Äktenskapets etik och hygien
Äktenskapets Etik och Hygien
Teol. D:r Sylvanus Stall
ÄKTENSKAPETS ETIK
OCH HYGIEN
MANNEN, KVINNAN OCH BARNEN
I
(VAD EN GIFT MAN BÖR VETA)
AV
Teol D:r SYLVANUS STALL
*
NY UPPLAGA MED TILLÄGG UR NYA
ÄKTENSKAPS- OCH BARNAVÅRDSLAGARNA
SAMT OM MODERSKAPSPENNING OCH MÖDRAHJÄLP
NORDISKA FÖRLAGS AKTIEBOLAGET
GÖTEBORG
GÖTEBORG 1944
ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.
INNEHÅLL:
Första avdelningen.
Kapitel
»
»
»
»
»
»
»
Andra avdelningen.
Kapitel
»
»
»
»
»
efterfölja avlelse och barnsbörd.
»
efterfölja avlelse och barnsbörd (forts.)
»
Tredje avdelningen.
Kapitel
»
»
*
Ur nya äktenskaps- och barnavårdslagarna samt
om moderskapspenning och mödrahjälp.
I. Om trolovning. Äktenskapslöfte Trolovningsbarn.
II. Om makars egendom.
III Skilsmässa och skilsmässoorsaker.
IV. Fosterbarn. Anmälningsskyldighet. Tillsyn. Vanvård i fosterhem eller anstalt.
V. Lag om barn utom äktenskapet. Barnets namn. Vårdnad. Underhållsskyldighet. Arvsrätt, Barnavårdsman. Fastställande av faderskap.
VI. Lag om blodundersökning i mål om barn utom äktenskap.
VII. Lag om moderskapspenning
VIII. Lag om mödrahjälp.
*
Sakregister.
FÖRFATTARENS FÖRETAL.
Under förberedelserna till detta arbete har jag
ingalunda varit blind för de svårigheter, som möta vid
behandlingen av detta ömtåliga ämne. Hade jag
företrädesvis fäst mig vid dessa svårigheter, skulle sannolikt
denna bok ej blivit skriven. Jag har dock ej kunnat
sluta till mina öron för den jämmer, för alla de uttryck
av bitter missräkning och själsångest, för de bevekande
böner om upplysning och hjälp, som från alla sidor
uppstiga ur det okunnighetens mörker, som i dessa fall
kan sägas råda i såväl slott som i koja. Med full
insikt om vikten och betydelsen av de frågor, vilka,
som det blivit sagt, »ej blott utgöra själva
medelpunkten i vårt fysiska liv, utan även väsentligt inverka på
varje individs välbefinnande, karaktärsutveckling,
levnadsbana och slutliga öde, på samma gång som de äro
av grundläggande och vital betydelse för hela samhällets
utveckling och fortfarande bestånd»; med kännedom
sålunda om det tvingande behovet av upplysning
rörande de lagar, som styra vårt fysiska liv, samt i
besittning av en sorglig erfarenhet därav, huru ofta ärligt
sökande och renhjärtade människor under strävandet
att finna kunskap om dessa det mänskliga livets
allvarligaste och djupast ingripande förhållanden till
följd av bristen på böcker, som förena verklig
sakkunskap med sedlig renhet, äro utsatta för faran att
besmittas av sådana hjälpkällor, vilka snarare dölja en
medveten avsikt att främja de lustar och orena begär,
vilka de säga sig hava för avsikt att bekämpa, har jag
gripits av känslan, att jag skulle svika min plikt mot
både Gud och människor, om jag läte mötande
svårigheter avhålla mig från vad jag ansåg vara ett viktigt
och maktpåliggande värv. Vart vi vända oss i världen,
mötas våra blickar av beklagliga följder av den över
allt rådande okunnigheten rörande dessa livsfrågor men
också av ett allt starkare framträdande krav från
skaror av sökande män och kvinnor efter kunskaper,
som skola göra dem bättre skickade att fylla den
ädlaste uppgift, som Gud förelagt dem på jorden — allt
detta fullt tillräckligt skäl till en sträng förkastelsedom
över den falska »blygsamhet», som fordrar att alla
möjliga hinder läggas i vägen för en fullständigare
kunskap i hithörande frågor med den sorgliga följd, att
många såväl män som kvinnor måste kvarbliva i en
hopplös träldom under de sexuella förvillelsernas
olycksbringande följder.
Med tanke på det allmänt kända behovet av den
undervisning, jag i efterföljande sidor på ett lättfattligt
och naturligt sätt sökt meddela, har jag gått detsamma
till mötes med något mindre oro vid hågkomsten av
alla uttryck av välvilja, som från framstående män och
kvinnor i alla världsdelar kommit mig till del.
Uppmuntrande för mig ha också varit de varma lovord,
som de redan utgivna delarna av detta »bibliotek»
erhållit från så många ansedda pressorgan inom Förenta
Staterna, England och Kanada. Icke minst har det
glatt mig att erfara, att dessa böcker redan blivit
översatta till flera främmande språk samt blivit vid
åtskilliga internationella kongresser för sedlighets- och
filantropiska syften på ett hedrande sätt omnämnda samt
kunnat vara kristna missionärer till hjälp vid deras
arbete för hedningarnas upplysning och sedliga fostran.
För ett stort antal människor är äktenskapet ej den
källa till lycka och välsignelse, vartill Gud ämnat det.
Många tusenden inträda dagligen i det äkta ståndet för
att gå till mötes lidande och elände, emedan de ej rätt
fattat Guds avsikter med äktenskapets instiftelse. De
sparsamma upplysningar, de i detta avseende lyckats
inhämta, hava endast varit så att säga resultatet av ett
blint famlande i mörker. Har man också i fysiskt
avseende lyckats undgå för hela livet menliga följder av
dessa ödesdigra missgrepp, kvarstå dock alltför ofta
andliga verkningar av en för framtida lycka
olycksbringande art. Hade blott i tid nödiga insikter stått
dessa djupt beklagansvärda varelser till buds, skulle
säkerligen även de kommit i besittning av lycka och
välsignelse. Huru sorgliga sådana resultat äro för de
enskilda, äro de dock ännu beklagligare genom sina
följder, som drabba barn, som utan skuld få lida genom
föräldrarnas okunnighet. För att rädda unga män och
kvinnor från sådana olycksbringande och ännu långt
in i framtiden verkande följder har jag påtagit mig här
föreliggande uppgift, vilken jag efter bästa förmåga
skall söka att fylla.
För att kunna draga största möjliga nytta av det
arbete, som härmed överlämnas åt allmänheten, torde
man lägga märke till, att det står i ett visst samband
med de båda förut utgivna delarna (Vad en gosse bör
veta och vad en ung man bör veta), vilka tillsammans
bilda en fortlöpande serie. Vill man erhålla en
fullständig överblick av det vidsträckta område, som
innefattar könslivets olika förhållanden samt
fortplantningsorganens ändamål, funktioner och skydd, torde
det även vara lämpligt att taga kännedom av de
arbeten, vilka bilda fortsättningen av denna serie.
Med tacksamt erkännande av det värdefulla bistånd
och understöd, som från många håll kommit mig till
del, i ödmjuk förhoppning om fortsatt medverkan av
ädla, högsinnade och varmhjärtade människor samt i
innerlig förtröstan på hjälp och välsignelse från Honom,
vars ledning jag oavlåtligt sökt, sändes alltså detta lilla
arbete ut i världen.
S. Stall.
*
FÖRSTA AVDELNINGEN
*
MANNEN
FÖRSTA KAPITLET.
Det äktenskapliga livets grundlagar.
När en ung man ingår äktenskap, finner han sig
plötsligt försatt i en helt och hållet ny värld. Huru
rikt, fullt och stort livet än förut må hava synts för
honom, har dock från detta ögonblick såväl det
närvarande som det kommande erhållit en ny betydelse med
rikare innebörd, vidgade möjligheter och ej förut anade
fröjder. För att sprida ljus och skönhet över livet samt
höja såväl mannens som kvinnans lägre väsen till
tankens, känslans och tillvarons högre rymder har Gud
sänt kärleken till människorna. Kärleken blir för
såväl man som hustru den mäktiga källa, varifrån de
städse kunna hämta nya krafter och ingivelser, som
föra mot allt högre mål. Förut inskränkte sig
mannens plikter endast till omsorgen för den egna
utkomsten, det egna välbefinnandet, men nu har han påtagit
sig nya förpliktelser och ett vida större ansvar. Nu
lever han inte längre för sig själv utan för sin hustru
och sina barn, ja, för hela släktets framtida väl. Hans
uppgift är att fortleva genom att alstra nytt liv, som
skall fortsätta hans verk här på jorden, sedan han själv
för alltid är borta. Därför berör varje hans handling
icke endast hustruns utan också hans efterkommandes
väl och ve. Kärleken måste vinna seger över
själviskheten, måste höja mannen över det egna jagets trånga
gränser och få honom att finna sin glädje i den dagliga
omsorgen för andras framtida väl.
Både hans närvarande och framtida lycka är
beroende därav, att han klart och tydligt inser sanningen,
att hans efterkommande skola bliva sådana som han
själv är. Han måste lära sig fatta innebörden av
skaldens ord:
äro resultatet av föregående generationers inflytande,
resultatet av liv, som levat före oss. Vad vi äro och
hava varit fortlever i dem, som komma efter oss.
Ansvaret är därför fruktansvärt stort och allvarligt. Men
tvenne besläktade själars förening i ett lyckligt
äktenskap är också det skönaste och mest
välsignelsebringande av alla jordiska förhållanden. En sådan förening
motsvarar våra innersta behov och skänker det högsta
mått av lycka, som kan komma dödliga jordevarelser
till del. Man och hustru, föräldrar och barn, hem och
fosterland äro ord, som sammanfatta allt för våra
hjärtan kärt och dyrbart, ja, själva livets kärna och
medelpunkt.
Den underbara makt, som drager män och kvinnor
till varandra i kärlek och förenar dem i lyckliga
äktenskap, utstrålar ett ljuvt och värmande inflytande, som
skänker liv och kraft åt alla själens renaste, högsta
och mest osjälviska syften. Detta inflytande förädlar,
utvecklar och fullkomnar även de rikast utrustade
naturer. De starkaste band, som hålla mänskligheten fast
vid allt högt och heligt, knytas. Behålles sinnet rent,
karaktären obefläckad och livet oberört av samhällets
laster, är ingalunda fortplantningsdriften i denna vår
varelses hemliga vagga fördömlig utan framgår därur
som en mäktig erövrare, som väcker den manliga
naturens bästa krafter till ökat liv och verksamhet på
alla områden. Ny betydelse och nya mål givas åt hans
strävanden. Hans fantasi livas, och hans viljekraft
och begåvning stegras till utförande av världens största
och mest betydande livsgärningar inom konstens,
litteraturens, vetenskapens eller människokärlekens
områden, ja, över allt där det gäller att främja
mänsklighetens förädling, upplysning och allmänna välfärd.
Vid den alstrande kraftens uppvaknande till liv
kläda sig fälten i grönska, utveckla blommorna sin
skönhet och sprida sin vällukt, ikläda sig fåglarna sin
allra vackraste och färgrikaste fjäderskrud samt
kvittra sina ljuvaste sånger, ja, alla dessa tusen sjungande
röster, som under vårens härliga tid liva tystnaden i
skog och mark, äro lika många uttryck av kärlek.
Denna allt behärskande, gudaingivna känsla har givit
upphovet åt människans kärlek till form, skönhet och
harmoni, till poesiens rytm och musikens välljud. Från
denna känsla härleder sig också själva förmågan att
fatta och njuta av allt, som är ljuvt, älskligt och
beundransvärt på denna jord.
Denna själsrörelse har en underbar förmåga att
skänka ökad styrka åt alla våra förmögenheter, att
upphöja, förädla och omgestalta hela vår varelse samt
göra vår jordiska tillvaro till en alltjämt fortgående
utveckling till den fulländning, som först i ett annat
liv kan helt uppnås.
Fastän det är tydligt, att denna den starkaste av
alla de drifter, som skaparen nedlagt i
människonaturen, bör tyglas och behärskas, till dess alla yttre
förhållanden av ekonomisk, social och religiös natur
kunna medgiva dess tillfredsställande, måste det dock
erkännas, att vid en viss tidpunkt i vårt liv den ger
sig med omisskännlig styrka till känna. Det är
visserligen Guds mening, att förnuftet skall härska över
lidelserna, och att de till könslivet hörande kraven
skola vika för andra högre hänsyn och plikter, men han
har ock i sin stora vishet ordnat så, att dessa känslor,
som så omgestaltande ingripa i vårt innersta väsen,
skola vara starka och tvingande. Vore de icke
tillräckligt starka att övervinna alla betänkligheter, skulle
kanske näppeligen någon, som hade full kännedom om
de faror, för vilka han utsätter sig, vilja påtaga sig
det ansvar, de bekymmer, de ökade utgifter och de
vittomfattande förpliktelser av varjehanda slag, som äro
så intimt förenade med det viktiga steg, som tages, då
tvenne människor besluta förena sina öden för livet.
Vilken kvinna skulle för övrigt av fri vilja påtaga
sig en makas och moders ansvarsfulla plikter och
prövningar, om icke dessa känslor och själsrörelser vore
drivkraften? Med rätta kan det väl sägas, att om
mannen måste vara beredd på att offra och lida
mycket, gäller detta i ännu högre grad om kvinnan. Vilken
kvinna skulle väl utan en mäktig, överväldigande
känsla vilja lägga hela sin framtid, sitt livs lycka i en mans
händer? Skulle hon, om ej denna allt behärskande
makt funnes, vilja utsätta sig för moderskapets
lidanden och faror för att ej tala om faran att vid mannens
död bli lämnad hjälplös med sina värnlösa små?
Den make, som i äktenskapet eftersträvar den högsta
och renaste lycka, behöver ingalunda undertrycka sin
sinnliga natur eller förneka dess krav på
tillfredsställelse. Dock måste han komma ihåg att underordna
sina drifter den sedliga känslans och förnuftets ledning
samt framför allt taga hänsyn till hustruns rättigheter,
välbefinnande och önskningar. Om han betraktar
äktenskapet som en täckmantel för tillfredsställandet
av otyglade begär, som ett legaliserande av annars
otillåtna utsvävningar, är han från första början dömd
till missräkning och elände. Har otyglad lidelse fått
ta herraväldet, där kärleken enligt Guds vilja skall vara
den enda rådande, är steget inte långt till en laglöshet,
som ödelägger både hjärta, hem och liv. Den lusta,
som tilltvingar sig njutning för ögonblicket, kan aldrig
bli källa till varaktiga fröjder och välsignelse. Denna
är förbehållen dem, vilka ledas av kärlek och förnuft i
förening.
Att lära sig fatta kärleken i dess djupa och
oskiljaktiga samband med könslivet utan att förbise dess
högre, gudomliga, mera ideella uppgift, att förstå hela
vidden av dess makt och skönhet och att frigöra den
från all smuts och råhet, varmed den av orena sinnen så
ofta oskönats, borde vara varje rättänkande mans och
kvinnas oavvisliga plikt. Att framställa dessa i vår
natur så djupt rotade drifter och begär i deras
förhållande till den enskilda individens och släktets
utvecklingsmöjligheter, att rädda ett av livets allra heligaste
förhållanden från skam och förnedring, att avväpna
och avsätta den fräcka sinnlighet, som så ofta får intaga
högsätet och lyckas under kärlekens namn, samt att
åter »upprätta den sanna kärleken, strålande av ljus
och renhet, på sin tron», för att därigenom bringa
glädje, frälsning och välsignelse till många tusenden
må vara vår strävan men även stolthet.
ANDRA KAPITLET
Olikheter mellan könen.
Om och på vad sätt det ena könet är det andra
överlägset torde vara en lika svårlöst som överflödig fråga.
På samma gång det kan påstås, att de ömsesidigt äro
varandra överlägsna på de områden, som särskilt blivit
dem av naturen anvisade, kan det i andra fall ej bli
tal om överlägsenhet. Verkliga förhållandet uttryckes
kanhända bäst genom en anekdot, som berättas om
president Lincoln. En dag förärades han två
förträffliga hattar av tvenne konkurrerande hattmakare.
Presidenten ville uttala sin belåtenhet över båda de
utmärkta arbetena utan att framhålla den ene
tillverkaren på den andres bekostnad. Samtidigt som han
tackade för gåvorna, yttrade han med sin säregna
snarfyndighet: »Mina herrar, edra hattar överglänsa
varandra inbördes.» Så kan man ock säga, att mannen
och kvinnan överträffa varandra inbördes. Mannen
står främst på den plats, vartill han blivit danad, och
kvinnan främst på den, som naturen anvisat henne.
Den gudomliga vishet, som röjer sig i de egenskaper,
varmed man som kvinna utrustats för det värv, de fått,
sig anförtrott, är väl värd att studeras och begrundas.
En klar uppfattning i detta avseende skall visa sig äga
den största förmågan att undanröja många av de
missförstånd och slitningar, vilka tyvärr alltför ofta
förbittra den äktenskapliga samlevnaden.
Att ingen kan sägas stå över den andra, utan att de
strängt taget utgöra delar av ett fullständigt helt, och
att deras förening är ett ofrånkomligt villkor för det
helas bestånd och slutliga fulländning, torde man
kanske allra bäst få en föreställning om genom att
studera deras olikheter. I ett lyckligt och harmoniskt
äktenskap böra dessa olikheter komplettera varandra
och på så sätt bidraga till den fullkomliga
sammansmältning, i vilken »de tu bliva ett».
Låt oss nu litet närmare betrakta de viktigaste av
dessa olikheter.
Beträffande kroppslängden är kvinnan i allmänhet
kortare än mannen. I Förenta Staterna är
medellängden för män omkring 5 fot 8 tum (eng. mått) och
kroppsvikten omkring 80 kg. Kvinnans längd är
omkring 5 fot 3 tum och medelvikt omkring 60 kg. En
normalt utvecklad man är bred över skuldrorna men
smal över höfterna, varemot kvinnorna åter ha ringare
skulderbredd och större höftvidd. Kvinnans skuldror
äro välvda bakåt, varigenom bröstkorgen får ett större
djup. Hennes nyckelben äro kortare, varför en kvinna
aldrig kan tävla med mannen i att kasta t. ex. sten eller
boll. Hos mannen framträda de särskilda musklerna
med skarpa konturer, medan hos kvinnorna dessa
konturer, även om musklerna äro aldrig så väl
utbildade, döljas av det fett- och bindvävslager, som
utfyller alla håligheter och avrundar kantigheterna, vilket
skänker hennes gestalt dess säregna skönhet och behag.
Mannen har större muskelstyrka, men kvinnan äger
större motståndskraft. Kvinnans benbyggnad är
spädare och har finare former än mannens, dess utskott och
ojämnheter framträda ej så skarpt, och ledgångarna äro
bättre skyddade. Huvudskålen är mindre och dess ben
tunnare. Bröstbenet (Sternum) är kortare och
avplattat samt nyckelbenen (Clavicula) mera krökta och
kortare. Mannens röst är grövre, kvinnans mildare och
mera välljudande. Hennes hals är längre, hud finare,
hårväxt mindre utbredd men yppigare än hos mannen.
Vad beträffar skillnaden i benbyggnaden mellan
könen ligger den största olikheten i bäckenet (Pelvis).
Dess byggnad är hos mannen endast avsedd att vara
ett fast underlag för rörelseförmågan, då hos kvinnan
åter denna benskål dessutom har ett ändamål av
särskild betydelse. Höftbenen utgöra hos kvinnan bägge
kroppssidornas mest framskjutande partier, från vilka
bäckenet sluttar nedåt och framsidan bildar en
jämförelsevis trång öppning, vilken ovantill begränsas av
den s. k. »Blygdbågen», som hos kvinnan bildar en
trubbigare vinkel än hos mannen. Denna byggnad
hos det kvinnliga bäckenet gör hennes kropp i stånd
att bliva så att säga den första vaggan för hennes barn
samt en ny varelses obehindrade övergång till den
yttre världen. Från begynnelsen har sålunda
Skaparen berett kvinnan för moderskapet så att hon kan
uthärda bärandet av en tung börda och på samma gång
ge skydd åt det liv, som gömmes i hennes inre.
I fysiskt avseende äger kvinnan sålunda alla
förutsättningar att med lätthet fylla sin bestämmelse enligt
den gudomliga planen. Däremot tyder hennes
kroppsbyggnad, byggnaden av hennes ledgångar och den
relativa svagheten i musklerna på hennes beroende av
mannen, vilken Skaparen i sin vishet genom särskilda
fysiska egenskaper gjort lämplig att skydda och
försvara kvinnan. Hans mera oförskräckta uppsyn, hans
kraftiga muskelutveckling och hans skulderblad visa
oss på det tydligaste Skaparens avsikter.
Även i intellektuellt avseende äro man och kvinna
var och en å sin sida bäst utrustade för de särskilda
plikter och ansvarsfulla värv, som livet ålagt dem.
Mannen är mera betänksam och logisk vid fattande
av sina beslut, varemot kvinnan kan komma till samma
resultat på betydligt kortare tid genom sin förmåga
av intuition. Fastän kvinnan visst icke saknar
förmåga att draga logiska slutsatser, måste man dock
erkänna, att hon ofta ej ger sig tid härtill utan tager sin
tillflykt till en försäkran, att hon »känner, att det är
så eller så, att hon är säker på att hon har rätt» o. s. v.
Lätt inser man sålunda att även i intellektuellt
hänseende kompletterar mannen och kvinnan varandra.
När båda var på sin väg komma till samma slutsats
styrka de även varandra i andligt avseende. Medan
mannen antagligen skulle föredraga sin egen metod,
är det troligt att kvinnorna skulle sätta högre värde
på sitt köns omedelbara uppfattning. Vilken, som än
komme att fälla utslaget för sitt köns intellektuella
överlägsenhet, för detta osökt tanken till ett fall, då
tvenne personer lågo i process med varandra, och den
ene av dem åtog sig att vara skiljedomare samt
avgjorde målet till egen förmån och motpartens skada.
Kvinnans nervsystem är känsligare och ömtåligare
än mannens. Denna större känslighet gör henne mera
mottaglig för intryck, varför hon också blir mera
känslig för både glädje och smärta, på samma gång hon
känner vedervilja för all råhet och all låghet.
Mannens glädjeämnen kanske helt och hållet sakna värde
för henne, varemot hon i kärlek till hemmet och
omsorgen om dess trevnad, i kärlek till sina barn, i intresse
för litteratur, konst, musik, i religiös känsla ofta når
betydligt högre än mannen. Denna regel har endast
få undantag.
I trots av hennes finare sensationer har kvinnan
blivit begåvad med en större förmåga att uthärda plågor.
Skulle vi försöka förneka denna kvinnans större
känslighet och motståndskraft, måste vi låtsa okunnighet
om den förening av mod och tålamod, varmed hon
underkastar sig och tåligt uthärdar moderskapets
smärtor och faror — smärtor, om vilka, efter kvinnans
egen utsago, männen ej kunna göra sig den avlägsnaste
föreställning.
Andra mindre märkbara skiljaktigheter för den
ytlige betraktaren finnas. Icke desto mindre verkliga
och viktiga äro de för dem, som sökt erhålla en inblick
i Skaparens underbart visa anordningar samt sträva
att genom förvärvandet av nödiga kunskaper försäkra
sig om den lycka, som är avsedd att uppnås av
tänkande män och kvinnor.
De medfödda skiftningarna i temperament och
karaktär bleve för oss lättare att förstå, om vi
förskaffade oss kunskaper genom en mikroskopisk
undersökning av den manliga säden (Sperma) och det kvinnliga
ägget (Ovum). Dessa för vardera könet egendomliga
olikheter existera ej endast i inbillningen, utan de
tillhöra deras innersta väsen och tjäna till att tydliggöra
den allvise Skaparens plan och avsikter. Sträva vi
allvarligt efter att söka utforska dessa karakteristiska
kännemärken i sitt sammanhang, kunna vi i någon
mån bilda oss en uppfattning om huru dessa
individuella olikheter i hög grad bidraga till välsignelse och
gagn för båda parterna.
Vad som vid fortplantningsprocessen utgör moderns
bidrag till det nya liv, som alstras, är ägget. Varje
form av liv här på jorden har sin första början i ett
frö eller ägg, vilka äro olika namn för samma sak.
Hos lägre livsformer, såsom hos växterna, bildas ägget
på ytan, medan det hos högre, t. ex. hos fåglarna,
bildas inne i kroppen, varefter det efter vunnen mognad
utdrives för att ruvas i boet, tills ungarna blivit nog
utvecklade att genombryta skalet. I de högsta
livsformerna uppnår ägget sin mognad i en avdelning av
moderns kropp, vilken kallas Ovariet (äggstocken).
Hos kvinnan har ett ägg vid slutet av en period på 28
dygn uppnått mognad inom äggstocken och utträder
i ett rör (Tuba), varigenom det sedan fortskaffas vidare
till livmodern, där det sedan stannar någon tid i
avvaktan på tillfälle att mottaga det manliga element,
som kallas Spermatozoer. Kvinnans ägg äro så små,
att det skulle behövas 240 stycken lagda sida vid sida
för att täcka en längd av en tum. Spermatozoen har
så obetydlig storlek, att den ej kan upptäckas med
obeväpnat öga. Betrakta vi den under mikroskopet,
skola vi finna, att den till formen liknar en grodunge.
Dessa spermatozoer äro ytterst livliga och röra sig i
en vätska, som avsöndras från de manliga
fortplantningsorganen och kallas sädesvätska (Lemen).
Observera vi nu de utmärkande egenskaperna hos ägget
och spermatozoen, skola vi till vår överraskning finna
samma skiljaktigheter som utgöra kännemärken för
mannen och kvinnan under hela livet.
Under passagen genom tuban är ägget passivt,
d. v. s. flyttar sig framåt, ej genom egen livskraft
utan genom tubans egna rörelser, på samma sätt som
en tugga genom matstrupens rörelse pressas ned i
magen. Ägget saknar sålunda förmåga att
självständigt röra sig. Det är passivt.
Spermatozoerna bete sig annorlunda. Alldeles som
grodungar röra sig i vattnet eller småfisk simmar
omkring i en damm, fara de omkring i sädesvätskan
med stor hastighet, och när de överförts till det inre
av kvinnans kropp, behålla de små sädesdjuren sin
rörelseförmåga och fortskaffa sig till den övre delen av
slidan (Vagina), varifrån de sedermera söka sig in
i livmodern. Här fortfara de att sväva omkring, tills
de påträffa ett ägg, som de så ivrigt eftersöka. Har
nu icke ägget kommit in i livmoderkaviteten,
kvarstanna de här några dagar i avvaktan härpå, eller ock
finna de vägen till ett av de fallopiska rören, som bilda
ovariernas avloppskanaler, men de kunna ock i sitt
sökande efter ägget tränga sig ända fram till själva
ovariet. Av dessa otydliga smådjur, mätande i längd
0,05 millimeter, skulle behövas många hundra för att,
lagda sida vid sida, betäcka en enda tums längd; de
förekomma i så stort antal, att flera hundra finnas i
en endra droppe sädesvätska, och dock behövs blott
ett enda sådant för att befrukta ägget och ge upphov
till ett nytt liv.
Medan ägget sålunda är »vilande», utmärker sig den
manliga säden genom den största verksamhetsdrift och
stor drivkraft. D:r Napheys skriver: »Den avsöndrade
vätskan hade fått frysa och under 4 dygn hållits vid
en temperatur av +0°, men när den sedan upptinades
voro dessa smådjur lika livskraftiga som förut». I
sitt intressanta arbete »Live and Love» (Liv och
kärlek) säger Margaret Warner Marley: »Under
mikroskopet har man sett dessa livliga varelser i hastig rörelse
omkring ett ägg, tills en av dem lyckats tränga in och
försvinna i äggets substans men ej att förintas, ty,
som vi veta, har denna oförklarliga förening till följd
uppkomsten av en ny varelse, olik men ändå lik båda
föräldrarna.»
Den större aktivitet som tillhör sperman, gör sig
också gällande vid ett barns födelse. Läkarna ha
meddelat, att pulsen hos ett nyfött barn av mankön har
2 à 3 gånger så stor hastighet som hos ett barn av
kvinnligt kön. Likaså karakteriseras den manliga
kroppens vävnader av större aktivitet icke endast hos
människan utan även hos alla skapade varelser.
Beståndsdelarna hos vävnaderna visa större benägenhet att
förändra sig hos hannar än hos honor. I varje
kroppens fiber representerar honan lugn och ro, medan
hannen ådagalägger handlingskraft.
Då alltså de könsegenskaper, som utmärka
mankönet, antagas ha en högre grad av livlighet, en
kraftigare kroppsbyggnad och en mera utvecklad
muskulatur, skulle man vänta att den manliga livsenergien
skulle vara större än kvinnans. Så är dock ingalunda
fallet. Auktoriteter påstå, att det födes omkring 5 %
fler gossar än flickor, men vid 5 års ålder äro flera
flickor i livet än gossar.
Vad som är ägnat att väcka ännu större förvåning,
är det faktiska förhållandet att den beräknade
livslängden är större för kvinnor än för män. Vid en
undersökning av mantalsförteckningar skall man ock
finna, att i de högre åldersklasserna äro kvinnorna
betydligt talrikare.
Den borgerliga lagen erkänner också den kvinnliga
naturens mera passiva egenskaper genom att betrakta
mannen såsom ensam brottslig i rättsmål, som röra
otukt och barnuppfostran. I det den allmänna
meningen i detta fall fördömer kvinnan och har föga
överseende med dem, dömer strafflagen männen.
TREDJE KAPITLET.
Olikheter mellan könen.
(Fortsättning.)
De i föregående kapitel påvisade skiljaktigheterna i
temperament och naturanlag mellan könen utgöra blott
ett nytt bevis på Skaparens oändliga vishet,
varigenom allt danats för sin särskilda uppgift. Ingen
tänkande människa torde kunna förbise de fördelar, som
därav härflyta. Longfellow har i sin dikt »Hiawatha»
uttryckt detta med orden;
Så inom samhället som i familjen kan kvinnan anses
vara den centripetala kraften - det sammanhållande,
förenande och tilldragande elementet, vilket i såväl
trängre som vidare kretsar motverkar benägenheten
för splittring och kaotisk anda. Mannen kan däremot
sägas vara det mänskliga livets centrifugalkraft. Det
kraftfulla i hans natur är ägnat att verka utåt. Hans
uppgift är att liksom vara en tyngdpunkt mot den
naturlag, enligt vilket allt eljest skall dragas inåt mot
en given punkt där ett fullkomligt stillastående skulle
inträda. Kvinnan är ett skydd för samhällslivets
lugna och lagbundna utveckling, under det mannen
räddar det från stillaståendets fördärvbringande
verkningar. Bådas ömsesidiga inflytande äro nödvändiga
för samhällslivets harmoniska utveckling. Utövade ej
det manliga temperamentet inskränkning på den
kvinnliga konservatismen, skulle resultatet av det hela bli
ett fullkomligt stillastående, som innebure stagnation
och död. Överlämnades däremot mannens mera
dådkraftiga och utåtvända temperament åt sig själv,
komme detta att medföra ständig oro och osäkerhet,
ja, kanhända kaotisk förvirring. Liksom i naturen de
centrifugala och centripetala krafterna motväga
varandra och åstadkomma den jämvikt, som förmår
himlakropparna att röra sig i bestämda banor, så verka
också mannens och kvinnans inflytande på varandra
för att såväl inom familj som samhälle betrygga
jämvikten. På samma gång de äro varandra motsatta,
äro de bägge lika nödvändiga och likvärdiga för det
helas bestånd. De äro ömsesidigt oumbärliga för
varandras harmoniska utveckling, i det de inbördes
komplettera varandra.
Resultatet av mannens och kvinnans välgörande
inflytande på varandra bliva vi understundom i tillfälle
att iakttaga hos gamla äkta par, som under ett långt
liv levat samman i endräkt och lycka. År efter år
ha de varit underkastade varandras inflytande och
omdanats så, att de allt mera likna varandra till
gestalt, drag och ansiktsuttryck. Deras åsikter och
omdömen ha sammanjämkats, sa att till slut den yttre
likheten även motsvaras av en inre. Att de levat i
samma omgivning, andats samma luft, livnärt sig av
samma föda, gemensamt delat fröjder och sorger, lett
och gråtit tillsammans samt varit underkastade samma
ombildande inverkan av gemensamma livsvillkor har
varit en medverkande orsak till denna likhet, men
under årens lopp har också genom den ömsesidiga inverkan,
de utövat på varandra, var och en av dem förlorat
en del av sin ursprungliga personlighet och tillägnat
sig något av den andras individuella skaplynne. Deras
förening har varit en oavlåtlig strävan att vinna
fullständig sammansättning.
Också i avseende på de religiösa anlagen råder en
anmärkningsvärd olikhet mellan man och kvinna.
Kvinnorna torde nog i allmänhet få anses mera
mottagliga för religiösa lärdomar, mera känsliga för dess
inflytande, liksom de av naturen äro mera benägna
att lyssna till mästarens bud och följa i hans fotspår.
Detta är naturligtvis en lycka icke mindre för henne
själv än för samhället. Ägde hon inte detta större
religiösa behov, skulle fara råda, att hennes husliga
omsorger, som hon också måste ägna sig åt även på
den så kallade »vilodagen», skulle bli anledning till att
hon försjönke i religiös indifferentism, vilket vore
ödesdigert både för henne själv och hennes omgivning. Den
större moraliska kraft, hon således känner sig manad
att utveckla, torde ha ingivits henne för att sätta henne
i stånd att övervinna alla de svårigheter, som söka
hindra hennes andliga tillväxt. Då härtill kommer,
att hon under utövandet av en makas och moders
plikter kanske under månader måste vaka vid en
sjukbädd eller ägna alla sina krafter åt vården av ett
hjälplöst barn, skulle ett stort antal kvinnor förfalla till den
vanan att aldrig deltaga i den härliga gemensamma
gudstjänsten, om ej hennes religiösa läggning vore av
så bestämd och fordrande natur, att dess krav ej låta
sig förbises.
Taga vi i betraktande det faktum, att barnens
moraliska och religiösa uppfostran i främsta rummet åligger
modern, behövs det icke mycken eftertanke för att
inse de vådliga följder, som skulle uppstå, om ej
kvinnan vore utrustad med tillräcklig kraft att övervinna
alla de hinder, som sträva efter att draga människorna
från pliktens och rättfärdighetens väg. Visserligen
påträffas också mödrar, som sakna moralisk och religiös
ansvarskänsla och på grund härav visa sig fullkomligt
odugliga att leda sina barns uppfostran, men detta
är undantag. Dessa undantagsfall äro dock fullt
tillräckliga att visa, hurudant tillståndet skulle bliva i
hem, kyrka och samhälle, om ej kvinnan blivit
utrustad med starkare moralisk känsla och större
religiöst behov än mannen. Just intensiteten i hennes
mera etiskt anlagda karaktär gör kvinnan skapad till
att upprätthålla det religiösa elementet i hela dess
vikt och betydelse. Verkningarna härav spåras också
icke endast hos barnen utan mången gång även hos
maken.
Alltså äro de intellektuella och moraliska olikheterna
hos mannen och kvinnan lika väsentliga för deras
karaktärsutveckling, som de fysiska och sexuella
skiljaktigheterna äro oundgängligen nödvändiga för
ingående av den förening, i vilken »de tu varda ett» i och
genom ett barn, som är avlat av fadern och framfött
av modern.
Detta ömsesidiga inflytande, som båda könen utöva
på varandra till åstadkommande av omdaning till vinst
å bägge sidor, bär tydligen spår både i nationernas och
familjens liv. Förträffligt har denna tanke framställts
av Margaret Warner Marley i hennes bok »Live and
Love»: »Såväl i lägre varelser som i de vilda folkens
liv får samfundet en prägel, som närmar sig den
manliga typen, den är självisk, egoistisk, ostadig och
ombytlig. En hjord av bufflar strövar omkring för att
finna bete och vatten under hänsynslösa anfall mot var
fiende, som kommer i dess väg. Vilda folkstammar
föra vanligen ett kringströvande liv. Var än de slå
ned sina bopålar, äro de i regeln hemfallna åt strider
med sina grannar samt utsatta för faran att
underkuvas, helt och hållet utrotas genom att uppgå i det
segrande folket eller tvingas att draga vidare.
Under det de yttre förhållandena hos vilda folkslag arta
sig på detta sätt, närmar sig ett sådant samfund i
sin inre organisation huvudsakligen den kvinnliga
typen. Dess levnadsvillkor äro enkla, bestående från
lång tid tillbaka och ej lätt underkastade förändringar.
Inga nya uppfinningar göras, och intet sammansatt
statsväsen utvecklas».
Hos mera civiliserade folk framträda andra
egenskaper. Samhället tillägnar sig alltmer de bästa
egenskaper, som tillhöra den kvinnliga typen. Det blir
alltmera beständigt och ej så ofta underkastat yttre
förändringar. Det föredrager fred framför strid och blir
alltmer lugnat, arbetande och altruistiskt.
I samma mån dessa yttre skiljaktigheter bli
skönjbara, äga motsvarande förändringar rum i nationernas
inre liv. Den framåtskridande civilisationen strävar
att allt mer och mer närma den kvinnliga typen till
den manliga. Ständiga förbättringar och uppfinningar
bidraga oavbrutet till förändring av bestående
förhållanden. Visserligen är den nationella
självständigheten stadfäst, men individens tillvaro fordrar en så
mycket hårdare kamp. Striden mellan kapital och
arbete tilltager i styrka, och den personliga energiens
ansträngningar inrikta sig på att förvärva och behålla
anseende oeh verksamhetsområde, rikedom och makt.
I samma mån som samhället sålunda närmar sig den
kvinnliga typen och befriar sig från sina mindre
prisvärda uttryck för manlighet, får det en mildare
karaktär, i det en del kantigheter slipas av, stridslystnaden
försvinner, men dådkraften inriktar sig på ädlare
uppgifter. Genom dessa förändringar har dock
samhället på intet vis förlorat alla sina manliga egenskaper.
Det befriar sig blott från de mindre värdefulla och
framträder i en ny och ädlare gestalt.
Miss Marley yttrar vidare i det ovan citerade
arbetet: »Åtskilliga förändringar, som utmärka det mera
utvecklade samhället, äro naturligtvis i lika hög grad
betecknande för de individer, som bilda detsamma.
Skillnaden mellan könen framträder mindre skarpt.
Männen visa möjligen en övervägande benägenhet för
de karaktärsdrag man vant sig att betrakta som
manliga, nämligen en större egoism, ombytlighet och
verksamhet, men dessa egenskaper hava blivit mindre
framträdande, blivit, om jag så får säga, förkvinnligade.
Den högsta mänskliga typ förenar också mannens
och kvinnans bästa egenskaper. Så har
stridslystnaden ändrats till moraliskt mod, benägenheten för
ombyte tagit sig uttryck i en stegrad intellektuell
verksamhet, rörligheten och den rastlösa oron blivit
en drivande kraft till de märkligaste uppfinningar och
upptäckter.
På samma gång modig och mild, stark och öm,
uppfinningsrik och ihärdig har denna rikast
utvecklade manliga typ de kvinnliga egenskaper, som den
fått i arv, att tacka för sin överlägsenhet.
Hos den bäst utvecklade kvinnotypen hava de bästa
manliga egenskaper smält samman med de bästa
kvinnliga. Behovet av hängiven självuppoffring har
t. ex. genom en större omdömeskraft förvandlats
till välgörande altruism. Den konservativa trögheten
har minskats och utgör ej längre ett hinder för andligt
framåtskridande. Längtan efter ombyte har stegrats,
och det negativa skaplynnet visar framsteg i positiv
riktning. Genom den tilltagande civilisationen har
kvinnans mod, uppfinningsrikhet och intelligens högst
väsentligt ökats. Till följd av hennes
framåtskridande i självutveckling har hennes underkastelse
under mannens vilja minskats. Nu intager hon sin
plats vid mannens sida som hans jämlike, som hans
felande hälft, utan vilken hans liv blir ofullständigt.
Detta gemensamma utbyte av varandras bästa
egenskaper kan ej innebära de båda könens
sammansmältande till ett. Könsskillnaden och den därmed
sammanhängande dragningskraften, som könen utöva
på varandra, kan ej utplånas. Nej, det betyder något
helt annat. Det betyder, att mannen höjes genom
utveckling av hans manliga egenskaper till deras högsta
och ädlaste möjligheter, höjes till en värdighet och
förfining, som dittills varit honom främmande. Å
andra sidan betyder det kvinnans höjande genom
utveckling av hennes kvinnliga egenskaper till deras
högsta möjligheter samt kvinnlighetens riktande med
ökad styrka samt en mera vittomfattande och djupare
sympati, innerligare värme och ädlare behag.
De båda könen ingå en andlig förening, som ger
upphov åt en ny man med de manliga egenskaperna
utvecklade till högsta fulländning och riktade genom
upptagande av de ädlaste kvinnliga, och åt en ny
kvinna med alla sina egendomligheter, som förut
varit förbehållna den manliga vetgirigheten och
verksamhetslusten.»
I detta sammanhang vill jag begagna tillfället att i
korthet yttra några ord om betydelsen av äkta makars
olika lynne i sexuellt avseende. Fastän detta kapitel
visserligen icke är avsett att avhandla de olika
skiftningarna härutinnan, torde det ändock vara rätta
platsen att framhålla, att sådana skiljaktigheter
verkligen existera samt framhålla deras både välgörande
och på flera områden märkbara verkningar.
Den aktiva tendensen hos mannens säd och
nossioiteten hos det kvinnliga ägget utgöra särskiljande
kännemärken för de båda könen under hela deras liv.
Spermatozoernas större rörlighet, den redan vid födelsen
kraftigare pulsverksamheten som utmärker barn av
mankön, gossens livligare lynne, hans behov att springa
och klättra samt föra ett rörligt och verksamt liv
äro egenskaper, som icke blott äro betecknande för
gossen och den utvecklade mannen utan också ha
inflytande på hans äktenskapliga förhållanden.
I de allra flesta fall spelar nog mannen den sexuellt
aktiva rollen inom äktenskapet. Att hustrun av egen
drift söker framkalla mannens intimare
ömhetsbetygelser, hör nog till sällsyntheterna. Ofta äro dessa
för henne tämligen likgiltiga, ja, stundom till och med
motbjudande. Med maken är däremot förhållandet
helt annorlunda, så länge han är vid full hälsa. Även
här visar sig naturens ändamålsenlighet. Skulle
kvinnan drivas av samma erotiska tendens som
mannen, vore fara å färde, att den manliga alstringskraften,
kallad för ofta till verksamhet, antingen skulle helt
och hållet förlamas eller i så hög grad försvagas, att
släktet därigenom bleve såväl andligen som kroppsligen
förkrympt. Den passivitet i berörda hänseende, vilken
kännetecknar hustrun, är sålunda det verksammaste
skyddet för maken och utgör en källa till mångfaldig
välsignelse för deras avkomma.
Men å andra sidan torde det nog också vara till
hustruns eget bästa, att hennes passivitet och
likgiltighet livas av mannens starkare begär, på samma gång
hennes återhållande passivitet blir honom till
skyddsvärn och säkerhet. Sålunda medför var och en av
makarna i äktenskapet böjelser och behov, som lända
till båtnad för dem båda.
Kände och tillämpade män och hustrur dessa
grundsanningar, så skulle de flesta anledningar till de tvister,
som nu så ofta fördärva den äktenskapliga lyckan och
förbittra livet, alldeles bortfalla och helt försvinna.
Kunde båda parterna i lika hög grad inse och erkänna
tillvaron av dessa skiljaktigheter samt med glädje
underkasta sig den andres omdanande inflytande,
såsom naturen har avsett, skulle oändligt mycket av
det missförstånd, som nu härjar och ödelägger så
många tusen hem och liv, försvinna från jorden samt
lämna rum för lycka och välsignelse och sålunda
återskänka människorna en stor del av det förlorade
paradiset.
Innan jag avslutar kapitlet om de
könsskiljaktigheter, varigenom de båda könen komplettera varandra,
skall jag med några ord beröra den egendomliga
överensstämmelsen mellan de manliga och kvinnliga
genitalorganen. Därvid skall man finna, hurusom naturen
med sin oerhörda vishet till den grad förändrat deras
form och bestämmelse, att mannens yttre
genitalorgan hos kvinnan övergått till inre och till utseendet
helt olikartade dessa.
För att inse betydelsen av vad jag här i all korthet
ämnar säga, bör man fasthålla i minnet, att hos både
människor och djur till och med de kroppsliga
egenheter som särskilt pläga betraktas som tillhörande
honan, i outvecklad form förekomma även hos hannen
och tvärtom. Ett enda exempel må vara nog. Bröst
och bröstvårtor äro hos hannen endast förminskade och
fullständigt overksamma kopior av honans
motsvarande organ så väl hos människor som hos däggdjuren.
Hannen således icke blott företer något liknande utan
i rudimentär form besitter han de kroppsliga egenheter
som utmärka honan. Detta påstående bekräftas också
genom fall av abnorm könsutveckling, som förekommit
i olika länder, ävensom av de sällsynta exemplen av
gamla män, som genom ihållande retning av
bröstvårtorna erhållit förmåga att giva di åt späda barn.
Liksom bäckenets ben med åtskilliga modifikationer
äro i det stora hela lika hos de båda könen, så förete
också genitalorganen, betraktade i sitt sammanhang,
ursprungligen lika beskaffenhet hos man och kvinna.
Föreställa vi oss bäckenets omkrets å främre sidan
vidgad och den manliga pungen (Scrotum) krängd
uppåt och in i bukhålan, så motsvara den sålunda
uppkomna lägeförändringen slidan och livmodern hos
kvinnan. Om så testiklarna flyttas något isär, så ha vi
deras motsvarigheter i ovarierna, medan
sädessträngarna representera Falloppiska rören. Tänker man sig
så manslemmen (Penis) utan lägeförändring högst
förminskad, har man motsvarigheten till clitoris hos
kvinnan.
Utan svårighet se vi sålunda, att med dessa
lägeförändringar jämte mindre modifikationer i avseende på
form och förrättningar dessa kroppsdelar, som vid ett
ytligt betraktande synas så olika, dock i grunden
befinnas vara något förändrade former av samma
ursprungliga organ.
Detta faktum förlänar studiet av hithörande frågor
ett ökat intresse samt ådagalägger på ett underbart
sätt den vishet, som röjer sig i Skaparens verk. Liksom
dessa organ hos de olika könen undergå vissa
modifikationer, så måste även övriga kropps- och
själsförmögenheter, vilka tillsamman bilda individen, så
förändras, att de sammanfatta de fysiska, intellektuella
och moraliska anlagen till en harmonisk personlighet.
FJÄRDE KAPITLET.
Mannen och hemmet.
Innan jag går vidare i framställningen av »Vad en
gift man bör veta» med avseende på sin hustru och
sina barn, anser jag det vara av stor vikt att göra en
noggrann undersökning av åtskilliga spörsmål, som
närmare beröra honom själv. Hans framtida lycka
lika väl som hans förmåga att tillfredsställande fylla
sin plats skall alltid bliva beroende av den utrustning
i kroppsligt och andligt hänseende, som han medför
som personlig insats i äktenskapet, detta i fullt ut lika
hög grad som de gåvor, av vilka hans ledsagarinna kan
vara i besittning.
En hustru kan aldrig hava utsikt att komma i
åtnjutande av hemmets behag och ett lyckligt och
nyttigt liv, såvida hon ej till make fått en man, som kan
uppoffra personliga njutningar och själviska vanor för
att med hejnne känna sig tillfredsställd av det
gemensamma hemmets trevnad och välsignelser. Han skall
ej tveka att offra utelivets nöjen och lockelser, ja, icke
ens, om så behövs, den kära middagscigarren för att
använda tid och pengar till sin familjs trevnad och
glädje.
Huru många hem bliva inte beklagansvärda på grund
av brist och nöd, som förorsakats av mannens
själviskhet och bristande omtanke för de sina! Vill du
bibehålla och stadfästa din hustrus och dina barns bästa
och ädlaste egenskaper, så kan du ej nå detta mål, om
du ej gör ditt hem till medelpunkt för alla dina
omsorger, all din strävan, samt delar tillgångar och nöjen
med dina kära. Om du begär, att de dina skola sträva
efter att bereda dig trevnad, så ha de å sin sida lika
stor rätt att fordra, att ditt liv och dina uppoffringar ha
deras lycka och trevnad till mål. Genom en
bekymmerslös, slösaktig, självisk och försumlig man kan den rikast
utrustade brud inom kort förvandlas till en retlig hustru,
en missnöjd husmoder och likgiltig mor. Hemmets lycka
fördärvas så ofta genom dryckenskap, lättja, dåligt
lynne, misshushållning och råhet från mannens sida och
genom slarv och osnygghet å hustruns sida samt över
huvud taget genom ett liv, utblottat på sann
gudsfruktan. Om du med trofast sinne uppfyller dina plikter
mot hustru och barn, så drabbar icke ansvaret dig,
om hemmets lycka ändå skulle lida skeppsbrott.
Kärleken till hemmet är vanligen starkare hos
kvinnan än hos mannen, men om även han odlar denna
känsla, uppstår en överensstämmelse i deras tankar,
och de sträva båda att göra hemmet till det käraste
på jorden. Bidrag så vitt möjligt med egna händer till
hemmets prydande! Håll allt i husets omgivning i bästa
skick! Varje liten uppmärksamhet, ansträngning eller
uppoffring, som göres i den riktningen, bidrager till att
öka hälsa och lycka samt din hustrus tillgivenhet och
kärlek. Under utvecklandet av detta gemensamma
intresse kommer såväl du som din hustru att känna
något av ett fågelpars sällhet under de första härliga
vårdagarna vid det trägna arbete med uppbyggandet
av det gemensamma boet, påverkat av en
hemlighetsfull instinkt och aning om kommande föräldralycka.
Var öm mot din hustru och lägg ej bort vanorna från
förlovningstiden! Tröttna ej att upprepa de små
uppmärksamheter, som en gång var din glädje, just därför
att du visste dig genom dem bereda henne glädje, som
du valt till din brud och ledsagarinna genom livet!
Huru skulle en hustru kunna älska och akta en man,
som försummar och överger henne? När du sökte vinna
henne, intogo klubben, ordenssällskapet och
sällskapslivet i sin helhet en mycket underordnad plats i dina
tankar, och du föredrog hennes sällskap framför alla
andras. Äro ni för varandra, vad ni bör vara, skall
denna inbördes förkärlek för varandras sällskap hålla
sig levande frisk livet igenom. Då blir ditt hem den
bästa klubblokal, och varken sällskapslivet eller
guldkrogen skall förmå locka dig från hustrun och den
husliga härden.
De flesta män, som besöka dylika, göra detta på
grund av den dragningskraft, som de utöva, men en
och annan söker sig också dit på grund av otrevnad i
hemmet. Det finns hustrur, som på grund av sitt
mindre hänsynsfulla sätt mot mannen driva honom
från hemmet, då han helt naturenligt drages till
klubben eller någon annan plats, där han finner sällskap och
trevnad. Detta kan dock räknas till undantagen. I de
flesta fall ligger felet på mannens sida. Hans
uppförande beror ofta på tanklöshet, men kan också ha sin
grund i den rena själviskheten.
För en tid sedan uppsökte författaren en hantverkare
i hans hem för att påtinga hans hjälp vid ett arbete.
Det var mellan klockan 8 och 9 på aftonen, och ett
fullständigt mörker rådde. Det dröjde en lång stund,
innan någon kom och öppnade. Slutligen öppnades
porten till det dystra hemmet av en ung, blek hustru
med ett trött utseende. Hon bar en stor lampa i
handen och ett spätt barn på armen. Jag hade väntat att
träffa mannen hemma, men förgäves. Hustrun
upplyste, att han möjligen kunde träffas vid tullporten,
hos sadelmakaren eller i kryddboden. Bedrog mig ej
utseendet alltför mycket, var här ett fall av självisk
försumlighet. Så gärna jag än velat hoppas, att sådana
fall tillhöra sällsyntheterna, måste jag dock medge, att
tusentals dylika existera bland alla samhällsklasser
såväl i våra städer som på landsbygden.
Eftersom den hör till ämnet, vill jag berätta följande
historia:
-- Mitt hem skall bli min klubb, sade en ung, ogift
handelsresande, när han återvände från ett besök hos
en vän, som nyss gift sig och nu hade ett synnerligen
angenämt hem. Bland de första ord, som hans vän
yttrat, när gästen slagit sig ner, voro följande:
-- Nu skall du gå med mig och bese vår nya, eleganta
klubblokal.
-- Jag har inte kommit för att se på den, blev
svaret, utan för att träffa din familj.
-- Det kan du göra när som, helst, avbröt han, men
gör dig nu i ordning, så gå vi för att tillbringa aftonen
i sällskap med gamla vänner,
Det hade tarit ovänligt att göra flera invändningar,
varför gästen gav efter. Timme efter timme gick, och
klockan hade redan slagit tolv, innan gästen lyckades
förmå sin värd, som redan börjat känna verkningarna
efter en bortrumlad natt, att följa med till hemmet.
Dagen därpå frågade värden sin vän:
-- Nå, vad tycker du om våra klubbanordningar.
-- Rummen äro prydligt möblerade, var det
undvikande svaret.
-- Nej, jag vill veta, om du tycker, att vi hade
trevligt i går.
Eftersom vidare undanflykter voro utsiktslösa, sade
gästen:
-- Emedan du frågar mig rent ut, skall jag ge dig
ett öppet svar. Jag är ungkarl, men tänker snart gifta
mig. Går det mig fortfarande väl i händer, ämnar jag
slå mig ned i ett trevligt hem och där tillbringa mina
aftnar i sällskap med hustru och barn. Vad er
klubblokal beträffar, så är jag övertygad om, att såvida jag
kände den minsta benägenhet att försumma min familj
och mina affärer och sålunda gå min undergång till
mötes, skulle detta resultat lättast uppnås genom att
tillbringa mina aftnar i en klubblokal. Därför är jag
nu mer än någonsin fast besluten, att, när jag en gång
blir gift, mitt hem skall vara min klubblokal.
Det är visst inte min mening att påstå, att den enda
passande platsen för en äkta man är i hans hem, eller
att han aldrig skulle få gå ut och vederkvicka sig med
goda vänners sällskap. Långt därifrån. Sådant är ju
ofta nödvändigt både för hans hälsa och framgång i
världen. Är det inte kanhända lika nödvändigt för
hustruns lycka och trevnad som för mannen? Känner
han behov av att söka nöjen utomhus, så bör han icke
söka dem på sådana ställen, dit hans hustru ej kan
följa honom och komma i åtnjutande av samma
fördelar. Göra familjeplikter det omöjligt för båda att lämna
hemmet, så är det mannens plikt att dela både nöje
och obehag med hustrun. Har mannen en verklig
faderskänsla skall också rättigheten att stanna i hemmet
hos sina barn skänka honom mer verklig glädje och
bereda honom ett renare nöje, än han på annat håll
kunnat skaffa sig.
Det är mannens skyldighet att så ordna det
gemensamma livet, att hustrun får tillfälle till den vila och
vederkvickelse, som hon behöver. De många plikter,
hon har att fylla i livet, göra uppfriskande avbrott och
vila nödvändig för henne, om hon skall kunna behålla
hälsa och lynne. Låt dock aldrig falla ur minnet, att
dessa anordningar för vila och förströelse i lika hög
grad kunna njutas i hemmet och där delas av såväl
barn som andra familjemedlemmar. Äro både man och
hustru besjälade av verklig faders- och moderskärlek,
skola de utan tvekan hellre föredraga barnens sällskap
framför varje annat. Trogna män och hustrur och
förståndiga föräldrar behöva ej några förhållningsregler i
dylika fall. Med lätthet lära de sig att behandla sina
barn utan att därför uppoffra hälsa och gott lynne.
En fråga av största betydelse för unga, äkta män, ja,
även för äldre, som äro benägna att överlämna åt
hustrun hela ansvaret för hemmets trevnad och lycka,
är den, som d:r Isaac Farrar behandlat:
»Vad möter er, när ni kommer hem till hustrun efter
slutade göromål? Finner ni inte ofta nog en uttröttad
och av hushållsgöromål och barnskötsel överansträngd
kvinna, som ej haft annan hjälp än en oduglig och ovan
tjänsteflicka, en kvinna, som ej ens haft tid att göra
toalett till middagen, för att kunna mottaga er så
prydlig, som ni önskar se henne? Visa henne då ert
deltagande! Giv er trofasta hustru ett famntag och säg till
henne: »Var inte orolig, min kära vän, jag har ju
kommit hem tidigt i dag. Vila dig en stund, så skall jag
under tiden se till att småbarnen komma i säng samt
säga till Brita att giva de äldre kvällsmat.»
Ni bör vidare se till, att dörrar ej stå öppna eller slås
hårt igen, medan hon vilar sig, och ni bör förmå henne
att taga sig en sådan vilostund varje dag. Glöm ej, att
hennes arbetsdagar äro lika långa och lika ansträngande
som era egna! Av kvinnan fordras, att hon skall ägna
intresse och ha överinseende över en massa olika saker
i hemmet, under det hennes man får odelat ägna sig
åt sitt yrke eller sin affär.
Vill ni bereda er hustru glädje genom att hålla henne
sällskap de aftnar, ni tillbringar hemma, så tala ej för
mycket om, att »det är ont om pengar». Om ved- och
kolräkningar för varje år stiga, så måste ni tänka på,
att också familjen ökats. Gräla ej på er hustru om
barnen inte äro änglar, ty änglar kunna en gång för
alla människor inte bliva, åtminstone inte här på
jorden. När barnen gått till sängs och allt i huset är tyst
och fridfullt, får ni inte slå er ned i länstolen och tyst
för er själv läsa er tidning, som om den ej innehölle
något, som kunde intressera en intelligent kvinna.
Tidningar, som i självisk ensamhet lästs av tanklösa män,
hava mer än en gång varit den första sprängkil, som
rubbat den husliga lyckans grundvalar.
Huru ofta söker ni glädja er hustru genom att
berätta de muntra historier, ni hört ute i världen? Huru
många blommor fäster ni i ert eget knapphål, och hur
ofta tänker ni på er hustru med en bukett? Ägnar ni
omsorg åt ert yttre, då ingen annan än hustrun är
närvarande? Jag misstänker, att det finns mycket mer
att anföra till ursäkt för en hustrus mindre vårdade
toalett än för hennes herre och mans. Ni har
kanhända inte tänkt därpå, men ni får ej söka någon
ursäkt för er likgiltighet och försummelse i avseende på
dessa små bevis på uppmärksamhet, ty sådana äro för
er hustru lika dyrbara, då hon nalkas femtiotalet, som
då hon var i tjugoårsåldern, och då ni lovade bli
hennes ledsagare och trofasta stöd genom livet. Har ni
hållit ert ord?
Kanhända ni svarar: »Min hustru vet ju mycket väl
att jag älskar henne, och detta måtte väl vara
tillräckligt». Måhända vet hon det, men det är dock i alla
fall ljuvt att då och då få små bevis därpå, och gåves
sådana oftare i det dagliga livet, skulle vi möta färre
liknöjda och betryckta hustrur.
Kvinnan äger ett naturligt behov av att bliva älskad,
eftersträvad och vunnen. Denna hennes natur har
samma krav på uppmärksamhet, ömhet och kärlek
även efter giftermålet. Ingen man kan ostraffat
försumma dylika små uppmärksamheter och bevis på
omtanke gentemot sin hustru. Det hem, där dessa känslor
hycklas, emedan de i verkligheten ej finnas till, måste
vara föremål för det djupaste deltagande.
Skulle männen tycka sig märka kallsinnighet från
hustruns sida, bör han omsorgsfullt utesluta varje
klandrande tanke, varje förebrående ord och i stället
ännu en gång försöka den metod, varigenom han en
gång vann hennes kärlek. Det medgives gärna, att
det finns kvinnor, som av naturen äro xantippor, och
med vilka ej ens den största filosof kan komma
tillrätta, men vi få hoppas att de äro ganska fåtaliga.
Jag fruktar, att det finns rätt många män, för vilka
äktenskapet ovillkorligen måste bliva en missräkning.
Snart nog upptäcka de skillnaden mellan det
äktenskap, de tänkt sig, och vad deras eget i verkligheten
blivit. Denna förening betrakta de inom kort som ett
misstag och äro då redo att förklara hela äktenskapets
idé vara förfelad. Felet härvidlag ligger nog däri, att
irriga och ovärdiga åsikter rörande äktenskapet varit
de bestämmande för båda kontrahenterna.
Äktenskapet är ej till sin idé förfelat, därför att dessa män ej
lyckats i sitt liv förverkliga denna idé. De tillhörde
den klass av män, som hyste den lägsta uppfattning
om kvinnan, särskilt i hennes förhållande till mannen
och äktenskapet. De anse kvinnan vara skapad endast
till att tillfredsställa mannens sinnliga begär? De ingå
äktenskap med tanke, att denna förening legaliserar de
grövsta lustar, och föreställa sig, att hustrun genom
vigselceremonien, frånsagt sig alla rättigheter över sin
egen kropp, och att hon samtyckt att åt mannen offra
ej blott sina rättigheter utan också sin medfödda
blygsamhetskänsla. Dessa män, som till och med på gatan
såra blygsamhetskänslan med sina fräcka blickar, som
lägga ut snaror för att fånga oskyldiga, unga flickor,
som ej ens sky att kränka hemmets helgd, och vilkas
väg kan liknas vid det slemmiga spåret efter en giftig
orm, äro olämpliga till giftermål, ja, de äro helt enkelt
ovärdiga att betraktas som män. Ingen man, han må
hava aldrig så fylld börs och bära än så fina kläder,
är värdig att vinna en hustru, om hans åsikter om
kvinnan stå på denna låga ståndpunkt. Han är en
vanheder för sin mor och sina systrar, han vanhedrar varje
rättsinnig man, ja, till och med sin Skapare. Den man,
som inom sig hyser frön till dessa märkvärdiga känslor,
kan vara säker, att de hastigt skola mogna till en skörd
av de vidrigaste frukter.
I månget hem lider lyckan skeppsbrott därpå, att en
kamp uppstår, om hustruns eller mannens vilja skall
vara den gällande. Jag har träffat unga hustrur, som
skrutit med, att de lyckats genomdriva sin vilja i
motsats mot mannens endast för att från början lära honom
förstå, att de icke vore villiga tillerkänna sina herrar
män någon bestämmanderätt eller, som de kalla det,
spela husbonde över dem. Det ligger dock en god del
sanning i Napoleons yttrande att han hellre såge en
medelmåttig general i sin armé än två mycket
framstående. Ett noggrant utförande av en enkel men bestämd
plan är ofta att föredraga framför en kompromiss som
söker sammanjämka alldeles oförenliga åsikter.
I ett föredrag, som hölls av Hamilton Cushing,
chefen för Förenta Staternas Etnologiska Departement,
vid den första »Nationella Kongressen av mödrar» i
Washington, gav han en intressant skildring av
Zurri-indianernas seder och bruk. De tillerkänna kvinnan
företräden på alla områden. Männen få icke besitta
vare sig lös eller fast egendom annat än genom sina
hustrur, mödrar eller systrar. Fastän det finns många
äktenskap, där hustrun på huvudets vägnar står vida
över mannen, är det dock sed bland civiliserade
folkslag att kalla mannen »familjens huvud». Denna
uppfattning tillhör kristendomen och stöder sig på den
Heliga skrifts läror men icke i den oriktiga mening,
varuti man ctiterar uttrycket »mannen är kvinnans
huvud». Ingenstans i bibeln finnes stöd för en
uppfattning, som ger mannen rätt att utöva något slags
tyranni över sin hustru. Han är visserligen »hustruns
huvud» men i samma kärleksfulla betydelse som Kristus
är »församlingens huvud». Bibelns lära i detta avseende
är av så stor vikt och skönhet, att jag här återgiver
ordagrant tvenne av de förnämsta bibelställena rörande
här behandlade ämne. För att rätt förstå värdet av
dessa båda likställda sanningar, är det nödvändigt att
uppfatta texterna i hela deras sammanhang. I brevet
till Efesierna, 5:te kap. 22—23 v., skriver Paulus:
»I hustrur, varen edra män, liksom Herren,
undergivna; ty en man är sin hustrus huvud, såsom ock
Kristus är församlingens huvud, och han är själv sin
kropps frälsare. Men såsom församlingen är
undergiven Kristus, så vare ock hustrurna sina män
undergivna i allt. I män, älsken edra hustrur, såsom ock
Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv
för henne, på det att han skulle helga henne, efter att
hava renat henne i vattnets bad genom ordet, på det
han skulle för sig framställa församlingen såsom
härlig, den icke havande fläck eller skrynkla eller något
sådant, utan att hon skulle vara helig och ostrafflig.
Likaså äro männen pliktiga att älska sina hustrur som
sina kroppar. Den som älskar sin hustru, älskar sig
själv. Ty ingen har någonsin helat sitt kött, utan han
närer och omhuldar det, såsom ock Kristus
församlingen, ty vi äro alla lemmar av hans kropp, av hans
kött och hans ben. Fördenskull skall en man
övergiva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru,
och de tu skola vara ett kött. Denna hemlighet är
stor, men jag säger det om Kristus och om
församlingen. Dock älsken även I var och en sin hustru som
sig själv, men hustrun må se till, att hon vördar sin
man!»
Lika skönt som klart framställas här mannens och
hustruns inbördes företrädesrättigheter inom
äktenskapet. Hustrun erkänner mannen som sitt huvud på
samma sätt som församlingen erkänner Kristus som
sitt huvud, som sin ledare och högsta myndighet.
Mannen tillhör att utöva sin överhöghet med samma
överflödande kärlek, som förmådde Guds son att offra
sig själv både under sitt liv och genom sin död för att
frälsa och välsigna den trogna skaran, som utgör den
kristna församlingen.
I Petri första brev, 3:dje kap. v. 2—7, givas oss
följande lärdomar:
»Sammalunda varen ock I hustrur edra män
undergivna, på det att, även om många icke tro ordet, de
genom hustrurnas umgängelse må vinnas utan ord,
när de förmärka eder kyska umgängelse i fruktan,
vilkas prydnad icke vare den yttre av hårflätor och
guldsmycken eller klädesdräkter utan hjärtats fördolda
människa med den saktmodiga och stilla andens
oförgängliga väsende, som är kostbart inför Gud. Ty så
prydde sig ock fordom kvinnorna, som satte sitt hopp
till Gud och var lydig Abraham och kallade honom
herre; och hennes barn ären I, om i gören det goda
och icke låten eder av något förskräckas.
Sammalunda mån ock I män förståndigt sammanleva med det
kvinnliga kärilet så som det svagare och visa dem heder,
såsom även medarvingar till livets nåd, på det att edra
böner icke må förhindras.»
Det är kvinnans lycka och plikt att vara en öm och
hänsynsfull make undergiven, men även om maken
icke motsvarar dessa fordringar, måste hon taga
skriftens bud till rättesnöre och genom sitt oförtröttade
och kärleksfulla väsen i »en saktmodig och stilla anda»
söka vinna honom för ett liv i Gud.
Mannen å sin sida bör »förståndigt» sammanleva
med hustrun, så att han inte av okunnighet om
hennes egendomligheter beträffande organism och
könsfunktioner felar mot henne. Det är tydligen på
hithörande frågor som Petrus syftar. Det är med en
beundransvärd finhet, som han här belyser det äktenskapliga
förhållandet med ett helgat ljus genom att fästa
uppmärksamheten på, att man som hustru är »medarvinge
till livets nåd». Gud har överlämnat sin makt som
livets skapare åt man och hustru genom den skapande
och alstrande kraft, som han förlänat dem genom
reproduktionsakten. För visso fordras det både insikt
och en djup känsla av förhållandets helgd och ansvar,
för att man och hustru skola kunna »sammanleva
förståndigt».
Knappast borde det behövas att framhålla
arbetsamhet och flit såsom ett av grundvillkoren för det gifta
livets framgång och lycka. Ändock har så månget
äktenskap lidit skeppsbrott på lättjans och
sysslolöshetens blindskär. Den sysslolöse liknar ett skepp, som
utan last och bestämmelseort flyter omkring på havet.
Många äro vägarna till skeppsbrott men endast en till
den säkra hamnen.
Det är en välsignad gåva, Gud givit människan, då
han gjorde arbetet till ett livsvillkor för henne. En
man, som går fåfäng och sysslolös, blir alltid olycklig,
och den kvinna, som försjunker i lättja, blir aldrig
lycklig. För att behålla hälsa och behärska drifterna,
för ett förnöjsamt sinne och bevarandet av ett gott
lynne samt för hemmets lycka och trevnad, är arbete
ett väsentligt villkor.
Har en ung man varit aldrig så fattig på krafter,
som sporrat honom till arbete, måste, såvida han ej
fullkomligt saknar alla manliga egenskaper, en
hängiven makas och oförsörjda barns blickar vara en mäktig
drivfjäder att på bästa möjliga sätt sörja för
ögonblickets och framtidens oförutsedda behov. Det är
icke endast nutid och framtid, som bero på hans
handlingskraft och ansträngningar, utan även evigt väl för
alla dem, som tillhöra hans hem och äro beroende av
honom. Tanken på detta måste bliva den bärande
kraften i hans liv. Icke alla är det beskärt att samla
rikedomar, men detta är heller inte nödvändigt. Kom
blott ihåg, att genom energi och arbetsamhet kan
vinnas, vad som är långt värdefullare än guld och
rikedomar. Du måste söka en nödtorftig bärgning, men
stora rikedomar skänka sällan någon verklig lycka.
Det ligger en stor fond av sund levnadsvishet i följande
yttrande av en rik man:
»Till dess jag var 40 år, arbetade jag som en slav
för att bliva rik, och allt sedan jag nått detta mål,
har jag sysselsatt mig med att som detektiv bevaka
min förmögenhet utan annan lön för allt mitt arbete
än husrum föda och kläder.» En hög livsuppgift, vartill
du med uppbjudande av alla dina krafter strävar, skall
tillförsäkra ditt hjärta och hem skatter, som ingen
rikedom i världen kan uppväga.
Illa skulle jag fylla den ansvarsfulla och ömtåliga
uppgift, jag genom detta arbete påtagit mig, om jag
inte i detta sammanhang hade något att säga om de
högsta och bästa krafter, Skaparen hos mig nedlagt,
nämligen den religiösa och moraliska känslan.
Strävar du allvarligt att göra din hustru lycklig,
får du ej begära, att hon i andliga ting på sin väg
framåt och uppåt skall sträva ensam. Då blir henne
vägen för tung och ödslig, när inte den, hon håller
kärast på jorden, går vid hennes sida. Om du genom
ditt leverne förnekar sanningen av de grundsatser,
som äro ledande för hennes liv, lägger du svåra hinder
i hennes väg. Följer du ock på det noggrannaste
uppställda moraliska levnadsregler, blir du för dina barn
endast en i marken nedsatt vägvisare, som blott
utpekar den väg, de böra vandra, ehuru Gud har satt
dig att följa dem som en levande ledare. Du har ej
fyllt din plikt, om du blott tillåter Herren komma i ditt
hem endast som din hustrus och dina barns gäst. Han
vill likaväl gästa ditt hjärta som deras. Det är inte
blott hustru och barn, han vill frälsa, utan fadern med
alla de sina.
Det är inte nog att du går i kyrkan och tid efter
annan lägger en skärv i kollekten samt skickar dina
barn till söndagsskolan. Din hustru och dina barn
kunna ej gå vägen till himlen i ditt ställe. Deras egen
strid blir tyngre och svårare icke minst genom tanken
på, att huru innerligt ni än på jorden varit förenade,
edra vägar mot evigheten måhända leda åt olika
håll.
Huru bör du då ställa dig till denna viktiga fråga?
Vilken plikt har du i detta avseende mot din hustru
och dina barn, mot dig själv och din Gud? Från
vilken synpunkt vi än se saken, ja, till och med om vi
se den från den praktiska nyttans och den timliga
välfärdens synpunkt, skulle jag vilja påstå, att alla
skäl tala för ett liv i enlighet med kristendomens krav.
Denna synpunkt, ehuru i hög grad beaktansvärd, är
emellertid inte den högsta. Varje man bör för sig
själv och de sina sträva efter det högsta mått av
andlig och timlig välsignelse, och det är ingalunda ett
tomt talesätt, när man påstår, att en kristen ej blott
för det kommande livet utan även för det närvarande
kan påräkna en lyckligare, mera harmonisk och
fridfull tillvaro. »Gudaktigheten är nyttig till allting och
haver löfte med sig om detta livet och det
tillkommande», säger aposteln Paulus. I detta ligger i själva
verket en djupare sanning, än mången är böjd att tro.
Det vore ju orimligt att påstå, att alla sant kristna i
timligt och materiellt hänseende äro lyckligare lottade
än de människor, som aldrig ägnat en tanke åt
andliga ting och minst av allt besinnat det ansvar, de
inför Gud äro skyldiga för det liv, han skänkt dem.
Huru otaligt många innerligt troende kristna leva
ej i fattigdom och bekymmer för den dagliga utkomsten,
under det många uppenbart gudlösa äro i åtnjutande
av stora rikedomar! Här göra dock andra lagar, än
dem som ligga på ytan och vid första ögonkastet
kunna uppfattas, sig gällande. Den ogudaktige skördar
måhända i yttre måtto frukterna av den välsignelse,
som blivit utlovad åt de rättfärdiga i »tredje och
fjärde led». Det är ärftlighetens lag, som blivit
bestämmande, det är föregående generationers böner
och strävanden, som grundlagt ett välstånd, som kan
bliva till hjälp och nytta även för andra än innehavaren.
Omöjligt är ju inte heller, att rikedomen med dess
bördor och ansvar kan bliva honom av uppfostrande
och utvecklande betydelse. Icke förgäves är det
skrivet, att »Herrens nåd är oss given till förbättring».
Icke genom att uppehålla sig vid enstaka exempel
utan genom att fördela samhället i tvenne stora
huvudklasser, kommer man här sanningen närmast.
Ställ då på ena sidan alla de lastbara, de moraliskt
sjunkna — drinkaren, lagbrytaren, tjuven, den
sedeslöse, den mot Gud och människor fientligt sinnade
brottslingen. Det stora flertalet av samhällets
styvbarn hör hit; de olyckliga, som ragla omkring på våra
gator eller sova djurets sömn i rännstenarna, de som
fylla fängelser, fattighus och förbättringsanstalter, de,
som leva i namnlös förnedring, smuts, laster och elände
i de stora städernas stinkande gränder, de, på vilka
fysisk och andlig ruttenhet tryckt sin fruktansvärt
avskräckande prägel.
Om alla dessa djupt beklagansvärda varelser torde
man kunna säga, att de leva »utan Gud i världen»,
och att fördenskull deras tillvaro bär denna
gudsförgätenhetens dystra stämpel.
Var skola vi då söka den ljusa sidan, de lyckliga,
fridfulla hemmen, de av kärleken helgade äktenskapen,
de goda och aktade människor, som göra samhället
nytta och sprida lycka och välsignelse i de vidaste
kretsar? Vart skola vi vända oss för att säkert finna
flit, förnöjsamhet, välstånd, inbördes välvilja och
hjälpsamhet, ordning och renlighet, pliktkänsla, laglydnad
och trevnad, ja, allt som utgör grundval för såväl
samhällets som den enskildes välgång? För visso är
det bland dem, vilka söka i sitt liv förverkliga
kristendomens höga ideal, bland dem, som gjort Mästarens
gudomliga läror och lärdomar till rättesnöre för sina
handlingar. Jag tror ej, att jag gör mig skyldig till
någon överdrift, om jag påstår, att vi bland dem skola
finna en stor del av de män, som utöva det största
inflytande, eller på grund av att de äro i besittning
av de största förmögenheterna stå i spetsen för de mest
industriellt betydande företagen i vårt samhälle samt
i följd härav hava ansvar för tusendes välgång. Det
är män, som gå i spetsen för alla stora, samhällsnyttiga
företag och i alla avseenden äro kända för duglighet,
omutbar redbarhet och oegennytta. Men icke nog
härmed. Dessa människor äga också den bästa hälsan,
den klaraste omdömesförmågan och den största
intelligensen. Det är män, som tänka de största tankarna
och skriva de ädlaste böckerna. Deras insats i
mänsklighetens kulturarbete är av bestående värde. I
allmänhet ha de klara ögon och sunda, harmoniskt
utvecklade kroppar, varför de ock oftast bliva skonade
från härjande farsoter, för vilka de av laster och
utsvävningar försvagade falla som gräset för lien. Det
måste erkännas, att ett liv efter Guds av evighet för
människoanden fastställda lagar även i rent materiellt
avseende är det fördelaktigaste. Det lönar sig bäst,
om man så får säga, att redan på detta lägre livsplan
skörda en del av dess välsignelse i ett större mått av
jordisk lycka, på samma gång anden mognar för
evighetens större sällhet. Vilka härliga uppgifter möta icke
då dem, som segerrikt genomgått jordelivets kamp och
frestelser! De skola då vinna »kronan och palmen»,
den översinnliga segerlönens sinnebilder, samt enligt
skriftens sköna bildspråk, »sitta på Guds högra sida
och döma jorderikets släkter».
Ingen människa kan ostraffat försumma sin
trefaldiga naturs högsta andliga sida. Hela hennes
personlighet måste harmoniskt utvecklas till mångsidig
verksamhet. Det manlighetsideal, som kristendomen
uppställt, är det största och ädlaste, som hittills skådats
i denna världen. Därför är det också varje mans
oavvisliga plikt mot sig själv, mot sin hustru och sina barn
samt mot det samhälle, som sett honom födas, att av
alla sina krafter sträva efter att förverkliga detta ideal.
I djupet av sitt eget hjärta, i den heliga skrift och i
ädla, upplysta människors uttalade erfarenheter skall
han finna lösningen på alla tvivel och svaret på alla
frågor, om han ärligt och ödmjukt söker dem.
FEMTE KAPITLET.
Fortplantningsdriftens inflytande pä kroppen.
Innan skeppet lämnar den lugna hamnen för att med
en värdefull last av gods och en ännu dyrbarare av
människoliv styra ut på havet, får man ej försumma
att justera kompassen. Under vanliga förhållanden
pekar ju kompassen mot norr, men lasten kan bestå
av varor, som inverka störande på kompassnålen, så
att den avviker från den vanliga riktningen. Man
måste då, för att utröna om dylika lokala inflytelser
finnas för handen, beräkna kompassens missvisning.
Avvikelserna kunna vara så små, att de på kortare
sträckor ej spela någon nämnvärd roll, men då så stora
värden stå på spel, får ingenting överlämnas åt
slumpen. Så för den, som står i begrepp att börja
äktenskapets långa färd. Det är av den allra största
betydelse för båda parterna, att, om de vilja uppnå resans
mål välbehållna till kropp och själ samt skydda de nya
liv, som de möjligen komma att sätta i världen, de
grundsatser, vilka skola bli bestämmande för man och
hustru från första början, tagas i noggrant
övervägande, så att alla missgrepp kunna undvikas eller också
rättas. Vad betyder egentligen förlusten av ett fartyg
i jämförelse med skeppsbrotten på livets ocean! Där
är det inte blott timliga utan även andliga värden,
som stå på spel.
De falska föreställningar, som man så ofta får höra
vara rådande hos ungdomen, bero vanligen på intryck,
som de erhållit vid samtalet om sexuella frågor med
äldre personer. Fastän de flesta anse, att alla till
könslivet hörande frågor äro av den allra största vikt
och betydelse för mänskligheten, hava dock dessa
frågor så sällan med tillräcklig vördnad behandlats i tal
eller skrift, att renhjärtade ock blygsamma människor
känt sig tvingade att helt och hållet bannlysa dem
från sina samtal. Det är denna skygghet inför detta
så djupt allvarliga ämne hos mängden av renhjärtade
och sanningsälskande människor, vilken är orsaken till
den på detta område härskande okunnigheten och
därav följande ödesdigra misstag. Hos lågsinnade
personer utgöra däremot dessa frågor ett kärt
samtalsämne, men på grund av okunnighet mottagas ofta
de mest överdrivna och osanna framställningar som
obestridliga sanningar. I allmänhet äro de flesta män,
när dessa frågor komma på tal, mera otillförlitliga och
osannfärdiga än på något annat område. Det är just
av dessa som verkliga fakta framställda berättelser,
som de unga få den allra mest felaktiga och överdrivna
föreställning om de frågor, som röra förhållanden
mellan könen.
En god hjälp för att förstå förhållandet mellan
könen i hela dess vidd har man av att studera
fortplantningen hos växter och lägre djurformer. Den lärdom,
man genom detta studium kan inhämta, torde giva
oss de bästa tillfällen till eftertanke och leda oss till
bättre insikt om mannens och kvinnans förhållande
till varandra.
Vilja vi således börja vårt studium med någon av de
lägsta livsformerna, så gå vi till en damm och
upphämta något av det gröna skum som flyter på vattnets
yta. I detta kunna vi då finna en av växtlivets allra
enklaste former, bekant under namnet Spirogyra.
Otaliga, hårliknande, gröna trådar ligga tätt tillsamman
sida vid sida utan att komma i beröring med varandra.
Betrakta vi denna växt under mikroskopet, skola vi se,
att var och en av dessa gröna trådar är sammansatt
av långa rörliknande, sammanhängande celler, som
likna vattengräsens ledande stjälkar eller delarna av
ett bamburör.
Genom vårsolens inverkan nalkas denna grönskande
vegetation sin mognad. Då uppstår ett starkt krav
hos varje cell att komma i beröring med den andra,
och då de nått detta mål, sker en fullständig
sammansmältning, vilken ger upphov till nya sporer, varefter
de ursprungliga cellerna skrumpna och dö. Vid den
förening som bildade den befruktade sporen, offrade
moderväxten sitt liv. Dammens grönska försvinner.
Den nya sporen sjunker till botten och ligger där
skyddad för sommarens torka och vinterns köld, tills nästa
års vårsol väcker den till nytt liv.
Även hos högre livsformer kan man iakttaga
likartade exempel på den uppoffring av föräldrarnas liv,
som fortplantningsakten innebär. Lättast observeras
detta inom fiskarnas klass. Under deras korta
parningstid utveckla de en intensiv livsverksamhet. Denna
förhöjda livskraft gör, att vätskor i hög grad strömma
till organ, som ligga i olika delar av kroppen. Härvid
tilltager fisken i storlek och uppnår större fulländning
och skönhet. Föräldrarna överlämna sig åt
parningsdriften till den grad, att många miljoner av dem få
sätta livet till. Sedan t. ex. torskhonan avlämnat en
miljon eller ännu flera romkorn, återstår inte mycket
av hennes kropp. Livskraften sjunker oerhört.
Hannen mister lusten att skaffa sig föda. En fullständig
fysisk förändring blir hans lott. Skinnet, som
betäcker hans skrumpna kropp, förändrar färg, han blir
retlig och stridslysten samt inlåter sig med iver i häftiga
strider med sina kamrater.
Den utmattning, som åtföljer de långa vandringar,
som laxen företager under lektiden, och den
kraftförlust, som parningsprocessen förorsakar, äro så djupt
ingripande, att högst få individer komma undan med
livet. Samma är också förhållandet med vissa sillarter.
Också hos honorna kunna märkas liknande förändringar
och följder, men de hava i allmänhet icke så
genomgripande inflytande och så ödesdigra verkningar.
Hannen inlägger större intensitet i sin verksamhet,
medan honan är mera passiv och sålunda mindre utsatt
för faror.
Parningsaktens ofta dödsbringande verkningar
framträda tydligast i insekternas liv. Hannens deltagande
i könsakten avslutar oftast hans livsuppgift och bildar
det sista momentet i hans korta tillvaro.
Kopulationsakten uttömmer hans kraft till det
yttersta och följes ofta av en plötslig död. Sedan honan
lyckats nedlägga det befruktade ägget på någon plats,
passande till framtida utveckling för en ny insekt, är
också hon underkastad samma öde. Insekternas
parning sker i många fall under flykten och huru
egendomligt det än kan tyckas utvecklas hannens
generationsorgan och honans äggledare endast under den
korta tid, som åtgår för överförande av den livgivande
kraften och nedläggande av de befruktade äggen på
lämplig plats.
Bikupan illustrerar på ett särdeles intresseväckande
sätt de frågor, som nu sysselsätta oss. Hanbiets eller
drönarens enda livsuppgift synes vara att avvakta det
ögonblick, då visens instinktlika behov att upprätthålla
svärmens liv visar sig redo att mottaga dess
spermaceller. Drönaren, som saknar gadd, är helt och hållet
försvarslös. Embryot till en vise utvecklas i en särskild
cell och vårdas på det omsorgsfullaste. Visens uppgift
är inte blott att härska över svärmen, utan hon har
också ensam fått sig anförtrott allt, som rör
fortplantningen inom kupan. Denna lämnar hon endast, då hon,
åtföljd av ett hanbi, anträder sin bröllopsresa. Från
denna återvänder icke hannen med livet. Sedan
befruktningen är verkställd, följer döden. Alla övriga
hanbi i kupan anses nu överflödiga och dödas av
arbetsbina så att de ej skola tära på kupans samlade förråd.
Blott en enda gång mottager visen hannens sperma,
men denna magasineras i ett hemligt förvaringsrum,
under en kortare eller längre tid från månader till år,
ja, det finns exempel på att förrådet räckt ända till
5 år. Under denna tid befruktas efter visens fria val de
miljoner ägg hon lägger. Vad som härvidlag är mest
förvånande är att denna underbara alstringsförmåga å
hennes sida ej har till följd varken kraftuttömning eller
död. Härför har hon att tacka alla arbetsbin i sin kupa,
vilka göra allt för att avvända en sådan olycka och
härvid använda alla sina krafter för att åt henne skaffa
rikligt underhåll och den mest närande föda.
Kasta vi nu en blick på fåglarnas värld, se vi ej längre
döden bliva en följd av generationsakten. Den
kraftförlust, som är en följd av parningsakten, är hos dem
jämförelsevis obetydlig, men att den medför
nedsättning av livskraften, kunna vi tydligt märka av de
synbara förändringar, som inträffa omedelbart efter
parningstidens slut. Fjädrarna förlora sin glans, sången
upphör nästan fullständigt och den överströmmande
livslust, som nådde sin höjd under parningstiden,
börjar nu minskas för att draga sig tillbaka inom sina
vanliga bräddar.
Inom djurlivets högre former är livslängden
betydligt ökad, men avkommans mängd betydligt minskad.
Här äro varken honans ägg eller hennes sperma synlig
för det obeväpnade ögat. Livsfrukten stannar inom
moderns kropp, tills den nått den grad av utveckling,
att den kan uppehålla ett oberoende liv i den yttre
världen. Tiden mellan konceptionen och födelsen är
betydligt förlängd liksom perioderna av frihet från
behovet av könsdriftens tillfredsställande. Ju högre plats
ett djur intar på utvecklingens skala, ju mera hjälplös
och beroende av vård är avfödan, ända till människan,
som är den mest hjälplösa och beroende av alla. Att
barnets beroende av föräldrarna räcker så länge, är
tydligen en naturens avsikt att verka återhållande på
fortplantningsdriften.
Fastän icke människornas känsloförrättningar äro
direkt förebud till död, måste de dock betraktas som
en varnande påminnelse om allas förgänglighet såsom
varande naturens instinktlika strävan att förhindra
släktets undergång.
Driften att alstra avkomlingar är en förkänsla av den
fysiska upplösning, som ingen levande varelse kan
undgå. Själva fullföljandet av denna drift är för den
manliga parten förbunden med större eller mindre
kraftförlust, på samma gång befruktningen är
olycksbringande för kvinnan, om den återkommer alltför ofta.
Bortse vi emellertid från dessa faror, är
fortplantningsdriften uttrycket för den högsta potensen av
fysiskt liv och livskraft. Både benägenheten och
behovet äro på detta område normala och nödvändiga, men
det får aldrig förgätas, att överdriven njutning i detta
avseende köpes endast till ett pris av en i allmänhet
minskad livskraft. Ingen man, som överdrivet hänger
sig åt sexuella njutningar, är lika kraftig i intellektuellt
eller fysiskt hänseende, som om han iakttoge
måttfullhet eller avhållsamhet.
I lägre livsformer slår alltså fortplantningsdriften ut
i eld, som berövar hannen hans liv och ofta slutar även
med honans död. Hos människan brinner denna låga
som en sakta glöd, som vid olika tillfällen bryter fram
med större kraft men snart åter lägger sig. Denna
glöd kan man icke söka uppdriva till en ständigt
flammande låga utan att fullständigt undergräva sin hälsa
och i övrigt ådraga sig de sorgligaste följder.
Bland djuren inställer sig hannens fortplantningsdrift
endast då honan är i det tillstånd, som är nödvändigt
för konception. Efter denna inträder för båda könen
en viloperiod av längre eller kortare varaktighet,
under vilken tid könsdriften liksom sover, tills den efter
veckor eller månader åter inställer sig. Perioderna för
äggets framträdande och befruktning hos honan
återkommer med korta mellanrum, under det att hannens
avlingsförmåga framkallas så mycket oftare.
Härigenom är en fruktbärande förening möjlig, närhelst
honans genitalorgan äro förberedda till fortplantning.
Härav följer på inga villkor någon fysisk
nödvändighet för ett oavbrutet eller alltför ofta upprepat
tillfredsställande av könsdriften.
En strängt iakttagen återhållsamhet är för både
gifta och ogifta till ingen skada. Många tusen gifta
män och kvinnor lida under följderna av överdrifter i
sexuellt umgänge. Kroppskrafterna uttömmas,
förståndsskärpan stoppas, och makarna gå miste om ett
lyckligt äktenskap. Var och en, som har någon
erfarenhet i trädgårdsskötsel, vet, att det bästa sättet att
bevara de blommande växternas skönhet är att
inskränka deras fruktsättning. Förhindra blommorna
att sätta frö, och du skall framkalla rikare blomning.
Avlägsna ståndareknapparna i liljans blomma, och du
skall en längre tid fröjda ditt öga av hennes skönhet.
Samma är förhållandet inom insektsvärlden. Lyckas
man förhindra dem att använda sin reproduktionsförmåga,
förlänges deras liv betydligt över de mått, som
vanligen förunnas andra individer av samma art, vilka
i obunden frihet få tillfredsställa sin könsdrift. Som
exempel kan jag anföra en fjäril som i hela två år
fortfor att leva i ett drivhus, medan den vanliga
livslängden hos dylika varelser, som i frihet få utöva
alla sina livsfunktioner, blott är några få dygn.
Inom äktenskapet gives det tillfällen, då fullkomlig
återhållsamhet blir en plikt. Berusning i större eller
mindre grad är en fullkomligt rättmätig orsak för
mannen eller hustrun att vägra den andra parten alla
äktenskapliga rättigheter. Följden av en konception vid ett
dylikt tillfälle kan lätt bliva att en idiot eller
epileptiker sättes i världen. De fall, som av vetenskapen och
erfarenheten konstaterats, då sådana fruktansvärda
följder åtföljt en under dylika omständigheter skedd
befruktning, äro alltför talrika för att man skall kunna
våga hysa det ringaste tvivel om dess riktighet.
Under sjukdom är allt könsumgänge i högsta grad
skadligt och hämmande för tillfrisknandet, men
följderna för den varelse, som under sådana förhållanden
skänkes livet, äro ännu mera ödesdigra. En sådan
varelse erhåller alldeles säkert i arv från sina föräldrar
svaga såväl kropps- som själskrafter, och alla medel
skola visa sig fruktlösa att förhjälpa den oskyldiga
stackaren till normala själsförmögenheter och
kroppslig hälsa. Vilken större orätt kan väl föräldrar tillfoga
det ofödda barnet än att av okunnighet och lättsinne
framkalla dess livsgnista under förhållanden, som
skänker den oskyldiga varelsen en livslång svaghet till
både kropp och själ!
Det gives förhållanden, då de äkta makarna absolut
måste underkasta sig en fullständig avhållsamhet från
fysiskt umgänge med varandra. Under den
äktenskapliga sammanlevnadens intima förhållanden är det
visserligen förenat med svårigheter men icke desto
mindre möjligt. Därpå har man flera fullt tillförlitliga
bevis genom de missionärers föredöme, som omedelbart
efter ingånget äktenskap måste begiva sig till ett klimat,
där havandeskapet, innan hustrun hunnit
acklimatiseras, skulle medföra allvarsamma faror.
Kontrahenterna ha måst iakttaga ovillkorlig avhållsamhet under
flera månader, ja, år. Jag känner ett fall, då till följd
av det sjukliga tillståndet i genitalorganen, som fått
namn vaginimus, det äktenskapliga umgänget var
förenat med obehag och smärtor till den grad, att det
slutligen måste helt och hållet upphöra, varav följden blev
en mera än 20-årig fullständig avhållsamhet.
Det gives också exempel på att makar utan yttre
tvång ålagt sig den största återhållsamhet. Många
gifta par, kanske flera än man är böjd för att tro, hylla
konsekvent återhållsamhetsprincipen och tilllåta sig
endast tillfredsställande av fortplantningsdriften, då
de önska erhålla livsfrukt. Dessa försäkra också, att
denna stränga återhållsamhet skänker dem icke blott
ökade krafter och förbättrad hälsa utan även över
huvud taget gjort dem lyckligare.
SJÄTTE KAPlTLET.
Återhållsamhet med måtta.
Endast på trofast och varaktig kärlek kan hemmets
lycka grundas. Kärleken är som vår egen varelse av
tvåfaldig natur. Dess andliga del är odödlig och
oföränderlig men kan också försämras och förnedras. Dess
materiella natur kan understundom vinna en sådan
makt, att den ställer i skuggan, neddrager, ja,
fullständigt utplånar den andliga delen. Kärleken kan liknas
vid en växt, som döljer sin rot i jorden, medan dess
blomning är beroende av solens livgivande strålar.
Jorden och roten måste träda i ett bestämt inbördes
förhållande till varandra, för att en blomning,
nödvändig för växtens fortvaro, skall komma till stånd.
Sålunda har kärleken en kroppslig och en andlig sida.
Sin rot har den i den omedvetna naturlag, som blivit
hos människan nedlagd till släktets fortplantande och
bevarande. Att kärlekens mål är äktenskapet och
äktenskapet åter föräldraglädjens, skall endast en falsk
blygsamhet eller ett förbiseende av enkla fakta kunna
förneka. Under det att dessa äro kärlekens objektiva
ändamål, tjänar den dock även många andra högre
syften.
Genom denna sin tvåfaldiga natur verkar kärleken
förädlande på människan. Den gör henne mottaglig
såväl för kärlek till Gud som till nästan. Den giver
ändamål och innehåll åt livet, större klarhet åt
intelligensen, djärvare flykt åt fantasien, dådkraft åt sinnet
och styrka åt kroppen. Ett överjordiskt drag förlänar
den åt den enskilda människan, förskönar hennes
tillvaro och för henne närmare den eviga kärleken. Är den
ren och sann, utgör den för tvenne själar ett
föreningsband, som aldrig slappas utan tilltar i samma mån, som
tiden renar och dämpar lidelserna.
Men det finns också en vrång bild av kärleken.
Namnet på denna vrångbild är lusta. Den har ej förmåga
att skänka livet varken skönhet eller rikare innehåll.
Den liknar parasitväxten, som ej har sina rötter i
jorden utan suger sig fast vid andra livskraftiga växter
och rövar musten ur den stam, som lyfte den från stoffet
mot solen och ljuset. Denna tjänst belönar den med
att utbreda sin slutna grönska över den förödelse, som
den själv framkallat.
Frågan om rätta arten av makars inbördes
förhållande i äktenskapet erbjuder så stora svårigheter, att
den ensam skulle fylla en volym. De olika synpunkter,
som kunna anläggas vid behandlande av detta ämne,
äro så många, att de betydligt överskrida gränsen för
detta kapitel. Därför måste jag tyvärr för denna gång
inskränka mig inom vissa gränser. I avseende på det
fysiska förhållandet inom äktenskapet hava vi att
särskilja trenne huvudsakliga uppfattningar, för vilka
här i korthet skall redogöras.
Den första uppfattningen antager, att ett obetingat
tillfredsställande av könsdriften är nödvändigt för
mannens välbefinnande och trevnad, och att han, gift
eller ogift, har full rätt att tillfredsställa den var och
när han finner tillfälle därtill. Behöver jag säga, att
denna uppfattning ej förtjänar att diskuteras av
rättänkande och anständiga människor? Den strider mot
naturens, Guds och civiliserade folks lagar. Denna
uppfattning är född av köttsliga laster samt närd av
självbedrägeri och okunnighet. Den är lustans barn
och simpelhetens moder. Den vederlägges av
erfarenheten och fördömes av de mest ansedda medicinska
auktoriteter i hela världen. För vidare studium av
förevarande fråga hänvisas läsaren även till ett annat av
författarens arbeten (Vad en yngling bör veta).
Den andra uppfattningen framhåller, att
könsumgänget icke bör utövas i annat ändamål än släktets
fortplantande. Denna uppfattning, som utgör en
motsatt ytterlighet mot den först nämnda, erbjuder också
den olikheten från denna, att starka skäl tala till dess
förmån. Fastän resultaten av gjorda undersökningar
icke ge mig full rätt att betrakta denna uppfattning
som den enda riktiga, är jag dock fullt beredd att
påstå den vara synnerligen förtjänt att med eftertanke
tagas i betraktande. Finnes inom äktenskapet
möjlighet att leva återhållsamt under flera månader eller till
och med under ett helt år, borde det väl ej heller möta
oöverstigligt hinder att utsträcka denna tid ännu
längre. Att vidhålla denna uppfattning torde dock
erfordra en sådan grad av självförnekelse och
självbehärskning, att den icke står de flesta människor till
buds. Troligen skulle det ej heller finnas många, även
om de inginge en förening för livet med dylika
tänkesätt, vilka skulle vara mäktiga att upprätthålla dessa
grundsatser för någon längre tid.
Den tredje uppfattningen, som hyllas av många män
och kvinnor med såväl omfattande bildning som djup
religiositet, är, att under det att ingen har rätt att inträda
i äktenskapet med föresats att undandraga sig
föräldraplikterna, likväl icke fortplantningen är enda
ändamålet med äktenskapet. Sammanlevnaden på det
sexuella området är också enligt deras mening ett medel
för äkta makar att uttrycka sin ömsesidiga
hängivenhet, att skänka ökad innerlighet och värme åt deras
personliga ömhet samt stärka och vidmakthålla den
känsla av ömsesidig tillgivenhet, som erfordras för att
hemmet skall bliva medelpunkten för frid, glädje och
lycka.
Människor, som hylla denna uppfattning av
äktenskapet, anse att, ehuru det förvisso skulle vara möjligt
att endast utöva de sexuella funktionerna i bestämd
avsikt att avla barn, skulle dock i det stora flertalet
fall en alltför ensidig tillämpning av denna grundsats
bidraga till undergrävandet av den äktenskapliga
lyckan.
Att släktets bibehållande är äktenskapets stora och
viktiga ändamål kan ej med framgång förnekas. Att
söka undgå att bilda familj kan ej äga rum utan att
medföra allvarliga följder i fysiskt, intellektuellt,
moraliskt och socialt hänseende, ömsesidig kärlek,
hemtrevnad, inbördes tröst och hjälp kunna ej heller
ostraffat åsidosättas. Samtidigt som man tager tillbörlig
hänsyn till släktets fortbestånd, får ej heller den
enskilda individens välbefinnande och bevarande
åsidosättas. D:r H. T. Pomeroy yttrar i ett arbete, kallat
»Äktenskapets Etik», följande: »Betraktar man
äktenskapet från fysiologisk synpunkt är dess ändamål
endast ett, nämligen att frambringa och uppfostra
familj. Till detta mål leda ock flera vägar, vilka tjäna
att bevara såväl andliga som kroppsliga krafter samt
att upprätthålla jämvikt mellan man och hustru och
befrämja en förening av hänsynsfull ömhet, utan vilken
en blott utvärtes förbindelse aldrig kan bliva annat än
en vrångbild av äktenskapet. Att uppställa någon
regel, till vilken grad äktenskapet underordnade
ändamål böra fullföljas, är knappast möjligt, emedan de
enskilda fallen äro ytterst växlande. Utan att göra sig
skyldig till motsägelse, torde man kunna påstå att den
sida av äktenskapet, som sammanfaller med dess
ursprungliga uppgift, är av allra största inflytande på
mannens och hustruns hälsa, lycka och samliv.
Därför måste den utövas med omdöme och grannlagenhet
samt alltid hållas inom de gränser, som utstakas av
omsorgen för andligt och kroppsligt välbefinnande.»
För min del hyser jag avgjord benägenhet att
ansluta mig till den sista uppfattningen, ehutu jag dock
icke är blind för att den innehåller synpunkter, som
erbjuda ganska stora betänkligheter. Den
betydelsefullaste av dessa torde vara den fråga, som uppstår
angående faran av alltför ofta återkommande
havandeskap. Vid ordnande av dessa förhållanden tillgriper
mången rent brottsliga medel, som endast kunna
stämplas som mord. Andra tillgripa medel, som hava ett
otillfredsställande resultat för hustrun eller mannen
eller ock för dem båda. Ännu andra begagna sig av
mindre farliga men lika otillfredsställande medel.
Dessa metoder äro sålunda antingen brottsligt
skadliga eller osäkra och alla otillfredsställande.
Ehuru det kunde vara mycket önskvärt att
fullständigt utreda de frågor, som tillhöra behandlingen
av denna sida av vårt föreliggande ämne, måste jag
dock avstå därifrån på grund av det lastfulla
levnadssätt, som föres omkring oss, och jag vill ej bringa
sådana frågor under fri diskussion, som möjligen skulle
kunna bliva mera till skada än gagn för rena sinnen
utan att verka varnande och återhållande på den
lastbare.
Iakttaga ej makarna en viss grad av måttfullhet,
kan ej deras äktenskap bliva lyckligt. Det möter
dock stora svårigheter att avgöra, vad som i detta fall
är måttligt. Vad som för en man eller kvinna är
måtta, skulle förtjäna namn av utsvävning hos en
annan. Mannen kan i detta avseende tillåta sig själv
ett tillvägagångssätt, som han anser mycket måttfullt,
men från hustruns synpunkt befinnes överskrida
måttan och bliva för henne ytterst fördärvbringande. I
ett annat fall kan motsatsen äga rum. Ett
tillmötesgående av hustruns önskningar kan bliva ödesdigert
för mannen. Ingen av dem kan bestämma måttet
för den andra i personligt avseende, förrän de
samvetsgrant övertygat sig om, vilka krav den enas natur
ställer på den andras och om verkningarna av deras
fysiska umgänge på dem båda. Den ledande
grundsatsen för varje man och hustru, som inse
betydelsefullheten av måttlighet i könsumgänget, är att ej av
varandra begära det yttersta tillmötesgående, som ej
är skadligt för hälsan, utan ständigt ledas av
återhållsamhetens och självbehärskningens anda. Då skola de
komma i åtnjutande av de välsignelser, som endast
tillfalla dem, vilka icke missbrukat sin alstringskraft
utan givit den nödiga mellantider av vila. En klok
man och en förståndig hustru skola aldrig njuta av
könsumgänget till övermått utan ständigt iakttaga
återhållsamhet. Förstånd och bildning böra också få
ett ord med vid utövandet av de särskilda rättigheter,
som äro äkta makar förbehållna. Könsdriften måste i
likhet med varje annat sinnesuttryck göras underdånig
förståndet och en förfinad känsla. Det gives lagar
för behärskande av våra övriga drifter, lagar, som
ingen någorlunda intelligent människa vill överträda.
Ingen, vore lian än aldrig så hungrig, kastar sig över
det första födoämne han händelsevis påträffar. Han
begär, att det skall vara av passande slag och tillrett
på ett ordentligt sätt. Maken däremot har ingen annan
lust i detta avseende än att tillfredsställa sin hunger,
och han slukar sin föda utan att bry sig om dess
beskaffenhet. Människan lyftes genom sin
omdömesförmåga upp på ett högre plan, medan vilda djur på
liv och död kunna strida om ett ben. Hennes föda
måste vara av passande art, ordentligt tillredd och
förtäras på bestämda tider. Ej heller rycker hon
med våld till sig andras föda. Vidare har hon behov
att få maten anrättad på ett sätt, som ej blott är
smakligt utan även tilltalande för hennes
skönhetssinne. Sitt bord pryder hon gärna med blommor samt
bereder sig vid måltiderna tillfälle till umgänge med
sina vänner. Uppställa vi sålunda regler för vårt
behov av föda, varför skulle vi då ej sammalunda göra
tillfredsställandet av könsdriften beroende av
fastställda regler? Varför skulle vi likt oskäliga djur vika
för första böjelse? Varför beröva oss själva och våra
ledsagarinnor den blygsamhetskänsla, som Gud
förlänat oss? Varför skola vi omhulda våra sinnliga
lustar på bekostnad av den varelse, som vi älska och
akta högst av allt på jorden? Nej, låt förnuft,
finkänslighet och moralisk känsla i lika hög, ja, högre
grad göra sig gällande vid tillfredsställandet av det
sexuella behovet som i avseende på våra övriga drifter.
I kapitlet med överskrift »Regler för gift folk eller
kyskhet i äktenskapet» ger Jeremy Taylor följande
råd: »I vad som är tillåtet och medgives man och
hustru, måste de akta på naturens ordning och
Skaparens avsikter. Det är en synnerligen dålig man, som
behandlar sin hustru, som vore hon en sköka, i det
han ej har annat mål än att tillfredsställa sin
njutningslystnad. Det är bäst att i detta avseende
uppställa såsom regel, att, ehuru här liksom vid ätande
och drickande ett behov finnes, som fordrar att
uppfylds, detta dock ej kan ske utan att tillfredsställa
denna lust. Alldenstund denna lust och dess
tillfredsställande äro av naturen avsedda att tjäna ett visst
bestämt ändamål, böra de aldrig skiljas från detta
ändamål; längtan efter avkomma, för att rädda sig
från otuktens last, eller för att lätta och mildra de
bekymmer, som tillhöra husliga omsorger, för att
betyga varandra sin ömhet, men aldrig må detta
framträda med syfte att särskilja sinnligheten från det
ändamål, som utgör dess berättigande.»
Det kan också vara av nytta att höra ett kvinnligt
omdöme om hithörande frågor. Mrs E. B. Duffey
yttrar sig på följande sätt i ett litet utmärkt arbete,
»Vad kvinnan borde veta»: »Ofta kan man vara
frestad att tro och undra, om ej många män äro att
betrakta som oskäliga djur i de förhållanden, som röra
äktenskapets fysiska liv. Kvinnorna vilja ej beklaga
sig över sina män, därför blir vanligen en påbörjad
mening avbruten, innan den är uttalad till slut. Så
snart ett sådant ord undfallit någon, måste detta hava
framtvingats av en ytterlig brutalitet från mannens
sida. Utan tvivel måste en mängd kvinnor alltså
utstå svåra ltdanden till följd av mannens
hänsynslöshet i fysiskt avseende, ehuru han i alla övriga
förhållanden visar endast godhet. Tillfällig obenägenhet,
kroppslig trötthet eller sjuklighet få ej utgöra orsaker
för hustrun att ej underkasta sig den äktenskapliga
plikten, närhelst mannens benägenhet föranleder
honom att begära dess uppfyllande. En inkonsekvens
måste ligga däri, att lagen betecknar våldtäkt som
ett brott men ej har något erkännande för en gift
kvinnas rätt att råda över sin person. Jag betvivlar,
att det mest brutala uppförande från mannens sida
på detta område skulle inför domstol vara laglig
anledning till skilsmässa. Det borde dock med lätthet
kunna inses av en var, huru en man med stark sinnlig
natur, på vilken han ej lägger något band, kan göra
livet fullkomligt outhärdligt för en finkänslig och
renhjärtad kvinna. Liksom ömsesidig tillgivenhet är det
himmelska band, som håller äktenskapet samman,
så borde också den ömsesidiga njutningen förädla
det jojdiska bandet. Kärleken skulle vara lika villig
att giva som att taga. En hustru, som ser sin man
visa henne sådan hänsyn, är jag övertygad om ej skulle
oresonligt vidhålla vägran.»
En samvetsöm och hänsynsfull äkta man framställer
dock alltjämt den frågan: huru ofta får jag följa mina
egna önskningar utan att skada vare sig mig själv eller
min hustru? Denna fråga kan ej tagas i allmänhet.
Hänsyn måste alltid tagas till den frågandes speciella
personlighet, och tillbörlig hänsyn måste alltid tagas
till hustruns kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd.
Vad som är måttligt för den ena, kunde ju hava de mest
fördärvbringande verkningar hos den andra. Många
män i sin kraftigaste ålder äro utrustade med stor
uthållighet och veta ej vad nerver vill säga, då däremot
andra äro ömtåliga, nervösa och lida av allmän svaghet.
Somliga läkare synas vara benägna att inskränka
könsumgänget till en gång i månaden, men man har dock
rätt att framhålla, att ingen man, som är i besittning
av god hälsa samt fysisk och andlig kraft av vanligt
mått, kan tillåta sig sexuell njutning mer än högst en
gång i veckan utan att råka i fara att både för sin och
hustruns del hava beträtt könsutsvävningarnas område.
Var nygift man måste såväl för sin som hustruns
räkning avgöra, när måttlighetens gräns uppnåtts, och
de kunna vara livligt förvissade därom, att en mera
oblandad lycka i kroppsligt och intellektuellt
hänseende skall komma på deras lott, i samma mån som de
iakttaga återhållsamhet och måttlighet. Ingen må
dröja så länge, innan han ordnar dessa förhållanden,
att han börjar lida av ryggvärk samt besväras av yrsel,
matthet, försvagad syn, susning för öronen, domning
i fingrarna och allmän eller partiell förlamning. Var
mycket uppmärksam på ert tillstånd dagen efter ett
könsumgänge. Märker ni minskning i edra
kroppskrafter, i eder tankeskärpa, finner ni er mera känslig och
retlig än vanjigt, är ni mindre uppmärksam och vänlig
mot er hustru eller mindre sällskaplig, visar detta, att
ni bör för framtiden iakttaga större försiktighet.
Dessa iakttagelser böra ej inskränka sig till er egen
person. Ni bör också med kärleksfull omsorg lägga
märke till er hustrus andliga och kroppsliga befinnande
dagen efter. Det tillkommer er såsom en plikt att ej
endast söka bibehålla er egen fulla kraft utan i lika
hög grad vara hennes beskyddare. Så snart ni
överskrider gränsen till det område, där skada kan inträffa,
är ni på väg att uppoffra både trygghet och lycka.
Någon har sagt, att även om »vi antaga en så låg och
lumpen bevekelsegrund, som att av detta liv avvinna
så mycken njutning som möjligt, så bjuder dock
klokheten till återhållsamhet och ansvarskänsla i det
äktenskapliga umgänget, emedan vi endast på denna väg
kunna avvinna detta det högsta mått av sann
tillfredsställelse. Vi kunna dricka nektarn så djupt, som
vi känna oss behöva, naturen har satt bägaren i vår
hand, men den blandar även själv drycken. Dricka
vi för djupt, utfylles först tomrummet med vatten,
sedan med galla och slutligen med dödande gift.»
Omåttlig könsnjutning är den mest förstörande last
för såväl kropp som själ och den moraliska känslan.
Helt säkert hava vi hört talas om män, som nästan utan
uppehåll hängivit sig åt dylika njutningar, men alltid
har det varit män, som ej gjort sig bemärkta för annat
än sina passioner. Såväl mat som dryck synas hos
dem ej ha annat ändamål än att så länge som möjligt
göra dem mäktiga att tillfredsställa sina sexuella
drifter. Visserligen kunde de vara i besittning av
intellektuell begåvning, ja, en och annan kan till och med
ägna sig åt någon viss vetenskap, men alla deras
övriga andliga förmögenheter hava förkrympts och
försvagats för att lämna näring åt och hålla vid makt
deras lidelse. I de flesta fall utmärka de sig endast
för djurisk råhet. Hur kan man ock tillåta sin enda
lidelse, vars ledande organ har sin plats på hjärnans
botten, taga herravälde över hela mannen från hjässan
till fotabjället och göra sig till herre över alla andra
förmögenheter, så att all andlig och kroppslig
begåvning ej mindre än den moraliska och religiösa känslan
icke lämnas annan plats än den av tjänare och slavar!
Ingen man med en smula omtänksamhet och
finkänslighet kan tillåta sig att visa missaktning för
hustruns önskningar. Med känsla och vördnad måste han
fästa avseende vid hennes böjelser lika väl som vid
sina egna önskningar. I hela djurrikets skala visar det
sig som ett genomgående drag, att honans tillstånd och
beredvillighet äro bestämmande för de tillfällen, då
hannen får närma sig henne. Kvinnan är den enda
hona, vars vilja ej får göra sig gällande, vars
rättigheter trampas under fötterna, och som ej ens äger
rättighet över sin egen kropp. På hennes tillstånd
fästes inget avseende. Så snart kvinnan är vid god
hälsa och är så kärleksfull och hängiven, som hon bör
vara, löper hennes hjärtas avgud ingen fara, att hon
i alltför hög grad skall visa sig kallsinnig. Bleve alla
de oförrätter, som tillfogas hustrur genom hänsynslösa
makars otyglade passioner, allmänt kända, skulle varje
renhjärtad man och kvinna uppbjuda alla sina krafter
för att ur världen utrota det slaveri, varifrån endast
döden kan befria dem.
Önskar du göra största möjliga gagn här i världen,
bör du sorgfälligt undvika överdrivet förtärande av
alla födoämnen, som besitta den egenskapen att
uppegga könsdriften. Hit höra ägg, ostron, starkt pepprad
och i allmänhet starkt kryddad mat. Uppmuntra ej
orena tankar genom att besöka dåliga
teaterföreställningar, läsa böcker med osedligt innehåll, deltaga i
opassande dans samt att pryda din bostad med okyska
statyer eller vällustiga målningar. Undvik allt
onödigt blottande av kroppen och uppträd alltid på ett
sätt, som ej sårar blygsamhetskänslan varken hos män
eller kvinnor. Indela din tid förståndigt och glöm ej,
att alla felgrepp i dessa avseenden bliva ödesdigra
därigenom att de uttömma din hustrus krafter och
angripa hennes nerver på ett icke blott för henne utan
jämväl för dig själv och hemmet ödesdigert sätt. Du
skall eljest beröva dig själv det bästa, hemmet har i
beredskap för dig.
Återhållsamhet i äktenskapet möjliggöres bäst, om
makarna ej begagna gemensam bädd. Omständigheter
inträffa också ofta, vilka icke endast nödvändiggöra
icke blott skilda bäddar utan även skilda sovrum. Jag
citerar mrs E. B. Duffey: »Har en äkta man ej
tillräckligt välde över sin benägenhet för kärleksbetygelser, är
under alla omständigheter rådligast, att makarna
begagna var sin bädd och helst skilda sovrum med dörr
mellan dem och lås, vars nyckel stannar i hustruns vård.»
I sitt arbete med titeln »Kyskhet» yttrar d:r Dio
Lewis vid tal om de excesser, som medföra
kallsinnighet mellan äkta makar. »Orsaken till detta elände och
faran för omåttlighet är endast en naturlig följd av
vanan att sova i gemensam säng. Detta är det mest
utstuderade sätt att egga och uppelda den köttsliga
lustan. Det gives ingen tillräcklig rymlig säng för två
personer. Kände varje brud blott den verkliga fara,
hon löper att förlora den dyrbaraste av alla jordiska
ägodelar, nämligen sin makes kärlek, skulle hon lägga
in all sin kraft på att efter vigseln tillförsäkra sig en
lika avgjord återhållsamhet, som hon före denna ej
behövt befara, att ej fullständig avhållsamhet skulle
anses som en plikt. Säkraste hjälpmedlet är och
förblir emellertid skilda sovplatser.
Villigt erkännes i allmänhet det skadliga av att
tvenne personer sova i samma säng. I de flesta fall
råder emellertid en viss farhåga, att om äkta makar,
använda skilda sovrum eller till och med var sitt säng
i samma rum, så skulle detta ge anledning till prat om
bristande harmoni och försvagad kärlek. Läkaren
föreskriver dock ofta utan att ange skäl för patienten,
antingen mannen eller hustrun, att lämna hemmet på
någon tid för att söka vila. Denna vila kunde lika
gärna erhållas hemma, om de blott ville underkasta
sig att använda var sitt sovrum.
Så snart mannen eller hustrun finner sig oroad
genom alltför starkt behov av kärlekshyllningar hos den
ena eller andra parten, skall man erfara stort gagn av
att undvika den sexuella retelse, som ligger i blottandet
av kroppen vid av- och påklädandet i varandras
närhet afton och morgon. Likaså om man undviker
kropparnas omedelbara närhet under tredjedelen av
dygnets timmar eller fyra månader på året eller under
tjugo år för dem, som i sextio år levat tillsamman.
Kommer så härtill frågor rörande ventilation och
absorption vid utdunstningen från varandras kroppar,
varvid den svagare parten torde bliva den lidande på
grund av det kända förhållandet, att en kraftigare
individ synes absorbera den svagares livs- och nervkraft
samt rubba jämvikten mellan de magnetiska element,
vilka, när de visa kvantitativ och kvalitativ olikhet,
bidraga att öka den fysiska attraktionen och
personliga ömheten. Förekommer större olikhet i
kroppsbeskaffenheten eller betydligare ålderskillnad, eller om
endera lider av någon sjukdom, som fördärvar luften i
rummet, äro inte endast skilda bäddar utan även skilda
sovrum absolut nödvändiga.
I samband med måttfullhet i det äktenskapliga livet
förtjänar en omsorgsfull skötsel av kroppen största
uppmärksamhet. Alla friluftssysselsättningar,
friskgymnastik, olika slag av kroppsövningar samt ofta
förekommande bad äro viktiga medel för bevarandet av
hälsa och krafter. Tillåtas tankarna utan återhåll
sysselsätta sig med sexuella förhållanden, så blir
följden, att blodets normala tillopp till hjärna och muskler
minskas och hela kroppen blir lidande. Sök att vända
tankarna åt annat håll och på andra föremål!
Fördela genom lämpliga kroppsövningar blodet till alla
kroppens delar! Låt kraftiga gnidningar efter badet
framkalla en angenäm kroppsvärme! Om ni så
handlar, skall ni på säkraste sätt bidraga till en god hälsa
samt ett uppnående och bibehållande av en
harmonisk manlighet.
Icke endast för mannen är kroppens vård av den
allra största vikt, utan detta gäller i lika hög grad
hustrun. Ej sällan kan det hända, att hon underskattar
dess värde och ofta nog visar fullständig underlåtenhet
härutinnan, såvida inte mannen uppmuntrar henne
till friluftsliv och kroppslig ansträngning.
Förgät aldrig, att du och din hustru äro icke allenast
er själva utan även era barn skyldiga att bemöda er
om bevarandet av full hälsa så länge som möjligt. Som
ni själva äro beskaffade, sådana bliva era barn.
Komma barnen att ärva kroppslig och andlig svaghet, så
bliva även föräldrarna därigenom lidande för egna
olycksbringande misstag, ity att de äro skyldiga att
ägna barnen alla sina omsorger. Genom vakor och
uppoffringar få de nu plikta för dessa misstag, som
genom litet mera förutseende hade kunnat undvikas.
Ett tillbörligt herravälde över sin sexuella natur
skall alltid visa sig vara värt den försakelse, som du
underkastar dig. Att äga en stark könskänsla är visst
ingen förbannelse utan snarare medel till välsignelse,
Gud gjorde sig inte skyldig till något misstag, när han
skapade människan just sådan hon är. Hans avsikt
var dock aldrig att hennes lägre natur skulle härska
över den högre och ädlare. Kampen mellan dessa
båda naturer är värd allt arbete som den kostar, och
lycklig är den man, som vinner seger i denna strid.
Han blir allt ädlare och manligare, under det att den,
som låter sin lustar behärska sig, alltmer förlorar i
manlighet och så småningom närmar sig djuren.
Lyckas du vinna seger och behålla herraväldet,
behöver du knappast befara att kampen skall bli ändlös.
I och med den nedsättning av könsdriften, som blir en
följd av de tilltagande åren, inträder en känsla av frid
och manlig jämvikt som har till följd ett mäktigt
uppsving hos dina intellektuella förmögenheter och din
moraliska känsla, vilket för dig öppnar möjligheten att
i din ålders höst förvärva dig färdigheter och arbeta
på din utveckling på det sätt som icke var dig beskärt
under dina ungdomsår.
SJUNDE KAPITLET.
Brister och svagheter.
I den mån den ogifte unge mannen nalkas de nya
förhållandena och de oprövade
levnadsomständigheterna, vakna ofta hos honom farhågor, vilka vi här i
största korthet vilja behandla.
Det finns mången ung man, som står i begrepp att
gifta sig, vilken under månader ängslats och fruktat
att han varit behäftad med någon fysisk brist, som
gjort honom oförmögen att uppfylla de äktenskapliga
plikterna. I de flesta fall är likväl en sådan fruktan
helt och hållet grundlös, och en befarad oförmögenhet
är ofta skenbar än verklig. Har den unge mannen
fört ett regelbundet och kyskt liv, förekommer
knappast ett fall på tusen, där skäl att befara svårigheter
av mera allvarlig beskaffenhet finnas.
Otillräcklig eller olämplig föda, försummelser
beträffande kroppens vård och bristande rörelse,
överansträngning, för mycken smak för nöjen och otillräcklig
sömn äro ofta orsak till att mången ung man lider av
svaghet i könsorganen, vilken kommer dem att frukta
sexuell oförmåga. Vid förestående giftermål taga de
då sin tillflykt till stimulerande medel eller mer eller
mindre enfaldiga utvägar att återvinna eller pröva sin
manliga förmåga. Något mera dåraktigt och
olycksbringande kan man knappast företaga sig. Långt
bättre är det att undanrödja orsakerna, som framkallat
denna svaghet, begagna sig av kroppsövningar
inomhus och i friska luften, vilka lämpa sig för den bästa
utveckling av kroppens styrka, återställa hälsa och
utöva en härdande inverkan. Då skall det ej heller
dröja länge, förrän alla dylika farhågor försvunnit.
Fysisk svaghet och den allmänna
kraftnedsättningen, som ofta åtföljer de sedvanliga
bröllopsceremonierna och efterträdes av ett överretat tillstånd,
oskiljaktigt från de nya erfarenheterna i äktenskapet,
medföra ofta nog en alltför hastig avgång av
sädes-vätska med tillfällig förslappning och ingiva sålunda
farhågor, som kunna stegras till den allra största ångest.
Dessa tillfällen äro dock vanligen hastigt övergående.
Verklig impotens hos mannen under hans kraftigaste
ålder är högst sällsynt. Finnes grund till befogad
misstanke härutinnan, måste den unge mannen alltid vända
sig till en skicklig och samvetsgrann läkare. Skulle
han tillråda er att använda stimulerande medel eller
söka umgänge med lösaktiga kvinnor för att stärka
edra generationsorgan, har ni ett tillräckligt bevis på
hans olämplighet och haltlösa moral, varför ni bör
vända er till en annan. Äntligen har världen kommit
därhän, att en läkare, som, förledd av penningbegär,
giver ett så gammalmodigt råd, anses vara ovärdig
anständigt folks aktning och förtroende och ej längre bör
få plats bland »skickliga» läkare.
Varje ung man kan med lätthet på ganska kort tid
avlägsna alla oberättigade faror genom att noggrant
iakttaga hälsolärans vanliga föreskrifter, lämplig
kroppsrörelse helst i fria luften, jämte gymnastik,
vilket allt tjänar till att stärka och utveckla kroppen
och sätta den i stånd att fullgöra alla sina funktioner.
Det finns ej heller något skäl för en ung man att hos
sin utkorade brud misstänka medfödda fel eller fördold
vanskaplighet, om hon blott åtnjuter en god hälsa och
äger en kropp, som någorlunda genom sina
proportioner stämmer överens med hans egen. Medicinska
auktoriteter försäkra oss, att fysiska hinder för umgänge
förekomma betydligt oftare hos män än hos kvinnor.
De huvudsakligaste hindren för mannen att inträda i
äktenskapet äro hängivenhet för laster och i synnerhet
följder av veneriska sjukdomar, allt orsaker till
försvagande av den manliga förmågan.
Om en ung, nygift man vill noga lägga på minnet och
efterfölja de råd, som meddelas i ett följande kapitel
rörande förhållandet till hans brud, i synnerhet tiden
närmast efter bröllopet, så kan han vara förvissad om
att undgå alla faror, av vilka ingen skall återkomma
under följande veckor och år. Underlåter han däremot
att följa dessa råd, kan han riskera att i hög grad såra
och kränka sin hustrus blygsamhetskänsla eller till
och med tillfoga henne kroppslig skada, varav följderna
kunna för all framtid förstöra deras äktenskapliga
lycka. Mannens tankar få ej uteslutande inriktas på
det egna jaget utan framförallt ha till mål en strävan
att skydda sin maka mot möjligheten att få tillbringa
sitt återstående liv som en trött sjukling. Ingen orätt
kan medföra bittrare självförebråelser, än den en man
av okunnighet begår mot den, som skulle varit hans
glädje och välsignelse under ett helt liv, en orätt som
kan beröva hans käraste både hälsa och livslycka.
I böcker som äro avsedda för läkare, ägnas mycken
plats åt redogörelserna för kroppsfel, vanskapligheter
och abnormiteter, men i detta arbete, som i föreliggande
form är avsett för den stora allmänheten, finnes intet
skäl att upptaga utrymmet med beskrivning av
sällsynta undantagsfall. Då en verkligen abnorm
kroppsbildning ytterst sällan påträffas i en läkares praktik,
har jag ansett det orätt att giva vika för vissa
författares lust att framkalla onödiga farhågor. Dessa
farhågor kunna icke vara till något gagn men ofta
medföra följder, som kunna lända en icke sakkunnig läsare
till obotlig skada.
Finnes påtagliga och övertygande bevis för tillvaron
av svårigheter eller fysisk oförmåga i äktenskapet, bör
en ung äkta man icke dröja en dag med att rådfråga en
erfaren läkare av känd heder och rättskänsla. Av en
sådan man skall ert förtroende ej svikas, och står det
i hans förmåga, så skall han giva er den hjälp, ni
behöver för tillfället och de tillförlitligaste råd för
framtiden. Vänd er däremot aldrig till någon kvacksalvare,
svindlare eller undergörare, som ej har annat syfte
än att oroa och uppskrämma er för att kunna utpressa
penningar. Någon hjälp kan ni inte vänta att erhålla
utan endast ekonomisk förlust och förödmjukelse.
Här måste jag också passa på att säga några ord om
de farhågor, som uppstå hos den unge man, som står i
begrepp att ingå äktenskap, beträffande hans
tillkommandes fysiska förutsättningar för ett lyckligt
äktenskap. Som redan förut påpekats, är verklig
»oförmögenhet» vida sällsyntare hos kvinnor än hos män. De
kvinnor som lida av »moderfall» eller annan svårare
underlivssjukdom, borde aldrig tänka på giftermål
Genom hustruskapet förvärras kvinnans
underlivslidande och förorsakar också hennes man lidande. Hon
utsätter sig för inflytelser, som hindra henne att
återvinna hälsa och råkar i fara att själv bidraga till att
ådraga sig obotligt lidande. Kvinnor, som veta sig
lida av sådana sjukdomar, böra alltid rådfråga
kompetenta läkare, bortlägga snörlivet samt omsorgsfullt
vårda sin kropp. Giftermålet böra de uppskjuta, till
dess underlivsorganen återvunnit sitt normala tillstånd.
Tyvärr äro kvinnor, behäftade med underlivslidande,
föga benägna att söka kompetent läkarehjälp. Jag
har träffat kvinnor, som under åratal burit ett lidande,
förorsakat vid förlossning, utan att vända sig till
läkare, ehuru de skulle ha funnit lindring i sina plågor
eller till och med full hälsa, om de för en skicklig
specialist yppat sitt verkliga tillstånd och underkastat sig
behandling, lämpad därefter.
Samma är också förhållandet med unga nygifta par.
Så fort någon mer eller mindre betydande svårighet
yppar sig i det äktenskapliga umgänget, bör man utan
dröjsmål vända sig till en kompetent läkare, men ej
låta veckor gå, ty då kan ett missförhållande, som med
lätthet kunnat rättas, bliva en källa till kallsinnighet
eller övergå till en kronisk nervsjukdom. Är det den
unga hustrun, som behöver hjälp, så händer det ofta,
att hennes medfödda blygsamhet föranleder henne att
bestämt motsätta sig en undersökning utan att besinna
att specialister på ett visst medicinskt område ständigt
rådfrågas för dithörande fall, varför hon ej behöver
hysa tvekan att hos dem söka råd och hjälp. En
fullständig öppenhet från patientens sida skall sätta den
intelligente läkaren i stånd att fullt bedöma
beskaffenheten av hennes lidande utan att plåga henne med
frågor, som hennes kvinnliga blygsamhet finna svåra att
besvara.
Med det tilltagande antalet skickliga läkare, både
manliga och kvinnliga, ökas också antalet av de unga
kvinnor som hava förstånd att före äktenskapet
rådfråga en läkare, som kan försäkra dem, att intet fysiskt
hinder möter från deras sida för ett i allo lyckligt
äktenskap. Följdes dessa exempel mera allmänt, skulle många
kvinnor befrias från mycken oro och villrådighet, ja
också från olyckliga äktenskap. Det skulle klargöras
för dem, som lida av underlivssjukdomar, att de ej äro
lämpade för en makas och moders plikter, och sålunda
rädda dessa förut beklagansvärda varelser från ännu
större olyckor och lidanden, som skulle bli deras lott i
ett äktenskap. Det är ju en stor fördel att lära känna
det verkliga förhållandet, innan det är för sent.
Härigenom kunna de olyckor undvikas, som det
äktenskapliga livet ovillkorligen skulle draga med sig.
Förefinnas däremot inga fel och brister, skall kännedomen
härom medföra sinneslugn, som många gånger uppväger
det obehag och de kostnader, som förvärvandet av
denna insikt ådragit vederbörande. För varje ung
kvinna, som tänker gifta sig, är det en riktig väg att
på detta sätt förskaffa sig insikt, och för övrigt den
enda väg, vartill en dygdig och renhjärtad kvinna kan
lämna sitt medgivande.
ÅTTONDE KAPlTLET.
Renhet oeh trohet.
För den enskilde såväl som för familjen är lyckan
ofta nog beroende på inflytelser av ett rätt iakttagande
av tämligen enkla och vardagliga hänsyn. Då nu detta
är första avdelningens slutkapitel, återstår likväl ett
annat, som jag skulle vilja lägga den unge äkta mannen
på hjärtat. Det är sanningar, som för mången synas
alltför alldagliga att därom orda, men som ändå äro
av den allta största betydelse, emedan följderna av ett
förbiseende härvidlag kunna bliva oberäkneliga för
tusentals hem, i det de tillintetgöra alla förhoppningar
om lycka, medföra personliga olägenheter och kanske
också oförrätter mot hustru och barn och kunna
uppriva själva hemmet.
Ni bör t. ex. alltid söka hålla er andedräkt frisk och
ren. Ni har ingen som helst rätt att orena er kropp
eller skämma er andedräkt och därigenom vålla andra
obehag, och detta i synnerhet icke genom bruket av
tobak och spritdrycker. Ni äger icke större rätt att
orena den luft er hustru skall andas, än ni har rätt att
smutsa det vatten, hon skall dricka, eller fördärva den
mat, hon skall äta. Det fördömliga i ett dylikt
handlingssätt ökas naturligtvis i samma grad man erfar
obehag eller tager skada till sin hälsa av detsamma.
Bruket av tobak är en självisk ovana, och var och en med
något begrepp om rättvisa och jämlikhet har intet
annat val än att åt sin hustru anslå ett lika stort
belopp, som han årligen använder till inköp av tobak.
Men icke blott en betydlig årlig penningutgift blir
följden av tobaksbruk, utan det har vanligen i släptåg
nervsvaghet och överretning. I vad form ni än
använder tobak och samtidigt ger akt på er själv, skall ni
finna en bestämd skillnad råda mellan perioder, då ni
hängivit er åt denna vana, och andra sådana, då ni
under någon tid upphört därmed. Snart nog skall ni
övertygas om, att bruket av tobak förorsakar
uppdriven känslighet, retlighet och en viss osällskaplighet.
Detta är dock ej på långt när allt. Nikotin
genomtränger så hela er kropp, att de barn, ni avlar, också
ha känning av dess fördärvliga verkningar.
Ingen man, hur likgiltig han än är för de verkningar
tobaksbruket har på honom själv, och den otrevnad,
hans hustru härigenom erfar, kan vara likgiltig för den
återverkan hans levnadssätt utövar på hans barns
karaktär, välgång och framtid. Han kan ej vara
likgiltig för de olycksdigra följder, hans tobaksbruk kan
medföra för hans efterkommande. Ofta har man märkt
att män och kvinnor med den bästa
kroppskonstitution och hälsa givit livet åt svaga, nervretliga och
tynande barn. Visserligen skulle det vara orättvist och
oriktigt att påstå, att tobaken i varje sådant fall varit
orsaken, men en medverkande orsak har dock i ett
flertal fall tobaksmissbruk visat sig vara. Månget
andligt och kroppsligt underlägset barn har haft sin faders
tobaksmissbruk att tacka för dessa brister. Lita vi på
utsagon av medicinska auktoriteter på detta område,
så skulle man i varje samhälle kunna utvälja det bäst
utrustade människopar både på det andliga och
kroppsliga området, låta dem hängiva sig åt starkt
tobaksbruk, och om de därefter ingingo äktenskap, så skulle
deras avkomma, om inte i första så åtminstone, efter
fortsatt tobaksbruk, i andra generationen, både i
fysiskt och, intellektuellt avseende vara betydligt
underlägsna medeltalet av barn efter föräldrar, som aldrig
begagna tobak i någon som helst form.
I olika delar av detta bibliotek har jag ganska
fullständigt behandlat dryckenskapsfrågan och får jag
särskilt hänvisa läsaren till den del, som är avsedd till
ynglingars upplysning. Rusdrycksbruket är icke blott
en förbannelse för den individ, som hemfallit därunder
utan det ödelägger dessutom hustruns hälsa och lycka
samt sätter märke på deras barn. Det inverkar på
barnens moraliska känsla, deras kroppsliga hälsa och
deras själsförmögenheter. Även om de undgå att födas
till världen andesvaga eller idioter, ärva de dock icke
sällan dryckenskapsbegäret och fortfara som moraliskt
sjunkna drinkare intill tredje och fjärde led. De stora
andar, som lyst som stjärnor på kulturens himmel,
ha ej haft till föräldrar sådana, som hängivit sig åt
utsvävningar och förslösande av sina krafter. Mången,
som kunnat lämna både högt begåvade och lyckliga
ättlingar efter sig, måste, om motsatsen inträffar, söka
anledningen härtill uti bristande omtanke och
måttlighet i ett eller annat avseende hos de föräldrar, som
givit upphov till dem själva. När Gud låter en
Simson uppstå, så ljuda hans ord till modern: »Du skall
varda havande och föda en son. Så vakta dig nu, att
du intet orent äter; --- förty den pilten skall
vara en Guds nasir utav moderlivet; och han skall
begynna till att frälsa Israel utur Filisteens hand.»
Denna ärftlighetslag gäller även i dag och kan ej
lämnas utan beaktande, såvida vi ej vilja sätta de
efterkommandes hälsa och välfärd på spel.
Sätter du värde på din egen lycka samt älskar din
hustru, vill jag på det bestämdaste yrka på ett
fullkomligt iakttagande av din äktenskapliga trohetsplikt.
Du är skyldig din hustru detta i lika hög grad, som du
har rätt att fordra trohet av henne. Blott en
måttstock har Gud uppställt för dygd och rättfärdighet,
och denna gäller i lika hög grad för man som kvinna.
Guds bud lyder: »Du skall icke göra hor.» Däremot
säger han icke: »Kvinnan skall icke» eller »Mannen
skall icke». Det göres ingen skillnad på man eller
kvinna.
Med ordet »du» menas den, som läser eller hör,
d. v. s. den person som tilltalas, vare sig det är man
eller kvinna, ung eller gammal, kung eller dagkarl,
hög eller låg, lärd eller olärd, rik eller fattig, vit eller
färgad, tjänare eller fri. Detta Guds bud är lika
bindande för alla utan inskränkning, utan avseende på
kön, ras, klass eller samhällsställning och oberoende
av tid, rum eller andra yttre omständigheter. Den
verkliga innebörden av dessa bud är lika för alla. Gud
har inte stiftat en lag för män och en annan för
kvinnor. Icke heller överser han och ursäktar fel hos
männen, vilka fel han fördömer hos kvinnorna. Båda äro
i lika mån pliktiga att efterfölja det oföränderliga bud,
som han själv givit. Vilken ställning än må intagas av
dem, som hava alltför fria åsikter i sedlighetsfrågan,
har likväl samhället ingen rätt att hos mannen överse
med felsteg, som det hos kvinnan fördömer. År det
synd för henne, så är det detta även i lika hög grad för
mannen. Falskhet och otrohet är ett brott, vem som
än gör sig skyldig härtill.
Utom den moraliska faran hotar också en kroppslig.
En ogift man, som hänger sig åt ett utsvävande
levnadssätt, utsätter, åtminstone till en viss grad, endast
sig själv för fara. Den gifte mannen utsätter däremot
utom sig själv både hustru och barn därför. Våra
läkare kunna berätta många fall, då kvinnor anlitat
dem om hjälp för både inre och yttre sjukdomar, vilka
angripit dem och deras barn, utan att dessa kvinnor
hyst den ringaste misstanke om sjukdomarnas
beskaffenhet eller ursprung. De ha varit helt och hållet
okunniga om de svåra symptom, som skulle följa, när
obotlighetsstadiet inträtt. Se här den oerhörda oförrätt,
som en brottslig make och fader tillfogar sin intet ont
anande hustru och sina oskyldiga barn! Det skulle
kunna uppräknas hundratals fall, men jag vill blott
redogöra för ett enda, som meddelats mig av en
framstående läkare, vars namn och verkningskrets ej
behöver nämnas, enär tämligen likartade fall allt som
oftast påkalla läkares uppmärksamhet.
En ung man ur en välmående familj hade vid ett
par tillfällen behandlats för gonorré, innan han gifte
sig med en skön dotter i en annan framstående familj.
Ett par veckor efter bröllopet kom han på besök till
familjens läkare för att rådfråga honom om ett mindre
s. k. chancre-sår, ett omisskännligt tecken till syfilitisk
infektion. Efter noggrann undersökning kom det i
dagen, att han kort före sitt giftermål ådragit sig en
chancre, som ej genast kommit till utbrott, varför han,
då såret ej observerats, smittat sin unga brud. Fallet
behandlades genast efter bästa kända metod, men
ändå uppträdde sjukdomens svårare former. Det
första såret följdes av dithörande sekundära
symptomer. Det uppstod sår på olika ställen av den
stackars hustruns kropp, slemhinnorna angrepos, och hon
miste allt sitt hår. Ej ens ögonbryn, ögonhår och
håren i näsvingarna fick hon behålla. Det behövdes
flera månader, innan håret började återväxa. När nu
detta äntligen inträffade, var emellertid det nya håret
grovt och borstigt, och när det nått en längd av
omkring 1 1/2 tum, påminde det i hög grad om getragg.
Det kunde varken kammas eller på annat sätt
behandlas. Hennes utseende blev till hennes vänners häpnad
och hennes egen gränslösa förtvivlan fullkomligt
avskräckande.
Enär hon ej hade en aning om sjukdomens natur
och beskaffenhet eller faror, mötte det mycket stora
svårigheter att förmå henne till ett månadslångt bruk
av nödig medicin under minst två års tid. De följande
åren gav hon livet åt flera för tidigt födda barn, vilka,
vare sig de voro dödfödda eller levde några dagar,
erbjödo bilden av sjukdom och förruttnelse. Efter 4
eller 5 missfall gav hon livet åt ett barn, som visade
alla tecken till ostörd hälsa. Då familjen icke långt
därefter länmade samhället, kunde icke läkaren längre
fullfölja sina observationer, men han ansåg föga
troligt, att barnet kunde helt undgå följderna av det
olycksbringande arvet.
Ett enda sådant fall efterlämnar ett outplånligt
intryck, men det är tyvärr långt ifrån enastående. Många
gånger har det inträffat, att personer med obegränsade
rikedomar meddelat syfilis åt sina hustrur och där all
mänsklig hjälp arbetat förgäves med att utrota
sjukdomen och befria familjen från följderna av mannens
brottsliga otrohet.
Andra för betraktaren mindre synbara följder men
ändock av dödande eller förstörande verkningar, kunna
tillstöta och angripa den oskyldiga hustrun, som
sålunda kommer att få umgälla sin makes brottsliga
handlingar och laster. En av Philadelphias mest
framstående läkare har för författaren av denna bok
försäkrat, att det är fasaväckande och upprörande att
iakttaga de hemska följder, som drabba hustrur,
vilkas män lidit av gonorré. Även om mannen trott sig
vara för längesedan botad och sålunda ansett sig
oförhindrad att ingå äktenskap, alldenstund han ej på flera
år märkt några symptom av sin sjukdom, kan han
icke dess mindre överföra genokokker till hustruns
vagina, varefter infektionen inom kort tränger sig fram
till livmodern och vidare genom äggledarna ända fram
till äggstockarna. Det kan då bli nödvändigt operera
bort dessa och såmedelst göra kvinnan »könlös» för
att bespara henne lidande och rädda henne från en
ofta säker död.
I ett föredrag, som en framstående läkare i New
York höll vid stadens sällskaps årsmöte, fäste han
särskild uppmärksamhet vid de symptom, som hos hustrur
uppträda, vilka varit utsatta för följder av gonorré, till
vilken sjukdom mannen varit skulden. Därvid yttrade
han, att han haft för vana att tillkalla de äkta
männen för ett enskilt samtal, sedan deras hustrur besökt
honom i och för konsultation beträffande vissa
underlivslidanden. Han ville därigenom utforska om
mannen iakttagit sin trohetsplikt inom äktenskapet,
eller om hans oregelbundna levnadssätt före
giftermålet var orsaken till hustruns sjukdom. »Numera»,
fortfor han, »är det onödigt att underkasta mannen en
dylik förödmjukande undersökning, emedan de
symptom och det tillstånd hos hustrun, som stadfäste
diagnosens riktighet, utgjorde ett fullgiltigt bevis för
sjukdomens ursprung. De många tusen äkta män,
som klaga över sin hustrus fullständigt brutna hälsa,
hava i många fall endast sig själva att anklaga för den
förstörelse, som åstadkommits».
Det stannar dock icke endast vid det anförda.
Fäder hava medfört sjukdomen till hemmet och genom
handdukar eller dylikt överfört den till de
hemmavarandes ögon, varigenom ögoninflammationer, som
hotat med fullständig blindhet, blivit en följd. Ett
sådant fall har berättats för mig. En fader med flera
små barn smittade ned hela sin familj. Barnen fingo
bada i det badkar, som fadern använt, och, fastän
vattnet ombytts, blevo de alla smittade.
För att erhålla en mera detaljerad kännedom om
könssjukdomar och deras fruktansvärda följder måste
jag hänvisa läsaren till ett annat av mig utgivet arbete,
»Vad en ung man bör veta». Vad som där blivit sagt
om kyskt och sedligt liv gäller i lika om ej högre grad
för var och en, som ingått äktenskap.
Även om en brottslig fader skulle lyckas undgå
sjukdomar, hotar honom dock faran att bliva upptäckt och
avslöjad av de sina, varjämte han aldrig kan undgå
att plågas av den sanningen, att hans utsvävningar
enligt naturens ordning medföra laster hos barnen. Det
kan ej vara någon angenäm känsla för en fader att
vara övertygad om, att alla de laster, som härjat hans
eget liv och förstört hemmets lycka, skola överflyttas
på hans barn. Om hans barn under kommande år råka
in på orätta vägar, kan han inte ens trösta sig med
den tanken och förvissningen, att han icke själv varit
dem ett föredöme på den dåliga vägen. Julia, dotter
till kejsar Augustus, var ej bättre än sin fader. Hon
gav upphov till en son, som ej gav någon av dem efter
i sina lustars styrka. Så te sig de inflytanden, som
icke blott förstöra hemmens lycka utan även hela folks.
Vid den kärlek, du hyser till din hustru, vid den känsla,
du hyser till dina barn, vid den aktning du har för dig
själv och den fruktan du borde hysa för Gud, ja, vid
allt, som är dig heligt och dyrbart besvär jag dig att
hålla ditt äktenskapliga trohetslöfte okränkt.
ANDRA AVDELNINGEN
*
KVINNAN
NIONDE KAPITLET.
Bruden.
I denna avdelning skola vi sysselsätta oss med vad
en ung nygift man är skyldig att iakttaga gent emot
sin maka. Detta första kapitel vill jag ägna åt en kort
redogörelse för vad han har nödvändigt att veta
beträffande den unga kvinna, som skall dela hans hem
och liv. När vigselorden äro uttalade av prästen, är
hon redan hans hustru, men här begagnar jag ordet
brud ej blott för bröllopsdagen utan även för de första
dagarna och veckorna efter bröllopet eller den s. k.
smekmånaden.
Utan tvivel finns ett stort antal unga män, som ännu
ej inträtt i det äkta ståndet, vilka skola slå upp denna
bok för att vinna någon insikt i de förhållanden, som
tillhöra äktenskapet. Det finns också ingenting i
detta arbete, som ej må bliva känt av varje till mogen
ålder kommen man. Varje ung man skulle också
otvivelaktigt ha stor nytta av den kunskap, som denna
bok meddelar. Jag är även fullt medveten om, att
många unga män, som stå i begrepp att binda sig för
livet, skola studera denna bok för att där finna medel
att undgå följderna av redan begångna misstag. Då
jag åtagit mig värvet att undervisa den unge mannen
och maken om det, som är viktigt för honom att veta
rörande hans brud, måste jag upplysa honom om, att
nödiga kunskaper rörande den kvinnliga naturen kan
han endast erhålla, om han studerar en annan del av
detta bibliotek.
Det är av ytterst stor vikt, att mannen inhämtat
tillräcklig kunskap om könsorganens beskaffenhet och
ändamål samt erhållit en riktig uppfattning om
äktenskapets natur och ansvar samt hans skyldigheter i
förhållande till kvinnan. Därför nödgas jag hänvisa
läsaren till kapitlen VII, VIII och IX i arbetet »Vad
en ung man bör veta».
Som ett tillägg till tredje kapitlet av denna del vill
jag fästa mannens uppmärksamhet på det faktum,
att hos kvinnan förefinnes långt mindre behov och
tillfredsställelse av könsumgänge än hos mannen.
Troligen komma vi sanningen närmast, om vi påstå,
att ett stort flertal kvinnor i hög grad sakna förmågan
av könsnjutning. I avseende på intensiteten av
könskänslan kunna kvinnorna indelas i trenne
grupper.
Första gruppen omfattar det ej obetydliga antalet
kvinnor, vilka i allmänhet anses sakna erotiska
böjelser och känslor. Tillståndet i fråga kan förklaras på
trefaldigt sätt. En del fall ha sin orsak i ett dåligt
hälsotillstånd i allmänhet, som småningom utvecklar
sig genom bristande kroppsrörelse och alltför ringa
friluftsliv. I andra fall orsakas det av sällskapslivets
alltför stora fordringar, av sena timmar eller
hårdsmält föda, av osund romanläsning och ej minst av
för stark snörning, varav följer försvagande och
undanträngande av köns- och andra vitala organ från deras
rätta plats i bäcken- och bukhålorna. Kunde kvinnorna
blott föreställa sig, vilka fröjder livet kan bjuda dem
om de blott ville bekväma sig till ett förnuftigt
levnadssätt, skulle antalet av de män och kvinnor, som
ifrågasätta, att äktenskapet kan vara ett missgrepp,
vara ytterligt litet.
En orsak till könslig likgiltighet hos många kvinnor
torde också ligga i det förhållandet, att tillvaron av
passioner betraktas som ovärdigt deras kön. Det
gives hustrur, som med stolthet framhålla sin
likgiltighet för det äktenskapliga könslivet. Sin köld och
likgiltighet framställa de som en förtjänst i stället för en
brist. Dock är det så, att Skaparen med denna som
med varje annan normalt utövad kroppens
förrättning förenar njutning och tillfredsställelse. Att
intaga föda för att uppehålla livet är ju till och med
förenat med njutning. Syn och hörsel kunna för oss
vara en källa till den mest oblandade njutning.
Visserligen köpes ej den alstrande förmågans utövande
till billigt pris vare sig i ekonomisk eller fysiskt
avseende, men så har också Skaparen i gengäld för dessa
uppoffringar berett människan njutningar, som fullt
uppväga detta offer. I Guds skapareplan ingår
alstringsakten både som en njutning och en plikt, och den
känsla, som utgör drivfjädern till släktets bevarande,
är lika berättigad som den, vilken driver individen att
skydda eget liv och hälsa. Det kan ej betvivlas, att
Skaparen i och genom avlelsen anvisat en betydande
plats åt ömsesidiga böjelser och gemensamma känslor.
Visserligen ha äktenskapen bekräftat, att befruktning
kan äga rum utan samtidig sinnesrörelse från
kvinnans sida, men följden är dock säkrare samt
produkten av en sådan förening av högre värde, om båda i
lika grad deltaga i den njutningskänsla, som
framkallat den.
Likgiltighet för den könsliga funktionen från
kvinnans sida kan också ha sin grund däri, att hon och
hennes make ej fullt passa för varandra varken i fysiskt,
moraliskt eller socialt hänseende. Olikhet i
uppfostran och livsåskådning kan ha framkallat brist på
harmoni, som verkat förstörande och dödande på deras
ömmare känslor.
Vidare kan hustruns likgiltighet för könsumgänge
förorsakas av den hos kvinnor så vanliga habituella
förstoppningen. En annan om än mera sällsynt orsak
kan vara en eller annan missbildning, lokal tillslutning
på grund av ofullständig bristning av hymen. En
annan sällsyntare åkomma är vaginism eller slidkramp,
som gör samlaget till en källa av obehag och svåra
smärtor i stället för njutning. Om dylika förhållanden
förekomma, är snar läkarehjälp av nöden för lokal
behandling och insiktsfulla råd,
Andra gruppen består av kvinnor, som i det
äktenskapliga umgänget finna en måttfull och normal
njutning under förutsättning nämligen att de äro vid full
hälsa, och att det ej sättes ifråga, då det är dem
motbjudande. Det är utan tvivel det största antalet
kvinnor, som tillhöra denna grupp, och de äro också mera
normalt utrustade än de, som tillhöra den ena eller
den andra ytterligheten.
Tredje gruppen utgöres av det fåtal, hos vilka
könskänslan blivit en allt behärskande lidelse. Gruppen i
fråga är ingalunda så talrikt representerad, som mången
torde vara böjd att föreställa sig, och kvinnor av denna
typ skulle aldrig ingå äktenskap annat än med män
med god hälsa och stark fysik samt särdeles
utpräglade sexuella tendenser. Ingår en man, som ej äger
detta i tillräckligt hög grad, giftermål med en kvinna
tillhörande denna grupp, kan det sättas i fråga,
huruvida mannen eller kvinnan är den mest beklagansvärde.
Då emellertid endast ett fåtal kvinnor tillhöra denna
sistnämnda grupp, kvarstår såsom en allmän regel,
att könsinstinkten är starkare utvecklad hos mannen
än hos kvinnan samt att mannen utgör den aggressiva
parten i den mänskliga familjen. Ehuruväl en viss
kvinna kan vara i besittning av en mera utpräglad
sexuell natur än en viss man, framträder dock aldrig
den sexuella delen av hennes natur så starkt som hos
den mest aktive man.
Fastän inom alla djurarter hannen spelar den
aktives roll, kan han dock i intet fall tilltvinga sig umgänge
med honan utan hennes vilja, och i de allra flesta fall
bestämmes kopulationsakten av honans tillstånd.
Endast vid en tidpunkt, då hennes kropp befinner sig i
ett för befruktning lämpligt tillstånd, låter hon hannen
närma sig, och det är just sådana perioder, som driver
honom till handling. Samma regel borde i ännu högre
grad vara gällande för mänskliga varelser, ehuru bland
dem ett helt annat förhållande äger rum. Hustruns
önskningar förbises oftast helt och hållet, så att hon
antingen motvilligt underkastar sig eller fullständigt
överväldigas genom en hänsynslös makes brutala
fordringar.
År detta underordnande av hustruns önskningar
och vilja under mannens godtycke en följd av domen
över Eva: »och till din man skall din åtrå stå, och han
skall vara din herre», då blev sannerligen kvinnans
dom sträng, ty ett svårare straff än att bliva berövad
rättigheten över sin egen kropp kunde svårligen
påläggas henne. Äro alla de oförrätter, som i detta
avseende tillfogas kvinnor, en följd av de första
människornas olydnad mot Guds lagar, skola vi ock glädjas
över de andliga och lekamliga fördelar, som den andra
Adam återvunnit åt oss, och som nu även delas av
kvinnan. Ingen i världen kan vara mera benägen att
tillerkänna henne alla hennes naturliga rättigheter än
den man, som genom sina handlingar söker hävda den
manliga karaktärens ädelhet och i rikaste mått skapa
sig själv lycka och välsignelse, just därför att han är
hennes make. Alstringsdriften är hos kvinnan icke
blott mindre utpräglad än hos mannen utan också av
kortare varaktighet. Vid 45 års ålder börja vanligen
kvinnans generationsorgan undergå vissa förändringar,
som omöjliggöra befruktning och barnsbörd. Vid
denna ålder inställa sig hos henne på könslivets
område vida mer framträdande inskränkningar än dem,
mannen erfar, då hans alstringsförmåga börjar avtaga.
Beskaffenheten av dessa förändringar och deras
innebörd för hustrun och mannen komma att behandlas i
följande del av detta bibliotek. Den kommer
huvudsakligen att beröra medelålders män, och det vore av
stort gagn för unga, gifta män att i tid få kunskap om
vad som i framtiden väntar dem, så att de från början
kunde ordna sina äktenskapliga förhållanden, så att de
även vid mera framskriden ålder medförde största
möjliga glädje och välsignelse.
Verkningarna av könsumgänget är på nygifta kvinnor
och män tämligen i ögonen fallande. Ofta bli de som
förut haft ett friskt och kraftigt utseende, bleka,
glåmiga och magra. Icke så sällan inträffar också
raka motsatsen. Hos kvinnorna särskilt ser man rätt
ofta, att den unga flickan, som förut haft ett sjukligt
och blekt utseende, efter giftermålet hastigt utvecklat
sig till en stark, levnadsglad och kraftig kvinna.
Åter andra få sin hälsa till viss grad förbättrad men
undvika moderskapet och beröva sig härigenom själva
fördelen av fullständig hälsa. Dessa fall äro dock
sällsynta. Giftermålet innebär emellertid så olikartade
möjligheter, att ingen man eller kvinna bör våga att
sätta allt på spel vid ovisshet, alldenstund undantagen
äro sällsynta. Ett obestridligt faktum är dock, att
många kvinnor, som före äktenskapet äro svaga,
nedstämda och ständigt oroliga, efter detsamma blivit
förhoppningsfulla, lugna och starka. Andra åter, vilka
levt förnöjda i sin egen krets och genom giftermålet
förflyttats till för dem främmande förhållanden, ha
blivit nervösa, modlösa och oroliga.
Vore alla förhållanden inom en sådan persons
könsliv kända, skulle orsakerna till dessa förändringar
befinnas vara å ena sidan en lämplig återhållsamhet och å
den andra tygellöst hängivande åt könsdriften.
Utsvävningar på dessa områden förekomma tyvärr
alltför ofta inom äktenskapet. Mannen får därigenom sin
fysiska kraft försvagad och sin intelligens nedsatt.
Den kraft, som förslösas på könslivets område, tages
från intelligensområdet, och följden blir den, att
mannen blir oduglig till studier, varjämte hans
själsförmögenheter på flera sätt taga skada. Den äkta mannen
blir härigenom vid dåligt lynne och benägen för
ensamhet. En make, som i det äktenskapliga umgänget gör
sig skyldig till överdrift, fördärvar sin egen
njutningsförmåga samt gör sin hustru orätt. Icke nog med
att han berövar henne all möjlighet att känna
tillfredsställelse, utan han sätter henne dessutom ur stånd att
vara honom själv till den glädje, han söker hos henne.
Han kommer att göra slut på hustruns tillmötesgående,
medverka till sjuklighet och nervositet hos henne
samt förvandla henne till en kraftlös, lidande sjukling,
varigenom han ådrager sig ständiga utgifter för
läkarevård och sjukskötsel, vilka utgifter kunnat undvikas.
En äkta man av denna typ förstör ofta av ren
okunnighet just de fysiska egenskaper, som gjorde hans hustru
så tilldragande för honom, och grusar således själv den
grundval, på vilken hemmets lycka måste byggas. En
så abnormt stegrad könsdrift hos mannen kan vara en
följd av tidig sjàlvbefläckelse och därefter av osedliga
förbindelser, frossande i smutsiga skildringar, i
avbildningar av nakna kroppar samt av läsning av
sinnesretande romaner, vilket allt befläckar inbillningen och
skapar felaktiga begrepp rörande de äktenskapliga
förhållandena. Tillåter man sina tankar att alltför
mycket sysselsätta sig med dylika ämnen, blir
blodtillströmningen till könsorganen alltför stark. Man
undviker detta genom att rikta sina tankar på annat,
iakttaga en hänsynsfull måttlighet, undvika alla
hetsande och retande intryck, flitigt använda kalla bad,
föra ständig diet och för övrigt ägna vården av
kroppen tillbörlig uppmärksamhet och härvid icke glömma
att flitigt använda sig av gymnastik och kroppsrörelser
i fria luften. Idrott och fria lekar i friska luften utöva
ett synnerligen välgörande inflytande på kroppen och
äro en god hjälp i kampen mot drifterna. En man,
som behöver hjälp med avseende på avhållsamhet, gör
klokt i att helt anförtro sig till sin hustru. Hennes
inflytande kan bliva honom till god hjälp, ty i detta
liksom i andra fall är en finkänslig, hänsynsfull hustru
den bästa motvikten mot faror och överdrifter.
TIONDE KAPITLET.
Sparsamhet och omtanke från mannens sida.
Det är rätt få män, som helt förstå vidden av det
ansvar, som åligger dem i avseende på vården av den
skatt, som blivit dem anförtrodd. Vid sitt första
inträde i det äkta ståndet äro de utsatta för stora faror
att begå ödesdigra misstag. Hur mången make har
inte av bristande hänsyn låtit sin lidelse hos hustrun
väcka en sådan känsla av vämjelse, att det förkvävt
kärleken! Så har alla utsikter till framtida lycka
tillintetgjorts, och grunden har lagts till oändliga
lidanden och strider såväl för honom själv som för hustrun.
En nygift man borde först och främst besinna, att
många kvinnor ända till den stund, då de inträda i
äktenskapet, levat i så gott som fullständig okunnighet
om alla till könslivet hörande frågor. Det finnes till
och med kvinnor, som ej ens äga någon kännedom om
de fysiska skiljaktigheterna mellan män och kvinnor.
Andra äga visserligen en aning om att sådana
skiljaktigheter existera, men utan att en tanke på
könsumgängets verkliga art någonsin inträtt i dessa
föreställningar. Detta sista förhållande får icke betraktas som
någon allmän regel, fastän det gives många exempel
härpå. Jag har hört talas om unga hustrur, som
nalkats sin första barnsäng utan att förstå orsaken till
kroppens tilltagande, och ganska nyligen hörde jag
ett fall, när en läkare redan var i rummet för att
biträda vid en normal förlossning, där den blivande
modern var övertygad om, att hon skulle genomgå en
svårare kirurgisk operation. Hon var fullständigt fången
av den föreställningen, att läkaren endast genom en
inskärning i hennes underliv kunde skaffa fram barnet
till världen.
Även om man säger, att dylika förhållanden bära
vittne om ursäktlig okunnighet, så ändrar detta ju
inte själva faktum. Nygifta män borde därför ej
förbise möjligheten av att en dylik okunnighet verkligen
kan förekomma. Även om den är otänkbar hos hans
egen brud, måste han taga med i räkningen det
allmänna tillstånd av svaghet och utmattning, som blivit
en naturlig följd av det förberedande arbete, som finner
sin avslutning i bröllopshögtidligheterna. Denna sida
av saken har jag emellertid redan berört, vadan jag
näppeligen behöver spilla flera ord därpå.
Hos mindre bemedlade åtgå kanske veckor och
månader, som upptagas med sömnad och annan
utrustning. Hos de rika är det tvånget att underkasta sig
sällskapslivets fordringar och sedvänjor. I båda dessa
fall bliva nerverna angripna, och de flesta kvinnor gå
denna livets mest genomgripande händelse till mötes i
ett sorgligt tillstånd av nervretlighet och kraftlöshet.
Denna kraftnedsättning berättigar varje brud till den
omsorgsfullaste hänsyn och ömmaste varsamhet från
makens sida.
Okunnighet, hänsynslöshet eller ohejdad lidelse gör
ofta, att föreningen mellan båda ofta blir
olycksbringande, och följderna ofta av allvarligaste art. Första
akten i det drama, vars slutscen är äktenskapets
upplösning och skilsmässa inför domstol, spelas mycket
ofta natten efter den dag, som bevittnat
vigselceremonien. Detta är ett lika sorgligt som obestridligt
förhållande och torde få tillskrivas bådas okunnighet och
oerfarenhet. Det orsakas av hustruns brist på kunskap
och överseende och mannens brist på taktfull
uppskattning av det grannlaga i hans nya ställning liksom
brist på kunskap av de faror och det ansvar, den
innebär.
I Grekland råder ett bruk, som bestämmer, att
trenne dygn skall förflyta mellan bröllopet och det
första samlaget. Detta är ett bruk, som borde införas
i alla länder. Tillfälle skulle då lämnas den unga,
uttröttade bruden att återhämta krafter, varför hon med
större lugn kunde möta det slutliga invigandet i
äktenskapets fullbordande.
Men det skulle även lända brudgummen till stort
gagn, ty han finge då tillfälle till självbehärskning och
återhållsamhet, som bäst anstå det unga förhållandet.
Det skulle även tillförsäkra honom en betydligt större
lycka, en lycka, som hade de allra största utsikter att
vara under de långa år, som ligga framför det unga
paret.
En finkänslig man måste rodna inför tanken på alla
de hustrur, vilka inför läkare måste medgiva, att den
ende man, som förgått sig mot dem, var deras egen
make på själva bröllopskvällen. Nyligen har jag hört
berättas ett fall, där den unge maken, som ej kunde
återhålla sin otålighet och stormande häftighet, hos sin
hustru framkallade en sådan avsky, att hon lämnade
brudgemaket och därefter absolut vägrade att
återvända till sin man. Så plötsligt och tragiskt avbröts
en förbindelse, som med användande av hänsynsfullhet
torde hava utvecklats till ömsesidig lycka och
välsignelse under många, långa år.
I sin bok »Öppet språk angående frågor, som ej pläga
öppet avhandlas» skriver d:r Henry L. Guernsey
följande: »Den unge maken bör med oändlig ömhet och
hänsynsfullhet utöva sina nyvunna rättigheter, ty det
finnes icke, fastän flertalet av män så föreställa sig, å
brudens sida till den grad utpräglade erotiska känslor,
att hon på grund därav skulle vilja medgiva sådana
friheter. Hon har också obestridlig rätt att från
brudgummens sida mötas med varsamhet. Ej så sällan
inträffar det, att hennes känsligare sinne och kvinnliga
blyghet såras så djupt, att hon ej på många år kan
övervinna en motsatt behandling från mannens sida.
På grund av den skräck, som injagats hos henne genom
mannens i hennes ögon alltför råa och skoningslösa
uppträdande, kan hos henne uppstå en ovilja mot
själva den kroppsliga föreningen, som likväl utgör
kronan och inseglet på ett i ordets hela bemärkelse
lyckligt äktenskap.»
Mrs E. B. Duffey yttrar i en bok, benämnd »Könens
inbördes förhållande», följande: »Förhasta dig ej!
Plocka ej den efterlängtade frukten förrän den är
mogen, ty då förlorar den sin doft och sötma. Uppträd
hellre i ditt äktenskap med den vane förförarens
varsamhet än med kvinnorövarens våldsamhet. Du skall
då finna belöningen för ditt tålamod både ljuv och
varaktig. Passionernas knopp får ej i förtid öppnas av
ovarsamma händer. Den kräver tid för att uppnå sin
skönhet. Om den unga hustrun mötes av en stormande
våldsamhet, som hon ej förstår, får hon den
uppfattningen, att hennes make fäster större vikt vid att
tillfredsställa sina egna begär än vid hennes känslor
Tröttas och plågas hon med ömhetsbetygelser, vilkas
art äro henne fullkomligt främmande, ja, t. o. m.
motbjudande under den första äktenskapliga tiden, är
faran stor, att passionens späda knopp aldrig slår ut
till blomma utan helt och hållet vissnar. Då skall den
unge maken endast ha sig själv att skylla, om han för
hela livet finner sig bunden vid en fullkomligt likgiltig
och osympatisk hustru. Utan svårighet kunna vi
föreställa oss de föga tillfredsställande äktenskapliga
förhållanden, som bli en naturlig följd av den äkta
mannens hetsighet och bristande kunskap vid
äktenskapets början. Finner han en hustru, som ej återgäldar
hans häftiga känslor, betvivlar han hennes genkärlek,
enär han i enlighet med sin natur ej kan förstå en kärlek
som ej är parad med lidelse. Hon å sin sida känner
sig kränkt och förnedrad vid varje närmande av
maken, i synnerhet om detta sker mot hennes vilja. Hon
har svårt att förstå, huru ömhet kan stå tillsammans
med lidelse. Den förra känner hon inom sig som
självförnekelse och uppoffring av det käraste för en annan,
och den senare anser hon som höjden av självisk och
våldsam lystnad.»
Man måste sålunda med stor försiktighet vara på
sin vakt för de överdrifter, som så lätt vilja åtfölja det
första äktenskapliga samlivet. Den förf. vars ord nyss
anförts, yttrar vidare: »Med fullt fog vågar jag göra
det påståendet, att det bland männen ej förekommer
en på femtio, som ej under de första åren av sitt
äktenskap har missbrukat sin hustrus eftergivenhet i
avseende på könsligt umgänge. Detta är ett förhållande,
som ensamt är nog för att förklara de
överhandentagande kvinnosjukdomarna. Med detta har jag inte
velat hava sagt, att för varje kvinna de skadliga
följderna taga sig uttryck i inflammationer och sårnader,
men i många fall har det dock blivit följden. Det är
dock inte därför min mening att utslunga någon
anklagelse mot de äkta männen. Jag påstår ej, att de
begå medvetna oförrätter, men jag anklagar dem för
mer än lovlig okunnighet. De äro fullt ut lika okunniga
som deras män och giva alltför ofta vika för makens
anspråk och fordringar och detta till och med vid
tillfällen, då det borde vara en samvetssak för dem att
överväga sitt medgivande.
Kvinnans fint byggda, ömtåliga generationsorgan
missbrukas ej sällan genom för ofta upprepat
könsumgänge i så hög grad, att sårnader och inflammationer
uppstå, som förvandla henne till en stackars bruten
sjukling. Icke ens mannen själv förstår orsaken
härtill, eller är han oförmögen att till fullo inse hela
vidden av sin egen dårskap. Han framhärdar således på
själviskhetens väg, fastän han förorsakar sin hustru
svåra lidanden och förvärrar hennes tillstånd, som blir
alltmer hopplöst. En make kan i andra avseenden vara
idel ömhet öch godhet, ja, han kan t. o. m. vilja skydda
den kvinna han håller kär, för varje den minsta lilla
vindfläkt, men i detta avseende bete sig mot henne
på ett sätt, för vilket jag ej kan finna ett
lämpligt ord.»
D:r George H. Napheys yttrar i ett arbete med titeln
»Livets fortplantande» vid tal om denna fråga: »I
många fall blir följden av den unge mannens tanklösa
och brådstörtade beteende, att grunden lägges till
många sjukdomar i livmodern och nervsystemet. För
en enda natts njutning får han böta med många års
obehag. Måtte han därför, sedan väntans långa tid
nått sitt slut och han trycker den åtrådda skatten i
sina armar, mottaga den med varsamma händer och
vårda den, så att den kan lända till långvarig framtida
lycka! Må han vara hänsynsfull, behärskad och, om
så är nödvändigt, självförsakande! Han skall aldrig
behöva ångra, om han några dagar uppskjuter att
begagna de rättigheter, som lagen tillerkänner honom.
Det skall däremot bringa honom den största
missräkning, om han på ett skoningslöst eller brutalt sätt
tillvällar sig dem.
En äkta man får aldrig förgäta, att det första
kroppsliga närmandet mellan makar i regel medför en rent
fysisk smarta för hans unga brud. Hon endast tåligt
underkastar sig men njuter ej därav. Denna smärta
får ej vara av alltför allvarlig art eller räcka för länge.
Skulle så vara förhållandet, kan man vara övertygad
om, att inte allt är, som det bör vara. Bringar ej
fullständig vila de angripna delarna i normalt skick, bör
läkare konsulteras. Det är nödvändigt, att
moderation iakttages i äktenskapets början. Denna varning
är så mycket mera befogad, som jag vet, att specialister
i kvinnosjukdomar ständigt ha till patienter
kvinnor, som under månader och år få lida för tiden
närmast efter bröllopet.»
De smärtor och obehag, som författaren åsyftar,
hava sin orsak i hymen, en bildning hos den jungfruliga
kvinnan. Hymen är en halvmånsformig utvikning av
slemhinnan, som ligger strax innanför slidans mynning
för att skydda de ömtåliga inre delarna av kvinnans
generationsorgan samt mot inträngande av främmande
ämnen. I samma grad som kroppen utvecklar sig,
antager stundom hymen en sådan fasthet, att dess
genomträngande förorsakar svåra smärtor. Blott detta
förhållande borde vara den unge, nygifte mannen en
maning till hänsynsfullhet.
Smärtan, som uppkommer, då hymen genomtränges,
är beroende på den starka spänning, som varje våld på
hymen förorsakar vid dess fästpunkter i slidväggen.
Under vissa omständigheter framkallar detta en
intensiv smärta. Då hymen brister, uppstår ofta en
blodförlust, som stundom föga märkes men ibland kan vara
nog så betydlig.
Det fanns en tid, då tillvaron av hymen anågs
såsom ett otvetydigt bevis på kvinnans jungfrudom och
dess frånvaro betraktades som ett tecken till att
könsumgänge ägt rum. Oaktat det visst är sant, att
hymen finns kvar hos de flesta jungfrur, så är detta dock
inte förhållandet hos alla. Den kan nämligen under
barndomen på ett eller annat sätt ha blivit bräckt
eller också redan vid födelsen fattats. Är hymen
abnormt fast, kan t. o. m. kirurgens hjälp vara
nödvändig vid densammas avlägsnande, emedan den då utgör
hinder för menstruationen.
I en skrift betitlad »Vad kvinnor borde veta»
säger mrs E. B. Duffey: »Det är en allmänt spridd
åsikt, att den äkta mannen vid äktenskapets fysiska
fullbordande erhåller beviset för sin hustrus föregående
kyskhet. Får han detta bevis, kan han vara rätt säker
på att det är avgörande, ehuru visserligen ett eller
annat undantagsfall finnes, där beviset varit utan
betydelse. Uteblir denna som giltig varande bevisning,
vore det högst orättvist och grymt att endast på grund
härav anklaga sin hustru att före äktenskapet levat
okyskt. Genom olyckshändelser har detta bevis
kunnat förstöras, och det kan också inträffa att det
aldrig förekommit.»
D:r Naphey skriver: »Närvaro eller frånvaro av
hymen utgör intet säkert bevis. I själva verket finnes
intet tecken som ens för den sakkunnige gör det
möjligt att med säkerhet avgöra, huruvida en kvinna varit
föremål för könsumgänge eller icke. Det bevis, som
mannen bör fästa avseende vid, är ett blygsamt
uppträdande före bröllopet, frånvaron av både låtsad
okunnighet och stötande förtrolighet med ämnet.
Framför allt bör han fästa avseende vid ett rent, gudfruktigt
sinne. Finnas dessa egenskaper har han ingen
anledning hysa något tvivel om sin hustrus trohet och
kyskhet.»
Den nygifte mannen bör ha klart för sig, att så snart
obehag erfares vid första samlaget, läkares råd bör
anlitas, om detta smärtande hinder ej snart försvinner
utan kvarstår en eller ett par veckor. Då kvinnan vid
framskriden ålder ingår giftermål, kunna svårigheter
uppstå, som endast genom läkares ingripande kunna
undanröjas.
Vi måste, innan vi lämna detta ämne, för den nygifte
unge mannen klargöra en fara, för vilken han utsätter
sig genom att njuta vin eller andra stimulerande
drycker under bröllopshögtidligheterna. En svårare
prövning kan näppeligen drabba ett hem, än att en
idiot födes till världen. Äro alla av läkare
konstaterade fall i alla detaljer pålitliga, är orsaken till sådana
olycksbarns födelse den, att avlelsen ägde rum vid en
tidpunkt, då antingen hustrun eller mannen eller också
båda hade förtärt starka drycker. Den tillfälliga
idiotien hos en berusad man eller kvinna nedärves således
hos barnet, som under hela sitt liv blir berövat sin
mänskliga rättighet på grund av föräldrarnas felsteg,
Härigenom ha de felande ådragit sig den mest
fasansfulla förbannelse, som kan drabba dem som följd av
mänskliga misstag.
Glöm ej heller, att fysisk svaghet hos din brud ger
anledning till en svag avföda! Sannolikt är fysisk
svaghet hos bruden jämte för stor eftergivenhet under
den första tiden av äktenskapet antingen var för sig
eller tillsamman huvudorsaker till den ovanligt stora
dödlighetsprocenten hos förstfödda barn.
Den sällhetskänsla, som ej av lyckliga äkta makar
kan döljas, är både skön och rörande. Yttringarna av
den mänskliga kärleken äro lika tilltalande som
fåglarnas förhållanden, när de i vårens ljuvliga tid anlägga
sin vackraste fjäderskrud, sjunga sina ljuvligaste sånger
och reda sina nästen. En ung brud yttrade en gång
till en väninna: »Det är för gott för att kunna räcka
länge.» Så förhåller det sig även. Denna intensitet i
den alstrande verksamheten måste lämna rum för
viloperioder, om ej kraftuttömning och död skola bliva
den oundvikliga följden. Vågen kan ej tänkas
kvarstå på sin höjdpunkt, Den måste sjunka tillbaka för
att hämta kraft till förnyad stigning.
Endast i det egna hemmet kunna det gifta livets
fröjder hållas vid makt. För den skull borde aldrig
nygifta bo annat än för sig själva, såvida detta ligger
inom det möjligas gränser, Redan att bo i samma hus
som den ena partens föräldrar har sina avigsidor, och
att bo på pensionat eller hotell är inte blott
obehagligt utan till och med farligt.
Studera vi fåglarnas värld, finna vi inga pensionat,
och dylika borde ej heller finnas i människornas värld.
I synnerhet för nygifta medföra de stora olägenheter
och faror. De behöva ensamhet så att de ej ständigt
besväras av nyfikna blickar. På sådana ställen kan
ingen undgå skvaller och prat. Hustrun måste leva
i tvungen sysslolöshet och tillbringa en stor del av tiden
nästan som en fånge på sitt rum. Härjämte är hon
utsatt för faror, som kunna nedlägga frön till svartsjuka
eller kallsinnighet. Ett hotell eller pensionat är på
intet vis ett lämpligt ställe för nygifta, vilka ju alltid
äro berättigade till föräldraglädje. Nästan varje läkare
kan intyga, att många hustrur anropat honom om
bistånd till förintande av deras foster, emedan de bodde
för obekvämt att bilda familj, då de antingen bodde på
hotell eller voro inackorderade.
Hur anspråkslöst det egna hemmet än är, är det dock
att föredraga. Kan ni omöjligt skaffa er ett eget hem,
så hyr en bostad, men börja aldrig ert gifta liv
anspråksfullt och överdådigt. Anpassa er efter era villkor, men
drag ej växlar på en oviss framtid. Kan ni ej från
början lägga undan penningar, betvivlar jag, att ni
någonsin skall kunna göra det. Skulder äro alltid en
black om foten, som beröva hustruns kinder dess
friska färg och mannen hans levnadsmod och
hoppfullhet. De skola ständigt kasta en mörk skugga över
era framtidsutsikter och framkalla missmod och
förtvivlan. Försök att inrätta ert liv så, att ni varje år
kan lägga av en om än aldrig så liten summa. Kan ni
ej genast skaffa er ett eget hem, så måste ni göra upp
en plan för att vinna detta mål så fort som möjligt.
Tänk vid förverkligandet av denna plan mera på
verkliga behov och ömsesidig trevnad än på lyx och fåfänga.
I sammanhållningen, ej i utbredningen ligger hemmets
lycka. I ett stort hus behöves flera tjänare, som blott
medföra ökad oro och vålla hustrun ständiga förargelser
då i stället allt borde göras för att bespara henne
onödig ängslan. Dessutom ökas familjens utgifter utan att
mannen och hustrun egentligen ha annan valuta än att
med större lugn kunna tänka: »Vad skola våra vänner
tänka om oss?» Om ni äro måna om att era vänner
skola tänka högt om er, så låt förståndet men ej
känslorna sitta i högsätet.
Både mannen och hustrun måste vara arbetsamma.
Arbetsamhet är nödvändig för hälsans bevarande och
för gynnsamma omständigheter vid det väntade
barnets födelse. kättja är till stor olycka för dem båda.
Missnöje, obelåtenhet och skilsmässa äro alltid barn av
lättjan.
Ett av ditt livs lyckligaste ögonblick skall
otvivelaktigt inträffa, då du för första gången träder in i ditt
eget hus, som du med rätta kan kalla ditt hem, och för
första gången sätter dig vid eget bord. Vill du att
denna glädje skall vara beständigt, så upphör aldrig att
visa uppmärksamhet och hängivenhet. Du bör vänja
dig att i såväl ord som handling giva uttryck åt din
tillgivenhet, och din uppskattning av varje din hustrus
ansträngning att göra hemmet trevligt, maten smaklig
och ert gemensamma liv så glädjerikt som möjligt.
Låt henne alltid förstå, att du uppskattar varje
ansträngning, hon underkastar sig! Låt aldrig den tanken
få insteg hos dig, att ditt ständigt upprepade beröm
kan för henne bli sårande enformighet! En hustru,
som älskar sin man, skall alltid gärna mottaga
uppmuntrande beröm, beundran och ömhet från hans
sida.
Börja ni däremot ert samliv med strid om huruvida
mannens eller hustruns vilja skall vara den
bestämmande, så hava ni all orsak att vänta strid hela ert
äktenskapliga liv igenom. Var och en måste bemöda
sig om att överträffa den andra i hänsynsfull
eftergivenhet, ja, självförsakelse, om fröjd och ljus livslycka
från början skola få hemortsrätt i ert nya hem och där
kvarstanna under år, som komma.
ELFTE KAPITLET.
Den unga hustrun och moderskapet.
Redan förut har framhållits, att arbetsamhet och
flit äro hös en ung hustru lika väsentliga för hemmets
förkovran i yttre hänseende som för hennes egen hälsa
och livslust. Den kvinna, som tillbringar sin tid i
sysslolöshet, är alltid olycklig och skall förr eller senare
också draga olycka över sin omgivning. Hennes
husliga omsorger och plikter äro snarare att betrakta som
en stor välsignelse än som någon olycka.
Men också denna sak får ses mer än från en sida.
Det finns tanklösa män, som icke alltid uppskatta
vidden och betydelsen av de på kvinnans lott fallande
plikterna. Dessa plikter äro emellertid legio. Nu talar
jag ej om hustrur, som leva i överflöd och aldrig
behöva få sin önskan ouppfylld. Jag tänker på det stora
antal hustrur och mödrar, som tillhöra medelklassen,
jag tänker på alla dem, som sträva med hushålls- och
andra plikter i föga bemedlade hem. Den äkta mannen
borde betänka, att om de vackra inskrifterna, som
pryda kyrkogårdarnas minnesvårdar, översattes i
vardaglig prosa, så skulle de berätta för oss om många
tusen martyrer, som fått sätta till sitt liv med arbete
på att laga kläder, sömma, baka och skura. De skulle
kunna berätta, att tusental av dessa mödrar dödats av
symaskinen, kökssleven, sopkvasten och barnvaggan.
Trettioåriga kriget var varken så mördande eller
långvarig som den strid, som från tidigt på morgonen till
sent på aftonen utkämpas av den väldiga här av
strävsamma hustrur, uppoffrande mödrar och
bekymmersfulla husmödrar. Över alla hemmets tusen små
göromål skall husmodern ha ett vaksamt öga. Har gossen
tappat sin bok eller flickan ej kan finna sin hatt, så
skall mor hjälpa dem. Om den minsta gråter under
natten, så vaknar genast den lättsövda och ängsliga
modern, under det fadern fortfar att sova. Är barnet
sjukt, vakar hon ängsligt natten igenom vid dess vagga.
Kommer mannen sjuk hem, så får inga än så stränga
modersplikter hindra henne från att också åtaga sig
plikterna som sjuksköterska. I hälsa och sjukdom,
i lyckans som i medgångens dagar, under dagens id och
nattens tysta timmar är makan och modern
medelpunkten för en mångfald plikter och för aldrig
upphörande fordringar och förväntningar.
Den unge äkta mannen bör alltid tänka på de plikter
och krav, som hela dagen äro hans unga hustrus lott,
innan han ställer nya anspråk på henne. Han bör
aldrig glömma, att hon i kroppsligt avseende är svagare
än han själv, att hennes könsliv är mera slumrande och
att, när hon är överansträngd, hon har rätt till de allra
största anspråk på att bli behandlad med mera
omtanke och hänsyn än annars.
Vilka fordringar den nygifte mannen än ställer på
sin hustru, borde han alltid komma ihåg, att han skadar
sig själv, om han ej tar nödig hänsyn till hennes
kroppsliga befinnande och mångahanda sysslor.
Vill ett ungt par tillförsäkra sig varaktig lycka, få
de ej ens tänka på att sätta sig över det särskilda
ändamål, för vilket Gud har instiftat äktenskapet. Vilka
andra ändamål det än må innefatta, så är dock dess
huvudsakliga och ursprungliga uppgift att bidraga till
människosläktets fortbestånd. Den uppmaning,
Herren gav Noa med orden: »Varen fruktsamma och
förökens och avlen av eder på jorden och förökens uppå
henne», gäller med samma kraft än i dag. Israels folk
betraktade barnlöshet som en familjs största olycka.
Det ansågs till och med medföra personlig skam och
vanheder. Då Hanna i templet bad om en son, gav hon
uttryck åt den längtan och de önskningar, som
uppfyllde varje israelitisk kvinnas hjärta och sinne, så
snart hon ingått äktenskap. När Herren lovat
Abraham och Sara, att deras efterkommande skulle bliva
talrika som stjärnorna på himlen, ansågo de sig hava
fått delaktighet av den rikaste välsignelse, som stod
i Guds makt att giva dem.
Denna uppfattning är även rådande i Indien, vars
folk hyllar månggifte i teori fast mera sällan i
praktiken. Släkten måste bland sina medlemmar räkna en
präst, och en familj får ej sakna barn. Lagen medgiver
därför mannen att taga sig två eller flera hustrur, på
det att ätten ej måtte dö ut.
Äktenskapet kan ej bliva till sann välsignelse, förrän
dess förnämsta ändamål vunnits, förrän det välsignats
med barn. Det ligger sanning i följande ord: »Mannen
behöver kvinnan, liksom kvinnan behöver mannen, och
båda behöva de barnen.» Uppgiften att fortplanta
släktet är icke endast ett skriftens bud, utan den har
sin rot djupt inne i mannens och kvinnans innersta
väsen. Det är en omedveten naturlag, som bjuder att
uppehålla vårt släkte. Det är en säker borgen för
livets bestånd. Kärlekens slutliga mål är giftermål,
och dettas naturliga uppgift blir att alstra avkomma.
De giftermål, som ingås med bestämd avsikt att
undvika att avla och föda barn, ställa sig helt och hållet i
de köttsliga drifternas och ej i den verkliga kärlekens
tjänst. Äktenskapet blir då förvandlat till en sorts
legaliserad prostitution.
En författare yttrar följande: »Jag vill råda man
och hustru att med de innerligaste förhoppningar tänka
på blivande föräldraskap. Denna tanke skall alltmera
helga deras inbördes känslor. Varken otillräckliga
inkomster med följande ekonomiska svårigheter,
begäret efter sinnlig njutning eller olycksbådande aningar få
hos er framkalla syndiga tankar eller fresta er till
brottsliga förehavanden. Ett barn bör aldrig
betraktas som en ovälkommen inkräktare i ett hem.
Hemmets hjärtpunkt bör vara barnets vagga. Däri bör
föreningsbandet mellan man och hustru vila. Guds
avsikt med äktenskapet är, att man och hustru skola
bliva föräldrar. Män och kvinnor som hysa en
avvikande mening, borde aldrig få ifrågasätta ingående av
äktenskap. Göra de ändå detta, kunna de vara
övertygade, att straffet förr eller senare skall komma. Det
skall komma i form av förslappad ansvarskänsla,
förstörd hälsa, ekonomiska motgångar och andra mer
eller mindre svåra prövningar. På vår jord finnas
miljoner trofasta och plikttrogna mödrar, men också
många tusentals barnlösa hustrur. Komme sanningen
beträffande dessa senare i dagen, skulle det kanske
visa sig, att ej så få av dem gjort sig skyldiga till det
upprörande brottet att med vett och vilja göra sig
oförmögna att föda barn. De ha begått detta brott,
emedan de anse ett barn medföra större eller mindre
olägenhet, men de betänka icke, att de därigenom
ödelägga sitt eget liv. Över goda mödrar vilar Guds
välsignelse, och han skyddar deras dagar, så att de kunna
uppfostra sina barn, föräldrarna till ständig hugnad
och glädje.»
Härom yttrar d:r Guernsey: »Ett av äktenskapets
huvudsyften är att bringa till fullbordan den kärlek,
som sammanfört tvenne människor i en förening med
ändamål att alstra barn och uppfostra dem för
himlen. Detta är en så hög och helig uppgift, att den bör
vara medelpunkten för makarnas alla jordiska
önskningar. Något värre brott än att söka kringgå detta
äktenskapets naturliga ändamål kan knappast begås.
På vilket sätt det än sker, är brottet lika påtagligt.
Straffet kommer ej heller att utebli. Naturens lagar
äro stränga och obevekliga. Varje överskridande av
deras bestämmelser får med säkerhet sitt straff om ej
förr så åtminstone i den klimakteriska åldern.
Frågor rörande oförmögenhet eller allt för ofta
förekommande havandeskap böra alltid hänskjutas till en klok
och erfaren läkare. Dylika frågor skola aldrig avgöras
av de intresserade parterna själva. Till den ej
ovanliga invändningen: »Vi ha ej råd att få barn», vill jag
blott giva det förtröstansfulla svaret: »Vår himmelske
fader sänder icke flera munnar, än han kan giva föda!»
Gör blott var man och kvinna sin plikt här i livet,
falla sådana svepskäl till marken och komma att för
all framtid förlora sin betydelse.
Det är en sann glädje att skåda äkta par, som i
mönstergill sammanlevnad ägna sig åt att uppfostra sina
barn. Om man och hustru älska varandra, så skola
också deras strävanden inrikta sig på att göra det
rätta på varje till det äktenskapliga livet hörande
område.»
Varje rättänkande och hänsynsfull make måste
medgiva, att såväl rättskänsla som undseende måste
förhindra honom att påtvinga sin hustru moderskapet.
Ingen skulle kunna bestrida att det verkligen finns
hustrur, som absolut vägra att underkasta sig
barnsbördens mödor och lidanden. Ofta äro de uppgivna
skälen lågsinnade och skamliga samt ovärdiga en
kvinna, men fall kunna dock förekomma, då de skäl,
hustrun uppger, äro värda den allra största
uppmärksamhet. Vilka skälen än må vara, som driver en
kvinna till ett dylikt beslut, måste hon såsom en fin och
moralisk personlighet själv i första hand få bestämma
häröver. Den äkta man, som mot sin hustrus vilja
bringar henne i välsignat tillstånd, begår den största
oförrätt emot henne, emedan han inkräktar på hennes
personliga rätt som en självständig varelse och sålunda
gör sig skyldig till en verklig orättfärdighet mot henne.
Om en hustru visar sig ovillig att underkasta sig
moderskapets plikter, gör mannen klokast, om han
taktfullt förmår henne att läsa sådana böcker, som
kunna ge henne lärdomar, genom vilka hon får en
sundare uppfattning av de plikter, som i detta
hänseende åligga henne. Hon skall måhända då komma
till insikt om att äktenskapets stora ändamål är
moderskapet och att ett avsiktligt och upprepat förhindrande
av konception blir ett brott mot gudomlig och mänsklig
lag.
Många hustrur vägra att underkasta sig
moderskapet, emedan de ej vilja avstå från sällskapslivets behag.
De leva endast för sina nöjen och förströelser. Andra
kunna inte övervinna sin räddhåga för själva
förlossningens plågor. Detta är dock mindre vanligt hos den
nygifta hustrun, men det förekommer rätt ofta, att
hon efter den första förlossningen närer en verklig fasa
för en ny. Hade den unga kvinnan blivit undervisad
av sin moder och för övrigt levat enligt hälsolärans
föreskrifter både före och under havandeskapet, skulle
hennes erfarenhet ha blivit en helt annan, och hon hade,
ej behövt hysa denna överdrivna fruktan, som hemsökt
så många unga mödrar. Det finns utmärkta böcker i
detta ämne, och var och en, som med anledning av
dem inrättar sitt liv hygieniskt, skall finna
barnsbördens faror betydligt förminskade, ja, helt lindriga. Det
har även påståtts, att barnsbörd kan göras helt och
hållet smärtfri. För erhållande av vidare kunskap på
detta område hänvisas till ett värdefullt arbete av d:r
Emma Drake benämnt Maternity without Suffering
(Moderskap utan smärtor) och utgivet av Vir
Publishing Company i Filadelfia.
vanligare hel- och halvnarkosen gör förlossningen smärtfri. Ö. A.
)
De mödor och besvär, som äro förbundna med
barnens uppfostran, avskräcka många kvinnor att föda
barn till världen. Andra äro helt och hållet fångna i
en falsk föreställning om det mänskliga livets betydelse
och innebörd. Det är en sorglig syn att se en med
gudaboren moderinstinkt utrustad kvinna vägra
underkasta sig att föda barn, eller, om hon är moder, ej
vårda sig om sina barn utan anförtro deras vård och
uppfostran åt främmande personer, medan hon själv
kanhända ådagalägger den största ömhet mot sin katt
eller pysslar om sin bortskämda mops.
Ingen enda gift kvinna bör vägra att bliva moder.
Statistiken visar att flera ogifta än gifta kvinnor dö i
åldern mellan 20 och 45 år. Skaparen, som bestämt
kvinnan för moderskapet, har också utrustat henne
med de fysiska villkor som göra henne lämpad härför.
Genom att uppfylla denna sin bestämmelse ernår hon
också den högsta lycka, det bästa hälsotillstånd och
den största livslängd.
Det största lidande och elände i denna världen ha
alltid drabbat de människor som velat omintetgöra
Skaparens avsikter. Lydnad mot Guds lagar medför
däremot alltid välsignelse. Icke blott slutpunkten
utan även vandringen är uppfylld med stötestenar för
en var, som överträder gudomlig lag.
Genom föräldraskapet når också den moraliska
sidan av människans natur en fullständig utveckling.
Det bästa och ädlaste i kvinnonaturen väckes och får
nytt liv, då hon första gången trycker mot sitt bröst
en nyfödd varelse, som utgör en del av henne själv.
Genom barnet uppfostras hon till osjälviskhet och får
lära sig att leva för andras lycka och välgång. Barnets
uppfostran skall hos modern väcka till liv de
grundsatser, som hon så livligt önskar ingjuta i dess sinne.
När hon så samlar de små omkring sig för att berätta
om Gud och de himmelska tingen samt lära dem
framstamma sina böner, skall den religiösa sidan av hennes
varelse uppnå en fulländning, som den utan barnens
inflytande aldrig här på jorden kunnat nå.
Tacksamt erkänner också en tänkande och klok
hustru, att barnen utöva ett välgörande inflytande
även på fadern. De små varelser, som utsträcka sina
armar mot honom och därigenom erkänna sitt
beroende, skola hos honom framkalla en energi och förmåga
i långt högre grad än de klokaste affärsspekulationer.
Inga yttringar av hänsynsfull och ädel människokärlek
kunna i skönhet tävla med faderskänslan, då hemmet
lyckliggöres genom barn. Kunna ej kärleken till
barnen och strävandet för deras välbefinnande och
framgångar för fadern bliva den mest lärorika skola till
självuppoffring, bevisar han blott klart och tydligt,
att han är oförmögen att röna inverkan av den
kraftigaste sporre till det goda, som Gud givit människorna.
Men barnen bliva om möjligt till ännu större
betydelse och välsignelse för båda föräldrarna genom den
kraft, varmed genom deras tillvaro det gemensamma
ömhetsbandet mellan makarna stärkes och allt fastare
sammanknytes. Med full sanning har det sagts, att
barn äro gyllene länkar, som sammanhålla älskande
makars hjärtan. Men också såsom dämpare på
familjelivets oundvikliga små sammanstötningar göra
de förträfflig tjänst. Små älskliga barn framkalla
alltid föräldrarnas bästa egenskaper. De utvidga goda
egenskaper, som kanske eljest fortfarit att vara
förkrympta eller utsatta för en för tidig död. De ge både
fadern och modern en känsla av livsuppgift, så levande
att den ej med någonting annat på jorden kan
jämföras.
Genom studiet av sina egna barn erhålla också
föräldrarna tillfälle att lära känna den mänskliga
naturen bättre än på något annat sätt. I samma mån
som barnen tillväxa, skola de möjligen öva en viss
kritik men också giva nya idéer och såmedelst vara
sina föräldrar till en verklig hjälp att rätta fel, som
annars lämnats oanmärkta, alldenstund de ej varit
lika märkbara för främmande. Frånvaron av barnens
uppfostrande inverkan torde vara anledningen till
den märkbara högre grad av osjälviskhet och trängre
åskådningssätt, som hos barnlösa makar så ofta komma
till synes. Komma tider av prövningar och oro, kunna
barnen vara föräldrarna till tröst och stöd. När
sjukdomen tillstöter, skola de vara de ömmaste vårdare,
i ålderdomens dagar det trognaste stöd, och då
liemannen kommer, skola de vid föräldrarnas gravar fälla
tårar och nedlägga blommor, som bära vittne om
kärlek och tacksamhet.
Tidigt ger den moderliga instinkten sig tillkänna i
den ömhet, varmed små flickor omhulda sina dockor.
Om en främmande är oviss om ett barns kön, kan han
snart nog få nödig visshet genom att fråga vilken
leksak det skulle tycka bäst om, en häst eller en docka.
Felaktigt vore dock, att därför att gossen väljer hästen
framför dockan, draga den slutsatsen, att han ej i en
framtid skulle vara mäktig fadersömhet.
Föräldraglädjen har lika mycket att betyda för fadern. Om också en
bestämd olikhet råder mellan faders- och
moderskänslan, är dock genom det moderna samhällslivets
fördärvliga inflytande längtan efter barnet större hos mannen
än hos hustrun. Vore bådas naturer sådana de av
sporen danats, skulle ofruktsamhet kännas lika bitter
för dem båda. Längtan efter livsfrukt ligger djupt i
naturen hos såväl män som kvinnor, och
ofruktsamhet är en verklig olycka i hemmet liksom överallt
i naturen.
Vart åttonde eller tionde äktenskap är barnlöst.
Inom djurriket är riklig tillgång på näring absolut
nödvändig för en hastig ökning i antal genom alstring
av nya individer. Detta är i synnerhet förhållandet
bland insekterna. Också bland människorna är
näringsfrågan, såvida den ställes i samband med
fortplantningen, av mycket stor vikt. Är näringen
kvantitativt ock kvalitativt otillräcklig för att hålla kroppen
vid full kraft eller överflödande och riklig, blir
resultatet i båda fallen en viss benägenhet för
ofruktsamhet. Det finnes exempel på att personer, som i alltför
hög grad hängivit sig åt bordets njutningar och
därigenom tilltagit i korpulens och fetma, förblivit
barnlösa. När deras ekonomi, underlaget för deras yppiga
levnadssätt, sedan försämrats och korpulensen på
samma gång försvunnit, ha makarna blivit lyckliga
föräldrar.
Om sålunda näringsfrågan är av stor betydelse, är
den dock ingalunda den enda orsaken till ofruktsamhet.
Denna kan vara beroende på ett överdrivet dyrkande
av könsdriften inom äktenskapet eller härröra från
mannens utsvävningar före giftermålet. Dessa
utsvävningar kunna ha haft till resultat en kraftuttömning,
som återverkat på generationen. Understundom kan
orsaken ligga i en fullständig frånvaro av könskänsla
från hustruns sida samt även, ehuru mera sällan, i en
alltför stark njutningskänsla vid könsumgänget å
hennes sida.
En anledning värd allt beaktande finnes dessutom i
det abnorma tillstånd, som uppstår vid varje försök
att störande inverka på könsorganens förrättningar.
Otvivelaktigt gives det också tillfällen, då en
fullständig brist finnes i den fysiologiska överensstämmelsen
mellan makarna, utan vilken en befruktning ej kan
anses kunna äga rum. Man känner exempel på
barnlösa äktenskap, där båda parterna ingått nya äktenskap
och erhållit barn å båda sidor. Ingendera var för egen
person oförmögen. Det var de fysiologiska
betingelserna i deras förening för alstring av avföda, som
saknades.
Lägeförändring i livmodern eller andra onormala
förhållanden i kvinnans generationsorgan kunna också
vara orsaker till ofruktsamhet, men det skulle dock
vara att förneka verkliga förhållandet, om man inte
ville medgiva att orsaken ofta helt och hållet måste
tillskrivas den äkta mannen. Även om denne synes
frisk och vid fulla krafter, kan hans sperma sakna de
egenskaper, som äro nödvändiga för släktets
fortplantning. Om en sådan orsak föreligger, kan dock endast
avgöras av en sakkunnig läkares upprepade
undersökningar. Läkare ha också kunnat konstatera missfall
så snart efter befruktningen, att hustrun aldrig
misstänkt sitt tillstånd utan varit övertygad om sin
sterilitet.
Icke sällsynta äro de fall, då kvinnans ofruktsamhet
förorsakats av att mannen före eller under äktenskapet
fört ett osedligt liv, som förorsakat honom gonorré.
Ehuru han vid tillfället betraktat sjukdomen som
obetydlig och efter kort tid ansett sig botad, kan denna
allvarliga åkomma dock ej gå spårlöst förbi. Även
om han först 2 à 3 år senare ingår äktenskap, kan
han meddela sin hustru en återstod av denna sjukdom.
Hos henne kanske sjukdomens verkliga natur eller
orsak aldrig blir utredd, men den därav uppkomna
inflammationen sprider sig från slidan till livmodern
och vidare genom äggledarna till äggstockarna, varav
följden blir ofruktsamhet.
För att framgångsrikt kunna bekämpa ofruktsamhet,
måste behandlingen riktas mot dess orsaker. För
att upptäcka dessa orsaker måste en skicklig specialist
rådfrågas, och en grundlig undersökning av både
mannen och hustrun torde vara nödvändig för ett pålitligt
domslut. Har ej så kallade preventivmedel använts,
men den unga makan dock under en period av
omkring tre år förblivit ofruktsam, föreligger grund att
befara orsaker hos antingen mannen eller hustrun,
vilka berättiga till farhågor för obotlig ofruktsamhet.
Då bör ej heller någon tid försummas att söka avlägsna
dessa orsaker.
Under äktenskapets första år är vanligen
ofruktsamheten starkare än under senare år. Ingås giftermål
vid för tidig eller alltför framskriden ålder, då
föreligger fara för ofruktsamhet. Hos kvinnorna torde
åldern 20—25 år vara den lämpligaste för äktenskaps
ingående och moderskapets början. Ofta följes dock
en begynnelseperiod av flerårig ofruktsamhet av en
tid med upprepade barnsängar.
Genom den noggrannaste omsorg med avseende på
diet samt tillräcklig kroppsrörelse för såväl man som
hustru kan ofruktsamhet stundom upphöra. En
kortare skilsmässa på några veckor för att åstadkomma
vila för generationsorganen kan ibland vara nödvändig.
Skilda sovrum äro ej utan betydelse icke endast för att
uppnå befruktning utan ännu mera för att skydda
det nya livet från störande inflytelser, som kunna
medföra embryots utdrivande ur livmodern.
TOLVTE KAPITLET.
Viktiga frågor rörande släktets fortplantning.
Att makat hoppas på avkomlingar överensstämmer
fullkomligt med den mänskliga naturen. Det är
därför alldeles på sin plats, att om denna förhoppning
slagit fel, man med alla lovliga medel söker uppnå det
efterlängtade resultatet. Tyvärr finnes det dock
många hustrur, som, understödda av sina män, hysa
en onaturlig lust att undgå befruktning. Föräldrar
med dylika åsikter söka ej sällan i moderlivet utsläcka
det nyväckta livet. Får man sätta tro till de
vittnesbörd, som avlagts av läkare, begås det brott, som
lagen kallar fosterfördrivning, i vida större
utsträckning än man velat tro.
Det är föräldrarnas plikt att skydda barnens liv,
varför den moder, som själv begår eller samtycker till
utsläckande av livsgnistan hos det foster, som hon bär
under sitt hjärta, lika visst är en barnamörderska som
den, vilken stryper eller förgiftar sitt nyfödda barn. I
de flesta civiliserade länder äro både barnamord och
fosterfördrivning belagda med hårda straff. För ej
länge sedan var straffet livets förlust, men numera
dömes den brottsliga nästan överallt till fängelsestraff
på längre eller kortare tid.
Den uppfattningen har varit rätt så utbredd, att
om det börjande livet utsläckts, innan det genom
fostrets rörelser givit sig tillkänna, intet brott blivit
begånget. Detta är emellertid ett grovt och ödesdigert
misstag. I samma ögonblick, som spermatozoen
assimilerat sig med ägget, har ett nytt liv uppstått. Att
med vett och vilja förstöra detta liv är ett mord.
Förklaringen till detta är enkel nog. För att ägget skall
bliva kvar i livmodern, är befruktning nödvändig. Så
snart det är dött, utdrives det. Sker befruktningen
medan ägget ännu är vid liv, kommer det under hela
utvecklingsperioden att kvarstanna på sin plats. Det
upptager här näring, emedan det har liv. Förloppet
är enkelt. Fröet är antingen dött eller vid liv. Är det
dött, utdrives det av organismen, men om det har liv,
kvarhålles det. Har nu naturens avsikt varit, att
embryot skulle kvarhållas för vidare utveckling men
det genom konstlade medel förstöres eller avlägsnas, så
gör den eller de, som i brottslig avsikt använda sådana
medel, sig skyldiga till mord.
Det gives ingen neutral mark på detta område. I
sitt arbete Ethics of Marriage (Äktenskapets etik)
skriver d:r H. S. Pomeroy följande: »Den kvinna, som
själv framkallar eller låter andra framkalla missfall i
havandeskapets första månader, känner sig
jämförelsevis skuldfri. Hon har nämligen uppställt
fosterrörelsernas uppträdande som en godtycklig gränslinje.
Denna distinktion är dock ej annat än moraliskt
självbedrägeri och etiskt hårklyveri. Vem kan bevisa, att
själen existerar i femte fostermånaden men ej i fjärde?
Visserligen är det sant, att fostret vid sistnämnda
åldern ej kan röra armar eller ben, men har själen sin
plats i extremiteterna, eller äro muskelrörelser ett
fullgiltigt bevis för dess existens? Skall synpunkten
endast ses från det fysiska livets lägre plan, vilka skäl
kunna då åberopas för denna gränsskillnad? Från
befruktningsögonblicket har liv funnits, men ej förrän
efter födelsen finnes självständigt liv. Intet som helst
skäl finnes att förmoda, att den skapande naturen,
som under fem månader arbetat på den ömtåligare och
mest sammamsatta av alla processer, skulle på en viss
dag tillägna sitt verk en ringa eller alls ingen betydelse
men betrakta det högst viktigt och värdefullt sedan
hon haft det om hand några timmar längre».
I »Kvinnans fysiska liv» yttrar doktor Naphleys:
»I och med konceptionen har ett nytt liv begynt, en
ny varelse finnes till. Familjen har ökats med ett
barn. Den moder, som söker tillintetgöra detta nya
liv antingen genom vårdslöshet eller fosterfördrivande
medel, har i lika hög grad handlat brottsligt, som om
hon strypt sitt nyfödda barn eller ryckt sin sex
månaders älskling från sitt bröst och krossat dess huvud
mot väggen. Dess blod "kommer över hennes huvud",
och straffet uteblir icke. Det brott, hon gör sig skyldig
till, är mord, barnamord. Hon har tagit livet av en
liten hjälplös varelse, som ej ännu fått talets gåva,
och som det därför är hennes plikt att vårda och
skydda framför varje annan sådan.»
Inga skiljaktiga meningar kunna lämnas plats i
denna fråga. Världen lyfter sina händer i fasa mot
himlen inför Herodes" brott, men detta upprepas i den
dag som är i otroligt många hem, och där dräpas de
oskyldiga av sina egna mödrar. Den förut citerade
amerikanske läkaren Pomeroy skildrar sitt hemlands
förhållanden sålunda: »Vi påträffar ofta kvinnor, som
knappast ha hjärta att döda en fluga men som själva
medgiva sig hava befriat sig från halva dussinet eller
flera av sina nyfödda foster. Detta behandla de, som
om det hade varit fråga om att dränka kattungar.»
Vi sakna ord för att uttrycka vår mening om dessa
barnamörderskor. Vi kunna nämligen ej föreställa
oss, huru hårt dessa olyckliga skola stå till ansvar, då
de i ett kommande liv möta sina ofödda barns själar.
Huru mycket hava ej dessa onaturliga mödrar att
ångra och gottgöra, innan de finna frid!
Men verkningarna av fosterfördrivning sträcka sig
icke endast till ett tillkommande liv. De beröra på
det allvarligaste det närvarande, och följderna skola
göra sig kännbara i både timliga och kroppsliga
förhållanden. Åter citerar jag Naphleys: »Om mödrarna
ej hava något medlidande för sin egen livsfrukt, om
moderkänslan fullständigt slocknat i deras bröst,
borde de dock veta att med avsikt framkallade
missfall ofta äro anledningen till livsfarliga
livmoderslidanden och i de allra flesta fall bli anledningen till en för
tidig död. Ej så sällan medverka de till sinnessvaghet,
och något säkrare medel att förstöra den husliga
lyckan kan näppeligen uppletas. Hellre då föda barn
varje år under en längre eller kortare tid än att taga
sin tillflykt till sådana fördömliga och skadliga
utvägar för att undgå barnsängar. Långt bättre är det att
i värsta fall dö i en svår förlossning än leva med en
sådan börda på sitt samvete.»
Intet tvivel råder därom, att ett stort antal kvinnor
göra sig själva till obotliga sjuklingar genom att
våldföra sig på naturen och söka förstöra ett spirande liv.
Genom en passande bild belyser d:r Pomeroy denna
fråga. Han säger: »Gå ut i en trädgård, där det
finnes såväl mogna som omogna äpplen, försök att plocka
ett av det senare slaget, och du skall finna, att frukten
ej vill lossna hur du än rycker och vrider. Slutligen
skall du likväl lyckas och du håller ett skadat äpple
i din hand. Stjälken är splittrad, och du kvarlämnar
på grenen märken, som otvetydigt visa att ett våld
mot naturen blivit begånget. Försök sedan med ett
äpple, som hunnit sin fulla mognad. Du behöver
knappt röra vid det, förrän det villigt faller i din
uppsträckta hand. Undersöker du sedan stjälken och
grenen, varifrån du tog frukten, så skall du ej finna några
märken efter våld. På båda hållen märkes här tydligt
att naturen var fullt beredd att låta skilsmässan äga
rum.
De faror, som hota vid barnsbörd, äro blodstörtning
och barnsängsfeber. Den förra förorsakas direkt och
den senare indirekt därav, att ett eller flera blodkärl,
som brustit vid skilsmässan mellan moder och barn,
ej naturenligt slutit sig. Då livsfrukten nått sin fulla
mognad, är faran mycket obetydlig, men vid tidigare
perioder av havandeskapet är den däremot ganska stor.»
Försök från föräldrarnas sida att ingripa i naturens
ordning hava icke allenast de skadligaste följder i
fysiskt avseende på dem, som härtill göra sig skyldiga,
utan de utsätta det hjälplösa, ofödda barnet för stora
faror, som det ej mäktar undvika. Försöket att
förstöra ett fosters liv medför för övrigt dubbel
missräkning. Trots föräldrarnas brottsliga avsikter och
strävan, framfödes stundom barnet levande men då ofta
under omständigheter, som ådraga föräldrarna ett
förskräckligt straff, vilket räcker hela deras återstående
liv. Barn, som kunnat bli friska och älskvärda
människor, födas med ömtåliga nerver, retliga lynnen och
svag hälsa. I den mån de voro ovälkomna, innan de
voro födda, inympar modern på dem lynne och
benägenheter, som komma dem att önska, att de aldrig
blivit födda.
Genom ett utdrag ur en uppsats av Helen H.
Thomas i »The Mothers" Journal» (Tidskrift för mödrar),
Unwanted (Ovälkommen) kan man få en inblick i den
olyckliga ställning, som under dylika förhållanden
uppkommer. Hon skildrar i denna ett besök hos en
väninna sålunda:
»Jag fann henne ganska illamående och mycket
nervös till följd av sömnlöshet, som orsakats av den lilles
oupphörliga gråt. Barnet såg emellertid inte sjukt ut,
fastän modern försäkrade mig, att det på grund av sin
kroppsbeskaffenhet ständigt var oroligt och vid dåligt
lynne. Sedan den lilles tillkomst för fem månader
sedan hade hon måst umbära mera sömn än hon
behövt göra för alla sina övriga barn. Hon har
nämligen förut tre stycken.
Sedan jag en längre stund frågat och undrat över
anledningen härtill, sänkte modern, som fått tåraf i
ögonen, sin blick mot den lille och sade:
-- Du lille stackare! Det är nog mors skull
alltsamman. Hon tyckte sig redan äga både hjärta och
händer så fulla, att intet rum fanns över för dig! Därpå
fortsatte hon, i det hon gav mig en ångerfull blick:
Han är det enda av mina barn, som ej var
välkommet. Den lilla oskyldiga varelsen måste nu ständigt
lida för de upproriska tankar, som fyllde mitt hjärta
hela tiden före hans födelse. Han är alltid orolig och
missnöjd samt ej det ringaste lik mina andra barn,
vilka mottogos med öppna armar. Nu inser jag till
fullo det fel, jag begick, då jag hyste sådana känslor
under de tröttsamma månader, då jag hindrades att
fullfölja de planer, som på grund av mitt tillstånd
måste läggas åsido. Men jag har också fått
tillräckligt straff härför. Aldrig kunde jag dock drömma, att
min sinnesstämning skulle draga så mycket lidande
över mitt ofödda barn och mig själv!»
Fastän denna skildring synes oss mycket dyster,
finnas dock fall, som utan tvivel äro ännu hemskare. Om
vi hålla i minnet, att moderns allmänna
sinnesstämning undet havandeskapet trycker sin prägel på
barnets karaktärsdaning, må vi väl fråga, hurudan denna
skall bliva hos ett barn, som har en mörderska till
moder. Den, som tänkt eller vidtagit åtgärder för
att omintetgöra sitt ofödda barn, måste bära detta
namn, vare sig hon lyckats i sitt brottsliga uppsåt eller
icke. Huru många mördare hava icke ärvt en
inneboende benägenhet att förgöra människoliv av sina
egna mödrar? Kunde vi blott rycka bort den slöja,
som döljer de inflytanden, som bildat karaktär och
utstakat levnadsöden för de barn, som sedermera komma
att inför domstol ansvara för begångna mord, lider det
intet tvivel därom, att vi skulle göra den fruktansvärda
upptäckten, att under den period, då fostrets kropp
danades i moderlivet, grubblade modern på mord och
därigenom meddelade benägenheten därför åt sin
livsfrukt.
Dylika föreställningar och tankar icke allenast
bidraga att forma det ofödda barnets blivande karaktär
utan utöva även inflytande på föräldrarnas.
Medvetandet att hava gjort sig skyldiga till ett så svårt brott
som barnamord måste ständigt följa dem. Även om
de ej äro särdeles känsliga för samvetets straffande
röst, så tager dock deras moraliska karaktär obotlig
skada. Det är också ett fåtal, som kunna bilda sig ett
verkligt begrepp om de stora faror, som hota
vederbörandes hälsa, om man lyckas framkalla missfall. De
tro, att ett sådant endast har till följd en opasslighet,
varifrån man återhämtar sig om några dagar, men
denna föreställning vilar på fullständig villfarelse.
Närhelst ett tillfälligt och oavsiktligt missfall
inträffar, är det nödvändigt för både mannen och hustrun
att veta, att fullt lika noggrann skötsel, och detta
under lika lång tid som vid barnsäng, måste ägnas den
sjuka. En period under fullständig avskildhet mellan
makarna måste iakttagas på 2 à 3 månader. Iakttages
ej detta tillvägagångssätt, kunna de allvarligaste
följder uppstå och till och med leda till obotlig
ofruktsamhet å hustruns sida.
Hur en sådan fruktansvärd och onaturlig tanke som
att förstöra sin egen livsfrukt uppkommit, kan ofta
ganska lätt påvisas. En författare har sagt: »Första
ursprunget tillhör barndomsåren. Man har då låtit den
unga flickan förstå, att fortplantningen är ett område,
varom man ej talar, såvida man vill räknas som en
anständig människa, ja, för vilket man till och med
bör blygas. När så tiden för hennes eget giftermål
nalkas, lär hon sig att betrakta föräldraskapet såsom en
visserligen ansvarsfull börda men vilken hon dock kan
efter egen vilja underkasta sig eller undandraga sig.»
Om föräldrarna vid sina döttrars uppfostran
försumma bibiringa dem nödiga kunskaper i hithörande
ämne, så äro de i hög grad tadelvärda. I flickskolorna
har man i allmänhet uppgjort studieplaner, avpassade
för utvecklandet av förståndsbildningen för den
manliga ungdomen men försummat taga hänsyn till
egendomligheterna hos den kvinnliga intelligensen. Flickor
få lära många nyttiga ting för att skärpa
förståndsförmögenheterna men som för insikt i de stora
livsuppgifterna snart skola visa sig vara fullkomligt värdelösa.
De områden, som bäst skulle tjäna att utveckla den
unga flickan till en god maka och moder undvikas med
största omsorg. I avseende på de frågor, som tillhöra
den speciella fysiologien, lämnas de i djup okunnighet,
och moderskapsförhållanden få av lärare och lärarinnor
icke ens nämnas i skolrummet. Denna brist blir så
mycket kännbarare, som föräldrarna i de flesta fall
försumma denna lucka i deras skolundervisning
flertal skolor har undervisning om sexuallivet av leg läkare
numera blivit införd för de högre klasserna. Ö A..
Många unga kvinnor, som gifta sig, ha kanske aldrig
ens gjort sig själva den frågan, varifrån barnen komma,
och kunna följaktligen icke ha något begrepp om
äktenskapets innebörd och höga ändamål. När
konception ägt rum, svävar den unga hustrun i fullkomlig
okunnighet om den vård, hon själv behöver, liksom om
det sätt, varpå hon skall förbereda sig till den viktiga
men så fruktade tilldragelsen. Hade hon fått nödig
undervisning, skulle denna stund ej tett sig så
fasansfull. Den förstföddes födelse åtföljes i många fall av
en så hög grad av ångest och själskval, att
äktenskapets sexuella sida för alltid blir föremål för ovilja och
fruktan. För att undgå så mycken ångest och så
mycken plåga ännu en gång tar hon sin tillflykt till
omintetgörande av det ofödda fostret.
Genom att i vidsträcktaste mån sprida bättre
kunskaper i hela detta ämne skulle en rättelse i denna lika
beklagansvärda som brottsliga uppfattning kunna
vinnas. Man måste framhålla äktenskapet i ett ljus, som
belyser dess egenskap av gudomlig och helig institution.
Dessa förhållanden måste bevaras i sin ursprungliga
renhet, så att renhjärtade föräldrar utan att rodna av
blygsel därom kunna tala både med varandra och med
sina barn. Alla till något så när mogen ålder komna
kvinnor skulle göras förtrogna med de fysiologiska
betingelserna för konceþtion och moderskap. De skulle
då erhålla insikt om att från och med
konceptionsögonblicket existerar liv i embryot, att från det
ögonblick spermatozoen sammansmält med ägget ett nytt
individuellt liv tagit sin början. De skulle förstå, att
just från detta ögonblick äro de mödrar lika visst
som några månader senare, när de första
fosterrörelserna förnimmas eller då de sluta sina nyfödda i sina
armar.
De brottsliga försöken att framkalla missfall få icke
uteslutande tillskrivas mödrarna. Även fäderna ha i
detta fall ett mycket drygt ansvar. Det torde vara
fruktlöst att varna hustrurna för den svåra synden
och de farliga följderna i fysiskt hänseende, så länge
ej männen vilja underkasta sig att kuva sina passioner
eller göra de sexuella förhållandena mera beroende av
högre estetiska och moraliska synpunkter. Männen
måste lära sig att inte endast hålla på obegränsade
rättigheter för egen del utan också lära sig att betrakta
hithörande frågor även från hustruns ståndpunkt. Det
är aldrig blott den ena parten, som har orätt.
I en församling av kvinnor, där ett föredrag hållits
av en kvinnlig läkare om dessa frågor, yttrade en
kvinna ungefär följande: »Sedan jag i två år varit gift,
födde jag till världen ett klent och sjukligt barn.
Endast ständiga vakor och aldrig tröttnande omsorg
förmådde hålla det vid liv. När han endast var sju
månader, fick jag till min förskräckelse känna
fosterrörelser och blev sålunda övertygad om, att jag snart
skulle bliva moder till ännu ett barn. Den känsla av
förnedring och förödmjukelse, som fyllde min själ, kan
ej beskrivas. Både det nyss födda och det ofödda
barnet skulle berövas, vad som med rätta tillkommit dem
båda. Under strömmande tårar anförtrodde jag min
skam för min moder, men hon sade blott: "Kära barn,
varför skall du klaga och sörja över detta? Båda dina
barn äro ju födda i lagligt äktenskap!" De mest
upproriska känslor bemäktigade sig min varelse. Jag
stampade i golvet och ropade, "Om också min äkta
make är fader till mina barn, så äro de icke dess mindre
oäkta! Inga mänskliga lagar, inga kyrkliga ceremonier
kunna giva berättigande åt en handling, som berövar
oskyldiga barn deras rätt till liv och hälsa!" Efter
detta utbrott av harm föll jag avsvimmad i min
moders armar. Vad blev följden? Knappt voro två år
gångna, förrän båda dessa barn hade slutat sin korta
tillvaro och vilade sida vid sida i de dödas stad. Först
när min man och jag inhämtat kunskap om de
oförgripliga lagar, som Gud nedlagt i vårt innersta väsen,
förunnades oss livskraftiga barn.»
Efter d:r Diö Lewis anföra vi följande ytterst
gripande självbekännelse av en moder:
»Innan vi gifte oss, lät jag min blivande man förstå
min fruktan att bliva mor. Öppet sade jag honom,
att jag ej ägde krafter att uthärda de lidanden och
bära det ansvar, som åtföljde moderskapet. Vi kommo
också överens om att undvika detta under en viss tid.
Han bröt dock denna överenskommelse. Knappt voro
de lagliga formaliteterna uppfyllda, förrän han ansåg
sig äga rätt att giva sin lidelse och sina passioner fritt
lopp, Utan att behöva frukta någons ogillande yrkade
han på att göra denna rätt gällande och att jag skulle
överlämna mig åt honom utan villkor och betingelser.
Redan vid ingången till vår äktenskapliga
sammanlevnad bröt han sålunda sitt givna löfte. O, denna
fruktansvärda bröllopsnatt. Den har lämnat ett mörkt
moln över min själ och mitt hem, ett moln, som aldrig
kan försvinna. Jag glömmer den aldrig. Liksom den
förut fällt domen över tusentals andra gjorde den det
över vår förening.
Både min man och jag voro klena till hälsan och
ledo av nedtryckt sinnesstämning. Icke dess mindre
skulle sjukdomsfröet utsås, och jag blev havande. Vi
voro nästan utblottade på allt, och inga som helst
förberedelser voro gjorda för att ordna ett hem åt oss
själva och vårt barn.
Jag var nästan lamslagen. I september flyttade vi
och bosatte oss i en obekant trakt. I mars månad
året därpå föddes mitt barn, buret under ett hjärta,
som klappat av ångest inför blotta tanken på dess
ankomst. Först efter tre månader kunde jag försona mig
med tillvaron av mitt första så ovälkomna barn. Men
det intryck av motvilja, ja, fientlighet, varmed jag
emotsåg dess födelsestund, har satt outplånliga märken
på mitt barn. Ända till denna dag är detta arma
barn offer för ett påtvunget moderskap.
Ett år därefter stod jag åter i begrepp att bli mor.
Jag kände mig fruktansvärt förtvivlad. Mitt första
barn var naturligtvis sjukligt och gjorde mig de största
bekymmer genom sitt ständiga behov av skötsel och
sjukvård. Min man sysslade med vedhuggning för att
skaffa oss uppehälle. Likaväl då som nu var jag fullt
övertygad om det orätta i att skaffa barn till världen
för att kämpa mot fattigdom och elände. Jag var så
förtvivlad, att döden skulle varit mig kärkomnare än
moderskapet under dylika förhållanden.
Min önskan att bliva av med mitt barn mognade till
ett fast beslut. Jag rådgjorde med en kvinnlig vän,
och med hennes hjälp förgjorde jag mitt foster. Dock
hade knappt ett år gått förrän jag åter påtvingades
moderskapet utan att äga den minsta utsikt att bättre
kunna fylla min plikt mot mitt barn. Det var en
fruktansvärd övertygelse. Jag hade den starkaste känsla
av omöjligheten att vid den tiden giva livet åt ännu
ett barn. Hela världen tycktes mig insvept i dödens
skugga. I brinnande böner hade jag anropat himlen
att bli sparad denna nya prövning, tills jag vore
beredd att med glädje underkasta mig densamma. Min
man yrkade dock fortfarande på uppfyllande av de
plikter, som han ansåg, att jag åtagit mig gent emot
honom, och han fäste intet avseende vid mina
önskningar eller vid mitt tillstånd.
Hos en läkare, som jag rådfrågade, redogjorde jag
noga för min sinnesförfattning och oövervinneliga
motvilja att för närvarande ånyo giva livet åt ett barn.
Han hjälpte mig med logiska tröstgrunder, medicin och
instrument samt undervisade mig, huru fördrivningen
skulle ske. Sedan jag under tre månader
experimenterat på mig själv, lyckades jag i ungefär femte månaden
befria mig från mitt foster.
Några få månader senare påtvangs mig till min
outsägliga sorg och fasa ett nytt havandeskap. Även
denna gång beslöt jag att använda samma medel som
förra gången, men då jag skulle sätta beslutet i verket,
svek mig modet. Mitt liv hade intet värde för mig
själv, men för mitt levande och för mitt ännu ofödda
barns skull önskade jag leva ännu någon tid. Slutligen
lyckades jag övervinna mig själv och beslutade göra
mitt bästa för att vara mitt ofödda barn till nytta,
fastän dess tillvaro föreföll mig både motbjudande och
onaturlig. Jag var emellertid fullt övertygad om att
det barn, jag skulle föda, komme att både djupt och
för alltid bliva påverkat av mitt själs- och
kroppstillstånd. På sätt och vis kände jag mig försonad med
min hårda lott och ganska nöjd och undergiven.
Barnet bleve naturligtvis sådant, som jag hade skäl att
vänta. På intet sätt kunde jag fylla dess rättmätiga
krav på livet. Huru skulle jag för övrigt kunna det?
Ej långt efter barnets födelse framställde min man
åter sina krav på min kropp, och helt och hållet mot
min vilja blev jag på nytt i välsignat tillstånd. Icke
heller nu vågade jag befria mig från mitt foster, emedan
det hela föreföll mig så motbjudande, grymt och
onaturligt. Jag beslutade därför att ännu en gång göra
mitt bästa för det väntade barnet. Dock förmådde
jag aldrig med glädje välkomna detsamma, men jag
ville försöka att tåligt finna mig i dess tillvaro.
Efter detta barns födelse kände jag det omöjligt att
låta ännu flera dela vår fattigdom och utstå de
lidanden, som åtfölja en för alla ovälkommen tillvaro. Jag
ville hellre dö och på så sätt göra slut på både liv och
moderskap. Min man hade för längesedan upphört att
arbeta samt överlämnade åt mig hela ansvaret för
familjens uppehälle. Knappast en enda minut hade
jag över för mina barn. Det oaktat fordrade han allt
fortfarande att få sin vilja igenom, Livet hade för mig
förlorat alla lockelser, och döden syntes mig vara den
enda vän, som ännu återstod.
Ehuru detta var bekant för min man, måste jag
likväl ytterligare tvenne gånger underkasta mig påtvingat
moderskap. Med läkares hjälp befriade jag mig från
mitt foster, men detta våldförande på naturen hade
till följd att jag för alltid förlorade förmågan att bliva
moder, fastän jag ännu var i mina bästa år. Jag hade
sålunda blivit berövad min kvinnlighets dyrbaraste
skatt. Jag led de fruktansvärdaste kval icke endast
till kroppen utan ännu mer genom de bittraste
samvetsförebråelser och själskval.
Då min förstfödde var tre månader gammal, hade
jag att utkämpa en förtvivlad strid för att rädda min
personliga frihet. Innan barnet nått två månader,
yrkade min man på sin rätt att få taga min kropp i
besittning. Jag insåg det för mig förnedrande och
dessutom orättmätiga i hans beteende och besvor
honom under tårar att spara mig för min egen och
barnets skull. Hade det icke varit för den hjälplöse lillens
skull, hade jag utan tvivel gjort slut på striden genom
att bryta mina lagliga bojor. I fullt medvetande om
min egen förnedring underkastade jag mig för barnets
skull denna smälek. Jag gav slutligen med mig och
fann mig i mitt öde liksom så många andra hustrur
och mödrar, vilka runt omkring mig lydde under samma
tyranni, som drev dem att taga sin tillflykt till samma
brottsliga hjälpmedel. Redan under denna första tid
insåg jag och sökte bevisa rättmätigheten av min egen
bestämmanderätt i avseende på moderskap med samma
styrka, som ni nu utvecklar. I trots av alla
förnedrande inflytelser var jag trogen min kvinnliga instinkt.
På det bestämdaste påvisade jag nämligen, att det var
min oavvisliga rättighet att själv bestämma, när och
under vilka omständigheter jag vore villig låta min
man ålägga mig moderskapet. Då blev han emellertid
ond på mig och förklarade, att jag var hans egendom
samt att jag i egenskap av hans hustru var skyldig
att vara honom undergiven »i allt» och hotade att
övergiva mig och barnet, i det han förklarade, att jag var
alldeles oduglig som hustru. Alldenstund jag befann
mig utan penningar, utan vänner och hjälp långt borta
i den avlägsnaste Västern, fruktade jag för de
svårigheter, som skulle drabba mig och mitt barn, varför
jag kvävde alla uttryck av ärlig övertygelse och dolde
min motvilja och mina smärtsamma strider inom mitt
eget bröst. I allt som rör de könsliga förhållandena
mellan mig och min man har jag ständigt känt mig som
en olycklig och djupt förnedrad kvinna, jag både ser
och känner detta lika djupt som smärtsamt. Så snart
jag höll ett barn i mina armar, levde jag i ständig
fruktan för varje den minsta personliga beröring med min
man, enär jag genast kunde riskera att ett nytt
moderskap skulle påtvingas mig, och jag skulle nödgas
avvänja mitt barn i förtid för att vid mitt bröst lämna
plats för ett annat. Huru ofta har jag inte i all denna
jämmer och elände anropat Gud:"Ack Herre, finna det
ej någon utgång ur denna fruktansvärda träldom?"
Det var ingalunda brist på vänliga känslor mot min
man, som var orsak till denna sinnesstämning, ty jag
både ville och kunde för hans skull underkasta mig
varje brist och försakelse utan att hysa det minsta spår
av ovänliga känslor. Men varje känsla i min själ måste
då, nu och i all framtid inlägga en ljungande protest
mot den förnedrande orättvisa, som tillfogas hustrur
av deras äkta män, i det de påtvingas moderskap, för
vilket ej deras natur är mogen och för vars lidanden
och ansvar de icke äro beredda eller villiga.»
Utan att på minsta vis vilja urskulda det brott,
vartill denna moder gjort sig skyldig, anse vi oss äga rätt
att påstå, att hon var den minst skyldiga. Varje
tänkande människa måste medgiva, att maken i detta fall
var orimlig och grym mot sin hustru samt genom sin
otyglade passion och djuriska råhet steg för steg drev
makan att begå det svåra brott, vartill hon gjorde sig
skyldig.
Makars riktiga förhållanden till frågan om
avkomman kan aldrig tillfredsställande avgöras, så snart
endera parten intar en ytterlig ställning till hithörande
frågor. Om hustrun söker hävda den ståndpunkten,
att hon bör vara helt befriad från moderskap och
barnavård, har hon absolut orätt, men det är fullt ut lika
orätt av mannen att söka göra gällande, att hustrun
endast är skapad att i oavbruten följd föda barn. Det
är å ena sidan hustruns plikt att så ordna sitt liv och
sina föreställningar, att hon kan bringa till världen det
antal barn, som ej understiga måttet av en fullt
normal fysisk, intellektuell och moralisk beskaffenhet, och
å andra sidan är det mannens plikt att ålägga sig
självbehärskning, så att han tåligt underkastar sig de
umbäranden, som bliva nödvändiga för att hustrun
skall kunna odelat ägna sig åt sina plikter både under
den tid, som fostret utvecklas, och då digivning och
skötsel av det nyfödda barnet taga alla hennes krafter i
anspråk.
Det är en svår förolämpning icke allenast mot
kvinnan utan även mot hennes Skapare att förklara hennes
enda uppgift vara att fortplanta släktet. Det kan vara
lämpligt, att en stor man för att fullfölja och odelat
få ägna sig åt en stor uppgift försakar det äkta ståndet
och förbliver ogift, men det är lika lovvärt om en
kvinna i likartat syfte avböjer äktenskapet för att få
tillfälle att med större framgång och kraft ägna sig åt
arbetet att höja mänskligheten. Många män och
kvinnor hava emellertid grundligt missförstått denna
gudomliga institutions syften, i det de synas vilja
betrakta den såsom instiftad uteslutande i ändamål att
frambringa det största möjliga antal barn och sålunda
mera fästa sig vid kvantiteten än kvaliteten. För att
utgöra föräldrars högsta goda av jordiska ting
instiftades äktenskapet, det instiftades för att vinna den
bästa hälsa och de högsta intellektuella och moraliska
fördelar. Det blev för föräldrarna alltid nödvändigt
att finna former för förvärvandet av de högsta och
bästa egenskaper, att uppnå den bästa fysiska,
intellektuella och moraliska utveckling för att kunna
överflytta dessa egenskaper på sina barn. Barnen kunna
naturligtvis icke av sina föräldrar ärva, vad dessa icke
äga. Föräldrar skola icke uppfostra det största
möjliga antal barn, oavsett hurudana dessa äro. Ingen
invändning kan däremot göras mot deras uppfostrande
av det största möjliga antal, väl utrustade så i
kroppsligt som andligt avseende. En enda normalt utrustad
människa övergår i värde det största antal apor. Vi
skola därför icke lägga an på att uppfostra oräkneliga
hjordar av lågt stående varelser utan endast det antal,
som icke överstiger föräldrarnas plikter och ansvar.
Vi skola bemöda oss att uppfostra ett släkte av
andligt och kroppsligt överlägsna män och kvinnor. All
samverkan till släktets försämring skulle bannlysas,
och man och kvinna skulle förena sig i uppriktigt
begär och strävan att giva upphov åt en generation, som
höjer sig ett steg över föregående släktled.
Av föregående framställning torde läsaren kommit
till insikt om det brottsliga i vissa försök att begränsa
avkommans antal. Vi få dock ej förbise, att ett
förnuftigt ordnande av äktenskapets sexuella förhållande
i avsikt att begränsa antalet barn icke är oberättigat,
om detta resulterar i en efter moget betänkande utförd
föresats att leva återhållsamt i full avsikt att giva
upphov endast åt utvecklingskraftiga barn.
Det finnes omständigheter och tider, under vilka
det vore absolut orätt att sätta barn i världen. Så är
fallet, om mannen eller hustrun lider av så stor fysisk
svaghet, att detta utgör hinder för avlandet av fullt
friska barn. Är modern på grund av upprepade
sängar nedbruten, kan man med allt skäl frukta svagt
utvecklade, sjukliga och kortlivade avkomlingar. Följa
barnen för tätt på varandra, kan modern ej skänka dem
den naturliga näring, som de hava rätt att fordra.
Även när moderns kroppskonstitution är sådan, att
hon ej utan fara för sitt liv kan föda barn, är avlandet
av barn orätt. Dessa och andra tungt vägande skäl
böra ge anledning till ett samvetsgrant övervägande
av plikt och skyldighet beträffande behärskning, ja,
också undvikande av havandeskap. Detta måste dock
alltid ske genom lagliga, av vetenskapen angivna
metoder.
Makar böra ej besluta sig för att fullständigt avhålla
sig från alstrandet av barn eller ens att inskränka
deras antal till det minsta möjliga utan att först
allvarligt hava övertänkt följderna. Deras egen
uppfattning är ej heller tillräcklig. Deras omdöme måste alltid
underställas en allvarlig, fullt kompetent och
samvetsgrann läkares prövning. Föreligga särskilda
svårigheter, kunna dessa möjligen efter en noggrann
undersökning avlägsnas och tillförsäkra vederbörande de mest
välsignelserika och tillfredsställande resultat. Vad
jag här endast antydningsvis vidrört, får sin nödiga
förklaring genom följande utdrag ur D:r Pomeroys
»Äktenskapets etik»: »Ett giftermål av kärlek hade till
följd en förening mellan två personer, vilka voro av
nervöst temperament och svag kroppskonstitution
jämte andra oförenliga egenskaper samt därtill
inskränkta existensmedel. Modern led därjämte av en
åkomma, som gjorde moderskapet allt annat än
önskvärt. Under dessa omständigheter sattes i fråga, om
det ej vore lämpligast att på obestämd tid uppskjuta
den äktenskapliga sammanlevnaden. I samråd med
deras läkare kommo de slutligen därhän, att de som
huvudändamål med en förening söka att alstra sunda
och på alla områden väl utrustade barn. Alla deras
strävanden måste inriktas på detta mål. Fördenskull
underkastade sig hustrun läkarebehandling och
förklarades efter några månader vara så kroppsligen
återställd, att hon utan fara kunde möta moderskapets
plikter.
Emedan dessa makar från början insett sina brister,
gjorde de allt för att bereda sina barn utsikt att födas
med så god hälsa, som föreliggande omständigheter
medgåvo. Båda gjorde allt för att förbättra sin hälsa
samt stärka kropps- och själskrafterna.
Ärftlighetslagarna studerades, och den blivande modern ägnades
den noggrannaste omsorg. Hon vistades ständigt i
ljusa och uppfriskande omgivningar och sökte hava
sinnet fullt av kärleksfulla tankar under den tid, då
hennes barn endast genom hennes förmedling kunde
mottaga intryck från den yttre världen. Under denna
tid var också varje hennes barn föremål för moderns
brinnande böner, att det redan före födelsen skulle
helt genomträngas av Guds ande, så att verkningarna
därav måste lända det till välsignelse under hela det
kommande livet.
Man kan ju inte antaga, att ett dylikt
tillvägagångssätt i varje enskilt fall skulle medföra lika lyckligt
resultat som i det här föreliggande, ty i detta fall ha
barnen blivit, om icke allt vad föräldrarna önskade,
så åtminstone betydligt bättre utvecklade, än vad
man under vanliga omständigheter haft rätt att
hoppas. De voro välskapade och friska samt ägde ett
jämnt lynne och voro kärleksfulla mot sina föräldrar
och varandra. Icke ens hälften av det besvär och den
oro, som barn vanligen åstadkomma, ha de vållat,
oaktat de varit ovanligt livliga och utrustade med
stark rättskänsla. Hurudana de vid mognare år skola
bliva, kan man ju icke förutsäga, men de bära nu alla
märken av att hava varit kärleksfullt omhuldade
redan före födelsen, och att denna försiggått på ett
naturligt sätt utan svårigheter. Visserligen har det
kostat föräldrarna ansträngningar och självförsakelse,
men så hava de också fått mångfaldig valuta genom
det lugn, som varit rådande i hemmets
barnkammarliv. Härtill kommer, att olika tycken och smak offrats
på hemmets altare i de väntade barnens intresse, och
varje ny familjemedlem har medfört ny insats av
glädje och harmoni.
Vid flera tillfällen har jag hört denne familjefader
förklara, att han ej hade minsta anledning anse sig
ett öre fattigare än han varit, om han inga barn hade
haft. Huru förhållandena i ett sådant fall gestaltat
sig, kan ej närmare bestämmas, men säkert är, att
månget barnlöst äktenskap, som börjat under till
synes lyckligare förhållanden än ovan beskrivna,
slutat med skilsmässa.»
När en familj insett nödvändigheten av att begränsa
avkommans antal, uppstår frågan, huru detta
lämpligen bör ske. Det finns folk, som tro, att vetenskapen
förfogar över utvägar som tillåta, att man obegränsat
hänger sig åt könsnjutning och likväl undgår de följder
som naturens lagar utstaka. D:r Pomeroy säger
härom: »Det är förvånansvärt, vilken förmåga
allmänheten tillskriver den medicinska vetenskapen med
avseende på reglerandet av befolkningsförhållandena.
Tillåt mig genast säga, att jag härutinnan endast
känner ett medel, som är på samma gång säkert verkande
och utan fara kan användas. Medlet är att de båda
könen förbliva skilda. Jag är fullt övertygad om att
varje begränsning härutinnan är en hemlighet, som
naturen behållit för sig själv, och lika visst betvivlar
jag skarpsinnet och ärligheten hos en och var, som
påstår sig äga förmåga att på ett sunt sätt ordna
fortplantningsförhållandena för dem, som leva i
äktenskap.»
På grund av de stridiga åsikter angående den
moraliska halten och de fysiska följderna, som hopa sig kring
denna ömtåligaste av alla frågor, hava vi underkastat
detta ämne en genomgående undersökning. För den
skull hava vi varit tvungna genomläsa en hel mängd
olikartade skrifter, långt flera än som varit för oss
behagligt, men ingen av dessa skrifter har kunnat bringa
oss från den uppfattningen, som förövrigt delas av de
flesta framstående läkare, att det enda medel, som
jämte full effektivitet är för hälsan ofarligt, är att man
och hustru leva var för sig. Allt emellanåt uppgives
metoder, som understödjas av välmenande läkare, vilka
metoder skulle vara till nytta för dem, som i
äktenskapet vilja undgå följder av sitt samliv, men när dessa
metoders upphovsmän och gynnare tvingas att
meddela sin uppriktiga övertygelse, nödgas de medgiva,
att för absolut säkerhet gives blott det enda medlet.
Dessa metoder äro emellertid icke blott mer eller
mindre otillförlitliga, utan de utöva en absolut skadlig
inverkan på dem, som använda dem. Om ej naturen
omedelbart hemsöker den brottslige med straff, så
besannas dock ofta det gamla visdomsordet: »Om
rättvisan också färdas fram på sårade fötter, upphinner
han alltid till slut syndaren.»
När äkta makar underkasta sig att inrätta sitt liv i
enlighet med de lagar, dem naturen inskrivit i vår
varelses allra innersta, så skola de erfara sanningen av
d:r Kelloggs ord: »Här borde vara mindre
könsnjutning men mera glädje av högre art. Den lägre
djuriska kärleken skulle söka mera andlig gemenskap;
mindre gynna djuriska drifter, mera sträva att göra
jordmånen fruktbärande för odlande av dygd, helighet
och alla övriga egenskaper, som pryda en kristens liv.»
Att fullständigt försaka alla äktenskapliga
rättigheter är dock varken rättmätigt eller lämpligt, såvida
det icke härflyter från ömsesidig överenskommelse
mellan mannen och hustrun.
Angående dessa stränga fordringar säger d:r
Naphleys i ett arbete, »Livets fortplantning», följande:
»Man invänder häremot, att en sådan fordran är
överdrivet sträng och till följd därav av mindre värde.
Det borde dock icke vara så. Den man, som älskar
sin hustru, borde för att skydda hennes liv mot
överansträngningar och lidanden samt icke utsätta henne
för dödsfara eller för den vissa utsikten att föda
livssvaga barn, vara i stånd att fullt frivilligt underkasta
sig lika stor självförsakelse, som flertalet av hans
ogifta vänner och bekanta göra, om icke av högre
bevekelsegrunder så dock av ekonomiska skäl, av
liknöjdhet eller av frihetskärlek. En man, som icke kan
eller vill handla på detta sätt, förtjänar sannerligen
icke sina medmänniskors kärlek eller aktning.»
Är nu allt detta avgjort, så återstår alltid en fråga:
är detta allt? Existerar det verkligen intet sätt att
begränsa antalet barn utan att antingen skada hustrun
eller påtvinga mannen ett martyrskap, som ändå icke
en på tusen går med på?
D:r Pomeroy bemöter i »Äktenskapets etik» dessa
spörsmål sålunda: »Det gives omständigheter, då ett
temporärt undvikande av befruktning är både
önskvärt och nyttigt, till exempel för att förhindra
upprepade barnsbörder hos kvinnor, som icke kunna
amma sina barn, eller om de göra detta, fortfara med
sina månadstider, och alltså hava utsikt att alltför
snart åter koncipiera.
Naturen har sörjt för medel, som under förutsättning
av en smula självförsakelse, bereder all säkerhet, som
rimligen kan begäras. Utöver detta är det fullt
förenligt med trygghet att endast vidtaga någonting efter
samråd med läkare, som kan lämna anvisningar på
medel och metoder för undvikande av befruktning.
Vår bibel har föreskrifter, som tydligt avse just de
förhållanden, varmed vi nu äro sysselsatta. För att
giva mera eftertryck åt vår uttalade mening, anföra vi
här ur den gamla lagen, vad som berör dessa frågor. Vi
finna i 15:de kapitlet av III Mosebok från och med den
19:de versen och följande föreskrifter om sträng
avskildhet för kvinnan under menstruationstiden.
Slutligen påbjudes, att »när hon varder ren av sitt flöde,
skall hon räkna sju dagar, och sedan skall hon vara ren».
I dessa föreskrifter är det tydligt lagstiftarens avsikt
att för folket instifta goda sedvänjor men icke att
sätta dem i stånd att undvika en naturlig tillväxt inom
familjen. Hans avsikt är att medverka till en naturlig
begränsning av barnens antal, så att dessa hem kunde
bära frukt i den ädlaste människotyp, som de kunde
framställa. Följdes dessa lagbud bokstavligen, skulle
de otvivelaktigt i många fall föra till behövlig vila och
således på ett lämpligt och naturligt sätt begränsa
antalet avkomlingar.
Ovan anförda ställe påvisar även med all önskvärd
tydlighet vikten av avhållsamhet under
menstruationsperioderna. Denna gammaljudiska kunskap har visat
sig hänga samman icke blott med finkänslighet och
blygsamhet från kvinnans sida utan också vila på den
medicinska vetenskapens fysiologiska och hygieniska
grundsatser.
Det kan väl knappast vara nödigt och ännu mindre
lämpligt, att vi här inlåta oss på vidare behandling av
denna fråga. På intet vis vill jag vara till hinder för
dem, som på grund av brister och svagheter känna sig
manade att i samråd med läkare erhålla den lindring,
som i varje särskilt fall är möjlig. Genom att anföra en
annans ord må dock en allmänligare varning givas.
»Alla, som börja använda verksamma åtgärder för att
förekomma befruktning, löpa lätt fara att gå längre,
än de ursprungligen ämnat. I bästa fall söka de
besticka naturen, och detta är ett tilltag, som medför
stora faror». Åt dem, som behöva läkarehjälp, kunna
vi inte nog kraftigt framhålla vikten av att välja en
fullt kompetent, samvetsgrann och allvarligt sinnad
person. Räknar ni på att vid en konsultation erhålla
ett råd, som sätter er i tillfälle att ohejdat hänge er åt
passionerna utan att behöva frukta några följder, så
väntar ni på en kunskap, som läkarevetenskapen ännu
ej äger. D:r Pomeroy yttrar vid sin behandling av detta
ämne: »Jag har redan förut anmärkt det överraskande
i att finna den stora allmänheten så fången i tron på
att man utan risk kan ingripa i naturens gång och detta
till och med, när det sker av personer, som ej äga den
avlägsnaste aning om naturens lagar. En människa,
som av fruktan att fördärva det invecklade maskineriet
icke ens vågar vrida tillbaka visarna på sitt ur, hyser
icke den ringaste tvekan att använda de våldsammaste
medel i avsikt att rubba naturens gång inom
människokroppen, som dock är i så oändligt mycket högre
grad sammansatt och ömtålig. Naturen håller starkt
på sin rätt. Den ger kraftigt motstånd, men tvingas
den att giva efter, hemsöker den med sitt straff var
och en, som gjort den en oförrätt, och som, ehuru det
kan dröja åratal, innan våldsverkaren drabbas, icke
dess mindre är oundvikligt. Detta synes endast för
ett ringa fåtal vara bekant. Många handla, som om de
ansåge naturen vara en beskedlig idiot, alltför dum att
märka en oförrätt och alltför godmodig för att vredgas.
Andra synas betrakta den som klok och skicklig till
varjehanda värv samt synnerligen lämplig som ledare
eller biträde i deras verkstad. Detta är hädiskt och
orimligt, ty naturen är blott en omskrivning för
alltings skapare. Snarare syftar naturens verksamhet att
rätta oss själva än våra misstag och dårskaper.
Uppreve den tålmodigt vårt arbete, skulle vi lika oavbrutet
fortfara därmed, under det att våra försyndelser
gjordes oskadliga, och vi skulle framhärda i den andliga,
moraliska eller fysiska villfarelse, som hos oss varit
drivkraften. Utplånades de påtagliga följderna av
våra synder omedelbart, så skulle vi knappast lägga
märke till, att vi handlat i strid med naturens avsikter,
och släktet skulle allt mer och mer försämras och
slutligen helt utrotas från jorden.»
Kan ni ej genom aktningsvärda och skickliga läkare
erhålla upplysning och hjälp, så låt inte på några
villkor förleda er att vända er till kvacksalvare eller
helbrägdagörare. Dessa annonsera endast för att bedraga
er och vinna penningar, men de lämna er åt
förödmjukelsen att hava blivit ekonomiskt narrad och
därjämte få er hälsa förstörd. Aktningsvärda läkare
använda aldrig skrytsamma reklamer, och därför är
det tämligen säkert, att den som puffar med sina kurer
icke kan räknas till den aktningsvärda läkarnas krets,
varför ni nästan kan vara säker på att bli utsatt för
bedrägeri och svek, om ni antar en sådan.
De, som genom konstlade medel vilja begränsa
barnens antal, äro ofta utsatta för att uppskjuta och
draga ut på tiden med påföljd, att de begå misstag i
riktning mot för få snarare än mot för många barn.
Ett på förhand bestämt moderskap löper fara att
bliva ett moderskap som aldrig blir av.
Det finns dock en fullkomligt riktig och synnerligen
viktig förberedelse till föräldraskapet. Vill man omaka
sig med att underkasta hithörande förhållanden en
noggrann undersökning, så måste man komma att erkänna
det faktum, att om föräldrarna ville göra sig reda för
den underbara makt, de äga i bestämmandet av form
och beskaffenhet för följande generation, skulle de
barn, som födas, uppnå en fulländning, som låge på ett
nytt och högre plan. Det finnes många människor,
som tro, att avlandet av barn liksom väljande av
hustru eller äkta man kan lämnas åt en blind slump.
Vid dessa företag är dock intet behövligare än klok
och genomträngande eftertanke. Föranledes
konception, då endera eller båda makarna äro på något sätt
fysiskt nedsatta, då hustrun är ovillig att bliva mor
och under fostrets hela utveckling plågad av den
tanken, att en ny medlem skulle tränga in i familjen, kunde
de barn, som födas, aldrig bliva annat än sjukliga,
svaga och retliga under hela barndomen samt vresiga
och människoskygga under hela sin levnad.
I samband med barnsbörd böra följande viktiga ting
uppmärksammas: för det första, förberedelserna till
föräldraskapet, för det andra, sinnesstämningen och
den fysiska hälsan hos båda makarna vid samlaget och
för det tredje, moderns kroppstillstånd och
sinnesförfattning under den tid, då barnets kropp och karaktär
danas i hennes inre.
Tiden för och beskaffenheten av förberedelserna till
föräldraskapet måste växla efter parternas fysiska
beskaffenhet. Vid somliga fall torde tiden för denna
förberedelse böra omfatta flera veckor men i andra fall
åter sträcka sig över en tid av flera år. Ingen borde
ge sitt medgivande till fader- eller moderskapet vid
andra tider, än då båda äro vid fullgoda fysiska och
andliga krafter. Här kunde mycket mera vara att
tillägga, men det skall framställas i ett följande kapitel,
som kommer att behandla inflytelser under fosterlivet.
Medicinska författare fästa mycket stort avseende
vid sinnesförfattningen i det moment av coitus, då
konception äger rum. Detta ögonblick har enligt
allmänt utbredd tro en enastående betydelse för den
blivande människovarelsens framtida välfärd. Den tyske
läkaren Hufeland säger härom. »Det är efter min
åsikt av yttersta vikt, att detta moment inskränkes
till perioder, då en känsla av samlad kraft och glödande
kärlek i förening med ett glatt och bekymmerfritt sinne
inbjuder härtill å ömse sidor». Att i tanklöshet eller
vid tillfälle av andlig och fysisk depression giva upphov
till ett nytt liv är ett verkligt brott.
Man insåg också detta i forntiden och omgav den
äktenskapliga bädden med konstverk, vilkas sköna och
harmoniska linjer skulle alstra en motsvarande
stämning hos den blivande modern. Man ansåg till och
med, att en av naturen vanlottad man härigenom
kunde bli fader till sköna och välskapade barn; fastän
detta påstående saknar fullgiltiga bevis, torde det dock
innehålla en viss grad av sanning.
Att denna uppfattning äger hög ålder, torde bevisas
av den berättelsen i Gamla testamentet, i vilken
omtalas den överenskommelsen, som Jakob träffade med
sin svärfader Laban. (I Mosebok, 30:de kapitlet v.
37-43).
De många olikheter, som finnas mellan barn av
samma föräldrar, kunna otvivelaktigt tillskrivas
föräldrarnas olika kropps- och själstillstånd vid de tillfällen, då
könsumgänge ägt rum. De olika företeelserna på det
fysiska, intellektuella och känslolivets områden hos
föräldrarna vid respektive konceptionstillfällen
frambringa motsvarade skiljaktigheter hos deras foster.
Resultaten av en allvarlig och genomgripande
förberedelse till föräldraskapets ansvarsfulla plikter äro
mycket välsignelserika och eftersträvansvärda. Därför
böra både mannen och hustrun ägna den allra största
uppmärksamhet åt detta ämne. De böra med den
djupaste ansvarskänsla, självprövning och ömsesidig
grannlagenhet och alltid förlitande på bönens makt
nalkas det viktiga ögonblick, då genom dem odödliga
varelser kunna kallas till liv.
Aldrig skall jag glömma det djupa intryck, som jag
erfor vid ett samtal med en läkare, som först fäste min
uppmärksamhet på den stora betydelsen av dessa
frågor. Hans ord väckte en mängd nya tankar till liv i
min själ. Varför skulle det ej kunna vara så? Varför
skulle icke de blivande föräldrarna efter en
förberedelsetid framträda för den himmelske Fadern och
nedkalla hans välsignelse över sin innerligaste förening
över det barn, som skulle bliva dess frukt?
Det finns tecken, som tillkännage, att befruktning
ägt rum. Detta tecken igenkännas lätt av kvinnor,
som förut blivit mödrar, men den unga hustrun, som
saknar erfarenhet, har föga hjälp av dem. Somliga
kvinnor försättas vid konceptions uppnående i ovanlig
sinnesrörelse. De erfara en känsla av njutning, som
dessförinnan varit dem okänd, samt råka ej sällan i
en darrning, som sträcker sig till hela deras kropp.
Icke så sällan efterträdes detta tillstånd av en
övermäktig svaghetskänsla. Förr ansåg man uppsvällning
av halsen vara tecken till inträffad konception, och än
i dag kan man få höra denna åsikt förfäktas.
Kväljningar kunna också inställa sig omedelbart efter
befruktning.
Emellertid kan man icke förlita sig på vare sig
när- eller frånvaron av dylika tecken. Vanligen äro
menstruationens upphörande och en ofta återkommande
känsla av äckel och kväljningar om morgnarna ett
säkert bevis på att befruktning ägt rum.
TRETTONDE KAPITLET.
Den blivande modern.
Vid alla tillfällen bör naturligtvis en äkta man visa
den allra största hänsyn mot sin hustru, men detta är
så mycket mer av behovet påkallat under hennes
havandeskap. Den unge maken bör komma ihåg, att
den unga hustruns moderskänslor i de flesta fall ännu
icke vaknat utan äro i viss mån slumrande. Det är
icke utan avsikt, som Skaparen bestämt, att
hustruskapet skall gå före moderskapet. Är den unga
hustrun en tänkande kvinna och uppfylld av moderslängtan
samt i besittning av nödiga kunskaper, skall hon
med stort lugn kunna möta de kommande månaderna,
vilka i sinom tid skola medföra åt henne den största
välsignelse och belöning.
Detta är dock tyvärr icke förhållandet med flertalet
unga hustrur. Tystlåtna mödrar ha undanhållit dem
den kunskap, som skulle vara av den största vikt för
dem. De unga kvinnorna ha måhända åtnjutit den
bästa skolundervisning, men beträffande
människokroppens fysiologi hava i de speciella delar, vilka för
dem varit nyttigast att känna, deras läroböcker
ingenting att säga. De äro lika okunniga om sin egen kropp
som om männens. Sådana böcker, ur vilka de kunnat
hämta kunskap om hithörande frågor, ha samvetsgrant
undanhållits dem, ja, de ha kanhända t. o. m. under
uppväxttiden uppmuntrats att sammanpressa midjan
och sålunda bringat ur sitt läge de livsviktiga organ,
som hava sin plats i bukhålan. På sådant sätt ha de
under en följd av år gjort sig olämpliga att fullgöra
moderskapets viktigaste fordringar. Kanhända hava
de inträtt i äktenskapet med en obestämd fruktan för
något ont, som hotar dem i samband med konception
och havandeskap, som de dock önskat att på något
outrannsakligt sätt slippa undan. Upptäckten av
moderskapet fyller en sådan kvinna med farhågor av alla
slag. Hon trevar sig fram i mörker och vet inte, vart
hon skall vända sig för att finna en hjälpande hand,
som kan leda henne fram till ljuset. Naturligt nog
vänder hon sig till gifta kvinnor och mödrar, men i
stället för uppmuntran och sympati får hon säkert
alltid höra: »Det gör mig ont om er!» »Nu börja
bekymren för er.» »Om jag vore i ert ställe, skulle jag känna
mig manad att hoppa i sjön», eller dylikt. Härigenom
blir mörkret endast svartare och den unga moderns
sinne än mera förskrämt. Hennes dystra aningar
förvandlas till en obestämd rädsla och denna snart till
förskräckelse och fara. Detta är den vanliga gången,
och den unge maken måste komma ihåg detta samt
vidtaga anordningar för att minska detta obehag.
Lyckligast är, om bland era bekanta finns en klok,
sympatisk och erfaren kvinna, som vid lämpligt
tillfälle kan taga den unga hustrun och blivande modern i
famn, lugna hennes farhågor, trösta och undervisa
henne. För den oroliga kunde hon påpeka, att hennes
tillstånd kan genom klok behandling i hög grad lindras,
ja, att till och med fysiska obehag kunna utebliva. Hon
skall förklara för henne, att det lyckligaste ögonblicket
i hennes liv blir, när hon för första gången får sluta i
sina armar sitt eget barn, frukten av kärlek och
månader av hopp och ängslan. Vidare skall hon klargöra
för henne bilden av mannens fadersfröjd och den glädje,
som skall fylla hennes närmastes hjärtan, då de få dela
hennes glädje över den förstföddes ankomst. Hon
skall fästa hennes uppmärksamhet på, huru mycket
gladare och lyckligare ett hem är, där en liten
älsklings joller bryter tystnaden, än det, som saknar barn.
En sådan klok och erfaren väninna bör också låta
henne förstå den stora betydelsen för det väntade
barnets karaktär och begåvning, moderns sinnesriktning
under havandeskapet antages hava. Hon skall göra
klart för henne, att om hon vill bli älskad av sitt barn,
så måste hon själv hysa kärlek till det före dess födelse.
Önskar hon barnet ett lugnt och lyckligt lynne, måste
hon själv söka bidraga till detta resultat genom egen
jämn sinnesstämning, därför att hennes egen oro och
ängslan gör hennes barn nervretligt och ojämnt till
lynnet. Önskar hon se sitt barn muntert, glatt och
alltid förnöjt, måste hon i sitt liv och sina tankar
förverkliga sina önskningar för barnets framtid. Hon
måste vara medveten om, att hon under denna korta
tid har till uppgift icke blott att giva form åt den
oföddes yttre gestalt utan även åt dess karaktär, lynne
och goda böjelser.
Mannen får på inga villkor visa missnöje, om han
finner sin hustru nedslagen, eller om hon använder
uttryck, som låta obehagliga och obekanta, men som i
betraktande av hennes tillstånd äro fullkomligt
ursäktliga. Det är alldeles omöjligt för en man att fullt sätta
sig in i sin hustrus lidanden under dessa första veckor,
fyllda av fruktan och oro. Du måste visa henne en
uppriktig medkänsla. Tänk icke, långt mindre
använd, sådana uttryck som till exempel: »Tokiga barn,
varför har du gift dig? Visste du icke, att du liksom
andra kvinnor hade att vänta barn? Du behöver inte
utstå mera än andra kvinnor. Allt detta är ju i
enlighet med naturens ordning. Vad tjänar det till att
göra så mycken affär av detta? Du skall bära ditt
kors med tålamod» o. s. v. Tillåter du dig, med eller
utan rätt, hysa sådana tankar, hindra de dig från att
visa din hustru det deltagande, som hon så väl behöver.
Detta deltagande får ej vara låtsat utan äkta.
Havandeskapet är för de flesta kvinnor en tid av
stort obehag. Dock kunna en del under denna tid
åtnjuta förbättrad hälsa, vara mera gladlynta och
förhoppningsfulla än under någon annan period av sitt
liv. Sådana fall äro dock undantag. Många hustrur
hava under havandeskapet verklig fasa för sina män
samt göra sig själva olyckliga och bereda sin
omgivning otaliga obehag. Under dylika perioder förlorar
hustrun allt personligt behag. För att skydda henne
själv och fostret gör naturen henne i sexuellt hänseende
föga tilldragande. Rätt snart inställa sig
morgonkväljningarna, och när hon vaknar, känner hon äckel
och plågas vanligen av kräkningar. Dessa symptom
kunna fortfara under veckor, ja, månader utan att
någon lindring står att finna. Den stackars hustrun
blir överhopad med de mest olikartade varandra
motsägande råd. Hon uppmanas att förtära mycken och
kraftig föda, alldenstund hon skall underhålla två. Helt
onödigt inskränkas hennes vanliga levnadssätt, och
efter någon tid händer det, att hon på grund av falsk
blygsel lever fullkomligt instängd utan att få njuta
varken frisk luft eller kroppsrörelse. Hon gör sig till
fånge i sitt eget hem eller kanhända i sitt eget rum.
Om likväl moderskapets plågor och faror kunna i
betydlig mån minskas, borde dock maken visa sin
hustru den allra ömmaste hänsyn på grund av de
obehag, hon måste utstå, de farhågor, med vilka hon går
förlossningen till mötes, det ansvar och de omsorger,
som åtfölja plikten att uppfostra ett barn till gagn för
sig själv och samhället, de känslor av oro, som hon får
erfara icke endast för sitt eget liv utan också för den
varelse, hon skall bringa till världen, och som under
många och långa år är beroende av henne och hennes
make.
Hon kanske gripes av en nervös ängslan, att mannen
skall ryckas från henne, eller att hon själv är sjuk, då
både familjeförsörjaren och barnet bäst behöva
hennes hjälp.
Innan livsfrukt kommit till stånd, borde varje nygift
par förskaffa sig sådan kunskap, som gör dem i någon
mån »sakförståndiga» samt förlänar förutsättningar
att möta dessa nya förhållanden på bästa sätt rustade
både kroppsligt och andligt. Sedan hustrun redan är
i välsignat tillstånd, är det för sent att med framgång
ägna sig åt studiet av dessa ämnen. Hustruns
uppmärksamhet bör då riktas åt annat håll, och hon bör
icke tillåtas grubbla över dessa saker. Har hon eller
hennes make uraktlåtit att sysselsätta sig med frågan,
förrän när den väntade tilldragelsen är förestående,
måste mannen på egen hand inhämta de nödiga
kunskaperna, på det han må vara en klok och
hänsynsfull rådgivare för sin hustru vid de nya erfarenheter,
som hon går att göra. En god kunskap får hon i
hithörande frågor, om han med eftertanke läser t. ex.
»Vad en ung hustru bör veta». Därjämte bör
mannen rådgöra med den läkare, makarna ämna anlita vid
själva förlossningen samt eventuellt av honom låna ett
lämpligt medicinskt arbete i detta ämne. Dylika
böcker kunna möjligen vara för dyra att köpa men torde,
även om de äro skrivna för män av facket, dock vara
till ganska god nytta även för lekmannen. Genom att
följa detta mitt råd löper ni dock en viss fara. Det
förhåller sig nämligen så, att böcker, avsedda för läkare,
icke så mycket sysselsätta sig med det normala
tillståndet som fastmer med abnorma sådana eller rena
undantagsfall, som ytterst sällan förekomma. Dessa
abnorma tillstånd och avskyvärda monstruositeter äro
särdeles ägnade att uppjaga ogrundade farhågor.
Naturligtvis böra sådana arbeten på inga villkor läsas av
en havande kvinna.
Skall det lyckas för en hustru att följa de regler för
kroppsrörelse, matordning och sinnesstämning, som för
henne äro mest välgörande, behöver hon uppmuntran
och stöd genom mannens upplysta tröst och ömmaste
medkänsla. Om hon tillåtes leva innestängd och i
overksamhet, utsätter hon sig för svåra faror vid sin
nedkomst samt riskerar därjämte, att hennes barn
kommer att sakna all lust till fysisk och intellektuell
ansträngning. Om å andra sidan hennes liv allt
fortfarande är alltför ansträngt genom oupphörliga
skyldigheter, ledsamheter och husliga bekymmer, som taga
all hennes tid i anspråk, uttrötta henne och ej giva
henne tillfälle till nödig vila, blir följden lätt den, att
hon blir mor till ett oroligt, nervsvagt och retligt barn.
Därför bör den unge maken komma ihåg, att hans
barns utsikter till ett lyckligt liv till mycket stor del
beror av de insikter och den klokhet, som han och hans
hustru utvecklat under den tid, då de stodo vid sitt
ödes ursprung de första dagarna av sitt äktenskap.
Deras hälsa, klokhet och omdöme äro inte endast
bestämmande för deras egen lycka utan även för deras
barns karaktär och den ännu ofödda generationens
öden.
Då jag nu skriver även för äkta män, är det inte
min mening att här framställa regler, som till fullo
uttömma ämnen, som höra hemma i en bok för unga
hustrur och blivande mödrar. Läsaren kan likväl äga
berättigade anspråk på att få höra något om detta
ämne, och därför tillfogar jag ur »Undervisning för
mödrar » en läsvärd och intressant artikel rörande »Diet
och hygien för blivande mödrar» av märket K. J.
»Vid första aning om uppkomsten av ett nytt liv
måste alla ansträngningar vidtagas för moderns och
barnets välfärd.
Havandeskapet är för flertalet kvinnor ett tillstånd,
som inger farhågor, enär det för med sig lidanden och
alla slags prövningar samt avslutas med svåra plågor.
Dessa svårigheter bero ofta på våldförande av
naturens lagar. Genom att följa några enkla regler skulle
det mesta, som kvinnorna hava att vid dessa tillfällen
genomgå, kunna undvikas.
Enär förf. från många håll rådfrågats, skall hon här
sammanfatta resultaten av sina personliga
erfarenheter och undersökningar i följande anvisningar och råd:
Bland de förnämsta orsakerna till svårigheterna är
olämplig diet. En annan är oändamålsenlig beklädnad
och en tredje bristande kroppsrörelse.
Vi skola behandla var sak för sig och vända oss alltså
först till dieten. En havande kvinna måste hava
närande men icke hetsig föda. Måltiderna skola
återkomma på bestämda timmar, och maten bör förtäras
i måttlig mängd varje gång. Man kan knappast utan
olägenhet äta och dricka på samma gång, varför man
bör dricka före eller efter måltiden. Sådan föda, som
speciellt utvecklar och stärker benbyggnad och
muskulatur, bör undvikas, emedan dessa organsystems
tillväxt försvårar förlossningsarbetet. Genom att helt
avhålla sig från födoämnen, som besitta dessa
egenskaper, undgår barnaföderskan många besvärligheter.
Vegetabilisk föda samt frukt äro särdeles fördelaktiga,
varemot animalisk anses vara mindre välgörande.
Alla mera sammansatta rätter, såsom bakverk,
tårtor, konfityrer, såser samt i allmänhet fet mat, böra
undvikas. Kaffe och te, som verka stimulerande på
hjärna och nerver, skada både moder och barn. Starka
drycker av alla slag utdömas helt och hållet. Utan
inskränkning torde alla sädesslag kunna användas
ehuru produkter av havre torde få sättas efter dem av
vete. Åt så mycket syrlig frukt som ni tål. I första
hand rekommenderas härvid apelsiner och citroner,
sedan komma äpplen, persikor och plommon. Finnes
tillgång till bananer, äro dessa för den, som ej är ovan
vid dem, ganska nyttiga, i synnerhet om de ätas om
morgnarna på »fastande mage». Man bör aldrig äta
för mycket av någonting. Det är långt bättre att
känna sig lätt hungrig än att äta några gram för
mycket. Något slags korn- eller maltkaffe kan
rekommenderas som både smakligt och välgörande för dem, som
önska någon varm dryck. Grahamsbröd bör
föredragas framför bröd av finsiktat mjöl.
För att bli av med morgonkväljningarna kan man
förtära några skörtorkade skorpor före uppstigandet.
Sedan de ätits, ligger man stilla några minuter, och
slutligen iakttager man lugn utan brådska vid
uppstigningen. En tesked citronsaft gör också god verkan
mot detta obehag. Ofta är frukt, förtärd strax före
sänggåendet, ett bra medel mot morgonkväljningar.
Beklädnaden får ej vara sådan, att den trycker
någon del av kroppen. Låt tyngden uppbäras
huvudsakligen av skuldrorna. Bäst torde vara ett löst sittande
livstycke med axelklaffar och knappar för kjolarnas
påfästande (s. k. reformliv). Alla kläder böra
tillverkas av så lätt material som möjligt. Använd skor med
låga klackar och breda sulor, på det fötterna aldrig må
svullna under bördan av den ovanliga tyngd, de för
någon tid måste uppbära.
Mycken kroppsrörelse är nödvändig. Enklare
hushållssysslor och lätt trädgårdsarbete äro mycket
lämpliga. Allt tyngre arbete, såsom tvätt, skurning,
lyftande av bördor, sträckande av kroppen uppåt,
dragande och släpande, med ett ord allt, som kräver större
ansträngning, är farligt och måste förbjudas. Ett
försiktigt gående i trappor eller att bestiga mindre höjder
är ett förträffligt sätt att förskaffa sig god
kroppsrörelse. Under detta bör man andas så djupt, att
lungorna så ofta och så grundligt som möjligt komma att
fyllas med ren luft. Alldenstund kvinnor vanligen
andas med lungornas övre delar, vinna de ringa
utvidgning av bröstkorgen. Vid varje full inandning bör en
frisk kvinna kunna öka sitt bröstomfång med
åtminstone 4-5 cm. Genom djupa andetag erhåller modern
ökade krafter, varjämte fostret beredes en för dess
utveckling synnerligen välgörande lätt kroppsrörelse.
Andas alltid genom näsan! Gå uppför backar och trappor
med sluten mun och andas så djupt som möjligt!
Se till att er hustru tager så mycket rörelse i fria
luften, som hon förmår, men tag er väl till vara för
överdrifter! Kraftiga ansträngningar verka hämmande
på fostrets vitalitet och utveckling, vilka båda äro dess
förstfödslorätt, som det åligger varje moder att på allt
sätt skydda.
Ett ljumt sittbad på omkring 15 minuter strax före
sänggåendet är ett utmärkt medel att förskaffa sig en
god sömn samt att hålla kroppen smidig och
musklerna mjuka. Torkningen måste vara grundlig och
kroppen bör insvepas i ett varmt täcke, så att
förkylning undvikes. Ett kallbad om 18 à 20° håller
blodcirkulationen i god ordning och bör tagas ganska ofta.
Det bör alltid åtföljas av lindriga gnidningar med en
grov handduk. Ett verksamt medel mot hudens
tendens att spricka sönder vid starkare utspänning är
massage under ingnidning av matolja.
Någon tid före förlossningen böra bröstvårtorna om
kvällarna penslas med en medelstark alunlösning, som
sedan får intorka. Härigenom härdar man deras fina
hud och förekommer sprickor vid digivningen.
En framåtlutad kroppshållning åstadkommer tryck
på sådana ställen, som minst tåla det, varför en så rak
hållning som möjligt bör iakttagas vid allt arbete.
Dieten bör inte ändras förrän åtminstone fjärde
dygnet efter barnets födelse, men därefter må det stå
modern fritt att äta allt, som hon under havandeskapet varit
nödsakad att umbära. På så sätt får hennes mjölk de
kraftigare egenskaper, som bliva behövliga för barnet.
Alldenstund det är föräldrarnas plikt att giva sina
barn det bästa, som de möjligen kunna giva dem,
uppfylla de denna plikt säkrast, om de före födelsen giva
dem lika omsorgsfull vård, som de beslutat giva dem
efter deras inträde i världen.
För att belysa de välgörande verkningarna av den
här ovan föreskrivna levnadsordningen må man
jämföra nedanstående erfarenhetsrön av samma moder.
1:0 Blandad diet, riklig föda av alla slag, dåliga
hygieniska förhållanden, ojämnhet i avseende på
kroppsrörelse. Resultat: barn på 10 skålpund, femton
timmars förlossningsarbete, särdeles svårt. Först på tionde
dygnet kunde modern sitta uppe.
2:0 Fruktdiet, alla i det föregående givna regler
följda. Resultat: barn på 7 1/2 skålpund,
förlossningsarbetet var mycket lätt och räckte en timme. Modern
satt uppe efter åtta timmar och kunde sitta fullt
påklädd på sjätte dagen. Efteråt förträfflig hälsa för
både moder och barn.»
Av fullaste övertygelse instämma vi i
författarinnans föreskrifter i alla dess enskildheter, men anse av
högsta vikt att framhålla, att de flesta misstag, som
begås efter barnsängar, äro följder av oförsiktigheten
att låta modern för tidigt sitta uppe, deltaga i
familjens måltider och för övrigt återgå till livets vanliga
sysselsättningar. På annat ställe hava vi berört de
förändringar som äga rum vid denna period och
åstadkomma en formlig revolution i moderns fysiska
tillvaro. Det är alltså otänkbart, att detta tillstånd kan
på några få dagar återbringas till det normala. Härtill
behöves flera veckor. I de flesta fall bör nog den unga
hustrun bereda sig på att stanna på sitt rum
åtminstone sex veckor, om hon skall fullständigt återvinna
hälsan, innan hon åter uppträder som deltagarinna i de
husliga sysslorna. Ett missgrepp vid denna kritiska
period kan göra den unga kvinnan till en bruten
sjukling för alla hennes kommande dagar.
Denna fråga har även en annan sida, som ej får
förbigås, om man vill göra rättvisa åt dess stora och
heliga betydelse. Havandeskapets självförsakelser och
prövningar falla inte uteslutande på hustrun. Den
sexuella känslan har hos henne blivit tillfredsställd och
befinner sig i fullständig vila, under det denna hos
mannen fortfarande är lika verksam. Om han nu sin
plikt likmätigt vill behandla hustrun med nödig
hänsyn, får han inte låta någonting uppväcka sin
könsdrift. Han måste vara i stånd att bibehålla
fullkomlig fysisk jämnvikt i allt vad som rör könslivet samt
ålägga sig full självbehärskning.
Den som uppmärksamt betraktar djurlivet, kan ej
vara blind för det faktum, att honan efter
befruktningen icke tillåter hannen närma sig henne. Han må
också tillhöra vilken djurklass som helst, så söker han
aldrig tilltvinga sig honan. Könen förbliva, absolut
skilda den period, som det nya livet utvecklar sig inom
honans kropp. Vilja vi hämta lärdom av naturen i
dess helhet, särskilt i detta avseende, synas de tyda
därpå, att en dylik fordran gjordes gällande även för
människoparen.
Bland hedningar, som leva i månggifte, undviker
mannen alltid den hustru, inom vilken ett annat liv
börjat utveckla sig. Det är egendomligt, att i
civiliserade länder så liten överensstämmelse i åsikter skall
kunna uppnås mellan medicinska skriftställare och den
bildade allmänheten i dessa frågor. På det att mina
läsare må bilda sig en egen mening om de olika
uppfattningarna, skall jag citera några kända författare.
I ett arbete med namn »Kvinnans fysiska liv» säger
d:r George H. Naphleys: »Under de dagar, då en hustru,
som ej förut varit havande, skulle varit "illamående",
är det rådligast att undvika äktenskapligt umgänge.
Det är skadligt för både modern och barnet samt kan
lätt framkalla missfall. Om den vanliga tiden för
menstruation undvikes, synes intet skäl föreligga, varför
icke med en viss återhållsamhet det äktenskapliga
umgänget skulle kunna fortsätta under större delen av
havandeskapet. I ett fall måste dock ett bestämt
undantag göras från denna regel. Har ett missfall inträffat,
måste all försiktighet iakttagas, så att ej dylikt må
upprepas vid ånyo inträffad konception. Vid sådana fall
böra makarna använda skilda sovrum under
havandeskapets fem första månader. Därefter kunna de återgå
till sina vanliga förhållanden. Efter ett missfall bör
umgänge ej äga rum inom en månad. Det är högst viktigt
att iakttaga denna föreskrift. Brott mot denna blir
ofta orsak till svåra och obotliga livmoderssjukdomar.»
D:r John Cowan säger i sin bok »Ny levnadsvishet»
sålunda: »Ånyo upprepar jag, att så länge modern är
havande samt under digivningsperioden bör intet
könsumgänge äga rum mellan man och hustru. Det är
Guds egen lag, och den iakttages överallt utom inom
kristenheten. Djuren medgiva det icke, de vilda folken
tillåta det icke, och inom tre fjärdedelar av jordens
rund betraktas det av vårt eget släkte som en skamlig
gärning. En man, som låter sin lusta utbryta i handling
mot sin hustru under hennes havandeskap, är sämre
än ett oskäligt djur. I själva verket finnes det intet
djur med vilket han kan jämföras, om jag inte dit skulle
räkna den av tobak och sprit stinkande kroggästen,
som endast lever för tobak, spirituösa och de fräckaste
utsvävningar. Jag besvär alla föräldrar att ej inlåta
sig på sådan orenhet. Besudlen ej edra kroppar,
smutsen ej edra själar med eder mänskliga naturs begär
under den tid, då en ny varelses kropp och själ danas!
Försök hellre att med kärleksfulla ord, innerlig ömhet,
milda smekningar och kyska kyssar i era hjärtan odla
en kärlek, som skänker en frid och lycka, vilken man
måste hava erfarit för att rätt kunna uppskatta den.»
Vid beskrivningen av moderns fysiska krav under
havandeskapet säger d:r Naphleys: »Kroppens alla
förmögenheter och krafter koncentreras under denna
tid på strävandet att förse den väntade varelsen med
passande näring, och det finnes ingen nervkraft övrig
att slösa på något, som ej kommer barnet tillgodo;
kommer icke denna regel att följas, återfaller varje
överansträngning på barnet, som till hälsa och tillväxt
får lida för moderns onaturliga drifter.»
D:r J. R. Black yttrar: »Samlag under
havandeskapet predisponerar för de farliga krampartade
barnsjukdomarna. Den retning av nervsystemet, som
modern härigenom utsätter sig för, måste ovillkorligen
verka till skada för det späda fröet inom livmodern.»
Vi anföra också d:r J. H. Kellogs ord: »Allt
tillmötesgående från hustruns sida till fysiskt umgänge
under havandeskapet åtföljas av resultat, som måste
räknas till de värsta former av utsvävningar inom
äktenskapet. Modern blir utsatt att utstå dubbelt lidande,
belastad som hon är med tvenne liv i stället för ett.
Följderna för barnet äro likväl långt mera
olycksbringande. Under den tid, fostret skall insamla sin
grundfond av livskraft, således under den period, som
är den mest kritiska för den nya varelsen, uttömmes
dess livskraft och försvagas vävnaderna. Av de
onaturliga krav som ställas på modern, erhåller barnet
som följd konstitutionella sjukdomsanlag.»
Vidare säger samme författare: »En annan
fördärvlig följd uppkommer också genom denna handling, så
stridande mot naturens lag och anvisningar. Hjärnan,
som fått sin gestaltning under denna tid, påverkas med
naturnödvändighet av moderns sinnesförfattning
under havandeskapet. Det är därför ganska sannolikt,
att verkningarna av könsumgänge under denna tid kan
visa sig i abnorm könsdrift hos barnet. Här skulle
således ligga orsaken till den för tidiga utvecklingen i
sexuellt avseende, vilken är en sådan förbannelse hos
mänskligheten. Abnormt utvecklad könsdrift är
tyvärr för en stor del av den uppväxande ungdomen en
ärftlig belastning.»
I ett arbete med titeln »Tokologi», säger d:r Alice
B. Stockham: »Om också ej återhållsamhetens lag
erkännes av människan under hela hennes liv, är det
dock både förnuftigt och i enlighet med naturen, att
en moder avhåller sig från könsumgänge åtminstone
under havandeskapet.»
En läkare säger i en liten skrift, som har titeln
»Annalkande moderskap», följande: »En person omtalade
en gång för mig, att den lättaste förlossningen, som
hans hustru haft att genomgå, ägde rum två dagar,
innan den var väntad, och en dag efter det han övat
umgänge med henne. Himlen vare lovad, att det är
mera sällan, den äkta mannen tillåter sig en sådan
råhet! Vad som i själva verket ägde rum, var
födelsen av ett dött foster, enligt min åsikt framkallad i
förtid genom samlaget. En lycklig slump och
kvinnans ovanligt goda kroppskonstitution voro
anledningarna till att det hela avlöpte utan vidare besvär.
Säkrast och ovillkorligen rättast är det, att under
havandeskapet avhålla sig från allt könsumgänge. Uterus
bringas vid sådant i ett visst exalterat tillstånd,
varvid blodstockningar i dess olika delar uppstå, och
nerverna lida. En kvinna behöver all sin livskraft
sparad för den stundande nedkomsten, och hennes man
måste känna det som en nödvändig plikt att ålägga
sig självbehärskning och helt lämna åsido alla
egoistiska begär. Om han söker höja och utveckla kvinnan
på det intellektuella området genom att under
denna tid förmå henne att sysselsätta sig med nyttiga
och underhållande ämnen, skall detta lända dem båda
till stort gagn.»
Genom fortplantningsförmågan har Gud förlänat
oss förmågan att fortsätta hans skapareverk. Då vi
kalla en ny varelse till världen, fullgöra vi vår
heligaste plikt. Men då är det också tydligt, att modern
efter konceptionsögonblicket står alldeles särskilt
under den Högstes beskydd. Under den tid, som hon
uppfyller detta heliga kall, borde hon väl vara befriad
från varje vanhelgande intrång samt tillåtas att leva
ett liv i obefläckad renhet.
Vi yrka icke på någon ytterlighetsställning, men vi
äro övertygade om, att det, som har blivit sagt,
förtjänar den allvarligaste uppmärksamhet av alla äkta män
och hustrur, som för sig själva och sina barn
eftersträva det högsta goda, som kan falla på deras lott.
Det kan inte nog allvarligt framhållas för unga äkta
makar, att genom oförsiktighet i hithörande avseende
missfall lätt kunna framkallas. Utan att hos sig själva
söka skulden hava mången gång föräldrarna själva
varit orsaken till sitt barns död. Men icke nog därmed.
De ha också framkallat följder, som varit ödesdigra
för den unga modern och även i ej så få fall medfört
hennes för tidiga död.
FJORTONDE KAPITLET.
Förändringar, som föregå, tillhöra och efterfölja
avlelse och barnsbörd.
Under hela den tid, som förflyter från avlelsen till
födelsen av en ny varelse samt närmast därefter,
försiggå stora förändringar i det mänskliga livsfröet och
moderns kropp. Kvinnans kropp är på ett underbart
sätt lämpad att mottaga och utveckla ägget, embryot
och fostret.
Jämföra vi kvinnans kropp med någon av
människornas förnämsta mekaniska uppfinningar, torde vi
kanske lättare förstå dess anpassning för dess
underbara uppgift.
Ett ur är ett av den mänskliga uppfinningsförmågans
vackraste produkter. Nära 6.000 år fordrades för att
frambringa detsamma. Fastän det är ett
beundransvärt mekaniskt konstverk, är det dock icke på långt
när så komplicerat som människokroppen. Kunde
man nu framställa ett ur, som själv förmådde smörja
och reparera sina smådelar, så att varken reparation,
rengöring eller uppdragning av fjädern behövdes, så
vore ju ett sådant arbete betydligt mera komplicerat.
Om nu uret, förutom att det ginge utan uppehåll en
lång tid, vore så inrättat, att det med vissa mellanrum
också kunde frambringa andra ur av liknande
beskaffenhet, så skulle ju detta ur vara i besittning av en
underbart sammansatt mekanism. Det är just denna
sammansättning, som vi runt omkring finna i alla
växt- och djurliv. Vid alla tider är det av stort intresse
att studera livet på alla dess områden, men detta
studium ökas betydligt i intresse under den period, som
föregår, fulländar och efterföljer havandeskapet. Den
unge äkta mannen, som står i så nära förbindelse med
denna djupa och vördnadsvärda hemlighet bör
naturligtvis därom inhämta så mycken kunskap som
möjligt. Detta har icke blott stor betydelse för hans egen
lycka utan är också en borgen för en lycklig utgång
och sålunda en ökad säkerhet för moder och barn,
alldenstund en sådan kunskap bidrager att rena sinnet
från grova föreställningar, vilka tyvärr alltför ofta
vilja lägra sig omkring dessa betydelsefulla och heliga
förhållanden, som tillhöra det äktenskapliga samlivet
och tjäna att göra hemmet kärt och dyrbart.
Ganska god kunskap om de förändringar, som föregå,
tillhöra och efterfölja fortplantningen inom
människofamiljen kunna vi få genom studiet av varje växthus
eller trädgård, ja, till och med genom att uppmärksamt
betrakta den späda blomman på dikesrenen.
När växten nått sin mognad, samlar den hela sin
energi till en väldig kamp för att undgå den hotande
förstörelsen och fortleva om icke i sin egen kropp, så
i det liv och den skönhet som skola alstras på nytt
i de plantor, vartill ämnen fått liv under växtens
strävan att bevara sitt eget. Den gemensamma
faders- och modernaturen har väckts till liv. Växten lever
icke mera för det närvarande utan för framtiden. Den
drives av längtan att taga plats och del i den nya
period av liv och skönhet, som nästa vårsol med sina
livgivande och varma strålar skall framkalla på vår jord.
Det är icke mera för egen utan för deras räkning, som
denna tid tillhör. Knopparna svälla, växten börjar
känna tillvarons ändamål, och livets mysterium bringar
safterna i rörelse. Växten har lärt sig att leva i
förkänslan av sin död. Fruktan för förintelse har lärt
den att föreviga sig och mångfaldiga sig hundrafalt.
De i blomman sammanboende alstringsorganen arbeta
på sin gemensamma uppgift. När blomman nått sitt
högsta mått av skönhet och bedårande prakt, firar den
sin bröllopsstund genom att omkring sig sprida den
härligaste vällukt. Vem skulle våga störa denna
högtidsstund? Vem skulle vara hård nog att
obarmhärtigt ingripa i denna höga och heliga förrättning. Den förbigående saktar sina steg. Bin och andra insekter
lockas av vällukten att deltaga i bröllopsfesten. De
erhålla frömjöl till andra blommor. Blomkronans mjöl
och nektar få de i riklig mängd. Som ersättning
medföra de ämnen till andra blommor. Blomkronans
skönhet överväldigar de jublande deltagarna i festen.
Högtidsstunden är förbi. I fruktämnena har livets
svaga gnista tänts, skönheten försvinner, vällukten
förflyktigas, bröllopskläderna läggas av, och
hädanefter lever växten icke längre för egen del utan för det
nya liv, som den alstrat. Dess glädje fortlever. Den
gläder sig i hoppet att genom sina barn få deltaga i
den uppståndelsens högtid, som skall komma med
nästa vår.
Det, som vi här allegoriskt framställt, äger också i
verkligheten rum. Ingen kunnig och uppmärksam
iakttagare kan undgå att lägga märke till den rikare
färg, djupare skönhet och ljuvare vällukt, som
blomman utvecklar, då pistillens märke väntar det pollen,
som skall befrukta dess fröämne. Knappast har denna
förening försiggått, förrän blommans fägring
försvinner, Den vissnar, och dess kronblad falla av. Endast
blomfodret, som liksom höll blomman upprätt under
dess glanstid, har nu stannat kvar som skydd för de
små fröna men lutar nu nedåt mot jorden. Är då detta
av sorg över förlorad fägring och glädjerika dagar? På
inga villkor! Det är endast ett bevis på hängivenheten
för den höga uppgift, som den har fått sig anförtrodd.
Det har kommit ett nytt glädjeämne, en mera
varaktig lycka. Fodret höll förut kronan upprätt, så
att solen och alla ljusets och glädjens änglar kunde få
blicka ned på det nya livets lyckliga och heliga
begynnelse. Nu skyddar det, vad som blivit det anförtrott,
och lutar sig mot jorden för att dess skyddslingar ej
skola skadas av regn eller annat, som kan tillintetgöra
deras växande liv.
Men vad vi sålunda kunna lägga märke till hos
växterna, förekommer även hos människan. Alla
förändringar, som äga rum i befruktningens stund och under
havandeskapet, präglas av djup skönhet och stor
hemlighet, De klara ögonen, de röda läpparna, kindernas
friska rodnad, det behagliga sättet, den vinnande
älskligheten och den vårdade klädseln äro motsvarigheter
i det mänskliga livet till vad som kommer till synes
under fortplantningstiden. Om också icke
förändringarna inträffa så omedelbart på varandra som hos
växterna, äro de dock tillfinnandes och lika utpräglade
varför den uppmärksamme iakttagaren ej kan undgå
att lägga märke till dem. Studiet av alla de
förändringar, som beteckna begynnelsen, fortgång och
avslutning av reproduktionsprocessen, äger det största
intresse för varje tänkande människa. Dock är en fullt
begriplig framställning för dem, som äro i saknad av
nödiga förkunskaper, förenad med stora svårigheter.
På samma sätt som fåglarna under parningstiden
anlägga sina praktfullaste dräkter och sjunga sina
ljuvaste sånger, under det de samarbeta på sina nästen,
förhåller det sig också med människorna. Så snart
emellertid boet är färdigt och äggen lagda, förlora
fjädrarna sin glans, sången avtar, och nu bereder sig
fågelparet att med gemensamma krafter på bästa sätt sörja
för de nya liv, som snart skola uppfylla nästet.
Det liv, som utvecklas i fågelägget inom nästet under
fågelmoderns varma kropp, försiggår hos människan
i det näste, som hos modern blivit av Skaparen berett
inom hennes egen kropp. Människofostret tillhör
en högre ordning. Det är av vida större vikt att
skydda och bevara ett människoliv, som är under
utveckling, och härpå beror den större omsorg, som
lägges ned på föda och omvårdnad.
Den blivande modern, som helt nyss med stormande
glädje mottog sin mans ömhetsbevis och famntag, är
nu helt och hållet förändrad. Denna förändring har
hon undergått för att bliva lämplig att fylla den
gudomliga uppgift, som blivit henne anförtrodd. Den
strålande glansen i hennes ögon bleknar, kinderna
förlora något av sin friska färg, hela hennes varelse
genomandas icke längre av det ljuva behag, som nyss
förut gjorde henne så tilldragande. För den allvarlige
och tänkande maken omstrålas hon av en annan
skönhet, som icke gör henne mindre kär för honom. Är
hon en bildad kvinna, som rätt förstår högheten i det
att Gud ansett henne värdig deltaga i hans skapande
verk, så lämnar hon ej fritt lopp åt det retliga,
människoskygga lynne, som så ofta karakteriserar en del
kvinnors uppträdande under den tid, då en ny varelse
utvecklas inom dem.
Om det också är sant, att de till denna period
hörande förändringarna starkare framträda hos kvinnan
än hos mannen, måste vi dock erkänna
nödvändigheten av, att, så länge hans hustru befinner sig i
välsignat tillstånd, det åligger honom att lägga band på sina egna önskningar, ty även under hälsans dagar bör
mannens könskänsla utgöra svar på hans hustrus ömhet.
Med all rätt har skalden sagt:
»Vad strängen är för bågen,
det kvinnan är för mannen.
Hon böjer och dock lyder,
hon drager och dock följer
sitt ändamål de båda
först fylla i förening.»
Om verkligheten av en eller annan anledning ej
stämmer överens med denna poetiska bild, är orsaken att
söka antingen i abnormt stegrade passioner å mannens
sida eller i ytterlig frånvaro av könskänsla hos
kvinnan. Denna är då vanligen framkallad av ett
hälsofördärvande slaveri under modets nycker i vad som
rör levnadssätt och klädedräkt. Ehuru mänskliga
varelser i berörda avseende avvika väsentligt från de
lägre djuren, kunna vi likväl i någon mån föreställa
oss beskaffenheten av dessa förändringar, om vi
noggrant betrakta vissa drag i fåglarnas liv. Då
livslustens vågor nått sin största höjd hos hannen, väckes
varje fiber i hans varelse till den högsta grad av
verksamhetslust och fulländning. Hans fjädrar erhålla
glans, och hans sång flödar över av veka, vemodiga
toner. Hos en del djurarter visar sig denna starka
livskraft i tillväxt av väldiga horn. När parningstiden är
förbi, bleknar fjäderskruden, tystnar sången, bortfalla
hornen, och livets sjudande strömmar draga sig
tillbaka. Så märkbara förändringar finna vi ej hos
människan, men vi kunna dock liksom spåra en svag skugga
därav i de modifikationer, som den manliga naturen
under likartade förhållanden undergår.
Medan dessa yttre för ögat synliga förändringar,
varom vi här ovan givit en antydan, äga rum,
försiggår ett det underbaraste arbete inom kvinnans kropp.
När ägget lämnat sin plats i äggstocken, emottager det
den rastlöst sökande spermatozoen, som från slidan
skyndar framåt genom livmodern och äggledaren åt
äggstocken till. Men också den möjligheten kan
inträffa, att ägget vandrar genom äggledaren ut i
livmodern för att under en tid av högst ett par dagar
invänta spermatozoen. Inträffar icke denna, måste
ägget skatta åt förgängelsen.
Lika så väl kunde Skaparen inrättat det så, att
ägget utan samverkan med den manliga spermatozoen
utvecklat sig till en ny individ, på det att kvinnan
efter vissa mellanrum kunnat frambringa avföda. Dock
finnas skäl, varför detta ej kunde ske. Att sätta nya
varelser i världen innebär möjligheter av för stor vidd
att kunna anförtros åt en enda individ. Om modern
lämnades ensam under tiden för barnets utveckling,
då hon i viss grad är ganska hjälplös, skulle detta ha
inneburit fara både för henne själv och barnet. Det
är nödvändigt, att de äro två, som dela bördor och
ansvar. Under fostrets utvecklingsperiod är det
huvudsakligen fadern ensam, som får bära livets bördor.
Det blir hans skyldighet att sörja för föda och skydd.
Nu måste han med större omsorg vaka över sin mera
beroende följeslagerska. Om modern skulle drabbas
av döden, bleve barnet lämnat utan naturlig vårdare.
För att utsättas för dessa vådor, är det unga livet
alltför dyrbart. Uppfostran och vården av de späda äro
för betydelsefulla att överlämnas åt en person ensam.
Det kunde hända, att modern ej hade något
medlidande med sin egen livsfrukt, och då är det av högsta
vikt, att det finns en annan, som har skyldighet, lika
mycket av naturlig och moralisk pliktkänsla som
genom band av personligt intresse och ömmaste
tillgivenhet, att sörja för detsamma. Därför att barnet äger
både fader och moder, får det större släktförbindelser,
som, om så skulle vara nödvändigt, kunna hjälpa till
med dess vård. Skulle någon svaghet i fysiskt eller
moraliskt hänseende finnas hos modern, kan denna
brist hindras att gå i arv till barnet genom inflytande
från faderns sida. Är å andra sidan fadern svag eller
i ett eller annat avseende moraliskt defekt, kan barnet
undvika följderna härav genom att äga en frisk och
andligen sund moder. Barnets liv och trevnad är av
så stor vikt och betydelse, att mer än en möjlighet
måste stå det till buds för att från sitt inträde i världen
njuta lyckan av en god uppfostran.
Detta ömsesidiga beroende mellan föräldrarna länder
icke endast barnet till godo utan tjänar också som en
sporre för föräldrarna att gå den högsta fysiska och
intellektuella och moraliska utveckling.
Föräldraskapet inverkar icke blott formbildande på modern utan
medför också för fadern ovärderliga gåvor. Vem skulle
våga att själv bemäktiga sig eller blott lättsinnigt
åtaga sig det vittgående ansvar, som Gud inlagt i det
gemensamma föräldraskapet? »Vad Gud förenat, må
människan icke åtskilja.»
Vilken tänkande man eller kvinna skulle vilja drista
sig att trampa under fötterna alla de heligaste
förhållanden och kalla till liv en odödlig ande, vars både
eviga och timliga bestämmelse röna intryck i en värld,
som endast bidar tillfälle att brännmärka den, som
avlats i ett otillåtet förbund? Finns någon man eller
hustru, som med missaktning vågar betrakta den av
Skaparen hos oss nedlagda alstringsförmågan?
Det är emellertid de förändringar, som under denna
period försiggå inom moderns kropp, vilka väcka vårt
livligaste intresse. Sedan spermatozoerna blivit fria i
slidans övre del, söka de sig med den underbaraste
energi så fort som möjligt in i livmodern, det
hemlighetsfulla rum, där ägget enligt naturens ordning kan
väntas avvakta deras ankomst. Det är ju personer
och ej ting, som vi i vanliga fall vilja erkänna vara i
besittning av kunskap och handla efter förnuftiga
grunder. Denna hemlighetsfulla födelseort inom moderns
kropp tycktes emellertid, driven av en hemlighetsfull
kraft, handla på egen hand. Man kunde vara böjd att
tro, att över dess ingång stode för både spermatozoen
och annat begripligt följande bud: »Ingen, som ej
medför livets gåva, får inträda eller dröja kvar inom dessa
portar.» Ägget får kvarbliva en kort tid, och
spermatozoen får inträda, men ingendera får stanna länge,
så vida icke dess förening ger upphov till ett nytt liv.
Komma de icke att förenas, bliva båda utdrivna. Ingen
får där kvarstanna sysslolös. Denna kraft som tyckes
ledas av ett inneboende omdöme, och som
obarmhärtigt utdriver varje ofullständigt element som icke är
dithörande, ägnar det allra hjärtligaste mottagande åt
det nya liv, som väckts genom sammansmältningen av
ägget och spermatozoen. Ingen moder har med sådan
ömhet mottagit och vårdat sitt nyfödda barn som
livmodern upptager det befruktade ägget. När detta
skett, livas varje fiber i hela varelsen av en ny
uppgift. Den bästa platsen iordningställes genast för att
nära, skydda och utveckla ägget. Från denna stund
koncentreras moderns hela natur på uppgiften att
utveckla och frambringa det nya liv, som alstras inom
henne. Det är nu icke endast hos ägget, som stora
förändringar äga rum, utan även livmodern är
underkastad förändringar, som anpassar den efter det nya
livets tillväxt. Den vagga, vari det lilla ägget fått
sin plats för att utvecklas, måste, i samma mån som
innehavaren växer, göras rymligare för att motsvara
de olika behoven hos den kropp, som är under vardande.
Endast med tillhjälp av mikroskopet kunna vi
upptäcka och närmare studera föremålet för våra
nuvarande forskningar. Hos fåglarna står ägget i
proportion till moderns kroppsstorlek, emedan det innehåller
ett förråd till underhåll för det i utveckling stadda
livet, tills detta blivit så mycket utvecklat, att det
utanför ägget på andra vägar kan uppehållas.
Däremot är det mänskliga ägget så litet, att det skulle
fordras 80 stycken för att uppfylla en centimeter, om
de lades i en rad. Trots sin obetydliga storlek
innehålla de dock den föda, som är nödvändig för denna
ytterst ringa begynnelse av ett människoliv. Denna
näring kan det dock endast erhålla en helt kort tid,
varefter fostret måste hämta densamma från modern.
Hennes föda skall nu även tjäna till fostrets vidare
utveckling. Fostrets blod skall strömma ur moderns
hjärta. Det skal, som omsluter fågelägget, är poröst
och sålunda genomträngligt för luftens syre, som med
sin förnyade kraft når det där inne börjande livet.
Det mänskliga ägget är helt och hållet beroende av
modern. Hennes lungor måste dela med sig behövligt
syre, hennes kropp måste förmedla varje funktion hos
fostret, tills detta som ett fullt utbildat människobarn
kan föra ett självständigt liv i yttervärlden.
Detta lilla frö till ett människobarn, som är så litet,
att omkring ett tusen skulle få rum på en femöring
och under mikroskopet ter sig som en liten prick är
sammansatt av fett och äggvita samt skall under några
få korta månader utvecklas till den sammansatta
mänskliga organismen. Detta lilla frö innehåller dock
redan grundelementen till en odödlig själ. I detta
människofrö vilar en man eller en kvinna. Här slumra
egenskaper, som en gång skola bilda den dugande
kroppsarbetaren, jordbrukaren, talaren eller
statsmannen. Men i denna första bildning till en ny människa
kunna också frön till olika sjukdomar vara instängda.
Här är redan det arv nedlagt, som skall bestämma,
hurudan den blivande människan skall bliva. Dess
moraliska natur har redan fått sin riktning. I faderns
och moderns föregående liv är den unga varelsens öden
utstakat. Vad dessa varit i karaktär och handling
skall i ännu högre grad framträda hos barnet. Moderns
tankar och liv under fostrets utveckling kunna dock i
betydlig mån inverka på barnets blivande
karaktärs- och kroppsdaning. Dessa månader betyda moderns
tillstånd oändligt mycket både för kropp och själ hos
det väntade barnet.
Medan det befruktade ägget får sin näring av
äggulan, sker stora förändringar i de mjuka och tunna
betäckningar, som omgiva detsamma i livmodern. Fastän
de största förändringarna under havandeskapet försiggå
inom ägget, äro de, som beröra moderns egen kropp,
mera synbara och nästan lika märkvärdiga.
Slemhinnorna på livmoderns insida börja förtjockas. De små
blodkärl, varav den inre ytan är bildad, börja
mångfaldigas, utvidgas och förlängas. Slutligen bli de
synliga för blotta ögat. Den mjuka beklädnaden blir
tjockare utan att förlora sin mjukhet och fina byggnad.
Dessa förberedelser ske hastigt, och det befruktade
ägget finner en passande plats i det övre mittelpartiet
av uterus, den s. k. livmoderbottnen. Slemhinnans
veck växa ut omkring ägget, så att detta blir skilt
från den stora uterusskålen. Till sist sammanväxa
dess veck fullständigt, så att de bilda ett betydligt
begränsat fodral. Denna tunna vävnad, som utgör ett
levande säcklikt omslag, avstänger embryot från den
övriga delen av livmoderhålan, vilken det snart skall
fullständigt fylla.
Denna hinnartade beklädnad av livmoderns insida
kallas med en teknisk term decidua vera, och den del
av hinnan, vilken bildar en säck omkring ägget,
benämnes decidua reflexa. Båda dessa utgöra »decidua»,
ett ord, som betyder icke beständig och användes om
föremål i naturen, som efter någon tids förlopp
försvinna, t. ex. löv, tänder och horn. Decidua reflexa
försvinner vid fostrets framfödande, och decidua vera
återgår till sitt ursprungliga tillstånd.
Ägget har emellertid blivit betydligt förstorat och
utsprider åt alla sidor ett trådlikt ludd, varmed det
fäster sig vid det moderliv, på vilket det är
inympat.
Genom dessa trådbildningar upptager fostret den
näring, som skall tjäna till dess utveckling.
När den säck, som omger ägget, blivit tillräckligt
fast förbunden med livmoderns väggar, försvinna
trådarna med undantag av dem, som sammanhänga med
livmodern. På denna sida framträda de emellertid allt
starkare och börja i tredje månaden bilda placentan,
varigenom embryot får mottaga den ständigt ökade
tillförseln av föda från moderns kropp. Placentan är
rund och äger en tjocklek, där den är störst, av två
tum samt en diameter av sex till åtta tum. Den
bildar en tillfällig kommunikationsvägg mellan moder och
barn, men är icke av varaktigt gagn för någon av dem
utan har bildats endast för att tjäna ett tillfälligt
behov, som vid barnets födelse upphör. Placentan,
navelsträngen och den nyssnämnda hinnan bilda den så
kallade efterbörden. Placentan är fästad vid
livmoderväggen och sammanhänger med barnet genom
navelsträngen, genom vilken andning, intagande av föda
samt avlägsnandet av förbrukade ämnen försiggår.
Härigenom är ett intimt samband upprättat mellan
det tillväxande fostret och livsströmmen i moderns
kropp. Genom navelsträngen mottager fostret syre
och näring samt överför till moderns kropp kolsyra
och övriga utsöndringsprodukter, som måste avlägsnas
för vidmakthållande av livsprocessen.
FEMTONDE KAPITLET.
Förändringar, som föregå, tillhöra och efterfölja
avlelse och barnsbörd.
Medan dessa förändringar ägt rum i livmodern och
dess hinnor, har en icke mindre förändring försiggått
med själva ägget. Betrakta vi uppmärksamt ett
öppnat hönsägg, se vi, att gulan omgives av en tunn hinna,
som avskiljer den från äggets övriga delar. Denna
hinna är ytterligt fint byggd men tillräckligt tjock och
fast för sitt ändamål. Även människans ägg består av
gulan, som är betäckt av en dylik hinna. Så fort
ägget blivit befruktat, inträda märkliga förändringar.
Gulan genomgår en serie av klyvningar, som blivit
kallade den spontana klyvningsprocessen. Först klyver
sig gulan i två delar och dessa ånyo i tvenne delar, tills
den ursprungliga cellen blivit förvandlad till en grynig
massa. Klyvningsdelarna ordna sig i rader kring
gulans betäckningshinna, och de ytterligt små
mellanrummen fyllas av en genomskinlig vätska. Under
denna process hava cellerna utvecklats till verkliga
animala sådana. Där dessa cellers kanter eller ränder
komma i beröring med varandra, bildas
sammanhängande membran, som benämnes blastoderm.
Den nya hinnan, som har bildats inom den säck,
varav äggets gula var innesluten, delar sig i tvenne
skilda lager, yttre och inre blastoderm. Ägget har nu
tagit form av en liten rund blåsa, vars väggar bestå av
trenne lager, det ena innanför det andra. Det yttersta
av dessa tre lager består av den hinna, som
ursprungligen omslöt äggets gula, det mellersta är det yttre
blastodermet och det tredje det inre blastodermet
medan äggets innerhåla är fylld av den nyss nämnda
genomskinliga vätskan.
För förståelsen av livets begynnelse är det av stor
vikt att äga ett klart begrepp om dessa hinnor, emedan
de innehålla de anatomiska element, varav den
utbildade människovarelsen en gång skall framväxa. Det
yttre blastodermet utvecklar sig till hud, ryggmärg
muskler och benbyggnad, från det inre tarmkanalen
och det vegetativa livets organ.
Det första synliga tecknet till organisk grundläggning
av den mänskliga gestalten framträder på
blastodermhinnans yttervägg i den så kallade embryonatfläcken
eller primitivfåran. I samma fåra antages
ryggmärgskanalen bildas med en skiva på vardera sidan, vilka
skivor giva upphov till benstommen. I dess ena ända
finnes en större avrundad håla, vilken bildar
förvaringsrum för hjärnan och förlängda märgen, d. v. s. den övre
inom huvudskålen belägna delen av ryggmärgen. Vid
den motsatta ändan utvecklas senare ben och fötter.
Vi skola likväl icke i detalj redogöra för alla
förändringar, som äro av stort intresse för ett mera ingående
studium, emedan vi då riskera att göra dessa frågor
alldeles för invecklade för en icke fackbildad läsare.
Under loppet av en jämförelsevis kort tid är embryot
omgivet och inneslutet av åtskilliga hinnor. Den
yttersta av dessa är den inre beklädnaden av uterus, den
s. k. decidua vera. Innanför denna ligger decidua
reflexa samt de veck av den föregående, som vuxit runt
om ägget, så att detta blivit fullständigt dolt. Den
tredje hinnan är åderhinnan, som är den yttre av de
hinnor, som omgiva fostret, och innanför denna ligger
vattenhinnan. Den ligger närmast fostret och mellan
dessa båda sistnämnda framskjuter ännu en hinna,
som kallas allantois.
Vattenhinnan avsöndrar den s. k. amniosvätskan,
som populärt kallas barnvatten. Denna avsöndring
skyddar fostret från stötar samt fördelar utifrån
kommande tryck, så att fostrets alla delar kunna ostört
utveckla sig utan fara för vanskaplighet. Dessutom
tillförsäkrar den fostret större rörelsefrihet samt skyddar
livmodern från skador, som eljest kunnat uppstå till
följd av fosterrörelserna. Under den första perioden
rör sig fostret i denna vätska, och när förlossningens
timme nalkas, och den hinna, som innesluter denna
vätska, brister, uppmjukar ifrågavarande vätska
väggarna av den kanal, fostret har att passera för att
inträda i yttervärlden och underlättar på så vis födelsen.
Skulle hinnorna brista alltför lång tid, innan barnet
födes, inträffa icke sällan ökade svårigheter vid själva
förlossningen.
Under de första veckorna av sin tillvaro är embryot
för sitt uppehälle hänvisat till samma slags föda som
kycklingen inom sitt ägg, nämligen gulan. Av denna
användes till näring den del, som icke är behövlig för
den från groddfläcken utgående fosterutvecklingen.
Småningom uppstår en förening mellan åderhinnan
och livmoderns inre väggar medelst hårlika,
hinnartade toppar, som sammanflyta till en kompakt massa
och sammanfilta sig med livmodersväggen. Denna
bildning är placentan eller moderkakan. Den består
av två delar, den ena vänd mot livmoderns vägg,
livmodersidan, och den andra mot fostret, fostersidan. På
den inre sidan är placentan förenad med fostret medelst
tvenne artärer och en ven, vilka blodkärl ingå i
placentamassan. Genom dessa ådror flyta livets
strömmar till fostret. Denna cirkulation mellan moderns
och barnets kroppar är dock varken direkt eller
oavbruten, enär fostret har sitt eget blodomlopp, men
alltifrån det ögonblick, förbindelsen tagit sin början,
tills navelsträngen efter födelsen avklippes, hämtas
dock all näring från modern.
Vi skola nu ge en kortfattad framställning av de
förändringar, som äga rum inom grodden och ägget
från befruktningen till barnets födelse. I början äro
dessa förändringar helt obetydliga men förlöpa icke
dess mindre ganska hastigt. Nedanstående redogörelse,
som är hämtad ur en förträfflig liten bok av d:r Henry
N. Guernsey med titeln »öppet språk i ämnen, som ej
bruka öppet behandlas», utgör en del av inledningen
och framställer ämnet på ett lättfattligt och kraftigt
sätt.
»Den första antydan till formbildning, som med
tillhjälp av mikroskopet är möjlig att upptäcka, består av
en långsträckt figur, avrundad vid ena ändan och
trubbigt tillspetsad vid den andra samt med en
ansvällning på mitten. Detta embryo är lindrigt
framåtkrökt, har gråvit färg och är av gelatinös beskaffenhet
med en vikt av sex till tolv centigram. En svag
intryckning, som antyder halsregionen, tillåter oss
urskilja ett huvud. Kroppen antydes genom en
uppsvallning av mittstycket, men av extremiteter finnes intet
spår. Detta kan observeras i slutet av den tredje
veckan efter befruktningen.
I ungefär femte veckan framträda flera
karakteristiska kännetecken. I förhållande till den övriga
kroppen är huvudet ganska stort, ögonens plats antydas
genom två svarta punkter och de övre extremiteternas
genom små knölar på båda sidor. Nu har embryot
blivit omkring 3 cm. långt och väger ungefär 90 gr.
Även de nedre extremiteterna börja framträda. Till
denna tid kan en rakt löpande pulserande åder
observeras i bålen med slag, som äro lika regelbundna som
hos en normal puls. Nu däremot har denna åder fått
nästan samma utseende som hjärtat hos en fullständig
människa, ehuru tills vidare blott finnas ett förmak och
en kammare. I samma mån som tiden skrider framåt,
finna vi ett fullt utvecklat hjärta med två förmak och
två kammare. Allt detta är en utveckling av den
ursprungliga raka pulsådern. Nu framträda också
lungorna i form av fem à sex flikar, men luftrören kunna
knappast urskiljas. Ansiktet och öronen erhålla mera
bestämda konturer och strax efteråt kunna även näsa
och svalg otydligt urskiljas
I sjunde veckan finner man en benkärna i
underkäken. Njurar och något senare genitalorgan börja
utbildas. Fostrets längd överskrider näppeligen 3 cm.
Vid slutet av andra månaden börja anläggningarna
till extremiteterna starkare framträda. Man kan
urskilja händer och underarmar men icke överarmar ovan
armbågen. Handen, som är större än underarmen, har
ännu ej fingrarna uppdelade. Könet kan ännu ej
bestämmas. Embryots längd är mellan 4 och 5 cm. och
dess vikt uppgår till 10 à 20 gram. Ögongloberna
kunna urskiljas, men ögonlocken äro otillräckliga för
att fullt betäcka dem. Näsan består av en trubbig
upphöjning, näsborrarna av runda öppningar, munnen
står öppen, och överhuden har annan beskaffenhet än
den egentliga huden.
Efter tio veckor har embryot ungefär samma längd
som föregående, och dess vikt växlar mellan 28 och 42
gram. Ögonlocken ha utvecklats och nå till pupillens
mitt. Munnen börjar slutas, därför att läpparna
utvecklats, bröstkorgen börjar utveckla och höja sig, så
att den ej längre tydligt följer hjärtats rörelser.
Handens uppdelning i fingrar är tydlig, och även tårna
börja visa sig men äro förenade såsom med en simhud,
lik grodornas, I detta skede börjar utvecklingen av
genitalorganen och differentieringen av könen. På var
sida om den trakt, som upptages av urinblåsan, bildas
ett långt veck. Förbliva dessa veck under den
fortgående utvecklingen åtskilda, så uppstår en liten vårtlik
upphöjning vid den främre förbindelsepunkten, som
sedermera bildar den s. k. clitoris. Nedanför denna
utveckla sig de inre blygdläpparna, mellan vilka
urinröret bildas, och det kvinnliga könet är fastställt. Förena
sig dessa veck till en frånskiljande avrundad
upphöjning, är scrotum bildat, det vårtlika utskottet bildar
en penis, och så är det manliga könet bestämt,
Testiklarna nedstiga senare i scrotum, och hos honkönet
kvarstanna motsvarande bildningar i bukhålan och kallas
ovarier eller äggstockar. Ovarierna äro fästade vid
uterus, som hänger samman med slidan eller vagina,
vilken utmynnar mellan de yttre blygdläpparna.
Vid tredje månadens slut har embryot en vikt av
84 till 112 gram och en längd av 5 à 7 cm. ögonlocken
äro genomskinliga, så att ögongloberna synas,
pupillerna kunna urskiljas, panna, näsa och läppar kunna
särskiljas från varandra. Naglarna på fingrarna likna
tunna hinnor, huden har blivit fastare men är ännu
rosenfärgad, tunn och genomskinlig. Könet kan med
säkerhet bestämmas.
Vid slutet av fjärde månaden får livsfrukten ej längre
namn av embryo utan foster. Kroppen har nu nått
en längd av omkring 12 cm. och väger 180 till 210
gram. På hjässan finnas några få vita hår strödda.
Ansiktet är tämligen fullständigt utvecklat. Ögonen
betäckas av ögonlocken, munnen slutes av läpparna och
näsborrarna ha fått sin rätta form. Könet är ännu
bättre markerat. Långt inne i munhålan synas de första
tecknen till tunga, och nedre delen av ansiktet har
börjat forma sig till haka. Modern börjar märka fostrets
rörelser.
När femte månaden har förgått, har fostrets kropp
fått en längd av ungefär 20 cm. och en vikt av 224 till
308 gram. Huden är ljusare och fastare, ögonlocken
tätare, så att ögongloberna ej synas, huvud, hjärta och
njurar äro väl utvecklade.
Vid sjätte månadens slut äger fostret en längd av
omkring 30 cm. och en vikt av ungefär 448 gram.
Håret på huvudet har blivit tätare och längre, ögonen äro
fortfarande slutna. På ögonlocksränderna liksom i
ögonbrynen börja hår framskymta. Naglarna äro fastare,
scrotum litet och tomt. Huden är på ytan skrynklig,
levern är stor och röd, och gallblåsan innehåller vätska.
När sjunde månaden är förbi, har fostret en längd
av omkring 35 cm. samt en vikt av ungefär 1 1/2 kg.
Kroppen är fullt utformad. Huvudskålens ben, som
hittills varit platta, börja svagt buktas, och i samma mån
förbeningsprocessen fortskrider, ökas denna buktning,
tills valvet är fullständigt. Hjärnan är fastare och
ögonen öppnade. Huden är fastare och starkt rodnande.
Gallblåsan innehåller galla.
Vid åttonde månadens slut är kroppens längd 40 cm.,
och vikten kan uppgå till 2,25 kg. Huden är starkt
röd samt betäckt med fina »ullhår», varöver finnes
utspridd ett tjockt klibbigt ämne, som kallas »hudsmörja».
Bildningen av detta började under senare delen av
femte månaden. Underkäken sträcker sig lika långt
som överkäken, och hos manliga foster har ofta vänstra
testikeln stigit ned i scrotum. Vindlarna i hjärnan
framträda.
Då nio månader förgått, kan förlossningen väntas.
I vanliga fall äger fostret nu en längd av 40-50 cm.
och en vikt av 3 till 3 1/2 kg. I sällsynta fall kan vikten
vara ända upp till 6 kg. Vid denna period är hjärnans
vita massa tydligt skild från den grå, varjämte vindlar
och fåror äro fullt utpräglade. Naglarna ha blivit
hornartade, huvudhåren mer eller mindre rikliga. Båda
testiklarna ha vanligen intagit sin plats i scrotum, och
de yttre genitalorganen äro såväl hos gossar som hos
flickor fullt utvecklade.
Hur underbart äro icke alla människokroppens organ
anordnade och inrättade! Hjärnan är satt på den
förnämsta platsen för att styra och behärska allt
därunder. Den är det första, som bildas, och borde i ett
välordnat liv vara styret för allt det övriga. Därefter
viktigast äro hjärta och lungor, som sätta alla delar i
gång och för djurkroppen möjliggöra fortgående rörelse.
Varje organ är utvecklat på sin plats och i sin ordning,
alla med uppgift att lyda de befallningar, som utgå
från hjärnan, sätet för förnuft och vilja. Lyckliga äro
de människor, som låta sig styras av ett upplyst
förstånd och en ren kärleksfull vilja.
I den mån vi erhålla större inblick i alla dessa olika
stadier av förändring och utveckling, måste vi intagas
av den djupaste vördnad inför det fördolda liv, som
rör sig i människokroppen. Den, som djupare tänkt
på dessa, måste med David utbrista: »Jag tackar dig,
att jag är danad så övermåttan underbart, underbara
äro dina verk, min själ vet det väl. Mina ben voro
icke förborgade för dig, när jag gjordes i det fördolda,
när jag sammanvävdes i jordens djup. Medan jag
ännu var ett foster i sin början, sågo mig dina ögon,
och i din bok blevo alla mina levnadsdagar uppskrivna,
innan en av dem var kommen.»
Låt oss nu ägna uppmärksamhet åt modern, som
givit fostret näring och nu nalkas det ögonblick, då hon
skall föda till världen en odödlig varelses kropp. Först
när fostrets kropp hunnit den mognad, att det kan
utträda i den yttre världen, inställa sig åtskilliga av de
märkbaraste förändringarna i moderns kropp. En tid
innan den väntade händelsen inträffar, börjar
livmodern sänka sig ned. Detta är en början till förstoring
av moderslidan, varigenom fostret skall gå. Härigenom
blir magsäck och lungor befriade från sitt föregående
tryck, vadan modern får lättare att röra sig, andas
friare och befrias från den känsla av beklämning, som
tvingar henne till overksamhet. Hon känner sig mera
hågad att göra nödiga förberedelser för den väntade
tilldragelsen. När förlossningstimmen nalkas,
uppmjukas de yttre könsdelarna för att underlätta utgången
för det liv, som utvecklats i moderns kropp.
Hela moderns kropp förbereder sig nu för det, som
stundar. Blodet strömmar i större mängd till brösten,
vars mjölkkörtlar utvecklas, så att det nyfödda barnet
skall kunna finna näring.
Ett av de första tecknen till stundande förlossning
är att den slempropp, som hermetiskt tillslutit
livmoderns kanal för att hindra främmande kroppar att
intränga, utdrives. Utdrivningen av denna slempropp
tjänar som den första »varningen», och den är ofta
följd av en eller annan blodstrimma. Samtidigt som
livmoderhalsen, slidan och de yttre könsdelarna
utvidgas, börjar livmodern med små sammandragningar
såsom förberedelser till de kraftiga sådana, vilka skola
utdriva fostret.
Kvinnan börjar då känna smärtor, vilka inställa sig
med oregelbundna mellanrum, som växla från timmar
till halvtimmar eller mindre. Dessa sammandragningar
av bukväggens muskler äro att betrakta som endast
förebud till de äkta »värkarna», vilka äro mer
regelbundna. Smärtorna äro huvudsakligen lokaliserade till
vekryggen och njurtrakten. Smärtorna ökas för varje
gång till en hög grad av intensitet för att gradvis
avtaga. Samtidigt med begynnelsen av de äkta
värkarna brista hinnorna, som innesluta »barnvattnet»,
vilket störtar ut genom slidan och sålunda uppmjukar
vägen, som fostret har att passera. Förlöper allt
normalt, visar sig fostrets huvud först, och efter några
minuter eller timmar är barnet framfött. Det kan dock
inträffa fall, då förlossningsarbetet varar ett dygn eller
mera. Dessa fall äro dock relativt sällsynta och
vanligast hos förstföderskor.
De faror, som hos många framställa sig i sinnet i
sammanhang med barnsbörd, motsvaras ganska sällan
i verkligheten. Är moderns hälsa god och de vid
födelsen deltagande kroppsdelarna normalt utvecklade, är
faran ringa, även om smärtorna äro mer eller mindre
svåra. De ytterst svåra förlossningar, som en del
kvinnor få utstå, kunna ofta tillskrivas brist på kunskap,
som kunnat förbereda modern för den stundande
tilldragelsen, så att själva förlossningen försiggått med
minsta grad av besvär och smärta
Om sålunda farorna betydligt kunna reduceras och
smärtorna minskas, för dock en sådan period med sig
de mest genomgripande omvälvningar av moderns hela
fysiska varelse. Det blod, som kom från hennes eget
hjärta för att nära det växande fostret, måste vända
sig i andra riktningar, medan de källor, i vilka barnet
nu skall dricka näring och styrka, flöda så mycket
rikligare.
Sedan placentan och fosterhinnorna (efterbörden)
avgått, börja återhämtandets och förnyelsens krafter
verka. Musklerna i slidan, de yttre genitalorganen och
livmodern börja sammandraga sig, och moderns hela
kropp anpassar sig efter barnets nya behov, vilka nu
äro av annat slag, än då barnet hade sin tillvaro under
hennes hjärta.
Då barnet födes till världen försiggår också i dess
kropp en underbar omvälvning. För första gången
börjar dess hjärta en självständig verksamhet, för
första gången intränger luften i lungcellerna och vid
de första ansträngda andetagen utstöter barnet
vanligen sitt första skrik. Lungorna hava under fostertiden
endast mottagit det blod, som krävts för deras
tillväxt, men nu fyllas de av blod från högra hjärthalvan.
Nya vägar öppnas och gamla stängas. Detta är blott
moment i den serie förändringar, som tidigt måste äga
rum. De vener och artärer, som dittills erhållit blod
och näring från placentan och till denna överfört
utnött material, inträda nu, då navelsträngens avskärande
skiljer barnet från placentan, i helt nya förhållanden
och funktioner. En del av dessa blodkärl och gångar
tillslutas snart helt och hållet eller förvandlas till solida
strängar med nya uppgifter, andra ombildas till
verkliga ligament, andra åter förbliva öppna. En del av
dessa delar, vilka fyllt sin ursprungliga uppgift,
försvinner, under det att andra erhålla förändrade och viktiga
uppgifter i den nya, självständiga kroppen.
Vi äro i sanning underbart inrättade! Alltings
upphov har fått sin allvishets prägel på alla sina skapade
verk. Taga vi mikroskopet till hjälp för att studera
den första upprinnelsen till ett nytt liv, eller om vi
studera gräset, som trampas av vår fot, eller stjärnorna,
som lysa i den oändliga rymden, så skola vi över allt
finna spåren av Skaparens oändliga vishet. »Dag efter
dag talar till oss och natt efter natt ger oss lärdomar».
Det är sak samma, om vi lyssna till blommornas
lärdomar, till historien om atomens öden eller till
sfärernas musik. »Det finns ej tal eller språk, där deras röst
ej höres, deras väg har gått ut över all jorden och
deras ord till världarnas yttersta gränser.»
bäckenförträngning hos modern eller andra omständigheter,
förlossningen ej försiggå på normalt förlopp. Det är därför av största vikt
att varje havande kvinna låter en läkare göra en undersökning,
varvid urinprov bör tagas för utrönande om äggvita eller socker finnes
i urinen, då särskilda åtgärder äro erforderliga. Under
förlossningsarbetets gång kan det vid en onormal förlossning vara för sent att
anlita läkare. Mången kvinna har för denna uraktlåtenhet fått
plikta med livet.
SEXTONDE KAPITLET.
När barnet är fött.
Efter ungefär 280 dagar, sedan befruktningen ägt
rum, är tiden fullbordad, och den väntande modern
befrias från sin börda. Då tecken till den nära
förestående förlossningen börjar uppträda, är alltid en dag
full av oro men behöver ej giva anledning till
allvarsamma farhågor eller verklig rädsla. Följas
hälsoreglerna, förefinnas inga som helst skäl för dylika känslor.
Förlossningsarbetet är visserligen långvarigare för
förstföderskor samt ganska smärtsamt, men de s. k.
eftervärkarna äro i vanliga fall kortvariga och ej av svårare
art. Med varje förlossning minskas i allmänhet de s. k.
drivarna värkarna, under det eftervärkarna bliva
svårare.
Hava modern och hennes omgivning vidtagit nödiga
förberedelser för barnets födelse, kan denna tilldragelse
i vanliga fall försiggå utan att tillkalla läkare. En
kunnig barnmorska kan alltid göra vad som behövs, men
en läkares närvaro inger modern större lugn, vadan det
är önskvärt, att han på förhand underrättas, så att
han kan infinna sig, när de drivande värkarna inställa
sig. Detta är särskilt av behovet påkallat vid första
barnsängen.
Blir förlossningsarbetet av så kort varaktighet, att
läkaren ej hinner anlända, förrän barnet är fött, skall
barnmorskan noga tillse, att navelsträngen ej slagit
sig om fostrets hals. Hon måste därjämte se till, att
barnets huvud får ett sådant läge, att andningen
obehindrat kan fortgå, varjämte barnets kropp måste
vara varmt betäckt. När pulserandet i navelsträngen
upphört och barnets skrik tillkännagivit, att andningen
börjat, skall navelsträngen avskiljas. Detta kan en
lugn och förståndig sköterska, som förut varit
närvarande vid någon förlossning, efter nödiga
omknytningar av strängen, göra. Det finnes även auktoriteter,
som hålla före, att navelsträngen, sedan pulserandet
upphört, utan omknytningar kan avskiljas.
I sin »Tokologi» ger d:r Alice Stockham följande
råd: »När barnet pressas ut i den yttre världen,
utstöter det vanligen ett skrik, som ger tillkänna att
andningen börjat. Detta skrik är dock ej av så stor
betydelse, som en del författare velat påstå, och en
betäckning av barnets kropp tvingar det i vanliga fall
till tystnad. Respirerar ej barnet genast, kan en hastig
och lätt klappning på bröst och klinkor vara tillräcklig
för att framkalla andedrag. Visar sig detta ej medföra
åsyftad verkan, stänkes vatten på bröstet och ansiktet.
Är ej heller detta medel tillräckligt, måste artificiell
respiration inledas. Fördenskull tillslutes barnets
näsborrar med två fingrar, barnet blåses i munnen och
lunggymnastik anbringas genom rörelser och
tryckningar på bröstkorgen. Med detta fortsättes så länge
något hopp finnes.
Avskilj navelsträngen, först när pulserandet i den
upphört! Använd en väl rengjord ej alltför skarp sax och
klipp av strängen 6 à 8 cm. från dess fäste i barnets buk.
Följas dessa föreskrifter, så är underbindning icke
nödvändig. Man företar underbindning för att
förhindra ytterligare blödningar från navelsträngens
avklippta ändar. Om denna underbindning är
nödvändig eller icke, bör i varje särskilt fall överlämnas åt den
assisterande läkarens avgörande. Han måste vid
sådana tillfällen lydas i allt. Den äkta mannen må än så
grundligt ha studerat hithörande frågor, så måste han
dock obetingat rätta sig efter läkarens föreskrifter och
anordningar.
Äger den äkta mannen nödiga insikter och sin
hustrus förtroende, synes det vara alldeles i sin ordning, att
han, om läkaren ger sitt samtycke, är närvarande vid
det tillfälle, då hans hustru skall gå igenom denna
allvarliga erfarenhet. Har han någon insikt i
beskaffenheten härav, blir hans medkänsla hustrun till hjälp,
varjämte, om han äger några egenskaper som tillhöra
en god sjukvårdare, han kan bliva läkaren till god
hjälp. Saknar däremot mannen insikter i hithörande
frågor samt dessutom är nervös och orolig, är hans
frånvaro mera önskvärd än hans närvaro, emedan han
då utövar en deprimerande inverkan på sin hustru.
Är mannen i besittning av de nödiga egenskaperna,
synes det mig vara ganska naturligt, att han är
närvarande, men är han i ett eller annat avseende
olämplig, bör naturligtvis läkaren låta honom förstå detta.
Läkares eller åtminstone examinerad barnmorskas
närvaro vid detta tillfälle är önskvärd för att ej säga
nödvändig, på det att fostrets läge må bestämmas,
navelsträngen avskiljas och efterbördens avgång
övervakas. De flesta barn födas med huvudet före.
Skulle en ung, oerfaren äkta man vara nog olycklig
att befinna sig ensam hemma med sin hustru vid denna
betydelsefulla tilldragelse, bör han inte förlora hoppet
om att allt skall förlöpa normalt, ty detta är den
sannolikaste utgången, om blott tre punkter omsorgsfullt
iakttagas. Sedan huvudet är framfött, skall han se
till, att inte navelsträngen är lindad om barnets hals.
Är detta fallet, måste han genom en lätt dragning få
slyngan att vidga sig, varefter han kränger den över
barnets huvud. Underlåtes detta, kommer snaran att
dras åt i samma mån fostret tränger fram, vadan faran
för strypning uppstår. Är denna fara mycket trängande,
så att navelsträngen lindat sig flera varv om barnets
hals och av en oerfaren ej kan lossas, kan navelsträngen
efter underbindning på två ställen redan nu utan
synnerligt stor fara genomklippas mellan
underbindningarna. Detta måste dock göras av en erfaren person,
som en sista utväg. När barnet är framfött och
avnavlat, tillkommer ett icke mindre viktigt moment,
nämligen att befria kvinnan från den s. k. efterbörden. Den
inträffar vanligen efter 20 à 30 minuters förlopp, men
kan också dröja längre. Under tiden bör moderns
kropp vara varmt övertäckt, och hon får icke dricka
för varm eller kall dryck. Efterbörden skall sedan
förvaras i ett kärl, tills barnmorskan eller läkaren noga
granskat den för att övertyga sig om, att alla hinnor
avgått. Skulle den minsta lilla del av efterbörden
stanna kvar i livmodern, kunna stora olägenheter, ja,
verklig livsfara väntas.
Ha dessa båda avdelningar lyckligt genomgåtts,
komma barnets badande och moderns skötsel.
Omständigheterna få avgöra, när dessa saker skola utföras.
En vilostund är för modern ofta i högsta grad
önskvärd. Vid tvättningar, bad samt ombyte av säng och
sängkläder måste den största försiktighet iakttagas
för att skydda mot förkylningar. Enär moderns kropp
under dessa timmar undergår en stor förändring skulle,
om hon därunder utsattes för något skadligt inflytande,
de vådligaste följder tillstöta. Orsakerna till
barnsängsfeber, bröstbölder m. fl. sjukdomar, som följa
barnsängar, kunna nästan alltid spåras i bristfällig
skötsel vid denna period.
En förståndig man bör noga tillse, att hans hustru
under en tillräckligt tilltagen tid ej besväras med
besök, icke ens av närmaste vänner och släktingar.
Hennes krafter äro ej tillräckliga, och hon behöver ostörd
vila. Åtminstone en vecka bör förflyta, innan hon får
mottaga besök. Sker besöket i hennes rum, måste den
besökande tillhållas att ej uppehålla sig där mer än en
kort stund. Det kan ibland vara nödvändigt åberopa
läkares bestämda förbud.
För moderns omsorgsfulla vård och tillfrisknande är
valet av sköterska lika betydelsefullt som valet av
läkare eller barnmorska. Läkarens råd i denna fråga
bör inhämtas. Han kommer alltid i beröring med
sådana, som äro anställda hos hans patienter, vadan
hans förslag är av gällande vikt. Skall denna kvinna
även tjänstgöra som amma, är det av så mycket större
betydelse, att hon är sund till kropp och själ samt i
besittning av en klanderfri moralisk karaktär. Men
även om hon endast skall stanna några veckor, är
hennes karaktär av betydelse, ty även på denna korta
tid skulle hon utan att kanhända väcka misstankar
kunna genom kyssar eller på annat sätt meddela
barnet veneriska eller andra sjukdomar, varav det kunde
erhålla följder, som sedan skulle kvardröja många år,
ja, kanske under hela dess levnad.
Medicinska auktoriteter hava förklarat, att minst
sex veckor erfordras, innan livmodern efter
barnsbörden återtagit sin naturliga storlek och läge. I en
uppsats i Newyorks Medicin Journal skriver en läkare:
»Jag har med största omsorg iakttagit dessa
förhållanden hos flera kvinnor och har till och med lagt
märke till ett fall, då i den fullkomligt rena livmodern
hos en icke digivande moder återgången till normal
storlek och läge krävde en tid av tre månader.»
Efter förlossning eller missfall skulle det
äktenskapliga umgänget för en ganska lång tid helt och hållet
bannlysas, En hänsynsfull make skulle icke ens tillåta
sig att umgås med tankar på att ställa fordringar på
sin hustru i detta avseende, emedan allt fysiskt
umgänge ovillkorligen skulle för henne medföra obehag
och troligen även förorsaka kroppsliga skador av
allvarligaste slag.
I en medicinsk tidskrift skildrades nyligen ett fall,
då läkaren skött en kvinnlig patient vid fem
barnsängar. Var gång har han på sjunde eller åttonde
dagen efter förlossningen lagt märke till ovanligt störande
inflytande på hennes kroppsliga tillstånd. Efter den
sista barnsängen beslöt läkaren utforska orsaken till
dessa under alla föregående konvalescentperioder
inträffade tilldragelser. Genom ett ingående korsförhör
med mannen fick han denne att erkänna, att han varje
gång varit orsaken till hustruns oroande tillstånd.
Ehuru dylika händelser äro i högsta grad tadelvärda,
äro de dock kanske inte så sällsynta och hava ofta
förorsakat återfall hos tillfrisknande mödrar, varjämte det
icke är alldeles uteslutet, att dödsfall efter barnsbörd
haft sådan anledning till grund.
Sedan den lilla främlingen blivit badad, fått kläder
och njutit tillräcklig vila, uppstår frågan om dess
underhåll och näring. Den näring som modern lämnar,
är naturligtvis ur alla synpunkter den för de fysiska
behoven bäst passande. Den tidigaste avsöndringen
från brösten är den så kallade råmjölken. Den är
laxerande och tjänar att från barnets mage och tarmkanal
rensa bort ett tjärliknande ämne, varmed den från
moderlivet är fylld. Man bör aldrig använda
främmande föda, förrän det efter allvarliga försök har
ådagalagts, att naturens krav visat sig slå fel. Skulle
barnet av en eller annan anledning ej genast kunna
erhålla föda från modern, kan det vara lugnande att
veta, att det är i behov av mycket ringa föda ända
intill tredje dagen.
Vore de betänkliga följder, som äro förknippade med
artificiell föda eller anlitande av ammor allmänt
bekanta, skulle de olägenheter, som härav uppkomma
för såväl moder som barn, på det sorgfälligaste
undvikas. Den kvinna, som av längtan att åter få komma ut
i sällskapslivet överlämnar åt en amma att sköta sitt
barn, begår ett ödesdigert misstag. Moderns så väl
som barnets hälsotillstånd är i lika hög grad beroende
på uppfyllandet av de med moderskapet oskiljaktigt
förenade naturliga plikterna.
I de stora städerna finnas många kvinnor, som föra
ett utsvävande liv, vilka taga plats som ammor och
övergiva sina egna barn. För att göra sig trodda och
om möjligt oumbärliga i aktningsvärda familjer,
uppduka de mer eller mindre trovärdiga historier. De
lyckas på så sätt erhålla det dubbla uppdraget som
sköterska och vikarierande moder. Ett stort flertal av
dessa kvinnor äro emellertid i fullkomlig avsaknad av
varje moralisk känsla och utöva på barnet ett
degenererande inflytande.
Dessa kvinnor, medföra ej heller sällan
följdsjukdomar av gonorré eller syfilis, varigenom barnet, som
har berättigade anspråk på att få näring från sin
moders bröst, ådrages sjukdom och död.
I detta förhållande ligger antagligen orsaken att
söka till det faktum, att barn ur medelklassen äro
starkare både i fysiskt, intellektuellt och moraliskt
avseende, än barnen från den klass, där rikedom och
uppfostran leda till alla slags förströelser, ja, även till
utsvävningar, sena timmar, överdåd i mat och dryck,
och varest man utan ansvarskänsla utsätter barnen
för faran av artificiell uppfödning eller för de
sjukdomar, som finna väg till hemmen genom amman eller
barnflickan.
Faderskapet medför i lika hög grad som
moderskapet förpliktelser och fröjder. Liksom det är faderns
plikt borde det också vara hans största glädje att vaka
över sitt barn. Det finns fäder, som tala om sitt
förstfödda barn, som om det tillhörde hustrun ensam och
icke dem båda. Att lägga sin hand vid dess vård eller
dela omsorgerna med modern om dess välfärd synes
ligga dessa män lika fjärran, som om deras hustru
hemfört barnet från hittebarnshuset.
Det bör vara en heder för fadern att på de tider,
som han har övriga från sitt arbete, få pyssla om sin
lilla älskling. En synnerligen vacker bild härav
framställer en tavla i ett av Europas gallerier. Här ses
konungen av Belgien ligga på barnkammargolvet på
alla fyra »lekande häst» med sina barn.
En del fäder anse det skamligt att på gatan bära
sitt eget barn eller draga en barnvagn. Fördenskull
har det nog hänt litet var av oss, att vi mött en svagt
byggd hustru dignande under bördan av ett tungt
barn, medan mannen vandrar lös och ledig bredvid,
ehuru barnpt tillhör dem båda. Innan de voro gifta,
hade säkerligen icke mannen velat tillåta den ömtåliga
fästmön att bära en schal eller annan obetydlighet, men
nu gör han ej den ringaste invändning emot att hon
släpar på den tunga bördan av deras barn, och detta
endast därför, att han lider av falsk blygsel.
Ett barns ankomst är den största välsignelse för ett
hem. Det finns män, som ej äro goda fäder, och
kvinnor, som ej äro goda mödrar. Varje tänkande man
måste dock inse, att, vad hans hem än blir, vilken
framtid hans barn än en gång får, beror det lika mycket
på honom som på hans svaga kvinna, vars krafter äro
till det yttersta ansträngda av de många olikartade
uppgifter, som ställas på henne.
*
TREDJE AVDELNINGEN
*
BARNEN
SJUTTONDE KAPITLET.
Ärftlighet.
I denna sista avdelning av min bok är det min
avsikt att söka redogöra för vad en ung äkta man bör
veta med avseende på sina barn. Skola dessa erhålla
någon nytta av sin faders insikter, borde han i god tid,
innan plikten att uppfostra barn tagit sin början, ha
tillägnat sig de kunskaper, som meddelas i följande
kapitel. Sedan barnen redan mottagit sitt arv från
föräldrarna vad beträffar kropp och karaktär, är det redan
för sent att praktiskt tillämpa sina kunskaper.
En stor del av det, som lämpligen kunnat givas plats
i detta kapitel, har redan behandlats i det föregående.
Läran om ärftlighetens stora betydelse har varit så att
säga ett genomgående drag i denna bok, men skall
dessutom ytterligare belysas i två andra delar av detta
bibliotek. Ehuru det för visso är sant, att aldrig
tillräcklig vikt kan fästas vid ärftlighetsfrågan eller vid
det arv med avseende på karaktär och utveckling till
kropp och själ, vilket är mottaget från föregående
släktled, måste det dock medgivas, att en högst betydande
faktor vid bestämmandet av ett barns kroppsliga,
intellektuella, sociala och moraliska utrustning ligger just
i inflytanden, varav det påverkats under de månader
det erhåller sin gestaltning i moderns kropp. Dessa
inflytelser stå i samma förhållande till varandra, som
det vi kunna iakttaga i en ateljé, där konstnären först
av lera formar ett utkast till det konstverk han sedan
ämnar utföra i brons eller marmor. Kan konstverkets
framgång sägas till en viss grad vara beroende av
beskaffenheten och bearbetningen av leran, är det dock
ganska lätt att inse, att även med tillgång till det allra
bästa materialet skulle en medelmåttig eller för
tillfället indisponerad konstnär ej kunna frambringa annat
än ett medelmåttigt utkast. Om han tänkte efter
gjutningen förbättra bronsfiguren och fördenskull
ägnade ringa omsorg åt modelleringen av bilden, måste
naturligtvis det hela misslyckas. I modelleringen får
därför ingen detalj saknas eller missförstås, enär det
är ytterst viktigt, att modellen vid gjutningen är till
alla delar färdig. Mellan konstnärens händer formar sig
leran efter hans vilja, men det fordrar en oavlåtlig
uppmärksamhet på varje moment, så att inga fel i
kompositionen må uppkomma, ty dessa kunna ej avhjälpas
efter gjutningen, om man också därtill ansloge en tid
av månader eller år.
Då en vis man en gång tillfrågades om den rätta
tidpunkten för begynnande av barnens uppfostran,
svarade han: »Tjugo år före deras födelse». Detta
yttrande innebär ingen som helst överdrift, snarare
fordras en mycket längre tid för att avlägsna möjligen
befintliga fel. Henry Ward Beecher sade vid ett
tillfälle, att man »borde vara mycket försiktig i valet av
far- och morföräldrar». Även i detta uttryck ligger
mycken sanning. En ung kvinna kan ej vara nog
omsorgsfull vid valet av den man, som skall bliva fader
till hennes barn, men icke mindre omsorg bör en man
ägna åt valet av den kvinna, som skall bliva moder till
hans barn.
Ämnet om ärftlighetens och fosterlivets inflytande
delar sig naturligt i tre delar: den förberedelse, som
bör föregå avlelsen, båda parternas själs- och
kroppstillstånd vid samlaget och moderns omgivningar samt
själs- och kroppstillstånd under havandeskapet.
Ärftlighetens stora betydelse kan belysas därav, att
personer, som uppföda kapplöpningshästar, anse den
häst, som ej härstammar från utmärkta
kapplöpningshästar, från början sakna förutsättningar för att bliva
en god springare. Sakkunniga vilja påstå, att på senare
tid har i England aldrig någon häst, som ej varit
fallen efter prisbelönta föräldrar, vunnit pris i de stora
kapplöpningarna. Det har visserligen hänt, att en
eller annan häst av vanlig härkomst utmärkt sig på
kortare avstånd, men den har aldrig förmått i
uthållighet tävla med djur av ädlaste blod och med finaste
stamträd. En ädel härstamning är likväl icke nog,
det fordras också, att hästuppfödaren ägnar sina djur
en oavbruten träning och omsorgsfull vård.
Försummas detta kommer hästen att urarta och sjunka till
en vanlig hästs ståndpunkt.
Den åsikten, att föräldrarnas sinnesstämning och
lynne vid samlaget utövar starkt inflytande på barnets
sinnelag och lynne, har mycket stor utbredning bland
läkare och andra, som studerat hithörande frågor.
Därför skulle ett nytt liv aldrig väckas vid andra
tillfällen, än när båda föräldrarna äro vid full andlig och
kroppslig hälsa och i besittning av glad
sinnesstämning. De följande kapitlen vilja förtydliga några
verkningar, som hava sinnesstämningen vid dessa tillfällen
till följd.
Det huvudsakligaste inflytande, som påverkar
hälsotillstånd, lynne och karaktär, orsakas sannolikt av
moderns kropps- och själsbeskaffenhet samt hennes
omgivning under havandeskapet. Ehuru mycket av vad
som rör fosterlivets utveckling är för oss höljt i
dunkel, veta vi dock, att själens lugn, lynnets jämnvikt,
livets renhet, ett kärleksfullt sinne samt ädla
bevekelsegrunder utöva ett särdeles gynnsamt inflytande
för frambringandet av en varelse med de bästa fysiska
intellektuella och moraliska gåvor. Om redan
själsskakning, vrede, sinnesrörelse eller trötthet inverka
skadligt på moderns mjölk, så att barnet blir
illamående och oroligt, är det lätt att förstå, att barnet,
som före födelsen är så intimt förenat med modern och
safterna i hennes kropp, måste i ännu högre grad
påverkas av hennes själsrörelser.
Vetenskapen förmår visserligen icke på sin
nuvarande ståndpunkt väga och mäta styrkan och alla
verkningarna av detta inflytande, men de iakttagelser,
som hittills gjorts, ger oss rätt att antaga tillvaron av
krafter, som hittills i allt för ringa grad ägnats
uppmärksamhet,
De intressanta experiment, som gjorts under ledning
av professor Elmer Gates, giva oss dock en aning om
det sätt, varpå moderns själstillstånd inverkar på
fostret. Professor Gates har ådagalagt, att t. o. m.
andedräkten påverkas av själsrörelser till den grad, att han
genom att låta en person andas på en spegel kan av
den fällning, som kvarstannar på denna, bestämma
beskaffenheten av hans själstillstånd. Olika slag av
själsrörelse kunna meddela åt andedräkten var sin
specifika egenskap med lika stor noggrannhet, som
telegrafapparaten intrycker sina meddelanden med tecken
som vi blott behöva lära oss för att förstå. En del av
dessa »skrifttecken» har professor Gates förmått tyda,
och nya upptäckter synas ytterligare konstatera
riktigheten av hans teori, att individens själsrörelser giva
sig uttryck genom andedräkten.
Själstillstånd ge uttryck även på sätt, som kunna
uppfattas med våra sinnen. Denna sats bevisas genom
det faktum, att beskaffenheten av kroppens
utdunstningar kan sammanhänga med individens själstillstånd.
Man vet således, icke blott att flera olika sjukdomar
medföra åt den sjukes utdunstningar var sin
egendomliga lukt, utan att även likadana verkningar kunna
framkallas genom åtskilliga olika själstillstånd. Det
är därför bevisat, att lukten på ett dårhus är betydligt
olika lukten på andra ställen, där många människor
äro förda samman. Man har också konstaterat, att,
trots den omsofgsfullaste renlighet och desinfektion,
dårsalar och dårceller ej kunna befrias från den
specifika lukt, som utmärker utdunstningen hos de
sinnessjuka, i synnerhet obotliga sådana och idioter.
Dårasylerna äro icke de enda bevisen för riktigheten av
denna uppfattning. Inrättningar för brottslingar hava
även sin särskilda lukt. Denna skiljer sig från luften
i alla andra inrättningar och inställer sig från första
dagen, ett nybyggt fängelse tages i bruk. Vad som
sålunda är oomtvistligt i avseende på fängelser och
dårhus är utan tvivel, om också i mindre grad,
tillämpligt på alla anstalter, där människor äro
klassificerade på grund av större eller mindre själslig
abnormitet.
Inverkar moderns sinnesförfattning på hennes
hälsotillstånd, och om varje själens och kroppens sjukdom
alstrar utdunstningar med särskilda kännetecken,
kunna vi förstå sannolikheten för att de finaste
verkningarna av olika själstillstånd utsträckas till kroppen
i dess helhet. Kunna således dessa inflytanden
åstadkomma verkningar över och utanför våra egna
kroppar, hava vi så mycket större skäl att antaga deras
inverkan på en själ, som utvecklas, och den kropp,
som utbildas inom moderns kropp.
Även i forntiden hade man en viss aning om dessa
ärftlighetens dunkla lagar, men det är först de två
senaste seklen, som över detta område spritt större
ljus. Thomas Andrew Knight, född på Warmley
Gange i England 1758, död 1836, kom till epokgörande
redultat angående köksväxter, frukter och husdjur,
varför han betraktas som vetenskaplig grundläggare
på hortikulturens område. Denne man har i
praktiken infört grunder, vilkas tillämpning förskaffar oss
de olika slag av förädlade äpplen, päron och andra
frukter, som uppstått ur de kärva och osmakliga
viltväxande arterna. En ytterligare belysning är det
resultat, som vanns av Bakewell genom den
beundransvärda förädlingen av Leicesterfår. Om de
resultat, som uppnåtts av vetenskapligt skolade
djuruppfödare, har det sagts, att »det synes, som om dessa
först upparbetat den yttre formen till en fulländning
och sedan givit den liv». Efter att först hava bestämt
kroppsformen för får, utvalde de genom flera
generationer från olika hjordar de djur, som mest motsvarade
denna form och vunno såmedelst ett resultat, som
nästan helt och hållet avvek från urtypen.
Ännu mera påtagliga bli dessa resultat, om vi
jämföra skogarnas vildgalt med de förädlade svinraserna.
En kännare med avseende på svinaveln yttrar: »Benen
hos svinen böra ej vara längre än att djuret nätt och
jämt kan hindra buken från att släpa på marken.
Enär benen äro de minst inbringande, önska vi ej mera
därav, än som nödvändigt behövs för stöd åt den
övriga kroppen. Den, som vill jämföra vildsvinet med
de förädlade raserna, skall genast finna, hur grundligt
förkortade benen blivit.»
Liknande resultat ha vunnits av uppfödare av
burfåglar, duvor och höns. Dessa resultat, härrörande av
grundliga studier och långa utvecklingsserier, hava
blivit den rika omväxlingen av varieteter bland höns,
duvor och burfåglar. Ägaren av en hönsgård kan
därför nu bestämma, om han vill ha köttproducerande
äller äggproducerande höns.
Tänka vi sedan på det stora antal odlare, som från
den vilda nyponblomman framställt den mängd av
praktfulla varieteter av rosor, som odlas i våra
trädgårdar och drivhus, och om vi betrakta den prakt och
skönhet, som markens vilda blommor genom kultur
utveckla i våra botaniska trädgårdar, få vi klart för
oss, huru mycket som i själva verket uträttas i dessa
riktningarr D:r M. L. Holbrok yttrar, när han
behandlar dessa frågor, följande: »Funnes icke ärftlighetens
lag till, och kunde icke egenskaperna hos växter och
djur gå i arv till deras avföda, vore det lönlös möda
och bortkastad tid att söka förädla någondera.»
Hortikultörerna tillgodogöra sig dessa kända lagar för att
förädla den ursprungliga växten. Tillämpningen av
dessa principer hava vi att tacka för de förändringar,
som gjort att de vilda körsbären och druvorna med
deras ursprungligen småväxta frukter och bittra
smak kunna giva en mångfald av odlade läckra
fruktsorter.
Med tillräcklig omsorg beträffande de vidtagna
åtgärderna kunna i avseende på uppfödande, parning
och utveckling av fåglar, får och hornboskap de
beundransvärdaste resultat uppnås. Om det också måste
erkännas, att vid sammanparningen av mänskliga
varelser inrymmes alltför stor plats åt känslorna, den
blinda slumpen eller rena tanklösheten, kan det dock
ej nekas, att strävan efter att avlägsna egna brister
och på avkomman fortplanta de allra bästa egenskaper,
belönas med framgångar, som äro högst
välsignelserika och tillfredsställande.
Lagen, att ärftliga egenskaper fortplantas, är ju så
bevisad, ätt ingen kan bestrida den. De egenskaper,
som vi fått i arv eller förvärvat oss skola sålunda helt
säkert gå i arv till våra efterkommande. Hela vår
varelse genomtränges i själva värket av våra
utmärkande karaktärsegenskaper, så att man nästan kan
säga, att varje bloddroppe i sin karakteristiska
beskaffenhet är en miniatyrbild av den individ, i vars kropp
den bildas. Degenererade föräldrar kunna ej ge sina
barn utmärkta egenskaper i arv, och icke heller
motsatsen äger rum om icke som resultat av ett bakarv.
För varje avel finns ju möjlighet att återgå till den
ursprungliga typen, men detta resultat frambringas ej
utan fullt giltiga orsaker. Man får visserligen ofta
höra uttrycket: »en ädel faders vansläktade son»,
men gör man sig besvär med att närmare undersöka
förhållandet, skall man nog finna orsakerna. Genom
de större anspråk, som ställas på berömda män, äro
dessa människor alltför utsatta för faran av
överansträngning. Berömda advokater, läkare,
predikanter och statsmän äro ofta så överhopade av arbete,
att de, ehuru många av dem äro utrustade med den
allra största uthållighet, nästan alltid befinna sig i ett
tillstånd av kroppslig och andlig avmattning. Under
sina dagliga sysselsättningar hava de förbrukat sina
bästa krafter, så att deras barn endast erhålla
kvarlevan och dräggen av storheten — en utmattad kropp
och uttömda själskrafter.
En högre typs urartning till en lägre kan bero också
på hängivenhet åt mer eller mindre svåra laster.
Har fadern gjort sig skyldig till sexuella utsvävningar
eller varit slav under tobaks- och spritmissbruk,
behöver man inte söka längre för att finna orsaken till
degeneration. Barnet kan hava haft en utmärkt
fader men en obegåvad moder, men det kan också
hända, att båda föräldrarna varit lika utmärkta, men
att modern under havandeskapet råkat ut för
synnerligen ofördelaktiga inflytelser. Degenerationen kan
även bero därpå, att barnet blivit överlämnat åt sjuka
eller moraliskt fördärvade tjänare, eller att barnet
ärvt sin faders verkliga karaktär, som denne förmått
dölja. Den jordbrukare, som vill erhålla god skörd,
finner tre goda ting nödvändiga: 1) gott utsäde, 2)
god jordmån och 3) gott brukande av dem båda.
ADERTONDE KAPITLET.
Fosterlivets inflytande.
På grund av bristande utrymme kan ej här
behandlas alla teorier och principer, som ligga till grund för
de olika åsikterna om fosterlivets grundläggande
inflytande. Emellertid kunna några få exempel tjäna
att väcka eftertanken och verka eggande till ett
grundligt studium av detta ämne.
Modern till Robert Burns, Skottlands älsklingsskald,
berättas hava ägt ett ovanligt minne för gamla sånger
och ballader, vilka hon ofta plägade sjunga medan hon
var sysselsatt med sina hushållsgöromål. Ett annat
exempel gäller Napoleon Bonaparte. Modern lär ha
närmast före hans födelse till häst åtföljt sin man på
ett av hans fälttåg. Hon tillbringade flera månader
mitt i krigsbullret och fattade ett personligt intresse
för krigets konst. Detta hennes intresse satte så tidigt
sin prägel på det barn, som hon bar under sitt hjärta,
att gossens tidigaste lekar rörde sig om krigiska ting.
Redan under barnaåren gällde hans tal alltid krig och
erövringar.
C. J. Bayer berättar om en kvinna, som under
havandeskapet fick sina månadspengar indragna och
fördenskull brukade stjäla ur sin mans kassalåda. Sonen,
som kort därefter föddes, visade sig mycket snart vara
en kleptoiman men han stal endast från sina närmaste.
Han tog systerns ur, moderns guldkedja och faderns
nya kläder samt en diamantnål. Däremot kunde man
aldrig upptäcka, att han tog från någon annan än
släktingar. Äro mödrarna angelägna om att få ärliga
barn, böra de bemöda sig om att själva vara ärliga.
De sorgliga följderna av försök att beröva sitt ofödda
barn livet se vi hos Guiteau, den mördare, som 1881
sköt president Garfield. Denne mans fader var ganska
intelligent och av obefläckad heder. Familjens barn
kommo tätt på varandra, och enär existensmedlen voro
ganska begränsade, måste modern, som aldrig var
stark till hälsan, arbeta till överansträngning. Före
detta barns födelse lär hon ha försökt flera medel för
att framkalla missfall utan att lyckas. Under senare
delen av havandeskapet var hon i några veckor sjuk
av hjärnfeber, vilken sjukdom sannolikt inverkade
ofördelaktigt på fostrets hjärna, Vid födelsen var
barnet mycket svagt och föga utvecklat, och dess första
tid här på jorden var en oavbruten jämmer. Det åt
gick lång tid, innan hans nervsystem kom något så
när i ordning, Snart visade han sig efterbliven i
avseende på förståndsutvecklingen, ägde ingen
självbehärskning, var utan spår av samvete eller skamkänsla.
Han var från födelsen degenererad och en blivanda
mördare.
Av många bevis på fosterlivets inflytande anför d:r
Napheys artisten Flaxman. Det var alltifrån tidigaste
barndomen hans största glädje att rita. Hans moder,
som var en kvinna med hög förfining och konstnärlig
smak, brukade berätta, att hon under havandeskapet
tillbringat flera timmar dagligen med att betrakta
goda kopparstick och därunder sökte i minnet
fasthålla de vackraste framställningar av den manliga
gestalten. Själv var hon livligt övertygad därom, att
snillet hos hennes son var en frukt av dessa hennes
studier.
Endast för mycket kort tid sedan fäste en ung hustru
min uppmärksamhet på att hon under större delen av
havandeskapet varit ensam och haft sin största glädje
i böcker och läsning. Det är ett faktum, att hennes
tvillingar, två flickor, som då voro två år gamla,
föredrogo böcker framför varje leksak. Fingo de en bok
i handen, kunde de sitta tysta i timtal.
Det berättas om en ung fru, åt vilken hennes
flickvänner brukade peka finger under hennes havandeskap
samt säga: »Du borde skämmas för dig själv», att
hon, när hon blivit ensam, gick in i sitt rum och grät
bittert. Hennes barn, en flicka, brast alltid i gråt, om
någon pekade finger åt henne, och det tycktes vara
alldeles omöjligt att bota henne från denna ovana.
C. J. Bayer, efter vilken ovanstående är anfört,
berättar också om en ung moder, som hade ett ovanligt
livligt och vackert barn: »Redan vid två månaders
ålder väckte barnet hennes vänners förundran för sin
intelligens. Modern förklarade, att detta intryck hade
det fått av henne och tillade: Under min verksamhet
som lärarinna har jag så ofta träffat på barn med så
trög fattningsgåva, att de hade svårt att begripa
någonting, av vad man sade. Då satte jag mig i sinnet,
att mitt barn skulle få lätt att förstå och sysselsatte
mig städse med dessa tankar under den livligaste
förhoppning att ernå ett gynnsamt resultat. Jag hade
nämligen hört, att detta låg inom gränserna för det
möjliga, och i det ser verkligen ut, som om jag hade
lyckats.»
Ett flertal exempel på vanställande födelsemärken
äro meddelade i medicinska arbeten, men det är inte
rådligt, att alltför mycket sysselsätta tankarna med
detta ämne. Blott ett par exempel. Doktor Napheys
berättar om en hustru till en bagare, att hon under de
första månaderna av sin grossess skötte brödboden.
Knappast någon dag förflöt, utan att en gosse med
dubbel tumme kom in i boden och köpte ett bröd.
Slanten, varmed han betalade brödet, höll han mellan
tummen och pekfingret. Efter tre månader lämnade
hon boden, men gossens missbildning hade gjort ett
så livligt intryck på henne, att hon ej alls blev
förvånad över att hennes eget barn ägde samma lyte.
Med kirurgisk hjälp fick barnet sin övertaliga tumme
borttagen.
Helt nyss hörde jag berättas om en moder, som födde
till världen ett barn, vilket ägde blott en hand. Den
andra handen saknade det, som om en amputation
skett mellan handleden och armbågen. Den enda
förklaring, som modern kunde finna härtill, var att
en svåger, som fått sin hand amputerad, bodde hos
dem under de första månaderna av hennes
havandeskap. Fastän hon långt förut var van vid svågerns
lyte hade dock intrycket härav under den större delen
av grossessmånaderna detta sorgliga resultat.
Många intressanta exempel berättas av C. J. Bayer
som stöd för den åsikten, att verkningarna av
skrämsel under havandeskapet kunnat motverkas genom
moderns bestämda föresats att hennes barn ej skulle
få något men av hennes skrämsel. Är modern uppfylld
av en allvarlig önskan att motverka varje dåligt
inflytande, så skall detta också bli till nytta för den
hjärna, som utvecklas.
Mycket skulle också vara att säga om
barnsängskvinnors lystnader. Som allmän regel borde gälla,
att, så framt ej lystnaden begär rent onyttiga eller
skadliga ting, genast tillfredsställa den. Längtan hos
modern efter någon särskild maträtt skall antagligen
också hos barnet föda längtan efter denna rätt. Vill
modern göra sig besvär med att noga anteckna alla
sina olikartade fordringar under havandeskapet, skulle
hon såmedelst få en riktig förklaring till barnets
oupphörliga gråt efter födelsen. Ett enda exempel må vara
nog för att belysa detta.
En judisk moder fick kort tid före sin nedkomst
med sitt första barn känna lukten av stekt fläsk samt
kände en plötslig längtan att erhålla en smakbit men
förbjöds av sin religion. Barnet vägrade efter födelsen
länge taga vare sig bröstet eller diflaskan. Då
sköterskan förvånad undrade, vad det möjligen kunde längta
efter, genmälde modern: »Jag kan ej tänka mig
någonting, om det ej skulle vara stekt fläsk». Fadern lät
skaffa en skiva fläsk, och sedan barnet fått suga därpå,
tog det bröstet. När barnet sedan växt upp, förtärde
det trots sin faders och sin religions förbud fläsk.
Många exempel finnas på barn, som blivit stilla, lugna
och nöjda, när de fått smaka det som varit föremål för
moderns lystnad före dess födelse. En ung moder,
som var medlem av ett nykterhetssamfund, fick lystnad
efter sprit under havandeskapet. Hennes man var
ock absolutist, men han beslöt likväl, att hon skulle
få sin längtan uppfylld, alldenstund spriten blott skulle
göra slut p4 hennes längtan och sålunda användas
som medicin. Efter en första dosis upphörde också
begäret och förlossningen försiggick normalt. Exempel
kunna dock anföras, som visa, att spritbruk under
havandeskapet i större utsträckning varit orsak till
alla barnens död som drinkare. Visserligen finnes
fall, då en son till en supig fader aldrig visat begär
efter starka drycker, men dessa är undantag.
Möjligen skulle en närmare undersökning av dylika fall
ådagalägga, att modern hyst en sådan avsky för
dryckenskapens verkningar på fadern, att detta haft till
följd en nykter avkomma.
I sitt arbete »Kyskhet» säger d:r Dio Lewis om
fosterlivets inflytande: »Säkerligen gör jag mig icke
skyldig till överskattning av dessa frågors räckvidd, om
jag påstår, att om någon särskild sysselsättning synes
önskvärd för barnet, kan största utsikt till framgång
beredas detsamma genom lämpliga förberedelser före
dess födelse. Sysslar modern under de nio månader,
som kräves för fostrets utveckling, med det för barnet
tillämnade facket, så skall hon icke undgå att på sin
avkomma märka spåren därav. Kroppslig skönhet,
sinnesstyrka, milt lynne och höga syften skola bliva
det barns arvedel, vilkas föräldrar förstå och med
kärlek söka uppfylla de lagar, som befordra det
Önskade resultatet.»
D:r Napheys säger: »Vilken härlig tanke är ändå
icke detta! Vilken sporre för blivande mödrar att lägga
sig vinn om förfining, höga tankar, rena själsrörelser
och ädla känslor.»
Barnens karaktärsdrag bära ofta spår efter de
inflytanden, varav modern varit utsatt de närmaste
månaderna före deras födelse. Därför liknar också
den förstfödde mera än de övriga fadern, enär brudens
tankar under den första tiden mera sysselsatt sig med
mannen. Barn, som se dagen under perioder av bättre
ekonomi, bliva antagligen frikostigare och möjligen
slösare, då däremot barn, som sett dagen under
knappare förhållanden, sannolikt bliva hushållsaktiga och
kanske t. o. m, snåla eller gnidiga, om nämligen
familjen nödgats iakttaga den största sparsamhet.
Varken rikedom, lärdom eller makt förmå undandraga
livsfrukten fosterlivets lika mäktiga som tysta
inflytande. Gyllene lockar lika litet som juvelprydda
händer kunna hålla dörren till detta inflytande stängda.
Läkarvetenskapen har nedlagt mycket arbete och
uppnått goda resultat i kampen mot sjukdomar och
brister, men det viktigaste återstår, nämligen att finna
medel att undanrödja orsakerna till människosläktets
olyckor genom att sprida kunskap till föräldrar och
ungdom, så att goda föresatser och höga syften bereda
väg för frambringande av ett släkte, som på vägen
mot fullkomning hunnit mycket längre än vi.
Läkaren-människovännen har i detta arbete sin givna plats.
Det bör klargöras för alla föräldrar, att det betyder
oändligt mycket mera att från början giva riktig form
än att sedermera reformera. Filantropen, som
inriktat sitt arbete på de äldres väl, gör gott, men den, som
med energi arbetar på barnens uppfostran, gör ännu
bättre, men allra bäst handlar den, som åt det ännu
ofödda barnet strävar att förvärva en väl utbildad
kropp, en fast karaktär och ett jämnt lynne. I fråga
om människans fördärv hyser jag fullkomligt ortodoxa
åsikter, men jag tror dock, att den jordiska födseln
kan äga rum under sådana förutsättningar, att den
understödjer och lättar vägen för den nya födelsen.
Jag vill ej sluta detta kapitel, innan jag sagt några
ord till tröst åt de föräldrar, vars barn födas med någon
ofullkomlighet eller vanskaplighet. Faders- och
modershjärtat äro så av Gud utrustade, att de måste
vårda och älska även de barn, som ej äro tilldragande,
ja, som kanske till och med äro vanskapta. Jag har
nyss hört berättas om en moder, som födde ett barn
med s. k. harläpp. Av fruktan att barnets felaktighet
skulle menligt inverka på den svaga modern hölls det
borta från henne under flera dagar. När detta inte
längre kunde ske, sade modern, sedan hon ett
ögonblick givit vika för sin missräkning: »Nåväl! Det är
ju i alla fall mitt barn, och jag kommer nog att älska
det ändå.»
Det har också konstaterats, att födelsemärken i
allmänhet minskas med åren och ofta alldeles försvinna.
D:r Russegger berättar om en kvinna, som i sjunde
månaden av grossessen blev biten i vaden av en hund.
Då olyckan skedde, blev hon visserligen rädd, men
hyste ingen fruktan för att hennes barn kunde få men
därav. När tio veckor senare barnet föddes syntes
emellertid på dess högra vad liknande märken som
efter hundens bett på moderns ben. Märkena efter de
två tänderna voro efter fem veckor försvunna, och så
småningom utplånades även de andra. I de flesta fall
kunna liknande resultat väntas.
Bestämmandet av det blivande barnets kön har ju
speciellt intresse i synnerhet i sådana familjer, varest
antingen gossar eller flickor utgöra flertalet. Den
önskan, som av somliga föräldrar näres att erhålla
företrädesvis gossar, är ovärdig den aktning, som vi
äro skyldiga kvinnan. Hos en del hedniska
folkstammar betrakta ofta föräldrarna födelsen av en flicka
som en stor sorg på grund av den hårda behandling,
som kvinnorna få utstå hos dessa folk. I ett kristet
land, där ett rättmätigt erkännande givits kvinnan,
skulle en känsla, som underskattar flickebarn ända
därhän, att deras födelse beklagas som en olycka,
anses alldeles orättmätig och ovärdig ett kristet
samhälle.
Av vad vi förut lärt om moderns inflytande på
barnet under fostertiden, kunna vi förstå, att det icke är
vare sig önskvärt eller nyttigt, att modern oavlåtligt
sysselsätter sig med dylika frågor och framför allt ej
envist håller på det ena könets företräde framför det
andra. Följden kunde bliva födelsen av en pojke med
kvinnlig natur eller en flicka med pojklynne. Ehuru
det är alldeles i sin ordning, att föräldrar äro bekanta
med vetenskapens uppfattning i dessa frågor, så är det
dock ej rådligt, att modern under havandeskapet
sysselsätter sig med dem.
En del teorier äro uppställda för utövande av
inflytande på barnets kön, men denna fråga är så
komplicerad och har så undgått mänsklig forskning, att föga
eller ingen tro kan sättas till dem. Många av dessa
teorier äro enbart löjeväckande, några äro direkta
motsatser till andra, och ingen enda har befunnits
ofelbar och pålitlig.
En del har velat göra gällande, att månskiftets
ställning vid konceptionen vore bestämmande för barnets
kön, under det andra hava ansett, att årstiden, då
ägget framträdde och befruktades, vore bestämmande.
En teori anser barnets kön bero av den näring, som
intagits tiden närmast före konceptionen och under
havandeskapet. Enligt denna teori skulle under goda
år med riklig tillgång på föda antalet flickor vara
övervägande, då däremot under samma år med mindre
tillgång på föda skulle födas mest gossar. En annan
teori, lika ofta framställd som bestridd, påstår, att
barnets kön bestämmes av vilkendera sidan av
könsapparaten som frambringar ägget eller sperman. Äro
könskörtlarna på högra sidan av faderns och moderns
kropp de för tillfället deltagande, skulle följden bli ett
mankön, då ett kvinnkön skulle bli resultatet, om
vänstra sidan är den verksamma. Emellertid hava
hustrur, som på grund av kirurgiskt ingrepp berövats
den ena äggstocken, efteråt framfött barn av båda
könen, vadan detta torde vara det bästa beviset för
teorins ohållbarhet. Vidare har mången förfäktat den
åsikten, att ägget skulle växla kön, så att varannan
månad skulle frambringas manligt och varannan
månad kvinnligt kön. Andra åter anse, att om fadern
är betydligt äldre än modern, bliva barn av kvinnokön
övervägande. Somliga påstå, att större livskraft hos
den ena parten skulle ge upphov till barn av den
starkares kön, under det slutligen andra förfäkta rent
motsatta åsikter.
Till sist vill jag anföra en åsikt, som varit i vida
kretsar gillad och godkänd av medicinska auktoriteter.
De barn, som avlats två till sex dagar efter
menstruationens upphörande, skulle vanligen vara av kvinnligt
kön, och de, som avlats från nio till tolv dagar efter
denna period, av manligt kön. Sålunda skulle barn,
som avlas i en tidigare period efter menstruationen,
bliva flickor, och de, som komma till under den senare
perioden, gossar.
Det är således en hel del teorier, som uppstått. Av
dessa tillhöra en del helt och hållet fantasiens område.
Andra åter äro rent stupida, såsom t. ex. att barnets
kön kan bestämmas genom den sida av bädden, på
vilken fadern ligger, eller åt vilket väderstreck det
sängliggande parets huvuden äro vända. Med
kännedom om människors nyfikenhet på detta område
uppstå ofta nog bedragare, som erbjuda råd och
upplysningar för ganska höga pris. De metoder, som
föreslås, äro ofta oskadliga, men de kunna även verka
skadligt och äro framför allt aldrig pålitliga. Om
också det önskade könet erhålles, så bestämmes detta
av naturens lagar, och det borde knappast behövas att
varna tänkande människor föir dylika okunniga
charlataner.
Denna frågas dunkel har vetenskapen ej ännu
kunnat skingra. Icke ens den mest noggranna forskning
har lyckats avlocka naturen dess hemligheter på detta
område. Antagligt är, att Skaparen ställt denna
kunskap utom räckhåll för oss människor.
NITTONDE KAPITLET.
Barndomens vård.
Om det således ligger en sanning däri, att det
kraftigaste formgivande arbetet måste utövas före barnets
födelse, kunna dock föräldrar, som av en eller annan
anledning försummat detta, trösta sig med, att tiden
ej är helt och hållet förlorad. I viss mån kan det
förlorade återvinnas, fel kunna rättas, och
beundransvärda resultat kunna uppnås genom uppfostran. »Böj
vidjan, medan hon är grön, så blir hon både fager och
skön», säger ordspråket. Kommer en krokig telning i
tid under behandling, kan stammen mycket väl bli
rak, fastän det är bättre, om det späda skottet redan
från början är rakt. Naturligtvis är det bättre, att
ett barn födes utan brister, än att man nödgas rätta
felen. Liksom en rak telning kan böjas till dess
obotliga skada, så kan också ett barn med de bästa
medfödda anlag genom felaktig eller vårdslös uppfostran
helt och hållet förstöras till kropp och själ.
Rörande barnavård och barns uppfostran äro en
mängd förträffliga böcker utgivna, och unga oerfarna
föräldrar handla klokt, om de taga del av dessa
publikationer. Här kunna vi icke närmare gå in på de
olika faserna av barnuppfostran. Därtill är ämnet
alltför vidlyftigt, och utrymmet tillåter oss endast att
framhålla några vissa punkter, som synas oss särskilt
viktiga.
Det finnes föräldrar, som anse det vara tids nog att
bestämma sig för en uppfostringsmetod, sedan barnen
blivit 3 à 4 år gamla. Något större och ödesdigrare
misstag kan man emellertid knappast begå. Liksom
de två första månaderna äro tongivande för hela
dibarnsperioden, så äro de två första åren bestämmande
för manmens eller kvinnans livsriktning. Ja, man kan
nästan säga, att de två första levnadsåren bestämma
barnets både karaktär och levnadsöde för all den tid,
som är det beskärd. Ett barn, som under denna tid
får leva, utan att bliva tillräckligt efterhållet, skall
förbliva oskickligt och sakna självbehärskning under
hela sitt liv.
Alla frågor, som röra sömn, måltider, om barnet
skall bäras på armen, när det gråter m. m., äro av stor
vikt från första början. Många mödrar ha gjort sig
till slavar för hela livet på grund av misstag med
barnet uncker de första veckorna efter dess födelse.
Föräldrar böra skydda sina barn för den tanklösa
och farliga seden att kyssas av vem som helst. Vanan
att kyssa små och stora barn är icke endast tanklöst
utan kan vara verkligt obehagligt för barnen och till
och med skadligt för deras hälsa. Genom denna osed
kunna på barnen överföras smittosamma, ja, de
avskyvärdaste sjukdomar. I familjer, som mottaga
inackorderingar, bör kyssandet av barnen helt och
hållet förbjudas, Tyvärr förekomma även bland
välklädda personer fördärvade individer.
Spara varken på besvär eller skäliga omkostnader
för att göra barnkammaren behaglig både för öga och
sinne. Föräldrarna skola vara sina barns käraste
lekkamrater. I barnkammaren böra finnas olika slags
spel, väl valda leksaker, böcker, illustrerade tidningar,
färglagda planscher men först och sist modern, som
övervakar och ordnar alla detaljer. Framför böcker
och leksaker är barnet i behov av moderns närvaro
och ledning. Ingen annan kvinna kan ersätta henne.
Det finns mödrar, som utackordera sina barn på
landet för att kunna få ägna sig åt varjehanda andra
uppgifter, men huru betydande dessa än äro, så kunna
de dock icke vara av den betydelse som uppfyllandet
av moderskapets allt annat överordnade plikter.
Många eljest utmärkta kvinnor betrakta
barnkammaren som ett fängelse och skötseln av sina egna
barn alltför tröttsam. Detta beror helt på förvänd
moderskänsla. Naturligtvis bör modern erhålla nödig
hjälp med sina barns skötsel, men har hon ett varmt
modershjärta, blir barnens sällskap hennes största
glädje, för vilket hon gärna offrar sällskapslivets nöjen.
Om tjänare användas i huset, måste föräldrarna se
till att på allt sätt skydda sina barns själsrenhet.
Otaligt många barn bliva lidande eller i grund förstörda
genom laster, som de lärt av tjänstefolket. Faran
är särskilt stor, där avklädandet och läggning av
barnen anförtros barnpigor eller andra tjänarinnor. För
att få sin gråtande skyddsling tyst kanhända mången
sköterska hos barnet uppväcker sensationer, som lugna
det men inverka på dess nervsystem på ett
olycksbringande sätt, vars följder ej kunna beräknas.
Mödrar äro i allmänhet i detta avseende alldeles för
omisstänksamma.
Mot faran att bliva skrämt genom att hotas med
mörker eller dylikt bör barnet sorgfälligt aktas.
Under denna tid, då sinnet är öppet för alla intryck och
karaktären utdanas, kunna tjänare och andra göra
barnet obotlig skada genom att lära det söka skydda
sig medelst svek och osanning. Vid 2—3 års ålder
kunna barnen uppsnappa flera grova ord och föga
önskvärda kunskaper om mänsklig uselhet, varav
intrycken ej kunna utplånas genom många
efterföljande års omsorgsfull vård, om en okunnig och pjollrig
tjänsteflicka tillåtes, att, när hon är ute med barnen
sällskapa med sina bekanta av hennes ålder.
Synnerligen viktigt är det att skydda barnen för
hemliga laster. Det är en så vanlig tanke hos
föräldrar, att andra barn kunna vara hemfallna åt dylika
laster, men sina egna barn anse de vara alldeles för
oskyldiga och renhjärtade. Jag har träffat mödrar,
som i helig fasa upplyft sina händer vid minsta
antydan åt detta håll. Då emellertid mera vaksamma
fäder i tysthet övervakat barnen, ha de upptäckt, att
gossar till och med vid 5—6 års ålder på ett eller annat
sätt förvärvat sig den ohyggliga vanan av
självbefläckelse. I denna viktiga sak kunna barn och
ungdom ej nog omsorgsfullt övervakas. Visar barnet
benägenhet att hantera sina könsdelar, måste
synnerlig omsorg ägnas åt dessa delar, så att de hållas rena,
på det att ingen anledning till retning uppstår.
Fortfar ändå den nämnda benägenheten, bör en läkare
rådfrågas för att undersöka, om möjligen en
»omskärelse» är nödvändig för att hindra lokal retning och
inflammation. Som bekant var denna operation
påbjuden i Mose lag i sundhetens intresse. Den är ock
ganska lätt utförd.
Så snart barnet uppnått den ålder, att det kan göra
frågor, måste ni vara beredd att ge uppriktiga och
ärliga svar. Är barnet något så när begåvat, blir
en av de tidigaste frågorna spörsmålet om livets
uppkomst. Födes ett barn i edert hem eller hos någon
bekant, är det naturligt, att äldre barn fråga, varifrån
det kommit. Använd då inga fabler utan ge ett
förståndigt och fullt tillfredsställande svar. Ett dylikt
svar kan också givas åt barn om sex eller sju år,
stundom även åt yngre.
Både sant och riktigt har någon sagt: »Okunnighet
måste betraktas som en dödssynd. Sanningen, på
lämpligt sätt framställd, har ännu aldrig skadat någon.
Däremot hava tystnad, falsk blygsamhet och
hemlighetsfullhet fördärvat kropp och själ för många
millioner». Föräldrar med någon insikt i dessa frågor
förstå också lämpa sina svar efter barnets utveckling,
och då skola de även vinna det mest gynnsamma
resultat av ett sådant tillvägagående. Goda råd
finnas i med. d:r Mary Wood-Allens lilla skrift
»Barnsligt förtroende belönat» samt även i »Vad en ung
flicka bör veta» och »Vad en ung gosse bör veta».
Genom att läsa dessa böcker, skola föräldrarna erhålla
råd, huru de bäst böra meddela den nödiga
undervisningen. Ett barn, som håller gjorda eller sagda
oanständigheter hemliga för er, skall visa skygghet vid ett
fullkomligt rent samtal, som skall vara en hemlighet
mellan mor eller far och barnet. Tillåter du ditt barn
att av främmande människor få lära heliga sanningar
på oheligt sätt, eller om du vägrar att ge ärligt svar på
ärligt menade och förnuftiga frågor, så skall det snart
nog av dåliga kamrater få svar på sina spörsmål, och
då erhålla kunskaper om dessa ämnen i sin mest råa
och förnedrande form. Huru mycket lättare är det
inte att från början hålla barnets sinne rent än att
rena ett redan befläckat. De besmittande tankar och
befläckade bilder, som en gång blivit målade på
själens rena duk, kunna aldrig helt och hållet utplånas.
Då pubertetsåldern nalkas, blir gossen tafatt, råkar
ut för »målbrottet», och de första skäggfjunen sticka
fram på hatis överläpp. Vid denna tid, så full av
särskild beklämning för både gossar och flickor, må ni
noga se till, att edra barn skyddas mot de faror, för
vilka så många äro utsatta. Under denna period i
barnens liv förstå de varken sig själva eller livet på ett
tillfredsställande sätt. Nu är rätta tiden att
undervisa dem om de tillstånd, som förmedla övergången
från barndomen till manbarhet eller kvinnlig
mogenhet. Vid denna tid äro sådana böcker som »för unga
gossar» och »för unga flickor» nästan oumbärliga för
att sedan utbytas mot sådana, som äro avpassade för
»ynglingen» eller »jungfrun».
övervaka noga edra barns uppfostran! Sångerna
för barn, aftonbönen, musiken i hemmet, promenader,
åkturer, ett hastigt framkastat ord eller ett väl
övervägt råd äro verksamma länkar i barnets uppfostran.
Underrätta er om, vilka böcker som läsas. Försäkra er
om, att barnet ej i skolan erhåller undervisning av en
lärare, som ingjuter tvivel i dess själ och grumlar de
heliga sanningar, som det fått sig meddelat i hemmet.
Samla edra barn omkring er, när aftonen kommer!
Gör edert hem så lockande som möjligt, och låt det
bliva den urkälla, ur vilken barnen hämta alla sina
väckelser till ädla personligheter. Anse inte något,
som kan bidraga att göra edra barn till renhjärtade
och ädla människor, för dyrbart!
Bruket att dela bädd med andra barn kan vara
orsaken till förvillelser. Tillåt icke edra barn att vare
sig hemma eller borta göra dettal
Vaka noga över skötseln av barnens kroppar! Har
ej kroppens skötsel nog plats i den skola, som edra
barn besöka, bör ni fästa direktionens och lärarens
uppmärksamhet härpå» Tillhåll edra barn att
ordentligt begagna gymnastiken i skolan! Lär er själv och
förskaffa edra barn undervisning i fristående
gymnastik samt förse deras rum med ett par handtyngder,
som äro anpassade efter deras ålder och krafter! I
barnkammaren bör finnas en trapets så konstruerad,
att den efter behov kan ställas för såväl äldre som barn.
Uppmuntra edra barn till friluftssport! Se till, att
deras sovrum äro väl ventilerade samt uppmuntra dem
att vilja vara friska och starka! Ordna deras liv så,
att de tillförsäkras den bästa möjliga hälsa och de
bästa möjliga själs- och kroppskrafter.
För strävan att odla förståndet och stärka kroppen
får naturligtvis icke barnens moraliska uppfostran stå
tillbaka. Bland deras böcker och tidningar må icke
sådana, som motverka religion och sedlighet,
förekomma. Lär edra barn att aldrig önska annat än det,
som är rätt, att hava sin största glädje i att göra gott!
När barnen blivit så stora, att de kunna besöka
kyrkan, så låt aldrig familjens kyrkbänk stå tom! Se
också till, att de ha en penning till kollekten, och lär
dem att städse uppträda andaktsfullt i helgedomen!
På deras religiösa frågor och funderingar må ni icke
svara: »Du är för ung för att förstå». Kan någon bli
gammal nog för att förstå den gudomliga nådens
hemligheter? Må det vara oss nog att veta, att Jesus
särskilt lärt barnen att komma till sig och ville frälsa lika
väl dem som äldre!
Så hava vi då kommit till den stund, kära läsare, då
vi måste skiljas från varandra. När jag nu trycker
din hand till avsked, kan jag försäkra dig, att om du
som äkta man rätt uppfattar äktenskapets helgd, till
detsamma medför renhet, heder och helgedomskänsla,
samvetsgrant brukar dess rättigheter och är villig
underkasta dig den återhållsamhet, som är nödvändig
för båda parternas närvarande glädje och framtida
lycka, kan du vara förvissad om all den välsignelse
och sällhet, som ett lyckligt äktenskap, ett eget hem
och föräldraskapet föra med sig.
Ur de nya äktenskaps- och barnavårdslagarna
samt om moderskapspenning
och mödrahjälp.
*
I. Om trolovning.
1 §.
Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen,
ringväxling eller annorledes överenskommit att ingå
äktenskap med varandra.
2 §.
Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå
de gåvor han givit den andre för äktenskapets skull
och ändock behålla vad han fått.
Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå
sina gåvor. Bär den ene huvudsakligen skulden have
han dock ej den rätt nu är sagd.
3 §.
Avlas barn i trolovning, brytes likväl trolovningen,
och bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give
han kvinnan skäligt skadestånd. Sådant skadestånd
må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.
Är trolovad eljest huvudsakligen vållande till att
trolovningen brytes, njute den andre ersättning
allenast för förlust till följd av åtgärd, som han vidtagit för
det tillämnade äktenskapet.
4 §.
Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej må utan
föräldrars eller annans samtycke ingå äktenskap, vare ej
ersättningsskyldig efter 3 § andra stycket, med mindre
han haft sådant samtycke till trolovningen.
Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid
hävdandet under aderton år, vare han ej
ersättningsskyldig i vidare mån, än om barn ej blivit avlat.
5 §.
Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §,
instämme han sin talan inom ett år från trolovningens
upþlösning. Försittes denna tid, vare rätt till talan
förlorad.
6 §.
Avlas barn i trolovning, eller ingå efter barns avlelse
föräldrarna trolovning med varandra; upplöses
trolovningen genom mannens död, och är kvinnan i behov av
underhåll, njute hon, såframt hon inom sex månader
efter dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som
sitter i boet eller hos rätten eller domaren, skälig andel
av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver hälften därav.
-
Om »trolovningsbarn» se vidare sid. 287, 205 och 301.
II. Om makars egendom.
1 §.
En var av makarna äge giftorätt i den egendom,
som andra maken vid äktenskapets ingående har eller
sedermera förvärvar, och som ej enligt vad nedan är
stadgat skall vara hans enskilda. Makes egendom,
vari giftorätt äger rum, kallas hans giftorättsgods.
I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest
är av personlig art, skola bestämmelserna om giftorätt
äga tillämpning, allenast såvitt de ej strida mot vad
med avseende å rättigheten särskilt gäller.
2 §.
Över sitt giftorättsgods råder make med de
inskränkningar, som följa av vad i 3—6 §§ sägs.
Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad
eller hemskillnad tage vardera maken eller hans
arvingar hälften av makarnas behållna giftorättsgods,
såvida ej annorlunda i denna balk stadgas.
3 §.
Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att
det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång.
4 §.
Make må ej avhända sig eller med inteckning för
gäld belasta fast egendom, vari andra maken har
giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen
samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller
bortavarande, ankomme på förmyndare eller god man att giva
samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt samtycke vare
ej erforderligt, om den make, som vill företaga
åtgärden, är förmyndare eller god man för andra maken.
Har make företagit åtgärd, som i första stycket sägs,
utan erforderligt samtycke, vare den ogill, om andra
maken eller dennes förmyndare eller gode man väcker
klander därå; han instämme dock sin talan inom tre
månader, sedan han fick kännedom om åtgärden, och
senast inom ett år, efter det lagfart eller inteckning
beviljades.
Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom
skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs om lagfart
gälla om inskrivning.
5 §.
Ej må make utan andra makens samtycke avhända
sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt,
och vilka ingå i det för makarnas gemensamma
begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens
nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens
personliga bruk. Är andra maken omyndig, ankomme
likväl på honom själv att giva samtycke, som nyss är
sagt, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är
han sinnessjuk eller sinnesslö, eller kan yttrande från
honom ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt
inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt.
Har make företagit rättshandling, som i första
stycket sägs, utan erforderligt samtycke, och var ej den,
med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, vare
rättshandlingen ogill, om andra maken väcker
klander därå; han instämme dock sin talan inom tre
månader, sedan han fick kännedom om rättshandlingen,
och senast inom ett år, från det godset utgavs.
6 §.
Vägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge
rätten på ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är, om
skäl till vägran finnes ej vara för handen.
7 §.
Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt
andra maken om livet, eller har han, när annan
sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 3
kap. 1—6 §§ strafflagen sägs, vare han förlustig sin
giftorätt i den egendom, som tillhört den döde.
8 §.
Enskild egendom vare:
1. egendom, som genom äktenskapsförord
förklarats skola vara enskild;
2. egendom, som make erhållit i gåva av annan än
andra maken med villkor att den skall vara enskild,
eller som make bekommit genom testamente med
sådant villkor, eller som tillfallit make i arv och om
vilken arvlåtaren genom testamente meddelat sådan
föreskrift;
3. vad som trätt i stället för egendom, som under 1
eller 2 sägs, såvida ej annorlunda föreskrivits genom
den rättshandling, på grund av vilken egendomen är
enskild.
Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom
i denna paragraf sägs, enskild, såvida det ej särskilt
föreskrivits genom rättshandlingen.
9 §.
Hava makar upprättat förteckning över egendom,
som tillhör vardera maken eller en av dem, och är
förteckningen med deras underskrift bekräftad på heder
och samvete samt försedd med intyg av vittnen om
underskriften och dagen därför, skall vid tvist,
vilkendera maken egendomen tillhör, förteckningen äga
vitsord, såframt det ej visas eller må på grund av
särskilda omständigheter antagas, att den är oriktig.
Sådant vitsoird tillkomme dock ej förteckningen, om
tvisten uppstår vid utmätning, som sker inom ett år
från förteckningens upprättande, eller i konkurs,
vilken följer på ansökning, som gjorts inom samma tid.
III. Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.
1 §.
Makar, som finna sig på grund av djup och varaktig
söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden, äge, när
de äro ense därom, vinna rättens dom å
sammanlevnadens hävande (hemskillnad).
2 §.
Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av
sin plikt att försörja andra maken eller barnen, eller
åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot
dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken
vinna hemskillnad, såvida ej med hänsyn till hans eget
förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock
skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.
Har på grund av stridighet i lynne och tankesätt eller
av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring
mellan makarna, och vill endera erhålla hemskillnad,
vare han därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till
hans förhållande eller andra särskilda omständigheter
ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter
sammanlevnaden.
3 §.
Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda
ett år, och är sammanlevnaden ej heller därefter
upptagen, varde på talan av endera dömt till
äktenskapsskillnad.
4 §.
Om makar utan dom å hemskillnad på grund av
söndring leva åtskilda sedan minst tre år, äge en var
av dem vinna äktenskapsskillnad; dock må ej till
äktenskapsskillnad dömas, om endast ena maken vill
skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra
särskilda omständigheter äktenskapet finnes skäligen
icke böra på hans talan upplösas.
5 §.
Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak
undandragit sig sammanlevnaden två år och ej
sedermera upptagit den, äge andra maken vinna skillnad i
äktenskapet.
6 §.
Är ena maken borta, och vet man ej, att han inom
de tre sista åren varit vid liv, äge andra maken vinna
äktenskapsskillnad.
7 §.
Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är
stadgat, ingått nytt gifte, äge andra maken vinna
äktenskapsskillnad, såframt han anställer talan därom
inom sex månader, från det han fick kunskap om den
nya vigseln.
8 §.
Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar
han annan straffbar otukt, have andra maken rätt till
äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i
gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin
talan inom sex månader efter erhållen kunskap om
gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks,
eller vare förlustig sin rätt.
9 §
Har make, som lidet av könssjukdom i smittosamt
skede, med vetskap eller misstanke därom genom
könsumgänge utsatt andra maken för fara att bliva
smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, såvida
han ej med vetskap om faran låtit utsätta sig därför.
Dock må ej dömas till skillnad, med mindre talan
därom anställes inom sex månader, från det maken
fick veta, att han blivit utsatt för smittofara, ej heller
om maken ej blivit smittad och sjukdomen, när talan
anställes, ej längre är i smittosamt skede.
10 §
Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar
han grov misshandel mot andra maken, äge denne rätt
till skillnad i äktenskapet; han instämme dock vid
talans förlust maken inom sex månader efter erhållen
kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan
den begicks.
11 §.
Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år
eller svårare straff, äge andra maken vinna skillnad i
äktenskapet.
Dömes ena maken till straffarbete på viss tid
understigande tre år, dock minst sex månader, eller till
fängelse eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar
andra makøn äktenskapsskillnad, pröve rätten,
huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig
till last och övriga omständigheter skillnad må ske.
Samma lag vare, om ena maken varder av utländsk
domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra
maken på den grund vill skiljas.
För straffdom må dock skillnad ej äga rum, om
andra maken varit delaktig i brottet eller samtyckt
därtill.
Vill make vinna skillnad, enligt vad nu är sagt,
instämme han andra maken inom sex månader efter
erhållen kunskap om domen och senast inom tre år,
sedan den föll, eller have förlorat sin talan.
12 §.
Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, må på talan av andra maken dömas till
äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga skäl därtill
föranleda.
13 §•
Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under
äktenskapet fortfarit tre år, och finnes ej skälig
förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till
hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.
14 §.
All egendom, som make förvärvar, efter det
hemskillnad vunnits, vare hans enskilda.
15 §•
När till hemskillnad blivit dömt, skall bodelning äga
rum, och skall vad därvid tillfaller make vara hans
enskilda egendom.
16 §.
Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt
ej av stadgandet i 17 § annat föranledes, fortfarande
råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom,
då hemskillnaden beviljades; och vare maken pliktig
att vid bodelningen avgiva redovisning för sin
förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.
17 §•
Om endera maken det äskar och det finnes
erforderligt till betryggande av hans rätt, skall giftorättsgods,
varöver andra maken enligt 16 § äger råda, till värde
motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid
bodelningen tillkomma den förre, sättas under särskild
vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må
sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande
äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten
godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen
tillkomma sökanden.
Vid meddelande av förordnande, som i första stycket
sägs, må jämväl givas närmare bestämmelser om
användande av godset eller dess avkastning för familjens
underhåll eller eljest till nödiga utgifter.
18 §.
Giftorättsgods, varöver make enligt 16 § äger råda,
må utan hinder av dom å hemskillnad utmätas för hans
gäld. Är sådant gods enligt 17 § satt under särskild
vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans
gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden
eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt
häftar därför.
19 §.
Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom
till konkurs, eller har bodelning i anledning av makes
konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver
maken enligt 16 § äger råda, konkursboets
förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som
skall tillfalla maken; och vare emellertid konkursboet
oförhindrat försälja egendomen, om det finnes
erforderligt.
Förordnande, varom i 17 § sägs, vare, då konkurs
inträffar, förfallet.
20 §.
Har ej under hemskillnadsmålet uppteckning skett
av vardera makens tillgångar och skulder, skall, sedan
hemskillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas.
Bouppteckning skall av makarna med edsförpliktelse
underskrivas och en avskrift därav till rätten eller
domaren ingivas.
Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre
månader, från det hemskillnadsdomen gavs, förordne
rätten eller domaren magistratsperson, landsfiskal,
rättens betjänt eller annan lämplig person att verkställa
uppteckningen; och åligge det make att under
edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder.
Förrättningsmannen har att till rätten eller domaren
översända en avskrift av bouppteckningen.
Är mål om hemskillnad anhängiggjort, och har, då
talan är väckt allenast av ena maken, skälig anledning
därtill visats, äge rätten eller domaren, om ena maken
det äskar, meddela förordnande om boupptecknings
förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt;
och åligge det förrättningsmannen att till rätten eller
domaren insända en avskrift av bouppteckningen.
Riktigheten av upprättad bouppteckning vare
make pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av
andra makan eller av borgenär, vilkens fordran
tillkommit före bodelningen.
21 §.
Bestämmelserna i 15—20 §§ äge ej tillämpning, om
till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera
maken har giftorättsgods.
22 §.
Vinner make hemskillnad enligt 2 § första stycket,
och är den honom vid bodelningen tillkommande
egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande förordna, att
han vid bodelningen må av makarnas giftorättsgods
uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra
lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring,
även om därigenom den andres lott skulle lida
inskränkning. Vad nu är stadgat skall ej lända till minskning
i den rätt, som enligt 13 kap. 4 § tillkommer vardera
maken.
23 §.
Vad i 15—20 §§ är stadgat för det fall, att makar
vunnit hemskillnad, eller att mål om hemskillnad är
anhängiggjort, skall äga motsvarande tillämpning, när
till äktenskapsskillnad är dömt eller mål därom är
anhängiggjort, såframt ej till följd av äktenskapsförord,
boskillnad eller hemskillnad ingendera maken har
giftorättsgods.
Vinner make äktenskapsskillnad på grund av
förhållande, som innefattar grov kränkning från andre
makens sida, eller på grund av dennes missbruk av
rusgivande medel, skall vad i 22 § är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
24 §.
Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens
förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre, eller
efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena
maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre,
njute denne skadestånd, efter vad med avseende å
makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga
omständigheter prövas skäligt.
Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å
särskilda tider.
Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast
om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till
skillnaden träffat, vid talans förlust framställas i
skillnadsmålet.
25 §.
Hava makar vunnit hemskillnad, åligge ändock make
att enligt de i 5 kap. 2 § stadgade grunder bidraga till
den andres tillbörliga underhåll; dock må, om ena
maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden,
den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med
mindre synnerliga skäl därtill äro.
26 §
Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den
ene efter skillnaden bliva i behov av bidrag till sitt
tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga andra maken
utgöra sådant bidrag, efter vad avseende å hans
förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt.
Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make, som
huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Bidraget
kan, såframt den underhållsskyldiges
förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt därtill
föranleda, bestämmas till visst belopp, som den
underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till
underhållsberättigade, Är bidraget bestämt att utgå på
särskilda tider, och träder den berättigade i nytt gifte,
skall bidrag ej vidare utgå.
Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall,
såvida fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som
makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans
förlust framställas i skillnadsmålet,
27 §,
Om åliggande för rätten att vid hemskillnad och
äktenskapsskillnad förordna, vilken av makarna skall
erhålla vårdnaden om barnen, så ock om bidrag till
barnens underhåll i dessa fall stadgas i lagen om barn i
äktenskap.
28 §.
Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag
till makes underhåll, äger rätten på endera makens
yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt
ändrade förhållanden påkalla det; dock må
underhållsbidrag till frånskild make ej utdömas, såframt talan därom
blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp.
Vad i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning,
om någon förpliktas att till frånskild makes underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.
29 §.
Är avtal, som makar med avseende å förestående
hemskillnad eller äktenskapsskillnad träffat om
bodelning eller vad därmed äger samband, om skadestånd
eller om bidrag till makes underhåll, uppenbart obilligt
för ena maken, må det, om avtalet ej slutits under
hemskillnad på hans talan av rätten jämkas. Sådant
klander skall vid talans förlust väckas senast i
skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad sker jämlikt 3 §, men
eljest inom ett år, från det skillnad i äktenskapet
meddelades.
30 §.
Flyttar makar, som vunnit hemskillnad, åter
samman, förfalle verkan av hemskillnaden utom
beträffande frågor, om vilka 14—20 §§ är stadgat.
31 §.
Hustrun äge efter äktenskapsskillnad behålla det
namn hon genom äktenskapet erhållit eller återtaga
det namn hon hade såsom ogift.
Lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;
given Stockholms slott den 21 maj 1937.
Götes och Vendes Konung, göre
veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att
11 kap. 8 § giftermålsbalken, skall erhålla följande
ändrade lydelse:
8 §.
Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar
han eljest otukt med annan, have andra maken rätt till
äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i
gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin
talan inom sex månader efter erhållen kunskap om
gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks,
eller vare förlustig sin rätt.
Lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken;
given Stockholms slott den 18 juni 1937.
Götes och Vendes Konung, göre
veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att
11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
11 §.
Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller
svårare straff eller till internering i säkerhetsanstalt,
äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.
Dömes ena maken till straffarbete på viss tid
understigande tre år, dock minst sex månader, eller till
förvaring i säkerhetsanstalt eller till fängelse eller
tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken
äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till
vad den dömde låtit komma sig till last och övriga
omständigheten skillnad må ske. Samma lag vare, om
ena maken varder av utländsk domstol dömd till
frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund
vill skiljas.
IV. Om kontroll över fosterbarnsvård.
Inledande bestämmelser.
49 §•
1 mom. Barn under sexton år, som mot ersättning
fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad
förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet,
benämnes i denna lag fosterbarn och står under
barnavårdsnämndens tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta
kapitel. Detsamma gäller, även om ersättning ej utgår,
barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem.
2 mom. Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, äger barnavårdsnämnden eller, i brådskande
fall, dess ordförande besluta, att barn under sexton år,
vilket vistas hos annan än föräldrarna eller förmyndare,
som ovan sägs, men ej är jämlikt 1 mom, att hänföra
till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom sådant;
och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är
stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas
av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa
sammanträde hos nämnden, som prövar, huruvida
beslutet skall äga bestånd.
3 mom. I denna lag förstås med
fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits,
samt
barnafostrare: den, som i fosterhem mottagit
fosterbarn, och, då fråga är om anstalt, dennas föreståndare.
50 §.
Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å
a) elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt,
b) barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller
vanföra, samt
c) av kommunens barnavårdsnämnd
omhändertaget barn, som vistas inom kommunen.
Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.
51 §•
1 mom. Om mottagandet av fosterbarn åligger det
barnafostraren att göra anmälan hos
barnavårdsnämnden.
Anmälan skall göras i stad eller köping med egen
kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes
inom åtta dagar efter fosterbarnets mottagande samt
innefatta uppgift om
a) barnafostrares namn och adress ävensom, då
bainet mottagits i barnhem, dettas benämning samt
b) dens namn och adress, som överlämnat barnet.
Vid anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger,
skall företes utdrag av födelse- och dopbok eller
åldersbetyg rörande barnet samt lämnas redogörelse för de
villkor, under vilka barnet mottagits, och de
förhållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömande av
fosterhemmets eller barnhemmets lämplighet.
Anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och
må ske, utom hos nämnden, även hos de i 17 § första
stycket omförmälda personer.
2 mom. Då fosterhem eller barnhem flyttas till
annan lägenhet inom kommunen, åligger det
barnafostraren att därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden
inom den tid, som i 1 mom. sägs.
3 mom. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan
kommun, är barnafostraren skyldig att hos dess nämnd
göra anmälan i enlighet med vad i 1 mom. sägs.
Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen
göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden i
av-flyttningskommunen med uppgift om den kommun, till
vilken flyttning kommer att äga rum.
4 mom. Har fosterbarn avlidit eller har
barnafostraren lämnat detsamma från sig, skall han hos
barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad eller köping
med egen kommunalförvaltning inom två dagar och
annorstädes inom fyra dagar, efter det barnet avlidit
eller bortlämnats. Vid anmälan att fosterbarn
överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes namn
och adress.
Tillsyn.
52 §.
Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att
fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och
uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda
vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig
uppmärksamhet skall ägnas åt vården av späda fosterbarn.
Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i
behov därav, erforderliga föreskrifter rörande barns
vård och uppfostran.
53 §.
Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om
fosterbarns mottagande i fosterhem eller barnhem, har
nämnden att, såframt den icke redan äger noggrann
kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa
undersökning angående dess beskaffenhet.
Även eljest har nämnden att, i den mån så prövas
påkallat, låta verkställa undersökning av
förhållandena i fosterhem och barnhem.
Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.
54 §•
Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med
hänsyn till barnafostrarens personliga egenskaper eller
förhållanden i övrigt icke hos honom erhåller
tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom
lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Då
omständigheterna i det särskilda fallet giva anledning
därrill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren skall
anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran
inrättad anstalt eller ock att barnet skall hållas till av
nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
55 §.
Prövar mämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara
gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits, utan att
rättelse vunnits, skall nämnden förelägga
barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna
barnet från sig till den, som är skyldig att taga vård
om detsamma. Befinnes ej detta lämpligt, eller kan
barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet,
till dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av
barnafostraren avlämnas, har barnavårdsnämnden att
omhändertaga barnet och därmed förfara såsom med barn,
som omhändertagits för samhällsvård.
Då fosterbarn, vilket mottagits i fosterhem, icke
uppnått ett års ålder och barnafostraren redan för vård
omhänderhar två sådana fosterbarn, bör nämnden
jämväl förfara på sätt i nästföregående stycke är
stadgat; dock äger nämnden härvid göra undantag, då
särskild anledning därtill förekommer.
I avseende å behandlingen av ärende angående barns
omhändertagande jämlikt denna § skall vad i 31 § är
stadgat om omhändertagande för samhällsvård äga
motsvarande tillämpning.
Då åtgärd vidtagits enligt denna §, åligger det
nämnden att härom ofördröjligen underrätta den, som är
skyldig att taga vård om barnet.
56 §.
1 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd,
som i 55 § sägs, äger nämnden tillika, om skäl därtill
föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare
mottaga fosterbarn.
Sådant förbud må ock, utan att åtgärd enligt 55 §
vidtagits, meddelas person, som kan antagas hava för
avsikt att mottaga fosterbarn, om med hänsyn till hans
personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt fara
föreligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla
tillfredsställande vård och uppfostran
Befinnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas
komma att begagnas såsom fosterhem, vara
hälsovådlig, må förbud kunna av barnavårdsnämnden utfärdas
mot fosterbarns mottagande i denna lägenhet,
2 mom. Förbud för viss person att mottaga
fosterbarn fortfar att gälla även om den, som förbudet gäller
flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd,
som meddelat förbudet, skall, då den erhåller
kännedom om avflyttning, ofördröjligen lämna
barnavårdsnämnden i den kommun, dit inflyttningen uppgivits
skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om
förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan
underrättelse, skall ock, där den person, förbudet gäller,
ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet
underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.
3 mom. Förbud, som i denna § avses, må av
barnavårdsnämnden återkallas, när förhållandena giva
anledning därtill. Har den, som förbjudits mottaga
fosterbarn, flyttat till annan kommun, ankommer på
barnavårdsnämnden i denna kommun att besluta om
återkallelse av förbudet.
57 §•
Underlåter den, som är anmälningsskyldig enligt
51 §, att göra föreskriven anmälan, må
barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna därtill
föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § ävensom meddela
förbud för honom att mottaga fosterbarn.
58 §•
Finner barnavårdsnämnden, att barn, som
överlämnats till fosterhem inom kommunen av
barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhållit tillfredsställande
vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar
menlig inverkan på andra barn, skall underrättelse
härom ofördröjligen meddelas den nämnd, som
överlämnat barnet till fosterhemmet.
Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan,
må barnavårdsnämnden antingen själv vidtaga åtgärd,
som för varje fall är i denna lag stadgad, eller ock om
förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen för åtgärd,
som ankommer på denna myndighet.
Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.
59 §•
1 mom. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem
icke är med hänsyn till belägenhet, utrymme och
utrustning så beskaffat, att där intagna fosterbarn kunna
erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, eller att
hemmet icke står under sådan ledning eller har sådan
personal, att trygghet vinnes för dess ändamålsenliga
skötsel, eller har barnafostraren åsidosatt honom
jämlikt 51 § åliggande anmälningsskyldighet, bör nämnden
genom lämpliga föreställningar hos hemmets
innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes, söka
åstadkomma rättelse.
Åtgärd, som nu är sagd, bör jämväl av nämnden
vidtagas, då i barnhem vårdas flera än två fosterbarn
under ett års ålder; dock äger nämnden, då fullt
betryggande anordningar vidtagits, tillåta att flera än
två sådana barn vårdas i hemmet.
2 mom. Leder åtgärd, som avses i 1 mom., ej till
åsyftad verkan eller drives barnhem i fall, som avses
i 41 § 2 eller 3 mom., utan tillstånd eller finner
nämnden, att meddelat tillstånd bör återkallas, har nämnden
att anmäla saken hos länsstyrelsen. Råda i
barnhemmet sådana missförhållanden att där intagna
fosterbarn icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva
i hemmet, till dess länsstyrelsen hinner besluta i
ärendet, har barnavårdsnämnden att omedelbart
omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn,
som omhändertagits för samhällsvård.
I avseende å behandlingen av ärende angående barns
omhändertagande jämlikt detta moment skall i vad
31 § är stadgat om omhändertagande för samhällsvård
äga motsvarande tillämpning. (1931).
3 mom. Bestämmelserna i 58 § äga motsvarande
tillämpning beträffande barnhem.
4 mom. Vad i denna § är stadgat om barnhem
gäller även annan anstalt, där fosterbarn är intaget.
Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.
60 §.
1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd
prövas hava vidtagit fullt betryggande anordningar för
tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats till
fosterhem eiler barnhem utom vederbörande kommun,
medgiva befrielse tills vidare under högst tio år, i den
mån så prövas lämpligt, från tillämpningen av
bestämmelserna i detta kapitel, såvitt angår dylika barn. I
sammanhang härmed må jämväl meddelas befrielse
från anmälningsskyldighet enligt 34 § 3 mom. och 35 §
1 mom.
2 mom. Dylikt medgivande må ock, där enahanda
anordningar prövas vara träffade, av Konungen
meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som är försedd
med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å
barn, som tillhöra anstalten.
3 mom. I fråga om annan barnavårdsanstalt än i
2 mom. sägs må länsstyrelsen, efter vederbörande
tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande, tills vidare
medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från
tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel.
Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för
detsamma uppställas de villkor, som prövas erforderliga.
4 mom. Befrielse, som i 3 mom. avses, må även,
då synnerliga skäl därtill föreligga, medgivas
beträffande fosterhem; dock att befrielse ej må medgivas från
anmälningsskyldighet, varom stadgas i 51 §. Beslut
om befrielse meddelas av barnavårdsnämnden.
Tjänsteläkares hörande erfordras ej.
V. Lag om barn utom äktenskap.
Om barnets namn.
1 §.
Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn.
Är modern gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller
barnet det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift.
Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make må
giva barnet sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn
erfordras samtycke av den, som har vårdnaden om
barnet, där detta är under tjugoett år, och av barnet självt,
om det fyllt aderton år.
Är barnet trolovningsbarn, äge den, som har
vårdnaden om barnet, eller barnet självt, om det fyllt tjugoett
år bestämma, att det skall bära faderns namn. Har
barnet fyllt aderton år, må ej den, som har vårdnaden,
utan dess samtycke träffa bestämmelse, som nu är sagd.
Med trolovningsbarn förstås barn, som är avlat i
trolovning, eller vars föräldrar efter dess avlelse ingått
trolovning med varandra; och skall, ändå att vid
trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade,
att äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera
var gift med annan, barnet anses såsom
trolovningsbarn, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.
Om vårdnad.
2 §.
Modern have vårdnaden om barnet, tills det fyllt
tjugoett år eller ingått äktenskap.
Äro föräldrarna ense, att fadern skall träda i moderns
ställe, varde han, på anmälan, av rätten förordnad att
övertaga vårdnaden om barnet, om han därtill är lämplig.
Finnes modern ej vara lämplig förese barnet, eller dör
hon, skall rätten överflytta vårdnaden å fadern eller
särskilt förordnad förmyndare. Uppkommer fråga härom,
och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten att, för
tiden intill dess slutligt utslag meddelas, förordna om
vårdnaden, efter vad som finnes skäligt. Har å landet
frågan ej förevarit vid rätten, äge domaren meddela
förordnande, efter vad nu är sagt. Beträffande
förordnande, som sålunda meddelas av rätten eller domaren,
samt slutligt utslag, varigenom överflyttning av
vårdnaden skett, skall i övrigt vad nedan i 28 § andra stycket,
29 § andra och tredje styckena, 30 § samt 31 § andra
stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Har modern vårdnaden om barnet, äge hon, ändå att
hon på grund av sin ålder är omyndig, för barnet föra
talan, som i 21 eller 34 § sägs, så ock efter vad i 9 eller
11 § föreskrivits sluta avtal om underhåll.
Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet,
må ej betagas tillfälle till umgänge med det, med mindre
särskilda omständigheter därtill föranleda. Nöjes
fadern eller modern ej åt vad härutinnan bestämmes av
den, som har vårdnaden, skilje rätten dem emellan.
Om underhållsskyldighet.
3 §.
Barnet njute av föräldrarna uppehälle och
uppfostran, efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor
må anses skäligt.
Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej
förr än barnet fyllt sexton år; ej heller senare än det
fyllt aderton år, där ej barnets anlag och
omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla
fortsatt utbildning.
4 §.
I kostnaden för barnets underhåll tage en var
föräldrarna del efter sin förmåga.
Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet,
skall betala underhållsbidrag.
5 §.
Fadern vare skyldig att, efter ty med hänsyn till hans
och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till
hennes underhlåll under sex veckor före och sex veckor efter
nedkomsten. Vid beräknande av detta
underhållsbidrag skall hänsya tagas jämväl till de särskilda
kostnader, som orsakas av förlossningen. Medför havandeskap
eller amning eller annan vård om barnet avsevärt hinder
i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager hon sig
sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må
fadern kunna förpliktas att bidraga till hennes underhåll
under längre tid än nu sagts; dock högst under fyra
månader före och nio månader efter nedkomsten.
6 §
Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 3 §
upphört, i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd
att själv försörja sig, vare föräldrarna i mån av förmåga
skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.
Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot
fader eller moder, som av sjukdom eller annan dylik
orsak är ur stånd att själv försörja sig.
7 §.
Underhållsbidrag må bestämmas till olika belopp för
särskilda delar av underhållstiden.
8 §.
Betalning av underhållsbidrag skall, där ej på grund
av särskilda omständigheter annorlunda bestämmes,
erläggas i förskott för kalendermånad.
Förskottsbetalning utöver vad nu stadgas eller särskilt blivit
bestämd medför ej befrielse att gälda underhållsbidrag
för den tid, sådan betalning avser.
9 §.
Avtal om underhållsbidrag till fullgörande för
framtiden av underhållsskyldighet enligt 3 eller % § skall
slutas genom skriftlig, av två personer bevittnad
handling och godkännas av barnavårdsmannen eller, om
sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Innefattar
avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva visst
belopp en gång för alla, erfordras i varje fall
godkännande av barnavårdsnämnden. Avtal, som nu är sagt,
må slutas jemväl före barnets födelse.
Har avtal, som avses i första stycket, träffats i annan
ordning än där sägs, eller har avtal träffats angående
fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet,
varom i 6 § sägs, vare det ej hinder för den
underhållsberättigade att utfå det underhåll, som enligt lag
tillkommer honom.
10 §.
Belopp, som underhållsskyldig genom avtal, varom i
9 § första stycket sägs, åtagit sig att till barnets
underhåll utgiva en gång för alla, skall betalas till
barnavårdsnämnden; och skall därför genom nämndens försorg
hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt
försäkringsbolag åt barnet inköpas en livränta, lämpad efter de
för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej
enligt avtalet hinder möter för sådant inköp eller
nämnden eljest finner, att beloppet må på annat
lämpligt sätt användas för barnets underhåll.
11 §.
Dör fadern, och barnet ej, efter vad i 12 § sägs, har
arvsrätt efter honom, skall det belopp, som erfordras till
fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet
emot barnet och modern, före arvs- och
testamentslotter av behållningen i boet; dock att barnet icke
härigenom må erhålla större del därav än det skulle
hava bekommit, om det varit av äktenskaplig börd.
Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma
barnet gälle vad i 9 § är stadgat för det fall att fadern
åtager sig att till barnets underhåll utgiva visst belopp en
gång för alla; och vare i fråga om avtal angående vad
som skall tillkomma modern lag, som i 9 § sägs.
Med belopp, som tillfaller barnet, skall förfaras på
sätt i 10 § är föreskrivet.
Om arvsrätt.
12 §.
Barnet tage arv efter modern och mödernefränder och
ärves av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd.
Är barnet trolovningsbarn, tage barnet arv efter
fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av
äktenskaplig börd. I annat fall njute barnet och fadern
ej arvsrätt efter varandra.
Mellan barnet och dess fädernefränder äge ej arvsrätt
rum.
Om barnavårdsman.
13 §.
För varje barn utom äktenskap skall, efter vad nedan
sägs, förordnas en barnavårdsman, som har att bistå
modern med råd och upplysningar samt tillse, att
barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt
åligger det barnavårdsmannen sörja för, att åtgärder
ofördröjligen vidtagas för fastställande av barnets börd
samt tillförsäkrande av underhåll åt barnet, biträda
med indrivande och tillhandahållande av
underhållsbidrag, samt, när skäl därtill är, göra anmälan om
förordnande av förmyndare för barnet.
Barnavårdsmannen äge att själv eller genom ombud
föra talan för barnet rörande faderskap, underhåll och
förmyndareskap ävensom barnets förklarande för
trolovningsbarn samt vare berättigad att anlita
polismyndigheten för underhållsskyldigs efterforskande eller
hörande och för verkställande av delgivningar.
14 §.
Kvinna, som är havande med barn utom äktenskap,
bör senast tre månader före den väntade nedkomsten
anmäla sitt tillstånd för ledamot av
barnavårdsnämnden i den församling, där hon vistas, eller annan, som av
nämnden erhållit uppdrag att mottaga dylika
anmälningar; ock har den, till vilken anmälningen gjorts, att
genast underrätta nämnden därom. Är kvinnan
kyrkobokförd i annan församling, har nämnden att om
anmälningen genast underrätta barnavårdsnämnden
därstädes. Det åligger kvinnans föräldrar, husbondfolk och
andra i liknande ställning att erinra henne om
angelägenheten därav att anmälan, som nu sagts, bliver gjord.
Barnavårdsnämnden i den församling, där kvinnan
är kyrkobokförd, eller, om hon ej är i riket
kyrkobokförd, där hon vistas, har att, när anmälan, som i första
stycket sägs, inkommit eller nämnden erhållit
kännedom att barn utom äktenskap blivit fött, till
barnavårdsman för barnet förordna därtill lämplig man eller
kvinna.
15 §.
Uppdraget att vara barnavårdsman upphöre, när
barnet fyllt aderton år. Visar sig i annat fall, att behov
av barnavårdsman ej längre finnes, må
barnavårdsnämnden entlediga barnavårdsmannen utan att
förordna ny sådan.
16 §.
Barnavårdsnämnden har att utöva tillsyn å
barnavårdsmannens verksamhet samt må, när anledning
därtill förefinnes, entlediga honom och förordna ny
barnavårdsman.
Finner barnavårdsnämnden med hänsyn till moderns
eller barnets vistelseort tillsynen böra överflyttas å
annan barnavårdsnämnd, meddele beslut därom och
give det ofördröjligen tillkänna för såväl den andre
barnavårdsnämnden som barnavårdsmannen.
17 §.
I den ordning, som gäller i fråga om beviljande av
medel för barnavårdsnämnds verksamhet, må beslutas
anställande genom barnavårdsnämnden av erforderligt
antal personer att, efter nämndens för varje särskilt fall
meddelade uppdrag, tjänstgöra såsom barnavårdsmän
så ock anvisas medel för ersättning åt barnavårdsmän.
18 §.
Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet
och tillsynen därå meddelas av Konungen.
19 §•
Över barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i
denna lag, må klagan föras genom besvär hos
Konungens befallningshavande sist å trettionde dagen från det
klagande erhöll del av beslutet.
I Konungens befallningshavandes beslut må ändring
sökas hos konungen i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad.
Barnavårdsnämndens eller Konungens
befallningshavandes beslut lände, utan hinder av klagan, till
efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.
Om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.
20 §.
Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna i
församling där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat
vittnes närvaro inför kronofogde, länsman eller
notarius publius, eller genom avtal, som i 9 § första
stycket sägs, erkänt sig vara fader till barnet, och har
erkännandet på enahanda sätt vitsordats av modern,
vare det erkännande gällande, där ej visas att han
ej är barnets fader. Är modern död, eller är hon
sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet
för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas
av barnets förmyndare eller av barnet självt, om det är
myndigt.
Erkännes, på sätt nu är sagt, att föräldrarna vid
barnets avlelse voro trolovade med varandra eller att de
efter avlelsen ingått trolovning med varandra, vare ock
det erkännande gällande, där det ej visas vara oriktigt.
Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.
21 §.
Talan om faderskap och om skyldighet för fadern att
giva underhåll åt barnet eller modern så ock om
barnets förklarande för trolovningsbarn skall
anhängiggöras genom stämning å mannen till rätten i den ort,
där han bör svara i tvistemål, som röra hans person.
Vill käranden hellre stämma till rätten i den ort, där
lägersmålet skett, vare ock det tillåtet.
Talan må väckas redan före barnets födelse, men
må icke före födelsen slutligen prövas.
22 §.
Äger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har
upplysning ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig,
må stämningen delgivas på sätt i 11 kap. 9 § andra
stycket rättegångsbalken sägs, ändå att fall ej är för
handen, som där avses.
Har svaranden gjort anmälan i enlighet med
bestämmelserna i tredje och fjärde styckena av sagda
paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.
Rätten må, där part det begär, förordna att målet
skall handläggas inom stängda dörrar.
24 §.
Varder målet enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken
företaget till avgörande, ändå att svaranden uteblivit,
skall vad för sådant fall är stadgat om återvinning ej
äga tillämpning.
25 §.
Rätten skall tillse, att en var, som äger att för
barnet föra talan, erhåller tillfälle att yttra sig i målet,
samt sörja I för fullständig utredning, särskilt
beträffande den tid, då uppgivet samlag ägt rum, och de
omständigheter, som kunna vara av betydelse för
bedömande, huruvida barnet kan vara avlat vid det
samlag; och äger rätten för utrednings vinnande införskaffa
erforderlig bevisning. Ej vare rätten bunden av parts
erkännande. Ed må ej bjudas.
Har rättan förordnat, att part skall personligen
inställa sig, och kommer han ej, varde, där så finnes
lämpligt, till rätten hämtad.
Erfordraá upplysning angående omständighet, vars
bedömande förutsätter medicinsk sakkunskap, infordre
rätten yttrande av sakkunnig.
Varder någon enligt rättens förordnande inkallad
såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, skall
beträffande ersättning av allmänna medel för
inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga
delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.
Varder utrett, att svaranden haft samlag med
modern å tid, då barnet kan hava avlats, skall han anses
såsom fader, där ej uppenbart är, att barnet ej avlats
vid det samlag.
27 §.
Förekommer anledning därtill att svaranden haft
samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats,
äge rätten förelägga antingen modern att med ed
bekräfta eller svaranden att med ed förneka, att sådant
samlag ägt rum. Föreläggandet skall givas den, åt
vilken med hänsyn till samtliga omständigheter i målet
eden finnes kunna med största trygghet anförtros.
I beslut om edgång utsätter rätten viss tid, som eden
skall avse.
Vad i rättegångsbalken sägs om värjemålsed skall
i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om
ed, som förelägges modern.
28 §.
Kan utslag ej omedelbart givas, men är tvist
allenast om beloppet av underhållsbidrag, eller föreligga
sannolika skäl till antagande att svaranden är
bidragsskyldig, äge rätten på yrkande av käranden förordna,
att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till
dess rätten meddelar slutligt utslag.
Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.
29 §.
Är å landet stämning uttagen, men har målet ännu
ej förevarit vid rätten, äge på ansökan av käranden,
där denne förebringar sannolika skäl till antagande att
svaranden är bidragsskyldig, domaren förordna, att
svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess
rätten meddelar slutligt utslag.
Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas
svaranden att yttra sig över ansökningen.
Har förordnande meddelats, tage rätten vid första
rättegångstillfället i målet under omprövning,
huruvida förordnandet skall äga bestånd. Det kan jämväl
därefter när som helst av rätten återkallas.
30 §.
Förordnande, som i 28 eller 29 § sägs, gånge i
verkställighet lika som laga kraft ägande dom. Slutligt
utslag, varigenom rätten ådömt svaranden
bidragsskyldighet, gånge på enahanda sätt i verkställighet,
där ej rätten annorlunda förordnat.
31 §.
Klagan över rättens slutliga utslag föres genom besvär.
Är part missnöjd med rättens förordnande, varom
i 28 § förmäles, eller beslut, varigenom förordnande
enligt 29 § förklarats skola äga bestånd, skall särskild
klagan däröver föras. Har domaren meddelat
förordnande enligt 29 §, må klagan föras hos hovrätten; och
varde tiden för besvärs anförande räknad från det
klagande erhöll del av beslutet, över hovrättens
beslut i fråga, som i detta stycke avses, må klagan ej
föras.
32 §.
Har svaranden, efter det han på grund av
förordnande, som i 28 eller 29 § sägs, eller slutligt utslag,
som ej vunnit laga kraft, betalat underhållsbidrag,
genom laga kraft ägande dom icke funnits vara
underhållsskyldig, må han dock ej av den, som mottagit
underhållsbidraget, söka åter vad han utgivit men äge
av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp
jämte ränta efter sex för hundra om året från
betalningsdagen.
Ansökan härom skall, för att komma under prövning,
inom ett år från det domen vunnit laga kraft ingivas
till Konungens befallningshavande i det län, där målet
avgjordes av underrätt.
Vad av allmänna medel utgivits skall stanna å
statsverket, där ej Konungens befallningsbavande på grund
av särskilda omständigheter finner skäligt förordna,
att staten skall söka sitt åter av den, som mottagit
underhållsbidraget. Talan om återbekommande av
vad sålunda utgivits må ej anhängiggöras senare än
ett år från det utbetalningen ägde rum.
I Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som
avses i denna paragraf, må ändring sökas hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den ordning, som
för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
33 §.
Har, efter det underhållsbidrag blivit genom avtal
eller dom fastställt, väsentlig ändring inträtt i de
förhållanden, som därvid voro avgörande, må talan om
skälig jämkning i vad sålunda fastställts efter stämning
föras vid domstol. Är underhållsbidrag till barn
enligt 3 § fastställt att utgå till dess barnet nått viss
ålder, vare det ej hinder att göra gällande rätt för
barnet att utfå underhållsbidrag för tid, som därefter
infaller, ändå att fall ej är för handen, som nyss är sagt.
Talan, som avses i första stycket, må ej föras i fråga
om avtal, varigenom underhållsskyldig åtagit sig att
till barnets underhåll enligt 3 § utgiva visst belopp en
gång för alla.
34 §.
Är den, som uppgives vara fader till barnet, död, må
efter stämning å hans arvingar vid den domstol, som
har att upptaga tvist om arv efter honom, föras talan
om barnets och moderns rätt; och skall i fråga om
sådan talan vad ovan stadgats om talan mot mannen i
tillämpliga! delar lända till efterrättelse.
35 §.
Talan om barnets förklarande för trolovningsbarn
skall vid äventyr av sådan talans förlust anhängiggöras
inom två år från barnets födelse. Har hinder mött för
talans anställande inom tid, som nu sagts, må dock,
där den uppgivne fadern ej är död, talan anhängiggöras
inom ett år efter det hindret upphörde.
övergångsbestämmelser.
36 §.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.
Genom denna lag upphävas:
8 kap. 7 och 8 §§ ärvdabalken;
lagen den 17 mars 1905 om oàkta barns arvsrätt
efter moder och mödernefränder:
kungl. brevet den 17 oktober 1778 angående några
författningar till förekommande av barnamord;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild
författning stridande mot denna lags bestämmelser.
37 §.
Denna lag skall, med nedan nämnda undantag, i
tilllämpliga delar lända till efterrättelse jämväl beträffande
1) barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd
trätt i kraft och som på grund av dessförinnan
gällande lag är att anse såsom oäkta; och
2) barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd
trätt i kraft och som på grund av dessförinnan
gällande lag är att anse såsom äkta, ehuru föräldrarna ej
blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap,
så ock barn, som födes efter det lagen om äktenskaplig
börd trätt i kraft och som på grund av
övergångsbestämmelsen till samma lag äger äktenskaplig börd,
ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom
äktenskap.
Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före
denna lags trädande i kraft skall bedömas efter äldre lag.
För barn, som fötts innan lagen trätt i kraft, skall
barnavårdsman icke förordnas, med mindre
framställning därom göres av barnets moder eller
barnavårdsnämnden av särskild anledning finner skäligt meddela
sådant förordnande.
I fråga om barn, som i 1) avses gälle angående
bevakning av dess rätt till arv efter moder och
mödernefränder vad i sådant hänseende finnes stadgat i lagen
den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter moder
och mödernefränder.
Den nya lagens bestämmelser om barnets namn och
om arvsrätt skola ej äga tillämpning angående barn,
som i 2) avses.
VI.
Lag
ang. blodundersökning i mål om barn utom äktenskapet.
Yrkar i mål om faderskap till barn utom äktenskap
den som uppgives vara fader till barnet, att
undersökning skall ske för utrönande huruvida det med hänsyn
till hans samt moderns och barnets
blodgruppsegenskaper får anses uteslutet att barnet avlats av honom, äge
rätten, där ej modern frivilligt medverkar till
åstadkommande av undersökningen, vid vite förelägga henne
att med intyg av läkare visa, att å henne samt å
barnet, så framt det står under moderns vårdnad, tagits
för ändamålet erforderliga blodprov. Har annan
vårdnaden om barnet, skall föreläggandet givas denne, såvitt
angår blodprov från barnet.
Ej må föreläggande enligt 1 § meddelas, såframt
anledning saknas därtill, att den uppgivne fadern haft
samlag med barnets moder å tid då det kan hava
avlats, eller av utredningen framgår att han ej kan vara
fader till barnet.
3 §.
Vid föreläggande skall, på därom framställt yrkande,
fästas villkor att den uppgivne fadern i god tid till
den, vilken föreläggandet gäller, eller ock till
barnavårdsmannen erlägger ett belopp motsvarande den
gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd
läkare äger för den avsedda åtgärden betinga sig. Skall
gottgörelsen gäldas av allmänna medel, äge vad nu
sagt ej tillämpning.
4 §.
Läkare, som i anledning av föreläggande anlitas för
tagande av blodprov, har att därvid samt i fråga om
de tagna provens insändande till sakkunnig för
undersökning ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar.
VII.
Om moderskapspenning;
given Stockholms slott den 11 juni 1937.
Kungl. Maj:t har, med riksdagen,
förordna som följer:
Moderskapspenning enligt denna förordning skall av
statsmedel utgå med ett belopp av sjuttiofem kronor
till kvinna, som till lindrande av de med barnsbörd
förenade kostnader är i behov därav.
2 §.
Moderskaþspenning lämnas endast till kvinna, som
författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket och
som är svensk medborgare; dock äger Konungen,
under förutsättning av ömsesidighet, ingå
överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola
i avseende å tillämpning av denna förordning likställas
med svenskt medborgare.
Rätt till moderskapspenning tillkommer icke kvinna,
vilken är intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig
anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän
uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för
sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt
sjuka, och ej heller kvinna, som av fattigvården
mottagits till stadigvarande försörjning.
Ej heller äger kvinna rätt till moderskapspenning vid
barnsbörd, som berättigar henne till moderskapshjälp
från erkänd sjukkassa.
3 §.
Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, anses föreligga,
om för kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever
med sin man, för makarna tillsammans vid senaste
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till
minst tre tusen kronor,
Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre
än nu sagts men äro med hänsyn till ändrade
förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt ömmande,
må ock behov av moderskapspenning anses vara för
handen.
4 §.
Rätten till moderskapspenning prövas och
moderskapspenning utbetalas av centralsjukkassan för den
ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan
äger överenskomma med lokalsjukkassa, att denna skall
för centralsjukkassans räkning handhava uppgift, som
nu sagts, såvitt angår kvinnor bosatta inom
lokalsjukkassans verksamhetsområde.
Ersättning för utgivna moderskapspenningar äger
centralsjukkassan att månadsvis utbekomma av
tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.
5 §.
Kvinna, som vill komma i åtnjutande av
moderskapspenning, bör själv eller genom annan göra
ansökan därom i god tid före barnsbörden. Göres ansökan
senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, må den
icke upptagas till prövning.
6 §.
Då ansökan om moderskapspenning inkommit till
behörig sjukkassa, skall denna lämna kvinnan anvisning
för erhållande av råd och upplysningar rörande vad
hon har att iakttaga med avseende å dels egen vård
under havandeskapet, i samband med förlossningen och
under tiden därefter, dels ock barnets skötsel. Där
kvinnan önskar erhålla vård å förlossningsanstalt och
sådan vård anses böra komma i fråga, skall kassan
söka förhjälpa henne till erhållande därav.
Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa
utredning rörande omständigheter av betydelse för
bedömande av kvinnans rätt till moderskapspenning.
Har kvinnan genom intyg av läkare eller barnmorska
gjort sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet
än i sjunde månaden, må, därest i övrigt kvinnan
befinnes äga rätt till moderskapspenning, såsom
förskott å denna ett belopp av fyrtio kronor omedelbart
utbetalas. Eljest må moderskapspenning ej utbetalas,
förrän till sjukkassan inkommit intyg, utfärdat av
läkare, barnmorska eller annan känd och trovärdig
person, att kvinnan fött barn.
Intyg, som i föregående stycke sägs, skall tillika
innehålla uppgift om kvinnans fullständiga namn och
boningsort samt, i förekommande fall, om dagen för
nedkomsten.
7 §.
Där kvinna erhåller vård å förlossningsanstalt, skall
sjukkassa av henne tillkommande moderskapspenning
innehålla belopp, som motsvarar enligt fastställd taxa
utgående ersättning för vården. Innehållet belopp skall
på begäran tillhandahållas anstalten. Styrker kvinnan,
att ersättningen guldits, må hon utbekomma beloppet.
8 §.
Rätt till moderskapspenning kan ej överlåtas och må
förty icke tagas i mät för gäld.
9 §.
Närmare föreskrifter angående ordningen för
ansökan samt för utbetalning av moderskapspenning så ock
beträffande tillämpningen i övrigt av denna förordning
meddelas av Konungen eller efter Konungens
bemyndigande av tillsyningsmyndigheten för erkända
sjukkassor, som därvid i den omfattning Konungen
bestämmer skall samråda med medicinalstyrelsen.
10 §.
I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande
moderskapspenning eller eljest rörande tillämpningen
av någon i denna förordning given bestämmelse må
frågan hänskjutas till tillsyningsmyndigheten för
erkända sjukkassor.
Tillsyningsmyndigheten äger, ändå att sådant
hänskjutande icke skett, till prövning upptaga ärende,
som i denna paragraf avses.
Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938,
från och med vilken dag förordningen den 26 juni 1931
(nr 281) om moderskapsunderstöd skall upphöra att
gälla; dock att, där barnsbörden inträffat före den 1
januari 1938, sistnämnda förordning fortfarande skall
äga tillämpning.
Ansökan om moderskapsunderstöd, som gjorts före
denna förordnings ikraftträdande, skall, där barnsbörden
inträffat efter ikraftträdandet, anses innefatta
ansökan om moderskapspenning.
VIII.
Om mödrahjälp;
given Stockholms slott den 11 juni 1937.
Kungl. Maj:t har, med riksdagen
förordna som följer:
1 §.
Kvinna, som i anledning av havandeskap eller
barnsbörd är i uppenbart behov av understöd, må, där ej
nedan annorlunda stadgas, tillerkännas mödrahjälp av
statsmedel.
Mödrahjälp lämnas i den form, som för varje särskilt
fall finnes lämpligast, i en eller flera poster, dock högst
till ett sammanlagt värde av trehundra kronor.
Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp helt eller
delvis lämnas såsom räntefritt lån.
Mödrahjälp må ej avse tid, som infaller senare än
sex månader efter nedkomsten.
2 §.
Mödrahjälp lämnas endast till kvinna, som
författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket och som
är svensk medborgare; dock äger Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat, att dess medborgare skola i
avseende å tillämpning av denna förordning likställas
med svenska medborgare.
Mödrahjalp må icke lämnas till kvinna, vilken är
intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt,
å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän
uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för
sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt
sjuka, och ej heller till kvinna, som av fattigvården
mottagits till stadigvarande försörjning.
3 §.
För behandling av frågor rörande mödrahjalp skall i
varje lands†ingsområde och i varje stad, som icke
deltager i landsting, finnas en nämnd {mödrahjälpsnämnd),
bestående av en ordförande och två ledamöter.
Ordföranden jämte suppleant för honom samt en
ledamot jämte en suppleant för honom utses för två år i
sänder av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej
deltager i landsting, av stadsfullmäktige.
Ordföranden och ledamöterna åtnjuta ersättning
enligt grunder, som bestämmes av Kungl. Maj:t.
4 §.
Ansökan om mödrahjälp skall ingivas till
barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Är
kvinnan ogift, må ansökan göras av barnavårdsmannen.
Ingives ansökan senare än å sextionde dagen efter
barnsbörden, må den icke upptagas till prövning.
Vid ansökan skall fogas av läkare eller barnmorska
utfärdat intyg utvisande, antingen att kvinnan är
havande eller att hon fött barn. Intyg av sist angivet
innehåll må även vara utfärdat av annan känd och
trovärdig person samt skall innehålla uppgift om dagen
för nedkomsten.
5 §.
Det åliggier barnavårdsnämnden att snarast möjligt
till mödrahjälpsnämnden i orten avgiva yttrande över
ansökningen samt därvid översända handlingarna i
ärendet och, om skiljaktiga meningar förekommit,
utdrag av protokollet. Tillstyrkan av mödrahjälp skall
tillika innefatta förslag till lämpliga hjälpåtgärder.
6 §.
Sedan handlingarna inkommit till
mödrahjälpsnämnden, beslutar nämnden i ärendet. I beslut, varigenom
mödrahjälp beviljas, skall angivas vilka huvudsakliga
behov hjälpen avser att täcka.
Mödrahjälpsnämndens beslut skall, skriftligen
avfattat, ofördröjligen i två exemplar översändas till
barnavårdsnämndens ordförande, som har att snarast
möjligt därefter tillställa sökanden det ena exemplaret.
7 §.
Det åligger barnavårdsnämnden att verkställa beslut,
varigenom mödrahjälp beviljas, ävensom att vaka
över, att hjälpen kommer till användning i enlighet
med givna föreskrifter.
8 §.
Har mödrahjälp lämnats såsom lån, må, där så
finnes skäligt, den mödrahjälpsnämnd, som beviljat
hjälpen, medgiva uppskov med återbetalningen intill tio
år. På framställning av nämnden må Kungl. Maj:t,
då skäl därtill äro, medgiva befrielse från
återbetalningsskyldihet med avseende å hela återstående
lånebeloppet eller del därav.
9 §.
Rätt till1 mödrahjälp kan ej överlåtas och må förty
icke tagas i mät för gäld.
10 §.
Klagan över mödrahjälpsnämnds beslut i ärende
enligt denna förordning föres hos socialstyrelsen före
klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden
erhöll del av beslutet.
11 §.
Instruktion för mödrahjälpsnämnderna samt de
övriga föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Kungl. Maj:t.
*
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938;
dock att ordförandena och ledamöterna i
mödrahjälpsnämnderna jämte suppleanter för dem skola utses i så
god tid dessförinnan, att nämnderna kunna träda i
verksamhet från och med nämnda dag.
REGISTER
SAKREGISTER
Abnorma förlossningar .................. 217
Abnorm könsdrift ....................... 110
Allt liv från ett ägg .................. 22
Alstringsdriftens avtagande ............ 108
Användande av osäkra, otillräckliga och
förstörande metoder mot befruktning .... 73
Artificiell uppfödning ................ 224
Barnantalets begränsning ...... 72, 129, 132,
157, 159, 165
Barndomens vård ........................ 253
Barnen och hemmet ...................... 134
Barnets skyddande för hemliga laster ... 256
Barnlösa äktenskap ........... 128, 130, 136
Befruktning ........................ 24, 106
Behovet av vila och förströelse .... 44, 122
Betydelsen av de två första levnadsåren 254
Bibelns lära om äktenskapet ............ 48
Brister och svagheter hos makarna ...... 85
Bruden ................................. 103
Brutala och godtyckliga äkta män ....... 108
Bröllopsnatten ............... 106, 114, 152
Bör könsdriften undertryckas? ....... 14, 15
De första omsorgerna om det nyfödda
barnet ................................. 218
Den blivande modern .................... 173
Den bästa äktenskapsåldern ............ 139
Den manliga sädesvätskan ............ 22, 24
Den religiösa och moraliska känslan .... 53
Den unga hustrun och moderskapet ....... 126
Det mänskliga ägget ........... 22, 141, 201
Det äktenskapliga livets grundlagar .... 11
Dåliga lekkamraters inflytande ......... 257
Efterbörden ............................ 221
En hustrus martyrskap .................. 152
Ett ömtåligt ämne ...................... 5
Falska föreställningar om sexuallivet .. 59
Faran av okunnighet och falsk
blygsamhet ........... 5, 6, 112, 148, 257
Faran av äktenskap vid för tidig
eller för hög ålder ................... 139
Faran av sexuell omåttlighet .. 64, 117, 137
Faran vid för täta havandeskap ..... 72, 150
Fortplantningsläran ................... 22
Fortplantningsdriftens väsen och
betydelse ..................... 13, 14, 58
Fosterfördrivning ............ 140, 148, 153
Fosterlivets inflytande ................ 242
Fosterrörelser ......................... 207
Fostrets tillväxt och skydd ............ 205
Fostrets utseende under olika tider
av havandeskapet ....................... 208
Frambringande av önskade egenskaper hos
barnet ........ 169, 170, 175, 180, 188, 241
Framkallning av missfall 139, 142, 143, 145
Födelsemärken och andra
kroppslyten ....................... 244, 248
Följderna av sexuella utsvävningar 78, 110,
117, 137
Förlossningen ..................... 132, 213
Förnedrande förhållanden i
äktenskapet ............................ 117
Förändringar i ägget efter inträdd
befruktning ............................ 205
Förändringar i livmodern ............... 202
Föräldrars svar på barnens frågor ...... 257
Föräldrars plikter vid barnens
närmande till manbarhetsperioden ....... 260
Förutsättningarna för ett lyckligt
äktenskap ................. 42, 50, 118, 128
Havandeskapet ..................... 173, 205
Havandeskap mot hustruns vilja 108, 131, 153
Hemligheten med hemmets lycka ..... 123, 133
Hinder för befruktning ................. 87
Hur hemmens lycka fördärvas............. 39
Hur ofta kan sexuellt umgänge ske utan
skada? ................................. 77
Hur läkaren kan underlätta förlossningen 132
Hur barnantalet kan regleras 160, 163, 165, 167
Hur barnets karaktär danas ................ 253
Hustruskap före moderskap ................. 173
Hycklad kärlek ............................ 45
Hymen, »mödomshinnan» ..................... 119
Intellektuella och moraliska
olikheter ...................... 20, 21, 28, 30
Kallsinniga kvinnor ................... 46, 89
Klubben och hemlivet ............. 41, 104, 106
Konsten att bevara kärleken .............. 40
Kroppsliga olikheter mellan könen ..... 18, 21
Kroppens skötsel ................ 111, 259, 263
Krämpor under havandeskapet .......... 180, 181
Kvinnans arbetsbörda i hemmet ............. 44
Kvinnans behöv av kärlek och uppmärksamhet 45
Kvinnor som sakna erotiska
böjelser och känslor ...................... 104
Kvinnor med lidelsefullt könsliv ..... 107, 137
Kvinnans förhållande till mannen
under grossessen ................ 176, 186, 271
Kvinnans 45-årsålder ...................... 108
Kärlekens underbara makt ............... 12, 68
Kärlek och könsdrift...................... 15
Kärleken till hemmet ..................... 39
Kärlekens vrångbilder .................... 69
Könsdrift, förnuft och sedlighet ......... 15
Könssjukdomar som orsak till ofruktsamhet 138
Livslyckan och hemmet .................... 122
Läkares rád och omdömen om
medel mot befruktning ................ 160, 165
Mannens och kvinnans könsdrift ........... 34
Mannen och hemmet ........................ 38
Mannens förhållande under
grossessea ...................... 176, 186, 188
Makar som ej passa för varandra ........... 206
Medel mot för stark könsdrift ............. 111
Medel som uppegga könsdriften ............. 80
Missfall ................... 139, 147, 186, 189
Moderas sinnesstämning under
havandeskapet och dess inverkan
pá barnet ............................ 145, 152
Moderkakan, placenta ............ 204, 208, 216
Moderns vård efter förlossningen .......... 222
Naturens ändamålsenlighet ............. 34, 192
När man och hustru söka nöje och
förströelse utanför hemmet ............. 42, 43
När sexuell afhållsamhet i
äktenskapet är nödvandig ......... 66, 176, 189
När barnet är »ovälkommet» ................ 146
När barnantalet bör begränsas ............. 159
När barnet är fött ........................ 228
Ofruktsamhet och dess orsaker ........ 137, 147
Ofruktsamhetens behandling ................ 139
Olikheter mellan könen ......... 17, 25, 26. 35
Olikheter i könsdriften hos man
och kvinna ...................... 104, 107, 108
Olika teorier angående
förutbestämmande av barnets kön ...... 249, 254
Om skilda bäddar och skilda
sovrum .................................. 81
Onödiga sexuella farhågor ............... 89
Orsaker till kvinnans kallsinnighet ..... 106
Otrohet i äktenskapet ................... 92
Ovärdiga man i äktenskapet .............. 47
Pubertetstiden .......................... 258
Regler för gift folk .................... 75
Renhet och trohet ....................... 92
Rubbningar i havandeskapet ...... 176, 180, 217
Råd för blivande mödrar .................. 173
Rådfråga läkare före giftermålet ......... 90
Sexuell impotens ....................... 85, 86
Sexuallivet och kärleken ................. 71
Sexuell svaghet .......................... 85
Sexuella spörsmål i hemmet ............... 149
Sexuella överdrifter ......... 64, 65, 117, 137
Sexuellt slaveri bland hustrurna ...... 80, 151
Sexualundervisning för ungdom ............. 148
Sjukdomar som medföra ofruktsamhet ........ 138
Själens odling ............................ 260
Skall mannens eller hustruns vilja
vara bestämmande? ..................... 47, 134
Skall mannen vara närvarande vid
förlossningen ........................... 220
Skall könsumgänge ske endast för
släktets fortplantande? ................. 70
Smekmånadens faror .............. 103, 113, 118
Smittosamma könssjukdomar ............ 97, 138
Spermatoxoerna ......................... 22, 23
Spriten som orsak till att barnet
blir idiot ................................ l21
Sterila män och kvinnor ................... 137
Sysslolöshetens faror ..................... 126
Tecken till inträdd befruktning ........... 172
Tobak och sprit ....................... 92, 121
Underlivslidande ........................ 89
Uppskattning av hustruns arbete ...... 114, 126
Vad brudgummen bör veta om sin brud ....... 103
Vad är måttfullhet och vad är
utsvävning? ............................ 70, 72
Varför äktenskapet kan bli en missräkning 46
Verkningarna av fosterfördrivning 143, 145, 147
Viktiga frågor rörande släktets
fortplantning ............................. 140
Vikten av sexuell upplysning ...... 5, 148, 149
Vikten av små uppmärksamaheter
mot hustrun ............................. 45
Villkoren för ett lyckligt äktenskap 144, 128, 134, 231
Våldtäkt kan ej ske inom djurriket .............. 107
Återhållsamhet och måtta........................... 68
Äktenskapets omskapande verkan .................... 33
Äktenskapets betydelse för samhället ............ 31
Äktenskap och sinnlighet......................... 46, 47
Äktenskap och barnalstring ....................... 128
Äktenskap utan barn ...................... 128, 130, 136
Äktenskap med och utan karlek ............... 11, 39, 68
Är sexuell återhållsamhet skadlig för hälsan? ... 65, 69
Är kvinnans uppgift endast att föda barn? .......... 158
Ärftligheten .................................... 231
Ödesdigra misstag................................... 112
L
Pris Häft. Kr. 2.45
» Inb. » 2.95
Elanders Boktrycken Aktiebolag * Göteborg 1948.