

mankön, då ett kvinnkön skulle bli resultatet, om

vänstra sidan är den verksamma. Emellertid hava

hustrur, som på grund av kirurgiskt ingrepp berövats

den ena äggstocken, efteråt framfött barn av båda

könen, vadan detta torde vara det bästa beviset för

teorins ohållbarhet. Vidare har mången förfäktat den

åsikten, att ägget skulle växla kön, så att varannan

månad skulle frambringas manligt och varannan

månad kvinnligt kön. Andra åter anse, att om fadern

är betydligt äldre än modern, bliva barn av kvinnokön

övervägande. Somliga påstå, att större livskraft hos

den ena parten skulle ge upphov till barn av den

starkares kön, under det slutligen andra förfäkta rent

motsatta åsikter.

Till sist vill jag anföra en åsikt, som varit i vida

kretsar gillad och godkänd av medicinska auktoriteter.

De barn, som avlats två till sex dagar efter

menstruationens upphörande, skulle vanligen vara av kvinnligt

kön, och de, som avlats från nio till tolv dagar efter

denna period, av manligt kön. Sålunda skulle barn,

som avlas i en tidigare period efter menstruationen,

bliva flickor, och de, som komma till under den senare

perioden, gossar.

Det är således en hel del teorier, som uppstått. Av

dessa tillhöra en del helt och hållet fantasiens område.

Andra åter äro rent stupida, såsom t. ex. att barnets

kön kan bestämmas genom den sida av bädden, på

vilken fadern ligger, eller åt vilket väderstreck det

sängliggande parets huvuden äro vända. Med

kännedom om människors nyfikenhet på detta område

uppstå ofta nog bedragare, som erbjuda råd och

upplysningar för ganska höga pris. De metoder, som

föreslås, äro ofta oskadliga, men de kunna även verka

skadligt och äro framför allt aldrig pålitliga. Om

också det önskade könet erhålles, så bestämmes detta

av naturens lagar, och det borde knappast behövas att

varna tänkande människor föir dylika okunniga

charlataner.

Denna frågas dunkel har vetenskapen ej ännu

kunnat skingra. Icke ens den mest noggranna forskning

har lyckats avlocka naturen dess hemligheter på detta

område. Antagligt är, att Skaparen ställt denna

kunskap utom räckhåll för oss människor.

NITTONDE KAPITLET.

Barndomens vård.

Om det således ligger en sanning däri, att det

kraftigaste formgivande arbetet måste utövas före barnets

födelse, kunna dock föräldrar, som av en eller annan

anledning försummat detta, trösta sig med, att tiden

ej är helt och hållet förlorad. I viss mån kan det

förlorade återvinnas, fel kunna rättas, och

beundransvärda resultat kunna uppnås genom uppfostran. »Böj

vidjan, medan hon är grön, så blir hon både fager och

skön», säger ordspråket. Kommer en krokig telning i

tid under behandling, kan stammen mycket väl bli

rak, fastän det är bättre, om det späda skottet redan

från början är rakt. Naturligtvis är det bättre, att

ett barn födes utan brister, än att man nödgas rätta

felen. Liksom en rak telning kan böjas till dess

obotliga skada, så kan också ett barn med de bästa

medfödda anlag genom felaktig eller vårdslös uppfostran

helt och hållet förstöras till kropp och själ.

Rörande barnavård och barns uppfostran äro en

mängd förträffliga böcker utgivna, och unga oerfarna

föräldrar handla klokt, om de taga del av dessa

publikationer. Här kunna vi icke närmare gå in på de

olika faserna av barnuppfostran. Därtill är ämnet

alltför vidlyftigt, och utrymmet tillåter oss endast att

framhålla några vissa punkter, som synas oss särskilt

viktiga.

Det finnes föräldrar, som anse det vara tids nog att

bestämma sig för en uppfostringsmetod, sedan barnen

blivit 3 à 4 år gamla. Något större och ödesdigrare

misstag kan man emellertid knappast begå. Liksom

de två första månaderna äro tongivande för hela

dibarnsperioden, så äro de två första åren bestämmande

för manmens eller kvinnans livsriktning. Ja, man kan

nästan säga, att de två första levnadsåren bestämma

barnets både karaktär och levnadsöde för all den tid,

som är det beskärd. Ett barn, som under denna tid

får leva, utan att bliva tillräckligt efterhållet, skall

förbliva oskickligt och sakna självbehärskning under

hela sitt liv.

Alla frågor, som röra sömn, måltider, om barnet

skall bäras på armen, när det gråter m. m., äro av stor

vikt från första början. Många mödrar ha gjort sig

till slavar för hela livet på grund av misstag med

barnet uncker de första veckorna efter dess födelse.

Föräldrar böra skydda sina barn för den tanklösa

och farliga seden att kyssas av vem som helst. Vanan

att kyssa små och stora barn är icke endast tanklöst

utan kan vara verkligt obehagligt för barnen och till

och med skadligt för deras hälsa. Genom denna osed

kunna på barnen överföras smittosamma, ja, de

avskyvärdaste sjukdomar. I familjer, som mottaga

inackorderingar, bör kyssandet av barnen helt och

hållet förbjudas, Tyvärr förekomma även bland

välklädda personer fördärvade individer.

Spara varken på besvär eller skäliga omkostnader

för att göra barnkammaren behaglig både för öga och

sinne. Föräldrarna skola vara sina barns käraste

lekkamrater. I barnkammaren böra finnas olika slags

spel, väl valda leksaker, böcker, illustrerade tidningar,

färglagda planscher men först och sist modern, som

övervakar och ordnar alla detaljer. Framför böcker

och leksaker är barnet i behov av moderns närvaro

och ledning. Ingen annan kvinna kan ersätta henne.

Det finns mödrar, som utackordera sina barn på

landet för att kunna få ägna sig åt varjehanda andra

uppgifter, men huru betydande dessa än äro, så kunna

de dock icke vara av den betydelse som uppfyllandet

av moderskapets allt annat överordnade plikter.

Många eljest utmärkta kvinnor betrakta

barnkammaren som ett fängelse och skötseln av sina egna

barn alltför tröttsam. Detta beror helt på förvänd

moderskänsla. Naturligtvis bör modern erhålla nödig

hjälp med sina barns skötsel, men har hon ett varmt

modershjärta, blir barnens sällskap hennes största

glädje, för vilket hon gärna offrar sällskapslivets nöjen.

Om tjänare användas i huset, måste föräldrarna se

till att på allt sätt skydda sina barns själsrenhet.

Otaligt många barn bliva lidande eller i grund förstörda

genom laster, som de lärt av tjänstefolket. Faran

är särskilt stor, där avklädandet och läggning av

barnen anförtros barnpigor eller andra tjänarinnor. För

att få sin gråtande skyddsling tyst kanhända mången

sköterska hos barnet uppväcker sensationer, som lugna

det men inverka på dess nervsystem på ett

olycksbringande sätt, vars följder ej kunna beräknas.

Mödrar äro i allmänhet i detta avseende alldeles för

omisstänksamma.

Mot faran att bliva skrämt genom att hotas med

mörker eller dylikt bör barnet sorgfälligt aktas.

Under denna tid, då sinnet är öppet för alla intryck och

karaktären utdanas, kunna tjänare och andra göra

barnet obotlig skada genom att lära det söka skydda

sig medelst svek och osanning. Vid 2—3 års ålder

kunna barnen uppsnappa flera grova ord och föga

önskvärda kunskaper om mänsklig uselhet, varav

intrycken ej kunna utplånas genom många

efterföljande års omsorgsfull vård, om en okunnig och pjollrig

tjänsteflicka tillåtes, att, när hon är ute med barnen

sällskapa med sina bekanta av hennes ålder.

Synnerligen viktigt är det att skydda barnen för

hemliga laster. Det är en så vanlig tanke hos

föräldrar, att andra barn kunna vara hemfallna åt dylika

laster, men sina egna barn anse de vara alldeles för

oskyldiga och renhjärtade. Jag har träffat mödrar,

som i helig fasa upplyft sina händer vid minsta

antydan åt detta håll. Då emellertid mera vaksamma

fäder i tysthet övervakat barnen, ha de upptäckt, att

gossar till och med vid 5—6 års ålder på ett eller annat

sätt förvärvat sig den ohyggliga vanan av

självbefläckelse. I denna viktiga sak kunna barn och

ungdom ej nog omsorgsfullt övervakas. Visar barnet

benägenhet att hantera sina könsdelar, måste

synnerlig omsorg ägnas åt dessa delar, så att de hållas rena,

på det att ingen anledning till retning uppstår.

Fortfar ändå den nämnda benägenheten, bör en läkare

rådfrågas för att undersöka, om möjligen en

»omskärelse» är nödvändig för att hindra lokal retning och

inflammation. Som bekant var denna operation

påbjuden i Mose lag i sundhetens intresse. Den är ock

ganska lätt utförd.

Så snart barnet uppnått den ålder, att det kan göra

frågor, måste ni vara beredd att ge uppriktiga och

ärliga svar. Är barnet något så när begåvat, blir

en av de tidigaste frågorna spörsmålet om livets

uppkomst. Födes ett barn i edert hem eller hos någon

bekant, är det naturligt, att äldre barn fråga, varifrån

det kommit. Använd då inga fabler utan ge ett

förståndigt och fullt tillfredsställande svar. Ett dylikt

svar kan också givas åt barn om sex eller sju år,

stundom även åt yngre.

Både sant och riktigt har någon sagt: »Okunnighet

måste betraktas som en dödssynd. Sanningen, på

lämpligt sätt framställd, har ännu aldrig skadat någon.

Däremot hava tystnad, falsk blygsamhet och

hemlighetsfullhet fördärvat kropp och själ för många

millioner». Föräldrar med någon insikt i dessa frågor

förstå också lämpa sina svar efter barnets utveckling,

och då skola de även vinna det mest gynnsamma

resultat av ett sådant tillvägagående. Goda råd

finnas i med. d:r Mary Wood-Allens lilla skrift

»Barnsligt förtroende belönat» samt även i »Vad en ung

flicka bör veta» och »Vad en ung gosse bör veta».

Genom att läsa dessa böcker, skola föräldrarna erhålla

råd, huru de bäst böra meddela den nödiga

undervisningen. Ett barn, som håller gjorda eller sagda

oanständigheter hemliga för er, skall visa skygghet vid ett

fullkomligt rent samtal, som skall vara en hemlighet

mellan mor eller far och barnet. Tillåter du ditt barn

att av främmande människor få lära heliga sanningar

på oheligt sätt, eller om du vägrar att ge ärligt svar på

ärligt menade och förnuftiga frågor, så skall det snart

nog av dåliga kamrater få svar på sina spörsmål, och

då erhålla kunskaper om dessa ämnen i sin mest råa

och förnedrande form. Huru mycket lättare är det

inte att från början hålla barnets sinne rent än att

rena ett redan befläckat. De besmittande tankar och

befläckade bilder, som en gång blivit målade på

själens rena duk, kunna aldrig helt och hållet utplånas.

Då pubertetsåldern nalkas, blir gossen tafatt, råkar

ut för »målbrottet», och de första skäggfjunen sticka

fram på hatis överläpp. Vid denna tid, så full av

särskild beklämning för både gossar och flickor, må ni

noga se till, att edra barn skyddas mot de faror, för

vilka så många äro utsatta. Under denna period i

barnens liv förstå de varken sig själva eller livet på ett

tillfredsställande sätt. Nu är rätta tiden att

undervisa dem om de tillstånd, som förmedla övergången

från barndomen till manbarhet eller kvinnlig

mogenhet. Vid denna tid äro sådana böcker som »för unga

gossar» och »för unga flickor» nästan oumbärliga för

att sedan utbytas mot sådana, som äro avpassade för

»ynglingen» eller »jungfrun».

övervaka noga edra barns uppfostran! Sångerna

för barn, aftonbönen, musiken i hemmet, promenader,

åkturer, ett hastigt framkastat ord eller ett väl

övervägt råd äro verksamma länkar i barnets uppfostran.

Underrätta er om, vilka böcker som läsas. Försäkra er

om, att barnet ej i skolan erhåller undervisning av en

lärare, som ingjuter tvivel i dess själ och grumlar de

heliga sanningar, som det fått sig meddelat i hemmet.

Samla edra barn omkring er, när aftonen kommer!

Gör edert hem så lockande som möjligt, och låt det

bliva den urkälla, ur vilken barnen hämta alla sina

väckelser till ädla personligheter. Anse inte något,

som kan bidraga att göra edra barn till renhjärtade

och ädla människor, för dyrbart!

Bruket att dela bädd med andra barn kan vara

orsaken till förvillelser. Tillåt icke edra barn att vare

sig hemma eller borta göra dettal

Vaka noga över skötseln av barnens kroppar! Har

ej kroppens skötsel nog plats i den skola, som edra

barn besöka, bör ni fästa direktionens och lärarens

uppmärksamhet härpå» Tillhåll edra barn att

ordentligt begagna gymnastiken i skolan! Lär er själv och

förskaffa edra barn undervisning i fristående

gymnastik samt förse deras rum med ett par handtyngder,

som äro anpassade efter deras ålder och krafter! I

barnkammaren bör finnas en trapets så konstruerad,

att den efter behov kan ställas för såväl äldre som barn.

Uppmuntra edra barn till friluftssport! Se till, att

deras sovrum äro väl ventilerade samt uppmuntra dem

att vilja vara friska och starka! Ordna deras liv så,

att de tillförsäkras den bästa möjliga hälsa och de

bästa möjliga själs- och kroppskrafter.

För strävan att odla förståndet och stärka kroppen

får naturligtvis icke barnens moraliska uppfostran stå

tillbaka. Bland deras böcker och tidningar må icke

sådana, som motverka religion och sedlighet,

förekomma. Lär edra barn att aldrig önska annat än det,

som är rätt, att hava sin största glädje i att göra gott!

När barnen blivit så stora, att de kunna besöka

kyrkan, så låt aldrig familjens kyrkbänk stå tom! Se

också till, att de ha en penning till kollekten, och lär

dem att städse uppträda andaktsfullt i helgedomen!

På deras religiösa frågor och funderingar må ni icke

svara: »Du är för ung för att förstå». Kan någon bli

gammal nog för att förstå den gudomliga nådens

hemligheter? Må det vara oss nog att veta, att Jesus

särskilt lärt barnen att komma till sig och ville frälsa lika

väl dem som äldre!

Så hava vi då kommit till den stund, kära läsare, då

vi måste skiljas från varandra. När jag nu trycker

din hand till avsked, kan jag försäkra dig, att om du

som äkta man rätt uppfattar äktenskapets helgd, till

detsamma medför renhet, heder och helgedomskänsla,

samvetsgrant brukar dess rättigheter och är villig

underkasta dig den återhållsamhet, som är nödvändig

för båda parternas närvarande glädje och framtida

lycka, kan du vara förvissad om all den välsignelse

och sällhet, som ett lyckligt äktenskap, ett eget hem

och föräldraskapet föra med sig.

TILLÄGG

Ur de nya äktenskaps- och barnavårdslagarna

samt om moderskapspenning

och mödrahjälp.

*

I. Om trolovning.

1 §.

Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen,

ringväxling eller annorledes överenskommit att ingå

äktenskap med varandra.

2 §.

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå

de gåvor han givit den andre för äktenskapets skull

och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå

sina gåvor. Bär den ene huvudsakligen skulden have

han dock ej den rätt nu är sagd.

3 §.

Avlas barn i trolovning, brytes likväl trolovningen,

och bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give

han kvinnan skäligt skadestånd. Sådant skadestånd

må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Är trolovad eljest huvudsakligen vållande till att

trolovningen brytes, njute den andre ersättning

allenast för förlust till följd av åtgärd, som han vidtagit för

det tillämnade äktenskapet.

4 §.

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej må utan

föräldrars eller annans samtycke ingå äktenskap, vare ej

ersättningsskyldig efter 3 § andra stycket, med mindre

han haft sådant samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid

hävdandet under aderton år, vare han ej

ersättningsskyldig i vidare mån, än om barn ej blivit avlat.

5 §.

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §,

instämme han sin talan inom ett år från trolovningens

upþlösning. Försittes denna tid, vare rätt till talan

förlorad.

6 §.

Avlas barn i trolovning, eller ingå efter barns avlelse

föräldrarna trolovning med varandra; upplöses

trolovningen genom mannens död, och är kvinnan i behov av

underhåll, njute hon, såframt hon inom sex månader

efter dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som

sitter i boet eller hos rätten eller domaren, skälig andel

av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver hälften därav.

-

Om »trolovningsbarn» se vidare sid. 287, 205 och 301.

II. Om makars egendom.

1 §.

En var av makarna äge giftorätt i den egendom,

som andra maken vid äktenskapets ingående har eller

sedermera förvärvar, och som ej enligt vad nedan är

stadgat skall vara hans enskilda. Makes egendom,

vari giftorätt äger rum, kallas hans giftorättsgods.

I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest

är av personlig art, skola bestämmelserna om giftorätt

äga tillämpning, allenast såvitt de ej strida mot vad

med avseende å rättigheten särskilt gäller.

2 §.

Över sitt giftorättsgods råder make med de

inskränkningar, som följa av vad i 3—6 §§ sägs.

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad

eller hemskillnad tage vardera maken eller hans

arvingar hälften av makarnas behållna giftorättsgods,

såvida ej annorlunda i denna balk stadgas.

3 §.

Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att

det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång.

4 §.

Make må ej avhända sig eller med inteckning för

gäld belasta fast egendom, vari andra maken har

giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen

samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller

bortavarande, ankomme på förmyndare eller god man att giva

samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt samtycke vare

ej erforderligt, om den make, som vill företaga

åtgärden, är förmyndare eller god man för andra maken.

Har make företagit åtgärd, som i första stycket sägs,

utan erforderligt samtycke, vare den ogill, om andra

maken eller dennes förmyndare eller gode man väcker

klander därå; han instämme dock sin talan inom tre

månader, sedan han fick kännedom om åtgärden, och

senast inom ett år, efter det lagfart eller inteckning

beviljades.

Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom

skall äga motsvarande tillämpning i avseende å

tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs om lagfart

gälla om inskrivning.

5 §.

Ej må make utan andra makens samtycke avhända

sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt,

och vilka ingå i det för makarnas gemensamma

begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens

nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens

personliga bruk. Är andra maken omyndig, ankomme

likväl på honom själv att giva samtycke, som nyss är

sagt, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är

han sinnessjuk eller sinnesslö, eller kan yttrande från

honom ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt

inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt.

Har make företagit rättshandling, som i första

stycket sägs, utan erforderligt samtycke, och var ej den,

med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, vare

rättshandlingen ogill, om andra maken väcker

klander därå; han instämme dock sin talan inom tre

månader, sedan han fick kännedom om rättshandlingen,

och senast inom ett år, från det godset utgavs.

6 §.

Vägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge

rätten på ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är, om

skäl till vägran finnes ej vara för handen.

7 §.

Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt

andra maken om livet, eller har han, när annan

sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 3

kap. 1—6 §§ strafflagen sägs, vare han förlustig sin

giftorätt i den egendom, som tillhört den döde.

8 §.

Enskild egendom vare:

1. egendom, som genom äktenskapsförord

förklarats skola vara enskild;

2. egendom, som make erhållit i gåva av annan än

andra maken med villkor att den skall vara enskild,

eller som make bekommit genom testamente med

sådant villkor, eller som tillfallit make i arv och om

vilken arvlåtaren genom testamente meddelat sådan

föreskrift;

3. vad som trätt i stället för egendom, som under 1

eller 2 sägs, såvida ej annorlunda föreskrivits genom

den rättshandling, på grund av vilken egendomen är

enskild.

Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom

i denna paragraf sägs, enskild, såvida det ej särskilt

föreskrivits genom rättshandlingen.

9 §.

Hava makar upprättat förteckning över egendom,

som tillhör vardera maken eller en av dem, och är

förteckningen med deras underskrift bekräftad på heder

och samvete samt försedd med intyg av vittnen om

underskriften och dagen därför, skall vid tvist,

vilkendera maken egendomen tillhör, förteckningen äga

vitsord, såframt det ej visas eller må på grund av

särskilda omständigheter antagas, att den är oriktig.

Sådant vitsoird tillkomme dock ej förteckningen, om

tvisten uppstår vid utmätning, som sker inom ett år

från förteckningens upprättande, eller i konkurs,

vilken följer på ansökning, som gjorts inom samma tid.

III. Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

1 §.

Makar, som finna sig på grund av djup och varaktig

söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden, äge, när

de äro ense därom, vinna rättens dom å

sammanlevnadens hävande (hemskillnad).

2 §.

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av

sin plikt att försörja andra maken eller barnen, eller

åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot

dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande

medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken

vinna hemskillnad, såvida ej med hänsyn till hans eget

förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock

skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tankesätt eller

av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring

mellan makarna, och vill endera erhålla hemskillnad,

vare han därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till

hans förhållande eller andra särskilda omständigheter

ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter

sammanlevnaden.

3 §.

Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda

ett år, och är sammanlevnaden ej heller därefter

upptagen, varde på talan av endera dömt till

äktenskapsskillnad.

4 §.

Om makar utan dom å hemskillnad på grund av

söndring leva åtskilda sedan minst tre år, äge en var

av dem vinna äktenskapsskillnad; dock må ej till

äktenskapsskillnad dömas, om endast ena maken vill

skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra

särskilda omständigheter äktenskapet finnes skäligen

icke böra på hans talan upplösas.

5 §.

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak

undandragit sig sammanlevnaden två år och ej

sedermera upptagit den, äge andra maken vinna skillnad i

äktenskapet.

6 §.

Är ena maken borta, och vet man ej, att han inom

de tre sista åren varit vid liv, äge andra maken vinna

äktenskapsskillnad.

7 §.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är

stadgat, ingått nytt gifte, äge andra maken vinna

äktenskapsskillnad, såframt han anställer talan därom

inom sex månader, från det han fick kunskap om den

nya vigseln.

8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar

han annan straffbar otukt, have andra maken rätt till

äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i

gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin

talan inom sex månader efter erhållen kunskap om

gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks,

eller vare förlustig sin rätt.

9 §

Har make, som lidet av könssjukdom i smittosamt

skede, med vetskap eller misstanke därom genom

könsumgänge utsatt andra maken för fara att bliva

smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, såvida

han ej med vetskap om faran låtit utsätta sig därför.

Dock må ej dömas till skillnad, med mindre talan

därom anställes inom sex månader, från det maken

fick veta, att han blivit utsatt för smittofara, ej heller

om maken ej blivit smittad och sjukdomen, när talan

anställes, ej längre är i smittosamt skede.

10 §

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar

han grov misshandel mot andra maken, äge denne rätt

till skillnad i äktenskapet; han instämme dock vid

talans förlust maken inom sex månader efter erhållen

kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan

den begicks.

11 §.

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år

eller svårare straff, äge andra maken vinna skillnad i

äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete på viss tid

understigande tre år, dock minst sex månader, eller till

fängelse eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar

andra makøn äktenskapsskillnad, pröve rätten,

huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig

till last och övriga omständigheter skillnad må ske.

Samma lag vare, om ena maken varder av utländsk

domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra

maken på den grund vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, om

andra maken varit delaktig i brottet eller samtyckt

därtill.

Vill make vinna skillnad, enligt vad nu är sagt,

instämme han andra maken inom sex månader efter

erhållen kunskap om domen och senast inom tre år,

sedan den föll, eller have förlorat sin talan.

12 §.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande

medel, må på talan av andra maken dömas till

äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga skäl därtill

föranleda.

13 §•

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under

äktenskapet fortfarit tre år, och finnes ej skälig

förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till

hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §.

All egendom, som make förvärvar, efter det

hemskillnad vunnits, vare hans enskilda.

15 §•

När till hemskillnad blivit dömt, skall bodelning äga

rum, och skall vad därvid tillfaller make vara hans

enskilda egendom.

16 §.

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt

ej av stadgandet i 17 § annat föranledes, fortfarande

råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom,

då hemskillnaden beviljades; och vare maken pliktig

att vid bodelningen avgiva redovisning för sin

förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

17 §•

Om endera maken det äskar och det finnes

erforderligt till betryggande av hans rätt, skall giftorättsgods,

varöver andra maken enligt 16 § äger råda, till värde

motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid

bodelningen tillkomma den förre, sättas under särskild

vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må

sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande

äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten

godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen

tillkomma sökanden.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket

sägs, må jämväl givas närmare bestämmelser om

användande av godset eller dess avkastning för familjens

underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

18 §.

Giftorättsgods, varöver make enligt 16 § äger råda,

må utan hinder av dom å hemskillnad utmätas för hans

gäld. Är sådant gods enligt 17 § satt under särskild

vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans

gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden

eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt

häftar därför.

19 §.

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom

till konkurs, eller har bodelning i anledning av makes

konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver

maken enligt 16 § äger råda, konkursboets

förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som

skall tillfalla maken; och vare emellertid konkursboet

oförhindrat försälja egendomen, om det finnes

erforderligt.

Förordnande, varom i 17 § sägs, vare, då konkurs

inträffar, förfallet.

20 §.

Har ej under hemskillnadsmålet uppteckning skett

av vardera makens tillgångar och skulder, skall, sedan

hemskillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas.

Bouppteckning skall av makarna med edsförpliktelse

underskrivas och en avskrift därav till rätten eller

domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre

månader, från det hemskillnadsdomen gavs, förordne

rätten eller domaren magistratsperson, landsfiskal,

rättens betjänt eller annan lämplig person att verkställa

uppteckningen; och åligge det make att under

edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder.

Förrättningsmannen har att till rätten eller domaren

översända en avskrift av bouppteckningen.

Är mål om hemskillnad anhängiggjort, och har, då

talan är väckt allenast av ena maken, skälig anledning

därtill visats, äge rätten eller domaren, om ena maken

det äskar, meddela förordnande om boupptecknings

förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt;

och åligge det förrättningsmannen att till rätten eller

domaren insända en avskrift av bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare

make pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av

andra makan eller av borgenär, vilkens fordran

tillkommit före bodelningen.

21 §.

Bestämmelserna i 15—20 §§ äge ej tillämpning, om

till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera

maken har giftorättsgods.

22 §.

Vinner make hemskillnad enligt 2 § första stycket,

och är den honom vid bodelningen tillkommande

egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande förordna, att

han vid bodelningen må av makarnas giftorättsgods

uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra

lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring,

även om därigenom den andres lott skulle lida

inskränkning. Vad nu är stadgat skall ej lända till minskning

i den rätt, som enligt 13 kap. 4 § tillkommer vardera

maken.

23 §.

Vad i 15—20 §§ är stadgat för det fall, att makar

vunnit hemskillnad, eller att mål om hemskillnad är

anhängiggjort, skall äga motsvarande tillämpning, när

till äktenskapsskillnad är dömt eller mål därom är

anhängiggjort, såframt ej till följd av äktenskapsförord,

boskillnad eller hemskillnad ingendera maken har

giftorättsgods.

Vinner make äktenskapsskillnad på grund av

förhållande, som innefattar grov kränkning från andre

makens sida, eller på grund av dennes missbruk av

rusgivande medel, skall vad i 22 § är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

24 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens

förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre, eller

efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena

maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre,

njute denne skadestånd, efter vad med avseende å

makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga

omständigheter prövas skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å

särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast

om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till

skillnaden träffat, vid talans förlust framställas i

skillnadsmålet.

25 §.

Hava makar vunnit hemskillnad, åligge ändock make

att enligt de i 5 kap. 2 § stadgade grunder bidraga till

den andres tillbörliga underhåll; dock må, om ena

maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden,

den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med

mindre synnerliga skäl därtill äro.

26 §

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den

ene efter skillnaden bliva i behov av bidrag till sitt

tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga andra maken

utgöra sådant bidrag, efter vad avseende å hans

förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt.

Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make, som

huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Bidraget

kan, såframt den underhållsskyldiges

förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt därtill

föranleda, bestämmas till visst belopp, som den

underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till

underhållsberättigade, Är bidraget bestämt att utgå på

särskilda tider, och träder den berättigade i nytt gifte,

skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall,

såvida fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som

makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans

förlust framställas i skillnadsmålet,

27 §,

Om åliggande för rätten att vid hemskillnad och

äktenskapsskillnad förordna, vilken av makarna skall

erhålla vårdnaden om barnen, så ock om bidrag till

barnens underhåll i dessa fall stadgas i lagen om barn i

äktenskap.

28 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag

till makes underhåll, äger rätten på endera makens

yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt

ändrade förhållanden påkalla det; dock må

underhållsbidrag till frånskild make ej utdömas, såframt talan därom

blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp.

Vad i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning,

om någon förpliktas att till frånskild makes underhåll

utgiva visst belopp en gång för alla.

29 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående

hemskillnad eller äktenskapsskillnad träffat om

bodelning eller vad därmed äger samband, om skadestånd

eller om bidrag till makes underhåll, uppenbart obilligt

för ena maken, må det, om avtalet ej slutits under

hemskillnad på hans talan av rätten jämkas. Sådant

klander skall vid talans förlust väckas senast i

skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad sker jämlikt 3 §, men

eljest inom ett år, från det skillnad i äktenskapet

meddelades.

30 §.

Flyttar makar, som vunnit hemskillnad, åter

samman, förfalle verkan av hemskillnaden utom

beträffande frågor, om vilka 14—20 §§ är stadgat.

31 §.

Hustrun äge efter äktenskapsskillnad behålla det

namn hon genom äktenskapet erhållit eller återtaga

det namn hon hade såsom ogift.

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

given Stockholms slott den 21 maj 1937.

Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges,

Götes och Vendes Konung, göre

veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att

11 kap. 8 § giftermålsbalken, skall erhålla följande

ändrade lydelse:

8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar

han eljest otukt med annan, have andra maken rätt till

äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i

gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin

talan inom sex månader efter erhållen kunskap om

gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks,

eller vare förlustig sin rätt.

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken;

given Stockholms slott den 18 juni 1937.

Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges,

Götes och Vendes Konung, göre

veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att

11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

11 §.

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller

svårare straff eller till internering i säkerhetsanstalt,

äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete på viss tid

understigande tre år, dock minst sex månader, eller till

förvaring i säkerhetsanstalt eller till fängelse eller

tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken

äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till

vad den dömde låtit komma sig till last och övriga

omständigheten skillnad må ske. Samma lag vare, om

ena maken varder av utländsk domstol dömd till

frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund

vill skiljas.

IV. Om kontroll över fosterbarnsvård.

Inledande bestämmelser.

49 §•

1 mom. Barn under sexton år, som mot ersättning

fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad

förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet,

benämnes i denna lag fosterbarn och står under

barnavårdsnämndens tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta

kapitel. Detsamma gäller, även om ersättning ej utgår,

barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, äger barnavårdsnämnden eller, i brådskande

fall, dess ordförande besluta, att barn under sexton år,

vilket vistas hos annan än föräldrarna eller förmyndare,

som ovan sägs, men ej är jämlikt 1 mom, att hänföra

till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom sådant;

och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är

stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas

av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa

sammanträde hos nämnden, som prövar, huruvida

beslutet skall äga bestånd.

3 mom. I denna lag förstås med

fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits,

samt

barnafostrare: den, som i fosterhem mottagit

fosterbarn, och, då fråga är om anstalt, dennas föreståndare.

50 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å

a) elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt,

b) barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller

vanföra, samt

c) av kommunens barnavårdsnämnd

omhändertaget barn, som vistas inom kommunen.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.

51 §•

1 mom. Om mottagandet av fosterbarn åligger det

barnafostraren att göra anmälan hos

barnavårdsnämnden.

Anmälan skall göras i stad eller köping med egen

kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes

inom åtta dagar efter fosterbarnets mottagande samt

innefatta uppgift om

a) barnafostrares namn och adress ävensom, då

bainet mottagits i barnhem, dettas benämning samt

b) dens namn och adress, som överlämnat barnet.

Vid anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger,

skall företes utdrag av födelse- och dopbok eller

åldersbetyg rörande barnet samt lämnas redogörelse för de

villkor, under vilka barnet mottagits, och de

förhållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömande av

fosterhemmets eller barnhemmets lämplighet.

Anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och

må ske, utom hos nämnden, även hos de i 17 § första

stycket omförmälda personer.

2 mom. Då fosterhem eller barnhem flyttas till

annan lägenhet inom kommunen, åligger det

barnafostraren att därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden

inom den tid, som i 1 mom. sägs.

3 mom. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan

kommun, är barnafostraren skyldig att hos dess nämnd

göra anmälan i enlighet med vad i 1 mom. sägs.

Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen

göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden i

av-flyttningskommunen med uppgift om den kommun, till

vilken flyttning kommer att äga rum.

4 mom. Har fosterbarn avlidit eller har

barnafostraren lämnat detsamma från sig, skall han hos

barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad eller köping

med egen kommunalförvaltning inom två dagar och

annorstädes inom fyra dagar, efter det barnet avlidit

eller bortlämnats. Vid anmälan att fosterbarn

överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes namn

och adress.

Tillsyn.

52 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att

fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och

uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda

vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig

uppmärksamhet skall ägnas åt vården av späda fosterbarn.

Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i

behov därav, erforderliga föreskrifter rörande barns

vård och uppfostran.

53 §.

Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om

fosterbarns mottagande i fosterhem eller barnhem, har

nämnden att, såframt den icke redan äger noggrann

kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa

undersökning angående dess beskaffenhet.

Även eljest har nämnden att, i den mån så prövas

påkallat, låta verkställa undersökning av

förhållandena i fosterhem och barnhem.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

54 §•

Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med

hänsyn till barnafostrarens personliga egenskaper eller

förhållanden i övrigt icke hos honom erhåller

tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom

lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Då

omständigheterna i det särskilda fallet giva anledning

därrill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren skall

anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran

inrättad anstalt eller ock att barnet skall hållas till av

nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

55 §.

Prövar mämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara

gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits, utan att

rättelse vunnits, skall nämnden förelägga

barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna

barnet från sig till den, som är skyldig att taga vård

om detsamma. Befinnes ej detta lämpligt, eller kan

barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet,

till dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av

barnafostraren avlämnas, har barnavårdsnämnden att

omhändertaga barnet och därmed förfara såsom med barn,

som omhändertagits för samhällsvård.

Då fosterbarn, vilket mottagits i fosterhem, icke

uppnått ett års ålder och barnafostraren redan för vård

omhänderhar två sådana fosterbarn, bör nämnden

jämväl förfara på sätt i nästföregående stycke är

stadgat; dock äger nämnden härvid göra undantag, då

särskild anledning därtill förekommer.

I avseende å behandlingen av ärende angående barns

omhändertagande jämlikt denna § skall vad i 31 § är

stadgat om omhändertagande för samhällsvård äga

motsvarande tillämpning.

Då åtgärd vidtagits enligt denna §, åligger det

nämnden att härom ofördröjligen underrätta den, som är

skyldig att taga vård om barnet.

56 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd,

som i 55 § sägs, äger nämnden tillika, om skäl därtill

föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare

mottaga fosterbarn.

Sådant förbud må ock, utan att åtgärd enligt 55 §

vidtagits, meddelas person, som kan antagas hava för

avsikt att mottaga fosterbarn, om med hänsyn till hans

personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt fara

föreligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla

tillfredsställande vård och uppfostran

Befinnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas

komma att begagnas såsom fosterhem, vara

hälsovådlig, må förbud kunna av barnavårdsnämnden utfärdas

mot fosterbarns mottagande i denna lägenhet,

2 mom. Förbud för viss person att mottaga

fosterbarn fortfar att gälla även om den, som förbudet gäller

flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd,

som meddelat förbudet, skall, då den erhåller

kännedom om avflyttning, ofördröjligen lämna

barnavårdsnämnden i den kommun, dit inflyttningen uppgivits

skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om

förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan

underrättelse, skall ock, där den person, förbudet gäller,

ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet

underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.

3 mom. Förbud, som i denna § avses, må av

barnavårdsnämnden återkallas, när förhållandena giva

anledning därtill. Har den, som förbjudits mottaga

fosterbarn, flyttat till annan kommun, ankommer på

barnavårdsnämnden i denna kommun att besluta om

återkallelse av förbudet.

57 §•

Underlåter den, som är anmälningsskyldig enligt

51 §, att göra föreskriven anmälan, må

barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna därtill

föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § ävensom meddela

förbud för honom att mottaga fosterbarn.

58 §•

Finner barnavårdsnämnden, att barn, som

överlämnats till fosterhem inom kommunen av

barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhållit tillfredsställande

vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar

menlig inverkan på andra barn, skall underrättelse

härom ofördröjligen meddelas den nämnd, som

överlämnat barnet till fosterhemmet.

Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan,

må barnavårdsnämnden antingen själv vidtaga åtgärd,

som för varje fall är i denna lag stadgad, eller ock om

förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen för åtgärd,

som ankommer på denna myndighet.

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

59 §•

1 mom. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem

icke är med hänsyn till belägenhet, utrymme och

utrustning så beskaffat, att där intagna fosterbarn kunna

erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, eller att

hemmet icke står under sådan ledning eller har sådan

personal, att trygghet vinnes för dess ändamålsenliga

skötsel, eller har barnafostraren åsidosatt honom

jämlikt 51 § åliggande anmälningsskyldighet, bör nämnden

genom lämpliga föreställningar hos hemmets

innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes, söka

åstadkomma rättelse.

Åtgärd, som nu är sagd, bör jämväl av nämnden

vidtagas, då i barnhem vårdas flera än två fosterbarn

under ett års ålder; dock äger nämnden, då fullt

betryggande anordningar vidtagits, tillåta att flera än

två sådana barn vårdas i hemmet.

2 mom. Leder åtgärd, som avses i 1 mom., ej till

åsyftad verkan eller drives barnhem i fall, som avses

i 41 § 2 eller 3 mom., utan tillstånd eller finner

nämnden, att meddelat tillstånd bör återkallas, har nämnden

att anmäla saken hos länsstyrelsen. Råda i

barnhemmet sådana missförhållanden att där intagna

fosterbarn icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva

i hemmet, till dess länsstyrelsen hinner besluta i

ärendet, har barnavårdsnämnden att omedelbart

omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn,

som omhändertagits för samhällsvård.

I avseende å behandlingen av ärende angående barns

omhändertagande jämlikt detta moment skall i vad

31 § är stadgat om omhändertagande för samhällsvård

äga motsvarande tillämpning. (1931).

3 mom. Bestämmelserna i 58 § äga motsvarande

tillämpning beträffande barnhem.

4 mom. Vad i denna § är stadgat om barnhem

gäller även annan anstalt, där fosterbarn är intaget.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

60 §.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd

prövas hava vidtagit fullt betryggande anordningar för

tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats till

fosterhem eiler barnhem utom vederbörande kommun,

medgiva befrielse tills vidare under högst tio år, i den

mån så prövas lämpligt, från tillämpningen av

bestämmelserna i detta kapitel, såvitt angår dylika barn. I

sammanhang härmed må jämväl meddelas befrielse

från anmälningsskyldighet enligt 34 § 3 mom. och 35 §

1 mom.

2 mom. Dylikt medgivande må ock, där enahanda

anordningar prövas vara träffade, av Konungen

meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som är försedd

med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å

barn, som tillhöra anstalten.

3 mom. I fråga om annan barnavårdsanstalt än i

2 mom. sägs må länsstyrelsen, efter vederbörande

tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande, tills vidare

medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från

tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel.

Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för

detsamma uppställas de villkor, som prövas erforderliga.

4 mom. Befrielse, som i 3 mom. avses, må även,

då synnerliga skäl därtill föreligga, medgivas

beträffande fosterhem; dock att befrielse ej må medgivas från

anmälningsskyldighet, varom stadgas i 51 §. Beslut

om befrielse meddelas av barnavårdsnämnden.

Tjänsteläkares hörande erfordras ej.

V. Lag om barn utom äktenskap.

Om barnets namn.

1 §.

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn.

Är modern gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller

barnet det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift.

Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make må

giva barnet sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn

erfordras samtycke av den, som har vårdnaden om

barnet, där detta är under tjugoett år, och av barnet självt,

om det fyllt aderton år.

Är barnet trolovningsbarn, äge den, som har

vårdnaden om barnet, eller barnet självt, om det fyllt tjugoett

år bestämma, att det skall bära faderns namn. Har

barnet fyllt aderton år, må ej den, som har vårdnaden,

utan dess samtycke träffa bestämmelse, som nu är sagd.

Med trolovningsbarn förstås barn, som är avlat i

trolovning, eller vars föräldrar efter dess avlelse ingått

trolovning med varandra; och skall, ändå att vid

trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade,

att äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera

var gift med annan, barnet anses såsom

trolovningsbarn, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.

Om vårdnad.

2 §.

Modern have vårdnaden om barnet, tills det fyllt

tjugoett år eller ingått äktenskap.

Äro föräldrarna ense, att fadern skall träda i moderns

ställe, varde han, på anmälan, av rätten förordnad att

övertaga vårdnaden om barnet, om han därtill är lämplig.

Finnes modern ej vara lämplig förese barnet, eller dör

hon, skall rätten överflytta vårdnaden å fadern eller

särskilt förordnad förmyndare. Uppkommer fråga härom,

och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten att, för

tiden intill dess slutligt utslag meddelas, förordna om

vårdnaden, efter vad som finnes skäligt. Har å landet

frågan ej förevarit vid rätten, äge domaren meddela

förordnande, efter vad nu är sagt. Beträffande

förordnande, som sålunda meddelas av rätten eller domaren,

samt slutligt utslag, varigenom överflyttning av

vårdnaden skett, skall i övrigt vad nedan i 28 § andra stycket,

29 § andra och tredje styckena, 30 § samt 31 § andra

stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Har modern vårdnaden om barnet, äge hon, ändå att

hon på grund av sin ålder är omyndig, för barnet föra

talan, som i 21 eller 34 § sägs, så ock efter vad i 9 eller

11 § föreskrivits sluta avtal om underhåll.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet,

må ej betagas tillfälle till umgänge med det, med mindre

särskilda omständigheter därtill föranleda. Nöjes

fadern eller modern ej åt vad härutinnan bestämmes av

den, som har vårdnaden, skilje rätten dem emellan.

Om underhållsskyldighet.

3 §.

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och

uppfostran, efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor

må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej

förr än barnet fyllt sexton år; ej heller senare än det

fyllt aderton år, där ej barnets anlag och

omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla

fortsatt utbildning.

4 §.

I kostnaden för barnets underhåll tage en var

föräldrarna del efter sin förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet,

skall betala underhållsbidrag.

5 §.

Fadern vare skyldig att, efter ty med hänsyn till hans

och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till

hennes underhlåll under sex veckor före och sex veckor efter

nedkomsten. Vid beräknande av detta

underhållsbidrag skall hänsya tagas jämväl till de särskilda

kostnader, som orsakas av förlossningen. Medför havandeskap

eller amning eller annan vård om barnet avsevärt hinder

i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager hon sig

sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må

fadern kunna förpliktas att bidraga till hennes underhåll

under längre tid än nu sagts; dock högst under fyra

månader före och nio månader efter nedkomsten.

6 §

Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 3 §

upphört, i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd

att själv försörja sig, vare föräldrarna i mån av förmåga

skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot

fader eller moder, som av sjukdom eller annan dylik

orsak är ur stånd att själv försörja sig.

7 §.

Underhållsbidrag må bestämmas till olika belopp för

särskilda delar av underhållstiden.

8 §.

Betalning av underhållsbidrag skall, där ej på grund

av särskilda omständigheter annorlunda bestämmes,

erläggas i förskott för kalendermånad.

Förskottsbetalning utöver vad nu stadgas eller särskilt blivit

bestämd medför ej befrielse att gälda underhållsbidrag

för den tid, sådan betalning avser.

9 §.

Avtal om underhållsbidrag till fullgörande för

framtiden av underhållsskyldighet enligt 3 eller % § skall

slutas genom skriftlig, av två personer bevittnad

handling och godkännas av barnavårdsmannen eller, om

sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Innefattar

avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva visst

belopp en gång för alla, erfordras i varje fall

godkännande av barnavårdsnämnden. Avtal, som nu är sagt,

må slutas jemväl före barnets födelse.

Har avtal, som avses i första stycket, träffats i annan

ordning än där sägs, eller har avtal träffats angående

fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet,

varom i 6 § sägs, vare det ej hinder för den

underhållsberättigade att utfå det underhåll, som enligt lag

tillkommer honom.

10 §.

Belopp, som underhållsskyldig genom avtal, varom i

9 § första stycket sägs, åtagit sig att till barnets

underhåll utgiva en gång för alla, skall betalas till

barnavårdsnämnden; och skall därför genom nämndens försorg

hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt

försäkringsbolag åt barnet inköpas en livränta, lämpad efter de

för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej

enligt avtalet hinder möter för sådant inköp eller

nämnden eljest finner, att beloppet må på annat

lämpligt sätt användas för barnets underhåll.

11 §.

Dör fadern, och barnet ej, efter vad i 12 § sägs, har

arvsrätt efter honom, skall det belopp, som erfordras till

fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet

emot barnet och modern, före arvs- och

testamentslotter av behållningen i boet; dock att barnet icke

härigenom må erhålla större del därav än det skulle

hava bekommit, om det varit av äktenskaplig börd.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma

barnet gälle vad i 9 § är stadgat för det fall att fadern

åtager sig att till barnets underhåll utgiva visst belopp en

gång för alla; och vare i fråga om avtal angående vad

som skall tillkomma modern lag, som i 9 § sägs.

Med belopp, som tillfaller barnet, skall förfaras på

sätt i 10 § är föreskrivet.

Om arvsrätt.

12 §.

Barnet tage arv efter modern och mödernefränder och

ärves av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

Är barnet trolovningsbarn, tage barnet arv efter

fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av

äktenskaplig börd. I annat fall njute barnet och fadern

ej arvsrätt efter varandra.

Mellan barnet och dess fädernefränder äge ej arvsrätt

rum.

Om barnavårdsman.

13 §.

För varje barn utom äktenskap skall, efter vad nedan

sägs, förordnas en barnavårdsman, som har att bistå

modern med råd och upplysningar samt tillse, att

barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt

åligger det barnavårdsmannen sörja för, att åtgärder

ofördröjligen vidtagas för fastställande av barnets börd

samt tillförsäkrande av underhåll åt barnet, biträda

med indrivande och tillhandahållande av

underhållsbidrag, samt, när skäl därtill är, göra anmälan om

förordnande av förmyndare för barnet.

Barnavårdsmannen äge att själv eller genom ombud

föra talan för barnet rörande faderskap, underhåll och

förmyndareskap ävensom barnets förklarande för

trolovningsbarn samt vare berättigad att anlita

polismyndigheten för underhållsskyldigs efterforskande eller

hörande och för verkställande av delgivningar.

14 §.

Kvinna, som är havande med barn utom äktenskap,

bör senast tre månader före den väntade nedkomsten

anmäla sitt tillstånd för ledamot av

barnavårdsnämnden i den församling, där hon vistas, eller annan, som av

nämnden erhållit uppdrag att mottaga dylika

anmälningar; ock har den, till vilken anmälningen gjorts, att

genast underrätta nämnden därom. Är kvinnan

kyrkobokförd i annan församling, har nämnden att om

anmälningen genast underrätta barnavårdsnämnden

därstädes. Det åligger kvinnans föräldrar, husbondfolk och

andra i liknande ställning att erinra henne om

angelägenheten därav att anmälan, som nu sagts, bliver gjord.

Barnavårdsnämnden i den församling, där kvinnan

är kyrkobokförd, eller, om hon ej är i riket

kyrkobokförd, där hon vistas, har att, när anmälan, som i första

stycket sägs, inkommit eller nämnden erhållit

kännedom att barn utom äktenskap blivit fött, till

barnavårdsman för barnet förordna därtill lämplig man eller

kvinna.

15 §.

Uppdraget att vara barnavårdsman upphöre, när

barnet fyllt aderton år. Visar sig i annat fall, att behov

av barnavårdsman ej längre finnes, må

barnavårdsnämnden entlediga barnavårdsmannen utan att

förordna ny sådan.

16 §.

Barnavårdsnämnden har att utöva tillsyn å

barnavårdsmannens verksamhet samt må, när anledning

därtill förefinnes, entlediga honom och förordna ny

barnavårdsman.

Finner barnavårdsnämnden med hänsyn till moderns

eller barnets vistelseort tillsynen böra överflyttas å

annan barnavårdsnämnd, meddele beslut därom och

give det ofördröjligen tillkänna för såväl den andre

barnavårdsnämnden som barnavårdsmannen.

17 §.

I den ordning, som gäller i fråga om beviljande av

medel för barnavårdsnämnds verksamhet, må beslutas

anställande genom barnavårdsnämnden av erforderligt

antal personer att, efter nämndens för varje särskilt fall

meddelade uppdrag, tjänstgöra såsom barnavårdsmän

så ock anvisas medel för ersättning åt barnavårdsmän.

18 §.

Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet

och tillsynen därå meddelas av Konungen.

19 §•

Över barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i

denna lag, må klagan föras genom besvär hos

Konungens befallningshavande sist å trettionde dagen från det

klagande erhöll del av beslutet.

I Konungens befallningshavandes beslut må ändring

sökas hos konungen i vederbörande statsdepartement

i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är

stadgad.

Barnavårdsnämndens eller Konungens

befallningshavandes beslut lände, utan hinder av klagan, till

efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.

Om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.

20 §.

Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna i

församling där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat

vittnes närvaro inför kronofogde, länsman eller

notarius publius, eller genom avtal, som i 9 § första

stycket sägs, erkänt sig vara fader till barnet, och har

erkännandet på enahanda sätt vitsordats av modern,

vare det erkännande gällande, där ej visas att han

ej är barnets fader. Är modern död, eller är hon

sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet

för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas

av barnets förmyndare eller av barnet självt, om det är

myndigt.

Erkännes, på sätt nu är sagt, att föräldrarna vid

barnets avlelse voro trolovade med varandra eller att de

efter avlelsen ingått trolovning med varandra, vare ock

det erkännande gällande, där det ej visas vara oriktigt.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

21 §.

Talan om faderskap och om skyldighet för fadern att

giva underhåll åt barnet eller modern så ock om

barnets förklarande för trolovningsbarn skall

anhängiggöras genom stämning å mannen till rätten i den ort,

där han bör svara i tvistemål, som röra hans person.

Vill käranden hellre stämma till rätten i den ort, där

lägersmålet skett, vare ock det tillåtet.

Talan må väckas redan före barnets födelse, men

må icke före födelsen slutligen prövas.

22 §.

Äger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har

upplysning ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig,

må stämningen delgivas på sätt i 11 kap. 9 § andra

stycket rättegångsbalken sägs, ändå att fall ej är för

handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med

bestämmelserna i tredje och fjärde styckena av sagda

paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

Rätten må, där part det begär, förordna att målet

skall handläggas inom stängda dörrar.

24 §.

Varder målet enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken

företaget till avgörande, ändå att svaranden uteblivit,

skall vad för sådant fall är stadgat om återvinning ej

äga tillämpning.

25 §.

Rätten skall tillse, att en var, som äger att för

barnet föra talan, erhåller tillfälle att yttra sig i målet,

samt sörja I för fullständig utredning, särskilt

beträffande den tid, då uppgivet samlag ägt rum, och de

omständigheter, som kunna vara av betydelse för

bedömande, huruvida barnet kan vara avlat vid det

samlag; och äger rätten för utrednings vinnande införskaffa

erforderlig bevisning. Ej vare rätten bunden av parts

erkännande. Ed må ej bjudas.

Har rättan förordnat, att part skall personligen

inställa sig, och kommer han ej, varde, där så finnes

lämpligt, till rätten hämtad.

Erfordraá upplysning angående omständighet, vars

bedömande förutsätter medicinsk sakkunskap, infordre

rätten yttrande av sakkunnig.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad

såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, skall

beträffande ersättning av allmänna medel för

inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga

delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Varder utrett, att svaranden haft samlag med

modern å tid, då barnet kan hava avlats, skall han anses

såsom fader, där ej uppenbart är, att barnet ej avlats

vid det samlag.

27 §.

Förekommer anledning därtill att svaranden haft

samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats,

äge rätten förelägga antingen modern att med ed

bekräfta eller svaranden att med ed förneka, att sådant

samlag ägt rum. Föreläggandet skall givas den, åt

vilken med hänsyn till samtliga omständigheter i målet

eden finnes kunna med största trygghet anförtros.

I beslut om edgång utsätter rätten viss tid, som eden

skall avse.

Vad i rättegångsbalken sägs om värjemålsed skall

i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om

ed, som förelägges modern.

28 §.

Kan utslag ej omedelbart givas, men är tvist

allenast om beloppet av underhållsbidrag, eller föreligga

sannolika skäl till antagande att svaranden är

bidragsskyldig, äge rätten på yrkande av käranden förordna,

att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till

dess rätten meddelar slutligt utslag.

Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.

29 §.

Är å landet stämning uttagen, men har målet ännu

ej förevarit vid rätten, äge på ansökan av käranden,

där denne förebringar sannolika skäl till antagande att

svaranden är bidragsskyldig, domaren förordna, att

svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess

rätten meddelar slutligt utslag.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas

svaranden att yttra sig över ansökningen.

Har förordnande meddelats, tage rätten vid första

rättegångstillfället i målet under omprövning,

huruvida förordnandet skall äga bestånd. Det kan jämväl

därefter när som helst av rätten återkallas.

30 §.

Förordnande, som i 28 eller 29 § sägs, gånge i

verkställighet lika som laga kraft ägande dom. Slutligt

utslag, varigenom rätten ådömt svaranden

bidragsskyldighet, gånge på enahanda sätt i verkställighet,

där ej rätten annorlunda förordnat.

31 §.

Klagan över rättens slutliga utslag föres genom besvär.

Är part missnöjd med rättens förordnande, varom

i 28 § förmäles, eller beslut, varigenom förordnande

enligt 29 § förklarats skola äga bestånd, skall särskild

klagan däröver föras. Har domaren meddelat

förordnande enligt 29 §, må klagan föras hos hovrätten; och

varde tiden för besvärs anförande räknad från det

klagande erhöll del av beslutet, över hovrättens

beslut i fråga, som i detta stycke avses, må klagan ej

föras.

32 §.

Har svaranden, efter det han på grund av

förordnande, som i 28 eller 29 § sägs, eller slutligt utslag,

som ej vunnit laga kraft, betalat underhållsbidrag,

genom laga kraft ägande dom icke funnits vara

underhållsskyldig, må han dock ej av den, som mottagit

underhållsbidraget, söka åter vad han utgivit men äge

av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp

jämte ränta efter sex för hundra om året från

betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma under prövning,

inom ett år från det domen vunnit laga kraft ingivas

till Konungens befallningshavande i det län, där målet

avgjordes av underrätt.

Vad av allmänna medel utgivits skall stanna å

statsverket, där ej Konungens befallningsbavande på grund

av särskilda omständigheter finner skäligt förordna,

att staten skall söka sitt åter av den, som mottagit

underhållsbidraget. Talan om återbekommande av

vad sålunda utgivits må ej anhängiggöras senare än

ett år från det utbetalningen ägde rum.

I Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som

avses i denna paragraf, må ändring sökas hos Konungen

i vederbörande statsdepartement i den ordning, som

för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

33 §.

Har, efter det underhållsbidrag blivit genom avtal

eller dom fastställt, väsentlig ändring inträtt i de

förhållanden, som därvid voro avgörande, må talan om

skälig jämkning i vad sålunda fastställts efter stämning

föras vid domstol. Är underhållsbidrag till barn

enligt 3 § fastställt att utgå till dess barnet nått viss

ålder, vare det ej hinder att göra gällande rätt för

barnet att utfå underhållsbidrag för tid, som därefter

infaller, ändå att fall ej är för handen, som nyss är sagt.

Talan, som avses i första stycket, må ej föras i fråga

om avtal, varigenom underhållsskyldig åtagit sig att

till barnets underhåll enligt 3 § utgiva visst belopp en

gång för alla.

34 §.

Är den, som uppgives vara fader till barnet, död, må

efter stämning å hans arvingar vid den domstol, som

har att upptaga tvist om arv efter honom, föras talan

om barnets och moderns rätt; och skall i fråga om

sådan talan vad ovan stadgats om talan mot mannen i

tillämpliga! delar lända till efterrättelse.

35 §.

Talan om barnets förklarande för trolovningsbarn

skall vid äventyr av sådan talans förlust anhängiggöras

inom två år från barnets födelse. Har hinder mött för

talans anställande inom tid, som nu sagts, må dock,

där den uppgivne fadern ej är död, talan anhängiggöras

inom ett år efter det hindret upphörde.

övergångsbestämmelser.

36 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Genom denna lag upphävas:

8 kap. 7 och 8 §§ ärvdabalken;

lagen den 17 mars 1905 om oàkta barns arvsrätt

efter moder och mödernefränder:

kungl. brevet den 17 oktober 1778 angående några

författningar till förekommande av barnamord;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild

författning stridande mot denna lags bestämmelser.

37 §.

Denna lag skall, med nedan nämnda undantag, i

tilllämpliga delar lända till efterrättelse jämväl beträffande

1) barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd

trätt i kraft och som på grund av dessförinnan

gällande lag är att anse såsom oäkta; och

2) barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd

trätt i kraft och som på grund av dessförinnan

gällande lag är att anse såsom äkta, ehuru föräldrarna ej

blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap,

så ock barn, som födes efter det lagen om äktenskaplig

börd trätt i kraft och som på grund av

övergångsbestämmelsen till samma lag äger äktenskaplig börd,

ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom

äktenskap.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före

denna lags trädande i kraft skall bedömas efter äldre lag.

För barn, som fötts innan lagen trätt i kraft, skall

barnavårdsman icke förordnas, med mindre

framställning därom göres av barnets moder eller

barnavårdsnämnden av särskild anledning finner skäligt meddela

sådant förordnande.

I fråga om barn, som i 1) avses gälle angående

bevakning av dess rätt till arv efter moder och

mödernefränder vad i sådant hänseende finnes stadgat i lagen

den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter moder

och mödernefränder.

Den nya lagens bestämmelser om barnets namn och

om arvsrätt skola ej äga tillämpning angående barn,

som i 2) avses.

VI.

Lag

ang. blodundersökning i mål om barn utom äktenskapet.

Yrkar i mål om faderskap till barn utom äktenskap

den som uppgives vara fader till barnet, att

undersökning skall ske för utrönande huruvida det med hänsyn

till hans samt moderns och barnets

blodgruppsegenskaper får anses uteslutet att barnet avlats av honom, äge

rätten, där ej modern frivilligt medverkar till

åstadkommande av undersökningen, vid vite förelägga henne

att med intyg av läkare visa, att å henne samt å

barnet, så framt det står under moderns vårdnad, tagits

för ändamålet erforderliga blodprov. Har annan

vårdnaden om barnet, skall föreläggandet givas denne, såvitt

angår blodprov från barnet.

Ej må föreläggande enligt 1 § meddelas, såframt

anledning saknas därtill, att den uppgivne fadern haft

samlag med barnets moder å tid då det kan hava

avlats, eller av utredningen framgår att han ej kan vara

fader till barnet.

3 §.

Vid föreläggande skall, på därom framställt yrkande,

fästas villkor att den uppgivne fadern i god tid till

den, vilken föreläggandet gäller, eller ock till

barnavårdsmannen erlägger ett belopp motsvarande den

gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd

läkare äger för den avsedda åtgärden betinga sig. Skall

gottgörelsen gäldas av allmänna medel, äge vad nu

sagt ej tillämpning.

4 §.

Läkare, som i anledning av föreläggande anlitas för

tagande av blodprov, har att därvid samt i fråga om

de tagna provens insändande till sakkunnig för

undersökning ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som

meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill förordnar.

VII.

Om moderskapspenning;

given Stockholms slott den 11 juni 1937.

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, Riksdagens skrivelse 1937: 262. funnit gott

förordna som följer:

Moderskapspenning enligt denna förordning skall av

statsmedel utgå med ett belopp av sjuttiofem kronor

till kvinna, som till lindrande av de med barnsbörd

förenade kostnader är i behov därav.

2 §.

Moderskaþspenning lämnas endast till kvinna, som

författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket och

som är svensk medborgare; dock äger Konungen,

under förutsättning av ömsesidighet, ingå

överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola

i avseende å tillämpning av denna förordning likställas

med svenskt medborgare.

Rätt till moderskapspenning tillkommer icke kvinna,

vilken är intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig

anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän

uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för

sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt

sjuka, och ej heller kvinna, som av fattigvården

mottagits till stadigvarande försörjning.

Ej heller äger kvinna rätt till moderskapspenning vid

barnsbörd, som berättigar henne till moderskapshjälp

från erkänd sjukkassa.

3 §.

Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda

omständigheter till annat föranleda, anses föreligga,

om för kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever

med sin man, för makarna tillsammans vid senaste

taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till

minst tre tusen kronor,

Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre

än nu sagts men äro med hänsyn till ändrade

förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt ömmande,

må ock behov av moderskapspenning anses vara för

handen.

4 §.

Rätten till moderskapspenning prövas och

moderskapspenning utbetalas av centralsjukkassan för den

ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan

äger överenskomma med lokalsjukkassa, att denna skall

för centralsjukkassans räkning handhava uppgift, som

nu sagts, såvitt angår kvinnor bosatta inom

lokalsjukkassans verksamhetsområde.

Ersättning för utgivna moderskapspenningar äger

centralsjukkassan att månadsvis utbekomma av

tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

5 §.

Kvinna, som vill komma i åtnjutande av

moderskapspenning, bör själv eller genom annan göra

ansökan därom i god tid före barnsbörden. Göres ansökan

senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, må den

icke upptagas till prövning.

6 §.

Då ansökan om moderskapspenning inkommit till

behörig sjukkassa, skall denna lämna kvinnan anvisning

för erhållande av råd och upplysningar rörande vad

hon har att iakttaga med avseende å dels egen vård

under havandeskapet, i samband med förlossningen och

under tiden därefter, dels ock barnets skötsel. Där

kvinnan önskar erhålla vård å förlossningsanstalt och

sådan vård anses böra komma i fråga, skall kassan

söka förhjälpa henne till erhållande därav.

Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa

utredning rörande omständigheter av betydelse för

bedömande av kvinnans rätt till moderskapspenning.

Har kvinnan genom intyg av läkare eller barnmorska

gjort sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet

än i sjunde månaden, må, därest i övrigt kvinnan

befinnes äga rätt till moderskapspenning, såsom

förskott å denna ett belopp av fyrtio kronor omedelbart

utbetalas. Eljest må moderskapspenning ej utbetalas,

förrän till sjukkassan inkommit intyg, utfärdat av

läkare, barnmorska eller annan känd och trovärdig

person, att kvinnan fött barn.

Intyg, som i föregående stycke sägs, skall tillika

innehålla uppgift om kvinnans fullständiga namn och

boningsort samt, i förekommande fall, om dagen för

nedkomsten.

7 §.

Där kvinna erhåller vård å förlossningsanstalt, skall

sjukkassa av henne tillkommande moderskapspenning

innehålla belopp, som motsvarar enligt fastställd taxa

utgående ersättning för vården. Innehållet belopp skall

på begäran tillhandahållas anstalten. Styrker kvinnan,

att ersättningen guldits, må hon utbekomma beloppet.

8 §.

Rätt till moderskapspenning kan ej överlåtas och må

förty icke tagas i mät för gäld.

9 §.

Närmare föreskrifter angående ordningen för

ansökan samt för utbetalning av moderskapspenning så ock

beträffande tillämpningen i övrigt av denna förordning

meddelas av Konungen eller efter Konungens

bemyndigande av tillsyningsmyndigheten för erkända

sjukkassor, som därvid i den omfattning Konungen

bestämmer skall samråda med medicinalstyrelsen.

10 §.

I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande

moderskapspenning eller eljest rörande tillämpningen

av någon i denna förordning given bestämmelse må

frågan hänskjutas till tillsyningsmyndigheten för

erkända sjukkassor.

Tillsyningsmyndigheten äger, ändå att sådant

hänskjutande icke skett, till prövning upptaga ärende,

som i denna paragraf avses.

Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938,

från och med vilken dag förordningen den 26 juni 1931

(nr 281) om moderskapsunderstöd skall upphöra att

gälla; dock att, där barnsbörden inträffat före den 1

januari 1938, sistnämnda förordning fortfarande skall

äga tillämpning.

Ansökan om moderskapsunderstöd, som gjorts före

denna förordnings ikraftträdande, skall, där barnsbörden

inträffat efter ikraftträdandet, anses innefatta

ansökan om moderskapspenning.

VIII.

Om mödrahjälp;

given Stockholms slott den 11 juni 1937.

Kungl. Maj:t har, med riksdagen Riksdagens skrivelse 1937: 262., funnit gott

förordna som följer:

1 §.

Kvinna, som i anledning av havandeskap eller

barnsbörd är i uppenbart behov av understöd, må, där ej

nedan annorlunda stadgas, tillerkännas mödrahjälp av

statsmedel.

Mödrahjälp lämnas i den form, som för varje särskilt

fall finnes lämpligast, i en eller flera poster, dock högst

till ett sammanlagt värde av trehundra kronor.

Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp helt eller

delvis lämnas såsom räntefritt lån.

Mödrahjälp må ej avse tid, som infaller senare än

sex månader efter nedkomsten.

2 §.

Mödrahjälp lämnas endast till kvinna, som

författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket och som

är svensk medborgare; dock äger Konungen, under

förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse

med främmande stat, att dess medborgare skola i

avseende å tillämpning av denna förordning likställas

med svenska medborgare.

Mödrahjalp må icke lämnas till kvinna, vilken är

intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt,

å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän

uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för

sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt

sjuka, och ej heller till kvinna, som av fattigvården

mottagits till stadigvarande försörjning.

3 §.

För behandling av frågor rörande mödrahjalp skall i

varje lands†ingsområde och i varje stad, som icke

deltager i landsting, finnas en nämnd {mödrahjälpsnämnd),

bestående av en ordförande och två ledamöter.

Ordföranden jämte suppleant för honom samt en

ledamot jämte en suppleant för honom utses för två år i

sänder av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej

deltager i landsting, av stadsfullmäktige.

Ordföranden och ledamöterna åtnjuta ersättning

enligt grunder, som bestämmes av Kungl. Maj:t.

4 §.

Ansökan om mödrahjälp skall ingivas till

barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Är

kvinnan ogift, må ansökan göras av barnavårdsmannen.

Ingives ansökan senare än å sextionde dagen efter

barnsbörden, må den icke upptagas till prövning.

Vid ansökan skall fogas av läkare eller barnmorska

utfärdat intyg utvisande, antingen att kvinnan är

havande eller att hon fött barn. Intyg av sist angivet

innehåll må även vara utfärdat av annan känd och

trovärdig person samt skall innehålla uppgift om dagen

för nedkomsten.

5 §.

Det åliggier barnavårdsnämnden att snarast möjligt

till mödrahjälpsnämnden i orten avgiva yttrande över

ansökningen samt därvid översända handlingarna i

ärendet och, om skiljaktiga meningar förekommit,

utdrag av protokollet. Tillstyrkan av mödrahjälp skall

tillika innefatta förslag till lämpliga hjälpåtgärder.

6 §.

Sedan handlingarna inkommit till

mödrahjälpsnämnden, beslutar nämnden i ärendet. I beslut, varigenom

mödrahjälp beviljas, skall angivas vilka huvudsakliga

behov hjälpen avser att täcka.

Mödrahjälpsnämndens beslut skall, skriftligen

avfattat, ofördröjligen i två exemplar översändas till

barnavårdsnämndens ordförande, som har att snarast

möjligt därefter tillställa sökanden det ena exemplaret.

7 §.

Det åligger barnavårdsnämnden att verkställa beslut,

varigenom mödrahjälp beviljas, ävensom att vaka

över, att hjälpen kommer till användning i enlighet

med givna föreskrifter.

8 §.

Har mödrahjälp lämnats såsom lån, må, där så

finnes skäligt, den mödrahjälpsnämnd, som beviljat

hjälpen, medgiva uppskov med återbetalningen intill tio

år. På framställning av nämnden må Kungl. Maj:t,

då skäl därtill äro, medgiva befrielse från

återbetalningsskyldihet med avseende å hela återstående

lånebeloppet eller del därav.

9 §.

Rätt till1 mödrahjälp kan ej överlåtas och må förty

icke tagas i mät för gäld.

10 §.

Klagan över mödrahjälpsnämnds beslut i ärende

enligt denna förordning föres hos socialstyrelsen före

klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden

erhöll del av beslutet.

11 §.

Instruktion för mödrahjälpsnämnderna samt de

övriga föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Kungl. Maj:t.

*

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938;

dock att ordförandena och ledamöterna i

mödrahjälpsnämnderna jämte suppleanter för dem skola utses i så

god tid dessförinnan, att nämnderna kunna träda i

verksamhet från och med nämnda dag.

REGISTER

SAKREGISTER

Abnorma förlossningar .................. 217

Abnorm könsdrift ....................... 110

Allt liv från ett ägg .................. 22

Alstringsdriftens avtagande ............ 108

Användande av osäkra, otillräckliga och

förstörande metoder mot befruktning .... 73

Artificiell uppfödning ................ 224

Barnantalets begränsning ...... 72, 129, 132,

157, 159, 165

Barndomens vård ........................ 253

Barnen och hemmet ...................... 134

Barnets skyddande för hemliga laster ... 256

Barnlösa äktenskap ........... 128, 130, 136

Befruktning ........................ 24, 106

Behovet av vila och förströelse .... 44, 122

Betydelsen av de två första levnadsåren 254

Bibelns lära om äktenskapet ............ 48

Brister och svagheter hos makarna ...... 85

Bruden ................................. 103

Brutala och godtyckliga äkta män ....... 108

Bröllopsnatten ............... 106, 114, 152

Bör könsdriften undertryckas? ....... 14, 15

De första omsorgerna om det nyfödda

barnet ................................. 218

Den blivande modern .................... 173

Den bästa äktenskapsåldern ............ 139

Den manliga sädesvätskan ............ 22, 24

Den religiösa och moraliska känslan .... 53

Den unga hustrun och moderskapet ....... 126

Det mänskliga ägget ........... 22, 141, 201

Det äktenskapliga livets grundlagar .... 11

Dåliga lekkamraters inflytande ......... 257

Efterbörden ............................ 221

En hustrus martyrskap .................. 152

Ett ömtåligt ämne ...................... 5

Falska föreställningar om sexuallivet .. 59

Faran av okunnighet och falsk

blygsamhet ........... 5, 6, 112, 148, 257

Faran av äktenskap vid för tidig

eller för hög ålder ................... 139

Faran av sexuell omåttlighet .. 64, 117, 137

Faran vid för täta havandeskap ..... 72, 150

Fortplantningsläran ................... 22

Fortplantningsdriftens väsen och

betydelse ..................... 13, 14, 58

Fosterfördrivning ............ 140, 148, 153

Fosterlivets inflytande ................ 242

Fosterrörelser ......................... 207

Fostrets tillväxt och skydd ............ 205

Fostrets utseende under olika tider

av havandeskapet ....................... 208

Frambringande av önskade egenskaper hos

barnet ........ 169, 170, 175, 180, 188, 241

Framkallning av missfall 139, 142, 143, 145

Födelsemärken och andra

kroppslyten ....................... 244, 248

Följderna av sexuella utsvävningar 78, 110,

117, 137

Förlossningen ..................... 132, 213

Förnedrande förhållanden i

äktenskapet ............................ 117

Förändringar i ägget efter inträdd

befruktning ............................ 205

Förändringar i livmodern ............... 202

Föräldrars svar på barnens frågor ...... 257

Föräldrars plikter vid barnens

närmande till manbarhetsperioden ....... 260

Förutsättningarna för ett lyckligt

äktenskap ................. 42, 50, 118, 128

Havandeskapet ..................... 173, 205

Havandeskap mot hustruns vilja 108, 131, 153

Hemligheten med hemmets lycka ..... 123, 133

Hinder för befruktning ................. 87

Hur hemmens lycka fördärvas............. 39

Hur ofta kan sexuellt umgänge ske utan

skada? ................................. 77

Hur läkaren kan underlätta förlossningen 132

Hur barnantalet kan regleras 160, 163, 165, 167

Hur barnets karaktär danas ................ 253

Hustruskap före moderskap ................. 173

Hycklad kärlek ............................ 45

Hymen, »mödomshinnan» ..................... 119

Intellektuella och moraliska

olikheter ...................... 20, 21, 28, 30

Kallsinniga kvinnor ................... 46, 89

Klubben och hemlivet ............. 41, 104, 106

Konsten att bevara kärleken .............. 40

Kroppsliga olikheter mellan könen ..... 18, 21

Kroppens skötsel ................ 111, 259, 263

Krämpor under havandeskapet .......... 180, 181

Kvinnans arbetsbörda i hemmet ............. 44

Kvinnans behöv av kärlek och uppmärksamhet 45

Kvinnor som sakna erotiska

böjelser och känslor ...................... 104

Kvinnor med lidelsefullt könsliv ..... 107, 137

Kvinnans förhållande till mannen

under grossessen ................ 176, 186, 271

Kvinnans 45-årsålder ...................... 108

Kärlekens underbara makt ............... 12, 68

Kärlek och könsdrift...................... 15

Kärleken till hemmet ..................... 39

Kärlekens vrångbilder .................... 69

Könsdrift, förnuft och sedlighet ......... 15

Könssjukdomar som orsak till ofruktsamhet 138

Livslyckan och hemmet .................... 122

Läkares rád och omdömen om

medel mot befruktning ................ 160, 165

Mannens och kvinnans könsdrift ........... 34

Mannen och hemmet ........................ 38

Mannens förhållande under

grossessea ...................... 176, 186, 188

Makar som ej passa för varandra ........... 206

Medel mot för stark könsdrift ............. 111

Medel som uppegga könsdriften ............. 80

Missfall ................... 139, 147, 186, 189

Moderas sinnesstämning under

havandeskapet och dess inverkan

pá barnet ............................ 145, 152

Moderkakan, placenta ............ 204, 208, 216

Moderns vård efter förlossningen .......... 222

Naturens ändamålsenlighet ............. 34, 192

När man och hustru söka nöje och

förströelse utanför hemmet ............. 42, 43

När sexuell afhållsamhet i

äktenskapet är nödvandig ......... 66, 176, 189

När barnet är »ovälkommet» ................ 146

När barnantalet bör begränsas ............. 159

När barnet är fött ........................ 228

Ofruktsamhet och dess orsaker ........ 137, 147

Ofruktsamhetens behandling ................ 139

Olikheter mellan könen ......... 17, 25, 26. 35

Olikheter i könsdriften hos man

och kvinna ...................... 104, 107, 108

Olika teorier angående

förutbestämmande av barnets kön ...... 249, 254

Om skilda bäddar och skilda

sovrum .................................. 81

Onödiga sexuella farhågor ............... 89

Orsaker till kvinnans kallsinnighet ..... 106

Otrohet i äktenskapet ................... 92

Ovärdiga man i äktenskapet .............. 47

Pubertetstiden .......................... 258

Regler för gift folk .................... 75

Renhet och trohet ....................... 92

Rubbningar i havandeskapet ...... 176, 180, 217

Råd för blivande mödrar .................. 173

Rådfråga läkare före giftermålet ......... 90

Sexuell impotens ....................... 85, 86

Sexuallivet och kärleken ................. 71

Sexuell svaghet .......................... 85

Sexuella spörsmål i hemmet ............... 149

Sexuella överdrifter ......... 64, 65, 117, 137

Sexuellt slaveri bland hustrurna ...... 80, 151

Sexualundervisning för ungdom ............. 148

Sjukdomar som medföra ofruktsamhet ........ 138

Själens odling ............................ 260

Skall mannens eller hustruns vilja

vara bestämmande? ..................... 47, 134

Skall mannen vara närvarande vid

förlossningen ........................... 220

Skall könsumgänge ske endast för

släktets fortplantande? ................. 70

Smekmånadens faror .............. 103, 113, 118

Smittosamma könssjukdomar ............ 97, 138

Spermatoxoerna ......................... 22, 23

Spriten som orsak till att barnet

blir idiot ................................ l21

Sterila män och kvinnor ................... 137

Sysslolöshetens faror ..................... 126

Tecken till inträdd befruktning ........... 172

Tobak och sprit ....................... 92, 121

Underlivslidande ........................ 89

Uppskattning av hustruns arbete ...... 114, 126

Vad brudgummen bör veta om sin brud ....... 103

Vad är måttfullhet och vad är

utsvävning? ............................ 70, 72

Varför äktenskapet kan bli en missräkning 46

Verkningarna av fosterfördrivning 143, 145, 147

Viktiga frågor rörande släktets

fortplantning ............................. 140

Vikten av sexuell upplysning ...... 5, 148, 149

Vikten av små uppmärksamaheter

mot hustrun ............................. 45

Villkoren för ett lyckligt äktenskap 144, 128, 134, 231

Våldtäkt kan ej ske inom djurriket .............. 107

Återhållsamhet och måtta........................... 68

Äktenskapets omskapande verkan .................... 33

Äktenskapets betydelse för samhället ............ 31

Äktenskap och sinnlighet......................... 46, 47

Äktenskap och barnalstring ....................... 128

Äktenskap utan barn ...................... 128, 130, 136

Äktenskap med och utan karlek ............... 11, 39, 68

Är sexuell återhållsamhet skadlig för hälsan? ... 65, 69

Är kvinnans uppgift endast att föda barn? .......... 158

Ärftligheten .................................... 231

Ödesdigra misstag................................... 112

L

Pris Häft. Kr. 2.45

» Inb. » 2.95

Elanders Boktrycken Aktiebolag * Göteborg 1948.